Prop. 1986/87:89

om ett reformerat tingsrättsförfarande

Regeringens proposition 1986/87: 89

om ett reformerat tingsrättsförfarande Prop

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 26 februari 1987.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Sten Wickham

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ett flertal ändringar i rättegångsbalken och andra lagar som styr förfarandet vid domstolarna. Ändringarna grundar sig i huvudsak på förslag från rättegångsutredningen (Ju 1977: 06). Huvudsyftet med förslagen är att det skall bli möjligt att i högre grad än nu anpassa rättegångarna till vad det enskilda målet kräver. Verksamheten vid framför allt de allmänna domstolarna skall därigenom kunna drivas snabbare och billigare.

För tvistemålens del föreslås till en början att rätten får större valfrihet än i dag mellan muntlig och skriftlig handläggning under förberedelsen. Klarare regler föreslås i fråga om rättens skyldigheter under förberedelsen. Tingsrätterna föreslås få möjlighet att avgöra även i egentlig mening tvis- tiga mål på handlingarna. Vissa uppmjukningar föreslås av de s.k. omedel- barhets- och koncentrationsprinciperna i huvudförhandlingsmål.

Tingsrätterna skall få möjlighet att förelägga svaranden i ett dispositivt tvistemål att inkomma med motiverat skriftligt svaromål vid påföljd av tredskodom. Rätten ges vidgade möjligheter att bortse från omständigheter och bevis. som parter i tvistemål i otillbörligt syfte dröjer ända till huvud— förhandlingen med att åberopa. Det föreslås vidare att rätten skall få större möjligheter att förbjuda sent väckta genkäromål.

Den s. k. småmålslagen, dvs. lagen (1974: 8) om rättegången i tvistemål om mindre värden. föreslås upphävd. Även tvister om småbelopp skall handläggas i det reformerade tingsrättsförfarandet enligt rättegångsbalken. En del särregler för mål om mindre värden bör dock behållas men inarbe- tas i rättegångsbalken.

Vad beträffar brottmålsprocessen föreslås att åklagaren innan han ger in förundersökningsprotokollet till rätten från detta bör rensa bort sådant som rör gärningar som inte föranlett åtal. Rätten föreslås få möjlighet att förelägga en tilltalad att före huvudförhandlingen skriftligen redovisa sin inställning till åtalet. En uttrycklig möjlighet föreslås för rätten att hålla ett förberedande sammanträde i brottmål. Även för brottmålens del föreslås uppmjukningar i omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna.

Effektivare sanktioner föreslås för att få parter och andra som skall höras att infinna sig till förhandling.

Nya regler föreslås om användning av telefon i rättegång. Lagändringarna föreslås trädai kraft den ljanuari 1988.

Huvuddelen av lagförslagen i denna proposition har granskats av lagrådet. Propositionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsre- missen (s. 62). lagrådets yttrande (s. 248) och föredragande statsrå- dets ställningstaganden till lagrådets synpunkter (s. 254). Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa alla tre delarna.

|—.)

1. Förslag till Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om 'rättegångsbalken' dels att nuvarande 20 kap. 15 a 5. 37 kap. 4 och 5 så. 39 kap. 3 Få. 40 kap. 13 och 15 5.5 samt 42 kap. 8 as skall upphöra att gälla.

dels att 1 kap. 9å. 2 kap. 4.4. ökap. öoch9ää. 9kap. 5. Soch9äs'. kap 20%. 11 kap. 55. 12kap. 60ch 1493. 13kap. 335 ]4kdp 3 Soch7ålåo lök ap. 3.5.l7kap.2s.18kap.14%.19kap.7å.20kap.155.21kap.2s.23 kap. 18 och 24 åå. 30 kap. 2 s. 32 kap. 60ch 7 åå. 33 kap. 9ä. 35 kap. 13 och 14% 36kap. 1 7. 16— 20.2 2och 23%. 37 kap 1—358 381433) 65,39kap 25. 40 kap 11 och 1655. 42 kap. ]. 2.6—18. 20 och 21 så. 43 kap. 3— ..8 10. lloch 13%. 44kap. 109. 45 kap. 7. lOoch 13åä. 46kap. _3— 8. 11. 13 och 15515. 47 kap.2 _. 6—12. 19 20. 220ch 23%. 49 kap. 35. 50kap. 1. 2.4 och 15 åå. 51 kap. 15 &. 52 kap. 10.5. 54 kap. Slå samt rubrikerna till 37. 42 och 44 kap. skall ha följande lydelse.

dels att i balken skall införas tretton nya paragrafer. 1 kap. 3 a 5, 10 kap. 8 ali. 14 kap. 7 aå, 18 kap. 8 tis. 43 kap. 1415, 44 kap. 7 aå. 46 kap. 175. 49 kap. 12—f 15 åå. 50 kap. 10 aå samt 5.2 kap. 9 aå, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 3 (15

] tvistemål därförlikning om sa- ken är tillåten gäller i stället för bestämmelserna i35$ att tingsrätten alltid ska/! bestå av en lag/aren do- mare. om värdet av vad som yrkas uppenbart inte ("iverstiger hälften av basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

Första stycket gäller inte. om en part första gången han skall föra talan i målet yrkar att allmänna regler skall tillämpas och därvid gör sannolikt att den bakomliggan- de tvisten rör ett högre värde eller att utgången annars är av synnerlig betydelsefär bedömningen av and- ra föreliggande rc'ittsfärhållanden. Har talan väckts genom ansökan om betalningsjäreläggande, skall den part som begär att målet hänskjuts till rättegång senast i samband därmed framställa _vr- kande som nyss sagts.

Med värde enligt första styr-ket avses det värde som kan antas gäl- la vid tiden för talans väckande. Har talan väckts genom ansökan

' Senaste lydelse av 20 kap. 15as' 1984: 400. 37 kap. 5.6 1977: 1020. 42 kap. 8aå 1984: 131.

L:.)

Nuvarande lydelse

Till huvudförhandling å samma dag mä ej utan synnerliga skäl ut- sättas flera mål. än att de kunna beräknas bliva slutförda under en tid av sex timmar. Hinner huvud- förhandling ieke slutföras samma dag som den påbörjats, skall sam- manträdet pågå under erforderligt antal helgfria dagar i följd. Om det kan ske utan olägenhet. mä dock avbrott i handläggningen. så länge sammanträdet pågår, äga rum un- der högst två söckendagar i veckan

Föreslagen lydelse

om Iagsökning, betalningsföreläg- gande eller handräekning eller som enskilt anspråk [ brottmål, avses värdet vid rättens beslut att tvisten skall handläggas som tvistemål. Vid bedömningen skall hänsyn inte tas till rättegångskostnaderna.

953

Till huvudförhandling på samma dagfär inte utan synnerliga skäl ut- sättas liera mål än som kan beräk- nas bli slutförda under en tid av sex timmar. Hinner en huvudförhand- ling inte slutföras samma dag som den påbörjats. skall sammanträdet pågå under erforderligt antal ar- betsdagar i följd. Om det kan ske utan olägenhet. får dock så länge sammanträdet pågår avbrott i handläggningen göras under högst två arbetsdagar i veckan eller. om

eller. om särskilda skäl föranleda därtill. högst tre söckendagari vec- kan.

det finns särskilda skäl, högst tre arbetsdagar i veckan.

2 kap. 453 Hovrätt är domför med tre lagfarna domare. 1 mål som överklagats från tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare delta i hovrätten. om tingsrätten bestått av tre eller flera lagfarna domare. Flera än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten.

I brottmål gäller. i stället för bestämmelserna i första stycket. att hovrät- ten är domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Förekommer ej anled- ning att döma till svårare straff än böter och är det i målet inte fråga om företagsbot. är hovrätten dock domför även med den sammansättning som anges i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning som ej sker vid huvudförhandling.

Vid behandling av frågor om prövningstillstånd skall hovrätten bestå av två lagfarna domare.

Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är hovrätten domför med en lagfaren domare.

Regeringen bestämmer i vilken omfattning åtgärd. som avser endast beredandet av ett mål. får vidtas av en lagfaren domare i hovrätten eller av en annan tjänsteman vid denna.

: Senaste lydelse 1969: 244. 3 Senaste lydelse 1986: 120.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.

65

[ protokoll skall antecknas ut- I protokollet skall berättelser saga av vittne. sakkunnig, part un- som lämnas under förhör i bevis- der sanningsjörst'ikran eller mäls- syfte antecknas i den omfattning ägande. då han höres [ anledning berättelserna kan antas vara av be- av åklagarens talan. i den omfatl- tydelse i målet. Detsamma gäller ning utsagan kan antagas vara av vad rätten iakttar vid syn på stället. betydelse i målet. samt vad rätten vid syn ä stället iakttager.

Första stycket gäller inte berät- telser av tilltalade i brottmål.

Vid huvudförhandling i hovrätt Vid huvudförhandling i hovrätt vare ej nödigt att i protokollet an- behöver berättelser eller iakttagel- tecknas utsaga eller iakttagelse. ser enligt första stycket antecknas som nu sagts, med mindre anteck- endast om anteckningen kan antas ning därav-' kan antagas bliva av be- bli av betydelse vid fullföljd till tydelse vid fullföljd till högsta dom- högsta domstolen. Vid huvudför- stolen. Ej heller vare sådan anteck- handling i högsta domstolen behö- ning nödig vid huvudförhandling i ver sådana anteckningar inte gö- högsta domstolen. ras.

9ä4

Rätten äge förordna, att utsaga De berättelser som lämnas under av part. målsägande, vittne eller förhöribevissyftefåristället för att sakkunnig skall i stället för att an- antecknas i protokollet tas upp ge- tecknas i protokollet upptagas ge- nom stenografi eller på fonetisk nom stenografi eller på fonetisk väg. Detsamma gäller sådan sam- väg. I denna ordning må ock uppta- manfattning av berättelse sorti om- gas sammanfattning av utsaga. av- fattar det som kan antas vara av seende vad som kan antagas vara betydelse i målet. av betydelse i målet.

Statlgandet i 8.6 andra stycket i Bestämmelsen i öåandra stycket detta kapitel skallitillämpliga delar i detta kapitel gäller i tillämpliga gälla beträffande utsaga. som upp- delar berättelse. som tagits upp ge- tagits genom stenografi. ävensom nom stenografi. och sådan sam— beträ/Yande på fonetisk väg uppta- tnanfattning av berättelse, som gen sammanfattning av utsaga. upptagits på fonetisk väg.

Stenograf utses av rätten. Ej må den anlitas som stenograf. vilken till saken eller till någondera parten ståri sådant förhållande. att hans tillförlit- lighet därigenom kan anses förringad. Vad i 5 kap. 75 är stadgat om tolk äger motsvarande tillämpning beträffande stenograf. som utsetts av rätten. Sådan stenograf har rätt till skälig ersättning för arbete. tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. Ersättningen betalas av allmänna medel.

Bestämmelser om återgivande i vanlig skrift av vad som upptagits enligt denna paragraf meddelas av regeringen.

* Senaste lydelse 1979: 289.

U|

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap. 5 äs

Den som vid sammanträde inför rätten stör förhandlingen eller foto- graferar i rättssalen eller bryter mot föreskrift eller förbud, som har meddelats med stöd av 5 kap. 95. döms till böter. Till samma straff döms den som muntligen inför rät— ten eller i rättegångsskrift uttalar sig otillbörligt.

Rå"

Då enligt denna balk vite före- lägges part eller annan, bestämme rätten vitet till belopp, som med hänsyn till hans ekonomiskaförhål- landen och omständigheterna iöv- rigt kan antages förmå honom att iakttaga _fc'ireläggandet. Vite mä ej bestämmas under tio kronor eller överjemtusen kronor. Har vite ut— dömts och förelägger rätten nytt vite, mä vitet bestämmas till högre belopp. dock ej över tiotusen kro- nor. Vitesföreläggande skall delgi- vas den som _h'v'reläggandet avser.

Bestt'immelserna iförsta stycket om högsta vitesbelopp gäller ej i fråga om föreläggande enligt 15 kap. 3 9".

Vite må ej föreläggas. då straff är utsatt. Ej heller mä vite föreläggas kronan.

Finnes, dä fråga uppkommer om utdömande av vite. ändamålet med vitet hat-'aförfallit, mä vitet ej utdö- mas.

Den som vid sammanträde inför rätten stör förhandlingen eller foto- graferar i rättssalen eller bryter mot föreskrift eller förbud. som har meddelats med stöd av 5 kap. 9.5. döms till böter. högst ettusen kro- nor. Till samma straff döms den som muntligen inför rätten eller i rättegångsskrift uttalar sig otillbör- ligt.

Vitefär inte föreläggas när straff är utsatt.

Staten får inte föreläggas vite.

9ä7

Är i denna balk straff utsatt i böter. dock ej i dagsböter. skall lägsta bötesstraffet vara femtio kronor och högsta ettusen kronor.

5 Senaste lydelse l930: 262. (' Senaste lydelse l98l : 828. 7 Senaste lydelse l982: 1123.

Ont ett sammanträde ställs in i fört-äg därför att den som vid vite före/ägts att infinna sig vid sant- manträdet anmält förhinder. kan vitet ändå dömas ut, om han inte i

Nui-'arande lydelse Föreslagen lydelse

efterhand kommer in med utred- ning som gör det sannolikt att han hade laga för/all.

IO kap 8 (115

I tvist mellan konsument och nä- ringsidkare rörande vara. (lätt-*! el- ler annan nyttig/tet som tillhanda- hållits för huvudsakligen enskilt bruk får näringsidkaren sökas där konsumenten har sitt hemvist. Det- ta gäller dock endast om målet i tingsrätten kan antas bli prövat av en lagfaren domare enligt 1 kap. 3 a .5 .

20 ?

Meddelas i högre rätt beslut, var- igenom lägre rätt förklaras icke vara behörig att upplaga mål, som där väckts. age den högre rätten på yrkande av part hänvisa målet till lägre rätt, som finnes behörig.

Hava skilda domstolar genom beslut, som vunnit laga kraft, fun- nits obehöriga. ("ige högsta domsto- len, om någon av dem finnes behö- rig, på ansökan av part hänvisa må- let till den domstol, av vilken målet bort upptagas.

Förklarar högre rätt att lägre rätt inte är behörig att ta upp ett mål som väckts där. får den högre rät- ten på yrkande av part hänvisa må- let till lägre rätt som är behörig.

Har flera domstolar genom la- gakraftvunna beslulförklarats obe- höriga, får högsta domstolen, om någon av domstolarna ändå är be— hörig, på ansökan av part hänvisa målet till den domstolen.

I fråga om behörighet att ta upp mål. som på grund av högsta dom- stolens förordnande enligt 14 kap. 7 a s' skall förenas i en rättegång. gäller vad högsta domstolen be- stämmer.

ll kap.

Part skall vid huvudförhandling i underrätt eller hovrätt infinna sig personligen, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för ut- redningen. Vid huvudförhandling i högsta domstolen vare part skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig för utred- ningen. I underrätt skall part ock infinna sig personligen vid muntlig förberedelse, om det kan antagas, att förberedelsen därigenom främ- jas. Vid annan förhandling än nu

En part Skall infinna sig personli— gen vid huvudförhandling i tings- rätt och hovrätt, otn inte hans när— varo kan antas vara utan betydelse för utredningen.

Vid huvudförhandling i högsta domstolen är en part skyldig att in- finna sig personligen. om domsto- len finner att hans närvaro är nöd— vändig för utredningen.

Vid ett sammanträde förförbere- delse och vid annanförhandling7 är en part skyldig att infinna sig per-

Nuvarande lydelse

nämnts vare part skyldig att infinna sig personligen. om det finnes er- forderligt.

Vad nu sagts om parts skyldighet att infinna sig personligen gälle oek parts ställföreträdare. Äro flera ställföreträdare, äge rätten bestäm- ma., vilken eller vilka skola infinna sig. Äger part ej själv föra sin talan. vare han dock skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen.

Är part eller ställföreträdare skyldig att infinna sig personligen, meddele rättenförordnande därom.

Föreslagen lydelse

sonligen, om hans närvaro kan an- tas främja syftet nted sammanträ- det.

Vad nu sagts om en pans skyldig— het att infinna sig personligen gäller också en parts ställföreträdare. Finns det flera ställföreträdare för en part.får rätten bestämma vilken eller vilka av dem som skall infinna sig. Får en part inte själv föra sin talan, är han ändå skyldig att infin— na sig personligen, om rättenfinner att hans närvaro är nödvändig för utredningen.

Är en part eller hans ställföreträ- dare skyldig att infinna sig personli- gen. skall rättenförordna om detta.

12 kap. 6.5

Avvisas ombud. skall rätten, om ej parten är tillstädes och själv vill föra sin talan, förelägga parten att för sig ställa ombud, som kan godkännas. Underlåter parten det och infinner han sig ej personligen, skall han anses

som utebliven.

Är ombud. som avvisas, advo- kat, skall anmälan om avvisandet göras hos advokatsamfundets sty- relse.

l4åi

Om den som avvisas ellerförkla- ras obehörig enligt 5.5 är advokat, skall anmälan om åtgärden göras hos advokatsamfundets styrelse.

Fullmakt medför behörighet för ombudet att å partens vägnar angående saken

]. väcka talan samt påkalla åtgärd, även om åtgärden ankommer a annan myndighet än rätten;

2. mottaga delgivning av inlagor och andra handlingar, dock ej föreläg- gande för parten att infinna sig personligen;

3. företaga alla handlingar för utförande av partens talan samt avgiva svaromål ä alla mot parten framställda yrkanden;

4. avstå från yrkande, som framställts av parten, och medgiva motpar— tens yrkande: 5. ingå förlikning:

6. söka verkställighet av rättens dom: samt 7. uppbära parten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad.

Ej må på grund av fullmakt, som avser rättegång i allmänhet, omba- det väcka talan eller mottaga stäm- ning angående sak, varom förlik- ning ej är tillåten.

Avser fullmakt allenast viss domstol. age ombudet vid den domstolen samma behörighet. som

Ett ombudfår inte på grund av en fullmakt, som avser rättegång i all- mänhet. väcka talan eller motta stämning angående en sak varom förlikning inte är tillåten.

Om en fullmakt avser endast en viss domstol, har ombudet vid den domstolen samma behörighet som

Nuvarande lydelse

sägs i första stycket; ombudet ("ige ock anmäla missnöje eller vad mot beslut eller dom, som meddelas av domstolen.

Gäller fullmakt allenast särskilt rättegångstillfälle. (ige ombudet vid det rättegångstillfället samma behö- righet, som sägs i första stycket 2— 5; ombudet äge ock anmäla missnö- je eller vad mot beslut eller dom, som då meddelas.

Föreslagen lydelse

sägs i första stycket. Ombudet får även anmäla missnöje mot ett be- slut som meddelas av domstolen.

Om en fullmakt gäller endastjb'r ett visst rättegångstillfälle. har om- budet vid det rättegångstillfället samma behörighet som sägs i första stycket 2—5. Ombudet får även an- mäla missnöje mot ett beslut som då meddelas.

13 kap.

Väckt talan mä icke ändras. Kä- randen äge dock

1. på grund av omständighet. som inträffat under rättegången el- ler först då blivit för honom känd, kräva annan fullgörelse än den. varom talan väckts;

2. yrka fastställelse enligt 2 % and- ra stycket: samt

3. kräva ränta eller annan till- läggsförpliktelse. som följer av hu- vudförpliktclscn. så ock eljest framställa nytt yrkande. såvitt det stöder sig på väsentligen samma grund.

Väckes yrkande. som avses i 2 eller 3, sedan målet företagits till Itm'udförhandling, och kan yrkan— det ej utan olägenhet prövas i mä- let. mä det avvisas. Ej må sådant yrkande väckas i högre rätt.

Såsom ändring av talan anses icke. att käranden beträffande sam- ma sak inskränker sin talan eller, utan att saken ändras. åberopar ny omständighet till stöd för sin talan.

Väckt talan får inte ändras. Kä- randen får dock

1. på grund av omständighet. som inträffat under rättegången el- ler först då blivit för honom känd, kräva annan fullgörelse än den. om vilken talan väckts.

2. yrka fastställelse enligt 2 5 and- ra stycket samt

3. kräva ränta eller annan till- läggsförpliktelse. som följer av hu- vudförpliktelsen, och även i övrigt framställa nytt yrkande. om det stö- der sig på väsentligen samma grund.

Framställs yrkande enligt första stycket 2 eller 3 sedan huvudför- handling påbörjats eller målet på annat sätt företagits till avgörande.

får det nya yrkandet avvisas. om det inte utan olägenhet kan prövas i målet. Ett yrkande enligt första stycket 2 eller 3 är inte tillåtet i högre rätt.

Såsom ändring av talan anses inte att käranden beträffande sam- ma sak inskränkcr sin talan eller. titan att saken ändras. åberopar ny omständighet till stöd för sin talan.

[4 kap.

Vill svaranden till gemensam handläggning väcka talan mot kä- randen angående samma sak eller sak. som har gemenskap med den- na. eller rörande fordran, som kan gå i avräkning mot kärandens. och

Vill svaranden till gemensam handläggning väcka talan mot kä- randen angående samma sak eller en sak, som har gemenskap med denna. eller rörande fordran. som kan gå i avräkning mot kärandens.

Nuvarande lydelse

sker det före huvud/örhandlingen. skola målen handläggas i en rätte- gång. Käromål. som sålunda för- enats mcd huvudkäromålet. är gen— käromäl.

Vill någOn. som ej är part i rätte- gången. till gemensam handlägg- ning väcka talan mot båda parterna eller endera om det, varom tvistas. och sker det före huvudfi'irhand- lingen. skola målen handläggas i en rättegång.

Vill part. om han tappar saken. mot tredje man framställa äter- gångskrav eller anspråk på skade— stånd eller annat dylikt. äge han. innan måletföretages till huvudför- handling. till gemensam handlägg- ning med det målet väcka sin talan mot tredje man. Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning, om tred- je man i anledning av den utgång saken kan få mellan parterna vill mot någon av dem eller båda väcka talan angående sådant anspråk.

Ej mä i fall, som avses i 1—6åå, mål förenas. med mindre målen väckts vid samma domstol och den- na är behörig samt för målen sam- ma rättegångsform är tillämplig.

" Senaste lydelse 1970: 1002.

Ft'ireslagen lydelse

skall målen handläggas i en rätte- gång. Käromål. som sålunda för- enats med huvudkäromålct. är gen- käromål.

Vill någon. som inte är part i rät- tegången, till gemensam hand- läggning väcka talan mot båda par- terna eller en av dem om det. som tvisten gäller. skall målen handläg- gas i en rättegång.

sgö

Vill part. om han förlorar målet, framställa ätergängskrav eller an- språk på skadestånd eller annat dy- likt mot tredje man,får han väcka sin talan mot tredje man till gemen- sam handläggning med huvudkäro- målet.

Om tredje man i anledning av den utgång målet mellan parterna kan få vill väcka talan mot någon av dem eller båda angående sådant an- språk som sägs iförsta stycket. får han väcka denna talan till gemen- sam handläggning rned huvudkäro- målet.

1 fall som avses i 1—6ås'fär mål förenas endast om målen väckts vid samma domstol och denna är behö- rig samt samma rättegångsform är tillämpligfär målen.

Väcks talan som avses i 3—5 59" sedan hut-'udförhandling påbörjats eller huvudkäromälet på annat sätt företagits till avgörande, får rätten handlägga målen särskilt, om de inte utan olägenhet kan handläg— gas i samma rättegång. Detsamma gäller. om part väcker talan som avses i3 eller 5 59 efter det att tiden för yttrande enligt 42 kap. 155 har gått ut.

Prop. 1986/87: 89

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7aé'

Handläggs- vid två eller flera tingsrätter eller vid två eller flera hovrätter mål mellan vilka råder sådant samband som avses i I— 6 5.5. får högsta domstolen efter an- sökan av part eller anmälan av tingsrätt eller hovrätt förordna att målen skall förenas i en rättegång vid en av domstolarna. om detta har väsentliga fördelar" för hand- läggningen av målen och det inte innebär betydande (")/ägenhet för någon part. Om det visar sig vara lämpligt, får den domstol som skall handlägga målen särskilja dem.

Beslut som rättenfattat i ett mål. som på grund av högsta domsto- lens förordnande överlämnas från en domstol till en annan. skall gäl- la, om inte den domstol dit målet överlämnats bestämmer annat.

16 kap. 3 59

Vid omröstning gälle den me- ning. som omfattats av mer än hälf- ten av rättens ledamöter; har någon mening erhållit hälften av rösterna och är bland dem ordförandens. gälle den meningen.

Vid omröstning skall den mening gälla, som omfattats av mer än hälften av rättens ledamöter. Om någon mening har erhållit hälften av rösterna och ordförandens röst är bland dem. ska/] den meningen gäl- la. Vid avgörande av frågor om prövningstillstånd enligt 49 kap. [25 skall dock. om en av ledamö- terna vill bevilja prövningstillstånd. hans mening gälla som hovrättens beslut.

17 kap.

Dom skall. om huvudförhandling vid rätten ägt rum, grundas å vad vid förhandlingenförekommit. I do- men må ej deltaga domare. som ej övervarit hela huvudförhandlingen. Har ny huvudförhandling hållits. skall domen grundas å vad därvid förekommit.

Senaste lydelse 1971: 218.

Om huvudförhandling har hållits. skall domen grundas på vad som förekommit vid förhandlingen. I do- men får delta endast domare som varit med om hela huvudförhand- lingen. Om ny huvudförhandling har hållits. skall domen grundas på vad som förekommit vid den. [fall som avses i43 kap. 14 5 andra me- ningen får domen grundas även på

Nuvarande lydelse

Dä mål avgöres utan huvudför- handling. skall domen grundas å vad handlingarna innehålla och el- jest förekommit i målet.

Föreslagen lydelse

vad som har inhämtats efter huvud-

förhandlingen.

När ett mål avgörs utan huvud- förhandling, skall domen grundas på vad handlingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i må- let.

18 kap. 8as'

[ mål där ] kap. 3 då första stycket tillämpas gäller följande i stället för bestämmelserna i 8 55.

Ersättningft'ir rättegångskostnad

får inte avse annat än kostnadför

]. rådgivning enligt rättshjälpsla- gen (1972:429) vid ett tillfälle för varje instans.

2. ansökningsavgijt,

3. resa och uppehälle för part el- ler ställföreträdare i samband med sammanträde eller. om personlig inställelse ej föreskrivits, resa och uppehälle för ombud,

4. vittnesbevisning.

5. översättning av handling. Ersättning utgår endast i den mån kostnader: varit skäligen på- kallad för tillvaratagande av par- tens rätt.

Ersättning som anges i andra stycket 3 utgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

Med kostnad som sägs i andra stycket [jämställs kostnad för an- nan rådgivning som lämnas av ad- vokat eller biträdande jurist på ad- vokatbyrå, i den mån den ej över- stiger högsta avgi/t för rådgivning enligt rättshjälpslagen.

Hur målet till en början hand- lagts i annan ordning än som gäller för mål som avses i denna para- graf. utgår ersättning för kostnad som avser den tidigare handlägg- ningen enligt de kostnadsregler som gällerför denna.

Har ett mål om lagsökning eller betalningsföreläggande hänskjutits till rättegång eller upptagits efter återvinning får, om målet därefter avgörs genom tredskodom mot svaranden. ersättning även avse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

skälig kostnad för en rättegångs- skrift eller för inställelse vid ett sammanträde inför rätten. Sådan ytterligare ersättning utgår, om inte särskilda skäl föranleder an- nan bedömning. enligt bestämmel- ser som regeringen meddelar. Det- samma skall gälla. om ett mål om handräckning upptagits efter åter- vinning.

145”)

Part. som vill erhålla ersättning för rättegångskostnad. skall. innan handläggningen avslutas. framstäl- la yrkande därom och uppgiva. vari kostnaden består. Gör han det ej. äge han ej därefter tala å den kost- nad, som uppkommit vid samma rätt: dock må part. även om yr- kande ej framställts. erhålla ränta som avses i 85 andra stycket samt ersättning för utskrift av rättens dom eller slutliga beslut.

Då rätten avgör målet. meddele rätten samtidigt beslut angående rättegångskostnaden sä ock i frå- ga, som avses i 13.5 första stycket. Ingår i ersättning för rättegångs- kostnad arvode till ombud eller bi- träde. skall arvodets belopp angi- vas.

En part. som vill ha ersättning för rättegångskostnad. skall framställa sitt yrkande innan handläggningen avslutas. Han skall därvid uppge vari kostnaden består. Ont han inte ltar framställt sitt yrkande inom den angivna tiden, får han inte där- efter föra talan om kostnad som har uppkommit vid samma rätt. En partfår dock. även om han inte har framställt något yrkande. erhålla ränta som avses i Så andra stycket samt ersättning för ett exemplar av rättens dom eller slutliga beslut.

Rätten skall självmant pröva frå- gor om tillämpningen av bestäm- melserna i 1—10 samt 12 och 13 55. om inte sådan prövning är obehöv- lig på grund av särskilda omstän- digheter. Beslut i sådan kostnads- fråga som avses i detta kapitel meddelas när rätten avgör målet. Ingår i ersättning för rättegångs- kostnad arvode till ombud eller bi- träde. skall arvodets belopp anges.

19 kap. 7gll

Har. sedan stämning delgivits den misstänkte. ändring inträtt i förhållande, som betingat domsto— lens behörighet. vare domstolen ändock behörig.

Har allmänt åtal upptagits av viss domstol och är även annan domstol behörig, äge den förra domstolen. om synnerliga skäl äro därtill. på framställning av åklagaren förord-

'" Senaste lydelse l982: lI23. ” Senaste lydelse l954z432.

En domstol behåller sin behörig- het att handlägga ett mål även om någotförhållande som har grundat behörigheten ändras efter det att stämning delgetts den misstänkte.

Har allmänt åtal väckts vid en viss tingsrätt,]är denna på åklaga- rens begäran överlämna målet till en annan tingsrätt. om den är be- hörig och särskilda skä/föreligger.

Nuvarande lydelse

na. att målet skall överflyttas till den senare domstolen. Beslut eller annan åtgärd av den förra domsto- len vare gällande. till dess den domstol, dit målet överflyttats. för- ordnar annat.

Föreslagen lydelse

Står den tilltalade redan under åtal vid den andra tingsrätten, skall så- dant överlämnande ske. om det inte är olämpligt. De beslut som fattats före ("ii-'erlärnnandet skall gälla. om inte den domstol dit målet överlära- nats bestämmer annat.

Andra stycket gäller i tillämpliga delar också när flera mål om all- mänt åtal mot den tilltalade samti- digt är anhängiga vid olika hovrät— ter.

20 kap. [Säll

Höres målsäganden [ anledning av åklagarens talan, ("ige han rätt till ersättning och förskott enligt vad om vittne är stadgat.

Målsägande. som ltörs med an- ledning av åklagarens talan och som med hänsyn till brottets art el- ler annars kan antas vara i behov av personligt stöd under rättegång- en. får åtföljas av lämplig person som sådant stöd.

21 kap. 2513

Den misstänkte vare i målom all- mänt åtal skyldig infinna sig per- sonligen vid huvudförhandling i un- derrätt, dock ej om anledning sak- nas att ådöma annan brottspåföljd än böter och hans närvaro tillika kan antages vara utan betydelse för utredningen. I mål om enskilt åtal skall den misstänkte infinna sig personligen vid dylik förhandling, om hans närvaro ej kan antagits sakna betydelse för utredningen. Vid huvudförhandling i hovrätt skall den misstänkte infinna sig personligen, om han av underrät- ten dömts till fängelse i minst sex ntånaderför brottet eller anledning förekommer till ådömande av så- dan påföljd. så oek eljest. om hans närvaro ej kan antagas sakna bety- delse för utredningen. Vid huvud- förhandling i högsta domstolen vare den misstänkte skyldig att infinna

Senaste lydelse l954: 432.

Den misstänkte är skyldig att in- finna sig personligen vid huvudför- handling i tingsrätt och hovrätt. Så- dan skyldighetföreligger dock inte, om målet kan avgöras även om han inte infinner sig vid huvudförhand- lingen och hans närvaro kan antas vara utan betydelse för utredning— en.

Vid huvudförhandling i högsta domstolen är den misstänkte skyl- dig att infinna sig personligen, om domstolen finner att hans närvaro är nödvändig för utredningen.

Vid ett sammanträde förförbere- delse och vid annan förhandling är den misstänkte skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro kan antas främja syftet med sant- manträdet.

Senaste lydelse [98]: 7.14. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs.

Nuvarande lydelse

sig personligen. om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen. ] underrätt skall den misstänkte ock infinna sig personligen vid muntlig förberedelse. om det kan antagas, att förberedelsen därigenom främ— jas. Vid annan förhandling än nu nämnts vare ltan skyldig att infinna sig personligen. om hans närvaro finnes erforderlig.

Lider den misstänkte av sinnes- sjukdom eller sinnesslöhet och fin- ner rätten. att hans hörande skulle vara utan gagn. erfordras ej att httn infinner sig personligen.

Är den misstänkte skyldig att in- finna sig personligen. meddele rät- tenförordnande därom.

Då den misstänkte ej är skyldig att infinna sig personligen. må hans talan föras genom ombud. Om om- bud gälle vadi 12 kap. är stadgat.

Föreslagen lydelse

Är den misstänkte skyldig att in- finna sig personligen. skall rätten förordna om detta.

När den misstänkte inte är skyl- dig att infinna sig personligen. får hans talan föras genom ombud. [ fråga om ombud gäller bestämmel- serna i 12 kap.

23 kap.

18 än Då förundersökningcn kommit så långt att någon skäligen misstänks för brottet. skall han. då han hörs. underrättas om misstanken. Den misstänk- te och hans försvarare har rätt att fortlöpande. i den mån det kan ske utan men för utredningen. ta del av vad som har förekommit vid undersökning- en. De har vidare rätt att ange den utredning de anser önskvärd och i övrigt anföra vad de anser nödvändigt. Underrättelse härom skall lämnas eller sändas till den misstänkte och hans försvarare. varvid skäligt rädrum skall beredas dem. Åtal får inte beslutas. innan detta har skett.

Begär den misstänkte, att förhör skall hållas nted någon eller att an- nan utredning skall förebringas, skall begäran efterkommas. om det kan antagas, att åtgärden skulle äga betydelse för undersökningen. Avslåsframställningen. skola skä-

På begäran av den misstänkte el— ler hans försvarare skall förhör el— ler annan utredning äga rum. om detta kan antas vara av betydelse för undersökningen. Om en sådan begäran avslås, skall skälen för detta anges.

len därför angivas.

Innan åklagaren beslutar ifråga om åtal. får han hålla ett särskilt sammanträde med den misstänkte eller hansfi'irsvarare. om detta kan antas vara till fördel/ör åtalsbeslu- tet eller för sakens fortsatta hand- läggning i övrigt.

Senaste lydelse 1981: l294.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

24515

Närmare föreskrifter om under- sökningsledares verksamhet. om underrättelse enligt 18% första stycket tredje punkten samt om protokoll och anteckningar vid för- undersökning meddelas av rege- ringen.

Närmare föreskrifter om under- sökningslcdarcs verksamhet, om underrättelse enligt 18% första stycket fjärde meningen samt om protokoll och anteckningar vid för- undersökning meddelas av rege- ringen.

30 kap.

Dont skall. om huvudförhandling vid rätten ägt rum, grundas å vad vid förhandlingenf'örektztmmit. I do- men mä ej deltaga domare, som ej övervarit hela huvudförhandlingen. Har ny huvudförhandling hållits. skall domen grundas ä vad därvid förekommit.

Dä mål avgöres utan huvudför- handling. skall domen grundas ä vad handlingarna innehålla och el- jest förekommit i målet.

Om huvudförhandling har hållits. skall domen grundas på vad som förekommit vid förhandlingen. I do- men fär delta endast domare som varit med om hela huvudförhand- lingen. Om ny huvudförhandling har hållits, skall domen grundas på vad som förekommit vid den. Ifall sorti avses i46 kap. 175 andra tne- ningen får domen grundas även på vad sotn har inhämtats efter huvud- förhandlingen.

När ett mål avgörs utan huvud- förhandling. skall domen grundas på vad handlingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i må- let.

32 kap.

Underlåter den som enligt rät- tens beslut skall intinna sig vid rät- ten eller eljest fullgöra något i rätte- gången att ställa sig det till efterrätt- telse och förekommer anledning. att han har laga förfall. skall under- lätenheten icke leda till påföljd eller eljest läggas honom till last i rätte- gången.

Senaste lydelse 1974: 573.

6.5

Ont det är sannolikt att den som underlåtit att enligt rättens beslut infinna sig vid rätten eller i övrigt fullgöra något i rättegången har laga förfall för sitt underlåtenhet, Skall denna inte leda till någon påföljd för honom eller på annat sätt läggas honom till last i rättegången.

Har någon gjort sig skyldig till underlåtenhet som avses iförsta stycket men katt det på grund av någon särskild omstt'indighet antas att han har laga förfall. skall han beredas tillfälle att komma in tried utredning om detta. Rätten skall därvid uppskjuta frågan om utdö- mande av påföljd eller om annan åtgärd på grund av underlåtenhe- ten.

Nit varande lyt' else

Är i denna balk föreskrivet. att den som vill fullfölja talan skall inom viss tid anmäla missnöje eller vad eller inkomma med vade-. be- svärs— eller revisionsinlaga eller vidtaga annan åtgärd för talans full- följande. och visas före utgången av den tiden laga förfall. utsätte den rätt. där åtgärden skall vidtagas. ny tid.

Vad nu sagts äge nwtsvarande tillämpning i fråga om ansökan om återvinning eller ilterupptagande.

Föreslagen lydelse

Är i denna balk föreskrivet. att den som vill fullfölja talan skall inom viss tid anmäla missnöje eller inkomma med vade-. besvärs- eller revisionsinlaga eller vidta någon annan åtgärd för talans fullföljande. och visas före utgilngen av den ti- den laga förfall. skall den rätt. vid vilken åtgärden skall vidtas. be- stämma ny tid.

Vad nu sagts gäller också om laga förfall visas före utgången av tiden för ansökan om återvinning eller äterupptagande.

33 kap. () ått»

Ärfrån part inkommen inlaga el- ler annan handling ej avfattad på svenska språket. må rätten vid bc- hov antingen förelägga parten att tillhandahålla bestyrkt överst'itt- ning av handlingen eller ock upp- draga ät lämplig person att över- sätta ht'tndlingen. Efterkommes ej föreläggande att tillhandahålla överst'ittning. må handlingen lättt- nas utan avseende.

Den som biträtt rätten med över- sättning äge av allmänna medel er- hålla ersättning efter vad rätten prövar skäligt; i brottmål vari åkla- gare för talan skall ersättningen gäldas av statsverket.

Bevis. som upptagits utom hu- vudförhandlingen. skall upptagas även vid denna. om sådant uppta- gande finnes vara av betydelse i målet och hinder därför ej längre föreligger.

Hari mål. som fullföljts till högre rätt. vid lägre rätt vittne eller sak-

"* Senaste lydelse 1973: 240.

Rätten får vid behov låta över- sätta hand/ingar som komtner in till eller skickas utfrän rätten.

Den som biträtt rätten med över- sättning har rätt till skälig ersätt- ning. som betalas av staten.

Första och andra styckena skall tillämpas ('iven i fråga om Överfö- ringfrän punktskrift till vanlig skrift eller omvänt.

Vid huvudförhand/ingen skall de bevis som upptagits utom huvud- förhandlingen tas upp på nytt. om rätten finner detta vara av betydel- se i målet och det inte föreligger hinder mot att ta upp beviset.

Har tingsrätten i ett mål som full- följts till hovrätten tagit upp munt-

Nuvarande lydelse

kunnig eller part under sannings- ft'n'st't'kran hörts eller syn ä stället häl/its. erfordras ej. att beviset upptages ånyo. med mindre högre rätt finner det vara av betydelse för utredningen eller ock part yrkar det och upptagande! ej finnes sakna betydelse. I högsta domstolen må dock sådant bevis upptagas ånyo. allenast om synnerliga skäl äro där- till.

Då bevis ej ånyo upptages. skall beviset förebringas genom proto- koll oeh andra handlingar rörande bevisupptagningen.

Ej må berättelse. som någon skriftligen avgivit i anledning av re- dan inledd eller förestående rätte- gång. eller uppteckning av utsaga, som i anledning av sådan rättegång avgivits inför åklagare eller polis- myndighet eller eljest utom rätta. åberopas som bevis. nted mindre det är särskilt medgivet eller rätten på grund ttv särskilda omständighe- terfinner. att det må tillåtas.

Föreslagen lydelse

lig bevisning eller hållit syn på stäl— let. behöver beviset tas upp på nytt endast om hovrätten finner detta vara av betydelse för utredningen eller om någon part yrkar det och hovrätten inte jinner att det skulle sakna betydelse. 1 högsta domsto- len fär de bevis som tagits upp av lägre rätt tas upp på nytt endast om detfo'religger synnerliga skäl.

Om ett bevis inte tas upp på nytt. skall det förebringas genom proto- koll eller på annat lämpligt sätt.

1415

En berättelse. som någon ltar av- gett skriftligcn i anledning av en re- dan inledd eller förestående rätte— gång. eller en uppteckning av en berättelse, som någon i anledning av en sådan rättegång lämnat inför åklagare eller polismyndighet eller annars utom rätta. får åberopas som bevis i rättegången endast

1. om det är särskilt_)Q'ireskrivet.

2. om förhör med den som läm- nat berättelsen inte kan hållas vid eller utom huvudförhandling eller i övrigt inför rätten eller

3. om det finns särskilda skäl ttted hänsyn till de kostnader" eller olägenheter som ettförhör vid eller utom ltttvud/örhandling kan antas med/öra. vad som katt antas stå att vinna med ett sådantförhör. berät- telsens betydelse och övriga om- ständigheter.

Vad som sägs i första styt'ket om en skriftlig eller upptecknad berät- telse skall också tillämpas i fråga om en fonetisk eller liknande upp- tagning av en berättelse.

36 kap. lä”,

Var och en. som inte är part i målet. får höras som vittne. [ brottmål får dock målsäganden inte vittna. även om han ej för talan.

Senaste lydelse 1984: 131.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

] brottmål får vittnesförhör inte heller äga rum med någon som har åtalats för medverkan till den gärning förhöret gäller eller för någon annan gärning som har omedelbart samband med den gärningen.

Vad som sägs i andra stycket om den som har åtalats skall också gälla den som för gärning som där avses

[. är skäligen misstänkt och har underrättats om misstanken enligt 23 kap. 18%.

2. har meddelats strafföreläg- gande eller föreläggande av ord- ningsbot eller av militär befatt- ningshavare ålagts dist'iplinstraff eller

2. har meddelats strafföreläg- gande eller föreläggande av ord- ningsbot. eller

3. till följd av beslut enligt bestämmelser om åtalsunderlåtclse eller särskild åtalsprövning ej har åtalats.

Skall någon som avses i andra eller tredje stycket höras i en rätte- gång som inte avser åtal mot honom själv. gäller i fråga om kallelse till förhandling och påföljd för utevaro från förhandlingen samt i fråga om förhöret vad som sägs om tilltalade i 31 kap. 4å. 45 kap. lSå och 46 kap. I fråga om rätt till ersättning för inställelse vid förhandling gäller 36 kap. 34 och 25 åå.

Är den som skall höras som vitt- ne tillstädes vid rätten. vare han skyldig att genast avlägga vittnes- mål. ! annatjall skall vittne skriftli- gen kallas.

l vitttzeskallelse skall intagas uppgift om parterna och målet samt tid och ställe./"iir inställelse/1 även- som i korthet angivas. vad vittnes- ji'ir/zöret gäller. Tillika skall erinras om innehållet i 20. 23 och 25 åå.

Skall någon som avses i andra eller tredje stycket höras i en rätte- gång som inte avser åtal mot honom själv. gäller i fråga om kallelse till förhandling och påföljd för utevaro från förhandlingen samt i fråga om förhöret vad som sägs om tilltalade i 31 kap. 45. 37 kap. lå. 45 kap. 15.5 samt 46 kap. [55 första stycket. I fråga om rätt till ersätt- ning för inställelse vid förhandling gäller 36 kap. 24 och 25 åå.

Den som skall höras som vittne skall vid vite kallas att infinna sig vidft'trhandling inför rätten.

[ kallelsen till vittnet skall lämnas behövliga uppgifter om parterna och målet samt i korthet anges vad förhöret gäller. Vittne! skall även crinras om sitta rättigheter u("ll skyldigheter enligt 20 ("It'll 23-25 55.

165

Vittne skall avgiva sin utsaga muntligen. Skriftlig vittnesbert'it- telxe må ei åberopas; dock må det tillåtas vittnet att anlita skriftlig an- teckning till stöd för minnet.

Vid vittnesförhör må skriftlig uppteckning av vad vittnet tidigare anfört inför rätta eller inför åklaga- re eller polismyndighet it-ke upp/a'- sas i annatfall. än då vittnets ut-

Ett vittne skall avge sin berättel- se muntligen. Skriftliga vittnes/Je- riittelserfår inte åberopas. Vittne! får dock med rättens medgivande använda sig av anteckningar till stöd för minnet.

Vid vittnesförhörfår vad vittnet tidigare anfört inför rätta eller inför åklagare eller polismyndighet före- bringas endast när vittnets berät- telse vid förhöret avviker från vad

Nuvarande lydelse

saga vid förhöret avviker från den tidigare utsagan eller då vittnet vid förhöret förklarar sig icke kunna el- ler vilja yttra sig.

Vittne höres uv rätten. Med rät- tens tillstånd mä dock vittne höras av parterna: härvid höres vittnet först av den part. som åberopat vitt- net, oeh därefter av motparten.

Vittne! bör uppmanas att i ett samman/amg avgiva sin berättelse. Sedan denna avgivits, må rätten oeh parterna ställa frågor till vitt- net. Vittne! bör. om det ejframgår av vittnets berättelse. tillfrågas, huru vittnet erhållit kännedom om det. varom vittnet _vttrat sig.

Frågor. vilka genom sitt innehåll. sin form eller sättet för deras fram- ställande inbjuda till visst svar. tnå ej ställas. med mindre särskilda skäljöranleda därtill. Rätten skall avvisa frågor. som uppenbart ej höra till saken eller som äro förvir- rande eller eljest otillbörliga.

Förekommer anledning. att vitt- ne i parts närvaro av rädsla eller annan orsak ej fritt utsäger san- ningen. eller hindrar part vittne i hans berättelse genom att falla vitt- net i talet eller annorledes, äge rät- ten förordna. att parten ej må vara tillstädes under förhöret.

Föreslagen lydelse

han tidigare anfört eller när vittnet vid förhöret förklarar att han inte kort eller inte vill yttra sig.

l7ä

Ett vittnesjörlu'ir skall inledas av den part som åberopatförlu'iret, om inte rätten bestämmer annat. Vid förhöret skall vittnet först beredas tillfälle att på egen hand eller. om det behövs, med stöd av frågor avge sitt berättelse i ett samman— hang.

Motparten skall sedan få tillfälle att höra vittnet. Om motparten inte är närvarande eller om det av an— nan anledning behövs. bör rätten leda denna del av förhöret. Däref- ter får rätten och parterna ställa ytterligare frågor till vittnet. Den part sattt åberopat förhöret bör _förstfå tillfälle till detta.

Har ingen av parterna eller båda åberopat förhöret. skall detta inle- das av rätten. om det inte är lämpli- gare att någon av parterna inleder förhöret.

Frågor, som genom sitt innehåll. sin form eller sättet för deras fram- ställande inbjuder till visst svar.]är inte ställas annat än om det vidför- hör enligt andra stycket behövs för att undersöka i vad mån vittnets berättelse stämmer med det verk- liga händelseft't'rlt'tppet. Rätten skall avvisa frågor. som uppenbart inte hör till saken eller som är förvir— rande eller på annat sätt otillbör- liga.

lSå

Om det finns anledning anta att ett vittne av rädsla eller annan or— sak inte fritt berättar sanningen på grund av en parts eller någon åhö- rares närvaro. eller om part eller åhörare hindrar vittnet i hans berät- telse genom att falla honotn i talet eller på annat sätt. får rätten för- ordna att parten eller åhöraren inte får vara närvarande vid förhöret.

Nuvarande lydelse

Sedan parten äter _förekt'tllals. skall vittnets berättelse uppläsas; parten äge därefter ställa frågor till vittnet.

Är vittne av sjukdom, vistelse ä avlägsen art eller annan orsak ur stånd att infinna sig vid huvudför- handlingen eller jinnes vittnes itt- ställelse medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet, mä för- hör mcd vittnet enligt rättens beslut äga rum utom huvud/örhandlingen. Kan vittne på grund av sjukdom ej infinna sig. skall vittnet höras där vittnet vistas.

Föreslagen lydelse

Vittnesberättelse. sattt enligt första stycket lämnats ipartsfrån- vara. skall återges i behövlig om— fattning när parten åter äl' närva- rande. Farten skall beredas tillfälle att ställa frågor till vittnet.

195

Förhör med ett l'llflläfär äga rum utom huvud/Z'irluzndling.

!. om det inte är nafijligtför vitt- net att infinna sig vid huvudför- handlingen eller

2. om en inställelse vid huvudför- handlingen skulle medföra kostna— der eller olägenheter sattt inte står i rimligt förhållande till betyde/sett av att förhöret hälls vid hut-'udjör- handlingen.

Om det är av synnerlig vikt _för utredningen, får även annan hand— läggning äga rum i anslutning till förhör enligt första stycket.

20.5

Uteblir vittne. som kallats. dömes vittnet till böter. Uppskjutes målet till annan dag, må vittnet vid viteföreläggas att den dagen kont- ma tillstädes. Uteblir vittnet ånyo, dömes vittnet till utgivande av vite eller, om vite ej förelagts, till böter.

Vittne, som ej är tillstädes. då målet företages till handläggning, mö efter rättens beslut hämtas till det rättegångstillfället. Hämtas ej vittnet då och meddelas ej vitesjö- reläggande. äge rätten förordna, att vittnet skall hämtas till senare rättegångstillfälle. Då vittnet härn- tats till rätten, skola böter eller vite för hans underlåtenhet att infinna sig,7 vid det rättegångstillfället ej ådötnas.

'>')

Ifråga om vittne. som avses i B 5 första stycket. skola reglerna i 20 och 2] 55 ej tillämpas; sådant vittne må dock hämtas till rätten.

Avstår den som åberopat vittne från vittnets hörande eller kommer

Uteblir ett vittne som kallats en- ligt 79'. skall rätten förelägga nytt vite, om målet utsätts till senare dag, eller förordna att han skall hämtas till rätten antingen omedel- bart eller till den senare dagen.

%

Bestämmelserna i detta kapitel om vitesföreläggande och om häkte gäller inte vittne som avses i l3 & första stycket. Sådant vittne får dock hämtas till rätten.

Om den som åberopat ett vittne avstår från förhör med vittnet eller

Nuvarande lydelse

('lit'ö'lji'åglllt därom attförfalla. må ej därefter enligt 20 eller 21 åstrajf ådömas vittnet eller tvångsmedel användas mot honom.

23

Gör vittne sig skyldigt till för- summelse eller tredska. som avses i 20 eller Zl &. och vällas därav rätte- gångskastnad för part. äge rätten. även (att yrkande därom ej jhu):- ställts. förplikta vittnet att i den omfattning. som finnes skälig. er- sätta kostnaden. Har även part av rätten färpliktats att ersätta mot- parten sådan kostnad och har par- ten utgivit ersättningen. äge han av vittnet uthekomma vad Vittnetför- pliktats utgiva.

Vad nu sagts om vittnes skyldig- het att ersätta parts kostnad äge motsvarande tillämpning beträffan- de kostnad. som orsakats för stats- verket.

37 kap. Om förhör med part under sanningsfi'irsäkran

I tvistemål mä för vinnande av bevis förhör under sanningsförsäk- ran äga rum med ena parten eller med båda.

Part må påkalla förhör under sannings/örsäkran såväl med sig själv som med nuttpttrten.

Den som enligt 36 kap. 13 åförs- ta stycke! icke må avlägga vitt- nesed må ej höras under sannings- försäkran.

Föreslagen lydelse Prop_ 1986/87: 89 om frågan om vittnesförhör av an— nan orsak förfaller. får därefter inga tvångsmedel enligt 20 eller

Zl å användas mot vittnet.

&

Gör ett vittne sig skyldigt till så- dan försummelse eller tredska som avses i 20 eller 21 å och vållas rätte- gångskastnad därav för någon av parterna. skall rätten pä yrkande av parten ålägga vittnet att i skälig omfattning ersätta kostnaden. Har även en part av rätten ålagts att ersätta motparten sådan kostnad och har parten utgett ersättningen, har han rätt att av vittnet få ut vad vittnet ålagts att utge.

Vad som nu sagts om vittnes skyldighet att ersätta en parts kost- nad skall gälla även beträffande kostnad som orsakats för staten.

37 kap. Om förhör med part och med målsägande som inte för talan

Vid förhör i bevisstfte med part eller med målsägande som inte för talan skall 36 kap. 17.5 tillämpas. ()m rätten inte beslutar artnat. skall dock förhör med den som är tillta— lad i brottmål inledas av rätten och ledningen av förhöret därefter övergå till åklagaren.

- ä

[ tvistemålfärförhör i ltevissvfte med part äga rum under sannings- försäkran. Förhöret bör därvid he— gränsas till sådana omständigheter som är av särskild betydelse i må- let.

Innan förhör enligtförsta stycket hålls, skall parten avge denna för- säkra n :

"Jag N.N. lavar och försäkrar på heder och samvete. attjag skall säga hela sanningen och intet för- 22 tiga. tillägga ellerförändra."

Nuvarande lydelse

Innan part avgiver sin berättelse. skall han avlägga denna försäkran:

"Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, attjag skall säga hela sanningen och intet för- tiga. tillägga ellerfr'irt'indra."

Sedan part avlagt försäkran. erinre rätten honom om vikten där- av.

Föreslagen lydelse

Vid förhör enligt detta kapitel skall i övrigt 36 kap. 95 amlra stycket. 10.6 första stycket. [35 första stycket. 1655 samt 18 och 19 5.6 tillämpas.

Vidjörhör under sanningsförsäk- ran skall, förutom de lagrum som anges i första stycket. 30 kap. 5 och Ö ss. 8.5 andra stycket samt [4 och [5 N tillämpas.

I brottmål skall, förutom de lag- rum sotn anges i första styeket. 36 kap. 24 och 25 55 tillämpas ifråga om ersi'ittning till mälsägande. som kallats till förhör i anledning av åklagarens talan. Detta skall gälla även när någon annan part än en mälsägande eller en tilltalad kallats till sådatttjörhör.

Vid tillämpning av de lagrum som anges ijörsta-tredje styckena skall vad som sägs om vittne galla part eller målsägande som inte för talan och vad som sägs om ed gälla sa nnin gsförsäkran .

38 kap.

Möter synnerligt hinder mot upp- tagande av bevis genom skriftlig handling vid huvudförhandlingen. mä enligt rättens beslut beviset upptagas utom huvud/örhandling- £)".

Bevisupptagning genom skriftlig hundlingfår äga rum utom huvud- förhandling.

]. om handlingen inte kan företas vid hut'udfr'ir/utndlingen eller

2. om _)Q'ireteende vid huvud/ör- hana'lingen skulle trtt'dåira kostna— der eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att bevisupptagningen sker vid hu vudförhandlingen .

Om det är av synnerlig vikt för utredningen. får även annan hand- läggning äga rum i anslutning till bevisupptagning enligt första stycket.

39 kap.

Är med hänsyn tilljöremälets he- skajyenhet eller av annan anledning av synnerlig vikt, att syn hällesjöre huvudförhandlingen. eller katt s_vn

Synfär äga rum utom huvudför- handling,

]. om syn inte kan hållas vid htt- vud/örhandlingen eller

Nuvarande lydelse

eljest ei lämpligen hållas vid huvud- förhamilingen. må den enligt rät- tens beslut äga rum utom huvud/ör- handlingen.

Föreslagen lydelse

2. om syn vid hui'ude'ir/zam/ling- en skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt _)inrhällande till betydelsen av att den hälls vid huvudjörhandlingen.

Om det är av synnerlig vikt jör utredningen. får även annan hand- läggning äga rum i anslutning till syn enligtförsta stycket.

40 kap. 11 %

Vad i 36 kap. 79' första stycket. 9å andra stycket samt 15. 18 och 1.9 ss ärstadgat om vittne skall äga motsvarande tillämpning beträf- fande sakkunnig.

Vad som sägs i 36 kap. 9 & andra stycket samt 15. 18 och 19 så om vittne skall tillämpas också ifråga om sakkunnig.

165

Gör sakkunnig sig skyldig till för— summelse eller tredska, som avses i 12. 13 eller 14 å. och vållas därav rättegångskostnad för part. ("ige rätten, även om yrkande därom ej framställts, förplikta den sakkun- nige att i den omfattning. som finnes skälig, ersätta kostnaden. Har även part av rätten förpliktats att ersätta motparten sådan kostnad och har parten utgivit ersättningen, äge han av den sakkunnige utbe- komma vad denne förpliktats ut- giva.

Vad nu stadgats om sakkunnigs skyldighet att ersätta parts kostnad äge motsvarande tillämpning bc- träffande kostnad. som orsakats för statsverket.

42 kap. Om stämning och förbere- delse

Vill någan erhålla stämning ä an- nan, skall han hos rätten göra skriftlig ansökan därom.

Gör en sakkunnig sig skyldig till sådan försummelse eller tredska som avses i 12 eller 14 å eller ute- blir en sakkunnig. som kallats till förhör, och vållas rättegångskost- nad därav för någon av parterna. skall rätten på yrkande av parten ålägga den sakkunnige att i skälig omfattning ersätta kostnaden. Har även en part av rätten ålagts att ersätta motparten sådan kostnad och har parten utgett ersättningen. har han rätt att av den sakkunnige få ut vad denne ålagts att utge.

Vad som nu sagts om sakkunnigs skyldighet att crsätta parts kostnad skall gälla även beträffande kost- nad som orsakats för staten.

42 kap. Om stämning och förbere- delse och om avgörande av mål utan huvudförhandling

Den som vill inleda en rättegång mot någon skall hos rätten skriftli- gen ansöka om stämning.

Nuvarande lydelse

I stämningsansökan Skall käran— den uppgivit."

1. de omständigheter, varå han grundar sin talan. uppställda efter sitt sammanhang och, när så lämp- ligen kan ske. isärskilda. med num— mer försedda punkter:

2. det yrkande käranden fram- ställer,-

3. de skriftliga bevis käranden åberopar; samt

4. de omständigheter. som be- tinga rättens behörighet. om ej denna framgår av 'ad eljest an- _föres.

Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans ombud.

Vid ansökan bör käranden i litt— vudskrift eller styrkt avskrift foga de skriftliga bevis, som innehavas av honom.

Under förberedelsen skall målet så beredas. att det vid huvudför- handlingen kan slutföras [ ett sam- manhang.

Vid förberedelsen skall svaran- den genast avgiva svaromål, inne- hållande:

Föreslagen lydelse

En ansökan om stämning skall innehålla

1. ett bestämt yrkande.

2. en ttiförlig redogörelse _för de omständigheter som åberopas till grundför yrkandet.

3. uppgift om de bevis som åbe- ropas och vad som skall styrkas med varje bevis samt

4. uppgift om sådana omständig- heter som gör rätten behörig. om inte behörigheten framgår av vad som anförs i övrigt.

[lar käranden några önskemål om hur målet skall handläggas, hör han ange dessa i ansökningen.

Ansökningen skall vara egenhän— digt undertecknad av käranden el- ler hans ombud.

De skriftliga bevis som åberopas bör ges in tillsammans med ansök- ningen.

bä Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum.

75

Förberedelsen har till syfte att klarlägga

]. parternas yrkanden och in- vändningar samt de omständighe- ter som parterna åberopar till grundför sin talan,

2. i vad mån parterna är oense om åberopade sakförhållanden,

3. vilka bevis som skallförebring- as och vad som skall styrkas med varje bevis,

4. om ytterligare utredning eller andra åtgärder behövs före målets avgörande och

5. om det finns Hit-utsättningar _förförlikning.

Rätten skall driva förberedelser: med inriktning på ett snabbt avgö- rande av målet. Så snart det lämp- ligen kan ske bör rätten höra par- terna angående målets handlägg- ning.

Vid förberedelsen skall svaran- den genast avge svaromål. I detta skall anges

h)

Nuvarande lydelse

1. de invändningar om rätte- gångshinder. som svaranden vill göra;

2. bestämt medgivande eller be- stridande av kärandens yrkande:

3. om kärandens yrkande be- strides. grunden härför mcd yttran- de rörande de omständigheter. varå käranden grundat sin talan. och an- givande av de omständigheter sva- randen vill anföra; samt

4. uppgift å de skriftliga bevis svaranden åberopar.

Svaranden bör genast i huvud- skrift eller styrkt avskrift ingiva de skriftliga bevis. som innehavas av honom.

Föreslagen lydelse

1. de invändningar om rätte— gångshinder som svaranden vill göra.

2. i vad mån kärandens yrkande medges eller bestrids.

3. om kärandens yrkande he- strids, grunden för detta med ytt- rande rörande de omständigheter. som käranden grundar sin talan på, och med angivande av de omstän— digheter som svaranden vill anföra samt

4. uppgift om de bevis som sva- randen äberopar och om vad som skall styrkas med varje bevis.

De skriftliga bevis som åberopas bör ges in samtidigt som svaromå- let avges.

8518

Under förberedelsen skola par- terna var för sig angiva de ytterliga- re omständigheter de vilja anföra samt yttra sig över vad motparten anfört. De skola ock. i den mån det icke tidigare skett. uppgiva de bc— vis de vii/"a åberopa och vad de vilja styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis. som ej redan före- tetts. skall genast framläggas. Part vare skyldig att på framställning av motparten uppgiva. vilka andra skriftliga bevis han innehar.

Rätten skall verka för att par- terna vid förberedelsen angiva allt som de vilja åberopa i målet samt genom frågor eller erinringar söka avhjälpa otydlighet eller ofullstän- dighet i parternas framställningar.

Rätten (ige förordna, att skilda frågor eller delar av mälet skola vid förberedelsen behandlas var för sig.

Förberedelsen skall vara munt- lig. Rätten må dock förordna om

'" Senaste lydelse l97lz218.

Under förberedelsen skall par- terna var för sig ange de ytterligare omständigheter som de vill anföra samt yttra sig över vad motparten anfört. De skall också. i den mån det inte skett tidigare. uppge de be- vis som de vill åberopa och vad de vill styrka med varje bevis. Skrift- liga bevis som inte redan företetts skall genast framläggas. Parterna är skyldiga att på framställning av motparten uppge. vilka andra skriftliga bevis de innehar.

Rätten Skall. allt efter målets be- skanenhet, vid förberedelsen verka för att tvistefrågorna blir klarlagda och att parterna anger allt som de vill åberopa i målet. Rätten skall genom frågor och påpekanden för- söka avhjälpa otydligheter och qullstt'indigheter i parternas fram- ställningar.

Rätten får bestämma att olika frågor eller delar av mälet skall be- handlas varför sig vid förberedel- sen.

Förberedelsen sker vid samman- träde eller genom skriftväxling eller

Nuvarande lydelse

skriftlig förberedelse. om parts in- ställelse skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet eller skriftlig förberedelse med hätt- syn till målets beskaffenhet eiiest finnes lämpligare.

första inställelse utsättas att äga rum, så snart ske kan. Till denna skola parterna kallas, käranden ge- nom särskild kallelse och svaran- den i stämningen.

Är saken sådan. att förlikning därom är tillåten, skall part före- läggas "att komtna tillstädes vid på- föifd att tredskodcnn eljest må med- delas mot honom. Skall part infin- na sig personligen,före/äg ge rätten tillika vite.

Är saken ej sådan. som sägs i andra stycket. skall käranden före- läggas att komma tillstädes vid på- följd att hans talan i målet eljest förfaller. Skall han infinna sig per- sonligen, förelägge rätten tillika vite. Svaranden skall _föreläggas vite.

_ft'irberedelsen

F öreslagen lydelse

annan handläggning. Om det är lämpligt. fär olika former avförbe- rede/se förenas.

Svaromål enligt 75 skall avges skriftligen, om det inte med hänsyn till målets beskaffenhet är lämpli- gare att svaromålet avges vid ett sammanträde.

När ett skriftligt svaromål har kommit in till rätten. skall samman- träde hällas så snart som möjligt. om det inte med hänsyn till målets beskaffenhet är lämpligare med

fortsatt skriftväxling.

Ont sammanträde hålls, skall jörberedelsen om nuiiligt avslutas vid detta. Om sa inte kan ske. skall fortsätta genom skriftväxling eller vid ett nytt sattt- manträde.

10.5 Vid muntlig förberedelse skall Sammanträdefår ltållas per tele- fon. om det är lämpligt med hänsyn till sammanträdets ändamål och övriga omständigheter eller om ett sammanträde inför rätten skulle medföra kostnader eller olägen- heter som inte står i rimligtförhål- lande till betydelsen av att sam— manträde hålls inför rätten. Ifråga om sammanträden som hålls per telefon gäller inte reglerna i denna balk om kallelser och föreläggan- den och om påföljderför utevaro.

lls

Part äge ej vid mtottlig förbere— delse ingiva eller upplösa skriftlig inlaga eller annat skriftligt anfö- rande. Stämningsansökan eller an- nan _fi'amställning. som enligt dett- na balk ntå ske skriftligen, må dock upplösas; vid första inställelse/t ("ige svaranden som svaromål åbe-

I mål därför/ikning om saken är tillåten får svaranden föreläggas att skriftligen avge svaromål ett/igt 75 vid påföljd att tredskodom an- nars katt komma att meddelas mot honom.

Nuvarande lydelse

ropa av honom ingiven skrift. Finnes vad i skriften anjöres icke utgörafullständigt svaromål. skall rätten genom frågor till svaranden söka avhjälpa bristen.

Vid första inställelse/z skall för- beredelsen om tnöjligt avslutas. Kan det ej ske. skall målet utsättas till fortsatt förhandling å tid. som bestämmes av rätten. Ej må målet uppskjutas längre. än som ound— gängligen påkallas.

Till fortsatt förhandling skola parterna kallas omedelbart eller genom särskild kallelse. Om före- läggande för part gälle vad i 105 andra och tredje styckena sägs; finnes ena partens närvaro ej erfor- derlig, må dock kallelse å honom ske utan sådantföreläggande.

Rätten äge förordna, att förbere- delsen skall fortsättas genom skriftväxling.

Föreslagen lydelse

125

I mål därjörlikning om saken är tillåten skall parterna jöreläggas att inställa sig till ett sammanträde vid påföljd att tredskodom annars kan komma att meddelas mot den som uteblir. Parter som skall infin- na sig personligen skall ocksäjöre- läggas vite.

! mål där förlikning om saken inte är tillåten skall käranden före- läggas att inställa sig till ett sam- manträde vid påföljd att hans talan i målet annars förfaller. Skall han infinna sig personligen. skall rätten också förelägga vite. Svaranden ska/ljöreläggas vite.

Avser sammanträdet endast be- handling av rättegångsfrågor, skall parterna istället_föerirelägganden enligt första och andra styckena föreläggas vite.

139

För behandling av rättegångs- fråga eller del av saken, som må avgöras särskilt. ("ige rätten utsätta särskilt sammanträde. Om sådant sammanträde äge vad i II) och 12.65 är stadgat motsvarande tillämpning; avser sammanträdet behandling av t'ättegångsh'åga. skall dock i stället för föreläggan- de. som där sägs. part föreläggas vite.

Vid skriftlig förberedelse skall svaranden istämningenföreläggas att till rätten inkomma med skrift- ligt svaromål. Har svaromål in— kommit, skall det med därvid fo- gade handlingar delgivas käran- den. Finnes ytterligare skriftväx- ling erforderlig. äge rätten för- ordna därom.

Vid sammanträde får parterna ge in eller läsa upp skriftliga inla- gor eller andra skriftliga anföran- den endast om rätten finner att det skulle underlätta förståelsen av ett anförande eller i övrigt vara tillför- delför handläggningen.

145

Om det är till fördel för utred- ningen i målet, bör rättenföre sam- manträde ellerfortsatt skriftväxling tillställa parterna en förteckning över de frågor som bör tas upp un- der den fortsatta handläggningen.

Prop. 1986/87: 89

Nuvarande lydelse

Underlåter svaranden att inkom- ma med svaromål. skall rätten ge- nast kalla parterna til/första instäl- lelse. Även eljest må rätten för— ordna. att fiir/wredelsen skall fort- sättas genom muntligförhandling.

Rätten (ige meddela närmare be- stämmelser om skriftväxling mellan parterna och därvid även föreskri- va. i vilket avseende part skall yttra sig.

Under förberedelsen må beslut meddelas ifråga om måls avvi- sande.

Är saken sådan, att förlikning därom är tillåten. bör rätten. om det finnes lämpligt. under förberedel- sen söka f'örlika parterna. Finnes särskild medling böra ske. mä par- ternuföreli'iggas att inställa sig till förlikningssammanträde inför med- lare. som förordnas av rätten.

Under_li'irberede/sen mä medde- las tredskodom sä ock. om saken är sådan. attförlikning därom är tillå- ten. dom i anledning av talan om

Föreslagen lydelse

Parterna skall före ett samman- träde sätta sig in isa/cen på sådant sätt att något ytterligare samman- träde för förberedelse om möjligt inte behövs.

&

Är saken sådan att förlikning därom är tillåten. får en part före- läggas att slutligt bestämma sin ta- lan och uppge de bevis han åbero- par. om det är påkallat med hänsyn till hur parten utfört sin talan tidi- gare under målets handläggning. [::/"ter det att tidenför sådant yttran- de ltar gått ut, får parten inte åbe- ropa någon ny omständighet eller något nytt bevis. om han inte gör sannolikt att han har haft giltig ur- säkt för sin underlåtenhet att åbe- ropa omständigheten eller beviset tidigare.

16%

Är det till fördel för handlägg- ningen av målet. hör rätten inna/t förln'redelsen avslutas göra en skriftlig sammanfattning av parter- nas ståndpunkter. så som de upp- fattas av rätten. Parterna skall be» redas tillfälle att yttra sig över sam- manfattningen.

17%

Är saken sådan att förlikning där- om är tillåten. skall rätten. i den mån det är lämpligt med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga om- ständigheter. verkafc'ir att parterna förliks.

Om det med hänsyn till målets beskaffenhet är lämpligare att sär- skild medling äger rum. kan rätten förelägga parterna att inställa sig till förlikningssammanträdc inför medlare som förordnas av rätten.

185

Ett mål avgörs efter huvudför- handling. Utan sådan förhandling får rätten dock

]. avgöra ett mål på annat sätt

Nuvarande lydelse

anspråk. som medgivits eller efter- givits. Förlikning må ock stad/äs- tas av rätten.

Föreslagen lydelse

än genom dom,

2. meddela tredskodom,

3. meddela dom i anledning av talan som medgivits eller eftergi— vits.

4. stadfästa förlikning och

5. även i annatfall meddela dom. om huvudförhandling inte behövs med hänsyn till utredningen i målet och inte heller begärs av någon av parterna.

Innan ett mål avgörs med stöd av första stycket 5. skall parterna, om de inte kan anses redan ha slutfört sitt talan. beredas tillfälle till detta.

Innan ett mål avgörs genom tredskodom enligt 44 kap. 7 a $t'. gäller vad som sägs iandra stycket i fråga om käranden.

20519

Så snart förberedelsen avslutats, bestämme rätten, sedan tillfälle om ntöjligt givits parterna att uttala sig, tid för huvudförhandlingen. För behandling av rättegångsfråga eller del av saken. som må avgöras särskilt. må huvudförhandling ut- sättas. ehurtt förberedelsen av mä- let i övrigt ej avslutats.

Huvudförhandlingen må. om hinder däremot icke möter enligt 43 kap. 2 5 och tillika parterna sant— tycka därtill. hållas i förenklad form. Sådan huvudförhandling må äga rum i omedelbart samband med förberedelsen eller. under förutsätt- ning att samma domare sitter i rät- ten. inom femton dagar från den dag då den muntliga förberedelsen avslutades. Oavsett om parterna samtycka. må huvudförhandling i förenklad form hållas i omedelbart samband med förberedelsen. om saken-finnes uppenbar.

'” Senaste lydelse 1969: 244.

Så snart förberedelsen avslutats skall rätten. om målet inte avg/orts enligt 18 åf. bestätnnta tid för hu- vudförhandling. om möjligt efter samråd med parterna. Huvud/ör- handling för handläggning av rätte- gångsfråga eller del av saken. som kan avgöras särskilt. får hållas även om förberedelsen av målet i övrigt inte har avslutats.

Huvudförhandlingen får nted parternas samtycke hållas i förenk- lad form. om det är möjligt med hänsyn till reglerna i 43 kap. 2.5. Sådan huvudförhandling katt äga rum i omedelbart samband med för- beredelsen eller. under förutsätt- ning att samma domare sitter i rät- ten. inom femton dagar från den dag då den muntliga förberedelsen avslutades. Oavsett parternas sam- tycke f'är huvudförhandling i för- enklad form hållas i omedelbart samband med förberedelsen. om saken är uppenbar.

Om muntlig förberedelse hålls per telefon. för även huvudförlu'tnd— ling iförenklac/form hållas per tele- fon i otnct'lelbart samband medför- be red elsen .

Prop. 1986/87: 89

Nuvarande lydelse

Vid huvudförhandling i förenklad form skall vad som förekommit un- der det sammanträde då den munt- liga förberedelsen avslutades anses hava fi*t'rekommit även vid huvud- förhandlingen utan att det behöver upprepas vid denna.

Föreslagen lydelse

Vid huvudförhandling i förenklad form skall vad som ägt rum Linder det sammanträde då den muntliga förberedelsen avslutades anses lta ägt rum även vid huvudförhand- lingen utan att det behöver uppre- pas vid denna.

:] ål”

'I'ill huvudförhana'lingen skola parterna kallas omedelbart eller genom särskild kallelse. Om före- läggande för part gälle vad i 109" andra och tredje styckena samt 13 55 sägs.

Ont kallande av vittne och sak- kunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat.

Ifråga om kallelse till huvudför— handling gäller 12 55.

43 kap.

Möter mot huvudförhandling hinder. som avses i lä. mä likväl förhandlingen påbörjas. om det kan antagas, att denna enligt 1 l s" andra stycket kan vid senare rättegångs- tillfälle fortsättas utan ny huvud- förhandling. och tillika uppdelning av förhandlingen finnes kunna ske utan olägenhetför utredningen.

Instälies huvudförhandlingen. må rätten dock höra part, vittne el- ler sakkunnig. som kommit till- städes, om det kan antagas, titt han icke utan oskälig kostnad eller syn- nerlig olägenhet kan infinna sig vid senare rättegångstillfälle. Är för utredningen av synnerlig vikt. att samtidigt även annat bevis upp- tages eller annan handläggning äger rttm. mä det ske. Om bevis. som sålunda upptages. gälle i till- lämpliga delar vad om bevis. som upptages utom huvudförhandling- en. är stadgat.

Föreligger det sådant hinder mot huvudförhandling som avses i lä. får förhandlingen ändå påbörjas. om det kan antas att den enligt ll & andra stycket kan fortsätta senare utan att ny huvudförhandling behö- ver hållas och en uppdelning av för- handlingen inte är olämplig med hänsyn till målets beskaffenhet.

Inställs huvudförhandlingen. får rätten ändå ta upp muntlig bevis- ning. om det är tillåtet enligt regler- na om förhör utom huvudförhand- ling och den som skall höras finns tillgänglig.

Om det är av synnerlig vikt för utredningen.-får även annan hand— läggning äga rum i anslutning till bei'isupptagning enligt andra stycket.

2” Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs.

Nuvarande lydelse

Rätten skall vaka över att vid handläggningen ordning och reda iakttagas, samt ('ige förordna. att skilda frågor eller delar av målet skola behandlas var för sig. Rätten har ock att tillse säväl att målet blir uttomnuttuie behandlat som att däri ej indrages något. som ej är av betydelse. Genom frågor och erin- ringar skall rätten söka avhjälpa otydlighet eller ofullständig/tet i gjorda uttalanden.

Förhandlingen skall vara munt- lig. Part (ige ej ingiva eller upplösa skriftlig inlaga eller annat skriftligt anförande: yrkande mä dock upplä- sas ur skrift.

Föreslagen lydelse

Om bevisnittg upptas med stöd av andra eller tredje stycket. gäller i tillämpliga delar vad som före— skrivs om bevis som upptas utom huvudförhandlingen.

xr-

Rätten skall se till att ordning och reda iakttas vid handläggningen. Rätten kan bestämma att olika frå- gor eller delar av målet skall be- handlas var för sig eller att i övrigt avi-'ikelser skall göras/rån den ord- ning som föreskrivs i 7—9 #5.

Rätten skall också se till att målet blir utrett efter vad dess beska/flut- hct kräver och att inget onödigt dras in i målet. Genom frågor och påpekanden skall rättenhi'irsöka av- hjälpa otydligheter oc/t ofullstän- a'igheteri de uttalanden som görs.

Förhandlingen skall vara munt- lig. Parternafår ge in eller läsa upp skriftliga inlagor eller andra skrift- liga anföranden endast om rätten finner att det skulle underlätta för- ståelsen av ett anförande eller i öv- rigt vara till fördel för handlägg- ningen.

%

Sedan parterna utvecklat sin talan. skall bevisningen förebringas.

Skall part höras under sannings- försäkran. bör förhöret. om ej sär- skilda skäl föranleda annat. äga rum, innan vittnesbevis upptages rörande den omständighet. varom parten skall höras.

Skall en part höras i bevissyfte, bör förhöret äga rum innan vittnes- hevisning tas upp rörande den om- ständighet förhöret gäller.

Rätten fårförordna att skriftliga bevis skall anses upptagna vid hu- vudfo'rhand/ingen utan att de läses upp vid denna. Dettafår ske endast om parterna medger det. rättens le- damöter tagit del av bevisen och det inte är r.:lätnpligt med hänsyn till omständighetertta.

Bevisning får vid huvudförhand- ling tas upp per telefon. om det är lämpligt med hänsyn till bevisning— ens art oclt övriga omständigheter

.Nluvarande lydelse

Ändrar part uppgift. som ltan lämnat tidigare under rt't'ttegängen. eller gör han tillägg därtill eller äbe- ropar ltan omstt't'mligltet eller bevis. som ej uppgivits före huvud/iir- ha/ut'lingens början. mä vad parten sålunda atulrager av rätten lämnas utan avseende. om det katt anta- gas, att partens förfarande skettfor att förhala rättegången eller att överrumpla motparten eller eljest i otillbörligt syfte.

Huvudförhandlingen skall. utan annat avbrott än som mä föranledas av bestämmelserna i 1 kap. 9 &. sä- vitt möjligt fortgä i ett sammanhang till dess målet är färdigt till avgö- rande. Påböijad huvudförhandling mä ej uppskjutas. med mindre för— handlingen ägt rum enligt $& första stycket eller efter handläggningens början nytt viktigt skäl anförts eller kännedom vunnits om nytt viktigt bevis eller rätten eljest finner det (tundgättgligen erforderligt. Upp- skiutes huvud/i't'r/tandlingcn. skall den äterupptagas. så snart lämpli— gen kan ske.

Över-stiger. dä målet efter ett el- ler flera uppskov äterupptages. den sammanlagda tid varunder uppskov ägt rum ej femton dagar. mä huvud- fär/tandlingen fortst'ittas. l annat fall skall ny huvudförhandling häl- las. om ej i mål av sådan omfatt-

3' Senaste lydelse l969zl44.

]-'.'ire.s'la_i_'en lydelse

eller om ltevisupptagning ett/igt vanliga regler skulle medföra kost— nader eller olägenheter som inte slt'ir i rimligt fi'it'lttillatule till bety- delsen av att ltt-'visningen tas upp pä sådant sätt. l'it/ lu'visupptag- tting per tele/on gäller inte reglerna i denna balk om kallelser oc/tfi'ire- läggana'cn och ont pd/i't'lidcr f'o'r utevaro.

lljlå

Om en part under ltuvtulfi'it'ltaml- lingen ändrar eller gör tillägg till ti- digare lämnade uppgifter eller om luttt åberopar tnnständiglteter eller bevis som han inte uppgett föref't'ir— handlingens början.]i'ir det nya nut— terialet lämnas tttatt avseende. om det kan antas att parten genom det- ta förfarandefin-säker förhala rätte- gängen eller överrumpla motparten eller att parten annars lutndlar i otillbörligt syfte eller av grov värds- läs/tet.

Htis-'tidförhandlingen skall. utan annat avbrott än som katt föranle- das av bestämmelserna i 1 kap. 9 s. om möjligt fortgä i ett sammanhang till dess mälet är färdigt för avgö- rande. En påbörjad huvudförht-ind- ling fiir uppskjutas endast om för- handlingen ägt rttm enligt 3 & första stycket. om det efter handläggning- cns böljan llt/I" kommit fram nägot nytt viktigt skäl eller bevis eller om rätten annars finner att det är nöd— vändigt. lz'n uppskiuten huvud/iir- ltantlling skall återupptas sä snart som nu?/ligt.

Har en huvud/i'irltatid/ing upp- skjutits en eller flera gånger. fär

fortsatt hut'ud/i'irhattdlittg hållas. om den sammanlagda uppskovsti— den uppgär till lu'igst femton dagar. I annat fall skall ny huvudft'irhand- ling hållas. om det inte med hänsyn

Nuvarande lydelse

ning att ltttt'udji'irhandlingen beräk— nas kräva mins/fyra vec-kor rätten med hänsyn till utredningens be— skaffenhet eller annan särskild ont- ständighet_linner synnerliga skäl att i stället fortsatt huvudförht'tndling hålles. Uppskjutes huvudförhand- ling sotn hålles i förenklad fortn. skall hållas ny huvudförhandling utan tillämpning av 42 kap. 20.5 andra stycket.

Till uppskjuten huvudförhandling skala parterna kallas omedelbart el- ler genom särskild kallelse. (f)m fö— reläggande för part gälle vad i 42 kap. 10.5 andra oeh tredje styckena santt l.?ä sägs; utsättes mål till fortsatt huvudförhandling. mä i stället för föreläggande enligt 10% andra stycket part föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att el- jest tredskodom må meddelas mot honom eller målet må avgöras utan hinder av hans utevaro.

Vid fortsatt huvudförhandling skall målet företagas i det skiek, vari det .fift'reltig vid den tidigare ltandläggningens slut.

Vid ny huvudförhandling skall målet företagas till fullständig handläggning. Har bevis upptagits vid tidigare handläggning. skall beviset upptagas ånyo. om sådant upptagandejinnes vara av betydel- se i målet och hinder där/är ejjö're- ligger. Då bevis ej upptages ånyo. skall beviset förebringas genom protokoll oe/t andra handlingar rä- rande bet'isupptagningen.

Föreslagen lule/se

till mälets beskaffenhet _li'it'eligger synnerliga skäl att hälla fortsatt hu- vudförhandling oe/t s_v/iet med en sammanhållen hut'ut'lf't't'rhandling inte eftersätts i väsentlig män. Uppskjuts en huvudförhandling som hålls i förenklad form. skall alltid ny huvudförhandling hållas utan tillämpning av 42 kap. 2th andra stycket.

Till en uppskjuten huvudförhand- ling skall parterna kallas omedel- bart eller genom särskild kallelse. I jräga om föreläggande för parterna gäller vad som sägs i 42 kap. [2 s. Utsätts ett mål till fortsatt huvud- förhandling/är i stället för föreläg— gande enligt IZ s'friirsta stycket en part föreläggas att inställa sig vid påföljd att annars tredskodom katt komma att meddelas mot honom el- ler målet avgöras utan hinder av hans utevaro.

os

Vid fortsatt huvudförhandling skall handläggningen _fortsätta där den slutade vid den tidigare för- handlingen.

Vid ny huvudförhandling skall mälet företas till fullständig hand- läggning. Bevis. sotn upptagits vid tidigare handläggning. skall tas upp på nytt, om rättenfinner detta vara av betydelse i mälet och det inte föreligger hinder mot att ta upp beviset. Om ett bevis inte tas upp på nytt. skall det förcbringas genom protokoll eller på annat lämpligt Still.

[4.5

Om rätte/t sedan huvudft't'rhand- lingen avslutats finner att det är nödvändigt att komplettera utred- ningen innan målet avgärs. jär/im- satt eller ny huvud/i't'rhandling hål- las ett/igt reglerna i detta kapitel. Är kotnpletteringen av enkel be- skaffenhet. får rätten dock efter samråd med parterna i stället he- sluta att utredningen skall inhäm- tas pä annat lämpligt sätt.

Nuvarande lydelse

44 kap. Om parts utevaro

Föreslagen fvt/else

44 kap. Om parts utevaro m.m.

71135 *

Ll'pptages ansökan ötn återvin- ning. skall målet. i den mån åter- vinning sökts. ånyaji'iretagas i det skiek. vari (ie-'tjörelågjöre det sant- mantråcle. (lå parten uteblev.

Uteblir parten ånyo aeh medde- las trea'skodtmt mot honom. vare hans rätt till återvinningförjallen.

Under/åter svaranden att jölja ett fine/tiggande att skriftligen avge svara/nal vid påföljd att tred- skt'nlmn annars kan kam/na att meddelas mot llt)II()IH. får sådan döm Inet/delas. om inte kiirana'en har motsatt sig det.

Svarana'en skall anses haföljt ett

_/i"t't'elii;_'gtttttlt' att avge svaromål. om han klargjort sitt inställning till kärandens _vrkande aeh angett ska"! som kan vara av ln'tvtielse vid pröv- ning av saken.

10.5

Viti återvinning skall hand/('leg- ningen av målet. i den del återvin- ning har sökts. jbrtsa'tta där den slutade närjrågan mn tredskoa'ant togs upp.

En part mot vilken Iredskudorn meddelas på nya har inte rätt till återvinning i målet.

45 kap.

Har förundersökning i målet ligt ram. skall åklagaren. då åtalet våt'kes eller så snart ske kan däref- ter. tillställa rätten utskrift av pro- tokoll eller anteckningar frän förun— dersökningen så aek skriftliga handlingar och föremål. som åkla- garen ämnar åberopa som bevis.

7.5

Har förundersökning ägt rum i målet. skall åklagaren. dä åtalet väcks eller så snart som möjligt därefter, till rätten _ue in utskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningcn samt de skrift- liga handlingar och föremål som han vill åberopa som bevis. Sådant som inte rör åta/et. bör dock inte ges in.

lOéZZ

! stämningen skall rätten tillika förelägga den tilltalade att muntli- gen eller skriftligen has rätten app- giva (le bevis han vill åberopa via' hai'udl't'irlmndlingen och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Detta gäller dock ej. om det på grund av den tilltalades erkännande eller amtan omständighet kan anta- gas, att uppgift om bevis ej er:/ört]-

33 Senaste lydelse 1976: Il37.

] stämningen skall rätten även fö- relägga den tilltalade att muntligen eller skriftligen uppge vilken bevis- ning han åberopar och vad han vill styrka med varje bevis. Detta gäller dock inte. om det på grund av den tilltalades erkännande eller andra mnståmligheter kan antas att upp- gift om bevisning inte behövs.

De skriftliga bevis som åberopas

Nuvarande lydelse

ras. ()tn inkommt'n up,'7gift skall äklagaren genom rät/ens lli'n'sorg erhalla kännedom.

[.

Finnes _lör provning av _fräga. som avses i l/ eller I:s". part elli-r annan böra höras. _förordne räl/en därom pa sätt den _linner lämpligt. (_)tn "inställa/ale av tilltalad. som ar anhållen eller häktad..forot'dne rät- ten.

Ft-H't'sltllt't'll lydelse

bör ges in samtidigt med att bevis- uppgi/"t lämnas.

Om det behövs _för att huvud/ör— handlingen skall kunna genomföras på ett ältdatmilst'nligt sätt. _la'r rät- ten or'ksä _/örelägga den tilltalade att skriftligen redovisa sin inställ— ning till ata/et oelt grum/en_fi'ir den.

=s"

(")/n särskilda skälföreligger. för rätten hälla samnutnträde fli/'lin— beredelse med ]utrter ot'lt andra som berörs. [_lraga om kallelse av

parter ska/! 15- s" tillämpas.

l..-'"'teblir nagon som kallats till santmanträdet. _fär detta ändä Itäl— las. om det_fi'ä/niar.förberedelsens syfte. (.)m den som ttteblivit före- lagts vite.]är rätten besluta att nytt vite skall I/i'n'eläggas eller att lutn skall hämtas till rätten.

Vad som sägs om sammanträde per tele/'on i 42 kap. 10.6 skall gälla även vid sammanträde enligt denna paragraf.

46 kap. Rs" llläter mot huvudförhandling Föreligger det sådant hinder mot hinder. som avses i :s" första huvudförhandling som avses i 2 s stycket 4—6. mä likväl förhandling- en påbörjas. om det kan antagas, att denna enligt Il ä' andra stycket kan vid senare rättegängstililälle _fortst'ittas titan ny huvudförhand- ling. och tillika uppdelning av för- handlingen _finnes kunna ske utan olägenhet _för utredningen. Inställes huvudförhandlingen. mä rätten doek höra nuilsägatu'le. vittne eller sakkunnig. som kommit tillstädes. om det kan antagas, att han ieke utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet katt iii/inna sig vid senare rätte_t_'ättgstill_fälle. Är för utredningen av synnerlig vikt. att samtidigt även annat bevis upp— tages eller annan handläggning äger rum. mä det ske. (.)m bevis.

första stycket 4—6..fi*ir förhandling- en ändä påbörjas. om det kan antas att den enligt ll & andra stycket kanjm-tsätta senare utan att ny hu— vudförhandling behöver lui/las och en uppdelning av förhandlingen inte är olämplig med hänsyn till mälets beskaffenhet.

Inställs huvudförlmndliligen. får rätten ändå ta upp muntlig bevis— ning. om det är tillåtet enligt regler- na om _I'ör/u'n' utom huvmiförhand— ling oeh den som skall höras finns tillgänglig.

Om det är av synnerlig vikt för utredningen.]är även annan hand- läggning äga rum i anslutning till bevisupplagning ett/igt andra styeket.

.Nf'ttvarande lydelse

som salunda upptages. gälle i till— lämpliga delar vad om bevis. som upptages utom huvudförhandling- en. är stadgat.

Rätten skall vaka över att vid handläggningen ordning oeh reda iakttagas. satnt äge förordna. att skilda frågor eller delar av malet skola behandlas var för sig. Rätten har aek att tillse saväl att målet blir uttömmande behandlat som att däri ej indrages nagot. som ej är av betydelse. Genom frågor och erin- ringat' skall rätten söka avhjälpa otydlighet eller it/ttllstättdigltet i gjorda uttalanden.

Förhandlingen skall vara munt- lig. Part äge ej ingiva eller uppläsa skriftlig inlaga eller annat skriftligt anförande; yrkande mä doek tipp/ä- sas llt' skrift.

Vid för/tand/ingen skall åklaga- ren framställa sitt yrkande oe/t den tilltalade uppmanas att attgiva. htt- ruvida han erkänner eller_föt'nekat' gärningen.

Åklagaren skall därefter utveckla äta/et oeh redogt'irajöt' de omstän— digheter. varä det grundas. Sedan höres mälsäganden.

Den tilltalade skall uppmanas att i ett sammanhang redogöra_föt' sa- ken oeh därvid yttra sig över vad åklagaren (teh tttälsägandett att- _föri. Med rättens tillstättd ma äkla— garen oeh tttälsägandett stal/a_fi'ä— got' till honom. Däri-jf'ter mit _li'iigor ställas av_fi'irsvararen.

Vit/_li't'rltit't' med målsäganden el- ler dett tilltalade tnä skriftlig upp- teekttittg av vad ltatt tidigare anfört

”1.7-

7/2

ilf-

l"t'it'e".slttgt-'tt lydelse Prop. 198037: 39 Om bevisning upptas med stöd av andra eller tredje styeket. gäller i tillatnpliga delar vad som tore—

skrivs om bevis som upptas tttom

huvudförhandlingen.

Rätten skall se till att ordning oelt reda iakttas vid handläggningen. Rätten katt bestämma att olika frä- gor eller delar av malet skall be- handlas var för sig eller att i ("ivrigt avvikelser skall .L'tllt't'ls'lft'tlll dett ord- ning sttm_fi'ireskt'ivs to. 9 oeh f(I sist".

Rätten skall oeksä se till att målet blir utrett efter vad dess beska/"fen- het kräver oeh att inget onödigt dras in i mit/et. Genom frågor och [utpekande/1 skall rätten./ätasi'ika av— hjälpa otydligheter oe/t ofullstän- digheter i de uttalanden som görs.

Förhandlingen skall vara munt— lig. ["at'lernafiit' ge in eller läsa tipp skriftliga inlagor eller andra skrift- liga atifi't'randen endast om rätten finner att det skttlle underlätta _för- stäelsen av ett anförande eller i äv— t'igt vara till .fördel _för lutad/ägg— ningen.

Vid ltttvutiförhattdlittgett skall åklagaren framställa sitt yrkande. Den tilltalade skall uppmanas att kort attge sitt släta/punkt oeh gt'ttn- den för den. Åklagaren skall däref- ter utveckla sitt talan. Mt'ilsäganden oelt den tilltalade skall i den tttän det behövs beredas tillfälle att ut- veekla sitt talan.

Härefter skall tttälsägattden oelt den tilltalade höras (te/t attttatt be— visttittg _fi't'rebt'ingas. Förhör ttted ntälsägattden oelt dett tilltalade bör äga rttttt ittttatt vittnesbevisttittg tas tipp rörande den tnnstit'ttdighet som _fi't'rhöt'et gäller. '

'JJ NJ

Nuvarande lydelse

inför rätten eller in_fi'tr äklagare el— ler polistttyndighel ieke ttp/ftlasas i annat fall. ätt då hans utsaga vid _fi'trhöret avviker från den tidigare utsagan eller ltatt vid _lörhäret tttt- derläter att yttra sig.

Äger hut'ta/_fi't'rhand/ing rum. ehttrtt målsäganden eller den tillta— lade ieke är tillstädes. skall gettottt rättens 'f-i-il'.X'(ll'_l_'. i den man det er— fordras. ur handlingarna _frt'ttnli't'g- gas vad han anfört.

Ft't'rekomtner anledning. att i parts närvaro annan part av rädsla eller annan orsak ej fritt utsäger sanningen. eller hittdrar part annan part i hans berättelse genom attfal— la parten i talet eller annorledes. (”ige rätten förordna. att parten ej må vara tillstädes ttttder_ft't'rltöret; vad nu sagts ottt part gälle oek mälsägande. även om ltatt ei./"ör ta- ltttt.

Sedan den som ej varit tillstädes under _förltöret äter _fi't'rekallats. skall ltatt erltälla kännedom om vad i ltansfränvaro_få't'rekotnmit.

Sedan målsäganden oeh den till- talade hörts. skall bevisningen Ifö- rebringas.

'fl-

[:(-il't'H'laL't'll lydelse

(_)m ltttt'udförhattdlittg äger rttm trots att malsäganden eller den till— talade inte är närvarande. skall rät- ten i dcn man det behövs tillse att ur handlingarna läggs/ram vad han anfört.

Rätten_färjt'irot'dna all skriftliga bevis skall anses tipptagtta vid hu— t'ttdfi't'rltandlingen utatt att de läses upp vid detttta. Detta/'är ske endast om parterna medger det. rättens le- damöter tagit del av bevisen oelt det inte är olämpligt med hänsyn till omstättdigltetertta.

Bevisning får vid ltuvudfi't'rlti'tnd- ling tas upp per telefon. om det är lämpligt ttted ltänsyn till bevisning— e'ns art oelt övriga ianständig/teter eller om bet'isttpptagning enligt vanliga regler skulle medföra kost— nader eller olägenheter sottt inte står i rimligt .förhällande till bety— de/sen av att bevisningen tas upp på sädant sittt. Vid bevisupptag- ning per telefon gäller inte reglerna i denna balk om kallelser oehji't're- lägganden oeh om päföit'der .föt' utevaro.

Om ttu'ilsäganden inte för talan i målet oeh det inte är olämpligt med hänsyn till omstit'ndigheternu. fär rätten bestämma att målsäganden inte skall vara närvarande vid htt- vudfi't'rhandlittgen innan ltatt skall höras.

us”

Huvudförhandlingen skall. titan annat avbrott än som mä föranledas

Senaste lydelse I969: 24—1.

Huvudförhandlingen skall. utan annat avbrott än som kan föranle—

Prop. |986587189

Nuvarande lydelse

av bestämmelserna i ] kap. 9 &. sä— vitt möjligt fortgå i ett sammanhang till dess målet är färdigt till avgö- rande. Päbörjad huvudförhandling mä ej uppskjutas. nted mindre för- handlingen ägt rum enligt 3 .5 första stycket eller efter handläggningens början nytt viktigt skäl anförts eller kännedom vunnits om nytt viktigt bevis eller rätten eljest finner det oundgängligen erforderligt. Upp- skjutes huvadfiirhand/ingen. skall den återupptagits. sä snart lämpli- gen kan ske. Är den tilltalade häk- tad. skall förhandlingcn återuppta— gas inom en vecka från dagen för föregaende förhandlings avslutande eller. då han häktats därefter. från dagen för hans häktandc. om ej på grund av särskilda omständigheter längre uppskov är nödvändigt.

Överstiger. då målet efter ett el- ler flera uppskov .iterupptages. den sammanlagda tid varunder uppskov ägt rum ej femton dagar. mä huvud- förhandlingen fortsättas. I annat fall skall ny huvudförhandling häl- las. om ej i mål av sådan omfatt- ning att huvudfärhätid/ingen beräk- nas kräva minst fyra veckor rätten med hänsyn till utredningens be- skaffenhet eller annan särskild om— ständighetjinner synnerliga skäl att t' stället fortsatt huvudförhandling hålles.

Till uppskjuten huvudförhandling skola parterna kallas omedelbart el- ler genom särskild kallelse. Om fö- reläggande gälle vad i 45 kap. 15 s sägs.

Vid fortsatt huvudförhandling skall målet företagas i det skiek'. vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut.

Vid ny huvudförhandling skall målet företagas till fullständig handläggning. Har bevis upptagits vid tidigare handläggning. skall beviset upptagas ånyo. om sådant upptagandehnnes vara av betydel-

Ft't'reslagen lydelse

das av bestämmelserna i l kap. 9 s. om möjligt fortga i ett sammanhang till dess målet är färdigt för avgö- rande. [in päböriad huvudförhand— ling fär uppskjutas endast om för— handlingen ägt rum enligt 3 55 första stycket. om det efter handläggning- ens början ltar kommit fram nägot nytt viktigt skäl eller bevis eller om rätten annars finner att det är nöd- vändigt. En uppskjuten huvtalfi't'r- handling skall återupptas så snart som möjligt. Är den tilltalande häk- tad. skall förhandlingen äter-upptas inom en vecka fran dagen för före- gående förhandlings avslutande el— ler. då han häktats därefter. från dagen för hans häktande. om inte på grund av särskilda omständighe- ter ett längre uppskov är nödvän- digt.

Har en hui'udfi'irhandling upp- skjutits en eller flera gånger. _f'är _fortsatt hui'udfi'irhandling häl/as, om den sammanlagda uppskovsti- den uppgår till högst femton dagar. I annat fall skall ny huvudförhand- ling hällas. om det inte med hänsyn till målets beskaffenhet fire/lgga synnerliga skäl att hälla fortsatt hu- vudförhandling oeh syftet med en sammanhållen huvudfiörhamlling inte eftersätts i väsentlig mån.

'l'ill en uppskjuten huvudförhand— ling skall parterna kallas omedel- bart eller genom särskild kallelse. [ fråga om föreläggande gäller vad som sägs i 45 kap. 15 s.

Blå

Vid fortsatt huvudförhandling Skall lutndläggningen_f'ortsätta där den slutade vid den tidigare _lo'r- handlingen.

Vid ny huvudförhandling skall målet företas till fullständig hand— läggning. Bevis. som upptagits Vid tidigare handläggning. skall tas upp på nytt. om rätten/inner detta vara av betydelse i målet och det inte

Nnruruntle lule/.te

se i tnälet och hinder där/hr (j_/Vire- ligger. Dä bevis ej upp/ngn (in_vu. skall beviset före-bringas genom protokoll (re/1 unt/rn hum/lingar rt)"- runt/e Iu'rixnpplugningen.

i'"('ii'('.i'lttgt'it l-l'Lll'lÅY'

_lå'n'elt'eger hinder mot att tu upp herixel. (')ln ett bevis inte nu upp på nytt. skall det förebringas genom prt.»tokoll eller på annat lämpligt .w't'it.

tis—”

Uteblir den tilltalade frän rättegängstillfälle för huvudförhandling eller inställer han sig genom otnbud dä han har förelagts att infinna sig personli- gen. skall rätten förelägga n_vtt vite eller förordna. att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

lx'an saken utredas tillfredsstäl- lande. fiir malet avgöras trots att den tilltalade har inställt sig endast genom ombud eller har ttteblivit. om

I. det inte finns anledning att döma till annan päfoljd än böter. fängelse i högst tre mänader. vill- korlig dom eller skyddstillsyn eller sädana påföljder i förening. eller

2. den tilltalade. sedan stämning har delgetts honom. har avvikit el- ler häller sig undan pä sådant sätt att han inte kan hämtas till huvud- förhandlingen.

Kan saken utredas tillfredsstäl- lande. får mälet avgöras trots att den tilltalande har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit. om

I. det inte finns anledning att döma till annan pi'iföljd än böter. fängelse i högst tre manader. vill— korlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening.

2. den tilltalade. sedan stämning har delgetts honom. har avvikit el— ler håller sig undan pä sådant sätt att han inte kan hämtas till huvud- förhandlingen eller

3. den tilltalade lider av Sinnes- sjukdom eller .t't'nnexxlt'i/tet och hans närvaro pli grunt! (lärnt' inte är m'iclvändig.

l fall som avses i andra stycket l får fängelse ädömas endast om den tilltalade tidigare har uteblivit frän ett rättegängstillfälle for huvudförhand— ling i mi'il'et eller dä har inställt sig endast genom ombud. Har ätalet efter det tidigare rättegängstilll'ället utvidgats till att avse ytterligare gärning. fär fängelse adömas endast om anledning fanns att döma till fängelse för de gärningar som åtalet avsåg innan det utvidgades.

Med de påföljder som anges i andra stycket l skall likställas ft'irordnande enligt 34 kap. ! & första stycket l brottsbalken. Detta gäller dock inte. omi samband med fi'n'ordnandet villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff skall förklaras förverkad i fräga om en strafftid som överstiger tre mana- der.

1 fall som avses i andra stycket 2 får malet avgöras även om den tilltalade inte har delgetts kallelse till förhandlingen.

Rättegängsfrägor fär avgöras trots att den tilltalade har uteblivit.

1.7 s*

(.)!)t rätten sedan lmvnd/ör/uutd- lingen avslutats finner att det är nin/vändigt att komplettera utretl- ltt'ngen innan målet (tt'gt'irx,fiir-fin"!-

3"' Senaste lydelse lSJHZ: 283.

Nuvarande lydelse ["/irt's/agen lydelse

satt eller av ltarad/':utland/ing lall- las enligt reglerna i detta kapitel. Är kompletteratgen at' t'ttkt'l ln'- skallen/tet. lar riittt'n (lm-k efter samråd med parterna i still/el ln"- slnta att atrednitnsen skall inlta'rn- tas pa annat lamp/ie! sa'/t.

47 kap. 2 s

[ sta'ntningsans't'ikan skall ma'ls- lin anni/tan ant stam/ting skall liganden appgiva: inne/lalla uppgifter om

I. den tilltalade: |. den tilltalade.

') ) - -l'..- .:" ' _ sd ') d' i.)” lll" .:'- ' ,-. .1 _. den brotts lga gärningen mc _. en )lt s lga gatnmgut llkt angi 'ande av tid och plats för dess angivande av tid och plats for dess förövande och de övriga omstän- förövande och de övriga omstän—

digheter. som erfordras för dess digheter. som erfordras för dess kännetecknande. samt det eller de kännetecknande. samt det eller de lagrum. som ära tillämpliga: lagrum. som fir tillämpliga.

3. det enskilda anspräk. som 3. det enskilda ansprak. som målsäganden vill framställa. samt mäls"'ganden vill framställa santt en de omständigheter, varä anspråket utfi'irlig redogörelse_f'ör de omstän— grum/as; digheter sunt (llH'l'u/Mls' till grand för anspräket. 4. de skriftliga bevis mälsägan- 4. de bevis som aln-'I'u/ms (H'll den åberopar; samt rad som skall sl_vrkas med rar/"e l?e— ris samt 5. de omständigheter. som he— 5. sådana (_unständigheter som [inga rättens ln'ln'irigltet. om ej gör rätten heltt'irig, om inte helni- denna framgår av vad eljest an- rig/teten framgår av vad som anförs 'li'ires. i övrigt.

Ilar målsäganden nagra ("Enske— nza'l ant ltar malet skall handlat" s'as. hör han ange dessa i ansök—

lungen.

Ansökan skall var egenhändigt Anst'ikningen skall vara egenhän— undertecknad av malsäganden eller digt undertecknad av målsäganden hans ombud. eller hans ombud.

Är brottet sådant. att mälsägan— Är brottet säd-ant att mälsägan- den ej äger väcka åtal. med mindre den får väcka åtal endast om äkla- åklagaren beslutat att ej ätala. skall garen beslutat att inte ätala. skall vid anst'ikanfogas intyg, att sädant tillsammans nted ansökningen ges beslut meddelats. l'id ansökan blir in intyg am att ett sadant beslut målsäganden aekilnn'talskrift eller meddelats. De skriftliga bevis som styrkt avskrift foga de skriftliga be- (ilHV'U/HH lair ot'ksd ges in till sattt— vis. sotn innehavas av lunta/n. mans med anst'ikningen. hs" Utfärdas stämning. skall förberedelse i målet äga rum. Under förberedelsen skall målet lföt'beredelsen har till syfte att så beredas, att det vid ltnvml/i'ir- klarlägga handlingen kan slat/i'lras i ett sant- !. den tilltalades inställning till man/tang. a'la/et m'lt grnndenji'n' den.

Nuvarande lydelse

Vid förberedelsen bör den tillta- lade angiva. .'zaravia'a han erkänner eller förnekar gärningen. samt yttra sig över de omständigheter. vara" åtalet grundats. oeh angiva de om— ständigheter han vill anföra. Par- terna böra därefter var för sig an- giva de ytterligare omständigheter de vilja anföra samt yttra sig över vad motparten anfört. De böra oek. i den mån det icke tidigare skett. appgiva de bevis de vilja åberopa och vad de vilja styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis. som ej redan företetts. skall genast framläggas.

Rätten äge förordna. att skilda frågor eller delar av målet skola vid förberedelsen behandlas var för sig.

Förberedelsen skall var muntlig. Rätten må dock förordna om skrift- lig _fc'irberedelse. om parts instäl- lelse skulle medföra oskälig kost- nad eller synnerlig olägenhet eller skriftlig förberedelse med hänsyn till målets beskaffenhet elias/finnes lämpligare.

Ft'ireslagen lydelse

2. vilka bevis som skall före— bringas oeh vad som skall styrkas med varje bevis samt

3_ I)!!! ytterligare utredning eller andra åtgt'irder behövs före målets avgörande.

Rätten skall driva förberedelsen med inriktning på ett snabbt avgö- rande av målet. Så snart det lämp- ligen kan ske bör rätten höra pur- terna angäende målets handlägg— ning.

"f./2

Vid förberedelsen bör den tillta- lade avge svarontål oeh ange, om han erkänner eller förnekar gär- ningen. samt yttra sig över de om- ständigheter på vilka åtalet grun- dats. Han bör också ange de om- ständigheter som han vill anföra.

Parterna bör därefter var för sig ange de ytterligare omständigheter som de vill anföra samt yttra sig över vad motparten anfört. De skall oekså. i den mån det inte skett tidi- gare. uppge de bevis som de vill åberopa och vad de vill styrka med varje bevis. Skriftliga bevis. som inte redan företetts. skall genast framläggas.

Rätten får bestämma att olika frågor eller delar av målet skall be- ltandlas varför sig vid förberedel- sen.

8.5

Förberedelscn sker vid samman- träde e/lergenom skriftväxling eller annan handläggning. Ont det är lämpligt. får olika _former avförbe- rede/seförenas.

Svaromäl enligt 7 s'första styeket skall avges skriftligen. om det inte med hänsyn till målets beskaffen- het är lämpligare att svt'tromålet avges vid ett sammanträde.

När ett skriftligt svaromål har kommit in till rätten. skall samman- träde hållas så snart som min"/igt. om det inte med hänsyn till lnålets beskaffenhet är lämpligare med fortsatt skriftväxling.

Prop. 1986/87189

Nuvarande lydelxe

91.

l'id mant/ie förberedelse skall _li'irx'ta inxtällelxe uträttat att äga rum. .t'd .t'lllll'l det kan .t'ke. Är den tilltalade häktad. skallji'irsta ins-täl- lelxe äga rum inom en vecka från dagen för hans häktande. om inte längre uppskov iir nödvändigt på grund av särskilda omständigheter. Är den tilltalade ålagd rcsel'örhud skall jön-m inställelse äga rum inom en månad från dagen lör dcl- givning av beslutet. Till föra-ra in- .s'tällels'en .vkall parterna kal/ax. målsäganden genom .s'ärxkild kal- lelxe aeh den tilltalade i stämning— en.

glid/stigar;den skall j't'ireliiygm' att kamma til/.t'tädex vid påföljd att han el./'ett_li'irlnrar .t'in rätt att tala ii brottet. Skall tail/.t'iiyanden infinna .t'ile perranliyelt, ”liire'liitlee rätten tillika t'ite.

Den tilltalade .t'knl/ _li'it"('lt'it__'gtl.s" vite. ()m inställande ar tilltalad. .t'um är häktad. jörardne rätten.

Part äye ((i tid mant/i;: _ti'irhere— delse ändra eller nppläxa skriftlig inlaga eller annat skriftligt ati/"i)"- rande. Stdmnineutnxäkan eller att- nan,l'ramxtällninle. .wm enligt den- na balk mä .t'ke .vkri/tligen. må dark nppläsat; rid _fi'irt'ta inställelten ät'e den til/talade sum .t't'aramd/ åberopa at- hrmmn inpiren Skrift. Finnes vad i Skriften att/Firm ieke nteära _lidlxtändigt wara/nål, skall rätten genom _f'rägar till den tillta- lade Söka avhjälpa bristen.

” Senaste lydelse l9h'l: 1:94.

Föreslaeet'i lydelse

Om sammanträde ha"/lx. skall förik-'redelxen om möjligt arxltttax vid detta. Om så inte kan ske. xkall jär/u'redelxen _lin'tsätta genom .vkri/triixling eller vid ett nytt .t'am- manträde.

"5

Om förberedelse skall .rke vid xammanträde och den tilltalade är häktad. skall sammanträdet häl/as inom en vecka från dagen för hans häktande. om inte längre uppskov är nödvändigt pil grund av särskilda omstandighetcr. Är den tilltalade i'tlagd reseförbud. skall .mmmanträ- det. häl/as inom en månad från da- gen för delgivning av beslutet.

Är den tilltalade häktad och skall ett ytterligare .vammanträde hållas. skall det .vke inom en vecka från dagen för fiireyäemle .ramman- trädet anslutande eller. då han hiik'tatx dära/ler, från dagen för Irans häktande. om inte längre upp- skar är nödvändigt på grund av .t'ärskilda (anständigheter.

10?-

Sammanträdefär häl/as per tele- fon. om det är lämpligt med hänxyn till samtmtnträdelx ändamål oeh ("ivriga mn_vtr'indie/teter eller ett sammanträde inför rätten skulle medföra knyt/lader eller olägen- heter .s'am inte när i rintlietjiirhål- lande till hetvdelxen ar att sam- manträdet hålls inför rätten. [frä—

ga am samnmnträden _ram häl/x per

telefon gäller inte reglerna i denna balk om kallelxer neh _fi'ireläggan- den aeh am Påföl/(h'l'jilil' ateraru.

Nuvarande lydelse

l-"id_/i'>r.t'ttt itt.x'[iillr'l.t'en .s'kall liir— ln'redelxen mfl/lig aint/tillit". [(att det e/ .t'ke. .vkall malet ntxättm till jar/satt _/i')rhandling (i tid. .wan l?e.t'lämmes' av rätten. hj ma' mtl/et nppxkintax längre. än .wm mald— gäng/igen päkallax. .Är den till/a— lade häktad. .tkalljln'txattjär/tand- ling äga rum inam en t'eeka _Irän dagen för föregående Samman- trädes avslutande eller. då ltan Itäktatx därefter. _lrän dagen .li'ir hanx häktande. am ef på grund av .värxkilda anntändigheter längre nppxkar ar ninlrändigt. lillle'lA'tlll _li'irltandling .tkala parterna kal/ax omedelbart eller genom _värxkild kallelse.

(.)m ji'irt'läggande _li'ir part gälle vad i 9.6 andra ae/t tredje .rtye/t'ena .s'ägx.'_linne.x" ena partenx närvara ej er/itrderlig. md duek kalle/.te (i ltu- nam ske utan .t'ädant_liire/äggande.

Rätten [igejiirurdna. att/i'n'ltere- delxen .t'kalljitrtsättax genom skrift- t'ii.t'littg.

tll)!

För behandling at" rältegängx— fråga eller del (Il' Nil/(UH. .vunt rna avgöras siirxkilt. äge ratten nt.s'iitta .värxkil/ .s'ammanträdz'. Om ..widant .t'atntnatttrdd:' rige rad i 9 ("'/l N N' iir .t'tadgat nmtxraramle tillämp— ning: (II".t't'l' .x'ammanträdet l?e/tand- ling ar rättegdtttzsjrtiga. _s'kall dnek [ _vtälletför_f't'il't'Iäggande. .tam där .vägx. mälxägandenfiireliiggax t'ite.

l'id skriftlig _fi'n'ln'redelxe .t'kall den tilltalade i Stämningen.ti'ire/äg- gas" att till l'iitten inkamma med .t'kri/lligt .s't'armndl. Har .t'rarumal inkommit. .t'kall det med därvid/it— gade handlingar delgirax Hill/.t— äganden. Finner _t'tterligare .tkri/t— väx/ing erf'tn'derlig. lige riittenji'ir- ardna därom.

Fin'exlagen lule/.te

l'id .utmmanträde tar parterna ge in eller liixa upp .tk'rittliga inla- gar eller andra .vkrittl'ga att/äran- den endast um rätten/inner att det .tknlle underlättaI/i'irxtäelxett ut" ett att/:irande eller i Övrigt rara til/_tl'ir- delllt'ir handlaggningen.

'fi—

.-"l-Iiil.x'äganden .t'kall I/i't'reläggat att in.xtiilla .x'ig till ett .t'anmtanträde l'ltl päli'ilid att han anna/'x_li't'rlarar .t'in rätt att lära talan am brottet. Ska/l han infinna sig petiwnligen. .t'kall rätten (lt'Å.Wl _li'ireliigga t'ite. Den tilltalade .t'ka/lI/i'n'eläggax vite. Rätten .f'r'irurdnar am invit/landet av den man är häktad.

Arter _x'ammanträdet endaxt he- handling är rältegtingtj/rägm'_ .tkall tnt'tls'äganden i .t'tället _li'n' _li'ireläg— gamle enligtlli'irxta .vtt'eket_.li'ireläg- :JaA' vite.

19.5

Om det är till tärde] jär ntred— ningen i målet. här I'tllllt'HI/i'll't' sam- manträde ellerjitrts'att .t'kt'illt't'i.rlittg til/.t'tälla parterna en .li'irteekning (ii-er clefi'rigar .mm här tai app an- der den./in'txatta hand/ii 'gningen.

.-'N"'avaramle lvdelse

Under/dte!" den tilltalade att in- komma med _x'varotnal. skall Fälten genast kalla Parterna till lit/”Sta in- ställelse. Även eljest mä rätter/_lin- urdna. att _Ii'n'ltt'retleisen skall./'in']— sättas genom muntlig_fi'irhatnlling.

Zl) Rätten äge meddela närmare be- stämmelser om skriftväxling mellan parterna ae/t därvid även _li'ireskri- va. i vilket avseende part skall vara sig.

Föreslagen lydelse

I'arterna skall./ine ett samman- träde tätta tig in ! vlket! p.": sadant satt att nagot ytterligare samman— träde fiir I/i'it'ln'redelse om moi/igt inte behövs.

&

.it det till ja,-tta _;m- hand/agg- ningen av malet. här rätten innan _li'n'ln'redelst'n avslutas en skriftlig samman/attning av parter- nas .Yltllltlpllllh'lt'l'. sa som de upp- _lattas av ratten. I'arterna skall be- redas lill/alle att lvl/ra sig över sant— ntanjitttningen.

.L't .*I'tl

Qr. le

Sä snart förberedelsen avslutats. bestäm/ne rätten. sedan tillfälle om nn'ijligt givits parterna att uttala sig. tid för huvudförhandlingen. För behandling av rättegångsfräga eller del av saken. som mä avgöras särskilt. mä ltni'tnllörltundling nt- sättas. ehm-n förberedelsen av mä- let i övrigt e/ avslutats.

Sä snart förberedelsen avslutats ska/l rätten bestämma tid för hu- vudförhandling. om möjligt eller samräd nted parterna. llnvnd/i'ir— ltandling för ltandläggning av rätte- gängsfräga eller del av saken. som kan avgöras särskilt. ./'är häl/as även nm förberedelsen av malet i övrigt inte har avslutats.

Är den tilltalade häktad. skall huvudförhandlingen hallas inom en vecka från dagen för förberedelsens avslutande eller. dit han häktats därefter. från dagen för hans häktandc.

Ar den tilltalade älagd reseförbud. skall huvndförhandling hallas inom en månad från dagen för förberedelsens avslutande. Har reseförbudet medde- lats därefter. skall tiden räknas från dagen för delgivning av beslutet.

*:

skola

eller

Till hat*nd/örhand/ingen parterna kallas omedelbart genom särskild kallelse.

Om _li'ireliiggandt' _li'ir part gälle vad i 9.5 andra oeh tredje stlvekena santt 12 #7 sägs. Fin'ekammeranled- ning. att den tilltalade ei skulle iakt- taga .ta'dant föreläggande. mä _li'ir— ordnas. att han skall hämtas till rät- ten. (flm inställande av tilltalad. som är häktad. _fi'n'ardne rätten.

(.)/n kallande av vittne aelt sak- knnnig gälle vad i .it) l)('/I 40 kap. a'r stadgat.

3" Senaste lydelse IQRl: 1294.

ä'

Iji'riga otn kallelse till llllt tal/är— handling skall 13 s* tillämpas.

Om det _linns anledning anta att den tilltalade inte skulle/öht: ett fö— reläggande vid vite att llt/illtltl sig persanligen. fdr rätten besluta att han skall hämtas till hnvad/inhaml- lingen.

Pro, . lgb'ötx'i: 89

'.Jl

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

49 kap.

l-lar underrätt i beslut under rat- tegängen ögillät jäv mot domare el- ler invändning om rättegångshinder och skall ej enligt 7.5 därvid _lär— bliva. äligge part. som vill föra ta— lan mot beslutet. att. om det med— delats vid sammanträde jär jär- lzandling. genast och eljest inom en vecka frän den dag. dä han erhöll del därav. anmäla missnäie: jär— sutnmas det, äge parten Cl. vidare rätt till talan. Anmäles missnöje. bestämme rätten med hänsyn till omständigheterna. om talan skall föras särskilt eller allenast i sam- band med talan mot dom eller slut- ligt beslut. Särskild talan skall föras genom besvär.

Få-

Har en tingsrätt i beslut under rättegangen ogillat jäv mot domare eller invändning öm rättegangs- hinder. skall den part som vill föra talan mot beslutet anmäla missnä— je. Sådan anmälan skall göras ge- nast. om beslutet meddelats vid ett samtmtnträde. och annars inom en vecka frän den dag dä parten _liek' del av beslutet. l-ärsummar parten detta. har han inte längre rätt att _fära talan mot beslutet. Om en part anmäler missnöje. ln'stämmer rät— ten med hänsyn till omständigheter— na. om talan skall föras särskilt el- ler endast i samband med talan mot dom eller slutligt beslut. Särskild talan skall föras genom besvär.

Talan mot tingsrättens dom eller beslut i mål som handlagts av en lagfaren domare enligt I kap. 3 (135 första stycket får inte prövas av hovrätten i vidare män än som framgår av 13 5. om inte hovrätten meddelat parten prävningstill- ständ.

Präs'ningstillständ behövs inte vid talan mat beslut som rör någon mutan än en part eller en interve- nient. beslut varigenom tingsrätten ogilla! jäv mot en domare, beslut angående utdömande av förelagt vite eller om ansvar för en rätte- gångsjärseelse eller beslut varige- nom en missn("ijesanmälan eller en ansökan om återvinning eller en vade- eller besvärstalan avs-'isats.

Ifråga om meddelade prävnings- tillstånd skall 54 kap. IISi andra styeket ()("lt 13.6 gälla i tillämpliga delar.

[354

Prävningstillstäna' får meddelas endast om

I. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas av högre rätt.

N nvarande lydelse l—"t'ireslayen lydelse 2. anledning _/i')rekmntner lill ändring i det .t'lltl vartill tingsrätten kommit eller .5'. det annarx_li'ireligger x_vnnerli- ga skäl att pröva talan.

14 _a" 'I'alan mot till_t..'.$'t'tlllt'll.t' hes/ltt an- gående frågor .x'oni avxes i ] kap. 3 a Åfors i samma ordning som ta- lan mot hes/ut varigenom rätten oeillat en invämlnine om rätte- gångs/zinder.

15.6

Kan talan mot tingsrättens dom eller hexlnt prövas av hovrätten en- dast om denna meddelat pröv- ningxtillxtäml. skall tingsrätten i samband med underrättelse om vad som gäller ifråga om fullföljd av talan upplysa parterna om detta och därvid oekxä ange innehållet i 13 5.

50 kap.

Vill part vädja mot umlerrätts dom i tvistemål. skall han inom en vecka från den dag. då domen gavs. hos underrätten anmäla vad. Rät- ten prove genast. ("nn anmälan rät- teligen gjorts.

Part. som anmält vad. .x'kall inom tre vec-korjiän den dag, då domen gavx, ja!/följa vadet genom att till underrätten inkomma med vadein- laga.

Har ena parten enligt ] & vädjat mot underrätt; dom. ("ige även mot— parten. ehuru han ej iakttagit vad i nämnda paragraf sägs. föra talan mot domen; dock åliyge honom att inom en vecka från den dag. då ti— denjärfilllft'ilid av vadet utgick. till underrätten inkomma med vadein- laga.

Äterkallas eller förfaller eljest den första vadetalan. är ()(-k den senare vadetalan förfallen.

Vill någon part vädja mot tings— rättens dom i ett tvistemål. skall han ge in en vadeinlaga till tings- rätten. Inlagan skall ha kommit in till rätten inom tre veckor från den dag då domen meddelades.

l-J ”47-

Har ena parten enligt l & vädjat mot tingsrättens dom, får också motparten. även om han inte iaktta- git vad som sägs i den mtragrajen. föra talan mot domen. Han skall dock inom en vecka från den dag. då vadetia'en giek ut. ge in sin va- a'einluga till tingsrätten.

Om den_fiiirsta vadetalan återkal— las eller av annat skäl förfaller. är också den senare vadetalan förfal- len.

Nuvarande lydelse

4.5

l't'irt'xlagen lydelse

,—

] vadeinlagan skall vadekäranden uppgiva: ]. den dom. mot vilken talan föres'.

,,

_. grunderna för vadetalan med angivande. i vilket avseende underrät- tcns domskäl enligt kärandens mening äro oriktiga: samt 3. I vilken del domen överklagas och den ändring i domen. som käranden

yrkar.

Käranden skall i vadeinlagan uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis. som ej tidigare förebragts. skall i hu- vudskrift eller styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan. Vill käranden. att förnyat förhör med vittne eller sak- kunnig cller part under sannings- fl'irsäkran skall äga rum eller för- nyad syn ä stället skall hållas. skall han angiva det i vadeinlagan jämte skälen därtill. ! vadeinlagan skall käranden ock angiva. om han vill. att motparten skall infinna sig per- sonligen vid huvudförhandling i hovrätten.

Ont präi'ningsti/ls'tt't/u/ lreiu'ii's'. skall käranden i vadeinlagan ange de (in”lämlig/leter _m/n lta/i fibero- par till .vlt'idli'ir att sadant tillständ .vkall meddelas.

Käranden skall i vadeinlagan uppgiva de bevis han vill äberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis. som ej tidigare förebragts. skall i hu— vudskrift eller styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan. Vill käranden att förnyat förhör med vittne eller sak- kunnig eller part skall äga rum eller förnyad syn & stället skall hållas. skall han angiva det i vadeinlagan jämte skälen därtill. l vadeinlagan skall käranden ock angiva, om han vill. att motparten skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

Vadeinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans ombud.

lll (1.5

lie/rävspräi'ningstillständ. beslu— tar hovrätten sedan skrittväxlingen avslutats. om sådant tillstånd skall meddelas. När det finns .vkäl för det. _!är _li'ägan upptas utan att .vkri/iväxling .vkett.

- es- lös

()!n hut'udfi'ir/iandling äge i öv— rigt vad i ! kap. 91% samt 43 kap. 1— (» oeh It)—[_låå ar stadgat motsva- rande tillämpning; om kallelse till uppskjuten huvudförhandling och föreläggande för part gälle doek 14 s*" idetta kapitel.

:*- Senaste lydelse l9h3: 149. " Senaste lydelse Hot): 244.

I övrigt skall vad som sägs i 1 kap. 91% samt 43 kap. l—bäf. 8.5 andra—_ljr'irde styv/lena och 10— l—låå tillämpas iji'äga om huvud- _/i')'r/iamlling iliovrätten. Reglerna i 14 # idetta kapitel.vkalldoek tilläm- pax iii-äga om kallelser till uppskju- ten huvudförlmndling och föreläg— gande för parterna.

Nuvarande lydelse Ft'ireslagen lydelse

51 kap. 15 &”

Om huvttd/i'irltandling age i öv— rigt vad i 1 kap. 95 samt 46 kap. 1— 5. 7. f). 11. 13 och 1655 är stadgat motsvarande tillämpning: om kal- lelse till uppskjuten huvudförhand- ling oeh föreläggande för part gälle doek 14.5 i detta kaptiel.

Dä mål utsättas till fortsatt eller ny huvudförhandling. äge hovrät- ten förordna om de åtgärder. som finnas lämpliga. för att målet vid den förhandlingen skall kunna slut- föras.

Om slidan ätgärdgälle vad i 10— 12 så i detta kapitel stadgas.

I Övrigt skall vad som sägs i 1 kap. 95 samt 46 kap. 1—59'9'. ös” andra stycket. 7—9. 11. 13. 16 och 17.5.5 tillämpas ifråga om huvud— förhandling i hovrätten. Reglerna i

l4$4 idetta kapitel skall doek tilläm- pas ifråga om kallelser till uppskju- tcn huvudförhandling och föreläg- gande för parterna.

När ett mål sätts ut till fortsatt eller ny huvudförhandlingfär hov— rätten förordna om lämpliga åtgär- der för att målet vid den förhand- lingen skall kunna slutföras.

Ifråga om sådana åtgärder gäl- ler 10— 12 % i detta kapitel.

52 kap. 9 a .5

Finnes för utredningen erforder- ligt. att part eller annan höres munt— ligen i hovrätten. förordne hovrät- ten därom på sätt den finner lämp- ligt. Om inställande av tilltalad. som är anhållen eller häktad. för— ord/te llt'fH'rÖllt'll.

Behövs prövningstillstånd och har motparten hörts över besvären. beslutar hovrätten sedan skriftväx- lingen avslutats. om sådant till- stånd skall meddelas. När delfinns skälför det. förfrågan upptas utan att skriftväxling skett.

10.5

Ont det är nödvändigt för utred- ningen i målet att en part eller nä- gon annan hörs muntligen/är hov- rätten förordna om detta på lämp- ligt sätt. Hovrätten förordnar om inställandet av den som är anhållen eller häktad.

Vad som sägs i 43 kap. 8 äjj'ärde stycket gäller även t-'id_/i'irltör enligt denna paragraf.

54 kap. 8.510

[ij mä talan föras mot hovrätts beslut angående jäv mot domare i underrätt eller i dit fullföljd fråga.

:" Senaste lydelse 1969: 244. 3" Senaste lydelse 1979: 242.

4 Riksdagen 1986/87. I sant/. Nr 89

Talan får inte föras mot hovrät- tens beslut angåendejäv mot doma- rc i tingsrätt eller i någon dit full-

Rättelse: S. 57 rad 18 står: — — — ej heller Rättat till: inte Rad 19—20 utgär: — — — eller allmän försäkringskassa - — — Rad 25—27 Ny lydelse. Not [ Rättad till: 1986/87: 84 och 90.

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

som avses i 49 kap. 4.5 första stycket 7 eller 9 eller 6 s.

följd fråga som avses i 49 kap. 45 första stycket 7 eller 9 eller 69". "l'a- lanfär inte hellerft'iras mot hovrät- tens beslut alt meddela prövning.)"- tillstånd.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

2. Genom lagen upphävs lagen ( 1974:8 ) om rättegången i tvistemål om mindre värden. Den lagen gäller dock fortfarande i mål där ansökan om stämning kommit in till rätten före ikraftträdandet eller där rätten. om talan väckts genom ansökan om lagsökning. betalningsföreläggande eller hand- räckning eller som enskilt anspråk i brottmål. före ikraftträdandet beslutat att tvisten skall handläggas som tvistemål.

3. Bestämmelserna i 36 kap. lä tredje stycket 3 i deras äldre lydelse gäller fortfarande beträffande den som av militär bcfattningshavare ålagts disciplinstraff.

4. Äldre bestämmelser om vadeanmälan gäller fortfarande i fråga om domar som meddelats före ikraftträdandet.

5. Förekommer i lag eller annan författning någon hänvisning till en föreskrift som har ersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den bestämmelsen.

2. Förslag till Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971: 291)

Härigenom föreskrivs i fråga om förvaltningsprocesslagen (1971: 291). dels att 40% skall upphöra att gälla,

dels att orden "och vite" i rubriken närmast före 38% skall utgå,

dels att 25. 48 och 50 åå skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25 ä'

Rätten fär förordna om förhör med vittne eller sakkunnig. Sådant förhör äger rum vid muntlig för- handling. Förhörct får hållas under ed. Om förhör gäller 36 kap. 1—18 och 20—23 55 samt 40 kap. 9—11. I3— 16 och 20% rättegångsbalken i tillämpliga delar.

Rätten får förordna om förhör med vittne eller sakkunnig. Sådant förhör äger rum vid muntlig för- handling. Förhöret fär hållas under ed. Om förhör gäller 36 kap. 1— 18 och 20—23 åå samt 40 kap. 9—11, 14. 16 och 20 55 rättegångsbalken i tillämpliga delar.

48 53

Den som för talan i mål fär anlita ombud eller biträde. Visar ombud eller biträde oskicklighet eller oförstånd eller är han eljest olämplig. fär rätten avvisa honom som ombud eller biträde i målet. Rätten får också förklara honom obehörig att brukas som ombud eller biträde vid rätten antingen för viss tideller tills vidare.

' Senaste lydelse 1975: 1298. 3 Senaste lydelse 19831461.

Prop. 1986/87: 89

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om den som avvisas ellerförkla- ras obehörig enligt andra stycket är advokat. ska/! anmälan om åtgär- den göras hos advoka[sam/anders styrelse.

5015

Behärskar part. vittne ellerunnan som skall höras inför rätten ej svenska Språket eller är han allvarligt hörsel- eller talskadad. skall rätten vid behov anlita tolk. Rätten får även i annat fall vid behov anlita tolk.

Första stycket skall tillämpas även i fråga om överföring från punktskrifr till vanlig skrift eller omvänt.

Denna lag träder i kraft den ljanuari 1988.

3. Förslag till Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429)

Härigenom föreskrivs att 9 och 20 åå rättshjälpslagen(1972: 429) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9 Ö'

Vid allmän rättshjälp betalar staten kostnaderna i den rättsliga angelä- genhet som rättshjälpen avser.

Såsom kostnad för rättshjälpen anses den rättssökandes kostnad för ]. biträde som varit behövligt för tillvaratagande av den rättssökandes rätt.

2. bevisning vid allmän domstol, bostadsdomstolen. marknadsdomsto- len eller arbetsdomstolen samt nödvändig utredning i angelägenhet. som kan komma under sådan domstols prövning eller som skall prövas av ' skiljemän.

3. utredning i angelägenhet som skall prövas av förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet om utredningen är skäligen påkallad för tillva- ratagande av den rättssökandes rätt och ej kan erhållas genom myndighe- ten.

4. resa och uppehälle för den rättssökande eller hans ställföreträdare och för vårdare eller annan, som måste anlitas i samband med inställelse inför domstol eller annan myndighet. om personlig inställelse ålagts, eller i samband med inställelse för sådan blodundersökning eller annan under- sökning rörande ärftliga egenskaper som avses i lagen (l958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap eller läkarundersök— ning enligt 21 kap. 11 & föräldrabalken.

' Lydelse enligt prop. 1986/87:86.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

). ansökningsavgift enligt förordningen (1987:th(1) om avgifter vid de allmänna domstolarna samt särskild avgift som skall betalas enligt förord- ningen (1981: 1185) om utsökningsavgifter.

6. vad som av allmänna medel utgått i ersättning för översättning eller i ersättning enligt 4 eller ss lagen (1958zo42) om blodunder- sökning m.m. vid utredning av fa- derskap eller enligt föreskrift i rät- tegängsbalken eller ss första stycket nämnda lag för bevisning som rätten självmant föranstaltat om.

6. vad som av allmänna medel utgått i ersättning enligt 4 eller ss lagen ('l958:642) om blodunder- sökning m.m. vid utredning av fa- derskap eller enligt föreskrift i rät- tegångsbalken eller 35 första stycket nämnda lag för bevisning som rätten självmant föranstaltat om.

7. bodelningsförrättare som har förordnats av domstol att verkställa bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller att verkställa sädan bodelning mellan sambor som förrättas av annan anledning än att den ena sambon har avlidit.

8. medling enligt 42 kap. 175 rättegångsbalken. Såsom kostnad för bevisning enligt andra stycket 2 anses ej den rättssö- kandes kostnad för sådan blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper som avses i lagen (1958: 642) om blodunder- sökning m. rn. vid utredning av faderskap.

zos2 Beviljas allmän rättshjälp enligt 16 s. blir den som beslutat härom biträde till den rättssökande. [ annat fall får biträde förordnas pä sökandens begäran. om denne ej själv eller genom någon som i tjänsteställning eller annars lämnar honom bistånd kan behörigen tillvarataga sin rätt.

1 angelägenhet. som kan antas bli prövad enligt lagen (1974:8) om rättegången [ tvistemål om mindre värden. fär biträde förordnas cn- dast om särskilda skäl föreligger med hänsyn till sökandens person- liga förhållanden eller sakens be- skaffenhet. 1 ärende om bodelning. som inte avser klander. får biträde inte förordnas.

l sådan angelägenhet där tings- rätt skall bestti av en lagfaren do- mare enligt I kap. 3 a s' rättegångs- balken fär biträde förordnas endast om särskilda skäl föreligger med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller sakens beskaf- fenhet. 1 ärende om bodelning. som inte avser klander. får biträde inte förordnas.

När biträde kan förordnas enligt 10 kap. Bli föräldrabalken. förordnas ej biträde enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. Bestämmelserna i 20.5 andra stycket i dess äldre lydelse gäller dock fortfarande i fråga om angelägenhe- ter som handläggs enligt lagen (1974z8) om rättegången i tvistemål om mindre värden.

: Senaste lydelse 1983: 15.3.

IJ

4. Förslag till

Lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808)

Härigenom föreskrivs att 32% lagsökningslagen (1946: 808) skall ha föl- jande lydelse.

Nnvarande lydelse Föreslagen lydelse

325'

Hänskjuts mål till rättegång. skall rätten förordna om målets fortsatta handläggning. Kan målet anses till- räckligt förberett genom den tidiga- re handläggningen. får det genast utsättas till huvudförhandling eller. om det skall handläggas enligt la- gen (l974.'8) om rättegången i tvis- temål om mindre värden. till sam- manträde enligt den lagen. Har mål om betalningsföreläggande vid sammanträde inför rätten hänskju- tits till rättegång bör. om ej hinder möter. muntlig förhandling äga rum i omedelbart samband med sam- manträdet. 1 så fall gäller i fråga om rättens domförhet vad som före— skrivs i 30 &.

Hänskjuts ett mål till rättegång. skall rätten förordna om målets fortsatta handläggning. Kan målet anses tillräckligt förberett genom den tidigare handläggningen, får det genast utsättas till huvudförhand- ling. Har ett mål om betalningsföre- läggande vid sammanträde inför rätten hänskjutits till rättegång. bör muntlig förhandling om möjligt äga rum i omedelbart samband med sammanträdet. 1 så fall gäller i fråga om rättens domförhet vad som fö- reskrivs i 30 5.

Är den tingsrätt som har handlagt målet inte behörig att efter återvinning pröva målet. skall detta överlämnas till den tingsrätt som är behörig. Beslut om överlämnande får inte överklagas. Om den tingsrätt som har mottagit målet finner sig obehörig. skall den visa målet åter till den tings- rätt som har överlämnat det. När ett mål har överlämnats. gäller första stycket i fråga om den tingsrätt till vilken målet har överlämnats.

Denna lag träder i kraft den ljanuari 1988.

5. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1969: 246) om domstolar i

Hänvisningar till S5

fastighetsmål

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1969: 246) om domstolar i fas-

tighetsmäl

dels att 13.5 skall ha följande lydelse. dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 4 a så. av följande lydelse.

' Senaste lydelse 1981: 848.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4aé'

I mål angående h_vra eller bo- stadsrätt. där värdet av vad som _vrkas uppenbar”! inte överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen (196238!) om allmän jörsäkring. gäller 1 kap. 3 a _5 rättegängslmlken.

ut'

I annat fastighetsmål än som avses i 3.5 andra stycket skall en teknisk ledamot ingå i hovrätten. såvida inte hovrätten finner att medverkan av en sådan ledamot uppenbart inte är behövlig. Om särskilda skäl föreligger. kan efter hovrättens bestämmande två tekniska ledamöter ingå i hovrätten.

1 mål som avses i 3 & andra stycket får efter hovrättens bestämmande en teknisk ledamot ingå i rätten, om målets beskaffenhet eller något annat särskilt skäl föranleder det.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. Lagen gäller inte om talan väckts före ikraftträdandet.

6. Förslag till

Vid behandling av frågor om prövningstillstånd skall hovrätten bestå av två lag/arna ledamöter.

Lag om ändring i lagen (1929: 145) om skiljemän

Härigenom föreskrivs att 3 aå lagen (1929: 145) om skiljemän skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Baå'

Kan tvist mellan näringsidkare och konsument prövas av tingsrätt och rör tvisten vara. tjänst eller an- nan nyttighet som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk, får före tvistens uppkomst träffat avtal att tvist skall hänskjutas till skilje- män utan förbehåll om rätt för par- terna att klandra skiljedomen göras gällande endast om tvisteföremå- lets värde är högre än som anges i l 5 lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden eller hinder enligt 3 5 nämnda lag möter mot lagens tillämpning.

' Senaste lydelse 1984: 134. ' Senaste lydelse 1980: 42.

Kan en tvist mellan näringsidka- re och konsument prövas av tings- rätt och rör tvisten vara. tjänst eller annan nyttighet som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk. får ett före tvistens uppkomst träffat avtal att tvist skall hänskjutas till skiljemän utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen göras gällande endast om ] kap. 3as' första stycket rättegångsbal- ken inte skulle vara tillämpligt vid prövning av tvisten i tingsrätt.

Första stycket gäller ej om tvisten rör avtal mellan försäkringsgivare och försäkringstagarc om försäkring som grundas på kollektivavtal eller som grundas på gruppavtal och handhas av företrädare för gruppen och ej heller om annat följer av Sveriges internationella förpliktelser.

Denna lag träderi kraft den ljanuari 1988.

7. Förslag till

Lag om ändring i handräckningslagen (1981 : 847)

Härigenom föreskrivs att 14% handräckningslagen (1981: 847) skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Hin-'.slagen lydelse

Hs-

Har återvinning sökts mot utslag enligt denna lag. skall rätten förordna om målets fortsatta handläggning.

Stämning skall anses utfärdad ge- nom förordnande enligt första stycket. Kan målet anses tillräck- ligt förberett genom den tidigare handläggningen. får det genast ut— sättas tiIl huvudförhandling eller. om det skall handläggas enligt la- gen (1974: 8) om rättegången i tvis- temål om mindre värden. till sam— manträde enligt den lagen.

Stämning skall anses utfärdad ge- nom förordnande enligt första stycket. Kan målet anses tillräck- ligt förberett genom den tidigare handläggningen. får det genast ut- sättas till huvudförhandling.

Är den tingsrätt som har handlagt målet inte behörig att efter äter-vinning pröva målet. skall detta överlämnas till den tingsrätt som är behörig. Beslut om överlämnande får inte överklagas. Om den tingsrätt som har mottagit målet finner sig obehörig. skall den visa mälet åter till den tings- rätt som har överlämnat det. När ett mål har överlämnats. gäller första och andra styckena i fråga om den tingsrätt till vilken målet har överlämnats.

Denna lag träderi kraft den 1 januari 1988.

8. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977: 729) om patentbesvärsrätten

Härigenom föreskrivs att 11 & lagen (1977: 729) om patentbesvärsrätten skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Rätten får vid muntlig förhand- ling höra vittne eller sakkunnig. om det behövs för utredningen. För— höret fär hållas under ed. Om för-

11.5

Föreslagen lydelse

Rätten får vid muntlig förhand— ling höra vittne eller sakkunnig. om det behövs för utredningen. För- höret får hållas under ed. Om för-

Nuvarande lydelse

hör gäller 36 kap. 1— 18, 20 och 22— 25 äs samt 40 kap. 2. 9— 11 och 13— tass—' rättegångsbalken i tillämpliga delar. Vägrar vittne utan giltigt skäl att avlägga cd eller att avge vittnes- mål eller besvara fråga. fär rätten vid vite förelägga vittnet att fullgöra sin skyldighet.

Föreslagen lydelse

hör gäller 36 kap. 1— 18. 20 och 22— 25 55 samt 40 kap. 2, 9—11. 14 och 16— 18 st rättegångsbalken i till- lämpliga delar. Vägrar vittne utan giltigt skäl att avlägga cd eller att avge vittnesmål eller besvara fråga. får rätten vid vite förelägga vittnet att fullgöra sin skyldighet.

Denna lag trädcri kraft den ljanuari 1988.

9. Förslag till

Lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 7.5 utsökningsbalken skall ha följande

lydelse.

Nut-mande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

Har högre rätt förklarat talan mot dom varigenom betalningsskyldighet har ålagts förfallen. får domen verkställas genast, om ej annat förordnas med anledning av ansökan om målets återupptagande.

Har hovrätt vägrat part pröv- ningstillständ vid talan mot tings- rätts dom. varigenom betalnings- skyldighet har ålagts parten i mål som har handlagts enligt lagen (1974: 8) om rättegången ilvistemål om mindre värden, får domen verk- ställas genast. om ej annat förord- nas med anledning av talan mot hovrättens beslut.

Har hovrätt vägrat en part pröv- ningstillstånd vid talan mot tings- rätts dom, varigenom betalnings— skyldighet har ålagts parten. får do- men verkställas genast. om inte an- nat förordnas med anledning av ta- lan mot hovrättens beslut.

Denna lag träderi kraft den 1 januari 1988. Bestämmelserna i 3 kap. 7.5 andra stycket i dess äldre lydelse gäller dock fortfarande i fråga om mål som handlagts enligt lagen (1974: 8) om rättegången i tvistemål om mindre värden.

10. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 25. 4 kap. 45 och 5 kap. 35 lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister skall ha följande lydelse.

Prop. 1986/87: 89

Nuvarande [ve/else I—"(ireslugen lule/.te l kap.

2;

Denna lag tillämpas ej på

l. mål som enligt lag får upplu- 1. mål som enligt lag får upptas gas endast av viss tingsrätt eller endast av viss tingsrätt eller som som skall handläggas av tingsrätt i skall handläggas av tingsrätt i an- annan sammansättning än som nan sammansättning än som angesi anges i rättegångsbalken eller i la— rättegångsbalken. gen (1974:8) unt rättegången ilt'is— Ie/nål nm mindre värden.

2. mål som skall handläggas av tingsrätt med tillämpning av konkursla- gen tl987: 000) eller aekordslagen (1970: 847).

3. mål om skadestånd i anledning av brott. om talan föres i samband med äta] för brottet.

4. mål om ersättning för yrkesskada. när tvisten ej rör kollektivavtals rätta innebörd.

Lagen skall inte tillämpas på mål som rör arbetstagare med statligt reglerad anställning eller anställning hos riksdagen. när tvisten gäller

I. fråga som rör tillsättning av tjänst utan att enbart avse tvist om kollektivavtal.

2. tjänstgöringsskvldighet enligt 5 kap. lagen (1976z600) om offentlig anställning.

Lagen skall inte heller tillämpas på andra mål som rör arbetstagare hos arbetsgivare med offentlig ställning. när tvisten gäller en fråga som är reglerad i lag eller annan författning och det i samma författning föreskrivs att beslut i frågan får överklagas hos regeringen. en förvaltningsdomstol eller en förvaltningsmyndighet.

4 kap. 4.5

] protokoll över huvudförhand- l protokoll över huvudförhand— ling behöver ej antecknas utsaga av ling behöver inte antecknas berät- parr under ..vanriingsji'irsiikrun eller reiser som lämnas under förhör i utsaga ut' i'iltne eller sakkunnig. bet-'issjfte.

5 kap. 3 ål ] allt varom i denna lag ej är särskilt föreskrivet gäller i tillämpliga delar vad som i rättegångsbalken eller annan författning är föreskrivet om rätte- gången i tvistemål. vari förlikning om saken är tillåten. Därvid skall beträf- fande rättegången i arbetsdomstolen som första domstol tillämpas vad som är föreskrivet om rättegången i tingsrätt. ] fråga om rättegången i arbets- domstolen som fullföljdsinstans tillämpas vad som är föreskrivet om rätte- "gången i hovrätt.

Denna lag trädcri kraft den ljanuari 1988.

' Lyldelse enligt prop. l986/87184 och 90. : Andringen innebär att andra stycket upphävs.

U| Xl

11 Förslag till Lag om ändring i lagen (1973: 188) om arrendenämnder och

hyresnämnder

Härigenom föreskrivs att 19 as" lagen (1973: 188.) om arrendenämnder och hyresnämnder skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

mas'

Nämnd får hålla förhör med vitt- ne eller sakkunnig under ed och för- hör med part under sanningsförsäk- ran. om part begär det och förhöret är erforderligt för utredningen. Sä- dant förhör får dock ej hållas. om bevisningen finnes kunna föras på annat sätt med avsevärt ringar-e be- svär eller kostnad. (')m sådant för- hör gäller 36 kap. 1—18 och 20— 22 äs. 37 kap. 1—3 rie/15% samt 40 kap. 1—10, 12—15 och 19.55 rätte- gångsbalken i tillämpliga delar.

En nämnd får hålla förhör med vittne eller sakkunnig under ed och förhör med part under sanningsför— säkran. om någon part begär det och förhöret är erforderligt för ut- redningen. Sådant förhör får dock inte hållas. om nämnden finner att bevisningen kan föras på annat sätt med avsevärt mindre besvär eller kostnad. Om sådant förhör gäller 36 kap. 1—18 och ZO—ZZäå. 37 kap. 1—3åå samt 40 kap. 1—10. 12. [4 och 19% rättegångsbalken i till- lämpliga delar.

Denna lag träder i kraft den ljanuari 1988.

12. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970: 417) om marknadsdomstol

m.m.

Härigenom föreskrivs att 18% lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18å'

Marknadsdomstolen kan vid vite förelägga part eller annan. som kan antagas ha upplysning att lämna som är av betydelse i ärendet, att inställa sig personligen inför domstolen. Domstolen kan besluta att den som ej är part skall höras som vittne. Därvid äger 36 kap. 3. 5 och 6.55. lOå andra stycket. 115. 13% första stycket och 14.5 rättegångsbalken motsvarande tillämpning. Vägrar vittne utan giltigt skäl att avlägga ed eller att avge vittnesmål eller besvara fråga. får domstolen vid vite förelägga vittnet att fullgöra sin skyldighet.

Part eller den som medverkar enligt 13 a 5 kan även föreläggas vid vite att tillhandahålla domstolen handling. varuprov och liknande som kan ha betydelse i ärendet. Detta innebär dock ej skyldighet att röja yrkeshem- lighet av teknisk natur.

' Senaste lydelse 19841679. ' Senaste lydelse 1985:9Z7.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I fråga om vite som avses i denna paragraf gäller 9 kap. ss rätte- gångsbalken.

Ifråga om vite som avses i denna paragraf äger 9 kap. 85% rättegångs- balken motsvarande tillämpning. I stället/ör de där angivna beloppen 5000 och 10000 kronor skall dock gälla 50 000 och 100 000 kronor.

Den som ej är part och inte heller medverkar enligt 13 a .fi och som efter kallelse av marknadsdomstolen inställt sig inför domstolen har rätt till ersättning enligt vad i rättegångsbalken är föreskrivet om ersättning till vittne eller sakkunnig. 1 ärende vari ombudsman för talan tillämpas be- stämmelserna för mål om allmänt åtal och i annat ärende bestämmelserna för mål vari förlikning är tillåten. Skall ersättning utges av parterna en för båda och båda för en. skall domstolen slutligt fördela kostnaden mellan dem med hälften å vardera.

Denna lag träderi kraft den ljanuari 1988.

13. Förslag till

Lag om ändring i vattenlagen (1983: 291)

Härigenom föreskrivs att 13 kap. 53 och 65 ååå vattenlagen (1983: 291) skall ha följande lydelse.

Vattendomstolen får avgöra mä- let utan huvudförhandling. om par- terna inte har begärt någon sådan och deras inställelse inte behövs för utredningen i målet. Om målet av- görs titan huvudförhandling i annat fall än som avses i 42 kap. 18% rät— tegångsbalken. skall vattendomsto- len ha den sammansättning som anges i 3 & första stycket i detta ka- pitel.

Vattendomstolen får avgöra må- let utan huvudförhandling. om par- terna inte har begärt någon sådan och deras inställelse inte behövs för utredningen i målet. Om målet av— görs utan huvudförhandling i annat fall än som avses i 42 kap. 18 själ-s- ta stycket I—4 rättegångsbalken. skall vattendomstolen ha den sam- mansättning som anges i 3.6 första stycket i detta kapitel.

Har domstolen beslutat att målet skall avgöras utan huvudförhandling och är det inte uppenbart att parterna redan har slutfört sin talan. skall de få tillfälle till detta.

Beträffande förelägganden för parterna att inställa sig vid muntlig förberedelse eller vid huvudför- handling och om parts utevaro från ett sådant sammanträde gäller rät- tegångsbalkens bestämmelser rö- rande en sak. varom förlikning inte är tillåten.

Beträffande förelägganden för parterna att avge skriftligt svaro- mål eller att inställa sig vid muntlig förberedelse eller vid huvudför- handling oeh om parts utevaro från ett sådant sammanträde gäller rät- tegångsbalkens bestämmelser rö- rande en sak. varom förlikning inte är tillåten.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

65.5

Vattendomstolens domar eller beslut fär, om inte annat är före- skrivet. överklagas hos vattenövcr- domstolen. I stället för de tider som föreskrivs i 50 kap. 1 och 2äå samt 52 kap. 1 & rättegångsbalken gäller för vadeanmälun och anslutnings- vad två veckor. för anförande av besvär tre veckor samtförfullföljd av vad fyra veckor.

Vattendomstolens domar eller beslut får, om inte annat är före- skrivet, överklagas hos vattenöver- domstolen. [ stället för de tider som föreskrivs i 50 kap. 1 och 25% samt 52 kap. 15 rättegångsbalken gäller för vadfvra veckor,för anslutnings- vad två veckor och för anförande av besvär tre veckor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. Äldre bestämmelser om vadeanmälan gäller fortfarande i fråga om domar som meddelats före ikraftträdandet.

14. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976: 839) om statens va-nämnd

Härigenom föreskrivs att l9å lagen (1976: 839) om statens va-nämnd skall ha följande lydelse.

Nin-'arande lydelse

Föreslagen lydelse 195'

Talan mot beslut av nämnden, som innebär avgörande av saken, föres genom vad. Detsamma gälleri fråga om beslut. varigenom nämn- den i samband med avgörande av saken utlåtit sig om ersättning en- ligt 14å eller i annan fråga som gäl- ler allmän rättshjälp och som rör part. Särskild radeanmälan behövs ej.

Talan mot beslut av nämnden. som innebär avgörande av saken, föres genom vad. Detsamma gälleri fråga om beslut. varigenom nämn- den i samband med avgörande av saken utlåtit sig om ersättning en- ligt 14å elleri annan fråga som gäl- ler allmän rättshjälp och som rör part.

Mot nämndens beslut, varigenom nämnden avvisat ansökan. avskrivit mål. utlåtit sig om ersättning enligt 12 & tredje stycket eller 13 & eller i annat fall än som avses i första stycket utlåtit sig om ersättning enligt 14.5 eller i annan fråga som gäller allmän rättshjälp eller utlåtit sig i fråga som avses i 155, föres talan genom besvär. Mot annat av nämnden meddelat beslut som ej innebär avgörande av saken får talan föras endast i samband med sådan talan som avses i första stycket första punkten.

Beslut av nämnden får verkställas som domstols dom.

Denna lag träderi kraft den ljanuari 1988.

' Senaste lydelse 1979: 245.

15. Förslag till

Lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387)

Härigenom föreskrivs att 59% miljöskyddslagen (1969: 387) skall ha föl-

jande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 595 Koncessionsnämndens beslut i mål om miljöskyddsavgift överklagas hos Svea hovrätt. Målet prövas av hovrätten i dess sammansättning som vattenöverdomstol. I fråga om sådan talan gäller följande.

Koncessionsnämndens beslut som innebär ett avgörande av saken överklagas genom vad. Detsamma gäller beslut vari nämnden i sam- band med avgörande av saken har avgjort frågor om kvarstad eller er- sättning till en part eller skyldighet för en part att tttge ersättning. En särskild vadeanmälan behövs inte.

Koncessionsnämndens beslut som innebär ett avgörande av saken överklagas genom vad. Detsamma gäller beslut vari nämnden i sam- band med avgörande av saken har avgjort frågor om kvarstad eller er- sättning till en part eller skyldighet för en part att utge ersättning.

Kortcessionsnämndens beslut överklagas genom besvär då nämnden har

1. ogillat invändning omjäv mot en ledamot i nämnden eller invändning om att hinder föreligger för talans prövning.

2. avvisat ett ombud eller ett biträde.

3. avvisat en ansökan om åläggande av miljöskyddsavgift,

4. avskrivit ett ärende om åläggande av miljöskyddsavgift,

5. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför nämnden och underlåtenhet att iaktta föreläggandet kan medföra en sär- skild påföljd för honom.

6. utdömt vite eller annan påföljd för underlåtenhet att iaktta föreläg- gande eller ådömt straff för en förseelse i förfarandet eller ålagt ett vittne eller en sakkunnig att ersätta kostnad som har vållats genom försummelse eller tredska.

7. förordnat angående undersökning av egendom eller annan liknande

åtgärd,

8. förordnat angående ersättning för någons medverkan i målet eller

9. utan samband med avgörande av saken utlåtit sig om kvarstad eller ersättning till en part eller skyldighet för en part att utge ersättning.

Andra beslut fär överklagas endast i samband med överklagande av ett beslut som innebär avgörande av saken.

Denna lag träderi kraft den ljanuari 1988.

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträdc den 8januari 1987

Närvarande: statsministern Carlsson. ordförande. och statsråden Feldt. Sigurdson. Gustafsson. Leijon. Hjelm-Wallén. Peterson. S. Andersson. Göransson. Dahl. R. Carlsson. Holmberg. Hellström. Wickbom. Johans- son. Hulterström. Lindqvist. G. Andersson. Lönnqvist

Föredragande: statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om ett reformerat tingsrättsförfarande

År 1977 tillkallades en kommitté för översyn av reglerna för rättegången vid de allmänna domstolarna. Kommittén antog namnet rättegångsutrcd- ningen. Enligt utredningens ursprungliga direktiv (dir 1977: 10) skulle över- synen i främsta rummet inriktas på rättegången vid tingsrätterna. Målet för översynen borde enligt direktiven vara att göra förfarandet mera flexibelt samt såvitt möjligt snabbare och billigare utan att befogade rättssäkerhets- krav sattes ät sidan.

Genom tilläggsdirektiv (dir 197729]. 1981:47) har utredningen sederme- ra fått i uppdrag bl.a. att utreda frågan om s. k. jourdomstolar bör införas i Sverige samt att göra en allmän översyn av rättegången i hovrätterna och högsta domstolen.

Utredningen (Ledamöter: Landshövdingen Ingvar Gullnäs. ordförande. chefsrådmannen Ella Ericsson Köhler. länsåklagaren Sten Styring. advo- katen Lars Laurin. föreståndaren John Thörngren och lantmästaren Len- nart Sandberg.) överlämnade ijuli 1982 delbetänkandet (SOU 1982z25—26) Översyn av rättegångsbalken ] Processen i tingsrätt. Vidare överlämnade utredningen i februari 1983 delbetänkandet (Ds Ju 1983:1) Processen i överrätt — Några delreformer samt ijanuari 1984 delbetänkandet (Ds Ju 1984: ]) Domstolarna och deras sammansättning i mål om ekonomisk brottslighet. Bctänkandena har remissbehandlats.

Vissa förslag i 1982 års delbetänkande har tillsammans med förslagen i 1983 års delbetänkande lagts till grund för lagstiftning (prop. 1983/84:78. JuU 15. rskr. 52. SFS 1984zl3l—136). Jag avser nu att ta upp de åter- stående frågor rörande tingsrättsprocessen som utredningen behandlat i 1982 års delbetänkande. Frågan om den framtida utformningen av den summariska processen — dvs. lagsökning. betalningsföreläggande och handräckning — bör dock. som jag strax återkommer till. inte tas upp i detta sammanhang.

Till protokollet i detta ärende hör fogas dels utredningens sammanfatt- ning av sitt betänkande som bilaga ]. dels utredningens förslag till ändring-

ar i rättegångsbalken som bilaga 2 och dels en förteckning över remissin— stanserna som bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena har giorts inomjustiticdepartcmentct och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 1902—82).

Jag avser att i detta sammanhang även ta upp en skrivelse från överbe- fé'tlha'tvaren (ÖB) angående de misstänktas rätt att ta del av sekretessbe- lagda uppgifter i mål om brott mot rikets säkerhet. ÖB:s skrivelse har remissbehandlats. Till protokollet bör fogas dels ÖB:s skrivelse som hi— laga 4 och dels en förteckning över remissinstanserna som bilaga 5. En sammanställning av remissyttrandena har gjorts inom justitiedepartemen- tet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 3440—86).

I detta ärende avser jag dessutom att behandla dels en framställning från domstolsverket om ändring av bestämmelserna om tolk och översättning och dels ett från justitieombudsmannen (JO) överlämnat beslut rörande behandlingen av till domstol ingivna inlagor avfattade med punktskrift.

De ändringar i fråga om förfarandet vid de allmänna domstolarna som jag föreslår nu påkallar följdändringar av i huvudsak redaktionell natur i viss annan processrättslig lagstiftning. Vissa sädana ändringar tar jag upp redan nu. medan jag avser att i övrigt återkomma till detta i samband med att jag anmäler frågan om en proposition. De är nämligen av den karaktä- ren att det inte är erforderligt att höra lagrådet.

Förfarandet vid de allmänna domstolarna förändrades på ett genomgripan- de sätt när rättegångsbalken (RB") trädde i kraft är 1948. Den tidigare gällande s.k. muntligt- protokollariska processordningen hade stora bris— ter. bl.a. genom att den ofta medförde långa handläggningstider i målen. Vidare var de äldre reglerna avpassade efter det tidigare gällande systemet med s. k. legal bevisprövning. För att komma till rätta med de olägenheter som fanns infördes genom RB en processordning som var strikt grundad på principerna om muntlighet. omedelbarhet och koncentration. Av dessa principer följde bl.a. att målen enligt det nya systemet skulle avgöras vid en muntlig. koncentrerad huvudförhandling. där bevisningen lades fram och parternas argumentering ägde rum omedelbart inför domstolen. Gc- nom den nya ordningen ville lagstiftaren skapa bättre förutsättningar för den fria bevisprövningcn och därmed för materiellt riktiga avgöranden. Det torde råda en bred enighet om att man i det stora hela har nått de syften som låg bakom 1948 års rättegångsreform. RB:s system ger enligt en allmänt utbredd uppfattning sålunda starka garantier för att domstolarnas avgöranden grundas på ett gott underlag. Det har emellertid också funnits olägenheter med den nya processordningen. Strävandena att bryta radikalt med det äldre systemet medförde att de nya principerna genomfördes med stor stränghet. Detta ledde i sin tur till att utrymmet för att anpassa förfarandet till förhållandena i det enskilda målet blev förhållandevis litet.

63.

Under årens lopp har en del reformer ägt rum i fråga om olika enskildhe- ter i RB. Totalt sett har balken emellertid ändrats i ganska liten utsträck- ning. Tanken på en mer samlad översyn av balken har aktualiserats i olika sammanhang under årens lopp. bl.a. med utgångspunkt från de olägen- heter som nyss nämnts. En sådan översyn påbörjades emellertid först år 1977. då rättegångsutredningen (RU) tillsattes.

[ utredningens ursprungliga direktiv framhöll föredragande departe- mentschefen bl.a. följande. Utredningen bör sträva efter en ordning som innebär att rättsväsendets resurser utnyttjas på bästa sätt. En principiell utgångspunkt bör samtidigt vara att rättssäkerheten inte eftersätts. Det är emellertid angeläget att mål som för parterna är av särskild vikt eller som från allmän synpunkt är väsentliga inte fördröjs därför att resurserna binds av bagatellmål eller formalia som kan avvaras utan att väsentliga intressen träds för när. Förfarandet bör även i fortsättningen vara konstruerat med grundsatserna om muntlighet. omedelbarhet och koncentration. men dessa grundläggande principer måste vägas samman med de krav som process- ekonomi. praktiska hänsyn och hushållning med rättsväsendets resurser ställer. Ledstjärnan för reformarbetet bör vara att förfarandet skall präglas av ett ökat hänsynstagande till hur förhållandena gestaltar sig i det enskilda målet. Samtidigt måste dock rättegångens förlopp kunna förutses av par- terna.

Som jag nyss nämnde lade utredningen fram resultatet av sina övervä- ganden i 1982 års delbetänkande. I detta tog utredningen upp inte bara reglerna i RB. utan gjorde även vilket förutsattes i direktiven en utvärdering av den särskilda förfarandelagen för tvister om små belopp. lagen (197418) om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmålsla- gen). Vidare kom utredningen in på frågor om den summariska processen enligt lagsökningslagen (1946:808) och handräckningslagen (1981:847) och om förhållandet mellan denna process och den vanliga tvistemålsproces- sen. Även förfarandet enligt lagen (1946:807) om handläggning av dom- stolsärendcn — i det följande kallad ärendelagen behandlas i betänkan- det.

Utredningen konstaterar i betänkandet att utvecklingen efter RB:s till- komst karakteriseras av att behovet av ändringar i processordningen på såväl tvistemåls- som brottmålsområdet — tillgodosetts genom process- rättslig reglen'ng utanför den egentliga RB-proeessens ram. Dels har vissa grupper av mål och ärenden kommit att handläggas vid andra organ än allmänna domstolar. t.ex. vid hyresnämnder och arrendenämnder. allmän- na reklamationsnämnden och marknadsdomstolen samt på brottmålssi- dan — hos polis- och åklagarmyndigheter. Och dels har många av de måltyper som det fortfarande ankommer på de allmänna domstolarna att handlägga kommit att följa särskilda processuella regler vid sidan av RB. Exempel på detta är de familjerättsliga målen och sådana tvistemål som rör värden under ett halvt basbelopp.

Det sagda har lett utredningen till den uppfattningen att samhällsutveck- lingen har medfört ett behov av enklare former för att lösa tvister och för att beivra brott än dem RB kan erbjuda. Man konstaterar också att i fråga om de mål som handläggs enligt RB:s regler framstår förfarandet i flera

hänseenden som onödigt formaliserat och tungrott. Vidare konstaterar man att gränserna mellan olika former för domstolsprocess inte alltid dragits på ett rationellt sätt och att valet av processform inte sällan är svårt för parterna, vilket visar sig i att man väljer en olämplig processform. Utredningen kommer också fram till att samordningen mellan de skilda processformerna stundom är bristfällig.

För att komma till rätta med de här olägenheterna föreslår utredningen att de olika typer av handläggning i tingsrätt som nu finns —— alltså förfaran- dena enligt RB. småmålslagen. lagsökningslagen. handräckningslagen och ärendelagen — delvis smälts samman och att all lagreglering av förfarandet i tingsrätt samlas i RB. Samtidigt görs enligt förslaget förfarandereglerna så flexibla att de enligt utredningen lämpar sig för alla typer av mål och ärenden som nu handläggs vid tingsrätterna. Frågan om även måltypcr som för närvarande handläggs utanför tingsrätterna kan återföras till dessa avser utredningen att återkomma till i ett senare betänkande.

Utredningen föreslår även i övrigt ett stort antal förändringar i RB som syftar till att skapa ett effektivare förfarande.

Remissinstanserna har i allmänhet varit positiva till stora delar av utred- ningens förslag. Tanken på en långtgående sammansmältning av olika processformer har dock väckt kritik, särskilt från domstolshåll. Även i övrigt har kritik riktats mot förslaget i olika enskildheter.

Innan jag går närmare in på utredningens förslag och på remisskritiken skall jag beröra några mer övergripande frågor om uppbyggnaden av det svenska domstolssystemet och om hur utredningen enligt min mening löst sin uppgift att med bibehållande av RB:s grundläggande principer skapa ett modernare domstolsförfarande.

Det svenska domstolssystemet har genomgått en omfattande utveckling sedan RB trädde i kraft. Den mest tydliga och kanske viktigaste tendensen är tillkomsten av olika former av specialförfaranden vid sidan av RB. Som utredningen säger kan bidragande orsaker till denna utveckling vara dels behovet av ett smidigare och mindre kostsamt förfarande än det RB kan erbjuda och dels behovet av att till domstolen knyta experter av olika slag som ledamöter. något som — om man bortser från de s. k. eko- brottmålen — inte är möjligt enligt RB.

Förekomsten av olika specialförfaranden har emellertid nackdelar av både principiell och praktisk natur. Bl.a. kan de domare som är verk- samma inom ett specialområde lätt tappa överblicken över det juridiska fältet. vilket kan medföra att rättsutvecklingen inom ett visst område på ett icke önskvärt sätt avlägsnar sig från utvecklingen på andra områden. Vidare kan de allmänna domstolarna på sikt komma att utarmas på mål av mer kvalificerat slag och därigenom få sämre kompetens att utföra sina uppgifter. Bland nackdelar av mer praktisk natur kan nämnas problem med gränsdragningen mellan olika organs kompetensområden samt problem i fråga om organisation. rekrytering och utbildning.

Principiella frågor rörande rättskipningens organisation har nyligen be- handlats i riksdagen (se JuU DSS/86:28). Riksdagen har därvid ställt sig negativ till en vittutseende översyn av domstolsorganisationen i syfte bl. a. att nedbringa antalet specialförfaranden. Riksdagen har i det sammanhang-

ct bl.a. hänvisat till pågående utredningsarbete från rättegångsutredning- ens sida. Utan att gå närmare in på vad riksdagen sålunda uttalat vill jag här bara konstatera att den fråga jag i dag tar upp gäller utformningen av tingsrättsförfarandet med tanke främst på de målgrupper som för närvaran- de handläggs av tingsrätterna.

Utredningens förslag i fråga om tingsrättsproccssen innebär enligt min mening en välbehövlig uppmjukning av den för närvarande ganska stel- benta och detaljreglcrade processordningen för tingsrätterna. l förslaget bibehålls många av de grundläggande inslagen i den nuvarande processen. men med de reformer som föreslås — bl.a. ökad användning av skriftlig handläggningsform — bör det i och för sig inte möta något hinder att föra in flera specialförfaranden under RB:s regler. Frågan om att överföra special- förfaranden utanför tingsrätterna till dessa bör dock anstå till dess frågan om expertmedverkan vid de allmänna domstolarna har lösts. Som jag nyss nämnde överväger utredningen för närvarande denna fråga.

När man överväger frågan om tingsrättsförfarandets utformning är det enligt min mening mest fruktbart att som utredningen gjort försöka anlägga en helhetssyn på verksamheten vid tingsrätterna och alltså ha i blickfaltct alla de mål och ärenden som handläggs där. således även den summariska processen och förfarandet enligt ärcndelagen. En självklar utgångspunkt måste vara att olika målgrupper i möjligaste mån skall följa samma hand- läggningsregler och att särlagstiftning inte skall förekomma annat än om det är sakligt motiverat. Vid denna bedömning måste man bl.a. ta hänsyn till de olika ändamål som olika former av domstolsprocess syftar till. När det gäller den summariska processen harjag kommit till den uppfattningen att en ny lagstiftning kräver ytterligare förberedelsearbete och att frågan om utformningen av processordningen i denna del inte lämpligen bör tas upp nu. Som jag kommer att utveckla längre fram bör det emellertid inte vara någon avgörande nackdel med en sådan uppdelning av reformarbetet.

När det gäller utformningen av tingsrättsförfarandet i tvistemål och brottmål enligt RB har utredningen enligt min mening i stort sett lyckats väl med sin uppgift att anpassa rättegången till de krav dagens samhälle ställer. Förslaget innebär som jag ser det att man inom ramen för de bärande principerna om omedelbarhet. muntlighet och koncentration i allt väsentligt tillgodoser önskemålen om att i högre grad än nu kunna anpassa förfarandet till förhållandena i det enskilda målet. Flera av utredningens förslag bör också leda till att kostnaderna för förfarandet i många fall kan minskas för såväl det allmänna som för parterna. Jag kan mot denna bakgrund i mångt och mycket ansluta mig till vad som föreslås. På flera punkter kommer jag emellertid att föreslå lösningar som helt eller delvis avviker från dem som utredningen kommit fram till. Jag vill också nämna att några frågor som utredningen tagit upp är av sådan karaktär att de lämpligen bör övervägas först i samband med frågor rörande överrätts- processen. Ett exempel är frågan om möjlighet för domstol att underlåta avvisning trots att rättegångshinder föreligger.

[ det följande tarjag först upp vissa grundläggande frågor om tvistemåls- processen. däribland frågan om en integration mellan olika processformer (avsnitt 2.2). därefter några principiella frågor rörande brottmålsförfaran-

det (avsnitt 2.3) och sedan ytterligare några frågor av mer allmän karaktär (avsnitt 2.4). En hel del spörsmål av förhållandevis mindre principiell räckvidd kommer däremot att tas upp först i anslutning till specialmotive— ringen (avsnitt 5).

2.2. Tvistemålsprocessen 2.2.1 Inledande synpunkter

När det gäller tvistemålshanteringen vid de allmänna domstolarna skiljer man i dag mellan summarisk process och egentlig tvistcmälsprocess. Den summariska processen har som främsta uppgift att på ett enkelt. snabbt och billigt sätt få till stånd en exekutionstitel i fall där det inte föreligger någon tvist mellan parterna rörande anspråkets riktighet. Inom den egent- liga tvistemålsprocessen skall däremot lösas verkliga tvister mellan par- terna.

Det finns för närvarande tre olika former av summarisk process. nämli— gen lagsökningsprocessen. betalningsföreläggandeprocessen och hand- räckningsprocessen. Bestämmelser om lagsökning och betalningsföreläg- gande finns i lagsökningslagen (tf)—161808). medan handräckningsinstitutet regleras i handräckningslagen (l981:847).

Det finns också olika former av egentlig tvistemålsproeess. först och främst naturligtvis den s.k. ordinära tvistemålsprocessen enligt RB. I denna handläggs såväl mål där förlikning om saken är tillåten (dispositiva mål) som mål där sådan förlikning inte är tillåten (indispositiva mål). Dispositiva tvister som rör värden under ett halvt basbelopp (för närvaran- de ll 650 kr) följer i stället småmålslagens regler. Frågor av tvistemålsna- tur — främst inom det indispositiva området kan även hanteras enligt ärendelagen.

Som jag tidigare nämnt har RU föreslagit en genomgripande samman- smältning av olika processformer som är hänförliga till tvistemålsomrädet. I fråga om de summariska processformcrnas inbördes relation föreslår RU att de tre nuvarande formerna görs till föremål för en gemensam reglering. RU menar vidare att syftet med småmålslagens handläggningsregler i huvudsak kan tillgodoses inom ramen för en allmän uppmjukning av RB:s regler för ordinära tvistemål. Särskilda regler för tvistemål om små värden skulle därför i fortsättningen inte vara nödvändiga. RU anser vidare att de frågor som för närvarande handläggs enligt ärendelagen (de s. k. domstols— ärendena) kan handläggas i en flexibel tvistemålsprocess med bl.a. möjlig- het till helt skriftlig behandling. RU föreslår därför att ärendelagen skall upphävas.

I fråga om förhållandet mellan den summariska processen och den egentliga tvistemålsprocessen menar RU att nuvarande ordning inte är tillfredsställande. Bl.a. sägs att en del mål som borde ha gått till summa- risk process i stället hamnar i den både för parterna och samhället dyrare tvistemålsprocessen. Vidare sägs att den summariska processen i många fall inte skapar ett tillräckligt bra underlag för en eventuellt påföljande tvistemälsproccss. Mot denna bakgrund föreslår RU att domstolarna

själva får ett starkare inflytande än i dag över frågan om ett mål skall handläggas i summarisk eller ordinär process och att kraven på parterna skärps för att de skall få till stånd en övergång från summarisk process till ordinär process.

När det gäller remissinstansernas inställning till utredningens förslag i dessa delar kan man grovt sett säga att förslagen om att integrera de tre summariska processformerna inbördes och om att slå samman RB:s och smämälslagens handläggningsregler har fått ett över lag positivt mottagan- de. Betydligt mer negativa reaktioner har mött förslagen i fråga om förhål- landet mellan summarisk och ordinär process och om ärendelagens upphä- vande.

Somjag tidigare har varit inne på är det enligt min mening en självklarhet att tvistemälshanteringen vid de allmänna domstolarna inte bör vara upp— delad i olika grupper av mål och ärenden, eller att skillnader bör upprätt- hållas mellan olika sädana grupper, i annan utsträckning än som är sakligt motiverat. ] vad mån så är fallet kan inte bedömas generellt. utan får avgöras efter en genomgång av de skäl som talar för och emot en integra- tion av olika tvistemälsformer. Jag skall i det följande först gå in på förhållandet mellan de olika formerna för egentlig tvistemälsproeess (av- snitt 2.2.2). Efter att ha uppehållit mig vid frågan om hur den egentliga tvistemålsprocessen bör utformas (avsnitt 2.2.3) går jag sedan in på den summariska processen och dess förhållande till den egentliga tvistemåls- processen (avsnitt 2.2.4). Domstolsärendenas koppling till tvistemåls- processen behandlarjag i avsnitt 2.2.5.

2.2.2 Integration av RB och smämålslagen

Huvudpunkterna i mitt förslag

Smämälslagen avskaffas. De mål som nu handläggs enligt den lagen skall i stället handläggas i stort sett enligt reglerna för tviste- mål i allmänhet. alltså inom ramen för ett sådant mer flexibelt förfarande som nu föreslås. Vissa särregler för mål om mindre värden behålls dock. Det gäller regeln att vinnande part i princip inte får ersättning för ombudsarvode. regeln att tingsrätten vid handlägg- ning av sådana mål alltid skall bestå av en enda domare samt regeln att det krävs prövningstillständ för att få ett småmål prövat i sak i hovrätten. Vidare behålls den särskilda forumregeln för konsument- mäl som rör mindre värden. Särreglerna förs in i RB och görs tillämpliga även på vissa fastighetsmål som rör mindre värden.

L—___.__._____._____.—_—____——_—J

Som jag tidigare har antytt kan man om erfarenheterna av RB:s hittillsva— rande tillämpning säga att förfarandet enligt RB leder till domstolsavgöran- den som fyller högt ställda krav på säkerhet och riktighet. Till nackdelarna får däremot räknas att förfarandet på grund av den rigorösa regleringen många gånger kan framstå som omständligt och att rättegångskostnaderna

inte sällan uppgår till belopp som kan te sig höga i förhållande till vad Prop. l986/87:89 rättegången gäller.

För att råda bot på dessa nackdelar såvitt avser tvister om mindre värden tillskapades under första hälften av 1970-talet ett särskilt domstols- förfarande för lösande av sådana tvister. Förfarandet. som regleras i små- målslagen. började tillämpas den ljuli 1974.

Smämålsförfarandet syftar främst till att hålla parternas och samhällets kostnader för rättegången i tvister om små värden påen rimlig nivå. Själva förfarandet är förhållandevis smidigt och informellt. Domaren skall kunna lägga upp rättegången på det sätt som ställer sig enklast i det enskilda fallet och så att parterna skall kunna klara processföringen utan hjälp avjuridiskt skolade biträden. Parternas kostnadsansvar blir överblickbart bl.a. genom att kostnader för ombud eller biträde inte är ersättningsgilla som rätte- gångskostnader. Det biträdesbehov som kan finnas kompenseras delvis genom att domstolen åläggs en mer aktiv processledning än i mål som handläggs enligt RB. Genom att förfarandet är utformat så att biträdesbe- hov i princip inte skall föreligga. kan samhället också ställa tipp betydligt strängare förutsättningar för att en part skall få rättshjälp med biträdesför— ordnande. Härigenom har man avsevärt kunnat begränsa samhällets kost— nader för rättshjälp i tvister om småbelopp.

RU menar att småmålen handläggningsmässigt bör kunna följa samma regler som de övriga dispositiva tvistemälcn om RB:s regler görs tillräck- ligt flexibla. Eftersom RU anser sig ha konstruerat ett sådant mer flexibelt förfarande bl.a. på grundval av erfarenheterna från småmålslagen menar utredningen att de särskilda förfarandereglerna för småmål kan upphävas och alla mål följa det föreslagna förfarandet enligt RB. Den särskilda kostnadsregeln för småmål har utredningen bedömt ha sådana nackdelar att den bör avskaffas. I stället bör enligt RU en särskild kostnadsregel för konsumenttvister (mål mellan näringsidkare och konsumenter") införas. Den särskilda regeln om endomarsammansättning i småmål föreslås upp- hävd. liksom regeln om fullföljdsbegränsningar till hovrätt i mål om små värden.

Remissinstanserna har i allmänhet ställt sig positiva till tanken på att tvistemälsreglerna i RB görs mer flexibla med utgångspunkt bl.a. från erfarenheterna av småmålslagen och att småmälen därvid fortsättningsvis får följa samma regler som ordinära tvistemål. Däremot har man från flera håll bl.a. flera domstolar ställt sig avvisande till tanken på att de särskilda kostnadsreglcrna tas bort i mål om mindre värden. liksom till att endomarförfarandet och fullföljdsbegränsningarna tas bort.

Grundläggande för frågan om det särskilda domstolsförfarandet i mål om mindre värden är hur man bör se på rättegängskosmudsfrågan. Jag kom— mer därför att först gå närmare in på den.

Det är naturligtvis viktigt för allmänhetens tilltro till det rättsliga syste- met att detta är så utformat att människor inte avskräcks från att gå till domstol med krav eller tvister som de upplever som befogade. För att detta skall uppnås i frågor som rör mindre värden är det till stor fördel om man kan utforma förfarandet så att den rättssökande kan föra sin talan själv och utan att riskera att drabbas av ett ansvar för rättegångskostnader 69

— egna eller motpartens — som inte står i rimligt förhållande till det som tvisten gäller. Från den synpunkten kan jag ställa mig bakom de tankar som låg till grttnd för småmälslagen.

Samtidigt måste man emellertid ha klart för sig att det i många fall är en fördel för en person. som själv inte är juridiskt kunnig, att tala med en advokat eller någon annan jurist innan han själv väcker talan vid domstol eller bestämmer sig för hur han skall ställa sig till ett av motparten fram- ställt krav. .Även om man ålägger domstolen en längre gående materiell processledning och förprocessuell rådgivning när käranden inte företräds av advokat. kan en sådan verksamhet från domstolens sida inte ersätta den vägledning en advokat kan ge före en process. Jag tänker då särskilt på den situationen att den rättssökande visserligen själv anser sig ha ett befogat anspråk. men detta av något skäl t.ex. bristandejuridisk hållbarhet eller bevissvårighetcr är utsiktslöst att driva i en domstolsprocess. En person utan juridiska kunskaper kan ha svårt att bedöma sin situation i detta hänseende. och resultatet kan bli att en domstolsprocess öppnas helt i onödan. Sådant kan undvikas genom att en advokat avråder från process i sådana fall. Vidare torde möjligheterna till förlikning på det förproces- suella stadiet i allmänhet vara större, om parten företräds av en advokat.

Småmålslagens rättegångskostnadsregler är uppbyggda så att den part som vinner processen får ersättning av den förlorande för s.k. rådgivning enligt rättshjälpslagcn (I972z429) vid ett tillfälle (högst en timme) för varje instans. men däremot inte för andra kostnader för ombud eller biträde som den vinnande parten har haft. Detta system tillgodoser förhållandevis väl de synpunkter på kostnadsfrågan som jag redogjort för nyss. Parten har alltså möjlighet att få ersättning för de kostnader som uppkommer när han vänder sig till en advokat för att få råd huruvida det lönar sig att väcka talan och hur talan i stora drag bör läggas upp. Själva processföringen inför domstolen får parten däremot sköta på egen hand: skulle man återinföra en rätt till ersättning för ombuds- eller biträdeskostnader i detta hänseende, skulle kostnadsansvaret för tvister om små värden snart bli lika svårt att förutse som före småmålslagens tillkomst. Detta skttlle i praktiken medföra en försämring för vanliga människors möjligheter att gå in i en domstols— process föratt försvara sina rättmätiga intressen.

Småmälslagens kostnadsrcgler har emellertid vissa andra nackdelar. Näringsidkare som inte har möjlighet att få ersättning för ombudskost- nader tvingas inställa sig personligen eller genom ställföreträdare, vilket medför kostnader som kanske inte står i rimligt förhållande till det tvisten gäller. Detta utnyttjas ibland av mindre nogräknade gäldenärer för att tilltvinga sig en förmånlig uppgörelse utom rätta. Det är inte klarlagt hur omfattande ett sådant missbruk är. Att det förekommer är emellertid ställt utom allt tvivel.

Det har också sagts att en del enskilda inte vågar uppträda i domstol utan biträde av advokat och att syftet med småmålslagen. såvitt avser dessa människor. därför inte uppfyllts.

RU har föreslagit en ny kostnadsregel som ersättning för den nuvarande i småmålslagen. Syftet sägs vara att behålla möjligheten för enskilda män- niskor att föra befogade anspråk till domstol utan oberäkneliga kostnads—

risker och samtidigt att eliminera de nackdel'årnsom är förbundna med den nuvarande regleringen. Enligt den föreslagna regeln skall parternas rätte- gångskostnader kvittas i konsumenttvister (tvister mellan en konsument och en näringsidkare rörande en" vara eller en tjänst som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk). där konsumenten visserligen förlorar målet men haft skälig anledning att få tvisten prövad av domstol.

Remissinstansernas reaktion på den föreslagna kostnadsregeln har varit blandad. Somliga tillstyrker regeln. andra menar att den skapar tillämp— ningsproblem. ytterligare några menar att den träffar även fall där en kvittning av rättegångskostnaderna inte är sakligt befogad.

Jag kan förstå utredningens tanke med den föreslagna regeln men är ändå skeptisk. Såvitt jag kan se skulle nämligen den enskilde som vill öppna en process om ett mindre värde i flera situationer komma i ett sämre läge än i dag. Förutsättningen för mitt resonemang är då att man — huvudsakligen av statsfinansiella skäl — inte heller i fortsättningen kan räkna med att rättshjälp med biträdesförordnande kan beviljas för tvister om mindre värden. Om RUzs förslag skulle genomföras måste den enskilde alltid räkna med att motparten företräds av ett juridiskt skolat ombud och att han kan bli skyldig att betala kostnaderna för detta ombud om han förlorar målet — i tvist mot en näringsidkare dock endast om han inte hade skälig anledning att gå till domstol. Detta medför en ökad press på den enskilde att — för att bli jämbördig med motparten — själv skaffa ett juridiskt skolat ombud. Detta ombud får han betala själv, och ersättning av motparten för den kostnaden får han endast om han vinner processen. När det gäller tvister om mindre belopp förefaller det mig ganska klart att en privatperson i allmänhet är beredd att ta en sådan kostnadsrisk endast om han är nästan helt säker på att vinna en process. Samtidigt är det naturligt- vis. som RU påpekat. just i den typen av enkla mål som behovet av rättsligt biträde typiskt sett är minst.

Som ofta påpekas har huvudregeln i 18 kap. ] s" RB om den förlorande partens ansvar för vinnande parts kostnader en viktig funktion på det sättet att den avhåller frän obefogade processer. Denna funktion skulle en sådan regel givetvis också få i de tvister om små belopp som jag nu diskuterar. Som jag ser det skulle emellertid den processavhällande effekten av att återinföra RB:s nuvarande kostnadsregler i mål om mindre värden lätt kunna bli alltför stark: endast den privatperson som är helt säker på att vinna vågar sig in i en process. Och det resonemanget håller streck även om man vid sidan av en återgång till RB:s kostnadsregler inför en särskild konsumentkostnadsregel av den typ som RU föreslår. Risken att behöva stå för sina egna ombudskostnader. vilka lätt går upp till ganska stora belopp. torde i många fall vara tillräckligt avhållande.

Härtill kommer vissa andra invändningar som kan riktas mot RUzs regel. Regeln bygger på den generella obalans i fråga om kostnadskänslighet som råder mellan konsumentsidan och näringsidkarsidan till näringsikdarens fördel i konsumenttvister. Näringsidkaren har i allmänhet större ekono- miska resurser än konsumenten och hans rättegångskostnader är en av- dragsgill kostnad i rörelsen. medan konsumenten så att säga processar med beskattade medel. Regeln kommer emellertid att slå till även i de fall där

dessa förhållanden rent faktiskt inte föreligger. t.ex. där en näringsidkare i små omständigheter processar mot en förmögen konsument. Vidare kan svårigheterna att fastställa i vad mån det förelegat skälig anledning till process leda till bristande förutsebarhet för parterna och tillämpningssvå- righeter för domstolarna.

Det sagda har lett mig fram till uppfattningen att man svårligen kan avvara någon form av begränsning av rätten till ersättning för rättegångs- kostnader i mål om små värden. Samtidigt lider den av RU föreslagna ersättningsregeln av vissa brister. Andra lösningar av den typ som skisse- rats i en reservation till utredningens betänkande (se SOU 198226 5. 606") och som går ut på att rätten till ersättning för ombudsarvode begränsas efter någon form av taxa kommer också — bl.a. med hänsyn till målens skiftande beskaffenhet — att leda till otillfredsställande resultat i många fall. Under dessa förhållanden är man enligt min mening hänvisad till att ha kvar en kostnadsregel av i princip det innehåll som finns i smämålslagen i dag. låt vara att man kan diskutera om det bör dras en så skarp gräns beroende på tvisteföremålets värde som för närvarande. Jag återkommer strax till den frågan. För att stävja det missbruk av regeln som förekommer för närvarande förordarjag en uppmjukning på så sätt att vissa möjligheter till ersättning utöver normalreglerna öppnas i sådana fall där den förloran- de parten gjort sig skyldig till rättegångsmissbruk. Jag återkommer till den frågan i det följande (avsnitt 2.4.6). Jag tar i det sammanhanget också upp andra frågor rörande rättegångskostnadernas fördelning mellan parterna. Vidare kan. som påpekats under remissbehandlingen. risken för rätte- gångsmissbruk minskas genom bättre processuella sanktioner mot försum— liga parter. En del sådana har införts redan den 1 juli 1984. Andra kommer jag att ta upp i det följande.

En ytterligare fråga av principiell natur som väcks när man har att ta ställning till om småmålslagen bör integreras med processen enligt RB är om man också i fortsättningen bör hushålla med domstolarnas resurser i mål om mindre värden eller om dessa mål därvidlag bör följa samma regler som övriga dispositiva tvistemål. Vad jag syftar på är dels regeln om obligatorisk endomarhandläggning i småmål och dels regeln om att ett småmål inte prövas i sak av hovrätten efter överklagande. om inte hovrät- ten meddelar prövningstillstånd.

När det gäller frågan om tingsrätterna domförhet har RU inte föreslagit någon särskild regel för mål om små värden. Man hari stället förordat att alla tvistemål som enligt rättens bedömning är av enkel beskaffenhet alltid skall handläggas inför endast en enda domare oavsett tvisteföremålets värde och oavsett parternas inställning i domförhetsfrågan.

Förslaget har vid remissbehandlingen fått ett blandat mottagande. De kritiska rösterna anför bl.a. att den föreslagna ordningen skapar tillämp- ningssvårigheter och att ett obligatoriskt endomarfötfarande i mål om mindre värden är nödvändigt av statsfinansiella skäl.

Tanken med att ett mål skall avgöras av fler jttristdomare än en är givetvis att avgörandet på det sättet generellt sett blir säkrare än om endast en juristdomare deltar. Det råder en bred enighet om att endast de mest kvalificerade fallen behöver fler domare än en: det bör i det sammanhanget

erinras om att för närvarande långt över 90 9? av alla tvistemål avgörs av ensamdomare. När det gäller frågan om man bör öppna möjlighet till flert'lomarhandläggning i mål om mindre värden kan man å ena sidan konstatera att det givetvis inte finns några garantier för att sådana mål alltid är av enkel beskaffenhet. Å andra sidan kan det enligt min mening knappast framstå som rimligt att man ställer rättsväsendets mest kvalifice- rade sammansättning på tingsrättsnivå till förfogande i mål som trots allt måste uppfattas som förhållandevis bagatellartade. Detta skulle också framstå som inkonsekvent i förhållande till den restriktiva hållningen i fråga om rättshjälpsbiträde i småmål. Såvitt jag vet har det heller inte framförts någon kritik från rättssäkerhetssynpunkt mot den nuvarande domförhetsregeln i småmålslagen.

Genom en reform är l983 (se prop. I983/84178) vidgades möjligheterna för tingsrätterna att med en enda domare avgöra tvistemål som följer RB:s regler. Sådana mål kan numera alltid avgöras av endast en domare. om det är tillräckligt med hänsyn till målets beskaffenhet och om parterna sam- tycker till det. Däremot genomfördes inte någon ändring i fråga om tings- rätternas möjligheter att handlägga mål inför ensamdomare mot parternas vilja. I denna del förutskickades (prop. s. 25) att RU:s överväganden i fråga om bl.a. möjligheterna till återförvisning från högre till lägre rätt borde avvaktas. Enligt vad jag har erfarit överväger RU även andra frågor om tingsrätternas sammansättning i olika typer av mål. Under sådana omständigheter och med hänsyn till den grundinställning jag låtit fram- skymta i det föregående finns det enligt min uppfattning ingen anledning att nu föreslå några ändringar i fråga om tingsrätts domförhet i mål om mindre värden. Oavsett vad sotn i övrigt görs med småmålslagen bör tills vidare den nuvarande domförhetsregeln behållas för sådana mål.

Den nuvarande regeln i småmålslagen om att prövningstillstånd behövs för att ett mål. efter överklagande av tingsrättens dom. skall komma under hovrättens prövning i sak har främst två syften. Dels skall parternas kostnader och besvärför tvister om mindre värden hållas på en rimlig nivå. dels skall samhällets insatser för att lösa sådana tvister inte bli oskäligt stora.

RU synes (SOU 1982:26 s. 332) utgå från att de särskilda fullföljdsreg- lerna i småmålslagen bör upphävas och att alla dispositiva tvistemål tills vidare — i avvaktan på en mer generell reform grundad på utredningens fortsatta arbete — bör följa samma regler, vilket bl.a. skulle innebära att det aldrig blir aktuellt med dispensprövning i smämäl i hovrätt. De remiss- instanser som tagit upp denna fråga har i allmänhet anfört att fullföljdsbe- gränsningarna i småmål. oavsett vad som händer med småmålslagen i övrigt. bör vara kvar tills vidare.

De syften som låg bakom småmålslagens dispensprövningsregel —- att begränsa parternas och det allmännas kostnader för lösning av tvister om mindre värden — har givetvis i hög grad bärkraft även i dag. Med tanke på detta och på att RU för närvarande sysslar med frågan om dispensregler och andra fullföljdsbegri'tnsningar ur ett vidare perspektiv finns det enligt min mening inte anledning att upphäva dispenssystemet för de nuvarande småmålen.

Jag har alltså kommit fram till att man för mål om mindre värden bör ha kvar en rättegångskostnadsregel. en regel om endomarkompetens och en regel om prövningstillstånd till hovrätt av ungefär samma slag som för närvarande gäller enligt småmålslagen. I dessa tre hänseenden knyter sig behovet av en sårreglering till just det faktum att målet rör ett mindre värde. Det gäller alltså att hålla nere parternas och det allmännas kostna- der på en nivå som är rimlig i förhållande till tvisteföremålets värde. Med hänsyn till detta kan jag inte finna det ologiskt eller i övrigt olämpligt att knyta reglernas verkningsområde till en beloppsgräns. [ själva verket är detta som påpekats i en reservation till utredningens betänkande och i flera remissvar - den enda praktiskt framkomliga vägen att avgränsa området ijust dessa sammanhang: jag återkommer strax till övriga hand- låggningsregler. Att det i några enstaka fall kan uppstå vissa oönskade tröskeleffekter är något man under sådana ft.”)rhållanden måste godta. Så- dana effekter har för övrigt i praktiken inte alls den omfattningen att de kan ses som något besvärande problem.

När det gäller frågan var beloppsgränsen skall dras kan man möjligen som några remissinstanser varit inne på överväga om inte gränsen för rätt till ersättning för ombudsarvode borde dras lägre än vid tvister rörande ett halvt basbelopp. Med hänsyn till regelns koppling till reglerna i rätts- hjälpslagen om möjlighet till rättshjälp med biträdesförordnande har jag stannat för att någon ändring av gränsen i detta hänseende inte bör komma i fråga. Inte heller när det gäller endomarhandläggning och fullföljdsbe- gränsning serjag någon anledning att ändra på beloppsgränsen.

Jag går så in på frågan i vad mån det i övrigt finns skäl att behålla några särskilda handläggningsregler för mål om mindre värden. Svaret på den frågan blir enligt min mening avgörande för om småmålslagen skall behål- las eller ej.

Rättegången enligt småmålslagen skiljer sig från rättegången i tvistemål enligt RB främst så till vida som den är i vissa grundläggande hänseenden mindre reglerad. Domaren har enligt småmålslagen förhållandevis stor frihet att anpassa rättegången till målets beskaffenhet. Det gäller framför allt avvägningen mellan skriftlig och muntlig handläggning och frågan vad som skall vara processmaterial vid målets avgörande. Domaren bestäm- mer ganska fritt i vad mån muntliga inslag skall ingå i rättegången. och man har inte RB:s strikta uppdelning i förberedelse och huvudförhandling. Till grund för rättens dom får ligga inte bara det som sagts vid det sista sammanträdet (som enligt RB”) utan även det som i övrigt tillförts målet. t. ex. i inlagor från parterna.

Vidare åläggs domaren enligt småmålslagen en längre gående process- ledning än enligt RB. Han skall vara mer aktiv för att hjälpa parterna att formulera yrkanden och grunder. och han skall aktivt försöka få parterna att förlikas.

Det finns också ett antal ytterligare särregler i småmålsprocessen. En av de mer betydelsefulla är möjligheten att meddela tredskodom om svaran- den underlåter att yttra sig över käromålet.

RU har föreslagit att alla handläggningsregler för småmål upphävs och att alla dispositiva tvistemål får följa i princip samma regelsystem. Försla- get hari denna del i allmänhet godtagits av remissinstanserna.

Som jag tidigare har varit inne på anser-jag det välmotiverat att RB:s handläggningsregler mjukas upp så att handläggningen av det enskilda mälct bättre kan anpassas till vad som är lämpligt ijust det målet. Man kommer då att i flera hänseenden närma sig vad som redan gäller enligt småmålslagen. Jag tänker bl.a. på frågan om att införa möjlighet till helt skriftlig handläggning i sådana mål där den handläggningsformen är lämp- lig. Vidare bör man. som RU föreslagit och som godtagits av de allra flesta remissinstanser. utan risk för rättssäkerheten kunna företa vissa begränsa- de uppmjukningar av de s.k. omedelbarhets- och koncentrationsprinci- perna. vilkaju innebär att allt det processmaterial som ligger till grund för målets avgörande skall presenteras vid en huvudförhandling som hålls i koncentrerad form. Även genom reformer av detta slag närmar man tviste- målsförft'trandet enligt RB till vad som nu gäller i smämål.

Till det nu sagda kommer att det i fråga om handläggningen oftast inte finns sakliga skäl att göra skillnad på olika mål beroende på tvisteföremå- lets värde. I stället bör målets beskaffenhet i andra hänseenden, t.ex. tvistens omfattning och arten av bevisning. bli avgörande för hur målet skall handläggas. Därmed är inte sagt att det aldrig skulle vara befogat att ta hänsyn till hur mycket tvisten gäller; vid t.ex. domarens förliknings- verksamhet kan detta tvärtom vara en mycket betydelsefull faktor. Jag menar emellertid att det generellt sett inte finns anledning att — vid sidan av de särskilda regler för mål om mindre värden som jag förordat i det föregående ha kvar några särskilda handläggningsregler för mål av sådan art. Det enda undantag jag kan tänka mig är den särskilda forumbestäm— melsen i 11 & småmålslagen, som ger en konsument rätt att i en konsu- menttvist väcka talan mot näringsidkaren vid sitt eget hemvistforum och som hänger nära samman med rättegångskostnadsreglerna i mål om mind- re värden. Jag återkommer till den frågan i specialmotiveringen (10 kap. 8 a s). 1 övrigt kommerjag att i samband med behandlingen av olika frågor i det följande (avsnitt 2.2.3) mer i detalj gå in på vad en sammansmältning av RB:s och småmålslagens regelsystem innebär. Jag vill dock redan här slå fast att det enligt min mening inte finns anledning att i fortsättningen ha två skilda regelsystem beroende på tvisteföremålets värde. utan att hela tviste- målsprocessen i tingsrätt bör bli föremål för en gemensam reglering inom ramen för RB.

Jag vill i detta sammanhang också ta upp ett par frågor rörande jäs—tig- hem/nålen.

Genom ett uttryckligt stadgande (3 & småmålslagen) är vissa måltyper undantagna från småmälslagens handläggningsregler. Småmålslagen är så- ledes inte tillämplig i fråga om mål som av tingsrätt handläggs i särskild sammansättning eller med tillämpning av konkurslagen (l92l1225) eller aekordslagen (l970:847) eller om mål som skall upptas omedelbart av högre rätt eller arbetsdomstolen. ] ett pleniavgörande (NJA l979 s. 107) har högsta domstolen funnit att fastighetsdomstol är att anse som särskild domstol och inte som tingsrätt i särskild sammansättning. En tillämpning av småmålslagen brukar ändå anses utesluten i fastighetsmål till följd av stadgandet i 3 s smämålslagen.

Från flera håll har framföns önskemål om att småmålslagen skall göras

tillämplig även i fastighetsmål. Som skäl har anförts att man nu tvingas att avgöra vissa fastighetsmäl som rör bagatellartade värden i onödigt kvalifi- cerad sammansättning. Enligt 3 ä lagen (19692246) om domstolar i fastig— hetsmål skall fastighetsdomstol bestå av dels två lagfarna ledamöter och dels antingen en tekniker och två nämndemän eller tre nämndemän.

Jag har nyss förordat att man tills vidare behåller den nuvarande domför— hetsregeln för mål om mindre värden. Mot den bakgrunden bör man nu överväga om det är lämpligt att göra denna domförhetsregel tillämplig även på dispositiva fastighetsmål som rör mindre värden. Jag tänker då i första hand på okomplicerade hyres- och bostadsrättstvister. t.ex. tvister om ersättning enligt 24 s h_vrcslagen.

De statsfinansiella skäl som talar för en obligatorisk endomarsamman- sättning i småmål har giltighet även i fastighetsmål som rör mindre värden. Frågan är därför endast om det finns några rättssäkerhetsskäl som talar emot att den föreslagna regeln blir tillämplig även på sådana mål.

Skälen för fastighetsdomstolslagens sammansättningsregler är givetvis att målen bedömts vara så komplicerade och speciella att det behövs en kvalificerad sammansättning för att målen skall bli avgjorda på ett rättssä- ken sätt. Dessa skäl har dock knappast giltighet beträffande okomplice- rade hyres- och bostadsrättstvister som rör så pass ringa värden som ett halvt basbelopp. Jag anser därför att hyres- och bostadsrättstvister i sam- ma utsträckning som andra dispositiva tvistemål kan omfattas av en regel om obligatorisk endomarsammansättning utan att någon fara uppstår för rättssäkerheten.

Andra dispositiva tvister som handläggs vid fastighetsdomstolarna torde däremot generellt sett vara så komplicerade att det inte är lämpligt med en regel om obligatorisk endomarsammansättning för mål om mindre värden.

Av samma skäl som gäller för övriga småmål bör dessutom den särskilda rättegångskostnadsregeln och regeln om dispensprövning gälla även för hyres- och bostadsrättstvister om mindre värden. En konsekvens av att den särskilda rättegångskostnadsregeln blir tillämplig på skadeståndsmäl i hyresförhållanden är att ersättning för ombudskostnader inte kommer att utgå i sådana mål. Jag är uppmärksam på att detta kan leda till att hyresbo- lagen — eftersom det i dessa mål inte finns möjlighet att anlita den summa- riska processen kan komma att avstå från att yrka skadestånd av hyresgästerna. Bl.a. med hänsyn till att den summariska processen fortfa- rande är föremål för överväganden (jfr avsnitt 2.2.4) avstår jag dock från att nu föreslå några regler om att sådana mål i rättegångskostnadshän- seende skulle behandlas på annat sätt än andra småmål.

Jag vill till sist nämna något om förhållandet mellan tvistemålsprocessen enligt RB ochföri'alming.vprocesslang. RU har i vissa enskildheter över- vägt tanken på ett närmande mellan de båda processformcrna men har slutligen stannat för att ett sådant närmande inte skulle fylla något prak- tiskt behov. Flera remissinstanser har uttryckt besvikelse över att utred- ningen inte för RB:s del har föreslagit någon motsvarighet till det blandat muntligt-skriftliga förfarandet enligt förvaltningsproeesslagen.

Enligt min mening kan det med fog ifrågasättas om det finns ett verkligt behov av så stora och grundläggande skillnader som nu föreligger mellan

processen vid de allmänna domstolarna och förfarandet vid de allmänna förvaltningsdomstolarna. Jag kan emellertid konstatera att det inte finns underlag för att nu gå närmare in på frågan om ett närmande mellan de båda processformerna. En avveckling av sakligt omotiverade skillnader är dock önskvärd. Jag kommer att driva det fortsatta reformarbetet på pro- cessrättens område med den utgångspunkten.

2.2.3 Närmare om uppbyggnaden av en gemensam form för egentlig tvistemålsprocess

Huvudpunkterna i mitt förslag

!. Tingsrätterna får större möjligheter att välja mellan muntlig och skriftlig handläggning under förberedelsen. En allmän möjlighet att hålla förheredelsesammanträde per telefon införs.

2. Tingsrätterna skall kunna förelägga svaranden i dispositiva tvistemål att inkomma med skriftligt svaromål vid påföljd av tred- skodom.

3. Tingsrätterna skall kunna avgöra även tvistiga mål utan huvud- förhandling om förhandlingen inte behövs för utredningen i målet och inte någon part begärt förhandling.

4. I de mål där huvudförhandling hålls skall domen också i fort- sättningen i princip grundas bara på det som kommer fram vid huvudförhandlingen. Något blandat muntligt-skriftligt förfarande enligt förvaltningsproeessens modell föreslås således inte. Grundre- geln skall också i fortsättningen vara att huvudförhandlingen pågår i ett sträck tills målet avgörs. I flera hänseenden öppnas dock möjlig- het för domstolarna att göra undantag från dessa principer när det är påkallat av processckonomiska skäl.

5. Försumlig processföring från parternas sida skall motverkas. Bl.a. ökas möjligheterna att avvisa nytt material som läggs fram på ett sent stadium av målets handläggning. Påföljdssystemet. för att få parter och andra som skall höras att infinna sig till förhandlingar. effektiviseras.

6. Tingsrätternas ansvar för att handläggningen drivs effektivt betonas tydligare än nu.

l____._______._____

Allmänna synpunkter på behovet av smidigare regler

Det främsta syftet med en tvistemålsrättegång är att domstolen skall kom- ma fram till ett avgörande som inom ramen för parternas förfoganderätt över processföremålet — är såvitt möjligt riktigt i sak. Det är från flera synpunkter utomordentligt angeläget att detta syfte nås på ett så enkelt. snabbt och billigt sätt som möjligt.

Som jag tidigare har varit inne på kan en uppmjukning av RB:s regelsy- stem. vilken medger ett större hänsynstagande till förhållandena i det enskilda målet. vara en bra väg att åstadkomma ett bättre rättegångsförfa-

rande. Samtidigt är det från rättssäkerhetssynpunkt viktigt att parterna kan överblicka och förutse rättegångens förlopp. så att de inte riskerar att drabbas av överraskningar beträffande domstolens handläggning. t.ex. i fråga om vad som utgör underlag för domstolens bedömning (processma- terial"). Det ärinte heller något självändamål att ha ett rättegångsförfarande som i väsentliga hänseenden är oreglerat i lag. Ett sådant system skulle stå i viss motsättning till regeringsformens föreskrift att reglerna om rättegång- en skall ges i lag. Ett regelsystem där lösningar anvisas i lag på olika uppkommande Situationer har också den praktiska fördelen att domaren och parterna slipper lägga ned tid och kraft på att hitta lösningar på processuella frågor.

Med hänsyn till de nu angivna synpunkterna finns det alltså skäl att behålla en förfarandereglering av ungefär den omfattning som finns i dag. Vad som behövs är rimliga möjligheter att avvika från den i RB anvisade normalordningen när det är lämpligt på grund av målets beskaffenhet. Med hänsyn till vikten av att parterna kan förutse rättegångens förlopp bör en principiell utgångspunkt vara att parterna skall samtycka till eller åtminsto- ne hållas underrättade om eventuella avvikelser.

Innan jag tar närmare ställning till frågor om uppmjukning av RB:s grundläggande principer om omedelbarhet. koncentration och muntlighet. skall jag gå in på den grundläggande frågan om uppdelningen av förfaran- det i ett skede för förberedelse av målet och ett skede för dess avgörande.

Som RU har påpekat är vissa led i en rättegång till sin natur sådana att de måste komma före andra. En naturlig första uppgift vid handläggningen av ett tvistemål är att ta reda på vad tvisten gäller. dvs. vad som yrkas. vilka grunder som åberopas" till stöd för yrkandena och hur svaranden ställer sig till kärandens yrkanden och grunder. Innan det är meningsfullt för rätten att lyssna till parternas argumentation måste man fastställa vad det är man skall argumentera om. På motsvarande sätt är det en förutsättning för att en bevisupptagning skall fylla sitt syfte att rätten och parterna har klart för sig vad som skall bevisas.

RB:s uppdelning av handläggningen i förberedelse och huvudförhand- ling syftar delvis till att säkerställa den ordning som jag nu skisserat. I småmålslagen har den formella indelningen i förberedelse och huvudför- handling visserligen slopats. men avsikten med detta har givetvis inte varit att ändra på ordningen för målets handläggning i den mening som nu sagts. Jag menar i likhet med RU och en stor majoritet av rcmissinstanserna att det inte minst av pedagogiska skäl är lämpligt att behålla termen förbere- delse som beteckning för handläggningens första skede samt termen hu- vudförhandling för sådant sammanträde som hålls sedan förberedelsen avslutats och som direkt syftar till målets avgörande. Har man inte en sådan formell uppdelning. kan — som RU påpekar — så småningom insik- ten att mål behöver förberedas komma att försvagas. Härmed är inte sagt att man behöver gå ifrån den möjlighet som i dag finns att i vissa enkla fall avgöra mål under förberedelsen (42 kap. lS s'RB'). En sådan möjlighet har. som påpekats under remissbehandlingen. vissa praktiska fördelar.

Det bör framhävas att den omständigheten att man i de nuvarande småmålen går tillbaka till den tidigare gällande uppdelningen i förberedelse

och huvudförhandling givetvis inte innebär att handläggningen skall bli mer omständlig än nu. Möjligheten av huvudförht'tndling i förenklad form i omedelbart samband med förberedelsen (42 kap. 20 å andra stycket RB) bör självfallet utnyttjas i all möjlig utsträckning.

,'Ulllllffgt eller skrin/ig!förfarande

Mot denna bakgrund skall jag gå in på den för en processordning kanske viktigaste frågan av alla. nämligen i vad mån handläggningen av mål skall präglas av muntlighet eller skriftlighet. Jag kommer då in på fler frågor bl.a. om förberedelsen skall vara skriftlig eller muntlig. om man skall tillåta en helt skriftlig process samt om avgörandet av ett mål skall få ske med muntligt underlag endast beträffande en del av målet.

Tvistcmålsprocessen enligt RB präglas i hög grad av muntlighetsprinci- pen. Det finns en presumtion för att förberedelsen skall vara muntlig. och avgörandet skall utom i de allra enklaste fallen ske efter huvudförhandling. l småmålslagen prioriteras däremot inte den muntliga handläggningsfor- men lika mycket.

RU har föreslagit tlera uppmjttkningar i muntlighetsprincipcn i förhållan- de till nuvarande ordning enligt RB. Tanken på en ökad användning av ett skriftligt förfarande har i allmänhet vunnit gehör hos remissinstanserna. även om somliga menar att förslaget på vissa punkter går för långt.

För egen del håller jag med RU om att det muntliga sammanträdet många gånger är det effektivaste sättet att handlägga tvister både under förberedelsen och under avgörandeskedet. Men samtidigt är det viktigt att muntligheten inte blir ett självändamål. med andra ord att ett i sak obehöv- ligt sammanträde hålls endast för formens skull eller att en tvist som skulle kunna handläggas i huvudsak lika bra genom ett skriftligt förfarande blir föremål för mttntlighet. Detta är viktigt främst med hänsyn till att den muntliga handläggningsformen i många fall drar större kostnader än den skriftliga både för parterna och för domstolen.

När man närmare granskar möjligheterna att mjuka upp muntlighetsprin- cipen måste man —— som RU påpekar — hålla i minnet att skälen för muntlighet är olika under olika stadier av handläggningen. På grund därav tar jag i det följande tipp RU:s förslag till granskning först när det gäller förberedelseskedet och sedan i fråga om avgörandeskedct.

Muntlighet under förberedelsen

Förberedelsen av ett tvistemål syftar främst till att klarlägga och avgränsa vad tvisten avser. Käranden skall precisera vad som yrkas och vilka omständigheter som åberopas till stöd för yrkandena (rättsfakta). Svaran- den skall på motsvarande sätt redovisa hur han ställer sig till kärandens yrkanden och precisera de rättsfakta han åberopar som grund för ett bestridande. Parterna skall vidare ange vilken bevisning som åberopas och vad som skall styrkas med varje särskilt bevis. Hela denna verksamhet syftar i grunden till att målet skall kunna avgöras på ett så enkelt och snabbt sätt som möjligt.

Ett annat viktigt syfte med förberedelsen är att parterna under rättens ledning skall undersöka möjligheterna att komma överens. alltså att förli- kas. Det gäller därvid både att sondera utsikterna till en uppgörelse i målet som helhet och att närmare gå in på i vilken mån parterna kan komma överens i olika delfrågor eller lämna varandras uppgifter utan erinran.

Det råder en bred enighet om att den verksamhet som sålunda skall äga rum under förberedelsen normalt sett sker effektivast vid ett muntligt förfarande. där parterna får tillfälle att möta varandra under domarens ledning. I ett helt skriftligt förfarande kan det åtminstone i något mer komplicerade mål lätt hända att parterna "skriver förbi varandra”. dvs. inte direkt tar ställning till varandras påståenden. Domaren har avsevärt större möjligheter att rätta till sådant och att även i övrigt utöva materiell processledning i ett muntligt förfarande. Och för möjligheterna till förlik- ning är sammanträdet vida överlägset det skriftliga förfarandet.

Enligt nu gällande ordning är presumtionen för muntlighet under förbe- redelseförfarandet mycket stark. RU har föreslagit en uppmjukning av presumtionen. ett förslag som biträds av de flesta remissinstanser. Några påpekar dock att den av RU föreslagna lagtexten ger ett större utrymme för skriftlighet än vad motiven ger vid handen.

För egen del anser jag att det även i fortsättningen bör finnas ett bety- dande utrymme för muntlig handläggning under förberedelseskedet. Jag menar på samma sätt som RU och en majoritet av remissinstanserna att det bör finnas en presumtion för att tvistefrågan preciseras och möjlighe- terna till förlikning diskuteras vid ett sammanträde. Samtidigt bör rätten dock i varje enskilt fall överväga behovet av muntlighet under förberedel- sestadiet. Finns det inget direkt behov av muntlighet bör förberedelsen vara skriftlig. Likaså bör — som RU föreslagit — muntlighet underlåtas om kostnaderna för och olägenheterna med ett sammanträde inte står i rimlig proportion till vad målet gäller. På det sättet kan en viktig del av 1974 års småmålsreform föras in i den enhetliga tvistemålsprocessen enligt RB.

RU har vidare föreslagit att den möjlighet som för närvarande finns i småmålslagen att meddela tredskodom under skriftlig handläggning skall utvidgas till att avse samtliga dispositiva tvistemål och till att omfatta inte bara som nu förelägganden att avge skriftligt svaromål utan även andra förelägganden att yttra sig skriftligt i processen. Detta förslag har till— styrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Även jag finner det rationellt och välmotiverat med en möjlighet för tingsrätterna att före- lägga svaranden i dispositiva tvistemål att inkomma med svaromål vid påföljd att rätten annars avgör målet till partens nackdel. Några avgörande rättssäkerhetsskäl som talar mot en utvidgning av tredskodomsmöjligheten vid skriftlig handläggning till att gälla även mål om större värden än ett halvt basbelopp kan enligt min mening knappast anföras. Jag vill i den delen särskilt peka på att det redan nu i den skriftliga summariska proces- sen oavsett det krävda beloppets storlek används förelägganden till sva- randen som medför i allt väsentligt samma rättsföljder vid uteblivet yttran- de som vid tredskodom. Med lämpligt utformad information till svaranden och blanketter för svaromål torde tillfredsställande garantier kunna uppnås för att svaranden inte av misstag eller oförstånd råkar ut för rättsförluster.

Mot den bakgrunden anser jag att förslaget'==såvitt avser tredskodoms- föreläggande i fråga om skriftliga svaromål bör genomföras i stort sett i enlighet med vad utredningen tänkt sig. Som flera remissinstanser anfört bör dock sådana förelägganden inte göras obligatoriska. Vidare anser jag det inte lämpligt att nu införa en möjlighet att använda tredskodomsföre— lägganden i fråga om andra yttranden. En sådan regel skulle kunna föranle— da tillämpningssvårigheter. eftersom det är svårt att i lagtext precisera vad som skall krävas föratt ctt föreläggande att inkomma med yttrande skall anses ha efterkommits. Jag återkommer i specialmotiveringen till den närmare utformningen av tredskodomsmöjlighetcn. Godtas mitt förslag i denna del blir det en viktig uppgift för domstolsverket att utarbeta informa- tionsmaterial och blanketter för svaromål.

Jag menar i likhet med RU att det är lämpligt att förberedelsen av dispositiva tvistemål normalt påbörjas med ett föreläggande till svaranden att avge skriftligt svaromål. Genom ett sådant förfarande kan man nämli- gen uppnå dels ett snabbt och enkelt avgörande av mål där svaranden inte vill bestrida käromålet och dels om ett svaromål kommer in —— att förberedelsen vid ett påföljande sammanträde i många fall kan föras betyd- ligt längre än annars. eftersom käranden redan före sammanträdet känner till svarandens inställning till käromålet åtminstone i grova drag.

] likhet med RU och flertalet remissinstanser anserjag det inte lämpligt att i lag fixera ett högsta antal sammanträden för förberedelse. främst med hänsyn till målens skiftande beskaffenhet. Självfallet måste rätten i varje enskilt fall och med beaktande av parternas synpunkter noga pröva beho- vet av sammanträde. 1 det stora flertalet mål bör ett enda sammanträde för förberedelse vara tillräckligt. och fler än två sådana sammanträden bör hållas bara i undantagsfall.

Jag återkommer i specialmotiveringen närmare till avvägningen mellan muntlighet och skriftlighet under förberedelsen.

Avgörande av n'isligu mål utan huvm'lför/umdling

För närvarande gäller som huvudregel för tvistemål som handläggs enligt RB att huvudförhandling skall hållas innan rätten meddelar dom. Undan- tag gäller bara de allra enklaste fallen. nämligen vid tredskodom samt vid domar över medgivna och eftergivna anspråk. domar som innebär att rätten stadfäster en av parterna träffad förlikning samt domar över uppen— bart ogrundade käromäl. Enligt småmålslagen är det däremot tillåtet att avgöra även i egentlig mening tvistiga mål utan sammanträde. RU har föreslagit att det införs en allmän möjlighet för tingsrätterna att avgöra tvistemål på handlingarna. Linder förutsättning att huvudförhandling inte behövs för utredningen i målet. Förslaget har i allmänhet tillstyrkts under remissbehandlingen. låt vara att flera remissinstanser förordar att den muntliga handläggningsformens karaktär av normalft'irfarande framhålls bättre.

För egen del biträderjag utredningens uppfattning att det finns ett icke obetydligt utrymme inom vilket det är lämpligt att kunna avgöra mål titan huvudförhandling även där tvist mellan parterna föreligger. Det gäller

framför allt sådana mål där det inte råder någon oenighet mellan parterna rörande de faktiska omständigheterna i målet. utan där tvisten rör den rättsliga bedömningen av dessa omständigheter. En antalsmässigt stor målgrupp där så är fallet är mål om underhållsbidrag. Det kan också tänkas fall där handläggning utan huvudförhandling kan vara tillräcklig även där oenighet rörande sakförhållandena föreligger. nämligen mål där endast skriftlig bevisning åberopas. ] dessa fall måste man emellertid noga över- väga behovet av att parterna argumenterar muntligt i anslutning till bevis- ningen.

Mot bakgrund av detta och av att det med hänsyn till processkostnader— nas storlek är väsentligt att muntligheten används bara när det är till fördel förordar jag att en möjlighet att avgöra tvistiga mål utan huvudförhandling införs. Rörande den närmare utformningen av en regel villjag rent principi- ellt säga att — som RU framhåller och remissinstanserna också allmänt betonar — grundregeln även framdeles bör vara att huvudförhandling skall hållas. men att avgörande på handlingarna får äga rum när det är lämpligt i det enskilda fallet. Det är på grund av målens skiftande beskaffenhet inte möjligt att i lagtext ge mer exakta kriterier för gränsdragningen. utan det får ankomma på rätten att besluta om handläggningsform efter hörande av parterna.

RU och en majoritet av rcmissinstanserna har ansett att en part som önskar förhandling i princip skall ha rätt till det. För att undvika att någon part skall känna sig missgynnad på grund av att han inte fått föra sin talan vid en förhandling inför rätten vill jag gå längre och ge varje part en ovillkorlig rätt till huvudförhandling. För detta talar bl.a. det förhållandet att enskilda parter ofta har lättare att uttrycka sig muntligt och att rättens möjligheter till materiell processledning är bättre vid en muntlig förhand- ling.

Frågan om det bör vara möjligt att efter förebild från förvaltningspro- cesslagen tillåta huvudförhandling beträffande endast en del av målet (s.k. blandat muntligt-skriftligt förfarande) återkommerjag strax till.

Vad ska]! utgöra processmalarial?

Frågan om vad som skall ligga till grund för rättens dom är av mycket stor vikt för processens utformning. Enligt RB:s grundläggande principer om omedelbarhet och koncentration skall domen. då huvudförhandling hålls. grundas endast på det material som lagts fram vid huvudförhandlingen. vilken skall hållas i så koncentrerad form som möjligt. I småmålsförfaran- det får domen däremot grundas både på vad som sagts vid ett eventuellt sammanträde. oavsett i vilket skede av målets handläggning detta ägt rum. och på vad handlingarna i målet innehåller. Och i förvaltningsproeessen har man i princip samma system som i smämålen.

RU föreslår att man i den majoritet av tvistiga mål. som även fortsätt- ningsvis kommer att avgöras efter huvudförhandling. behåller omedelbar- hetsprincipcn som huvudregel men förser den med vissa undantag. Re- missinstanserna har i allmänhet godtagit detta förslag. Några har dock anfört att man även för tingsrätternas del borde införa ett blandat munt-

ligt-skriftligt förfarande av den modell som inan har i förvaltningsproees- sen. Man har bl.a. efterlyst en möjlighet att hålla huvudförhandling endast beträffande en del av målet t.ex. därför att muntlig bevisning skall tas upp — men avgöra målet i övrigt på handlingarna.

Jag har i det föregående kommit fram till att man bör införa en möjlighet för tingsrätterna att avgöra även i egentlig mening tvistiga mål utan huvud- förhandling. om sådan förhandling inte behövs med hänsyn till målets beskaffenhet och part inte begärt att huvudförhandling hälls. I de mål som även i fortsättningen skall avgöras efter huvudförhandling fyller enligt min mening omedelbarhetsprincipen en praktiskt viktig funktion. Den hindrar nämligen att handläggningen av målet drar ut på tiden efter förhandlingen, t.ex. därför att parterna vill åberopa ytterligare material. Skulle man tillåta ett blandat muntligt-skriftligt förfarande enligt förvaltningsproeessens mo- dell. riskerar man — vilket besannas av vissa erfarenheter från förvalt- ningsprocessen — att det visar sig behövas ytterligare skriftväxling efter förhandlingen i någon fråga som inte behandlats där. och att avgörandet av hela målet därigenom fördröjs. Domen kan då i den del som tagits upp vid förhandlingen komma att vila på ett sämre underlag än eljest. genom att rättens minnesbilder av bl.a. bevisupptagningen vid förhandlingen blek- nar.

Till nackdelarna med en ordning där processmaterialet generellt får omfatta inte bara det som sagts vid huvudförhandlingen utan även skriftligt material som inte åberopats där. hör också att det i vissa fall kan vara svårt för parterna att överblicka vad rätten anser vara processmaterial och vice versa. Det kan lätt bli missförstånd i denna del, och risken för detta blir naturligtvis störreju mer omfattande målet är. Som RU påpekar är erfaren- heterna frän småmålslagen inte helt positiva härvidlag.

Förvaltningsprocessens och småmålslagens modeller är alltså inte in- vändningsfria. Härtill kommer att behovet av att låta handläggningen av ett mål få muntligt inslag endast beträffande en del av målet som RU påpekar kan tillgodoses på andra sätt. bl.a. genom deldomsinstitutet och genom bevisupptagning utom huvudförhandling. Jag kommer senare att gå in på förslag som möjliggör en ökad användning av det sistnämnda institutet och jag kommer också strax in på andra förslag som innebär mindre ingripande uppmjukningar i omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna för att tillgodose det faktiska behovet av smidigare regler. Det har under remiss- behandlingen knappast påståtts att det under dessa förhållanden skulle finnas något reellt behov av att generellt gå ifrån omedelbarhetsgrundsat- sen som huvudregel. Mot den bakgrunden och med hänsyn till de betänk- ligheter som trots allt kan anföras mot ett sådant steg förmdar jag att omedelbarhetsprincipen behålls i de mål som vid tingsrätt avgörs efter huvudförhandling enligt RB:s regler och att den får gälla vid ett enhetligt tvistemiiilsförfarande av den modell som diskuteras här.

När det sedan gäller de mindre ingripande uppmjukningar i omedelbar— hets- och koncentrationsprinciperna som jag nyss förutskickat. har RU kommit med ett flertal förslag. Man föreslår bl.a. att reglerna om avbrott i resp. uppskov med en påbörjad huvudförhandling förenklas och görs mer flexibla. att kravet påatt all skriftlig bevisning skall föredras vid huvudför—

handlingen mjukas tipp. att en allmän möjlighet öppnas att höra parter och vittnen per telefon vid en huvudförhandling. att möjligheterna vidgas att ta tipp muntlig bevisning utom huvudförhandling i de fall där det är befogat från processekonomisk synpunkt och kan ske utan fara för rättssäkerhe- ten. att det nu relativt rigorösa förbudet mot s.k. skriftliga vittnesberät- telser mjukas upp något och att möjlighet öppnas att på ett enkelt sätt ta in ytterligare processmaterial efter huvudförhandlingens slut. Dessa förslag har mestadels godtagits vid remissbehandlingen. Enligt min mening är förslagen i allt väsentligt väl ägnade att höja effektiviteten i tvistemålsför- farandet utan att några risker i rättssäkerhetshänseende behöver uppstå. Jag anser därför att de bör genomföras på i stort sett det sätt som utred- ningen tänkt sig. även om jag på ett par punkter har valt andra tekniska lösningar än dem utredningen föreslagit. Jag återkommer i specialmotive- ringen närmare till de enskilda förslagen. Förslaget om telefonanvändning i rättegång tarjag dessutom närmare upp i avsnitt 2.4.8.

Utredningen har vidare föreslagit att begreppet huvudförhandling i för- enklad form avskaffas och att den skarpa femtondagarsgränsen i fråga om möjligheten att efter uppskov hålla fortsatt huvudförhandling ersätts med en avsevärt lösare reglering. I likhet med flera remissinstanser anserjag en bättre lösning från rättsäkerhetssynpunkt vara att femtondagarsgränsen är kvar som huvudregel för fortsatt huvudförhandling men att man ger möjlig- heter för rätten att dispensera från denna regel när starka processekono- miska skäl talar för det (se specialmotiveringen till 43 kap. ll ä"). Av samma skäl bör en fcmtondagarsgräns finnas kvar som förutsättning för att vid en huvudförhandling som hålls i nära anslutning till förberedelsen kunna underlåta att upprepa det som sagts vid förberedelsen. Även om man behåller en fenttondagarsgräns i sistnämnda hänseende kan man gi- vetvis överväga att slopa beteckningen huvudförhandling i förenklad form. En sådan reform skulle emellertid påverka även frågan om rättens domför- het. Som påpekades i samband med den senaste lagändringen på det området (prop. 1983/84: 78 s. 23) är domförhetsreglerna för närvarande inte helt konsekvent utformade. Med hänsyn till att frågan om tingsrätts dom- förhet med stor sannolikhet kommer att aktualiseras på nytt inom kort. bl.a. i samband med RU:s återstående arbete. bör emellertid enligt min mening frågan om ett avskaffande av begreppet huvudförhandling i förenk- lad form anstå något ytterligare.

Som jag nyss nämnt anser jag att de förslag till ttppmjukningar av omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna som nu läggs fram i prakti- ken tillgodoser de krav på en möjlighet till ett mer blandat muntligt-skrift- ligt förfarande som har rests för tingsrätternas del. Skulle det emellertid i en framtid visa sig att ett behov av en process av den typ som används vid de allmänna förvaltningsdomstolarna skulle föreligga vid de allmänna dom- stolarna. finns det givetvis inget som hindrar att man då närmare under- söker möjligheterna att närma de båda processformerna till varandra.

Andra åtgärdt'rför att göra processen mer effektiv Att det ibland utan godtagbar anledning kan ta lång tid att få dispositiva tvistemål avgjorda vid domstolarna utgör som RU påpekat ett allvarligt

problem. Utredningens undersökningar visare-att handläggningstider på uppåt två år inte är ovanliga. RU har lämnat ett flertal förslag som syftar till att påskynda handläggningen. När det gäller parter som gör sig skyldiga till försumlig proeessföring har flera åtgärder redan genomförts genom lagstiftning som trätt i kraft den ljuli 1984 (_prop. 1983/84278. JuU 15.. rskr. l52. SFS 1984: B]). Andra sådana åtgärder som utredningen föreslagit och som allmänt godtagits vid remissbehandlingen bör genomföras nu. Jag har redan nämnt möjligheten att meddela tredskodom vid uteblivet skriftligt svaromål. Den nuvarande regeln om att rätten får bortse från omständighe- ter och bevis. som parter i otillbörligt syfte dröjer ända till huvudförhand- lingen med att åberopa. bör utvidgas till att avse även fall där dröjsmålet skett av grov oaktsamhet. Rätten bör få bättre möjligheter att på ett smidigt sätt behandla sent väckta genkäromål och kvittningsinvändningar. Påföljdssystemet för att få parter och andra som skall höras att infinna sig till förhandlingar bör effektiviseras. Jag återkommer närmare till dessa åtgärder i specialmotiveringen.

De åtgärder jag hittills berört har främst syftat till att stävja försumlig processföring från parternas sida. RU har emellertid även föreslagit åtgär- der för att hos domstolarna själva inskårpa vikten av att mål handläggs så snabbt och effektivt som möjligt. Utredningen föreslår att en allmän be- stämmelse införs i RB som ger domstolarna en uttrycklig skyldighet att handlägga mål snabbt. att en utförlig beskrivning av förberedelsens syfte införs i balken. att tingsrätterna i princip blir skyldiga att upprätta en handläggningsplan för varje tvistemål och att rätten mot slutet av förbere- delsen skall göra en skriftlig sammanfattning av parternas ståndpunkter i målet.

De nu berörda förslagen har vid remissbehandlingen fått ett ganska ljumt mottagande. och förslagen om handläggningsplan och skriftlig sammanfatt- ning har t.o.m. bemötts övervägande negativt. framför allt från domstols- håll. Man menar att en skyldighet att upprätta sådana dokument skulle ålägga domstolarna nya arbetsuppgifter vilkas värde i många fall skttlle visa sig begränsat.

För egen del anser jag det till en början värdefullt att i 42 kap. RB uttryckligen fastslå att domstolarna har en skyldighet att handlägga mål utan onödiga dröjsmål. även om en sådan skyldighet givetvis följer redan av allmänna principer för myndigheters handlande. Vidare godtar jag ut— redningens förslag om en samlad redovisning av förberedelsens syfte. även om detta i viss mån medför en upprepning av vad som finns i andra paragrafer i 42 kap. RB. En sådan redovisning kan nämligen vara av värde som kontrollinstrttment inte minst för mindre erfarna domare och ombud.

När det sedan gäller förslaget om att rätten i princip skall vara skyldig att upprätta en handläggningsplan ställerjag mig bakom det syfte som RU haft med förslaget. Det är otvivelaktigt av värde om rätten och parterna vid det första sammanträdet i målet, samtidigt som man går igenom vilka åtgärder som behöver vidtas innan målet kan företas till avgörande, också försöker komma överens om en preliminär tidsplan för målet. Detta behöver inte vara särskilt betungande och planen behöver inte ges skriftlig form. I lagtext behöver detta avspegla sig endast som en erinran om att även

tidsaspekten och andra aspekter på målets handläggning bör diskuteras med parterna.

En skriftlig sammanfattning av parternas ståndpunkter i slutet av förbe- redelsen något som torde förekomma på flera håll redan i dag torde i många fall kunna effektivisera en huvudförhandling i målet. En sådan sammanfattning kan också många gånger komma till nytta vid domskriv- ningen. Samtidigt finns det. som många remissinstanser påpekat vid re- missbehandlingen. ett antal mål där det av olika skäl framstår som överflö- digt att skriva en sammanfattning eller där en sådan är av begränsat värde. Det måste ankomma på domstolen att i det enskilda fallet själv bedöma om en sammanfattning är till sådan fördel att det är befogat att lägga ner arbete på den. Utredningens förslag innebär också en sådan valmöjlighet för domstolen. Mot den bakgrunden anser jag att förslaget bör genomföras. dock att lagtexten bör modifieras något.

Jag kommer i det följande att ta upp även en del andra förslag som syftar till att göra processen mer effektiv. I den mån förslagen inte berörs i kommande avsnitt av den allmänna motiveringen. tar jag upp dem i spc- cialmotiveringen.

Indisposiriva tvistemål

Det jag hittills sagt i detta avsnitt har främst tagit sikte på de dispositiva tvistemålen. dvs. de mål där förlikning om saken är tillåten. Liksom RU anserjag emellertid att man i de allra flesta hänseenden bör kunna låta de indispositiva tvistemålen — alltså de mål där sådan förlikning inte är tillåten följa samma regler. t.ex. när det gäller avvägningen muntlig- het-skriftlighet och vad som skall utgöra processmaterial. ] fråga om processuella sanktioner mot försumliga parter kan man dock i de indispos- tiva mälen — med hänsyn till kraven på utredningens fullständighet inte laborera med sanktioner som begränsar parternas rätt att komma med nytt material. Det är givetvis inte heller möjligt att införa institutet tredskodom i indispositiva mål. Jag återkommer i övrigt i specialmotiveringen närmare till behandlingen i olika hänseenden av de indispositiva målen.

Hänvisningar till S2-2

Huvudpunkterna i min bedömning 1. Den summariska processen hålls på samma sätt som nu skild från den egentliga tvistemålsprocessen.

2. Utformningen av den summariska processen kräver ytterligare överväganden. Några reformförslag beträffande den summariska processen läggs därför inte fram nu.

Frågan om en effektivisering av den summariska processen och en förenk- ling av regelsystemet har aktualiserats i flera olika sammanhang under de senaste årtiondena. Bl.a. föreslogs i departementspromemorian (Ds Ju

197715.) Summarisk process en sammansmältning av de tre summariska processformcrna. dock med bibehållande av vissa skillnader inom ramen för ett enhetligt institut. Även RU har föreslagit att i princip endast en summarisk processform. kallad förberedelse i förenklad form. behålls. Enligt RU:s förslag skall dessutom en förhållandevis radikal omstöpning av ansökningsförfarandet ske. Den som vill inleda en rättegång skall enligt förslaget i princip bara kunna ge in en ansökan och det skall sedan ankom- ma pä rätten att bestämma om målet skall handläggas summariskt eller i en egentlig tvistemålsprocess.

Enligt min mening är det till att börja med klart att man behöver ett förfarande som främst syftar till att snabbt och enkelt konstatera huruvida svaranden har någon saklig invändning mot ett krav eller ej. Någon form av summarisk process är alltså nödvändig. Det finns emellertid goda skäl att överväga om det är motiverat att behålla tre skilda summariska pro- cessformer. Vidare bör uppmärksammas att möjligheten att i vanlig tviste— mälsproeess meddela tredskodom efter rent skriftlig handläggning gör att man inom ramen för den processen kan få till stånd ett förfarande som företer stora likheter med den summariska processen. Det finns bl.a. mot den bakgrunden skäl att överväga samordningen mellan den summariska processen och det skriftliga tredskodomsförfarandet.

RU:s förslag att samordna ansökningsförfarandet i tvistemälsprocessen innebär att man visserligen skall behålla möjligheten för sökanden att själv bestämma om målet skall handläggas summariskt eller i en vanlig tviste- mälsprocess. men att man för de fall där sökanden inte uttryckt något önskemål om handläggningsform ger rätten en sorteringsfunktion. Jag skall gärna medge att denna lösning har teoretiska förtjänster. En rättssökande som inte är bevandrad i det processrättsliga systemet skulle med den föreslagna ordningen kunna få hjälp av domstolen att få sin ansökan handlagd på det mest rationella sättet. Samtidigt är det ofrånkomligt att domstolarna i det föreslagna systemet skulle få en ny funktion som kräver merarbete. Liksom flera remissinstanser har jag svårt att se att detta merarbete motsvaras av ett beaktansvärt praktiskt reformbehov. Att mär- ka är att den summariska processen endast i obetydlig omfattning inleds av enskilda utanjuridiskt biträde. Den anlitas framför allt av näringsidkare för inkassoärenden.

Valet mellan summarisk och ordinär process torde inte annat än undan- tagsvis bereda något problem för den rättssökande. Summarisk process bör han välja om han kan anta att motparten inte har någon saklig invänd- ning mot kravet: i motsatt fall hör han ansöka om stämning i ordinär process. Behövs någon vägledning i denna del. kan den lämnas av domsto- len inom ramen för dess allmänna serviceskyldighet eller av en advokat som rådgivning enligt rättshjälpslagen.

Härtill kommer att ett eventuellt misstag i fråga om valet av processform inte får några oöverstigliga konsekvenser för sökanden. En summarisk process kan efter ett bestridande från svarandens sida lätt bringas att övergå till ordinär process. Skulle sökanden tvärtom ha ansökt om stäm— ning i fräga om ett ostridigt krav. utgör tredskodomsinstitutet särskilt vid skriftlig handläggning en garanti för att han kan utverka en exeku- tionstitel på ett snabbt och enkelt sätt.

Enligt min mening bör man mot denna bakgrund även fortsättningsvis hålla ansökningsförfarandet i tvistemål uppdelat på så sätt att det får ankomma på sökanden att själv ange om han vill ha summarisk eller ordinär handläggning. Jag återkommer i avsnitt 2.2.6 till vilka konsekven- ser i lagtekniskt hänseendc som detta ställningstagande får.

När det sedan gäller utformningen av den summariska processen kanjag till en början konstatera att den nuvarande ordningen med tre summariska processformer är väl inarbetad. De problem som upplevs vid domstolarna kan i första hand hänföras till delgivningssidan. En sammanslagning av de tre summariska processformcrna men med bibehållande av vissa skillnader inom ramen för ett enhetligt institut som föreslogs i bl.a. l977 års departementspromemoria —- skulle visserligen teoretiskt sett kunna medfö- ra förenklingar för borgenärerna i vissa fall men skulle samtidigt som jag ser det innebära sorteringsproblem för domstolarna av i princip samma slag som vid en samordning av ansökningsförfarandet i summarisk och ordinär process. Mot den bakgrunden ärjag för min del tveksam till om det föreligger tillräckliga skäl att gå fram på den linjen.

Ett sätt att tillgodose önskemålen om förenklingar i den summariska processen samtidigt som man underlättar hanteringen vid domstolarna skulle kunna vara att låta den summariska processen gå ut på att endast konstatera om svaranden har någon saklig invändning mot kärandens anspråk eller ej. Man skulle med en sådan lösning ta bort all bevisprövning från den summariska processen och i stället låta den prövningen ske inom ramen för ett skriftligt tredskodomsförfarande i den ordinära processen. En reform i den riktningen kräver emellertid ytterligare överväganden som inte lämpligen kan göras i detta sammanhang. Jag avser att inom kort låta remittera en departementspromemoria där de nu antydda tankegångarna utvecklas. Frågan om s.k. motiverade bestridanden i den summariska processen får övervägas ytterligare i belysning av vad som kommer fram i det sammanhanget.

2.2.5 De 5. k. domstolsärendenas koppling till tvistemålsproeessen

Huvudpunkterna i min bedömning 1. Den särskilda lagen om handläggningen av domstolsärenden (ärendelagen) behålls tills vidare. En generell översyn av regelsyste- met bör göras i ett senare sammanhang.

2. Inga ändringar i ärendelagens handläggningsregler föreslås nu.

Enligt RB handläggs tvistemål och brottmål. Vid balkens tillkomst konsta- terades att det fanns vissa typer av frågor. som skulle handläggas av domstolarna men för vilka RB:s regler för tvistemål inte ansågs passa in. främst därför att det fanns behov av ett enklare handläggningssätt än det med förberedelse och huvudförhandling. För handläggningen av dessa frågor tillskapades ärendelagen. Enligt l & avser lagen "ärenden angående rättsvård. som allmän undcn'ätt har att upptaga självmant eller efter ansö-

kan och som ej enligt lag eller författning-skola handläggas i den för Prop. 1986/87289 tvistemål eller brottmål stadgade ordningen. dock ej ärenden som angå straff eller annan med brott förenad påföljd". Enligt ärendelagen hand- läggs vitt skilda frågor. t.ex. bouppteckningsfrågor. förmynderskapsfrägor och vissa frågor rörande vårdnad om barn. På senare år har nya grupper av frågor enligt uttrycklig föreskrift i resp. författning kommit att handläggas enligt ärendelagen. Ett exempel är frågor rörande betalningsskyldighet för felparkeringsavgift. Förfarandet enligt ärendelagen var ursprungligen i första hand tänkt för ansökningsårenden där det normalt inte finns någon motpart till sökanden. men förfarandet har i allt högre grad kommit att omfatta även grupper av frågor. t.ex. felpz'trkeringsärendena och vård- nadsärendena. där generellt sett två parter står emot varandra.

RU har föreslagit att de nuvarande domstolsärendena skall följa RB:s regler och att den särskilda ärendelagen skall upphävas. Detta förslag har kritiserats av ett flertal remissinstanser. bl.a. från domstolshåll. De anser att ärendelagen fungerar bra och att man med den föreslagna ordningen riskerar en omständligarc ordning för frågornas hantering än för närvaran- de. Vidare har sagts att RU inte tillräckligt belyst konsekvenserna av förslaget för olika typer av ärenden.

För egen del hållerjag med utredningen om att det i vissa fall är svårt att uppfatta några sakliga skillnader mellan en del frågor som i dag handläggs som tvistemål enligt RB och andra mycket likartade frågor som handläggs enligt ärendelagen. Jag syftar då närmast på de fall där man i de sistnämnda frågorna generellt sett har en två- eller flerpartssituation. för vilken RB:s tvistemålsregler typiskt sett är avpassade. Det enda rationella skäl man hittills kan ha haft för att låta frågorna handläggas enligt ärendelagen skulle i så fall rimligen vara att förfarandet enligt ärendelagen ger möjlighet till avgörande på handlingarna. Om man nu inför en sådan möjlighet i tviste- mål som handläggs enligt RB. bör det vara principiellt riktigt att dessa ärendegrupper förs över till handläggning enligt RB. eftersom det är ett intresse att ha så långt möjligt gemensamma regler för all handläggning.

En helt annan fråga är emellertid om det dessutom är lämpligt att låta även de ärenden som typiskt sett är av enpartskaraktär. dvs. där det inte finns någon motpart. gå över till att handläggas enligt RB:s regler. Detta kan visserligen som utredningen hävdar vara tekniskt möjligt. men det kräver ganska omfattande ingrepp i RB:s system. och som kommit fram vid remissbehandlingen har utredningen inte anvisat tillfredsställande lös- ningar på alla uppkommande problem. Vad som har kommit fram under remissbehandlingen har också övenygat mig om att de reella vinster man skulle kunna göra genom att överföra dessa ärenden till RB:s område och sålunda upphäva ärendelagen är tämligen ringa.

Mot denna bakgrund finns det enligt min mening inte tillräckliga skäl att nu slopa ärendelagen och göra om RB så att den passar in på alla de nuvarande ärendena. På lite längre sikt bör emellertid frågan om ärendenas handläggning tas upp ur ett vidare perspektiv. Det kan därvid bli aktuellt att överväga om inte de ärenden som handläggs enligt ärendelagen kan fördelas på RB resp. förvaltningslagen.

Med detta ställningstagande återstår frågan om det är påkallat att i

avvaktan på en generell översyn göra några ingrepp i ärendelagens hand- läggningsregler. Vad som har förekommit i detta lagstiftningsärende har gett mig intrycket att det i stort sett inte finns något omedelbart reformbe- hov såvitt avser ärendelagens handläggningsregler. Från något håll har emellertid framförts önskemål om en utökning av möjligheterna att avgöra mål med ensamdomare med sikte på vissa enkla fall. Med anledning av detta vill jag säga följande.

Domförhetsreglerna i 6 & ärendclagen är uppbyggda kring en huvudregel att det är tillräckligt med en domare ensam men att en större sammansätt- ning ttre lagfarna domare eller en lagfaren domare och nämndemän) skall delta vid avgörande av ett ärende. dels obligatoriskt i vissa typer av ärenden och dels i alla typer av ärenden så snart det föreligger en tvist mellan två parter. Med tanke bl.a. på att utvecklingen på tvistemälsomrä- det gått mot en allt vidare endomarkompetens i enklare mål kan denna reglering. som i princip stått oförändrad sedan 1940-talet. framstå som föråldrad. Härtill kommer att ärendelagens regler om domförhet tekniskt framstår som onödigt krångliga.

Det finns enligt min mening sålunda skäl som talar för en förenkling av domförhetsreglerna efter mönster av vad som gäller i tvistemål enligt RB. Att direkt göra RB:s regler i fråga om domförhet tillämpliga låter sig emellertid inte utan vidare göra, eftersom det processuella systemet är olika uppbyggt i tvistemål resp. domstolsärenden. Jag tänker då framför allt på att RB:s uppdelning i förberedelse och huvudförhandling saknas i ärendelagen. Överväganden rörande domförheten i ärenden kan därför knappast ske utan en närmare genomgång av förhållandena i olika typer av ärenden. Av remissyttrandena över RU:s betänkande framgår att man vid domstolarna inte upplever reformbehovet på detta område som trängande. Mot den bakgrunden. och med tanke på att RU för närvarande överväger andra frågor rörande tingsrätternas sammansättning. talar övervägande skäl för att domförheten i ärenden tas upp först i samband med den översyn av ärendelagen som jag nämnde nyss.

Hänvisningar till S2-2-4

RU:s förslag innebär som jag tidigare nämnt en radikal nedbantning av det processuella regelsystemet på tvistemälssidan. Småmälslagen. ärendela- gen. lagsökningslagen och handräckningslagen föreslås upphävda oeh RB:s regler föreslås anpassade till de frågor som nu handläggs enligt dessa lagar. Även i övrigt har RB:s handläggningsregler för tingsrätt (42—44 kap.) i förslaget genomgått en omfattande språklig och redaktionell överar- betning.

De ställningstaganden som jag gjort i det föregående innebär för det första att småmälslagen kan upphävas och behövliga regler för mål om mindre värden införas i RB. Så långt följer jag alltså RU:s tanke om en förenkling av regelsystemet. Den summariska processen lämnas däremot i enlighet med vad som sagts i avsnitt 2.2.4 utanför denna lagrådsremiss. vilket innebär att lagsökningslagen och handräckningslagen tills vidare

finns kvar. När det gäller ärendelagen harjag (avsnitt 2.2.5) kommit fram till att denna lag i avvaktan på en översyn får stå kvar i princip oförändrad. Att domstolsärendena och målen i summarisk process alltså även fort- sättningsvis skall behandlas enligt sina egna regler medför att det inte finns något behov av så stora ingrepp i RB:s systematik som utredningen före- slagit. En reform kan då begränsas till de regler rörande tvistemälsproces- sen där det föreligger ett konkret reformbehov. Även en sådan mer begrän- sad mälsättning medför visserligen att många paragrafer framför allt i handläggningskapitlen behöver ändras. Enligt min mening saknas emeller- tid tillräckliga skäl att enbart med anledning härav nu göra en mer övergri- pande språklig och redaktionell översyn av RB:s regler. Frågan om en sådan översyn bör komma till stånd får tas upp i ett senare sammanhang.

Hänvisningar till S2-2-6

  • Prop. 1986/87:89: Avsnitt 2.2.4

2.3. Brottmålsprocessen 2.3.1 Allmänna synpunkter på reformbehovet

När det gäller brottmålen är. som RU påpekar och som styrks av vad som framkommit vid remissbehandlingen. reformbehovet och möjligheterna till reformer i vissa hänseenden avsevärt mindre än för tvistemålens del. Framför allt har detta förhållande sin grund i att antalet mål om små eller enkla brott genom olika reformer under tiden sedan RB:s tillkomst kommit att föras bort från domstolarnas verksamhetsområde. Möjlighet har införts för polisen att förelägga ordningsbot i fråga om ett stort antal bötesför- seelser. Området för strafföreläggande har vid flera tillfällen utvidgats. Det har också skett en omfattande avkriminaliscring. ibland i samband med avgiftsbeläggning, t.ex. parkeringsavgift. skattetillägg och miljöskyddsav- gift. Möjligheterna för åklagaren att ifråga om mindre allvarlig brottslighet besluta om åtalsunderlåtelse i stället för att väcka åtal har utvidgats genom flera olika reformer. Möjligheter till förundersökningsbegränsning har in- förts.

Dessa faktorer sammantagna gör att det numera finns relativt goda garantier för att domstolarna inte onödigtvis skall belastas av mål om mindre. erkända brott. Det finns därför inte tillnärmelsevis lika starka skäl som på tvistemålssidan att rikta särskild uppmärksamhet mot förenklingar i fråga om de mindre målen. Vad som är viktigt för brottmålsprocessens del är i stället att se till att i möjligaste mån effektivisera och underlätta handläggningen av brottmål i allmänhet. Delvis rör det sig om motsvarande frågor som på tvistemålssidan. delvis är det speciella brottmålsproblem.

Vad som aktualiseras genom RU:s förslag är bl.a. möjligheten för rätten att hålla förberedelse i brottmål. uppmjukning av muntlighetsprincipen. närmare bestämt frågan om införande av en möjlighet att avgöra brottmål pä handlingarna i tingsrätt. samt uppmjukning av omedelbarhets- och koncentrationsprineiperna i de mål som skall avgöras efter huvudförhand- ling. Jag skall också gå in på frågor rörande handläggningen av mål om enskilt anspråk i anledning av brott samt slutligen också beröra reglerna om förening tkumulation) av åtal.

Jag kommer också att ta upp två speciella frågor som aktualiserats av

utredningen. nämligen frågan om införande avjourdomstolar för att avgöra vissa brottmål och frågan i vad mån rätten före huvudförhandlingen i ett brottmål skall ha tillgång till förundersökningsprotokollet.

2.3.2 Närmare om uppläggningen av en reform

Huvudpunkterna i mitt förslag

l. Om det är till fördel för handläggningen av målet får den tilltalade föreläggas att skriftligen redovisa sin inställning till åtalet och grunden för den.

2. Möjligheten till sammanträde för förberedelse i brottmål lagreg- leras.

3. En uttrycklig lagregel införs om möjlighet för åklagaren att sammanträda med den misstänkte innan åtal beslutas.

4. Tingsrätterna skall även i fortsättningen avgöra brottmålen efter huvudförhandling.

5. I fråga om förfarandet vid huvudförhandling i brottmål görs i stort sett samma ändringar som i tvistemålsproeessen.

Förberet'lelse i brottmål

I 45 kap. RB finns vissa bestämmelser om åtgärder som rätten skall vidta efter det att åtal väckts men innan huvudförhandling hålls i målet. Man skall t.ex. utfärda stämning på den tilltalade och förelägga honom att ange sin bevisning. Rätten kan också i mån av behov låta komplettera förunder- sökningen. Det finns möjlighet att för vissa angivna ändamål hålla muntligt sammanträde före huvudförhandlingen.

Några generella bestämmelser om förberedelse som motsvarar förbere- delsen i tvistemål finns emellertid inte för brottmålens del. Detta brukar sägas bero på att målet normalt sett blir tillräckligt förberett genom förun- dersökningen. De flesta mål kan sättas ut till huvudförhandling direkt när åtal väcks. Det sägs också att en förberedelse av den typ som sker i tvistemål inte kan äga rum i brottmål. eftersom man inte kan tvinga den tilltalade till processuell aktivitet på samma sätt som en part i ett tvistemål.

RU har konstaterat att det i vissa mer omfattande eller mer komplicera- de brottmäl finns behov av förberedande åtgärder före huvudförhandlingen utöver dem som i dag nämns i RB. Man kan t.ex. minska risken för uppskov om den tilltalade redan före huvudförhandlingen genom försvara- ren lämnar ett skriftligt svaromål. där han kort presenterar sin inställning till åtalet och sin bevisning. Det kan i vissa komplicerade mål finnas vinster att hämta om parterna före huvudförhandlingen träffas under rättens led- ning och undersöker i vilka hänseenden oenighet föreligger rörande åtalet; man kan genom en sådan mttntlig förberedelse koncentrera huvudförhand- lingen mer till de stridiga punkterna och härigenom bl.a. avsevärt minska risken för att vittnen kallas till huvudförhandlingen i onödan.

Mot denna bakgrund har RU föreslagit att det i 45 kap. RB införs regler

som ger möjlighet till förberedelse. Domstolen får enligt förslaget i mån av behov ålägga den tilltalade att avge skriftligt svaromål. Rätten kan också hålla ett förberedande sammanträde med parterna före huvudförhandling- en.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de allra flesta remissinstanserna. Någon remissinstans har avstyrkt förslaget under anfö- rande att man allmänt sett riskerar en omständligare brottmålsprocess om man inför föreskrifter om förberedelse i brottmål.

För egen del vill jag först konstatera att det i många. kanske de allra flesta, brottmål inte behövs någon aktivitet från rättens sida för att utöver att ta del av de handlingar åklagaren ger in — före huvudförhand- lingen ta reda på den tilltalades ståndpunkt till åtalet. Detta gäller givetvis först och främst de mål där den tilltalade under förundersökningen har erkänt gärningen. Dessa mål kan normalt sättas ut till huvudförhandling direkt. och rätten kan koncentrera sig på att se till att tillräcklig person- utredning finns tillgänglig vid huvudförhandlingen. Även mål där den tillta- lade förnekar gärningen kan många gånger sättas ut direkt till huvudför- handling. Den tilltalade delges då. samtidigt med kallelse till förhandling- en. ett föreläggande att i god tid före förhandlingen tala om vilken bevis- ning han vill åberopa.

[ mer komplicerade mål kan det emellertid, som jag nyss nämnde. vara av värde att före huvudförhandlingen söka klargöra den tilltalades ständ- ptinkt för att få till stånd en så effektiv huvudförhandling som möjligt. Med tanke på sådana fall kan det vara bra med en möjlighet för rätten att ålägga den tilltalade att avge skriftligt svaromål eller infinna sig till ett förberedan- de sammanträde. Sådan förberedelse äger på sina håll rtitn redan nu utan uttryckliga föreskrifter i lag. Som utredningen anför är det emellertid lämpligt att lagstiftaren ger riktlinjer för i vilka fall förberedelseinstitutet bör användas.

Jag vill i det sammanhanget peka på vikten av att åklagaren i mer komplicerade mål i mån av behov redan i stämningsansökningen belyser åtalet utöver själva gärningsbeskrivningen i syfte att underlätta för den tilltalade och domstolen att förbereda sig inför huvudförhandlingen. Så sker på många håll redan nu med. enligt vad jag inhämtat. gott restiltat. Vidare kan det i de mål där det blir aktuellt med ett sådant förberedande sammanträde vara av stort värde om åklagaren inför sammanträdet skriftli- gen belyser eller utvecklar åtalet utöver vad som kan ha skett redan i stämningsansökningen. Några särskilda bestämmelser i lag i de hänseen— den jag nu nämnt torde inte behövas. Det bör ankomma på riksåklagaren att utfärda behövliga rekommendationer.

Det bör påpekas att värdet av ett förberedelseinstitut i brottmål givetvis påverkas av den omständigheten att man i sådana mål inte kan tvinga den tilltalade att vara aktiv i processen. För att syftet med förberedelsen skall nås krävs därför att den tilltalade frivilligt medverkar till att precisera sin ståndpunkt. I de mål där förberedelse kan bli aktuell torde emellertid den tilltalade regelmässigt vara biträdd av försvarare. och man kan under sådana omständigheter normalt utgå från att risken är relativt liten för att tillräckliga uppgifter inte skall gå att få fram.

Jag återkommer i specialmotiveringen till den närmare utformningen av bestämmelserna om förberedelse. Jag vill här bara säga att en utgångs- punkt givetvis bör vara att rätten inte tillgriper en förberedelseåtgärd utan att i varje enskilt fall noga ha prövat det faktiska behovet av förberedelse. Att mer slentrianmässigt sätta ut brottmål till förberedelse skulle. som påpekats under remissbehandlingen. allvarligt äventyra effektiviteten i brottmålsprocessen. Det är väsentligt att reglerna om förberedande åtgär- der utformas på sådant sätt att det klart framgår att sådana åtgärder bara skall tillgripas i de mer omfattande eller komplicerade mål i vilka det finns ett påtagligt behov av det.

Som framgått av det föregående fyller förundersökningen i praktiken bl.a. det syftet att den ger besked om parternas inställning och därmed minskar behovet av ytterligare förberedelseförfarande.

I regel kan man vid slutet av förundersökningcn förutse parternas stånd- punkter i det följande målet. När förundersökningen avslutas. har åtal emellertid inte väckts. Den tilltalade kan därför inte med säkerhet veta vad åklagaren kommer att yrka i rättegången. Detta kan ha betydelse i vissa mål som rör mer omfattande eller juridiskt komplicerad brottslighet. Om förundersökningen t.ex. bedrivits med utgångspunkt från att den miss- tänkte gjort sig skyldig till ett visst brott. som han förnekat. kanske åklagaren sedermera finner skäl att åtala med annan brottsrubricering. Det kan då tänkas att den tilltalade inte har någon invändning mot det väckta åtalet. något som alltså förundersökningen inte ger besked om. Om något klarläggande av den tilltalades ståndpunkt inte sker. kan följden bli att onödig bevisning läggs fram vid huvudförhandlingen. Och omvänt kan en tilltalad, som under förundersökningen erkänt en på visst sätt rubricerad gärning, ha invändningar och vilja åberopa bevisning om åklagaren i åtalet rubricerar gärningen annorlunda.

Den nu berörda frågan har diskuterats av den inom RU:s ram arbetande s. k. förundersökningsgruppen i promemorian (Ds Ju 1979: 15) Översyn av utredningsförfarandet i brottmål (s. ll7). Gruppen föreslär där att det i 23 kap. 18 % RB införs en bestämmelse som lämnar möjlighet för åklagaren att innan åtal beslutas sammanträda med den misstänkte och i förekommande fall hans försvarare. Syftet med sammanträdet är att den misstänkte skall få tillfälle att klargöra sin inställning till de påståenden som åklagaren ämnar göra i rättegången. Åklagaren kan då i sin tur förenkla rättegången genom att i åtalet ta hänsyn till den misstänktes inställning. Även bevisfrå- gor bör diskuteras. Också den misstänktes inställning till eventuella skade- ståndsanspråk bör tas upp. Det förutsätts att sammanträde av detta slag behövs bara då förundersökningen är omfattande eller gäller brott av svårbedömd beskaffenhet. Gruppens förslag har ännu inte föranlett lag- stiftning.

RU konstaterar att det från effektivitetssynpunkt självfallet är bättre att parterna redan före rättegången träffas och klargör sina ståndpunkter än att ett sammanträffande mellan parterna sker först sedan rättegång inletts. Om situationen klargörs redan på det förprocessuella stadiet. kommer onödigt material aldrig att behöva dras in i processen; målet blir "renare" redan från början. För tvistemål. där processen normalt förs mellan två

Prop. 1986/87z89

enskilda parter. kan man inte föreskriva att .parter skall sammanträffa innan processen inleds. l brottmäl däremot. där det finns ett i RB reglerat förprocessuellt förfarande. skulle en regel av det slag som förundersök- ninsgruppen förordat vara lätt att passa in. Av dessa skäl föreslär RU att förslaget nu genomförs.

De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Ett par remissinstanser har avstyrkt förslaget av det skälet att det redan med gällande bestämmelser är möjligt att hälla här avsedda samman— träden oeh att detta ocksä sker i viss utsträckning. Den föreslagna bestäm— melsen skulle därför vara onödig.

För egen del vill jag framhålla att det här diskuterade förfarandet har en funktion att fylla där det är fråga om mer omfattande eller komplicerade brottslighet. Det förekommer redan i dag att åklagaren i sådana mål håller ett sammanträde med den misstänkte och hans försvarare innan talan väcks. Det kan emellertid vara lämpligt att i enlighet med RU:s förslag uttryckligen lagreglcra denna praxis. Bl.a. kan en lagreglering leda till en mera enhetlig tillämpning av möjligheten att hälla ett sammanträde innan åtal väcks.

Det kan på flera sätt vara till fördel för den misstänkte att ett sammanträ- de av det nu aktuella slaget kotnmer till stånd. Man får därför normalt förutsätta att han medverkar frivilligt vid sammanträdet. Skulle den miss- tänkte i något fall välja att förhålla sig passiv. bör man i detta skede inte tvinga honom att infinna sig till ett sammanträde om han är på fri fot. Nägra särskilda sanktionsmedel är därför inte nödvändiga i detta samman- hang.

Avgörande på handlingarna [ tingsrätt

[nnan en tingsrätt dömer i ett brottmål. måste rätten enligt gällande regler hålla huvudförhandling. Undantag gäller endast för frikännande dom efter det att åtalet lagts ner. RU har på samma sätt som för tvistemälcns del föreslagit att det införs en möjlighet för tingsrätterna att avgöra brottmål efter ett rent skriftligt förfarande. Förslaget omfattar mål där huvudför- handling inte behövs för utredningen i ansvars- eller påföljdsfrägan och där det inte finns anledning döma till annan påföljd än böter och/eller villkorlig dom.

Förslaget har fått ett övervägande negativt mottagande vid remissbe- handlingen. Många menar att det bara finns ett mycket smalt utrymme för avgörande utan huvudförhandling i tingsrätt. bl.a. eftersom de allra flesta fall där ett sådant handläggningssätt skulle kunna bli aktuellt redan nu avgörs genom strafföreläggande. Vidare har det sagts att vinsterna för domstolen med att avgöra ett mal på handlingarna i stället för att hålla huvudförhandling — eventuellt i den tilltalades frånvaro — blir ytterst marginella. samtidigt sotn handläggningen kompliceras av extra skriftväx- ling med risk för delgivningssvärigheter. Förslaget har också kritiserats från rättssäkerhetssynpunkt, eftersom många tilltalade inte förmår presen- tera sin ståndpunkt tillräckligt väl i skrift och samtidigt inte. vill eller vägar besvära rätten med att begära huvudförhandling. Med en ordning där mål

avgörs på handlingarna sägs det också att man går miste om de kriminalpo— litiska effekter en inställelse vid domstolen kan ha. De båda sistnämnda faktorerna gör enligt flera remissinstanser att avgörande på handlingarna i vart fall inte bör tillåtas i mål ovanför bötesnivån.

Enligt min mening skulle det visserligen kunna ha ett visst värde att. när nu en möjlighet för tingsrätterna att avgöra tvistemål på handlingarna föreslås öppnad. vidta motsvarande åtgärd även för bt'ottmålens del. Bl.a. med tanke på de utvidgningar i fråga om strafföreläggandeinstitutet som ägt rum under senare tid förefaller det praktiska utrymmet för en sådan reform emellertid vara mycket begränsat. samtidigt som det skriftliga handläggningssättet för brottmålens del medför bade principiella och prak- tiska probletn. Mot denna bakgrund. och med hänsyn till att vinsterna med skriftlig i stället för muntlig handläggning i varje enskilt fall tycks bli ganska små. talar enligt min mening övervägande skäl för att inte nu överväga någon reform på det aktuella området.

Smidigare reglen/iir lmt'udfr'irltana'lingstnål

När det gäller reglerna för huvudförhandling i tvistemål har jag i det föregående (avsnitt 2.2.3) förordat ett flertal uppmjukningar i de för närva- rande strängt upprätthällna omedelbarhets- och koncentrationsprinci- perna. De skäl som talar för en sådan uppmjukning har i princip samma styrka i brottmål. Liksom utredningen och en stor majoritet av remissin- stanserna förordar jag därför att motsvarande justeringar som föreslagits beträffande tvistemålen genomförs i fråga om brottmålen. I fråga om innebörden av dessa justeringar får jag hänvisa till vad jag nyss anförde i fråga om tvistemålen. Jag återkommer givetvis också i specialmotivering- en närmare till de enskilda förslagen.

Handiiiggningen av mål om enskilt anspråk

Mål om enskilt anspråk i anledning av brott — i normalfallet mål om skadestånd — brukar i dag ofta handläggas och avgöras gemensamt med brottmålet. Denna ordning är många gånger till fördel från processekono- misk synpunkt. I vissa fall kan emellertid ett gemensamt avgörande inte ske, utan skadeståndsmålet måste avskiljas och i fortsättningen handläggas som ett särskilt tvistemål. något som naturligtvis orsakar merarbete både för domstolen och parterna.

Utredningen har nu föreslagit några lagändringar som syftar till att åstadkomma att mål om enskilt anspråk i ökad utsträckning kan avgöras i samband med brottmålet. Utredningen vill bl.a. att domstolen skall kunna avgöra skadeståndsfrågan genom tredskodom till den tilltalades nackdel om denne uteblir från huvudförhandlingen i brottmålet. Vidare föreslår utredningen att förutsättningarna för att få avskilja en skadeståndsfråga till handläggning i tvistemålsordning skärps.

Remissinstanserna delar utredningens uppfattning att det är angeläget att mål om enskilda anspråk såvitt möjligt avgörs i samband med brottmå- let. De flesta är emellertid negativa till utredningens förslag. Man menar

bl.a. att det föreslagna systemet med tredskodom i skadeståndsfrågan blir krångligt. skapar nackdelar för målsägandena och medför begränsade processekonomiska vinster.

För egen del delarjag utredningens och remissinstansernas grundsyn att det normalt är till fördel både från processekonomisk synpunkt och för parterna. inte minst målsäganden. om mål om enskilda anspråk i möjligaste mån avgörs i samband med ansvarsfrågan. Frågan hur man bäst skall tillgodose målsägandens intressen är emellertid föremål för uppmärksam- het ur ett bredare perspektiv i det arbete för att stärka brottsoffrens ställning som nu pågår inom justitiedepartementct. En departementspro- mcmoria (Ds Ju 1986: IO) Ändrade regler om enskilt anspråk vid förunder- sökning och rättegång m.m. remitteras i dagarna. Jag berör därför inte denna fråga ytterligare i detta sammanhang.

När det sedan gäller frågan om man bör öppna möjlighet för domstolen att ge tredskodom över det enskilda anspråket när den tilltalade uteblir från huvudförhandling i brottmålet, visar remissbehandlingen enligt min mening att ett sådant system skulle bli komplicerat. Vinsterna med syste- met blir begränsade, samtidigt som klara nackdelar uppkommer för måls- äganden i vissa fall. Framför allt har det nackdelar att målsägandena i ökad utsträckning måste inställa sig till huvudförhandlingen för att undvika negativa processuella konsekvenser för egen del. En sådan ordning kan i många fall riskera att fördröja handläggningen av ansvarsfrågan. Jag är mot denna bakgrund inte beredd att förorda att förslaget genomförs.

Även de övriga lagändringar som utredningen föreslagit beträffande handläggningen av mål om enskilda anspråk — bl.a. en närmare reglering av i vad mån RB:s tvistemåls- resp. brottmålsregler skall tillämpas kan medföra komplikationer och ett mer formaliserat förfarande än för närva- rande samtidigt som den praktiska nyttan av förslagen förefaller relativt liten. Liksom majoriteten av remissinstanserna förordar jag därför att några ändringar i dessa delar inte nu genomförs.

Förening av åtal

Det är vanligt förekommande att åtal väcks mot någon för flera brott eller mot flera personer för att ha tagit del i samma brott eller i brott som har samband med varandra. Enligt gällande regler skall åtalen i sådana fall normalt handläggas gemensamt. men det finns möjlighet till särskild hand- läggning, om det är lämpligare. RU konstaterar att nuvarande regler skapar vissa problem från handläggningssynpunkt och föreslår en delvis ny regle- ring som syftar till att rätten skall få större möjligheter att underlåta gemensam handläggningi de fall där sådan handläggning är processekono- miskt mindre lämplig. särskilt i de situationer där flera personer är åtalade.

Remissinstanserna har i allmänhet ställt sig bakom grundtankarna i förslaget eller lämnat det utan erinran. Det anförs också att man i praxis redan tillämpar de riktlinjer som utredningen drar upp. Ett par remissin- stanser anser dock att möjligheterna att dela upp rättegången vid flera åtal mot samma person blir för stora om förslaget genomförs och att det finns

risk för ”processer i processen" rörandc frågan om kumulation skall ske eller inte.

För egen del vill jag först konstatera att huvudregeln när det gäller åtal mot samma person för flera brott även fortsättningsvis givetvis bör vara att åtalcn handläggs i en rättegång och resulterar i gemensam påföljd. Som utredningen anför finns det situationer när detta av en eller annan anled- ning inte är lämpligt eller möjligt. och med tanke på dessa fall bör det finnas möjlighet att dela tipp rättegången. Redan nuvarande regler ger enligt min mening tillräckligt utrymme för detta. Någon ändring i denna de] behövs därför inte.

När det sedan gäller den s.k. subjektiva kumulationen. dvs. sammanför- ing av åtal mot flera personer. bör som utredningen anför tumregeln vara att presumtionen för kumulation skall vara starkare ju närmare samband med varandra åtalen har. Vad som skapar praktiska problem i dessa sammanhang är den situationen att de tilltalade förutom brott som är gemensamma också är åtalade för helt andra brott, där något samband med det gemensamma brottet inte föreligger och där kanske även ytterligare personer är åtalade. Självfallet måste rätten ha möjligheter att i sådana fall handlägga åtalen var för sig för att en rättegång skall kunna genomföras inom rimlig tid och utan att alltför många tilltalade och försvarare dras in i bilden. Här får i varje enskilt fall en avvägning ske mellan olika motstående intressen. Närjag har tagit del av utredningens förslag i denna del och av remissinstansernas reaktioner har jag fått det intrycket att nuvarande regler egentligen ger tillräckligt utrymme för att ta hänsyn av nu berörd an och att någon lagändring inte framstår som särskilt angelägen. Under sådana omständigheter anser jag att gällande ordning bör bestå även i denna del. Det behövs då inte heller några nya bestämmelser om möjlighe- ter till deldom i brottmål (30 kap. 4 [& RB).

Utredningen har vidare föreslagit att reglerna om en tingsrätts möjlighe- ter att flytta över ett anhängigt brottmål till en annan tingsrätt anpassas till den mer liberala praxis som kommit att utbildas på området. Förslaget i denna del har över lag tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbe— handlingen. Även jag anser utredningens förslag välgrundat och föreslår att det genomförs med en del lagtekniska justeringar i förhållande till utredningens förslag ( 19 kap. 7 %$ RB).

Vissa lagtekniskafrågor m.m.

Utredningen har föreslagit en lagteknisk omdisposition av vissa brottmåls- regler. Förslaget går ut på att några bestämmelser. som anses gälla rätte- gången i alla instanser men som för närvarande finns i 45 kap. RB. ett kapitel som i princip endast gäller rättegången i tingsrätt. föreslås flyttade till 20 kap.. vilket är tillämpligt på alla instanser. Förslaget har i denna del inte föranlett några särskilda uttalanden från remissinstanserna.

Enligt min mening kan förslaget visserligen verka tilltalande från syste- matisk synpunkt. Nuvarande ordning synes emellertid inte ha medfört några beaktansvärda praktiska problem under de närmare 40 år som den tillämpats. samtidigt som man med den av utredningen föreslagna ordning-

en skulle tvingas begränsa vissa av de till 20 kap. övenlyttade reglerna till att gälla enbart tingsrätt. Under dessa omständigheter anser jag övervä- gande skäl tala för att de ifrågavarande bestämmelserna även fortsättnings- vis fär ha sin plats i 45 kap. Man kan därigenom också nå den fördelen att sistnämnda kapitel inte behöver ändras så radikalt som utredningen före- slagit utan att ändringarna kan begränsas till vad som erfordras med hänsyn till de sakliga nyheter som föreslås.

Jag vill slutligen nämna att RU föreslagit att målsägandens rätt enligt 20 kap. 95 RB att överta ett allmänt åtal som åklagaren lägger ner skall avskaffas. Frågan kan komma att belysas ytterligare i samband med det arbete på att stärka brottsoffrens ställning som nu pågår inom justitiede— partmentet. Jag tar därför inte upp den nu.

Hänvisningar till S2-3

Mitt förslag Förundersökningsprotokollet skall även i fortsättningen ges in till rätten i samband med att åtal väcks. Material från förundersökning- en rörande gärningar som inte omfattas av åtalet bör dock i princip rensas bort från protokollet innan det ges in till rätten.

Enligt 45 kap. 7 å RB skall åklagaren. när han väcker åtal. till rätten ge in protokollet över den förundersökning som i de allra flesta fall föregått åtalsbeslutet. ] detta protokoll ingår bl.a. utskrifter från förhör med olika personer —- misstänkta. målsägande och vittnen — som hållits under förun- dersökningen. Att rätten skall få tillgång till dessa handlingar brukar moti- veras dels med att rätten behöver handlingarna för att kunna bedöma vilka åtgärder som skall vidtas före huvudförhandlingen och dels med att rätten behöver kontrollera att förundersökningen inte är bristfällig i något avse- ende.

Det har under årens lopp emellertid också riktats kritik mot att rätten före huvudförhandlingen tar del av förundersökningsprotokollct. Det har sagts att det finns risk för att domaren skapar sig en förutfattad mening om den tilltalades skuld. bl.a. när han tar del av de skriftliga förhörsutsagorna. Stundom ingår i förundersökningsprotokollet handlingar rörande sådan misstänkt brottslighet av den tilltalade som inte omfattas av åtalet. och även detta sägs kunna påverka domarens bedömning av de åtalade gär- ningarna. Vidare sägs att det i många fall är en onödig belastning för domaren att behöva ta del av förundersökningsprotokollet: de upplysning- ar han kan behöva för att förbereda huvudförhandlingen borde enligt kritikerna kunna tillhandahållas honom i mer koncentrerad form.

RU har tagit upp frågan om det är möjligt att tillmötesgå kritiken och avstå från en ordning där hela förundersökningsprotokollet alltid ges in till rätten i samband med att åtal väcks. Utredningen konstaterar därvid att utvecklingen sedan RB:s tillkomst alltmcr gått mot att ansvaret för utred—

ningens fullständighet i brottmål lagts på parterna och att rätten mer och mer kommit att spela en enbart mottagande roll under huvudförhandling- en. Rättens behov av att kunna kontrollera om förundersökningen bedri- vits på ett objektivt och fullständigt sätt har därför enligt utredningen minskat radikalt. Utredningen anser att det under sådana förhållanden är möjligt att överge en ordning där hela förundersökningsprotokollet ges in och i stället tillgodose rättens informationsbehov på annat sätt.

Vad som enligt utredningen kan kritiseras från rättssäkerhetssynpunkt är att rätten får tillgång till dels material rörande icke åtalade gärningar och dels utskrifter från förhör rörande åtalade brott. Utredningen föreslår att sådant material i princip inte får ges in utan att det i stället får ankomma på åklagaren att i samband med att åtal väcks ge rätten upplysningar i mån av behov rörande bakgrunden till åtalet. tidsåtgången vid en huvudförhand- ling. behovet av personutredning m.m. Denna ordning medför enligt ut- redningen visserligen ett visst merarbete för åklagaren. i vart fall i ett inledningsskede innan de nya rutinerna funnit sin rätta form. men skapar å andra sidan en ökad rättssäkerhet, ett mer effektivt arbetssätt för den lagfarne domaren samt ökad jämställdhet mellan denne och nämndemän- nen vid huvudförhandlingen.

Förslaget har bemötts negativt av praktiskt taget alla remissinstanser som yttrat sig i frågan. Man menar sammanfattningsvis att nuvarande ordning inte innebär några beaktansvärda problem i rättssäkerhetshän- seende. samtidigt som en reform i enlighet med förslaget skulle medföra merarbete för åklagarna och sämre underlag för domstolen. Ett par remiss- instanser är inne på en medelväg som innebär att den tilltalades berättelse får ges in. men däremot inte övriga berättelser.

För egen del vill jag först konstatera att frågan om förundersökningspro- tokollets ingivande är en av de mer omdiskuterade inom brottmålsproccs- sen på senare år. Frågan har principiellt intresse så till vida som den hänger samman med grundläggande spörsmål rörande rättens och parternas an- svar för utredningens fullständighet i brottmål. Främst är den emellertid av praktisk betydelse.

Jag kommer i ett senare avsnitt att gå närmare in på frågan om rättens materiella processledning i brottmål. Jag vill emellertid redan nu säga att jag liksom utredningen och de allra flesta remissinstanserna anser det uteslutet att för brottmålsprocessens del gå över till en ordning som inne- bär dispositionsfrihet för parterna av det slag som för närvarande finns i dispositiva tvistemål. Detta innebär att det även framdeles kommer att finnas ett behov för rätten att kunna kontrollera vad som förevarit under förundersökningen och föranstalta om eventuella kompletteringar. Rätten behöver alltså i någon form ha tillgång till upplysningar om förundersök- ningen. Till detta kommer att material från förundersökningen kan ge rätten värdefulla upplysningar i andra hänseenden. t.ex. rörande tidsåt- gången vid en huvudförhandling och behovet av personutredning. Förun- dersökningsmaterialet underlättar också för domaren att se vilka problem målet innehåller. Genom att studera materialet får han klart för sig vad han skall inrikta sig på under huvudförhandlingen och kan bättre tillgodogöra sig processmaterialet.

lOO

Nuvarande ordning innebär att domaren får tillgång till hela förunder- sökningsprotokollet och ur detta själv får ta fram de upplysningar som behövs. Hur omfattande domarens arbete med protokollet blir är naturligt- vis avhängigt av framför allt målets beskaffenhet. Enligt vad som framgår av remissvaren synes dock den dominerande uppfattningen inom domar- kåren knappast vara att denna ordning för att inhämta information är ineffektiv. låt vara att det på sina håll framförs önskemål om att protokol— len borde vara mer överskådligt disponerade. Härtill kommer att en över- gång till en ordning i linje med den som förordats av utredningen skulle medföra att ytterligare en arbetsuppgift lades på åklagarkåren. något som med nuvarande arbetsläge bör undvikas.

När det gäller rättssäkerhetsaspekterna på nuvarande ordning kan man naturligtvis inte bortse från att det kan finnas en risk för att domaren medvetet eller omedvetet låter sig påverkas av de förhörsutsagor från förundersökningen som han tar del av före huvudförhandlingen. På samma sätt kan man hävda att domaren kan påverkas av kriminalregisteruppgifter rörande tidigare domar mot den tilltalade eller av tidningsuppgiftcr rörande målet eller att en överrättsdomare får en förutfattad mening genom att läsa underrättens dom. Emellertid är grundsatsen att endast det material som läggs fram vid huvudförhandlingen är processmaterial djupt rotad hos domarna. Enligt min erfarenhet kan man med fog utgå från att domarna är mycket observanta på risken för obehörig påverkan. Det bör tilläggas att det under remissbehandlingen inte förekommit något som skulle tyda på att det i praktiken skulle föreligga några missförhållanden i det nu diskute- rade hänseendet. Bl.a. säger såväl JK som JO att någon beaktansvärd kritik mot nuvarande ordning inte förekommit.

Slutsatsen av det jag hittills anfört blir att den av utredningen föreslagna ordningen kan medföra en hel del olägenheter från effektivitetssynpunkt. samtidigt som nuvarande ordning inte synes ha i praktiken vållat några beaktansvärda problem från rättssäkerhetssynpunkt. Under sådana om- ständigheter finns det enligt min mening inte för närvarande skäl att frångå det nuvarande systemet. I ett hänseende är jag emellertid beredd att i princip godta utredningens förslag. och det gäller material från förunder- sökningen rörande gärningar som inte omfattas av åtalet. Sådant material behöver rätten under inga omständigheter ha tillgång till för att förbereda målet. samtidigt som det från den tilltalades synpunkt kan te sig stötande att rätten och för övrigt också allmänheten —— har tillgång till material rörande gärningar som han inte är åtalad för. Det torde i många fall vålla begränsade olägenheter för åklagarna att se till att material rörande sådana gärningar rensas bort från förundersökningsprotokollen innan de ges in till rätten. Jag föreslår mot den bakgrunden en regel enligt vilken åklagarna rekommenderas att inte ge in sådant material. Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen (45 kap. 7 sil. Vidare berörs frågan i anslutning till mina överväganden rörande överbefälhavarens framställning angående den tilltalades tillgång till förundersökningsprotokollet i mål om spioneri (avsnitt 2.4.12).

Hänvisningar till S2-3-3

Min bedömning Något jourdomstolssystem införs inte. Frågan om ett snabbare

och enklare förfarande torde dock inom kort komma att aktualiseras i ett annat sammanhang.

Genom tilläggsdirektiv år 1978 fick RU i uppdrag att förutsättningslöst pröva frågan om inrättande av s.k. jourdomstolar. Utredningen har tolkat detta begrepp så att därmed avses en domstol som dömer över ett brott i omedelbart samband med brottet eller åtminstone i nära anslutning till det. Begreppetjourdomstol används i det följande i denna mening. och det bör uppmärksammas att det i detta sammanhang inte är fråga om sådan jour- verksamhet från domstolarnas sida som kan vara befogad för att pröva häktningsfrågor. Sistnämnda fråga kommer jag inom kort att ta upp i samband med att jag anmäler frågan om en lagrådsremiss med förslag till nya regler om häktning och anhållande.

Utredningen har kommit fram till att en ordning med jourdomstolar skulle kräva allvarliga avsteg från grundläggande principer i vår nuvarande brottmålsrättskipning. i varje fall om domstolarna förutsätts få ett målun- derlag som inte är endast helt obetydligt. En jourdomstolsreform förutsät- ter enligt utredningen förenklingar i fråga om reglerna för förundersökning och åtals väckande samt att ökade resurser satsas på polis- och åklagarsi— dan. Under alla omständigheter rör det sig enligt utredningens uppfattning om ett mycket begränsat antal mål som skulle kunna avgöras av jourdom- stolar. Rättens tid skulle antagligen inte kunna utnyttjas rationellt ens om man begränsade en reform till att gälla storstadsdistrikten i samband med helger.

Utredningens slutsats är att det inte är processekonomiskt försvarbart att inrätta jourdomstolar för att avgöra brottmål. Däremot. menar utred- ningen. kan detta givetvis vara befogat från kriminalpolitisk synpunkt. men utredningen är för sin del inte beredd att bedöma om sådana aspekter väger så tungt att de. tar över de processekonomiska nackdelarna.

Remissinstanserna har med något undantag ställt sig bakom utredning- ens slutsats att ett jourdomstolssystem inte bör införas. Någon remissin- stans menar att utredningen borde ha undersökt närmare vilka förenklingar i fråga om förundersökningsförfarandet som skulle vara möjliga i ett jour- domstolssystem.

För egen del villjag säga följande. Som jag nämnde i inledningen till avsnittet om brottmålsförfarandet, har utvecklingen av olika summariska förfaranden i enklare brottmål och den omfattande avkriminaliseringen av förseelser medfört att domstolarna i dag generellt sett endast har att handlägga brottmål av mer kvalificerad beskaffenhet. Handläggningstiderna i brottmål vid tingsrätterna år enligt min mening i stort sett godtagbara. De allra flesta brottmål avgörs inom några månader från det att åtal väckts. Givetvis förekommer enskilda fall med alltför långa handläggningstider. vilket dock endast undantagsvis torde bero på att domstolarna inte anser sig ha utrymme för att handlägga

målet. Angelägenheten av att inrätta ett system med jourdomstolar måste bedömas mot denna bakgrund.

Som utredningen visat skulle en jourdomstolsrättegång i mångt och mycket te sig annorlunda än en vanlig brottmålsrättegång. Åtalet skulle i många fall inte kunna vara preciserat från början utan skulle behöva utformas slutligt först under huvudförhandlingens gång. Den verksamhet som för närvarande bedrivs under förundersökningen skulle i stället få ske inför domstolen. På grund härav skulle det med hänsyn till rättssäkerhets- kraven antagligen bli nödvändigt att begränsajourdomstolarnas målunder- lag till lättutredda — framför allt erkända och lindrigare brott. Även det faktum att vårt differentierade påföljdssystem ställer stora krav på utred- ningen om den tilltalades personliga förhållanden sätter ganska snäva gränser för vilka mål som skulle kunna handläggas av jourdomstolar. De målkategorier som mot denna bakgrund skulle kunna bli aktuella i ett jourdomstolsförfarande överensstämmer ganska väl med dem för vilka vi redan har enkla och snabba former för beivrande. t.ex. strafföreläggan— deinstitutet.

Även om ett regelrättjourdomstolsförfarande således kanske inte ter sig motiverat från processekonomiska och andra synpunkter. är det enligt min mening uppenbart att man i vissa fall skulle kunna uppnå avsevärda krimi- nalpolitiska fördelar med en ordning där gärningsmannen ställs inför dom- stol avsevärt snabbarc än vad som ofta blir fallet med nuvarande regler. Jag tänker då framför allt på ungdomar som grips på bar gärning. Jag avser att inom kort närmare undersöka om man inte kan finna metoder för att åstadkomma en snabbare reaktion från samhällets sida i bl.a. dessa fall. I detta sammanhang lägger jag emellertid inte fram några förslag med an— knytning till jourdomstolstanken.

2.4. Vissa andra större frågor

Hänvisningar till S2-4

Huvudpunkterna i mitt förslag

1. Nya regler om rättens materiella processledning i tvistemål införs. Rätten skall driva en aktiv processledning utan att för den skulle övergå till en rådgivande verksamhet.

3. Även för brottmålens del införs nya regler om materiell pro- cessledning. Som regel bör parterna liksom enligt gällande praxis själva sköta utredningen i målet. men domstolen har även i forsätt- ningen ett ansvar för att utredningen blir fullständig.

Allmänna synpunkter

Frågan i vad mån rätten skall vara aktiv för att berika eller begränsa processmaterialet i ett mål. dvs. frågan om omfattningen av rättens malari- e/la process/mining. hör till de mest omdiskuterade inom hela processrät— ten. [ RB finns inga detaljerade regler eller några mer omfattande

1 03

motivuttalanden om hur långt en domare bör gå i fråga om processled- ning. utan det lämnas ganska stort utrymme för den enskilde domarens egen uppfattning. l förarbetena till småmålslagen förespråkades däremot en förhållandevis aktiv processledning i de mål som skulle handläggas enligt den lagen. framför allt med hänsyn till att det förutsattes att parterna normalt processade utan hjälp av rättsbildade ombud.

RU har i sitt betänkande uppehållit sig mycket utförligt vid frågan om den materiella processledningen. Utredningen konstaterar att utvecklingen efter RB:s tillkomst allmänt sett gått mot en mer aktiv processledning från domstolens sidai dispositiva tvistemål. bl.a. under inflytande av småmåls- förfarandet. Stora skillnader föreligger dock mellan olika domare. För brottmålens del har utvecklingen enligt RU snarast varit den motsatta främst beroende på att vi numera har en välutbildad åklagarkår och att den tilltalade i mycket större utsträckning numera biträds av rättsbildade för- svarare. Även i brottmål finns dock betydande skillnader mellan olika domare.

Utredningen menar att det förhållandet att omfattningen av processled- ningen varierar så mycket vid domstolarna utgör ett starkt skäl för lagstif- taren att komma med mer preciserade riktlinjer i denna fråga. Man konsta- terar därvid att det inte är möjligt att åstadkomma detta enbart genom nya lagregler. Verksamheten är så skiftande och så pass komplicerad att be- skriva att de närmare riktlinjerna får ges i form av motivuttalanden.

Den givna utgångspunkten för en diskussion om materiell processled- ning är enligt RU frågan om rättens slutliga ansvar för utredningens full- ständighet. För de dispositiva tvistemålens del är det på grund av panernas avtalsfrihet i stort sett deras egen sak att bestämma vilken omfattning processen skall få och vilken utredning som skall göras. ] sådana mål menar RU att processledningens mål i princip bör vara att ta reda på vad parterna verkligen vill i processen. Med hänsyn till vikten av att domstolen uppfattas som objektiv och till risken för onödigt vidlyftiga eller sned- vridna processer bör dock enligt utredningen ganska snäva gränser sättas för domarens undersökningsplikt. Utredningens slutsats blir att process- ledningen skall ligga på en nivå mellan den processledning som domaren för närvarande förutsätts utöva i mål som handläggs enligt RB och den processledning som enligt intentionerna bakom småmålslagen skall före- kommai småmål.

I indispositiva tvistemål (bl.a. de flesta familjemål) och i brottmål måste rätten enligt RU anses ha ett visst slutligt ansvar för att utredningen i målet blir tillräcklig. Processledningen måste då kunna gå längre än i de disposi- tiva tvistemålen. Rätten måste t.ex. själv kunna ta in erforderlig utredning. om parterna inte förmår det själva.

RU för en ingående diskussion rörande processledningen i olika hänse- enden, t.ex. när det gäller parternas yrkanden och åberopanden samt i fråga om bevisningen. Utifrån vissa exempel söker man fastställa vissa gränser för processledningens omfattning.

Remissinstanserna har i allmänhet uppskattat att utredningen så utförligt uppehållit sig vid den materiella processledningen och har mestadels också godtagit utredningens slutsatser rörande processledningens omfattning.

Prop. 1986/87z89

l 04

Flera remissinstanser har emellertid anmält avvikande uppfattning i en- skildheter. Flera ifrågasätter vidare om materiell processledning är ett ämne som lämpar sig för mera ingående direktiv från lagstiftaren: man menar att rättsutvecklingen i allt väsentligt måste äga rtrm i praxis.

För egen del tyckerjag det är värdefullt att utredningen har gjort en så inträngande analys av den materiella processledningens problem. Dessa problem har på senare år kommit i fokus bland praktiskt verksamma jurister i en helt annan utsträckning än tidigare. Bl.a. har frågorna diskute— rats inom ramen för domstolsverkets processrättsliga kursverksamhet. Utredningens överväganden har utgjort -— och kommer säkerligen även långt framöver att utgöra ett utmärkt underlag för den fortsatta diskus— sionen.

När det sedan gäller frågan i vad mån lagstiftaren kan och bör ge direktiv för den materiella processledningen kanjag först och främst konstatera att statsmakterna mig veterligt inte i något annat sammanhang har gett annat än mycket allmänna riktlinjer i ämnen av denna karaktär. Vad som framför allt är viktigt när det gäller processledningen är att den sker under stort hz'insynstagande till det enskilda målets och den enskilda situationens karaktär. Domaren måste i varje läge där behov av processledning kan uppstå noga överväga vad som är förenligt med kravet på en effektiv process. å ena sidan. och kravet på domstolens anseende för opartiskhet, å den andra sidan. Ett ingripande som kan gå för sig i en viss given situation kan i ett något annorlunda läge te sig mindre försvarligt. Om lagstiftaren under sådana förhållanden drar upp mer ingående riktlinjer för verksamhe- ten kan man riskera att ett uttalande tas till intäkt för att processledning alltid bör förekomma i ett visst hänseende men aldrig i ett annat. medan däremot det lämpliga kanske skulle ha varit att låta domaren ha ett mera fritt val i båda situationerna. Alltför detaljerade uttalanden kan verka förstelnande på förfarandet och därför gå i motsatt riktning mot den huvud- sakliga avsikten med översynen av RB. nämligen att skapa en process- ordning som medger ett ökat hänsynstagande till förhållandena i det enskil- da målet.

Men självfallet är det både möjligt och lämpligt att lagstiftaren mer allmänt uttalar sig om vilken materiell processledning som bör förekomma vici domstolarna. Som RU påpekat är en god processledning en av de viktigaste förutsättningarna för en effektiv process. Jag kommer i det följande att närmare gå in på processledningens problem utifrån den analys RU gjort. Eftersom problemen ställer sig delvis olika i dispositiva tviste- mål. å ena sidan. och i indispositiva tvistemål och brottmål. å den andra sidan. kommerjag att behandla dessa målgrupper var för sig.

Process/editing idispusitiva tvistemål

] ett dispositivt tvistemål råder i princip frihet för parterna att själva bestämma vad som skall vara föremål för processen. Rätten får inte döma trt mer än det som käranden yrkat eller mindre än svaranden medgivit och får heller inte grunda sin dom på någon annan omständighet trättsfaktum) än som åberopats av parterna. Viktiga begränsningar finns också i fråga

om rättens möjligheter att självmant föranstalta om bevisning. Som RU påpekat är dessa förhållanden av avgörande betydelse för rättens process— ledande verksamhet. Processledningen skall i princip begränsats till att i den mån det behövs hjälpa parterna att klara ut vad de vill yrka och äberopa och vilken bevisning de vill förebringa.

Det nu sagda innebär inte att jag är förespråkare av en passiv domarroll. Domaren bör inrikta sig på att under förberedelsen av ett må] så snabbt som möjligt få fram vad parterna yrkar och åberopar. vilken bevisning som skall förebringas och vad som skall styrkas med varje särskilt bevis. Häri ligger till en början naturligtvis att domaren skall ingripa för att avhjälpa otydligheter eller ofullständigheter i det som parterna anför. Men det måste också — låt vara i mer speciella situationer — kunna bli fråga om att domaren föranleder parterna att föra in nytt material i processen, nya yrkanden. nya grunder och ny bevisning. Så långt tycks också en bred enighet räda inom domarkåren. När man sedan skall fastställa var gränsen skall gå för denna verksamhet och i vilka situationer domaren skall agera har visserligen mänga domstolar i sina remissyttranden slutit tipp bakom RU:s tämligen måttfulla linje. vilken i sin tur kan förutsättas utgöra en kompromiss mellan olika meningar inom utredningen. Men flera röster har höjts för en längre gående processledning än vad utredningen förespråkar. medan andra pekat på situationer där processledning enligt utredningens modell framstår som mindre lämplig.

Jag anser det olämpligt att lagstiftaren motivledes tar ställning till kon- kreta exempel på när processledning skall förekomma eller inte. En sådan teknik skulle. som jag sagt tidigare. kunna läsa rättsutvecklingen på ett olyckligt sätt. Jag får i stället nöja mig med att mer allmänt uttala att domstolen i varje särskilt fall måste överväga om det är förenligt med domstolens opartiskhet och intresset av att undvika onödigt vidlyftiga processer att man t.ex. tar upp frågan om det finns några alternativa grunder som en part kan åberopa vid sidan av dem han uttryckligen åberopat. Det måste som utredningen säger allmänt sett krävas att det framstår som nära till hands liggande att parten. om han kommit att tänka på ch hade önskat äberopa det nya materialet. Domaren måste hela tiden göra avvägningen mellan den hjälpbehövande partens intresse att få ut så mycket som möjligt av rättegången. å ena sidan. och hänsynen till motpar- tens intressen. till hans t'örlitan pä domstolens objektivitet och till intresset av att hälla rättegången inom rimliga gränser. ä den andra sidan.

Det förhållandet att målet rör ett rättsområde där tvingande lagstiftning gäller till förmån för den hjälpbehövande parten bör kunna påverka omfatt- ningen av domarens aktivitet på det sättet att domaren har starka skäl att fråga sig om ett uteblivet åberopande av relevanta rättsfakta enligt en tvingande regel verkligen är i överensstämmelse med partens vilja. Samti- digt gör sig naturligtvis motpartens intressen gällande lika starkt i dessa mål som i mål med dispositiv lagstiftning (jfr RU i SOU l982:26 s. lll ff och särskilt yttrande 5. 6l6).

Jag vill vidare säga att jag håller med utredningen och majoriteten av remissinstanserna om att processledningens omfattning inte bör göras formellt beroende av om parterna företräds av rättsbildade ombud eller

inte. Förekomsten av ombud och ombudets skicklighet utgör naturligtvis — som utredningen påpekar omständigheter som automatiskt reglerar behovet av processledning. ochjag vill i vart fall inte generellt hävda att en part som inte har anlitat ombud får skylla sig själv om han sköter processen oskickligt. Här får sådana omständigheter som partens möjligheter att få rättshjälp och att få ersättning för ombudskostnader vägas in. Detta får betydelse inte minst i rättegångar om mindre värden, där man enligt mitt förslag skall behålla de nuvarande begränsningarna i fråga om rätten till ersättning för ombudsarvode och rätten till rättshjälp med biträdesförord- nande. Det är enligt min mening naturligt att domstolen under sådana omständigheter som förutsattes när småmålslagen infördes — i viss mån får kompensera ctt ombuds insatser. Detta innebär emellertid inte att jag menar att domstolarna i mål om små värden generellt bör gå så långt att de aktivt efterforskar alternativa yrkanden eller nya grunder. Någon materiell rådgivning hör av principiella skäl inte heller ankomma på domstolarna. Jag återkommer till den sistnämnda frågan i avsnittet om förprocessuell rådgivning (avsnitt 2.4.3).

När det gäller processledning rörande bevisning vill jag liksom utred- ningen till en början understryka att rätten bör vara aktiv för att precisera bevistema. Likaså bör rätten söka förmå parterna att iaktta principen om det bästa bevismedlet. även om parterna i dispositiva tvistemål även framgent bör ha den slutliga bestämmanderätten i fråga om åberopande av muntlig bevisning. Domaren mäste som utredningen anför i princip också vara oförhindrad att säga till en part att han måste räkna med att förebringa bevisning för ett påstående i rättegången för att detta skall godtas av domstolen.

RU har i detta sammanhang också gjort en del uttalanden rörande domarens rätt att i uppenbara fall påpeka för en part att den förebragta bevisningen är otillräcklig eller att en åberopad grund är ohållbar. Här kommer man in på mycket känslig mark, där balansgången mellan önske— målet att undvika onödigt processande och kravet på domarens objektivi- tet är mycket svår. Jag vill för min del inte utesluta att det finns situationer där det framstår som övervägande befogat att domaren gör uttalanden av detta slag, men vill samtidigt peka på att sådan verksamhet kommer mycket nära den materiella rådgivningen, som domstolarna i princip bör avhålla sig från i frågor där fler parter än en är involverade (jfr avsnitt 2.4.3). Den närmare omfattningen av domstolarnas verksamhet i dessa frågor måste emellertid —— liksom hittills lösas i det praktiska rättslivet.

Sammanfattningsvis menar jag i likhet med utredningen och många remissinstanser att en lämplig allmän nivå i fråga om processledningens omfattning bör vara en mer aktiv verksamhet än vad många domare nu utövar i mål som handläggs enligt RB och närma sig vad som förutsätts enligt smämålslagen. Rätten får vid sin bedömning av om ett aktivt ingri- pande bör ske i en viss situation ta hänsyn till den totala bilden i målet. bl.a. risken för att motparten skall uppfatta domaren som partisk. men även till sådana faktorer som att målet rör ett förhållande där parterna på grund av kostnadsreglernas och rättshjälpsreglernas utformning i prakti- ken saknar möjlighet att processa med hjälp av rättsbildade ombud. Detta

innebär att man inom det område som nu omfattas av småmålslagens regler även i fortsättningen bör utöva en aktiv processledning i huvudsak i enlighet med intentionerna vid den lagens tillkomst.

Process/editing i ina'ispo.t'iliva tvistemål

Att en fråga har indispositiv karaktär innebär att förlikning om saken inte får träffas i rättegången. Detta motiveras av att det inte ansetts kunna överlåtas åt parterna att själva fullt ut beakta alla intressen som är berörda. En konsekvens av dessa förhållanden är att rätten har större möjligheter att ta in annat material i målet än vad parterna åberopat och att i domen t, ex. ta hänsyn även till andra omständigheter än dem parterna åberopat.

Givetvis måste det nu sagda inverka på processledningen. Det behöver som RU påpekar emellertid inte medföra att förhandlingsprincipen överges och processen får en inkvisitorisk karaktär. Det torde råda en bred enighet om att det är både lämpligt och fullt möjligt att i de allra flesta indispositiva frågor låta parterna ha ett förstahandsansvar för utredningen ungefär på samma sätt som i de dispositiva målen.

Detta innebär att rätten åtminstone till en början kan agera som i disposi- tiva mål. Självfallet är det även i indispositiva mål påkallat med en varsam processledning för att domaren skall undgå miSStankar om partiskhet. Endast om parterna själva inte vill eller kan ta fram tillräckligt material för målets avgörande bör rätten självmant t.ex. gå utöver de grunder som en part åberopat eller på egen hand föranstalta om bevisning. Det är givetvis viktigt att detta sker öppet.

Gemensam lugrcgeljör alla tvistemål

RU har föreslagit en regel om processledning som är gemensam för alla sorters tvistemål. dispositiva och indispositiva. Remissinstanserna har i allmänhet lämnat denna teknik utan erinran. även om flera röster höjts för en mer preciserad regel än den utredningen föreslagit. Samtidigt har många anfört att det inte är möjligt att fånga in processledningens skiftande problematik i lagtext på ett bättre sätt än vad utredningen gjort. Jag instämmeri sistnämnda bedömning och förordar därför ("42 kap. 8 åRB) en regel av i stort sett det innehåll utredningen föreslagit.

Proc-c.tsledning i brottmål

Som jag nämnde nyss har utvecklingen sedan RB:s tillkomst för brottmå- lens del varit snarast den motsatta till den i tvistemål. Genom åklagarkå- rens stigande kompetens och den ökade frekvensen offentliga försvarare i mål över bötesnivån har man numera normalt sett goda garantier för att parterna själva ser till att utredningen i ansvarsfrågan blir fullständig. Rätten kan som en följd härav i allmänhet spela 'en mindre aktiv roll i den delen. Detta sammanhänger givetvis också med att en stor del av förbere- delsearbetet skett under förundersökningen: bl.a. har parternas inställning i målet normalt klarlagts redan då. I de flesta fall räcker det därför med att

Prop. 1986/87: 89

rätten när åtalet väcks gör en översiktlig kontroll över vad som förevarit under förundersökningen och sedan sätter ut målet direkt till huvudför- handling och därvid kallar de personer som skall höras i enlighet med vad parterna begärt. ] mer komplicerade brottmål kan det som jag tidigare nämnt (avsnitt 2.3.3) behövas andra förberedelseåtgärdcr från rättens sida när det gäller ansvarsfrågan.

Som utredningen föreslår bör nuvarande möjligheter för rätten att agera ex officio i brottmål finnas kvar. t.ex. regeln i 35. kap. 6 & RB om möjlighet för rätten att självmant ta in vittnesbevisning. I motsats till utredningen anser jag däremot. liksom flera remissinstanser. att det inte finns tillräck- liga skäl att helt slopa nuvarande möjlighet att förelägga åklagaren att komplettera förundersökningen (45 kap. 11 & RB"), även om en sådan möjlighet torde komma till praktisk användning endast i extrema undan- tagsfall.

Lika lite som i indispositiva tvistemål bör emellertid domarens verksam- het för att komplettera utredningen ta sig formen av ett förstahandsansvar. Om domaren före huvudförhandlingen märker att en viss komplettering av inte rent formell beskaffenhet förefaller motiverad. bör han i första hand göra parterna uppmärksamma på frågan och överlåta åt någon av dem att föra in det nya materialet i målet. Rätten bör ta in materialet ex officio först om parterna inte själva agerar med anledning av domarens påpekande. En annan sak är att åklagaren. om den tilltalade framställer önskemål om bevisning. ofta kan åberopa bevisningen själv och den tilltalade därigenom undgå att ådra sig kostnader.

Det bör betonas att den omständigheten att diskussioner kan bli behöv- liga med den tilltalade kan vara ett skäl för att offentlig försvarare förord- nas om också de övriga villkoren i Zl kap. 3 a & RB för förordnande av offentlig försvarare är uppfyllda.

När det gäller påföljdsfrågan har rätten av tradition ett avsevärt större ansvar för utredningens införskaffande än i ansvarsfrågan. Liksom utred- ningen anserjag övervägande skäl tala för att nuvarande ordning i princip behålls. Det bör dock framhållas att det i många fall är lämpligt att parterna anger för rätten vilken utredning de anser behövlig (specialmotiveringen till 45 kap. 10 å).

RU tar också upp frågan i vad mån rätten bör ingripa mot otydligheter och ofullständigheter i parternas yrkanden m. m. samt om rätten bör föran- leda äklagaren att göra ändringar i och tillägg till sin gärningsbeskrivning. Man diskuterar därvid vissa praktiska exempel.

Självfallet måste domstolen ha både rätt och skyldighet att genom frågor försöka reda ut oklara punkter i t.ex. åklagarens gärningsbeskrivning eller den tilltalades inställning till åtalet. Hur långt rätten därutöver bör få gå är - på samma sätt som för tvistemålens del — en fråga som liksom hittills får lösas i den praktiska tillämpningen. Utredningens ingående överväganden i dessa delar bör tjäna som ett värdefullt underlag för fortsatta disktrssioner inom bl.a. domarkåren.

Jag vill för min del rent allmänt uttala att processledning till förmån för den tilltalade principiellt sett givetvis är avsevärt mindre bctänklig än processledning till förmån för åklagaren, särskilt som rätten ändå kan

l ()9

frikänna den tilltalade på en grund som han inte har åberopat. Med hänsyn till att rätten har det slutliga ansvaret för att ett brottmål blir tillräckligt utrett kan det heller inte undvikas att rätten tar initiativ för att undanröja någon oklarhet utan att i förväg säkert kunna bedöma till vilken parts förmån eller nackdel initiativet visar sig bli. Jag menar att det i brottmål alltid måste finnas en möjlighet för rätten att ingripa för att undanröja oklarheter och ofullständigheter i parters och vittnens framställningar. Sådana ingripanden bör självfallet inte ta sig formen av inkvisitoriska förhör från rättens sida. utan rätten bör i första hand i stället uppmärksam- ma parterna på bristerna i processmaterialet och få dem att själva reda ut Oklarheterna (jfr Ekelöfi Festskrift till Andenaes s. 423 ff). Jag vill i det sammanhanget också framhålla att det. om det uppstår fråga om tillämp- ning av ett annat lagrum än det åklagaren åberopat. ofta kan vara lämpligt att låta parterna yttra sig med anledning av den nya situationen.

När det gäller processledning i fråga om bevisningen torde samma s_vn- sätt kunna anläggas som i tvistemålen.

När det gäller lagregleringen av rättens materiella processledning i brott- mål torde det som hittills vara tillräckligt att en uttrycklig regel finns såvitt avser huvudförhandlingsskedet (46 kap. 4 å. 47 kap. 24 å).

Hänvisningar till S2-4-1

Huvudpunkterna i mitt förslag

]. Rättens förlikningsverksamhet regleras gemensamt för alla dis- positiva tvistemål. Domaren skall i allmänhet ta upp frågan om förlikning med parterna men bör inte driva frågan om någon av parterna motsätter sig att diskutera förlikning.

2. Förutsättningarna för att särskild medlare skall få förordnas preciseras. De särskilda mcdlarnas verksamhet skall liksom hittills vara oreglerad.

Inledning

Det ingår som en viktig del i rättens verksamhet i dispositiva tvistemål — vid sidan av och som ett komplement eller alternativ till den verksamhet som direkt syftar till målets avgörande genom dom att försöka få parterna att komma överens i saken, dvs. träffa en förlikning. Frågan i vad mån rätten skall vara aktiv i detta hänseende är omdiskuterad bland domare och förlikningsverksamheten är föremål för en delvis ganska vari- erande praxis. I förarbetena till småmålslagen har lagstiftaren uttalat sig för en mer aktiv förlikningsverksamhet i mål som handläggs enligt små- målslagen.

RU har. i syfte att komma till rätta med den varierande praxis som för närvarande finns på detta område. ingående behandlat frågan om förlik- ningsverksamhetens omfattning. Man har föreslagit en gemensam regel för alla dispositiva tvistemål och kompletterat den med omfattande motivutta-

landen rörande i vilka fall det är lämpligt eller mindre lämpligt att domaren verkar för förlikning mellan parterna.

Remissinstanserna hari allmänhet vitsordat behovet av klarare riktlinjer för förlikningsverksamheten. I stora delar ansluter man sig också till utred- ningens synpunkter eller lämnar dem utan erinran. I vissa enskildheter har dock utredningens förslag bemötts kritiskt av flera remissinstanser. Jag kommer att gå närmare in på detta i det följande.

Allmänt omjörlikningsverksam/teten

Det råder en bred enighet om att rätten i dispositiva tvistemål skall under- söka om det finns förutsättningar för förlikning mellan parterna och i vissa fall också aktivt försöka åstadkomma en förlikning. Frågan om omfattning- en av denna verksamhet är däremot avsevärt mer kontroversiell.

RU menar att det bör vara en utgångspunkt när man diskuterar förlik- ningsverksamheten att domstolarnas förstahandsuppgift är rättskipning i mer inskränkt bemärkelse. dvs. domstolarna skall i princip endast medver- ka till sådana lösningar på inkomna tvister som står i överensstämmelse med gällande rätt. En väsentlig uppgift för domstolarnas avgöranden är nämligen inte bara att de skall lösa parternas mellanhavande utan också att de skall verka handlingsdirigerande för samhällsmedlemmarna i allmänhet. Detta medför enligt utredningen viktiga konsekvenser i fråga om inrikt- ningen av förlikningsverksamheten. Om domaren skall verka för en förlik- ning mellan parterna, bör han inrikta sig på ett resultat som så nära som möjligt ansluter till vad en tänkt dom i målet skulle innehålla. Endast om särskilda skäl föreligger. bör rätten föreslå en förlikning trots att den klart strider mot exempelvis gällande civilrättslig lagstiftning. Dessa förhållan- den medför i sin tur att rätten enligt utredningen inte bör påbörja förlik- ningsarbetet förrän sent under förberedelsen, då domaren kan överblicka tvistefrågorna och rättsläget i målet.

] det hänseendet har flera remissinstanser anfört att utredningen tryckt alltför hårt på den allmänpreventiva funktionen hos eivilrättskipningen. Det är. menar man, inte till någon större nackdel om domstolarna medver- kar till förlikningar som ligger en bit vid sidan om vad domstolen kan tro kommer att bli slutresultatet om målet skulle gå till dom. Man anför i det sammanhanget också att det ofta är omöjligt för domaren att veta något om vad utgången i en dom skulle bli. Skulle utredningens resonemang godtas, skulle det — menar man — medföra att förlikningsaktiviteten från domsto- lens sida skulle få anstå till ett mycket sent skede av målets handläggning, när domaren kunde bilda sig en säker uppfattning om utgången i målet. Då skulle. å andra sidan, de processekonomiska vinsterna med en förlikning ofta framstå som försumbara.

För min del vill jag lägga följande synpunkter på denna fråga. Självklart är de allmänna domstolarnas verksamhet oerhört väsentlig för allmänhe- tens tilltro till och respekt för den materiella lagstiftningen. såväl den civilrättsliga som den straffrättsliga. Så till vida har RU rätt i sitt resone- mang som denna tilltro och respekt riskerar att försvagas, om det blir känt att domstolarna mer allmänt försöker åstadkomma förlikningar som ligger

klart vid sidan av vad den materiella lagstiftningen föreskriver. Samtidigt måste man ha klart för sig att det är fråga om dispositiva mål där parterna har rätt att göra upp vid sidan om rättegången och utan hänsyn till innehål— let iden civilrättsliga lagstiftningen. Domstolen har i princip t.ex. skyldig- het att genom dom stadfästa en av parterna träffad förlikning även om domstolen anser att den klart strider mot det materiella rättsläget. Mot denna bakgrund innebär det enligt min mening inte någon större risk för den civilrättsliga lagstiftningens genomslagskraft om domstolarna i rimlig utsträckning medverkar i förlikningsförhandlingar som kommer in på fak- torer något vid sidan av de strikt juridiska. Härtill kommer, som flera remissinstanser påpekat. att domstolen när det blir aktuellt att diskutera förlikningsfrågan ofta inte kan ha någon säker uppfattning om innehållet i en blivande dom.

Det nu sagda innebär inte att jag anser att rätten alltid bör få driva förlikningsarbete utan att snegla på i vad mån parterna synes ha fog för sina ståndpunkter i målet. Vad som enligt min mening är olämpligt är t. ex. att rätten hårt driver en part. vars talan förefaller välgrundad. att gå med på en förlikning som innebär att han i väsentlig mån efterger vad han yrkar i målet. En fara för allmänhetens tilltro till civilrättskipningen föreligger nämligen, om det blir vanligt att parter känner sig tvingade av domstolarna att gå med på förlikningar som innebär att de får ge efter sin rätt. Därmed tangerar man en delvis annan frågeställning. nämligen i vad mån rätten skall ägna sig åt förlikningsverksamhet mot parternas vilja.

I detta hänseende menar RU att rätten inte bör få driva förlikningsförsök om någon part säger ifrån att han inte vill vara med om förlikning: man föreslår också en uttrycklig lagregel om detta. Flera remissinstanser menar att en sådan bestämmelse är för kategorisk med hänsyn till de skiftande förhållanden som föreligger i praktiken.

Jag menar för min del att det i och för sig är en självklarhet att rätten, om en part klart säger ifrån att han inte önskar driva förlikningsförhandlingar med motparten utan vill att rätten skall pröva målet, inte bör pressa parten att ändå gå in i förhandlingar eller utöva påtryckningar på honom att godta ett av motparten framlagt förlikningsbud. Varje part har naturligtvis en oavvislig rätt att. om de formella förutsättningarna är uppfyllda. få ett tvistemål prövat i enlighet med gällande materiella rättsregler. Det får inte förekomma att en domare mer eller mindre vägrar att göra en rättslig prövning av ett mål. Rätten bör emellertid till att börja med i princip alltid ha rätt att fråga parterna om de har diskuterat en uppgörelse i godo och om de är intresserade av att denna fråga tas upp under rättens ledning. Rätten bör vidare ha rätt och skyldighet att i neutrala termer ge parterna saklig information om fördelar och nackdelar med de olika alternativen dom resp. förlikning. bl.a. med hänsyn till rättegångskostnader. tidsaspekter och möjligheter till frivilligt fullgörande. Och om rätten anser att processeko- nomiska faktorer starkt talar för förlikning. t.ex. i mål rörande många stridiga delposter. bör man påpeka detta. Likaså kan, som RU säger, vikten av att parterna framdeles upprätthåller goda relationer starkt tala för förlikning. och rätten bör kunna nämna även en sådan faktor. Denna faktor har särskild relevans i affärstvister och tvister mellan släktingar och grannar.

1.

En viktig fråga i detta sammanhang är i vilken mån rätten skall väga in den omständigheten att ena parten verkar ha avsevärt mer fog för sin ståndpunkt än motparten och att det frånjuridisk synpunkt kanske t.o.m. verkar klart hur utgången i målet skall bli. Jag menar i likhet med RU att sådana faktorer bör föranleda domstolen att vara mer försiktig med pro— paer om förlikning. menjag vill samtidigt inte utesluta att domstolen även i juridiskt ganska klara mål kan medverka till förlikningar som innebär att ena parten något efterger sin rätt. Det kan ju nämligen förhålla sig så att den part som har rätt i sak ändå totalt sett tjänar på en förlikning: bl.a. kan den gagna möjligheterna till frivillig fullgörelse från motparten.

Den omständigheten att parterna företräds av advokater eller motsva- rande bör inte hindra att rätten aktualiserar frågan om förlikningsförhand- lingar under förberedelsen. Som llera remissinstanser påpekar kan par- terna. eller en av dem. ha kontaktat advokat eller motsvarande först på ett sent stadium och några meningsfulla förhandlingar därför inte hunnit föras. Det kan också vara så att en part blir mer förlikningsvillig när han hör frågan tas tipp av ett neutralt organ. domstolen. än när hans eget ombud tar tipp frågan. En tredje faktor kan vara att parten bättre kan bedöma sina chanser i processen när förberedelsen kommit en bit på väg vid rätten och därigenom kan föra förlikningsfrågan på en realistisk grund. Generellt sett bör emellertid enligt min mening gälla att rätten skall vara mer försiktig med förlikningspropåer när parterna företräds av advokater. Man måste nämligen normalt sett utgå från att frågan prövats tillräckligt under stadiet före domstolsförhandlingen.

Av vad jag hittills har anfört framgår att jag anser att sådana faktorer som målets juridiska och sakliga komplikation. parternas intresse av att uppprätthälla goda relationer med varandra. deras förlikningsvilja och medverkan av advokater bör vägas in i domarens bedömning av om det är lämpligt att aktualisera förlikningsfrågan i ett mål. Jag har hittills inte heller kunnat peka ut någon viss typ av mål där förlikningsfragan under inga omständigheter bör aktualiseras. Inte heller i övrigt anser jag att någon skarp gräns i detta hänseende bör dras. Jag tänker i det sammanhanget främst på vad RU kallat de "svart-vita" målen. alltså mål där en dom endast kan resultera i antingen helt bifall till eller helt ogillande av käromå- let. Jag kan inte se något skäl till att sådana mål generellt skall undantas från området för rättens förlikningsinitiativ. Men det hindrar inte att ett mål av denna kategori i ett enskilt fall kan te sig olämpligt att förlika. Ett exempel på detta är det fallet att domaren anser det uppenbart att någon av parterna far med osanning.

Mycket viktiga faktorer när det gäller intensiteten av domarens förlik- ningsförsök är. som utredningen påpekar. tvisteföremålets värde och rätte- gångskostnat'lernas storlek samt. framför allt. relationen tnellan dessa båda faktorer. Ju högre de beräknade rättegångskostnaderna är i förhållande till tvisteföremålets värde. desto angelägnare framstår det från både parternas och det allmännas synpunkt att målet förliks. Jag menar därför liksom RU och flertalet remissinstanser att man får acceptera en längre gående förlik- ningsverksamhet i sådana mål än i mål som gäller stora belopp eller där de f("irväntade kostnaderna är måttliga. Detta är ju också grundtanken bakom

småmålslagens nuvarande regel. som föreskriver särskilt aktiv förliknings- verksamhet i mål om små värden.

Beträffande tidpunkten för ett förlikningsinitiativ från rättens sida har RU anfört att det normalt är bäst att ta upp frågan mot slutet av förberedel- sen. då parternas ständpunkter har börjat klarna och parterna därför kan någorlunda säkert bedöma fördelar resp. nackdelar med olika alternativ. Jag kan principiellt sett ansluta mig till denna ståndpunkt, men vill samti- digt hålla dörren öppen för att det beroende på målets beskaffenhet kan vara lämpligt att ta upp frågan även i andra skeden. Om målet t.ex. rör krav beträffande ett stort antal stridiga delposter. där omfattande bevis- ning verkar behövas. kan de processekonomiska fördelarna med en förlik- ning framstå som så Starka att det är lämpligt att ta upp förlikningsfrågan redan innan man mer i detalj går igenom parternas ståndpunkter och bevisning i olika delar av målet. Och det bör inte vara något som hindrar att rätten tar upp förlikningsfrågan omedelbart före en huvudförhandling i ett mål: etfarenhetsmässigt kan förutsättningarna för förlikning i detta skede framstå som särskilt goda.

När det sedan gäller formerna för rättens förlikningsverksamhet anser jag liksom RU och flertalet remissinstanser att stor frihet bör ges domaren att agera. när målet enligt de riktlinjerjag dragit upp i det föregående — Väl befunnits vara av sådan beskaffenhet att det är lämpligt att domaren aktualiserar frågan om förlikning. Som jag nämnt bör domaren kunna peka på olika för- och nackdelar för parterna med förlikning resp. dom. Doma- ren bör kunna tala om för en part att han måste vara beredd att bevisa sina påståenden i ett visst hänseende. ochjag vill heller inte utesluta att det kan framstå som befogat att domaren i vissa uppenbara fall talar om för en part att den av honom åberopade bevisningen förefaller otillräcklig. Det kan heller inte anses oförenligt med domarrollen att förlikningsförhandlingarna sker under domarens direkta ledning och att domaren själv kommer med konkreta medlingsbud. För all denna verksamhet bör emellertid. som utredningen påpekat. gälla att den bör ske med sådan försiktighet att domaren inte utsätter sig för risken att verka partisk utan att domaren, om förlikningsförsöken misslyckas. kan fortsätta att handlägga målet utan att han anses jävig.

Med det sistnämnda ärjag inne på ett annat ämne som utredningen tagit upp i detta sammanhang. nämligen s.k. särskild medling enligt 42 kap. 17 å andra meningen RB. En sådan särskild medlare kan det många gånger vara lämpligt att utse i vissa mål. där det krävs en fristående medlare som kan agera med större frihet än vad en domare kan tillåtas med hänsyn till domarrollcn. Utredningen konstaterar att institutet särskild medlare hittills använts endast sparsamt. men man anser att det skulle vara av värde från processekonomisk synpunkt om sådan medlare förordnades oftare än nu. För att uppmuntra till detta föreslår utredningen att medlarna skall ha rätt till ersättning av allmänna medel.

Det finns enligt vad jag har erfarit tecken som tyder på att den särskilda medlingen kommit till användning i större utsträckning än förut under den tid som gått sedan utredningen lade fram sitt betänkande. Troligen är denna utveckling delvis en följd av utredningens resonemang rörande

medlingens fördelar. Jag vill för min del uttala attjag håller med utredning- en om att särskild medling kan vara ett bra alternativ i vissa omfattande tvister, där skiljaktigheterna mellan parterna är stora och där bevisningen kommer att bli tidskrävande. Jag tror också att den utveckling mot fler medlingar som nu tycks äga rum kan visa sig processekonomiskt fördelak- tig både för parterna och det allmänna. Mot bakgrund av det nu sagda kommerjag i det följande att föreslå en precisering av förutsättningarna för att särskild medlare skall få förordnas (42 kap. 17 % RB).

När det gäller frågan i vad mån staten skall ta på sig kostnaderna för medlingen bör först och främst konstateras att många medlingsuppdrag redan nu utförs under ledning av domare. ofta utan några direkta kostnader för parterna. Det är med andra ord fråga om ett frivilligt arbete som utförs av domare med särskilt intresse och särskild fallenhet för de aktuella arbetsuppgifterna. Såvitt jag vet har det hittills inte stött på några mer påtagliga svårigheter att få tag på personer som vill tjänstgöra som med- lare. I och för sig skulle det naturligtvis vara önskvärt om staten kunde ta på sig en stön'e del av kostnadsansvaret för medlingen och därigenom t.ex. uppnå att även andra än statligt anställda jurister kunde i ökad utsträckning få uppdrag som medlare. Med hänsyn till vikten av att det allmänna i nuvarande läge inte tar på sig några nya kostnader och det faktum att verksamheten för närvarande ändå förefaller kunna bedrivas i lämplig utsträckning anser jag mig nu inte böra föreslå att medlarna arvo— deras av allmänna medel.

RU har vidare föreslagit vissa regler för att styra medlarnas verksamhet. bl.a. rörande rapporteringsskyldighet till rätten. Flera remissinstanser har haft invändningar i olika hänseenden mot de föreslagna reglerna. Jag kan för min del inte se något praktiskt behov av sådana regler, särskilt inte som jag nu inte lägger fram något förslag om arvodering av medlarna av allmän- na medel. Medlarnas verksamhet bör därför liksom hittills vara oreglerad.

Rent lagtekniskt anser jag liksom RU att föreskrifter om rättens förlik- ningsverksamhet kan tas upp i en regel som är gemensam för alla disposi- tiva tvistemål. Nägon särregel för mål om små värden behövs alltså inte. Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa frågor rörande domstolens förlikningsverksamhet och den särskilda medlingen.

Hänvisningar till S2-4-2

Min bedömning

Domstolarnas serviceskyldighet i den dömande verksamheten skall inte heller i fortsättningen regleras i lag.

Det är numera en vedertagen princip när det gäller förhållandet mellan myndigheter och enskilda att företrädare för en myndighet skall bistå allmänheten med upplysningar om sådant som rör myndighetens verksam- hetsområde. Den principen kom före årsskiftet 1986/87 till uttryck i 2 & förordningen (19802900) om statliga myndigheters serviceskyldighet —

vilken gällde även domstolarnas dömande verksamhet —- och har nu i preciserad och utökad form överförts till lag i den nya förvaltningslagen (198623). Denna lag är dock för domstolarnas del tillämplig endast i frågor av förvaltningsrättslig natur. Vad gäller domstolarnas dömande verksamhet regleras serviceskyldigheten alltjämt i den nyss nämnda för- ordningen (se SFS 1986:1133). 1 denna betonas att serviceverksamheten såvitt avser andra områden än det administrativa bör bedrivas ”i lämplig utsträckning".

För mål som nu handläggs enligt småmålslagen finns särskilda regler om domstolens serviceskyldighet på rättegångens inledande stadium. Tings- rätten skall enligt 1 .5 kungörelsen (1974z465) om tillämpningen av lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden när det behövs gå allmänheten till handa med lämpliga anvisningar om vad de rättssökande har att iaktta för att ta till vara sin rätt. Domstolen skall vid behov också lämna upplysningar om hur ansökan om stämning eller yttrande över sådan ansökan bör avfattas och om förfarandet i övrigt i rättegången.

RU har mot denna bakgrund tagit upp frågan om hur omfattande dom— stolarnas förprocessuella serviceskyldighet gentemot de rättssökande bör vara. Man konstaterar att tillämpningen av den regel jag nämnde sist har varierat avsevärt mellan domstolarna; vissa tingsrätter har hållit sig till upplysningar i mer formella frågor. medan andra gått längre än vad som torde ha avsetts vid regelns tillkomst och även gett parterna råd i mer materiella frågor. t.ex. rörande hur de skall lägga upp sin talan i en kommande rättegång.

Utredningen menar för sin del att flera skäl talar för att verksamheten begränsas till mer formella upplysningar t.ex. rörande ifyllande av ansö- kan och om förfarandets gäng. Först och främst är en materiell rådgivning ofta mindre lämplig med hänsyn till vikten av att motparten anser domsto- len opartisk. Vidare har domstolens tjänstemän ingalunda alltid någon särskild kompetens för att ge sådana materiella råd. Det bör därför. menar utredningen. i princip ankomma på advokater och andra praktiserande jurister att. bl.a. inom ramen för systemet med rådgivning enligt rätts- hjälpslagen. ge materiella råd angående partens talan i processen.

Utredningen menar vidare att den upplysningsverksamhet av mer for- mell art som bör åligga domstolarna inte bör begränsas till mål om mindre värden utan att den bör gälla alla mål, även om reglerna i rättshjälpslagen om rätt till rättshjälp med biträdesförordnande automatiskt medför att behovet av upplysningar från domstolen är mindre i mål där sådan rätt föreligger. Utredningen menar att regler om domstolens serviceskyldighet bör ges i förordning.

Utredningens resonemang och förslag har i denna del tillstyrkts eller lämnats utan erinran av praktiskt taget alla remissinstanser.

För egen del menarjag att en utgångspunkt för omfattningen av domsto— larnas serviceskyldighet på samma sätt som när det gäller övriga myn- digheter — bör vara att den skall sträcka sig så långt som är möjligt utan att befogade intressen träds för när. En naturlig sådan gräns sätts. som jag även påpekat i propositionen (1985/86:8() s. 20) om ny förvaltningslag. av det faktum att domstolsförfarandet normalt är ett förfarande där två parter

står mot varandra och där domstolens bistånd till den ena av dessa lätt kan av motparten uppfattas som att domstolen inte är opartisk.

Jag påpekade i avsnittet om materiell processledning att domstolarna av det skäl som jag nu angett i princip inte bör ttnder rättegången ge parter sådan vägledning som innebär att rätten talar om hur parten skall lägga upp sin talan. Motsvarande betänkligheter gör sig gällande under det förproces- suella stadium som jag nu talar om. även om det är en annan tjänsteman än den som sedermera skall handlägga målet som sköter rådgivningen. Jag anser alltså i likhet med RU och remissinstanserna att principen bör vara att domstolens förprocessuella serviceskyldighet i tvåpartsmål inskränker sig till att ge ttpplysningar av mer formell art. t.ex. att ge anvisningar för att fylla i formulär till stämningsansökan och lämna allmänna upplysningar om förfarandet vid domstolen. bl.a. rörande innebörden av gällande regler om rättegångskostnader. Samtidigt bör en skyldighet av detta slag i princip gälla alla mål. även om behovet av upplysningari praktiken regleras av de faktiska möjligheterna för parterna att anlita rättsbildade ombud i målet.

När det däremot gäller ärenden av enpartskaraktär. är det som RU påpekar naturligt att den förprocessuella servicen i tnån av behov går längre och mer närmar sig vad som i normalfallet är tänkt att gälla enligt den nya förvaltningslagen. Domstolarna bör i sådana ärenden kunna ge råd angående t.ex. vilken utredning den sökande bör skaffa fram eller vilka grttnder han har möjlighet att åberopa för att få sin ansökan bifallen.

I likhet med RU anser jag det inte nödvändigt att domstolarnas service— skyldighet i den dömande verksamheten regleras i lag utan den bör liksom hittills regleras i 2 % i den tidigare nämnda förordningen.

Hänvisningar till S2-4-3

  • Prop. 1986/87:89: Avsnitt 2.4.1

Min bedömning

Inga nya regler rörande överflyttning av tvistemål som stämts in till fel domstol införs nu. Frågan tas upp i ett senare sammanhang.

Enligt nu gällande regler har en domstol, som funnit sig vara obehörig att ta upp ett tvistemål. endast i undantagsfall rätt att vidarebefordra stämnings— ansökningen eller målet till en behörig sidoordnad domstol. Talan skall i stället avvisas på grttnd av rättegångshinder (34 kap. l & RB). Käranden får därefter lämna in en ny ansökan till rätt domstol.

Brottmål som tagits upp av viss domstol får enligt gällande rätt — på framställning av åklagare överflyttas till annan behörig domstol. om syn- nerliga skäl föreligger ( 19 kap. 7 & RB).

RU har funnit att det skulle vara till fördel för alla parter att domstolarna får rätt att också överflytta tvistemål i de fall domstolen funnit sig vara obehörig att ta upp ett mål samtidigt som annan domstol är behörig. Härigenom skulle man undgå en onödig omgång.

Många remissinstanser har varit positiva till utredningens förslag. Ett par remissinstanser har dock påpekat att den av RU föreslagna regeln

medför åtskilliga tillämpningsproblem och även i vissa hänseenden kan innebära rättsförluster för svaranden.

För egen del ärjag — liksom utredningen av den uppfattningen att det är angeläget att undvika åtgärder som för såväl parterna som domstolen ter sig onödiga. Såsom påpekats av såväl RU som en del remissinstanser medför emellertid en möjlighet för en domstol att flytta över mål till en annan domstol eller en annan myndighet åtskilliga problem. RU har i sitt förslag löst en del av dessa men många kvarstår alltjämt.

Störst praktisk betydelse skulle den föreslagna regeln med all sannolik- het få i den summariska processen. Dels är rätten där alltid skyldig att pröva sin behörighet. dels är antalet mål mycket stort. Såsom jag redan anfört tar jag emellertid inte upp den summariska processen i detta sam- manhang. Eftersom jag inhämtat att de problem som kan uppstå när det gäller ansökningar som ges in till fel domstol oftast löses på ett mera formlöst sätt. anserjag inte att det finns anledning att nu ta upp denna fråga separat. Jag avser däremot att i samband med den totala översynen av den summariska processen närmare överväga lämpligheten av att för denna föreslå en regel om överflyttande av mål.

1 processen enligt RB är de flesta forumregler dispositiva. Rätten skall i sådana fall pröva sin behörighet endast om svaranden gör foruminvänd- ning. Svaranden avstår ofta från att göra sådan invändning. vilket minskar behovet av den föreslagna regeln. Vad som förekommit vid remissbehand- lingen har också visat att en överflyttningsregel inte är problemfri. När det gäller de indispositiva forumreglerna i RB. kommer RU:s fortsatta övervä- ganden angående t.ex. fastighetsdomstolarnas framtida status att få bety- delse även för lämplighetcn av en regel om överlämnande av mål.

Av anförda skäl harjag stannat för att nu inte heller för RB-processens del föreslå någon regel om överflyttande av mål. Det är däremot min avsikt att i annat sammanhang återkomma till denna fråga.

Mitt förslag

Högsta domstolen får förordna att mål som väckts vid skilda domstolar i vissa fall skall handläggas i en rättegång vid en av domstolarna.

Under senare år har det förekommit flera uppmärksammade rättegångar angående bl.a. läkemedelsskador. där ett gemensamt drag varit att flera personer drabbats av likartade skador och sedan yrkat skadestånd av läkemedelsfabrikantcn eller staten. I vissa av dessa fall har var och en av de skadelidande väckt talan mot samme läkemedelsfabrikant vid sitt eget hemvistforum med stöd av regeln om forum för skadegörande handling ( 1() kap. 8 & RB). Enligt 14 kap. 7 & RB är det inte tillåtet att förena mål om de väckts vid skilda domstolar, och det finns inga möjligheter att flytta över tvistemål från en behörig domstol till en annan. Detta har medfört att mani

vissa av de aktuella fallen tvingats att parallellt driva flera rättegångar. i vilka utredningen och rättsfrågan varit gemensam.

RU har för att komma till rätta med olägenheterna med nuvarande ordning föreslagit en regel som går ut på att högsta domstolen i sådana fall som nu nämnts skall få befogenhet att förordna att målen skall handläggas vid en av domstolarna. Förslaget har i princip tillstyrkts eller lämnats titan erinran av samtliga remissinstanser.

Sedan utredningen avgav sitt förslag. har i rättshjälpslagen införts en regel. enligt vilken allmän rättshjälp inte får beviljas i en rättslig angelägen- het. om frågan om rättshjälp kan anstå till dess en annan rättslig angelägen- het. vari anspråket stöder sig på väsentligen likartad grund, har avgjorts slutligt (8 & första stycket 7). Med stöd av denna s.k. pilotmälsregel har man. enligt vadjag inhämtat. i praktiken kunnat bemästra en stor del av de problem som tidigare varit förbundna med de parallella rättegångarna.

Den nya regeln i rättshjälpslagen botar emellertid inte alla brister. Bl.a. innebär den ingen lösning av kostnadsfrågan när det gäller parter som normalt inte kan få rättshjälp. t.ex. juridiska personer och enskilda nä- ringsidkare samt fysiska personer med höga inkomster. Enligt min mening finns det därför fortfarande goda skäl att söka åstadkomma en generell lösning på problemet. Den av utredningen anvisade vägen har vunnit en fullständig anslutning vid remissbehandlingen. Även jag anser detta vara en bra lösning och förordar att den genomförs. Som utredningen föreslår bör behövliga regler införas i 14 kap. RB. lämpligen i en ny 7 a s. Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa tillämpningsfrägor.

Hänvisningar till S2-4-5

Huvudpunkterna i mitt förslag

1. Någon regel som ökar domstolarnas möjligheter att kvitta par- ternas rättegångskostnader införs inte.

2. 1 tvistemål om mindre värden. som från början handlagts i den summariska processen. får käranden ökad rätt till ersättning. om rättegången endast utmynnar i en tredskodom mot svaranden.

3. Omfattningen av rättens skyldighet att på eget initiativ pröva parternas kostnadsyrkanden markeras genom en ny lagregel.

Jag har tidigare (avsnitt 2.2.1) kommit fram till att den nuvarande kost- nadsregleringen i småmålslagen i princip bör behållas för mål om små värden. Jag har i det sammanhanget också förklarat att jag inte kan ställa mig bakom utredningens förslag om en särskild möjlighet till kvittning av rättegångskostnaderna i konsumentmål. Här återstår nu att behandla ett par andra frågor rörande rättegångskostnaderna och handläggningen i domstolarna av kostnadsfrågorna.

Kvillning ut' rät!egångskoxumderna

Det har på senare år i den processrättsliga debatten höjts röster för att man borde öka domstolarnas möjligheter att kvitta parternas rättegångskost-

nader i de fall där det framstår som obilligt att låta den förlorande parten betala den vinnandes kostnader. bl.a. i vissa fall där båda parter bär lika stort ansvar för att en tvist uppkommit. Även utredningen har bcrört denna fråga men kommit fram till att någon kvittningsregel —- bortsett från den tidigare berörda regeln för konsumentmål — inte bör införas.

För min del anserjag i likhet med utredningen och remissinstanserna att huvudregeln om att den förlorande parten skall ersätta den vinnandes rättegångskostnader fyller flera viktiga funktioner. Först och främst är den givetvis av stor betydelse från reparativ synpunkt för den vinnande parten. Vidare verkar den hämmande på presumtiva parters vilja att öppna pro- cess med obefogade eller svagt grundade ståndpunkter som underlag. Den bidrar också till att skapa en förhållandevis god förutsebarhet när det gäller kostnaderna för en process. Regeln minskar även riskerna för tidsödande argumentation och bevisföring från parternas sida i kostnadsdelen.

Vad som har förekommit i detta ärende har övertygat mig om att det är svårt att utforma en möjlighet till kvittning som utgår från någorlunda fasta kriterier. Man är i stället hänvisad till att ge domstolarna en mer generellt utformad möjlighet att kvitta kostnaderna efter en skälighetsbedömning. En sådan regel skulle. som jag ser det. samtidigt medföra stor risk för en utveckling mot att huvudregeln om tappande parts kostnadsansvar skulle förlora alltför mycket i betydelse. med de nackdelar som enligt vad jag nyss antytt skulle följa. Mot den bakgrunden instämmerjag i utredningens bedömning att någon allmän kvittningsmöjlighet inte bör införas.

Kos—madsanm'aret i'idjörsmnlig processföring [ mål om mindre värden

Som jag kommit fram till i avsnitt 2.2.1 bör man när det gäller mål om mindre värden (under ett halvt basbelopp) ha kvar principen att ersättning till vinnande part för ombudsarvode och egen tidsspillan inte skall utgå. Jag nämnde tidigare att ett av problemen med denna princip är att den kan inbjuda mindre nogräknade gäldenärer att grundlöst bestrida borgenärens ansökan i summarisk process i förhoppning om att borgenären skall anse det icke ekonomiskt motiverat med hänsyn till kostnadsbilden att hänskju— ta målet till rättegång. En möjlighet att komma till rätta med detta skulle ana att på något sätt bygga ut gäldenärens ansvar för borgenärcns rätte- gångskostnader i dessa situationer.

En lösning som man i detta sammanhang kan överväga är att ge den part, pä vars begäran ett mål om mindre värden i summarisk process hänskjuts till rättegång. en vidgad rätt till ersättning för ombudsarvode eller eget arbete i de fall där gäldenären bestritt betalningsskyldighet mot bättre vetande. Ett enkelt sätt att få en avgränsning skulle då vara att ta sikte på de situationer där rättegången endast utmynnar i en tredskodom på den grunden att gäldenären uteblir från en förht'indling eller underlåter att komma in med ett skriftligt svaromål som uppfyller lagens krav.

En sådan utvidgad rätt till kostnadsersättning bör borgenären kunna utnyttja antingen för att yrka arvode för ett ombud som han sänt till förhandlingen eller låtit utforma en rättegångsskrift eller för att yrka ersätt- ning för egen inställelse eller eget arbete med en rättegångsskrift. För att

inte förutsebarheten i fråga om kostnadernaeskall minska alltför mycket bör man här kunna tänka sig någon form av taxereglering. Somjag ser det bör en framkomlig väg vara att ge borgenären rätt till ytterligare ett belopp av samma storleksordning som han kan få ut under den summariska processen.

Mot en sådan lösning kan man visserligen komma med invändningar av typen att den bryter systemet och att det inte finns några sakliga skäl att medge borgenären rätt till ersättning för ombudsarvode just i de fall som från juridisk synpunkt är enklast. dvs. dem där gäldenären egentligen inte har någon grund för sitt bestridande. Sådana invändningar väger emellertid enligt min mening lätt mot det faktorn att en regel av det diskuterade slaget ger de tredskande gäldenärerna en sådan kostnadsmässig nackdel av ett grundlöst bestridande att man bör komma till rätta med åtminstone en del av det missbruk som förekommer på detta område.

Motsvarande möjlighet för domstolarna att döma ut högre ersättning än den normala bör gälla även när ett mål om mindre värde i summarisk process tas tipp i rättegång efter återvinning. Däremot finns enligt min mening inte tillräckliga skäl att införa sådana kostnadsregler i de fall då talan väckts genom ansökan om stämning.

Handläggntingé'n av kostnadsfrågan

Rättegångskostnaderna är underkastade parternas förfoganderätt i så måtto att rätten får döma ut kostnadsersättning endast på yrkande av part och inte får döma ut högre belopp än vad parten yrkat. Rätten anses också om jag tills vidare bortser från de fall där allmän rättshjälp förekommer — bunden av ett uttryckligt medgivande från en part att utge viss kostnads- ersättning till motparten.

I praktiken är det sällsynt att parterna yttrar sig över varandras kost— nadsyrkanden. RU anför att det i varje situation där ett kostnadsyrkande inte uttryckligen medgivits av motparten måste åligga rätten att bedöma om kostnadsyrkandet ligger inom ramen för vad som är skäligt för att ta till vara partens rätt, dvs. för vad som skall utdömas i kostnadsersättning enligt 18 kap. 8 s. Enligt utredningen är det också rättens skyldighet att, oavsett om motparten tar upp frågan eller ej. överväga om det är aktuellt att tillämpa de särskilda reglerna om kostnadsfördelning vid försumlig processföring ( 18 kap. 3 äförsta stycket och 6—7 551. Utredningen föreslår att bestämmelsernai 18 kap. 14 & förtydligas för att klargöra detta. Härige- nom skulle man kunna uppnå att reglerna om kostnadsansvar vid försumlig processföring utnyttjas mer effektivt än för närvarande.

Jag vill till att börja med ställa mig bakom RU:s åsikt att det är viktigt att domstolarna i den utsträckning det är sakligt befogat utnyttjar möjligheter- na att ålägga en part ett särskilt kostnadsansvar om denne varit försumlig i sin processföring. De uppgifter RU hämtat in tyder på att reglerna inte används i tillräcklig omfattning. Detta torde knappast bero på att kostnads- reglerna som sådana är olämpligt utformade. En viktig förklaring kan i stället vara att rätten inte anser sig kunna ta upp frågan om kostnadsansvar när inte motparten aktualiserat den. I denna del villjag anföra följande.

Det torde inte råda något tvivel om att tanken bakom RB:s nuvarande regler är att prövningen av vilka kostnader som skäligen varit påkallade och av om försumlig processföring föreligger skall göras av rätten ex officio. dvs. oberoende av parts yrkande i denna del (jfr Gärde m.fl.. Nya rättegångsbalken. s. 218). Parternas rätt att disponera över rättegångskost- naderna sträcker sig alltså endast så långt att de har möjlighet att genom yrkanden och medgivanden ange den beloppsmässiga ramen för rättens prövning. Inom denna ram har rätten full frihet att fördela kostnaderna efter de riktlinjer som ges i 18 kap. RB.

En särskild fråga är vad ett medgivande från en part i kostnadsdclen har för verkan. Det fall som utredningen tar upp att en part uttryckligen och förbehållslöst medger motpartens kostnadsyrkande — synes visserligen från juridisk synpunkt inte innebära några svårigheter. Domstolen torde i detta fall vara bunden av medgivandet. Det lär emellertid vara sällsynt att ett kostnadsyrkande medges på detta sätt. 1 den mån ett formellt medgi- vande över huvud taget skcr. torde det vanliga vara att det yrkade beloppet medges för den händelse parten förlorar målet. Betydligt mer frekvent är säkert att parterna förklarar sig lämna varandras kostnadsyrkanden "utan erinran” e.d. Det framstår inte sällan som oklart vad parten egentligen avser att äta sig genom ett sådant uttryckssätt: självfallet bör det då åligga rätten att utreda detta.

Om en part förklarar sig medge att betala det av motparten yrkade beloppet under förutsättning att denne vinner målet. synes det enligt min mening svårt att hävda att domstolen generellt sett har rätt att trots medgivandet fördela kostnaderna på ett annat sätt eller att döma ut ett lägre belopp än det yrkade. Om man bortser från den situationen. bör som jag tidigare sagt principen vara att domstolen har att ex officio bestämma om fördelningen inom ramen för de yrkade beloppen.

Reglerna om kostnadsansvar vid försumlig processföring och om att endast behövliga rättegångskostnader är crsättningsgilla fyller viktiga funktioner för att förmå parterna till lojal och rimlig processföring. En förutsättning för att reglerna skall fylla sin uppgift är emellertid att parterna upplever att de kommer till tillämpning i praktiken.

Från denna synpunkt är det. som RU påpekar. olyckligt om parterna litar på domstolens officialprövning i kostnadsdclen samtidigt som domsto- len. å sin sida, inte tar upp frågan om kostnadernas fördelning om inte parterna på något sätt själva aktualiserar den först. För att undanröja alla oklarheter om var ansvaret ligger. kan det vara lämpligt att i enlighet med förslaget införa ett tillägg till 18 kap. 14 å som tydligare markerar omfatt— ningen av rättens prövningsskyldighet.

Som påpekats under remissbehandlingen kan det vara missvisande att som i förslaget göra undantag för alla fall där ett kostnadsyrkande uttryck- ligen har medgetts. Många typer av kostnader. bl.a. i rättshjälpssamman- hang. ärju undandragna parternas dispositionsrätt eller innehåller indispo- sitiva moment. Med tanke på bl.a. detta bör lagtexten formuleras något mindre kategoriskt.

Rätt till ersättning av allmänna medel [ ristu/lill

Hittills har i domstolspraxis mestadels ansetts att den som vill ha ersätt- ning av allmänna medel av en domstol för att ha medverkat i en rättegång vid domstolen måste framställa anspråk på ersättning hos-dömstolen innan denna avgör målet (se t.ex. NJA 1976 s. 306. 1979 s. 237 samt 1980 s. 23 och 60). Som grund för denna praxis har åberopats grunderna för reglerna i 18 kap. 14 & resp. 31 kap. 9 s RB. RU har anfört att utredningen för sin del anser att någon grund för att anse ersättningsrätten försutten enbart av det skälet att domstolen avgjort målet inte föreligger. Utredningen menar att man bör införa lagregler som gör det klart att rätt till ersättning föreligger även om anspråket väcks efter det att domstolen avgjort målet.

Enligt min mening måste. mot bakgrund av den domstolspraxis som redovisats ovan. anses fastlagt att som huvudregel gäller att den som väcker sitt anspråk om ersättning av allmänna medel först sedan domsto- len avgiort målet inte är berättigad till ersättning från domstolen. Det kan hävdas att denna ordning slår hårt mot den som av någon anledning har giltig ursäkt att inte komma in med sitt anspråk redan under handläggning- ens gång. Samtidigt förefaller det mig otillfredsställande att öppna en allmän möjlighet till ersättning efter handläggningens slut: en sådan skulle lätt kunna leda till missbruk. Vad som skulle behövas är enligt min mening en s. k. ventil för de fall där giltig ursäkt föreligger. När det gäller behovet av lagstiftning på denna punkt bör beaktas att HD. sedan RU avgav sitt betänkande. i ett avgörande synes ha lämnat visst utrymme för en diskre- tionär prövning av ersättningsrätten med hänsyn till förelintligheten av giltig ursäkt (NJA 1984 s. 179). Mot bakgrund härav anserjag att frågan om en lagreglering av de aktuella fallen tills vidare bör anstå. Skulle det visa sig att behov av lagstiftning fortfarande föreligger. kan frågan tas upp t.ex. i samband med översynen av rättshjälpslagstiftningen. till vilken frågan ändå har väsentliga anknytningspunkter.

2.4.7 Frågor rörande vite m. m.

Huvudpunkterna i mitt förslag

1. Vittnen skall i fortsättningen kallas till en förhandling vid på— följd av vite.

Hänvisningar till S2-4-6

gången.

4. Ur RB utmönstras sådana regler rörande viten som är gemen— samma med reglerna i viteslagen.

För domstolsarbetets effektivitet är det väsentligt att planerade och förbe- redda förhandlingar kan genomföras. l RB finns flera sanktioner som kan tillgripas för att förmå personer som kallats till en domstolsförhandling att inställa sig. Den kanske praktiskt viktigaste är vitessanktionen. Enligt ett

flertal bestämmelseri RB skall rätten vid kallelse till förhandling förelägga den kallade att infinna sig vid påföljd av visst penningvite. Uteblir den kallade. kan rätten döma ut vitet. vilket innebär att den kallade blir betal- ningsskyldig gentemot staten för vitesbeloppet. Det finns också möjlighet att vid utebliven betalning förvandla vitet till fängelse enligt bötesverkstäl- lighetslagen (1979: 189).

Det har under senare är ofta sagts från bl.a. domstolshåll att antalet förhandlingar som måste ställas in på grund av att någon av de kallade uteblivit efter hand har ökat. Saken har också varit föremål för riksdagens uppmärksamhet (se JuL? 1980/81 :28. rskr. 238). RU har undersökt omfatt- ningen av problemet och funnit att ca 20 % av alla domstolsförhandlingar i brottmål ställs in trots att alla inblandade varit behörigen delgivna kallelse. Den vanligaste situationen är att den tilltalade uteblivit utan föregående meddelande till rätten. Nästan lika vanligt är att den tilltalade anmält förfall före förhandlingen. Andra vanliga orsaker är att ett vittne eller en målsägande uteblivit utan att lämna meddelande eller anmäla laga förfall. Också i de indispositiva tvistemålen är det vanligt att förhandlingar måste ställas in därtör att parter eller andra personer inte infunnit sig.

RU har föreslagit flera åtgärder för att effektivisera sanktionssystemet. Ett förslag som rör hämtning genom polismyndighetens försorg av kallade personer har redan genomförts (prop. 1983/84278. JuU 15. rskr. 152). Utredningen har också föreslagit ett antal åtgärder i fråga om vitesinstitu- tet. Jag skall ta upp dessa åtgärder till behandling i det följande.

Kallelser av vittnen

I motsats till andra som kallas till en domstolsförhandling skall vittnen normalt inte föreläggas vite. [ stället kan ett vittne dömas till böter. om han inte följer ett föreläggande att inställa sig (36 kap. 20 & RB). Först om målet skjuts upp till en ny förhandling. får vittnet kallas vid vitespåföljd.

RU föreslår att man även för vittnenas del går över till ett system med direkt vitesföreläggande. Ett sådant system är. menar utredningen. mer effektivt som påtryckningsmedel i och med att den ekonomiska sanktionen beloppsmässigt anges redan i föreläggandet. Och det skäl som möjligen skulle kunna anföras till försvar för det nuvarande systemet att det för somliga vittnen skulle vara chikanerande att få ett individuellt bestämt vitesbelopp utsatt i kallelsen — har enligt utredningen inte sådan bärkraft att man bör avstå från en reform. Man undanröjer då också den från systematisk synpunkt märkliga konstruktionen med straff och vite för samma typ av förseelse.

Förslaget har i denna del tillstyrkts eller lämnats utan erinran av alla remissinstanser. Även enligt min mening är förslaget välgrundat och bör genomföras. Reformen kräver ändringar i bl.a. 36 kap. 7 och 20 äs" RB.

Vite.t'beloppc'ns stor/ck

Lägsta tillåtna vitesbelopp enligt RB är tio kronor och högsta beloppet fcmtusen kronor (9 kap. 8 lå RB). Om ett vite dömts ut och rätten föreläg-

ger nytt vite. får dock beloppet höjas till högst tiotusen kronor. Maximibe- loppen har kvarstått oförändrade sedan RB:s tillkomst. [ praktiken torde vitesbelopp om några hundratal kronor vara vanligast i domstolarnas kal- lelser.

RU menar att domstolarna för att höja vitets påtryckningseffekt gene- rellt sett måste använda avsevärt högre belopp än för närvarande i kallel- serna. Man föreslår att den nuvarande principen att vitets storlek skall bestämmas så att det i det enskilda fallet kan antas få effekt skall bestå. Men man vill också föra in en skadeståndsaspekt i bedömningen av vitets storlek och föreslår att vitet alltid skall uppgå till minst det belopp som motsvarar statens kostnader för en inställd förhandling. om den kallade inte infinner sig. Till följd av dessa förslag bör enligt utredningen nuvaran- de regler om högsta och lägsta vitesbelOpp upphävas.

Remissinstanserna har i allmänhet inget att erinra mot att vitesbeloppen generellt höjs. Flera är däremot negativa till förslaget att bestämma vitet lägst till ett belopp som tnotsvarar statens kostnader för en inställd för- handling. Man åberopar därvid både principiella och praktiska skäl. Bl.a. befarar man att den föreslagna ordningen kan medföra besvär för domsto- larna, även om man — som utredningen antyder får räkna med att någon form av taxa för bestämmande av vitesbeloppen kommer att utformas.

Jag vill för min del till en början ställa mig bakom tanken på en allmän höjning av vitesbeloppen med bibehållande av principen av en prövning i det enskilda fallet av hur stort belopp som behövs för att få den kallade att inställa sig. Ett belopp i storleksordningen ettusen kronor för normalfallet kan inte te sig orimligt i dagens penningvärde. Och i speciella fall måste det enligt min bedömning vara möjligt för domstolarna att gå upp till avsevärt högre belopp.

Enligt 3 & lagen (l985:2()6) om viten (viteslagen). som trätt i kraft den 1 juli 1985. gäller som en allmän princip i fråga om vitesföreläggandc att vitet skall fastställas till ett belopp som med hänsyn till vad som är känt om adressatens ekonomiska förhållanden och till omständigheterna i övrigt kan antas förmå honom att följa det föreläggande som är förenat med vitet. ] motiveringen till denna regel framhölls (prop. 1984/85:96 s. 49) att myn- digheten vid bestämmandet av vitets storlek kunde ta hänsyn till tidigare ådagalagt! tredska och till vad som är känt om adressatens förmögenhets- förhållanden men även till värdet av det föremål som avses med föreläg- gandet och till samhällsintresset av att föreläggandet vinner efterrättelse. Det framhölls också att man på sådana områden som det förevarande normalt får räkna med en i viss mån schabloniserad tillämpning.

Ett genomförande av utredningens förslag när det gäller minimibeloppen för vite skulle strida mot de allmänna principer som sålunda nyligen godtagits. Det bör enligt min mening inte komma i fråga att för det begrän- sade område som vi nu behandlar införa särskilda regler om hur vitesbe- loppen skall bestämmas. Samtidigt medför viteslagens regler att sådana faktorer som utredningen velat föra in i bedömningen kan beaktas i en utsträckning som förefaller mig rimlig. På grund härav och med hänsyn till de praktiska problem som det skulle medföra att på ett någorlunda realis- tiskt sätt beräkna statens kostnader för inställda förhandlingar menar jag

!Ji

att regleringen av vitesbeloppens storlek bör följa samma principer som i viteslagen.

En särskild fråga är om det finns anledning att ha kvar ett maximibelopp för de typer av vitesförelägganden som regleras i RB eller om man bör låta domstolarna fritt få bestämma vitets storlek. Det bör i denna del anmärkas att det för närvarande finns ett särskilt bemyndigande för domstolarna att i förelägganden som avses i 15 kap. 3 % (vitesföreläggande som säkerhetsåt- gärd) gå över de i övrigt gällande maximibeloppen. RU har anfört att det även i fråga om s.k. editionsförelägganden enligt 38 kap. 5 5 och 39 kap. 5 5 kan finnas behov av att i vissa fall överskrida maximibeloppet, en uppfattning som lämnats obestridd under remissbehandlingen.

I den generella reglering av vitesfrågor som nyligen gjorts i viteslagen har några beloppsmässiga begränsningar i fråga om vitets storlek inte gjorts. utan det har ansetts kunna anförtros åt de tillämpande myndigheter- na att själva bestämma lämpliga belopp utifrån de allmänna riktlinjer som lagstiftaren meddelat. Det finns enligt min mening ingen anledning att anlägga ett annat synsätt i fråga om de viten som nu är aktuella, särskilt med hänsyn till det behov av att i vissa fall överskrida gällande maximibe- lopp som jag nyss talat om. Mot den bakgrunden biträderjag utredningens förslag om att RB:s regler om maximibelopp för viten skall upphävas. Motsvarande ändring bör göras i förvaltningsprocesslagen (1971 :291). Det innebär att 40 & första stycket i den lagen kan upphävas.

Utdömande av vite i vissa fall

Om en person som vid vite kallats att inställa sig till en domstolsförhand- ling uteblir. skall vitet normalt dömas ut. vilket innebär att den uteblivne blir betalningsskyldig gentemot staten för vitesbeloppet. Om det finns anledning anta att den uteblivne har laga förfall för sin underlåtenhet att inställa sig. skall dock vitet inte dömas ut (32 kap. 6 5). Enligt RU tolkas denna regel på sina håll så att vitet praktiskt taget aldrig döms ut om det inte finns utredning om att laga förfall inte förelegat. En sådan tolkning medför enligt utredningen att vitesinstitutet i dessa fall förlorar mycket av sin effekt. Utredningen föreslår att lagtexten förtydligas för att göra klan att det måste föreligga positiva indikationer på att laga förfall föreligger för att rätten skall få underlåta att döma ut vitet. Remissinstanserna har tillstyrkt lagändringen eller lämnat den utan erinran.

Även jag anser en ändring av 32 kap. 65 motiverad. Som RU har påpekat kan förslaget i denna del emellertid leda till att det kommer att meddelas ett större antal sakligt sett oriktiga beslut om utdömande av viten än i dag. Detta kan i sin tur föra med sig ett ökat antal överklaganden. En annan risk som är förenad med en skärpning av kravet på bevisning för att laga förfall förelegat är att den som riskerar att få ett vite utdömt kan tvingas att till domstolen inge ett omfattande material för att visa att omständigheterna verkligen varit sådana att han haft laga förfall. För att undvika detta villjag ge lagtexten en annan utformning än den RU föresla— git. Bl.a. föreslår jag att beviskravet för att laga förfall föreligger skärps från "förekommer anledning” till är sannolikt".

Ett annat praktiskt problem när det gäller. utdömande av vite uppstår i den situationen att den kallade personen före förhandlingen ringer till domstolen och anmäler laga förfall. Den som tar emot samtalet brukar uppmana den som ringer att i efterhand styrka sina påståenden med t.ex. läkarintyg. Även om något sådant bevis sedan inte kommer in till rätten. brukar det anses att vitet inte kan dömas ut. om förhandlingen har ställts in i förväg med anledning av att den kallade anmält laga förfall. Vitcsföreläg- gandet anses nämligen i och med detta återkallat. För att bättre kunna komma till rätta med obefogade anmälningar om laga förfall har RU före— slagit en ny regel i 9 kap. 9 & RB som ger domstolen möjlighet att döma ut vitet även i de nu aktuella situationerna. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Även enligt min mening bör förslaget genomföras. Regleringen i detta hänseende får en jämkad lydelse i förhållande till RU:s förslag.

Lagtekniska frågor

Som jag tidigare nämnt har sedan RU avgav sitt betänkande en ny generell lagstiftning rörande vite trätt i kraft. Denna lag, viteslagen. innehåller vissa regler som är eller genom mitt förslag nu blir gemensamma med de regler som skall gälla enligt RB. Enligt min mening bör man nu ur RB och förvaltningsprocesslagen utmönstra sådana regler och låta de generella reglerna i viteslagen gälla. Jag återkommer i specialmotiveringen närmare till detta.

2.4.8 Användning av telefon i rättegången

Huvudpunkterna i mitt förslag

1 RB införs regler som gör det möjligt att använda telefon vid sammanträde för förberedelse i tvistemål, vid huvudförhandling som hålls i förenklad form i omedelbart samband med ett telefon- sammanträde för förberedelse och för upptagande av bevisning vid huvudförhandling i såväl tvistemål som brottmål. Även överinstan- serna ges möjlighet att använda telefon i principiellt samma ut- sträckning som tingsrätterna. Frågan om telefonanvändning i för- valtningsprocessen tas inte upp i detta sammanhang.

I RB finns för närvarande inga regler om i vad mån domstolarna har möjlighet att använda telefon som ett alternativ eller komplement till huvudförhandling eller skriftlig handläggning. På RU:s initiativ inleddes emellertid år 1979 en försöksverksamhet med sådan telefonanvändning. De grundläggande bestämmelserna om f("irsöksverksamheten finns i den tidsbegränsade lagen (1979: 103) om försöksverksamhet med användning av telefon i rättegång. vilken efter förlängning av giltighetstidcn i flera omgångar numera gäller till utgången av år 1987 (prop. 1986/87: 14. JuU 9. rskr. 44. SFS 198(>:1044). 'l'ill lagen anknyter en förordning i ämnet (SFS

1981: 1293). Försöksverksamheten avsåg från början tio tingsrätter och två hovrätter. Antalet tingsrätter har successivt utökats.

Enligt 2 & telefonförsökslagen kan i tvistemål som handläggs enligt RB telefon användas i samband med förberedelse och omedelbar huvudför- handling. Telefon kan användas också vid sammanträde enligt småmålsla- gen och vid huvudförhandling i mål om bötesbrott. Vid förhandling som hålls med hjälp av telefon får parterna helt eller delvis utföra sin talan och höras per telefon i den mån rätten finner det lämpligt och parterna sam- tycker till det.

Enligt 3 & telefonförst'äkslagen kan vid sammanträde som på vanligt sätt sker inför rätten bevisning tas upp per telefon. Detta gäller förhör med vittne. sakkunnig eller målsägande. En förutsättning är att rätten finner det lämpligt och att parterna och den som skall höras samtycker.

Domstolsverket har fortlöpande följt försöksverksamheten och i decem- ber 1981 avgett en rapport över denna till RU. Rapporten är i stort sett mycket positiv till telefonanvz'indning. Både domstolsverket och samtliga de tingsrätter som deltagit i först'iksverksamheten tillstyrkte att denna permanentas. RU har på grundval av denna rapport tagit tipp frågan i sitt betänkande.

I fråga om rättssäkerhetssynpunkterna på telefonanvändning konstate— rar utredningen att själva identifieringen av dem som hörs per telefon i praktiken inte tycks ha erbjudit några problem. Inte heller har det rappor- terats några andra negativa effekter från rättssäkerhetsynpunkt. Tvärtom har det rapporterats fall där man kan tala om att rättssäkerheten ökat på det sättet att förhör i vissa fall har kunnat komma till ståndjust tack vare att förhöret kunnat ske per telefon.

Utredningen drar av det framlagda materialet den slutsatsen att telefo- nen erbjuder betydande rationaliseringsmöjligheter för vissa mål. Samti- digt är det enligt utredningen klart att telefonsamtalet inte mer regelmässigt bör ersätta sammanträden inför rätten eller en skriftlig hantering av mål. Utredningen föreslår regler som gör det möjligt att använda telefon både för att hålla förberedelse i tvistemål och för att ta upp bevisning vid huvudförhandling i såväl tvistemål som brottmål.

Förslaget har vunnit en praktiskt taget enhällig uppslutning vid remiss- behandlingen. Domstolsverkct har i sitt remissvar ånyo framhållit att erfa- renheterna av försöksverksamheten är mycket positiva.

För egen del anserjag det angeläget att man nu tar till vara de rationali- seringsmöjligheter som telefonen uppenbarligen erbjuder för tingsrätternas del. Det har framgått av ft'irsöksverksamheten att telefonanvändningen inte medför några egentliga problem från rättssäkerhetssynpunkt. Under sådana omständigheter bör enligt min mening en lagstiftning i allt väsent- ligt i enlighet med utredningens förslag genomföras. Utöver det område för telefonanvändning som RU föreslagit bör enligt min mening även huvud- förhandling som hålls i förenklad form i omedelbart samband med ett telefonsammanträde för förberedelse få hållas per telefon.

I likhet med utredningen anser jag att frågan om telefonanvändning i överinstanserna också kan lösas i detta sammanhang och att telefonför- sökslagen därför kan upphävas. Möjligheten till telefonanvändning i över-

rätt bör i fråga om huvudförhandlingsskedet avgränsas på i princip samma sätt som för tingsrätternas del. När det gäller förberedelseskedet i överrätt bör man däremot i avvaktan på RU:s förslag angående överrättsproeessen avstå från att över huvud taget göra några ändringar nu.. Även utan en uttrycklig möjlighet att hålla ett sammanträde under förberedelseskedet per telefon. torde det emellertid finnas ett visst utrymme för överrätterna att använda sig av telefonsammanträden under detta skede (jfr 50 kap. 12 å och 51 kap. 12 äRB).

1 fråga om vissa enskildheter vill jag ytterligare anföra följande. En väsentlig fråga vid utformningen av de nya reglerna i RB äri vad mån systemet skall vara frivilligt. Den försöksverksamhet som bedrivs bygger helt och hållet på frivillighet. För parts medverkan krävs att han uttryckli- gen samtycker till telefonanvändning. Detsamma gäller för vittnens. sak- kunnigas och målsägandes medverkan. Någon påföljd för underlåtenhet att svara i telefon eller bege sig till anvisad plats förekommer inte heller.

RU har konstaterat att frivilligheten inte tycks ha haft några praktiska nackdelar av betydelse. Erfarenheterna av försöksverksamheten visar så- lunda att frågor om samtyckejämförelsevis sällan ställs på sin spets. Enligt utredningen bör man mot bakgrund av dessa erfarenheter kunna tänka sig att antingen slopa kravet på samtycke eller införa påföljder för underlåten- het att medverka. Utredningen anser övervägande skäl tala för den först- nämnda lösningen. Dels skulle ett system med påföljder bli ganska kompli- cerat. dels talar allt för att de allra flesta ändå medverkar och dels finns det fall där en påföljd skulle framstå som direkt olämplig.

Remissinstanserna har i denna del tillstyrkt utredningens förslag eller lämnat det utan erinran. Även jag ansluter mig till förslaget av de skäl utredningen anfört. och vill härutöver tillägga att rätten — om ett påföljds- hot i något fall skulle framstå som motiverat — givetvis alltid har möjlighet att låta målet handläggas på annat sätt. t.ex. vid en vanlig muntlig förhand- ling.

En särskild fråga i detta sammanhang är huruvida man bör kräva sam- tycke av part för att bevisupptagning skall få ske per telefon. Det ankom- mer enligt 35 kap. 6 & RB i första hand på parterna att sörja för bevisning- en. Men rätten har samtidigt ett stort inflytande över valet av bevismedel. Rätten skall sålunda i flera hänseenden — i enlighet med principen om det bästa bevismaterialet — se till att det bevismedel används som medför den säkraste bevisningen. under förutsättning att detta bevismedel kan använ- das utan orimlig kostnad eller olägenhet (se bl.a. 35 kap. 8 & och 36 kap. 19 å). Samtidigt skall rätten övervaka att onödigt resurskrävande eller på annat sätt olämpliga bevismedel inte används (35 kap. 7 5). Mot denna bakgrund anser jag liksom utredningen och remissinstanserna att rätten bör ha en självständig beslutanderätt också i fråga om det skall tillåtas att en viss bevisningsutsaga upptas per telefon. Rätten bör dock givetvis ta stor hänsyn till parternas uppfattning. Man bör också i enlighet med vad utredningen föreslagit allmänt söka i lagtexten precisera förutsättningarna för telefonanvändning.

Som utredningen anför kan man när det gäller kallelser inte för telefon- fallen utforma ett system på grundval av RB:s vanliga regler för samman-

träden inför rätten. De förhållanden under vilka en telefonmedverkan kan aktualiseras och försigå är nämligen högst skiftande. Eftersom några direk— ta rättsverkningar inte är knutna till kallelserna i telefonfallen. fyller de särskilda regler om kallelse som kan behövas endast en domstolsadmini— strativ funktion. Jag instämmer mot denna bakgrund i utredningens slut- sats att några regler om kallelse e.d. inte behöver tas ini RB utan i mån av behov kan meddelas i förordning.

Under remissbehandlingen har betonats vikten av att offentlig/turs- aspf'kten beaktas när rätten bestämmer i vad mån telefonen skall användas i en rättegång. Jag vill också understryka detta och tillägga att det i allmänhet torde vara möjligt att med hjälp av lämplig teleteknisk apparatur tillgodose intresset av rättegångsotfcntlighet. t.ex. med högtalande telefo- ner vid en huvudförhanding med åhörare. där ett vittne skall höras per telefon. Skulle det i något fall inte gå att genomföra ett telefonförhör utan att offentlighetsintresset träds för när. bör rätten som regel välja en annan handläggningsform. Några särskilda lagbestämmelser om detta torde inte behövas.

När det gäller vem som skall stå för kostnaderna för telefonverksamhe— ten bör först och främst konstateras att huvuddelen av dessa hänför sig till de fasta kostnaderna för telefonanläggningar och abonnemang. Som utred- ningen anför bör det inte komma i fråga att låta enskilda parter betala sådana fasta kostnader. Övriga kostnader. dvs. kostnaderna för själva telefonsamtalen. är enligt vad försöksverksamheten ger vid handen så små att det inte finns tillräcklig anledning att bygga upp ett avgiftssystem för dem. särskilt mot bakgrund av de rationaliseringsvinster för staten som telefonanvändningen kan medföra.

Jag vill slutligen nämna att det under remissbehandlingen ifrågasatts om inte regler om telefonanvändning borde införas även i förvaltningsprocess- lagen (197lz29l). Frågan i vad mån regler behövs för telefonanvändning ställer sig emellertid något annorlunda i förvaltningsprocessen med hänsyn till reglerna om vad som där skall anses vara processmaterial. Jag vill därför återkomma till denna fråga i ett annat lämpligt sammanhang.

2.4.9 Vissa frågor rörande bevisningen

Huvudpunkterna i mitt förslag

1. En klarare skiljelinje dras mellan sakframställning och förhör med part i bevissyfte. Det s. k. fria partsförhöret lagregleras.

2. Den tilltalade ges i brottmål rätt till kompletterande sakfram- ställning.

3. Rätten ges i vissa fall möjlighet att förbjuda en målsägande att vara närvarande vid den del av huvudförhandlingen. som föregår förhöret med honom. Rätten får vidare utrymme att själv bestämma ordningsföljden mellan olika förhör ttnder bevisupptagningen.

4. Alla partsförhör. i både tvistemål och brottmål. regleras gemen- samt i 37 kap. RB. Där upptas bl.a. nya. mer tidsenliga. regler för hur förhöri rättegång skall gå till.

5. En möjlighet införs att ålägga en åhörare att lämna rättssalen under förhör med någon som är rädd för åhöraren.

Jag har tidigare (avsnitt 2.2.3) tagit upp en del frågor som rör förebringande av bevisning i domstolarna. bl.a. ökade möjligheter att göra undantag från den för närvarande mycket stränga grundregeln om att all bevisning skall tas upp vid httvudförhandlingen. Jag skall i det följande ta upp ytterligare några disparata frågor rörande bevisningen vilka aktualiserats i olika sam— manhang.

Karaktären av partsutmgor vid lmvmlförhandling

När det gäller förhör med part i rättegång har endast förhör under san- ningsförsäkran i tvistemål tagits upp som ett särskilt bevismedel i RB. Det s.k. fria pansförhöret. dvs. förhör med part i tvistemål i bevissyfte utan sanningsförsäkran. är inte alls reglerat i balken. För brottmålens del är målsägandeförhöret inte närmare reglerat. medan vissa föreskrifter. t.ex. i fråga om förhörsledning. lämnats för förhöret med den tilltalade.

Skälet till att de nu nämnda partsförhören inte tagits upp under bevisbe- stämmelserna torde vara att förhören kan innehålla inslag av sakframställ- ning. Enligt balkens nuvarande system torde t.ex. målsägandens och den tilltalades berättelser teoretiskt sett vara att betrakta till övervägande del som sakframställning. ] praktiken förhåller det sig emellertid ofta annor- lunda. Förhören med målsäganden och den tilltalade torde normalt betrak- tas nästan helt som bevisförhör. Självfallet kan förhören också innehålla moment av sakframställning. framför allt när den tillalade inte biträds av försvarare.

RU har anfört att det framförts reformkrav som går ut på att man klarare skiljer mellan sakframställning och förhör i bevissyfte. Dessa reformkrav har bl.a. gått ut på att försvararen i brottmålsprocessen skall få en lagfäst rätt att hålla s.k. kompletterande sakframställning och på att det fria partsförhöret i tvistemål lagregleras för att begränsa omfattningen av för- höret under sanningsförsäkran så mycket som möjligt.

RU föreslår mot denna bakgrund en ordning där man i princip delar tipp alla partsutsagor i en del som avser sakframställning och en del som avser förhör i bevissyfte. I fråga om sakframställning föreslås försvararen få en rätt att göra en kompletterande sakframställning. Förhöret med målsägan- den och den tilltalade skall enligt förslaget även formellt hänföras till den del av huvudförhandlingen som avser bevisupptagning. Det föreslås en gemensam reglering av alla partsförhör. både för tvistemål och brottmål. i 37 kap. RB.

Förslagen har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. För att det inte skall råda någon tvekan rörande lagligheten av att den tilltalade. normalt genom sin försvarare. håller kompletterande sakfram- ställning eller att en part i tvistemål förhörs i bevissyfte utan sanningsför- säkran anserjag det för min del lämpligt att RB som utredningen föreslagit anpassas till vad som på många håll i praktiken tillämpas redan nu. Att en rätt till kompletterande sakframställning lagfästs är enligt min mening ett naturligt led i utvecklingen mot en mer ackusatorisk process i brottmål än vad man var beredd att acceptera vid RB:s tillkomst. I samband med dessa justeringar av RB:s system är det enligt min mening lagtekniskt fördelak- tigt att som utredningen föreslagit sammanföra alla partsförhör i ett gemen- samt kapitel i RB:s bevisningsdel. lämpligen i 37 kap.. som redan nu behandlar vissa typer av partsförhör. Jag återkommer i specialmotivering- en till vissa tillämpningsfrågor.

Skall målsäganden behandlas som vittne i vissajhll?

Enligt gällande regler får en målsägande aldrig höras som vittne i brott- målsprocessen. Det gäller oavsett om han för talan i processen — rörande ansvar eller skadestånd eller ej. Enligt RU har det från det praktiska rättslivets sida framförts krav på att man öppnar möjlighet att i vissa fall behandla en målsägande mer enligt vittnesreglerna än enligt reglerna för part. Kravet gäller framför allt de fall då målsäganden inte för talan i målet utan endast skall höras på begäran av part. Målsäganden är. menar RU. i sådana situationer i praktiken ofta närmast att betrakta som ett vittne. Det framstår därför enligt utredningen som en egendomlig ordning att förhöra honom i anslutning till åklagarens sakframställning och inte i samband med övrig bevisupptagning. Vidare anses det. anför RU. vara en brist att målsäganden i dessa fall inte kan åläggas att lämna rättssalen under åklaga— rens sakframställning.

För att komma till rätta med en del av de olägenheter som nämnts nu har RU föreslagit en regel. enligt vilken en målsägande som ej för talan skall anses som ett vittne. dock att han inte får avlägga ed. Förslaget innebär bl.a. att målsäganden inte får närvara vid huvudförhandlingen före för- höret och att han förhörs i anslutning till övrig bevisupptagning.

Förslaget har under remissbehandlingen mötts av en del kritiska röster. Det har sålunda anförts att målsäganden. även om han i det enskilda fallet inte för någon egen talan. ändå måste anses generellt sett ha en sådan motsatsställning till den tilltalade att det från principiell synpunkt framstår som mindre lämpligt att betrakta honom som ett vittne. De praktiska

problem som finns bör man. menar de kritiska remissinstanserna. kttnna lösa på mindre ingripande sätt.

För egen del vill jag först konstatera att det uppenbarligen finns fall där en förhörsperson visserligen formellt sett måste betecknas som måls- ägande men där det står klart att han i rättegången spelar en roll som är jämställd med ett vanligt vittnes. Samtidigt finns det situationer där måls- äganden visserligen inte för någon egen talan om ansvar eller skadestånd men där mälsägandeintresset är så starkt att en motsatsställning till den tilltalade klart kan konstateras. Det kan i sistnämnda fall ofta framstå som en slump om målsäganden för någon egen talan eller ej. En otillfredsstäl- lande konsekvens av utredningens förslag skulle vara att olika regler skulle komma att gälla bl.a. beroende på om en målsägande formellt förklarar sig biträda åklagarens ansvarstalan eller ej.

Jag är mot denna bakgrund inte beredd att förorda en ordning där alla målsägande som ej för talan i princip behandlas enligt vittnesreglerna. I stället måste man lämna utrymme för rätten att i det enskilda fallet bedöma i vad mån man utan avkall på rättssäkerhetskraven kan göra undantag från vanliga regler.

Av de reformkrav som i praktiken framförts i denna del gäller det första att målsäganden i fall där hans ställning liknar ett vittnes skall kunna förbjudas att närvara vid den del av huvudförhandlingen som föregår förhöret med honom. Detta krav bör man enligt min mening kunna till- mötesgå på det sättet att man i 46 kap. inför en möjlighet för rätten att ålägga en målsägande som inte för talan att lämna rättssalen.

Vidare har det hävdats att målsäganden när han närmast kan anses ha ställning som vittne borde kunna förhöras efter den tilltalade. Jag vill i den delen erinra om vad jag nyss sagt om att målsägandens och den tilltalades utsagor i bevissyfte skall tas upp i samband med övrig bevisning. Det bör enligt min mening finnas utrymme för rätten att själv bestämma ordnings- följden mellan olika förhör under bevisupptagningen. menjag vill samtidigt betona att det normalt sett måste anses vara ett rimligt krav från den tilltalade att bli hörd efter målsäganden så snart någon motsatsställning mellan dessa personer kan antas föreligga. Detta gäller oavsett om måls— äganden för någon egen talan eller ej. Jag återkommer till dessa frågor i specialmotiveringen.

”II/' ska)! förhör wider hut'ud/i'h'hundling gå till ?

Enligt gällande regler i RB spelar rätten en dominerande roll vid förhör med parter och vittnen. Rätten skall i princip leda förhöret, och parterna får efter tillstånd av rätten ställa frågor. I praktiken har emellertid parterna en långt större roll i dessa hänseenden än vad lagtexten ger vid handen. RU har föreslagit att RB moderniseras på denna punkt och förordar som huvudregel för alla förhör att dessa skall ledas av parterna. om det inte finns särskilda skäl för något annat. och att förhöret normalt skall inledas av den part som begärt förhöret. En majoritet av remissinstanserna har godtagit förslaget. men några kritiska röster har höjts. framför allt i vad avser förhöret med den tilltalade. Jag återkommer strax till detta.

Enligt min mening talar flera omständigheter för att ansvaret för för- hören inför domstol i möjligaste mån läggs på parterna. Framför allt medför detta att rättens ordförande helt kan ägna sig åt vittnets berättelse och uppträdande i övrigt och slipper att tänka på vad han skall fråga vittnet härnäst. Givetvis finns det situationer där det ter sig befogat att rätten ingriper i förhörsledningen på ett eller annat sätt. t.ex. när en part proces- sar utan hjälp av advokat eller motsvarande. Principen bör dock, enligt den praxis som blivit alltmer förhärskande vid domstolarna. vara den att för- hören så långt möjligt hålls av parterna själva.

När det sedan gäller förhörets närmare uppläggning bör förhöret precis som i dag normalt börja med att förhörspersonen avger en s.k. spontan berättelse. dvs. utan stöd av frågor talar om vad han vet i saken. I mån av behov kan en sådan berättelse hjälpas fram med stöd av neutrala frågor av typen "och vad hände sedan?". Därefter skall tillfälle ges parterna och rätten att ställa frågor till förhörspersonen. Frågan om vem av parterna som skall börja förhöret ställer sig delvis något olika, beroende på vilken sorts förhörsperson det är fråga om.

När det gäller vi!!ncs_förltör torde vid domstolarna numera i allmänhet tillämpas den ordningen att förhörsledningen först överlämnas till den part som åberopat vittnet. Denne får då dels söka få fram en spontan berättelse och dels därefter underkasta vittnet ett mer ingående förhör i mån av behov. dock utan ledande frågor (det s.k. huvudförhöret). Därefter ges motparten tillfälle att i ett s. k. motförhör söka få fram bl.a. omständighe- ter som kan förringa vittnets trovärdighet. Sedan ges den part som åbero- pat vittnet tillfälle att återkomma i ett s.k. återförhör. Den nu beskrivna ordningen fungerar enligt vad jag har inhämtat i allt väsentligt väl i normal- fallet. och den bör enligt min mening tillämpas som en huvudregel. Givet- vis måste det finnas utrymme för rätten att bestämma om avvikelser. t.ex. i det fallet att ett vittne har kallats in ex officio av rätten.

I fråga om purlsji'irlu'ir i tvistemål torde det normala vara att parten begär förhör med sig själv. I sådana fall är det naturligt att panens eget ombud håller huvudförht'iret. Skulle det i något fall vara så att endast motparten begärt förhöret. kan det också vara bäst att den åberopade partens ombud håller huvudförhöret och motparten håller motförhöret.

Jag går sedan in på förhör med parterna i brottmål. När det gäller målsäganden. som praktiskt taget utan undantag har begärts hörd av åklagarsidan. är den naturliga ordningen att åklagaren håller huvudför- höret och att försvararen kommer in med ett motförhör.

Mer problematisk ter sig situationen i fråga om förhöret med den tillta- lade. RU har i denna del föreslagit att huvudregeln bör vara att åklagaren håller huvudft'örhöret men att försvararen bör kunna anförtros detta. om särskilda skäl föreligger. Mot denna ordning har flera remissinstanser varit kritiska. Man pekar på att httvudförhörets funktion är att få fram förhörs- personens egen version av händelseförloppet. medan motförhörets är att finna omständigheter som fön'ingar trovärdigheten av denna version. Man menar att den föreslagna ordningen i vissa fall där åklagaren hävdar att den tilltalade far med osanning kan skapa svårigheter för den tilltalade att få fram sin version. Det kan nämligen. menar man. vara svårt för åklagaren

att hålla huvudförhöret skilt från det motförhör som skall följa därefter. Det hävdas att det i sådana fall är bättre att huvudförhöret hålls av rätten. som sedan lämnar ordet till åklagaren för motförhör.

För mig framstår det som en given utgångspunkt att'man skall ha en ordning som garanterar den tilltalade att få framfört vad han vill ha sagt i rättegången. Jag kan hålla med de kritiker som menar att det i vissa fall kan vara svårt för åklagaren att hålla isär de båda typerna av förhör och att detta kan innebära eller i vart fall uppfattas som nackdelar för den tillta- lade. lntresset av en fullständig utredning i målet torde i de flesta fall vara bäst betjänt av att den tilltalade under domarens neutrala ledning först får lämna en fri berättelse om händelseförloppet och att åklagaren och försva- raren kommer in i bilden först därefter.

Jag förmodar att RU:s förslag om att försvararen i vissa fall skulle ha rätt att inleda förhöret syftar till att tillgodose den tilltalades intressen i sådana fall där djupgående skillnader finns mellan de olika sidornas versioner och där det redan av den anledningen framstår som mindre lämpligt att åklaga- rcn inleder förhöret. Med tanke på de fall där försvarare inte är förordnad och de situationer där försvararen av någon anledning inte vill äta sig att inleda förhöret. är det dock enligt min mening mindre lämpligt att bygga upp ett system kring försvararrollen i det nu aktuella hänseendet. Jag menar i stället — liksom flera remissinstanser — att huvudförhöret med den tilltalade i regel bör inledas av rätten och inte av åklagaren eller försvara- ren. Jag återkommer i specialmotiveringen närmare till dessa frågor.

Som utredningen föreslagit bör föreskrifter om httr partsförhören i tvis- temål och brottmål skall gå till tas in i 37 kap.

Avvisunde uv åhörare under vitrncsfi'irhär

Enligt 36 kap. 18 & RB får rätten förordna att en part i vissa fall inte får vara närvarande under ett vittnesförhör. Detta får ske dels när det före- kommer anledning att vittnet på grttnd av partens närvaro av rädsla för parten e.d. inte säger hela sanningen och dels när parten stör vittnesmå- let genom yttre åtgärder. t.ex. genom att falla vittnet i talet.

Under senare år har det blivit ett allt större problem att vittnen ." rätte- gångar hämmas i sin vilja att berätta om förhållanden som är ofördelaktiga för en part av rädsla för repressalier. inte i första hand från parten själv utan från åhörare som är på något sätt lierade med parten. Problemet gäller i huvttdsak kamrater till den tilltalade i brottmål. ()fta börjar bearbetningen av vittnet i dessa fall med mer eller mindre direkta hot före förhandlingen. Kamraterna fullföljer sedan i typfallet sina försök till påverkan med att. utan något påtagligt störande beteende. intensivt iaktta vittnet under för- höret. Åtgärderna torde. enligt vad som upplysts. inte sällan leda till önskat resultat. Någon laglig möjlighet att ålägga åhörarna att lämna rätts— salen torde endast ftnnas när dessa stör förhandlingen på ett mer påtagligt sätt (jfr 5 kap. 9 & RB").

Riksdagen har med anledning av en motion uttalat att man bör undersö- ka vilka olika praktiska lösningar som kan väljas för att åstadkomma en önskvärd ordning i det nu aktuella hänseendet (JuU l980/8lz5. rskr. 31).

Frågan har därefter tagits upp av RU. som föreslår en regel enligt vilken en åhörare skall kunna åläggas att lämna rättssalen under ett vittnesförhör på samma villkor som en part. dvs. om det kan antas att vittnet på grund av rädsla eller av annan orsak inte fritt berättar sanningen på grund av åhörare-ns närvaro. Utredningen föreslar också att rätten skall på samma sätt som när en part ålagts att lämna rättssalen vara skyldig att när åhöraren åter är närvarande återge vittnesberättelsen för åhöraren i behöv- lig omfattning.

Remissinstanserna har tillstyrkt eller lämnat utan erinran att åhörare åläggs lämna rättssalen i de aktuella situationerna. Flera av dem som yttrat sig har vidare anfört att det inte kan anses tillräckligt motiverat med en regel om skyldighet för rätten att i efterhand återge vittnesmålet för åhö- raren.

För egen del vill jag först och främst understryka att man givetvis måste sträva efter att vittnen och andra personer som skall förhöras i rättegång skall kunna avge sina utsagor utan att känna sig hotade. I detta hänseende anser jag liksom utredningen och remissinstanserna att en verkningsfull åtgärd bör vara att ge rätten en möjlighet att ålägga åhörarna att lämna rättssalen. Skall det krävas att utsagan i efterhand läses upp för åhörarna. befarar jag emellertid liksom flera remissinstanser att mycket av effekten bortfaller. Enligt min mening bör det kunna godtas frän offentlighetssyn- punkt att vissa åhörare. i fråga om vilka man kan befara obehörig påverkan av ett vittne eller annan förhörsperson. kan åläggas att lämna rättssalen utan rätt att i efterhand få utsagan uppläst eller uppspelad för sig.

Som utredningen föreslår bör erforderliga regler tas in i 36 kap. 18 & RB.

Reglerna om s. k. _trågeförlmd :" 30 kap. 5 S* RB

Enligt svensk rätt är det en allmän medborgerlig skyldighet att inställa sig som vittne vid domstol och där avlägga vittnesmål. Vittnesplikten. som nglcras i 36 kap. l ? RB. har i princip företräde framför den tystnadsplikt som kan åvila vittnet. ) 36 kap. 5 5 finns vissa undantag från denna huvudregel. Här sägs bl.a. att personer som tillhör en del angivna yrkes- grupper inte fär höras om något som de i sin yrkesutövning har blivit anförtrodda eller som de i samband därmed har fått veta. Vittnesförhör får dock ske om det är medgivet i lag eller den till vilkens förmån tystnadsplik- ten gäller samtyckcr därtill. De yrkesgrupper som omfattas är bl.a. advo- kater. läkare. tandläkare. sjuksköterskor och vissa kuratorer.

Under senare tid har i skilda sammanhang väckts frågor om ändringar i de nu berörda reglerna. I ett par fall har sådana ändringar aktualiserats i riksdagen. Det gäller dels frågan om psykologer bör tas med bland de nyss nämnda yrkeskategorierna och dels frågan om harmonisering av RB:s regler om undantag från vittnespliktcn med vissa andra lagregler rörande uppgiftsskyldighet. Rörande båda dessa frågor har riksdagen uttalat att det bör ankomma på regeringen att föranstalta om en översyn av gällande regler (se JuU 1980/8122 och l983/84123 s. 9 resp. 1984/85:25 s. 12). Vidare har Svenska Patentombudsföreningen i en skrivelse till regeringen hem- ställt att även patentombuden tas med bland de yrkeskategorier som om-

Bo

fattas av frågeförbudet i 36 kap. 5 & RB. Även frågan om tolkars skyldighet att vittna har aktualiserats inom regeringskansliet. Det bör i sammanhang- et nämnas att justitieutskottet i ärendet rörande psykologers vittnesplikt uttalat att sådana ytterligare inskränkningar i den allmänna vittnesplikten. som det skulle medföra om man tar med nya yrkeskategorier i det nämnda lagrummet. inte bör göras utan en mer allsidig prövning av frågan.

Regeringen har i tidigare sammanhang förutskickat att eventuella förslag till lagändringar med anledning av de nyss nämnda riksdagsbesluten skulle komma att läggas fram i samband med översynen av RB:s regler om tingsrättsförfarandet eller i samband med förslag till ny lagstiftning med anledning av tvångsmedelskommitténs arbete. Med hänsyn till vad riksda- gen uttalat är det nödvändigt att frågorna såvitt möjligt bedöms utifrån mer generella aspekter. Eftersom flera av dem inte har belysts genom sedvanlig remissbehandling bör regeringens ställningstagande rörande ändringar i 36 kap. 5 & anstå något ytterligare. Jag avser att återkomma till dessa frågor så snart det är möjligt.

2.4.10 Vissa frågor rörande överklagande av tingsrätts dom

Mitt förslag Vadeanmälan avskaffas. Alla tvistemålsdomar utom tredskodo- mar skall på samma sätt som brottmålsdomar överklagas ge-

nom att en vadeinlaga. utan föregående vadeanmälan. ges in till tingsrätten inom tre veckor från dagen för tingsrättens dom.

RU överväger i en senare etapp av utredningsarbetet frågor rörande över- klagande av tingsrättsavgöranden. Det tidigare nämnda förslaget om att tingsrätterna skall få möjlighet att avgöra tvistiga mål på handlingarna motiverar emellertid att vissa frågor rörande överklagande av tingsrätts dom i tvistemål tas upp redan nu.

Den som vill överklaga en tingsrätts dom i tvistemål skall inom en vecka från dagen för domen anmäla vad hos tingsrätten. Han skall vidare inom tre veckor från domen fullfölja vadet genom att till tingsrätten ge in en vadeinlaga. där yrkanden och grunder för överklagandet presenteras (50 kap. 1 t RB). Tingsrätten översänder därefter handlingarna till hovrätten för vidare prövning.

Den omständigheten att man låtit dagen för domens meddelande bilda utgångspunkt för klagotidens beräkning hänger samman med att den munt- liga handläggningsformen intagit en så dominerande ställning. Parterna har normalt närvarit vid en huvudförhandling. där rätten antingen avkunnat dom eller också underrättat parterna om vilken dag domen kommer att meddelas. Som jämförelse kan nämnas att man i förvaltningsproeessen. som i princip är skriftlig. låter klagotiden löpa från den dag då domen delges parten. Skälet till denna olikhet är naturligtvis att man i en skriftlig process inte har samma garantier för att parten får kännedom om när domen meddelas.

När man nu inför en möjlighet för tingsrätt att avgöra tvistiga mål på handlingarna måste man givetvis överväga om nuvarande system för överklagande i dessa fall är tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt. RU har tagit upp denna fråga och först och främst avvisat tanken på ett system som förutsätter delgivning av domen. Man föreslåri stället dels att vadeanmälan tas bort i fråga om alla tvistemålsdomar och dels att klagoti— den när det gäller dom som meddelats på handlingarna förlängs från tre till sex veckor.

Remissinstanserna har tillstyrkt eller lämnat utan erinran att vadeanmä- lan avskaffas. Förslaget att förlänga klagotidcn från tre till sex veckor har däremot avstyrkts av de allra flesta som yttrat sig i den delen. Man menar allmänt att en kortare klagotid måste anses tillräcklig även om man vilket alla remissinstanser godtar — låter dagen för domen bilda utgångs- punkt för klagotiden. Somliga remissinstanser anser tre veckor tillräckligt. andra förordar. i överensstämmelse med vad som gäller i hovrätt. en klagotid om fyra veckor.

Jag vill för min del först och främst ställa mig bakom tanken på att man även i de mål som avgörs på handlingarna skall ha kvar principen att klagotiden räknas från dagen för domen. En motsatt ordning skulle med all sannolikhet medföra så omfattande delgivningsproblem att vinsterna med reformen skulle te sig osäkra. Vidare skulle problem uppstå genom att olika klagotider skulle komma att gälla för olika parter.

När det sedan gäller klagotidens längd förefaller det problemfritt att avskaffa institutet vadeanmälan. Kravet på sådan anmälan torde främst vara historiskt betingat. Med hänsyn till nuvarande möjligheter till verk- ställighet av icke lagakraftvunna domar torde något beaktansvärt sakligt skäl mot att ta bort vadeanmälan knappast kunna åberopas. I likhet med utredningen och remissinstanserna anser jag därför att vadcanmälan kan avskaffas.

Den av utredningen föreslagna klagotiden om sex veckor medför att olika klagotider kommer att gälla för olika typer av tingsrättsdomar. vilket kan skapa vissa svårigheter. En klagotid på sex veckor förefaller dessutom onödigt lång. Man bör rimligtvis kunna ställa det kravet på den som vet med sig att han har ett mål anhängigt vid tingsrätt vilket kan avgöras på handlingarna att han inför en längre tids bortovaro hör efter hos tingsrätten när ett avgörande kan väntas eller ordnar med eftersändning av posten.

När det gäller valet mellan tre eller fyra veckors klagotid kan å ena sidan en treveckorsfrist från domens dag enligt min mening inte anses otillräcklig från rättssäkerhetssynpunkt. Det kan nämnas att i småmål nu gäller en frist om endast en vecka även om domen meddelats på handlingarna. Å andra sidan skulle det. som några remissinstanser varit inne på, i och för sig vara tilltalande att införa samma klagotid som för närvarande gäller vid överkla- gande av hovrättsdomar. alltså fyra veckor. Ett införande av en sådan klagotid i dessa fall skulle emellertid aktualisera en del andra frågor. bl.a. spörsmålet om man bör övergå till samma klagotid i fråga om brottmålsdo- mar. Dessa bör helst inte tas upp nu, främst med hänsyn till att RU för närvarande överväger närliggande frågor. bl. a. frågan om sammanslagning av olika former för överklagande. Jag anser det mot denna bakgrund

mindre lämpligt att i detta sammanhang införa en ny klagotid vid överkla— gande av tingsrättsavgöranden.

Jag har alltså kommit till den slutsatsen att man i fråga om överklagande av tvistemålsdomar bör övergå _till samma ordning som gäller för överkla- gande av tingsrätts dom i brottmål. nämligen att vadeinlaga —utan föregå— ende vadeanmälan skall ges in till tingsrätten inom tre veckor från dagen för tingsrättens dom.

Eftersom rättsmedlet mot tredskodomar inte är vad utan återvinning berör mitt förslag inte sådana domar.

2.4. ll Tolkning och översättning

Huvudpunkterna i mitt förslag 1. De allmänna domstolarna får möjlighet att låta översätta hand- lingar på statens bekostnad.

2. Bestämmelserna om översättning skall tillämpas också i fråga om handlingar som är avfattade med punktskrift. Detta skall gälla även i förvaltningsprocessen.

Tolkning utan samband medft'irhandling

Enligt 5 kap. 6 5 första stycket RB får tolk anlitas att biträda rätten om någon som skall höras inför rätten inte behärskar svenska språket.

Domstolsverket har i en framställning till regeringen tagit upp frågan om ersättning kan utgå till en tolk som används i annat sammanhang än vid en förhandling. Verket påpekar att tolk bör kunna anlitas och ersättas även i t.ex. ett inskrivningsärende eller vid en vigsel och också utan direkt anknytning till ett mål eller ärende.

Som verket påpekar ger ordalydelsen i 5 kap. os första stycket RB närmast intryck av att paragrafen gäller endast när någon skall höras inför rätten. Den frågan behandlades dock redan i ett lagstiftningsärende år 1973. Föredragande departementschefen konstaterade då (prop. 1973: 30 s. 70) att det vid de allmänna domstolarna torde finnas visst behov av möjlig- het att anlita tolk för muntlig tolkning, även när det inte direkt är fråga om förhandling. Departementschefen erinrade om att vissa rättshandlingar, t.ex. ansökan om betalningsförcläggande och ansökan i domstolsärende. får göras antingen genom skriftlig handling eller genom muntlig framställ— ning. Han påpekade också att en icke svenskspråkig person som infinner sig på rättens kansli kan ha upplysningar och synpunkter att lämna på handläggningen av mål eller ärenden. ] sådana fall borde rätten också kunna vid behov anlita tolk. Departementschefen ansåg dock inte att det var nödvändigt med någon särskild bestämmelse om detta utan ordalydel- sen i 5 kap. 6 & RB borde ge utrymme för att anlita tolk vid behov också när det var fråga om mera informella kontakter mellan rätten och utlän— ningen.

Enligt min mening får det anses helt klart att bestämmelsen i 5 kap. 6 &

RB läst mot bakgrund av dessa motivuttalanden ger utrymme för att anlita och ersätta tolk även i de av domstolsverket angivna fallen. Jag linner därför inte anledning att föreslå någon lagändring i denna del.

I anledning av vad JO anfört i ett till justitiedepartementet överlämnat beslut angående bl.a. översättning av brottmålsdom till främmande språk villjag framhålla att stadgandet i 5 kap. 6 & RB ger domstolen möjlighet att engagera en tolk även för att muntligen för en part översätta en dom. som meddelats genom att hållas tillgänglig på rättens kansli. [ vad mån domsto- len skall stä till tjänst med en sådan service får bedömas med hänsyn till omständigheterna. Av betydelse är härvid vilka möjligheter parten har att på annat sätt få domen översatt. Jag återkommer i det följande till frågan om skriftlig översättning av domar.

Ersättning för !()!Åjörnwtlling

Enligt 5 kap. 8.5 RB har en tolk rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. Ersättningen skall bestämmas i enlighet med en av domstolsverket — med stöd av förordningen (19791291) om tolktaxa — fastställd taxa. Tolkersättning betalas av allmänna medel.

Enligt domstolsverket har det satts i fråga om dessa bestämmelser ger utrymme för ersättning för tolkförmedling. Från bl.a. invandrarverket och de kommunala invandrarbyråerna har enligt domstolsverket uttalats öns- kemål om en samordnad tolkförmedling. i vilken de kommunala invandrar- byräerna skulle förmedla tolkar till domstolar och andra användare av tolkar. Önskemålet har varit att också tingsrätterna skulle delta i en sådan verksamhet. Framställningar i den riktningen skall emellertid som regel på olika skäl ha avvisats av domstolarna. Ett skäl sägs därvid ha varit att det är tveksamt om gällande författningar ger utrymme för ersättning till en tolkförmedlare. Domstolsverket anser att det behövs ett klargörande i denna fråga.

Jag har underhand inhämtat att det råder en skiftande praxis i tingsrät- terna vad gäller användande av och ersättning för tolkförmedling. Vissa tingsrätter använder inte alls denna form av service. Andra gör det någon enstaka gång. Äter andra skaffar praktiskt taget alltid tolk genom att vända sig till en — i regel kommunal tolkförmedling. De tingsrätter som använder sig av tolkförmedling har olika rutiner för att betala ersättning till förmedlingen. Det förekommer att förmedlingsavgiften på samma sätt som ersättningen till tolken fastställs av rättcn. Vid åtminstone en tingsrätt, som tillgodoser i stort sett hela sitt behov av tolkar genom att anlita en kommunal förmedling, har avtal slutits med kommunen som innebär att rätten får tillgång till denna service mot ett visst belopp per förmedlat uppdrag. Kommunen debiterar sedan tingsrätten kvartalsvis för den tolk- förmedling som skett. I detta fall fastställs således inte ersättningen till tolkförmedlingen av rätten utan utanordnas på samma sätt som andra administrationskostnader.

För egen del vill jag först starkt betona vikten av att de tolkar som används vid domstolarna håller en hög kvalitet. I detta syfte är det ofta befogat att först och främst anlita de tolkar som är godkända som rättstol-

Prop. 1986/87: 89

kar. Vilka tolkar som har denna kompetens framgår av de förteckningar över godkända tolkar. som ges ut av kommerskollegium. Det är i och för sig ingenting som hindrar att en domstol anlitar en tolkförmedling om detta visar sig fungera bra från administrativ synpunkt. Det kan självfallet vara resursmässigt fördelaktigt för domstolen att anlita en förmedling i stället för att låta den egna personalen ringa runt och försöka få fram en tolk till en viss dag. Även om man väljer att anlita en tolkförmedling, måste rätten dock vara uppmärksam på kvaliteten hos de tolkar som kommer till för- handlingarna.

Vad sedan gäller frågan om ersättning till en tolkförmedling för utförda förmedlingsuppdrag torde det vara helt klart att en sådan ersättning inte omfattas av stadgandet om tolkersättning i 5 kap. 8 & RB. Jag bortser då från det fallet att tolken själv betalat en avgift till tolkförmedlingen och begär ersättning för denna såsom utlägg. Det är således inte fråga om någon ersättning som skall fastställas av rätten. I stället mäste ersättningen till en tolkförmedling för själva förmedlingsåtgärden betraktas som en administrativ kostnad för domstolen och ersättning skall därför utgå på samma sätt som ersättning för annan service som domstolen köper utifrån.

Jag ser ingen anledning att föreslå några ändringar i detta hänseende. Det finns inget behov av att rätten i det enskilda målet tar ställning till ersättning för tolkförmedling: det finns inte något samband mellan förmed- lingen som sådan och förhandlingen inför rätten. Att jämställa ersättning för tolkförmedling med ersättning till tolk framstår som krångligt och skulle sannolikt innebära ökade administrationskostnader. Det är i stället naturligt att. i enlighet med den praxis som utbildats på sina håll. se frågan om utnyttjande av tolkförmedling och ersättning för sådan som en admi- nistrativ fråga. Med denna utgångspunkt får domstolen ta ställning till om det är administrativt och ekonomiskt fördelaktigt att anlita en tolkförmed- ling i stället för att låta den egna personalen kontakta tolkarna. Jag vill dock än en gång betona att en förutsättning för att domstolen skall välja alternativet att anlita en tolkförmedling alltid måste vara att tolkarna fyller kompetenskraven.

Kas/naderjör ("it'el'sc'irlning av handlingar

I RB regleras muntlig och skriftlig översättning i skilda paragrafer och på olika sätt.

Enligt 5 kap. 6 s' får rätten anlita tolk om den som skall höras inför rätten inte behärskar svenska språket. Ersättningen till tolken betalas av allmän- na medel (5 kap. 8 s).

Som en allmän princip gäller däremot att svenska språket skall användas i inlagor och andra handlingar som en part ger in till rätten (se prop. 1973230 s. 71). Om en handling inte är avfattad på svenska språket får domstolen enligt 33 kap. 9 5 RB vid behov antingen förelägga parten att tillhandahålla en översättning eller också själv låta översätta handlingen. Den som biträtt rätten med översättning av en handling har rätt till ersätt- ning av allmänna medel. ! brottmål där åklagaren för talan skall ersättning- en betalas av staten. I andra mål och ärenden skall den betalas av parten

och blir då en rättegångskostnad för denne. Om parten har rättshjälp. är översättningskostnaden en kostnad för rättshjälpen. 9 s 6 rättshjälpslagcn (1971—429).

Enligt en skrivelse från domstolsverket råder det i vissa fall tveksamhet om vem som slutligt skall svara för vissa översättningskostnader enligt 33 kap. 95 RB. Vissa tingsrätter låter enligt verket t.ex. kostnaden för översättning av adoptionshandlingar stanna på staten medan andra tings- rätter betraktar den som en rättegångskostnad för sökanden. Domstolsver- ket har därför hemställt att bestämmelsen i 33 kap. 9 & RB ändras så att tveksamheten undunröjs.

Vidare har JO i tidigare nämnda beslut uttalat att de möjligheter till tolkhjälp som finns för den som dömts i ett brottmål får betecknas som mindre tillfredsställande. Enligt JO finns det starka skäl för att dessa möjligheter utvidgas.

Vad beträffar förvaltningsmyndigheterna och förvaltningsdomstolarnaI regleras muntlig och skriftlig översättning på ett mera enhetligt sätt. Enligt 8 & förvaltningslagen (.19861223). som i sak helt motsvarar 9 s i 197] års förvaltningslag. bör en myndighet vid behov anlita tolk. Detta stadgande har avseende på såväl muntlig som skriftlig översättning. I 50 & förvalt- ningsprocesslagen (l97lz29l) stadgas att rätten vid behov skall anlita tolk om någon som skall höras inför rätten inte behärskar svenska språket. Även i annat fall får rätten vid behov anlita tolk. Med det senare uttrycket åsyftas skriftlig handläggning. ] förvaltningslagen sägs ingenting om ersätt- ning till tolk. Av förarbetena till l97l års förvaltningslag framgår dock att tolken har rätt till skälig ersättning och att ersättningen skall betalas av myndigheten (prop. 1971130 s. 382). Vid såväl muntlig tolkning som skrift- lig översättning vid förvaltningsdomstol skall kostnaderna stanna på staten (52 s" förvaltningsprocesslagen).

Det finns skäl att nu överväga om inte reglerna om skriftlig översättning i RB bör ändras så att de kommer i överensstämmelse med vad som redan gäller för förvaltningsmyndigheterna och förvaltningsdomstolarna. Det finns givetvis inga skäl till att de allmänna domstolarna skall ge sämre service än andra myndigheter.

Å andra sidan finns det ingen anledning att rucka på principen att handlingar som ges in till rätten skall vara avfattade på svenska språket. Om en handling ges in avfattad på ett annat språk bör rätten dock vid behov låta översätta den. Bestämmelsen om översättning bör därför allt- jämt ges en fakultativ utformning. Detta överensstämmer också med vad som gäller för förvaltningsmyndigheterna och förvaltningsdomstolarna När det däremot gäller frågan om vem som skall stå för kostnaden för översättning bör — av skäl som jag nyss anfört det allmännas ansvar utvidgas så att kostnaden för en översättning alltid skall stanna på staten. Det innebär att kostnadsfrägan kommer att regleras på ett enhetligt sätt för muntlig och skriftlig översättning.

För närvarande omfattar stadgandet i 33 kap. 9 & RB inte uttryckligen handlingar som skickas ut från domstolen (jfr prop. l973:30 s. 73). Av serviceskäl anserjag dock att det nu kan vara dags att lagreglera även i vad mån en domstol är skyldig att översätta utgående handlingar. Inte heller

här bör någon absolut skyldighet föreskrivas. ] och med att regeln om i vilken utsträckning inkommande handlingar skall översättas ges en fakul- tativ utformning kan de utgående handlingarna föras in under samma stadgande. ] mån av behov får rätten således översätta t.ex. en dom. Vid avgörande av om behov föreligger eller ej bör dock domstolen ta reda på vilka andra möjligheter parten har att få domen översatt. t.ex. genom en invandrarbyrås försorg. Först om parten inte på annat sätt kan få domen översatt bör rätten låta översätta den.

Vad jag föreslår i denna del innebär en utökad service åt allmänheten och tillmötesgår bl.a. J01s önskemål såsom de kommit till uttryck i det förut nämnda beslutet.

Punktskrift

En handling avfattad med punktskrift omfattas i dag inte av reglerna om översättning av handlingar i 33 kap, 9 ;s RB och inte heller i övrigt finns några bestämmelser om punktskrift i rättegång. Det har dock förekommit att en domstol har tillämpat 33 kap. 9 & analogt på en av part med punkt- skrift avfattad handling och låtit den synskadade själv stå för överförings- kostnaden. Detta fall anmäldes till JO. som konstaterade att det med hänsyn till det oklara rättsläget inte kunde komma i fråga att kritisera tingsrätten för att den tillämpat 33 kap. 9 s i detta fall. JO uttalade dock att det vore lämpligare att en synskadad i detta avseende tillförsäkrades samma behandling såvitt avser den skriftliga handläggningen som den som för närvarande enligt 5 kap. 6 och 8 åå RB och 4 & förordningen (1977: 175) om tolk för hörsel- och talskadade kommer sistnämnda kategori till del när förfarandet är muntligt. En sådan ordning skulle innebära dels att den synskadade fick i princip ovillkorlig rätt att vid behov skriftväxla med domstolarna i punktskrift och dels att i sammanhanget uppkomna kostna- der betraktades sorn hänförliga till själva förfarandet och följaktligen inte kom att belasta den synskadade eller hans motpart som rättegångskostnad.

För egen del vill jag först och främst säga att det är ett allmänt intresse att den som är handikappad har samma möjligheter som andra att göra sig gällande i kontakter med myndigheter. Ett uttryck för detta synsätt är reglerna om tolk för tal- och hörselskadade.

Att reglera frågan om överföring från och till punktskrift på samma sätt som den nyss behandlade frågan om översättning från och till ett främman- de språk innebär enligt min mening en rimlig avvägning mellan önskemålet om service och hänsyn till kostnadsaspekten. I 33 kap. 9 & RB bör därför införas en bestämmelse om att reglerna i paragrafen om översättning skall tillämpas även i fråga om handlingar som är avfattade med punktskrift. Motsvarande ändring bör göras i 50 % förvaltningsprocesslagen.

2.4.12 Den misstänktes tillgång till sekretessbelagda uppgifter i mål om brott mot rikets säkerhet

Min bedömning

Inga lagändringar föreslås

Överbefälhavarans framställning

Överbefälhavaren har i en skrivelse till regeringen framhållit att de nuva- rande process- och sekretessreglerna ger upphov till vissa problem när det gäller bekämpandet av brott mot rikets säkerhet. Den misstänkte har. påpekar överbefälhavaren. till följd av allmänna regler i RB och sekretess- lagen (l980:lO(l) rätt att ta del av förundersökningsmaterial och annat material i målet även om detta skulle omfattas av sekretess. För att den misstänkte inte skall få tillgång till sekretessbelagda uppgifter måste man därför ibland underlåta att lämna ut vissa handlingar som bevismaterial. Detta kan i sin tur få den konsekvensen att det inte går att få underlag för en fällande dom. Enligt överbefälhavaren är det nämligen erfarenhetsmäs- sigt mycket svårt att genom exempelvis vittnesmål presentera materialet på det sätt som behövs från bevissynpunkt utan att säkerhetsintressena träds för nära.

För att komma till rätta med dessa problem föreslår överbefälhavaren i första hand att partsinsynen i denna typ av mål begränsas såtillvida att det material som skall ligga till grund för domen inte skall få lämnas ut till den misstänkte i den mån det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs. ] varje fall anser överbefälhavaren det ofrånkomligt att ett undantag från principen om partsinsyn görs med avseende på handlingar som ingår i förundersök- ningsprotokollet. Däremot bör enligt överbefälhavarens förslag den miss- tänktes offentlige försvarare fä del av samtliga handlingar från förunder- sökning och rättegång.

Sammanfattning av remissuljirllez.

Flertalet remissinstanser har under åberopande av rättssäkerhetskäl — varit kritiska till överbefälhavarens förslag att processmaterial skulle kun- na undanhällas den tilltalade. Även förslaget att försvararen skulle få del av vissa sekretessbelagda uppgifter men inte få röja dessa för sin klient har bemötts negativt. Enligt mänga remissinstanser skulle försvararen om förslaget genomfördes hamna i en ohållbar konfliktsituation i denna typ av mål. eftersom tystnadsplikten gentemot klienten skulle kunna hindra att dennes intressen tillgodosågs på bästa sätt. När det gäller hemligstämplade uppgifter som figurerar under förunt'lersökningen har från flera häll påpe- kats att det redan med nuvarande lagstiftning finns goda möjligheter att hindra den misstänkte från att ta del av dessa. Några remissinstanser anser att de av överbefälhavaren väckta frågorna bör övervägas ytterligare innan ställning tas.

Gällande rätt m. nt.

Med hänsyn till ämnets vikt villjag göra en ganska utförlig genomgång av rättsläget på detta område. .

Överbefälhavarcns skrivelse aktiialiserar dels frågan om den misstänkte i satnband med förundersökning eller vid rättegången har rätt att fä ta del av handlingar eller annat material som omfattas av försvarssekretess enligt 2 kap. 2 s' sekretesslagen och dels frågan om den misstänkte skall ha rätt att på annat sätt få del av vad sadant material innehåller. Dessa frågor regleras av RB och sekretesslagen.

I fråga om själva rättegången är det en grundläggande princip i svensk rätt att den som är part i ett mål skall ha rätt att ta del av allt material i målet. Denna princip har ansetts så självklar att den inte direkt uttryckts i RB: den kan däremot indirekt utläsas av ett flertal regler.

Såvitt gäller den misstänktes rätt att få del av material på förundersök- ningsstadiet finns det däremot direkta lagregler i RB. Enligt 23 kap. IS s* RB har säväl den misstänkte som hans försvarare rätt att fortlöpande. i den mån det kan ske utan men för utredningen, ta del av vad som förekommit vid förundersökningen. Åtal får inte beslutas innan den misstänkte och försvararen fått denna möjlighet. Denna rätt att få del av vad som förekom- mit vid förundersökningen innefattar dock inte någon rätt att få del av avskrift av protokollet eller andra anteckningar från förundersökningen Lift" Gärde m.fl.. Nya rättegångsbalken. s. 3l4).

Så snart åtal beslutats har däremot den misstänkte eller hans försvarare alltid rätt att på begäran få en avskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen (23 kap. 21 & fjärde stycket RB). Om en förundersök- ning inte föranleder åtal. föreligger inte någon ovillkorlig rätt för en miss- tänkt att få ut avskrift av protokoll eller anteckningar (Gärde m.fl. s. 314). Detta innebär också att en misstänkt inte har någon obetingad rätt att få del av protokollet beträffande en del av förundersökningen. som inte lett till åtal. även om han åtalats i andra delar.

Föreskrifter om hur en förundersökning skall gå till och om protokoll och anteckningar vid förundersökning återfinns i förundersökningskungö— relsen (l947z948'). Kungörelsen innehåller inga uttryckliga regler om i vilken utsträckning skriftliga handlingar och annat skall tas in i protokollet.

I samband med att åtal väcks skall åklagaren enligt 45 kap. 7 s RB till rätten ge in utskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen samt dessutom skriftliga handlingar och föremål sotn åklagaren ämnar åberOpa som bevis.

Jag föreslår en regel som uttryckligen rekommenderar åklagaren att. innan han ger in förundersökningsprotokollet. ur detta rensa bort material som rör sådant som inte omfattas av åtalet (avsnitt 2.3.3). Redan enligt gällande rätt kan åklagaren emellertid innan han ger in förundersöknings- protokollet till rätten göra en sådan sovring. Enligt Gärde m.fl.. Nya rättegångsbalken. (s. 657") bör materialet sovras så att handlingar sotn visat sig sakna betydelse som bevis inte i onödan följer med till rätten.

I [4 kap. Sä sekretesslagen regleras kollisionen mellan den rätt till partsinsyn i domstolars och andra myndigheters handläggning av mål och ärenden som kan finnas föreskriven på annat håll än i sekretesslagen och

bestämmelserna om sekretess. l paragrafen anges saledes dels att sekretes— sen i princip viker för en parts rätt till insyn i handläggningen och dels hur långt sekretesskraven efterges (jfr Corell m.fl.. Sekretesslagen. s. 367).

Paragrafens första stycke innehåller huvudreglerna om en parts rätt till insyn under handläggningen av ett mål eller ärende. Enligt dessa regler kan undantag från principen om partsinsyn ske beträffande kvalificerat sekretessbelagt material. Andra stycket behandlar först partens rätt att få del av dom eller beslut. I denna del föreligger en obetingad rätt till pansin- syn utan hinder av sekretess. Enligt andra meningen i andra stycket skall en eventuell sekretessbeläggning vidare inte medföra någon begränsning i en parts rätt enligt RB att få delav alla omständigheter som läggs till grund för avgörande av ett mål eller ärende. Denna rätt innebär dock i och för sig inte en obetingad rätt för parten att till sig få utlämnad en handling vari upptas sådana omständigheter som nu sagts. [ vad mån en part har rätt att få en sådan handling är beroende av vilken rätt till insyn RB ger honom.

När det gäller parts rätt enligt RB att få del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörandet av ett mål eller ärende. viker således sekretessen till förmån för partsinsynen. Reglerna i 14 kap. 5 åt andra stycket avser alla domstolar och andra myndigheter som skall tillämpa RB. Det gäller således bl.a. den rätt som en misstänkt har enligt 23 kap. 21 % fjärde stycket RB att ta del av vad som ligger till grund för ett beslut om åtal.

En jämförelse mellan 14 kap. 5 & sekretesslagen och 23 kap. 21 & fjärde stycket RB leder till slutsatsen att en parts rätt att vid åtal ta del av förundersökningsprotokollet inte omfattar en rätt att få del av sekretessbe- lagda uppgifter. som kommit fram under förundersökningen och återfinns i andra handlingar än protokoll eller anteckningar. i den mån det är av synnerlig vikt att uppgifterna inte röjs. Om åklagaren ger in materialet med de sekretessbelagda uppgifterna till domstolen gäller till en början enbart 14 kap. 5 & första stycket sekretesslagen. dvs. materialet får inte heller då lämnas ut till parten. i den mån det av hänsyn till något allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att uppgifterna inte röjs. Om materialet åbero- pas som bevis och på så sätt blir processmaterial träder dock andra stycket in och parten får en ovillkorlig rätt att ta del av det.

Skälen för min bedömning

En ordning där den tilltalade inte får ta del av sekretessbelagda uppgifter som åberopas som processmaterial får till följd att den tilltalade inte får del av vare sig sakframställning. vittnesmål eller annan bevisupptagning eller plädering i den utsträckning som den hemliga informationen berörs i dessa moment av huvudförhandlingen. Den tilltalade kan med andra ord bli utestängd från väsentliga delar av huvudförhandlingen utan rätt att i efter- hand få veta vad som förekommit. när han inte varit närvarande. Även de avsnitt av domen som behandlar det sekretessbelagda materialet måste, för att syftet med sekretessen skall uppnäs, undanhållas den tilltalade. Självfallet skulle en sådan ordning innebära en mycket väsentlig försäm- ring i rättssäkcrhetshänseende för den tilltalade. t.ex. när det gäller frågan

hur han skall lägga upp sitt försvar eller hur han skall motivera ett överkla- gande. Överbefälhavaren har emellertid menat att problemen för den tillta- lade kan elimineras eller i vart fall minskas genom att hans försvarare får del av de sekretessbelagda uppgifterna. Såsom framhållits av flertalet remissinstanser är detta dock ingen lyckad lösning på rättssäkerhetsprob- lemet. En advokat skall vid utförandet av sina uppdrag iaktta god advo- katscd (8 kap. 4 så RB). Detta innebär bl.a. att en advokat är skyldig att vara uppriktig mot sin klient. Denna skyldighet anses också medföra att en advokat inte från andra kan ta emot förtroenden. som han inte får yppa för klienten (jfr Holger Wiklund. God advokatsed. 1973. s. 271). En lagstift- ning som uttryckligen ålägger advokaterna ett sådant handlingssätt måste anses vara från principiella synpunkter synnerligen olämplig. Det kan för övrigt ifrågasättas om det över huvud taget skulle vara praktiskt möjligt för en försvarare att använda den hemliga informationen i sitt arbete för att ta till vara den tilltalades intresse utan att röja innehållet i materialet för denne.

Trots attjag har stor förståelse för de problem som överbefälhavaren har fäst uppmärksamheten på. anser jag, mot bakgrund av det sagda. att en sådan ordning där den tilltalade undanhålls väsentligt processmaterial inte kan godtas från rättssäkerhetssynpunkt. Det kan för övrigt ifrågasättas om det skulle vara förenligt med våra åtaganden enligt internationella konven- tioner att på detta sätt undanhålla den tilltalade det material som bildar underlaget för rättens dom.

1 den mån sekretessbelagda uppgifter utgör processmaterial anserjag det således vara ett oeftergivligt rättssäkerhetskrav att den tilltalade får del av dem. Jag återkommer i det följande till frågan om bevisning kan förebring- as på annat sätt än genom företeende av handlingar som innehåller sekre- tessbelagda uppgifter. Avgörande för om det är meningsfullt att under processen använda sig av sådana alternativa bevismedel är dock i vad mån det är möjligt att för den misstänkte undanhålla sekretessbelagda uppgifter i handlingar som inte utgör processmaterial. Med utgångspunkt från den redogörelsejag nyss lämnat om gällande rätt skall jag därför först gå in på dessa frågor.

Att hemligt material ges in till rätten utan att utgöra processmaterial sker med all säkerhet bara i undantagsfall. Om åklagaren inte avser att åberopa det sekretessbelagda materialet som bevisning. bör han sovra bort det innan han ger in förundersökningsprotokollet till rätten. För ett sådant förfaringssätt finns det. somjag nyss nämnt. stöd redan i gällande rätt.

Vad gäller överbefälhavarens i andra hand framförda önskemål om minskad partsinsyn under förundersökningen. sträcker sig enligt min upp- fattning myndigheternas skyldighet att förse en misstänkt med handlingar innehållande sekretessbelagda uppgifter inte så långt som överbefälha— varen anser.

Vid den tidpunkt när en person blir skäligen misstänkt för ett brott har han inte någon som helst rätt att få ut handlingar med sekretessbelagda uppgifter från förundersökningen. I den mån det skulle medföra men för utredningen att låta honom få del av vad som förekommit under förunder- sökningen saknas dessutom skyldighet att över huvud taget lämna honom

uppgifter (23 kap. 18 & RB). Självfallet innebär det men för en utredning om spioneri att lämna ut detaljerade sekretessbelagda uppgifter till den misstänkte.

] de delar åtal inte väcks mot en för spioneri misstänkt person får han inte heller senare någon rätt att få ut handlingar med sekretessbelagda uppgifter. I den mån åtal väcks har han däremot enligt 23 kap. 21 si fjärde stycket RB rätt att få del av protokoll eller anteckningar från förundersök- ningen. Om åklagarcn inte ämnar åberopa sekretessbelagda uppgifter som bevisning i processen hör han dock enligt vad jag nyss sagt — rensa bort sådana handlingar innan han ger in förundersökningsprotokollet till rätten och låter den misstänkte få del av det.

Av vad jag nu anfört framgår att det redan enligt gällande rätt är möjligt att undanhålla en misstänkt sekretessbelagda uppgifter av det nu aktuella slaget sålänge dessa uppgifter inte åberopas som bevisning i processen. Är det däremot åklagarens mening att låta uppgifterna bli processmaterial. bör den misstänkte få del av dem så snart som möjligt för att han skall kunna ta till vara sin rätt och förbereda sitt försvar.

Avgörande för i vilken utsträckning en för brott mot rikets säkerhet misstänkt person får del av sekretessbelagda uppgifter från förundersök- ningen blir således i vad mån dessa uppgifter åberopas som bevisning i processen och därmed blir processmaterial.

Enligt RB finns i princip inga begränsningar i fråga om vilka kunskaps- källor som får anlitas som bevisning. Vidare tillämpas principen om fri bevisvärdering. Detta innebär att parterna har stor frihet att själva välja vilka bevismedel de vill och att domstolen får fritt värdera det förebragta beviset. Det finns ingenting som hindrar åklagaren från att i stället för att åberopa en skriftlig handling med sekretessbelagda uppgifter åberopa för- hör med en person som kan uttala sig om samma omständigheter som de vilka framgår av handlingen. (Jfr Ekelöf. Rättegång [V. 5 uppl.. s. 58).

Det kan vara tveksamt om den som skall höras om sådana frågor som de nu diskuterade bör höras som vittne eller sakkunnig. Problemet påminner mycket om den omdiskuterade frågan hur en rättsläkare bör höras. Dessa hörs ibland som vittnen och ibland som sakkunniga. JO har dock uttalat att han anser det naturligast att en rättsläkare betraktas som offentlig sakkun- nig (JO:s åmbetsberättelse 1982/83zl s. 23).

Den som hörs som offentlig sakkunnig skall enligt den ed han avlägger efter bästa förstånd fullgöra sitt sakkunniguppdrag. Av 15 kap. 5 & sekre- tesslagen följer att han inte är skyldig att röja t.ex. försvarshemligheter. En annan sak är att han till följd av stadgandct i 14 kap. 2 så sekretesslagen har rätt att lämna även sekretessbelagda uppgifter till domstolen.

Den som hörs som privat sakkunnig skall avlägga vittnescd och beträf— fande honom tillämpas vittnesbestämmclserna. Till följd av stadgandet i 36 kap. 5 å RB har ett vittne eller en privat sakkunnig aldrig skyldighet att — utan tillstånd av vederbörlig myndighet — uttala sig om sådana uppgifter som är belagda med sekretess.

Oavsett om den som hörs är sakkunnig eller vittne kan man således undvika att sekretessbelagda uppgifter avslöjas i processen.

Vad sedan gäller domstolens värdering av den genom förhör förebragta

bevisningen torde lämnade sakuppgifter normalt kunna godtas utan att domstolen också får dem dokumenterade genom skriftliga handlingar. En annan sak är om de lämnade uppgifterna är tillräckligt utförliga för att domstolen skall finna brott styrkt. Det får här liksom hittills ankomma pä försvarsmakten och åklagaren att göra en avvägning mellan å ena sidan intresset av att få den tilltalade fälld och å andra sidan intresset av att inte röja hemliga försvarsuppgifter.

Mot bakgrund av det anförda harjag kommit fram till att överbefälhava- rens förslag om undanhållande av processmaterial från den tilltalade vars motiv jag i och för sig har den djupaste förståelse för inte är förenligt med de grundläggande rättssäkerhetskraven för brottmålsproces- sen. I fråga om annat än processmaterial anser jag att redan gällande lagstiftning ger tillfredsställande möjligheter att undanhålla den misstänkte sekretessbelagda uppgifter. Överbefälhavarcns framställning bör därför inte föranleda något förslag till lagstiftning.

2.4.13 Anmälan till advokatsamfundet i vissa fall

Mitt förslag Domstolarna skall göra anmälan till advokatsamfundets styrelse

när rätten förklarat en advokat obehörig att vara ombud vid domsto- len. Motsvarande reglering som för de allmänna domstolarnas del föreslås för förvaltningsprocessen.

Med stöd av 12 kap. 5 5 RB kan rätten ingripa mot ett ombud. som under rättegången befunnits inte kunna eller vilja utföra sitt uppdrag på ett tillfredsställande sått. Rätten har således möjlighet att avvisa honom som ombud i målet. Därutöver kan rätten förklara ombudet obehörigt att an- tingen för viss tid eller tills vidare brukas som ombud vid den ifrågavaran- de domstolen. Denna åtgärd kan vidtas även i sådana fall där det saknats anledning att avvisa ombudet i målet. t.ex. därför att hela talan skall avvisas.

Om en advokat avvisas som ombud skall enligt 12 kap. 6 så andra stycket RB anmälan om avvisandet göras hos advokatsamfundets styrelse. Härige- nom får styrelsen möjlighet att överväga frågan om disciplinär åtgärd. Däremot finns inget uttryckligt krav på anmälan om en advokat förklarats obehörig som ombud utan att samtidigt avvisas i målet.

För förvaltningsproeessens del innehåller 48 & förvaltningsprocesslagen (1971:291) samma reglering av frågan om avvisande och obehörighetsför- klan'ng av ombud som RB. Däremot saknar förvaltningsprocesslagen mot- svarighet till stadgandet i 12 kap. 6 5 andra stycket RB om anmälan till advokatsamfundcts styrelse.

Advokatsamfundet har till justitiedepartementet under hand uttryckt önskemål om att reglerna om anmälan skall göras uttryckligen tillämpliga inte bara på avvisningsfallet utan även på den situationen att en advokat utan samband med avvisning i ett enskilt mål förklarats obehörig att brukas

som ombud. Vidare har samfundet anfört att även i förvaltningsprocessen Prop. 1986/87z89 bör införas regler om att rätten skall underrätta samfundets styrelse under motsvarande förutsättningar som enligt RB.

Under ärendets behandling i regeringskansliet har JK. domstolsverket. Svea hovrätt, kammarrätten i Stockholm. Stockholms tingsrätt och läns- rätten i Stockholms län beretts tillfälle att under hand lämna synpunkter på förslaget. De har lämnat förslaget utan erinran.

Enligt min mening är det en nödvändig förutsättning för att advokatsam- fundet skall kunna utöva sina disciplinära uppgifter att samfundets styrelse får del av de omständigheter på vilka ett beslut om avvisning eller obehö— righetsförklaring av en advokat som ombud grundas. För att tillgodose ändamålet med 12 kap. 6 & andra stycket RB bör därför anmälan göras till samfundets styrelse även när en advokat förbjudits att vara ombud vid rätten utan att han samtidigt avvisats i målet. Till undanröjande av all tvekan i detta hänseende bör erforderlig ändring göras i 12 kap. 6 å andra stycket RB. Det saknas anledning att i detta hänseende göra någon skillnad mellan rättegången vid de allmänna domstolarna och förvaltningsproces- sen. 1 48 & förvaltningsprocesslagen bör därför tas in en motsvarighet till andra stycket i 12 kap. 6 & RB.

Hänvisningar till US13

De lagändringar som jag nu har förordat bör med hänsyn till det arbete med utbildning. blanketter m.m. som måste ske efter riksdagsbeslutet — träda ikraft först den 1 januari 1988. Beträffande frågan om övergångsbe- stämmelser fårjag hänvisa till specialmotiveringen.

[ enlighet med vadjag nu har anfört har inomjustitiedepartementet upprät- tats förslag till 1. lag om ändring i rättegångsbalken. . lag om ändring i förvaltningsprocesslagen ("1971 :291). . lag om ändring i rättshjälpslagen (19721429). . lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808). . lag om ändring i lagen ( 1969z246) om domstolar i fastighetsmål, 6. lag om ändring i lagen (1929: 145) om skiljemän. 7. lag om ändring i handräckningslagen (1981 1847) samt 8. lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten. Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 6. 150 'J! A KN IJ

Följande paragrafer i RB föreslås upphävda: 20 kap. 15 a ä (jfr specialmoti- veringen till 20 kap. 15 å), 37 kap. 4 och 5 åå (jfr vad som sägs under inledningen till 37 kap.). 39 kap. 3 & (jfr specialmotiveringen till 39 kap. 2 å). 40 kap. 13 och 15 åå (jfr specialmotiveringen till 40 kap. 11 &) samt 42 kap. 8 a & (jfr specialmotiveringen till 42 kap. 15 å).

] kap. 3 a #

Av skäl som jag redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.1) bör man i vart fall tills vidare behålla den nuvarande domförhetsregeln i tvistemål om mindre värden. I denna paragraf har därför tagits in en bestämmelse av innebörd att en tingsrätt alltid skall bestå av en lagfaren domare vid handläggning av sådana mål som i dag handläggs enligt små- målslagen med stöd av 1 ;S i den lagen. När det gäller avgränsningen av de ifrågavarande målen är mitt förslag i sak identiskt med den nuvarande regleringen i småmålslagen.

Mitt förslag innebär att mål om mindre värden även i fortsättningen skall särbehandlas i ytterligare ett par hänseenden utöver vad som framgår av denna paragraf. I 18 kap. 8 a & tas således in en särskild kostnadsregel för sådana mål. Vidare skall alltjämt krävas prövningstillstånd för att få ett mål. som enligt nuvarande regler handläggs enligt småmålslagen, prövat av hovrätten (49 kap. 12 tt i förslaget"). Även när det gäller rättshjälp kommer dessa mål att särbehandlas också i fortsättningen: biträde skall normalt inte förordnas (20 å andra stycket rättshjälpslagen). För konsumenttvister som rör mindre värden hari 10 kap. 8 a & tagits in en särskild forumregel.

Avgörande för om dessa särregler skall tillämpas är om målet handläggs eller kan antas komma att bli handlagt av en lagfaren domare enligt denna paragraf. Av flera skäl måste tingsrätten redan när målet kommer in ta ställning till om förevarande paragraf är tillämplig. Om någon part söker rättshjälp måste man veta om biträde skall förordnas eller ej. Vidare har parterna ett berättigat krav på att redan från början av processen veta vad som gäller beträffande rättegångskostnader och möjligheterna till över- prövning.

Tingsrätterna måste därför liksom i dag — redan i inledningsskedet av processen skilja ut dessa mål och ge dem en beteckning som visar att förevarande paragraf är tillämplig.

Av utformningen av denna paragrafijämförelse med 1 kap. 3 & följer att tingsrätten vid handläggning av ett mål om mindre värde alltid består av en lagfaren domare till följd av regeln i förevarande paragraf. Reglerna om endomarkompetens i 3 5 blir således aldrig tillämpliga beträffande sådana mål.

/ kap. 9 $$

Paragrafen behandlar bl.a. möjligheterna till avbrott i en påbörjad huvud- förhandling. I enlighet med vad som anförs i specialmotiveringen till 43

kap. 11 5 skall institutet avbrott även i fortsättningen fmnas kvar. De i förevarande paragraf föreslagna ändringarna syftar främst till att undanröja alla oklarheter i fråga om de i paragrafen nu använda begreppen "söcken- dag" och "helgfri dag". Dessa har bytts ut mot ”arbetsdag". Med detta begrepp avses i princip helgfri måndag-fredag. jfr 2 & lagen (1930: 173) om beräkning av lagstadgad tid. Säkerligen speglar begreppet arbetsdag hur paragrafen tillämpas redan nu. Lagtexten har även i övrigt anpassats till ett mer modernt språkbruk.

2 kap. 4 £

Paragrafen reglerar hovrätts domförhet. lett nytt tredje stycke har tagits in en regel om att vid behandling av en fråga om prövningstillstånd (jfr 49 kap. 12 å i förslaget) två lagfarna ledamöter skall delta i hovrätten. Denna bestämmelse överensstämmer med vad som i dag stadgas i första mening- en i 24 å smämålslagen. Den i andra meningen i den paragrafen intagna omröstningsregeln har förts över till 16 kap. 3 &.

6 kap.

Enligt RU:s förslag skulle i detta kapitel intas även de bestämmelser som återfinns i 5 kap. Syftet med detta var att frigöra ett kapitel för att kunna tillskapa ett nytt första kapitel med bestämmelser om balkens tillämpnings- område. I och med att jag inte följer utredningens förslag i den delen saknas det anledning att ändra den nuvarande dispositionen av 5 och 6 kap. 1 förevarande kapitel föreslås nu ändringar endast i 6 och 9 %. främst till följd av de nya reglerna om målsägandcförhör och det s.k. fria partsför- höret i tvistemål tifr vad som anförs vid rubriken till 37 kap.).

6 kap. 6 5

Enligt första stycket i paragrafens nuvarande lydelse skall i rättens proto- koll antecknas vissa typer av utsagor. som lämnas i bevissyfte. Undan- tagna från protokolleringsskyldigheten är sådana utsagor av parter i tviste- mål. som ej avges under sanningsförsäkran, samt utsagor av tilltalade och av personer som hörs vad man brukar kalla upplysningsvis, dvs. vid ett förhör som inte är upptaget som särskilt bevismedel i RB.

I och med att jag föreslår att det fria partsförhöret i tvistemål regleras i RB och så att säga erkänns som ett särskilt bevismedel. avgränsat från partens sakframställning. bör protokollcringsskyldigheten utsträckas till denna typ av förhör.

Även förhör i brottmål med den tilltalade avgränsas i mitt förslag från hans sakframställning och regleras i 37 kap. Det kan under sådana omstän- digheter synas konsekvent att låta även sådant förhör omfattas av föreva- rande bestämmelse. RU har som skäl för att inte ta upp frågan om doku- mentationen av den tilltalades berättelse i detta sammanhang anfört att en sådan reform -— som kan visa sig ha icke obetydliga resursmässiga konse- kvenser _. uppenbarligen har ett nära samband med sådana mer generella

spörsmål om domskrivning. särskilt frågan vad som bör tas upp i domen resp. protokollet. som inte berörs i betänkandet. Flera remissinstanser har varit kritiska till utredningens ställningstagande i den delen och anfört att även den tilltalades berättelse bör tas in i protokollet.

I ett nytt andra stycke har tagits in en regel som innebär att rätten liksom nu inte är skyldig att protokollera den tilltalades berättelse. Som utredning— cn anfört bör den frågan behandlas i samband med frågan om och i så fall i vilken utsträckning denna berättelse skall redovisas i domen. Den frågan får tas upp vid ett senare tillfälle.

Det finns också andra förhör än de nu nämnda som hålls i bevissyfte vid rättegång utan att de är reglerade i RB. Berättelser av sådana personer som alltså hörs ”upplysningsvis'" — bör enligt min mening i princip proto— kolleras på samma sätt som övriga förhör som hålls i bevissyfte. Reglerna i denna paragraf bör därför gälla även dem. Det bör dock tilläggas att det i just dessa fall ofta kan vara tillräckligt att teckna ned de väsentliga uppgif— ternai berättelsen i stället för att spela in den på band enligt 9 s.

I enlighet med det nu sagda har första stycket i förslaget utformats så att den allmänna regeln om protokolleringsskyldighet i fråga om berättelser som är avsedda till bevis utsträckts till att gälla alla sådana berättelser (ordet "utsaga" i gällande rätt har här. liksom i vissa andra paragrafer. bytts ut mot det modernare "berättelse"). Av skäl som nyss nämnts görs i ett nytt andra stycke undantag från protokolleringsskyldigheten i fråga om den tilltalades berättelse.

Paragrafens sista stycke föreslås spräkligtjusterat.

6 kap. 9 5

Första stycket behandlar möjligheten att ta upp berättelser på stenografisk eller fonetisk väg i stället för att anteckna dem i protokollet. Lydelsen har justerats för att täcka alla de berättelser som enligt den föreslagna lydelsen 16 & skall tas in i protokollet.

I andra stycket har vissa språkligajusteringar gjorts.

9 kap.

De första fem paragraferna i kapitlet innehåller för närvarande straffba- stämmelser för rättegångsförseelser. ] fråga om dessa bestämmelser före- slårjag ingen annan ändring än att i 5 & direkt anges ett högsta bötesstraff. Den bestämmelse i detta ämne. som nu finns i 9 å. blir överflödig med mitt förslag.

I 7 och 8 så finns för närvarande bestämmelser om viten. Såsom jag påpekat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.7) är dessa regler i stor utsträckning gemensamma med de generella regler för viten som gäller enligt lagen (19852206) om viten (viteslagen). För att undgå dubbelregle- ring föreslår jag nu att de regler. som sålunda har direkta motsvarigheter i viteslagen. utmönstras ur RB. I 95 har tagits in en regel som gör det möjligt att döma ut ett vite även efter det att ett sammanträde har ställts in

till följd av att den som förelagts vitet i förväg har anmält att han inte kan inställa sig.

9 kup. 5 Ö

Paragrafen innehåller straffbestämmelser för ordningsstörande uppträdan- de. Påföljden är böter. Enligt 9 & i dess nuvarande lydelse är lägsta bötes- straff femtio kronor och högsta ettusen kronor. när i RB straff är utsatt i böter som inte skall bestämmas som dagsböter. Den paragrafen har. utom såvitt gäller 5 s i detta kapitel. för närvarande avseende på vissa straffbe- stämmelser i 36 kap. 20 å och 40 kap. 13 & för vittnen och sakkunniga som uteblir från sammanträden m.m.

Jag föreslår nu att straflbestämmelserna för vittnen och sakkunniga tas bort och för vittnenas del — ersätts av effektivare vitessanktioner. Bestämmelsen i 9? blir härigenom tillämplig endast i fråga om sådant ordningsstörande uppträdande som den nu förevarande paragrafen be- handlar. Detta har föranlett att bestämmelsen om bötesstraffets storlek flyttats från 99" till 5 &. Vidare har minimibeloppet för böterna. femtio kronor. tagits bort eftersom detta framgår redan av 25 kap. 3 ä brottsbal- ken.

9 kap. 8 $"

1 paragrafens första stycke ges i dag bestämmelser om fastställande av vitesbelopp. Såsom jag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.7) bör regleringen av vitesbeloppcns storlek följa samma principer som i viteslagen. Detta innebär att reglerna om minimibelopp och maximibelopp för viten avskaffas. Eftersom regleringen i 3 % viteslagen efter en sådan ändring skulle komma att täcka reglerna i detta stycke. föreslår jag att dessa bestämmelser tas bort ur RB. Även det i det nuvarande andra stycket intagna undantaget från första styckets maximibelopp kan nu utgå.

Reglerna i det nuvarande tredje stycket om att vite inte får föreläggas om straff är utsatt och om förbud mot att förelägga staten vite har behållits. Med hänsyn till förslaget om att vittnen och sakkunniga inte längre skall kallas till en förhandling vid påföljd av böter (jfr den allmänna motivering- en. avsnitt 2.4.7. och ändringen i 36 kap. 7 5) får förbudet mot att förelägga vite om straff är utsatt i fortsättningen betydelse endast i de fall där ett föreläggande avser förbud att företa en straffbelagd handling. såsom kan bli aktuellt vid förelägganden enligt 15 kap. 3 å. Frågan om det bör öppnas möjlighet att förelägga vite även i sådana fall där straff är utsatt får övervägas i ett annat sammanhang (jfr JuU 1986/87z4 s. 9).

Bestämmelsen i paragrafens nuvarande fjärde stycke att vite inte får dömas ut om ändamålet med vitet har förfallit har slopats i förslaget. eftersom detta följer av 9 & viteslagen.

9 kap. 9 55

En motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen i paragrafen föreslås som tidigare nämnts — införd i 5 lå. I övrigt kan. av skäl som angetts i

anslutning till 5 :e. de nuvarande bestämmelserna i paragrafen upphävas. ] stället har i denna paragraf tagits in en regel som möjliggör för rätten att döma ut ett vite även om ett sammanträde ställs in i förväg på grund av att någon som vid vite kallats att inställa sig anmäler laga förfall.

Om en person genom att i förväg anmäla laga förfall föranlett att ett sammanträde inställts. är rätten således oförhindrad att senare döma ut vitet om han inte i efterhand kan göra sannolikt att omständigheterna varit sådana att han verkligen haft laga förfall. Denna prövning kan äga rum så snart personen i fråga haft skälig tid på sig att prestera den begärda utredningen (jfr 32 kap. 6 5).

Självfallet skall den som anmäler förhinder inte föreläggas att inkomma med någon utredning om det redan från början framstår som sannolikt att laga förfall föreligger (jfr 32 kap. 6 & första stycket).

Den föreslagna regeln bör läsas mot bakgrund av mitt förslag i fråga om uppskjutande av fråga om vitesutdömande enligt 32 kap. 6 &.

10 kap. Sa &?

Paragrafen. som är ny i RB men som motsvarar 11 & småmålslagen. upptar en särskild forumregcl för konsumentmål.

Huvudregeln i tvistemål är enligt 10 kap. 1 & RB att talan skall väckas vid svarandens hemvistforum. Enligt 11 & smämålslagen får dock en kon— sument. som vill väcka talan mot en näringsidkare. göra det vid sitt eget hemvistforum. om värdet av tvisteföremålet uppenbart inte överstiger ett halvt basbelopp. Motivet till den regeln är att konsumenten i mål enligt småmålslagen inte får ersättning för ett behövligt platsombud medan nä- ringsidkaren. som ändå i allmänhet måste anlita ombud. lika gärna kan anlita ett platsombud (prop. 1973: 187 s. 158).

Jag har i mitt förslag behållit småmålslagens begränsning av möjligheter- na att i mål om mindre värden få ersättning för juridiskt biträde ( 18 kap. 8 a %>. Det finns därför skäl att behålla även småmålslagens regel om konsu- mentforum för dessa mål. Avgränsningen av i vilka mål denna forumregel skall gälla har på samma Sätt som i kostnadsregeln i 18 kap. 8 a & —— gjorts genom en hänvisning till 1 kap. 3 a s.

Begreppen näringsidkare och konsument har här samma betydelse som i 1 5 lagen (1971 : 1 12) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, 1 & konsu- mentköplagen (1973:877)_ 1 & konsumentkreditlagen (1977:981) och 1 & konsumenttjänstlagcn ( 1985:716). Även rekvisitet ”vara. tjänst eller annan nyttighet som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk" överens- stämmer med vad som gäller inom konsumentlagstiftningen. se t.ex. 1 5 lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Tvister om fast egendom omfattas inte av bestämmelsen.

10 kup. 20 s*"

I denna paragraf meddelas vissa bestämmelser angående skyldighet för högre rätt att på hemställan av part anvisa forum för en tvist. när den eller de domstolar. där talan väckts. befunnits obehöriga att ta upp målet.

1 de två nuvarande styckena i paragrafen har endast gjorts språkliga ändringar. 1 ett nytt tredje stycke har införts regler som har samband med den möjlighet till förening av parallella rättegångar somjag behandlat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.5). Beslut om förening av de parallella målen skall enligt 14 kap. 7 a & fattas av högsta domstolen. I tredje stycket har införts en uttrycklig regel om att HD:s beslut om sammanföring konsti- tuerar behörighet för den domstol till vilken målen sammanförts.

Det bör betonas att behörigheten i dessa fall kvarstår även om målen av någon anledning skulle särskiljas vid den domstolen och målen således där inte längre handläggs i samma rättegång.

11 kap. 5 .5

Denna paragraf innehåller regler om i vad mån parter i tvistemål är skyl- diga att infinna sig personligen till sammanträden inför rätten. För brottmå- lens del finns motsvarande reglering i 21 kap. 2 &. RU har föreslagit delvis likartade förändringar i båda dessa paragrafer. I fråga om 21 kap. 2 äföreslärjag nu förändringar efter delvis andra linjer än vad RU föresla- git. I fråga om förevarande paragraf har vidare det som framkommit vid remissbehandlingen övertygat mig om att nuvarande reglering är i allt väsentligt ändamålsenligt utformad. Jag föreslår därför praktiskt taget inga sakliga ändringar. Däremot föreslås i syfte att göra regleringen mer över- skådlig en redaktionell bearbetning efter mönster av 21 kap. 2 &.

Det nuvarande första stycket har i förslaget delats upp på tre stycken. Första och andra styckena reglerar parternas skyldighet att infinna sig personligen vid huvudförhandling i tingsrätt och hovrätt resp. i högsta domstolen. I dessa delar motsvarar förslaget helt vad som gäller i dag. Tredje stycket behandlar parternas skyldighet att infinna sig personligen vid sammanträden för förberedelse och vid andra förhandlingar. När det gäller förberedelsesammanträden överensstämmer förslaget med gällande rätt. Däremot innebär förslaget åtminstone formellt sett en viss utvidgning av parternas skyldighet att infinna sig personligen vid andra förhandlingar.

Fjärde och femte styckena motsvarar med några språkliga ändringar nuvarande andra och tredje styckena.

12 kap. 6 5

Den i andra stycket föreslagna ändringen innebär att rätten uttryckligen åläggs att meddela advokatsamfundets styrelse inte endast när en advokat avvisas som ombud utan även när han — även om han inte samtidigt avvisas som ombud i målet förklaras obehörig att vara ombud vid rätten. Ifråga om bakgrunden till ändringen hänvisas till den allmänna motivering- en (avsnitt 2.4.13).

.? kap. 14.5

I denna paragraf, som behandlar omfattningen av den behörighet som på grund av fullmakten tillkommer ombudet, har i tredje och fjärde styckena

gjorts redaktionella ändringar i anledning av att vadeanmälan föreslås avskaffad. Första stycket är oförändrat medan vissa språkliga ändringar gjorts i andra stycket.

I 3 kap.

RU har föreslagit flera ändringar i detta kapitel. De flesta av dessa är närmast att betrakta som följdändringar till andra förslag från utredningen. Med hänsyn till den utformning mitt förslag fått i övrigt krävs nu endast en ändring i 3 &.

RU har dessutom föreslagit att 13 kap. 4 & upphävs och att reglerna om talans väckande i stället tas in bland bestämmelserna om rättegången i tingsrätt. Även om vissa systematiska skäl talar för en omplacering av reglerna, synes nuvarande ordning inte ha medfört några nackdelar i prak- tiken. Jag har därför avstått från att nu föreslå en sådan omflyttning.

I.? kap. 3 S*

Rättegångsordningen bygger på grundprincipen att rättegångens föremål inte får ändras utan att det anhängiggörs en ny rättegång i stället för den första eller vid dess sida. Från den principen görs vissa undantag i denna paragraf. Bl.a. får enligt första stycket 2 käranden under rättegången yrka fastställelse av att visst rättsförhållande består eller inte består. Han får också enligt första stycket 3 kräva ränta eller annan tilläggsförpliktclse. Vidare får käranden enligt sistnämnda punkt framställa nytt yrkande som stöder sig på väsentligen samma grund som det ursprungligen framställda. Enligt paragrafens andra stycke i dess nuvarande lydelse får käranden dock inte sedan målet företagits till huvudförhandling ändra föremålet för rättegången på det angivna sättet om det nya yrkandet inte kan prövas i målet utan olägenhet. .

Den nuvarande lydelsen av paragrafens andra stycke träffar inte sent framställda yrkanden i sådana mål som. enligt vad jag angett i den allmän- na motiveringen. bör avgöras efter rent skriftlig handläggning (se avsnitt 2.2.3 och specialmotiveringen till 42 kap. 18 5). Även i sådana mål kan olägenheterna av att yrkandet framställs sent vara betydande. t.ex. om dom redan beslutats och färdigställts.

1 paragrafens andra stycke har därför gjorts den ändringen att yrkanden av det berörda slaget. vilka inte utan olägenhet kan prövas i målet. får avvisas. om de framställts först sedan huvudförhandlingen påbörjats eller målet på annat sätt företagits till avgörande. Med det sistnämnda uttrycket avses i första hand att målet slutligt föredragits för avgörande. Om före- dragning inte skall äga rum. t.ex. därför att endast en domare ingår i rätten. bör möjligheten att ändra talan anses beskuren först i och med att domen beslutats. Det nuvarande absoluta hindret i andra meningen av samma stycke mot att taleändringen sker i högre rätt har behållits.

] övrigt har endast gjorts vissa språkliga ändringar i paragrafen.

1 (J- 7

14 kap.

] kapitlet finns bestämmelser om förening av två eller flera tvistemål vid handläggning i en rättegång. l3. 4, 5 och 7 så föreslås -— helt i enlighet med RU:s förslag — vissa ändringar som har samband med mitt förslag om att tvistemål skall få avgöras på handlingarna. 1 en ny paragraf. 7 a 9", har jag tagit upp de regler om sammanföring av parallella rättegångar som jag behandlat i avsnitt 2.4.5 i den allmänna motiveringen.

14 kap. 35

Paragrafen handlar om sådana genkäromål för t.ex. kvittningsfordran, som en svarande kan väcka mot en kärande. Genkäromålet skall enligt gällande rätt handläggas gemensamt med huvudkäromålet. om genkäromä- let väcks före huvudförhandlingen. Bestämmelsen behöver ändras så att också de fall som avgörs på handlingarna täcks in (jfr ändringarna i 13 kap. 3 $%).

Principen om gemensam handläggning leder till att en deldom inte får ges över huvudkäromålet ens om detta är ostridigt (se 17 kap. 4 å). Särskilt om genkäromälet ges in till rätten först sedan huvudförhandling i fråga om huvudkäromålet har satts ut uppstår nästan alltid onödiga kostnader och fördröjning av handläggningen. Det torde i många fall finnas godtagbara skäl till att genkäromälet väcks först på ett sent stadium av processen. men i andra fall torde möjligheten till gemensam handläggning utnyttjas endast i förhalningssyfte.

Det är, som RU påpekat. svårt att tänka sig ett mera allmänt undantag från principen om gemensamt avgörande av huvudfordran och kvittnings- fordran eftersom en sådan lösning skulle innebära ett allvarligt ingrepp i civilrätten. I många tväpartssituationer påverkas en parts vilja att äta sig en förpliktelse av att prestationen kan innehållas. om motparten inte full- gör sin prestation. Den ordningen skulle sättas ur spel, om regeln i denna paragraf om svarandens rätt till gemensam handläggning av huvudfordran och kvittningsfordran inte fanns. Intresset av att skydda svaranden behö- ver emellertid inte leda till att man utan vidare som genkäromål godtar käromål som väcks på ett sent stadium av processen. Enligt min mening bör man i detta avseende kunna falla tillbaka på reglerna om preklusion av nytt material i 42 kap. l5 % i förslaget. Om en part enligt det lagrummet förelagts att slutligt bestämma sin talan och tiden för yttrande över detta föreläggande har gått ut. bör parten inte längre ha en ovillkorlig rätt att få t.ex. ett kvittningsyrkande handlagt gemensamt med huvudkäromålet. Samma principer bör gälla också såvitt avser förening av mål enligt 5 5 i detta kapitel. Undantagen från principen om gemensam handläggning en- ligt 3 och 5 55 har därför tagits upp till gemensam reglering i 7 å som i sin nuvarande lydelse tar upp övriga undantag från reglerna angående gemen- sam handläggning.

14 kap. 4 ä'

Paragrafen handlar om det fallet att någon som inte är part vill ha en talan mot båda parter eller mot endera av dem handlagd gemensamt med huvud-

käromålet. Det undantag som i dag finns i fråga om sent framställda: yrkanden har liksom motsvarande undantag i 3 &. ändrats för att avse också mål som avgörs på handlingarna. Undantaget har vidare liksom motsva- rande undantag i 3 Ö överförts till 7 s".

14 kap. 5 S*

1 paragrafen. som gäller regresstalan m. m.. föreslår jag motsvarande änd- ringar som i fråga om 3 %$. Vidare har gjorts vissa ändringar av redaktionell natur.

14 kap. 7 5

lförrm stycket av denna paragraf anges två allmänna förutsättningar för en förening av mål enligt de föregående paragraferna i kapitlet. Målen skall enligt paragrafens nuvarande lydelse ha väckts vid samma domstol och denna skall vara behörig för dem alla. Vidare skall samma rättegångsform vara tillämplig för målen. I detta stycke har endast vidtagits språkliga ändringar.

] ett nytt andra stycke har införts den undantagsbestämmelsc i fråga om gemensam handläggning som har berörts i motiven till ändringarna i 3— 5 åå. Bestämmelsen innebär att en talan som väcks först efter det att huvudförhandlingen har påbörjats eller huvudkäromålet på annat sätt före- tagits till avgörande (jfr 13 kap. 3 5) skall handläggas särskilt. om talan inte utan olägenhet kan prövas i samma rättegång som detta. Detsamma gäller enligt andra meningen om en part väcker talan som avses i 3 eller 5 % efter det att tiden för yttrande enligt 42 kap. 15 5 har gått ut.

Hicap. 7:15

1 paragrafen har införts de regler om sammanföring av parallella mål som jag behandlat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.5). En första förut- sättning för att målen skall få förenas är att de är sådana att en förening skulle kunnat ske enligt 1—6 åå. om målen handlagts vid samma tingsrätt. En annan förutsättning är att de mål som skall sammanföras är anhängiga vid domstolar av samma ordning. t.ex. två tingsrätter eller två hovrätter.

Förening av målen kommer enligt första stycket till stånd efter ansökan av någon av parterna eller efter anmälan av tingsrätt eller hovrätt. [ de flesta fall är det den part mot vilken talan riktas som har intresse av att en sammanläggning kommer till stånd och därför kommer att göra ansökan. I andra fall kan en eller flera kärande ha ett motsvarande intresse. För att en domstol. som handlägger ett mål. skall kunna göra anmälan måste givetvis domstolen på något sätt ha fått kännedom om att det finns parallella mål vid andra domstolar. I flertalet fall vållar detta inga problem, eftersom åtminstone den ena parten har intresse av att ge domstolen behövliga upplysningar.

Beslutande organ är högsta domstolen. Även utan en uttrycklig lagbe- stämmelse torde det vara klart att högsta domstolen i normala fall inte bör

besluta om förening av mål utan att parterna beretts tillfälle yttra sig i frågan. ] övrigt torde samma handläggningsregler kunna användas som vid en ansökan enligt 10 kap. 20 & andra stycket.

För att målen skall få förenas. skall en gemensam handläggning ha väsentliga fördelar. Vidare bör krävas att inte någon av parterna får bety- dande olägenhet av att målen förenas. Fördelarna torde regelmässigt vara av processekonomisk natur. Till olägenheterna för part kan främst räknas att parten kan få längre resväg till domstolen och att handläggningen av målet kan komma att fördröjas.

Eftersom det i de fall som avses med de nya sammanföringsreglerna torde vara en vanlig situation att ett eller några mål bör drivas som s.k. pilotmål. bör den domstol. till vilken målen överlämnats. ha möjlighet att särskilja målen. En regel om detta har tagits upp i en sista mening av första stycket. Genom att målen kan särskiljas kan dom ges över ett av dem enligt 17 kap. 4 s. Den omständigheten att målen särskiljs medför inte att den domstol till vilken målen överförts blir obehörig beträffande något av de överförda målen. Detta följer av det tillägg som gjorts till 10 kap. 20 &.

Det har ifrågasatts om inte högsta domstolen borde få förordna om förening inte bara av mål utan även av någon särskild fråga som är föremål för prövning i flera olika mål. Om kärandcna i en läkemedelsprocess åberopar att läkemedelsföretaget brustit i kontroll av eventuella biverk- ningar skulle högsta domstolens förordnande sålunda kunna avse enbart denna fråga och innebära att mellandom i samtliga mål skall meddelas i denna del. Frågan om läkemedlet verkligen orsakat några biverkningar kan ju ställa sig helt olika i de olika målen. Problemet kan emellertid lösas antingen genom att man i stället väljer att föra fram ett enda av de ifrågavarande målen som pilotfall till mellandom. medan övriga mål vilan- deförklaras. eller genom att alla målen i sin helhet sammanförs till en domstol. Vilken av dessa vägar man bör välja får bli beroende av om de resurskrävande momenten är gemensamma för de olika målen eller ej. Med hänsyn till att de aktuella fallen sålunda torde kunna bemästras i praktiken har jag inte ansett tillräckliga skäl föreligga för att öppna en möjlighet att förena endast delar av mål.

1 andru stycke! anges att beslut som rätten fattat i ett sådant mål. som på grund av högsta domstolens förordnande överlämnas från en domstol till en annan. skall gälla. om inte den domstol. dit målet överflyttas. bestäm- mer annat. Den ordningen överensstämmer med vad som vanligen brukar gälla inom processrätten när ett behörigt organ överlämnar ett mål till ett annat behörigt organ (se t.ex. 19 kap. 7 5).

16 kap. 3.5

] paragrafen finns regler om bestämmande av resultatet av en omröstning i tvistemål.

len ny andra mening har tagits in en särskild omröstningsregel för de fall då hovrättens båda ledamöter har olika uppfattning i frågan om prövnings- tillstånd skall beviljas eller ej. Den föreslagna regeln. som innebär att prövningstillstånd i sådana fall alltid skall anses beviljat. överensstämmer

med vad som för närvarande stadgas i andra meningen i 24 & småmålsla- gen. 1 övrigt har vissa språkliga ändringar gjorts.

17 kap. 2 55

Paragrafen behandlar. säväl enligt gällande rätt som enligt förslaget, frågan vilket material som skall ligga till grund för domen i ett mål.

Första stycket avser mål som avgörs efter huvudförhandling. Huvudre- geln att domen i sådana mål skall grundas på vad som förekommit vid förhandlingen bibehålls med vissa språkligajusteringar.

Såsom ett visst undantag från denna huvudregel kan man se det förhål- landet att processmaterial ibland skall anses ha förekommit vid huvudför- handlingen utan att ha upptagits vid denna. Enligt mitt förslag behålls detta undantag och utvidgas något (se 42 kap. 20 & fjärde stycket och 43 kap. 8 & tredje stycket). Jag föreslår emellertid i 43 kap. 14 & också en annan och helt ny möjlighet för rätten att i vissa situationer göra avsteg från principen att endast det som kommit fram vid huvudförhandlingen får bilda underlag för rättens avgörande. Det gäller sådana situationer där rätten vid huvud- förhandlingens slut eller därefter finner behov av en komplettering av processmaterialet. ! sådana fall bör det enligt mitt förslag av praktiska skäl göras möjligt att i vissa fall inhämta utredningen på enklare sätt. t.ex. genom telefonsamtal. För att domstolen skall få formell rätt att grunda domen på den sålunda inhämtade utredningen, krävs ett uttryckligt undan- tag från första styckets huvudregel. Undantaget har lagts till som sista mening i första stycket av paragrafen.

Andra stycket innehåller regler om vad som skall vara processmaterial i mål som avgörs utan huvudförhandling. Jag föreslår i denna del endast vissa språkliga justeringar. Det kan påpekas att tillämpningsområdet för detta stycke ökar väsentligt för tingsrätternas del genom att det i 42 kap. 18 & första stycket femte punkten öppnats en möjlighet för dem att avgöra tvistiga mål utan huvudförhandling.

[8 kap. 8 (I så"

Såsom framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.1) bör enligt min mening småmålslagens kostnadsregel i princip behållas för mål om mindre värden. I denna paragraf — som saknar motsvarighet i RB i dag — har därför ijörsta-sjätie' styckena med någon redaktionell justering tagits in de regler som för närvarande återfinns i 8 äsmåmålslagen. Avgränsning- en av i vilka mål dessa kostnadsregler skall tillämpas har gjorts genom en hänvisning till 1 kap. 3 a 5. Detta innebär att tillämpningsområdet blir i stort sett detsamma som i dag. En skillnad är att någon motsvarighet till den nuvarande regeln i 2 & första stycket andra punkten småmälslagen om att parterna även i mål om större värden kan komma överens om att lagen skall tillämpas inte har upptagits i förslaget. Vidare innebär den nya regle- ringen att kostnadsreglerna blir tillämpliga även i ltyres- och bostadsrätts— tvister om mindre värden.

Kostnadsregeln i förevarande paragraf är tillämplig såväl när ett mål

avgörs i sak som när det avgörs utan saklig prövning. t.ex. genom ett avskrivningsbeslut.

Det föreslagna sjunde stycket saknar däremot motsvarighet i småmålsla- gen och innebär en uppmjukning av principen att ersättning inte skall utgå till den vinnande parten för ombudsarvode och egen tidsspillan. Beträffan- de bakgrunden till detta förslag får jag hänvisa till vad jag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.6).

Såsom framgår av lagtexten gäller denna möjlighet för käranden att få ersättning utöver vad som annars gäller i mål om mindre värden endast i den situationen att ett mål som ursprungligen väckts i summarisk process sedermera avgörs genom tredskodom mot svaranden. antingen sedan den- ne uteblivit från en förhandling eller när en tredskodom meddelas till följd av att han inte har efterkommit ett föreläggande att inkomma med ett skriftligt svaromål. För regelns tillämpning saknar det betydelse om svaro- mål helt uteblivit eller om svaranden visserligen hört av sig men inte presterat tillräckligt material för att undgå en tredskodom.

Med stöd av detta stycke skall käranden kunna få ersättning med skäligt belopp för arvode till ett ombud som inställt sig vid förhandlingen eller författat en rättegångsskrift eller för egen tidsspillan om han själv kommit till sammanträdet eller författat skriften. För att förenkla handläggningen i rätten bör den ersättning som på detta sätt skall utgå kunna taxeregleras. Härigenom blir omfattningen av kostnadsansvaret också förutsebart för svaranden. ] den föreslagna lagtexten har i enlighet med detta intagits ett bemyndigande för regeringen att lämna närmare föreskrifter om ersättning- ar i dessa fall.

[8 kap. 14 5

Paragrafen innehåller vissa regler rörande handläggningen av rättegångs- kostnadsfrågan.

[ första stycket har endast gjorts vissa språkliga ändringar. Av skäl som jag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.6) har i paragrafens andra stycke. som behandlar frågor om rättens prövning av kostnadsyr- kande. tydligare än i dag markerats omfattningen av rättens prövningsskyl- dighet. Principen är att rätten självmant prövar hela kostnadsfrågan. Un- dantag har gjorts för fall där en prövning ex officio är obehövlig på grund av särskilda omständigheter. Härmed avses framför allt det fallet att er- sättningsyrkandet har medgetts och fråga är om en typ av kostnader som inte är undantagen från parternas dispositionsrätt. i första hand vid rätts- hjälp. Även ett medgivande av villkorat slag, t.ex. att yrkandet medges under förutsättning att parten förlorar målet. får anses binda rätten i fråga om såväl det yrkade beloppets storlek som fördelningen av kostnaderna. Som påpekats i den allmänna motiveringen åligger det rätten att. om parterna uttrycker sig oklart i fråga om sin inställning till motpartens kostnadsyrkande. klargöra vad parterna avser. Med hänsyn till att huvud- regeln är att rätten cx officio prövar kostnadsfrågan får rätten självfallet dock inte framtvinga ett ställningstagandc från partens sida.

19 kap. 7 5

Paragrafen behandlar två särskilda frågor rörande forum i brottmål. lförsta stycket i dess föreslagna lydelse anges att domstolen inte förlorar sin behörighet att handlägga ett mål på grund av att ett förhållande som haft betydelse för behörigheten ändrats efter det att stämningen delgetts den tilltalade. Detta innebär endast en språklig modernisering i förhållande till gällande rätt.

Andra styckar handlar om överflyttning eller överlämnande av allmänt åtal från en tingsrätt till en annan. Båda domstolarna måste enligt paragra- fens nuvarande lydelse vara behöriga för att överflyttning skall få ske. En tillämpning av paragrafen förutsätter för det första att åklagaren gör en framställning till domstolen om överflyttning. Paragrafen berör inte åklaga- rens rätt och skyldighet att göra sådan framställning. Framställning kan inte göras utan att åklagaren vid den andra domstolen vill utföra åtal för brottet. Förhållandet mellan de inblandade åklagarna regleras närmast av 39 å åklagarinstruktionen (1974z910) men den nu förevarande paragrafen har en åtstramande effekt vid tillämpningen av den bestämmelsen. Sedan åklagarna kommit överens i forumfrågan är det mindre vanligt att domsto— len med tillämpning av den nu förevarande paragrafen avvisar en åklagares begäran om överflyttning.

En annan förutsättning för överflyttning av brottmål från en domstol till en annan är enligt paragrafens nuvarande lydelse att det föreligger synner- liga skäl. Denna förutsättning. som strider mot den nyss berörda tillämp- ningen av paragrafen. kan för vissa fall stå i skarp motsättning också mot principerna i brottsbalken om ådömande av en enda påföjd. Regeln står vidare i motsatsställning till skälen bakom regeln i 30 kap. 4 &. enligt vilken det krävs synnerliga skäl för att särskilja tvä åtal som väckts mot samma person.

I paragrafens andra stycke har mot bakgrund av det nu sagda gjorts en uppdelning av fallen. allteftersom grunden för överflyttning är att det framkommit att den tilltalade är åtalad även vid annan tingsrätt. å ena sidan. och övriga fall. å andra sidan. Samtidigt har beteckningen "över— flyttning" ersatts med beteckningen "överlämnande".

För det först angivna fallet som av lagtekniska skäl upptas i styckets andra mening — anges att den ena tingsrätten på begäran av åklagaren skall överlämna målet till den andra tingsrätten. om det inte är olämpligt. Det bör påpekas att varken åklagaren eller rätten genom bestämmelsen är alagd någon positiv undersökningsplikt i fråga om åtal vid andra domsto- lar, vilket givetvis inte utesluter att både åklagaren och rätten har ögonen öppna för situationen. Om det framkommer att det finns åtal vid annan tingsrätt. förutsätts överlämnande böra ske. Möjligheten för rätten att avslå åklagarens begäran om överflyttning är avsedd att utnyttjas främst i fall där starka processekonomiska skäl talar mot en överflyttning.

För övriga överlämnandefall. varmed avses bl.a. sådana fall i vilka olika personer åtalats vid olika tingsrätter för brott som har samband med varandra. innebär regleringen i första meningen i andra stycket en viss uppmjukning i förhållande till nuvarande regler genom att kravet på syn- nerliga skäl bytts ut mot ett krav på särskilda skäl.

Den nuvarande lydelsen av paragrafen förutsätter också att den domstol som vill överlämna målet i och för sig är behörig att handlägga målet. Annars skall stämningsansökningen avvisas enligt 34 kap. l 5. Denna förutsättning får betydelse för det fall att den straffrättsliga reaktionsmöj- ligheten faller bort på grund av preskription enligt 35 kap. brottsbalken. Sådan prekription avbryts nämligen genom delgivning av åtal. men om åtal avvisas eller mål avskrivs efter delgivningen. skall i fråga om möjligheten att ådöma påföjd så anses. som hade delgivningen ej skett (35 kap. 3 5 brottsbalken). Om därför en obehörig domstol avvisar åtalet och åklagaren tvingas väcka åtal vid ny domstol. kan preskription hinna inträda innan det nya åtalet har delgetts.

Skälen för att en tingsrätt skall få överlämna mål till en behörig tingsrätt är emellertid givetvis särskilt starka i det fall att den förra domstolen är obehörig. l paragrafens andra stycke har därför överlämnandefrågan lösts från sina egna utgångspunkter (dvs. utan hänsyn till preskriptionsfrågan). Vad man kan ifrågasätta är om den angivna lösningen bör förenas med en särskild preskriptionsbestämmelse. Syftet bakom sådana bestämmelser träffar dock knappast den nu förevarande situationen. En särskild regel i 35 kap. brottsbalken synes därför inte böra införas. Detta innebär att delgivning av åtal från en obehörig domstols sida får till effekt att preskrip- tion enligt 35 kap. brottsbalken fortfarande skall anses avbruten om dom- stolen istället för att avvisa målet sedan stämningen delgivits överläm- nar det till en behörig domstol.

Enligt paragrafens nuvarande lydelse kan en hovrätt, som efter överkla- gande skall pröva ett mål. inte överlämna målet till en annan hovrätt. som kan ha ett annat mål mot samme tilltalade. Som RU påpekat är detta en brist. Både påföljdsfrågan och effektiviteten kan vinna på att målen förs samman. ] tredje stycket har därför införts en möjlighet till överlämnande av mål på hovrättsnivä under samma förutsättningar som gäller för tings- rätt.

20 kap. [5 5

De nuvarande bestämmelserna i denna paragraf om ersättning till måls- ägande i anledning av inställelse vid domstol har av redaktionella skäl tagits in i 37 kap. 3 & tredje stycket. Till förevarande paragraf har i stället överförts reglerna i nuvarande 20 kap. 15 aå om att målsäganden vid förhör under rättegång i vissa fall får åtföljas av en s.k. stödperson.

21kap.2 s*

I denna paragraf regleras i vilken utsträckning den misstänkte är skyldig att infinna sig personligen vid ett sammanträde inför rätten. lnställelseskyl- digheten är enligt paragrafens nuvarande lydelse beroende av dels om sammanträdet gäller förberedelse eller huvudförhandling. dels om målet gäller allmänt eller enskilt åtal och dels om handläggningen äger rum i tingsrätt, hovrätt eller högsta domstolen. Regleringen är ganska omfattan- de och utgår främst från betydelsen av den misstänktes närvaro men

anknyter i vissa fall också till vilka påföljder som kan bli aktuella eller har ådömts av lägre rätt. Formellt har parterna inte något inflytande på frågan om en misstänkt skall infinna sig personligen eller inte. 1 praktiken har dock parterna — och då särskilt åklagaren betydande möjligheter att påverka rättens beslut. '

RU har funnit att de nuvarande reglerna — precis som i tvistemål (ll kap. 5 5) kan förenklas avsevärt. I sitt förslag har man valt att knyta frågan om i vilken omfattning en misstänkt skall vara skyldig att infinna sig personligen till regleringen i 46 kap. 15 & av i vilka fall den misstänktes närvaro är nödvändig för att målet skall kunna avgöras. Om det enligt den paragrafen kan antas att målet inte kan avgöras i den misstänktes frånvaro. skall han enligt RU:s förslag åläggas att infinna sig personligen. Därutöver ges enligt förslaget parterna ett formellt inflytande på frågan om den misstänktes inställelseskyldighet: den misstänkte skall infinna sig personli- gen om en annan part begär det och närvaron inte är uppenbart obehövlig.

Ett par remissinstanser har riktat invändningar mot utredningens förslag och hävdat att den misstänkte i åtskilliga fall bör kallas att infinna sig personligen trots att det redan från början står klart för rätten att målet kan avgöras i hans frånvaro.

För egen del har jag liksom RU funnit att det finns skäl att förenkla den nuvarande regleringen i denna paragraf. Dessutom föreligger det. som utredningen påpekar. anledning att anpassa inställelseskyldigheten till de vidgade möjligheter att avgöra mål i den tilltalades frånvaro som öppnats under senare år. Det är enligt min mening emellertid inte tillfredställande att helt knyta inställelseskyldighetens omfattning till frågan om det är möjligt att avgöra målet i den tilltalades frånvaro. Även i många av de fall där det i och för sig är möjligt att avgöra målet i hans frånvaro, kan det nämligen vara till fördel för utredningen om han är personligen närvaran- de. Rättens nuvarande möjligheter att i sådana situationer ålägga den tilltalade att infinna sig personligen bör finnas kvar. Vad gäller RU:s förslag om att ge parterna ett formellt inflytande på om den misstänkte skall åläggas att infinna sig personligen eller inte. finns det enligt min mening knappast något praktiskt behov av en sådan regel. Även utan en uttrycklig lagregel torde det vara självklart att rätten skall ta hänsyn till parternas önskemål i detta avseende. Och att rätten måste ha möjlighet att ålägga den tilltalade att infinna sig personligen även utan att någon pan begärt det är givet.

Av de skäl som jag nu anfört har denna paragrafi förslaget givits en helt. annan utformning än den av RU föreslagna.

[första stycket regleras den misstänktes skyldighet att infinna sig per- sonligen vid huvudförhandling i tingsrätt och i hovrätt. Regeln gäller vid såväl allmänna som enskilda åtal.

l styckets första mening anges som en huvudregel att den misstänkte är skyldig att infinna sig personligen. Detta överensstämmer med gällande rätt. I andra meningen stadgas om undantagen från denna huvudregel. Förslaget skiljer sig i denna del i viss utsträckning från vad som gäller i dag.

En misstänkt är enligt vad som nu föreslås inte skyldig att infinna sig

personligen vid en huvudförhandling i hovrätt eller tingsrätt om dels målet kan avgöras även om han inte infinner sig och dels hans närvaro kan antas sakna betydelse för utredningen.

Vad gäller huvudförhandlingi mål om allmänt åtal vid tingsrätt innebär förslaget en ändring i förhållande till gällande rätt så till vida som rätten formellt sett kan avstå från att ålägga den tilltalade att infinna sig personli- gen inte endast som nu i bötesmål utan även i mål där det kan finnas anledning att döma till andra påföljder. Med hänsyn till kravet att närvaron skall kunna antas vara utan betydelse för utredningen bör det i praktiken inte komma i fråga att underlåta åläggande av personlig inställelse i mål där fängelsepåföljd kommer i fråga. Även i de mål där det kan bli fråga om att ådöma villkorlig dom eller skyddstillsyn bör den misstänkte normalt åläg- gas att infinna sig personligen. eftersom det i allmänhet måste antas vara av betydelse för utredningen i påföljdsdelen att han är närvarande. Mot- svarande gäller i mål där det kan bli aktuellt att i påföljdshänscende meddela förordnande enligt 34 kap. 1 & första stycket brottsbalken.

Såvitt gäller mål om enskilt åtal innebär förslaget i praktiken inte någon skillnad vad gäller den misstänktes skyldighet att infinna sig vid en huvud- förhandling i tingsrätt.

Vid huvudförhandling i hovrätt gäller enligt förslaget samma regler för den tilltalades skyldighet att infinna sig personligen som vid tingsrätt. Hovrätten har enligt 51 kap. 19% sista stycket en generell möjlighet att avgöra brottmål i den tilltalades frånvaro under den underförstådda förut- sättningen att saken kan utredas tillfredsställande. ] praktiken torde det som nyss sagts i fråga om inställelseskyldighetens omfattning i tingsrätt kunna tillämpas även för hovrätternas del. Den nuvarande presumtionsre- geln om inställelseskyldighet i de fall tingsrätten dömt till ett längre fängel- sestraff har tagits bort som i praktiken överflödig och dessutom missvisan- de: som framgått av det tidigare sagda måste hovrätten även när tingsrät- ten dömt till ett kortare fängelsestraffi de allra flesta fall ålägga personlig inställelseskyldighet.

Enligt andra stycket är den misstänkte skyldig att infinna sig personligen vid en huvudförhandling i högsta domstolen. om hans närvaro är nödvän- dig för utredningen. Förslaget överensstämmer i denna del i sak helt med gällande rätt.

I tredje stycket regleras den misstänktes skyldighet att infinna sig vid andra sammanträden än huvudförhandlingar. Han skall komma personli- gen så snart det kan antas att sammanträdets syfte främjas genom hans närvaro. Såvitt gäller sammanträde för muntlig förberedelse i tingsrätt överensstämmer förslaget med vad som gälleri dag. Det bör framhållas att det vid muntlig förberedelse i brottmål ibland kan vara tillräckligt att åklagaren och försvararen träffas under rättens ledning. 1 andra fall kan sammanträdets syfte främjas om den misstänkte är närvarande. t.ex. när det gäller att klara ut vilka delar av det i målet aktuella händelseförloppet som är ostridiga. ] fråga om häktningsförhandlingar framgår av 24 kap. 14 5 att den misstänkte praktiskt taget alltid är skyldig att infinna sig personligen.

Fjärde ochfemtc styckena motsvarar med endast språkliga ändringar nuvarande tredje och fjärde styckena.

Den nuvarande särregleringen i andra stycket av de fall. där den miss- tänkte lider av sinnessjukdom e.d., har i förslaget utgått. ] stället hari 46 kap. lis" föreslagits en uttrycklig regel om att tingsrätten har rätt att avgöra ett mål utan hinder av ätten tilltalad. som lider av sinnessjukdom e.d., inte är närvarande, om hans närvaro på grund av tillståndet inte är nödvändig.

23 kap. 18 $$

Paragrafen innehåller regler om underrättelse till den misstänkte om brottsmisstanken och om den misstänktes möjligheter att påkalla komplet- terande utredning under förundersökningen.

1 paragrafens andra _tryrkc görs — bortsett från en språklig justering — endast den ändringen att försvararen uttryckligen ges samma möjlighet som den misstänkte att få till stånd en komplettering av förundersökning- en.

I ett nytt tredje stycke föreslås en möjlighet för åklagaren att före ätalsbeslutet hålla ett särskilt sammanträde med den misstänkte eller hans försvarare. Bakgrunden till förslaget har beskrivits i den allmänna motive— ringen (avsnitt 2.3.2). Där har även angetts vilka frågor som bör diskuteras vid ett sammanträde av detta slag. Självfallet är det lämpligt att det som förekommer vid ett sådant sammanträde dokumenteras i någon form. Det torde få ankomma på riksåklagaren att utfärda rekommendationer om detta.

Förutsättningen för att ett särskilt sammanträde skall få hällas är att sammanträdet kan antas vara till fördel för åtalsbeslutet eller för sakens fortsatta handläggning i övrigt. Detta torde vara fallet endast när förunder- sökningen är omfattande eller gäller brott av svärbedömd beskaffenhet. Vidare måste hänsyn tas till eventuella frihetsberövanden i målet. En avvägning mäste därvid alltid ske mellan utredningsintresset och den miss- tänktes intresse av att inte vara berövad friheten längre än nödvändigt. Det kan i praktiken inte sällan vara svårt att få ett sammanträde till stånd därför att försvararen antingen inte hunnit penetrera utredningen tillräckligt eller är upptagen av andra åtaganden. Detta kan medföra att tiden för åtals väckande behöver förlängas. Samtidigt kan ett sammanträde leda till att den totala tiden för häktningen kommer att minska. även om åtalet fördröjs något. på grund av att själva rättegången sedan går fortare. [ sådana fall kan det vara befogat att hålla ett sammanträde. även om den misstänkte är häktad.

För att ett sammanträde skall få avsedd effekt förutsätts att den miss- tänkte och försvararen är villiga att medverka lojalt. Det har därför inte ansetts nödvändigt med några särskilda sanktioner för att få den misstänk— te eller försvararen att infinna sig till sammanträdet.

23 kap. 24 .&g-

I denna paragraf har endast gjorts den ändringen att en felaktig hänvisning rättats till.

Prop. [986/87189

30 kap. 2 ä'

Paragrafen behandlar frågan vilket material som får läggas till grund för en dom i brottmål.

Första stycket avser mål som avgörs efter huvudförhandling. ] detta stycke föreslås samma ändringar som i motsvarande regler för tvistemål (ifr specialmotiveringen till 17 kap. 2 så).

] andra stycket föreslås vissa spräkligajusteringar.

32 kap.

I detta kapitel finns vissa allmänna bestämmelser om frister och laga förfall. Med laga förfall menas att någon genom avbrott i allmänna sam- färdseln. sjukdom eller annan omständighet, som han inte bort förutse eller rätten annars finner utgöra giltig utsäkt. hindras att fullgöra vad som ålegat honom (8 så). Regeln gäller oavsett processform och i alla instanser.

I avsnitt 2.4.7 i den allmänna motiveringen harjag närmare redogjort för vissa olägenheter som kan uppstå vid tillämpningen av de nuvarande bestämmelserna om laga förfall. Vad jag där har anfört har föranlett vissa ändringar i 6 5.1 7 & föreslås ändringar av redaktionell art.

32 kap. 6 .5

I denna paragraf meddelas regler om verkan av laga förfall. Lagrummet avser alla av rätten bestämda frister enligt RB. När det är fråga om inställelse vid sammanträde eller fullgörande av annat föreläggande som meddelats av rätten skall enligt denna paragraf rätten självmant ta hänsyn till laga förfall. Enligt paragrafens nuvarande lydelse räcker det härvid med att det finns anledning att anta att det föreligger laga förfall. I så fall får en annars föreskriven påföljd för utevaro eller försummelse inte tillämpas.

Enligt förslaget har reglerna fått en delvis annan konstruktion. I enlighet med vad som angetts i den allmänna motiveringen har iförsta stycke! beviskravet för att laga förfall föreligger skärpts. Det krävs enligt förslaget att det skall vara sannolikt att den som underlåtit att inställa sig eller företa någon åtgärd har laga förfall för att han skall undgå påföljd. Liksom enligt gällande rätt skall rätten göra sin prövning ex officio.

Regeln kompletteras av bestämmelsen i det nya andra stycket. Enligt den regeln skall vederbörande beredas tillfälle att komma in med utredning rörande orsakerna till underlåtenheten. om det på grund av någon särskild omständighet kan antas att han haft laga förfall. Sådant tillfälle skall beredas även den som i förväg ringer till rätten och anmäler att han inte kan inställa sig till en förhandling och därvid åberopar laga förfall. Att ett vite kan dömas ut även i de fall där förhandlingen ställs in i förväg och någon underlåtenhet därför formellt sett inte ägt rum framgår av den föreslagna lydelsen av 9 kap. 9 &.

Sammantagna innebär de nya reglerna följande. Om det. när rätten har att ta ställning till om laga förfall förelegat. t.ex. därför att någon som kallats till en förhandling uteblivit. framstår som sannolikt att vederböran-

de har laga förfall. skall någon påföljd inte utdömas. Ett exempel på detta är den situationen att någon annan vid rätten närvarande person kan intyga att den uteblivne t. ex. är sjuk. Om däremot kravet på sannolikt laga förfall i första stycket inte kan anses uppfyllt. med det ändå finns någon positiv indikation på att laga förfall föreligger (det kan t. ex. vara käftl för rätten att kommunikationerna fungerar dåligt på grund av oväder). bör rätten skjuta upp frågan om utdömande av påföljd och bereda den uteblivne tillfälle att göra sannolikt att sådana omständigheter förelegat att han haft laga förfall. 1 det fallet. slutligen. att inga som helst tecken tyder på att den uteblivne har laga förfall. bör påföljd dömas ut direkt.

1 de fall frågan om påföljd skjuts upp bör beslut givetvis ändå fattas så snart som möjligt. För att t. ex. ge in läkarintyg om sjukdom bör den förelagde givetvis meddelas en bestämd tid inom vilken han har att pres- tera den begärda utredningen; denna tid bör regelmässigt inte bestämmas till mer än två eller tre dagar. Om det blir aktuellt att döma ut ett vite bör meddelande om beslutet lämnas i samband med ett nytt vitesföreläggande. Det utdömda vitet kan därigenom öka benägenheten att följa det förnyade föreläggandet.

Endast i undantagsfall bör det ifrågakomma att avvakta med frågan om ett vite skall utdömas till ett nytt sammanträde i målet. 1 de sällsynta fall där detta kan bli aktuellt bör uppmärksammas att ändamålet med det första vitet normalt sett inte anses ha förlorat sin betydelse endast därför att den som förelagts vitet infunnit sig till den nya förhandlingen tjfr Gullnäs m.fl., Rättegångsbalken 1. s. 9: 16).

Avsikten med förslaget är inte att åstadkomma ett formbundet system med t.ex. skriftliga förelägganden att inge läkarintyg. I stället bör kravet att den som underlåtit att inställa sig eller att företa åtgärd skall beredas tillfälle göra sannolikt att omständigheterna utgjort laga förfall anses upp- fyllt genom att den försumlige av domstolspersonal per telefon uppmanas sända in läkarintyg. Självfallet är det inte heller nödvändigt med skriftlig utredning i förfallsfrågan. I många fall kan tillräckligt underlag erhållas vid ett telefonsamtal med den uteblivne.

32 kap. 7 .fi

I paragrafen. som behandlar frågor om laga förfall vid fullföljd av talan m.m.. har endast vidtagits ändringar av redaktionell och språklig natur. Bl.a. har reglerna om vadeanmälan tagits bort (jfr St) kap. 1 5).

33 kap. 9 5

Första stycket innehåller bestämmelser om hur rätten skall förfara om en handling behöver översättas. För närvarande är endast den situationen att en från part inkommen handling är avfattad på ett främmande språk regle- rad. Av skäl som jag anfört i den allmänna motiveringen ("avsnitt 2.4.11) omfattar förslaget dessutom från domstolen utgående handlingar. som kan behöva översättas till ett annat språk.

Reglerna om översättning har i förslaget anpassats till vad som i dag

gäller för förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar. Huvudre- geln är alltjämt att handlingar som ges in skall vara avfattade på svenska. ()m en handling är avfattad på ett annat språk får dock domstolen vid behov låta översätta handlingen. Det nuvarande alternativet att förelägga parten att ordna med en översättning har således tagits bort från lagtexten. Detta innebär dock inte att det aldrig skulle kunna bli aktuellt att låta parten översätta handlingen. [ domstolens prövning av om det finns behov av att genom domstolens försorg ordna med en översättning får också vägas in vilka möjligheter parten har att själv få fram en översättning.

Vad gäller behovsprövning vill jag också framhålla att domstolarna givetvis inte bör slentrianmässigt låta översätta allt material som är avfat- tat pä främmande språk. I många fall är det givetvis möjligt för rätten att förstå vad handlingen innehåller utan en översättning av någon utomståen- de. I andra fall kan det vara lämpligt att till en början låta översätta ett kortare avsnitt för att sedan ta ställning till om materialet har sådan relevans i målet att det finns anledning att fortsätta översättningsarbetet.

När det gäller från domstolen utgående handlingar bör man av kost- nadsskäl vara försiktig med översättningar. Endast om parten inte på annat sätt. t.ex. genom släktingar eller en invandrarbyrå, kan få en handling översatt, bör domstolen ordna med översättning.

I andra Stycket regleras översättarens rätt till ersättning och vem som slutligt skall stå för översättningskostnaden. 1 sistnämnda hänseende före- slås av skäl som jag anfört i den allmänna motiveringen — en utvidgning av det allmännas ansvar. Enligt förslaget skall kostnaden för en översätt— ning i alla typer av mål alltid stanna på staten. Detta överensstämmer såväl med vad som i dag gäller för översättning vid förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar som med vad som enligt RB gäller beträffande kost- naderna för tolk. Stadgandet har rent språkligt utformats i enlighet med reglerna i 5 kap. 8 .5 om tolkersättning.

Enligt tredje stycket, som är nytt. skall reglerna i första och andra styckena gälla även beträffande övetföring från punktskrift till vanlig skrift och vice versa. Även i denna del hänvisas i fråga om bakgrunden till förslaget till den allmänna motiveringen. avsnitt 2.4.1].

35 kap. 13 9'

Färs-m stycka! innehåller bestämmelser om under vilka förutsättningar bevis. som tagits upp utom huvudförhandling enligt de särskilda regler som finns därom. skall tas upp på nytt vid huvudförhandling i målet. I detta stycke föreslås endast en språklig modernisering.

Det kan nämnas att enligt RU:s förslag det i förevarande stycke skulle regleras inte endast den situationen att bevis upptagits utom huvudför- handling utan även de fallen att bevisning har tagits upp tidigare i samband med att en förhandling inställts (43 kap. 3 & andra stycket och 46 kap. 3 å andra stycket) eller vid en tidigare huvudförhandling. vari uppehåll gjorts i sådan omfattning att ny huvudförhandling måste hållas (43 kap. 13 å andra stycket och 46 kap. 13 å andra stycket). Förutsättningarna för när bevis skall upptas på nytt är identiska i samtliga dessa fall. RU har motiverat sitt

förslag med att regleringen i flera olika paragrafer gör systemet onödigt svårt att överblicka. Å andra sidan kan konstateras att reglerna om under vilka förutsättningar bevis skall tas upp på nytt för närvarande finns i direkt anslutning till övriga handläggningsregler för de olika_situationer där bevis kan ha tagits upp tidigare, vilket underlättar den praktiska tillämp— ningen. Mot den bakgrunden saknas tillräckliga skäl att genomföra RU:s förslag i denna del.

1 andra stycket, som behandlar vissa frågor om bevisupptagning i högre rätt, har gjorts en del ändringar av språklig och redaktionell art i anledning av att det s. k. fria partsförhöret och förhör med målsägande som ej är part har tagits upp under bevisningsbestämntelserna. Vidare har tillämpnings- området för första meningen uttryckligen begränsats till hovrätternas handläggning. Någon ändring i sak innebär inte detta, eftersom rättegång- en i högsta domstolen behandlas i andra meningen.

Trcdie stycket innehåller regler för hur ett bevis skall förebringas när det inte skall tas upp på nytt. Enligt gällande rätt skall förebringandet ske genom protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningcn. 1 för- slaget har denna regel modifierats för att passa till de moderna metoderna för bevisupptagning och till den praktiska tillämpningen i övrigt såvitt avser förebringandet av bevis utan förnyat upptagande. Det kan t.ex. inte sällan vara lämpligt att. i stället för att läsa upp ett protokoll. spela upp en bandupptagning från ett förhör. Vidare kan det i överrätt ofta räcka med att ett vid lägre rätt upptaget förhör återges genom uppläsning av det referat från förhöret som finns i den lägre rättens dom. Även i andra fall kan det räcka med en mer summarisk återgivning av bevisupptagningcn. t.ex. beroende på att bevisningen förlorat i betydelse. Sådana avsteg från principen om en fullständig återgivning bör naturligtvis inte göras utan samråd med parterna. Genom den i detta stycke föreslagna regeln att beviset i de avsedda fallen skall förebringas genom protokoll eller på annat lämpligt sätt. blir de nu beskrivna handlingssätten även formellt tillåtna.

35 kap. l4 #

Paragrafen innehåller. som en nödvändig grund för RB:s princip om bevis- omedelbarhet. ett förbud mot åberopande av skriftliga berättelser, s.k. vittnesattestcr. Från förbudet görs vissa undantag. Skriftliga berättelser får sålunda enligt gällande rätt åberopas om det är särskilt medgivet. Så är fallet i vissa situationer när det gäller utsagor som lämnats under förunder- sökning (se t.ex. 36 kap. 16 å andra stycket). Vidare får skriftliga berättel- ser åberopas om det föreligger "särskilda omständigheter". Som exempel på sådana omständigheter nämner processlagberedningen (NJA ll 1943 s. 458) att svårigheter möter att höra intygsgivaren vid rätten. att rätte— gången skulle onödigt fördyras om han skulle höras eller att parterna vitsordat uppteckningens riktighet. [ Gärdcs m.fl. kommentar till RB (Nya rättegångsbalken. 1949. s. 492) har som exempel på "särskilda omständig- heter" angivits — förutom att det föreligger svårigheter att höra intygsgi— varen vid rätten — att intyget avgivits av en person. vars trovärdighet varken rätten eller parterna har anledning ifrågasätta. Däremot bör enligt

kommentaren som skäl för undantag från huvudregeln inte enbart få gälla att parterna tillerkänner vitsord åt det åberopade intyget. Vid bedömning- en av om den skriftliga berättelsen skall tillåtas. bör enligt kommentaren avseende fästas vid ändamålet med åberopandet och vid betydelsen av den omständighet som berättelsen avser. Äberopande av intyg torde enligt kommentaren kunna tillåtas i större omfattning. när de åberopas till stöd för åtgärder som inte omedelbart angår målets avgörande. t. ex. tvångsme- del och andra säkerhetsåtgärder. 1 kommentaren anvisas också vägen att höra vederbörande utom huvudförhandlingen.

Som RU har anfört torde bestämmelsen om undantag från kravet på bevisomedelbarhet på grund av "särskilda omständigheter” i allmänhet ha tillämpats med stor restriktivitet av domstolarna. RU har påpekat att det från flera håll inom det praktiska rättslivet har framförts önskemål om en försiktig uppmjukning av förbudet i denna paragraf. I det sammanhanget kan nämnas att man från tingsrättshåll under hand till justitiedepartemen- tet påtalat de problem som uppstått till följd av att brottsligheten blivit alltmer internationell. I t.ex. narkotikamäl är det förhållandevis vanligt att som bevisning åberopas förhör med personer. som befinner sig utomlands — ibland i avlägsna länder. I de fall där man inte kan få förhörspersonerna att inställa sig inför den svenska domstolen. tillämpas i praktiken ibland den modellen att åklagaren och försvararna under förundersökningen hål- ler förhören utomlands och att sedan protokoll från dessa förhör med stöd av förevarande paragraf åberopas som bevisning vid huvudförhandlingen i Sverige.

Mot bakgrund av det reformbehov som föreligger har RU föreslagit att förbudet mot skriftliga vittnesberättelser mjukas upp något. Förslaget hari allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Någon remissinstans har uttryckt farhågor för att möjligheterna till bevis- värdering skulle komma att minska om förslaget genomfördes, medan man från domstolshåll framhållit att den ordning som förespråkas av RU tilläm- pas redan nu. För egen del menarjag att förslaget innebär en välmotiverad. om än försiktig. uppmjukning av reglerna. och samtidigt en välbehövlig precisering av förutsättningarna för att få åberopa skriftliga vittnesberät— telser. Jag anser därför att förslaget bör genomföras i princip på det sätt utredningen tänkt sig. I fråga om den närmare uppbyggnaden av reglerna vill jag säga följande.

Redan av de nyssnämnda motivuttalandena framgår att lagstiftaren vid RB:s tillkomst avsåg att möjliggöra ett åberopande av skriftliga berättelser av processekonomiska skäl. Systemet bör även fortsättningsvis vara upp- byggt kring att rätten. i det fall svårigheter möter för intygsgivarens höran- de vid en huvudförhandling. gör en bedömning av berättelsens betydelse och ställer den i relation till kostnaderna eller olägenheterna med en inställelse vid huvudförhandlingen. Vid denna bedömning skall givetvis beaktas att bevisning i form av en skriftlig berättelse i de flesta fall har ett lägre bevisvärde än en direktupptagning av ett muntligt bevis. Rätten får självfallet även överväga alternativen hörande utom huvudförhandling, hörande vid förhandling som inställs och — i förekommande fall — bevis- upptagning vid utländsk domstol. Härvid måste rätten väga in de nackdelar

som kan vara förenade med dessa alternativ. När det t.ex. gäller bevisupp- tagning vid utländsk domstol kan man inte bortse från att en sådan i vissa fall kan vara dyrbar och innebära _en avsevärd försening av målets avgöran— de utan att ge några egentliga vitister när det gäller bevisningens kvalitet. Det nu sagda måste anses vara innebörden redan av gällande rätt.

Det hittills sagda rör närmast den situationen att svårigheter möter att höra uppgiftslämnaren direkt inför domstolen. Men det finns också en annan situation som kräver uppmärksamhet. nämligen den att det med fog kan antas att ett muntligt förhör inte kommer att tillföra målet något väsentligt utöver vad som kommit fram redan genom den skriftliga berät- telsen. samtidigt som ett förhör skulle skapa icke obetydliga kostnader eller olägenheter. Vad som skapar bekymmer är bl.a. de fall där man med hänsyn till vad man känner till om uppgiftslämnaren och de omständighe- ter, varunder hans iakttagelser ägt rum. kan erfarenhetsmässigt säga sig att hans hörande inför domstolen inte kommer att lämna något väsentligt bidrag till utredningen i målet. Jag avser främst förhör med offentliga funktionärer ochjämställda. som lämnat skriftliga uppgifter om en för dem rutinbetonad händelse i nära anslutning till händelsen. Det kan t.ex. vara fråga om en polismans anteckningar i samband med en hastighetskontroll. När åtalet för fortkörning skall handläggas vid rätten, har så lång tid förflutit att polismannen i de allra flesta fall inte minns något från själva händelsen utan får inskränka sin berättelse till att bekräfta att det är han som gjort anteckningarna i fråga. I sådana situationer kan bevisvärdet knappast sägas öka genom att beviset upptas direkt inför rätten. Det kan därför te sig onödigt kostsamt att kalla in polismannen till en huvudför- handling.

Mot den nu angivna bakgrunden bör man. som RU har föreslagit, i lagtexten mer tydligt än nu betona att rätten måste göra en avvägning mellan ä ena sidan värdet av ett förhör inför domstolen och å andra sidan kostnaderna och olägenheterna med ett sådant förhör.

Möjligheterna att åberopa skriftliga berättelser har i enlighet med RU:s förslag delats upp i tre punkter. Den första punkten motsvarar helt gällan- de rätt. I andra punkten upptas det fallet att förhör inte kan äga rum. vare sig vid eller utom huvudförhandling eller i övrigt inför rätten, t.ex. vid förhör i besvärsmål i hovrätt. Härmed avses att den som lämnat en skriftlig berättelse avlidit eller är varaktigt svårt sjuk på sådant sätt att han inte kan förhöras. Vidare avses den situationen att intygsgivaren befinner sig på okänd ort och det kan antas att han inte kommer att anträffas.

I tredje punkten preciseras övriga förutsättningar för att tillåta en skrift- lig berättelse i enlighet med det ovan sagda. En skriftlig vittnesberättelse får enligt denna punkt tillåtas. om det föreligger särskilda skäl. Rätten får i varje enskilt fall göra en sammanvägning av alla omständigheter vid avgö- randet av om muntligt förhör kan underlåtas. De faktorer som bör inverka på bedömningen är dels de processekonomiska — alltså de kostnader och olägenheter som ett förhör vid eller utom huvudförhandling kan antas medföra — dels berättelsens betydelse och vad som kan antas stå att vinna med ett förhör och dels övriga omständigheter. Nyttan med ett muntligt förhör skall alltså ställas inte bara mot kostnaderna för ett sådant förhör

utan även mot t.ex. tvisteföremålets värde och den tidsmässiga vinst man kan göra om den skriftliga berättelsen får åberopas. Med uttrycket "berät- telsens betydelse" avses främst betydelsen inom ramen för målet, dvs. berättelsens betydelse för målets utgång. Men även målets betydelse bör kunna vägas in. Rätten bör alltså i en viss given situation kunna vara mer frikostig med att tillåta skriftliga berättelser i bagatellmål än i mål om stora värden eller mål om grova brott. Självfallet bör rätten också överväga att hålla förhör per telefon.

Avslutningsvis bör påpekas att den försiktiga uppmjukningen av förbu- det mot åberopanden av skriftliga vittnesberättelser som förslaget innebär inte avses medföra att huvudinriktningen mot bevisomedelbarhet rubbas eller att någon allmän sänkning av beviskraven sker. Det muntliga förhöret inför rätten måste även i fortsättningen vara det normala sättet för rätten att tillgodogöra sig en berättelse.

Rätten bör givetvis inte nöja sig med en skriftlig berättelse. om ett muntligt hörande kan antas vara nödvändigt för att bedöma vittnets all- männa trovärdighet eller vana vid de aktuella arbetsuppgifterna eller för att få vittnets rutiner belysta. Enbart den omständigheten att parterna tiller- känner "vitsord” åt ett åberopat intyg bör — som påpekats redan i Gärdes m.fl. kommentar — inte föranleda att man underlåter att hålla ett muntligt förhör.

I ett nytt andra stycke har med skriftliga vittnesberättelser jämställts berättelser som dokumenterats på annat sätt än i skrift. Bestämmelserna i första stycket är således tillämpliga även på en bandupptagning eller en videoinspelning av ett förhör som ägt rum utom rätta (jfr specialmotive- ringen till 35 kap. 13 å).

36 kap. ] ä'

Till följd av att förhöret med den tilltalade nu föreslås bli reglerat i 37 kap. har hänvisningarna i denna paragrafs sista stycke genomgått en redaktio- nell ändring. I stället för till de nuvarande förhörsreglerna i 46 kap. hänvi- sas i förslaget till reglerna i 37 kap. om förhör med tilltalad.

36 kap. 7 5

Paragrafens första stycke behandlar för närvarande frågan i vilka fall skriftlig kallelse till ett vittne behöver utfärdas. Principen är därvid att ett vittne som råkar befinna sig vid rätten inte behöver kallas utan är skyldig att genast avlägga vittnesmål. Denna bestämmelse får som RU anför anses vara överflödig. Att rätten inte behöver skriftligen kalla någon som man har direkt kontakt med är självklart. och någon särskild regel om detta har inte ansetts nödvändig i andra sammanhang. Huruvida en person är skyldig att omedelbart avlägga vittnesmål får bedömas efter den allmänna regeln om skäligt rådrum i 32 kap. 1 9". Denna regel torde för de nu aktuella situationerna innebära att vittnet normalt har skyldighet att lämna sin berättelse direkt. Rör vittnesmålet mer komplicerade förhållanden kan det

däremot finnas skäl att på vittnets begäran uppskjuta förhöret en kortare tid. I sådant fall kan vittnet lämpligen kallas muntligen till förhöret.

[ första stycket har i stället intagits den i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.7) förutskickade regeln om att vittnen skall kallas att infinna sig vid vite.

Vidare föreslås. liksom i fråga om parter i indispositiva tvistemål och målsägande (42 kap. 12 och 21 åå samt 45 kap. 15 &) att hämtning av ett vittne skall få äga rum utan att vederbörande någon gång tidigare har uteblivit från en förhandling i målet. nämligen under förutsättning att det kan antas att han inte följer ett vitesföreläggande. Ifråga om tillämpningen hänvisas till vad som anförs i specialmotiveringen till 42 kap. 12 å andra stycket.

Av första styckets lydelse framgår att vite och hämtning kan tillgripas endast när det gäller vittnesförhör direkt inför rätten, antingen i dess ordinarie lokaler eller i annan lokal. Skall vittnet däremot förhöras per telefon vilket blir möjligt enligt de förutsättningar som anges i 43 kap. 8 å och 46 kap. 7 & kan någon påföljd enligt denna paragraf inte användas. Bakgrunden till denna ordning har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.8).

1 andra stycket, som behandlar innehållet i kallelsen till vittnet, har. bortsett från en språklig modernisering, gjorts den sakliga ändringen att vittnet i kallelsen skall upplysas även om sin rätt till ersättning enligt 24 &. Föreskriften att tid och plats för inställelsen skall anges i kallelsen har tagits bort såsom självklar.

36 kap. 16 å

Iförsta stycket föreslås endast språkliga ändringar. I andra stycket föreslås en ändring som gör det formellt möjligt att vid förebringande av uppgifter, som vittnet lämnat tidigare inför rätten eller utom rätta. använda fonogram eller liknande (jfr specialmotiveringen till 35 kap. 13 5).

36 kap. 17 5

Paragrafen reglerar hur vittnesförhöret skall gå till. Lagtexten är i förslaget disponerad på annat sätt än enligt gällande rätt. Principerna för förslaget har angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.9). Första stycket upptar regler om vem som skall leda det s.k. huvudförhöret och om vad som skall förekomma under detta. I andra och tredje styckena regleras de delar av ett förhör som brukar kallas motförhör respektive återförhör. Fjärde stycket behandlar de situationerna att antingen ingen av parterna eller också båda parter har påkallat förhöret. 1 femte stycket slutligen återfinns de bestämmelser som i dag ståri tredje stycket. Regleringen utgår från den situationen att det finns två parter i processen. De fall där flera parter processar får lösas i enlighet med grunderna för detta stadgande. Enligt paragrafens nuvarande lydelse ankommer det i princip på rätten att hålla vittnesförhöret. Säsomjag framhållit i den allmänna motiveringen

är denna regel i praktiken nästan helt åsidosatt. Det föreligger i stället en bred enighet om att det i de allra flesta fall är lämpligast att parterna själva håller vittnesförhöret. ] syfte att anpassa lagstiftningen till den praxis som har utvecklats föreslås som huvudregel iförsta stycket att huvudförhöret med vittne skall ledas av den part som åberopat förhöret. Det finns emel- lertid situationer där det framstår som mindre lämpligt att parterna tar hand om huvudförhöret och där rätten enligt gällande praxis fortfarande håller huvudförhöret. Det kan t.ex. föreligga starka motsättningar mellan vittnet och den part som åberopat förhöret. Det kan också vara så att parten processar titan ombud och saknar förmåga att hålla förhöret på ett lämpligt sätt. Och om ett vittne är mycket nervöst, kan det ibland vara olämpligt att parterna håller förhöret. Med tanke på sådana fall som de nu nämnda har det i den föreslagna lagtexten öppnats möjlighet för rätten att ta över ledningen av huvudförhöret från partema.

l lagtexten ges inte några närmare riktlinjer föri vilka fall rätten skall ta över ledningen av förhöret. Rätten får i varje enskilt fall göra en bedöm- ning av om omständigheterna är sådana att det är olämpligt att huvudför- höret hålls av någon av parterna.

Rättens möjlighet att bestämma om avvikelser från huvudregeln kan även användas till att låta motparten ta över huvudförhöret. Detta kan bli aktuellt om det under huvudförhöret visar sig att ett vittne uttalar sig till den åberopande partens nackdel. Ett annat exempel utgör det fallet att en åklagare inkallat ett vittne på begäran av den tilltalade; i ett sådant fall bör försvararen hålla huvudförhöret.

Om rätten tar över ett huvuclförhör därför att den åberopande parten saknar ombud eller — i brottmål — försvarare, kan det vara lämpligt att rätten håller huvudförhöret även med de av motparten åberopade vittnena. På så sätt uppnår man en balans mellan parterna.

Återstoden av första stycket behandlar frågan vad som skall förekomma under denna inledande del av förhöret.

Vittnesförhöret skall liksom nu börja med att vittnet avger en såvitt möjligt sammanhängande berättelse. Denna inledande berättelse bör i förs- ta hand avges spontant, dvs. utan stöd av frågor. Om en tillfredsställande berättelse inte kan lämnas på detta sätt. något som i praktiken är mycket vanligt, får den som skall inleda förhöret ställa de frågor som behövs för att driva den sammanhängande berättelsen vidare. 1 vilken omfattning frågor måste ställas under denna del av förhöret får bli beroende av dels vittnets förmåga att berätta själv och dels arten av uppgifter som vittnet skall lämna. Skulle vittnet visa sig vara oförmöget att redogöra för komplicerade förhållanden, bör man redan från början styra berättelsen med frågor.

Den som håller förhöret i detta skede måste alltid försöka ställa frågorna på sådant sätt att han undviker att suggerera vittnet till ett visst svar. S.k. ledande frågor är inte tillåtna under huvudförhöret. Det väsentliga syftet med huvudförhöret är att ge vittnet tillfälle att på egen hand ge sin version av händelseförloppet.

Efter den inledande berättelsen och sedan den part som håller huvudför- höret ställt eventuella kompletterande frågor, skall enligt (un/ra styckar motparten få tillfälle att ställa frågor till vittnet. Denna del av förhöret

utgör det s.k. motförhöret. Detta kan sägas utgöra en kontroll av om vittnets berättelse under huvudförhöret överensstämmer med det verkliga förhållandet. Om det behövs för att undersöka om så är fallet. får enligt femte stycket under motförhöret användas frågor som kan föranleda vitt- net att svara på visst sätt. s.k. ledånde frågor.

Ibland kan det vara lämpligast att rätten håller motförhöret. Så kan vara fallet om den part som normalt skulle göra detta antingen inte är närvaran- de eller också saknar ombud och inte har förmåga att själv hålla ett förhör. En bestämmelse härom har tagits in i andra meningen i andra stycket. I sådana fall kan det någon gång finnas skäl för rätten att ställa ledande frågor. Om ledningen av huvudförhöret enligt vad som sagts under första stycket övergått på motparten, skall den part som åberopat förhöret hålla motförhöret.

Enligt tredje styr/tat skall rätten och parterna efter motförhöret ha tillfäl- le att ställa ytterligare frågor till vittnet. Det blir härvid i allmänhet endast aktuellt med frågor på enskilda punkter. Den part som åberopat förhöret och som enligt första stycket hållit huvudförhöret, bör som regel ges tillfälle att inleda utfrågandet. det s.k. återförhöret. Genom detta får han en chans att visa att vittnets uppgifter under motförhöret inte förtjänar tilltro. Återförhörets syfte är nämligen att ge ett vittne. som under motför- höret kan ha påverkats att lämna vissa uppgifter, tillfälle till eftertanke och en möjlighet att ändra dessa Uppgifter. Vittnet bör emellertid inte utsättas för påverkan ännu en gång, varför ledande frågor i princip inte bör före- komma under återförhöret. Om det emellertid under motförhöret visar sig att vad vittnet har att säga är till nackdel för den part som åberopat förhöret. kan det finnas behov av ledande frågor under återförhöret.

ljfia'rde stycket behandlas de fallen att antingen båda parter åberopat ett förhör eller att också rätten kallat in vittnet ex officio. ] dessa fall är det ofta osäkert till vems förmån vittnet kommer att uttala sig. För att ordning— en mellan de olika delarna av förhöret skall bli den rätta, torde det i allmänhet vara lämpligast att rätten håller huvudförhöret. Detta har också upptagits som huvudregel. Rätten har emellertid getts befogenhet att dele- gera huvudförhöret till någon av parterna. Detta bör äga rum t.ex. om parterna i fråga om ett av båda åberopat vittne är överens om vem som skall börja förhöret. ()nt rätten har hållit huvudförhöret skall den, med ledning av vad som kommit fram under det förhöret. bestämma vem som skall hålla motförhöret.

Fanns-' stycket motsvarar nuvarande tredje stycket. Förutom språkliga ändringar har förutsättningarna för att få använda ledande frågor precise- rats. Sådana frågor får i princip förekomma endast när det vid motförhör enligt andra stycket finns behov av det för att utröna sanningshalten hos den berättelse som lämnats under huvudförhöret. Någon gång kan det som nyss sagts finnas behov av ledande frågor även senare under förhöret: detta får då karaktär av motförhör enligt andra stycket.

36 kap. [8 si

Denna paragraf innehåller för närvarande en bestämmelse om att rätten i vissa fall får förordna att en part inte får vara närvarande under ett

vittnesförhör samt föreskrifter om partens rättigheter att i efterhand ta del av vad som förekommit under förhöret. Förslaget innebär att vad som gäller i fråga om möjligheterna att ålägga en part att lämna rättssalen under ett vittnesförhör även skall gälla för åhörare. När det gäller skyldigheten att låta den som varit frånvarande ta del av vad som förekommit föreslås däremot olika reglering för parter och åhörare.

Beträffande bakgrunden till de föreslagna ändringarna hänvisas till vad jag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.9).

Enligt första stycket i deSs nuvarande lydelse får rätten förordna att en part inte får vara närvarande vid ett vittnesförhör. bl.a. i den situationen att det förekommer anledning att vittnet av rädsla eller annan orsak inte berättar sanningen. Av skäl som jag anfört i den allmänna motiveringen föreslås nu att åhörare i detta hänseende skall jämställas med part. Om ett vittne kan antas ha svårt att berätta sanningen på grund av en eller fiera åhörares närvaro. kan rätten enligt förslaget ålägga dessa att lämna rättssa- len under förhöret.

För att rätten skall få förordna att en åhörare inte får vara närvarande under ett vittnesförhör bör krävas att det finns särskild anledning till misstanke om att vittnet i åhörarens närvaro inte kommer att lämna full- ständiga och sanningsenliga uppgifter. Om det inte föreligger alldeles spe- ciella omständigheter, bör det inte vara tillräckligt att vittnet rent allmänt har svårt att tala inför större publik e. d., utan man måste kräva att vittnets känslor inför en viss eller vissa åhörare kan antas vara sådana att vittnet inte fritt berättar sanningen i deras närvaro. Härav följer också att det inte är motiverat att visa ut andra personer ur rättssalen än sådana som vittnets rädsla e.d. riktar sig emot. Det torde således i praktiken inte bli aktuellt att med stöd av denna bestämmelse ålägga t. ex. representanter för pressen att lämna rättssalen.

Vad som hittills sagts avser de fall då part eller åhörare söker påverka ett vittne under en förhandling utan yttre direkt iakttagbara medel. De situa- tioner där sådana mera påtagliga medel används faller under tillämpnings- området för 5 kap. 9 &. Detta gäller oavsett om det är en åhörare eller en part som stör vittnesmålet. För närvarande finns bestämmelser i föreva- rande paragraf om att en part som stör vittnesmålet får utvisas ur rättssa- len. varvid vittnesförhöret i stället skall återges för honom i efterhand. Troligen har lagstiftaren genom denna regel velat trygga att panen i efter- hand får del av vittnesmålet. något som inte garanteras om parten utvisas med stöd av 5 kap. 9 &. Enligt RU finns det knappast anledning att ha kvar några särregler för parts störande av just denna del av förhandlingen. Utredningen har därför föreslagit att de situationer där part genom yttre åtgärder stör ett sammanträde i stället skall i sin helhet regleras av 5 kap.

Detta förslag har inte föranlett någon kritik från remissinstanserna. Enligt min mening får dock den muntliga bevisningen anses vara av så central betydelse för en part att han bör ha rätt att ta del av denna i alla de fall då den förebringats medan han ofrivilligt varit frånvarande. Vidare kan den av utredningen föreslagna regleringen för en part framstå som mindre konsekvent. För det fallet att han. kanske utan avsikt att hindra vittnet från att berätta sanningen. fallit vittnet i talet skulle han inte ha rätt att i

efterhand få veta vad som förekommit vid vittnesförhöret. Om han i stället —- utan att vara direkt störande —- betett sig så att vittnet inte vågar berätta sanningen skulle han däremot ha en sådan rätt. Mot denna bakgrund och då den nuvarande regleringen inte tycks ha förorsakat några problem, föreslås att den sistnämnda behålls. För att få likformighet mellan de i detta stycke behandlade båda situationerna har föreslagits att vad som i detta fall gäller beträffande möjligheten att ålägga en part att lämna rättssa— len skall gälla också för åhörare.

Andra stycket i paragrafen behandlar bl.a. rättens skyldighet att efter vittnesmålets slut läsa upp berättelsen när en part. som ålagts att lämna rättsalen med stöd av första Stycket. åter är närvarande. Denna skyldighet har i enlighet med RU:s förslag modifierats på det sättet att vittnesförhöret skall återges endast i behövlig omfattning. Detta förslag har sin grund i att det ibland ter sig överflödigt att läsa upp hela förhöret. Vid vissa domstolar har man möjlighet att låta de icke närvarande personerna lyssna på för- höret via högtalare i angränsande rum. Det bör även finnas utrymme för rätten att. om det lämpligen kan ske. lämna en sammanfattning av vittnets berättelse i stället för att läsa upp hela berättelsen eller återge bandinspel- ningen.

RU har vidare föreslagit att även en åhörare skall ha rätt att ta del av vittnesförhör som enligt första stycket hållits i hans frånvaro. Av skäl som redovisats i avsnitt 2.4.9 i den allmänna motiveringen har någon motsvarig- het till förslaget i denna del inte upptagits här.

36 kap. 19.5

1 paragrafen regleras möjligheterna att hålla vittnesförhör utom huvudför- handling. Nuvarande regler ger möjlighet till sådant förhör dels om det är omöjligt för vittnet att infinna sig vid förhandlingen och dels om inställel- sen medför oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet. Huruvida kostnaden för inställelsen är oskälig får enligt Gärdes m.fl. kommentar till RB (Nya rättegångsbalken, 1949. s. 512) bedömas mot bakgrund av dels vikten av att vittnet hörs omedelbart inför rätten och av att rätten därigenom får ett tillförlitligt material för sin bevisprövning. och dels processföremålets vikt och den betydelse vittnets berättelse kan antas ha i målet. Rekvisitet synnerlig olägenhet avser de svårigheter som kan uppstå för vittnet per- sonligen. om han måste infinna sig vid huvudförhandlingen.

Som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3) bör. i enlighet med RU:s förslag, möjligheterna till vittnesförhör utom huvudförhandling nu vidgas något. Målsättningen måste emellertid även framgent vara att all bevisning tas upp vid huvudförhandlingen. Jag vill i detta sammanhang peka på möjligheten att ta upp bevisning per telefon vid huvudförhandling- en (43 kap. 8 & och 46 kap. 7 ål. Sådan bevisupptagning kan ofta vara överlägsen bevisupptagning utom huvudförhandling. när det gäller att ska- pa underlag för en materiellt riktig dom.

Det finns emellertid situationer då man måste acceptera den något sämre kvalitet på underlaget för avgörandet som bevisupptagning utom huvudför- handlingen generellt sett ger. Detta gäller givetvis först och främst ide fall

då det framstår som praktiskt sett omöjligt för vittnet att infinna sig till en kommande huvudförhandling. Men det finns ocksä fall och dessa är de intressanta när vittnet visserligen kan infinna sig men där inställelsen av något skäl framstår som orimlig. Antingen kan kostnaden (som drabbar part eller staten) för att få vittnet till förhandlingen uppgå till orimliga belopp. eller också kan vittnet själv träffas av stora olägenheter för vilka han inte kan gottgöras genom kostnadsersättning. Som framhålls i Gärdes m.fl. kommentar måste rimligheten av en inställelse bedömas mot bak- grund av dels betydelsen för målets utgång av att vittnet förhörs direkt vid huvudförhandlingen och dels målets betydelse. Förhörets och målets bety- delse måste emellertid vägas inte bara mot kostnaden för vittnets instäl- lelse utan även mot de olägenheter som en inställelse medför för honom Själv. Den avvägning som sålunda måste göras bör komma till direkt uttryck i lagtexten.

RU har vidare föreslagit att det öppnas en möjlighet att höra ett vittne före huvudförhandlingen i syfte att skapa ett underlag för ett avgörande som måste fattas på ett förberedande stadium. Bara några få remissinstan- ser har kommenterat förslaget. En remissinstans har framhållit att bevis- upptagning utom huvudförhandling över huvud taget bör ske i ytterst begränsad omfattning. Ett par remissinstanser har uttryckligen tillstyrkt förslaget.

Den föreslagna regleringen skulle, som RU påpekat. få betydelse fram- för allt i fråga om interimistiska beslut i vårdnadsmål. Även om jag känner sympati för de skäl som ligger bakom RU:s förslag — att skapa ett bättre underlag för det interimistiska beslutet —- vill jag dock framhålla att en sådan ordning också medför flera nackdelar. Jag kan i den delen hänvisa till vad utredningen om barnens rätt anfört i sitt delbetänkande (_SOU 1979163l Barnens rätt 2 Om föräldraansvar m.m. s. 107. Jag har vidare under hand inhämtat att utredningen inom kort kommer att lägga fram ett förslag som kan komma att medföra att nuvarande svårigheter kan lösas på andra vägar. Mot den bakgrunden avstår jag från att nu ta upp RU:s förslag i denna del.

I enlighet med det nyss sagda föreslås att i ett första stycke av 195 huvudförutsättningarna för förhör med vittne utom huvudförhandling sam- manförs under två punkter. ] den första punkten. som i sak helt motsvarar gällande rätt, upptas de fall där vittnet inte kan infinna sig vid en huvudför- handling. Härmed avses framför allt den situationen att vittnet är varaktigt så svårt sjukt att han inte kan infinna sig till en huvudförhandling. Den andra punkten behandlar möjligheten att höra vittnet i de fall ett förhör vid huvudförhandlingen medför orimliga kostnader eller olägenheter. I den föreslagna lydelsen har. mot bakgrund av vad tidigare sagts. begreppen "oskälig kostnad" och "synnerlig olägenhet" utmönstrats. I stället har uttryckligen angetts att rätten skall göra en avvägning mellan å ena sidan kostnaderna och olägenheterna av ett förhör direkt vid huvudförhandling- en och å andra sidan vikten av att ett sådant förhör kommer till stånd. I sistnämnda hänseende är av intresse dels målets betydelse. t.ex. om det rör ett bagatellbelopp eller ett större värde. dels vittnesberättelsens bety-' delse för målets utgång och dels om det är av betydelse för rättens bevis- värdering att olika vittnen förhörs vid samma förhandlingstillfälle.

Som tidigare nämnts bör rätten alltid överväga möjligheterna att som ett alternativ till förhör utom huvudförhandling höra vittnet per telefon vid själva förhandlingen. Detta är så självklart att det inte behöver komma till uttryck i lagtexten.

När ett vittne kallats till en huvudförhandling men förhandlingen av något skäl ställs in, finns det vissa möjligheter att ändå hålla förhör med vittnet, om han infunnit sig (se 43 kap. 3 å och 46 kap. 3 5). För att ett sådant vittnesförhör skall tjäna sitt syfte — framför allt för att en uttöm- mande berättelse skall lämnas — har för dessa fall öppnats möjlighet att i anslutning till förhöret företa också viss annan handläggning. Eftersom ett förhör utom huvudförhandling till sin natur mycket liknar ett förhör som nu sagts. bör som RU har föreslagit en motsvarande möjlighet öppnas vid vittnesförhör utom huvudförhandling. En regel om detta föreslås införd i ett nytt andra styr-ku i paragrafen.

Den nuvarande sista meningen i paragrafen. enligt vilken ett sjukt vittne skall höras där han vistas. föreslås upphävd. Det finns. som RL? har påpekat. ingen anledning att reglera platsen för vittnesförhöret ijust sjuk- domsfallen. ] stället får rätten i varje enskilt fall göra en bedömning av var vittnesförhöret skall äga rum på ett med hänsyn till föreliggande omstän- digheter så effektivt och samtidigt billigt sätt som möjligt.

36 kap. 20 5

Paragrafen reglerar förfarandet vid vittnes underlåtenhet att infinna sig vid sammanträde inför rätten.

Som har framgått av avsnitt 2.4.7 i den allmänna motiveringen och vid 7 % föreslås att det nuvarande systemet. enligt vilket ett vittne döms till böter vid frånvaro. överges. Enligt förslaget skall vittnen i stället behand- las på samma sätt som parter som skall infinna sig personligen, dvs. föreläggas vite redan i den första kallelsen. Som en följd av detta föreslås i förevarande paragraf att rätten. när ett vittne trots vitesföreläggande enligt 7.5 underlåter att infinna sig vid sammanträde. skall förelägga nytt vite eller förordna om hämtning. När nytt vite föreläggs bör detta regelmässigt sättas högre än det tidigare förelagda vitet. Om rätten skall välja att förelägga nytt vite eller besluta om hämtning får. liksom när det gäller parter som skall infinna sig personligen. bedömas med ledning av omstän- digheterna i det enskilda fallet. Allmänt bör givetvis gälla att hämtning till senare tillfälle inte bör tillgripas om det kan antas att vittnet kommer att följa ett föreläggande vid högre vite. Den föreslagna lydelsen av paragrafen ersätter helt den nuvarande lydelsen utom sista meningen. ] fråga om denna kan sägas följande. Frågan om utdömande av förelagt vite i de fall ett vittne hämtas till förhandlingen kan med det nya sanktionssystemet för vittnen gå in under mer allmänna regler. Enligt 9 å första stycket lagen (1985z706) om viten. som enligt förslaget ersätter nuvarande 9 kap. 8 s sista stycket RB. får vite inte dömas ut, om ändamålet med vitet har förlorat sin betydelse. Detta torde. såvitt angår de nu aktuella situationer- na. innebära att vitet inte skall dömas ut om rätten trots vittnets frånvaro genomför förhandlingen och låter hämta vittnet till denna. Om däremot

förhandlingen ställs in och rätten beslutar att vittnet skall hämtas till ett senare rättegångstillfälle, kan ändamålet med vitet inte anses ha förlorat sin betydelse (jfr också 36 kap. 22 å andra stycket RB),

36 kap. 22 35

Paragrafen innehåller vissa undantag från reglerna om tvångsmedel för vittne.

l paragrafen. som reglerar möjligheterna att använda straff och tvångs- medel mot minderåriga samt psykiskt insufficienta vittnen (första stycket) och frågan om straff och tvångsmedel när frågan om vittnesförhör förfaller (andra stycket). har gjorts vissa redaktionella ändringar med anledning av att böter inte längre skall användas som påföljd mot vittnen som uteblir från rätten.

36 kap. 23 3”

Paragrafen upptar en möjlighet för rätten att ålägga vittne. som gjort sig skyldigt till försummelse eller tredska, att ersätta de kostnader han vållat.

lförsta stycket. som avser ersättningsskyldighet gentemot part, upptas i enlighet med RU :s förslag den ändringen att frågan om ersättningsskyldig- het skall tas upp endast på begäran av part. Detta förslag innebär i stort sett endast en kodifiering av gällande praxis. Om parterna har dispositions- rätt i denna del. behöver rätten inte överväga frågan om ersättningsskyl- dighet varje gång ett vittne uteblir. Med denna lösning kan man samtidigt göra regeln obligatorisk för rätten. Det bör påpekas att regeln givetvis gäller även i mål om allmänt åtal och att det i sådana fall måste anses åligga åklagaren att bevaka statens intressen i denna del.

Andra styrka! behandlar ersättningsskyldighet gentemot staten. I denna del föreslås endast språkliga ändringar.

37 kap.

I enlighet med vad jag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.9) föreslås nu att alla regler om förhör med parter i bevissyfte görs till föremål för en samlad reglering i detta kapitel. I förhållande till RU:s förslag innebär mitt förslag den skillnaden att även förhör med sådana målsägande som inte för talan och som därför i formell mening inte har partsställning i målet regleras i kapitlet.

Det bör understrykas att reglerna endast gäller förhör i bevissyfte, och inte förhör som direkt avser endast att få fram partens ståndpunkt i målet, dvs. en komplettering av hans sakframställning.

Rubriken till 37 kap. föreslås ändrad i enlighet med det sagda. 1 övrigt innebär förslaget att 1—3 55 skrivs om medan 4 och 5 5.5 upphävs. Någon direkt jämförelse paragraf mot paragraf mellan gällande rätt och förslaget är i stort sett inte möjlig.

Det bör i detta sammanhang sägas att man i kapitlet inte får några besked om vilka parter som över huvud taget kan höras i bevissyfte. Avgörande är

naturligtvis om parten personligen vet något som kan tjäna till sakens belysning (jfr bl.a. 35 kap. l och 7 55). Det torde t.ex. vara-praktiskt sett uteslutet att en åklagare kan förhöras som part. Skulle åklagaren undan- tagsvis kunna lämna upplysningar som det kan vara av värde att förhöra honom om - t.ex. på grund av att han deltagit i ett förhör under förunder- sökningen och kan berätta om vad som förekom vid detta — får han höras som vittne. Han får sedan inte längre föra åklagartalan i målet (_7 kap. 6 & jämförd med 4 kap. 13 % åttonde punkten).

37 kap. 1

[ paragrafen finns för närvarande regler om att parter i tvistemål får höras under sanningsförsäkran. Dessa frågor regleras enligt förslaget i 2 %$. 1 förevarande paragraf föreslås i stället regler om hur förhör i bevissyfte med parter i tvistemål, tilltalade i brottmål och målsägande skall gå till. Regler- na avser förhör såväl med som utan sanningsförsäkran (jfr 2 ä).

Förhör i bevissyfte med parter i tvistemål och med målsägande har i förslaget uttömmande reglerats genom en hänvisning till reglerna i 36 kap. 17 & om hur vittnesförhör skall gå till. Vad gäller den närmare innebörden av dessa regler hänvisas till specialmotiveringen till denna paragraf. Därut- över kan dock såsom ett undantag från huvudregeln att den åberopande parten skall hålla huvudförhöret nämnas det fallet att en part begär förhör med motparten. 1 en sådan situation torde det vara lämpligast att motpar- ten inleder förhöret. Detta fall kan närmast jämföras med vad i specialmo- tiveringen till 36 kap. 17 äsägs rörande den situationen att ett vittne uttalar sig till den åberopande partens nackdel.

I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.9) upptas i förslaget däremot vissa särregler i fråga om förhöret med den tilltalade. I övrigt skall 36 kap. 17 & tillämpas även vid detta förhör.

Enligt andra meningen skall förhöret med den tilltalade som huvudregel inledas av rätten. Under detta inledande skede av förhöret skall den tilltalade beredas tillfälle att själv berätta vad som enligt hans uppfattning inträffat. Rätten skall också ställa de kompletterande frågor som behövs för att föra berättelsen vidare. Rätten skall således inleda det s.k. huvud- förhöret Ufr specialmotiveringen till 36 kap. l7 ;" första stycket). Det bör betonas att avsikten inte är att rätten skall hålla något mera ingående förhör med den tilltalade. Så man den tilltalades spontana berättelse ebbat ut och inte längre kan föras vidare genom neutrala hjälpfrågor av typen "vad hände sedan då”, bör rätten lämna över ledningen av förhöret till parterna. Därvid bör som regel, som framgår av den föreslagna lagtexten. åklagaren först få tillfälle att förhöra den tilltalade.

] de fall då den tilltalade redan under det föregående inledande huvudför- höret lämnat en utförlig berättelse får åklagaren direkt börja med ett motförhör enligt reglerna i 36 kap. 17 å andra stycket och kan då ställa mer provokativa frågor i syfte att beslå den tilltalade med motsägelsefulla uttalanden. Om den tilltalades första berättelse även efter kompletteran- de frågor — är torftig. får åklagaren i stället till att börja med fortsätta huvudförhöret. Åklagaren skall i dessa situationer först försöka att genom

mer ingående frågor. som dock inte får vara ledande, få fram en mer fullständig bild av vad som är den tilltalades version av händelseförloppet. Därefter får åklagaren gå över till att hålla ett motförhör och kan då ställa ledande frågor.

Med tanke framför allt på mera komplicerade mål hari lagtexten öppnats en möjlighet för rätten att frångå den normala förhörsordningen.

Om den tilltalade har försvarare skall denne sedan få tillfälle att ställa sina frågor. varefter åklagaren kan behöva återkomma med ytterligare frågor. Även rätten kan ha behov av att ställa kompletterande frågor. Beträffande det s.k. återförhöret hänvisas till vad som anförts i specialmo- tiveringen till 36 kap. 17 å tredje stycket. Det bör dock observeras att. eftersom det är åklagaren som håller motförhöret. återförhöret skall inle- das av försvararen.

Av hänvisningen till 36 kap. 17 & följer att även en målsägande som är part får ställa frågor till den tilltalade. En målsägande som inte för talan i målet har däremot inte någon rätt till detta.

37 kap. 2.6

I denna paragraf upptas den nu i l ä reglerade möjligheten att i tvistemål förhöra parterna under straffansvar. RU har föreslagit den terminologiska förändringen att ordet "försäkran" skulle bytas ut mot "ed". Bakgrunden till den föreslagna ändringen av terminologi är att ed av vittne och försäk- ran av part sedan år 1975 är helt likalydande. Det skulle därför inte finnas skäl att komplicera systemet med att ha kvar två olika beteckningar för samma sak. Straffrättsligt bedöms det emellertid som ett allvarligare brott att lämna en oriktig utsaga under ed än under sanningsförsäkran. Jag anser därför att det alltjämt finns skäl att behålla den nuvarande terminologiska skillnaden i detta hänseende.

När nu partsförhör utan sanningsförsäkran uttryckligen lagregleras i RB, finns det också skäl att som RU föreslagit i balken uttryckligen erinra om att förhör som sker under sanningsförsäkran bör begränsas till omständig— heter som är av särskild betydelse i målet. En regel av denna innebörd har tagits in i paragrafens sista mening. ] de flesta fall torde det vara lämpligt att -— som sker i praxis redan nu — parten först får lämna sin berättelse utan sanningsförsäkran och därefter i mån av behov bekräfta vissa särskilt relevanta punkter efter avläggande av försäkran.

Enligt den nuvarande regleringen i l & har en part rätt att få till stånd förhör under straffansvar både med sig själv och med motparten. Detta är så självklart att det inte behöver framgå av lagtexten.

37 kap. 3

Annan behövlig reglering av förhör med parter och mälsägande än den som tagits upp i det föregående bör som RU föreslagit ske genom hänvisningar i förevarande paragraftill reglerna om vittnesförhör i 36 kap. Hänvisningen visningen har delats upp i tre olika stycken. varav det första gäller samtliga förhör enligt detta kapitel. det andra gäller förhör under sanningsförsäkran

och det tredje gäller förhör med vissa mälsägande och därmed likställda parter. I ett fjärde stycke föreslås en regel som gör det tekniskt möjligt att tillämpa bestämmelserna om vittnen på parter och målsägande som inte är paner. '

Paragrafen motsvarar delvis nuvarande 37 kap. 2—5 åå. De vittnesregler som enligt första stycket skall gälla vid samtliga förhör enligt 37 kap. är följande:

]. regeln i 36 kap. 9 5 andra stycket: detta innebär att personerna skall förhöras var för sig och att de kan höras mot varandra.

2. regeln i 36 kap. 105 första stycket: detta innebär att rätten före förhöret skall ta reda på vissa personliga data om den som skall höras samt vissa omständigheter som kan vara av betydelse för bedömningen av hans trovärdighet. något som normalt torde framgå redan av vad som i övrigt förekommit i målet. men det kan stundom behöva tas fram särskilt. t.ex. när det gäller förhör med ställföreträdare och med s. k. medtilltalad,

3. regeln i 36 kap. l3 ä första stycket; detta innebär att sanningsförsäk- ran inte får avläggas av den som är under femton år eller psykiskt insuffi— cient (motsvarar nuvarande 37 kap. 2 s).

4. regeln i 36 kap. l6 å: detta innebär att den som hörs skall avge sin berättelse muntligen och att vad han sagt t.ex. under förundersökningen får läsas upp endast om den muntliga utsagan inför rätten avviker från den tidigare berättelsen eller om han vägrar yttra sig,

5. regeln i 36 kap. 18 &: detta innebär att rätten får möjlighet att under förhöret förordna att en part eller åhörare. vars närvaro kan antas inverka menligt på förhöret. inte får vara närvarande vid detta.

6. regeln i 36 kap. 19 s': detta innebär att en part eller en målsägande som inte för talan kan förhöras utom huvudförhandling under samma förutsätt- ningar som gäller vittne (motsvarar nuvarande 37 kap. 4 ä').

De vittnesregler som enligt andra stycket i paragrafen skall gälla vid förhör under sanningsförsäkran är följande:

]. regeln i 36 kap. 5 &: detta innebär vissa begränsningar i skyldigheten att yttra sig under sanningsförsäkran. till följd av sekretessbestämmelser m.m. (motsvarar gällande rätt. se 37 kap. 5 få).

2. regeln i 36 kap. 6 s; detta innebär att part får rätt att vägra att under sanningsförsäkran uttala sig om omständighet. som skulle röja att han själv eller närstående begått brottslig eller vanärande handling (motsvarar gäl- lande rätt. se 37 kap. 5 :$).

3. regeln i 36 kap. 8 & andra stycket om prövning av vissa sekretessfrä- gor (motsvarar gällande rätt. se 37 kap. 5 ä).

4. regeln i 36 kap. 1 l 5 om vittnesed (motsvarar gällande rätt. se 37 kap. 3 ä).

5. regeln i 36 kap. 14 s: detta innebär att rätten skall erinra parten om hans sanningsplikt m.m. (motsvarar gällande rätt. se 37 kap. 3å sista stycket).

6. regeln i 36 kap. 15 å; detta innebär att sanningsförsäkran skall avläg- gas av varje förhörsperson för sig och att tidigare avlagd försäkran är bindande (motsvarar gällande rätt. se 37 kap. 5 5).

Enligt tredje styr-ket skall reglerna i 36 kap. om ersättning till vittne

tillämpas i fråga om målsägande som skall höras i anledning av åklagarens talan. Detta motsvarar gällande rätt. se nuvarande 20 kap. 15 s. Ersätt- ningsreglerna för vittnen skall enligt andra meningen dessutom tillämpas i det ovanliga fallet att någon i anslutning till ett brottmål för civil talan utan att vara mälsägande eller tilltalad och att den personens berättelse åbero- pas som bevisning.

[fjärde stycket föreslås som förut nämnts — en regel som gör det formellt möjligt att tillämpa vittnesbestämmclserna på en person som förhörs enligt reglerna i detta kapitel.

38 kap. 6 s'

Paragrafen behandlar möjligheten att ta upp bevis genom skriftlig handling utom huvudförhandling. För närvarande är möjligheten i denna del begrän- sad till de fall, då synnerligt hinder möter mot att ta upp beviset vid huvudförhandlingen. Enligt Gärdes m.fl. kommentar till RB (Nya rätte- gångsbalken. 1949. s. 535") syftar detta på dyrbara eller svärtransportabla handlingar eller värdehandlingar.

När det gäller förhör med vittne utom huvudförhandling föreslås i 36 kap. 19 & första stycket första och andra punkterna nya regler. som bl.a. innebär att bevisupptagning får ske utom huvudförhandling. om uppta- gande inte kan ske vid förhandlingen eller om sådant upptagande skulle medföra orimliga kostnader eller olägenheter. Motsvarande regler kan som RU har föreslagit införas även när det gäller skriftliga bevis, och således ersätta den nuvarande regeln i förevarande paragraf.

I fråga om tillämpningen av de föreslagna reglerna hänvisar jag till vad som sagts i specialmotiveringen till 36 kap. 19 5.

I ett nytt andra stycke föreslås en möjlighet att företa viss annan hand- läggning i anslutning till bevisupptagning enligt första stycket. Detta över- ensstämmer med vad som föreslås enligt andra bestämmelser om bevis- upptagning utom huvudförhandling (t.ex. 36 kap. 19 är.

Det bör slutligen påpekas att denna paragraf självfallet endast gäller mål som skall avgöras efter huvudförhandling. Om det föreligger förutsättning- ar att avgöra ett mål på handlingarna. gäller således inte de inskränkningar i fråga om möjligheterna att ta upp skriftligt bevis utom huvudförhandling som uppställs i denna paragraf.

39 kap. 2 55

Iförsra stycket regleras möjligheten att hälla syn utom huvudförhandling.

I fråga om syn gör sig i allt väsentligt samma intressen gällande som i fråga om vittnesförhör. såvitt avser möjligheterna till bevisupptagning utom huvudförhandling. I 36 kap. 19 & första stycket har jag föreslagit en ny reglering när det gäller vittnesförhör utom huvudförhandling. Motsva- rande reglcr föreslås i förevarande paragraf för syn utom huvudförhand- ling. I fråga om tolkning av bestämmelserna hänvisas till specialmotive- ringen till 36 kap. 19 &.

I ett nytt andra stycke föreslås en möjlighet för rätten att företa annan

handläggning i anslutning till syn utom huvudförhandling. Även i denna del bör nämligen. som RU har påpekat. motsvarande regler gälla som för vittnesförhör utom huvudförhandling. Den föreslagna regeln ersätter nuva- rande 3 s.

Det bör i sammanhanget påpekas att reglerna om möjlighet att hålla syn utom huvudförhandling givetvis inte har avseende på sådan syn på stället som hålls som ett led i en pågående huvudförhandling. I dessa fall gäller enligt 1 5 att syn alltid kan hållas på stället. så snart det föremål som skall skärskådas lämpligen inte kan flyttas till den plats där huvudförhandlingen i övrigt hålls. Att även annan handläggning i sådana fall kan äga rum i anslutning till synen är självklart.

40 kap.

I detta kapitel föreslås vissa ändringar som har direkt samband med övriga ändringari RB:s bevisningsregler. Förutom de ändringari vissa paragrafer som redovisas i det följande föreslås att 13 och 15 åå upphävs.

När det gäller frågan om hur muntligt förhör med en offentlig sakkunnig skall gå till har RU föreslagit att de nuvarande första och andra styckena i 10 & ersätts av en hänvisning till reglerna om förhörsledning i 36 kap. 17 5. En offentlig sakkunnig är emellertid förordnad av rätten och är när det gäller frågan om förhörsledning närmast att jämställa med ett av rätten ex officio inkallat vittne. Den föreslagna regleringen i 36 kap. 17 & angående att förhöret regelmässigt skall hållas av parterna stämmer därför dåligt in på förhör med offentliga sakkunniga. När det gäller sådana förhör bör i stället huvudregeln alltjämt vara att förhöret leds av rätten med möjlighet för denna att låta parterna hålla förhöret. Med denna inställning såvitt angår förhörsledningen saknas det också anledning att i enlighet med RU:s förslag göra passusen i 36 kap. 175 angående ledande frågor tillämplig beträffande förhör med offentlig sakkunnig. Jag föreslår således inte några ändringar i 10 &. Det bör observeras att när det gäller privat sakkunnig reglerna om förhörsledning i 36 kap. 17 & är tillämpliga till följd av hänvisningen i 19 å andra stycket i förevarande kapitel.

40 kap. 1155

Paragrafen innehåller vissa hänvisningar till reglerna om vittnesförhör i 36 kap. Vissa ändringar föreslås med anledning av de föreslagna ändringarna i vittnesreglerna.

Den nuvarande hänvisningen till 36 kap. 7 5 första stycket är med det föreslagna påföljdssystemet i fråga om vittnen inte längre adekvat. Det kan nämligen inte anses befogat att regelmässigt förelägga offentlig sakkunnig att infinna sig till förhör vid påföljd av vite. Inte heller förefaller det — med hänsyn till det föreslagna päföljdssystemet för vittnen lämpligt att ha kvar böter som påföljd vid utevaro (40 kap. 13 5). I stället får det anses tillräckligt att rätten. om det i något enstaka fall på förekommen anledning anses behövligt med ett påtryckningsmedel för att förmå en sakkunnig att infinna sig till en förhandling. har möjlighet att förelägga vite med stöd av

den allmänna bestämmelsen i 9 kap. 7 s. Hänvisningen till 36 kap. 7 & första stycket har mot denna bakgrund tagits bort.

Reglerna i 36 kap. 18 5 om förhör med vittne. som kan befaras inte tala sanning i parts eller åhörares närvaro. och i 36 kap. 19 & om förhör med vittne utom huvudförhandling kan med fördel tillämpas på förhör med offentlig sakkunnig även med de av mig föreslagna ändringarna. Hänvis- ningarna till dessa paragrafer har därför i förslaget fått stå kvar.

I 13 & finns för närvarande en bestämmelse som behandlar det fallet att en sakkunnig uteblir från förhör. Eftersom man. i enlighet med vad jag nyss sagt. kan utgå från att inga andra sanktioner behövs i fråga om sakkunniga än vad som följer av den allmänna möjligheten att förelägga och utdöma vite, kan 13 & upphävas. Detsamma gäller nuvarande 15 5. enligt vilken fråga om straff eller tvångsmedel inte får tas upp om den sakkunnigcs uppdrag återkallats eller fråga om hans anlitande av annat skäl förfallit.

De nödvändiga begränsningarna i fråga om möjligheterna att döma ut förelagt vite följer redan av de allmänna reglerna i 9 kap. 9 & i den av mig föreslagna lydelsen.

40 kap. 16 .5

Paragrafen upptar för närvarande en regel som ger möjlighet för rätten att ålägga en sakkunnig. som gjort sig skyldig till försummelse eller tredska. att ersätta rättegångskostnad som han vållat.

Första stycket avser ersättningsskyldighet gentemot part. För närvaran- de kan rätten ålägga sådan ersättningsskyldighet oavsett om part yrkar det eller ej. När det gäller vittnen föreslår jag att ett åläggande i motsvarande situation skall kräva yrkande av part. De skäl som anförts till stöd för detta förslag (se specialmotiveringen till 36 kap. 23 5) har bärkraft även när det gäller sakkunnig. Motsvarande reform bör därför genomföras även för de sakkunnigas del.

I övrigt har i de regler som motsvarar det nuvarande stycket endast gjorts en ändring som är betingad av mitt förslag att 13 5 skall upphävas.

1 andra stycket har endast gjorts vissa språkliga ändringar. ] fråga om detta stycke kan även hänvisas till vad som anföns i specialmotiveringen till 36 kap. 23 & andra stycket.

42 kap.

Detta kapitel innehåller _ liksom enligt gällande rätt — regler om stämning och förberedelse och om avgörande av mål utan huvudförhandling. Med hänsyn till förslaget om större möjligheter för tingsrätterna att avgöra mål på handlingarna förslås kapitelrubriken ändrad så att det direkt framgår att regler om avgörande av mål utan huvudförhandling finns här.

42 kap. 1.5

Denna paragraf reglerar vad den som vill inleda en process mot någon skall vidta för åtgärd. Han skall enligt gällande rätt ge in en ansökan om

stämning till tingsrätten. Med hänsyn till att det hävdvunna begreppet "stämning" föreslås kvarstå som beteckning på rättens föreläggande till svaranden att gå i svaromål i saken, har begreppet "ansökan om stäm— ning” behållits som beteckning på kärandens ansökan. Det har i den föreslagna lydelsen klarare markerats att syftet med ansökningen inte är just själva utfärdandet av stämning. utan att ansökningen syftar till att en rättegång mellan parterna skall komma till stånd. Någon saklig skillnad i förhållande till gällande rätt innebär inte detta.

] samband med att småmålslagens handläggningsregler integreras med RB:s bör formulär för stämningsansökningar. motsvarande dem som dom— stolsverket utarbetat för småmål, framställas i syfte att kunna användas i alla tvistemål. i första hand givetvis med tanke på sådana mål där käranden inte biträds av advokat eller motsvarande. Jag avser att — om de aktuella lagförslagen godtas föreslå regeringen att ge domstolsverket i uppdrag att framställa sådana formulär.

42 kap. 2 ä'

Paragrafen innehåller bestämmelser om vad en ansökan om stämning skall innehålla. Reglerna har genomgått en språklig och redaktionell bearbet- ning. Ett par sakliga nyheter föreslås också. De nya reglerna avses för småmålens del ersätta bestämmelserna i 13 & smämålslagen.

Reglerna i 2 & ärinte fullständiga i fråga om vad en ansökan om stämning i tvistemål skall innehålla. 1 33 kap. l så finns sålunda kompletterande regler om uppgifter i vissa formella hänseenden.

Första stycket ger i fyra punkter närmare besked i fråga om minimikra- ven på vad en ansökan skall innehålla.

Enligtjb'rsm punkten. som motsvarar nuvarande andra punkten, skall en ansökan uppta ett bestämt yrkande. Genom den nya lydelsen har klarare markerats att käranden skall i detalj redovisa innehållet i det domslut som ltan vill att rätten skall meddela.

Det bör observeras att bestämmelsen inte gäller frågor om rättegångs- kostnad. I fråga om sådana kostnader finns särskilda regler i 18 kap. 14 ä.

1 andra punkten. som motsvarar nuvarande första punkten. behandlas kärandens redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för yrkandet. dvs. i första hand rättsfakta (civilrättsligt relevanta omständig- heter). Syftet mcd en sådan redogörelse är dubbelt. För det första blir genom denna yrkandet knutet till ett bakomliggande rättsförhållande. vil- ket har betydelse för bl.a. rättskraften och svarandens möjlighet att förstå vad saken gäller. Som framgår av förarbetena till 1984 års ändring av 42 kap. 4 s första stycket räcker det emellertid inte med att ansökningen är så utförlig att den kan läggas till grund för en tredskodom mot svaranden (prop. 1983/84z78 s. 37). Den måste också ha ett sådant innehåll att svaranden kan avge ett fullständigt svaromål enligt 7 s. För att markera detta har begreppet "utförlig redogörelse" använts i den föreslagna lagtex- ten.

Det är normalt till fördel för processen om käranden i ansökningen inte bara redogör för sådana omständigheter som är av omedelbar betydelse för

yrkandet (s.k. rättsfakta) utan även lämnar en fylligare redogörelse för bakgrunden till tvisten och andra omständigheter som är av betydelse. Mot kravet på en utförlig redogörelse för de grundläggande omständigheterna kan möjligen invändas att kärandens arbete med att ange dessa till viss del är bortkastat i de fall som senare visar sig vara otvistiga. Man får emeller- tid förutsätta att käranden använder sig av stämningsvägen endast när han på goda grunder kan anta att en verklig tvist föreligger — i annat fall bör han utnyttja den summariska processen. När det finns anledning att anta att tvist föreligger kan en väl genomarbetad redogörelse medföra antingen att svaranden inser att han saknar anledning att bestrida kärandens talan eller att svaranden redan på detta stadium ser i vilka hänseenden han skall lämna kärandens redogörelse utan erinran. Därigenom kan processens omfattning i många fall begränsas redan från början och förberedelsen gå snabbare.

Det bör framhållas att käranden kan ha anledning att gå längre i utför- lighet än vad som krävs enligt paragrafen. Vet han att svaranden kommer att åberopa visst motfaktum, kan det sålunda vara lämpligt att han redan i sin ansökan behandlar denna fråga.

Tredje punkten handlar om bevisuppgift i en ansökan. Enligt nu gällande regler i denna paragraf omfattar kärandens uppgiftsskyldighet i ansökning— en endast de skriftliga bevis som han åberopar. 1 småmål omfattar upp- giftsskyldigheten däremot såväl muntlig som skriftlig bevisning (13 & små- målslagen).

Med hänsyn till att förberedelsen kan drivas effektivare om käranden redan från början presenterar allt relevant material föreslås nu att upp— giftsskyldigheten i ansökningen, såvitt avser alla typer av tvistemål. utvid- gas till att gälla både muntlig och skriftlig bevisning. En annan sak är att käranden normalt kan inskränka sig till att uppge bevis i de hänseenden där han har kännedom om att eller där han på goda grunder kan anta att — motparten kommer att förneka en viss omständighet eller åberopa mot- fakta. Annars behövs ju normalt ingen bevisning. åtminstone inte i de dispositiva fallen. Käranden är normalt oförhindrad att senare under processen åberopa den ytterligare bevisning han anser behövlig (jfr dock 42 kap. 15 å i förslaget).

Det har i den föreslagna lydelsen också klart markerats att det inte är tillräckligt att käranden lämnar uppgift om vilka bevis han åberopar. utan att han också måste ange vad han vill styrka med varje bevis. Härvid räcker det inte med allmänna uppgifter av den typen att viss bevisning åberopas till styrkande av "händelseförloppet" utan uppgifterna skall konkretiseras till att avse viss faktisk omständighet som ingår som ett relevant moment i käromålet. På så sätt underlättas förberedelsen i målet och eventuella senare förhör kan hållas korta.

Frågan om ingivande av skriftliga bevis behandlas i fjärde stycket. Enligt fjärde punkten skall i ansökningen lämnas uppgift om sådana omständigheter som gör rätten behörig. om inte behörigheten framgår av vad som anförs i övrigt. I denna del har endast en språklig modernisering gjorts.

Enligt andra stycket. som saknar motsvarighet i gällande rätt, bör käran-

den i stämningsanst'ikningen ange eventuella önskemål om handläggnings- form. Käranden bör här ange om han anser att svaranden bör föreläggas att avge skriftligt svaromål eller om målet bör sättas ut till sammanträde direkt. Vidare bör käranden ange om han anser att målet kan avgöras på handlingarna.

I trett'je stycket. som motsvarar nuvarande andra stycket. har endast gjorts en mindre språklig ändring.

Enligt fjärde stycket bör käranden — liksom enligt det nuvarande tredje stycket —— tillsammans med ansökningen inge de skriftliga bevis som han åberopar. Föreskriften i den nuvarande lydelsen att bevisen inges i hu- vudskrift eller styrkt avskrift har tagits bort såsom onödig. Normalt är det givetvis tillräckligt att ett bevis ges in i styrkt kopia. Även begränsningen till bevis som innehas av käranden har strukits; det är självklart att käran- den inte kan ge in andra bevis än dem han förfogar över. Det bör betonas att önskvärdheten av att bevisen ges in redan i detta skede av rättegången givetvis blir större.th mer central betydelse för processen som beviset har. len avtalstvist bör således käranden alltid ge in relevanta delar av kontrak- tet tillsammans med stämningsansökningen. 1 en testamentstvist är det givet att testamentet bör ges in redan från början. liksom att i ett mål om betalning på grund av ett skuldebrev detta bör presenteras redan inled- ningsvis.

42 kap. 6 5

1 första stycket. som är oförändrat. sägs att förberedelse skall äga rum. om stämning utfärdas. I andra stycket behandlas förberedelsens syfte. Såsom andra stycket är utformat för närvarande markeras här endast förberedel- sens uppgift att trygga koncentrationen vid huvudförhandlingen. Vad för- beredelsen i övrigt syftar till får man indirekt läsa ut av de följande paragraferna i 42 kap.

Det är naturligtvis viktigt att rätten och parterna vid förberedelsen verkar för att en huvudförhandling kan genomföras på ett koncentrerat sätt. Också i mål som skall avgöras på handlingarna ett handläggnings- sätt som nu föreslås få väsentligt ökad användning — är det emellertid viktigt med en koncentrerad handläggning. En bestämmelse om förbere- delsens syfte bör mot denna bakgrund otnfatta alla mål oavsett om målet skall avgöras genom ett skriftligt eller genom ett muntligt förfarande. Vidare bör, i enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3"). förberedelsens syften nu preciseras på ett mer ingående sätt än för närvarande och sammanfattas i ett enda stadgande.

l enlighet med det nu sagda preciseras och sammanfattas förberedelsens syfte i andra stycket i förevarande paragraf. Innehållet föreslås Uppdelat i fem punkter. Det bör ytterligare understrykas att den föreslagna lagtexten inte avses innebära någon ändring i förhållande till vad som måste anses gälla redan i dag i fråga om förberedelsens syfte. Vidare bör betonas att bestämmelsen givetvis inte hindrar att målet avgörs på ett tidigt stadium av förberedelsen. t.ex. genom tredskodom. om det finns förutsättningar för det.

Första punkten syftar på behovet av att klarlägga grundvalarna för processen. nämligen kärandens yrkanden, svarandens inställning till dessa yrkanden — medgivande eller bestridande samt de rättsfakta. dvs. de omständigheter av omedelbar relevans. som äberopas. l sistnämnda hän- seende måste utredas dels vilka rättsfakta käranden vill lägga till grund för sina yrkanden och dels vad svaranden vill grunda sitt bestridande på. För att processen skall kunna drivas på ett ändamålsenligt sätt är det av yttersta vikt att detta läggs fast på ett så tidigt stadium som möjligt. Samtidigt är det en ofta grannlaga uppgift att i en komplicerad tvist formu- lera korrekta yrkanden och grunder. Denna uppgift bör liksom hittills i första hand ankomma på parterna. Det angelägna i att parterna och deras ombud lägger ner den största omsorg på att formulera sin inställning kan inte nog betonas.

Enligt andra punkten skall vid förberedelsen klarläggas i vad män par- terna är oense om åberopade sakförhållanden. Delvis kan detta ha slagits fast redan genom att yrkanden och grunder presenterats. Men det kan ofta vara väsentligt att parterna under förberedelsen får diskutera igenom t.ex. i vad mån man är oense om ett av käranden påstått händelseförlopp. Därvid kan det krävas att man går avsevärt djupare in i detaljerna än vad som behövs för att det skall klarläggas vilka rättsfakta som åberopas. Att en sådan diskussion förs är emellertid viktigt inte minst för att behovet av bevisning skall kunna bedömas.

Bevisningcn behandlas i treafie punkten. I denna del måste parterna under förberedelsen ta ställning till vilka bevis de vill förebringa och — vilket är minst lika viktigt precisera vad de vill styrka med varje särskilt bevis. Sker inte detta. ökar risken avsevärt för att en påbörjad huvudför- handling fär ställas in eller. i vatje fall, att koncentrationen av förhandling- en äventyras.

Det kan inte ställas något krav på att man under förberedelsen alltid fastställer vilken part som har bevisbördan för en viss omständighet den frågan kan ju vara föremål för tvist. Däremot kan det ofta vara av värde att bevisbördefrägor diskuteras och att parterna preciserar sin uppfattning rörande dessa.

Enligt 42 kap. 8 35 första stycket är en part skyldig att under förberedel- sen lägga fram alltsä presentera för rätten och motparten de skriftliga bevis som han åberopar. Något behov av en regelrätt bevisupptagning under förberedelsen torde däremot normalt inte finnas. Föreligger det särskilda skäl. kan bevisupptagning utom huvudförhandling äga rttm enligt de speciella regler som finns om detta (se t.ex. 36 kap. 19 s).

Enligt fjärde punkten skall vid förberedelsen klarläggas om ytterligare utredning eller andra åtgärder skall företas innan målet avgörs. En tillämp- ning av denna punkt torde bli aktuell främst i de indispositiva målen. [ dessa har rätten i avsevärt högre grad än i de dispositiva ett ansvar för utredningens fullständighet (jfr avsnitt 2.4.l iden allmänna motiveringen). Även om uppgiften att ta fram tillräcklig utredning i första hand bör vila på parterna själva. måste rätten i de flesta indispositiva mål fräga sig om det av parterna åberopade materialet är tillräckligt.

Men även i dispositiva tvistemål kan det bli aktuellt att tillämpa denna

Prop. l986/87z89

punkt. Rätten kan t. ex. behöva överväga om det finns skäl att förordna en sakkunnig. Vidare kan det vara aktuellt att besluta om säkerhetsåtgärd enligt 15 kap. eller att avgöra någon processuell fråga. t.ex. fråga om intervention. Siktet bör hela tiden vara inställt på att förbereda målet så att det kan avgöras så snabbt och effektivt som möjligt.

Som antytts flera gånger i det nu sagda. är det i första hand parternas sak att se till att de uppgifter som behövs för mälets förberedande kommer fram. Rätten har emellertid också betydelsefulla åligganden i samman- hanget. Frågan om fördelningen av ansvaret mellan rätten och parterna behandlas emellertid inte i denna paragraf. I denna del hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.1") och till 8 & nedan.

[femte punkten. slutligen. sägs att det vid förberedelsen skall klarläggas om det finns förutsättningar för förlikning. 1 rent indispositiva mål kan det ofta direkt konstateras att det inte är intressant att undersöka möjligheter— na till en frivillig uppgörelse. Frågan i vad mån rätten i dispositiva mål skall vara aktiv för att söka få till stånd en förlikning har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.2") och den behandlas ytterligare i an- slutning till 17 5 nedan. Eftersom förevarande paragraf inte riktar sig bara till rätten utan även till parterna. innebär bestämmelsen emellertid också en skyldighet för dessa att undersöka möjligheterna till förlikning. Det är normalt sett önskvärt och lämpligt att panerna kontaktar varandra i denna fråga redan innan tvisten anhängiggörs vid rätten. I själva rättegången är det däremot —— som framhållits i den allmänna motiveringen -— i regel lämpligast att förlikningsfrågan aktualiseras först mot slutet av förberedel— sen. då parterna fått bättre klarhet rörande varandras talan.

I första meningen i tredje stycket sägs att rätten skall driva förberedelsen med inriktning på ett snabbt avgörande av målet. Denna regel innebär en kodifiering av en princip som måste anses gälla redan nu och som säger att ansvaret för att målets handläggning fortskrider ligger på rätten. Av detta följer bl.a. att en part i princip inte har rätt att påkalla mer långvariga uppehåll i handläggningen utöver vad som följer av reglerna om vilande- förklaring i 32 kap. 5 &. Vidare framgår av stadgandct att ett snabbt avgörande av målet skall prioriteras. Det är exempelvis inte tillåtet för en domare att låta ett mål "ligga till sig" i hopp om att en förlikning kan uppnås i en oviss framtid. Självfallet får snabbheten dock inte drivas så långt att rättssäkerheten kommer i fara. Även om det t.ex. skulle gå snabbare att avgöra ett mål utan huvudförhandling. måste sådan hållas. om det krävs enligt reglerna därom ( 18 st.

I tredje styckets andra mening har tagits in en regel om att rätten så snart det lämpligen kan ske bör höra parterna angående målets handläggning. Såsomjag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3) innebär detta först och främst att även tidsaspekten på målets handläggning bör diskute- ras med parterna under förberedelsen. Vid en sådan diskussion bör rätten och parterna försöka komma överens om en preliminär tidsplan för målet. Denna plan behöver inte ges skriftlig form.

Såsom framgår av lagtexten bör denna diskussion med parterna tas upp så snart som möjligt under förberedelsen. Det torde normalt vara lämpligt att ge svaranden tillfälle att avge ett svaromål enligt 7 & innan man diskute-

rar den tidsmässiga aspekten på målets handläggning. I många fall bör denna diskussion därför tas upp vid en första inställelse inför rätten. om sammanträde hålls. eller annars vid telefonkonferens med parterna och/eller deras ombud. I vissa mål kan det dock vara lämpligare att ta upp denna fråga senare. Så kan t.ex. vara fallet om parterna har inlett eller avser att inleda förlikningsförhandlingar eller om man väntar på viss viktig utredning. ] ett mycket stort och sakligt komplicerat mål kan det vara lämpligt med en successiv planläggning.

Vad den preliminära tidsplanen skall innehålla får bli beroende av förhål- landena i det enskilda målet. I vissa mål kan det vara av värde att direkt göra upp en ganska detaljerad plan och ange datum för t.ex. fastställande av parternas ståndpunkter. avgivande av bevisuppgifter och för huvudför- handling. I andra mål kan det som jag nyss framhållit — vara lämpligare med en successiv planering. Man kan då kanske fastställa datum för någon eller några åtgärder men kan i övrigt nöja sig med en grovplanering. ] ett mål där det finns goda skäl att målet kommer att förlikas under den fortsatta förberedelsen. kan det t.ex. te sig överflödigt att redan från början boka in tid för huvudförhandling.

Med den utformning regeln har fått. har rätten möjlighet att avstå från att över huvud taget diskutera någon tidsplan med parterna om det till följd av målets beskaffenhet eller andra omständigheter saknas behov av en sådan diskussion. Så får anses vara fallet i t.ex. mycket enkla mål — jag tänker härvid främst på familjemål av okomplicerad beskaffenhet — där man kan förutse förfarandets gång även utan en plan.

För att den föreslagna regleringen skall kunna effektivisera handlägg- ningen är det givetvis viktigt att såväl rätten som parterna gör sitt bästa för att en uppgjord preliminär tidsplan skall kunna följas. Planen är visserligen inte formellt bindande. men rätten kan utöva påtryckningar på parterna att följa planen genom att tillgripa olika förelägganden och påföljder (se t.ex. 10. ll och l5 ååå). Om en part inte följer rättens förelägganden kan det dessutom vara en omständighet som bör läggas honom till last i rättegångs- kostnadshänseendc (se 18 kap. 6 få).

En uppgjord plan kan självfallet gå om intet på grund av att hinder för handläggningen uppstår. Ett vanligt fall är att parterna begär att handlägg- ningen avbryts på grund av att de vill få tid för förlikningsförhandlingar. I sådana fall får frågan om tidsaspekterna på målets fortsatta handläggning tas upp på nytt.

I anslutning till tredje stycket bör också poängteras vikten av att rätten i samband med ett eventuellt beslut om vilandeförklaring ger föreskrifter om målets fortsatta handläggning. Det bör inte komma i fråga — som ibland hänt — att mål vilandeförklaras ”att återupptas på begäran av part" utan att ett sista datum för återupptagande av handläggningen fastställs. Genom ett sådant beslut avhänder sig nämligen rätten sina möjligheter att driva handläggningen framåt. Beslutet står därmed i strid med tredje stycket. I stället måste rätten i den utsträckning det är möjligt fastställa ett datum då handläggningen av målet skall återupptas. Skulle det till följd av särskilda omständigheter undantagsvis inte vara möjligt att fastställa en sådan tid- punkt. får rätten i stället bestämma ett datum då frågan om återupptagande

av handläggningen skall prövas igen (jfr JO:s ämbetsberättelse 1981/82 5. 37).

Rekommendationen i tredje styckets andra mening för rätten att höra parterna angående målets handläggning omfattar även andra frågor än tidsaspekten. Det kan t.ex. röra frågan om målet kan avgöras på handling- arna (jfr 42 kap. 2 9" andra stycket i förslaget) samt frågan om det behöver fattas några särskilda processuella beslut under förberedelsen.

42 kap. 7 55

Paragrafen innehåller bestämmelser om att svaranden genast skall avge svaromål och om vad detta skall innehålla. l småmålslagen finns motsva- rande bestämmelser i 14 5. 1 vilken form ett svaromål skall avges — skriftligen eller muntligen regleras däremot inte i förevarande paragraf utan i 9 5 andra stycket.

Till största delen motsvarar förslaget gällande rätt (beträffande de nuva- rande småmålcn se prop. 1973z87 s. 188) och behöver därför inte kommen- teras närmare. Det bör dock särskilt observeras att med "grunden” i tredje punkten avses alla de sakinvändningar som svaranden vill lägga till grund för ett eventuellt bestridande av käromålet, oavsett om invändningen hänför sig till existensen av en från kärandens sida påstådd faktisk omstän- dighet (förnekande). till de påstådda rättsliga konsekvenserna av en faktisk omständighet (rättsinvändning) eller till åberopade motfakta. såsom t.ex. att skulden blivit betald.

Den i andra punkten föreslagna ändringen motiveras av att svaranden ibland kan vilja endast delvis medge kärandens yrkande. För tydlighets skull bör denna möjlighet till ett partiellt medgivande framgå av lagtexten.

Vad gäller de föreslagna ändringarna i fjärde punkten i första stycket och i andra stycket hänvisar jag till vad jag anfört under 2 s" i anledning av motsvarande ändringar i fråga om vad en stämningsansökan skall innehål- la.

Svaromålet enligt denna paragraf avser. bortsett från frågan om rätte- gångshinder enligt första punkten. själva saken. När det gäller andra rätte- gångsfrågor än sådana som avser rättegångshinder finns inga bestämmelser i detta sammanhang. I vissa fall katt det finnas en särskild reglering av i vad mån svarandens yttrande skall inhämtas innan en rättegångsfråga avgörs. Ett exempel erbjuder reglerna i 15 kap. om kvarstad.

Det nu sagda innebär att rätten. om man vill ha ett yttrande i en rättegångsfråga samtidigt som ett skriftligt svaromål enligt denna paragraf. måste ange detta särskilt i föreläggandet. Av 44 kap. 7 a få framgår att underlåtenhet att följa ett föreläggande om yttrande i en rättegångsfråga aldrig får föranleda tredskodom. Att detsamma gäller vid muntlig hand- läggning framgår av 42 kap. 12 s' fjärde stycket och 44 kap. 2 €.

42 kap. 8 9"

lförsm stycket. som behandlar parternas skyldigheter med avseende på målets utredning under förberedelsen. har endast gjorts vissa språkliga

ändringar. Det bör i sammanhanget påpekas att parternas redovisnings- skyldighet inte bara omfattar nytt material. utan även ändringar i tidigare gjorda yrkanden eller åberopande.

Andra stycket innehåller regler om rättens skyldigheter vad gäller utred- ningen under förberedelscstadiet, dvs. bestämmelser om vad som brukar kallas rättens materiella processledning. Reglerna har närmats till små- mälslagens nuvarande regler om processledning (6 & första stycket). Bl.a. har en uttrycklig skyldighet införts för rätten att verka för att tvistefrå- gorna blir klarlagda. Med detta avses att rätten skall aktivt undersöka i vad mån det föreligger oenighet resp. enighet mellan parterna, inte bara i fråga om yrkanden och rättsfakta. utan även i övrigt när det gäller sakförhållan- den av betydelse för avgörandet.

Vidare har i den nya lydelsen klargjot'ts att målets beskaffenhet är av avgörande betydelse för processledningens omfattning. Med detta avses såväl sakens beskaffenhet — t.ex. om det rör sig om en dispositiv eller indispositiv tvist —- som övriga omständigheter i målet. t.ex. om parterna processar ensamma eller med hjälp av advokater. Processledningen skall alltså anpassas efter det behov som föreligger i det enskilda målet.

Rätten har i varierande omfattning. beroende på om målet är dispositivt eller indispositivt. möjlighet att självmant föra in nytt material i målet. t.ex. nya omständigheter och ny bevisning. I detta sammanhang bör betonas vikten av att rätten i sådana fall snarast underrättar parterna om detta.

När det gäller tillämpningen i övrigt av reglerna om rättens materiella processledning hänvisas till den allmänna motiveringen. avsnitt 2.4.1.

I tredje stycket har ett par språkliga ändringar gjorts.

42 kap. 9 $$

Paragrafen behandlar liksom för närvarande avvägningen mellan skriftlig och muntlig förberedelse. I smämälslagen finns motsvarande bestämmel- ser i 5 s' första stycket och 15 55 första stycket. Förslaget innebär bl.a. en precisering av förutsättningarna för muntlighet resp. skriftlighet under olika skeden av förberedelsen. Bakgrunden till förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3).

1 första stycket redogörs för de handläggningsformer som står till buds. Det talas om sammanträde. skriftväxling och annan handläggning. Med sammanträde avses såväl en sammankomst inför rätten som en telefonkon- ferens där rätten och parterna deltar. Uttrycket "annan handläggning” står för all den förberedelseverksamhet som inte äger rum vid sammanträ- de eller genom skriftväxling. Under denna förberedelseform faller t.ex. den situationen att rätten har telefonkontakt med ena parten.

I första stycket sägs vidare att olika former av förberedelse liksom enligt gällande rätt fär förenas om det är lämpligt. Detta syftar på att det i vissa fall kan vara lämpligast att använda sig av olika ht—tndläggningsformer för olika delar av ett mål. En fråga kan behöva utvecklas närmare i en skrift tnedan det beträffande målet i övrigt kan vara lämpligast att direkt hålla ett sammanträde. Att det är tillåtet — och i mänga fall lämpligt — att

under förberedelsens gång växla mellan olika förberedelseformer följer av tredje och fjärde styckena.

Enligt gällande rätt är huvudregeln att förberedelsen skall vara muntlig. Endast om vissa särskilt angivna förutsättningar föreligger kan rätten i stället välja att hålla skriftlig förberedelse. Även om det är möjligt att övergå från den ena handläggningsformen till den andra. kan den nuvaran- de regleringen ge intryck av att rätten från början mäste inrikta sig på antingen en muntlig eller en skriftlig förberedelse.

Det är ofta svårt för rätten att med ledning endast av stämningsansök— ningen avgöra hur förberedelsen skall utformas för att bli så effektiv som möjligt. I många fall torde det vara mest praktiskt att först infordra ett skriftligt svaromål för att sedan på grundval av stämningsansökningen och svaromålet avgöra hur förberedelsen i fortsättningen bör utformas. Man kan då lättare bedöma om det behövs ett sammanträde eller om man kan klara sig med endast skriftlig förberedelse. I andra fall framgår det redan av stämningsansi'ikningen att muntlig förberedelse är bäst. Mot bakgrund av de skiftande förhållanden som råder i olika mål upptas i förslaget ingen presumtionsregel gällande hela förberedelsen beträffande avvägningen mellan skriftlig och muntlig handläggning. Rätten bör, i stället för att direkt bestämma sig för en handläggningsform. successivt besluta om de olika åtgärder som behövs under förberedelsen och därvid efter hand avgöra vilken form förberedelsen bör ha i varje skede.

Vid denna bedömning skall rätten utgå från reglerna i återstoden av paragrafen, som behandlar handläggningsformerna under olika skeden av förberedelsen.

Även om parterna inte getts något inflytande över förberedelseformen i den föreslagna lagtexten. bör rätten vid avgörande av vilken form förbere- delsen skall ha i olika skeden fästa stor vikt vid panernas önskemål och rekommendationer. Slutligt faller det emellertid på rättens ansvar att målet handläggs på ett ändamålsenligt sätt.

I samband med att stämning utfärdas skall svaranden åläggas att avge svaromål enligt 7 &. Rätten får bestämma om svaromålet skall avges skrift- ligen eller vid ett sammanträde. 1 andra stycket i förevarande paragraf finns emellertid en presumtion för att svaromålet skall avges skriftligen.

Även om man har anledning att räkna med att målet i ett senare skede behöver förberedas vid ett sammanträde. är det ofta lämpligt att låta svaranden avge ett skriftligt svaromål. Förberedelsen kan nämligen i all- mänhet föras avsevärt längre vid sammanträdet. om käranden i förväg får reda på svarandens ståndpunkt i målet.

En förutsättning för att ett föreläggande om skriftligt svaromål skall ges bör dock alltid vara att förberedelsen kan väsentligt drivas framåt på det sättet. [t.ex. ett inte helt okomplicerat mål, där svaranden enligt vad man vet processar utanjuridiskt utbildat ombud, kan det inte sällan vara bättre att låta svaranden avge svaromålet vid ett sammanträde. där rätten och käranden kan genom frågor fä ofullständigheter och oklarheter avhjälpta. Det bör dock betonas att erfarenheterna från smämålslagen talar för att skriftlig handläggning kan driva målet framåt även i många fall där parten sköter processen på egen hand. Även i andra fall. t. ex. i många familjemål,

bör rätten kalla till sammanträde redan i samband med att stämning utfär- das, när käranden känner till eller kan förutse svarandens inställning till käromålet. Så kan också vara fallet i hänskjutna mål om lagsökning eller betalningsföreläggande. när svaranden har motiverat sitt bestridande i den summariska processen. Däremot kan det finnas anledning att förelägga svaranden att komma in med ett skriftligt svaromål i hänskjutna mål om betalningsföreläggande. Detta bör kunna ske om dels gäldenären inte tidi- gare motiverat sitt bestridande och dels borgenären antingen i målet om betalningsföreläggande eller senare — lämnat uppgifter motsvarande vad som enligt 2 & kräVs av en stämningsansökan. Det är ingenting som hindrar att rätten först förelägger borgenären att inkomma med erforderliga kom— pletterande uppgifter och sedan förelägger gäldenären att inkomma med ett skriftligt svaromål.

Som framhålls i det följande i anslutning till tredje stycket bör vid ställningstagande till om svaranden skall föreläggas att komma in med ett skriftligt svaromål även vägas in kostnaderna och olägenheterna med ett sammanträde. sedda i förhållande till vad målet gäller.

Jag har tidigare påpekat att domstolsverket bör ges uppdrag att upprätta formulär för stämningsansökningar. vilka främst är avsedda att begagnas av privatpersoner som öppnar process. Motsvarande formulär bör upprät- tas för de skriftliga svaromålens del. Av texten i dessa formulär bör framgå vart svaranden kan vända sig för att få hjälp med att fylla i formuläret. Är svaranden en privatperson. bör ett exemplar bifogas stämningen när svar- anden föreläggs att komma in med skriftligt svaromål.

Ett föreläggande att avge skriftligt svaromål får enligt ll :$ förenas med tredskodomspåföljd i dispositiva mål.

Såsom framgår av första stycket är det ingenting som hindrar att man använder sig av blandformer mellan rent skriftligt och muntligt svaromål. Svaranden bör t.ex. kunna åläggas att avge ett skriftligt svaromål i fråga om en viss del av käromålet och att vid ett senare sammanträde svara muntligen i övriga delar. Det bör också vara möjligt att på en gång föreläg- ga svaranden att dels avge skriftligt svaromål viss tid före ett sammanträde och dels inställa sig till sammanträdet.

Tredje stycket innehåller en presumtion för att förberedelsen skall vara muntlig sedan ett skriftligt svaromål kommit in. I detta skede föreslås således den nu gällande presumtionen för muntlig förberedelse bestå. Förslaget innebär emellertid en uppmjukning av presumtionen för munt- lighet. Om det är lämpligare med hänsyn till målets beskaffenhet får rätten välja att fortsätta förberedelsen genom skriftväxling. Självfallet bör det också vara tillåtet att besluta om ytterligare någon skriftväxling och däref- ter hälla sammanträde.

Av avgörande betydelse för frågan om förberedelsen skall fortsätta vid sammanträde eller genom skriftväxling bör vara om det finns anledning att tro att muntlighet kan bidra till att uppnå de i oå angivna målen med förberedelsen. alltså bl.a. att klara ut tvistens omfattning och att diskutera förlikning. Detta är i sin tur beroende av olika faktorer som i lagtexten sammanfattats i uttrycket "målets beskaffenhet".

Om ett mål innehåller omfattande och komplicerade sakförhållanden,

som är stridiga mellan parterna. är det i allmänhet inte lämpligt med en rent skriftlig förberedelse. Det finns då en risk att skriftväxlingen sväller ut och att parterna "skriver förbi varandra". 1 ett sådant mål kan rätten lättare utöva sin materiella processledning och klarlägga tvistefrägorna vid ett sammanträde.

1 uttrycket "målets beskaffenhet” får läggas in även annat än sådant som direkt har med processmaterialet att göra. såsom t.ex. om parterna processar med eller utan ombud. Om en part processar utan hjälp av advokat eller motsvarande torde det i detta skede av förberedelsen i allmänhet vara lämpligast att sammanträde hålls. Rätten bör emellertid, när man tar ställning till handläggningsformen i detta skede. också beakta om de eventuella fördelarna med ett sammanträde uppväger de kostnader och olägenheter som sammanträdet kan föra med sig. Skälen för förbere- delse genom skriftväxling blir alltså starkare ju mindre värde målet gäller. Man bör inte hålla ett sammanträde — även om detta i och för sig skulle medföra fördelar framför ett skriftligt förfarande — om kostnaderna och olägenheterna med ett sammanträde inte står i rimlig proportion till vad målet gäller. 1 sådana fall kan emellertid telefonsammanträde enligt 10 & vara ett alternativ till skriftlig förberedelse.

I tredje stycket slås också fast att. om rätten väljer muntlighet. samman- träde skall hållas så snart som möjligt. Detta överensstämmer med vad som i dag stadgas i 10 & första stycket.

[fjärde stycket anges — liksom i dag i 12 % första stycket — att förbere- delsen om möjligt skall avslutas vid det första sammanträdet. Beroende på målens skiftande karaktär föreslås däremot i motsats till vad som nu gäller för smämålens del — inte något högsta antal tillåtna förberedelse- sammanträden. Rätten måste dock i varje enskilt fall noga pröva om det behövs ett ytterligare sammanträde. Som påpekats i den allmänna motive- ringen (avsnitt 2.2.3) bör i det stora flertalet mål ett enda sammanträde för förberedelse vara tillräckligt. och fler än två sådana sammanträden bör hållas bara i undantagsfall.

Om förberedelsen inte kan avslutas vid det första sammanträdet kan den enligt förslaget. liksom nu. fortsättas antingen genom skriftväxling eller vid ett ytterligare sammanträde. Motsvarande reglering återfinns i dag i 12 & första och tredje styckena. Det är givetvis ingenting som hindrar att man — om det bedöms som nödvändigt dels håller ett ytterligare sammanträde och dels klarar ut vissa frågor genom skriftväxling.

Den nuvarande regeln i 12 & första styckets sista mening om att målet inte får uppskjutas längre än som oundgängligen påkallas förelås upphävd. Redan av den föreslagna regeln i 6 & tredje stycket om att rätten skall driva förberedelsen med inriktning på ett snabbt avgörande av målet följer nämligen att målet inte får uppskjutas längre än som absolut behövs.

42 kap. !() 35

En föreskrift motsvarande den nuvarande bestämmelsen i första stycket om att vid muntlig förberedelse sammanträde skall hållas så snart det kan ske har med sikte på normalfallen tagits in i 9 & tredje stycket. Bestämmel-

serna i samma stycke om hur kallelse till parterna skall ske har slopats i förslaget. se vidare specialmotiveringen till 12 S. Bestämmelserna i andra och tredje styckena om vid vilka påföljder parterna skall kallas till förbere- delsesammanträde har överförts till 12 &.

I enlighet med vad jag uttalat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.8) föreslås i denna paragrafi stället en möjlighet för rätten att hålla samman- träden per telefon under förberedelsen med hjälp av s.k. konferenssamtal. Reglerna skall tillämpas under förutsättning av att det konstateras att sammanträde skall hållas enligt vad som sägs i 9 s. Sammanträdet får då enligt förslaget hållas per telefon om endera av två förutsättningar förelig- ger.

Enligt det första alternativet får sammanträdet hållas per telefon om det är lämpligt med hänsyn till sammanträdets ändamål och övriga omständig- heter. En första förutsättning måste givetvis vara att kostnaderna för processen kan minskas genom att sammanträdet hälls per telefon. Vidare förutsätter detta alternativ att telefonsammanträdet framstår som. sakligt sett. så gott som likvärdigt med ett vanligt sammanträde inför rätten. Ändamålet med sammanträdet får alltså inte bli lidande av att det hålls per telefon. På grund därav torde det i de flesta fall vara uteslutet att med stöd av detta alternativ hälla telefonsammanträde när sammanträdet motiveras av att parterna skall få tillfälle till förlikningsförhandlingar. Sådana för- handlingar torde erfarenhetsmässigt föras bäst när parterna har personlig kontakt med varandra. Vidare torde det mestadels vara svårt att finna telefonsammanträde helt likvärdigt när mer omfattande diskussioner rö- rande tvistens avgränsning skall föras. Telefonsammanträde med stöd av detta alternativ blir därför aktuellt främst när det gäller att förbereda mindre komplicerade tvister eller avgränsade frågor inom mer omfattande mål.

Enligt det andra alternativet får emellertid telefonsammanträde också hållas i vissa fall trots att denna sammanträdesform inte framstår som sakligt sett helt likvärdig med ett sammanträde inför rätten. Förutsättning- en är då att ett sammanträde av sistnämnda art skulle förorsaka orimliga kostnader eller olägenheter. Rimlighetsbedömningcn skall göras utifrån betydelsen av den fråga som föranlett sammanträdet. Med detta avses dels målets beskaffenhet och dels den konkreta fråga som skall avhandlas på sammanträdet. Att hålla ett sammanträde per telefon med stöd av detta alternativ kan alltså bli aktuellt dels i mål som rör bagatellbelopp och dels i mål om större belopp, där den fråga som kräver sammanträde framstår som mindre betydelsefull. En gemensam förutsättning för att telefonsam- manträde skall få hållas i de nu diskuterade fallen är givetvis att samman— trädets ändamål kan antas bli i väsentlig män uppnått även om det hålls per telefon. Är så inte fallet innebär telefonsammanträdet endast en onödig omgång. Denna förutsättning har inte ansetts behöva anges uttryckligen.

l lagtexten upptas också en regel om att bestämmelserna i RB om kallelser. förelägganden och påföljder inte gäller vid telefonsammanträde. Bakgrunden till detta förslag har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.8). Regeln för med sig att en förutsättning för att telefonsam- manträde skall få hållas är att parterna kan förväntas medverka frivilligt i

förfarandet. Framför allt med tanke på dessa situationer har regeln om möjlighet till telefonsammanträde givits en fakultativ utformning. Om det finns anledning att anta att parterna — eller någon av dem -— inte kommer att medverka vid ett telefonsammanträde. får rätten således. om munt— lighet behövs, kalla till ett vanligt sammanträde.

Det är ingenting som hindrar att den ena parten kallas i vanlig ordning till rätten. medan den andra hörs per telefon. om detta skulle vara lämpligt med hänsyn till omständigheterna. Så kan vara fallet t.ex. när den ena parten befinner sig på avlägsen ort. [ sådana situationer blir de regler som gäller för vanligt sammanträde tillämpliga på den part som kallats att infinna sig direkt inför rätten. Däremot kan givetvis den part, som skall höras per telefon. lika lite som vid ett ordinärt telefonsammanträde bli föremål för förelägganden eller påföljder.

Vad gäller frågan vilka tekniska hjälpmedel som det kan bli aktuellt att använda vid telefonsammanträden hänvisas till specialmotiveringen till 43 kap. 8 liljärdc stycket.

-2kap. II #

Paragrafen innehåller i dag en reglering av i vad mån en part vid ett sammanträde för förberedelse får ge in eller läsa upp skriftliga anföranden m.m. Bestämmelserna om detta har förts över till 13 &.

Enligt förslaget tas i denna paragraf i stället in en befogenhet för rätten att i dispositiva tvistemål förelägga svaranden att avge skriftligt svaromål vid påföljd att tredskodom annars kan komma att meddelas mot honom. Förslaget har ingen motsvarighet i RB. Däremot finns det enligt småmåls- lagen möjlighet att ålägga en part att yttra sig skriftligen vid påföljd av tredskodom. Bakgrunden till förslaget har tecknats i den allmänna motive- ringen (avsnitt 2.2.3).

Enligt förslaget får ett föreläggande vid påföljd av tredskodom ges till en svarande som skall avge skriftligt svaromål enligt 7 &. Regeln har givits en fakultativ utformning. vilket innebär att rätten i varje enskilt fall har att göra en lämplighctsbedömning av om föreläggande skall ske.

I vanliga kravmäl där talan väckts genom ansökan om stämning bör det normala vara att föreläggande om skriftligt svaromål förenas med tredsko- domspåföljd. Ett exempel pa att sådan påföljd inte bör användas är att svaranden kan antas sakna förmåga att trots den skriftliga information rörande vad som krävs av honom för att undgå tredskodom som han bör få av rätten i samband med föreläggandet skriftligen ge uttryck för sin ståndpunkt i målet. I detta fall bör rätten visserligen i första hand kalla till sammanträde. men starka processekonomiska skäl kan som tidigare nämnts tala för att man förordnar om skriftligt svaromål även i de nu aktuella fallen. Om parterna bor långt från domstolen och/eller om pro— cessföremålet rör ett mindre värde kan det te sig orimligt att kalla parterna till ett förberedelsesammanträde. Även alternativet att hålla ett telefon- sammanträde bör övervägas. Ett annat exempel där det kan finnas anled- ning att förelägga svaranden att komma in med ett skriftligt svaromål utan att förena förläggandet med tredskodomspåföljd är att käranden uttryckli-

gen begär att tredskodomspäföljd inte skall sättas ut: käranden kanske känner till att svaranden avser att vid en tredskodom söka återvinning.

Ett föreläggande att avge skriftligt svaromål vid påföljd av tredskodom blir möjligt att använda inte bara i mål där talan väckts genom ansökan om stämning utan även i mål i summarisk process som hänskjutits till rätte- gång eller som blivit föremål för återvinning (jfr 33 och 35 åå lagsökningsla- gen). I fråga om tillämpningen av förevarande paragrafi sådana fall hänvi- sas till specialmotiveringen till 9 få andra stycket.

Förslaget innebär att en borgenär får större anledning än nu att i sam- band med begäran om hänskjutande ange grunderna för sin talan och lämna bevisuppgift. Om borgenären gör detta och samtidigt inger sitt kostnadsyrkande kommer han. i de fall där gäldenären inte svarar på föreläggandet. att höra av rätten först när han får tredskodomen.

Även efter återvinning av lagsökningsutslag eller slutbevis i mål om betalningsföreläggande kan det finnas ett behov av föreläggande vid på- följd av tredskodom för gäldenären. Också i dessa situationer gäller som en förutsättning för ett sådant föreläggande att borgenären först lämnar upp- gifter i enlighet med vad som sägs i 2 &.

Av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen omfattar möjlighe- ten till tredskodomförelägganden endast skriftliga svaromål och inte före- läggande till parterna att avge andra yttranden. Ett föreläggande om yttran- de i en rättegångsfråga kan inte förenas med tredskodomspåföljd.

Om ett käromål är uppenbart ogrundat får rätten enligt 5 ? genast med- dela dom utan att stämning utfärdas. Utöver den prövning av det befogade i käromålet som sålunda skall göras innan stämning utfärdas, behöver rätten -— lika lite som vid föreläggande för svaranden att inställa sig till sammanträde vid påföljd av tredskodom göra någon materiell prövning av käromålet innan ett tredskodomsföreläggande att avge skriftligt svaro- mål utfärdas. Liksom vid muntlig handläggning sker en ytterligare kontroll av att käromålet inte är obefogat innan tredskodom meddelas, sedan föreläggandet inte uppfyllts (se 44 kap. 8 å).

Frågan vad en part. som fått ett föreläggande att yttra sig skriftligen vid påföljd av tredskodom. behöver prestera för att undgå påföljden regleras i 44 kap. 7 a s i förslaget.

42 kap. 12 .5

1 första stycket anges i dag att förberedelsen om möjligt skall avslutas vid det första sammanträdet. Denna reglering har i förslaget överförts till 9 & fjärde stycket. Den bestämmelsen täcker även det nuvarande tredje stycket i 12 &. l förslaget har i denna paragraf tagits in reglerna om vad en kallelse skall innehålla. Motsvarigheten till dessa regler återfinns i dag i lf) &. Den föreslagna regleringen täcker även den nuvarande regleringen i [2 :$ andra stycket angående kallelse till fortsatt förhandling.

ljörsra stycket ges bestämmelser om innehållet i en kallelse till förbere- delsesammanträde i ett dispositivt mål. Enligt förslaget skall kallelse av parterna till ett förberedclsesammanträde i ett sådant mål alltid ske vid påföljd av tredskodom. Detta motsvarar gällande ordning i mål som hand-

läggs enligt RB men innebär en viss förändring i förhållande till vad som i dag gäller för småmälen. Denna förändring förtjänar några kommentarer.

Även enligt småmälslagen (lö &) är huvudregeln att parterna skall kallas till sammanträde vid påföljd av tredskodom. Det finns emellertid också möjlighet för rätten att. om det föreligger särskilda skäl.. kalla parterna i ett småmål till sammanträde vid påföljd av antingen tredskodom eller att målet avgörs utan hinder av parts utevaro. Sistnämnda möjlighet är avsedd att tillämpas huvudsakligen i fall då målet redan handlagts vid ett samman- träde eller där tvisten tidigare behandlats av reklamationsorgan (prop. l973:87 s. 190). Motsvarande möjlighet finns för övrigt i mål som hand- läggs enligt RB. nämligen vid kallelse till fortsatt huvudförhandling (43 kap. ll s'sista stycket).

Den i småmålen valda lösningen innebär att man i vissa fall kan åstad- komma ett i princip mer rättssäkert. och därför inte återvinningsbart. avgörande. Detta gäller mål där tillräcklig utredning kan ske trots att ena parten har uteblivit. ! de flesta fall är detta till fördel för den berättigade parten som i allmänhet torde vara identisk med den part som inställer sig till sammanträdet — genom att han undgår risken att belastas med en återvinningsprocess. Även statsfinansiellt kan. åtminstone teoretiskt, vis- sa effektivitetsvinster uppnås genom denna ordning.

Den nu förevarande paragrafen gäller endast förberedelsestadiet. Något praktiskt behov av en möjlighet att kalla parterna till ett förberedelsesam- manträde vid påföljd av att målet avgörs genom dom torde knappast föreligga. I praktiken torde domstolarna också nästan uteslutande ha an— vänt tredskodomsaltcrnativet vid förelägganden i småmål.

Mot den nu tecknade bakgrunden föreslås att kallelse av parterna i ett dispositivt tvistemål alltid skall ske vid påföljd av tredskodom.

I första styckets andra mening sägs att varje part. som skall infinna sig personligen. skall kallas vid påföljd av vite. Detta motsvarar helt gällande ordning. såväl enligt RB som enligt småmålslagen.

Andra stycket behandlar frågan hur parterna skall kallas till förberedel- sesammanträde i ett indispositivt tvistemål. Den föreslagna lösningen mot- svarar i huvudsak gällande rätt. Den enda sakliga ändringen utgörs av att rätten i stället för att förelägga vite får besluta att en part. som skall infinna sig personligen. skall hämtas till sammanträdet. Förutsättningen för detta är att det kan antas att han inte kommer att följa ett vitesföreläggande. Enligt gällande rätt krävs för att hämtning skall kunna ske att parten underlåtit att följa ett vitesföreläggande (44 kap. 5 ä). I brottmål finns däremot redan i dag möjlighet till omedelbar hämtning av den tilltalade. Motsvarande möjlighet föreslås nu även såvitt avser målsägande (45 kap. IS &) och vittnen (36 kap. 7 %$). Hämtningsmöjligheten är avsedd att tilläm- pas i sådana fall då rätten har särskild anledning att befara att parten inte kommer att åtlyda ett vitesföreläggande. Ett praktiskt fall kan vara att vederbörande i förväg helt enkelt meddelat rätten eller motparten att han inte tänker komma till någon förhandling. [ sådana situationer medför ett vitesföreläggande endast en onödig omgång.

Tredje styv/tat reglerar hur parterna — i såväl dispositiva som indisposi- tiva mål — skall kallas till ett förberedelsesammanträde där endast rätte—

gångsfrågor skall behandlas. Förslaget innebär i sak ingen skillnad mot gällande rätt (se nuvarande 13 5).

Avslutningsvis bör i fråga om kallelser till sammanträde nämnas att de nuvarande bestämmelserna i 10 & första stycket om hur kallelse till par- terna skall ske har slopats i förslaget. Det följer nämligen redan av rättens allmänna processledande funktioner att man har rätt att utforma kallel- serna på lämpligt sätt. Normalt torde det vara mest effektivt inte minst med hänsyn till behovet av att kunna kontrollera att parten verkligen fått del av kallelsen — att denna sker skriftligen och delges med parten, jfr övergångsbestämmelserna till delgivningslagen (l9701428). Men har rätten direkt kontakt med parten, t.ex. vid ett sammanträde. är det bättre att använda den enklare metoden med muntlig kallelse. l vissa brådskande fall bör det också kunna accepteras att rätten kallar parten per telefon. Man måste i så fall kunna med fog anta dels att rätt person får del av kallelsen och dels att vederbörande verkligen uppfattar budskapet på ett tillfreds- ställande sätt (se 3 så tredje stycket delgivningslagen).

42 kap. 13 f I denna paragrafi dess nuvarande lydelse slås fast att rätten får utsätta ett särskilt förberedelsesammanträdc för behandling av en rättegångsfråga eller en del av saken, som får avgöras särskilt. Denna reglering har tagits bort såsom onödig. Det följer redan av de allmänna bestämmelserna om förberedelse och förberedelsesammanträden att sammanträde får hållas även för att behandla de nu nämnda frågorna. Den i nuvarande andra meningen intagna regleringen av kallelse till ett sammanträde för behand- ling av en rättegångsfråga har i förslaget tagits in i 12 & tredje stycket.

I stället har i denna paragraf tagits in regler som syftar till att garantera att sammanträdena ägnas åt ett omedelbart muntligt åsiktsutbyte och inte i onödan åt uppläsandc av i förväg skrivna inlagor eller anföranden. Motsva- rande regler finns i dag i 11 å, som innehåller en tämligen noggrann regle- ring av i vad mån en part vid ett förberedelsesammanträde får ge in eller läsa upp skriftliga anföranden m.m.

Huvudregeln om förbud för parterna att ge in eller läsa tipp skriftliga inlagor eller andra skriftliga anföranden står kvar i förslaget. Förutsätt- ningarna för att avvikelser från denna huvudregel skall få ske har dock mjukats upp och förenklats.

Eftersom muntligheten aldrig bör få bli ett självändamål får parterna enligt förslaget använda sig av skriftliga inlagor så snart det underlättar förståelsen av ett anförande eller i övrigt är till fördel för handläggningen. Så kan vara fallet t. ex. vid behandling av ett mål med mycket komplicera- de sakförhällanden. En part kan då med hjälp av skriftliga handlingar göra sin ståndpunkt klarare än vid ett rent muntligt förfarande.

I övrigt hänvisas i denna del till specialmotiveringen till 43 kap. 5 5 där motsvarande reglering finns för huvudförhandling.

2 kap. 14 :? Paragrafen innehåller i dag vissa regler om skriftlig förberedelse. vilka föreslås upphävda i enlighet med vad som sägs nedan.

Prop. 1986/87189

Första meningen i det nuvarande första stycket ersätts av 95 andra stycket i förslaget. Stadgandet i den nuvarande andra meningen om att svaromål skall delges käranden saknar motsvarighet i förslaget. Det saknas anledning att i RB föreskriva att just svaromål — till skillnad från andra yttranden skall delges. För att rätten skall få bevis om att käranden fått del av svaromålet kan det givetvis vara praktiskt med en formell delgiv- ning. Även den nuvarande sista meningen i första stycket i förevarande paragraf saknar direkt motsvarighet i förslaget. Det framgår redan av bestämmelserna i 9 s" tredje stycket att rätten fär besluta om ytterligare skriftväxling. Också andra stycket i denna paragraf är överflödigt. Vad där sågs följer av de allmänna bestämmelserna om muntlig och skriftlig förbe- redelse i 9 så".

Enligt förslaget tas i denna paragraf in vissa bestämmelser som syftar till att göra förberedelsen så effektiv som möjligt. Bestämmelserna i första stycket riktar sig till rätten medan andra stycket innehåller en handlingsre- gel för parterna.

Enligtjlörsza stycket bör rätten — under förutsättning att det är till fördel för utredningen — i förväg tala om för parterna vilka frågor som enligt rättens mening bör behandlas vid ett sammanträde eller vid fortsatt skrift- växling.

Den föreslagna bestämmelscn motsvaras delvis av nuvarande 15. å. En- ligt den paragrafen får rätten meddela närmare bestämmelser om skrift- växling mellan parterna och föreskriva i vilket avseende en part skall yttra sig. Förslaget innebär i förhållande till den regeln dels en utvidgning till såväl skriftlig som muntlig förberedelse och dels en mer direkt uppmaning till rätten att agera aktivt för att styra in förberedelsen på de väsentliga frågorna. Så snart det är till fördel för utredningen att rätten för parterna framhåller vilka frågor som behöver behandlas. skall rätten göra detta om det inte finns några skäl som talar emot ett sådant agerande.

1 andra stycket har intagits en bestämmelse som ålägger parterna att före sammanträdet sätta sig in i saken på sådant sätt att något ytterligare förberedelsesammanträde om möjligt inte behöver hållas. Principiellt sett innebär förslaget inte någon nyhet. Att parterna redan i dag har denna skyldighet måste nämligen anses följa av allmänna regler om tillbörlig processföring. Att skyldigheten blir direkt reglerad i RB har emellertid flera fördelar. Parterna själva uppmärksammas på sina åligganden på ett mer effektivt sätt. Viktigare är att rätten får ett direkt lagstöd för att tillgripa rättegångskostnadssanktioner och andra medel mot den part som inte uppfyller sin skyldighet.

Bestämmelsen innebär för det första en skyldighet för varje part att före sammanträdet för sig själv noggrant klargöra sin egen ståndpunkt i målet — såvitt avser både yrkanden och grunder och att undersöka behovet av och möjligheterna till bevisning. Vidare måste parten redan i förväg noga studera det material motparten redan då presenterat och tänka igenom vilka spörsmål detta material föranleder. Anser parten sig osäker om vad motparten menar på någon punkt, kan det ofta finnas skäl att före samman- trädet ta en underhandskontakt med denne. Särskilt gäller detta i de tvister där parterna företräds av advokater eller motsvarande. Om rätten anser att

det råder oklarhet beträffande någon särskild fråga bör rätten i enlighet med första stycket i denna paragraf före sammanträdet kontakta parterna och för dem påpeka att de vid sammanträdet bör klargöra sin inställning i det ifrågavarande hänseendet. En absolut strävan bör vara att förberedel- sen av målet skall föras så långt vid sammanträdet att man inte behöver hålla något ytterligare förberedelsesammanträde.

42 kap. I5 $?

En motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen i denna paragraf om att rätten får meddela närmare bestämmelser om skriftväxling mellan parterna och föreskriva i vilket avseende en part skall yttra sig har tagits in i 14 & första stycket. Till förevarande paragraf har av redaktionella skäl i stället överförts reglerna i nuvarande 8 a &.

42 kap. lö 5

Den nuvarande bestämmelsen i denna paragraf om att beslut om måls avvisande får meddelas under förberedelsen har i förslaget flyttats till 18 s. I stället har i förevarande paragraf tagits in en bestämmelse om att rätten i slutet av förberedelsen i vissa fall bör göra en skriftlig sammanfattning av parternas ståndpunkter. Bakgrunden till den bestämmelsen. som saknar motsvarighet i gällande rätt. har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3).

Förutsättningen för att en sammanfattning. som framför allt skall omfat- ta yrkanden och åberopade grunder. skall göras är att det är till fördel för handläggningen. I fråga om detta rekvisit bör uppmärksammas att sam- manfattningen görs utifrån rättens egen uppfattning om vad som förekom- mit. Den blir därigenom ett viktigt kontrollinstrument för parternas del. vilket är av värde framför allt i mer komplicerade mål. Genom att parterna får ta del av en sammanfattning av hur rätten uppfattat deras agerande under förberedelsen. minskar risken för överraskningar under ett senare skede. Sammanfattningen bidrar därmed till koncentrationen under huvud- förhandlingen. Den kan också medverka till att förkorta huvudförhand- lingstiden genom att sakframställningarna kan förkortas.

Det ankommer på rätten att avgöra om en sammanfattning lämpligen bör göras i målet. l—länsyn måste härvid tas till de skiftande förhållandena i olika mål. Många mål är av så enkel beskaffenhet att en sammanfattning endast skulle framstå som en formalitet. ] vissa fall kan det vara tillräckligt meden muntlig sammanfattning i anslutning till ett sammanträde för förbe- redelse och en anteckning i protokollet att detta skett.

Även när en skriftlig sammanfattning i och för sig är till fördel för handläggningen av målet kan det emellertid finnas skäl för rätten att avstå från att göra en sådan. Så kan t.ex. vara fallet när det vid förberedelsens avslutande står klart att det finns goda förutsättningar för uppgörelse före en kommande huvudförhandling. Det kan då framstå som resursslöseri att lägga ned tid och arbete på en sammanfattning som sannolikt inte kommer till användning. Å andra sidan bör uppmärksammas att en sammanfattning

"Prop. 1986/87z89

kan bidra till att parterna bättre kan bedöma sina möjligheter att vinna processen. något som kan underlätta en förlikning i vissa fall.

Det torde normalt vara lämpligt att parterna får tillfälle att yttra sig över sammanfattningen innan målet avgörs. Om avgörandet skall ske på hand- lingarna kan sammanfattningen lämpligen tillställas parterna samtidigt som parterna bereds tillfälle att slutföra sin talan enligt 18 å andra stycket. 1 huvudförhandlingsmål kan parterna lå del av sammanfattningen i samband med kallelse till huvudförhandling. om det är lämpligt med hänsyn till målets beskaffenhet.

42 kap. 17.3

Paragrafen reglerar dels rättens förlikningsverksamhet i dispositiva tviste- mål och dels institutet särskild medling. Dessa ämnen har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.2).

lförsm styckat behandlas rättens förlikningsverksamhet. l småmålsla- gen finns motsvarande reglering i dag i 6 s" andra stycket. Den föreslagna regeln ersätter den bestämmelsen och blir således gemensam för alla dispositiva tvistemål.

Avgörande för om rätten skall söka förlika parterna är bl.a. omständig- heterna i själva saken samt parternas inställning till frågan om en frivillig uppgörelse. I denna del hänvisar jag till den allmänna motiveringen. Det bör särskilt uppmärksammas att den föreslagna regeln är obligatorisk. dvs. rätten är skyldig att verka för förlikning om omständigheterna i målet är sådana att förlikningsförsök är lämpliga.

Regleringen av institutet särskild medling har förts över från första stycket till ett nytt andra stycke. [ den föreslagna lagtexten anges direkt att en förutsättning för särskild medling är att ett sådant förfarande med hänsyn till målets beskaffenhet är lämpligare än ett förlikningförfarande inför rätten. l fråga om de närmare villkoren för att tingsrätten skall få förordna medlare villjag säga följande.

En första förutsättning för ett rnedlingsförfarande bör vara att målet över huvud taget är lämpligt för förlikning enligt de riktlinjer som angetts i avsnitt 2.4.2 i den allmänna motiveringen. Även om det inte direkt sägs i den föreslagna lagtexten. bör vidare en förutsättning för att medlare skall förordnas liksom för närvarande praktiskt taget alltid vara att inte par- terna. eller någon av dem, motsätter sig att särskild medling äger rum. Det bör i det sammanhanget erinras om att varje part givetvis har rätt att få sin sak prövad av domstol i enlighet med gällande rättsregler. Vidare bör i princip ingen utses till medlare som inte godtas av båda parterna.

Medlingförfarandet bör reserveras för mål som kan antas kräva stora resurser i det ordinära domstolsförfarandet. Detta innebär till en början att mål som rör rena rättsfrågor generellt sett måste anses olämpliga för särskild medling. Detsamma gäller mål. där yrkanden. grunder och bevis- ning kan preciseras utan särskilda svårigheter. och mål. i vilka mer omfat- tande bevisning inte förekommer. Ett medlingsförfarande bör således komma i fråga endast för tvister där det ter sig mycket tidsödande och kostsamt att i detalj utreda parternas ståndpunkter och där bevisningen

kan antas bli omfattande. I sådana mål kan det ofta framstå som angeläget att undvika att penetrera tvisten i varje enskildhet: en sådan friare hand- läggningsform kan åstadkommas inom ramen för medlingsförfarandet. En medlare kan också åta sig uppgifter som inte ankommer på en domare, t. ex. att undersöka möjligheterna att få byggnadslov.

En särskild fråga är vilken betydelse tvisteföremålets värde bör tillmätas när det gäller möjligheten att förordna särskild medlare. Det kan. å ena sidan. hävdas att skälen för medling är större. ju mindre värde tvisten gäller: ett mål om ett stort belopp "tål" den omständligare domstols— processen bättre än ett mål som rör en mindre summa. Å andra sidan framstår det som angeläget att inte kompliccra behandlingen av tvister om bagatellbelopp genom ett medlingslörfarande. I sistnämnda målgrupp bör enligt min mening särskild medling vara praktiskt taget utesluten.

En av den särskilda medlingens stora fördelar ligger i att medlaren i avsevärt mindre grad än domaren behöver känna sig bunden av rent rättsliga överväganden när det gäller grundvalen för en uppgörelse. Detta betyder att medlingsförfarandet är särskilt lämpligt i sådana fall där det framstår som möjligt att få till stånd en förlikning på grundval av s.k. utomrättsliga faktorer. men där domaren anser sig pågrund av sin funktion i målet förhindrad att själv arbeta för en sådan uppgörelse. Motsvarande gäller när tvisten bara utgör ”toppen på isberget" och parterna vill i medlingsdiskussionerna dra in även andra rättsförhållanden än det in- stämda.

Ett mål som går till särskild medling är. som framgått av det sagda. typiskt sett ett mål där det kan antas att tvist föreligger på många punkter och där omfattande bevisning kan antas bli nödvändig i en rättegång. Medlingsförfarandet bör under dessa förutsättningar syfta till att nå en uppgörelse som inte innebär någon millimeterrättvisa utan som mer grun— das på en skälighetsbedömning. Medlaren bör därför inte vara tvungen att tränga in i tvisten ner till varje enskild detalj, utan bör koncentrera sig på väsentligheter. Han bör i betydligt högre grad än domaren i rättegången kunna tala öppet med parterna om sakfrågor och rättsfrågori tvisten. Han behöver normalt inte tveka att säga sin åsikt om nämnda frågor eller att lägga konkreta förlikningsbud. Buden behöver som tidigare sagts inte grunda sig på striktjuridiska resonemang, utan medlaren bör betydligt mer än domaren kunna göra en skönsmässig bedömning. som främst grundas på sunt förnuft och på de särskilda sakkunskaper som medlaren kan ha (härmed är givetvis inte sagt att domaren inte skulle få i viss utsträckning använda sig av mer skönsmässiga bedömningsgrundcr i sin förliknings- verksamhet;jfr den allmänna motiveringen.