Upphävd författning

Lag (1970:244) om allmänna vatten och avloppsanläggningar

Version:

Departement
Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet
Utfärdad
1970-06-05
Ändring införd
SFS 1970:244 i lydelse enligt SFS 1998:820
Källa
Regeringskansliets rättsdatabaser
Senast hämtad

Inledande bestämmelser

1 §  Med allmän vatten- och avloppsanläggning (allmän va-anläggning) avses anläggning, som har till ändamål att bereda bostadshus eller annan bebyggelse vattenförsörjning och avlopp och som drives av kommun eller, om den drives av annan, förklarats för allmän enligt 31 §.

[S2]Den som driver allmän va-anläggning är anläggningens huvudman. Lag (1976:842).

2 §  Behöver med hänsyn till hälsoskyddet vattenförsörjning och avlopp för viss befintlig eller blivande bebyggelse ordnas i ett större sammanhang, skall kommunen sörja för eller tillse, att allmän va-anläggning kommer till stånd, så snart det kan ske.

[S2]Länsstyrelsen kan vid vite ålägga kommunen att fullgöra skyldighet enligt första stycket. Lag (1983:302).

  • MÖD 2008:39:Tillstånd till enskild avloppsanordning ----- En fastighetsägare ansökte om tillstånd till enskild avloppsanläggning med sluten tank inom ett bostadsområde som planerades att i framtiden anslutas till kommunal va- anläggning. Miljööverdomstolen (MÖD) noterade att det ibland kan finnas skäl att i avvaktan på anslutning till det kommunala avloppsnätet ge ett tidsbegränsat tillstånd till en sluten tank. Att den tilltänkta anläggningen skulle användas för en planerad nybyggnation talade mot att ge ett tidsbegränsat tillstånd. Dessutom skulle en nybyggnation med vattentoalett komma att kräva ett uttag ur redan den hårt belastade grundvattentillgången. MÖD fann att det inte kunde anses oskäligt att klagandena fick invänta den planerade va-anläggningen.

3 §  Bestämmelserna i 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) om vem som i vissa fall skall anses som ägare av fastighet gäller också vid tillämpningen av denna lag.

[S2]Har huvudman för allmän va-anläggning träffat avtal med annan än fastighetsägare om brukande av anläggningen, gäller för denne vad som i lagen föreskrives om fastighetsägare.

[S3]När omständigheterna föranleder det tillämpas bestämmelse om fastighet i denna lag på byggnad eller annan anläggning, som ej tillhör ägaren till marken. Vad som i lagen föreskrives om ägare av fastighet skall därvid gälla anläggningens ägare. Lag (1986:1129).

  • NJA 1982 s. 298:Statens va-nämnd har ansetts behörig att pröva av en samfällighetsförening väckt talan mot huvudman för allmän va-anläggning om skyldighet för denne att träffa avtal med föreningen om brukande av anläggningen.

Verksamhetsområde

4 §  Allmän va-anläggnings verksamhetsområde är det område, inom vilket vattenförsörjning och avlopp har ordnats eller skall ordnas genom anläggningen.

[S2]Verksamhetsområdet skall vara fastställt till sina gränser. Det får ej omfatta endast vissa av de fastigheter som ingår i sådan samfällighet för va-frågor som bildats i särskild ordning. Lag (1976:842).

5 §  Huvudman för allmän va-anläggning bestämmer anläggningens verksamhetsområde med tillämpning av denna lag och föreskrift som meddelats med stöd av lagen. Lag (1976:842).

6 §  På begäran av kommun kan länsstyrelsen föreskriva att allmän va-anläggnings verksamhetsområde skall omfatta sådan del av kommunen, för vilken vattenförsörjning och avlopp ej kan med större fördel ordnas på annat sätt. Önskar huvudman, att verksamhetsområdet för hans va-anläggning skall omfatta område som ingår eller avses ingå i verksamhetsområdet för annan befintlig eller planerad allmän va-anläggning, skall länsstyrelsen, om överenskommelse ej kan träffas, bestämma till vilken anläggning området skall hänföras. Lag (1976:842).

7 §  Huvudman för allmän va-anläggning skall meddela länsstyrelsen vad han bestämt om anläggningens verksamhetsområde. Försummas det, kan länsstyrelsen vid vite ålägga huvudmannen att fullgöra vad som åligger honom.

[S2]Uppgift om allmän va-anläggnings verksamhetsområde skall finnas tillgänglig hos länsstyrelsen. Lag (1976:842).

Brukningsrätt och avgiftsskyldighet

8 §  Huvudman för allmän va-anläggning är skyldig att låta ägare av fastighet inom anläggningens verksamhetsområde bruka anläggningen, om fastigheten behöver anordningar för vattenförsörjning och avlopp samt behovet ej kan med större fördel tillgodoses på annat sätt. Huvudmannen är dock berättigad till det anstånd med utförandet av de för brukandet nödvändiga arbetena som behövs för att samordningen med andra arbeten ej skall väsentligt försvåras.

[S2]Huvudmannen är, trots bestämmelserna i första stycket, inte skyldig att låta en fastighet kopplas till en allmän va-anläggning innan engångsavgift enligt 27 § har betalats eller, om avgiften skall fördelas, innan godtagbar säkerhet ställts. Lag (1996:508).

  • NJA 1998 s. 37:En fastighet tillförsäkrades genom avtal år 1953 vattenleveranser från ett kommunalt vattenverk. Fråga om brukningsrätt för fastigheten uppkommit enligt lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

9 §  Ägare av fastighet inom en allmän va-anläggnings verksamhetsområde skall betala avgifter till huvudmannen, om fastigheten behöver anordningar för vattenförsörjning och avlopp samt behovet inte kan med större fördel tillgodoses på annat sätt än genom anläggningen. För obebyggd fastighet, som enligt en detaljplan är avsedd för bebyggande, skall, om inte särskilda skäl föranleder annat, behovet av anordningar för vattenförsörjning och avlopp bedömas som om fastigheten var bebyggd enligt planen.

[S2]Avgiftsskyldighet inträder, när huvudmannen upprättat förbindelsepunkt som anges i 13 § och underrättat fastighetsägaren därom. Lag (1987:134).

  • MÖD 2003:23:Brukningsavgift för avlopp-----Ett avloppsavtal mellan en bostadsrättsförening och en kommun innebar en tidsobegränsad befrielse från brukningsavgifter för föreningen. Va-nämnden jämkade avtalet med stöd av 36 § avtalslagen och den praxis som utvecklats på området (jfr NJA 1994 s. 359). Miljööverdomstolen fastställde Va-nämndens beslut och fastslog att det var oskäligt att medge avgiftsbefrielse efter den 1 januari 2001 med tanke på att avtalet då gällt i drygt 38 år.
  • NJA 1994 s. 628:Kommun planerade att vidga verksamhetsområdet för sin spillvattenanläggning. VA-nämnden ogillade av ägare till fastighet, belägen inom det tilltänkta utvidgade området, förd talan om fastställande av att han inte skulle vara avgiftsskyldig för anslutning till anläggningen. Vattenöverdomstolen avvisade talan. Kommunen har inte ansetts behörig att överklaga avvisningsbeslutet.
  • NJA 1982 s. 500:Stämpelskattemål. Vid kommuns försäljning av fast egendom har i överlåtelsehandlingen intagits föreskrift om att köparen hade att erlägga viss avgift för anslutning till allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Föreskriften har inte ansetts utgöra ett villkor om vederlag för fastighetsförvärvet.
  • MÖD 2003:4:Anläggningsavgift enligt va-lagen-----En fastighetsägare åberopade ett gåvobrev från år 1946 för befrielse av anläggningsavgifter för avloppsledningar och renvattenledning. Statens va-nämnd fann att avtalet inte omfattade renvattenledningarna, men hade full bärighet på avloppsdelen för samtliga de fastigheter som hade bildats från ursprungsfastigheten. Fastighetsägaren överklagade i renvattendelen till Miljööverdomstolen som fastställde va-nämndens beslut.
  • NJA 1981 s. 837:Fråga i visst fall om engångsavgift enligt lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.
  • MÖD 2005:68:Brukningsavgift-----Enligt en kommuns va-taxa utgår en fast brukningsavgift för en bebyggd fastighet även då vattnet är avstängt. Ägaren till en fastighet yrkade hos Va-nämnden att slippa betala avgiften då det inte längre förelåg något behov av vatten- och avloppsanslutning för fastigheten. Som skäl angavs att fastigheten var obebodd och omöjlig att sälja inom överskådlig framtid. Miljööverdomstolen konstaterade att en fastighets nytta av en allmän va- anläggning i första hand består i att anläggningen står till förfogande närhelst det uppstår behov av den. Kommunens taxa, där en fast avgift påförs en fastighet som är bebyggd men där vattnet är avstängt, strider inte mot va-lagen. Va-nämndens beslut fastställdes.
  • MÖD 2004:66:Avgiftsskyldighet m.m. för avloppsanläggning-----Tre stycken fastighetsägare på Tjörn befanns ha skyldighet att betala avgift till huvudmannen (kommunen) för allmän Va-anläggning då behovet av avlopp inte med större fördel tillgodosågs genom deras enskilda anläggningar. Vidare bedömdes inte förutsättningar föreligga för en av fastighetsägarna att av huvudmannen erhålla ersättning för att enskild avloppsanordning blivit onyttig. Även fråga om rättegångskostnader.

10 §  Utöver vad som följer av 9 § har huvudmannen för en allmän va-anläggning rätt att av ägare till sådan fastighet inom en detaljplan som är avsedd för bebyggande ta ut avgift för att vatten från allmänna platser inom planområdet avleds genom anläggningen.

[S2]Avgift får inte tas ut innan åtgärder för avledandet blivit utförda. Lag (1987:134).

  • MÖD 1999:1:Preskription av anläggningsavgift enligt va-lagen-----Under 1990-talet genomförde Haninge kommun sanering och utbyggnad av den allmänna va- anläggningen på Dalarö. När arbetet, som utfördes i fem etapper, var slutfört debiterades fastighetsägarna i området anläggningsavgift. Va- nämnden (VAN) ogillade de flesta av invändningarna mot avgifterna, men ansåg att vissa fordringar var preskriberade. Nämnden konstaterade inledningsvis att kommunens krav var att betrakta som en konsumentfordran. När det gällde tidpunkten för uppkomsten av fastighetsägarens skyldighet att betala avgift enligt 10 § 2 st. lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, ansåg VAN att den inträdde när sista etappen i utbyggnaden var färdigställd. Denna tidpunkt inföll närmare bestämt när anläggningen genom godkännande vid slutbesiktning hade blivit överlämnad av entreprenören till kommunen. Kommunens fordringar med avseende på anläggningen preskriberades följaktligen tre år efter denna tidpunkt. Nämnden ansåg också att den förra tidpunkten skulle vara avgörande för vilken taxa som skulle tillämpas i målen nämligen 1992 års va-taxa. Kommunen överklagade till Miljööverdomstolen som dock fastställde VAN:s beslut.

11 §  Ny ägare av fastighet svarar ej gentemot huvudman för avgift som förfaller till betalning före tillträdesdagen. Lag (1976:842).

  • NJA 1982 s. 768:Betalningsansvar gentemot kommun för avgift enligt lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar har beträffande viss fastighet ansetts åvila den som senast tillträtt fastigheten såsom ägare, innan kommunen först framställde anfordran på betalning av avgiften.
  • NJA 1988 s. 555:Sedan A såsom fastighetsägare betalat avgift enligt lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar såldes fastigheten till B. Fråga om återbetalning av del av avgiften skall ske till A eller B.

Anläggningen

12 §  En allmän va-anläggning skall utföras och drivas så att den uppfyller de krav som från miljö- och hälsoskyddssynpunkt skall tillgodoses. Den skall vara försedd med de anordningar som krävs för att den skall fylla sitt ändamål och tillgodose skäliga anspråk på säkerhet. Om för viss bebyggelse anordningar behövs endast för vattenförsörjning eller för avlopp, skall anläggningen avpassas efter detta.

[S2]En allmän va-anläggning får inte inrättas i strid mot detaljplan, områdesbestämmelser eller andra bestämmelser för markens bebyggande eller så att ändamålsenlig bebyggelse eller lämplig planläggning försvåras. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelse göras.

[S3]Så länge en allmän va-anläggning behövs skall huvudmannen underhålla anläggningen och i övrigt se till att den på tillfredsställande sätt fyller sitt ändamål. Lag (1993:417).

  • NJA 1987 s. 689:Va-nämnden eller allmän domstol?
  • MÖD 2004:6:Skadestånd på grund av översvämning-----En sten som fastnat i en spillvattenledning hade orsakat ett stopp och en översvämningsskada. MÖD fann att huvudmannen för anläggningen inte hade styrkt sitt påstående om att stenen först i ett sent skede kommit ner i ledningen. Tvärtom tydde det mesta på att stenen funnits där under mycket lång tid. Enligt MÖD:s mening hade bristen på tillsyn och underhåll av ledningen möjliggjort stoppet. Genom tillsyn och underhåll hade det sålunda varit möjligt för anläggningshavaren att hitta stenen innan den skapat en uppdämning i ledningen. Kravet i 12 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va-lagen) på att en va-anläggning skall tillgodose skäliga anspråk på säkerhet ansågs mot denna bakgrund inte uppfyllt. Under sådana förhållanden fanns det förutsättningar att enligt 29 § va- lagen ålägga huvudmannen ersättningsskyldighet för den inträffade skadan. Skadan ansågs inte ha varit av en så oförutsebar natur att huvudmannen kunde undgå att svara för den.
  • NJA 1993 s. 764:Fråga om försäkringsgivares regressrätt enligt 25 § första stycket lagen om försäkringsavtal (1927:77) i fall där skadevållaren har strikt ansvar men detta inte följer av uttrycklig lag utan vilar på en av praxis införd regel. Tillika fråga om beviskravet när i mål om ersättning för vattenskada försäkringsgivare som för regresstalan har bevisbördan för sitt påstående att skadan orsakats av att vatten trängt upp ur det kommunala spillvattennätet och kommunen hävdar att skadan uppkommit på annat sätt.
  • NJA 1984 s. 721:Fråga huruvida en allmän va-anläggning med hänsyn till dimensionering m m har uppfyllt kraven på tillgodoseende av skäliga anspråk på säkerhet. 12 och 29 §§ va-lagen.
  • NJA 1991 s. 580:Fråga huruvida en allmän va-anläggning har uppfyllt kraven på tillgodoseende av skäliga anspråk på säkerhet. 12 och 29 §§ va-lagen.

12 a §  När en allmän va-anläggning eller en utvidgning av en sådan planeras skall, om anläggningen kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, huvudmannen upprätta en miljökonsekvensbeskrivning som möjliggör en samlad bedömning av den inverkan anläggningen har på miljön, hälsan och hushållningen med naturresurerna. Lag (1992:1542).

13 §  Det åligger huvudman för allmän va-anläggning att för varje fastighet som avses i 9 § bestämma punkt, där inkoppling av fastighetens ledningar till anläggningen skall ske (förbindelsepunkt). Sådan punkt skall, om ej särskilda skäl föranleder annat, vara belägen i fastighetens omedelbara närhet. Uppgift om punktens läge skall lämnas fastighetsägaren inom sådan tid som är skälig med hänsyn till dennes intresse att kunna planera för fastighetens utnyttjande. Lag (1976:842).

14 §  I allmän va-anläggning ingår sådana ledningar och andra anordningar fram till förbindelsepunkterna som tillhör huvudmannen.

[S2]Rännsten, rännstensbrunn och ledning som förbinder sådan brunn med allmän avloppsledning samt vägdike ingår ej i allmän va-anläggning. Lag (1976:842).

Inlösen av va-anordningar m.m.

15 §  Finns för fastighet som avses i 9 § anordning för vattenförsörjning eller avlopp som kan användas för den allmänna va-anläggningen, är ägaren av anordningen skyldig att på begäran av huvudmannen låta den införlivas med anläggningen mot skälig ersättning. Lag (1976:842).

16 §  Anordning för vattenförsörjning eller avlopp, som blir onyttig till följd av att allmän va-anläggning kommer till stånd eller utvidgas, skall ersättas av huvudmannen i den mån det är skäligt med hänsyn till anordningens art, ålder och skick, den fördel ägaren får av den allmänna va-anläggningen och övriga omständigheter. Lag (1976:842).

  • MÖD 2003:118:Ersättning för enskild va-anordning-----I målet var ostridigt att fastighetsägaren var berättigad till viss ersättning för den avloppsanläggning som blivit onyttig till följd av fastighetens anslutning till allmän va-anläggning. Fastighetsägaren hade överklagat till Miljööverdomstolen (MÖD) och yrkat att ersättningen skulle fastställas till ett högre belopp än vad Statens va-nämnd bestämt. Domstolen fann att med hänsyn till att kommunen så sent som år 1996 lämnat besked till fastighetsägaren om att dennes fastighet inte skulle omfattas av kommunens verksamhetsområde, hade fastighetsägaren haft fog för uppfattningen att investeringen i en enskild anläggning var befogad och att anläggningen skulle komma att användas under flera år. Även om anläggningen var enkel hade kommunen år 1996 lämnat tillstånd till den och då bedömt att den uppfyllde kraven ur miljö- och hälsoskyddssynpunkt. Vid tidpunkten för anslutningen till den allmänna va-anläggningen hade anläggningen använts under fem år och det fanns inte anledning att anta annat än att den var av god kvalitet och att den hade en betydande återstående livslängd. MÖD ändrade Va-nämndens beslut och tillerkände fastighetsägaren ytterligare en viss ersättning, dock inte hela det yrkade beloppet.
  • MÖD 2004:66:Avgiftsskyldighet m.m. för avloppsanläggning-----Tre stycken fastighetsägare på Tjörn befanns ha skyldighet att betala avgift till huvudmannen (kommunen) för allmän Va-anläggning då behovet av avlopp inte med större fördel tillgodosågs genom deras enskilda anläggningar. Vidare bedömdes inte förutsättningar föreligga för en av fastighetsägarna att av huvudmannen erhålla ersättning för att enskild avloppsanordning blivit onyttig. Även fråga om rättegångskostnader.

Va-installation

17 §  Med va-installation förstås ledning som för fastighet dragits från förbindelsepunkt samt anordning som förbundits med sådan ledning. Lag (1976:842).

18 §  Regler om beskaffenhet av va-installation och utförande av installationsarbete finns i plan- och bygglagen (1987:10) och med stöd av nämnda lag meddelade föreskrifter. Lag (1987:134).

19 §  Huvudman får ej meddela föreskrift i fråga som avses i 18 § eller om vem som har rätt att utföra installationsarbete. Lag (1976:842).

20 §  När det behövs, får huvudman låta undersöka va-installation och dess brukande. Lag (1976:842).

Brukande av allmän va-anläggning

21 §  En allmän va-anläggning skall brukas så att det inte uppkommer olägenhet för huvudmannen eller annan samt så att det inte uppstår svårigheter för huvudmannen att uppfylla kraven från miljö- och hälsoskyddssynpunkt eller att i övrigt uppfylla sina åligganden enligt lag eller annan författning eller enligt avtal. Lag (1993:417).

22 §  Huvudman för allmän va-anläggning meddelar allmänna bestämmelser för anläggningens brukande. Fastighetsägares möjlighet att utnyttja anläggningen för dess ändamål får ej genom sådana bestämmelser oskäligt begränsas eller försvåras. Lag (1976:842).

23 §  Om huvudmannen ändrar allmänna bestämmelser, skall berörda fastighetsägare skriftligen underrättas om ändringens innebörd och tidpunkten för ikraftträdandet i skälig tid innan ändringen träder i kraft. Motsvarande gäller när huvudmannen i annat avseende ändrar förutsättningarna för va-anläggnings brukande. Lag (1976:842).

Avgifter och taxa

24 §  Avgifter som huvudman för allmän va-anläggning tager ut får ej överskrida vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen. Lag (1976:842).

  • NJA 1988 s. 457:Fråga huruvida en kommun (Stockholms stad) blivit återbetalningsskyldig gentemot en fastighetsägare för va-avgifter till den del dessa befunnits överskrida vad som fått tas ut enligt 24 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. -- Tillika, när återbetalningsskyldighet ansetts föreligga, fråga huruvida ränta på belopp som omfattas av återbetalningsskyldigheten skall utgå enligt 2 § 2 st räntelagen (1975:635) som avkastningsränta eller enligt 4 § samma lag som dröjsmåls ränta. Sedan vattenöverdomstolen förpliktat kommunen att återbetala uttagna va-avgifter till den del de befunnits ha varit för höga, för kommunen talan mot domen under åberopande dels av att avgifterna inte överskridit vad som fått tas ut, dels att kommunen i allt fall ej kan åläggas återbetalningsskyldighet. HD har avslagit begäran om prövningstillstånd beträffande den förra frågan men meddelat prövningstillstånd beträffande den senare. Särskilda skäl har ansetts föreligga att förplikta huvudmannen för en allmän vatten- och avloppsanläggning att ersätta motpart dennes kostnader för förfarande vid statens va-nämnd. 14 § 2 st lagen (1976:839) om statens va-nämnd.
  • MÖD 2003:23:Brukningsavgift för avlopp-----Ett avloppsavtal mellan en bostadsrättsförening och en kommun innebar en tidsobegränsad befrielse från brukningsavgifter för föreningen. Va-nämnden jämkade avtalet med stöd av 36 § avtalslagen och den praxis som utvecklats på området (jfr NJA 1994 s. 359). Miljööverdomstolen fastställde Va-nämndens beslut och fastslog att det var oskäligt att medge avgiftsbefrielse efter den 1 januari 2001 med tanke på att avtalet då gällt i drygt 38 år.
  • NJA 1981 s. 640:Fråga huruvida va-avgift som huvudman för allmän va-anläggning avkräver viss brukare står i överensstämmelse med regeln i 26 § va-lagen, enligt vilken avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan fastigheterna inom anläggningens verksamhetsområde efter skälig och rättvis grund. (I och II). - I kommuns allmänna va-anläggning ingår flera från varandra skilda vattenverk, av vilka bl a ett visst verk kommit att ingå i anläggningens verksamhetsområde till följd av kommunsammanslagning. I tvist om avgiften för vatten som levererats till en brukare från sistnämnda verk har, vid tillämpning av regeln i 24 § va-lagen att avgiftsuttaget ej får överskrida vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen, bedömningen ansetts skola ske med hänsyn till kostnaderna vid den allmänna va-anläggningen i dess helhet. (II)
  • MÖD 2003:4:Anläggningsavgift enligt va-lagen-----En fastighetsägare åberopade ett gåvobrev från år 1946 för befrielse av anläggningsavgifter för avloppsledningar och renvattenledning. Statens va-nämnd fann att avtalet inte omfattade renvattenledningarna, men hade full bärighet på avloppsdelen för samtliga de fastigheter som hade bildats från ursprungsfastigheten. Fastighetsägaren överklagade i renvattendelen till Miljööverdomstolen som fastställde va-nämndens beslut.
  • NJA 1994 s. 10:Fråga huruvida en kommun, som tagit ut va-avgifter som överskridit vad som fått tas ut enligt 24 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, skall förpliktas återbetala vad som tagits ut för mycket eller om det finns särskilda omständigheter som talar för en annan bedömning (I och II).
  • MÖD 1999:1:Preskription av anläggningsavgift enligt va-lagen-----Under 1990-talet genomförde Haninge kommun sanering och utbyggnad av den allmänna va- anläggningen på Dalarö. När arbetet, som utfördes i fem etapper, var slutfört debiterades fastighetsägarna i området anläggningsavgift. Va- nämnden (VAN) ogillade de flesta av invändningarna mot avgifterna, men ansåg att vissa fordringar var preskriberade. Nämnden konstaterade inledningsvis att kommunens krav var att betrakta som en konsumentfordran. När det gällde tidpunkten för uppkomsten av fastighetsägarens skyldighet att betala avgift enligt 10 § 2 st. lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, ansåg VAN att den inträdde när sista etappen i utbyggnaden var färdigställd. Denna tidpunkt inföll närmare bestämt när anläggningen genom godkännande vid slutbesiktning hade blivit överlämnad av entreprenören till kommunen. Kommunens fordringar med avseende på anläggningen preskriberades följaktligen tre år efter denna tidpunkt. Nämnden ansåg också att den förra tidpunkten skulle vara avgörande för vilken taxa som skulle tillämpas i målen nämligen 1992 års va-taxa. Kommunen överklagade till Miljööverdomstolen som dock fastställde VAN:s beslut.

25 §  Avgifter enligt 10 § får ej överskrida huvudmannens kostnad för att vatten genom anläggningen avleds från allmänna platser inom det område varom är fråga. I den mån omfattningen av platserna uppenbarligen överstiger områdets eget behov, skall kostnaden bäras av den som svarar för att platserna ställs i ordning och underhålls. Lag (1987:134).

  • MÖD 2003:23:Brukningsavgift för avlopp-----Ett avloppsavtal mellan en bostadsrättsförening och en kommun innebar en tidsobegränsad befrielse från brukningsavgifter för föreningen. Va-nämnden jämkade avtalet med stöd av 36 § avtalslagen och den praxis som utvecklats på området (jfr NJA 1994 s. 359). Miljööverdomstolen fastställde Va-nämndens beslut och fastslog att det var oskäligt att medge avgiftsbefrielse efter den 1 januari 2001 med tanke på att avtalet då gällt i drygt 38 år.
  • MÖD 2003:4:Anläggningsavgift enligt va-lagen-----En fastighetsägare åberopade ett gåvobrev från år 1946 för befrielse av anläggningsavgifter för avloppsledningar och renvattenledning. Statens va-nämnd fann att avtalet inte omfattade renvattenledningarna, men hade full bärighet på avloppsdelen för samtliga de fastigheter som hade bildats från ursprungsfastigheten. Fastighetsägaren överklagade i renvattendelen till Miljööverdomstolen som fastställde va-nämndens beslut.
  • MÖD 1999:1:Preskription av anläggningsavgift enligt va-lagen-----Under 1990-talet genomförde Haninge kommun sanering och utbyggnad av den allmänna va- anläggningen på Dalarö. När arbetet, som utfördes i fem etapper, var slutfört debiterades fastighetsägarna i området anläggningsavgift. Va- nämnden (VAN) ogillade de flesta av invändningarna mot avgifterna, men ansåg att vissa fordringar var preskriberade. Nämnden konstaterade inledningsvis att kommunens krav var att betrakta som en konsumentfordran. När det gällde tidpunkten för uppkomsten av fastighetsägarens skyldighet att betala avgift enligt 10 § 2 st. lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, ansåg VAN att den inträdde när sista etappen i utbyggnaden var färdigställd. Denna tidpunkt inföll närmare bestämt när anläggningen genom godkännande vid slutbesiktning hade blivit överlämnad av entreprenören till kommunen. Kommunens fordringar med avseende på anläggningen preskriberades följaktligen tre år efter denna tidpunkt. Nämnden ansåg också att den förra tidpunkten skulle vara avgörande för vilken taxa som skulle tillämpas i målen nämligen 1992 års va-taxa. Kommunen överklagade till Miljööverdomstolen som dock fastställde VAN:s beslut.

26 §  Avgiftsskyldighet skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund.

[S2]Om kostnaden för en viss fastighets eller vissa fastigheters vattenförsörjning eller avlopp på grund av särskilda förhållanden i beaktansvärd omfattning avviker från vad som i övrigt gäller inom verksamhetsområdet, bestäms engångsavgift med hänsyn till dessa skillnader.

[S3]Om det med hänsyn till vattenförsörjningen, till behovet av en tillfredsställande avloppsrening eller av andra skäl under en viss mindre del av året behövs särskilda åtgärder av säsongsbetonad karaktär vid en allmän va-anläggning, får periodiska avgifter för den delen av året bestämmas med tillämpning av en taxenivå som är högst dubbelt så hög som den som tillämpas för huvuddelen av året. Lag (1996:508).

  • MÖD 2003:23:Brukningsavgift för avlopp-----Ett avloppsavtal mellan en bostadsrättsförening och en kommun innebar en tidsobegränsad befrielse från brukningsavgifter för föreningen. Va-nämnden jämkade avtalet med stöd av 36 § avtalslagen och den praxis som utvecklats på området (jfr NJA 1994 s. 359). Miljööverdomstolen fastställde Va-nämndens beslut och fastslog att det var oskäligt att medge avgiftsbefrielse efter den 1 januari 2001 med tanke på att avtalet då gällt i drygt 38 år.
  • MÖD 2003:4:Anläggningsavgift enligt va-lagen-----En fastighetsägare åberopade ett gåvobrev från år 1946 för befrielse av anläggningsavgifter för avloppsledningar och renvattenledning. Statens va-nämnd fann att avtalet inte omfattade renvattenledningarna, men hade full bärighet på avloppsdelen för samtliga de fastigheter som hade bildats från ursprungsfastigheten. Fastighetsägaren överklagade i renvattendelen till Miljööverdomstolen som fastställde va-nämndens beslut.
  • NJA 1985 s. 424:En i va-taxa föreskriven engångsavgift för småhusfastigheter, som ansluts till kommunal va-anläggning, är uppdelad i dels en grundavgift, dels en avgift för varje byggnad avsedd för bostadsändamål, dels en avgift vars storlek gjorts beroende av den särskilda fastighetens tomtyta. Vid bestämmande av engångsavgiften för fastighet, som bildats genom avstyckning från en redan tidigare ansluten fastighet, har tomtyteavgift befunnits ej skola utgå i den mån tomtytefaktorn kunde anses beaktad redan vid den fördelning av avgiftsskyldigheten som skedde i samband med att ursprungsfastigheten anslöts till va-anläggningen. 26 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.
  • NJA 1993 s. 700:En kommun har som huvudman för allmän va-anläggning beslutat att för vissa fastigheter inom va-anläggningens verksamhetsområde anta en särtaxa med förhöjd anläggningsavgift (I) resp att fastställa en tilläggsavgift utöver den gällande taxans anslutningsavgift (II). Vid prövning enligt lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar har avgifterna ansetts ej strida mot bestämmelsen i 26 § om avgiftsskyldighetens fördelning efter skälig och rättvis grund.
  • MÖD 1999:3:Anläggningsavgift enligt va-lagen-----En kommun debiterade en fastighetsägare tilläggsavgift om drygt 17 000 kr vid en ombyggnad som medförde att en större lägenhet delades i två om vardera ca. 60 m2. Va- nämnden godtog tilläggsdebiteringen då beloppet inte kunde anses medföra att fastighetens andel av va-anläggningens utförande översteg vad som enligt 26 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va-lagen) var skäligt och rättvist. Miljööverdomstolen fastställde Va- nämndens beslut.
  • MÖD 1999:1:Preskription av anläggningsavgift enligt va-lagen-----Under 1990-talet genomförde Haninge kommun sanering och utbyggnad av den allmänna va- anläggningen på Dalarö. När arbetet, som utfördes i fem etapper, var slutfört debiterades fastighetsägarna i området anläggningsavgift. Va- nämnden (VAN) ogillade de flesta av invändningarna mot avgifterna, men ansåg att vissa fordringar var preskriberade. Nämnden konstaterade inledningsvis att kommunens krav var att betrakta som en konsumentfordran. När det gällde tidpunkten för uppkomsten av fastighetsägarens skyldighet att betala avgift enligt 10 § 2 st. lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, ansåg VAN att den inträdde när sista etappen i utbyggnaden var färdigställd. Denna tidpunkt inföll närmare bestämt när anläggningen genom godkännande vid slutbesiktning hade blivit överlämnad av entreprenören till kommunen. Kommunens fordringar med avseende på anläggningen preskriberades följaktligen tre år efter denna tidpunkt. Nämnden ansåg också att den förra tidpunkten skulle vara avgörande för vilken taxa som skulle tillämpas i målen nämligen 1992 års va-taxa. Kommunen överklagade till Miljööverdomstolen som dock fastställde VAN:s beslut.
  • MÖD 2005:68:Brukningsavgift-----Enligt en kommuns va-taxa utgår en fast brukningsavgift för en bebyggd fastighet även då vattnet är avstängt. Ägaren till en fastighet yrkade hos Va-nämnden att slippa betala avgiften då det inte längre förelåg något behov av vatten- och avloppsanslutning för fastigheten. Som skäl angavs att fastigheten var obebodd och omöjlig att sälja inom överskådlig framtid. Miljööverdomstolen konstaterade att en fastighets nytta av en allmän va- anläggning i första hand består i att anläggningen står till förfogande närhelst det uppstår behov av den. Kommunens taxa, där en fast avgift påförs en fastighet som är bebyggd men där vattnet är avstängt, strider inte mot va-lagen. Va-nämndens beslut fastställdes.
  • NJA 1983 s. 843:Engångsavgift enligt kommunal avloppstaxa påfördes fastighet med anledning av att tidigare bebyggelse på fastigheten ersatts med ny. Fastigheten hade anslutits till va-nätet innan avloppstaxa infördes i kommunen och någon avgift för anslutningen hade inte uttagits. Kommunens åtgärd att påföra engångsavgift för nybyggnaden även till den del denna motsvarade tidigare bebyggelse på fastigheten har ansetts stå i strid med bestämmelsen i 26 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar att avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund.
  • MÖD 2006:24:Anläggningsavgift (tomtyteavgift)-----Ett bolag ansåg att en fastighets nytta av en va-anläggning var mindre än vad som motsvarades av den påförda tomtyteavgiften. Enligt Statens va-nämnd ledde tillämpningen av kommunens va-taxa på bolagets fastighet, såvitt avsåg tomtyteavgiften, inte till en helt rättvisande kostnadsfördelning varför nämnden jämkade den påförda tomtyteavgiften. Miljööverdomstolen (MÖD) fann dock att kommunens uttag av anläggningsavgift vilade på skälig och rättvis grund. En tomtyteavgift kan endast reduceras i ytterlighetsfall eller under andra mycket speciella förhållanden när en taxeenlig avgift inte alls står i proportion till fastighetens nytta av den allmänna anläggningen jämfört med andra fastigheter inom samma kategori. Enligt MÖD föll således den aktuella fastigheten inte utanför ramen för den avgiftsfördelning som fick anses gjord i va-taxan. MÖD upphävde Va- nämndens beslut och ogillade bolagets talan.

27 §  Avgift skall utgå enligt taxa som huvudman utformar i överensstämmelse med de grunder som anges i 24-26 §§. Avgift kan utgå som engångsavgift och som periodiska avgifter.

[S2]Engångsavgift får ej sättas högre än att den svarar mot fastighetens andel i kostnaden för den allmänna va-anläggningens utförande. Uppgår engångsavgift till belopp som är betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft och övriga omständigheter, skall, om fastighetens ägare begär det samt godtagbar säkerhet ställes, avgiften fördelas på årliga inbetalningar under viss tid, högst tio år.

[S3]Avgift skall betalas vid anfordran. På obetalt belopp utgår ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från dagen för anfordran.

[S4]Skall engångsavgift fördelas på årliga inbetalningar, utgår ränta enligt 5 § räntelagen på varje del av avgiften som förfaller till betalning i framtiden från den dag då den första inbetalningen skall ske till dess ifrågavarande del av avgiften betalas eller ränta skall utgå enligt tredje stycket. Lag (1976:842).

  • MÖD 2003:23:Brukningsavgift för avlopp-----Ett avloppsavtal mellan en bostadsrättsförening och en kommun innebar en tidsobegränsad befrielse från brukningsavgifter för föreningen. Va-nämnden jämkade avtalet med stöd av 36 § avtalslagen och den praxis som utvecklats på området (jfr NJA 1994 s. 359). Miljööverdomstolen fastställde Va-nämndens beslut och fastslog att det var oskäligt att medge avgiftsbefrielse efter den 1 januari 2001 med tanke på att avtalet då gällt i drygt 38 år.
  • MÖD 2003:4:Anläggningsavgift enligt va-lagen-----En fastighetsägare åberopade ett gåvobrev från år 1946 för befrielse av anläggningsavgifter för avloppsledningar och renvattenledning. Statens va-nämnd fann att avtalet inte omfattade renvattenledningarna, men hade full bärighet på avloppsdelen för samtliga de fastigheter som hade bildats från ursprungsfastigheten. Fastighetsägaren överklagade i renvattendelen till Miljööverdomstolen som fastställde va-nämndens beslut.
  • MÖD 1999:1:Preskription av anläggningsavgift enligt va-lagen-----Under 1990-talet genomförde Haninge kommun sanering och utbyggnad av den allmänna va- anläggningen på Dalarö. När arbetet, som utfördes i fem etapper, var slutfört debiterades fastighetsägarna i området anläggningsavgift. Va- nämnden (VAN) ogillade de flesta av invändningarna mot avgifterna, men ansåg att vissa fordringar var preskriberade. Nämnden konstaterade inledningsvis att kommunens krav var att betrakta som en konsumentfordran. När det gällde tidpunkten för uppkomsten av fastighetsägarens skyldighet att betala avgift enligt 10 § 2 st. lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, ansåg VAN att den inträdde när sista etappen i utbyggnaden var färdigställd. Denna tidpunkt inföll närmare bestämt när anläggningen genom godkännande vid slutbesiktning hade blivit överlämnad av entreprenören till kommunen. Kommunens fordringar med avseende på anläggningen preskriberades följaktligen tre år efter denna tidpunkt. Nämnden ansåg också att den förra tidpunkten skulle vara avgörande för vilken taxa som skulle tillämpas i målen nämligen 1992 års va-taxa. Kommunen överklagade till Miljööverdomstolen som dock fastställde VAN:s beslut.
  • NJA 1982 s. 768:Betalningsansvar gentemot kommun för avgift enligt lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar har beträffande viss fastighet ansetts åvila den som senast tillträtt fastigheten såsom ägare, innan kommunen först framställde anfordran på betalning av avgiften.

Avtal om va-frågor

28 §  Huvudman kan träffa avtal med fastighetsägare om sådan va-fråga som ej regleras i allmänna bestämmelser eller taxa. Lag (1976:842).

  • MÖD 2003:23:Brukningsavgift för avlopp-----Ett avloppsavtal mellan en bostadsrättsförening och en kommun innebar en tidsobegränsad befrielse från brukningsavgifter för föreningen. Va-nämnden jämkade avtalet med stöd av 36 § avtalslagen och den praxis som utvecklats på området (jfr NJA 1994 s. 359). Miljööverdomstolen fastställde Va-nämndens beslut och fastslog att det var oskäligt att medge avgiftsbefrielse efter den 1 januari 2001 med tanke på att avtalet då gällt i drygt 38 år.
  • MÖD 2003:4:Anläggningsavgift enligt va-lagen-----En fastighetsägare åberopade ett gåvobrev från år 1946 för befrielse av anläggningsavgifter för avloppsledningar och renvattenledning. Statens va-nämnd fann att avtalet inte omfattade renvattenledningarna, men hade full bärighet på avloppsdelen för samtliga de fastigheter som hade bildats från ursprungsfastigheten. Fastighetsägaren överklagade i renvattendelen till Miljööverdomstolen som fastställde va-nämndens beslut.
  • MÖD 1999:3:Anläggningsavgift enligt va-lagen-----En kommun debiterade en fastighetsägare tilläggsavgift om drygt 17 000 kr vid en ombyggnad som medförde att en större lägenhet delades i två om vardera ca. 60 m2. Va- nämnden godtog tilläggsdebiteringen då beloppet inte kunde anses medföra att fastighetens andel av va-anläggningens utförande översteg vad som enligt 26 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va-lagen) var skäligt och rättvist. Miljööverdomstolen fastställde Va- nämndens beslut.
  • MÖD 1999:1:Preskription av anläggningsavgift enligt va-lagen-----Under 1990-talet genomförde Haninge kommun sanering och utbyggnad av den allmänna va- anläggningen på Dalarö. När arbetet, som utfördes i fem etapper, var slutfört debiterades fastighetsägarna i området anläggningsavgift. Va- nämnden (VAN) ogillade de flesta av invändningarna mot avgifterna, men ansåg att vissa fordringar var preskriberade. Nämnden konstaterade inledningsvis att kommunens krav var att betrakta som en konsumentfordran. När det gällde tidpunkten för uppkomsten av fastighetsägarens skyldighet att betala avgift enligt 10 § 2 st. lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, ansåg VAN att den inträdde när sista etappen i utbyggnaden var färdigställd. Denna tidpunkt inföll närmare bestämt när anläggningen genom godkännande vid slutbesiktning hade blivit överlämnad av entreprenören till kommunen. Kommunens fordringar med avseende på anläggningen preskriberades följaktligen tre år efter denna tidpunkt. Nämnden ansåg också att den förra tidpunkten skulle vara avgörande för vilken taxa som skulle tillämpas i målen nämligen 1992 års va-taxa. Kommunen överklagade till Miljööverdomstolen som dock fastställde VAN:s beslut.

Skadeståndsskyldighet m.m.

29 §  Har huvudman eller fastighetsägare överskridit sin rätt eller åsidosatt sin skyldighet i förhållande till den andre, skall han återställa vad som rubbats eller fullgöra vad som eftersatts samt ersätta skadan. Lag (1976:842).

  • NJA 1987 s. 689:Va-nämnden eller allmän domstol?
  • MÖD 2004:6:Skadestånd på grund av översvämning-----En sten som fastnat i en spillvattenledning hade orsakat ett stopp och en översvämningsskada. MÖD fann att huvudmannen för anläggningen inte hade styrkt sitt påstående om att stenen först i ett sent skede kommit ner i ledningen. Tvärtom tydde det mesta på att stenen funnits där under mycket lång tid. Enligt MÖD:s mening hade bristen på tillsyn och underhåll av ledningen möjliggjort stoppet. Genom tillsyn och underhåll hade det sålunda varit möjligt för anläggningshavaren att hitta stenen innan den skapat en uppdämning i ledningen. Kravet i 12 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va-lagen) på att en va-anläggning skall tillgodose skäliga anspråk på säkerhet ansågs mot denna bakgrund inte uppfyllt. Under sådana förhållanden fanns det förutsättningar att enligt 29 § va- lagen ålägga huvudmannen ersättningsskyldighet för den inträffade skadan. Skadan ansågs inte ha varit av en så oförutsebar natur att huvudmannen kunde undgå att svara för den.
  • NJA 1993 s. 764:Fråga om försäkringsgivares regressrätt enligt 25 § första stycket lagen om försäkringsavtal (1927:77) i fall där skadevållaren har strikt ansvar men detta inte följer av uttrycklig lag utan vilar på en av praxis införd regel. Tillika fråga om beviskravet när i mål om ersättning för vattenskada försäkringsgivare som för regresstalan har bevisbördan för sitt påstående att skadan orsakats av att vatten trängt upp ur det kommunala spillvattennätet och kommunen hävdar att skadan uppkommit på annat sätt.
  • NJA 1984 s. 721:Fråga huruvida en allmän va-anläggning med hänsyn till dimensionering m m har uppfyllt kraven på tillgodoseende av skäliga anspråk på säkerhet. 12 och 29 §§ va-lagen.
  • RH 2006:69:Hovrätten har funnit en tingsrätt behörig att pröva en talan om skadestånd i en del som grundade sig på att det förekommit brister i en allmän va-anläggning. Avgörande för hovrättens ställningstagande har varit en uppgift från käranden om att talan i denna del gällde skador orsakade av brister i va-anläggningen utanför va-förhållandet och därför skulle prövas enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler och inte enligt 29 § lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.
  • NJA 1991 s. 580:Fråga huruvida en allmän va-anläggning har uppfyllt kraven på tillgodoseende av skäliga anspråk på säkerhet. 12 och 29 §§ va-lagen.

29 a §  Om avgift har betalats för utförande av en allmän va-anläggning enligt denna lag eller enligt motsvarande äldre bestämmelser, är kommunen skyldig att betala tillbaka avgiften i den mån skada uppkommer för ägaren av fastigheten genom att han, på grund av att bygglov vägras, inte kan använda fastigheten så som förutsattes när avgiften betalades.

[S2]Kommunen är också skyldig att betala ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) från den dag fastighetsägaren betalade avgiften. Lag (1987:134).

Avstängning av vattentillförsel

30 §  Försummar fastighetsägare att betala avgift som avses i denna lag eller att i annat hänseende iakttaga vad som åligger honom och är försummelsen väsentlig får huvudmannen stänga av vattentillförseln till fastigheten, om han ej genom anmaning har kunnat åstadkomma rättelse och avstängning kan ske utan att olägenhet för människors hälsa uppkommer. Kostnad för avstängningsåtgärd får påföras fastighetsägaren. Lag (1998:820).

Särskilda bestämmelser om vissa va-anläggningar

31 §  Va-anläggning, som drives eller skall drivas av annan än kommun, kan på ansökan av denne förklaras för allmän av länsstyrelsen, om det finns behov av anläggningen från hälsoskyddssynpunkt eller från annan allmän synpunkt.

[S2]För bifall till ansökningen fordras att berörd kommun tillstyrkt denna och att sökanden såväl i ekonomiskt avseende som i övrigt har förutsättningar för att fullgöra uppgiften som huvudman för anläggningen.

[S3]Länsstyrelsen kan bestämma visst område, utöver vilket anläggningens verksamhetsområde ej får utsträckas. Lag (1983:302).

32 §  Har va-anläggning förklarats för allmän enligt 31 §, får kommun, inom vars område anläggningen har sitt verksamhetsområde, utse tillsynsman för anläggningen.

[S2]Tillsynsman har tillträde till alla delar av anläggningen. Han får granska räkenskaper och övriga handlingar rörande denna. Han avger årligen berättelse över sin tillsyn till kommunen.

[S3]Förhållande som påkallar ingripande av en länsstyrelse, den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet eller någon annan myndighet skall av tillsynsmannen anmälas till kommunen. Lag (1991:1699).

33 §  Kan med skäl antagas, att huvudman för va-anläggning som förklarats för allmän enligt 31 § åsidosätter viss eller vissa fastigheters intressen eller annars driver anläggningen på mindre lämpligt sätt, kan länsstyrelsen förordna syssloman att i huvudmannens ställe och för hans räkning driva anläggningen. Syssloman kan entledigas av länsstyrelsen, när förhållandena föranleder det.

[S2]Syssloman har rätt till arvode av huvudmannen. Länsstyrelsen bestämmer arvodets belopp. Lag (1976:842).

Tystnadsplikt

34 §  Den som deltar eller har deltagit i undersökning enligt 20 § får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han därvid har fått veta om enskildas affärs- eller driftförhållanden. Vad nu har sagts gäller även syssloman med avseende på vad han har erfarit på grund av sitt uppdrag.

[S2]I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100). Lag (1980:208).

Prövning av va-frågor

35 §  Ärende, som enligt 2, 6, 7, 31 eller 33 § skall handläggas av länsstyrelse, tas upp av länsstyrelsen i det län, där va anläggningen har eller skall ha sitt verksamhetsområde eller huvuddelen av detta.

[S2]Länsstyrelsen kan vid behov anlita sakkunnig. Den sakkunnige har rätt till ersättning med belopp, som länsstyrelsen bestämmer. Huvudmannen för den va anläggning som ärendet rör betalar ersättningen. Om ärendet inte avser befintlig eller planerad anläggning, betalas ersättningen av kommunen.

[S3]Länsstyrelses beslut enligt 7 eller 33 § eller om ersättning till sakkunnig som avses i andra stycket får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

[S4]Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

[S5]Annat beslut av länsstyrelsen enligt denna lag får överklagas hos regeringen. Lag (1995:19).

37 §  Va-nämnden prövar mål angående inlösen eller ersättning enligt 15 eller 16 §, mål enligt 29 a § om återbetalning av avgift samt mål som rör tvist mellan huvudman och fastighetsägare om

  1. rätt att bruka allmän va-anläggning eller skyldighet att genom avgift bidraga till kostnaderna för sådan anläggning,
  2. tillämpning eller tolkning av allmänna bestämmelser eller taxa,
  3. giltigheten, beståndet eller rätta innebörden av avtal mellan huvudman och fastighetsägare,
  4. villkor för brukande av allmän va-anläggning i den mån allmänna bestämmelser och taxa ej är tillämpliga samt avtal ej kunnat träffas,
  5. fordran på avgift till huvudman för allmän va-anläggning,
  6. skadestånd eller annan påföljd enligt 29 eller 30 §,
  7. annan va-fråga, som avses i denna lag. Lag (1996:508).

  • NJA 1994 s. 372:Är allmän domstol eller Statens va-nämnd behörig att pröva tvistiga anspråk på inkassokostnader avseende va-avgifter?
  • NJA 1982 s. 298:Statens va-nämnd har ansetts behörig att pröva av en samfällighetsförening väckt talan mot huvudman för allmän va-anläggning om skyldighet för denne att träffa avtal med föreningen om brukande av anläggningen.
  • NJA 1993 s. 764:Fråga om försäkringsgivares regressrätt enligt 25 § första stycket lagen om försäkringsavtal (1927:77) i fall där skadevållaren har strikt ansvar men detta inte följer av uttrycklig lag utan vilar på en av praxis införd regel. Tillika fråga om beviskravet när i mål om ersättning för vattenskada försäkringsgivare som för regresstalan har bevisbördan för sitt påstående att skadan orsakats av att vatten trängt upp ur det kommunala spillvattennätet och kommunen hävdar att skadan uppkommit på annat sätt.
  • RH 2006:69:Hovrätten har funnit en tingsrätt behörig att pröva en talan om skadestånd i en del som grundade sig på att det förekommit brister i en allmän va-anläggning. Avgörande för hovrättens ställningstagande har varit en uppgift från käranden om att talan i denna del gällde skador orsakade av brister i va-anläggningen utanför va-förhållandet och därför skulle prövas enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler och inte enligt 29 § lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.
  • MÖD 2006:13:Skadestånd på grund av översvämning; nu fråga om avvisning av betalningsyrkande-----Statens va-nämnd har inte ansetts behörig att pröva en kommuns yrkande om ersättning för dagvattenledningar som utförts för fastighetsägares räkning och är avsedda att utgöra del av fastighetens va-installation.
  • MÖD 2000:39:Va-nämndens behörighet enligt va-lagen-----Va-nämnden är inte behörig att pröva tvist som gäller ett område som i och för sig är anslutet till det kommunala ren- och spillvattennätet enligt avtal, men som ligger helt utanför verksamhetsområdet för det allmänna va-nätet. Miljööverdomstolen uttalar däremot att om det hade varit aktuellt att utöka det kommunala verksamhetsområdet till att omfatta även det omtvistade området hade detta talat för behörighet hos Va-nämnden.
  • NJA 1987 s. 689:Va-nämnden eller allmän domstol?

38 §  Talan om återbetalning enligt 29 a § skall väckas inom två år från det att beslutet på vilket talan grundas vann laga kraft. Talan får dock väckas senare, om skadan inte rimligen kunde förutses inom angiven tid. Lag (1987:134).

[S2]39 - 54 §§ har upphävts genom lag (1976:842).

Ändringar och övergångsbestämmelser

Lag (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

Ändring, SFS 1971:645

Ändring, SFS 1971:1158

Ändring, SFS 1975:730

Lag (1976:842) om ändring i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

    Förarbeten
    Prop. 1975/76:149
    Omfattning
    upph. 38-54 §§; ändr. 13, 23, 27, 30, 34, 36 §§; omtryck

Lag (1980:208) om ändring i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

Lag (1983:302) om ändring i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

    Förarbeten
    Prop. 1982/83:111
    Omfattning
    ändr. 2, 12, 31, 32 §§
    Ikraftträder
    1983-07-01

Lag (1986:1129) om ändring i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

Lag (1987:134) om ändring i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

    Förarbeten
    Prop. 1985/86:90
    Omfattning
    ändr. 9, 10, 12, 18, 25, 37 §§; nya 29 a, 38 §§
    Ikraftträder
    1987-07-01

Lag (1991:1699) om ändring i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

Lag (1992:1542) om ändring i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

    Förarbeten
    Prop. 1992/93:60, Bet. 1992/93:JoU10
    Omfattning
    ny 12 a §
    Ikraftträder
    1994-01-01

Lag (1993:417) om ändring i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

    Förarbeten
    Rskr. 1992/93:344, Prop. 1992/93:180, Bet. 1992/93:JoU14
    Omfattning
    ändr. 12, 21 §§
    Ikraftträder
    1993-07-01

Ändring, SFS 1993:1646

    Omfattning
    ikrafttr. av 1992:1542

Lag (1995:19) om ändring i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

    Övergångsbestämmelse

    Denna lag träder i kraft den 1 april 1995. Beslut som har meddelats före ikraftträdandet överklagas enligt äldre bestämmelser.
    Förarbeten
    Rskr. 1994/95:165, Prop. 1994/95:27, Bet. 1994/95:JuU6
    Omfattning
    ändr. 35 §
    Ikraftträder
    1995-04-01

Lag (1996:508) om ändring i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

    Förarbeten
    Rskr. 1995/96:268, Prop. 1995/96:188, Bet. 1995/96:BoU12
    Omfattning
    ändr. 8, 26, 37 §§
    Ikraftträder
    1996-07-01

Lag (1998:820) om ändring i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

Förarbeten
Rskr. 1997/98:279, Prop. 1997/98:90, Bet. 1997/98:JoU25
Omfattning
ändr. 30 §
Ikraftträder
1999-01-01

Ändring, SFS 2006:412

Omfattning
upph.