Prop. 1993/94:123

Skuldsaneringslag

Regeringens proposition 1993/ 94: 123 Skuldsaneringslag

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 10 februari 1994.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Gun Hellsvik

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en skuldsaneringslag.

Med skuldsanering enligt lagförslaget avses att en fysisk person helt eller delvis befrias från betalningsansvaret för sina skulder.

] förslaget läggs det fram en förfarandemodell som innehåller tre steg. I det första steget, som huvudsakligen lämnas utanför det lag- reglerade området, skall en kraftigt skuldsatt gäldenär själv försöka träffa en uppgörelse med samtliga sina borgenärer. Gäldenären skall därvid kunna få råd och anvisningar av kommunen. Om detta inte lyckas, skall gäldenären hos kronofogdemyndigheten i ett andra steg kunna ansöka om frivillig skuldsanering. Med sådan frivillig skuld- sanering avses att gäldenären tillsammans med kronofogdemyndighe- ten upprättar ett förslag till skuldsanering som godtas av samtliga borgenärer. Om någon borgenär motsätter sig ett sådant förslag, skall kronongdemyndigheten överlämna ärendet till tingsrätten som i ett tredje steg skall kunna besluta om tvingande skuldsanering.

För att komma i åtnjutande av skuldsanering skall man vara fysisk person med hemvist i Sverige och inte vara näringsidkare. Man får inte vara ålagd näringsförbud. Vidare krävs att gäldenären är insol- vent och så skuldsatt att han inte inom överskådlig tid kan betala sina skulder. Slutligen krävs det att det vid en allmän bedömning framstår

&

%% P%?

som skäligt att bevilja gäldenären skuldsanering. Vid denna skälig- Prop. 1993/94:123 hetsbedömning skall särskilt beaktas skuldemas ålder, omständig- - heterna vid deras tillkomst, de ansträngningar gäldenären har gjort för att fullgöra sina förpliktelser och att själv nå en uppgörelse med borgenärerna samt hur gäldenären har medverkat under handlägg- ningen av skuldsaneringsärendet.

En skuldsanering som uppnås under steg 1 lämnas i huvudsak oreglerad i lagförslaget. Om en frivillig skuldsanering nås under steg 2 skall den fastställas av kronofogdemyndigheten. En tvingande skuldsanering i steg 3 beslutas av rätten. En skuldsanering enligt lagen skall regelmässigt vara förenad med en betalningsplan för gäldenären, om hans betalningsförmåga inte är så dålig att det helt saknas betalningsmöjlighet. En sådan betalningsplan skall innebära att gäldenären under en period av som regel fem år skall leva på existensminimum och att betalningsförmågan därutöver skall komma borgenärerna till godo.

Genomgående ställs höga krav på gäldenärens egen aktiva medver- kan. Det innebär bl.a. att det ställs mycket höga krav på att ansökan till kronofogdemyndigheten till sitt innehåll och sin utformning är sådan att den kan ligga till grund för ett fortsatt förfarande. En ansökan som inte uppfyller kraven skall avvisas. Kronofogdemyn- digheten skall också ha möjligheter att på ett tidigt stadium avslå en ansökan som uppenbart inte kan leda till skuldsanering.

En skuldsanering skall i princip omfatta samtliga skulder som har uppkommit före en viss dag inklusive det allmännas fordringar på skatt och avgifter. I förslaget görs dock vissa andra undantag. Fordringar förenade med panträtt, fordringar på familjerättsliga underhållsbidrag och fordringar som innebär ett fortsatt ömsesidigt utväxlande av prestationer - t.ex. hyra - omfattas sålunda inte av en skuldsanering. Detsamma gäller tvistiga fordringar, dvs. fordringar som gäldenären bestrider. Det skall också i det enskilda fallet vara möjligt att beträffande vissa fordringar bestämma att de inte skall omfattas av skuldsaneringen. De fordringar som omfattas av skuldsa- neringen skall i princip också behandlas lika, dvs. alla borgenärer skall drabbas av en lika stor procentuell nedskrivning av sina fordringsbelopp. Från denna regel finns möjlighet att göra vissa undantag.

En skuldsanering enligt förslaget syhar till en definitiv reglering av gäldenärens samtliga skulder. De borgenärer som inte bevakar sin rätt i förfarandet drabbas av att deras rätt att få betalt för sina fordringar helt och hållet upphör. De borgenärer som på ett närmare bestämt sätt deltar i förfarandet skall få betalt för sina fordringar i enlighet med vad som har bestämts i betalningsplanen. Vissa snävt formulera-

de möjligheter skall linnas att i eherhand upphäva eller ändra en skuldsanering.

Hur och när gäldenären skall fullgöra sina skyldigheter skall be— stämmas i betalningsplanen. Någon offentlig kontroll av att planen fullföljs föreslås inte. Detta får bevakas av varje enskild borgenär.

Det föreslagna skuldsaneringsinstitutet är fristående från konkurs— och ackordsinstituten.

I propositionen föreslås också vissa följdändringar i annan lagstift- mng.

Skuldsaneringslagen och lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.

Propositionens lagförslag Prop. 1993/94:123

1. Förslag till Skuldsaneringslag

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

Med skuldsanering enligt denna lag avses sådan frivillig skuld- sanering som fastställs av kronofogdemyndigheten och tvingande skuldsanering som beslutas av rätten. Kommunen skall inom ramen för socialtjänsten eller på annat sätt lämna råd och anvisningar till skuldsatta personer.

25

Skuldsanering innebär att en gäldenär helt eller delvis befrias från ansvar för betalningen av de skulder som omfattas av skuldsa- neringen.

Om ackord och konkurs finns särskilda bestämmelser.

35

Vid skuldsanering enligt denna lag behöver hänsyn inte tas till före- skrifter om eftergift eller nedsättning i annan författning.

En borgenär får utan hinder av föreskrifter i någon annan författ- ning godta ett förslag om skuldsanering enligt denna lag.

Allmänna villkor för skuldsanering 4 &

Skuldsanering får beviljas en gäldenär med hemvist i Sverige som är fysisk person och inte är näringsidkare, om

1. han är på obestånd och så skuldsatt att han inte kan antas ha förmåga att betala sina skulder inom överskådlig tid och

2. det är skäligt med hänsyn till gäldenärens personliga och ekono- miska förhållanden att skuldsanering beviljas honom.

Den som är folkbokfördi Sverige skall vid tillämpningen av första stycket anses ha hemvist i Sverige.

Vid tillämpningen av första stycket 2 skall särskilt beaktas skulder- nas ålder, omständigheterna vid deras tillkomst, de ansträngningar gäldenären har gjort för att fullgöra sina förpliktelser och att på egen hand nå en uppgörelse med sina borgenärer samt det sätt på vilket gäldenären har medverkat under handläggningen av ärendet om skuldsanering.

55

En gäldenär som är ålagd näringsförbud enligt lagen (1986:436) om näringsförbud får inte beviljas skuldsanering. Detsamma gäller en gäldenär som tidigare beviljats skuldsanering, om det inte finns synnerliga skäl för skuldsanering.

Skulderna

65

En skuldsanering omfattar, om inte annat föreskrivs i denna lag, alla fordringar på pengar mot gäldenären som har uppkommit före den dag då beslut meddelas enligt 13 å andra stycket att inleda skuldsanering. Skuldsanering medför att rätten till ränta på en sådan fordran bortfaller för tiden efter nämnda dag. Skuldsaneringen får dock inskränkas till att avse de fordringar som har uppkommit före viss tidigare dag, om detär skäligt med hänsyn till omständigheterna vid skuldemas uppkomst eller andra särskilda omständigheter.

Vid Skuldsaneringen får bestämmas att en fordran som avses i första stycket och som är beroende av villkor, inte är till beloppet fastställd eller inte är förfallen till betalning, inte skall omfattas av skuld- saneringen. I fråga om en sådan-fordran får borgenären utan hinder av föreskrifter i annan författning bevilja anstånd med betalningen under den tid betalningsplanen enligt 8 & löper.

En skuldsanering omfattar inte

1. en fordran på familjerättsliga underhåll,

2. en fordran för vilken borgenären har panträtt eller annan förmånsrätt enligt 6 eller 7 & förmånsrättslagen (l970:979) eller retentionsrätt, till den del säkerheten förslår till betalning av fordran,

3. en fordran för vilken borgenären, innan beslut om att inleda skuldsanering har meddelats, har fått förmånsrätt enligt 8 & förmåns- rättslagen, såvitt avser egendom som har tagits i anspråk vid verk- ställigheten,

4. en fordran som inte är förfallen till betalning och som är beroen- de av att borgenären tillhandahåller en motprestation eller

5. en fordran som är tvistig.

Bestämmelsen i tredje stycket 1 gäller inte när försäkringskassa eller ett utländSkt offentligt organ inträtt i den underhållsberättigades rätt till underhållsbidrag.

Innehållet i en skuldsanering

75

Alla fordringar som enligt 6 & omfattas av skuldsaneringen har lika rätt.

Utan hinder av första stycket får

1. en fordran ges sämre rätt, om borgenären samtycker eller . 2. en borgenär vars fordran är på mindre belopp ges full betalning, om det är skäligt med hänsyn till omfattningen av skulderna och öv- riga omständigheter.

I 26 å föreskrivs vad som skall gälla i fråga om fordringar som inte har anmälts i ärendet.

85

Vid en skuldsanering skall bestämmas l. vilka fordringar som enligt 6 lj skall omfattas av skuldsaneringen och vad som enligt 7 5 skall gälla för dem,

2. vilket belopp som skall fördelas mellan borgenärerna,

3. en betalningsplan som visar när och hur kvarstående belopp av varje borgenärs fordran skall betalas.

Belopp som avses i första stycket 2 skall bestämmas så att skuldsaneringen tar i anspråk gäldenärens samtliga tillgångar och inkomster efter avdrag för vad som skall förbehållas gäldenären för hans och hans familjs försörjning. Därvid skall bestämmelserna i 15 kap. 6 a & utsökningsbalken om förbehållsbelopp vara vägledande. Vid skuldsaneringen får bestämmas att förbehåll även skall göras för betalning av en fordran som, enligt 6 & tredje stycket eller beslut som fattas med stöd av 6 & andra stycket, inte omfattas av skuldsane- ringen.

Av fördelningen enligt första stycket 2 skall framgå hur stor pro- centandel av fordringamas belopp som skall kvarstå.

Den betalningsplan som skall bestämmas enligt första stycket 3 skall löpa under fem år, om det inte finns särskilda skäl att bestämma en längre eller kortare tid.

Ansökan . _om skuldsanering 9 &

En ansökan om skuldsanering skall göras skriftligen hos kronofog- demyndigheten i det län där gäldenären är bosatt. Är gäldenären inte bosatt i Sverige, skall ansökan göras hos Kronofogdemyndigheten i Stockholms län. Har ansökan gjorts hos en kronofogdemyndighet som inte är behörig, skall ärendet genast lämnas över till den kronofogde- myndighet som enligt vad handlingarna visar är behörig.

Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av gäldenären.

105

Ansökan skall innehålla l. uppgifter om gäldenären i de hänseenden som anges i 33 kap. l & första stycket rättegångsbalken samt uppgift som visar att han har hemvist i Sverige,

2. en förteckning över gäldenärens tillgångar och skulder med upp- gift om varje borgenärs namn, person- eller organisationsnummer, postadress och telefon,

3. uppgift om gäldenärens inkomster och utgifter,

4. uppgift om förhållanden som avses i 4 & tredje stycket,

5. de uppgifter om gäldenärens och hans familjs personliga och ekonomiska förhållanden som i övrigt är av betydelse för prövning av frågan om skuldsanering skall inledas.

Uppgifterna enligt första stycket skall lämnas av gäldenären på heder och samvete.

Bristfällig ansökan l l 5

Om en ansökan ärbristfällig, skall kronofogdemyndigheten före- lägga gäldenären att avhjälpa bristen. Av föreläggandet skall framgå att ansökan kan avvisas om föreläggandet inte följs. Föreläggandet behöver inte delges.

Kronofogdemyndigheten skall avvisa en ansökan om skuldsanering, om den är så bristfällig att den inte kan läggas till grund för prövning i sak och gäldenären inte har följt ett föreläggande att avhjälpa bristen. .

Avslag hos kronofogdemyndigheten 12 5

Om det av ansökan om skuldsanering eller annan tillgänglig utred- ning framgår att gäldenären inte uppfyller villkoren enligt 4 & eller inte kan beviljas skuldsanering på grund av 5 &, skall kronofogde- myndigheten avslå ansökan.

Om det, sedan beslut har fattats enligt 13 å andra stycket om att inleda skuldsanering, framkommer att förutsättningama för skuld- sanering enligt denna lag inte är uppfyllda, skall kronofogdemyndig- heten avslå ansökan. Ansökan får också avslås, om gäldenären inte inställer sig personligen vid ett sammanträde eller om han i övrigt inte medverkar vid ärendets handläggning.

Inledande av skuldsanering 13 &

Kronofogdemyndigheten skall i den utsträckning det behövs inhämta upplysningar om gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden från andra myndigheter. Kronofogdemyndigheten får också om det finns särskilda skäl hålla sammanträde som avses i 16 5 för att avgöra om skuldsanering skall inledas.

Om kronofogdemyndigheten inte enligt 11 5 avvisar eller enligt 12 5 första stycket avslår en ansökan om skuldsanering, skall myndigheten snarast besluta att skuldsanering skall inledas.

145

När beslut har meddelats om att inleda skuldsanering skall krono- fogdemyndigheten genast genom en kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar uppmana var och en som har en fordran mot gäldenären att skriftligen anmäla sin fordran till kronofogdemyndigheten senast en månad från dagen för kungörelsens införande. Om det finns särskilda skäl, kan kronofogdemyndigheten införa kungörelsen även i en eller flera ortstidningar. Kronofogdemyndigheten kan också förlänga fristen till två månader om det finns särskilda skäl.

Utredningen hos kronofogdemyndigheten Prop. l993/94:123

155

Har skuldsanering inletts skall kronofogdemyndigheten se till att ärendet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver.

165

Om det kan antas vara till fördel för utredningen, får kronofogde- myndigheten kalla gäldenären att inställa sig personligen vid ett sammanträde hos myndigheten. Vid sammanträdet skall gäldenären lämna de ytterligare upplysningar som behövs för att avgöra frågan om skuldsanering.

Kallelsen skall sändas till gäldenären under den adress gäldenären senast har uppgivit i ärendet. Kallelsen behöver inte delges.

I kallelsen skall gäldenären upplysas om syftet med sammanträdet och om att hans ansökan kan avslås om han inte inställer sig per- sonligen.

175

Om det finns skäl får kronofogdemyndigheten till sammanträde enligt 16 5 kalla även en borgenär, annan myndighet eller någon annan som kan bidra till utredningen av ärendet. Kallelsen behöver inte delges.

Frivillig skuldsanering 18 5

När det finns behövlig utredning, skall gäldenären tillsammans med kronofogdemyndigheten upprätta ett förslag om skuldsanering som innehåller de uppgifter som anges i 8 5.

195

Förslaget om skuldsanering skall sändas till samtliga kända borge- närer vilkas fordringar omfattas av skuldsaneringen med föreläggande för dem att yttra sig över förslaget inom viss tid. I föreläggandet skall anges att uteblivet yttrande inte hindrar ett beslut om frivillig skuld— sanering enligt förslaget. Föreläggandet skall delges borgenärerna. Om en fordran som anmälts enligt 14 5 inte omfattas av skuldsane-

ringen skall borgenären underrättas om detta. 20 5

Godtar samtliga borgenärer förslaget om skuldsanering, skall krono- fogdemyndigheten genom beslut fastställa skuldsaneringen om den uppfyller de förutsättningar för skuldsanering som anges i denna lag.

En borgenär som inte har yttrat sig inom den enligt 19 5 förelagda tiden skall anses ha godtagit förslaget.

Ett beslut enligt första stycket skall genast kungöras i Post- och Inrikes Tidningar.

Överlämnande till domstol 21 5

Har någon borgenär motsatt sig förslaget skall kronofogdemyndig- heten, om ansökan inte skall avslås enligt 12 5 andra stycket, över- lämna ärendet till tingsrätten i den ort där gäldenären är bosatt för vidare handläggning där. Om gäldenären inte är bosatt i Sverige skall ärendet överlämnas till Stockholms tingsrätt.

Om en tingsrätt då den tar emot ett ärende om skuldsanering finner att den inte är behörig, skall rätten överlämna ärendet till en tingsrätt som är behörig. Tingsrättens beslut om överlämnande får inte överklagas.

Tvingande skuldsanering 22 5

Rätten får besluta om skuldsanering även om någon borgenär mot- satt sig att gäldenären helt eller delvis befrias från ansvar för '

betalningen av borgenärens fordran.

Om inte annat följer av denna lag, gäller för handläggningen lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden. En tingsrätt skall vid handläggningen alltid bestå av en lagfaren domare.

Tingsrätten skall kalla gäldenären och samtliga borgenärer till ett sammanträde vid vilket frågan om tvingande skuldsanering skall prö- vas. Kallelsen skall delges de kända borgenärerna. Kallelsen skall sändas till gäldenären under den adress han senast uppgivit i ärendet. Gäldenären behöver inte delges. Till sammanträdet får också före- trädare för socialnämnden eller annan kallas. Om någon som har kallats till sammanträdet uteblir, utgör det inte hinder för att avgöra

ärendet. Kallelsen skall innehålla en erinran om detta. 23 5

Ansökan om skuldsanering skall avslås av rätten, om förutsätt- ningama för skuldsanering enligt denna lag "inte är uppfyllda. Ansökan får också avslås, om gäldenären inte inställer sig personligen vid ett sammanträde eller om han i övrigt inte medverkar vid ärendets handläggning.

245

' Om rätten beslutar om skuldsanering, skall beslutet innehålla de uppgifter som anges i 8 5.

Ett beslut enligt första stycket skall genast kungöras i Post— och Inrikes Tidningar.

Förbud mot exekutiva åtgärder 25 5

Efter kronofogdemyndighetens beslut om att inleda skuldsanering får utmätning eller införsel för fordringar som uppkommit dessför- innan inte äga rum innan frågan om skuldsanering är avgjord, om inte, efter överlämnande eller överklagande, rätten på begäran av en borgenär bestämmer annat. Om utmätning eller införsel ändå sker är åtgärden utan verkan.

Första stycket gäller inte fordringar, som enligt 6 5 tredje stycket inte omfattas av skuldsaneringen.

Vad som sägs i denna paragraf tillämpas även i fråga om beslut om betalningssäkring och verkställighet av sådant beslut.

Verkan av skuldsanering 26 5

En skuldsanering befriar gäldenären från ansvar för betalningen av de skulder som omfattas av skuldsaneringen i den utsträckning som dessa sätts ned. Genom skuldsaneringen befrias gäldenären från an- svar för betalningen av fordringar som inte är kända i ärendet, om inte fordringen är sådan som avses i 6 5 tredje stycket.

Skuldsaneringen inverkar inte på den rätt en borgenär har mot en borgensman eller annan som förutom gäldenären svarar för

fordringen. Prop. 1993/94:123 Omprövning av skuldsanering 27 5

På ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ett beslut om skuldsanering enligt denna lag kan en tingsrätt som avses i 21 5 upphäva eller, i fall som avses i 5 , ändra beslutet om

1. gäldenären har gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer eller i hemlighet gynnat någon borgenär för att inverka på skuldsane- ringsfrågans avgörande,

2. gäldenären i sin ansökan om skuldsanering eller annars under ärendets handläggning medvetet har lämnat oriktiga uppgifter till men för borgenären,

3. gäldenären lämnat oriktig uppgift till ledning för myndighets be- slut i fråga om skatt eller avgift som omfattas av skuldsaneringen eller underlåtit att lämna uppgift trots att han är uppgiftsskyldig och den oriktiga uppgiften eller underlåtenheten medfört att ett beslut blivit felaktigt eller inte fattats,

4. gäldenären inte följer betalningsplanen, såvida avvikelsen inte är ringa eller

5. gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen förbättrats efter skuldsaneringen.

I fall som avses i första stycket 5 skall ansökan ges in inom fem år från dagen för skuldsaneringen. Om betalningsplanen löper under längre tid gäller i stället den tiden.

Innan rätten prövar borgenärens ansökan skall gäldenären och de borgenärer som avses i 19 5 höras. I övrigt tillämpas lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden. En tingsrätt skall vid handläggningen alltid bestå av en lagfaren domare.

Upphävs ett beslut om skuldsanering, blir en borgen eller annan säkerhet som tredje man har ställt för betalning av belopp som avses i 8 5 första stycket 3 ogiltig, om inte tredje mannen kände till eller borde känt till de i 27 5 första stycket 1 angivna omständigheterna eller medverkade till att gäldenären åsidosatt sina förpliktelser enligt 27 5 första stycket 2.

285. På ansökan av gäldenären kan en tingsrätt som avses i 21 5 ändra

vad kronofogdemyndigheten eller rätten har bestämt i en fråga som avses i 8 5 första stycket 3, om det efter beslutet om skuldsanering.

har inträffat omständigheter som inte då kunnat förutses eller om det finns synnerliga skäl. Vid sådan omprövning tillämpas 27 5 tredje stycket.

Överklagande 29 5

Kronofogdemyndighetens beslut att avvisa eller avslå en ansökan om skuldsanering, inleda skuldsanering eller fastställa en skuld- sanering överklagas till den tingsrätt som avses i 21 5. Detsamma gäller kronofogdemyndighetens beslut att avskriva ett Skuldsanerings- ärende från vidare handläggning. Överklagandet skall ges in till kronofogdemyndigheten' mom tre veckor från dagen för beslutet.

Kronofogdemyndighetens beslut om att överlämna ett skuldsane- ringsärende till tingsrätt får inte överklagas. Detsamma gäller ett beslut varigenom en ansökan om skuldsanering förklaras vilande.

305

Om tingsrätten bifaller ett överklagande av gäldenären, skall den återförvisa ärendet till kronofogdemyndigheten eller, om kronofogde- myndigheten avslagit gäldenärens ansökan med tillämpning av 12 5 andra stycket, besluta om tvingande skuldsanering.

Ett beslut av tingsrätten att återförvisa ett ärende till krono- fogdemyndigheten får inte överklagas. Tingsrätten får dock tillåta att beslutet överklagas till hovrätten, om det finns särskilda skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 31 5 första stycket.

315

Hovrätten får inte pröva ett överklagande av ett beslut av en tings— rätt, om inte hovrätten meddelat prövningstillstånd.

Prövningstillstånd behövs inte, om överklagandet avser ett beslut som rör någon annan än en part, ett beslut genom vilket tingsrätten ogillat jäv mot en domare eller ett beslut genom vilket en missnöjes- anmälan eller ett överklagande har avvisats.

I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 5 tredje stycket rättegångsbalken tillämpas.

325

Prövningstillstånd får meddelas endast om

1. detär av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt,

2. anledning förekommer till ändring i tingsrättens beslut eller

3. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet. Kan ett överklagande av tingsrättens beslut prövas av hovrätten en- dast om denna meddelat prövningstillstånd, skall tingsrätten i sam- band med underrättelse om vad som gäller i fråga om överklagande upplysa parterna om detta och därvid också ange innehållet i första stycket.

Om prövningstillstånd krävs skall klaganden i skrivelsen med över- klagandet ange de omständigheter som åberopas till stöd för att sådant tillstånd skall meddelas.

Övriga bestämmelser 33 5

Om gäldenären försätts i konkurs, förfaller en av honom dessför- innan gjord ansökan om skuldsanering.

Om en ansökan om förhandling om offentligt ackord tas upp sedan gäldenären har ansökt om skuldsanering, skall skuldsaneringsärendet förklaras vilande. Om ackordet fastställs, förfaller ansökan om skuldsanering.

Om gäldenären avlider, förfaller en av honom gjord ansökan om skuldsanering.

345

Återkallar gäldenären en ansökan om skuldsanering, skall ärendet genast avskrivas från vidare handläggning. Detsamma gäller om an- sökan förfaller enligt 33 5.

355

Avslås eller avvisas en ansökan om skuldsanering eller avskrivs ärendet från vidare handläggning sedan kungörelse har utfärdats enligt 14 5, skall samtliga kända borgenärer genast underrättas.

365

En överenskommelse varigenom gäldenären eller tredje man tillför- säkrar någon borgenär, vars fordran omfattas av skuldsaneringen, bättre villkor än enligt skuldsaneringen är ogiltig.

375

Socialnämnder och andra myndigheter skall till kronofogdemyndig- het eller domstol som handlägger ett ärende om skuldsanering enligt denna lag på begäran överlämna sådana uppgifter om gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden som behövs för prövning av ärendet.

385

En skuldsanering som har fastställts eller beslutats enligt denna lag får sedan beslutet har vunnit laga kraft verkställas på samma sätt som en lagakrahägande dom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

2. Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 11 kap. 1 och 3 55 brottsbalken skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

11 kap. 1 51

Den som, när han är på obestånd eller när påtaglig fara föreligger för att han skall komma på obestånd, förstör eller genom gåva eller någon annan liknande åtgärd avhänder sig egendom av betydande vär- de,dömsför oredlighet mot borgenärer till fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla om någon genom sådant förfarande försätter sig på obestånd eller framkallar påtaglig fara för att han skall komma på obestånd.

Gäldenär, som vid konkurs el- ler förhandling om offentligt ackord förtiger tillgång, uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, skall ock, om ej uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest lägges till grund för förfarandet, dömas för oredlighet mot borgenärer. Detsamma skall gälla, om gäldenär i samband med annan exekutiv förrättning åberopar oriktig handling eller skenavtal och därigenom hindrar att erfor- derlig egendom genom förrätt- ning tages i anspråk för att bereda borgenär betalning eller säkerhet.

Gäldenär, som vid skuldsa- nering enligt skuldsaneringslagen (I994:000), konkurs eller för- handling om offentligt ackord förtiger tillgång, uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, skall ock, om ej uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest lägges till grund för förfarandet, dömas för oredlighet mot borgenärer. Detsamma skall gälla, om gälde- när i samband med annan exeku- tiv förrättning åberopar oriktig handling eller skenavtal och där— igenom hindrar att erforderlig egendom genom förrättning tages i anspråk för att bereda borgenär betalning eller säkerhet.

Gäldenär som, då konkurs är förestående, ur riket bortför tillgång av betydande värde med uppsåt att hålla den undan konkursen, eller

1Senaste lydelse 1986:43.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse gäldenär som i konkurs undandrar eller undanhåller konkursför- valtningen tillgång, döms likaledes för oredlighet mot borgenärer.

3 52

Den som, när han är på obestånd eller när påtaglig fara föreligger för att han skall komma på obestånd, fortsätter rörelse under förbru- kande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter sig på äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidtar annan sådan åtgärd och därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försämrar sin förrnögenhetsställ- ningiavsevärdmån,dömsför vårdslöshet mot bor- g e n ä r e r till fängelse i högst två år. Vad som nu sagts skall gälla även om gärningsmannen inte insåg men hade skälig anledning anta att han var på obestånd eller att påtaglig fara förelåg för att han skulle komma på obestånd.

Gäldenär, som vid konkurs Gäldenär, som vid skuldsa- eller förhandling om offentligt ackord av grov oaktsamhet för- tiger tillgång, uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, dömes likaledes, om ej uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest lägges till grund för förfarandet, för vårds- löshet mot borgenärer.

nering enlig! skuldsaneringslagen (1994:000), konkurs eller för- handling om offentligt ackord av grov oaktsamhet förtiger tillgång, uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, dömes likaledes, om ej uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest lägges till grund för förfarandet, för vårds- löshet mot borgenärer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

2Senaste lydelse 1986:43.

3. Förslag till Lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal

Härigenom föreskrivs att 117 5 lagen (1927:77) om försäkringsavtal skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 117 51

Försätts försäkringstagaren i konkurs efter ansökan, som har gjorts innan tio år förflutit från försäkringsavtalets ingående, och har han under de tre senaste åren före konkursansökningen eller senare till betalning av premie för försäkring, som enligt 116 5 inte kan göras till föremål för utmätning, använt belopp, som vid den tid, då betalningen skedde, ej stod i skäligt förhållande till hans villkor, får konkursboet hos försäkringsgivaren utkräva vad sålunda har erlagts för mycket, i den mån tillgodohavandet hos denne förslår till det. Har inte försäkringstagaren lämnat konkursboet samtycke till beloppets utkrävande, åligger det konkursboet att för prövning av dess rätt väcka talan mot försäkringstagaren. Beträffande sådan talan tillämpas bestämmelserna i 4 kap. 19 och 20 55 konkurslagen (1987:672).

Har konkursen föregåtts av för- ordnande av god man enligt ackordslagen (l970:847) eller förordnande av boutrednings- man, skall vad som enligt första stycket gäller om tiden för konkursansökningen avse den i 4 kap. 2 5 konkurslagen för sådant fall angivna fristdagen.

Har konkursen föregåtts av förordnande av god man enligt ackordslagen (l970:847), an- sökan om skuldsanering enligt skuldsaneringslagen (1994:000) eller förordnande av boutred- ningsman, skall vad som enligt första stycket gäller om tiden för konkursansökningen avse den i 4 kap. 2 5 konkurslagen för sådant fall angivna fristdagen. Bestämmelserna i första och andra styckena om konkurs äga mot- svarande tillämpning om i stället offentligt ackord fastställts. I fråga om talan med anledning av ackordsförhandling äga 17 och 18 55 ackordslagen (l970:847) motsvarande tillämpning. Ej må krav, varom nu är sagt, göras gällande till förfång för för- månstagare vars insättande jämlikt 102 5 ej må återkallas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

1Senaste lydelse 1987:692.

Hänvisningar till S3

  • Prop. 1993/94:123: Avsnitt 4.1

4. Förslag till Lag om ändring i lagen (1936:81) om skuldebrev

Härigenom föreskrivs att 17 5 lagen (1936:81) om skuldebrev skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 17 51

Även om en ny borgenär är i god tro, får gäldenären mot honom göra gällande att skuldebrevet är förfalskat, att det på gäldenärens vägnar har utfärdats av någon som saknade behörighet till det eller att det är ogiltigt på grund av att det har kommit till under sådant tvång som anges i 28 5 lagen (1915:218) om avtal och andra rätts- handlingar på förmögenhetsrättens område.

Vidare får gäldenären även mot en godtroende borgenär göra gällande att skuldebrevet har utfärdats av någon som var omyndig eller handlade under påverkan av en psykisk störning eller inte hade rätt att utfärda skuldebrevet på grund av att en förvaltare enligt föräldrabalken var förordnad för honom.

Slutligen får gäldenären även mot en godtroende borgenär åbe- ropa att skuldebrevet har dödats eller att betalning har fullgjorts genom att fordringsbeloppet har satts ned i allmänt förvar eller att borgenären på grund av pre- skription eller proklama har förlorat sin talan eller att skuldförhållandet har ändrats genom tvångsackord.

Slutligen får gäldenären även mot en godtroende borgenär åbe— ropa att skuldebrevet har dödats eller att betalning har fullgjorts genom att fordringsbeloppet har satts ned i allmänt förvar eller att borgenären på grund av pre- skription eller proklama har förlorat sin talan eller att skuldförhållandet har ändrats genom tvångsackord eller skuldsanering.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

1Senaste lydelse 1991: 1552.

Hänvisningar till S4

  • Prop. 1993/94:123: Avsnitt 9.5, 9.9

5. Förslag till Prop. 1993/94zl23 Lag om ändring i ackordslagen (l970:847)

Härigenom föreskrivs att 1 5 ackordslagen (l970:847) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 51

Med ackord avses i denna lag en ekonomisk uppgörelse utan kon- kurs mellan en gäldenär som är på obestånd och hans borgenärer. Ackordsförfarande enligt lagen sker under medverkan av god man. Ackord kommer till stånd antingen genom överenskommelse eller också genom beslut efter förhandling i särskild ordning (offentligt

Hänvisningar till S5

ackord).

I konkurslagen (1987:672) finns bestämmelser om ackord i konkurs. Om skuldsanering föreskrivs i skuldsaneringslagen (I994.'000).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

1Senaste lydelse 1987:673.

6. Förslag till Prop. 1993/94:123 Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972z429)

Härigenom föreskrivs att 8 5 rättshjälpslagen (1972z429) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 51

Allmän rättshjälp får ej beviljas ]. i angelägenhet som skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket; rättshjälp får dock beviljas en rättssökande som är bosatt här, om saken gäller ett brott mot honom eller henne som motsvarar brott enligt 6 kap. brottsbalken eller om det finns särskilda skäl för rättshjälp,

2. utlänningar som varken är eller tidigare varit bosatta här, om det inte finns särskilda skäl för rättshjälp,

3. den som är eller har varit näringsidkare i angelägenhet som har uppkommit i hans näringsverksamhet, om det inte finns skäl för rätts- hjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden och omständigheterna i övrigt,

4. i fråga om anspråk som överlåtits till den rättssökande, om över- låtelsen kan antagas ha ägt rum i syfte att åstadkomma fördel vid prövning av begäran om rättshjälp,

5 . för upprättande av självdeklaration,

6. för upprättande av äktenskapsförord, testamente eller gåvohand- ling, .

7. i angelägenhet rörande bodelning, om det inte med hänsyn till boets beskaffenhet och makarnas eller sambornas personliga för- hållanden finns särskilda skäl för rättshjälp,

8. om frågan om rättshjälp kan anstå till dess en annan rättslig an- gelägenhet, vari anspråket stöder sig på väsentligen likartad grund, har avgjorts slutligt,

9. ägaren eller tidigare ägare av en fastighet eller en byggnad i angelägenhet som avser fastigheten eller byggnaden, om han har eller borde ha haft rättsskyddsförsäkring eller något annat liknande rätts- skydd som omfattar angelägenheten och något annat inte följer av andra stycket,

10. i angelägenhet rörande trafikskadeersättning enligt trafikskade- lagen (1975: 1410) eller rörande skadestånd som kan betalas från en

1Lydelse enligt förslagi prop. 1993/94:26.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

föreliggande ansvarsförsäkring; dock får rättshjälp beviljas den skade- lidande om angelägenheten är anhängig vid domstol eller rör enbart annan skada än personskada,

I 1. den som ej har befogat in- I I. i angelägenhet rörande tresse av att få sin sak behand- skuldsanering enligt skuldsane— lad. ringslagen (1994:000),

12. den som inte har befogat intresse av att få sin sak be- handlad.

I fall som avses i första stycket 9 får rättshjälp beviljas när den rättssökandes egna kostnader i angelägenheten har uppgått till minst tre gånger det basbelopp som anges i 6 5 första stycket. Därvid be- aktas endast kostnader av sådant slag som kan antas komma att be- talas från den rättssökandes rättsskydd eller, om något sådant inte finns, kostnader som avses i 9 5 andra stycket.

I fråga om visst slag av ärenden som är talrikt förekommande och normalt av enkel beskaffenhet kan regeringen förordna att allmän rättshjälp ej skall beviljas.

Under förutsättning av ömsesidighet kan regeringen förordna att medborgare i en viss främmande stat och den som, utan att vara med— borgare i den staten, är bosatt där skall vara likställd med svensk medborgare i fråga om allmän rättshjälp.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

7. Förslag till Lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173)

Härigenom föreskrivs att 7 5 kreditupplysningslagen (1973:1173) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

751

Personupplysning får ej inne- hålla uppgift om annan betal- ningsförsummelse än sådan som fastslagits genom domstols eller annan myndighets avgörande el- ler åtgärd eller som lett till betalningsinställelse, konkursan- sökan eller ackord. Uppgift som enligt det sagda ej får lämnas ut får icke heller lagras.

Personupplysning får inte inne- hålla uppgift om annan betal- ningsförsummelse än sådan som fastslagits genom domstols eller annan myndighets avgörande el- ler åtgärd eller som lett till inledande av skuldsanering enligt skuldsaneringslagen (I994:000) eller till betalningsinställelse, konkursansökan eller ackord. Uppgift som enligt det sagda inte får lämnas ut får inte heller lagras.

Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Datainspektionen får föreskriva undantag från bestämmelserna i första stycket, om det finns särskilda skäl.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

1Senaste lydelse 1981 :737.

8. Förslag till Prop. 1993/94:123 Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att det i sekretesslagen (1980:100)1 skall införas en ny paragraf, 7 kap. 35 52, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap. 35 5

Sekretess gäller hos kommunal konsumentvägledare,kronofogde- myndighet eller domstol i ärende om skuldsanering för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående li— der men om uppgyten röjs. Se- kretessen gäller dock inte beslut i ärendet.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

1Lagen omtryckt 1992: 1474. 2Jfr prop. 1993/94: 107.

9. Förslag till Lag om ändring i lagen (1982:188) om preskription av

skattefordringar m.m.

Härigenom föreskrivs att 5 5 lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Förordnas god man enligt ackordslagen (l970:847) innan fordringen har preskriberats, preskriberas den tidigast två år efter utgången av det kalenderår då förordnandet meddelades el- ler, om ackord kommer till stånd, efter utgången av det ka- lenderår då ackordet skall vara fullgjort.

Första stycket gäller inte om god man förordnas under tid då preskriptionstiden är förlängd på grund av 9 &.

Föreslagen lydelse

5?)

Förordnas god man enligt ackordslagen (l970:847) innan fordringen har preskriberats, preskriberas den tidigast två år efter utgången av det kalenderår då förordnandet meddelades el- ler, om ackord kommer till stånd, efter utgången av det kalenderår då ackordet skall vara fullgjort. InIeds skuldsanering enligt skuldsaneringslagen (1994.'000) innan fordringen har preskriberats, preskriberas den tidigast två år efter utgången av det kalenderår då beslutet om att inleda skuldsanering meddelades eller, om skuldsanering beslutas, då återstående skuldbelopp se— nast skulle ha betalats.

Första stycket gäller inte om god man förordnas eller skuld— sanering inleds under tid då preskriptionstiden är förlängd på grund av 9 5.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

10. Förslag till Lag om ändring i utsökningsregisterlagen (1986z617)

Härigenom föreskrivs att 6, 7 och 11 åå utsökningsregisterlagen (1986z617) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 51

Utöver de uppgifter som anges i 4 och 5 55 får utsökningsregistret, i den utsträckning som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, innehålla uppgifter om

1. exekutionstitel, skuldens storlek, arbetsgivare eller annan utbetalare av ersättning som avses i 7 kap. 1 & eller 15 kap. 2 & utsökningsbalken, medelsslag, dag när skulden fastställdes och när den förföll till betalning, influtna medel, den tidpunkt vid vilken skulden preskriberas samt andra förhållanden av betydelse för betalningsskyldigheten som framgår av exekutionstiteln eller av andra handlingar i målet,

2. de verkställighetsåtgärder som har begärts av sökanden,

3. den som sökt verkställigheten och vad som i övrigt behövs för utbe- talning av influtna medel och annan redovisning,

4. ställd säkerhet, uppskov och avbetalningsplan, 5 . utmätning, exekutiv försäljning, införsel, avräkning och betalnings- säkring,

6. kvarstad och återtagande av vara,

7. bötesförvandling,

8. betalningsinställelse och likvidation,

9. konkurs, ackord, närings- 9. skuldsanering enligt skuldsa- förbud och förordnande av god neringslagen ( I 994.000), konkurs, man enligt 2 & ackordslagen ackord, näringsförbud och förord- (1970:847), nande av god man enligt 2 &

ackordslagen (1970:847),

10. förhör eller annan åtgärd som har vidtagits för efterforskning av tillgångar,

10 a. förekomst av och tidpunkt för gäldenärsutredning enligt 6 5 lagen (1993z89l) om indrivning av statliga fordringar m.m.,

11. redovisningen av verkställighetsuppdraget, 12. administrativa och tekniska uppgifter som behövs för registrets an- vändning.

7 &: Riksskatteverket och kronofogdemyndighetema får ha terminal-

1Senaste lydelse 19932910. 2'Senaste lydelse l990:673.

Nuvarande lydelse

åtkomst till utsökningsregistret.

Föreslagen lydelse

Terminalåtkomsten för en kronofogdemyndighet får avse endast

uppgifter om .

1. den som är registrerad hos myndigheten som gäldenär i mål om

eXekutiva åtgärder,

2. den som i annat fall än som avses under 1 är gäldenär eller svarande i mål eller ärende som handläggs hos myndigheten,

3. make till person som avses under 1,

4. den som är gemensamt betalningsansvarig med person som avses under 1,

5. fåmansföretag och fåmansägt handelsbolag som avses i punkt 14 av anvisningarna till 32 & kommunalskattelagen (1928z370) och del- ägare i sådant företag, om företaget eller delägare i detta är gäldenär som avses under 1, 6. konkurs och näringsförbud.

6. skuldsanering, konkurs och näringsförbud.

I fråga om kronofogdemyndighet som är tillsynsmyndighet i kon- kurs gäller terminalåtkomsten enligt andra stycket ] också gäldenärer i annat län, om detta ingår i tillsynsområdet.

1153

Uppgift om indrivningsuppdrag som avser böter får bevaras i ut- sökningsregistret till utgången av det år då full betalning skedde. Andra uppgifter som avses i 6 & 1—11 får bevaras under högst tre år. Denna tid räknas för upp- gifter om betalningssäkring, kvarstad, näringsförbud och förordnande av god man från utgången av det år då åtgärden förföll eller förlorade sin verkan samt för uppgifter om konkurs och ackord från utgången av det år då förfarandet avslutades. För övriga uppgifter räknas tiden från utgången av det år under vilket målet avslutades. Upp-

3Senaste lydelse 1990z786.

Uppgift om indrivningsuppdrag som avser böter får bevaras i ut- sökningsregistret till utgången av det år då full betalning skedde. Andra uppgifter som avses i 6 & 1-11 får bevaras under högst tre år. Denna tid räknas för upp- gifter om betalningssåkring, kvarstad, näringsförbud och förordnande av god man från utgången av det år då åtgärden förföll eller förlorade sin verkan samt för uppgifter om skuldsane- ring, konkurs och ackord från utgången av det år då förfarandet avslutades. För övriga uppgifter räknas tiden från utgången av det år under vilket målet avslutades.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

gifter enligt 4 och 5 55 skall Uppgifter enligt 4 och 5 55 skall bevaras så länge annan bevaras så länge annan uppgift uppgihom personen förekommer om personen förekommer i re- i registret. gistret.

Uppgift som inte längre får bevaras med stöd av bestämmelsen i första stycket skall gallras, om inte regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriver något annat.

Denna lag träder i krah den 1 juli 1994.

11. Förslag till Lag om ändring i konkurslagen (1987:672)

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 2 & konkurslagen (1987:672) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap. 2 &

Med fristdag avses dagen då ansökningen om gäldenärens försättan- de i konkurs kom in till tingsrätten.

Har god man förordnats enligt ackordslagen (l970:847) avses med fristdag i stället dagen för ansökningen om detta, såvida kon- kursansökningen har gjons inom tre veckor från det att verkan av godmansförordnandet förföll eller, när förhandling om offentligt ackord har följt, ackordsfrågan avgjordes.

Har ansökan om skuldsanering enligt skuldsaneringslagen (1994:000) gjorts avses med Fistdag i stället dagen för denna ansökan, såvida konkursansök- ningen har gjorts inom tre veckor från det att frågan om skuldsanering avgjordes.

Har ett dödsbo avträtts till förvaltning av boutredningsman avses med fristdag dagen för ansökningen om detta, såvida boutrednings- man har förordnats senare än tre månader före en dag som annars skulle anses som fristdag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

12. Förslag till Lag om ändring i lagen (1993:892) om ackord rörande statliga fordringar m.m.

Härigenom föreskrivs att 2 och 3 55 lagen (1993:892) om ackord rörande statliga fordringar m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25

Beslut om att anta förslag om ackord fattas av skattemyndig- heten i det län där gäldenärens hemortskommun är belägen. Om gäldenären saknar hemortskom- mun i landet fattas beslutet av Skattemyndigheten i Stockholms län.

Beslut om att anta förslag om ackord eller godta förslag om frivillig skuldsanering fattas av Skattemyndigheten i det län där gäldenärens hemortskommun är belägen. Om gäldenären saknar hemortskommun i landet fattas beslutet av Skattemyndigheten i Stockholms - län.

35

Förslag om ackord får antas om det kan anses fördelaktigt för det allmänna.

Ackordsförslag som inte framställts i konkurs eller enligt ackords- lagen (1970:847) får antas endast om övriga borgenärer som ackordet angår godkänner det.

Förslag om frivillig skuldsa- nering får godtas om förutsätt- ningarna för skuldsanering enligt skuldsaneringslagen (1994:000) är uppfyllda.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

13. Förslag till Lag om ändring i lagen (l993:1539) om avdrag för under- skott av näringsverksamhet

Härigenom föreskrivs att 11 5 lagen (l993:1539) om avdrag för underskott av näringsverksamhet skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

115

Har en skattskyldig eller ett handelsbolag som han är deläga- re i under beskattningsåret er- hållit ackord utan konkurs, med- ges inte avdrag för underskott till den del underskottet motsvarar skulder som fallit bort genom ackordet.

Har en skattskyldig eller ett handelsbolag som han är deläga- re i under beskattningsåret er- hållit ackord utan konkurs eller skuldsanering enligt skuldsane— ringslagen (1994.-000), medges inte avdrag för underskott till den del underskottet motsvarar skulder som fallit bort genom ackordet eller skuldsaneringen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994 och tillämpas första gången vid 1995 års taxering.

Justitiedepartementet Prop. 1993/94:123

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 februari 1994

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask

Föredragande: statsrådet Hellsvik

Proposition om skuldsaneringslag

1. Inledning

I delbetänkandet Skuldsaneringslag (SOU 1990:74) presenterade Insolvensutredningen ett förslag till lag om skuldsanering. Utredningens lagförslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga ]. Förslaget har remissbehandlats. En förteckning över remiss- instansema bör fogas till protokollet som bilaga 2. Riksdagen gav den 7 juni 1993 regeringen tillkänna att riksdagen förordar att regeringen utarbetar ett förslag till skuldsaneringslag efter vissa av riksdagen angivna riktlinjer (bet. 1992/93:LU49, prot. 1992/93:122, rskr. 1992/93z412).

Justitiedepartementet har den 4 november 1993 hållit ett möte där remissinstansema (se bilaga 2) har givits tillfälle att lämna synpunkter på ett utkast till lagrådsremiss om skuldsaneringslag. Utskrifter av de synpunkter som då har lämnats samt synpunkter som har avgivits skriftligen i anslutning till mötet finns tillgängliga i ärendet (Dnr 90- 2362). Datainspektionen har också den 24 november 1993 i yttrande enligt 2 a & datalagen (1973z289) tillstyrkt förslaget vad avser ändring i utsökningsregisterlagen (19861617).

Jag föreslår i detta ärende att en skuldsaneringslag införs och att vissa följdändringar görs i annan lagstiftning.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 9 december 1993 att inhämta Lagrådets

yttrande över de förslag som utarbetats i ärendet. De till Lagrådet Pr0p_ 1993/94:123 remitterade förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3. Remissen till Lagrådet omfattade dock inte förslaget 4. Detta ändringsförslag är en närmast självklar följdändring. Lagrådets hörande skulle därför sakna betydelse.

Lagrådet har haft synpunkter på utformningen av förslagen. Jag återkommer till dessa synpunkter i samband med att jag behandlar de olika förslagen (avsnitt 4.4, 4.5.2, 4.6.8, 4.6.10, 4.7.4, 4.7.6, 4.8.2 och specialmotiveringen). Jag vill redan här nämna att jag, med några undantag, i allt väsentligt godtar de av Lagrådet framförda synpunk- terna. Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4. Jag har gjort vissa redaktionella ändringar i lagtexten.

Hänvisningar till US19

2 Bakgrund

2.1. Allmänt om privatpersoners skuldsituation

Under fram för allt senare hälften av 1980—talet uppmärksammades hushållsekonomiska frågor i många skilda sammanhang. Skuldkom- mittén avgav år 1988 sitt betänkande Hushållens skuldsättning (SOU 1988:55) där bl.a. utvecklingen av hushållens finansiella situation analyserades. I betänkandet redovisas statistik bl.a. från Sveriges Riksbank som visar att hushållens nettoupplåning, dvs. bruttoutlåning med avdrag för dels lån som går till förtidsbetalning av skulder, dels amorteringar under 1980—talet, ökade kraftigt. I början av decenniet var hushållens disponibla inkomster ungefär lika stora som deras skulder. Skuldsättningsgraden ökade långsamt fram till och med år 1985. Därefter steg den snabbt fram till år 1989. År 1985 var hus- hållens ökning av nettoupplåningen totalt 7,6 %, år 1986 24,5 %, år 1987 18,7 % och år 1988 20,1 %. Under år 1989 vände utveck- lingen. Då var ökningstakten 15 %, år 1990 var den 10 %, år 1991 var den 7,5 % och år 1992 var den 4 %. Hittills har den under år 1993 återigen ökat något. Samma utveckling kan också läsas ut ur statistiken över hushållens skuldsättning i förhållande till deras disponibla inkomst. Under 1980-talets första år fram till år 1985 hade hushållen lån på strax över 100 % av den totala disponibla inkom- sten. Skuldsättningsgraden steg sedan snabbt för att år 1988 ligga på drygt 130 %. Sedan har den sjunkit snabbt. År 1992 var den tämligen exakt 100 %. Under 1980—talet minskade också hushållens sparande. Under i stort sett hela 1970-talet låg hushållens sparande kring fyra procent av deras disponibla inkomster för att under 1980-talets in- ledande år sjunka och år 1987 ha uppgått till endast 2,5 procent.

Hushållens ränteutgifter mått som andel av inkomsten ökade också kraftigt under hela 1980-talet. Först år 1993 har den börjat att minska något. Den privata konsumtionen ökade alltså under i stort sett hela 1980-talet snabbare än de disponibla inkomsterna steg.

Under 1970-talet och långt in på 1980-talet var det förhållandevis billigt att låna pengar till konsumtion och till investeringar. In- flationen var hög och kombinationen av höga marginalskatter och möjligheter till ränteavdrag stimulerade skuldsättning, dvs. miss— gynnade sparandet. För hushållens del dominerades bilden av om- fattande reala investeringar i småhus och fritidshus. Men även rena konsumtionskrediter beviljades i avsevärd utsträckning. Skuldsätt- ningen under 1980-talets senare hälft underlättades också påtagligt av den avreglering av kreditmarknaden som inleddes år 1985. Hushållen blev en allt viktigare kundgrupp för kreditinstituten, bl.a. därför att denna grupp inte visade samma räntekänslighet som större företag, kommuner och andra "professionella" låntagare. Detta kom att inne- bära att marknadsföringen av krediter inriktad på privatpersoner blev allt intensivare. Möjligheterna till skuldsättning ökade också kraftigt som en följd av att värdet på belåningsbara tillgångar (främst fastig— heter och aktier) under den aktuella perioden gick upp kraftigt.

Under senare år har en åtstramning skett på kreditmarknaden. Det är inte lika lätt att låna pengar som tidigare och många hushåll be- dömer det numera som avsevärt mer riskfyllt att sätta sig i skuld jämfört med för några år sedan. Skattemässiga och andra fördelar av att investera med lånade pengar är - om det över huvud taget finns några - inte heller lika framträdande längre.

Trots att nyupplåningen under senare tid har gått ned kraftigt har många hushåll i dag stora skulder. Många av dessa hushåll är käns- liga för förändringar i omvärlden, som exempelvis ränteuppgångar. Många drabbas också av minskade inkomster till följd av exempelvis arbetslöshet. För hushåll som inte har någon buffert i sin budget kan skuldsituationen snabbt försämras drastiskt. Hushållens problem till följd av alltför hög skuldsättning kan ta sig många olika uttryck. Uppgifter från Konsumentverket tyder på att efterfrågan på budget- rådgivning har ökat markant under senare år. Liknande rapporter kommer från socialtjänsten och från kronofogdemyndighetema. Sam- hällsförlustema är varje är stora på grund av obetalda skatter och avgifter.

Förutom de allmänna orsaker som antytts i det föregående pekar Skuldkommittén på fem olika typsituationer som kan orsaka att ett hushåll har blivit "överskuldsatt", nämligen - försämrade inkomster till följd av t.ex. arbetslöshet, sjukdom eller studier,

- allmänt svåra sociala förändringar som gör att man inte orkar sköta sin ekonomi, t.ex. i samband med äktenskapsskillnad eller anhörigs sjukdom, - att man vill "köpa in sig" i någon social skiktning, skaffa sig högre social status, - användning av kontokort för frekventa "småköp" när man inte kan vänta och göra planerade inköp, - allmänt dåliga kunskaper om och ointresse för den egna ekonomin.

Skuldkommitténs betänkande är från år 1988, men det finns ingen anledning att anta att de angivna orsakerna inte skulle ha giltighet även i dag. Möjligen skulle man kunna lägga till en sjätte typ- situation, nämligen värdenedgången på fastighetsmarknaden, som i vissa fall har medfört att kreditgivare har sagt upp lån med fastig- hetspant som säkerhet till förtida betalning.

Insolvensutredningen redovisar i sitt delbetänkande SOU 1990:74 (s. 57 ff och bil. 2-3) också flera olika undersökningar som har gjorts beträffande hushållens skuldsituation. Resultatet av dessa undersök- ningar bekräftar i allt väsentligt det nu sagda.

Problemen för vissa hushåll med en alltför hög skuldsättning upp- märksammades också i samband med arbetet på den nya konsument- kreditlagen (1992z830) som trädde i kraft den 1 januari 1993. I för- arbetena (prop. 1991/92:83 s. 21f.) Ny konsumentkreditlag konsta- teras att mycket har hänt på kreditmarknaden sedan den tidigare kon- sumentkreditlagen (1977:981) trädde i kraft år 1979 och att till utvecklingen på konsumentkreditområdet hör att hushållens skuld- sättning ökade kraftigt under l980-talet fram till år 1989 då ut- vecklingen vände. Den nya konsumentkreditlagen innebär på flera plan ett förstärkt skydd för konsumenterna. Kraven på de professio- nella kreditgivama vad gäller kreditprövning, information m.m. har höjts i och med lagens ikraftträdande. Detta kan förväntas bidra till att privatpersoner i större utsträckning avstår eller hindras ifrån att träffa oöverlagda kreditavtal.

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att hushållen under 1980- talet har ökat sin upplåning mycket kraftigt. Även om den utveck- lingen nu sedan några år tillbaka har vänt, så är skuldsättningen i hushållssektom alltjämt ett stort, och kanske alltjämt växande, problem. Situationen har dessutom förvärrats av värdenedgången på fastighetsmarknaden och av den tilltagande arbetslösheten. Det finns tecken som tyder på att de redovisade problemen i hushållssektom kommer att bestå under överskådlig tid.

2.2. Skuldsaneringsfrågans tidigare behandling m.m.

Diskussioner kring skuldsanering och en skuldsaneringslag har pågått under flera år. På många håll i landet och under flera olika former har också skuldsaneringsverksamhet förekommit, ofta i form av för- söksprojekt. Frågan om skuldsanering har också uppmärksammats i riksdagen vid flera tillfällen och av olika statliga utredningar. Inte bara Skuldkommittén har uppmärksammat frågan. Också Skatteindriv— ningsutredningen behandlade frågan. Dess betänkande Indrivningslag (SOU l987:10) har lett till en ny indrivningslag (1993z891), som träder i kraft den 1 januari 1994 (prop. 1992/93:198). I propositionen diskuteras utredningens förslag om ett utvidgat eftergiftsinstitut beträffande det allmännas skatte- och avgiftsfordringar. Föredragande statsrådet uttalar i detta sammanhang att frågan om ett mer omfattan- de och generellt eftergiftsinstitut får anstå till dess att frågan om en eventuell skuldsaneringslag har nått sin lösning. Skuldkommitténs be- tänkande tar upp frågan om skuldsanering och skissar ett förslag till en skuldsaneringslag. Någon lagstiftning har inte följt på utredningens förslag i den delen. Frågan om budgetrådgivning och skuldsanering behandlas också i flera rapporter från bl.a. Konsumentverket. Här kan bl.a. nämnas Konsumentverkets rapporter 1989/90:1 Hushåll i ekonomisk kris, 1990/91:14 Aldrig förr har så många fått låna så mycket, 1991/92:7 Från minus till plus, 1992/93:2 Budgetrådgivning - ett positivt alternativ samt Konsumentverkets årsbok 1992/93 Hushållens ekonomi. .

Frågan om ekonomisk rehabilitering av gäldenärer har också som nämnts behandlats av riksdagen vid upprepade tillfällen. Vid riks- mötet 1986/87 behandlades frågan i anledning av ett förslag från riksdagens revisorer (förs. 1986/87z7). Förslaget hade föranletts av en granskningsrapport 1985/86:7 om kronofogdemyndighetemas ut- nyttjande av personalresurser m.m. Revisorerna fann det mycket väsentligt att kronofogdemyndighetemas arbete också inriktas mot förbättrad information och aktiva insatser för ekonomisk rehabi- litering av gäldenärema. Revisorerna menade vidare att antalet mål hos kronofogdemyndigheten därmed torde på ett verksamt sätt kom- ma att minskas och antalet fall med långvariga gäldenärsförhållanden kunna begränsas. I anledning av revisorernas förslag uttalade riks- dagen (bet. 1986/87:LU21 , rskr. 1986/87:231) att detär angeläget att de möjligheter som finns att förebygga en ökad måltillströmning till kronofogdemyndighetema och att eljest effektivisera den exekutiva verksamheten tas till vara. Riksdagen delade därför revisorernas upp- fattning att det är viktigt att verka för ekonomisk rehabilitering av gäldenärema.

Vid riksmötet 1987/88 väcktes ett flertal motioner i ämnet. Detta föranledde riksdagens lagutskott (bet. l987/88:LU12, rskr 1987/88: 57) att inhämta remissynpunkter över vissa motioner som gällde just frågan om skuldsanering. Utskottet gjorde också i oktober 1987 ett studiebesök i Köpenhamn för att på ort och ställe studera de danska förhållandena eftersom man där sedan några år tillbaka hade en lag- stiftning rörande skuldsanering. I sitt av riksdagen godkända be- tänkande anför lagutskottet att frågan om skuldsanering bör bli föremål för en allsidig och förutsättningslös översyn och att både företagare och privatpersoner kan ådra sig skulder som de inte någon- sin kan betala. Utskottet uttalar vidare att "En enskild näringsidkare kan - hur seriöst än rörelsen bedrivits - av olika omständigheter som inte kan läggas honom till last bli tvungen att upphöra med sin verk— samhet eller bli försatt i konkurs. I båda fallen kan hans betalnings- skyldighet gentemot borgenärerna kvarstå. Är skulderna från rörelsen stora försätts han i en situation där hans framtida inkomster utöver existensminimum går åt till att betala borgenärerna. På motsvarande sätt kan andra seriösa och ansvarskännande fysiska personer av olika skäl hamna i en hopplös skuldsituation. Det ligger i sakens natur att en person som ådragit sig så stora skulder att han rimligen inte kan betala dem är föga motiverad att genom eget arbete skaffa sig in- komster och att han allmänt sett befinner sig i en svår social situation. Av hänsyn till både gäldenären och hans familj finns det enligt utskottets mening skäl för att han i ömmande fall bör kunna få till stånd en sanering av skuldförhållandena. För borgenärerna torde i allmänhet en skuldsanering sakna praktisk betydelse eftersom de inte kan räkna med att någonsin få full betalning. Utvecklingen visar också att det finns behov av en möjlighet till skuldsanering". Ut- skottet fortsätter: "Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att tiden nu är mogen för att spörsmålet om införandet i Sverige av en möjlighet till skuldsanering blir föremål för en samlad bedömning". Uskottet avslutar med att konstatera att utskottet inte bör ta ställning till hur förfarandet bör vara utformat, men att en viktig utgångspunkt är att regler om skuldsanering inte får leda till en allmän uppluckring av betalningsmoralen i samhället och att endast starka skäl bör ge en gäldenär en lättnad i skuldbördan. Utskottet understryker också att en sanering bör omfatta gäldenärens alla skulder och att den bör kunna komma till stånd oavsett om gäldenären varit försatt i konkurs eller ej.

Med anledning av riksdagens beslut i enlighet med utskottets be- tänkande tillsattes år 1988 Insolvensutredningen (Ju 1988:02) med uppdrag att utreda ett antal frågor på konkursrättens område. I en- lighet med vad som sades i direktiven (dir. 1988:52) behandlade

utredningen med förtur frågan om skuldsanering för fysiska personer. Utredningen presenterade sitt förslag till lagstiftning i delbetänkandet Skuldsaneringslag (SOU 1990:74). Betänkandet har remissbehandlats. Remissutfallet är övervägande positivt.

Frågan om skuldsanering har också uppmärksammats inom det nor- diska samarbetet i Nordiska rådet. I rådets rekommendation 10/ 1991 rekommenderar rådet de nordiska ländernas regeringar att förbereda lagstiftning rörande skuldsanering för privatpersoner (se Medlems- förslag A 922/ j).

Frågan om skuldsanering för fysiska personer har också under se- nare år kommit upp i riksdagen vid flera tillfällen. Lagutskottet behandlade frågan våren 1992 och uttalade då (se bet. 1991/921LU28) att det är angeläget att en möjlighet till skuldsanering för fysiska personer införs i Sverige. Vidare framhöll utskottet, liksom man gjort tidigare, att en viktig utgångspunkt måste vara att regler om skuld- sanering inte får leda till en allmän uppluckring av betalningsmoralen i samhället. Utskottet avstod från att uttala sig om Insolvensutred- ningens förslag, men utgick ifrån att förslaget noga övervägdes inom regeringskansliet och att regeringen skulle återkomma till riksdagen med någon form av förslag till skuldsanering för fysiska personer. Något tillkännagivande fann utskottet inte nödvändigt att göra.

Hösten 1992 behandlade lagutskottet återigen frågan om skuldsa- nering i ett yttrande till finansutskottet över en motion, som väckts med anledning av regeringens proposition 1992/93:50 om åtgärder för att stabilisera den svenska ekonomin (1992/93zLU2y).

I ett frågesvar i riksdagen den 19 januari 1993 (prot. 1992/93:53 s. 27-29) anförde jag att jag för närvarande inte var beredd att lägga fram något förslag om en skuldsaneringslag. Jag hänvisade till att jag först ville avvakta och se vad olika frivilliga lösningar kunde leda till. Skulle det visa sig att en skuldsaneringslag är nödvändig uteslöt jag inte lagstiftning. Jag framhöll också i min anmälan till 1993 års bud— getproposition (prop. 1992/93:100, bil. 3 s. 33-34) att jag förordade frivilliga lösningar på området, men att jag inte var beredd att helt avfärda tanken på att införa en skuldsaneringslag om det, alla fri- villiga lösningar till trots, skulle komma att visa sig nödvändigt.

1 anledning av motioner som väckts i ämnet vid riksmötet 1992/93 yttrade sig lagutskottet (1992/93:LU2y) till finansutskottet (1992/93:FiU1). Lagutskottet anförde därvid att behovet av möjlig- heter till skuldsanering för fysiska personer accentuerats under senare tid, varför vad utskottet tidigare uttalat om angelägenheten av in- förandet av en möjlighet till skuldsanering i allra högsta grad fort- farande har giltighet. Utskottet hälsade med tillfredsställelse att det igångsatts ett omfattande arbete såväl inom som utom regerings—

kansliet med att finna lämpliga lösningar. Utskottet fann att ett särskilt tillkännagivande från riksdagens sida knappast kunde på- skynda det arbete som redan bedrevs för att finna lämpliga lösningar. Finansutskottet ställde sig bakom lagutskottets bedömningar. Riks- dagen beslutade i enlighet med vad utskotten hade uttalat.

2.3. Riksdagens tillkännagivande

Frågan om skuldsanering kom upp en gång till vid samma riksmöte. Den 7 juni 1993 beslutade riksdagen (prot. 1992/93:123, rskr. 1992/931412) att ge regeringen tillkänna vad lagutskottet anfört i sitt betänkande 1992/93:LU49, att regeringen skall utarbeta former för en skuldsaneringsverksamhet i enlighet med vissa av utskottet angivna riktlinjer och med inriktning på ett ikraftträdande den 1 januari 1994. 1 betänkandet, som avgivits i anledning av ett flertal motioner som väckts i frågan om skuldsanering, gjorde utskottet följande över- väganden.

"Utskottet kan konstatera att en möjlighet till skuldsanering för fysiska personer alltjämt är i högsta grad angelägen. Utskottet ser därför mycket positivt på den av regeringen initierade och nu igång- satta försöksverksamheten med frivilliga lösningar, och utskottet förutsätter att denna verksamhet såväl intensifieras som utvidgas. Den i Stockholm inrättade nämnden, Skuldsaneringsnämnden, har därvid en viktig funktion att fylla som rådgivande organ.

Enligt utskottets mening finns det nu skäl att fortsätta på den in- slagna vägen och skapa ännu bättre möjligheter till skuldsanering genom rättslig reglering. Ett alternativ härvidlag skulle kunna vara att, såsom utskottet påpekade i sitt förenämnda yttrande till finans- utskottet, underlätta frivilliga överenskommelser genom att införa en lagreglerad möjlighet att helt eller delvis efterge de allmännas fordringar. En annan lösning som utskottet också pekade på i sitt yttrande skulle vara att införa ett särskilt skuldsaneringsinstitut efter mönster från andra nordiska länder. Såsom framgått av den ovan läm- nade redogörelsen för nordiska förhållanden har numera en rättslig reglering av skuldsanering för fysiska personer trätt i kraft inte bara i Danmark utan även i Norge och Finland. Vid utskottets studiebesök i Norge framkom också att alla berörda parter var i huvudsak positiva till en sådan reglering samt att politisk enighet förelåg om behovet av lagstiftning på området.

Det anförda leder utskottet till slutsatsen att tiden nu är mogen för att också i Sverige införa en lagreglerad ordning med skuldsanering för fysiska personer. Enligt utskottets mening synes därvid den norska modellen med erforderlig anpassning till svenska förhållanden vara den lämpligaste vägen att gå, detta särskilt med beaktande av att den norska lagen också främjar en frivillig skuldsanering.

I likhet med den norska modellen bör således en svensk skuldsane-

ring innefatta tre steg. För det första bör det ställas ett oeftergivligt Prop. 1993/94:123 krav på att gäldenären med alla rimliga medel försöker uppnå en öve— ' renskommelse med sina borgenärer. Endast om detta inte lyckas bör steg två med ett lagreglerat frivilligt förfarande kunna inledas efter en ansökan från gäldenären. Först om en överenskommelse därvid be- döms helt utsiktslös bör i steg tre en tvingande skuldsanering kunna komma till stånd. En viktig utgångspunkt är enligt utskottet att villkoren för en frivillig skuldsanering enligt steg två är desamma" som för en tvingande ordning enligt steg tre. Huvudsyftet med den förordade lagstiftningen är nämligen att i största möjliga utsträckning få till stånd frivilliga lösningar.

När det sedan gäller den närmare utformningen av lagregleringen vill utskottet endast framhålla vissa riktlinjer. Sålunda bör skuld- sanering kunna komma i fråga endast för fysiska personer med allvar- liga och varaktiga skuldproblem. Vidare bör lagregleringen möjlig- göra en flexibel tillämpning. Ett viktigt skäl härför är att förhindra stötande resultat. Från rätten till skuldsanering bör vissa gäldenärer kunna undantas efter en individuell prövning.

Också andra förutsättningar måste enligt utskottet uppfyllas för att en skuldsaneringsverksamhet skall kunna fungera tillfredsställande. Utskottet vill därvid peka på att verksamheten måste vara tillgänglig i hela landet på i huvudsak likartade villkor. Den måste också bedriva så resurssnålt som möjligt. Vilken organisationsforrn som därvid är lämpligast bör ingående övervägas. En tänkbar lösning är enligt ut- skottet att verksamheten i steg två med den lagreglerade frivilliga skuldsaneringen kan handhas av kronofogdemyndigheten. Ett annat alternativ är att denna verksamhet handhas av en särskilt utsedd utredningsman på motsvarande sätt som gäller vid förordnande av en skiftesman enligt 23 kap. 5 & ärvdabalken eller av en bodelnings- förrättare enligt 17 kap. äktenskapsbalken. Ytterligare alternativ bör dock kunna övervägas. Skuldsaneringsförfarandet bör i huvudsak kunna vara skriftligt och summariskt. När det gäller den tvingande skuldsaneringen enligt steg tre bör övervägas om beslut härom skall kunna fattas av annan instans än domstol för att sedan kunna över- klagas till domstol. Vad angår frågan om ändring av ett skuldsane- ringsprogram anser utskottet att detta under vissa förutsättningar bör kunna ske på begäran av antingen gäldenären eller borgenärerna. En sådan ändring bör kunna komma till stånd vare sig det är fråga om frivillig skuldsanering enligt steg två eller tvingande enligt steg tre. Förutsättningar för en ändring kan exempelvis vara att nya omstän- digheter tillkommit eller att gäldenären grovt åsidosätter sina förpliktelser enligt programmet.

Beträffande frågan om vilka skulder som skall omfattas av en skuld- sanering anser utskottet att i princip samtliga skulder bör omfattas, alltså även skatte- och avgiftsskulder. En viktig utgångspunkt är vidare att fordringsägama i huvudsak skall vara likställda. Här bör dock beaktas sådana faktorer såsom bl.a. fordringens art och storlek. En fråga som särskilt bör prövas är hur fastställda underhållsbidrag och fordringar som är förenade med panträtt i någon egendom skall behandlas.

Utöver det anförda bör givetvis en rad andra spörsmål övervägas.

Utskottet vill härvid endast nämna några av dessa. Frågan om en Prop. 1993/94:123 eventuell borgensmans ställning när gäldenären blir föremål för skuldsanering måste uppmärksammas. En annan fråga är förhållandet mellan ett skuldsaneringsförfarande och konkurs. Ytterligare ett spörsmål är vilka registrerings- och kungörelseåtgärder som ett skuldsaneringsförfarande bör föranleda. Vidare bör övervägas om en skuldsaneringslag skall innehålla särskilda regler om gäldenärens beneficium, dvs. vad denne skall få behålla för sin och sitt hushålls existens.

Utskottet vill avslutningsvis understryka att en lagstiftning på om- rådet bör utformas så restriktivt som möjligt för att den allmänna betalningsmoralen i samhället inte skall rubbas. I detta sammanhang bör också framhållas att en kontinuerlig uppföljning bör ske av skuld- saneringsverksamheten. Det måste också övervägas att vidta före- byggande åtgärder i syfte att försvåra överskuldsättning.

Sammanfattningsvis förordar utskottet att regeringen närmare utar- betar formerna för en skuldsaneringsverksamhet i enlighet med de riktlinjer som utskottet ovan skisserat och med inriktning på ett ikraftträdande den 1 januari 1994. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av samtliga motioner (motionerna 1992/93zL302, 1992/93:L303, 1992/93:L308, 1992/93:L310, 1992/931311, 1992/931315, 1992/931321, 1992/93:L322, 1992/93zL327, 1992/93:L328, 1992/931S0289 yrkande 3 och 1992/931Fi92 yrkande 16) i ärendet som sin mening ge regeringen tillkänna. "

Riksdagen godtog den 7 juni 1993 vad utskottet sålunda anfört.

2.4. Ekonomisk rådgivning och frivillig skuldsaneringsverk- samhet

Som jag redan har nämnt pågår försöksverksamhet med skuldsanering på flera håll i landet under olika former. Jag skall här redogöra för ett antal verksamheter med sådan inriktning. Redogörelsen gör inte anspråk på att vara komplett, utan skall ses mera som en exempli- fiering.

Konsumentverket inledde på uppdrag av regeringen (C92/971/FOK) under hösten 1992 en tidsbegränsad försöksverksamhet i Stockholm och i Skellefteå. Försöksverksamheten, som skall pågå i två år, har till syfte att finna former för samarbete mellan kommunens budget- rådgivare (konsumentvägledare och socialsekreterare) och ackords- centralens jurister för hantering av skuldsanering med underhands- ackord, att utarbeta kriterier för beviljande av underhandsackord och för en enhetlig handläggning av skuldsaneringsärenden samt att un- dersöka möjligheterna att finna finansiärer till ackordslikvider och andra saneringslån. Vidare har Konsumentverket tagit initiativ till och

bildat en rådgivande nämnd på central nivå för hanteringen av över— gripande frågor som rör skuldsanering.

På kommunal nivå fanns det i januari 1993 konsumentverksamhet i 237 av landets 286 kommuner. Budgetrådgivning erbjuds i 179 och skuldsanering i 107 kommuner. Hur många tjänstemän som deltar i denna verksamhet är svårt att få något exakt grepp om. Många kon- sumentvägledare sysslar med budgetrådgivning vid sidan. av andra arbetsuppgifter. Och det kan variera mycket från kommun till kom- mun hur den konsumentvägledande verksamheten i stort är organi- serad och särskilt hur arbetet med budgetrådgivning och skuld- sanering bedrivs.

Inom socialtjänsten arbetar man också med budgetrådgivning och skuldsanering. Även här är det svårt att beräkna hur många som arbetar med dessa frågor och hur mycket arbete som läggs ned på detta. Det finns mycket sällan särskilda tjänster för denna typ av verksamhet. Det är dessutom något oklart vad som verkligen menas med budget- och skuldrådgivning. Många hjälpsökande människor har en komplex problembild där det kan vara svårt att skilja ut vad som är ekonomiska problem och vad som är relaterat till annat. I dessa sammanhang är det också ofta svårt att skilja vad som är orsak och vad som är verkan. Är det exempelvis i vissa fall ekonomiska pro- blem som leder till alkoholmissbruk eller är det tvärtom?

Konsumentverket har under en följd av år förmedlat utbildning inom ämnesområdet. Man beräknar att cirka 2 000 personer mellan år 1985 och 1992 har deltagit i sådan utbildning och att nästan 1 000 personer har deltagit i sådan utbildning från den 1 januari till den 30 juni 1993. Den enda utbildning på högskolenivå som finns är en kurs i budget- och skuldrådgivning vid Institutionen för Hushålls- vetenskap vid Uppsala universitet. Enligt vad som har uppgivits från Konsumentverket är intresset för dessa frågor från landets sju social- högskolor ringa.

Konsumentvägledningeni Göteborgs kommun tog år 1992 initiativ till att starta en skuldsaneringsbyrå. Skuldsaneringsbyrån har nu påbörjat sin verksamhet, som finansieras av banker och finansbolag med verksamhet i Göteborgsregionen. Verksamheten är avsedd att va- ra ett försöksprojekt under två år. Som grund för verksamheten finns ett ramavtal mellan Göteborgs kommun och finansiärerna. Finan- siärerna förbinder sig, förutom att finansiera verksamheten, också att medverka vid handläggningen av de enskilda ärendena. Kommunen, genom Konsument Göteborg, är huvudman för hela verksamheten. Fem personer är anställda för att enbart syssla med denna verksamhet.

Ett annat exempel på verksamhet med frivillig skuldsanering är det

pilotprojekt som Metalls avd. 12 och konsumentkontoret i Trollhättan i samverkan med Konsumentverket bedrev under perioden februari 1990 till juni 1992.

Hos Kronofogdemyndigheten i Göteborgs och Bohus län har det un- der åren 1990 och 1991 bedrivits ett projekt med ekonomisk råd— givning. Projektet har därefter inlemmats med den ordinarie verk- samheten. Vid Kronofogdemyndigheten i Kristianstads län bedrevs under åren 1992 och 1993 ett projekt benämnt "Engångsgäldenären" med inriktning på ekonomisk rådgivning. Projektet har utvärderats av Pedagogiska institutionen vid Lunds universitet. Kronofogdemyndig- heten i Malmöhus län har sedan år 1986 bedrivit rådgivningsverksam- het för ekonomisk rehabilitering åt privatpersoner ("frivillig skuld- saneringsverksamhet"). Efter en organisationsförändring år 1988 tillskapades bl.a. verksamhetsgrenen "Förebyggande verksamhet", som sysslar med såväl extern information i förebyggande syfte som rådgivning åt enskilda i och för ekonomisk rehabilitering. Parallellt med detta har myndigheten också drivit frågor som rört samverkans— modeller med andra myndigheter och offentliga inrättningar. Krono- fogdemyndigheten i Gävleborgs län bedriver sedan juni 1991 en för- söksverksamhet med budgetrådgivning/skuldsanering för skuldsatta hushåll med betalningsproblem. Hos andra kronofogdemyndigheter bedrivs viss rådgivningsverksamhet som ett naturligt led i indriv- ningsarbetet, utan att det har formulerats i några projekt eller liknande och utan att särskilda tjänster har skapats för just rådgivningsverksamhet med inslag av skuldsanering.

Regeringen har - förutom uppdraget till Konsumentverket - konti— nuerligt följt hushållens skuldutveckling och de åtgärder av frivillig natur som har vidtagits på området. En arbetsgrupp med företrädare för Justitiedepartementet, Socialdepartementet, Finansdepartementet och Civildepartementet har dessutom bevakat utvecklingen i stort inom området med skuldsanering, inklusive de lagstiftningsätgärder som vidtagits i våra nordiska grannländer. En uttalad önskan från bl.a. min sida har varit att avvakta de pågående försöksprojekten på området för att se om en utvärdering av dessa kan ge bättre underlag för en eventuell lagstiftning i ämnet. En utgångspunkt har därvid varit att frivilliga lösningar är att föredra framför lösningar med tvångs- mässiga inslag. En annan utgångspunkt har varit att problemen med s.k. överskuldsättning inte enbart bör vältras över på det allmänna utan att även banker och andra kreditgivare bör kunna bidra till en lösning av problemen. De projekt och andra verksamheter som har bedrivits inom det aktuella området - och som här har redovisats - utgör givetvis en viktig källa till kunskap om problemen med den belastning som en hög skuldsättning kan utgöra hos hushållen. De

lämnar också ett viktig erfarenhetsbidrag till ett lagstiftningsarbete på området.

3 Utländska förhållanden

3.1. Allmänt

Lagstiftning om skuldsanering finns på många håll i världen. Inne— hållet och innebörden i dessa lagregleringar skiftar givetvis mellan olika rättssystem och olika rättsordningar. En grundläggande skillnad finns mellan de kontinentala, inklusive de nordiska, och de anglo- amerikanska rättssystemen. Denna skillnad bottnar i de olika syn- sätten på vad som bör hända med en gäldenärs skulder efter en kon- kurs. I England och USA gäller sedan länge, att en gäldenär befrias från ansvar för de skulder som inte har blivit betalda i konkursen. I England har man dessutom sedan år 1971 kontinuerligt arbetat med ett förhållandevis ambitiöst rådgivningsprogram för skuldsatta per- soner. ] detta program ingår särskilda organ som sysslar med en brett upplagd rådgivning kring privatekonomiska frågor över huvud taget. Rådgivningsorganet kan också bistå gäldenären med upprättandet av en hushållsbudget och även biträda vid förhandlingar med borgenärer. Den engelska och fram för allt den amerikanska insolvensrätten har av tradition varit "gäldenärsorienterad". ] amerikansk rätt brukar t.ex. framhållas, att konkursinstitutet tjänar två olka huvudsyften, nämligen dels att ge borgenärerna möjlighet till betalning på såvitt möjligt lika villkor och dels att befria "den ärlige, men mindre lyckosamma gäldenären" från hans skulder och ge honom en chans på nytt. I England och USA finns också regler om skuldsanering utan samband med konkurs.

Bland de kontinentaleuropeiska västländema har tankegångar lik- nande de anglo-amerikanska börjat göra sig gällande under senare år. Det är egentligen endast i Italien, Spanien och Grekland som man inte betraktar överskuldsättning som något samhällsproblem. I dessa länder anses det i stället vara något som enbart rör den privata sfären. I de flesta övriga europeiska stater är överskuldsättning ett "erkänt" samhällsproblem. I flera länder finns det organiserad rådgivning i offentlig eller privat regi uppbyggd. Förutom i England finns råd— givningsprogram att tillgå i Tyskland, Frankrike, Nederländerna och sedan nyligen även Belgien. I Tyskland finns budgetrådgivning och skuldsanering sedan en tid som ett särskild område inom social- vården. Förhållandena i Nederländerna är värda ett särskilt omnäm- nande. Där finns sedan år 1986 organiserad budgetrådgivning och

skuldsanering som bygger på en överenskommelse mellan banker och Prop. 1993/94:123 finansinstitut. Inom ramen för denna överenskommelse kan skuldsatta personer få hjälp av olika slag för att komma till rätta med sina ekonomiska problem. Det kan, förutom ren rådgivning, vara fråga om betalningsanstånd och saneringslån. I anslutning till överens- kommelsen har det, förutom allmänna råd och principer, utarbetats modeller för villkor och betalningsplaner för skuldsanering, an- passade för olika individuella behov. I Frankrike infördes rätt till skuldbefrielsen efter konkurs år 1985 och ett skuldsaneringsinstiut fristående från konkurs infördes i mars 1990. Den franska riksbanken har byggt upp en regional organisation som sysslar med skuldsa- nering. Alla skuldsatta med en uppriktig vilja att lösa de ekonomiska problem de inte kan hantera på egen hand kan vända sig till organisa- tionen för att få hjälp. Organisationen har inte tillgång till några maktmedel varken gentemot gäldenären eller hans borgenärer. Orga- nisationen kan dock biträda gäldenären när han vänder sig domstol. Domstolen kan bestämma en avbetalningsplan, men den har inte möj- lighet att mot någon borgenärs vilja sätta ned skuldbelopp. Domstolen kan också förordna om anstånd samt bestämma att sätta ned storleken på den dröjsmålsränta gäldenären skall betala och även bestämma att avbetalningar skall räknas av på en kapitalskuld först. Den enda kapitalskuld domstolen kan sätta ned mot en borgenärs vilja är den restskuld som kvarstår sedan pantsatt egendom har sålts. Antalet frivilliga uppgörelser inom ramen för det franska systemet som innehåller moment av skuldsanering, dvs. nedsättning av skulderna, visar att det där varit en framkomlig väg för många med skuld— problem. I Tyskland har nyligen införts regler om skuldbefrielse (Restschuldbefreiung) efter konkurs. Desssa regler kan sägas vara en kombination av skuldbefrielse efter konkurs och ett fristående kon- kursinstitut. Även i Österrike har det lagts fram ett lagförslag om skuldsanering. Förslaget har behandlats i det österrikiska parlamentet under hösten 1993. Avsikten är att lagen skall träda i kraft under år 1995 .

Bland våra nordiska grannländer har Danmark sedan år 1984 samt Norge sedan den 1 januari och Finland sedan den 8 februari 1993 särskild lagstiftning om skuldsanering. Kännetecknande för dessa nordiska lagar är att de samtliga kan sägas utgöra ett alternativ till konkurs och att de är förhållandevis långtgående när det gäller möj- ligheterna att mot borgenäremas vilja skriva av eller ned skulder. I den bemärkelsen har de inga motsvarigheter i övriga Europa, där ton- vikten är lagd på frivilliga överenskommelser. Det är endast i USA man kan finna en lagstiftning som är så "generös" mot gäldenären som den nordiska. '

Problemem med överskuldsättning, som definieras som en konsu- mentfråga, har också uppmärksammats inom EU, bl.a mot bakgrund av det andra bankdirektivet som möjliggör en fri etablering för banker och finansinstitut inom EU, vilket i sin tur för med sig vissa problem rörande konsumentskyddeti allmänhet. En studie har gjorts av förhållandena på området bland EU:s medlemsstater. Studien har mynnat uti ett utkast till ett EU direktiv. Vidare har det inom ramen för studien konstruerats en modell för hur problem med överskuld- sättning skall kunna angripas. I modellen diskuteras övergripande frågor av insolvensrättsligt slag ur såväl gäldenärens som borgenärens perspektiv samt ur ett större samhällsperspektiv. Men modellen be- handlar också mer detaljerade frågor, bl.a. kring kriterier och villkor för skuldsanering.

1 det följande skall jag översiktligt redogöra för huvuddragen i den nordiska ländernas lagstiftning om skuldsanering.

Hänvisningar till S3-1

  • Prop. 1993/94:123: Avsnitt 4.1

3.2. Danmark

Allmänt

1 Danmark trädde regler om skuldsanering i kraft den 1 juli 1984. Reglerna har inarbetats i konkurslagen. Skuldsanering kan i Danmark ske såväl i konkurs som utom konkurs. Det senare är i praktiken den helt dominerande varianten. Lagstiftningen byggde på ett utrednings- förslag, "Betaenkning om Gaeldsanering (nr. 957/ 1982) vilket i sin tur till stora delar anslöt sig till en tidigare publicerad rapport med titeln "Gaeldsanering - et begrundet forslag" som en grupp forskare och praktiker vid Universitetsforeningen for det sydlige og vestlige Jylland publicerat år 1974. Aven om reglerna om skuldsanering i Danmark har flutit in i konkurslagen, så har det såväl under lagstift- ningsarbetet som vid den praktiska tillämpningen uttalats att regle- ringen är att hänföra till det socialrättsliga området. Den danska lagstiftningen om skuldsanering bygger på tre grundkri- terier. En privatperson skall efter ansökan kunna erhålla skuld- sanering om hans skuldsitutation är hopplös, om det utifrån en kon- kret värdering är skäligt med skuldsanering och om beslut om detta träffas under betryggande former. Det danska systemet vilar därför på ett kvalificerat insolvenskriterium, en allmän skälighetsprövning och ett förfarande förlagt till domstol. I Danmark finns, som nämnts, skuldsanering i två former, dels i samband med konkurs och dels utan sådant samband. Den följande redogörelsen avser det från konkurs fristående skuldsaneringsinstitutet.

Gäldenärskretsen och skuldsituationen

Endast fysiska personer kan komma i fråga för skuldsanering. Det

framgår inte uttryckligen av lagtexten att fysiska personer som driver Prop. 1993/94:123 rörelse skulle vara diskvalificerade att erhålla skuldsanering, men i den praktiska tillämpningen har man varit mycket återhållsam med att bevilja skuldsanering för någon som vid ansökningstillfället är att betrakta som näringsidkare. För denna grupp av gäldenär finns i stället en möjlighet att få skuldnedsättning genom tvångsackord. Att en gäldenär tidigare har varit näringsidkare och att skulderna härrör från sådan verksamhet är däremot inte något hinder för att erhålla skuldsanering. Den situationen är tvärtom särskilt uppmärksammad av den danska lagstiftaren och i praxis finns ett inte obetydligt antal sådana fall.

I den danska lagstiftningen uppställs alltså ett kvalificerat insolvens- rekvisit för att en person skall komma i fråga för skuldsanering. Det avgörande är att gäldenärens ekonomiska situation skall bedömas vara så hopplös att han varken i nuläget eller under de närmaste åren har någon möjlighet att uppfylla sina skuldförbindelser. Den insolvens- rättsliga bedömningen av nuläget görs på ungefär samma sätt som vid en konkursansökan. Avgörandet om gäldenärens ekonomiska situation med hänsyn till hans framtida betalningsförmåga skall anses vara hopplös måste däremot träffas på grundval av en mer osäker prognos. Denna prognos görs utifrån bedömningen huruvida gäldenären med hänsyn till skuldemas storlek samt gäldenärens ålder, anställning, utbildning och familjeförhållanden har någon utsikt till att kunna betala sina skulder. Bevisbördan för den bristande betalningsförmågan åvilar gäldenären. I förarbetena uppställs stränga bevismässiga krav och det förordas restriktivitet vid tillämpningen. Gäldenärens till- gångar och sannolika inkomster för de närmaste åren skall vara klart otillräckliga för att täcka skulderna. De stränga villkor som sålunda har uppställts har också vunnit efterföljd vid tillämpningen. Det upp- ställs i lagen inget krav på att skuldbördan skall vara av viss storlek. Skuldbördan skall emellertid vara betydande, vilket är ett relativt kriterium. I praxis har dock ställts krav på att skulderna i absoluta tal uppnår viss storlek. För förvärsarbetande är det normalt med en nettoskuldbörda om 230 000 - 300 000 danska kronor bland dem som beviljas skuldsanering. För pensionärer och andra som inte förvärvs- arbetar förekommer att skuldsanering har beviljats den som har en nettoskuldbörda på ungefär 70 000 danska kronor. Den totala skuld- bördan bland dem som har beviljats skuldsanering varierar dock i stor utsräckning. Detta hänger samman med att den totala skuldsättningen måste vägas samman med andra faktorer som exempelvis gäldenärens ålder och utbildning samt familjeförhållanden. Om gäldenären har en hög inkomst mäste nettoskuldbördan regelmässigt vara större än om gäldenären har en låg inkomst.

Skuldemas ålder har alltså en självständig och stor betydelse vid bedömningen om skuldsanering skall beviljas. Ju äldre skulderna är desto mer uppenbar framstår gäldenärens bristande betalningsför- måga. Det har också betydelse om skuldsättningen har uppkommit under andra förhållanden än de nuvarande, exempelvis vid en nä- ringsverksamhets sammanbrott och påföljande konkurs.

Vid rättens prövning tillmäts också omständigheterna vid skuldemas tillkomst stor betydelse. Skulder som gäldenären har ådragit sig

genom kriminellt beteende av grövre beskaffenhet medför 1 allmänhet Prop 1993/94:123 att möjligheten att erhålla skuldsanering ar liten, om än inte utesluten. Tidpunkten för brottsligheten kan härvid ha betydelse. Med grov kri- minalitet har i detta sammanhang likställts lättsinnig, spekulativ och hänsynslös skuldsättning. Har gäldenären ådragit sig skulder i syfte att kvalificera sig för skuldsanering kan detta hindra att skuldsanering beviljas. Omständigheterna vid skuldemas tillkomst kan också tala för skuldsanering. Har gäldenären exempelvis genom borgensåtagande för familjemedlemmars skuld ådragit sig en betydande skuldbörda är betänklighetema mot skuldsanering mindre.

Hur gäldenären har hanterat sin skuldsituation fram till ansökan om skuldsanering är ytterligare en omständighet som rätten tillmäter betydelse i skuldsaneringsärendet. Rimliga amorteringar av skulden talar för skuldsanering. Har gäldenären däremot bringat sina till- gångar i säkerhet för borgenärerna, exempelvis genom äktenskaps- förord till förmån för maken eller genom att driva rörelse i makens namn, får skuldsaneirng som regel anses utesluten. Det förhållandet att gäldenären har haft en hygglig nettoinkomst utan att för den skull ha avbetalat på skulden talar emot skuldsanering. Detsamma gäller om gäldenären har prioriterat avbetalningar på skulder som är säk- rade med annans borgenåtagande. Har gäldenären trots ekonomiska svårigheter skuldsatt sig ytterligare, försvåras möjligheten för honom att erhålla skuldsanering.

Vid rättens prövning skall dessutom beaktas gäldenärens intresse av att erhålla skuldsanering och hans sätt att förhålla sig- under ärendets handläggning. Om gäldenären förtiger viktiga fakta eller döljer rele- vanta omständigheter eller tillgodoser någon speciell borgenär fram- för-_ en annan, bör skuldsanering inte komma i fråga.

Aven andra omständigheter än de nu redovisade-kan beaktas i skuldsaneringsärendet. I förarbetena nämns näraliggande möjligheter till arv eller ekonomiskt bistånd från familj eller vänner. Det har emellertid ansetts ligga närmare till hands att borgenärerna får bära förlustrisken 1 stället för närstående som inte har haft någon fördel av skuldsättningen.

Det finns dock anledning att framhålla att rätten i skuldsanerings- ärendet gör en totalbedömning, där alla relvanta omständigheter vägs samman. Några 1 praktiken vanligt förekommande orsaker till avslag är att gäldenären har stora, återkommande skatteskulder. Över huvud taget i de fall det finns tecken på skatteflykt eller andra illojala förfaranden försvåras möjligheterna att erhålla skuldsanering. Däremot anses ränta på gamla skatteskulder inte utgöra något hinder för att bevilja skuldsanering. Vidare fästs stor vikt vid hur gäldenären själv har försökt att klara upp sin ekonomsika situation. Har han inte gjort några allvarligt menade försök att lösa sina ekonomiska pro- blem, talar det för att skuldsanering inte beviljas. En annan orsak till avslag kan vara att gäldenären är endast tillfälligt arbetslös. I ett sådant fall brister det ofta' 1 kravet att situationen skall vara "hopp- lös". Även det förhållandet att de löpande utgifterna är större än de löpande inkomsterna talar emot skuldsanering. I flera fall utgör oklara boendeförhållanden, ofta i samband med äktenskapsskillnad, hinder mot skuldsanering. I dessa fall går det nämligen inte att göra

upp en tillräckligt säker budget, eftersom den viktiga post boende- Prop. 1993/94:123 kostnaden normalt utgör inte kan beräknas. Hinder mot skuldsanering föreligger över huvud tag et i de fall det inte går att göra tillräckligt säkra prognoser beträffande gäldenärens framtida inkomster och ut- gifter. Att så är fallet beror oftast "på bristande medverkan från gälde- närens sida. Slutligen är det förhållandevis vanligt att skuldsanering inte beviljas därför att skulderna är för färska.

Gäldenärer med en betydande skuldsättning i form av studielån har såväl i lagstiftning som i praxis blivit föremål för särskilt intresse. Av den ursprungliga lagregleringen framgick inte klart hur studieskulder skulle behandlas i skuldsaneringsärendet. Formellt mötte inte något hinder mot att ta med även sådana skulder, men domstolarna ställde sig i regel avvisande till detta. Man hänvisade bl.a.-till att det fanns möjlighet till f.d. studerande att få vissa räntebidrag och till att en akademisk utbildning är avsedd att ge den skuldsatte en hög inkomst i framtiden.

Ar 1987 gjordes vissa lagändringar som rörde gäldenärener med studieskulder. Det tillskapades då ett särskilt system på detta område med rätt till antingen bidrag till att betala studieskulden eller eftergift av skulden. Syftet med den senare regleringen är att en låntagare som har försökt att betala av studieskulden men har misslyckats skall ges möjlighet genom nedskrivning av skuldbeloppet - att kunna betala av den inom 15 år. Beslutsinstans är Hypoteksbanken. Eftergift sker efter en individuell behovsprövning. Man kan tidigast komma i fråga för eftergift när tolv år gått sedan utbildningen avbrutits eller avslutats. Den resterande skulden skall betalas under tre år. Skäl till eftergift är bl.a. långvarig sjukdom eller arbetslöshet.

Vid sidan av detta särskilda eftergiftssystem blev det genom refor- men år 1987 också möjligt att erhålla skuldsanering även i de fall skuldmassan innehöll studieskulder. Vid prövningen av en sådan an- sökan har domstolen att på vanligt sätt ta ställning till om det kvalificerade insolvensrekvisitet är uppfyllt. Därvid skall beaktas att en studieskuld är en skuld som påtas som en långsiktig investering för att senare i livet ge utdelning i form av exempelvis hög lön. I mo- tiven till ändringarna påtalas att det därför inte alltid kan förutsättas att en sådan investering skall vara möjlig att avveckla inom fem år.

Skuldsaneringsbeslutets innehåll och rättsverkningar m. m.

Ett beslut av rätten som tillmötesgår gäldenärens begäran om skuld- sanering, skall klargöra vilken del av gäldenärens skulder som berörs av skuldsaneringsbeslutet, med angivande av den procentsats vartill skulderna sätts ned. Beslutet kan också innebära att gäldenären får anstånd viss tid med att betala den skuld som återstår efter ett beslut om skuldsanering. Vidare skall av beslutet framgå storleken av, och förfallotiden för, avbetalningsbeloppen. Nedsättningsprocenten skall vara densamma för samtliga skulder som omfattas av beslutet. Näm- nas kan att rätten inte kan fastställa en annan, högre procentsats än den som gäldenären själv har förklarat sig beredd att godta. Rättens möjlighet enligt lagen att delvis tillmötesgå gäldenärens begäran tar sikte på de fall där rätten förordnar att skuldsaneringsbeslutet skall

avse skulder som har uppkommit före viss tidigare tidpunkt än den Prop. 1993/94:123 normala. Det normala är annars att beslutet omfattar alla skulder som har uppkommit före rättens beslut om inledande av skuldsanering (fristdagen). De skulder som har uppkommit före fristdagen skall dock behandlas lika, dvs. samma procentuella nedsättning skall tillämpas för samtliga skulder. Det saknas alltså möjlighet att besluta om totalt bortfall av vissa skulder, exempelvis äldre sådana och sam- tidigt nedsättning av andra skulder, exempelvis färskare sådana. Det är inte heller möjligt att inom ramen för ett skuldsaneringsbeslut be- stämma att vissa fordringar, t.ex. fordringar som endast uppgår till smärre belopp ("småfordringar"), helt skall undantas eller att fordringar med hänsyn till sin karaktär skall särbehandlas. Någon skillnad mellan prioriterade och oprioriterade fordringar görs över huvud taget inte. Det allmännas fordringar på skatter och avgifter omfattas av skuldsaneringsbeslutet på samma sätt som andra for- dringar. Likabehandlingsprincipen är således konsekvent genomförd i lagen. Ett undantag görs dock i det att skuldsaneringsbeslutet inte omfattar fordringar med panträtt som säkerhet i den utsträckning panten förslår till betalning av fordringen. Uppstår det efter reali- sation en "restskuld" omfattas däremot den av skuldsaneringsbeslutet. Fordringar som gäldenären har bestritt behandlas i skuldsanerings- ärendet som om de inte vore bestridda. Skuldsaneringslagstiftningen inrymmer alltså inte några möjligheter till tvistelösning. Sådant får i förekommande fall lösas inom den vanliga tvistemålsprocessen. Lagen innehåller också en regel om att gåvolöften bortfaller. Detsamma gäller ränteanspråk på de av beslutet omfattade fordringarna för tiden efter det att skuldsaneringförfarandet har inletts.

Huvudregeln vad gäller nedsättningen är att skulden skall sättas ned till ett belopp, som gäldenären med återhållsam livsföring klarar av att betala under en femårsperiod. Undantagsvis kan en längre eller en kortare tidsperiod fastställas. ] förarbetena till lagen förutsätts att nedsättning till noll, dvs totalt skuldbortfall endast undantagsvis skall förekomma. I praktiken har det emellertid visat sig att nedsättning till noll förekommer i cirka en tredjedel av alla de fall där skuldsanering beviljas. Totalt skuldbortfall förekommer dock i stort sett endast i sådana fall där gäldenärens livssituation radikalt har förändrats sedan skulderna uppkom. De månatliga betalningarna som gäldenären gör ligger i genomsnitt på 500 - 3 000 danska kronor. Månatliga avbetal- ningar på endast några hundratal kronor förekommer knappast i prak- tiken.

Efter det att ett skuldaneringsförfarande har inletts kan exekutiva åtgärder i form av kvarstad och utmätning inte äga rum för fordringar som omfattas av skuldsaneringsförfarandet. För fordringar som inte omfattas av förfarandet, exempelvis fordringar med pant som säker- het eller fordringar som har uppkommit efter ett beslut om att inleda skuldsanering, möter däremot - med vissa inskränkningar - inte något hinder mot exekutiva åtgärder. Ett skuldsaneringsförfarande påverkar inte möjligheterna att erhålla införsel i gäldenärens lön för exempelvis underhållsbidrag och böter.

Den omständigheten att gäldenären har ansökt om skuldsanering ut- gör inte något hinder mot att rätten på vanligt sätt prövar en konkurs-

ansökan mot denne. En sådan prövning kan ske även sedan skuldsa- neringsbeslut har meddelats. Som nämnts innehåller den danska lag- stiftningen också en möjlighet till skuldsanering i konkurs; ett förfarande som dock - tvärtemot lagstiftarens intentioner - har kom- mit att tillämpas endast i ett fåtal fall. De grundläggande förutsätt- ningarna för att uppnå skuldsariering i konkurs är desamma som för skuldsanering utan konkurs. Aven rättsverkningarna av en skuld- sanering i konkurs är desamma som en skuldsanering utan konkurs. Lagstiftningen innehåller också en specialreglering som innebär att konkurslagens återvinningsbestämmelser har gjorts tillämpliga även på skuldsaneringsförfarandet utan konkurs.

Till skillnad mot vad som gäller vid konkurs förlorar en gäldenär som har ansökt om skuldsanering inte i något skede under ärendets handläggning rådigheten över sin egendom eller över sin ekonomi.

Ett skuldsaneringsbeslut har samma rättsverkningar som en stadfäst förlikning. Det innebär bl.a. att ett i beslutet angivet avbetal- ningsbelopp, som inte erläggs i rätt tid, genast kan bli föremål för exekutiva åtgärder hos gäldenären.

Genom skuldsaneringsbeslutet befrias alltså gäldenären helt eller delvis från betalningsansvaret för de skulder som omfattas av be- slutet. Beslutet är bindande även för de borgenärer som inte är kända vid den tidpunkt då beslutet fattas. Beslutet gäller inte bara mellan gäldenären och hans primära fordringsägare, utan även mellan gälde- nären och eventuella borgensmän och andra medgäldenärer. Det inne- bär att de senare inte till den del betalningsansvaret har fallit bort kan göra regresskrav gällande mot gäldenären. Skuldsaneringsbeslutet ut- gör inte något hinder för borgenärema att utkräva betalning enligt den ursprungliga förbindelsen av en borgensman eller annan solida- riskt ansvarig medgäldenär. Omprövning av ett skuldsaneringsbeslut

Ett skuldsaneringsbeslut skall i största möjliga utsträckning vara defl- nitivt. När särskilda hänsyn gör sig gällande kan dock gäldenären i rena undantagsfall efter ansökan få till stånd en omprövning. Det som då kan ändras är avbetalningsbestämmelsema och eventuella anstånds- bestämmelser. Däremot kan nedskrivningsprocenten inte ändras. En ändring av avbetalningsbestämmelsema måste omfatta alla berörda fordringar; likabehandlingsprincipen får alltså alltjämt verka. Det finns inte någon motsvarande möjlighet att ändra ett beslut om skuld- sanering om gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen skulle förbättras i förhållande till de beräkningar som gjordes vid pröv- ningen i skuldsaneringsärendet.

Ett skuldsaneringsbeslut kan dock omprövas också på begäran av en berörd borgenär. Så är fallet om det visar sig att gäldenären under skuldsaneringsbehandlingen gjort sig skyldig till någon form av svek eller om denne på annat sätt grovt åsidosätter vad som åligger honom enligt skuldsaneringsbeslutet. Enbart det förhållandet att gäldenären inte förmår fullgöra sina åligganden enligt avbetalningsplanen är dock inte tillräckligt för att upphäva beslutet.

Förfarandets gång m.m.

Ansökan om skuldsanering görs vid den skifteret (ett till domstol i första instans knutet judiciellt organ motsvarande det tidigare svenska konkursdomarinstitutet) där gäldenären har sitt hemvist. Lagen inne- håller inte något krav på att sökanden är dansk medborgare, men ett visst krav på anknytning till landet finns.

Ansökan skall göras på en för ändamålet särskilt utarbetad blankett. I ansökan skall gäldenären redogöra för sin familjesituation, sin ut— bildning och sina arbetsförhållanden. Inkomster och utgifter samt till- gångar och skulder skall utförligt redovisas i ansökan. Kopior av de senaste självdeklarationerna samt skattsedlar för de senaste tre åren skall ges in tillsammans med ansökan. Detta gäller även lönebesked och pensionsbesked för de senaste tre månaderna. För den som är gift eller sambo skall motsvarande uppgifter lämnas för partnern. Gälde- nären undertecknar sin ansökan under straffansvar och försäkrar på heder och samvete att de lämnade uppgifterna är korrekta. Om det under ärendets handläggning kommer fram att ansökan innehåller medvetna oriktigheter, medför detta att ansökan avslås. Ansökan kan också komma att avvisas direkt om den har formella brister eller det framstår som utsiktslöst för sökanden att erhålla skuldsanering.

Om ansökan inte avvisas skall rätten snarast möjligt kalla till ett sammanträde. Detta första sammanträde har en utredande karaktär. Vid sammanträdet får gäldenären tillfälle att komplettera sin ansökan. Rätten har en skyldighet att vägleda gäldenären på detta stadium. Det är också relativt vanligt att gäldenären biträtts av företrädare för de sociala myndigheterna vid upprättandet av sin ansökan. Sammanträdet utmynnar inte sällan i att gäldenären får viss tid på sig att kom- plettera sin ansökan. Sammanträdet kan emellertid också utmynna i att rätten direkt avvisar ansökan. Avvisning kan också ske efter det att gäldenären har kompletterat sin ansökan och ett nytt sammaträde med gäldenären har satts ut. Vid detta första sammanträde, eller sammanträden, deltar alltså endast gäldenären, även om borgenärs- synpunkter redan då kan finnas tillgängliga. Här sker den första sållningen av ärendena. Om avvisning inte sker, kan rätten vägra att inleda skuldsanering under förutsättning att det inte finns någon rimligt utsikt för gäldenären att erhålla skuldsanering, gäldenären uteblir från ett sammanträde eller gäldenären inte ställer begärd säkerhet för kostnaderna i ärendet.

Om rätten beslutar att inleda skuldsanering, skall detta kungöras i viss ordning. I kungörelsen skall okända borgenärer uppmanas att ge sig till känna. Rätten beslutar också att lämna ärendet över till en särskilt förordnad rättens medhjälpare. Ungefär tjugofem procent av alla ansökningar när så långt. För storstäderna är andelen lägre. [ Storköpenhamn beviljas skuldsanering i ungefär 15 - 20 procent av alla skuldsaneringsärenden, dvs. i nära nog alla ärenden där skuld- sanering har inletts). Rättens medhjälpare utses bland advokater, företrädesvis - enligt vad som upplysts - bland sådana som inte sysslar med konkursförvaltning. Rättens medhjälpare skriver vanligen ett brev till gäldenären, socialmyndigheten och Skattemyndigheten. Några sekretessproblem finns inte. Domstolen kan hämta in alla er-

forderliga uppgifter från andra myndigheter och kan lämna fullmakt till rättens medhjälpare att göra detsamma. Trots att det inte är något krav i lagen inhämtas dock regelmässigt gäldenärens samtycke till att sådana uppgifter hämtas in. Skulle gäldenären vägra att medverka på denna punkt, kan ansökan komma att avslås. Rättens medhjäpare kon- taktar också skriftligen alla kända borgenärer. Rättens medhjäpare har också ett eller flera sammanträffanden med gäldenären. Det är inte ovanligt att något sådant sammanträffande äger rum i gäldenärens hem. Vid dessa sammanträffanden gås gäldenärens familjesituation liksom sociala förhållanden i övrigt igenom och en familjebudget görs upp. Rättens medhjälpare avslutar sitt arbete med att tillsammans med gäldenären upprätta ett förslag till skuldsanering. I förslaget anges bl.a. nedsättningsprocenten och hur mycket gäldenären månatligen skall betala till ett särskilt bankkonto. Förslaget tillställs rätten, som sätter ut ett sammaträde till vilket gäldenären och samtliga borgenärer kallas. Det är dock mycket ovanligt att någon borgenär inställer sig till sammanträdet. Vid sammanträdet går man igenom gäldenärens förslag till skuldsanering. Tillfälle ges att ställa frågor till gäldenären. Vid sammanträdet kan också någon representant för de sociala myn- digheterna vara närvarande. I anslutning till detta sammanträde avgör rätten ärendet. På detta stadium avslås ett ärende ytterst sällan.

Eftersom ett meddelat skuldsaneringsbeslut oftast innehåller en av- betalningsuppgörelse är det nödvändigt med någon form av reglering även av det forsatta förfarandet. I och med att ärendet är avslutat är dock rätten och rättens medhjälpare hindrade från att medverka. I regel innehåller därför skuldsaneringsbeslutet en anvisning om att ett visst månatligt belopp skall sättas in på ett konto i en bank. Med- hjälparen tillställer banken en fördelningslista, av vilken det framgår vilket belopp varje borgenär skall påföras. De medel som sätts in på kontot görs oåtkomliga för såväl gäldenärens som borgenäremas dispositioner. Den kontoförande banken skall inte heller kvittningsvis kunna göra gällande någon rätt till medlen på kontot. En gång per år fördelas sedan de insatta medlen bland de berättigade borgenärerna. Banken är berättigad till ersättning för sin hantering av kontot. Denna ersättning skall erläggas av gäldenären, som i gengäld tillgodoförs ränta på behållningen. Enligt vad som har upplysts är det emellertid vanligt att köntot görs räntelöst och att gäldenären som kompensation härför befrias från hanteringsavgiften.

Kostnader Och statistik m.m.

Det till folketinget framlagda förslaget om en skuldsaneringslag inne- höll en regel om att gäldenären skulle betala en ansökningsavgift på 1 500 danska kronor. Den delen av förslaget kritiserades dock starkt under behandlingen av lagförslaget i folketinget och regeln om ansök- ningsavgift kom inte att inflyta i den lag'som antogs av folketinget.

De kostnader som uppstår i ett skuldsaneringsärende kan sägas vara av tre slag. Det är kostnader hos domstolen och andra myndigheter, kungörelsekostnader och ersättning till rättens medhjälpare. Det är naturligtvis svårt att exakt beräkna kostnaderna för förfarandet hos domstolen och andra myndigheter. Den personal som vid domstolarna

sysslar med skuldsaneringsärenden har också med andra arbetsupp- gifter. Detsamma torde gälla förhållandena hos de sociala instanser och skattemyndigheter som är inblandade i ett skuldsaneringsför- farande. Försiktiga beräkningar som har gjort inom Justitiedeparte- mentet på grundval av vad som upplysts från Sö - og Handelsretten pekar mot att förfarandet kräver fem årsarbetskrafter vad gäller domarpersonal och två vad gäller övrig personal. En årskostnad (siffrorna är från år 1991) för dessa tjänster kan mycket ungefärligt uppskattas till två miljoner danska kronor. Rättens medhjälpare ersätts normalt med 8 - 10 000 danska kronor per ärende, ibland upp mot 15 000 kr. Denna kostnad uppkommer emellertid endast i cirka 25 procent av alla ärenden, eftersom ungefär 75 procent av alla an- sökningar avvisas eller avslås innan någon medhjälpare har förord- nats. Med en årlig ärendevolym om ungefär 2 200 ärenden i vilka skuldsanering beviljas och där således rättens medhjälpare har förordnats blir årskostnaden för rättens medhjälpare 27,5 miljoner danska kronor (genomsnittskostnaden har då satts till 12 500 danska kronor). Den totala årskostnaden för danska staten är alltså cirka 30 miljoner danska kronor plus kostnaderna för kungörelseannon- sering.

Antalet ansökningar det första året (1984) lagen var i kraft uppgick till 2 760.__Då skall observeras att lagen trädde i kraft först den 1 juli det året. Aret därpå uppgick antalet ansökningar till 5 546. För åren 1986 och 1987 uppgick antalet ansökningar till 3 797 respektive 4 000. Härefter har antalet ansökningar och antalet beviljade skuldsaneringar fördelat sig som följer.

År ansökningar beviljade ansökningar 1988 4 394 1 415

1989 5 690 1 363 1990 6 661 2 016 1991 7 745 2 161

3.3. Finland

Allmänt

1 Finland trädde lag om skuldsanering för privatpersoner i kraft den 8 februari 1993. Samma dag trädde också lag om företagssanering i kraft. De två lagarna kan sägas utgöra en helhet avsedd att, åtmin- stone till viss del, ersätta konkurs. Som lagarnas namn anger avser den ena rekonstruktion av privatpersoners ekonomi och den andra re- konstruktion av företag med ekonomiska problem. Målsättningen med reformen är enligt propositionen med förslag till lag om skuldsanering för privatpersoner att det nya regelkomplexet på ett balanserat sätt skall trygga de intressen som parterna har i en situation med skuldproblematik. Gäldenären skall få en möjlighet att

rätta till sin ekonomiska situation, samtidigt som borgenärerna skall tryggas en rättmätig andel av gäldenärens nuvarande och framtida in- komster. De olägenheter och sociala kostnader som samhället föror- sakas till följd av "överskuldsättning" skall hållas så små som möjligt.

Gäldenärskretsen och skuldsituationen

Alla privatpersoner kan komma i fråga för skuldsanering. Regle- ringen bygger på att gäldenären själv skall ansöka om skuldsanering. Enligt lagen är det möjligt för makar, solidariskt betalningsansvariga gäldenärer samt gäldenär och borgensman att gemensamt ansöka om skuldsanering. Förutsättningarna för att erhålla skuldsanering är att gäldenären är insolvent. Insolvens är dock inte en tillräcklig förut- sättning för att erhålla skuldsanering. Betydelse skall därutöver till- mätas å ena sida orsakerna till insolvensen samt å andra sidan graden av insolvens, orsakerna till skuldsättningen och andra omståndigeter beträffande gäldenären. Med beaktande av behovet av skuldsanering utgör sådan insolvens som beror på sjukdom, arbetslöshet eller lik- nande och som inte beror på gäldenären själv en förutsättning för skuldsanering. I den finländska lagen ingår också en allmän skälig- hetsprövning vid bedömningen om en ansökan om skuldsanering skall bifallas. Aven näringsidkare kan erhålla skuldsanering enligt lagen. I dessa fall föreskrivs emellertid vissa tilläggsförutsättningar. Sålunda får skulderna inte alls, eller endast till mindre del, härröra från den näringsverksamhet gäldenären nu bedriver. Skuldsanering kan dock beviljas trots att sådana skulder finns om dessa skulder fortlöpande kan betalas ur verksamheten. Ar gäldenären delägare i ett rörelse- drivande "handelsbolag", får han beviljas skuldsanering endast om bolaget är solvent och inte heller hotas av insolvens, eller om bolaget är föremål för företagssanering enligt den särskilda lagen därom.

I förarbetena till lagen framhålls att det är viktigt att sådana personer vars skuldsättning präglas av ur allmän samhälls- och betal- ningsmoralisk synvinkel tvivelaktiga drag inte kommer att omfattas av systemet. I lagen ställs därför upp en rad allmänna hinder för en skuldsanering. Sådana allmänna hinder är att en person har dömts för - eller till och med endast är misstänkt för - brott genom vilka han har försökt uppnå ekonomisk vinning och att skulderna härrör från denna brottsliga verksamhet. Vidare utgör det förhållandet att skul- derna har uppkommit i näringsverksamhet i vilken gäldenären har förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna hinder mot skuldsanering. Ett annat hinder är att gäldenären försvagat sin ekonomiska ställning genom transaktioner som kan vara återvinningsgrundade i ett kon- kurssammanhang eller att gäldenären undanhållit egendom i samband med exekutiva åtgärder mot honom. Ytterligare ett hinder är att gäl- denären på visst sätt har förfarit bedrägligt vid kreditgivning till honom. I lagen finns dessutom uppräknat ett antal hinder som mer direkt har med själva skuldsaneringsförfarandet att skaffa. Således utgör det hinder mot skuldsanering att gäldenären inte medverkar lojalt i förfarandet, att det finns anledning att anta att gäldenären inte kommer att iaktta det betalningsprogram (avbetalningsplan) som skall fastställas i skuldsaneringsbeslutet eller att gäldenären har erhållit

skuldsanering tidigare. De nu uppräknade hindren är dock inte abso— luta hinder mot skuldsanering. Trots att något eller några av dessa hinder föreligger är det alltså inte otänkbart att ändå bevilja en gäldenär skuldsanering. Det krävs då, som det uttrycks i lagen, "sär- skilda motskäl".

Den finländska lagstiftningen om skuldsanering innehåller också en alternativ möjlighet för den som har tvingats att infria ett borgens- åtagande och därigenom blivit insolvent. En sådan gäldenär kan i sär- skild ordning få till stånd en reglering av borgensansvaret utan skuld- sanering. Man skulle kunna benämna detta som en form av partiell skuldsanering. Förutsättningama för detta alternativa förfarande är att borgensmannen för att infria borgen måste realisera sin ägda bostad eller annan egendom som han behöver för att tillgodose sin egen eller familjens bastrygghet. Dessutom gäller vissa andra allmänna förut- sättningar liknande dem som gäller för skuldsanering.

Skuldsaneringsbeslutets innehåll och rdnsverkningar

Om en gäldenär beviljas skuldsanering skall rätten fastställa ett betalningsprogram som motsvarar gäldenärens betalningsförmåga. Ett sådant betalningsprogram skall fastställas individuellt för varje gäldenär, även i de fall flera gäldenärer har ansökt gemensamt. Det är dock möjligt att fastställa ett gemensamt betalningsprogram för medgäldenärer som är solidariskt betalningsansvariga för en säker- hetsskuld och som har ansökt om skuldsanering gemensamt. Med säkerhetsskuld avses en skuld för vilken säkerhet finns i form av exempelvis pant eller borgen.

I lagen anges ett antal olika skuldsaneringsmetoder. Med detta avses olika sätt att reglera den framtida betalningsskyldigheten. De metoder som anges är att ändra tidtabellen för betalning av en skuld, bestäm- ma att amortering skall betalas före ränta, bestämma att skyldigheten att betala kreditkostnader minskas samt att sätta ned skuldbeloppet eller helt lyfta av betalningsansvaret. Säkerhetsskulder kan inte inom ramen för skuldsaneringen ned— eller avskrivas. Skuldsaneringen om- fattar alltså rent principiellt även sådana skulder, men de särbehandlas inom ramen för skuldsaneringsförfarandet i förhållandevis stor ut- sträckning. För vanliga skulder, dvs. sådan skulder för vilka ingen säkerhet har ställts, gäller likabehandlingsprincipen. Dessa skulder skall erhålla lika stor relativ andel av gäldenärens betalningar. Detta kan endast frångås om den berörde borgenären samtycker till det. Offentligrättsliga borgenärer särbehandlas inte. Sådanas fordringar omfattas av skuldsaneringen enligt samma regeler som andra for- dringar. l den finländska lagen har det uttryckligen föreskrivits att innehavaren av en offenträttslig fordran utan hinder av annan lag har rätt att samtycka till en skuldsanering som till sitt innehåll motsvarar de principer som föreskrivs i lagen. Den myndighet som fattar beslut om sådant samtycke är den som har befogenhet att driva in fordran.

I lagen räknas i tretton punkter upp en mängd uppgifter som skall anges i betalningsprogrammet. Hit hör vilka säkerhetsskulder respek- tive vanliga skulder som finns, vilka delar av gäldenärens förmögen- het som skall realiseras, gäldenärens förväntade framtida inkomster,

vad som gäldenären behöver förbehålla sig för egen och familjens levnadsomkostnader, gäldenärens avbetalningsförmåga per månad samt skuldsaneringens innehåll, betalningstidtabell och betalnings— programmets varaktighet m.m. Normalt skall betalningsprogrammet gälla i fem år.

Den finländska lagen innehåller också ett flertal särregler för sådana skulder där gäldenärens bostad utgör säkerhet för lånen.

Beträffande skulder som är oklara (tvistiga) till sitt belopp eller sin grund innehåller lagen en föreskrift som säger att domstolen i skuld- saneringsärendet skall bestämma till vilket belopp skulden skall tas upp i betalningsprogrammet. Det är i sista hand domstolen som avgör om det är möjligt utan att försena eller komplicera skuldsanerings- förfarandet att inom ramen för detta förfarande pröva en tvistig fordran. Om domstolen anser att sådan prövning inte är möjlig, har domstolen att anvisa endera gäldenären eller borgenären att inom viss tid väcka talan. Görs sådan anvisning hindrar det inte att skulden tas upp - till av domstolen fastställt belopp - i betalningsprogrammet. Det belopp som tas upp i betalningsprogrammet beträffande en tvistig for- dran har ingen betydelse i en i särskild ordning anhängiggjord rätte- gång beträffande samma-fordran. Om skulden sedermera i en vanlig tvistemålsprocess fastställs till ett annat belopp kan detta utgöra grund för att ändra betalningsprogrammet. Ar en betydande skuld oklar kan detta också utgöra hinder för att bevilja skuldsanering.

När betalningsprogrammet har fastställts regleras förhållandet mellan gäldenären och hans borgenärer av programmet i stället för av de ursprungliga förbindelserna. 'En överenskommelse vid sidan av programmet mellan gäldenären och någon av borgenärerna som om- fattas av programmet är ogiltig. Betalningsprogrammet får dock inte rättskraft på så sätt att ett fastställt betalningsprogram absolut och slutgiltigt bestämmer innehållet i de rättsförhållanden som omfattas av det. Programmets rätteverkningar kan t.ex. förfalla om gäldenären försummar att följa det. Programmet kan också under vissa särskilda förutsättningar ändras. Som tidigare nämnts hindrar programmet inte heller att en fordran som omfattas av det prövas i vanligt tvistemål.

Betalningsprogrammet utgör inte heller en verkställighetsgrund, dvs. en borgenär som omfattas av programmet kan inte med program- met som grund begära verkställighet, om gäldenären har försummat sina förpliktelser enligt det. Borgenären kan i en sådan situation i stället hos domstolen begära att den skall bestämma att betalnings- programmet förfaller.

Att betalningsprogrammet förfaller är den huvudsakliga påföljden av att gäldenären försummar att iaktta vad som åligger honom enligt programmet. Verkan av att programmet förfaller är med vissa undan- tag, att förhållandet mellan gäldenären och hans borgenär återgår till vad som gällde innan skuldsaneringen fastställdes. Det finns emeller- tid vissa undantag som medger att gäldenärens slipper drabbas av den nämnda påföljden. Det gäller exempelvis om hans försummelse är ringa och den har rättats, om försummelsen har rättats och det är sannolikt att den inte upprepas eller om huvudparten av programmet redan har fullgjorts. Detsamma gäller om det finns grund för ändring av programmet.

Ändring av betalningsprogrammet

Betalningsprogrammet kan ändras på ansökan av gäldenären eller en borgenär. Andringen kan innebära att programmet ändras i någon eller några delar, exempelvis betalningstidtabellen eller nedskriv- ningsprocenten. Men en ändring kan också innebära att hela betal- ningsprogrammet förfaller.

Grund för ändring av betalningsprogrmmet är att gäldenärens betal- ningsförmåga väsentligt har förändrats sedan programmet fastställdes. Förändringen kan vara såväl en förbättring som en försämring av be- talningsförmågan. Betalningsprogrammet kan alltså ändras åt båda hållen. En annan grund för ändring är att en väsentlig omständighet har framkommit först efter det att programmet faställdes. Betal- ningsprogrammet kan också ändras då det efter det att programmet fastställdes har framkommit en skuld som tidigare var okänd. Slut- ligen kan ändring ske om det föreligger skäl för återvinning eller om en tidgare oklar (tvistig) skuld i en tvistemålsprocess har fastställts till ett belopp som avviker från det belopp varmed skulden togs upp i be— talningsprogrammet.

Förfarandets gång

Som redan har nämnts förutsätts att gäldenären ger in en ansökan för att ett ärende om skuldsanering skall tas upp. Ansökan görs hos dom- stol (allmän underrätt). Behörig domstol är gäldenärens hemvistforum eller om flera ansöker gemensamt den domstol som är hemvistforum för någon av dem. Ansökan skall göras på en för ändamålet särskilt fastställd blankett. Till ansökan skall fogas en fyllig utredning beträffande gäldenärens ekonomiska och personliga förhållanden och hans betalningsförmåga. I en till lagen knuten förordning om skuld- sanering för privatpersoner anges tämligen detaljerat vilka krav som ställs på innehållet i gäldnärens ansökan. Dessa krav får sägas vara genomgående höga. [ gäldenärens ansökan skall också finnas en redo- görelse för hur han har försökt att nå en uppgörelse med borge— närerna. I ansökan skall gäldenären också presentera ett förslag till betalningsprogram samt förslag till utredare. De höga kraven på an- sökans innehåll följs också upp med höga krav på gäldenärens med- verkan under handläggningen av ärendet.

Domstolen kan innan den beslutar om skuldsanering skall inledas, muntligen eller skriftligen höra en eller flera av de berörda borge- närerna. Detta gäller även för en eventuell medgäldenär. Domstolen har vidare en viss allmän utredningsskyldighet. Därvid har domstolen möjlighet att införskaffa upplysningar från straffregistret och registret över meddelade näringsförbud samt från utmätningsmannen (krono- fogdemyndigheten), varvid den senare av rätten kan ges tillstånd att bryta banksekretess m.m.

När en fullständig ansökan föreligger och rätten har inhämtat viss utredning skall rätten ta ställning till om skuldsanering skall inledas. Rätten skall besluta att skuldsanering skall inledas om de allmänna förutsättningama är för handen och inget av de uppräknade allmänna hindren föreligger. Det är också ett formellt krav att gäldenären kan

Prop. 1993/ 94: 123

visa att han försökt att nå en uppgörelse med sina borgenärer.

I beslutet om att inleda skuldsanering skall rätten sätta ut en senaste dag som gäldenären skall ge in ett förslag till betalningsprogram om sådant inte har fogats till ansökan. Vidare skall borgenärerna och vissa myndigheter underrättas om beslutet. Beslutet skall dock inte kungöras offentligt. Om en utredare inte förordnas, skall beslutet innehålla uppgift om en sista dag då borgenärerna skall yttra sig över ansökan. Rätten skall också, om det är nödvändigt för att utreda gäldenärens ekonomiska situation, för att realisera egendom eller i övrigt för att genomföra skuldsaneringen, förordna en utredare. En utredare kan också förordnas senare under ärendets handläggning. I propositionen sägs att rätten vid sin bedömning av om det föreligger behov av att förordna en utredare särskilt skall beakta antalet borgenärer, hur pass täckande och pålitlig gäldenärens egen utredning är och om det kan bli aktuellt att realisera gäldenärens bostad.

Förordnas en utredare skall han vara myndig och känd som en hederlig man. Han skall inte stå i något sådant förhållande till gäldenären eller någon av borgenärerna att hans opartiskhet kan ifrågasättas. Han skall vidare inneha den förmåga, skicklighet och erfarenhet som uppdraget kräver. I lagen anges särskilt att utmät- ningsman (kronofogde) eller biträdande sådan kan förordnas till utredare. Det framhålls i propositionen att om en utmätningsman tar emot ett sådant uppdrag, så gör han det inte som ett tjänsteåliggande.

Utredarens uppgift är att utarbeta ett förslag till betalningsprogram. För förslag till betalningsprogram har utarbetats särskilda formulär. Hans första uppgift är sålunda att sammanställa en utredning över gäldenärens betalningsförmåga och ekonomiska situation om inte gäl- denärens ansökan och de bifogade handlingarna utreder situationen tillräckligt. Utredningen är nödvändig framför allt därför att borge- närerna skall få nödvändiga upplysningar för att kunna bedöma för- slaget till betalningsprogram. På basis av utredningen skall utredaren göra upp ett förslag till betalningsprogram. Då han utarbetar förslaget skall han förhandla med gäldenären och borgenärerna. Utredaren skall till sitt förslag foga ett sammandrag av gäldenärens och borge- närernas utlåtanden över gäldenärens ansökan och det förslag som utredaren gjort upp. Han kan också få rättens uppdrag att ombesörja försäljning av gäldenären tillhörig egendom. Utredaren är också skyl- dig att till rätten rapportera om han får kännedom om något för— hållande som bör medföra att skuldsanering inte skall beviljas.

Utredaren har rätt till ett skäligt arvode och rätt att få ersättning för nödvändiga kostnader för skötseln av sitt uppdrag. Utredarens arvode och kostnadsersättning skall betalas ur statsmedel och dess belopp fastställs av domstolen. Beslutet om arvodet och kostnadsersättningen intas i det betalningsprogram som fastställs för gäldenären. Om utredaren har förordnats att ombesörja försäljning av egendom till- hörig gäldenären, tas dock utredarens arvode och kostnadsersättning för detta uppdrag ur egendomens försäljningspris. Har ett allmänt rättsbiträde verkat som utredare, betalas arvodet och ersättningen åt kommunen. Justitieministeriet fastställer grunderna för arvodet och ersättningarna.

När utredaren har fullgjort sitt uppdrag, eller om en komplett utred-

ning föreligger ändå, skall rätten ta ställning till om det föreslagna Prop. 1993/94:123 betalningsprogrammet skall fastställas. Domstolen har därvid möjlig- het att sätta ut ett sammanträde till vilket gäldenären, utredaren och borgenärerna kallas.

Rätten fastställer betalningsprogrammet om förutsättningama för skuldsanering föreligger och inget hinder finns. Den som har erhållit skuldsanering registreras i ett centralt register.

Den finländska lagen innehåller ett antal särskilda regler om över- klagandeförbud. Dessutom gäller generellt att processuella beslut under ärendets handläggning inte får överklagas. I stort sett är det enbart det slutliga beslutet att faställa betalningsprogrammet eller att i stället vägra skuldsanering som går att överklaga till en högre instans.

Rådgivning

I det lagförslag som föregick propositionen som innehåller det slutliga lagförslaget föreslogs att kommunerna genom lag skulle åläggas att anordna skuldrådgivning i kommunerna. Enligt detta förslag skulle man i den kommunala skuldrådgivningen ge en i kommunen bosatt person upplysningar och råd rörande skötseln av ekonomin och skul- derna, ge hjälp i planeringen av hushållningen, utreda möjligheterna att lösa de problem som har att göra med gäldenärens ekonomi och biträda gäldenären i förhandlingar med borgenärerna. Vidare skulle gäldenären få hjälp med att upprätta sin ansökan om skuldsanering liksom med att utarbeta ett förslag till betalningsprogram. Skuld- rådgivningen skulle enligt förslaget kunna ordnas som en uppgift för kommunens egna tjänstemän, som samarbete mellan flera kommuner eller genom köp av rådgivningstjänster från någon sammanslutning som har kunskaper på området. Staten skulle delta genom att bidra till kostnaderna för verksamheten. De remissinstanser som yttrade sig över propositionsförslaget tillstyrkte förslaget i dessa delar.

I propositionen stannade man dock för att inte föreslå att kom- munerna skall åläggas en lagstadgad skyldighet att ordna skuldråd- givning. I propositionen framhålls att kommunerna enligt lag (lag om anordnade av konsumentrådgivning i kommunerna 72/92) är skyldiga att tillhandahålla konsumentrådgivning. Inom ramen för denna lag- stiftning kan kommunernas tjänstemän bli tvungna att syssla med olika slag av ekonomisk rådgivning till privatpersoner. Samma sak gäller tjänstemän inom socialtjänsten. Det påtalas emellertid att ett problem med skuldrådgivningen är att sådan inte står till buds på ett jämlikt sätt i olika delar av landet och att resurserna inte är till- räckliga. Det påtalas vidare att det finns ett inte obetydligt utbild- ningsbehov för dem som skall syssla med praktisk skuldrådgivning. Samtidigt framhålls att det är mycket viktigt med en fungerande råd- givningsverksamhet så att man kan nå frivilliga lösningar utan att domstol behöver medverka. Justitieministeriet har också satt i gång olika utbildnings- och informationsprojekt inför ikraftträdandet av skuldsaneringslagen.

Kostnader m.m.

Domstol beslutar i ärenden om skuldsanering ibland med ensamdoma- re, ibland i annan, större sammansättning. I propositionen anges att det är svårt att beräkna den årliga ärendevolymen, men den upp- skattas till 6 000 - 8 000 ärenden per år. Det framhålls också i pro- positionen att det är av stor vikt att ärendena är väl förberedda när de väl när domstol och att domstolen när ett ärende väl är anhängiggjort har möjligheter att anlita externa utredare. I propositionen antas att antalet fordringsmål (inklusive vad som närmast motsvarar mål om betalningsföreläggande) kommer att minska i och med att en skuld- saneringslag införs. Sammantaget beräknar man att de finländska domstolarna behöver ett resurstillskott på 7,2 miljoner mark, vilket motsvarar en personalökning (domare och kanslipersonal) om 32 per- soner för att handlägga ärenden enligt skuldsaneringslagen och enligt lagen om företagssanering som trädde i kraft samtidigt med skuld- saneringslagen.

Vidare har man beräknat att de statliga kostnaderna för utredar- funktionen och för allmän rättshjälp som beviljas i skuldsanerings- ärenden kommer att bli 10 miljoner mark. Slutligen antar man att skuldsaneringslagen inte kommer att få någon inverkan på kommu- nernas ekonomi.

3.4. Norge

Allmänt

I september 1990 tillsattes av Familie- og forbrukerdepartement och Justits- og politidepartement en arbetsgrupp för att utreda möjlig- heterna att skapa en ordning där personer med akuta och allvarliga betalningsproblem skulle kunna få hjälp. Bakgrunden var att ut- låningen till hushållen i Norge hade ökat dramatiskt under 1980—talet för att år 1988 uppgå till 450 miljarder norska kronor. Arbetsgruppen presenterade i början av år 1991 resultatet av sitt arbete i NOU 1991:16. Efter remissbehandling och ytterligare beredning inom Barne- og familiedepartement antogs den 17 juli 1992 Lov om fri- villig og tvungen gjeldsordning for privatpersoner (gjeldsordnings- loven). Motiven till lagen finns i Ot.prp. nr. 81 (1991/92). Lagen trädde i kraft den 1 januari 1993.

Gäldenärskretsen och skuldsituationen

De grundläggande kraven för att erhålla skuldsanering är att gälde— nären är varaktigt ur stånd att infria sina förpliktelser, att det inte kan uppfattas som stötande gentemot andra gäldenärer eller samhället i övrigt, att gäldenären inte tidigare har beviljats skuldsanering och att skulderna som huvudregel inte har anknytning till näringsverksamhet.

Lagen avser enbart fysiska personer, också den som är närings- idkare. Som huvudregel får emellertid inte skulderna ha anknytning

till näringsverksamhet, om skuldsanering (gjeldsordning) skall kunna komma i fråga. Från denna huvudregel görs i lagen två undantag. Om näringsverksamheten har upphört och det inte finns ouppklarade förhållanden som har samband med den tidigare bedrivna närings- verksamheten som skulle kunna äventyra en skuldsanering, så kan skuldsanering komma i fråga. Det andra undantaget avser det fall att de skulder som är knutna till näringsverksamheten relativt sett utgör en obetydlig del av den totala skuldbördan. Aven i ett sådant fall är skuldsanering möjlig enligt lagen.

Om konkursförfarande har inletts, kan ett skuldsaneringsförfarande inte inledas. Och om ett skuldsaneringsförfarande har inletts är detta inte hinder för att inleda ett konkursförfarande. I det senare fallet förfaller skuldsaneringsförfarandet.

Det huvudsakliga grundkravet för skuldsanering utgörs av ett kvali- ficerat insolvensrekvisit. Gäldenären skall varaktigt vara ur stånd att infria sina förpliktelser. I motiven framhålls att det är viktigt att knyta an till invanda insolvensrättsliga begrepp. Detta bidrar till att allmän- heten får klart för sig att skuldsaneringsförfarandet inte är något lättillgängligt system som innebär att ens skulder bara "försvinner" utan vidare. Det framhålls vidare att det måste göras en konkret be- dömning i varje enskilt fall om kriteriet är uppfyllt. När det gäller kravet på varaktighet konstateras i motiven att om gäldenären har blivit arbetsoförmögen så torde kriteriet regelmässigt vara uppfyllt. Ar gäldenären däremot tillfälligt arbetslös, är kriteriet inte uppfyllt. Arbetslösheten kan dock med hänsyn till gäldenärens ålder, arbets- livserfarenhet m.m. vara sådan att man i ett enskilt fall kan komma till att kriteriet om varaktighet är uppfyllt.

Ett annat grundkrav för att erhålla skuldsanering är att en sådan inte får uppfattas som stötande bland andra gäldenärer eller hos allmän- heten i stort. Typexempel härvidlag är att gäldenären medvetet har agerat på ett sådant sätt att han skall komma att falla in under lagen, att han undanhåller tillgångar eller att han håller inne med relevanta upplysningar. Ett annat exempel som nämns i motiven är att gälde- nären fört över sina tillgångar på maken eller makan. Skuldsanering kan också vägras i de fall en stor del av skulden härrör från exempel— vis böter. Ytterligare ett hinder för skuldsanering kan vara att huvud— delen av skulderna har tillkommit förhållandevis nära inpå en ansökan om skuldsanering. Skuldemas storlek i absoluta tal skall emellertid inte ha någon självständig betydelse. I motiven framhålls att en skuld- börda på 100 000 norska kronor i en familj med två inkomster inte kan sägas vara särskilt stor, medan motsvarande skuld för en ensam- stående pensionär kan vara det. Så länge gäldenärens ekonomiska situation är sådan att han inte kan betala sina skulder vartefter de förfaller till betalning, spelar den totala skuldbördan ingen roll. Det nämns dock i motiven att det kan tänkas situationer där den uppgivna totala skuldbördan är så liten att man kan misstänka att betalnings— svårigheterna mer beror på att vederbörande inte har ordning och reda på sina ekonomiska förhållanden. I sådana fall är det ett tecken på att man bör undersöka förhållandena närmare.

Slutligen är det ett formellt krav för att en ansökan om skuld- sanering skall tas upp att gäldenären kan visa att han har försökt nå

en uppgörelse på egen hand med sina borgenärer. Ansökan om skuldsanering m.m.

Den norska modellen kan sägas vara en modell i fyra steg. Som re— dan har nämnts är det ett krav att gäldenären själv har försökt nå en uppgörelse med sina borgenärer för att ett skuldsaneringsförfarande skall kunna inledas. Detta kan sägas utgöra det första steget. Det andra steget är att gäldenären ansöker om skuldsanering. En sådan ansökan görs hos namsmannen (utmätningsmannen, dvs. närmast motsvarande vår kronofogdemyndighet). Namsmannen kan avslå en ansökan om skuldsanering eller överlämna ärendet till namsretten (ungefär tingsrätt i särskild "utsökningssammansättning"). Hos namsretten kan frivillig skuldsanering uppnås som ett tredje steg i förfarandet. Som ett sista och jjärde steg kan namsretten besluta om en tvingande skuldsanering.

Ansökan om skuldsanering skall alltså ställas till namsmannen på den ort där gäldenären är bosatt. Personer med gemensamt hushåll kan ansöka om skuldsanering gemensamt, men endast om de väsent- ligen är solidariskt ansvariga för varandras skulder. Huvudregeln är alltså att en ansökan skall avse endast en person.

I ansökan skall gäldenären ange sina inkomster, sin förmögenhet, sina skulder, sina levnadsomkostnader och annat som kan vara av be- tydelse i ärendet. Uppgifter i alla dessa hänseenden skall också lämnas beträffande äkta maka eller make eller sambo. Ansökan skall upprättas på en för ändamålet särskilt utarbetad blankett.

Vad gäller inkomster skall dessa uppges fullständigt. Det kan förutom lön från en anställning vara fråga om pensioner och olika slags bidrag som gäldenären tar emot. Beträffande förmögenhet skall all fast såväl som lös egendom uppges. När det gäller fast egendom eller andel däri skall upplysningar lämnas om egendomens art, stor— lek, belägenhet, standard m.m. Ansökan skall också innehålla upp— gifter om försörjningsbörda och om gäldenärens själv eller någon annan hushållsmedlem har särskilda behov på grund av sjukdom eller liknande. Hyra och andra fasta levnadsomkostnader skall också anges i ansökan. l ansökan skall även lämnas uppgifter om gäldenärens sociala situation. Särskilt skall anges om gäldenären förväntar sig att den kan komma att ändras inom den närmaste framtiden exempelvis genom en förestående äktenskapsskillnad, kommande arbetslöshet eller annat som kan påverka den framtida ekonomiska situationen. ] ansökan skall också anges om gäldenären under de senaste två åren har överfört egendom till någon honom närstående person.

I ansökan skall skulderna redovisas så utförligt och komplett som möjligt. Namnet på varje enskild borgenär, skuldbeloppet, ränte- satser, lånevillkor m.m. skall anges. Det skall också redovisas i vilken utsträckning det finns säkerheter i form av pant eller borgen för skulderna. Vidare skall gäldenären ange, om han själv har gått ] borgen för andras skulder och om man i så fall kan anta han skall behöva infria sådana förpliktelser.

I ansökan skall gäldenären avge en förklaring att namsmyndig- heterna (utmätningsmannen och tingsrätten) får inhämta upplysningar

om gäldenären från myndigheter och andra som kan ha upplysningar Pr0p. 1993/94:123 att lämna utan hinder av deras eventuella tystnadsplikt. Genom gäldenärens förklaring upphävs nämligen tystnadsplikten. Regeln medför inte någon skyldighet för en privatperson att lämna uppgifter om gäldenären, men den ger honom en rätt att lämna uppgifter. Ett motiv för regeln är att säkra att skuldsaneringen beviljas endast den som öppet och ärligt redovisat sin ekonomiska situation. Regeln har också en processekonomisk funktioni det att man på detta sätt kan se till att utredningen blir komplett på ett så tidigt stadium som möjligt och att handläggningen av ärendet inte störs av ständigt nytillkom— mande uppgifter. Ansökan skall slutligen undertecknas av gäldenären tillsammans med en förklaring om att uppgifterna i ansökan är läm- nade efter bästa förmåga och att de så vitt gäldenären känner till är riktiga och fullständiga. Gäldenären skall också (på ansökningsblan- ketten) erinras om att uppgifterna lämnas under straffansvar.

Namsmannen har en allmän skyldighet att vägleda gäldenären. Denna skyldighet kan vara omfattande i de fall gäldenären själv saknar förmåga att exempelvis utarbeta ett förslag till hur hans ekonomiska situation skall kunna lösas. Namsmannen har också en allmän utredningsskyldighet. Namsmannen skall kontrollera att ansökan formellt är i sin ordning och skall också se till att gäldenären dokumenterar påståenden i sin ansökan samt i övrigt komplettrar ansökan om så behövs. Namsmannen har också rätt att höra andra personer för att på så sätt kontrollera riktigheten av de uppgifter som gäldenären har lämnat. I motiven sägs också att namsmannen oan- mäld skall kunna göra hembesök hos gäldenären för att kontrollera vilken egendom som finns hos gäldenären och vilken levnadsstandard han har.

Namsmannen kan också förordna en medhjälpare. En sålunda för- ordnad medhjälpare skall känna till skuldsaneringslagen och det förfarande som föreskrivs där och han skall kunna hjälpa gäldenären med att utarbeta ett förslag till skuldsanering. Det framhålls i motiven att medhjälparen är namsmannens medhjälpare och att han skall för- hålla sig neutral i förhållandet mellan gäldenären och hans borge- närer. Medhjälparen är berättigad till ersättning av allmänna medel för sitt arbete och sina utlägg. I motiven förutsätts att advokater i inte ringa utsträckning kommer att förordnas som medhjälpare. Avsikten är dock inte att advokater eller andra jurister skall ha någon sorts förtur till dessa uppdrag. Det anges att även andra yrkeskategorier kan komma i fråga som medhjälpare, exempelvis revisorer och andra ekonomer.

Namsmannen kan också besluta om att egendom som tillhör gälde- nären skall säljas och också genomföra sådan försäljning. Detta gäller också gäldenärens bostad om den är realiserbar. För dessa fall inne— håller lagen särskilda regler. Dessa går i korthet ut på att gäldenären är skyldig att låta sälja sin bostad om bostadens standard överstiger gäldenärens och hans familjs rimliga behov. Lagens förarbeten inne- håller vissa beskrivningar av hur detta skall bedömas.

Namsmannen kan avslå gäldenärens ansökan i tre fall. För det första kan avslag medelas om det är uppenbart att de grundläggande förutsättningama för att erhålla skuldsanering inte är uppfyllda. För

det andra kan ansökan avslås om gäldenären inte medverkar till utred- ningen i ärendet. För det tredje slutligen kan ansökan också avslås om gäldenären inte medverkar till att egendom säljs som namsmannen ålagt gäldenären att sälja.

För det fall namsmannen inte avslår ansökan skall namsmannen när han anser ärendet vara tillräckligt utrett överlämna ärendet till namsretten (tingsrätten). Namsmannen kan alltså inte själv besluta om skuldsanering. Inget hindrar dock att gäldenären själv under tiden ärendet ligger hos namsmannen träffar en uppgörelse med sina bor— genärer.

Det fortsatta förfarandet

När namsmannen har överlämnat ärendet till namsretten skall nams- retten pröva om skuldsanering skall inledas. Skuldsanering skall inledas om de grundläggande förutsättningama för skuldsanering är för handen. Här krävs inte att det är uppenbart att dessa förut- sättningar är uppfyllda. Namsretten kan ställa vissa villkor för att besluta om att inleda skuldsanering. Det kan exempelvis vara fråga om att viss gäldenären tillhörig egendom först skall säljas. I sådant fall återsänder namsretten ärendet till namsmannen som har att om- besörja ifrågavarande försäljning för att sedan åter lämna över ären- det till rätten. Ett beslut om att inleda skuldsanering kan inte överklagas.

Om namsretten beslutar att inleda skuldsanering, skall namsmannen - alltså inte namsretten - ombesörja att beslutet kungörs i Norsk Lysingsblad (motsvarar Post- och Inrikes Tidningar) och också om det är behövligt i ortstidning. Kungörelsen skall innehålla en upp- maning till envar som har en fordran mot gäldenären att inom viss tid (normalt tre veckor) anmäla sitt krav till namsmannen. Kända borge- närer skall erhålla kopia av kungörelsen. Over huvud taget har namnsmannen en viktig roll även efter det att namsretten har beslutat att inleda skuldsanering. Namsmannen kan sålunda säkra viss egen- dom som skall säljas och kan också se till att visst avdrag sker på gäldenärens lön. Namsmannen skall dessutom skydda gäldenären mot att en enskild borgenär försöker kräva ut sin fordran medan skuld- saneringsförfarandet pågår. Har skuldsanering inletts, är gäldenären under en tremånadersperiod skyddad mot borgenärerna. Under denna period får borgenärerna inte framställa krav på betalning och inte heller ta emot betalning från gäldenären. Det finns i lagen också regler som förhindrar att borgenären i vissa fall kvittar en fordran han har mot gäldenären mot ett krav gäldenären har mot honom. En borgenär får inte heller under denna tid göra gällande förfallo- klausuler och liknande mot gäldenären. Ränta löper under perioden, men förfaller inte till betalning under tremånadersfristen.

I det norska systemet faller det allmännas skatte- och avgiftskrav utanför en skuldsanering. I stället finns det inom skattesystemet regler om av- och nedskrivning av sådana fordringar. I skuldsaneringsären- det skall därför skatte- eller avgiftsmyndigheten - om sådana skulder föreligger - inom sex veckor meddela om det har beslutats om av- eller nedskrivning av skatte— eller avgiftsfordran. Skatte- eller

avgiftsmyndighetens beslut kan sedan läggas till grund för förhand- lingarna med övriga borgenärer.

Under den aktuella tremånadersperioden - som kallas för förhand- lingSperioden - är gäldenären skyldig att avsätta den del av lönen som inte behövs för det omedelbara livsuppehållet, att säga upp hyresavtal och andra avtal som innebär framtida förpliktelser, att inte sälja eller pantsätta egendom som tillhör honom och att inte ingå nya skuldför- bindelser.

När tremånadersperioden har löpt till ända skall gäldenären så snart som möjligt presentera ett förslag till skuldsanering. Förslaget skall ges in till namsmannen som skall granska att förslaget inte strider mot innehållet i skuldsaneringslagen. Om förslaget inte stämmer överens med lagens krav, kan namsmannen uppmärksamma gäldenären på detta så att gäldenären får tillfälle att korrigera sitt förslag. Namsmannen kan inte själv göra ändringar i förslaget. Förslaget skall bygga på en realistisk bedömning av gäldenärens betalningsförmåga. Det står annars gäldenären till viss del fritt att ge förslaget det innehåll han tror att borgenärerna kan godta. Avsikten på detta stadium är nämligen att gäldenären och borgenärerna skall kunna träffa en frivillig överenskommelse om skuldsanering. Om en öve- renskommelse inte nås utom rätta, är dock frivilligheten inte total. Lagen innehåller ett antal regler beträffande skuldsaneringens innehåll som måste följas om man skall nå en frivillig skuldsanering enligt skuldsaneringslagen.

Det förslag om frivillig skuldsanering enligt lagen som borge— närerna skall få ta ställning till skall innehålla all den information som borgenärerna behöver för att kunna avgöra om de skall lämna sitt samtycke till skuldsaneringen. Bland annat skall i förslaget anges vilka fordringar som omfattas av skuldsaneringen, uppgift om med vilket procenttal fordringarna skall betalas, hur mycket gäldenären skall betala varje enskild borgenär varje månad, vilken egendom gäldenären skall sälja respektive behålla och hur lång skuldsanerings- perioden skall vara (normalt fem år). Lagen innehåller också en möjlighet till att på detta stadium inför namsmannen hålla samman- träde med gäldenären och borgenärerna.

Samtliga berörda borgenärer skall få del av skuldsaneringsförslaget. De skall föreläggas viss tid (tre veckor) inom vilken de skall ta ställ- ning till förslaget. Om en borgenär inte hör av sig, anses han ha god- tagit förslaget. I fall en borgenär motsätter sig förslaget, skall han ange grunden för detta. Om samtliga borgenärer godtar förslaget eller inte hör av sig är skuldsaneringsförslaget antaget och en frivillig skuldsanering enligt lagen är uppnådd.

Kan erforderliga samtycken inte erhållas för en frivillig skuld- sanering kan gäldenären hos namsmannen begära tvingande skuld- sanering. En sådan begäran, som skall åtföljas av ett förslag till tvingande skuldsanering, skall vara namsmannen tillhanda inom tremånadersperioden. Namsmannen skall genast överlämna ärendet till namsretten. Tremånadersfristen förlängs automatiskt i ett sådant fall med en månad. När särskilda skäl föreligger kan namsretten förlänga perioden ytterligare. I motiven framhålls emellertid att denna möjlighet skall utnyttjas endast i rena undantagsfall. I motiven nämns

vidare att gäldenärens möjlighet att föra ärendet vidare med en begäran om tvingande skuldsanering bör medverka till att det blir lättare att nå en frivillig skuldsanering. Tvångsmöjligheten skall alltså utgöra en press på borgenärerna att gå med på en frivillig skuldsa— nering.

När namsretten har fått en begäran om tvingande skuldsanering skall rätten göra en preliminär bedömning av gäldenärens förslag. Det är två syften med denna preliminära bedömning: dels kan rätten ge gäldenären tillfälle att komplettera och justera sitt förslag och dels kan rätten härigenom konstatera att det är klart att skuldsanering inte kan komma i fråga. I det senare fallet kan begäran om tvingande skuldsanering avslås. Begäran kan också avslås om gäldenären inte efterkommer en begäran från rätten om komplettering. Före ett even- tuellt avslag skall gäldenären få tillfällle att yttra sig. Om begäran inte avslås, skall rätten kalla gäldenären och samtliga kända borge- närer till en muntlig förhandling. Till kallelsen skall gäldenärens förslag fogas. Borgenärema kan under vissa förutsättningar höra av sig skriftligen i stället för att deltaga vid förhandlingen. Vid förhandlingen skall förslaget gås igenom och det kan göras ändringar i förslaget. Om en sålunda vidtagen ändring är till nackdel för någon borgenär som inte deltar vid förhandlingen, skall den borgenären få tillfälle att skriftligen komma med synpunkter på förslaget i ändrat skick.

Namsretten skall efter det att förhandlingen och eventuell skrift- växling har avslutats ta ställning till om tvingande skuldsanering skall beviljas eller inte. Beviljas skuldsanering stadfäster domstolen för- slaget i ett beslut. Om skuldsanering inte beviljas träffas beslut härom. I det senare fallet kan gäldenären överklaga beslutet till högre instans. Förslaget till tvingande skuldsanering skall stadfästas om dels de grundläggande villkoren för skuldsanering är uppfyllda och dels också vissa särskilda villkor som har att göra med innehållet i skuld- saneringen är uppfyllda. Trots att dessa förutsättningar är uppfyllda kan namsretten vägra att fastställa förslaget i vissa särskilt upp- räknade fall. Dessa är att det skulle vara stötande att fastställa förslaget, att det föreligger något uppenbart fel vid ärendets hand- läggning som har påverkat förslaget eller att ett stort antal av fordringarna är tvistiga. Dessa förutsättningar för avslag är alter- nativa; föreligger någon av dem skall förslaget inte stadfästas. Det finns anledning att observera att det förhållandet att gäldenären inte själv har försökt nå en överenskommelse med sina borgenärer på detta stadium inte är skäl för avslag. Som tidigare angivits är ju detta annars ett formellt krav för att skuldsaneringsförfarandet skall kunna inledas.

Innehållet i en skuldsanering och rättsverkningarna av en sådan m. m.

En skuldsanering - såväl en frivillig som en tvingande sådan - kan gå ut på att skulderna helt eller delvis sätts ned, att betalningstiden för skulderna förskjuts, att ränte- och avgiftskrav faller bort eller sätts ned eller en kombination av dessa åtgärder.

Skuldsaneringen skall omfatta gäldenärens samtliga skulder med un-

dantag för vissa skulder som utgör betalning för framtida motpresta- tioner. De fordringar som omfattas av saneringen skall behandlas lika, dvs. skall erhålla del av gäldnärens betalningsförmåga i relation till sin storlek. En nedsättning av fordringsbeloppet skall alltså vara procentuellt lika för alla. Från denna huvudregel finns ett stort antal undantag.

Fordringar som har säkerhet i form av pant i gäldenärens bostad undantas från likabehandlingsprincipen. Om gäldenären behåller sin bostad, skall dessa fordringar hållas utanför skuldsaneringen till den del pantens värde förslår med ett tillägg om tio procent för att under den femåriga betalningsperioden täcka borgenärens krav på ränta. Amortering skall inte betalas under denna period, men kapitalfordran består. Lagen innehåller särskilda regler om hur bostaden skall vär- deras i detta sammanhang. Andra fordringar som är säkrade med pant i bostaden, men där pantens värde inte räcker till betalning behandlas som fordringar utan pantsäkerhet. Vad som nu sagts om fordringar med pant i bostaden gäller i huvudsak även för fordringar säkrade med pant i annan egendom.

Skatte- och avgiftskrav särbehandlas också. I lagen anges att dessa krav behandlas i enlighet med föreskrifter givna av Konungen. Inne- börden av denna reglering är att skatte- och avgiftskrav helt faller utanför skuldsaneringsförfarandet. De myndigheter som har att beva- ka dessa krav får emellertid kännedom om det pågående skuldsane- ringsförfarandet. Lagstiftarens tanke är att dessa myndigheter skall utnyttja de möjligheter till nedsättning och eftergift som finns i särskilda författningar inom skatte- och avgiftsområdet. Offentliga låneinstitut särbehandlas däremot inte i skuldsaneringslagen. De behandlas som vilken enskild borgenär som helst.

Fordringar på underhållsbidrag enligt den familjerättsliga lagstift- ningen skall ges full utdelning i skuldsaneringen. Detta gäller dock inte det allmännas regresskrav när det allmänna har betalat bidrags- förskott till den underhållsberättigade.

Mindre fordringar kan betalas fullt ut när det underlättar skuld- saneringsförfarandet. Vad som avses med mindre fordringar preci- seras inte i lagtexten. I motiven nämns dock som exempel på en mindre fordran ett konsumtionslån på 1 000 kr.

Krav på räntor och kreditkostnader kan ges sämre rätt i skuld- saneringen. Som exempel på tillämpning av denna regel nämns i motiven att någon borgenär kräver särskilt hög ränta.

Slutligen finns en allmän undantagsregel som möjliggör att sär- behandla en fordran om synnerliga skäl föreligger för det. Det fram- hålls i motiven att denna möjlighet bör utnyttjas mycket varsamt.

De nu genomgångna reglerna gäller_ såväl vid frivillig som tvingande skuldsanering enligt lagen. Overenskommelser utanför lagens ramar får naturligtivs ha ett annat innehåll. För tvingande skuldsanering tillkommer det kravet att betalningsperiodens längd som huvudregel skall vara fem år. Det är dock tillåtet att bestämma en kortare eller längre period. Detta tillkommande krav för tvingande skuldsanering torde inte ha någon större självständig betydelse, eftersom riktlinjen även vid frivillig skuldsanering enligt lagen är att betalningsperioden normalt skall vara fem år.

Omprövning av en skuldsanering

Såväl en frivillig som en tvingande skuldsanering kan under vissa bestämda förutsättningar omprövas av namsretten. För det första kan gäldenären begära omprövning om det efter skuldsaneringen inträffar omständigheter som gäldenären inte hade bort förutse eller om andra särskilda skäl föreligger som påverkar gäldenärens möjligheter att fullgöra sina skyldigheter enligt skuldsaneringen.

En borgenär som har berörts av skuldsaneringen kan begära om- prövning, om gäldenären har gjort sig skyldig till oredlighet i sam- band med skuldsaneringsförfarandet eller pm han grovt har åsidosatt sina förpliktelser enligt skuldsaneringen. Andring kan också begäras av en borgenär, om det inträffar en väsentlig förbättring av gälde- närens ekonomiska situation under betalningsperioden efter en skuld- sanering. Får gäldenären ta emot ett större belopp under denna period, kan detta belopp fördelas bland borgenärerna utan att skuld- saneringen i övrigt berörs. Dessutom kan - på en borgenärs begäran — ändring göras upp till fem år efter att betalningSperioden har löpt till ända om gäldenären under denna tid tar emot arv, lotterivinst eller liknande till ett betydande belopp. I motiven sägs att ändring med stöd av denna regel endast skall kunna ske i extraordinära fall.

Kostnader m. m.

I propositionen beräknas den totala årliga kostnaden för staten för skuldsaneringslagen till 70 miljoner norska kronor. Det framhålls att det är mycket svårt att exakt beräkna denna kostnad. Till grund för beräkningarna ligger ett antagande om att det kommer att göras 10 000 ansökningar per år. I propositionen görs också alternativa beräkningar baserade på andra ärendemängder. Det antas i dessa sammanhang att den årliga kostnaden ökar med 4,4 miljoner norska kronor per 1 OOO-tal ärenden. Man bedömer också att skuldsanerings- lagen för med sig en initial engångskostnad på ungefär 30 miljoner norska kronor.

Kostnaderna för namsmannen och namsretten utgör en betydande del av de totala kostnaderna. Det framhålls att namsmannen är den organisation som kommer att belastas hårdast i och med att huvud- ansvaret för utredningen i ärendena kommer att ligga där. Aven namsrettema kommer att få ökade kostnader. Dessa domstolar skall avgöra frågor om inledande av skuldsanering, handlägga den tvingan- de skuldsaneringen och pröva överklaganden av vissa av namsman- nens beslut. Vid beräkningarna har antagits att cirka 30 procent av alla ansökningar leder fram till endera en frivilllig eller en tvingande skuldsanering. Vidare har antagits att namsmannen lägger ned 5,5 timmars arbete på de ansökningar som inte leder fram till en skuld- sanering. I de fall skuldsanering kommer att ske har man antagit att namsmannen måste lägga ned 10 timmmars arbete i de ärenden där gäldenärens bostad inte skall värderas och 12 timmars arbete i de fall bostad skall värderas. Slutligen antas att domstolen i genomsnitt måste lägga ned hälften så mycket tid på varje ärende som nams- mannen. Under dessa förutsättningar räknar man med att namsmans-

organisationen och domstolarna tillsammans behöver totalt 71,5 nya tjänster till en årlig kostnad om 22,8 miljoner norska kronor. Vissa kostnader har också budgeterats för rekrytering till dessa nya tjänster. Man har dessutom budgeterat cirka 2,6 miljoner norska kronor för ytterligare 9 tjänster hos namsmannen. Dessa tjänster skall tillsättas i de områden där behovet av skuldsanering kan antas vara störst. Dessa personer skall syssla med information, vägledning och råd- givning till allmänheten utan att det behöver ha anknytning till enskilda ärenden. Dessa personer skall också fungera som något slags kontaktpersoner mellan namsmannen och de sociala myndigheterna.

Namsmannen skall också kunna förordna en medhjälpare vars arvo- de skall betalas av allmänna medel. Här har man antagit att med- hjälparen kommer att lägga ned i genomsnitt 2 timmars arbete i de fall skuldsanering inte kommer till stånd och 10 arbetstimmar i de fall som leder till skuldsanering. Den totala årliga kostnaden för med— hjälparsystemet har beräknats till 14,2 miljoner norska kronor. Beräkningarna synes utgå ifrån att medhjälparen förordnas i samtliga inkommande ärenden.

Kostnader kommer också att uppstå till följd av att kungörelse skall ske i vissa fall och för porton m.m. Dessutom kommer upprättandet av ett centralt register över de som har erhållit skuldsanering att medföra vissa kostnader. Vissa allmänna administrativa kostnader är också förbundna med den nya lagen. Man har beräknat alla dessa kostnader till 1 000 norska kronor per ärende för de ärenden som inte leder till skuldsanering och till 4 000 norska kronor per ärende för de ärenden som leder till skuldsanering. Totalt beräknar man dessa kost- nader till 19 miljoner norska kronor.

För anskaffande av datautrustning har man beräknat 10,3 miljoner norska kronor och för utbildning 3,1 miljoner norska kronor. Vissa inventariekostnader i anslutning till datoriseringen beräknas till 6,5 miljoner norska kronor.

Man har också utgått ifrån att det föreligger ett stort behov av information till allmänheten om den nya lagstiftningen. För upptryck- ning av informationsmaterial, annonsering i dagspress m.m. har man beräknat 3,1 miljoner norska kronor. För utbildning av den personal som på socialkontor och liknande skall vägleda konsumenter med ekonomiska problem har avsatts 1,9 miljoner norska kronor. Slutligen har budgterats en mindre summa för uppföljning och utvärdering av lagen.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att man i Norge gjort be- räkningar som pekar mot ett förhållandevis kostnadskrävande för— farande. Det är givetvis alldeles för tidigt att sia om hur väl dessa beräkningar kommer att stämma med det verkliga utfallet. Efter det att lagen har varit i kraft drygt ett halvt år har det visat sig att antalet ansökningar som kommit in är betydligt lägre än vad man har beräk- nat. Enligt vad som upplysta beror det bl.a. på att lagen inte är helt lätt att tillämpa och att de ansökningsblanketter som används upplevs som svåra att fylla i. I den allmänna norska debatten i massmedia har det också beskrivits som mycket svårt att erhålla skuldsanering. Om nu antalet ansökningar har överskattats på förhand, så har å andra sidan arbetsåtgången för varje enskilt ärende underskattats. Varje

ärende har hitills visat sig vara avsevärt mer arbetskrävande än vad Prop. 1993/94:123 som har antagits i propositionen. Man måste givetvis vara mycket försiktig med att dra några mer bestämda slutsatser av dessa in- ledande erfarenheter. Det finns t.ex. anledning att anta att arbetstiden per ärende kan bringas ned i betydande omfattning när rutiner och annat kring den nya lagen har fått stadga och inblandad personal har fått egna praktiska erfarenheter av handläggningen. Hur antalet ansökningar kan komma att utvecklas på sikt är däremot betydligt svårare att sia om.

4 Allmänna överväganden

4.1. Huvuddragen i ett skuldsaneringsförfarande

Mitt förslag: Ett skuldsaneringsförfarande införs utformat som ett sammanhållet förfarande, uppdelat i tre steg. Förfarandet skall ha inslag av såväl frivillighet som tvång, med en stark tonvikt på de delar som bygger på frivillighet. Förfarandet skall i görligaste mån inlemmas i det befintliga civil- och processrättsliga systemet. Sär- skild vikt läggs vid att förfarandet utformas så att snabbhet och enkelhet främjas samt så att det allmännas kostnader kan hållas på en rimlig nivå. Givetvis måste också höga krav på rättssäkerhet tillgodoses. Skuldsaneringen, som skall bygga på gäldenärens ak- tiva medverkan, skall med vissa undantag omfatta alla gäldenärens skulder. Alla fordringar som omfattas av en skuldsanering behand- las i princip lika. Huvudansvaret för det lagreglerade skuldsane— ringsförfarandet skall vila på kronofogdemyndighetema och allmän domstol medan kommunerna genom instanser som sysslar med budgetrådgivning och liknande skall ge gäldenären råd och anvis- ningar han kan behöva angående skuldsanering. Skuldsanerings— förfarandet skall vara fristående från konkurs- och ackords- instituten och regleras i en särskild lag.

Insolvensutredningen: Utredningens förslag stämmeri stora delar överens med mitt eget, framför allt i de materiella delarna. Den stora skillnaden gäller förfarandet där utredningens förslag innebär att domstolarna tar större befattning med ett skuldsaneringsärende. Ut- redningen framhåller inte lika klart vikten av frivilliga lösningar på skuldsaneringsområdet.

Remissinstanserna: Så gott som samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utredningens förslag om införandet av en skuldsanerings- lag utan erinran. Flera instanser som företräder exekutionsväsendet

förespråkar att kronofogdemyndigheten ges en mer aktiv roll i för- Prop. 1993/94: 123 farandet. I övrigt framförs från remissinstansema en hel del syn- punkter vad gäller enskildheter' ] förslaget.

Skälen för mitt förslag: När man talar om skuldsanering kan man givetvis tänka sig olika system, vilket också belyses av att det i vår omvärld finns skilda system för skuldsanering (se avsnitt 3). Dessa skillnader beror ofta på varierande rättstraditioner och rättskulturer, men också på olika utgångspunkter i själva problemformuleringen. Det kan dock sägas utkristallisera sig tre principiellt olika system. Ett system (det angle-amerikanska) kan sägas vara en utlöpare av kon- kursinstitutet. Ett sådant system innehåller möjligheter till skuld- befrielse efter konkurs. Ett annat system (det nordiska) har en mycket svagare koppling till konkursinstitutet. Det byggeri och för sig på en del insolvensrättsliga principer och använder sig av olika insolvens- rättsliga begrepp. Men formellt sett finns inget direkt samband med konkursförfarandet. Den skuldbefrielse som kan uppnås inom detta system förutsätter inte ett konkursförfarande. Båda de nu nämnda systemen förutsätter myndighets medverkan i någon form och inne- håller också moment - mer eller mindre framträdande - av tvångs- mässighet, eller med andra ord myndighetsutövning. Ett tredje system är ett där det saknas inslag av tvångsmässighet. I stället bygger ett sådant system på att skuldbefrielse skall kunna erhållas inom ramen för överenskommelser mellan enskilda. Även i ett sådant system kan det givetvis finnas inslag av lagstiftning som på olika sätt främjar tillkomsten av sådana överenskommelser och även reglerar verk- ningarna av sådana överenskommelser. Det är givet att alla de nu skisserade systemen har vissa för- och nackdelar. I viss utsträckning kan man tänka sig kombinationer av de olika systemen för att på så vis uppnå en ordning som totalt sett är så effektiv som möjligt och som också tillgodoser de olika krav man kan ställa på en lagreglerad ordning med skuldbefrielse.

Riksdagen har i sitt tillkännagivande till regeringen uttalat att regeringen skall utarbeta former för en skuldsaneringsverksamhet i enlighet med vissa av lagutskottet angivna riktlinjer. Dessa riktlinjer innehåller bl.a. att den norska modellen med erforderlig anpassning till svenska förhållanden synes vara den lämpligaste vägen att gå, detta särskilt med beaktande av att den norska lagen också främjar en frivillig skuldsanering. Detta innebär bl.a. att skuldsaneringssystemet bör ha inslag av såväl frivillighet som tvångsmässighet med tonvikt på det förstnämnda och att förfarandet bör bestå av tre olika steg. För mig är frivillighet något som man i första hand bör bygga på, men inslag av tvångsmässighet måste dock finnas. En viktig sak är då att det i skuldsaneringssystemet finns en väl avvägd balans mellan fri-

villighet och tvång. Detta är viktigt av flera skäl. Det är viktigt för Prop. 1993/94:123 det ekonomiska livet i stort, det är också viktigt för tilltron till systemet och det främjar det allmänna accepterandet av det. Sist men inte minst är det även viktigt för att systemet skall bli effektivt och

tjäna sina syften.

Det huvudsakliga syftet med ett skuldsaneringssystem kan sägas va-l ra rehabiliterande på så vis att svårt skuldsatta människor kan få en möjlighet att lösa sina ekonomiska problem och därigenom kan få en ny chans till ett drägligare och mer samhällsnyttigt liv. I dag återstår ingen annan möjlighet än att begära att en överskuldsatt gäldenär för- sätts i konkurs. Det utpräglat insolvensrättsligt utformade konkurs- institutet är till sin karaktär särskilt anpassat för att i ordnade former hantera insolvensproblem med anknytning till näringslivets villkor. Det är däremot inte anpassat för att lösa privatpersoners skuld- problem och andra problem med anknytning till överskuldsättning. För detta behövs ett institut som är mer inriktat på den enskilde gäldenärens behov av rehabilitering. För närvarande saknas ett sådant institut, vilket ofta kan leda till personliga problem av skilda slag, som i förlängningen orsakar inte bara den enskilde och hans närmaste lidande, utan även förorsakar samhället kostnader i form av produk- tionsbortfall, vård m.m. Ett skuldsaneringsinstitut bör därför enligt min mening utformas så att det rehabiliterande syftet framträder klart. Samtidigt måste detta rehabiliterande syfte vägas mot de enskilda borgenäremas berättigade intresse av att få behålla sin fordringsrätt ograverad. Även detta ar i förlängningen ett samhällsintresse. Av det sagda följer att det är av största vikt att skuldsaneringsinstitutet utformas med rekvisit som på ett balanserat sätt tillgodoser dessa i viss mån motstående intressen.

Ett annat syfte är att ett skuldsaneringssystem kan verka preventivt i så måtto att färre människor hamnar i situationer med övermäktig skuldbelastning i och med att det inte blir lika lätt att erhålla krediter. Ytterligare ett syfte kan sägas vara att ett skuldsaneringssystem skall gynna borgenärskollektivet på så sätt att gäldenären kan komma att betala åtminstone någon del av sina skulder. Ett skuldsaneringssystem bör alltså utformas så att det i realiteten ger borgenärerna vinst jämfört med vad som är fallet i dag. Med en riktig konstruktion gynnar ett skuldsaneringssystem alltså både gäldenären och hans borgenärer. Och därmed samhället i stort som kan besparas kostnader på olika områden.

Från de utgångspunkter jag nu har redovisat bör ett skuldsanerings- system i huvudsak vara uppbyggt på följande sätt.

Ett skuldsaneringssystem bör genomgående bygga på gäldenärens eget agerande. Det är gäldenären själv som primärt bör ta initiativ till

att lösa sina ekonomiska problem. Det är viktigt att gäldenären visar en uppriktig vilja att komma till rätta med problemen och att han ak- tivt bidrar till den utredning som kan krävas på olika stadier av för- farandet. I gengäld skall det allmänna tillhandahålla de instrument som behövs för att en skuldsanering skall kunna genomföras under ordnade former. I ett första steg bör det allmänna bidra med informa- tion, vägledning och rådgivning kring privatekonomiska frågor i all- mänhet och kring frågor om skuldsanering i synnerhet. Om gäldenä— ren inte uppfyller lagens kriterier för skuldsanering bör han kunna få upplysning om detta redan i detta första steg. Om gäldenären däremot bedöms uppfylla skuldsaneringslagens kriterier bör syftet vara att gäldenären och borgenärerna redan i detta skede skall kunna komma överens om en skuldsanering och att ärendet över huvud taget inte skall behöva gå vidare. Detta första steg, med inriktning på rådgiv- ning och frivillighet, bör i huvudsak falla utanför en lagreglering. Det bör dock i skuldsaneringslagen införas ett åläggande för kommunerna att lämna skuldsatta personer råd och anvisningar i frågor rörande skuldsanering. ] den delen kan man arbeta vidare med vad som redan pågår i olika kommuner med budgetrådgivning inom socialtjänsten eller inom den konsumentvägledande verksamheten.

I ett andra steg bör en insolvent och kraftigt skuldsatt gäldenär kunna ansöka om skuldsanering hos en myndighet. Jag återkommer snart till frågan om valet av prövningsmyndighet men kan redan nu nämna att jag har stannat för kronofogdemyndigheten som prövnings- myndighet i detta andra steg. Där skall tillhandahållas ett lagreglerat system som underlättar för gäldenärerna att nå frivilliga överens- kommelser med sina borgenärer. Förhållandevis stränga rekvisit bör gälla för att ett skuldsaneringsförfarande skall kunna inledas hos kronofogdemyndigheten. I denna fas skall gäldenären under en period vara skyddad mot indrivningsåtgärder och då ges tillfälle att reda ut sin totala ekonomiska situation under kronofogdemyndighetens över- inseende. Detta steg skall kunna mynna ut i att gäldenären träffar en överenskommelse med samtliga sina borgenärer om en betalningsplan som löper under normalt fem år. Om gäldenären fullföljer betalnings- planen, skall han därefter i princip vara befriad från sina gamla skulder. Förfarandet skall kunna "avslutas med att kronofogdemyndig— heten fastställer parternas överenskommelse i ett beslut. Kronofogde— myndigheten skall emellertid inte kunna fastställa en skuldsanering mot gäldenärens eller någon borgenärs vilja. Kronofogdemyndigheten skall också under vissa i lagen närmare angivna förutsättningar kunna avslå en ansökan.

För det fall inte samtliga borgenärer godtar en skuldsanering, men de i lagen grundläggande förutsättningama ändå är för handen, bör

domstol i ett tredje steg mot någon eller några borgenärers vilja kunna beslut om skuldsanering. Rättssäkerhetsskäl kräver att ett sådant tvångsmässigt ingrepp i parternas inbördes förhållanden sker under de betryggande former som ett domstolsförfarande utgör.

Av effektivitets- och kostnadsskäl samt med hänsyn till rättssäker- heten är det av största vikt att de tre stegen är väl integrerade i varandra. Således bör de grundläggande kriterierna för att erhålla skuldsanering genomgående vara desamma. Visserligen står det gäl- denären fritt att utanför det reglerade skuldsaneringsförfarandet träffa överenskommelser med sina borgenärer av i princip vilket innehåll som helst. Men vid den rådgivning som ges under medverkan av myndigheter och vid den prövning som görs hos kronofogdemyndig- heten och i nästa fas domstolen bör enhetliga kriterier tillämpas. Dessa kriterier bör vara att gäldenären själv medverkar till en fullständig och korrekt utredning (lojalitetskriterium), att han är insolvent och inte under överskådlig tid bedöms kunna infria sina förpliktelser (ett kvalificerat insolvenskriterium) och att en skuldsanering inte kan verka stötande (allmänt skälighetskriterium).

Enligt svensk rätt gäller att en gäldenär - i vart fall om han är en fysisk person - efter konkurs, som inte avslutas genom ackord, allt- jämt svarar för hela det belopp av skulderna som inte har betalats. En gäldenär som vill uppnå en definitiv eftergift från borgenäremas sida måste med nuvarande ordning få till stånd ett ackord. Den insolvens- rättsliga behandlingen av privatpersoner är alltså förhållandevis sträng enligt svensk rätt. Den i amerikansk och engelsk rätt förekommande formen av skuldbefrielse (discharge) i konkurs (avsnitt 3.1) står i klar motsättning till den i Sverige erkända principen om konkursgälde— närens ansvar för kvarstående skulder. Det kan inte gärna komma i fråga att endast beträffande en viss grupp av insolventa gäldenärer överge en grundläggande insolvensrättslig princip. Detta talar för att en skuldsaneringslag bör vara fristående från konkursinstitutet. Vidare finns det en annan viktig skillnad mellan skuldsanering och konkurs; den förra och rehabiliteringsinriktade ordningen tar sikte på gäldenärens framtida inkomster och tillgångar som underlag för betal- ning av en viss skuldmassa, medan den senare och exekutionsinrikta- de syftar till att göra det möjligt för borgenärerna att vid ett tillfälle ta i anspråk gäldenärens samtliga då befintliga tillgångar för betalning av fordringarna. Denna skillnad talar också för att hålla i sär kon- kurs- och skuldsaneringsinstituten. Även det förhållandet att likabe- handlingsprincipen, dvs. principen om att alla fordringar som om- fattas av en skuldsanering skall behandlas lika, bör gälla vid skuld- sanering talar mot att förena skuldsanering och konkurs i ett och samma förfarande. Man kan t.ex. inte gärna tillämpa förmånsrätts-

lagens regler vid fastställande av utdelning i den "egentliga" kon- Prop. 1993/94:123 kursen och därefter förklara att lagens förmånsordning inte alls eller endast delvis skall tillämpas såvitt gäller restskulderna. Ett skuld- saneringsförfarande bör alltså vara fristående från konkurs- och ackordsinstituten. Vissa regler behövs givetvis för förhållandet mellan dessa institut och ett skuldsaneringsinstitut, men skuldsaneringsför- farandet bör inte vara kopplat till exempelvis konkursförfarandet. Jag instämmer i denna del helt i lnsolvensutredningens överväganden. Ett skuldsaneringsinstitut bör alltså regleras i en särskild från regleringen av konkurs och ackord fristående lag.

För att ett skuldsaneringssystem skall kunna tjäna sina syften bör skuldsaneringsinstitutet vara generellt, dvs. en skuldsanering bör i görligaste mån omfatta alla gäldenärens skulder. Det bör alltså vara präglat av en totalsyn och vara utformat som en totalreglering av gäldenärens ekonomiska situation. Detta innebär bl.a. att det all- männas fordringar på skatter och avgifter bör omfattas av en skuld- sanering. Det kan dock behöva göras undantag för vissa fordringar. I så fall bör starka skäl tala för att undantag görs. Exempelvis bör familjerättsliga underhållsbidrag inte omfattas av en skuldsanering. Fordringar förenade med säkerhet i form av pant bör inte heller om- fattas av en skuldsanering till den del panten förslår till betalning av fordringen. Vissa andra undantag bör också göras. Så många typer av fordringar som möjligt bör dock omfattas och de fordringar som omfattas av en skuldsanering bör i allmänhet behandlas lika. Det skall alltså som huvudregel inte spela någon roll vilken karaktär en fordran har eller på vilket sätt den har uppkommit. Lilmbehandlingsprincipen bör med andra ord så långt som möjligt vara vägledande för för- hållandet mellan de fordringar som omfattas av en skuldsanering. En konsekvens av likabehandlingsprincipen är att en överenskommelse mellan gäldenären och någon borgenär som tillförsäkrar borgenären bättre villkor än som följer av skuldsaneringen bör vara ogiltig. Det finns nämligen ingen anledning att rättsordningen skall ställa sig bakom sådana illojala sidoöverenskommelser.

Ett skuldsaneringssystem innebär att ingrepp görs i bestående rätts- liga relationer i det att betalningsförpliktelser ändras. I övrigt bör ett skuldsaneringsinstitut enligt min mening utformas så att olika rättsliga institut inte rubbas. Man böri stället anpassa ett skuldsaneringssystem till befintliga institut och exempelvis låta den civilrättsliga syste- matiken och allmänna civilrättsliga principer få slå igenom även i skuldsaneringssammanhang. I det följande kommer jag, utan anspråk på fullständighet, att redovisa hur den föreslagna skuldsaneringslagen förhåller sig till vissa delar av civilrätten. Det får i övrigt ankomma på de rättstillämpande organen att i enskildheter avgöra hur skuldsa-

neringsinstitutet skall passas in i det civilrättsliga regelsystemet. En Prop. 1993/94:123 aspekt på frågan om ett skuldsaneringsinstituts förhållande till exem- pelvis det civilrättsliga systemet är hur en skuldsanering förhåller sig till skilda ogiltighets- och jämkningsregler. En rättshandling som konstituerar en förpliktelse för gäldenären och som är ogiltig kan naturligtvis inte heller göras gällande i ett skuldsaneringsammanhang. Om ogiltigheten skulle fastställas efter det att gäldenären har erhållit skuldsanering, innebär det givetvis att vad gäldenären har betalt borgenären enligt den betalningsplan som kan vara förenad med en skuldsanering skall gå åter. En fordran som gäldenären anser vara ogiltig bör han bestrida. Som jag senare kommer att utveckla (avsnitt 4.6.10) bör en sådan fordran inte omfattas av en skuldsanering. Skuldsaneringssystemets förhållande till civilrättsliga ogiltighetsregler erbjuder därför inga särskilda problem.

Några ord bör dock sägas om civilrättsliga jämkningsregler och hur ett skuldsaneringsinstitut förhåller sig till sådana. Inom civilrätten finns olika regler om jämkning av förpliktelser, dvs. regler om att innehållet i en förpliktelse i efterhand kan justeras under vissa förut— sättningar, som inte nödvändigtvis behöver vara knutna till ändrade förhållanden. En sådan regel är generalklausulen inom förmögenhets- rätten i 36 å avtalslagen. Regler av nu nämnt slag har kommit till för att man i vissa särskilda fall skall kunna korrigera tidigare uppkomna förpliktelser. Det förhållandet att en tillämpning av en jämkningsregel och en skuldsanering kan leda till samma resultat beträffande en viss fordran får inte skymma att det är en grundläggande skillnad mellan instituten. Ett skuldsaneringsinstitut syftar till' en bedömning av hur en "överskuldsatt" gäldenär skall på längre sikt kunna göra rätt för sig i fråga om samtliga förpliktelser. Det är alltså snävt insolvens- rättsligt till sin karaktär. Jämkningsreglerna har inte alls den karaktären. I stället möjliggör de - som exempelvis generalklausulen i 36 & avtalslagenjustering av enskilda förpliktelser på grund av helt andra omständigheter än gäldenärens bristande betalningsför- måga. Jämkningsreglerna i den familjerättsliga lagstiftningen möj— liggör normalt inte jämkning på grund av att gäldenären har en stor total skuldbörda. Som jag återkommer till bör ett skuldsanerings- institut inte innehålla några bestämmelser som möjliggör en prövning och därmed förenad särbehandling av enstaka fordringsförhållanden. Ett skuldsaneringsinstitut och de civilrättsliga jämkningsreglerna har alltså initierats med helt olika syften och är avsedda att verka i helt olika sammanhang. I ett vidare perspektiv är det fråga om två helt olika komponenter i rättssystemet.

Det finns anledning att betona att ett skuldsaneringssystem inte får skada den allmänna betalningsmoralen. Systemet måste utformas så

att det klart framgår att en skuldsanering är något extraordinärt som kan tillgripas endast i situationer med extrema skuldsättningsproblem. Det måste också klargöras att en skuldsanering är förenad med om- fattande uppoffringar från den som erhåller skuldsanering. Det nu sagda bör visa sig på bl.a. följande två sätt. En lagreglerad skuld- sanering bör för det första inte få ske om det skulle verka stötande från allmän synpunkt. Att i en författning närmare precisera vad som är stötande från allmän synpunkt går dock knappast att göra generellt. Regleringen skulle riskera att bli alldeles för stel om man i lag lade fast bestämda kriterier för detta. Det bör därför bli fråga om en be- dömning som i sista hand domstol har att göra i det enskilda fallet. För det andra bör möjligheterna till omprövning av ett beslut om skuldsanering vara begränsade. Det finns givetvis ett starkt intresse av att regleringen år så slutgiltig som möjligt och att ett beslut om skuldsanering inte skall kunna rivas upp hur som helst. Ett skuld- saneringsinstitut bör med andra ord till sin karaktär i huvudsak vara definitivt. Trots detta bör det i vissa fall finnas möjlighet till omprövning.

En annan aspekt som jag något vill beröra i detta sammanhang är hur ett skuldsaneringsinstitut förhåller sig till den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). I artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till konventionen skyddas den enskilda äganderätten. Det skyddet innebär bl.a. att ingen må berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag. Skyddet omfattar såväl fysiska som juridiska personer. Med egendom avses t.ex. fordringar. En skuld— sanering enligt mitt förslag innebär inte att den enskilde borgenären berövas äganderätten till sin fordran utan innebär att hans möjlighet att göra den gällande begränsas eller upphör. Rätten att göra en fordran gällande i de fall gäldenären är kvalificerad för skuldsanering är emellertid till övervägande del enbart av formell natur, eftersom borgenären i dessa fall regelmässigt inte kan påräkna att någonsin få betalt för sin fordran. Däremot kan en skuldsanering bidra till att han åtminstone får någon del av fordran betald. En skuldsaneringslag utformad på det sätt jag föreslår kommer därför inte i konflikt med Europakonventionens bestämmelser om skydd för den enskilda ägan- derätten.

I det följande skall jag redovisa mina överväganden på olika punk- ter. Redan Insolvensutredningen påpekar emellertid svårigheterna med att diskutera en isolerad fråga utan att samtidigt komma in på andra frågor av betydelse. Gränserna mellan de olika avsnitten kan därför inte iakttas till fullo när jag går närmare in på de olika

komponenterna i ett skuldsaneringssystem.

Hänvisningar till S4-1

4.2. Förfarandets tre steg - handläggande myndigheter

Mitt förslag: Skuldsaneringsförfarandet skall vara uppbyggt i tre steg. I det första steget - som i huvudsak bör falla utanför den lagreglerade skuldsaneringen - skall gäldenären söka nå frivilliga uppgörelser med sina borgenärer. ] det steget skall gäldenären kunna få råd och anvisningar av kommunen. Kronofogdemyndig- heten skall i ett andra steg kunna besluta om frivillig skuldsanering under förutsättning att gäldenären och hans borgenärer är överens. Om denna förutsättning brister skall kronofogdemyndigheten kun- na överlämna ett ärende om skuldsanering till tingsrätten som i ett tredje steg skall kunna besluta om tvingande skuldsanering. All- män rättshjälp skall inte kunna beviljas i ärenden enligt skuld- saneringslagen.

Insolvensutredningen: Insolvensutredningen föreslår att tingsrätten skall vara handläggande myndighet och att rätten vid behov skall kunna förordna en god man att bistå gäldenären med att utreda den— nes personliga och ekonomiska förhållanden och att upprätta ett förslag till hur skulderna skall avvecklas. Utredningens förslag innehåller inte någon regel som uttryckligen hindrar att det beviljas allmän rättshjälp i ett skuldsaneringsärende, även om utredningen utgår ifrån att sådan rättshjälp inte kan beviljas.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker utred— ningens förslag eller lämnar det utan erinran i denna del. Många remissinstanser förordar dock att kronofogdemyndigheten skall vara handläggande myndighet. Av dessa instanser är det flera som gärna ser en uppdelning mellan kronofogdemyndighet och domstol vad gäller handläggningsansvaret. Den huvudsakliga tanken bakom dessa synpunkter är att kronofogdemyndigheten på ett effektivt sätt kan bära ansvaret för utredningen i ärendet, medan domstolen fattar de avgörande besluten. En instans föreslår att det inrättas regionala skuldsaneringsnämnder som i administrativt hänseende är knutna till kronofogdemyndigheten.

Skälen för mitt förslag: Som har framgått av min tidigare redo- görelse har utformningen av ett skuldsaneringsförfarande diskuterats i olika sammanhang. I dessa diskussioner har valet av handläggande myndighet stått i centrum för diskussionen. Skuldkommittén tecknade i sitt betänkande Hushållens skuldsättning (SOU 1988:55) en skiss till

hur ett skuldsaneringsförfarande skulle kunna vara organiserat. I Prop. 1993/941123 denna skiss hade kronofogdemyndigheten en central roll som hand- läggande myndighet av skuldsaneringsärenden. Insolvensutredningens förslag bygger i stället på att förfarandet är koncentrerat till allmän underrätt, dvs. tingsrätt. I ett större perspektiv ges dock såväl krono- fogdemyndigheten som de sociala myndigheterna viktiga uppgifter i förfarandet.

Det är flera krav som måste ställas på den myndighet som skall fatta beslut i ärenden om skuldsanering. Även om ett skuldsanerings- förfarande inte innebår rättskipning, så innefattar det förändringar i civilrättsliga förhållanden och i relationer mellan det allmänna och en skattskyldig. Bedömningarna som skall göras kräver också erfarenhet av insolvensrättsliga problem. Av vikt är dessutom att den hand- läggande myndigheten uppfattas som opartisk. Slutligen bör den handläggande myndigheten vara lokalt förankrad och vara organiserad så att den kan lösa uppgiften utan alltför stora påfrestningar resurs- mässigt. Insolvensutredningen går igenom dessa krav och konstaterar att såväl kronofogdemyndighetema som tingsrättsorganisationen svarar mot dessa krav. Utredningens val faller dock på domstolen, framför allt därför att den anses bäst svara mot kravet på opartiskhet och vara bäst skickad att handlägga ärenden med inslag av ingrepp i civilrättsliga förhållanden. Utredningen framhåller dock att detta val inte utesluter kronofogdemyndigheten från att ha en aktiv roll att spela i ett skuldsaneringsförfarande. Utredningen nämner också som en tredje möjlighet att falla tillbaka på de uppgifter som åvilar socialnämnd inom ramen för dess funktion enligt socialtjänstlagen. Utredningen säger även att man kan tänka sig kombinationer av dessa olika myndigheter som handläggande instans i skuldsaneringsärenden.

I de nordiska grannländerna har alla de nu nämnda myndigheternas motsvarigheter aktiva roller i skuldsaneringsförfarandet. Regel- systemen i Danmark, Finland och Norge uppvisar dock inbördes skillnader. I Danmark är beslutsfunktionen helt och hållet förbehållen domstol, medan utredningsfunktionen i praktiken vilar på den gode mannen som domstolen förordnar. I Finland är systemet snarlikt det danska. I Norge däremot är beslutsfunktionen delad mellan kronofog- demyndigheten (namsmannen) och domstolen (namsretten). Där har kronofogdemyndigheten en framträdande roll vad gäller utrednings- funktionen, även om det också i det norska systemet är möjligt att anlita en god man som utredare. Den norska lagen är den enda av de nordiska lagarna som har en tydlig uppdelning i en frivillig och en tvingande form av skuldsanering.

I riksdagens tillkännagivande anges att den norska modellen med erforderlig anpassning till svenska förhållanden synes vara den

lämpligaste vägen att gå, särskilt med tanke på att den norska lagen främjar en frivillig skuldsanering.

Utgångspunkten för mig är givetvis vad riksdagen har uttalat. Som jag tidigare har sagt ger riksdagens uttalande också stort utrymme för att tillvarata vad Insolvensutredningen föreslår även vad gäller orga- nisationen av förfarandet och enskildheter i det. Jag anser att det i allra högsta grad är en framkomlig väg att utgå ifrån den principiella uppdelningen i den norska modellen mellan en frivillig och en tvingande form av skuldsanering. Härigenom markeras tydligt att det primärt är fråga om att komma fram till en uppgörelse mellan borge- närerna och gäldenären. Med utgångspunkt från denna uppdelning och de krav Insolvensutredningen ställer upp kan man sedan välja handläggande myndighet. Det som då kan konstateras är att att Insol- vensutredningen anser att såväl kronofogdemyndigheten som tings- rätten är väl skickad att handha "ett skuldsaneringsförfarande och att sociala instanser kan ha en funktion att fylla. Jag gör samma bedöm- ning. De sociala myndigheternas medverkan i någon form torde ofta vara motiverad. Dessa myndigheter kan dock inte handha ett skuldsa- neringsförfarande i dess helhet då de saknar nödvändig juridisk kompetens och erfarenhet av insolvensrättsli ga frågor. Kommunen har emellertid enligt socialtjänstlagen (19801620) ett övergripande ansvar för att ge den enskilde rätt till stöd och hjälp i olika situationer. Att ett sådant stöd finns för dem som behöver det utgör dock en förutsätt- ning för de följande stegen i förfarandet. Som jag återkommer till bör det nämligen ställas höga krav på innehållet i de ansökningar om skuldsanering som skall kunna ges in i steg två av förfarandet. Den kommunala budgetrådgivningen inom socialtjänsten och inom konsu- mentvägledningen bör också i övrigt ha en central roll att spela i skuldsaneringsförfarandet. Genom olika former av ekonomisk rådgiv- ning kan de kommunala myndigheterna bidra till att förebygga "över- skuldsättning". I de fall där det redan har gått så långt att en gäldenär inte klarar av sin skuldbörda är det ofta naturligt att gäldenären etablerar kontakt med någon rådgivande myndighet för att få bistånd av olika slag. I dessa sammanhang bör dessa myndigheter aktivt kunna medverka till att en skuldsanering aktualiseras. Redan på detta stadium kan ett inte obetydligt antal gäldenärer med skuldproblem få sådan hjälp att deras problem finner en lösning. Det kan dessutom vara värdefullt om det finns någon myndighet som kan vara behjälp- lig med råd och annat bistånd vid en ansökan om skuldsanering. Ett åliggande för kommunerna att lämna skuldsatta personer råd och stöd bör därför införas. Härigenom preciseras det generella ansvar kom- munerna bär enligt socialtjänstlagen. Det bör dock stå en kommun fritt att avgöra om socialnämnden, konsumentvägledare eller någon

annan skall svara för denna uppgift.

Både kronofogdemyndighetema och tingsrätterna har erforderlig juridisk kompetens och erfarenhet av insolvensrättsliga frågor. Båda organisationerna har personella och andra resurser att handlägga ett skuldsaneringsförfarande. Även lokal förankring finns i båda orga- nisationerna. Såväl kronofogdemyndigheten som tingsrätten har redan vissa grundläggande regelsystem för förfarandet. Jag syftar då främst på förvaltningslagen (l986:223) respektive lagen (l946:807) om handläggning av domstolsärenden (ärendelagen). Dessa grundläggan- de regelsystem måste givetvis kompletteras med ett flertal förfarande- regler för just ett skuldsaneringsförfarande. Frågan blir egentligen hur man skall kunna utnyttja olika organisationer på bästa sätt. Jag gör därvid följande överväganden.

För att man skall kunna åstadkomma ett på lång sikt effektivt skuld— saneringssystem är det av största vikt att människor med ekonomiska problem på det lokala planet har tillgång till kvalificerad privat- ekonomisk rådgivning. Det är därför viktigt att de kommunala bud- getrådgivarna inom socialtjänsten och konsumentvägledningen får kunskaper beträffande skuldsanering och lagen därom och ges resur- ser för att organisera sådan verksamhet. Sådan verksamhet pågår redan på många håll i landet. Detta är en nödvändig förutsättning för att systemet totalt sett skall kunna fungera och för att inriktningen på frivillighet skall vara framträdande. Detta inledande skede, dvs. det första steget i skuldsaneringssystemet, bör emellertid inte omfattas av en skuldsaneringslag mer än indirekt. Målet bör vara att det stora flertalet fall av skuldsanering skall kunna lösas under detta stadium, antingen genom att gäldenären själv kommer överens med sina borge- närer eller att han får klart för sig att han inte uppfyller kriterierna för skuldsanering enligt skuldsaneringslagen. Förekomsten av en skuldsaneringslag torde här bli betydelsefull för den verksamhet med budgetrådgivning som äger rum i det första steget. En lag torde så- lunda utgöra ett viktigt instrument för budgetrådgivarnas arbete såtill- vida att enhetliga kriterier finns att hålla sig till och att det i för- längningen finns en tvångsmöjlighet.

Kronofogdemyndigheterna har stor erfarenhet av insolvensrättsliga problem. Både som verkställande myndighet enligt utsökningsbalken och som tillsynsmyndighet i konkurs kommer kronofogdemyndighe- terna dagligen i nära kontakt med frågor som har med skuldsanering att göra. Kronofogdemyndigheterna är vidare statens borgenärsföre- trädare i många fall, vilket också bidrar till att de har kunskaper om problematiken. Även i denna funktion får kronofogdemyndighetema syssla med frågor som är närbesläktade med sådana som blir aktuella i ett skuldsaneringsförfarande. Vid flera kronofogdemyndigheter har

också förekommit projekt avseende skuldsanering i olika former. Det nu sagda gör att kronofogdemyndighetema passar mycket bra för att ha hand om det andra steget i ett skuldsaneringsförfarande. Mycket talar också för att tyngdpunkten i förfarandet bör ligga här. Detta steg i förfarandet bör innefatta huvuddelen av utredningen i förfarandet och de huvudsakliga borgenärskontakterna. Förfarandet i detta steg bör syfta till att en frivillig skuldsanering kan nås. Härigenom markeras att gäldenärens skuldproblem i första hand skall lösas på frivillighetens väg.

En särskild fråga är om kronofogdemyndigheten kan anses som olämplig att handha skuldsaneringsärenden mot den bakgrunden att kronofogdemyndigheten i vissa fall företräder det allmänna som kan vara en av flera borgenärer som deltar i ett skuldsaneringsförfarande. Frågan är om kronofogdemyndigheten därigenom kan anses inta nå- got slag av motpartsställning till gäldenären eller de övriga borge- närerna. Enligt min mening kan man inte bortse från att så faktiskt kan vara fallet. Jag är däremot inte beredd att därav dra slutsatsen att det föreligger risk för att kronofogdemyndigheten på ett otillbörligt sätt skulle verka för att det allmänna tillskansas förmåner i för- farandet. Det åligger alltid en myndighet att i sin verksamhet iaktta objektivitet och opartiskhet. Det finns särskild anledning att beakta att förfarandet hos kronofogdemyndigheten inte mot någon annan borge- närs vilja kan leda till att en skuldsanering fastställs hos kronofogde- myndigheten. Jag anser alltså att kronofogdemyndigheten inte kan an- ses olämplig att av det nu diskuterade skälet handha ett andra steg i ett skuldsaneringsförfarande utformat som jag har skisserat, där bl.a. likabehandlingsprinc-ipen, dvs. att samtliga fordringar skall behandlas lika, har en framträdande plats. Som jag senare återkommer till (av- snitt 4.8.2) bör dessutom skattemyndigheten - och inte kronofogde- myndigheten - företräda det allmänna när det gäller krav på skatter och avgifter.

Bl.a. i samband med det möte om en skuldsaneringslag som Justi- tiedepartementet höll den 4 november 1993 framfördes från vissa håll farhågor om att det kan bli svårt för kronofogdemyndighetema att hantera sina olika roller om de får ett större ansvar för skuld- saneringsärendena. De skall då fullgöra uppgifter dels som verk- ställande, dels som skuldsanerande myndighet. Dessa uppgifter kan komma att hamna i ett motsatsförhållande till varandra. Exempel på sådana problem kan hämtas från kronofogdemyndigheternas roller som tillsynsmyndighet i konkurs och som handläggande myndighet när det gäller den summariska processen. Det sades också att det för allmänheten kan vara svårt att skilja på kronofogdemyndigheternas olika roller. Enligt min mening finns det all anledning att vara

uppmärksam på dessa farhågor. Men jag kan inte se att man av dessa skäl skall behöva avstå ifrån att välja kronofogdemyndighetema som handläggande myndighet av steg två i skuldsaneringswrfarandet. De skäl i övrigt som jag tidigare har redovisat talar med sådan styrka för att låta kronofogdemyndighetema handha det andra steget i ett skuld- saneringsförfarande. Vid mötet den 4 november framhöll också vissa företrädare för kronofogdemyndighetema att uppgiften faller väl in under vad kronofogdemyndighetema skall syssla med. Jag förordar av dessa skäl att kronofogdemyndighetema skall handha det andra steget i skuldsaneringsförfarandet.

Om någon frivillig skuldsanering hos kronofogdemyndigheten inte kan komma till stånd vidtar det tredje steget, som kan mynna ut i ett beslut om tvingande skuldsanering, dvs. ett beslut varigenom fordringar mot borgenäremas vilja sätts ned eller helt faller bort. Detta är ett mycket allvarligt och långtgående ingrepp i parternas mellanhavanden. Jag anser i likhet med många remissinstanser att beslut om sådana ingrepp inte bör fattas av någon annan instans än domstol (jfr artikel 6 i Europakonventionen).

En mycket framträdande plats i lnsolvensutredningens förslag intar den av Insolvensutredningen föreslagna gode mannen. Utredningen föreslår att rätten vid behov skall kunna förordna en god man att bistå gäldenären med att utreda dennes personliga och ekonomiska för— hållanden och att upprätta förslag till hur skulderna skall avvecklas. Enligt förslaget bör den gode mannen vara lagfaren. Detta är dock inget absolut krav. Utredningen förutsätter emellertid att uppdraget som god man regelmässigt anförtros en advokat. Enligt förslaget skall den gode mannen arvoderas av allmänna medel enligt en särskild taxa. Utredningen poängterar att förordnande av god man inte bör vara obligatoriskt. Det skall — enligt utredningen - föreligga ett konkret behov för att god man skall förordnas. Den gode mannen skall enligt förslaget kunna förordnas på olika stadier av förfarandet.

Många remissinstanser lämnar utredningens förslag vad gäller den gode mannen utan erinran. [ våra nordiska grannländer finns också i samtliga fall en motsvarande funktion. ] Danmark intar den gode mannen en mycket central roll i förfarandet. I Finland och Norge är den gode mannens roll nedtonad. I Norge ligger en stor del av utred- ningsansvaret i stället på det som närmast motsvarar vår kronofogde- myndighet. Några remissinstanser ifrågasätter om inte den gode man- nen kan ersättas av kronofogdemyndigheten. Skälet härtill är huvud- sakligen att kronofogdemyndigheten under alla förhållanden kommer att ha en viktig uppgift att fylla vid utredningen i ett skuldsane- ringsärende och att det därför kan vara rationellt att ta steget fullt ut och låta kronofogdemyndigheten få det huvudsakliga ansvaret för ut-

redningen. Riksdagen har i sitt beslut också antytt att kronofogde- myndigheten bör kunna ges en mer framträdande roll i förfarandet. Jag har redan redovisat mina skäl för att låta kronofogdemyndigheten handha det huvudsakliga ansvaret som prövningsmyndighet. En starkt bidragande orsak till detta val är just att myndigheten med sin sär- skilda kompetens och sin organisation är mycket lämpad att handha själva utredningen i ett skuldsaneringsärende. Enligt min mening är det inte nödvändigt att skapa en ytterligare funktion, exempelvis i form av en god man. Bl.a. kan det verka resurssplittrande. Det före- faller vara bättre om man kan koncentrera utredningsansvaret på en hand. Det bör kunna medföra att förfarandet blir såväl effektivare som billigare. Jag föreslår därför att det övergripande utrednings- ansvaret bör ligga på kronofogdemyndigheten. Det bör dock i det sammanhanget påpekas att gäldenären själv bör bära en betydande del av utredningsbördan. Som jag tidigare har redovisat bör gäldenären därvid kunna påräkna visst stöd från de kommunala myndigheter som sysslar med budgetrådgivning innan en ansökan om skuldsanering ges in. De råd och den hjälp gäldenären därvid erhållit bör givetvis kunna komma utredningen hos kronofogdemyndigheten tillgodo. Jag vill också tillägga att det sagda innebär att kronofogdemyndigheteni varje enskilt fall får bedöma hur mycket utredningsansvar som kan läggas på gäldenären själv. Det säger sig självt att alla gäldenärer inte har samma förutsättningar att själva bidra till utredningen på ett effektivt sätt.

En annan fråga som aktualiseras i detta sammanhang är om en gäl- denär som ansöker om skuldsanering i ett sådant ärende bör kunna beviljas allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen (l972z429). Utred- ningen konstaterar att allmän rättshjälp enligt praxis inte beviljas för skuldsanering. Den praxis som utredningen hänvisar till innebär att behov av allmän rättshjälp vid prövningen enligt 6 & rättshjälpslagen i vissa fall inte har ansetts föreligga i rättsliga angelägenheter som har gällt uppgörelser med borgenärer om underhandsackord. Utredningen konstaterar vidare att det inte synes särskilt väl förenligt med inne— hållet i rättshjälpslagen att föra in regler om allmän rättshjälp i skuldsaneringsärenden. Enligt utredningen rimmar det inte heller särskilt väl med de reformer som de senaste åren har skett på rätts- hjälpsområdet att föreslå en utvidgning av detta system för skuld— saneringsärenden. Utredningen påtalar också att den av utredningen föreslagna gode mannen i de allra flesta fall onödiggör en tillämpning av rättshjälpslagen. Utredningens slutsats blir att inte föreslå några regeländringar över huvud taget i rättshjälpslagen i anledning av att en skuldsaneringslag införs.

Som jag redan har anfört anser jag att en skuldsaneringslag inte bör

ha någon motsvarighet till den av utredningen föreslagna funktionen med en god man. Mitt ställningstagande i den delen gör att frågan om allmän rättshjälp bör kunna beviljas i ett ärende enligt skuldsanerings- lagen kommer i ett något annorlunda läge. Mitt förslag bygger emel- lertid genomgående på principen om gäldenärens egen aktiva medver- kan. De råd och anvisningar som gäldenären kan vara i behov av för att upprätta en ansökan om skuldsanering m.m. bör kunna erhållas genom de kommunala instanser som sysslar med budgetrådgivning och liknande. Jag har flera gånger framhållit vikten av sådan verk- samhet. Mitt förslag vilar dessutom på förutsättningen att sökande gäldenärer erhåller vägledning av skriftligt informationsmaterial, särskilt framtagna ansökningsblanketter m.m. Till detta kommer att i första hand kronofogdemyndigheten, men även rätten om ett ärende når dit, har ett allmänt ansvar för utredningen i ett skuldsanerings- ärende. Jag föreslår dessutom - vilket jag strax återkommer till - att gäldenären skall upprätta förslaget till skuldsanering tillsammans med kronofogdemyndigheten. Det nu sagda innebär enligt min mening att behovet av annat eller ytterligare bistånd inte är särskilt fram- trädande. Till detta kommer - vilket också utredningen har varit inne på - att en utvidgning av den allmänna rättshjälpen av statsfinansiella skäl är nära nog utesluten. Rättshjälpslagen är för närvarande föremål för en omfattande översyn (dir. 1993277) av 1993 års rättshjälpsutred- ning (Jul993:08), vilket utgör ytterligare ett skäl för att inte nu föreslå några förändringar som direkt eller indirekt innebär att tillämpningsområdet för rättshjälpslagen förändras. Tvärtom bör det i rättshjälpslagen uttryckligen föreskrivas att allmän rättshjälp inte kan beviljas i skuldsaneringsärenden.

Jag föreslår alltså ett skuldsaneringsförfarande uppbyggt med tre olika steg i förfarandet.

I det första steget - som huvudsakligen inte lagregleras - bör gälde- nären försöka nå frivilliga uppgörelser med sina borgenärer. Till stöd och hjälp bör gäldenären ha tillgång till vägledning och rådgivning från de kommunala myndigheter som sysslar med budgetrådgivning, dvs. socialtjänsten och konsumentvägledningen.

I det andra steget skall gäldenären kunna ansöka om en lagreglerad, frivillig skuldsanering. Den utredning och de beslut som krävs på detta stadium bör ske i ordnade former hos kronofogdemyndig— heterna.

I ett sista, tredje steg kan det bli aktuellt med tvingande skuld- sanering som beslutas av domstol.

Hänvisningar till S4-2

4.3. Allmänna villkor för skuldsanering

Hänvisningar till S4-3

4.3.1. Gäldenärskretsen

Mitt förslag: Skuldsaneringsförfarandet skall stå öppet för fysiska personer som inte är näringsidkare och som har hemvist i Sverige. En person som år ålagd näringsförbud skall inte kunna beviljas skuldsanering. En person skall som huvudregel kunna erhålla skuldsanering endast en gång. Den som har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet skall normalt inte kunna beviljas skuld- sanering.

Insolvensutredningen: Insolvensutredningens förslag överens- stämmer med mitt förslag. Utredningens förslag när det gäller personer som är ålagda näringsförbud är dock något annorlunda utformat.

Remissinstanserna: De flesta instanserna godtar utredningens avgränsning av personkretsen. Några instanser ifrågasätter emellertid om inte avgränsningen beträffande näringsidkare bör göras mer flexibel så att även näringsidkare som bedriver näringsverksamhet endast i mindre omfattning skall kunna komma i fråga för skuld- sanering enligt lagen. Brottsförebyggande rådet påtalar vikten av att det i lagen markeras att personer som ägnat sig åt s.k. ekonomisk brottslighet inte kan komma i fråga för skuldsanering.

Skälen för mitt förslag: När det gäller att bestämma vilken person- krets som skall omfattas av en skuldsaneringslag inställer sig flera frågor. Det förefaller helt givet att ett skuldsaneringsförfarande skall stå öppet enbart förjj'siska personer. Hur aktiebolag och andra juri- diska personer skall lösa ekonomiska problem som kan uppkomma bör inte vara föremål för reglering i detta sammanhang. Denna av- gränsning är vedertagen i olika utländska system och även Insolvens- utredningens förslag bygger på en sådan. Ingen av remissinstansema har haft något att invända mot den föreslagna avgränsningen. Riks- dagens tillkännagivande är också klart på denna punkt; en skuldsa- neringslag bör inte omfatta andra än fysiska personer.

En svårighet i sammanhanget är emellertid att begreppet fysisk person innesluter såväl privatpersoner som näringsidkare. Ytterligare avgränsningar kan därför vara nödvändiga. Personkretsen måste av- gränsas så att gränsen mellan å ena sidan skuldsanering och å andra sidan konkurs och ackord blir tydlig. De två senare förfarandena är typiskt sett inriktade på hantering av kommersiella förhållanden, även om såväl konkurs som ackord, framför allt det förstnämnda, kan

komma ifråga även när det gäller insolvens som enbart grundar sig Prop. 1993/94:123 på privatekonomiska misslyckanden. Ett skuldsaneringsförfarande bör i stället vara ett institut som är renodlat för just privatekonomiska förhållanden. Det nu sagda talar för att utesluta näringsidkare från skuldsaneringslagens tillämpningsområde. En annan svårighet är att begreppet näringsidkare är vidsträckt. Med näringsidkare avses enligt konsumentlagstiftningen varje fysisk eller juridisk person som driver verksamhet av ekonomisk natur och av sådan karaktär att den kan be- tecknas som yrkesmässig (se bl.a. prop. 1984/85:110 s. 141 och prop. 1989/90:89 s. 60). Detta innebär inte att det ställs några krav på verksamhetens omfattning och det är inget krav att verksamheten bedrivs med vinstsyfte. När begreppet näringsidkare förekommer i processrättsliga sammanhang har det samma innebörd (se Fitger, Kommentaren till Rättegångsbalken I 10:22). Under begreppet näringsidkare faller alltså inte bara den som driver och livnär sig på en industriell rörelse, en jordbruksrörelse eller ett hantverk, utan även den som jämsides med en anställning i mindre skala driver någon form av rörelse. Näringsidkarbegreppet såsom det här har pre- senterats är exempelvis mer vidsträckt än vad som följer av det skatterättsliga begreppet näringsverksamhet.

De nordiska lagarna på området visar upp en del skillnader i sättet att se på näringsidkare. I Danmark anger inte lagen uttryckligen att näringsidkare är uteslutna från lagens tillämpningsområde. I dansk praxis har man emellertid varit mycket restriktiv med att låta närings- idkare omfattas av lagen. I Finland gäller lagen främst för privat- personer, men näringsidkare kan också under vissa särskilda förutsätt- ningar komma i fråga för skuldsanering. I Norge, slutligen, gäller lagen uttryckligen endast privatpersoner. Varken i Danmark eller Norge utgör det däremot något hinder mot skuldsanering att en fysisk persons skuldsättning är relaterad till en tidigare bedriven närings- verksamhet. Vissa begränsningar finns dock i den norska lagen. Insolvensutredningens förslag går ut på att en skuldsaneringslag endast skall omfatta fysiska personer som inte driver näringsverk— samhet. Däremot skall det enligt utredningens förslag inte i och för sig finnas några hinder för en före detta näringsidkare att erhålla skuldsanering.

Vissa skäl talar - vilket några remissinstanser också påtalar - för att låta en del näringsidkare omfattas av en skuldsaneringslag. Vad jag närmast har i åtanke är näringsidkare vilkas näringsverksamhet har mycket blygsam omfattning och som har en ekonomi som till stor del är integrerad i den privata ekonomin. Den kategorin av näringsidkare skulle i och för sig lika väl som en privatperson kunna komma i fråga för en skuldsanering. Vid den avvägning som måste göras anser jag

för min del emellertid att det mesta talar för att aktiva näringsidkare Prop. 1993/94:123 inte bör kunna komma i fråga för skuldsanering. Härigenom blir skuldsanering ett institut med annat tillämpningsområde än andra in- solvensrättsliga institut, såsom exempelvis konkursinstitutet. Skuld- sanering bör vara ett renodlat "privatekonomiskt" institut, medan konkursinstituet har ett vidare tillämpningsområde. Till mitt ställ- ningstagande bidrar i inte ringa mån också det förhållandet att man därigenom slipper att dra en annan gräns. Skulle man öppna ett skuldsaneringsförfarande för vissa näringsidkare - alla sådana kan knappast omfattas - måste man i lagen precisera vilka näringsidkare som avses. En sådan gränsdragning förefaller vara mycket svår att göra på ett tydligt sätt. Den skulle också kräva att man i en skuld- saneringslag reglerade hur en näringsverksamhet skall avvecklas, vilket skulle komplicera institutet.

Något allmänt hinder för en före detta näringsidkare att erhålla skuldsanering bör däremot inte ställas upp. Som senare kommer att beröras bör dock skuldemas art och omständigheterna kring deras tillkomst ha betydelse vid prövningen av ett skuldsaneringsärende. Det förhållandet att en betydande del av en persons skuldsättning härrör från en tidigare bedriven näringsverksamhet kan då till och med tala för att skuldsanering bör beviljas. Jag återkommer senare till just denna fråga (avsnitt 4.3.3). I ett hänseende anser jag emellertid att det finns anledning att ställa upp en uttrycklig begränsning för en före detta näringsidkare att erhålla skuldsanering. Har gäldenären meddelats näringsförbud, är det enligt min mening mindre lämpligt att skuldsanermgsforfarandet utan vidare skulle stå öppet för honom. skuldsanering. I motsats till utredningen anser jag emellertid det inte vara nödvändigt att ställa upp något hinder att beviljas skuldsanering för en gäldenär som tidigare har varit ålagd näringsförbud. Hindret i skuldsaneringslagen bör med andra ord anpassas till den flexibilitet som gäller enligt lagen (1986:436) om näringsförbud.

Det kan naturligtvis också diskuteras om inte ett uttryckligt hinder mot skuldsanering borde gälla även den som har gjort sig skyldig till grövre brottslighet utan att han samtidigt har meddelats näringsför- bud. I Danmark finns inte något sådant uttryckligt hinder. I Norge finns inte heller någon regel som uttryckligen diskvalificerar den som dömts för brott att erhålla skuldsanering. 1 Finland finns däremot vissa begränsningar för personer som har dömts till ansvar för brott. Insolvensutredningen förordar att det inte införs någon regel som uttryckligen hindrar en person som har gjort sig skyldig till brott från att beviljas skuldsanering. Även om det i motsvarande nordiska lagar saknas regler som uttryckligen diskvalificerar brottslingar från att

erhålla skuldsanering, aktualiseras ändå den omständigheten ibland vid handläggningen av skuldsaneringsärenden. I Danmark utgör i praxis grövre brottslighet i allmänhet hinder för skuldsanering, vilket har att göra med den allmänna skälighetsprövning domstolen där skall göra. I Norge får skuldsanering inte beviljas om det skulle vara stötande. Detta tar enligt de norska motiven sikte bl.a. på fall där gäldenären är dömd för grova brott. I Finland utgör vissa slag av brottsligt förflutet i allmänhet hinder för skuldsanering. Några remiss- instanser, främst Brottsförebyggande rådet, poängterar att det är vik- tigt att samhället markerar att personer som har ägnat sig åt s.k. eko- nomisk brottslighet inte skall kunna erhålla skuldsanering. I detta sammanhang framhåller Brottsförebyggande rådet att svårigheter att lagtekniskt avgränsa kretsen av brottslingar som bör uteslutas från möjligheten att erhålla skuldsanering inte får avhålla samhället från att göra den önskade markeringen.

Enligt min mening finns det all anledning att ta allvarligt på den nu diskuterade frågan. Det allmänna förtroendet för ett skuldsanerings- institut skulle riskera att rubbas om den som dömts för exempelvis omfattande bedrägerier eller gäldenärsbrott skulle kunna erhålla skuldsanering. Det finns å andra sidan allvarliga brott som inte har någon ekonomisk anknytning och beträffande vilka samma synsätt inte gör sig gällande fullt ut. Starka skäl talar därför för att man så långt det är möjligt bör ha ett regelsystem som saknar hinder av abso— lut karaktär. Då ökar möjligheterna att i tillämpningen bedöma varje fall efter dess särart. Jag har alltså stannat för att en person som ådömts ansvar för brott inte automatiskt skall vara förhindrad att erhålla skuldsanering. Ett brottsligt förflutet bör därför enligt min mening i sig inte vara ett absolut hinder mot att bevilja någon skuld- sanering. Det förhållandet att en sökande gjort sig skyldig till brott, kanske svår och omfattande brottslighet, bör emellertid vara något som vägs in i den totalbedömning som bör göras i ett skuldsanerings- ärende. Vid denna allmänna skälighetsbedömning - som jag strax återkommer till (avsnitt 4.3.3) — bör ett brottsligt förflutet, särskilt om det avser s.k. ekonomisk brottslighet, givetvis vara en omständighet som starkt talar mot att ifrågavarande person skall beviljas skuldsa- nering. Med en sådan utformning av regelsystemet i detta hänseende uppnås också ett flexibelt system där hänsyn kan tas till egenarten av varje enskilt fall.

En annan kategori som man kan diskutera om den inte bör hållas utanför skuldsaneringsförfarandet är personer som en gång tidigare har beviljats skuldsanering. Skuldsaneringsinstitutets extraordinära karaktär gör att det normalt bör vara något som en person skall kun- na komma i åtnjutande av endast en gång i livet. I den norska lagen

finns också ett uttryckligt förbud att inleda ett skuldsaneringsför- farande beträffande den som tidigare har beviljats skuldsanering. Har man fått avslag på en tidigare ansökan, är det dock inget hinder att komma igen med en ny ansökan vid en senare tidpunkt. I den danska lagen finns inget uttryckligt hinder av detta slag, men det framhålls i motiven att skuldsanering är något som en person i allmänhet endast skall kunna erhålla en gång. Jag anser för min del att en person bör kunna beviljas skuldsanering endast en gång. Enligt min mening finns det dock skäl som talar för att inte göra detta hinder absolut. För det fall det föreligger synnerliga skäl anser jag - i likhet med Insolvens- utredningen - att man skall kunna tänka sig att någon beviljas skuld- sanering en andra gång. Ett tänkbart fall är att någon i yngre år er- håller skuldsanering och sedan i en helt annorlunda livssituation åter blir aktuell långt senare. Det bör dock vara endast i sällsynta undan- tagsfall som någon skall kunna erhålla skuldsanering en andra gång. En annan sak är att en sådan gäldenär utanför den lagreglerade skuld- saneringen naturligtvis är oförhindrad att träffa frivilliga uppgörelser med sina borgenärer om skuldsanering.

Slutligen bör det ställas upp ett krav på anknytning till Sverige för att en person skall beviljas skuldsanering. Medborgarskapet bör inte ha någon självständig betydelse, men flera skäl talar för att skuld- sanering endast bör komma i fråga för den som har en fast anknyt- ning till vårt land. Det bör därför vara ett uttryckligt krav att gäldenären har hemvist 1 Sverige. Även om detta krav uppfylls kan det förekomma situationer där gäldenärens anknytning till Sverige år så svag att skuldsanering inte bör beviljas med hänsyn till det all- männa skälighetskravet. Jag återkommer till denna fråga senare i samband med att jag redogör för mina överväganden angående den allmänna skälighetsprövning som bör föregå en skuldsanering (avsnitt 4.3.3).

För att komma i fråga för skuldsanering enligt lagen bör gäldenären alltså vara fysisk person, han skall inte vara näringsidkare och han skall ha hemvist i Sverige. Gäldenären får inte heller vara ålagd näringsförbud. Det är alltså fyra absoluta krav som tar sikte på gälde- närens person som bör ställas upp. Krav som regelmässigt bör vara uppfyllda är att skuldsanering inte tidigare har beviljats och att gäldenären inte har begått allvarligare brott, särskilt av ekonomisk art.

Hänvisningar till S4-3-1

4.3.2. Ett kvalificerat insolvensrekvisit

Mitt förslag: För att beviljas skuldsanering skall gäldenären vara

insolvent och så skuldsatt att han inte förmår att betala sina skulder inom överskådlig tid.

Insolvensutredningen: lnsolvensutredningens förslag överens- stämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna godtar överlag utredningens förslag. Några instanser har synpunkter på utformningen av insol— vensrekvisitet.

Skälen för mitt förslag: I alla de nordiska skuldsaneringslagarna - likaväl som i andra länders rättsordningar - har som grundläggande krav för skuldsanering (eller motsvarande) ställts upp ett kvalificerat insolvensrekvisit. Så gör också Insolvensutredningen i sitt förslag. Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget i den delen. I riksdagens tillkännagivande framhålls också att skuldsanering bör kunna komma i fråga endast för fysiska personer med allvarliga och varaktiga skuldproblem. Jag har ingen annan uppfattning.

Vad som avses med insolvens (obestånd) framgår av 1 kap. 2 & konkurslagen. Med insolvens avses att gäldenären inte kan rätteligen betala sina skulder allteftersom de förfaller och att denna oförmåga inte endast är tillfällig (se t.ex. prop. 1986/87:90 s. 400). Det led i beskrivningen av insolvens som säger att betalningsoförmågan "inte får vara tillfällig" fördes in i lagtexten vid 1975 års reform av kon— kurslagstiftningen. Detta led innebär emellertid inte att man får be- trakta en person som solvent om betalningsoförmågan bedöms bestå under någon längre tid (se SOU l970:75 s.. 75 och prop. 1975:6 s. 116). Samma insolvenskriterium bör gälla även vid tillämpning av skuldsaneringslagen.

En nödvändig förutsättning för att komma i fråga för skuldsanering bör alltså vara att gäldenären är insolvent, men denna förutsättning bör inte vara tillräcklig. Det bör komma till något ytterligare, näm- ligen att insolvensen bedöms bestå även längre in i framtiden. I den danska lagen har markerats att bedömningen skall avse de närmaste åren. Så är även fallet för finländskt och norskt vidkommande. Det finns enligt min mening ingen anledning att för svensk del göra någon annan bedömning. Insolvensutredningen har också i sitt förslag anslu- tit sig till den danska bestämningen av insolvensrekvisitet. Det kvali- ficerade insolvensrekvisitet bör därför uttryckas som att gäldenären är insolvent och att han inte förmår betala sina skulder inom över- skådlig tid. Genom uttrycket "överskådlig tid" markeras att progno- sen skall sträcka sig långt fram i tiden. Det skall i princip inte gå att se att insolvensen någonsin kommer att upphöra. Det kvalificerade in- solvensrekvisitet skall alltså vara uppfyllt för att skuldsanering skall kunna komma i fråga. Det innebär att skuldsanering inte kan beviljas bl.a. då det inte är möjligt, eller i vart fall förenat med större svårigheter, att göra en någorlunda säker prognos. Ett typexempel då sådana svårigheter torde föreligga är när gäldenären har drabbats av

en konjunkturbetingad arbetslöshet.

Det har i anslutning till dansk praxis och även i den allmänna de- batten diskuterats kring beloppsfrågor i samband med skuldsanering. Frågan som då ofta har ställts har varit hur stor skuldbörda man måste ha för att kunna erhålla skuldsanering. Ingen av de nordiska lagarna har några fasta beloppsgränser. Inte heller förarbetena till de nordiska lagarna innehåller några klara uttalanden om beloppsgränser. I tidig dansk praxis uttalades att en nettoskuldbörda om 250 000 danska kronor skulle kunna tjäna som ett riktmärke för en gäldenär med fast och regelbunden förvärvsinkomst. Om den totala skuldbör- dan var lägre, skulle skuldsanering inte beviljas. I Danmark har i tillämpningen betydande avvikelser från denna beloppsgräns emeller- tid gjorts åt båda hållen. Enligt min mening är det varken önskvärt eller ens möjligt att i lag fastställa en beloppsgräns. Det som är en orimligt stor skuldbörda för den ene är inte en anmärkningsvärt stor skuld för den andre. Varje fall måste, utifrån de rekvisit som anges i lagen, bedömas individuellt. Det kvalificerade insolvensrekvisitet torde dock normalt innebära att en nettoskuldbörda som inte uppgår till mer än ett par hundratusen kronor för en person med fast och regelbunden arbetsinkomst är för liten för att skuldsanering skall kunna komma i fråga. För personer med mycket låg eller oregelbun- den inkomst kan dock det kvalificerade insolvensrekvisitet vara upp- fyllt även vid förhållandevis låg nettoskuldsättning. Vad som däremot enligt min mening finns anledning att ta fasta på är att det som skall beaktas är nettoskuldbördan. Det är alltså den återstående skuld- bördan efter det att gäldenären har realiserat egendom som han och hans familj inte är i oundgängligt behov av som skall beaktas. Det är exempelvis inte rimligt att den som vill komma i fråga för skuld- sanering behåller dyrare bostad, sommarhus, bil, båt eller liknande. I de allra flesta fall torde emellertid gäldenären redan ha realiserat det mesta av sin egendom som är möjlig att avyttra innan frågan om skuldsanering aktualiseras. I detta sammanhang vill jag nämna en annan aspekt på detta med skuldsanering. Som namnet säger skall det vara frågan om sanering av skulder. Det innebär alltså att det skall vara så att det förekommer skuldsättning av viss grad. Om en person har besvär med att med tillgängliga medel betala sina löpande utgifter utan att skuldsättning förekommer. är det inte någon situation där skuldsanering kan bli aktuell.

Hänvisningar till S4-3-2

4.3.3. En allmän skälighetsbedömning

Mitt förslag: Förutom att det kvalificerade insolvensrekvisitet skall vara uppfyllt skall det också krävas att det är skäligt med hänsyn till gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden att bevilja honom skuldsanering. Detta generella rekvisit skall i lagen kompletteras med en uppräkning av vissa omständigheter som sär- skilt skall beaktas vid denna skälighetsbedömning. I detta samman- hang aktualiseras bl.a. gäldenärens agerande under förfarandet, skuldernas ålder och omständigheterna vid skuldernas tillkomst.

Insolvensutredningen: Insolvensutredningens förslag överens- stämmer i stort med mitt förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna godtar överlag utredningens förslag. Många instanser har emellertid synpunkter av skilda slag på vilka omständigheter som särskilt skall beaktas och hur dessa omstän- digheter skall beaktas vid den allmänna skälighetsbedömningen.

Skälen för mitt förslag: Förutom ett kvalificerat insolvensrekvisit ställs i de nordiska lagarna på området och även i Insolvensutred- ningens förslag ytterligare ett grundläggande krav för att skuld- sanering skall kunna beviljas. Det kravet är ett generellt formulerat skälighetskriterium. Tanken är att man, efter att i ett första steg ha konstaterat att det kvalificerade insolvensrekvisitet är uppfyllt, skall gå vidare och undersöka om det i det enskilda fallet är skäligt att bevilja gäldenären skuldsanering med hänsyn till hans personliga och ekonomiska förhållanden. Om det är alldeles klart att en gäldenär i ett enskilt fall inte uppfyller kraven vid den allmänna skälighets- bedömningen, är det givetvis inte nödvändigt att först göra insol- vensprövningen. Ansökan skall ju under sådana omständigheter ändå inte leda till bifall. De två grundläggande rekvisiten, det kvalificerade insolvensrekvisitet och det allmänna skälighetsrekvisitet, är nämligen tänkta att vara kumulativa, dvs. båda rekvisiten måste vara uppfyllda för att skuldsanering skall kunna beviljas. Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot Insolvensutredningens förslag i denna del. I sitt tillkännagivande nämner också riksdagen att lagregleringen bör vara flexibel bl.a. för att förhindra stötande resultat. I det till Lagrådet remitterade förslaget ingick också ett generellt utformat skälighetsrekvisit. Rekvisitet var där utformat som ett positivt kriterium, dvs. det skulle krävas att det vid en samlad bedömning i varje enskilt fall framstod som skäligt att bevilja skuldsanering i just det fallet. Lagrådet har beträffande detta uttalat att det bör vara tillfyllest med en regel som föreskriver att skuldsanering inte skall

beviljas om det framstår som oskäligt. Enligt Lagrådet skulle en sådan regel ge möjlighet till en friare skälighetsbedömning som skulle kunna leda till att skuldsanering beviljades i ytterligare ett antal angelägna fall samtidigt som regeln i förening med det kvalificerade insolvensrekvisitet och kravet på femårigt existensminimum för- hindrar att institutet får negativa effekter på betalningsmoralen. Även vid mötet den 4 november 1993 framfördes synpunkter på de i lag- rådsremissen angivna kriterierna för den allmänna skälighetsbedöm- ningen. Dessa synpunkter gick huvudsakligen ut på att kriterierna var för vagt angivna. Beträffande Lagrådets synpunkter och synpunkterna från mötet den 4 november 1993 vill jag anföra följande.

De erfarenheter som vunnits på olika håll i samband med att för- söksverksamhet med skuldsanering har bedrivits visar entydigt att sanering av fysiska personers skulder är en verksamhet som bjuder på många svårigheter. Detta inte minst därför att den enes skuldsitua- tion inte är den andres lik. I mycket stor utsträckning måste varje fall behandlas efter sin särart. Skall ett skuldsaneringsinstitut kunna bli ändamålsenligt och effektivt, måste enligt min mening kriterierna vara angivna på ett sådant sätt att inte någon utesluts från lagens tillämpningsområde på grund av någon enstaka omständighet. Det är dessutom viktigt att skuldsaneringsinstitutet utformas så att det vinner allmänhetens förtroende. Det innebär bl.a. att det inte får vara ut— format med så stela kriterier att skuldsanering tvunget måste beviljas eller vägras så snart vissa lätt avläsbara fakta är för handen. Detta skulle kunna medföra risk för att systemet upplevs som orättvist och kan leda till att hela systemet hamnar i vanrykte. Jag vill också erinra om att den största delen av skuldsaneringsverksamheten skall bestå av frivilliga uppgörelser utanför lagens ram mellan gäldenären och hans borgenärer. Även om borgenärerna i dessa fall säkert beaktar möjlig- heten av att i ett senare led kunna tvingas till att medverka i en skuldsanering kommer frågan endast att ställas på sin spets vid krono- fogdemyndighetens eller domstolens prövning enligt lagen. Enligt min mening återstår ingen annan möjlighet än att falla tillbaka på att ange kriterierna för den allmänna skälighetsbedömningen i generella orda- lag, kombinerat med att det anges ett antal omständigheter som sär- skilt bör beaktas. Dessa särskilt utpekade omständigheter torde i de allra flesta fall ge de tillämpande myndigheterna tillräcklig vägled- ning, även om det förtjänar att framhållas att det skall vara frågan om en allmän totalbedömning.

Nästa fråga är om det allmänna skälighetskriteriet skall anges i positiva termer i enlighet med det till Lagrådet remitterade förslaget eller om det skall formuleras i enlighet med Lagrådets förslag. Våra nordiska grannländers skuldsaneringslagar innehåller samtliga all-

männa skälighetsrekvisit. De är dock formulerade på något olika sätt. I Danmark är rekvisitet positivt utformat. Skuldsanering kan där be- viljas om " gäldenärens förhållanden och övriga omständigheter talar för det". Detta mycket allmänt hållna rekvisit har också tjänat som förebild för Insolvensutredningens förslag. I Norge har man "däremot valt ett negativt formulerat skälighetsrekvisit. Där sägs att skuld- sanering inte kan beviljas om det "skulle verka stötande för andra gäldenärer eller för samhället i övrigt". I Finland kan skuldsanering beviljas om "det i övrigt föreligger vägande skäl" för det. I Finland ställs i lagen dessutom upp ett antal "Allmänna hinder för skuld- sanering" där det anges att skuldsanering i ett flertal konkreta fall inte kan beviljas utan att det föreligger "särskilda motskäl".

Avsikten är inte att valet mellan ett positivt eller negativt formulerat skälighetsrekvisit skall få någon större betydelse för den praktiska tillämpningen. Det kvalificerade insolvensrekvisitet och de särskilda omständigheterna som skall beaktas vid prövningen är normalt till- räckligt för att skilja de fall där det bör beviljas skuldsanering från de där skuldsanering inte bör beviljas. Enligt min mening markerar dock ett positivt formulerat skälighetsrekvisit på ett tydligare sätt att en överskuldsättning inte ensamt är tillräckligt för att skuldsanering skall beviljas. Därutöver bör det alltså krävas att det i det enskilda fallet är skäligt att vederbörande beviljas skuldsanering. Detta betyder att en avvägning måste göras mellan de inblandade intressena. Även om det är viktigt att skuldsaneringsinstitutet vid denna avvägning får en restriktiv tillämpning, får detta givetvis inte innebära att kraven på skälighet ställs alltför högt. För att institutet skall kunna tjäna sitt rehabiliterande syfte är det viktigt att de avvägningar som görs i tillämpningen görs på ett verkligt nyanserat sätt, så att skuldsanering verkligen kommer till stånd i de fall som uppfyller kraven.

I lagen bör därför enligt min mening ställas upp ett krav på att skuldsanering får beviljas endast om det är skäligt med hänsyn till gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden. Det skall då som framgått vara frågan om en totalbedömning där samtliga omstän- digheter som rör gäldenärens ekonomi och hans personliga för- hållanden skall beaktas.

En viktig punkt att beakta vid den allmänna skälighetsprövningen är naturligtvis gäldenärens behov av ekonomisk rehabilitering. Detta knyter nära an till det kvalificerade insolvensrekvisitet. Behovet av skuldsanering framgår tydligast när det är ett uppenbart missförhål- lande mellan å ena sidan gäldenärens totala skuldbörda och å andra sidan hans tillgångar och förvärvsförmåga. Om en gäldenär som har en skuldbörda på åtskilliga 100 OOO-tal kronor och som i stort sett saknar omsättningsbara tillgångar, till följd av sjukdom blir arbets-

oförmögen är detta missförhållande uppenbart. Av det sagda följer att Prop. 1993/942123 det som regel inte kan bli tal om skuldsanering med mindre gälde- närens totala skuldbörda är betydande i förhållande till hans tillgångar och förvärvsförmåga, vilket följer redan av kravet på ett kvalificerat insolvensrekvisit. Som tidigare har framhållits är det inte möjligt att därvidlag ange några bestämda belopp till vilka skuldbördan bör upp- gå (se avsnitt 4.3.2). Det är i stället frågan om att sätta skuldbördan i relation till den nuvarande och framtida betalningsförmågan. Vidare bör det förhålla sig så, att en skuldsanering medför positiva effekter för gäldenären inte bara på det viset att han blir kvitt sin skuldbörda helt eller delvis, utan också på det sättet att han motiveras att för- bättra sin ekonomiska situation över huvud taget.

I detta sammanhang kan det finnas anledning att något beröra den situationen att gäldenären själv är kraftigt skuldsatt och själv saknar tillgångar samt har låg eller ingen inkomst, men att en annan hus- hållsmedlem är skuldfri och har stora tillgångar och kanske också goda inkomster. Ett typfall kan vara att gäldenären själv är utblottad men exempelvis hans maka eller sambo är välbeställd. Frågan är om en allmän skälighetsbedömning skall hindra en sådan gäldenär från att erhålla skuldsanering. Enligt min mening är svaret givet. Skuld- sanering bör inte komma i fråga i ett sådant fall. Är det exempelvis så att två makar eller därmed jämställda medvetet har planerat en sådan skevhet, är det uppenbart att skuldsanering inte kan komma i fråga. Men även utan att en sådan medveten planering ligger bakom bör den allmänna skälighetsbedömningen medföra att skuldsanering inte beviljas.

Det bör understrykas att en skuldsanering måste bygga på ett eko- nomiskt betraktelsesätt. Den bedömning som kronofogdemyndigheten och, i sista hand, domstolen skall göra träder till stor del i stället för det klarläggande av gäldenärens skuldsituation som annars sker genom ackord eller konkurs. Gäldenären skall inte kunna "tjäna p " att direkt begära skuldsanering i stället för att först gå igenom ett konkursförfarande. Borgenärema måste tillförsäkras ett utbyte av skuldsaneringen som åtminstone motsvarar vad som skulle ha tillfallit dem, om gäldenären i stället hade försatts i konkurs.

Det nu sagda hindrar inte att man också anlägger ett socialt per- spektiv på skuldsaneringen. En skuldsanering kan rent allmänt bidra till att gäldenären får ett bättre fotfäste i sin tillvaro. Som en bieffekt till en skuldsanering kan man tänka sig att olika sociala problem också får sin lösning. Man bör emellertid inte gå den motsatta vägen och använda skuldsanering som någon sorts universalmedel mot so- ciala problem. Redan hänsyn till den allmänna betalningsmoralen ta- lar emot att skuldsanering används på det sättet.

Trots att det således bör vara fråga om en totalbedömning anser jag i likhet med utredningen att det i lagen bör anges ett antal omständig— heter som särskilt skall beaktas vid skälighetsprövningen.

Det är givetvis en rad detaljfrågor som inställer sig vid en skälig- hetsprövning av nu angivet slag. Med beaktande av lagens syften och förfarandets karaktär utkristalliserar sig dock tämligen snabbt vissa omständigheter som man bör fästa särskilt avseende vid när skälig- hetsbedömningen görs. Det är då först viktigt att framhålla att hela skuldsaneringsförfarandet och tankarna bakom lagen bygger på en ak— tiv medverkan från gäldenärens sida. Detta ger sig till känna på åt- minstone två sätt. Det bör krävas dels att gäldenären innan ett mer organiserat skuldsaneringsförfarande inleds på olika sätt själv har försökt reda ut sina ekonomiska problem, dels att gäldenären lojalt medverkar till sakens riktiga belysning när väl ett skuldsanerings- förfarande har inletts. Dessa krav kan inte sägas vara orimliga, sär- skilt med tanke på det stöd som bör finnas att få från kommunala or- gan vad gäller vägledning och rådgivning. I lagen bör därför anges att det vid den allmänna skälighetsprövningen särskilt skall beaktas vilka ansträngningar gäldenären har gjort för att jidlgöra sina för- pliktelser och att själv försöka nå en uppgörelse med sina borgenärer och dessutom hur han har medverkat under handläggningen av ett skuldsaneringsärende. Brister gäldenären i något av dessa hän- seenden, kan detta medföra att han inte erhåller skuldsanering, även om förutsättningama i övrigt kanske är uppfyllda. Har gäldenären t.ex. aktivt försökt att hålla sig undan krav från borgenärerna, överlåtit egendom på närstående eller på något annat illojalt sätt försökt att "skydda sig" mot betalningskrav, talar detta naturligtvis emot att han skall erhålla skuldsanering. Även mindre flagranta för- hållningssätt kan få samma effekt; ibland kan det helt enkelt stå klart att gäldenären inte har gjort vad han kunnat för att betala - kanske åtminstone en del - av sina skulder. Har gäldenären å andra sidan i samband med tidigare vidtagna indrivningsåtgärder öppet redovisat sina tillgångar och inkomster m.m., finns det anledning att se mer positivt på hans ansökan om skuldsanering. Ett liknande synsätt kan anläggas på gäldenärens försök att på egen hand reda upp sin eko- nomiska situation. Har han exempelvis på ett icke acceptabelt sätt försökt att "spela ut" borgenärerna mot varandra, kan detta verka hindrande för skuldsanering. Har han däremot hållit borgenärerna underrättade om sin situation och fortlöpande informerat dem om förändringar av den, kan detta tala för att skuldsanering skall beviljas.

En annan omständighet som bör tillmätas särskild betydelse vid den allmänna skälighetsbedömningen är skuldemas ålder. Ju äldre skul-

dema är, desto mer kan de tynga gäldenärens ekonomi. Härrör exempelvis en större del av skuldbördan från en tidigare bedriven näringsverksamhet som har resulterat i konkurs kan skuldemas ålder få särskild betydelse på det viset att en stor kvarstående skuldmassa i sig år ett väsentligt argument för att medge skuldsanering. Att närmare ange hur gammal skuldsättningen skall vara låter sig inte göras. Normalt måste det dock, för att skuldsanering skall komma i fråga, ha förflutit ett antal år från det att problemen med "över- skuldsättning" först visade sig. Omvänt bör alltför färsk skuldsättning verka i hindrande riktning. Skulle merparten av skulderna inte vara äldre än tre är fyra är, bör skuldsanering som regel vara utesluten. Det finns bl.a. anledning att erinra om att gäldenären ju först skall ha försökt att på egen hand lösa sina ekonomiska problem. Det får inte heller vara så att en skuldsanering får en allmänt sett demoraliserande effekt på så vis att vissa personer lockas till lättsinniga kreditåtagan- den och sedan sätter sin lit till att mer eller mindre omgående erhålla skuldsanering.

En mycket viktig omständighet att beakta är också omständigheter- na vid skuldemas tillkomst. Insolvensutredningen betonar i sitt be- tänkande att skuldsanering inte bör innefatta någon bedömning av det skäliga i fordringshavarens anspråk. I stället skall ett insolvensrättsligt betraktelsesätt anläggas. Ur denna synvinkel skulle det inte spela någon roll hur ett fordringsanspråk har uppkommit. Jag håller rent principiellt med om detta synsätt. Det är ett naturligt utflöde av likabehandlingsprincipen. Ett skuldsaneringsförfarande skall inte an- vändas för att jämka eventuellt oskäliga avtalsvillkor eller för att tolka innebörden i gäldenärens förpliktelser eller liknande. Inte heller bör man inom ramen för ett skuldsaneringsförfarande söka värdera t.ex. betydelsen av hur pass noggrann kreditprövning kreditgivaren har gjort. Det finns annan lagstiftning som berör sådant, exempelvis generalklausulen i 36 & avtalslagen och konsumentkreditlagen. Inne— hållet i gäldenärens förpliktelser skall alltså inte bedömas i ett skuldsaneringsförfarande. Det är dock enligt min mening ofrånkom- ligt att man i ett skuldsaneringsförfarande också tar hänsyn till omständigheterna vid skuldemas tillkomst ur ett annat perspektiv. Vad jag avser är omständigheterna kring hur och varför en skuld har uppkommit. Redan tidigare har jag nämnt det förhållandet att en gäl- denär har skuldsatt sig i betydande omfattning alldeles innan han ansöker om skuldsanering. Ett sådan skuldsättning - kanske i syfte att uppnå skuldsanering - kan givetvis verka diskvalificerande för gälde- nären. Man kan inte heller bortse från sambandet mellan skuldemas ålder och skuldsättningens karaktär. Det kan exempelvis finnas anled- ning att inte se lika negativt på en skuldsättning som härrör från

"onödig lyxkonsumtion" om den är gammal jämfört med om den är färsk.

I detta sammanhang har bl.a. diskuterats hur skulder skall behand- las som har anknytning till en av gäldenären tidigare bedriven nä- ringsverksamhet. Som jag redan har framållit bör ett skuldsanerings- institut avse enbart fysiska personer som inte är näringsidkare (avsnitt 4.3.1). Den som tidigare har varit näringsidkare bör emellertid inte vara utesluten från möjligheten att erhålla skuldsanering. I direktiven till Insolvensutredningen (se dir. 1988:52 s. 6 f.) angavs särskilt att ett skuldsaneringsinstitut för privatpersoner i första hand bör utformas med sikte på situationer där någon enskild person har försökt starta egen rörelse men har misslyckats och dragit på sig så stora personliga skulder att reell möjlighet saknas att genom eget arbete betala dessa. Inolvensutredningens förslag omfattar också sådana skulder. Att skul- derna är att hänföra till denna kategori kan alltså vara en omstän- dighet som vid den allmänna skälighetsbedömningen talar för att skuldsanering skall kunna beviljas. I de fall skulderna härrör från en tidigare bedriven näringsverksamhet kan det också ofta vara en ren tillfällighet om näringsverksamheten har bedrivits i en sådan form att det kvarstår ett personligt betalningsansvar för näringsidkaren. Re- missinstanserna har överlag inte haft något att erinra mot att ett skuldsaneringsinstitut skall kunna omfatta skulder som hör till den nu diskuterade kategorin. Jag instämmer i utredningens slutsats. Det innebär att skulder som härrör från tidigare bedriven näringsverk- samhet inte bara bör omfattas av ett skuldsaneringsinstitut, utan dessutom normalt bör beaktas positivt vid den allmänna skälighets- bedömningen. Det är dock viktigt, vilket jag redan har framhållit, att den tidigare bedrivna näringsverksamheten inte har anknytning till brottslig verksamhet. Har den det bör detta vid den allmänna skälig- hetsbedömningen givetvis tvärtom tala mot att skuldsanering skall beviljas.

En annan fråga är hur man skall ställa sig till skadeståndsfordringar i ett skuldsaneringssammanhang. När det gäller fordringar avseende kontraktuella skadestånd finns det inte skäl till någon särbehandling. Den typen av skadeståndsfordringar torde bli sällsynta i detta sam- manhang. När det gäller utomobligatoriska skadestånd kan det - även om sådana fordringar också torde bli sällsynt förekommande - finnas anledning till andra överväganden. Utredningen anser att det i vissa fall måste anses stötande att medge skuldsanering beträffande sådana skadeståndsfordringar som grundar sig på brott. Som exempel nämns att någon har dömts till ett flerårigt fängelsestraff för uppsåtlig ekonomisk brotttslighet och samtidigt har ålagts betydande skade- ståndsskyldighet. I ett sådant fall anser utredningen att det normalt

inte bör komma i fråga att tillämpa skuldsaneringsinstitutet. Utred- ningen erinrar i detta sammanhang också om jämkningsregeln i 6 kap. 2 $ skadeståndslagen, som innebär att skadeståndsskyldigheten kan vara bestämd med hänsyn tagen till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden (se prop. 1975: 12 s. 176).

Å andra sidan menar utredningen att det är svårt att hävda att de allmänna funktioner som ligger bakom skyldigheten att ersätta den skadelidande alltid skall leda till att gäldenären - oavsett hans ekonomiska möjligheter - inte kan komma i åtanke för skuldsanering. Utredningens resonemang leder fram till att man bör välja endera av två ståndpunkter beträffande på vilket sätt skadeståndsfordringar skall behandlas i ett skuldsaneringssammanhang. Den ena är att förekom- sten av skadeståndsfordringar (på grund av brott) kan medföra att skuldsanering efter omständigheterna vägras och den andra att sådana fordringar undantas och skuldsanering kan medges beträffande övriga fordringar. Utredningen förordar den förra ståndpunkten. Dess slut- sats blir alltså att man inte i lag bör ange någon undantagsregel beträffande skadeståndsfordringar, utan att det får överlämnas till prövningsmyndigheten att avgöra, om det är lämpligt att i det en- skilda fallet medge skuldsanering när det finns sådana fordringar mot gäldenären.

Utredningens slutsats beträffande skadeståndsfordringar överens- stämmer med vad som gäller i Danmark. I Finland och Norge är synen på skadeståndsfodringar på grund av brott måhända något annorlunda i det att man där synes vara restriktivare med att bevilja skuldsanering när sådana fordringar ingår bland fordringarna mot gäldenären. Det finns emellertid inte heller i dessa båda länder något absolut hinder mot att medge skuldsanering, när det bland gälde- närens skulder ingår skadestånd.

Jag har tidigare berört frågan om vilken betydelse ett brottsligt för- flutet bör ha i dessa sammanhang (avsnitt 4.3.l). Mitt ställnings- tagande i denna fråga är att ett sådant förflutet inte automatiskt bör vara diskvalificerande i ett skuldsaneringssammanhang, men att man i tillämpningen av det allmänna skälighetsrekvisitet bör vara restriktiv med att bevilja skuldsanering i dessa fall. Frågan hur skadestånd på grund av brott bör behandlas är i viss mån besläktad med frågan om hur den som tidigare har dömts för brott skall behandlas 1 ett skuld- saneringssammanhang. Även beträffande den förra frågan instämmer jag i utredningens slutsats. Skadeståndsfordringar som grundar sig på brott bör normalt hindra en skuldsanering. Det vore stötande om den som har dömts för allvarlig brottslighet, t.ex. våldtäkt, och då ålagts att betala skadestånd skulle kunna få skadeståndet nedsatt genom en skuldsanering. Å andra sidan bör skadeståndsfordringar inte generellt

undantas från skuldsaneringslagens tillämpningsområde. Det kan Prop. 1993/94:123 tänkas undantagsfall där skuldsanering bör kunna beviljas trots att en sådan fordran ingår bland gäldenärens skulder. Man kan exempelvis tänka sig att frågan är om ett skadestånd av äldre datum där gälde- nären fullgjort en del av sin betalningsförpliktelse eller där den skadelidande är positivt inställd till en skuldsanering för gäldenären eller där skadeståndet utgör endast en mindre del av gäldenärens samtliga skulder. Över huvud taget bör här skuldens ålder tillmätas en avgörande betydelse. Ju äldre skadeståndsfordran är desto större bör möjligheterna vara för gäldenären att erhålla skuldsanering. Idet sammanhanget bör också vägas in den omständigheten att en skuldsa- nering kan innebära att den skadelidande faktiskt får viss del av skadeståndet betalt, vilket annars kanske inte skulle bli fallet. Som regel bör dock förekomsten av en skadeståndsfordran på grund av brott vid den allmänna skälighetsbedömningen verka hindrande för skuldsanering.

Fordringar på utomobligatoriskt skadestånd som inte har uppkommit i anledning av brott bör behandlas i princip på samma sätt. Före- komsten av en sådan fordran mot gäldenären bör alltså inte utgöra något absolut hinder mot skuldsanering, men kan verka i hindrande riktning, dvs. tala emot skuldsanering. Grunden för skadeståndsan- svaret bör inverka på bedömningen. Om ansvaret grundas på ett grovt vårdslöst handlande talar det mot skuldsanering i vidare mån än om grunden är strikt ansvar, t.ex. enligt lagen (l943z459) om tillsyn över hundar och katter. För det fall man i ett enskilt fall anser att det är skäligt att bevilja en gäldenär skuldsanering, trots förekomsten av en skadeståndsfordran, bör fordringen behandlas enligt likabehandlings— principen, dvs. den sätts med samma procenttal som övriga for- dringar. Det bör alltså inte finnas någon möjlighet att särbehandla skadeståndsfordringar i ett skuldsaneringsförfarande. Enligt min mening talar intresset av att skapa ett ändamålsenligt och effektivt institut för en sådan ordning.

I likhet med vad utredningen uttalar anser jag också att man måste räkna med att även andra omständigheter än de hittills berörda kan få betydelse vid en skuldsaneringsprövning. Jag finner det angeläget att återigen påpeka att det måste vara fråga om en totalbedömning, där samtliga omständigheter vägs samman, när man avgör om skuld- sanering skall beviljas. En omständighet som utredningen tar upp är den att gäldenären har utsikt att erhålla ett större arv. I likhet med utredningen anser jag att omständigheter av sådant slag för att till- mätas någon betydelse måste röra mycket närliggande och uppenbara förhållanden. Enbart en spekulation om att en sjuklig, välbeställd släkting till gäldenären inom en inte alltför avlägsen framtid skall

avlida bör således inte hindra skuldsanering. Hur situationen att en Prop. 1993/94:123 gäldenär som har beviljats skuldsanering efter beslutet erhåller ett större arv eller lotterivinst eller på annat sätt oväntat får en för- stärkning av sin ekonomi skall hanteras återkommer jag till senare (avsnitt 4.7.7).

Hänvisningar till S4-3-3

4.4. Den rättsliga innebörden av skuldsanering

Mitt förslag: En skuldsanering innebär att gäldenären helt eller delvis befrias från betalningsansvaret för de skulder som omfattas av skuldsaneringen. För en borgenär innebär en skuldsanering att hans fordran kommer att lyda på ett lägre belopp ned till noll kronor. En skuldsanering innebär normalt också att betalnings- villkoren ändras. Den borgenär som inte har anmält sin fordran i ärendet förlorar rätten att få sin fordran betald såvida inte fordringen ändå är känd.

Insolvensutredningen: Insolvensutredningens förslag överensstäm- mer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran utredningens förslag.

Skälen för mitt förslag: Ett skuldsaneringsinstitut bör alltså avse privatpersoner som är insolventa och där man kan förvänta sig att in- solvensen kommer att vara bestående såvida inga särskilda åtgärder vidtas. lnsolvenskriteriet är inget som särskiljer ett skuldsanerings- institut. Tvärtom gör ju detta kriterium att likheten med konkursinsti- tutet är slående. Det förhållandet att man vid en skuldsanering beto- nar betalningsoförmågans utsträckning i tiden förändrar i grunden inte denna likhet. Samma sak gäller i förhållande till ackordsinstitutet. Konkurs och ackord är generella institut genom att de avser att ut- nyttja gäldenärens samlade tillgångar för att tillgodose borgenärerna. Detsamma bör gälla för skuldsanering. En betydelsefull skillnad är emellertid att konkursinstitutet är statiskt såtillvida att det inte berör gäldenärens framtida inkomster och tillgångar. Ett skuldsanerings- institut är däremot dynamiskt i den bemärkelsen att inte bara gälde- närens nuvarande, utan också hans framtida inkomstmöjligheter be- rörs. ] ett skuldsaneringsförfarande behövs, tvärtemot vad som gäller konkursinstitutet, inga regler om rådighetsförlust för gäldenären under förfarandets gång. Även om det i enskilda fall ofta kan vara en ren lämplighetsfråga om ett konkurs- eller ett skuldsaneringsför- farande bör äga rum är det naturligt att låta en lagreglering om

skuldsanering vara fristående i förhållande till konkurs— och ackords- lagstihningen. På det sättet har man också gjort i Norge och Finland, medan däremot Danmark har arbetat in skuldsaneringsregleringen i konkurslagen. I Danmark har man dock sedan tidigare en något annorlunda struktur på sin konkurslag vilket i deras fall kan vara ett särskilt skäl för den där valda lösningen. Enligt min mening bör alltså frågan om ett skuldsaneringsinstitut regleras separat från konkurslag- stiftningen (jfr avsnitt 4.1).

Vad gäller innebörden av en skuldsanering kan man tänka sig en del varianter. De nordiska lagarna på området visar prov på detta. Enligt exempelvis den norska lagen kan en skuldsanering innebära att gälde- nären såväl ges vissa anstånd med att betala sina fordringar som att skulderna helt eller delvis etterges. Samma sak gäller i Finland. I Danmark avses med skuldsanering enligt lagen enbart total eller par- tiell eftergift av gäldenärens skulder. Enligt Insolvensutredningens förslag har skuldsaneringen den sistnämnda innebörden. Enligt min mening bör en skuldsanering ha den innebörd som Insolvensutred- ningen föreslår, dvs. att gäldenären befrias - helt eller delvis - från betalningsansvaret för sina skulder. Den huvudsakliga rättsverkan av en skuldsanering bör med andra ord vara att de ursprungliga för- pliktelsema för gäldenären förändras eller faller bort. Andra lös- ningar, exempelvis i form av förlängning av amorteringstider eller liknande bör inte komma i fråga inom ramen för en lagreglerad skuldsanering. I de fall gäldenären klarar av sina skuldproblem om han erhåller vissa anstånd är det tveksamt om det kvalificerade in- solvensrekvisit som bör gälla verkligen är uppfyllt. Jag vill emellertid i detta sammanhang framhålla att skuldsanering i vid mening är något annat och mycket mera än enbart av- eller nedskrivning av skulder. I den allmänna debatten har skuldsaneringsfrågan nära nog uteslutan— de koncentrerats på det senare. Det är också naturligt att göra det när ett lagreglerat förfarande som innehåller tvångsmoment skall skapas. Men skuldsaneringsverksamhet måste med nödvändighet innehålla även sådant som inte leder till, eller ens syftar till, att skulder skall skrivas ned eller av. Det är i stället frågan om att enskilda genom upplysning och annat skall bibringas insikt i och förståelse för hushållsekonomiska sammanhang så att de själva blir bättre rustade att sköta sin egen hushållsbudget. Innebörden av skuldsanering enligt en ny skuldsaneringslag bör däremot, som sagt, vara en total eller partiell befrielse från betalningsansvaret beträffande de skulder som omfattas av skuldsaneringen. Med hänsyn till denna rättsverkan är det givetvis viktigt att klart kan avgränsa vilka fordringar som omfattas av skuldsaneringen. Jag kommer strax att utveckla detta närmare (av- snitt 4.6).

Att borgenärens fordran på betalning procentuellt sätts ned eller helt Prop. 1993/94:123 faller bort genom en skuldsanering innebär enligt förslaget inte att det avtal eller motsvarande på vilket borgenären grundar sitt fordrings- anspråk upphävs. Fordringsförhållandet förändras med andra ord ge- nom skuldsaneringen men det upphör inte. Om exempelvis en borge- när drabbas av total preklusion, dvs. bortfall, av rätten att kräva betalt kan han fortfarande i princip i efterhand utnyttja exempelvis en kontraktsenlig återtaganderätt till en såld vara.

Förslaget innebär att borgenären efter en skuldsanering endast har rätt att få betalt för sin fordran med den del av fordringsbeloppet som skall betalas enligt den betalningsplan som kan gälla för saneringen. Om en fordran som omfattas av skuldsanering ändå av någon anled- ning slculle betalas av gäldenären, kan man göra en jämförelse med vad som gäller för betalning av preskriberade fordringar. Betalas en preskriberad fordran, kan en sådan betalning inte med rättsordningens hjälp krävas åter. Om en bortsanerad fordran av någon anledning skulle betalas, bör detsamma gälla för en sådan betalning som för en betalning av en preskriberad fordran. En sådan ordning har också godtagits av Lagrådet. Någon särskild förekrift härom är inte behövlig.

Den del av en fordran som omfattas av skuldsanering kan inte göras gällande i något sammanhang. Det innebär bl.a. att borgenären inte kan använda den sanerade delen av fordringen till exempelvis kvitt- ning mot gäldenären, om man inte i skuldsaneringslagen ger någon särskild regel härom. Om en sådan föreskrift inte ges, kommer verk- ningarna av en skuldsanering att skilja sig från vad som i vissa fall kan gälla verkningarna av preskription och proklama (se 10 & pre- skriptionslagen [1981:130] och 8 5 lagen [19812131] om kallelse på okända borgenärer). Lagrådet har i sitt yttrande, utan att framföra något förslag, uppmärksammat denna skillnad i innebörden av pre— klusionen enligt det remitterade förslaget till skuldsaneringslag och de nämnda lagarna. Enligt min mening är denna skillnad motiverad bl.a. av att skuldsaneringsinstituet till sin karaktär bör vara generellt och definitivt. Ett annat skäl för denna skillnad är att borgenären i det enskilda fordringsförhållandet disponerar över frågan om preskription och proklama. Han kan genom egna åtgärder förhindra att en fordran prekluderas i dessa sammanhang. Om gäldenären i dessa fall exem- pelvis genom att hålla sig undan hindrar borgenären från att utöva sin rätt i dessa hänseenden är borgenären i vissa fall bibehållen en viss kvittningsrätt. Skuldsaneringsinstitutet däremot bör i sin tvingande form inte ge någon motsvarande dispositionsrätt. Det är tvärtom institutets syfte att skuldsanering skall kunna komma till stånd mot en borgenärs vilja. Detta motiverar också en strängare och mer slutgiltig

preklusionsverkan i skuldsaneringssammanhang. Även det rehabili- Prop. 1993/94:123 terande syftet bakom en skuldsanering talar i viss män för den diskuterade skillnaden. Skuldsaneringslagen bör därför inte innehålla någon motsvarighet till de nämnda lagarnas reglering i detta hän- seende.

Om skuldsaneringen upphävs efter omprövning t.ex. därför att gäldenären inte betalar enligt planen (jfr avsnitt 4.7.7), återgår fordringsförhållandet till vad det var före skuldsaneringen, givetvis med undantag för vad som kan ha betalts. I de flesta fall blir dock innebörden i praktiken densamma som om fordringsförhållandet upp- hävdes. I alla de fall där gäldenären helt saknar betalningsförmåga utöver vad som behövs till hans omedelbara försörjning kommer borgenäremas fordringar att sättas ned till noll.

Fordringar som inte är kända i skuldsaneringsärendet bör alltid drabbas av ett totalt bortfall av rätten att få betalt. Även om de kända borgenärerna erhåller betalning med en viss procent drabbas alltså den okände borgenärens fordran alltid av nedsättning till noll. En sådan rättsverkan är en nödvändig konsekvens av att en skuldsanering syftar till en totalreglering av gäldenärens samtliga skulder. En annan ordning skulle medföra att skuldsaneringens rehabiliterande syfte och definitiva karaktär skulle äventyras. Rent praktiskt är det också nöd- vändigt med en sådan rättsverkan. Den betalningsplan som normalt bör utgöra en viktigt del av en skuldsanering, vilket jag återkommer till strax (avsnitt 4.5.1), skulle nämligen inte annars kunna tjäna sitt syfte. Denna preklusionsverkan gäller givetvis endast om den okända fordringen är sådan att den omfattas av en skuldsanering. Som jag återkommer till (avsnitt 4.6), är det nödvändigt att låta vissa typer av fordringar falla utanför en skuldsanering. Sådana fordringar bör över huvud taget inte beröras av skuldsaneringen och kan följdriktigt inte heller komma att drabbas av några rättsverkningar i samband med en sådan.

En förutsättning för att gäldenären helt eller delvis skall befrias från betalningsskyldigheten för sina skulder bör som jag strax återkommer till regelmässigt vara att gäldenären fullföljer en i samband med skuldsaneringen uppgjord betalningsplan. Om gäldenären brister i sina skyldigheter enligt planen, kan skuldsaneringen upphävas. Mot den bakgrunden kan man säga att verkningarna av en skuldsanering inte blir definitiva förrän gäldenären har fullgjort sina skyldigheter enligt planen. Skuldbefrielsen kan med andra ord sägas vara villkorad under den tid betalningsplanen löper. Som jag kommer att utveckla längre fram (avsnitt 4.7.7) bör en skuldsanering också under vissa andra förutsättningar kunna omprövas, vilket ytterligare bidrar till att man kan säga att verkningarna av en skuldsanering inte inträder ome-

delbart.

Hänvisningar till S4-4

4.5. Den praktiska innebörden av skuldsanering

Hänvisningar till S4-5

  • Prop. 1993/94:123: Avsnitt 9.1

4.5.1. Betalningsplanen

Mitt förslag: En skuldsanering skall som regel vara förenad med att gäldenären under viss tid, normalt fem år, skall ha att fullfölja en betalningsplan.

Insolvensutredningen: I sak överensstämmer utredningens förslag med mitt. Utredningens lagförslag innehåller dock inte någon regel om betalningsperiodens längd.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser betonar vikten av att en skuldsanering är förenad med en betalningsplan som löper under viss tid.

Skälen för mitt förslag: Innebörden av en skuldsanering enligt lagen bör alltså vara att gäldenären helt eller delvis befrias från betalningsansvaret för sina skulder. Ett viktigt moment i denna skuldbefrielse bör vara att gäldenären under en viss period tvingas leva på en nivå som innebär att så stor del som möjligt av hans in- komster går till borgenärerna. Skuldsaneringen bör med andra ord regelmässigt vara förenad med att gäldenären under en inte alltför kort period skall fullfölja en särskilt uppgjord betalningsplan. Av betalningsplanen bör framgå - förutom vilka fordringar som omfattas av skuldsaneringen - med vilken procentsats fordringarna sätts ned och även vad varje deltagande borgenär skall erhålla i kronor. Först när gäldenären har fullföljt en sådan betalningsplan bör han vara definitivt befriad från betalningsansvaret för de skulder som omfattas av skuldsaneringen. Ett moment av nu nämnt slag ingår i samtliga nordiska skuldsaneringslagar och också i Insolvensutredningens för- slag. Många remissinstanser betonar vikten av detta moment. Jag har ingen avvikande uppfattning i denna fråga, utan anser det tvärtom vara tämligen självklart att en skuldsanering skall vara förenad med en skyldighet att följa en betalningsplan som löper under viss tid. Om en sådan betalningsplan inte fullföljs, bör det i en skuldsaneringslag finnas möjligheter att upphäva skuldsaneringen. För att den angivna rättsliga innebörden (se avsnitt 4.4) av en skuldsanering skall bli definitiv bör det alltså krävas att gäldenären fullföljer den betal- ningsplan han kan vara ålagd. Man kan diskutera längden på en sådan period. Insolvensutredningen uttalar med hänvisning till vad som

gäller i Danmark att en femårig betalningsperiod normalt bör gälla. Utredningen föreslår emellertid inte någon fast reglering av periodens längd i lagen. Flera remissinstanser ifrågasätter om perioden inte bör sträcka sig längre än fem år.

Enligt min mening talar övervägande skäl för att inte i skuldsane- ringslagen ange någon absolut bestämd tid som betalningsperioden skall löpa under. Intresset av en flexibel reglering och intresset av att kunna behandla varje fall efter dess särart talar för att låta denna fråga vara i viss mån öppen. Jag ansluter mig dock till utredningens uttalande om att betalningsperioden normalt bör sträcka sig över en tid av fem år. I motsats till utredningen anser jag att man också bör i lagen utryckligen föreskriva att betalningsplanen skall löpa under fem år, om inte särskilda skäl talar för att bestämma en längre eller kortare tid. Enligt min mening bör alltså en tid om fem år ses som en huvudregel, som endast bör kunna frångås - åt någondera hållet - om det i ett enskilt fall finns särskilda skäl som talar för det. Inom ramen för huvudregeln bör "avrundningar" kunna göras till exempelvis ett kvartalsskifte, eller till och med ett halvårsskifte. Om man skall frångå huvudregeln mer än så bör som sagt särskilda skäl vara för handen. Ett frångående av huvudregeln med flera är bör emellertid bli mycket sällsynt förekommande. En tänkbar situation kan vara att borgenärerna beträffande en mycket stor skuldmassa går med på en skuldsanering endast om betalningsplanen avser en längre tid och detta är rimligt med hänsyn till gäldenärens förhållanden.

En fråga som har diskuterats i samband med betalningsperiodens ut- formning och längd är om betalningsplanen bör formaliseras på något sätt och hur det skall kontrolleras att gäldenären uppfyller sina skyldigheter enligt planen.

Av betalningsplanen skall givetvis framgå inte bara hur mycket varje borgenär skall erhålla utan även när och hur gäldenären skall erlägga betalningarna enligt planen. Enligt min mening bör gälde- nären och borgenärerna samt prövningsmyndigheten så långt som möjligt ha fria händer att bestämma detta på ett sätt som är anpassat till det enskilda fallet. Många olika omständigheter kan spela in när det gäller att bestämma detta. Exempelvis kan antalet borgenärer ha viss betydelse, liksom frågan hur stora belopp det i absoluta tal är som skall betalas. Ytterligare en omständighet att ta hänsyn till är hur gäldenärens inkomster är periodiserade. Man kan tänka sig allt från månatliga till årliga betalningar. Vissa borgenärer kan också tänkas få en engångsbetalning, medan betalningarna till andra borgenärer delas upp på flera poster. Normalt skall dock de fordringar som om- fattas av skuldsaneringen behandlas lika även i detta hänseende. I de allra flesta fall torde också betalningarna delas upp på flera poster

som betalas jämnt fördelade över hela betalningsperioden. Gäldenären Prop. 1993/94:123 kan endera betala direkt till de olika borgenärerna efter anvisningar från dem eller annars till någon betalningsförmedlare som ombesörjer att gäldenärens inbetalning fördelas på de olika borgenärerna. Man kan tänka sig andra sätt också. I Danmark exempelvis betalar gälde- nären regelmässigt månatligen ett belopp till en bank som sedan en gång per år betalar ut pengarna till varje borgenär. Banken sköter detta kostnadsfritt mot att kontot löper utan ränta. Enligt min mening finns det inte några skäl att i skuldsaneringslagen närmare föreskriva när och hur betalningarna enligt planen skall fullgöras. Det väsentliga är att det av betalningsplanen klart och tydligt framgår när och hur betalningarna skall fullgöras.

Det sagda innebär bl.a. att det inte bör finnas någon offentlig kon- troll av att betalningsplanen fullföljs. Visserligen kommer jag att föreslå att skuldsaneringar skall registreras. Men någon bevakning eller uppföljning från något offentligt organ anser jag inte vara nöd- vändig. Det är en sak för varje enskild borgenär att bevaka att han får betalt enligt planen och att agera om gäldenären inte sköter betal- ningarna. Som jag kommer att återkomma till bör en skuldsanering kunna omprövas om gäldenären inte följer betalningsplanen. Initiativ till sådan omprövning bör enligt min mening tas av någon av de be- rörda borgenärerna.

En annan fråga som det finns anledning att ta upp i detta samman- hang är hur det jag nu har sagt ställer sig i de fall då gäldenären helt saknar betalningsförmåga. Erfarenheterna från våra nordiska grann- länder, främst Danmark, visar att det i många skuldsaneringsfall är så att gäldenären över huvud taget inte har någon förmåga att betala något alls till borgnärerna. Endera saknar han helt inkomster eller annars är de så låga att de endast täcker vad som går åt till hans och hans familjs omedelbara försörjning. Det finns i och för sig anledning att erinra om att enbart den omständigheten att gäldenären är tillfälligt arbetslös eller har tillfälligt nedsatt förvärvsförmåga inte utgör till- räckliga skäl för en skuldsanering. Bedömningen skall i stället vara långsiktig, vilket framgår av det kvalificerade insolvensrekvisitet. Men det kan ändå förekomma i ett förhållandevis stort antal fall att gäldenären bedöms sakna betalningsförmåga helt och hållet. Detta är givetvis inget som bör hindra en skuldsanering, tvärtom. Enligt min mening är det till och med viktigt att dessa fall inte faller utanför lagens tillämpningsområde. Detta har också framhållits av såväl Insol- vensutredningen som ett flertal remissinstanser. I våra nordiska grannländer är det inte heller någon förutsättning för skuldsanering att en viss betalningsprocent kan uppnås. Riksdagen har inte heller gjort något uttalande i en sådan riktning. Skuldsanering bör därför

kunna komma i fråga även i de fall gäldenärens framtida betalnings- förmåga är så dålig att betalningsutrymmet inte förslår till att betala någon del av borgenäremas fordringar. Som jag redan har sagt krävs det då givetvis att man i skuldsaneringsärendet har konstaterat att den framtida betalningsförmågan verkligen är så dålig. Skuldsaneringen kommer i dessa fall att sakna en betalningsplan, vilket innebär att gäldenären omedelbart blir totalt befriad från betalningsansvaret för de skulder som omfattas av skuldsaneringen. Även för dessa fall bör det emellertid under vissa förutsättningar finnas möjlighet att i efterhand få till stånd en omprövning av skuldsaneringen, exempelvis om gäldenären på något sätt har handlat illojalt. Jag återkommer se- nare till denna fråga (avsnitt 4.7.7).

Hänvisningar till S4-5-1

  • Prop. 1993/94:123: Avsnitt 4.4, 9.1

4.5.2. Gäldenärens förbehållsbelopp

Mitt förslag: En gäldenär som beviljas skuldsanering skall av sin inkomst för egna och för hushållets levnadskostnader normalt få förbehålla sig ett belopp som motsvarar vad som enligt 15 kap. 6 a & utsökningsbalken gäller vid införsel. Dessutom skall gälden- ären få förbehålla sig ett belopp för betalning av vissa skulder som inte omfattas av skuldsaneringen.

Insolvensutredningen: Utredningens förslag innehåller inte någon uttrycklig motsvarighet till mitt förslag.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser framhåller att det är vik- tigt att en gäldenär som beviljas skuldsanering tvingas leva på "existensminimum" en inte alltför kort tid.

Skälen för mitt förslag: Utredningen framhåller att ett beslut om skuldsanering bör utformas så att gäldenärens ekonomiska villkor efter beslutet inte understiger "existensminimum". Utredningens förslag innehåller emellertid ingen uttrycklig regel om vad som närmare bestämt skall avses med "existensminimum". Med hänvis- ning till 6 & socialtjänstlagen (1980:620) pekar utredningen på att gäldenären skall tillförsäkras en skälig levnadsnivå även efter ett beslut om skuldsanering. Utredningen anför att det varken i social- tjänstlagen eller dess förarbeten närmare har förklarats vad som menas med skälig levnadsnivå. Utredningen anser emellertid att det är rimligt att se begreppet som ett uttryck för uppfattningen att samhällets hjälp inte bara skall avse vad som direkt behövs till den enskildes mest elementära behov utan att hjälpen också skall ha en viss kvalitet. Den enskilde skall inte bara överleva på hjälpen, han

skall också kunna leva hyggligt och ha möjlighet att välja hur han skall kunna inrätta sitt liv (se Allmänna råd från Socialstyrelsen 198511, socialbidrag, s. 11. jfr också Socialtjänstkommitténs del- betänkande Rätten till bistånd [SOU l993:30] s. 193 ff). Utredningen redogör också för socialbidragets tre komponenter (levnadskostnads- normen, skålig bostadskostnad och övriga kostnader) och hur dessa beräknas. Utredningen beskriver också systemet med beneficie- och förbehållsregler i utsökningsbalken.

Remissinstanserna har inte i någon nämnvärd utsträckning lämnat några synpunkter på hur en skuldsaneringslag rent konkret skall bestämma vad som skall förstås med "existensminimum". Många in- stanser framhåller dock att det är av största vikt att en gäldenär som kommer i åtnjutande av skuldsanering som innebär av- eller nedskriv- ning av hans skulder också under en inte alltför kort tidsperiod tvingas leva på "existensminimum", vilket ju också är innebörden av utredningens förslag. En sådan uppoffring från gäldenärens sida skall enligt dessa synpunkter vara nödvändig för att skuldsaneringen skall kunna rättfärdigas. Detta skulle - enligt flera remissinstanser - vara ett mycket viktigt bidrag till att den allmänna betalningsmoralen upp- rätthålls trots förekomsten av en skuldsaneringslag. Att det är viktigt att en skuldsaneringslag utformas så att den allmänna betalningsmo- ralen inte äventyras har framhållits också av riksdagen.

Jag vill för egen del anföra följande. Jag har inte bara i detta lag- stiftningsärende utan även i andra sammanhang betonat vikten av att en skuldsaneringslag får en sådan utformning att den allmänna betal- ningsmoralen inte hotas eller försvagas. Som jag redan vid upprepade tillfällen har nämnt är detta en avgörande utgångspunkt i samman- hanget. En fråga är givetvis på vilken nivå en gäldenär skall tillåtas leva efter ett skuldsaneringsbeslut och om en skuldsaneringslag skall innehålla någon reglering av en sådan nivå, dvs. av vad som skall av- ses med "existensminimum". Ingen synes på allvar ifrågasätta att en skuldsanering för gäldenären bör innebära en inte alltför kort tids- period under vilken han och hans hushåll bör leva på lägsta möjliga nivå vad gäller levnadsomkostnader. Jag delar denna uppfattning. Det förefaller då rimligt att det också i en skuldsaneringslag anges vad som avses med detta. En skuldsaneringslag bör därför enligt min me- ning innehålla en reglering av vad som skall avses med "existens- minimum" i detta sammanhang. Ytterligare skäl härför är önskvärd- heten av klarhet, enkelhet och likformighet i tillämpningen. Det kan finnas anledning att betona att det som sägs i det följande avser de gäldenärer som har en regelbunden inkomst. Det är först om så är fallet det finns anledning att tala om att han skall få förbehålla sig något (av sin inkomst) för egen del. I de fall gäldenären saknar in-

komst innebär det som här diskuteras givetvis inte att en gäldenär i skuldsaneringssammanhang skall tillförsäkras någon viss inkomst. Sådant regleras uteslutande i den sociala skyddslagstiftningen.

Nästa fråga blir då hur det skall bestämmas vad som avses med "existensminimum". Det är med andra ord frågan hur stor del av sin inkomst en gäldenär i skuldsaneringssammanhang skall få förbehålla sig för sitt eget och sitt hushålls uppehälle. I dag finns i skilda sammanhang på delvis olika beräkningsgrunder framtagna schabloner för vad som skall avses med "existensminimum", eller med andra ord vilket belopp en gäldenär skall få förbehålla sig för egen del. De schabloner jag åsyftar är i första hand Socialstyrelsens vägledande norm för socialbidrag (socialbidragsnormen), normalbeloppet vid in- försel enligt 15 kap. 6 a & utsökningsbalken, det utmätningsfria be— loppet vid utmätning av lön enligt 7 kap. 4 & utsökningsbalken samt Konsumentverkets förbehållsbelopp grundade på beräkningar för hus- hållsbudget som årligen publiceras i "Koll på pengarna? - Råd och tips från Konsumentverket (KOV-normen). Nämnas kan också att ut- sökningsbalken innehåller andra regler av beneficiekaraktär i 5 kap. De nu nämnda schablonema är samtliga välkända och används inom de olika områden de är tillämpliga. Även om de alla har det gemen- samt att de avser att fastställa vad som är rimligt för den enskildes uppehälle, uppvisar de skillnader inbördes. Dessa utgörs inte bara av skillnader i form av olika belopp, utan även beträffande beräknings- grunderna. Det skall därvid hållas i minnet att de olika schablonema är avsedda att användas i skilda sammanhang. Detta motiverar givet- vis vissa skillnader. Av de tre nämnda schablonema kan KOV-nor- men sägas vara den som är mest generös mot den enskilde, medan socialbidragsnormen är minst generös. Det finns emellertid inga stora beloppsmässiga skillnader mellan de olika schablonema.

Flera remissinstanser har - som jag redan har nämnt - framhållit vikten av att gäldenären verkligen tvingas att under en längre tid leva

under mycket knappa omständigheter. Jag är benägen att med hänsyn till den allmänna betalningsmoralen hålla med om ett sådant synsätt. Samtidigt tycker jag att det är angeläget att framhålla att detta synsätt måste balanseras. Det är enligt min mening nämligen också av stor vikt att den gäldenär som har beviljats skuldsanering ges reella möj- ligheter att fullfölja den avbetalningsplan som han kan vara ålagd. För att skuldsaneringens rehabiliterande syfte skall komma i för— grunden måste också gäldenärer som kan vara i behov av en skuld- sanering ges ett incitament till att först och främst ansöka om en sådan. Ett sådant incitament kan gå förlorat om en skuldsanering är förenad med en alltför långt gående åtstramning vad gäller möjlig- heterna att tillgodse vardagliga behov. För att man skall uppnå de

samhällsekonomiska vinster som är förknippade med ett skuldsane- ringsinstitut är denna aspekt på den nu diskuterade frågan av stor vikt. Det kan också tilläggas att en gäldenär, som har beviljats skuldsanering, under mycket lång tid, normalt fem år, skall leva på en nivå som måste betecknas som "existensminimum". De schabloner som här nämnts är avsedda för förhållanden av mer tillfällig karaktär, även om införsel i lön kan ske utan tidsbegränsning. Det nu sagda talar enligt min mening för att förbehållsschablonen inte bestäms alltför snävt i en skuldsaneringslag.

Enligt min mening är det naturligt att i en skuldsaneringslag knyta an till någon av de schabloner som redan existerar. För att tillämp- ningen av skuldsaneringslagen skall kunna bli enkel och effektiv bör det i lagen uttryckligen anges vilken schablon som skall gälla. Frågan är vilken av schablonema som bör väljas.

För närvarande pågår inom Justitiedepartementet beredning av vissa förslag från Riksskatteverket om en mera enhetlig löneexekution med enhetliga förbehållsbelopp. Det är dock inte möjligt att i detta lagstift- ningsärende avvakta resultatet av detta arbete. Jag stannar nu för att föreslå att normen enligt 15 kap. 6 a & utsökningsbalken skall tjäna som vägledning i skuldsaneringssammanhang. Jag överväger att åter- komma med förslag till ändring i denna bestämmelse i samband med att den enhetliga löneexekutionen genomförs, så att den norm som är vägledande vid skuldsanering är densamma som den som skall tilläm- pas vid löneexekution. Normen enligt 15 kap. 6 a 5 utsökningsbalken ligger högre än socialbidragsnormen men lägre än det utmätningsfria beloppet vid utmätning av lön och KOV-normen. Normen svarar mot de redan nämnda motstående kraven på att utgöra "existensmini- mum", utan att samtidigt i alltför stor utsträckning påverka gälde- närens lust och förmåga att fullfölja de åligganden som kan vara förenade med en skuldsanering. Normen är också välbekant för de instanser som skall tillämpa den.

Den nu angivna normen anger vad gäldenären skall få förbehålla sig för sin och familjens omedelbara försörjning. Normen bör emellertid inte vara bindande utan i stället vägledande. Därigenom ges utrymme för den flexibilitet som är nödvändig för att skuldsaneringsinstitutet skall kunna tjäna sin syften. Att den skall vara vägledande innebär att den normalt skall tillämpas, såvida det inte i det enskilda fallet finns särskild anledning att frångå den. Vad gäller den del av förbehållsbe- loppet som svarar mot normalbeloppen för vanliga levnadskostnader, dvs. kostnader för mat, kläder, hygien, telefon m.m., torde aldrig sådana särskilda skäl vara för handen. Beträffande bostadskostnader, som beräknas särskilt och läggs till normalbeloppen, kan det någon gång finnas anledning att i mindre utsträckning frångå schablonen (se

avsnitt 4.6.5). I vissa fall kan det också finnas anledning att för— behålla gäldenären ett belopp för betalning av skulder som inte om- fattas av skuldsaneringen, men som förfaller till betalning under den tid som betalningsplanen löper.

I det till Lagrådet remitterade föreslaget föreslogs att det i en skuldsanering skulle bestämmas ett visst belopp som gäldenären skulle få förbehålla sig för sin och familjens försörjning (se bil. 3, 8 ä), samtidigt som det också skulle bestämmas ett visst belopp som skulle betalas av skulderna. I anledning av detta har Lagrådet anfört.

I 8 5 första stycket anges i fyra olika punkter vad som skall be- stämmas vid en skuldsanering. Dit hör bl.a. det belopp som skall för- behållas gäldenären för hans och hans familjs försörjning (punkt 2), hur gäldenärens tillgångar och inkomster, utöver förbehållsbeloppet enligt punkt 2, skall fördelas mellan borgenärerna (punkt 3) och en betalningsplan som visar när och hur kvarstående belopp skall betalas (punkt 4). Av fjärde stycket framgår att betalningsplanen normalt skall löpa under fem år.

Det anförda får anses innebära att det i beslutet om skuldsanering skall bestämmas dels ett belopp som skall förbehållas gäldenären, dels ett belopp som denne skall betala av skulderna. Betalningsplanen skall som nämnts i regel löpa under fem år och förbehållsbeloppet måste uppenbarligen bestämmas för samma tidsperiod. Det innebär att för- behållsbeloppet - liksom det belopp som skall betalas enligt betal- ningsplanen - måste bygga på en prognos av gäldenärens framtida in- komster och utgifter. Om prognosen slår fel på så sätt att inkomsterna blir lägre eller utgifterna högre än beräknat blir konsekvensen att beslutet om skuldsanering kan komma att innehålla sinsemellan mot- stridande delar genom att betalningsplanen inte kan fullgöras om förbehållsbeloppet samtidigt skall gälla.

Frågan måste tydligen lösas så att endast ett av de ifrågavarande två beloppen anges i beslutet om skuldsanering. Det väsentliga i samman- hanget är uppenbarligen att bestämma det belopp som gäldenären skall betala av skulderna och detta belopp bör därför vara det som anges i beslutet. Samtidigt är det givet att man vid bestämmandet av detta belopp skall ta hänsyn till vad gäldenären behöver för sin och sin familjs försörjning. Enligt vad som framgår av remissen är det i själva verket meningen att det belopp som gäldenären skall betala skall bestämmas så att detta tar i anspråk gäldenärens samtliga tillgångar och inkomster efter avdrag för dels förbehållsbeloppet, dels vad gäldenären behöver till betalning av skulder som inte omfattas av skuldsaneringen. Detta bör komma till klart uttryck i lagtexten.

Jag instämmer i Lagrådets synpunkter. Genom en sådan konstruk- tion som Lagrådet föreslår blir regleringen mer logisk och inte heller så stel. Den principiella utgångspunkten att gäldenären endast skall få förbehålla sig vad som är absolut nödvändigt för hans och hans familjs försörjning rubbas inte heller i grunden. Det förtjänar i detta sammanahang att framhållas att en skuldsanering skall bygga på en

prognos av gäldenärens ekonomiska förhållanden Under flera år Prop. 1993/94:123 framåt, inte bara på hans aktuella ekonomiska situation. I fall av mer väsentliga förändringar av gäldenärens ekonomiska förhållanden bör en skuldsaneringslag innehålla möjligheter till omprövning, vilket jag återkommer till (avsnitt 4.7.7).

Hänvisningar till S4-5-2

4.6. Skulderna

Hänvisningar till S4-6

  • Prop. 1993/94:123: Avsnitt 4.4, 9.1

4.6.1. Huvudregeln om tidpunkten för en fordrans uppkomst som det avgörande kriteriet

Mitt förslag: Som huvudregel skall alla fordringar som har upp- kommit före en viss närmare bestämd tidpunkt omfattas av en skuldsanering. Den avgörande tidpunkten är den dag som det be- slutas att ett skuldsaneringsförfarande skall inledas.

Insolvensutredningen: Insolvensutredningens förslag överensstäm- mer i sak med mitt förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har överlag inget att invända mot den föreslagna huvudregeln.

Skälen för mitt förslag: Utredningen föreslår i sitt betänkande att alla fordringar som har uppkommit före en viss närmare bestämd dag som huvudregel skall omfattas av ett beslut om skuldsanering. De öv- riga nordiska ländernas skuldsaneringslagstiftning innehåller också en sådan huvudregel. Remissinstanserna har inte haft något att invända mot en sådan huvudregel. I sitt tillkännagivande uttalar sig inte riks- dagen i denna fråga. Jag har ingen mot utredningen avvikande upp- fattning; det förefaller lämpligt att använda en fordrans uppkomstdag som ett avgörande kriterium för om den skall omfattas av en skuld- sanering eller inte. Detta är ytterst ett utflöde av den likabehand- lingsprincip som bör gälla. Jag föreslår därför att en skuldsanering som huvudregel skall omfatta alla fordringar som har uppkommit före en viss närmare bestämd dag. Den avgörande dagen bör vara den dag som det beslutas att ett skuldsaneringsförfarande skall inledas. En sådan huvudregel innebär bl. a. att en fordrans förfallodag regel- mässigt saknar betydelse i skuldsaneringssammanhanget. Även en fordran som förfaller 1 framtiden bör alltså rent principiellt omfattas av skuldsaneringen. Jag återkommer strax till denna fråga (avsnitt 4.6.3, 4.6.4 och 4.6.8). En regel av nu nämnt slag stämmer också överens med vad som enligt 5 kap. 1 5 första stycket konkurslagen gäller i konkurssammanhang.

Skälen för mitt förslag: Utredningen har diskuterat om det all- Prop. 1993/94:123 männas fordringar på skatter och avgifter på något sätt skall särbe- handlas. Sådana fordringar tilllhör de förmånsberättigade fordringarna (se 11 & förmånsrättslagen [l970:979]). De deltar inte i offentligt ackord i vidare mån än det allmänna avstår från förmånsrätten. Staten brukar i dessa sammanhang ställa villkor för att delta (se SOU 197991 5. 155 och prop. 1992/93:198 s. 74). Utredningen anser att det allmännas fordringar bör omfattas av ett skuldsaneringsinstitut på samma villkor som andra borgenärers fordringar. Flera remissinstan- ser som företräder det allmänna motsätter sig emellertid en sådan ordning, även om somliga av dem tillstyrker en ordning som innebär att även skatte- och avgiftsfordringar omfattas av ett skuldsanerings- institut och att dessa fordringar deltar på samma villkor som andra fordringar. I sitt tillkännagivande uttalar riksdagen att samtliga skulder, alltså även skatte- och avgiftsskulder, bör omfattas av en skuldsaneringslag. I det betänkande från lagutskottet som ligger till grund för riksdagens tillkännagivande har en minoritet i ett särskilt yttrande angivit att det bör prövas om vissa sådana skulder skall un- dantas på motsvarande sätt som sker enligt den norska modellen. I Norge är nämligen skatte- och avgiftsskulder generellt undantagna från skuldsaneringslagens tillämpningsområde. Samtidigt har man i de norska motiven betonat att det parallella system som där finns för ned- och avskrivning av skatteskulder m.m. bör tillämpas i samklang med de principer som bär upp skuldsaneringsförfarandet. I såväl Danmark som Finland omfattas däremot fordringar på skatter och av- gifter utan undantag av en skuldsanering.

Vilka skäl talar då för respektive mot att låta det allmännas fordringar avseende skatter och avgifter omfattas av ett skuldsane- ringsinstitut? Utredningen uttalar att det förhållandet att skatter och avgiffer ofta utgör en inte ringa del av gäldenärens totala skuldbörda talar för att låta dessa skulder omfattas av en skuldsanering. När det gäller den rehabiliterande aspekten anför utredningen att staten står inför ett val. Antingen söker man på kort sikt driva in så mycket som möjligt av sina fordringar före övriga borgenärer med den risken att gäldenären i framtiden förblir en dålig betalare eller ser man saken mer långsiktigt och ger avkall på sin förmånsrätt för att ge gäldenären en bättre chans att göra rätt för sig i framtiden. Utredningen anser att man rimligen bör välja det senare. Utredningen påpekar också att det från statsfinansiell synpunkt inte har någon större betydelse om staten avstår från sin förmånsrätt och deltar i en skuldsanering på samma villkor som andra borgenärer. Ett sådant synsätt rimmar också väl med den likabehandlingsprincip som utredningen anser bör gälla så långt som möjligt.

Med en huvudregel utformad som jag nyss har redogjort för spelar det bl.a. inte heller någon roll om borgenären är ett utländskt subjekt eller om förpliktelsen har uppkommit utomlands. Fordringar med in- ternationell anknytning bör alltså omfattas av en skuldsanering på samma villkor som alla andra fordringar. En annan sak är att en svensk skuldsanering inte har någon rättsverkan i ett annat land och att gäldenären således inte kan freda sig mot indrivning utomlands under åberopande av den svenska skuldsaneringen (se t.ex. artikel 1 andra stycket andra punkten i Luganokonventionen och lagen [1992z794] med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonven- tionen).

En fråga som genast inställer sig är när fordringar av olika slag skall anses uppkomma. Denna fråga är - och har varit - föremål för diskussion i den juridiska litteraturen (se bl.a. Walin-Palmér, Kon- kurslagen s. 454) och den har i flera fall avgjorts av Högsta dom- stolen (se bl.a. NJA 1933 s. 234 och NJA 1990 s. 110). Det kan inte komma i fråga att i ett lagstiftningsärende som detta försöka sig på någon allmän reglering av sådana — ibland mycket komplicerade frå- gor. Vid vilken tidpunkt olika typer av fordringar skall anses upp- komma får bedömas med ledning av allmänna principer. Ytterst får det även i framtiden vara en uppgift för rättstillämpningen att avgöra, i de enskilda fall som den ställs inför.

Huvudregeln om en fordrans uppkomstdag som det avgörande krite- riet för om den skall omfattas av en skuldsanering bör alltså gälla oaVSett om borgenären är ett enskilt eller offentligt subjekt. De skäl som bär upp huvudregeln talar givetvis för att undantag bör göras från den endast då särskilda skäl talar för det. I det följande kommer jag att redovisa mina överväganden angående vilka undantag som bör göras från huvudregeln (avsnitt 4.6.3- 4.6.10).

Hänvisningar till S4-6-1

  • Prop. 1993/94:123: Avsnitt 9.1

4.6.2. Skatter och avgifter m.m.

Mitt förslag: Det allmännas fordringar på skatter och avgifter be- handlas på samma sätt som andra fordringar.

Insolvensutredningen: Utredningens förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Vissa instanser framhåller att det är viktigt att offentligrättsliga fordringar i form av skatter och avgifter inte sär- behandlas. Andra instanser framhåller tvärtom att undantag i vissa hänseenden bör göras för sådana fordringar.

På de skäl utredningen har anfört anser jag att det allmännas Prop. 1993/94:123 fordringar avseende skatter och avgifter bör omfattas av en skuldsa- nering på samma villkor som andra borgenärers fordringar. Ett skuld- sanen'ngsinstitut skulle enligt min mening annars inte kunna fylla sitt syfte på ett effektivt sätt. Visserligen skulle man som ett alternativ kunna tänka sig att man skapar ett regelsystem avseende skatte- och avgiftsfordringar parallellt med en skuldsaneringslag. Enligt min me- ning är det emellertid att föredra att ha ett enhetligt skuldsanerings— system som har en så vid omfattning som möjligt. Detta är också i linje med de principer som bör bära upp ett skuldsaneringssystem, bl.a. principerna om att systemet bör vara generellt och syfta till en totalreglering av gäldenärens ekonomiska problem. Det nu sagda bör enligt min mening också i och för sig gälla fordringar på böter. Att förekomsten av bötesfordringar ibland vid den allmänna skälighets- prövningen kan bidra till att hinder anses föreligga mot skuldsanering har jag tidigare berört (avsnitt 4.3.3).

Det allmännas skatte- och avgiftsfordringar bör alltså enligt min mening omfattas av en skuldsaneringslag och delta på samma villkor som andra fordringar. Det innebär att det i skuldsaneringslagen bör tas in en regel om att de särskilda föreskrifter som finns i olika författningar om eftergift och nedsättning beträffande det allmännas fordringar inte behöver beaktas vid den lagreglerade skuldsaneringen. Detta innebär också att vissa ändringar bör göras i lagen (1993:892) om ackord rörande statliga fordringar m.m. Som jag strax återkom- mer till (avsnitt 4.6.3 och 4.6.4) bör regeln i skuldsaneringslagen också gälla också för andra offentliga subjekt, t.ex. myndigheter som administrerar studielån och försäkringskassan. I vissa fall bör det också vara möjligt för en myndighet att utan hinder av andra före- skrifter bevilja anstånd med betalningen av en fordran som inte omfattas av en skuldsanering. Formellt behöver en sådan regel inte begränsas till offentliga subjekt.

Det som har sagts om svårigheterna att avgöra när en fordran har uppkommit gäller också skatter och avgifter. Allmänt kan sägas att vad gäller inkomstskatt fordringen i vart fall måste anses ha upp- kommit när inkomståret har gått ut. Ett synsätt som förlägger upp- komsten så sent som till utgången av inkomståret passar bra i detta sammanahang. Det innebär nämligen att den inkomstskatt som belö- per på det år under vilket skuldsaneringen inleds inte kommer att omfattas av skuldsaneringen. Frågan om hur skattefordringar som inte är till beloppet fastställda eller ännu inte förfallna till betalning vid tidpunkten för skuldsaneringens inledande tas upp i specialmoti- veringen till 6 5 andra stycket (jfr också avsnitt 4.6.8).

Några remissinstanser påtalar särskilda problem när det gäller

skattefordringar som grundar sig på skönstaxeringar. En sköns- Prop. 1993/94:123 taxering kan bl.a. vara föranledd av att den skattskyldige inte har fullgjort sin deklarationsskyldighet. En sådan försummelse talar vid den allmänna skälighetsbedömning mycket starkt mot att bevilja vederbörande skuldsanering. Regelmässigt bör därför krävas att en gäldenär som önskar ifrågakomma för skuldsanering först ordnar upp sina mellanhavanden med Skattemyndigheten i den meningen att han ger in de fullständiga och korrekta deklarationer som han resterar med. Först därefter bör ett skuldsaneringsförfarande bli aktuellt för hans del. Det finns dock enligt min mening ingen anledning att generellt utesluta den som är skönstaxerad från skuldsaneringsför- farandet. Det är återigen önskemålet om ett generellt och flexibelt system som talar för en sådan ordning. Detta önskemål väger enligt min mening så tungt att det inte bör införas någon särreglering för de nu diskuterade fordringarna.

En annan fråga som har väckts av några remissinstanser är hur ett beslut om skuldsanering skall påverka gäldenärens möjlighet att vid taxering få avdrag för underskott av näringsverksamhet som hänför sig till tiden före beslutet. Denna situation torde bli ytterst ovanlig. Det kan dock ändå finnas anledning att uttryckligen reglera den. En- ligt min mening är det då tämligen självklart att avdrag för underskott av näringsverksamhet inte bör medges för skulder som omfattas av ett beslut om skuldsanering. Jag återkommer till denna fråga (avsnitt 4.8.2).

Hänvisningar till S4-6-2

4.6.3. Statliga studielån

Mitt förslag: Fordringar på återbetalning av studielån omfattas av en skuldsanering. Redan förfallna belopp behandlas därvid enligt huvudregeln. Det innebär att den delen av gäldenärens skuld skrivs ned med samma procenttal som övriga fordringar. För den del av skulden som vid tidpunkten då en skuldsanering inleds ännu inte är förfallen till betalning skall kunna bestämmas i varje enskilt fall vad som skall gälla. Normalt skall det därvid bestämmas att den delen av skulden inte skall omfattas av en skuldsanering. De studiesociala myndigheterna skall därvid ha möjlighet att bevilja anstånd med betalningen under tiden betalningsplanen löper.

Insolvensutredningen: Insolvensutredningens förslag överensstäm- mer i sak med mitt förslag. Remissinstanserna: De flesta instanserna tillstyrker utredningens

förslag. Några instanser anser att fordringar på återbetalning av studielån skall lämnas utanför en skuldsanering eller i vart fall särbehandlas på något sätt.

Skälen för mitt förslag: Studiestöd regleras närmare i bl.a. studie— stödslagen (1973z349). Studiemedel består främst av studiebidrag och studielån. Studiemedelssystemet reformerades från och med den 1 ja- nuari 1989 (prop. 1987/88:116, bet. 1987/88:SfU26, rskr. 1987/88:328). Vid reformen ändrades bl .a. formerna för återbetalning av studielån. Den som fått studielån enligt den gamla ordningen skall återbetala lånet genom årliga avgifter. Dessa beror på skuldens stor- lek och antalet återbetalningsår samt räknas årligen upp med ett sär- skilt regleringstal. Enligt den nya ordningen skall ränta betalas på studielånet. Återbetalningen, inkusive ränta, skall göras med ett visst belopp varje år. Detta belopp - årsbeloppet - är fyra procent av lån- tagarens inkomst enligt senaste taxeringen. Särskilda regler finns både i det nya och gamla systemet om uppskov med eller nedsättning av det som skall återbetalas. Studielån lämnas även inom andra former av studiestöd än studiemedel, nämligen särskilt vuxenstudiestöd enligt 7 kap. studiestödslagen och enligt lagen (198311030) om särskilt vuxenstudiestöd för arbetslösa samt stöd enligt lagen (l993:7l9) om särskilt studielån för den som genomgår arbetsmarknadsutbildning.

Det bör erinras om att de fordringar som det här rör sig om avser många gäldenärer och utgör ofta en väsentlig del av dessa gäldenärers skuldbörda. Den 1 januari 1993 var 762 261 personer i det äldre sy- stemet avgiftsskyldiga. För det stora flertalet var skuldsättningen måttlig. Cirka 85 procent hade skulder under 100 000 kr. Av de av- giftsskyldiga hade cirka 78 000 personer en skuld i storleksklassen 100 000 - 150 000 kr, cirka 26 000 en skuld om 150 000 — 200000 kr och 8 900 en skuld på 200 000 kr och däröver. Antalet betalnings- skyldiga låntagare i det nya systemet var 1993 cirka 215 000. Av dessa hade 85 procent skulder under 100 000 kr. Cirka 28 000 hade skulder i storleksklassen 100 000 - 150 000 kr och cirka 6 300 hade skulder över 150 000 kr. I november 1993 fanns totalt cirka en mil- jon låntagare registrerade hos Centrala studiestödsnämnden och deras totala skuldbelopp uppgick till omkring 65 miljarder kronor. Utredningen diskuterar i sitt betänkande om det finns skäl att un- danta fordringar på återbetalning av statliga studielån från ett skuld- saneringsförfarande. Utredningens slutsats blir att något sådant un- dantag inte bör göras. Som skäl för denna ståndpunkt anför utred— ningen följande. Det är viktigt att ett skuldsaneringsinstitut präglas av en totalsyn, så att sikte tas på gäldenärens samlade skuldbörda. Un- dantag bör endast komma i fråga om det från ett insolvensrättsligt betraktelsesätt finns bärande skäl. Sådana skäl saknas vad gäller

studieskulder. Vidare innebär det förhållandet att så många människor har studieskulder ett starkt skäl för att låta studieskulder omfattas av ett skuldsaneringsförfarande. Ett undantag för dessa skulder skulle kunna väsentligt urholka effekten av ett skuldsaneringsinstitut. Visser- ligen får man hålla i minnet att en studieskuld är en skuld som påtas som en långsiktig investering för att senare i låntagarens liv ge utdel- ning i form av exempelvis högre lön. Detta är emellertid, enligt ut- redningen, inte något avgörande argument mot att låta fordringar av- seende studiemedel ingå i ett skuldsaneringsförfarande, särskilt med tanke på skuldsaneringsinstitutets övergripande rehabiliterande syfte. Utredningen finner inte heller att studielånens konstruktion skulle kunna utgöra hinder mot att låta fordringar avseende studielån om- fattas av en skuldsanering. Vad man därvid närmast har haft i åtanke är dels att endast en del av studielånet varje år förfaller till betalning och att de studiesociala myndigheterna inte lagligen kan säga upp resterande del till omedelbar betalning, dels att den studiesociala lagstiftningen i sig innehåller särskilda skyddsregler i form av möj- ligheter till anstånd och nedsättning. Slutligen anför utredningen att riskerna för miSSbruk av systemet med skuldsanering inte framträder på något särskilt vis i dessa fall. Utredningen pekar också på att kammarrätten i två domar från år 1986 har uttalat att statens fordringar på återbetalning av studiemedel i sin helhet skall omfattas av reglerna om offentligt ackord. Utredningens slutsats blir alltså att fordringar på återbetalning av studielån bör omfattas av ett skuldsane- ringsförfarande. Detta ställningstagande gäller först och främst sådana poster som redan har förfallit till betalning. När det gäller poster som förfaller i framtiden uttalar utredningen som sin uppfattning att pröv- ningsmyndigheten i varje enskilt fall måste pröva i vilken utsträck- ning dessa poster skall omfattas av en skuldsanering. Anser pröv- ningsmyndigheten att en skuldsanering blir verkningslös om inte för- fallna poster tas med, bör det stå myndigheten fritt att låta även dessa omfattas av ett skuldsaneringsbeslut.

Mot vad utredningen sålunda har anfört har de flesta remissinstan- serna inte haft några invändningar att redovisa. Några instanser anser dock att fordringar på återbetalning av studielån bör särbehandlas eftersom likabehandlingsprincipen inte gör sig påmind med någon särskild styrka i dessa fall. Dessa instanser betonar att dessa skulder har karaktären av en investering som betalar sig på sikt.

Jag kan i och för sig hålla med om vad de remissinstanser som vill särbehandla studieskulder har anfört. Till skillnad mot dessa instanser anser jag emellertid att önskemålet om en totalreglering av gälde— närens skuldsituation medför att även återbetalningskrav avseende studielån i princip bör omfattas av en skuldsanering. Även om man

rent principiellt låter fordringar på återbetalning av studielån omfattas av en skuldsanering återstår frågan om detta skall gälla undantagslöst. Belopp som redan är förfallna bör enligt min mening alltid omfattas och dessa bör behandlas enligt likabehandlingsprincipen, dvs. sättas ned i samma utsträckning som övriga fordringar. Skälen härför är som jag redan har nämnt huvudsakligen desamma som för att studie- lånen principiellt bör omfattas av en skuldsanering, dvs. skuldsane- ringens rehabiliterande syfte.

När det gäller belopp som förfaller i framtiden - såväl under den tid som betalningsplanen gäller som därefter - bör det däremot vara möj- ligt att hantera dessa poster mer flexibelt. Å ena sidan kan skuldsa- neringens rehabiliterande syfte motverkas om gäldenären efter skuld- saneringen fortfarande har kvar en stor studieskuld. Å andra sidan kan en gäldenär som genom en skuldsanering blivit av med alla sina förfallna skulder - inklusive den del av studielånet som har förfallit till betalning - mycket väl tänkas vara kapabel att betala av åter- stående del av studieskulden allteftersom den förfaller till betalning. Förhållandena är heller inte helt jämförbara med de när gäldenären har tagit ett vanligt "banklån", eftersom studielån beviljas utan att en affärsmässig kreditprövning föregår utbetalningen. Studiestödslagen tillåter inte heller att säkerhet ställs eller att länet i dess helhet sägs upp till omedelbar betalning. Detta talar för att man bör kunna be- stämma i det enskilda fallet om återbetalningsskyldigheten avseende studielån som förfaller efter det att skuldsanering har inletts skall omfattas av skuldsaneringen eller inte.

Enligt min uppfattning, som överensstämmer med utredningens, bör därför även den delen av skulden som förfaller i framtiden i princip omfattas av en skuldsanering men det bör i det enskilda fallet kunna bestämmas att denna del inte omfattas av skuldsaneringen. Med hän- syn till de skäl jag nyss har redogjort för bör man i de allra flesta fall utnyttja denna möjlighet till att undanta den del av studielånet som förfaller i framtiden från att omfatas av en skuldsanering. Jag åter- kommer ytterligare till den frågan (avsnitt 4.6.8). I så fall måste hänsyn tas till detta när man bestämmer vad gäldenären skall få för- behålla sig för egen del i samband med att betalningsplanen upprättas (se avsnitt 4.5.2); gäldenären måste ju i så fall förbehållas ett särskilt belopp för de studielån som förfaller till betalning under denna tid. I mycket sällsynta undantagsfall kan det dock mot bakgrund av skuld- saneringsinstitutets rehabiliterande syfte finnas skäl att låta även den del av studielånet som förfaller i framtiden omfattas av en skuldsa- nering. I så fall skall även denna del sättas ned med samma procent- sats som övriga fordringar.

Som jag tidigare har nämnt (avsnitt 4.6.2) bör det av skuldsane-

ringslagen uttryckligen framgå att offentliga subjekt, bl.a. de studie- sociala myndigheterna, skall ha möjlighet att medverka till en skuld- sanering enligt skuldsaneringslagens bestämmelser utan hinder av vad som må vara föreskrivet i annan lagstiftning, exempelvis i studie- stödslagen. Det kan nämligen många gånger främja en skuldsanering att gäldenären beviljas anstånd med återbetalningen av studielån under den tid en betalningsplan löper. På så sätt utökas betalningsutrymmet och övriga borgenärer kan bättre tillgodoses. Det bör därför finnas en möjlighet för de studiesociala myndigheterna att bevilja en gäldenär anstånd med betalningen av en studielånsfordran som inte omfattas av skuldsaneringen under den tid en betalningsplan löper enligt skuldsaneringen. Ett sådant anstånd bör kunna beviljas även om andra föreskrifter inte skulle tillåta detta. En sådan möjlighet har också flera remissinstanser bl.a. Centrala studiestödsnämnden pekat ut som en framkomlig väg för att hantera studielån som förfaller i framtiden. Det är därför av vikt att kronofogdemyndigheten inom ramen för de regler som kommer att gälla för förfarandet inhämtar besked från den myndighet som administrerar återbetalningen av studielån i frågan om anstånd har beviljats eller kan komma att beviljas.

Mitt nu gjorda ställningstagande gör inte de regler som finns i studiestödslagen om anstånd och avskrivning överflödiga. Skuld- saneringslagen kompletterar i stället dessa regler, eftersom de tar sikte på andra förhållanden än att gäldenären är överskuldsatt.

Hänvisningar till S4-6-3

4.6.4. Familjerättsliga underhållsbidrag

Mitt förslag: En underhållsberättigads fordran på familjerättsliga underhållsbidrag omfattas inte av en skuldsanering. Det allmännas återbetalningskrav avseende utgivna bidragsförskott omfattas där- emot av en skuldsanering enligt huvudregeln.

Insolvensutredningen: Utredningen har ett annat principiellt synsätt på hur dessa fordringar skall behandlas. Konsekvenserna av detta synsätt sammanfaller dock i allt väsentligt med konsekvenserna av mitt förslag.

Remissinstanserna: Flera instanser förordar att dessa fordringar hålls utanför en skuldsanering eller, om de skall omfattas, särbehand- las på något sätt. Vissa instanser anser däremot att det är viktigt att även dessa fordringar omfattas av en skuldsanering.

Skälen för mitt förslag: Ett frågekomplex av stor praktisk betydel-

se är hur fordringar på familjerättsliga underhållsbidrag skall be- handlas i en skuldsaneringslag. Dessa fordringar är särpräglade på flera sätt. Visserligen är de till karaktären privaträttsliga, men reglerna på området är på olika sätt utformade med inslag av närmast socialrättslig att. Även rent fordringsrättsligt behandlas de på ett sätt som i flera fall skiljer sig från andra fordringsslag. De särbehandlas också i exekutionsrättsliga sammanhang. Underhållsbidrag löper dess- utom vanligen under en lång period. Det kan också vara omöjligt att räkna fram ett "nuvärde" på dessa fordringar.

Insolvensutredningen uttalar att det inte är givet hur man bör be- handla periodiskt förfallande fordringar, varav fordringar på familje- rättsliga underhållsbidrag utgör en betydande grupp. Utredningen säger beträffande just fordringar på familjerättsliga underhållsbidrag att det synes naturligast att se det som att sådana fordringar upp- kommer först i samband med att varje post förfaller. En konsekvens av utredningens synsätt är att underhållsbidragsbelopp som redan har förfallit till betalning då en skuldsanering inleds skall omfattas av skuldsaneringen. Den sålunda ackumulerade förfallna skulden behand- las enligt huvudregeln, dvs. skrivs ned med samma procenttal som övriga fordringar. Fordringar som avser poster som förfaller i fram- tiden skulle däremot med utredningens synsätt över huvud taget inte omfattas av en skuldsanering. Det innebär att den framtida delen av underhållsskulden inte alls berörs av en skuldsanering. De poster som förfaller i framtiden, såväl under som efter betalningsperioden, skall alltså betalas på vanligt sätt bortsett från skuldsaneringen.

Jag är för min del inte övertygad om det principiellt riktiga i ut- redningens synsätt i denna del, vilket delvis har att göra med den tveksamhet som kan sägas råda kring frågan när fordringar av olika slag uppkommer. Som jag redan har sagt är det inte lämpligt att i detta sammanhang generellt reglera den frågan. Jag håller däremot med om att utredningens synsätt i det stora hela får praktiska och ändamålsenliga konsekvenser i detta sammanhang. Enligt min mening bör man kunna lösa frågan om hur familjerättsliga underhållsbidrag skall behandlas vid en skuldsanering på följande sätt.

Det rehabiliterande syftet bakom skuldsaneringsinstitutet talar rent allmänt för att även fordringar på familjerättsliga underhållsbidrag bör omfattas av en skuldsanering enligt huvudregeln. Det gäller dock främst i fråga om redan förfallna poster. När det gäller poster som förfaller i framtiden är det rehabiliterande syftet inte ett lika framträdande skäl för att låta dessa poster omfattas av skuldsane- ringen. Det är i stället övriga borgenärer som kan ha ett sådant intresse eftersom en annan lösning kan inskränka på deras andel av betalningsutrymmet.

Det finns emellertid starka sociala skäl som talar för en särbehand— ling av de familjerättsliga underhållsbidragen. Till detta kommer att den familjerättsliga lagstiftningen innehåller regler som gör att den underhållsskyldige i viss män kan få sin betalningsskyldighet an- passad till sin betalningsförmåga. En kraftigt skuldsatt gäldenär, som är kvalificerad för skuldsanering, bör ha utnyttjat dessa regler för att minska sin totala skuldbörda. Detta ligger redan i kravet på att gälde- nären skall ha uttömt sina egna möjligheter att lösa sina ekonomiska problem innan han kan beviljas skuldsanering. Det är också möjligt för den underhållsskyldige att erhålla jämkning avseende redan för- fallna underhållsbidrag som inte är betalda (7 kap. 10 & föräldra- balken). Till detta kommer att fordringar på underhållsbidrag preskri- beras redan efter tre år (7 kap. 9 & föräldrabalken). Det finns alltså regler som gör att underhållsskyldigheten kan anpassas till den under- hållsskyldiges betalningsförmåga. Dessa regler tar dock endast i be— gränsad utsträckning hänsyn till gäldenärens totala skuldbörda. En sådan ordning är också, vilket utredningen påpekar, mest förenlig med nuvarande exekutionsrättsliga grundsatser. Med hänsyn till detta och till de sociala skäl som ligger bakom bestämmelserna om under- hållsskyldighet bör fordringar avseende familjerättsliga underhålls- bidrag över huvud taget inte omfattas av en skuldsanering. Det bör därför uttryckligen föreskrivas att sådana fordringar faller utanför en skuldsanering. Det innebär att såväl redan förfallna som framtida fordringar på underhållsbidrag faller utanför en skuldsanering.

Om bidragsförskott har betalats enligt lagen (1964: 143) om bidrags- förskott eller förlängt bidragsförskott enligt lagen (1984:1095) om förlängt bidragsförskott för studerande, skall försäkringskassan kräva tillbaka vad den underhållsskyldige skulle ha betalat upp till ett be- lopp motsvarande utbetalt bidragsförskott. Det finns inte några sociala eller andra skäl att låta dessa fordringar falla utanför en skuld- sanering. Som jag tidigare har uttalat (avsnitt 4.6.2) bör en skuld- sanering omfatta även det allmännas fordringar på skatter och av- gifter. Det finns inte anledning att göra andra överväganden be- träffande försäkringskassans återkrav av utgivna bidragsförskott. De bör därför omfattas av en skuldsanering i enlighet med huvudregeln. Också för dessa slags fordringar krävs en regel om att hänsyn inte behöver tas till de föreskrifter som gäller i fråga om av- och ned- skrivning osv. (jfr avsnitt 4.6.2 och 4.6.3). Jag vill poängtera att jag här enbart syftar på sådana fordringar som har förfallit till betalning när skuldsaneringen inleddes. Försäkringskassans framtida regress- krav är inte en sådan villkorad fordran som omfattas av skuldsane- ringen (jfr avsnitt 4.6.8). Tvärtom följer av huvudregeln om att skuldsaneringen enbart omfattar fordringar som har uppkommit före

den kritiska tidpunkten att dessa fordringar över huvud taget inte Prop 1993/94:123 omfattas av en skuldsanering. Efter det att Lagrådet har avgivit sitt yttrande har uppmärksammats att förslagets utformning i denna delm innebär att underhålls- fordringar som grundar sig på utländsk lagstiftning skulle komma att särbehandlas på ett icke önskvärt sätt. Förslaget beträffande de familjerättsliga underhållen har därför justerats så att såväl underhållsberättigade i andra länder som utländska offentliga organ behandlas på samma sätt som deras svenska motsvarigheter.

Hänvisningar till S4-6-4

4.6.5. Fordringar förenade med panträtt m.m.

Mitt förslag: Fordringar som är förenade med säkerhetsrätt i form av pant, s.k. legal förmånsrätt eller retentionsrätt omfattas inte av en skuldsanering till den del säkerheten förslår till betalning av fordringen. Detsamma gäller fordringar som är förenade med för- månsrätt på grund av utmätning eller betalningssäkring, såvitt avser egendom som har tagits i anspråk vid verkställigheten.

Insolvensutredningen: Insolvensutredningens förslag överens— stämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar i huvudsak utredningens förslag utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Jag har nyss (avsnitt 4.6.2) förordat att staten inte med åberopande av sin förmånsrätt avseende skatte- och avgiftskrav bör ställa sig vid sidan av ett skuldsaneringsinstitut. Hur förhåller det sig då med andra fordringar som har förmånsrätt? Jag skall nu behandla frågan hur fordringar förenade med panträtt och vissa närbesläktade säkerhetsrätter bör behandlas i ett skuldsanerings- sammanhang.

Insolvensutredningen anser att det är självklart att fordringar som är förenade med panträtt i såväl lös som fast egendom liksom i tomt- rätt undantas till den del panten räcker till för betalning av fordringen. Retentionsrätt jämställs i förmånsrättshänseende med panträtt både vid utmätning och konkurs. Motsvarande bör enligt utredningen gälla vid skuldsanering.

Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot en sådan ord- ning. Det har inte jag heller. Det förefaller välövervägt att fordringar förenade med pant- och retentionsrätt hålls utanför en skuldsanering till den del säkerheten förslår till betalning av fordringen. Något annat skulle exempelvis kunna rubba villkoren för omsättningen av

fastigheter och därmed också villkoren för kreditgivningen, vilket ytterst skulle drabba hela låntagarkollektivet och också kunna inverka menligt på hela samhällsekonomin. Det finns anledning att betona att en skuldsanering inte påverkar panträtten som sådan. Bortsett från skuldsaneringen kan pantborgenären givetvis tillgodogöra sig betal- ning ur panten enligt de regler som gäller därför. Detta innebär i sin tur att skuldsaneringsgäldenärens pantsatta egendom kan säljas exeku- tivt, eller under hand, utan att någon särskild hänsyn behöver tas till ett eventuellt inlett skuldsaneringsförfarande. Över huvud taget har det- vad panträtten beträffar - ingen betydelse om en försäljning sker före, under eller efter en skuldsanering. Enligt min mening finns det inget uttalat behov av att i skuldsaneringslagen ta in några särskilda regler som främjar överlåtelser i dessa fall. Omvänt bör det inte heller i skuldsaneringslagen ställas upp några särskilda hinder här- emot. Det sagda innebär emellertid inte att fordringar förenade med säkerhetsrätt lämnas utanför en skuldsanering till den del de inte täcks av säkerheten. Tvärtom bör enligt min mening fordringen till den del som den inte täcks av säkerheten omfattas av en skuldsanering enligt huvudregeln. Det nu sagda gäller alltså det personliga betalnings- ansvaret för fordringen. En felaktig bedömning av säkerhetens värde kommer därigenom att främst drabba den aktuella långivaren, i stället för övriga borgenärer. En sådan avvägning förefaller i allra högsta grad rimlig. Det överensstämmer också med vad som rent faktiskt gäller redan i dag. En borgenär med pantsäkerhet kan aldrig vara så- ker på att få ut mer än vad panten inbringar. Den resterande fordran han har mot gäldenären personligen efter realisation av panten är ofta värdelös. I praktiken innebär det sagda att en borgenär senast i sam- band med skuldsaneringen bör realisera panten. Om så inte sker vet man inte till hur stor del av fordringen panten förslår, vilket i sin tur innebär att såväl "pantfordran" som inte omfattas av skuldsaneringen, som "restfordran" är till beloppen okända. I ett sådant fall måste man bestämma om "restfordran" skall omfattas av skuldsaneringen eller inte. Jag kommer nämligen i det följande att föreslå att man i det enskilda fallet skall kunna bestämma att en fordran som är till be- loppet obestämd inte skall omfattas av skuldsaneringen (avsnitt 4.6.8).

Av stort intresse är det att något beröra de praktiska konse- kvenserna av det mycket vanliga fallet att den pantsatta egendomen utgör gäldenärens bostadsfastighet eller bostadsrättslägenhet. Insolvensutredningens förslag bygger i denna del på den danska regleringen. Där har man inga särskilda bestämmelser om hur man skall hantera situationen att gäldenärens bostad är belastad med någon säkerhetsrätt. Enligt uppgift löser man detta från fall till fall i

Danmark. Endera säljs gäldenärens bostad och ifrågavarande borge- närer får då betalt ur egendomen vid försäljningen. Eventuellt resterande fordran saneras på vanligt sätt. Eller så får gäldenären behålla sin bostad. Betalningen av de pantsäkrade fordringarna får då tas ur det belopp som gäldenären har rätt att förbehålla sig för bostadskostnader. Inte sällan bereder dessa situationer vissa problem i den praktiska hanteringen, bl.a. kan det under flera år efter en skuldsanering vara oklart vilka fordringar som har sanerats. Enligt dansk praxis är det heller inte möjligt att mot en pantborgenärs vilja sanera en fordran som är förenad med pantsäkerhet i fast egendom, om fastigheten inte säljs. I Norge har man valt att lagreglera frågan. Huvudregeln är att gäldenärens ägda bostad skall realiseras senast i samband med skuldsaneringen. Denna huvudregel är formulerad som en skyldighet för gäldenären att sälja bostaden. Den norska lagen innehåller också regler om värdering och försäljning av fastigheter m.m. som ett led i själva skuldsaneringsförfarandet. Undantag från skyldigheten att sälja bostaden kan göras i vissa fall. Exempelvis kan gäldenären få bo kvar om kostnaderna för bostaden (räntor m.m.) inte är större än vad det skulle kosta för honom att skaffa en ersättningsbostad. I praktiken innebär en tillämpning av en undantagsregel, liksom i Danmark, att borgenärer med pantsäkerhet får betalt inom ramen för gäldenärens förbehållsbelopp. I Finland har en i viss mån liknande lösning valts.

Mitt förslag innebär följande. I de fall gäldenärens fastighet har sålts frivilligt eller exekutivt innan ett skuldsaneringsförfarande inleds har pantborgenären fått betalt för sin fordran ur köpeskillingen vid försäljningen. Den eventuella restfodran som pantborgenären har - som ju då är till beloppet bestämd - behandlas vid en skuldsanering som vilken annan fordran som helst. Om fastigheten säljs under för- farandets gång gäller i princip detsamma. I dessa fall uppstår inga särskilda praktiska problem. I många fall torde gäldenärens boende- kostnader överstiga vad som kan vara skäligt att förbehålla honom för boendet. I sådana fall bör givetvis egendomen realiseras innan det kan bli aktuellt för honom att ansöka om skuldsanering.

Även om man normalt bör realisera den pansatta fastigheten kan det i många fall emellertid vara lämpligt att gäldenären bor kvar 1 sin ägda bostad efter en skuldsanering. Inte bara sociala, utan även rent ekonomiska skäl kan tala för en sådan lösning. Även hänsyn till fastighets- och bostadsrättsomsättningen 1 allmänhet talar för att en sådan lösning bör vara möjlig. En förutsättning för att en sådan lösning skall bli aktuell är givetvis att gäldenärens bostadsstandard inte överstiger vad som är nödvändigt för honom och hans familj och att den inte i någon mer nämnvärd utsträckning inkräktar på betal-

ningsutrymmet till nackdel för övriga borgenärer. Gäldenären bör all- tid få förbehålla sig en viss del av sina inkomster för sin omedelbara försörjning. I det ingår skäliga bostadskostnader. Därvid bör de schabloner för bostadskostnader som följer av 15 kap. 6 a & utsök- ningsbalken tjäna som vägledning (se avsnitt 4.5.2). Det bör dock vara möjligt att frångå dessa schabloner. Det kan vara motiverat om exempelvis det rehabiliterande syftet med en skuldsanering skulle riskera att gå om intet, om gäldenären inte kan behålla sitt hem. Av hänsyn bl.a. till övriga borgenärer kan man självfallet inte avvika från den vägledande schablonen i någon större utsträckning.

Om fastigheten sålunda är kvar hos gäldenären vid skuldsaneringen uppstår frågan hur den pantsäkrade fordringen skall behandlas. Till den del panten förslår omfattas fordringen inte av skuldsaneringen enligt mitt förslag. Det betyder att gäldenären med användande av det utrymme han bör få förbehålla sig för bostadskostnader skall kunna betala räntor och amorteringar avseende den delen till panthavaren och att dessa betalningar även i fortsättningen kan göras enligt vad som sedan tidigare har gällt mellan panerna. På något sätt måste det emellertid bestämmas hur stor fordran skall vara som inte omfattas av skuldsaneringen. Det bör exempelvis vara möjligt att på grundval av ett värderingsintyg beträffande fastigheten bestämma hur stor del av pantborgenärens fordran som täcks av panten och hur stor hans restfordran, som då omfattas av skuldsaneringen, därmed skall anses vara. Kan man på detta sätt bestämma hur stora de två delarna av borgenärens fordran skall anses vara kan man undvika en "onödig" försäljning av fastigheten eller lägenheten. I sista hand får det ankomma på ifrågavarande borgenär att visa till vilket belopp panten förslår.

Samma överväganden kan göras beträffande fordringar som innan skuldsaneringen inleddes har erhållit förmånsrätt genom utmätning eller genom betalningssäkring. Av detta följer att fordringar för vilka verkställighet har ägt rum innan beslut har fattats om att skuldsane- ring skall inledas bör undantas vid skuldsanering i den utsträckning som egendomen vari förmånsrätten gäller förslår till att täcka fordringen. Som jag kommer att redovisa senare bör det dock inte gå att skaffa sig sådan förmånsrätt när väl ett skuldsaneringsförfarande har inletts.

De legala förmånsrätter som följer av 6 och 7 55 förmånsrättslagen (l970:979) kan aktualiseras även vid privatpersoners insolvens. De legala förmånsrättema utmärks av att säkerheten uppstår utan att fastighetsägaren eller tomrättsinnehavaren pantsätter egendomen. Det krävs alltså ingen pantförskrivning. Säkerheten belastar egendomen i fråga ändå, direkt med stöd av lag. Exempel på sådana legala för-

månsrätter som nu nämnts, s.k. reallaster, är enligt 6 & 1 förmåns- Prop. 1993/941123 rättslagen förmånsrätt för fordringar enligt lagen (1966:701) om vissa gemensamhetsanläggningar och lagen (1970:990) om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning och enligt 7 5 1 förmånsrätts- lagen fordran på tomrättsavgäld. Legala förmånsrätter enligt 7 5 2 förmånsrättslagen motsvarar 6 & l förmånsrättslagen men har ett be- tydligt snävare tillämpningsområde. Enligt min mening finns det i och för sig inte samma skäl för särbehandling av de legala förmåns- rättema som när det gäller fordringar som är förenade med panträtt. Det är dock konsekvent att behandla fordringar förenade med legal förmånsrätt på samma sätt som fordringar förenade med panträtt. Om de förstnämnda fordringarna skulle särbehandlas på något sätt skulle det också kunna försvåra fastighetsförsäljningar i samband med en skuldsanering. Fordringar förenade med förmånsrätt enligt 6 och 7 åå förtnånsrättslagen bör därför samtliga falla utanför en skuldsanering.

Övriga förmånsrätter synes - med undantag för borgen, som jag återkommer till - inte ha någon betydelse vid fysiska personers insolvens. Flertalet förmånsrätter har betydelse enbart i kommersiella sammanhang och rör därför inte förhållandena vid skuldsanering, som ju endast avser privatpersoner som inte är näringsidkare. Det är därför inte nödvändigt att införa några bestämmelser i skuldsane- ringslagen om hur fordringar förenade med dessa förmånsrätter skall behandlas.

Avslutningsvis skall endast några ord sägas om det fall då tredje man gör gällande separationsrätt beträffande egendom som finns i gäldenärens besittning. Hur sådana konflikter mellan tredje man och borgenärskollektivet skall lösas är inte reglerat i den exekutions- rättsliga lagstiftningen, såsom exempelvis utsökningsbalken eller konkurslagen. Visserligen kan man tänka sig att vissa frågor om hur olika separationsanspråk skall hanteras i ett skuldsaneringsförfarande skulle kunna lagregleras. I de fall det är fråga om en separat rätt till viss egendom, som inte är knuten till något anspråk på betalning, uppkommer inga särskilda problem i och med en skuldsanering. Med den utformning jag föreslår berörs nämligen inte anspråket på att få ut egendomen av att gäldenären erhåller skuldsanering. Eftersom en skuldsanering bör innebära att ett fordringsanspråk beloppsmässigt sätts ned eller helt faller bort kan det däremot vara av intresse att redovisa hur en med ett fordringsanspråk i pengar förenad säkerhet i form av separationsrätt skall behandlas. Ett exempel är när varor har sålts på avbetalning mot säkerhet i form av återtagandeförbehåll. I det stora flertalet fall torde i och för sig fordringshavaren redan ha utnyttjat sin återtaganderätt på grund av betalningsförsummelse från gäldenärens sida. Det behöver dock inte alltid vara så. När ett skuld-

saneringsförfarande inleds kan man tänka sig att borgenären inte har haft rätt att göra sin kontraktsenliga återtaganderätt gällande (jfr 25 & konsumentkreditlagen), eller att han av andra skäl har avstått från detta. I det senare fallet får han naturligtvis i skuldsaneringsför- farandet göra sin återtaganderätt gällande enligt kontraktet och de regler som i övrigt kan gälla. Några regler om detta är inte nödvän- diga i skuldsaneringslagen. Borgenärens eventuella restfordran om- fattas sedan av skuldsaneringen enligt de regler som anges i skuld— saneringslagen. I det fallet att rätten till återtagande ännu inte har inträtt får man förutsätta att gäldenären frivilligt återlämnar varan och gör upp med borgenären. Gäldenären bör nämligen inte kunna hindra ett återtagande med att åberopa en klausul i ett kontrakt eller en regel av konsumentskyddande karaktär samtidigt som han begär att" få för- månen av en skuldsanering. Ett sådant agerande från gäldenärens sida bör betraktas som ett klart fall av bristande medverkan, vilket bör medföra att en ansökan om skuldsanering avslås, till och med redan vid en initial prövning (jfr avsnitt 4.7).

Vad kommer då att gälla för det fall att en borgenärs återtaganderätt av någon anledning inte har uppmärksammas vid en skuldsanering? Visserligen bör det inte inträffa, eftersom gäldenären i sin ansökan om skuldsanering bl.a. skall uppge om innehar avbetalningsgods (se avsnitt 4.7.1). Men det kan inte uteslutas att det händer någon gång. Innebörden av skuldsaneringen är att borgenärens fordran i pengar har satts ned med en viss procent. Ätertaganderätten som sådan be- rörs dock inte av skuldsaneringen. Vad blir då följden om borgenären i detta läge vill utnyttja sin återtaganderätt? Av 21 och 25 55 konsu- mentkreditlagen följer bl.a. att gäldenären måste vara i visst kvali- ficerat betalningsdröjsmål för att borgenären skall ha rätt att återta varan (se härom prop. 1991/92:83 och prop. 1976/77:123). När det efter en skuldsanering skall bedömas om gäldenärens betalningsdröjs- mål är av det kvalificerade slag som anges i 21 & konsumentkredit- lagen får man givetvis utgå från lagens definitioner i detta hänseende. Skuldsaneringen innebär dock en väsentlig förändring i förhållandet mellan parterna. Själva innebörden av en skuldsanering är att borge- närens fordran i pengar sätts ned. Detta betyder i sin tur att borge- närens penningfordran uppgår till det belopp den lyder på efter sa- neringen minskat med eventuella betalningar enligt betalningsplanen. Detta belopp, som alltså är det belopp som gäldenären resterar med, kommer i många fall vara så lågt att ett återtagande enligt konsu- mentkreditlagens regler inte kan komma i fråga. Om ett återtagande skulle vara möjligt enligt dessa regler innebär avräkningsregeln i 27 & konsumentkreditlagen att ett återtagande blir mycket förmånligt för gäldenären, eftersom denne skall tillgodoräknas värdet av varan. Det

sagda innebär att borgenärens återtaganderätt genom skuldsaneringen Prop. 1993/94:123 har blivit i det närmaste värdelös. Situationen är dock mer teoretisk än praktisk eftersom denna situation endast kan uppkomma i de fall - ganska osannolika - då borgenären inte har gjort sin återtaganderätt gällande senast vid skuldsaneringen. Det finns därför inte anledning att särskilt reglera denna fråga. Jag återkommer i det följande (avsnitt 4.6.7) till vad som bör gälla i de fall gäldenärens betalningsskyldighet motsvaras av en skyldighet för borgenären att även i framtiden tillhandahålla en motprestation. Vad jag har närmast har i åtanke är hyresförhållanden av olika slag.

Hänvisningar till S4-6-5

4.6.6. Fordringar förenade med borgen som säkerhet m.m.

Mitt förslag: Fordringar förenade med borgen som säkerhet skall inte särbehandlas i skuldsaneringsförfarandet. Det innebär att fordringen gentemot gäldenären skrivs ned på samma sätt som andra fordringar. En sådan nedskrivning bör däremot inte påverka förhållandet mellan borgenären och borgensmannen. En borgens- mans regresskrav mot gäldenären behandlas i skuldsaneringsför- farandet som vilken annan fordran som helst.

Insolvensutredningen: Utredningens förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser har påtalat att fordringar förenade med borgen som säkerhet innebär särskilda problem i ett skuldsaneringssammanhang.

Skälen för mitt förslag: Hur fordringar som är förenade med säkerhet i form av borgen bör behandlas i en skuldsaneringslag fordrar vissa närmare överväganden. Den försöksverksamhet som har bedrivits med skuldsaneringsverksamhet visar att dessa fordringar förorsakar inte obetydliga problem. Detta har att göra med att bor- gensåtagandet ofta har ingåtts av en nära anförvant eller vän till gäldenären, som gjort sitt åtagande på icke-affärsmässiga grunder. I stället har den blivande borgensmannen känt sig mer eller mindre "tvinga " att åta sig borgensansvaret. Åtagandet beskrivs också ofta - såväl av långivare som huvudgäldenär - som enbart en formsak. De praktiska svårigheterna i skuldsaneringsammanhang beror inte minst på att huvudgäldenären i det längsta prioriterar betalningen av de lån som är förenade med borgen som säkerhet av hänsyn till de vänner och släktingar som har gjort borgensåtagandet. Det finns med andra ord i många fall ett starkt känslomässigt incitament för huvudgälde-

nären att gynna dessa fordringsägare framför andra. Huvudgäldenären kan därför ibland ha svårt att acceptera likabehandlingsprincipen, vilket medför att han avstår från att ansöka om skuldsanering.

Jag har full förståelse för den nu beskrivna problematiken. Trots detta har jag svårt att se hur man skulle kunna motivera att dessa fordringar skulle undantas från likabehandlingsprincipen. Det är inte möjligt att låta borgensansvaret falla bort enbart av det skälet att huvudgäldenären har ekonomiska bekymmer som kvalificerar honom för skuldsanering. Och om gäldenären försätts i konkurs faller bor- gensansvaret ut under alla förhållanden. Möjligheten att utnyttja bor— gen som säkerhet skulle rubbas i grunden om en skuldsanering skulle få en sådan verkan på borgensansvaret. Det är inte heller möjligt att låta fordringar säkrade med borgen falla utanför en skuldsanering. Det skulle på ett otillbörligt sätt gynna en borgenär med en sådan fordran på bekostnad av övriga borgenärer. Jag har också vid uppre- pade tillfällen hävdat vikten av att likabehandlingsprincipen upp- rätthålls så långt det över huvud taget är möjligt. Tilltron till ett skuldsaneringsinstitut är i mångt och mycket förbunden med att undantag från principen endast görs då mycket starka skäl talar för det. Den redovisade problematiken innebär inte sådana skäl. Fordringar förenade med borgen som säkerhet bör därför omfattas av en skuldsanering enligt huvudregeln.

Det sagda innebär att omdet bland fordringarna mot en skuldsane- ringsgäldenär finns en fordran som har borgen som säkerhet, så om- fattas fordringen av ett skuldsaneringsbeslut enligt huvudregeln. Om borgenären inte alls vänt sig mot, eller inte fått ut något av borgensmannen, innebär det att borgenären i skuldsaneringsärendet har att bevaka sin fordran fullt ut. Det som borgenären erhåller genom betalningar enligt skuldsaneringsbeslutet påverkar borgens- mannens ansvar såtillvida att borgensansvaret sätts ned i motsvarande mån. Detta hänger samman med huvudprincipen om borgens accesso- riska karaktär. [ övrigt påverkar skuldsaneringen inte förhållandet mellan borgenären och borgensmannen. Borgensmannen ansvarar allt- så gentemot borgenären enligt sitt ursprungliga åtagande, trots att gäldenärens skuld har satts ned. Borgenären kan alltså därför driva in fordringen till den del gäldenären inte har betalt hos borgens- mannen utan hinder av gäldenärens skuldsanering.

Om det är så att det är skuldsaneringsgäldenären som bland sina skulder har en skuld som härrör från ett borgensåtagande, behandlas den skulden som vilken annan skuld som helst. Det som borgenären erhåller genom ett skuldsaneringsbeslut påverkar på samma sätt som nyss beskrevs huvudgäldenärens betalningsansvar gentemot borge- nären. Skillnaden mellan detta fall och det förra är att borgensmannen

(skuldsaneringsgäldenären) här får ett regresskrav gentemot huvud- gäldenären beträffande den del av fordringen han tvingas infria. Detta regresskrav får han att driva in hos huvudgäldenären på vanligt sätt. Detta regresskrav blir alltså en tillgång hos skuldsaneringsgäldenären. I praktiken torde den emellertid ofta vara värdelös.

Om huvudgäldenären är föremål för skuldsanering och borgensman- nen ännu inte har inf'riat sitt borgensåtagande, uppstår frågan hur man bör behandla den situationen. Borgensmannen vet ju inte då om han så småningom kan tvingas att infria sitt borgensåtagande. Man kan då säga att borgensmannen har ett villkorat regresskrav mot huvudgälde- nären. Kravet är nämligen beroende dels av hur förhållandet mellan borgenären och huvudgäldenären utvecklar sig, dels av hur borge- nären kommer att agera gentemot borgensmannen. Denna villkorade fordran som borgensmannen sålunda har mot huvudgäldenären bör i ett skuldsaneringsförfarande i princip behandlas på samma sätt som andra villkorade fordringar. Jag återkommer strax (avsnitt 4.6.8) till den situationen att ett borgensansvar vid tidpunkten för skuldsa- neringen ännu inte är utlöst. Den vanligaste situationen torde ändå bli den att borgensansvaret redan har utlösts när en skuldsanering be- träffande huvudgäldenären aktualiseras. I praktiken kan man miss- tänka att det i många fall kommer att leda till att en skuldsanering aktualiseras för såväl huvudgäldenären som borgensmannen. Som jag återkommer till är det inget hinder att handlägga fiera skuldsanerings— ärenden gemensamt när ett tillräckligt starkt samband finns, även om en ansökan aldrig bör kunna avse fler än en gäldenär.

Hänvisningar till S4-6-6

  • Prop. 1993/94:123: Avsnitt 4.6.8

4.6.7. Ömsesidiga fordringsförhållanden

Mitt förslag: Fordringsförhållanden där prestationer ömsesidigt skall utväxlas skall särbehandlas så att poster som förfaller i framtiden inte omfattas av en skuldsanering. Redan förfallna poster skall däremot omfattas, dvs. den delen av en fordring sätts ned med samma procenttal som övriga fordringar.

Insolvensutredningen: Insolvensutredningens förslag innehåller inte någon direkt motsvarighet till mitt förslag.

Remissinstanserna: Några instanser framhåller att det kan medföra problem om man tillåter skuldsanering av borgenärens fordran i de fall hans rätt till betalning är beroende av att han tillhandahåller en motprestation även i framtiden.

Skälen för mitt förslag: En kategori av fordringar där det finns ett

klart behov av särreglering är fordringar som är förenade med en lö- pande utväxling av prestationer. Hit hör först och främst hyres- fordringar av olika slag. Det kan exempelvis vara fråga om hyra (leasing) av bilar eller andra lösa saker. Det kan visserligen förut- sättas att sådana rättsförhållanden i allmänhet redan är avvecklade när en skuldsanering aktualiseras. Är så inte fallet bör de avvecklas redan i en inledande fas av förfarandet. För en sådan avveckling behövs inga särskilda regler i skuldsaneringslagen. Avvecklingen får i stället ske enligt avtalen eller allmänna regler. Det finns anledning att på- peka att gäldenären även under ett skuldsaneringsförfarande behåller sin rådighet på det civilrättsliga planet och att en förutsättning för att han över huvud taget skall erhålla skuldsanering är att "han aktivt medverkar till att nu diskuterade rättsförhållanden avvecklas i en- lighet med vad som må gälla i det enskilda fallet. Bristande med- verkan härvidlag från gäldenärens sida bör kunna medföra att hans ansökan om skuldsanering avslås.

Det kan dock finnas fordringsförhållanden av nu diskuterat slag som inte är avvecklade när en skuldsanering aktualiseras och som kanske inte heller bör avvecklas. Ett exempel är bostadshyresförhållanden. En skuldsanering bör givetvis inte innebära att en hyresgäst i fram- tiden erhåller rabatterad hyra för den bostad han bor kvar i. Däremot finns det oftast ett intresse av att gäldenären kan bo kvar i sin hyrda lägenhet. En skuldsanering bör normalt inte motverka detta. Fordringsförhållanden som innebär en fortlöpande utväxling av prestationer bör därför inte omfattas av en skuldsanering såvitt avser framtida betalningar. Det finns ingen anledning att en sådan regel skall begränsas till enbart bostadshyresförhållanden. Det är däremot enligt min mening inget som hindrar att uthyrarens krav på redan för- fallna hyresbelopp omfattas av en skuldsanering. I dessa fall har han redan tillhandahållit sin prestation och kan aldrig få den åter eller tillhandahålla den till någon annan. Kravet är beträffande dessa poster reducerat till ett ensidigt betalningskrav. Skuldsaneringsinstitutets rehabiliterande syfte talar dessutom starkt för att låta dessa poster omfattas av en skuldsanering.

Den nu beskrivna ordningen inkräktar normalt inte heller på det be- talningsutrymme som kan finnas. Bostadskostnad omfattas ju av vad gäldenären skall ha rätt att förbehålla sig för egen del. Om gälde- nären innehar en mycket dyr bostadslägenhet kan dock den föreslagna lösningen inskränka betalningsutrymmet för övriga borgenärer. Denna situation skall emellertid inte behöva uppstå. Om en gäldenärer över huvud taget skall kunna komma i åtnjutande av skuldsanering skall han först ha reducerat sina bostadskostnader till vad om är absolut nödvändigt. Vägrar gäldenären att avveckla sitt dyra boende är det en

omständighet som regelmässigt bör medföra att en ansökan om skuld- sanering avslås.

Fordringar som förutsätter ett ömsesidigt utväxlande av prestationer bör alltså inte omfattas av en skuldsanering vad avser belopp som ännu inte har förfallit. Redan förfallna belopp bör däremot omfattas av en skuldsanering på samma villkor som andra fordringar.

Att förfallna belopp omfattas av skuldsaneringen hindrar givetvis inte skuldsaneringsgäldenärens motpart från att göra gällande regler i avtalet eller regler som följer av det, som ger honom rätt att till- gripa sanktioner på grund av avtalsbrott från skuldsaneringsgälde— närens sida. En avtalsklausul som exempelvis ger motparten häv— ningsrätt vid betalningsförsummelse berörs i sig inte av en skuld- sanering. Därvid är emellertid att beakta att den sanerade delen av ett fordringsbelopp inte kan behandlas som obetalt.

Hänvisningar till S4-6-7

4.6.8. Villkorade fordringar m.m.

Mitt förslag: Beträffande fordringar som är beroende av villkor, inte är till beloppet fastställda eller ännu inte är förfallna till betalning, får bestämmas att de inte skall omfattas av skuldsa- neringen.

Insolvensutredningen: Insolvensutredningens förslag överensstäm- mer i sak med mitt förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar i huvudsak utred- ningens förslag utan erinran.

Skälen för mitt förslag: När det gäller frågan om villkorade fordringar och fordringar som ännu inte är till beloppet fastställda eller förfallna föreslår utredningen att prövningsmyndigheten efter skälighet skall bestämma vad som skall gälla beträffande dem vid en skuldsanering. Inte någon av remissinstanserna har haft något att invända mot detta.

Jag instämmer i utredningens förslag, men vill särskilt betona följande. Villkorade fordringar bör regelmässigt omfattas av en skuldsanering i enlighet med huvudregeln. Det innebär att även en sådan fordran omfattas av en skuldsanering om den har uppkommit före den kritiska dagen, dvs. den dag kronofogdemyndigheten be- slutar att inleda skuldsanering. Ett villkor kan dock ibland ha den innebörden att en fordran inte har uppkommit innan en viss händelse har inträffat. [ sådant fall medför en tillämpning av huvudregeln att en sådan fordran inte kommer att omfattas av en skuldsanering. Det

kan dock förekomma fall då villkoren är så komplicerade eller så svåröverblickbara att det är svårt att fastställa om en fordran redan har uppkommit eller om det enbart är så att en fordran - beroende på villkoret - kan komma att uppstå i framtiden. Även i de fall man an- ser att en fordran har uppkommit kan ett villkor vara så utformat att det inte alltid är givet att fordringen bör omfattas av en skuldsane- ring. Det bör därför finnas en möjlighet att bestämma att en sådan fordran inte skall omfattas av skuldsaneringen, vilket innebär att borgenären när villkoret väl uppfylls, skall få full betalning för sin fordran. Givetvis bör gäldenären inte i dessa fall få förbehålla sig någon del av sin inkomst för betalning av sådana fordringar som ännu inte har aktualiserats. Möjligheten att bestämma att en sådan fordran inte skall omfattas av skuldsaneringen bör utnyttjas i alla de fall där det inte framstår som helt klart att villkoret inom kort kommer att uppfyllas på ett sådant sätt att betalningsskyldigheten inträder. Om man väljer att låta en villkorad fordran omfattas av skuldsaneringen skall den behandlas på samma sätt som övriga fordringar. Det innebär att det i skuldsaneringen skall anges vilken procentandel av fordringen som skall betalas och att det i betalningsplanen skall be- stämmas när och hur den skall betalas.

I fråga om fordringar som är beroende av villkor bör särskilt näm- nas en borgensmans villkorade regressfordran mot en skuldsanerings- gäldenär. Ett sådant regresskrav bör, som jag nyss har berört (avsnitt 4.6.6), behandlas som vilken fordran som helst i de fall borgensman- nen redan har infriat sitt åtagande. Annorlunda kan det förhålla sig när borgensansvaret vid tidpunkten för skuldsaneringen ännu inte har gjorts gällande. Ett borgensåtagande anses i princip innebära att en villkorad regressfordran uppkommer i och med att borgensmannens åtagande gentemot borgenären görs. Fordran har alltså uppkommit då, men den är villkorad. Ett sådant synsätt bör med fördel kunna användas i skuldsaneringssammanhang. På vilket sätt den är villkorad kan variera. Det beror bl.a. på innehållet i det avtal i vilket bor- gensåtagandet har gjorts och hur rättsförhållandet mellan borgenären och huvudgäldenären har fortsatt att utveckla sig. Ofta är det dock beroende av huvudgäldenären om borgensmannen någonsin behöver infria sitt åtagande.

Om en borgensman efter en skuldsanering, men under den tid som en betalningsplan löper, tvingas infria sitt borgensåtagande, innebär det att borgensmannen träder in i borgenärens rätt till betalning enligt betalningsplanen. Det bör därför i skuldsaneringen erinras om bor- gensmannens villkorade regressanspråk. Om borgensmannen tvingas infria sitt åtagande efter det att en eventuell betalningsplan har löpt till ända, innebär det att han över huvud taget inte kan göra sitt re-

gresskrav gällande. Å andra sidan har då borgenärens krav mot bor- gensmannen reducerats med vad borgenären fått ut i enlighet med betalningsplanen från gäldenären. Resultatet för borgensmannen blir på så sätt beloppsmässigt detsamma oavsett om han får infria sitt åtagande under den tid en betalningsplan löper eller först efter det att den tiden löpt ut. Resultatet blir också detsamma som om borgens- mannen infriat sitt åtagande före skuldsaneringen och således har deltagit med sitt regresskrav enligt huvudregeln.

Om skuldsaneringsgäldenären i stället är borgensman innebär det att borgenären har ett anspråk mot honom som är villkorat av att huvud- gäldenären brister i sina skyldigheter gentemot borgenären. Huvud- gäldenären har ingen regressrätt mot borgensmannen. I dessa fall får man bestämma om borgenärens villkorade fordran skall omfattas av skuldsaneringen eller inte. Om huvudgäldenären har betalat och allt— jämt betalar till borgenären enligt de villkor som gäller finns ingen anledning att låta det villkorade borgenskravet omfattas av skuldsane— ringen. I ett sådant fall talar nämligen mycket för att det aldrig skall behöva aktualiseras. En sådan lösning medför också att borgenärens säkerhet formellt inte påverkas av borgensmannens skuldsanering.

Även fordringar som är obestämda till beloppet bör falla in under den nu diskuterade undantagsregeln, dvs. det bör vara möjligt att i det enskilda fallet bestämma om en sådan fordran skall omfattas av skuldsaneringen eller inte.

Som jag tidigare (avsnitt 4.3 .3) nämnt bör förekomsten av en skade- ståndsfordran ofta utgöra hinder mot skuldsanering. Detta hinder bör emellertid inte vara absolut, vilket innebär att det är tänkbart att det i en skuldsanering kan förekomma till beloppet ännu ej bestämda ska— deståndsfordringar. Den föreslagna regeln om att det i varje enskilt fall skall bestämmas om- till beloppet obestämda fordringar skall om- fattas av en skuldsanering, bör gälla även sådana skadestånds- fordringar. Osäkerhetsmomenten kan många gånger vara så stora att en tillämpning av regeln på en skadeståndsfordran leder till att den helt bör lämnas utanför skuldsaneringen. Det kan t.ex. uppstå svårig- heter när det gäller att bestämma om och med vilket belopp en sådan fordran skall betalas. Å andra sidan riskerar man att skuldsaneringens rehabiliterande verkan skulle gå förlorad om det inte vore möjligt att låta sådana fordringar omfattas. Förekomsten av en sådan fordran kan också medföra att gäldenärens ekonomiska förhållanden över huvud taget bedöms som så osäkra att skuldsanering inte kan beviljas.

Ytterligare en fråga som jag skall behandla i detta avsnitt är frågan hur fordringar som förfaller i framtiden bör behandlas. Jag har redan redovisat hur fordringar på studielån och bidragsförskott som ännu inte har förfallit till betalning bör behandlas (avsnitt 4.6.3 och 4.6.4).

Insolvensutredningen utgår från det principiella synsättet att vissa fordringar som förfaller successivt i framtiden också uppkommer successivt i framtiden. Som jag redan har uttalat år jag tveksam till det riktiga i detta synsätt, i vart fall går det enligt min mening inte generellt att slå fast att det förhåller sig så. Fordringar som förfaller successivt i framtiden innebär dock vissa problem i ett skuldsane- ringssammanhang. Man måste beträffande sådana fordringar ta ställ- ning dels till om de över huvud taget skall omfattas av en skuldsane- ring, dels hur de i så fall skall behandlas.

Det torde vara förhållandevis ovanligt att det förekommer ännu inte förfallna fordringar när en skuldsanering aktualiseras. Det kan dock inträffa att sådana fordringar finns. I enlighet med huvudregeln om- fattas de av skuldsaneringen i och med att de har uppkommit före den kritiska tidpunkten, dvs. den dag skuldsanering inleddes. Det finns enligt min mening inte skäl att generellt undanta dessa fordringar från skuldsaneringen. Eftersom det kan röra sig om så skiftande förhållan- den är det inte möjligt att i lagen ge några närmare föreskrifter om detta. Även beträffande dessa fordringar bör det därför vara möjligt att i varje enskilt fall bestämma om de skall omfattas av skuld— saneringen eller inte. Om man väljer att låta en sådan fordran om- fattas av skuldsaneringen skall den normalt behandlas på samma sätt som övriga fordringar, dvs. den skall sättas ned procentuellt och det skall i betalningsplanen anges när och hur den skall betalas. Många gånger kan det dock finnas anledning att bestämma att en sådan fordran inte skall omfattas av skuldsaneringen. Att så regelmässigt bör bestämmas avseende krav på återbetalning av statliga studielån har berörts i avsnitt 4.6.3.

I det till Lagrådet remitterade förslaget behandlades inte frågan om borgenärens kvittningsrätt i de fall hans fordran inte är förfallen då skuldsaneringsförfarandet inleds. Lagrådet har funnit detta anmärk- ningsvärt med hänsyn till att det såväl i 5 kap. konkurslagen som i 20 & ackordslagen finns bestämmelser som ger en borgenär rätt att kvitta i motsvarande fall och anfört.

Frågan om borgenärens möjligheter att i samband med en skuld- sanering få kvitta sin fordran mot en fordran som gäldenären har mot honom torde behöva övervägas ytterligare. Föreligger enligt allmänna civilrättsliga principer rätt till kvittning redan innan skuldsane- ringsförfarandet inleds uppkommer i regel inte några problem. Mellanhavandet kan då klaras ut innan skuldsaneringsförfarandet inleds. Däremot blir saken mer komplicerad om borgenärens fordran inte har förfallit till betalning när förfarandet inleds. Han har då inte möjlighet att åstadkomma kvittning i förväg utan hans fordran skall i princip omfattas av skuldsaneringen. Han kan alltså få finna sig i att hans fordran sätts ned samtidigt som gäldenärens fordran mot honom

kvarstår oförändrad och utgör en tillgång vid skuldsaneringen som Prop. 1993/94:123 kommer gäldenären och övriga borgenärer tillgodo. Visserligen kan en fordran som inte förfallit till betalning när förfarandet inleds undantas från skuldsaneringen, men någon rätt härtill föreligger inte för borgenären och i remissen sägs inte något som ger stöd för ett undantagande i ett fall av angivet slag. Den likabehandlingsprincip som enligt remissen normalt skall gälla synes inte utan vidare kunna åberopas till stöd för att några särregler inte behövs, eftersom undantag från principen förekommer bl.a. i 6 & tredje stycket med avseende på fordringar för vilka gäller panträtt och annan för- månsrätt. Mot denna bakgrund finns anledning att överväga om inte regler motsvarande de som finns i konkurslagen och ackordslagen bör införas i skuldsaneringslagen.

Som Lagrådet har påpekat finns det i konkurslagen och ackords- lagen regler som ger en borgenär rätt att under vissa förutsättningar använda en icke förfallen eller på annat sätt villkorad fordran till kvittning mot en fordran gäldenären har mot honom. Borgenären kan alltså under vissa förutsättningar befria sig från sin egen förpliktelse genom att rikta en s.k. kvittningsförklaring till gäldenären. En sådan kvittningsförklaring är att jämställa med betalning. Kvittning kan ske enligt avtal mellan parterna (frivillig kvittning) eller genom en ensidig åtgärd från ena partens sida (tvångskvittning). Domstol eller annan myndighet behöver inte medverka. En domstol kan däremot förordna om kvittning i sitt avgörande i en rättegång (judiciell kvittning). Huruvida kvittning är tillåten kan alltså i sista hand avgöras av domstol. En part i ett fordringsförhållande får alltså själv bedöma huruvida rättsläget tillåter honom att i ett givet fall genom en kvittningsförklaring befria sig från sin förpliktelse gentemot mot motparten i fordringsförhållandet. Gör han en riktig bedömning har han genom kvittningsförklaringen "betalat" sin skuld med befriande verkan. Har han gjort en felbedömning är han alltjämt i betalnings- dröjsmål. Huruvida kvittningsrätt föreligger i olika situationer är inte sällan något som kräver ingående bedömningar av det civilrättsliga läget parterna emellan i ett fordringsförhållande. Vissa av de civil- rättsliga reglerna som avgör detta är oskrivna, medan vissa andra är lagfästa. Särskilda regler om kvittning finns i skilda sammanhang där fordringens art utesluter kvittning. Detta gäller exempelvis arbets- tagares fordran på lön och fordringar på underhållsbidrag. Sådana fordringar skall inte kunna "betalas" genom en kvittningsförklaring. I 5 kap. 15-17 åå konkurslagen och i 20 & ackordslagen finns, som Lagrådet påpekat, särskilda regler som tillåter att borgenären använ- der en icke förfallen fordran till kvittning. Frågan som Lagrådet har väckt är om skuldsaneringslagen bör innehålla en motsvarande regle- ring. l avsaknad av en sådan reglering är det inte möjligt för borge—

nären att utnyttja en icke förfallen fordran till kvittning. Av de allmänna civilrättsliga kvittningsförutsättningarna följer nämligen att fordran måste vara förfallen till betalning för att kunna användas till kvittning.

Enligt min mening är det inte utan vidare självklart att konkurs- lagens och ackordslagens regler i dessa hänseenden skall ges en motsvarighet i en skuldsaneringslag. Avgörande för om en särskild kvittningsmöjlighet skall införas i skuldsaneringslagen måste vara om det är sakligt befogat. Frågan blir då om den borgenär som gälde- nären har en motfordan mot skall gynnas på övriga borgenärers be- kostnad. Likabehandlingsprincipen talar med styrka mot en sådan särbehandling. Visserligen måste vissa undantag göras från denna princip. Men detta bör endast ske när det är absolut nödvändigt (se avsnitt 4.1). Någon mer detaljerad regel där olika omständigheter behandlas torde inte vara möjlig att utforma. Enligt min mening talar övervägande skäl för att hålla fast vid likabehandlingsprincipen. Jag föreslår därför inte någon särregel för det fall gäldenären har en motfordran mot en borgenär vars fordran inte är förfallen vid den kritiska tidpunkten. Rent teoretiskt kan avsaknaden av en sådan regel leda till fler konkurser. Det torde dock inte innebära några större problem. För det första kan man anta att det är endast i ett litet fåtal fall som saken kommer att bli aktuell. För det andra bör skuldsane— ringsinstitutet, som jag tidigare har nämnt (avsnitt 4.1), vara under- ordnat konkursinstituet. Konkursinstutet är ett mer komplett insol- vensrättsligt institut som bör väljas om gäldenärens ekonomiska förhållanden är mer svårutredda eller svåröverblickbara. Förekomsten av mer komplicerade och konnexa fordringsförhållanden kan utgöra skäl för att en eventuell skuldsanering bör föregås av en konkurs.

4.6.9 "Småfordringar" och borgenärs medgivande

Mitt förslag: Från huvudprincipen om att alla borgenärer skall be- handlas lika får undantag göras beträffande "småfordringar" och för fall då den berörde borgenären samtycker till att hans fordran får sämre rätt.

Insolvensutredningen: Insolvensutredningens förslag överensstäm- mer med mitt förslag. '

Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar ut- redningens förslag utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Insolvensutredningen föreslår att pröv-

ningsmyndigheten skall få bestämma att vissa fordringar skall få full Prop. 1993/94:123 betalning, trots att andra fordringar sätts ned i ett skuldsanerings- beslut. Vad utredningen avser är fordringar där det fordrade beloppet är mycket litet. I den danska lagen finns ingen sådan regel som utredningen föreslår. Erfarenheterna därifrån visar att det kan komplicera skuldsaneringsförfarandet. Den norska lagen däremot in- nehåller en bestämmelse som tillåter att "småfordringar" särbehandlas på så sätt att de erhåller full betalning. Enligt min mening bör det i lagen tas in en bestämmelse av nu angivet slag. Intresset av en flexibel reglering gör att det inte är möjligt att i lagen ange en exakt beloppsgräns som bör gälla. Enligt min mening är det delvis av— hängigt hur stor den totala skuldbördan är. För att omfattas av detta undantag skall alltså en fordran vara på ett mycket litet belopp jämfört med övriga fordringar i ärendet. Enligt min mening är det emellertid inte tillräckligt att så är fallet. För att omfattas av undantaget bör fordringen vara på ett lågt belopp även i absoluta tal. Det innebär att fordringar på flera tusen kronor normalt sett inte bör omfattas av detta undantag. Fordringar som understiger ] 000 kr bör dock i många fall kunna falla in under undantagsregeln för "små- fordringar" .

I övrigt föreslår utredningen att det i skuldsaneringsärendet skall kunna förordnas om en avvikelse till nackdel för en borgenär om den berörde borgenären själv medger det. En sådan regel förefaller mig tämligen självklar.

Hänvisningar till S4-6-8

4.6.10. Tvistiga fordringar

Insolvensutredningen: Utredningen föreslår att tvistiga fordringar skall behandlas som otvistiga och alltså omfattas av en skuldsanering.

Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar i huvudsak utred- ningens förslag utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Insolvensutredningen föreslår att tvistiga fordringar i skuldsaneringsförfarandet skall behandlas som otvistiga. Om gäldenären bestrider en fordran skall detta bestridande så att säga inte beaktas i förfarandet enligt utredningen. Det innebär att även en bestridd fordran omfattas av skuldsaneringen och därmed får del av det betalningsutrymme som kan finnas. Som skäl för en sådan lösning anför utredningen att skuldsaneringsinstitutets rehabiliterande syfte

skulle kunna förfelas om inte också dessa fordringar omfattades av en skuldsanering. Utredningen poängterar också att man inom ramen för ett skuldsaneringsförfarande inte bör avgöra tvister som rör frågor om det föreligger en fordran och till vilket belopp den i så fall uppgår.

Frågan hur man skall behandla tvistiga - dvs. av gäldenären bestrid- da - fordringar har flera aspekter. En är, vilket också utredningen slår fast, att ett skuldsaneringsförfarande inte bör utformas så att det inom ramen för ett sådant ges utrymme för lösning av tvister huruvi- da det föreligger ett fordringsförhållande eller om en förpliktelses innehåll. För sådana konflikter ställs andra förfaranden till förfogan- de. Att "bygga in" tvistlösningsmöjligheter i ett skuldsaneringsför- farande kan inte komma i fråga. Det skulle bl.a. komplicera förfaran- det och kunna äventyra effektiviteten i hela skuldsaneringsförfarandet.

En tämligen självklar utgångspunkt är alltså att skuldsaneringsför- farandet inte skall innehålla regler för tvistlösning. Då återstår egentligen endast att välja om tvistiga fordringar, som utredningen föreslår, skall omfattas av skuldsaneringen och då behandlas som om de var ostridiga eller om tvistiga fordringar helt skall falla utanför en skuldsanering.

Jag har flera gånger påpekat vikten av att ett skuldsaneringssystem bygger på en totalsyn på gäldenärens ekonomiska förhållanden. Detta talar för att även bestridda fordringar bör omfattas av förfarandet. Å andra sidan medför en sådan lösning vissa problem. Bl.a skulle obe- rättigade fordringar kunna framställas och ta i anspråk delar av gäldenärens betalningsutrymme. Detta skulle givetvis innebära att övriga borgenärer motsätter sig en frivillig skuldsanering. Vidare skulle en sådan lösning kräva särskilda regler när det gäller betal- ningsplanen. Gäldenären kan ju inte rimligen förpliktas att betala för en fordran så länge den är tvistig. Det skulle också krävas regler om hur man skall förfara med de belopp som avsätts för den aktuella fordringen om det sedermera visar sig att gäldenären inte hade någon skuld till den aktuella borgenären.

Det nu sagda gör att jag förordar att tvistiga fordringar helt och hållet lämnas utanför en skuldsanering. Det innebär att gäldenären disponerar över vilka fordringar som kommer att omfattas av skuld— saneringen. Jag kan inte se något hinder mot en sådan ordning. Gäl- denären behåller sin rådighet även under ett skuldsaneringsförfarande. Han har inget att vinna på att utan grund bestrida de fordringar som anmäls i skuldsaneringsärendet. Tvärtom ligger det i gäldenärens in- tresse att verkligen alla hans skulder saneras. Skulle han bestrida en fordran som sedermera, efter rättslig prövning, visar sig berättigad kan förutsättningama för skuldsaneringen nämligen rubbas. Det har givetvis gäldenären inget intresse av. Möjligen skulle man kunna

tänka sig att gäldenären i samförstånd med någon medger - eller själv Prop. 1993/94:123 uppger - en påhittad fordran i skuldsaneringsförfarandet för att på så sätt krympa övriga borgenärers andel av betalningsutrymmet. För- utom att ett sådant förfaringsätt kan utgöra grund för att upphäva skuldsaneringen kan det också vara brottsligt. Den nu nämnda risken skall därför inte överdrivas. Det finns också anledning att påpeka att risken för otillbörliga förfaranden är lika stor eller lika liten även om man skulle välja att låta bestridda fordringar omfattas av en skuld- sanering. Det enda sättet att effektivt stävja sådan förfaranden är att i skuldsaneringsförfarandet ha regler för tvistlösning med en för- hållandevis långt gående officialprövningsskyldighet för prövnings- myndigheten. Som jag tidigare har sagt kan något sådant inte komma i fråga. I detta sammanhang är det angeläget att påpeka att det för— hållandet att det förekommer fordringar vilkas ursprung är svår- förklarliga kan medföra att gäldenärens ansökan om skuldsanering på grund av den allmänna skälighetsprövningen avslås (jfr avsnitt 4.3.3).

Jag anser alltså sammanfattningsvis att fordringar som gäldenären bestrider inte skall omfattas av skuldsaneringen. Detta bör uttryck- ligen framgå av lagen.

I detta sammanhang tar utredningen också upp frågan hur eventuella kvittningsinvändningar från gäldenärens sida skall hanteras. Borge- närens rätt att använda en icke förfallen fordran mot gäldenären till kvittning har redan behandlats (se avsnitt 4.6.8).

Utredningen resonerar om hur en kvittningsgill motfordran från gäldenären skall behandlas i skuldsaneringsförfarandet. Någon sär- skild reglering föreslås dock inte. Frågan har i viss mån kommit i ett annat läge i och med att jag förordar att bestridda fordringar över huvud taget skall lämnas utanför en skuldsanering. Jag har redan an- fört att en skuldsaneringslag bör anpassas till det befintliga civil- och processrättsliga systemet (se avsnitt 4.1). Det innebär i detta samman- hang för det första att skuldsaneringslagen inte bör innehålla några särskilda civilrättsliga regler om kvittning. Kvittningsfrågor får således även inom ramen för en skuldsanering lösas genom tillämp- ning av de civilrättsliga regler - skrivna som oskrivna - som redan finns. För det andra bör skuldsaneringslagen inte heller innehålla några särregler för kvittning just i skuldsaneringsförfarandet. Nära till hands skulle annars ligga att i en skuldsaneringslag ta in regler som motsvarar de särregler som gäller i konkursförfarandet. Jag har dock - liksom utredningen - stannat för att inte i skuldsaneringslagen ta in några sådana regler över huvud taget. Det innebär att när en gäldenär grundar ett bestridande på att han anser sig ha en kvittningsgill mot- fordran, så får detta avgöras enligt allmänna regler. Ett sådant av- görande skall dock inte kunna träffas inom ramen för skuldsanerings-

förfarandet. Om borgenären inte godtar kvittningsförklaringen får Prop. 1993/94:123 hans fordran behandlas som vilken bestridd fordran som helst. Det innebär enligt mitt förslag - till skillnad från utredningens - att fordran inte omfattas av skuldsaneringen. En eventuell tvist får avgöras i den för tvistemål stadgade ordningen. En sådan ordning kan visserligen tänkas uppmuntra borgenären att utan skäl vägra godta kvittningsinvändningen; han får ju i sådant fall behålla sin fordran ograverad. Å andra sidan riskerar han att kvittningsinvändningen accepteras efter rättegång. Det är som jag ser det uteslutet med en ordning som innebär att gäldenärens bestridande på den grunden att han har en kvittningsgill motfordran skall behandlas annorlunda än andra bestridanden. Om borgenären godtar kvittningsförklaringen innebär det att den fordran som borgenären deltar med i skuldsa- neringsförfarandet lyder på ett i motsvarande mån lägre belopp. Är gäldenärens motfordran lika stor eller större än borgenärens fordran innebär det att borgenären inte alls skall delta i skuldsanerings- förfarandet; han har ju då redan fått full betalning för sin fordran.

Det finns även i detta sammanhang anledning att erinra om att skuldsanering inte bör komma i fråga om gäldenären har många oklara fordringsförhållanden. Kvittningsförklaringar från gäldenärens sida i förfarandet kan, framför allt om förklaringarna inte godtas, tyda på att gäldenärens skuldsituation bör redas ut på något annat sätt, exempelvis genom ett konkursförfarande.

Hänvisningar till S4-6-10

4.7. Förfarandet

Hänvisningar till S4-7

4.7.1. Ansökan

Mitt förslag: Ansökan om skuldsanering skall göras hos kronofog- demyndigheten. Ansökan skall vara skriftlig och uppgifterna i den skall gäldenären underteckna på heder och samvete. Höga krav skall ställas på att ansökan innehåller korrekta och fullständiga uppgifter. En ansökan om skuldsanering kan inte avse fler än en person.

Insolvensutredningen: Insolvensutredningen föreslår att ansökan skall göras hos tingsrätt. 1 övrigt överensstämmer utredningens förslag i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser lämnar utredningens förslag i denna del utan erinran. Några remissinstanser påpekar att gäldenären ofta torde ha behov av bistånd med att upprätta en an—

sökan. Några instanser framhåller också vikten av att det finns Prop. 1993/94:123 tillgång till enhetliga ansökningsblanketter och liknande.

Skälen för mitt förslag: En skuldsanering skall förutsätta att gäldenären själv ansöker om det. Något behov av ett skuldsanerings- förfarande där andra - exempelvis en borgenär - kan ansöka om skuldsanering finns enligt min mening inte. Det är samma bedömning som utredningen oemotsagd av remissinstanserna har gjort. En skuld- sanering kräver alltså initiativ av gäldenären själv. Detta hindrar givetvis inte att information och upplysning ges i olika sammanhang om vilka möjligheter lagen erbjuder.

En ansökan om skuldsanering bör kunna avse endast en person. Det är också utredningens ståndpunkt. Från några håll ifrågasätts om det inte kan vara lämpligt att tillåta exempelvis äkta makar att ansöka om skuldsanering gemensamt. Den möjligheten finns också i vissa fall i Norge. Ett krav är då att sökandena är solidariskt ansvariga för skulderna. Jag kan inte se något bra skäl att tillåta gemensamma ansökningar. Enligt min mening är det en viktig utgångspunkt att ansökan endast avser en person. Även om exempelvis äkta makar har en inbördes försörjningsskyldighet gentemot varandra ar huvudregeln ändå att varje vuxen individ ansvarar för sin egen ekonomi (jfr 1 kap. 3 & äktenskapsbalken). Detta ställningstagande hindrar på intet vis att flera ansökningar handläggs gemensamt. Det kan ofta vara rationellt att handlägga ansökningar från personer med hushållsgemenskap i ett sammanhang, eftersom utredningen i många stycken då torde vara densamma. Äkta makars och även exempelvis sambors ekonomier är ofta sammanflätade genom gemensamma åtaganden där t.ex. makarna är solidariskt ansvariga för vissa skulder. Detta solidariska, eller på annat sätt gemensamma, ansvar är då strikt juridiskt grundat på andra omständigheter än hushållsgemenskapen. Att gemensam handläggning är möjlig, eller till och med önskvärd i vissa fall, behöver inte anges i skuldsaneringslagen, eftersom det följer av förvaltningslagen som gäller för kronofogdemyndighetens handläggning av skuldsanerings- ärenden, såvida inget annat föreskrivs i skuldsaneringslagen. Om ett ärende överlämnas eller överklagas till tingsrätten följer av ärende- lagen att gemensam handläggning kan komma i fråga hos tingsrätten.

En ansökan om skuldsanering bör vara skriftlig. Det finns inga skäl att godta muntliga ansökningar. Varken utredningen eller någon av remissinstanserna har heller varit inne på denna tanke. Skriftlig- hetskravet kan motiveras bl.a. med att den omfattande utredning som skall ges in måste vara skriftlig och att ansökan bör enligt utred- ningens förslag undertecknas på heder och samvete. Ett motsvarande krav finns i andra nordiska skuldsaneringslagar. Några remissinstan- ser framhåller också vikten av att gäldenären lämnar uppgifterna i sin

ansökan på heder och samvete. Enligt min mening är det av vikt att Prop. 1993/94:123 betydelsen av att gäldenären fullständigt och sanningsenligt bidrar till att ansökan ger en riktig bild av hans ekonomiska situation framhålls på skilda sätt. Det förhållandet att gäldenären får lämna uppgifterna under straffansvar (se 15 kap. 10 & brottsbalken) är enligt min mening ägnat att inskärpa vikten av det sagda.

Som jag redan har utvecklat bör ansökan göras hos kronofogdemyn- digheten. Det är därvid naturligt att ansökan ges in till kronofog- demyndigheten i det län där gäldenären är bosatt.

Gäldenärens ansökan är av grundläggande betydelse för utredningen i ärendet. Som jag tidigare har framhållit och vilket också nämns av utredningen bör det ställas vissa krav på ansökans innehåll. Jag skulle för min del vilja hävda att det bör ställas höga krav på innehållet. Alla uppgifter som är relevanta för att bedöma gäldenärens tidigare, nuvarande och framtida ekonomiska förhållanden bör noggrant upp- ges redan i ansökan. Det innebär bl.a. att tillgångar och skulder bör redovisas så exakt som möjligt. Lånehandlingar, saldobesked, dekla- rationer m.m. bör givetvis biläggas ansökan. Men jag bedömer det som viktigt att det i ansökan inte endast hänvisas till en mängd bilagda handlingar. Ansökan skall innehålla en ordentlig samman- ställning i dessa hänseenden. Omständigheterna kring skuldemas uppkomst bör också anges. Vidare bör förväntade, framtida in— komster - för gäldenären och övriga hushållsmedlemmar - redovisas på ett tillförlitligt sätt. Utgifterna bör på motsvarande sätt beräknas och redovisas så detaljerat som möjligt. Även om en ansökan om skuldsanering är personlig är det självfallet viktigt att dessa beräkningar baseras på inkomster och utgifter i det hushåll gäldenären lever. Över huvud taget bör uppgifter i nu diskuterade avseenden lämnas beträffande alla som är medlemmar av gäldenärens hushåll. Om någon hushållsmedlem inte skulle vara villig att bidra med uppgifter kan detta medföra att gäldenärens ansökan måste avslås. Eftersom det åvilar gäldenären ett allmänt krav på medverkan ligger det närmare till hands att detta får drabba gäldenären i stället för någon annan.

I många fall kan man förmoda att gäldenären har haft kontakter med budgetrådgivare inom konsumentvägledningen eller inom social- tjänsten innan han ansöker om skuldsanering. Som jag tidigare har uttalat förutsätts i många fall att gäldenären först har vänt sig till sociala myndigheter eller motsvarande för att få råd och hjälp med att lösa sina ekonomiska problem. Det är givetvis av intresse att den ut- redning som i sådana sammanhang kan ha gjorts också kommer kro- nofogdemyndigheten till del. Som jag kommer att återkomma till förutsätter jag att ansökningsblanketter och ett lättillgängligt infor-

mationsmaterial finns att tillgå för de gäldenärer som önskar att an- söka om skuldsanering.

När gäldenären lämnar in en ansökan om skuldsanering bör han alltså först ha försökt att lösa sina ekonomiska problem på egen hand, eventuellt med bistånd från de kommunala myndigheter som sysslar med budgetrådgivning. De ansträngningar han har gjort för att betala sina skulder och därnäst att nå en uppgörelse med borgenärerna bör som jag nyss redovisade tas med vid den allmänna skälighetsbedöm- ningen av om skuldsanering skall beviljas eller inte. Gäldenären bör därför i sin ansökan redovisa de försök som han har gjort och redo- göra för varför de inte har lyckats.

Ansökan bör givetvis också vara komplett vad gäller personuppgif- ter om gäldenären och hans hushållsmedlemmar. De krav som bör ställas i detta hänseende kan jämställas med de krav som ställs på en parts första inlaga till domstol i en rättegång (jfr 33 kap. 1 & rättegångsbalken). Det innebär bl.a. att ansökan bl.a. skall innehålla uppgifter om gäldenärens namn, adress och personnummer. Motsva- rande uppgifter bör också lämnas beträffande borgenärerna.

De höga kraven på ansökans innehåll innebär att en väsentlig del av utredningsansvaret vilar på gäldenären själv. Som jag avser att senare redogöra för är det givetvis meningen att ett sådant ansvar också skall åvila de handläggande myndigheterna. Det bör dock betonas att det i första hand är gäldenären som skall införskaffa och sammanställa den utredning som behövs och att denna utredning skall finnas redan när ansökan ges in. Det är däremot inte nödvändigt att gäldenären redan i ansökan presenterar ett förslag till hur skulderna skall av- vecklas. Något krav i det hänseendet bör därför inte ställas upp i lagen. Men det innebär inte att det skulle föreligga något hinder för gäldenären att redan på detta stadium ge in ett sådant förslag. Gälde— nären kan exempelvis redan ha träffat preliminär uppgörelser eller liknande med några av sina borgenärer. Det kan vara värdefullt för kronofogdemyndigheten att vid den fortsatta utredningen ha tillgång till innehållet i en sådan.

Hänvisningar till S4-7-1

4.7.2. Inledande av skuldsanering

Mitt förslag: En ansökan om skuldsanering skall kunna avvisas vid klara brister vad gäller ansökans innehåll. En ansökan skall kunna avslås genast om det är uppenbart att förutsättningama för att erhålla skuldsanering inte är uppfyllda. Om ansökan inte av- visas eller avslås, skall kronofogdemyndigheten fatta ett formligt beslut om att skuldsanering skall inledas. Beslutet skall kungöras i Post- och Inrikes Tidningar. Ett sådant beslut medför ett till- fälligt förbud mot vissa exekutiva åtgärder.

Insolvensutredningen: Enligt utredningens förslag skall den in- ledande prövningen göras av tingsrätten som skall kunna avvisa en ansökan som uppvisar vissa bristfälligheter. Rätten skall också kunna avslå ansökan, om det finns skälig anledning att anta att skuldsa- nering inte kan komma till stånd. Precis som enligt mitt förslag är vissa rättsverkningar knutna till beslutet om att inleda skuldsanering.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna betonar vikten av att det på ett tidigt stadium kan äga rum en "sållning" av ansök- ningarna. I klara fall bör en ansökan enligt dessa instanser kunna avslås efter en materiell prövning redan i inledningsskedet.

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare har uttalat bör det ställas höga krav på ansökan och dess innehåll. Det gagnar intresset av ett snabbt förfarande. Dessa krav gör också att förfarandet hos kronofog- demyndigheten inte skall behöva bli så tungrott och omständligt som annars skulle kunna bli fallet. Detta innebär i sin tur att hela för- farandet kan bli förhållandevis billigt och enkelt. Alla inblandade - gäldenären, borgenären och kronofogdemyndigheten - bör ha nytta av en sådan ordning.

Trots det nyss sagda måste förfarandet ha inslag som garanterar att utredningen blir fullständig och tillförlitlig samt att alla berörda intressenter får möjlighet att komma till tals i ärendet.

Om man, som jag föreslår, lägger ett stort ansvar på gäldenären själv vad gäller innehållet i ansökan, bör det finnas förutsättningar för kronofogdemyndigheten att på ett tidigt stadium göra en prövning av om det finns anledning att gå vidare med ärendet. Utredningen kon- staterar - som en kommentar till danska förhållanden - att möjlig- heten att så snart som möjligt "sortera ut" de ansökningar som är grundlösa eller där det på grundval av gäldenärens egna upplysningar saknas anledning att anta att skuldsanering kan komma till stånd är eftersträvansvärd. Med en sådan första anhalt i förfarandet koncen- treras insatserna redan på ett tidigt stadium till de ansökningar där det verkligen finns skäl att gå vidare med ytterligare utredning, sägs det också i utredningens betänkande. Det är ingen som har haft några bärande invändningar mot detta. Även enligt min mening bör förfa- randet vara utformat så att kronofogdemyndigheten i ett inledande skede kan göra en första gallring av ansökningarna. Utredningen föreslår att en ansökan som uppvisar formella brister skall kunna avvisas. Jag delar denna uppfattning. En ansökan som har formella brister som inte är bagatellartade bör kunna avvisas omedelbart, om gäldenären inte efter påstötning rättar till bristerna. Enligt ut- redningen skall det inte finnas någon möjlighet att avslå en ansökan efter en materiell prövning omedelbart efter det att ansökan har kom- mit in. Jag anser att man kan gå längre. Den inledande prövningen

bör kunna vara av såväl formellt som materiellt slag. Det är av effektivitets- och kostnadsskäl viktigt att denna första gallring kan medföra att så många ärenden som möjligt verkligen gallras bort i ett så tidigt skede som möjligt. Det gör att tid och resurser kan koncen- treras till de ärenden där det verkligen finns förutsättningar för att nå en skuldsanering. Mitt ställningstagande innebär följande.

Om en ansökan om skuldsanering uppvisar brister i formellt hän- seende, dvs. ansökan inte är fullständig eller tillräckligt tydlig, skall gäldenären föreläggas att komplettera sin ansökan. Ett sådant före- läggande behöver inte delges gäldenären. Det bör vara tillräckligt att det sänds i vanligt brev till den adress som gäldenären har uppgett. Härigenom blir förfarandet såväl enklare som billigare. Gäldenären riskerar inte heller att drabbas av någon rättsförlust. Följs inte ett sådant föreläggande och är ansökan så bristfällig att den inte kan läggas till grund för den fortsatta prövningen, skall ansökan kunna avvisas. Det förhållandet att en ansökan om skuldsanering har av- visats hindrar inte en gäldenär att ge in en ny ansökan och få den prövad. När kronofogdemyndigheten har att bedöma om en ansökan, som inte har kompletterats trots begäran om detta, kan ligga till grund för fortsatt prövning finns det anledning att beakta de höga krav som bör ställas på gäldenären och hans medverkan, inklusive vad gäller ansökans innehåll.

Förutom den nämnda initiala formella prövningen bör kronofogde- myndigheten enligt min mening också ha en möjlighet att sålla bort ansökningar, som visserligen är formellt i sin ordning men som uppenbart inte kan leda till att skuldsanering beviljas. Det är alltså fråga om en initial prövning av materiellt slag. Ansökan bör således redan i detta skede kunna avslås om det av ansökan framgår att de grundläggande förutsättningama för skuldsanering inte är uppfyllda. Jag räknar med att det stora flertalet av de ansökningar som inte bör leda till skuldsanering kommer att kunna sållas bort redan i detta skede. Som jag strax återkommer till bör kronofogdemyndigheten även under det fortsatta förfarandet ha möjlighet - och skyldighet att avslå ansökan så snart det visar sig att de i lagen angivna förut- sättningama för skuldsanering inte är uppfyllda.

Jag vill framhålla att varken ett avvisningsbeslut eller ett avslags— beslut hindrar gäldenären från att komma in med en ny ansökan om skuldsanering. Detta markerar ytterligare att utredningsansvaret i första hand ligger på gäldenären och inte på kronofogdemyndigheten. Som jag strax återkommer till bör dessutom såväl avvisnings- som avslagsbeslut kunna överklagas till domstol (avsnitt 4.7.6).

Om en ansökan inte avvisas eller avslås skall kronofogdemyndig- heten besluta att skuldsanering skall inledas. Innan ett sådant beslut

fattas bör kronofogdemyndigheten vid behov kunna inhämta upplys- ningar om gäldenären från andra myndigheter, exempelvis social- nämnden. Inte sällan torde det vara så att gäldenären redan har varit i kontakt med de sociala myndigheterna, exempelvis för att där er- hålla budgetrådgivning eller liknande. Vad som då har framkommit är naturligtvis av intresse då beslut skall fattas om skuldsanering skall inledas. Socialnämnden kan dessutom ha andra uppgifter om gälde- nären som är av relevans vid bedömningen av skuldsaneringsfrågan. Jag skall strax återkomma till hur detta ställer sig till reglerna om sekretess (avsnitt 4.7.5).

Beslutet om att inleda skuldsanering bör alltså vara ett formligt beslut som fattas av kronofogdemyndigheten. Ett beslut att inleda skuldsanering bör vara ett viktigt steg i förfarandet och det bör meddelas bara om utsikterna att sedermera nå en skuldsanering kan anses vara goda. Givetvis är det inget definitivt ställningstagande till den frågan. Men ett riktmärke bör vara att skuldsanering endast skall inledas i de fall då det material som då föreligger pekar mot att ansökan kan leda till bifall. Det är viktigt att borgenärerna får kännedom om att ett skuldsaneringsförfarande har inletts och att de får tillfälle att anmäla sina fordringar. 'Det är därför ofrånkomligt att förfarandet måste innehålla någon form av publikt kungörelsemo- ment. Utredningen föreslår att beslutet att inleda skuldsanering kungörs i Post- och Inrikes Tidningar. Utredningen föreslår att det inte skall vara obligatoriskt att också kungöra beslutet i en orts- tidning. Några remissinstanser framhåller att annonsering bör ske även i ortstidning. För min de] anser jag att kungörelse måste ske. Avgörande rättsverkningar föreslås bli knutna till underlåtenheten att anmäla sin fordran i ärendet. Kungörande i ortstidning vid sidan av Post- och Inrikes Tidningar torde emellertid långt ifrån alltid vara nödvändigt. I många fall förekommer endast ett fåtal kreditgivare som bedriver sin verksamhet yrkesmässigt. Man kan kräva att dessa kre- ditgivare bevakar vad som kungörs i Post- och Inrikes Tidningar. Gäldenären är dessutom skyldig - och har ett klart eget intresse av - att i sin ansökan lämna uppgift om samtliga fordringsägare. De fordringsägare som gäldenären har angett i sin ansökan gör givetvis ingen rättsförlust om de underlåter att anmäla sin fordran. Jag anser därför att kungörelse i ortstidning endast behöver ske i de fall krono- fogdemyndigheten anser det vara nödvändigt, exempelvis därför att man kan anta att det förekommer ett stort antal kreditgivare som inte bedriver sådan verksamhet yrkesmässigt. Att det inte alltid krävs kungörelse även i ortstidning är ett sätt att nedbringa kostnaderna för annonsering. Det gör också förfarandet totalt sett enklare.

I och med att det material som bedömningen om inledande av

skuldsanering skall grunda sig på bör vara tämligen fylligt och ett Prop. 1993/94:123 beslut om inledande av skuldsanering i sig innebär en viss prognos beträffande den slutliga utgången av ärendet är det rimligt att tillåta att vissa rättsverkningar knyts till beslutet. Utredningen föreslår att det till ett beslut om att inleda skuldsanering knyts en regel om till- fälligt förbud mot vissa exekutiva åtgärder. Utredningen säger att det är nödvändigt för att göra det möjligt för gäldenären att reda upp sina ekonomiska förhållanden. Det fortsatta förfarandet skall inte "störas" av pågående verkställighet mot gäldenären. Remissinstanserna har inte haft något att invända mot detta. Vid mötet den 4 november 1993 påpekade några instanser att verkställighetsförbudet bör gälla redan från tidpunkten då ansökan ges in. Andra instanser framhöll däremot att förbudet inte bör inträda för tidigt. Även jag instämmer i utred- ningens uppfattning att ett beslut om att inleda skuldsanering bör ha denna temporära rättsverkan. Lika med utredningen anser jag att regeln bör utformas så att åtgärder för verkställighet i form av in- försel eller utmätning inte skall få äga rum efter det att beslutet att inleda skuldsanering har meddelats. Det finns inte anledning att låta ett sådant förbud inträda redan då ansökan ges in. En sådan ordning skulle lätt kunna missbrukas. Dessutom finns det inget egentligt be- hov av ett förbud förrän man har preliminärt konstaterat att det finns förutsättningar för att bevilja gäldenären skuldsanering. Förbudet bör gälla även beslut om betalningssäkring och verkställighet av sådant beslut. Eftersom kvarstad och andra säkerhetsåtgärder enligt 15 kap. rättegångsbalken till skillnad från vad som gäller vid utmätning och betalningssäkring inte ger någon förmånsrätt bör något motsvarande förbud inte gälla för dessa åtgärder. Regeln bör - som utredningen uttalar - enbart avse verkställighet av fordringar som kan komma att omfattas av ett beslut om skuldsanering, dvs. enligt huvudregeln fordringar som har uppkommit före det att beslutet om att inleda skuldsanering fattas. Verkställighet avseende fordringar som upp- kommer efter denna tidpunkt bör däremot kunna ske i vanlig ordning. Tilläggas kan att det inte synes nödvändigt att i lag föreskriva hinder mot verkställighet enligt 16 kap. utsökningsbalken, t.ex. avhysning, och detta oavsett om det rör sig om en hyresfordran som omfattas av skuldsaneringen.

I likhet med vad som gäller i fråga om offentligt ackord bör av- räkning enligt lagen (l985zl46) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter (avräkningslagen) inte omfattas av förbudet.

Lagrådet har påpekat att utformningen av bestämmelserna om verk- ställighetsförbud i 25 å i det remitterade förslaget är utformade så att ett verkställighetsförbud kan komma att gälla under mycket lång tid. Enligt Lagrådets mening bör bestämmelserna kunna mjukas upp något

utan att syftet förfelas. Lagrådet föreslår att det absoluta hindret mot verkställighet bara skall gälla så länge frågan om skuldsanering prövas av kronofogdemyndigheten och att rätten i överklagade och överlämnande ärenden skall ha möjlighet att i det enskilda faller bestämma om hindret skall bestå. Jag instämmeri Lagrådets synpunk- ter. Avsikten med verkställighetsförbudet är ju att det skall vara temporärt, så att skuldsaneringsförfarandet inte störs av säraktioner från någon borgenär. Av den anledningen bör hindret mot verkställig- het vara absolut under den tid som kronofogdemyndigheten hand- lägger ärendet. Som Lagrådet påpekar bör det emellertid vara möjligt att efter överlämnande eller överklagande ha en flexiblare reglering. En sådan åstadkoms med den av Lagrådet förordade lösningen.

Hänvisningar till S4-7-2

  • Prop. 1993/94:123: Avsnitt 9.1, 9.12

4.7.3. Allmänt om förfarandet

Mitt förslag: Kronofogdemyndigheten svarar, jämte gäldenären, för att utredningen i skuldsaneringsärendet blir korrekt och komplett. Handläggningsformerna hos kronofogdemyndighet skall präglas av flexibilitet. Detta innebär bl.a. att förfarandet huvudsakligen skall vara skriftligt men att inslag av muntlighet skall kunna förekomma. Samtliga borgenärer skall få tillfälle att bidra till utredningen i ärendet. Om ett ärende överlämnas till tingsrätten, skall sammanträde alltid äga rum där.

Insolvensutredningen: Insolvensutredningen föreslår att tingsrätten som handläggande myndighet skall ha ett övergripande ansvar för ut- redningen i ärendet. Som ett väsentligt inslag föreslås att tingsrätten skall kunna förordna en god man att bistå rätten/gäldenären med ut— redningen i ärendet.

Remissinstanserna: Många remissinstanser framhåller vikten av att det skapas möjligheter för att göra utredningen komplett och tillför- litlig. Flera instanser betonar också att gäldenären i många fall kan förmodas vara i behov av kvalificerat bistånd i ärendet. Några in- stanser anser att Insolvensutredningens förslag innebär att förfarandet blir onödigt tungrott och kostnadskrävande. Från flera håll förordas att kronofogdemyndighetema får ett större utredningsansvar. Från några enstaka instanser sägs att den föreslagna gode mannen kan er- sättas av kronofogdemyndigheten.

Skälen för mitt förslag: Det är angeläget att ärenden om skuldsa- nering kan handläggas på ett snabbt och enkelt sätt. Förfarandet måste samtidigt rymma garantier för att en eventuell nedskrivning av

gäldenärens skulder vilar på en säker grund. Många remissinstanser framhåller vikten av att utredningen i ett skuldsaneringsärende kan göras effektivt och snabbt, utan att tillförlitligheten äventyras. Riksdagen har i sitt beslut särskilt nämnt att det är viktigt att skuldsaneringsverksamheten kan bedrivas resurssnålt och att för- farandet i huvudsak bör kunna vara skriftligt och summariskt.

Som jag redan har framhållit bör ett skuldsaneringsförfarande vila på vissa grundläggande principer. Förfarandet skall för det första vara enkelt och flexibelt. Detta bör gälla för såväl den enskilde gäldenären och borgenärerna som för de handläggande myndigheter- na. Detta innebär att förfarandet i minsta möjliga utsträckning bör styras av detaljregler.

Vissa förfaranderegler bör tas in i skuldsaneringslagen. I övrigt bör för kronofogdemyndighetens handläggning gälla förvaltningslagens bestämmelser. För tingsrätten bör i enlighet med Insolvensutred- ningens förslag ärendelagen tillämpas. Förfarandet hos kronofogde- myndigheten bör präglas av skriftlighet. Som redan nämnts bör an— sökan vara skriftlig och även i det fortsatta förfarandet bör skrift- växling i stor utsträckning kunna användas. Givetvis bör telefon kunna användas som ett alternativ till skriftväxling i många fall. Någon särskild regel om användande av telefon i dessa ärenden torde inte behövas. Det bör emellertid vara möjligt för kronofogdemyn— digheten att hålla sammanträden. Det bör dock helt och hållet ligga i kronofogdemyndighetens hand att bestämma om ett sammanträde är behövligt i ett ärende. Sådant behov kan exempelvis föreligga i de fall många borgenärer är inblandade och gäldenärens skuldsättning är mycket stor. En borgenär eller gäldenären bör dock inte kunna fram- tvinga att det hålls ett sammanträde. I det sammanhanget finns an- ledning att erinra om att varje enskild borgenär genom att vägra god- ta skuldsaneringsförslaget kan hindra att en frivillig skuldsanering fastställs av hos kronofogdemyndigheten. Skuldsaneringsförfarandet innebär inte heller för gäldenärens del att han riskerar någon rättighet som han redan har. Dessutom är han oförhindrad att efter ett even- tuellt avslag komma in med en ny ansökan. Med hänsyn till detta och till de allmänna krav som bör ställas på gäldenärens medverkan be- höver en kallelse till ett sådant sammanträde enligt min mening inte delges gäldenären. Det bör vara tillräckligt att sända kallelsen i ett vanligt brev till den adress gäldenären senast har uppgivit i ärendet. I de fall någon annan, exempelvis en borgenär, kallas till ett samman- träde hos kronofogdemyndigheten behöver enligt min mening inte heller en sådan kallelse delges. En borgenär drabbas ju inte av någon rättsförlust genom att utebli från ett sammanträde hos kronofogde- myndigheten. Däremot måste, som jag strax återkommer till, borge-

närerna delges det upprättade förslaget till skuldsanering.

Vid förfarandet hos tingsrätten efter ett överlämnande dit bör det emellertid vara obligatoriskt med sammanträde. Här är det ju fråga om att borgenärerna riskerar att deras fordringar skrivs ned eller helt faller bort mot deras vilja. Deras rättigheter berörs alltså i högsta grad. Bl.a. svenska internationella åtganden, främst artikel 6 i Europakonventionen gör det därför ofrånkomligt att förfarandet bör innehålla en föreskrift om muntlig handläggning i dessa fall. Sam- manträde bör alltså hållas hos tingsrätten i alla skuldsanerings- ärenden. I många fall kan man anta att flertalet borgenärer inte kommer att inställa sig till sammanträdet. Deras utevaro bör dock inte utgöra hinder mot att ärendet avgörs. Tvärtom bör deras utevaro kunna behandlas som ett godtagande av förslaget till skuldsanering. Borgenärernas inställning har ju på detta stadium formellt sett ingen betydelse. därför är det inte heller nödvändigt att ge deras utevaro någon formell verkan. Borgenärema bör givetvis i kallelsen erinras om att ärendet kan komma att avgöras trots deras utevaro. Tings- rätten måste dessutom ha något underlag för sitt avgörande utöver vad som framgår av det skriftliga material som överlämnats från kronofogdemyndigheten. På detta stadium är ärendet regelmässigt tvistigt, eftersom åtminstone någon borgenär har motsatt sig skuld- saneringen. Det kan enligt min mening vara en lämplig ordning att tingsrätten inför sitt avgörande har ett sammanträde, vid vilket samtliga berörda ges möjlighet att komma till tals. Till detta sammanträde bör borgenärerna delges kallelsen. Något delgivnings- krav bör däremot inte heller här gälla för kallelsen till gäldenären.

Hänvisningar till S4-7-3

4.7.4. Närmare om kronofogdemyndighetens och tingsrättens handläggning

Mitt förslag: Om det under den fortsatta utredningen hos krono- fogdemyndigheten visar sig att de grundläggande villkoren för skuldsanering inte är uppfyllda skall ansökan avslås. Förfarandet hos kronofogdemyndigheten skall som huvudregel leda till att ett förslag till skuldsanering upprättas. Detta förslag kan, om ingen borgenär motsätter sig det, fastställas i ett beslut om frivillig skuldsanering. Om någon borgenär motsätter sig ett sådant beslut skall kronofogdemyndigheten överlämna ärendet till tingsrätten, som har att fatta beslut i frågan om tvingande skuldsanering. För- slaget och ett beslut om skuldsanering skall bl.a. som huvudregel innehålla en betalningsplan. Ett lagakraftvunnet beslut om skuld- sanering skall kunna verkställas som en lagakraftägande dom.

Insolvensutredningen: Utredningens förslag innebär att ett förslag Prop, 1993/94:123 till skuldsanering skall upprättas av den gode mannen tillsammans med gäldenären. Detta förslag skall tillställas borgenärerna varefter rätten har att besluta om skuldsanering.

Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar utredningens förslag i dessa delar i stort sett utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Utredningens förslag innebär att förfaran- det hos rätten skall leda till att ett förslag om skuldsanering upprättas. Förslaget skall bl.a. innehålla uppgifter om vilka fordringar som om- fattas, vilken procent av fordringamas belopp som skall kvarstå samt när och hur kvarstående belopp skall betalas. Detta förslag skall sedan behandlas vid en muntlig förhandling. Härefter skall rätten fatta beslut om skuldsanering skall beviljas eller inte. Rätten kan därvid besluta enligt förslaget eller fatta ett beslut som avviker från för- slaget. Rätten kan också på detta sena stadium avslå ansökan. Om rätten beslutar att bevilja skuldsanering, skall beslutet kungöras i Post- och Inrikes Tidningar.

Utredningens överväganden i dessa delar godtas i det stora hela av samtliga remissinstanser. Riksdagen framhåller i sitt tillkännagivande att det bör övervägas om inte utrymmet för frivillighet kan göras större och om inte beslut om skuldsanering i ett andra steg kan fattas av en annan instans än domstol.

I enlighet med vad jag tidigare har framhållit bör skuldsaneringsför- farandet delas upp i tre steg, som i och för sig bör vara starkt inte- grerade i varandra. Förfarandet i steg två - där tyngdpunkten i det lagreglerade förfarandet ligger - bör kunna leda till att en frivillig skuldsanering nås. Själva utredningsarbetet bör sträva mot att åstad- komma ett förslag till skuldsanering som kan godtas av borgenärerna. För att nå detta bör kronofogdemyndigheten, som sagt, ha möjlighet att agera flexibelt och i så liten utsträckning som möjligt vara bunden till vissa bestämda former.

Som jag nyss redovisade bör kronofogdemyndigheten kunna avslå en ansökan om skuldsanering redan vid den initiala prövningen. Den omständigheten att kronofogdemyndigheten inte avslagit en ansökan utan har beslutat inleda skuldsanering bör emellertid inte hindra kronofogdemyndigheten från att på nytt pröva om förutsättningama för skuldsanering är uppfyllda och att i förekommande fall avslå ansökan under förfarandets gång. Det kan t.ex. inte uteslutas att det under utredningen kommer fram uppgifter om omständigheterna vid skuldemas tillkomst som innebär att det allmänna skälighetskravet för skuldsanering inte är uppfyllt. Kronofogdemyndigheten bör då kunna avslå ansökan. Det är angeläget att se till att förfarandet avbryts så snart det visar sig att förutsättningama för skuldsanering brister och

att kronofogdemyndigheten inte i onödan ödslar resurser på hopplösa fall. Detta ligger också i borgenäremas intresse.

Som jag redan har påpekat torde den verkliga gallringen komma att ske redan vid kronofogdemyndighetens initiala prövning och de ären- den där kronofogdemyndigheten beslutar inleda skuldsanering bör därför normalt leda till skuldsanering. Det är utgångspunkten också i de övriga nordiska skuldsaneringslagarna. Jag räknar därför inte med att antalet avslagsbeslut under den fortsatta handläggningen kommer att bli särskilt stort. När utredningen kommit så långt att ett förslag till skuldsanering har utarbetats torde det knappast bli aktuellt annat än i extrema undantagsfall.

Det förslag till skuldsanering som skall arbetas fram är alltså en viktig beståndsdel av hela förfarandet. Formellt sett är det gäldenären som upprättar förslaget. I lagen bör anges att det skall ske i samar- bete med kronofogdemyndigheten. I praktiken bör också borgenärer- na involveras i detta arbete. På vilket sätt borgenärerna bör delta kan givetvis variera från fall till fall. Rent allmänt är det dock viktigt att förslaget utformas så att förutsättningama för att det skall kunna godtas av samtliga borgenärer är så goda som möjligt. Det är också viktigt att förslaget är utformat så att de grundläggande villkoren för skuldsanering enligt lagen är uppfyllda.

I undantagsfall kan det inträffa att gäldenären och kronofogdemyn- digheten inte kommer överens om vad förslaget bör innehålla och hur det bör vara utformat. Gäldenären bör i en sådan situation inte kunna lägga fram ett förslag mot kronofogdemyndighetens vilja. Det kan tvärtom inte heller komma i fråga att kronofogdemyndigheten lägger fram ett förslag mot gäldenärens vilja. Skuldsaneringsförfarandet bygger ju på att gäldenären och kronofogdemyndigheten tillsammans skall utarbeta och presentera ett förslag för borgenärerna. I den nu beskrivna situationen torde det vid oenighet inte återstå annat än att kronofogdemyndigheten avslår ansökan med hänvisning till att förut- sättningama för skuldsanering inte är uppfyllda. En sådan förut- sättning är ju att gäldenären på ett lojalt sätt medverkar i förfarandet. Ett sådant avslagsbeslut bör gäldenären kunna överklaga.

Frågan inställer sig då vad förslaget skall innehålla och hur det skall vara utformat. Förslaget bör enligt min mening innehålla en fullstän- dig redovisning av gäldenärens ekonomiska situation. Det bör således anges vilka skulder och eventuella tillgångar gäldenären har, vilka inkomster han har och kan påräkna den närmaste framtiden samt vil— ka löpande utgifter som bedöms som absolut nödvändiga för gälde- närens och hans familjs försörjning. Innehållet i förslaget bör emellertid, av naturliga skäl, koncentreras på skuldsituationen. Samtliga skulder som omfattas av en skuldsanering måste sålunda

noggrant specificeras. Det bör särskilt anges om någon villkorad, till beloppet obestämd eller icke förfallen fordran inte skall omfattas av skuldsaneringen (jfr avsnitt 4.6.8). 1 förslaget bör sedan anges vilken procent av fordringamas belopp gäldenären kan antas betala. Det bör också anges vad detta innebär i absoluta tal för varje fordran samt hur mycket gäldenären t.ex. månadsvis kan betala till varje borgenär. Som jag redan har nämnt bör likabehandlingsprincipen - med vissa smärre undantag - gälla för fördelningen av betalningsutrymmet mellan de fordringar som omfattas av skuldsaneringen. Det bör dessutom anges på vilket sätt gäldenärens betalningar skall ske. Som jag tidigare har framhållit är det viktigt att en kommande betalnings- plan noggrant anger när och hur betalningarna skall ske. Det bör en— ligt min mening utarbetas särskilda blanketter och dataprogram för denna hantering.

När förslaget är utarbetat och klart bör det tillställas samtliga borgenärer. Så här långt har borgenäremas kontakt med ärendet nor- malt endast varit att de har anmält sina fordringar i ärendet. Som jag återkommer närmare till i specialmotiveringen är det i mer komplice- rade ärenden lämpligt att samråd sker med borgenärerna på ett tidi- gare stadium, innan förslaget är färdigställt. Borgenärema bör före- läggas att yttra sig över förslaget inom en viss tid. Av föreläggandet bör klart och tydligt framgå att ett uteblivet yttrande inte hindrar ett beslut om att fastställa förslaget. Passivitet blir därigenom att jäm- ställa med ett godtagande av förslaget. Av detta följer att föreläggan- det måste delges borgenärerna. Att passivitet under vissa förutsätt- ningar kan få vissa rättsverkningar för den enskilde finns det exempel på såväl inom civil- som processrätten. Det är därför inte oförenligt med grundläggande rättsprinciper att ge ett uteblivet yttrande sagda verkan i detta sammanhang. På detta stadium får kronofogdemyndig- heten hålla ett sammanträde, om det bedöms som nödvändigt. Det bör dock inte på detta eller något annat stadium vara obligatoriskt för kronofogdemyndigheten att hålla sammanträde i ett skuldsanerings- ärende. Om samtliga borgenärer godtar förslaget eller inte yttrar sig över det, bör det leda till att kronofogdemyndigheten fastställer förslaget.

Enligt min mening talar flera skäl för att kronofogdemyndigheten skall fastställa skuldsaneringen i ett formligt beslut. Ett viktigt skäl för detta är att skuldsaneringen med vissa undantag bör omfatta alla skulder och således vara bindande inte bara för de kända utan också de okända borgenärerna. Gäldenärens ansvar för betalningen av de fordringar som inte är kända bör til och med helt falla bort (se avsnitt 4.4). Det förhållandet att ett uteblivet yttrande från en borgenär enligt vad jag nyss redovisade bör jämställas med ett godtagande av för-

slaget gör också att det blir nödvändigt med en ordning som innebär Prop. 1993/94:123 att kronofogdemyndigheten fastställer skuldsaneringen i ett formligt beslut.

En fastställelse bör naturligtvis inte vara obligatorisk. Om gälde- nären och borgenärerna av någon anledning skulle vara överens om att man inte inte vill ha skuldsaneringen fastställd av kronofogde- myndigheten, är det inget som hindrar att gäldenären återkallar sin ansökan varvid kronofogdemyndigheten avskriver ärendet från vidare handläggning. Skuldsaneringen kommer i så fall att falla utanför det lagreglerade området, trots att den således arbetats fram inom ramen för en lagreglerad skuldsanering. En sådan skuldsanering omfattar då bara de borgenärer som deltar, och uttryckligen godtar förslaget, och får ingen betydelse vare sig för de okända borgenärerna eller de borgenärer som har förhållit sig passiva under förfarandet inför kronofogdemyndigheten.

Kronofogdemyndighetens beslut blir att betrakta som ett slags stadfästelse av den överenskommelse som gäldenären och borgenärer- na har träffat. Kronofogdemyndigheten bör således inte vara fri att korrigera förslaget utan måste fastställa det som det är. Eftersom skuldsaneringen blir bindande även för de borgenärer som inte har hört av sig i ärendet kan dock beslutet inte jämställas med en stad- fästelse av förlikning enligt 17 kap. 6 & rättegångsbalken. Innan skuldsaneringen fastställs måste nämligen kronofogdemyndigheten pröva om förslaget är i överensstämmelse med skuldsaneringslagens bestämmelser. Normalt är detta fallet eftersom kronofogdemyndig- heten har deltagit i utarbetandet av förslaget; den bör naturligtvis inte medverka till att lägga fram ett förslag som inte överensstämmer med reglerna i lagen. Den officialprövning som kronofogdemyndigheten sålunda måste göra innan skuldsaneringen fastställs kommer därför inte att bli särskilt betungande; prövningen är i princip redan gjord under förfarandets gång.

Om kronofogdemyndigheten undantagsvis skulle finna att förslaget strider mot lagen, skall ansökan avslås. Alternativet vore här att kronofogdemyndigheten överlämnar ärendet till tingsrätten. Det är dock enligt min mening inte rimligt att kronofogdemyndigheten skall vara tvungen att överlämna ärenden som enligt kronofogdemyndig- hetens mening strider mot lagens bestämmelser. Den som är missnöjd med kronofogdemyndighetens beslut bör i stället, som jag strax åter- kommer till (avsnitt 4.7.6), kunna överklaga beslutet till tingsrätt.

Om någon borgenär motsätter sig att skuldsanering beviljas gälde- nären, bör kronofogdemyndigheten vara förhindrad att besluta om skuldsanering. Det innebär att varje borgenär på detta stadium kan sägas ha en vetorätt. Det spelar därvid ingen roll av vilken anledning

borgenären vägrar att delta. Han behöver inte ange några skäl alls. Om en borgenär på ett tidigare stadium klargjort att han tänker mot- sätta sig en skuldsanering utgör det emellertid inte skäl för krono- fogdemyndigheten att avbryta utredningen i ärendet. En borgenär som vill hindra en frivillig skuldsanering hos kronofogdemyndigheten måste som svar på myndighetens föreläggande i samband med att han tillställs förslaget ange att han motsätter sig förslaget. Det är, som nämnts, tillräckligt med ett "blankt" angivande att han motsätter sig skuldsanering, men det är också nödvändigt att han gör det på detta stadium. Ärendet bör i så fall, sedan utredningen har avslutats, överlämnas till tingsrätten.

Vid överlåmnandet till tingsrätten bör all utredning i ärendet bifogas. Avsikten är att tingsrätten inte skall behöva inhämta några ytterligare upplysningar eller vidta några ytterligare förberedande utredningsåtgärder. Ärendet skall alltså vara i ett sådant skick att tingsrätten på det överlämnade materialet skall kunna fatta ett beslut om tvingande skuldsanering. Tingsrätten bör dock vara oförhindrad att inhämta ytterligare utredning om tingsrätten bedömer det som nöd- vändigt. Därvid bör det var möjligt för tingsrätten att, på samma sätt som för kronofogdemyndigheten, hålla sammanträde och förordna om skriftlig handläggning. Ett muntligt inslag vid tingsrättens hand- läggning bör som jag redan har utvecklat vara obligatoriskt (avsnitt 4.1 och 4.7.3). Så snart tingsrätten har tagit emot ett skuldsanerings- ärende bör den göra en initial prövning av om utredningen år kom— plett och korrekt. I så gott som alla fall bör den vara det. Tingsrätten bör också göra en preliminär granskning av förslaget till skuldsane- ring för att kontrollera om det är förenligt med de grundläggande villkor som ställs upp i lagen. Regelmässigt bör så vara fallet. Om det vid denna preliminära granskning inte kommer fram något an- märkningsvärt som föranleder tingsrätten att inhämta ytterligare utredning eller att ändra förslaget bör tingsrätten kalla till ett sammanträde. Till detta sammanträde bör gäldenären och samtliga borgenärer kallas. Om ytterligare utredning har införskaffats eller om förslaget har ändrats bör de nya uppgifterna bifogas kallelsen. Annars torde det vara tillräckligt att i kallelsen hänvisa till ärendet hos kronofogdemyndigheten. Sammanträdet vid tingsrätten kan givetvis gestalta sig på olika sätt alltefter ärendets karaktär i det enskilda fallet. I många fall kan man förvänta sig att inte någon kommer att hörsamma kallelsen. Sammanträdet blir då av tämligen expeditiv karaktär. Erfarenheterna i Danmark visar att det är mycket sällsynt att någon borgenär deltar vid domstolens sammanträden och att gälde- nären endast undantagsvis deltar. Ärendena är där regelmässigt be- redda på ett sådant sätt att de inblandades utevaro inte försvårar

domstolens beslutsfattande. I vissa fall kan dock sammanträden få Prop. 1993/94:123 karaktären av en regelrätt förhandling där förhållandevis utförlig utredning förebringas och framför allt omfattande argumentation före- kommer. Tingsrätterna torde genomgående ha goda möjligheter att i förväg bilda sig en uppfattning om hur ett sammanträde kan komma att gestaltas, vilket är av betydelse för planeringen.

Tingsrättens avgörande bör ges i form av ett beslut. Det är nödvän- digt och självklart ettersom det här är fråga om en tvingande skuld- sanering. Verkan av beslutet bör dock vara densamma, oavsett om det är kronofogdemyndigheten eller tingsrätten som har fattat beslutet om skuldsanering.

En annan fråga att behandla i detta avsnitt är hur tingsrätten skall hantera den situationen att samtliga borgenärer faktiskt godtar för- slaget. Det kan ju inträffa att den eller de borgenärer som tidigare hos kronofogdemyndigheten har motsatt sig en skuldsanering har ändrat ståndpunkt och numera kan tänka sig att godta förslaget. I dessa fall kan det alltså inträffa att samstämmighet föreligger, så att förutsättningama för frivillig skuldsanering egentligen är uppfyllda. I dessa fall bör givetvis tingsrätten besluta om skuldsanering om förutsättningama enligt lagen är uppfyllda. Det förefaller inte heller rimligt att i dessa fall låta ärendet gå tillbaka till kronofogde- myndigheten. Tingsrätten bör alltså på vanligt sätt avgöra om skuld- sanering skall beviljas eller inte. Denna prövning blir i huvudsak inte annorlunda jämfört med vad som gäller då någon borgenär har mot- satt sig att skuldsanering beviljas.

I den mån skuldsaneringslagen inte innehåller några förfarande- regler kommer alltså ärendelagens regler gälla för förfarandet vid tingsrätten. I och med att ärendelagen generellt hänvisar till vad som är föreskrivet om handläggningen av tvistemål i de fall ärendelagen inte reglerar en fråga innebär det att även många av rättegångsbalkens regler blir tillämpliga på skuldsaneringsförfarandet vid tingsrätten (se 11 & ärendelagen). Jag skall här ta upp några av de handläggnings- frågor som kan bli aktuella i ett skuldsaneringsärende.

Som jag redan har uttalat bör ärendena vara mer eller mindre kom- pletta när de kommer till tingsrätten. Det kan dock inte uteslutas att tingsrätten ser sig tvungen att förordna om komplettering från gälde- nären, någon borgenär eller från annat håll innan man anser sig kun- na sätta ut ett sammanträde. Hur en sådan eventuell komplettering skall inhämtas står det tingsrätten fritt att välja så att det passar det enskilda ärendet (jfr 4 5 första stycket ärendelagen). I de flesta fall bör dock tingsrätten genast kunna sätta ut ärendet till ett samman- träde. Vid sammanträdet gäller i tillämpliga delar rättegångsbalkens bestämmelser om huvudförhandling i tvistemål (se 5 5 andra stycket

ärendelagen). I många delar medför skuldsaneringsärendenas karaktär att avsteg måste göras från denna förhandlingsordning. Tingsrättens allmänna ansvar för utredningen och dess skyldighet att självmant pröva om förutsättningama för skuldsanering är uppfyllda innebär att tingsrätten får en mycket aktiv roll vid dessa sammanträden. Ett sam- manträde kan exempelvis inledas med att tingsrätten redogör för det förslag som gäldenären tillsammans med kronofogdemyndigheten har arbetat fram samt för bakgrunden till det. Vidare får tingsrätten redogöra för anledningen till att ärendet har överlämnats från krono- fogdemyndigheten. Sedan kan de närvarande ges tillfälle till att lämna eventuella kompletteringar i sak. Det är inte heller otänkbart att det kan bli fråga om att förebringa bevisning vid ett sammanträde i ett skuldsaneringsärende. Genom hänvisningen i ärendelagen får rätte- gångsbalken då i huvudsak tillämpas vad gäller formerna för bevis- ningens förebringande m.m. Därefter får de närvarande intressen- terna tillfälle till argumentation. Sammanträdet avslutas sedan med att tingsrätten ger besked om när beslut kommer att meddelas. I över- lämnade ärenden kan tingsrättens beslut innebära att man endera be- slutar om tvingande skuldsanering eller att man avslår ansökan. Ärendet kan givetvis komma att avskrivas om exempelvis gäldenären återkallar sin ansökan. Någon möjlighet för tingsrätten att återförvisa ärendet till kronofogdemyndigheten bör emellertid inte finnas. Denna möjlighet bör dock finnas i vissa fall när tingsrätten handlägger ett från kronofogdemyndigheten överklagat avvisnings- eller avslagsbe- slut. Jag återkommer senare till detta (avsnitt 4.7.6).

En fråga som berördes vid det möte som Justitiedepartementet höll den 4 november 1993 är hur frågor om rättegångskostnader skall be- handlas i skuldsaneringsärenden. 1 avsaknad av någon särskild reglering kommer rättegångsbalkens regler om fördelningen av kost- nader i mål där förlikning inte är tillåten att bli tillämpliga. Dessa innebär som huvudregel att vardera parten får svara för sina egna kostnader i målet oavsett utgången. En sådan ordning förefaller ovan- ligt väl lämpad för skuldsaneringsärenden. I dessa ärenden är det inga anspråk som i och för sig är tvistiga (jfr aVSnitt 4.6.10). Det som kan vara tvistigt är dels frågan om gäldenären är berättigad att erhålla skuldsanering, dels frågan om vilken nedskrivningsprocent som skall gälla och hur betalningsplanen i övrigt bör vara utformad. Givetvis kan det uppstå kostnader för såväl gäldenären som enskilda borge- närer i dessa fall. Att gäldenären, inte minst med hänsyn till den hjälp han kan få från olika instanser under förfarandets gång, bör svara för sina egna kostnader är enligt min mening självklart. Att det allmänna skulle svara för någon del av borgenäremas kostnader, utöver att tillhandahålla förfarandet, är uteslutet. Att ytterligare

belasta gäldenären med ett ansvar för dessa kostnader är inte förenligt Prop. 1993/94:123 med de syften som bär upp skuldsaneringsinstitutet. Det sagda gör enligt min mening att såväl gäldenären som borgenärerna bör svara för sina egna kostnader i skuldsaneringsärendena.

I de fall kronofogdemyndigheten eller tingsrätten har beslutat att bifalla en ansökan om skuldsanering inställer sig bl.a. frågan hur ett sådant beslut skall behandlas i verkställighetshänseende.

Om gäldenären inte fullgör sina förpliktelser enligt den beslutade skuldsaneringen bör - som jag strax återkommer till (avsnitt 4.7.7) - borgenärerna kunna få till stånd en omprövning av hela skuldsane- ringen. Det är emellertid inte sagt att en sådan omgång alltid är till fördel för borgenärerna. De bör ha möjlighet att tvångsvis få betalt enligt den beslutade skuldsaneringen. Ett beslut om skuldsanering som vunnit laga kraft bör därför - oavsett om det har fattats av kronofogdemyndigheten eller rätten - kunna verkställas genom krono- fogdemyndighetens försorg om gäldenären inte betalar enligt beslutet. Jag föreslår därför att ett skuldsaneringsbeslut skall kunna verkställas som en lagakraftvunnen dom. Verkställighet bör inte kunna ske innan beslutet vunnit laga kraft.

Hänvisningar till S4-7-4

4.7.5. Sekretessf'rågor

Mitt förslag: För uppgifter i ett skuldsaneringsärende skall sekretess gälla. Kronofogdemyndigheten skall inhämta de uppgifter beträffande gäldenären av relevans som kan finnas hos någon annan myndighet som har handlagt ett skuldsaneringsärende be- träffande honom. Nu nämnda uppgifter skall också tingsrätten få del av i förekommande fall. Det skall därför av skuldsanerings- lagen framgå att sociala och andra myndigheter utan hinder av sekretess är skyldiga att överlämna uppgifter av betydelse i ett skuldsaneringsärende till de instanser som handlägger sådana ärenden.

Insolvensutredningen: Utredningens betänkande innehåller inte något motsvarande förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte framfört några syn- punkter i dessa delar på annat sätt än att några instanser har anfört att det bör ges en möjlighet att hos domstolen sekretessbelägga uppgifter i ett där pågående eller avslutat skuldsaneringsärende. Någon instans har påtalat vikten av att gäldenären upplyses om att borgenärerna - i egenskap av parter - kan komma att få del av sekretesskyddade

uppgifter beträffande honom.

Skälen för mitt förslag: De uppgifter om en persons ekonomiska och andra personliga förhållanden som socialnämnden förfogar över i ett biståndsärende eller ärende om skuldsanering torde i de allra flesta fall vara föremål för sekretess enligt 7 kap. 4 & sekretesslagen (1980:100). Sekretessen hos socialnämnden gäller med ett omvänt skaderekvisit, dvs. det råder en presumtion för sekretess beträffande uppgifter där. Som jag tidigare har framhållit är det av stort värde om kronofogdemyndigheten kan ta del av de uppgifter och den utred- ning som kan ha förekommit tidigare hos sociala eller andra kom- munala myndigheter. Själva idén med ett förfarande uppdelat i flera steg bygger på att man i ett följande steg skall kunna tillgodogöra sig vad som har förekommit i stegen innan. Detta bör också kunna ske utan någon större omgång. Kronofogdemyndigheten bör alltså kunna få del av vad som kan ha förekommit tidigare hos andra myndigheter som sysslar med budgetrådgivning eller motsvarande, liksom tings- rätten bör kunna få omedelbar del av vad som förekommit hos krono- fogdemyndigheten. En bestämmelse om skyldighet för sociala eller andra myndigheter att till kronofogdemyndighet eller domstol över- lämna uppgifter om gäldenären som kan vara av vikt i ett ärende om skuldsanering bör därför tas in i skuldsaneringslagen. Av 14 kap. 1 & sekretesslagen följer att uppgift kan lämnas till annan myndighet utan hinder av sekretess om uppgiftsskyldigheten följer av lag. Däremot bör skyldigheten att lämna uppgifter till kronofogdemyndigheten eller domstolen inte omfatta uppgifter om närstående till gäldenären. För att sådana uppgifter skall kunna lämnas bör alltså krävas medgivande av den uppgiften rör.

Hos kronofogdemyndigheten gäller sekretess enligt 9 kap. 195 sekretesslagen i ärende angående exekutiv verksamhet. Handlägg- ningen av ett skuldsaneringsärende är emellertid inte att betrakta som sådan verksamhet. Enligt min mening bör emellertid även uppgift om en enskilds personliga förhållanden i ett skuldsaneringsärende om- fattas av sekretess. Det bör vara fallet såväl hos kronofogdemyndig- het som hos domstol. Som ovan har nämnts omfattas uppgifter i ett budgetrådgivningsärende hos socialnämnden 1 de flesta fall av sekre- tess. Även de kommunala konsumentvägledarna lämnar råd till en- skilda' 1 budgetfrågor. I denna verksamhet förekommer 1ngen sekre- tess. De uppgifter som lämnas till konsumentvägledarna torde vara av samma slag som de som lämnas i socialnämndens rådgivningsverk- samhet. Även uppgifter om en enskilds personliga förhållanden som förekommer i rådgivning som rör skuldsanering hos konsumentväg- ledarna bör därför omfattas av sekretess. I sekretesslagen bör därför föreskrivas att sekretess gäller i ärende om skuldsanering för uppgift

om enskilds personliga förhållanden hos kommunal konsumentväg- ledare, kronofogdemyndighet eller domstol om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Med en sådan reglering skyddar man alla typiskt sett känsliga upp- gifter om den enskilde. Under begreppet personliga förhållanden faller såväl uppgifter om t.ex. sjukdomstillstånd som uppgifter om en persons ekonomi. Beslut i ett ärende om skuldsanering bör dock inte omfattas av sekretess. Inte heller bör någon inskränkning av med- delarfriheten föreskrivas.

Hänvisningar till S4-7-5

4.7.6. Frågor om överklagande, forum och tingsrätts sammansättning

Mitt förslag: Kronofogdemyndighetens beslut att inleda skuldsa- nering skall kunna överklagas hos tingsrätten. Även kronofogde- myndighetens slutliga beslut överklagas hos tingsrätten. Tings- rättens beslut överklagas hos hovrätten. För att hovrätten skall pröva överklagandet fullständigt krävs att hovrätten först meddelar prövningstillstånd. Vissa beslut under handläggningen hos krono- fogdemyndigheten och tingsrätten skall inte kunna överklagas. Tingsrättens beslut att återförvisa ett ärende till kronofogdemyn- digheten skall kunna överklagas, om tingsrätten ger tillstånd till det (s.k. överklagandeförbud med ventil). Skuldsaneringsärenden skall efter överlämnande eller efter överklagande prövas av tingsrätten i den ort där gäldenären är bosatt. Tingsrätten skall i ett skuldsaneringsärende bestå av en lagfaren domare.

Insolvensutredningen: Utredningen föreslår att tingsrätten i vissa fall skall kunna bestå av tre lagfarna domare i ett skuldsanerings- ärende. Utredningens förslag innehåller inte några regler om pröv- ningstillstånd eller om den särskilda regleringen av överklagande av beslut om återförvisning. I övrigt överensstämmer förslaget med mitt i de delar det innehåller motsvarigheter till mitt förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar ut- redningens förslag utan erinran i dessa delar.

Skälen för mitt förslag: Enligt den modell som jag har skisserat här kommer såväl kronofogdemyndigheten som tingsrätten att fatta beslut av olika slag under handläggningen av ett skuldsanerings- ärende. Det kan vara fråga om beslut som avser mer eller mindre självklara handläggningsåtgärder, som exempelvis att inhämta yttran- den, kalla till sammanträden och bestämma om kungörelser. Enligt

såväl min som utredningens, av remissinstanserna oemotsagda, upp- fattning finns det ingen anledning att tillåta att sådana beslut överklagas särskilt. Några särskilda regler härom behövs inte i skuldsaneringslagen. Dessa frågor regleras nämligen i förvaltnings- lagen och ärendelagen. Av handläggningsbesluten är det egentligen endast kronofogdemyndighetens beslut om att inleda skuldsanering som man kan tänka sig att det finns ett behov av att kunna överklaga. Detta hänger naturligtvis samman med att det till ett sådant beslut är knutet vissa rättsverkningar av betydelse utanför själva skuldsane- ringsärendet. Vad jag främst har i åtanke är att ett sådant beslut föreslås innebära att åtgärder för verkställighet under viss tid inte skall få äga rum. Insolvensutredningen föreslår också att ett beslut om att inleda skuldsanering skall få överklagas särskilt. Utredningen hänvisar till att vissa beslut av liknande slag får överklagas särskilt i konkurs- och ackordsärenden. Remissinstanserna har inte närmare berört denna fråga i sina remissvar. Liknande resonemang kan föras beträffande kronofogdemyndighetens beslut att överlämna ett ärende till tingsrätten eller ett beslut att förklara en ansökan vilande. Av naturliga skäl har det förstnämnda slaget av beslut inte berörts av utredningen eller remissinstanserna.

Naturligtvis gagnar det intresset av ett enkelt och snabbt förfarande att det endast ges möjligheter att överklaga beslut under handlägg- ningen då det av rättssäkerhetsskäl är absolut påkallat. Enligt min mening är det över huvud taget av vikt att ärenden om skuldsanering kan handläggas skyndsamt. Detta skulle tala för att ett beslut att inleda skuldsanering inte skall få överklagas. Enligt vad jag tidigare har uttalat bör kronofogdemyndigheten ges ordentliga möjligheter att på ett inledande stadium av förfarandet göra. inte bara en formell, utan också en materiell prövning av ansökningarna. En sådan ordning medför en förhållandevis långt gående preliminär prognos av den slutliga utgången i ärendet, eller med andra ord att i de flesta ärenden där skuldsanering inleds kommer också skuldsanering så småningom att beviljas. Detta medför att behov av en separat överklagandemöj— lighet av beslutet att inleda skuldsanering inte förefaller särskilt framträdande. De rättsverkningar som är knutna till ett beslut om att inleda skuldsanering är i och för sig endast temporära, men de är inte obetydliga. Detta talar trots allt för att tillåta en borgenär att kunna överklaga ett beslut om att inleda skuldsanering. Jag föreslår därför att ett beslut om att inleda skuldsanering skall kunna överklagas sär- skilt. Däremot bör kronofogdemyndighetens beslut att överlämna ett skuldsaneringsärende till tingsrätten inte kunna överklagas. '

Andra slutliga avgöranden som kan komma att fattas i ett skuldsane- ringsärende bör givetvis kunna överklagas. Om kronofogdemyndighe-

ten avvisar en ansökan om skuldsanering, bör ett sådant beslut också kunna överklagas. I övrigt kan såväl kronofogdemyndigheten som tingsrätten komma att avslå en ansökan. Ett avslagsbeslut kan enligt vad jag föreslår komma att meddelas på olika stadier av förfarandet. Oavsett på vilket stadium ett avslagsbeslut meddelas av kronofogde- myndigheten bör det kunna överklagas.

Vidare kan kronofogdemyndigheten komma att fastställa en frivillig skuldsanering. Ett sådant beslut innebär emellertid inte bara ett fastställande av parternas Överenskommelse om frivillig skuld- sanering. Kronofogdemyndigheten skall göra en materiell prövning av att förutsättningama för skuldsanering enligt lagen är uppfyllda och skuldsaneringen är bindande för såväl okända borgenärer som de borgenärer som är passiva. Enligt min mening bör det därför finnas en möjlighet att överklaga ett sådant beslut.

Kronofogdemyndighetens beslut bör överklagas till tingsrätt. En naturlig ordning är då att överklagandet prövas av tingsrätten i den ort där gäldenären är bosatt. Med en sådan lösning kommer skuldsa- neringsärenden att kunna prövas av landets samtliga 97 tingsrätter. Det finns inte anledning att för skuldsaneringsärendena välja att koncentrera dessa ärenden till vissa tingsrätter, exempelvis till en tingsrätt i varje län (jfr prop. 1992/93:216 s. 73 f). Detsamma bör givetvis gälla i de fall ett ärende överlämnas från kronofogdemyn- digheten till tingsrätten.

Om ett beslut av kronofogdemyndigheten överklagas till tingsrätten uppstår frågan vad tingsrättens prövning skall kunna mynna ut i. Om kronofogdemyndigheten har avvisat en ansökan bör tingsrätten, för- utom att lämna besvären utan bifall, kunna förordna att ärendet åter- förvisas till kronofogdemyndigheten. Om kronofogdemyndigheten har avslagit ansökan efter en initial prövning, bör tingsrätten också vid bifall återförvisa ärendet till kronofogdemyndigheten. En sådan ordning rimmar bäst med den föreslagna uppdelningen där huvud— delen av utredningen föreslås bli gjord under förfarandet hos krono- fogdemyndigheten. Något annorlunda förhåller det sig emellertid när kronofogdemyndigheten avslår en ansökan på ett sent stadium, när utredningen har avslutats och ett förslag till skuldsanering har upprättats. [ sådana fall bör tingsrätten vid bifall till överklagandet kunna sätta ett eget beslut i stället för kronofogdemyndighetens, dvs. besluta om tvingande skuldsanering. Om kronofogdemyndigheten har avskrivit ett ärende från vidare handläggning, bör tingsrätten givetvis vid ett eventuellt bifall till ett överklagande återförvisa ärendet till kronofogdemyndigheten. I det remitterade förslaget föreslog jag att sådant återförvisningsbeslut inte skulle kunna överklagas. Lagrådet har angående detta uttalat. '

Den ordning som föreslås i 29 & tredje stycket blockerar möjlig- Prop. 1993/94:123 heterna till prejudikatbildning. Det är att beklaga med hänsyn till att det är fråga om en ny lagstiftning som kan få betydelsefulla verk- ningar både för enskilda och för institutioner som sysslar med låne- verksamhet. Lagrådet föreslår därför, efter mönster av bestämmel- serna i 54 kap. 2 a & rättegångsbalken, att tingsrätten får tillåta att återförvisningsbesluti skuldsaneringsärende överklagas, om det före- ligger särskilda skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 31 & första stycket. I detta sammanhang skall påpekas att det endast undan- tagsvis blir aktuellt med återförvisning om det är borgenären som har Överklagat. Fråga om återförvisning kan då bara komma upp när en borgenär för talan mot ett beslut att fastställa en skuldsanering och tingsrätten finner att kronofogdemyndighetens utredning i ärendet behöver kompletteras. Att återförvisning då kan ske följer av all- männa regler. Däremot blir det som regel aktuellt att återförvisa ärendet till kronofogdemyndigheten när gäldenären har överklagat myndighetens beslut att avvisa eller avslå hans ansökan eller avskriva ärende om skuldsanering. Det bör framgå av lagtexten.

Regler om överklagandeförbud med ventil infördes den 1 juli 1989 (SFS 1989:352-355, prop. 1988/89:78, bet. 1988/89JuU20, rskr. 1988/89:260). Dessa bestämmelser avser överklagande av hovrättens beslut i vissa fall. Enligt bestämmelserna gäller som huvudregel ett förbud mot överklagande. Hovrätten kan dock tillåta att dess beslut överklagas om det föreligger särskilda skäl för att låta Högsta dom- stolen ta ställning till frågan om prejudikatdispensprövning (se prop. 1988/89:78 s. 32 ff). Lagrådets förslag innebär en nyhet så till vida att konstruktionen överklagandeförbud med ventil i ledet tingsrätt— hovrätt tillämpas. Jag kan dock inte se att detta utgör något hinder mot att för de nu diskuterade fallen införa en sådan konstruktion i detta led. Såsom Lagrådet har påpekat finns det ett intresse av att underlätta prejudikatbildningen för det nya skuldsaneringsinstitutet. Det torde inte finnas någon anledning att formellt begränsa möjlig- heten att tillåta ett överklagande enbart till prejudikatfallen. Jag godtar alltså Lagrådet förslag i denna del. Det innebär att tingsrättens beslut att återförvisa ett ärende till kronofogdemyndigheten som huvudregel inte kan överklagas. Tingsrätten skall dock kunna tillåta att ett sådant beslut överklagas till hovrätten. För att sådant tillstånd skall ges skall det krävas att det föreligger särskilda skäl för att låta hovrätten göra en dispensprövning. Som jag nu kommer till föreslår jag nämligen också regler om prövningstillstånd.

Tingsrätten kan bevilja skuldsanering i form av ett beslut om tvingande skuldsanering eller avslå ansökningen. Båda dessa beslut bör kunna överklagas. Några inskränkningar i rätten att överklaga sådana tingsrättsavgöranden i ett skuldsaneringsärende bör inte före- komma. Däremot kan man fråga sig om inte en fullständig prövning

i hovrätten skall förutsätta att hovrätten först meddelar prövnings- tillstånd. En sådan ordning gäller exempelvis från och med år 1994 för överklagande av utsökningsmål som först har prövats av krono- fogdemyndigheten och sedan av tingsrätten (prop. 1992/93:216 5.75 , bet. 1992/93:1uU34, rskr. 1992/93:373). Intresset av att snabbt erhålla ett slutligt avgörande och i viss mån även intresset av att begränsa arbetsbördan för hovrätterna talar för att ha samma ordning även i skuldsaneringsärenden. Eventuellt kan frågan om handlägg- ningen av s.k. domstolsärenden och överklagande av sådana ärenden från tingsrätt inom en inte alltför avlägsen framtid få en generell lösning i samband med att ärendelagen revideras och hovrättspro- cessen ses över. Jag anser ändå att det är angeläget att redan nu införa den ordningen att det för en fullständig prövning i hovrätten skall krävas att hovrätten först meddelar prövningstillstånd. De all- männa överväganden jag har gjort i det nämnda lagstiftningsärendet om överklagande av utsökningsmål och som riksdagen har godtagit har giltighet även i detta ärende. Eftersom det är fråga om att införa ett helt nytt institut vill jag betona att hovrätten skall meddela prövningstillstånd om ärendet har ett prejudikatintresse. Förutom sådan prejudikatdispens skall hovrätten kunna meddela prövnings- tillstånd då anledning förekommer att ändra tingsrättens avgörande eller om det annars föreligger synnerliga skäl att pröva talan, exempelvis om det har förekommit vissa formella brister vid tings- rättens handläggning av ärendet.

I den utsträckning det inte finns några särskilda regler i skuld- saneringslagen gäller allmänna regler i ärendelagen och rättegångs- balken för överklagande till hovrätten av tingsrättens beslut.

Enligt ärendelagen är tingsrätten domför med en lagfaren domare om ärendet inte är tvistigt. Om ärendet är tvistigt är tingsrätten domför med tre lagfarna domare eller i vissa fall av en lagfaren domare jämte nämnd. Ett skuldsaneringsärende är regelmässigt tvis- tigt när det överlämnas från kronofogdemyndigheten till tingsrätten. Om inget särskilt föreskrivs innebär det att tingsrätten skulle bestå av tre domare. En sådan ordning kan med fog ifrågasättas. Utredningen föreslår att tingsrätten som huvudregel i ett skuldsaneringsärende skall bestå av en lagfaren domare. Utredningen föreslår emellertid vidare att tingsrätten skall kunna bestå av tre lagfarna domare i vissa fall. Den föreslagna regeln är fakultativ, dvs. tingsrätten får efter eget bedömande välja att vara sammansatt med tre domare. Utredningen förutsätter att denna mer kvalificerade sammansättning förbehålls för mycket komplicerade skuldsaneringsärenden och ärenden där det är fråga om stora ingrepp i rättsförhållandena mellan gäldenären och hans borgenärer, exempelvis då det rör sig om mycket betydande

skuldbelopp. Remissinstanerna har inte-haft något att erinra mot Prop. 1993/94:123 utredningens förslag i denna del.

Enligt min mening är det självklart att tingsrätten i ett skuld- saneringsärende skall kunna bestå av en ensam domare. Frågan är om en sådan sammansättning bör göras obligatorisk eller om man i en skuldsaneringslag skall ge ett visst utrymme för en mer kvalificerad sammansättning, exempelvis enligt utredningens förslag. Med hänsyn till den hittillsvarande och alltjämt pågående utvecklingen med ett ökat utrymme för endomarkompetens i tingsrätten anser jag att regeln om endomarsammansättning bör vara obligatorisk i dessa fall. Sådan sammansättning gäller också i de utsökningsmål som från och med den 1 januari 1994 överklagas från kronofogdemyndighet till tingsrätt.

Hänvisningar till S4-7-6

4.7.7. Omprövning av ett beslut om skuldsanering

Mitt förslag: På ansökan av en borgenär skall ett beslut om skuld- sanering kunna omprövas, om gäldenären har gjort sig skyldig till oredlighet mot en borgenär, om han i sin ansökan medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller undanhållit uppgifter eller om han i hemlighet har gynnat någon borgenär framför andra eller om gäl- denären inte följer betalningsplanen, såvida avvikelsen inte är ringa. Omprövning skall också kunna ske om gäldenären har läm- nat oriktig uppgift till ledning för myndighets beslut om skatt eller avgift eller underlåtit att lämna uppgift, trots att han är uppgifts- skyldig och detta medför att ett beslut blivit felaktigt eller inte fattats. Dessutom skall omprövning kunna ske om gäldenärens ekonomiska förhållanden har förbättrats väsentligt. På ansökan av . gäldenären skall ett beslut om skuldsanering kunna ändras om det efter beslutet om skuldsanering inträffar omständigheter som inte kunnat förutses eller annars om synnerliga skäl föreligger. Ären- den om omprövning skall alltid handläggas av domstol.

Insolvensutredningen: Utredningens förslag innebär jämfört med mitt en mer begränsad rätt till omprövning på begäran av en borge- när.

Remissinstanserna: Remissinstanserna godtar eller lämnar förslaget i denna del i huvudsak utan erinran. Några instanser efterlyser en möjlighet att även ändra ett beslut om skuldsanering till nackdel för gäldenären då det inträffar för gäldenären gynnsamma omständigheter efter beslutet.

Skälen för mitt förslag: Jag har fiera gånger framhållit att ett Prop. 1993/94:123 skuldsaneringsinstitut bör vara definitivt till sin karaktär. Det innebär att ett beslut om skuldsanering slutgiltigt bör reglera en gäldenärs totala skuldsituation. Trots att detta bör vara en bärande princip är det enligt min mening ofrånkomligt att vissa undantag måste göras ifrån den.

För det första bör det i likhet med vad utredningen har föreslagit vara möjligt att ompröva ett skuldsaneringsbeslut vid vissa illojala förfaranden från gäldenärens sida. Dessa illojala förfaranden kan vara vidtagna såväl innan skuldsaneringsärendet aktualiserades som under handläggningen av ärendet. Med illojala förfaranden avses att gälde- nären på olika sätt har undanhållit egendom från borgenärerna. Ett sådant undanhållande kan gäldenären ha gjort innan han ansöker om skuldsanering, exempelvis i samband med tidigare verkställighetsför- sök mot honom. Alla förfaranden som kan utgöra oredlighet mot bor- genär enligt 11 kap. l & brottsbalken bör kunna föranleda ompröv- ning. Dessutom bör omprövning kunna komma i fråga om gäldenären i hemlighet har gynnat någon eller några borgenärer framför andra för att därigenom kunna erhålla skuldsanering. Alla förfaranden av det slaget som gäldenären vidtagit för att inverka på skuldsanerings- frågans avgörande bör kunna medföra att ett beslut om skuldsanering omprövas. Jag har i dessa delar samma uppfattning som utredningen. Dessutom bör det uttryckligen framgå att en skuldsanering skall kunna omprövas om gäldenären har lämnat oriktiga uppgifter i sin an- sökan eller förtigit omständigheter av betydelse i ett skuldsanerings- ärende. Ett exempel är att gäldenären medvetet utelänmar någon bor- genär i sin ansökan, vilket kan medföra att den borgenären drabbas av skuldsaneringens preklusionsverkan. En borgenär som drabbas på detta sätt bör alltså kunna begära omprövning. Omprövning bör även kunna ske om gäldenären har lämnat oriktig uppgift till ledning för myndighets beslut om skatt eller avgift eller underlåtit att lämna uppgift, trots att han är uppgiftsskyldig och detta medför att ett beslut blivit felaktigt eller inte fattats.

För det andra bör en omprövning vara möjlig i de fall gäldenären inte följer den betalningsplan som kan vara förenad med skuldsane- ringen, såvida avvikelsen inte är ringa. Vad som avses med det se- nare fallet är att gäldenären medvetet underlåter att följa den av- betalningsplan han kan vara ålagd enligt skuldsaneringsbeslutet. Inte varje litet avsteg från vad som åligger gäldenären bör medföra att skuldsaneringen omprövas. Det bör därför krävas att avvikelsen inte är ringa. Det innebär bl.a. att enstaka, kortvariga betalningsdröjsmål inte bör kunna föranleda att skuldsaneringen upphävs. Hänsyn bör också tas till anledningen till ettt eventuellt betalningsdröjsmål. Ju

mer ursäktligt dröjsmålet är desto svagare är skälen för att efter omprövning upphäva en skuldsanering.

Omprövning i dessa fall bör normalt innebära att beslutet om skuld- sanering upphävs. Lika med utredningen finner jag inte utrymme för någon annan rättsföljd om domstolen finner att gäldenären har handlat illojalt eller annars grovt åsidosatt vad som åligger honom enligt skuldsaneringsbeslutet. Domstolen bör i så fall upphäva beslutet. Något "mellanting" som att ändra beslutet på så sätt att dess innehåll jämkas bör inte kunna bli aktuellt i dessa fall. Det innebär att gäldenärens ursprungliga förpliktelser blir gällande mot honom eller med andra ord att läget återställs till hur det var innan skuldsane- ringsbeslutet meddelades. Givetvis skall dock eventuella betalningar och liknande som ägt rum efter beslutet avräknas.

För det fall gäldenärens ekonomiska förhållanden efter skuldsane- ringen väsentligen har förbättrats bör omprövning också kunna ske. Det kan vara fråga om att gäldenären erhåller en betydande inkomst- Ökning, en större tipsvinst eller liknande. Det skulle kunna uppfattas som stötande om skuldsaneringen i sådana fall inte skulle kunna om- prövas. I detta fall bör det finnas utrymme för att ändra ett beslut om skuldsanering. Ofta är det inte motiverat med en så ingripande rätts- följd som ett upphävande innebär. Här är det i stället fråga om att korrigera exempelvis betalningsplanen så att borgenärerna kan få del av det ökade betalningsutrymmet. [ detta fall bör det dock finnas en tidsgräns inom vilken en skuldsanering skall angripas av nu disku- terad anledning. Denna tid bör i överensstämmelse med vad som nor- malt bör gälla för betalningsplanen vara fem år eller den längre tid som betalningsplanen gäller. Efter utgången av denna tid bör en skuldsanering alltså inte kunna upphävas eller ändras, även om gälde- närens ekonomiska förhållanden väsentligen skulle förbättras.

Omprövning vid de nyss diskuterade förhållandena bör förutsätta att ansökan görs av en borgenär vars fordran omfattas av skuldsanerings- beslutet men även gäldenären själv bör kunna ansöka om omprövning i de fall omständigheterna ändrats på ett för honom ogynnsamt sätt efter det att beslutet om skuldsanering meddelades. Det kan vara fråga om förändringar i gäldenärens sociala eller ekonomiska situa- tion som inte kunde förutses vid beslutet om skuldsanering. Det är alltså fråga om situationer där gäldenären på grund av de nya, oför- utsedda omständigheterna inte längre har förmåga att fullfölja sina åligganden enligt beslutet om skuldsanering. I dessa fall finns det normalt ingen anledning att upphäva hela beslutet om skuldsanering. I stället bör beslutet ändras i dessa fall, så att det anpassas till de nya omständigheterna. Det är alltså fråga om att korrigera ett beslut som i efterhand visar sig vara grundat på en felaktig prognos beträffande

gäldenärens betalningsförmåga. För att omprövning skall bli aktuell enligt denna regel bör de nya omständigheterna vara av inte obetyd- ligt slag. Det bör vara omständigheter som på ett avgörande sätt påverkar gäldenärens förmåga att på längre sikt fullfölja åliggandena enligt skuldsaneringsbeslutet.

Såväl ett beslut av kronofogdemyndigheten om frivillig skuldsa- nering som ett beslut av rätten om tvingande skuldsanering bör kunna bli föremål för omprövning. Oavsett vilken instans som meddelat beslutet bör dock rätten handlägga omprövningsärendet. Det kan i dessa fall många gånger bli fråga om förhållandevis ingående pröv- ningar av rättskipande karaktär, vilket medför att handläggning vid domstol ter sig naturlig.

När jag här föreslår att en skuldsanering under vissa förutsättningar skall kunna omprövas avses alltså att gäldenären eller någon borgenär vänder sig till domstol med en sådan begäran. Grunden för detta är att något nytt har inträffat eller upptäckts sedan skuldsaneringen beslutades. Detta skall inte förväxlas med den möjlighet till ompröv- ning som regleras i 27 och 28 åå förvaltningslagen (1986z223). För- valtningslagen gäller för kronofogdemyndighetemas handläggning av skuldsaneringsärenden. Det innebär - formellt sett - att en kronofog- demyndighet efter det att den har fastställt en överenskommelse om skuldsanering skulle kunna ompröva beslutet om fastställelse, om de i förvaltningslagen angivna förutsättningama föreligger. I praktiken kan detta dock inte antas bli fallet med hänsyn till de snäva förut- sättningar som gäller för sådan omprövning. Jag anser därför att det inte finns behov av något uttryckligt undantag i skuldsaneringslagen beträffande nämnda regler i förvaltningslagen.

Hänvisningar till S4-7-7

4.8. Förhållandet till annan lagstiftning

Hänvisningar till S4-8

  • Prop. 1993/94:123: Avsnitt 9.1

4.8.1. Förhållandet till konkurs och ackord

Mitt förslag: En ansökan om skuldsanering skall inte utgöra hin- der mot konkurs eller mot förhandling om offentligt ackord. Vissa följdändringar görs i konkurslagen (1987:672), 1 ackordslagen ( 1970:847) och i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

Insolvensutredningen: Utredningens förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar ut- redningens förslag utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare (avsnitt 4.1) framhållit att Prop. 1993/94:123 ett skuldsaneringsinstitut bör hållas isär från konkursinstitutet och ackordsförfarandet. Det betyder inte att man kan undgå att ta ställ- ning till hur en ansökan om skuldsanering skall förhålla sig till för- farandena vid konkurs och ackord. Regler om förhållandet mellan ackord och konkurs finns i 13 & ackordslagen och i 12 kap. konkurs- lagen. Dessa regler ger inte någon större ledning vid bedömning av frågan hur ett skuldsaneringsförfarande skall förhålla sig till konkurs och ackord. Insolvensutredningen betonar att det med hänsyn till kon- kursens allmänna ändamål inte gärna kan komma i fråga att låta en ansökan om skuldsanering utgöra hinder mot konkurs. I de danska och norska lagarna utgör också en inledd skuldsanering inget hinder mot att ett konkursförfarande inleds. [ Finland har man emellertid valt en något annorlunda reglering. Där utgör en inledd skuldsanering hinder mot konkurs om ansökan om konkurs görs av en borgenär. Görs konkursansökan däremot av gäldenären själv leder ansökan till en konkursprocess. Enligt min mening är det helt klart mest ända— målsenligt att välja den av utredningen föreslagna lösningen. En inledd skuldsanering skall alltså inte få hindra ett konkursförfarande. Det förefaller därvid inte finnas någon anledning att göra skillnad på de fall att ansökan görs av en borgenär eller av gäldenären.

Liksom utredningen anser jag också att det är rimligt att en ansökan som gäldenären gör om förhandling om offentligt ackord (se 11 & ackordslagen) får inverka på en tidigare ingiven ansökan om skuld- sanering på det sättet att skuldsaneringsansökan skall förklaras vilande. Om ackordsförhandlingarna mynnar ut i ett beslut om fast- ställelse av ackord, bör det innebära att en tidigare gjord ansökan om skuldsanering förfaller. En erinran om det nya skuldsaneringssystemet bör för tydlighetens skull tas in i ackordslagen. Innan en gäldenär ansöker om förhandling om offentligt ackord har regelmässigt en god man förordnats enligt ackordslagen (se 2- 6 åå ackordslagen). Ett sådant förordnande bör enligt min mening inte verka hindrande för ett skuldsaneringsförfarande. Än mindre bör en ansökan om ett sådant förordnande göra det. Någon bestämmelse om detta bedömer" jag inte som nödvändig i en skuldsaneringslag. Lika med utredningen anser jag det nämligen vara mindre sannolikt att det i ett särskilt fall kan vara mer förenligt med gäldenärens intresse att försöka träffa en uppgörelse med borgenärerna i form av ackord än att fullfölja ett redan inlett skuldsaneringsförfarande.

Utredningen föreslår också en ändring i konkurslagen. Förslaget innebär att borgenärerna inte under pågående skuldsaneringsför- farande måste begära att gäldenären skall försättas i konkurs för att hindra att frister för återvinning löper ut. Visserligen bör, som sagts,

ett skuldsaneringsförfarande inte hindra att en borgenär ansöker om att gäldenären skall försättas i konkurs. Det förefaller dock omoti- verat att en konkursansökan skall behöva ges in enbart därför att åter- vinningsfristema kräver det. Enligt min mening bör därför det tas in en regel i konkurslagen enligt utredningens förslag. Detta föranleder också en följdändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

Hänvisningar till S4-8-1

4.8.2. Vissa frågor om förhållandet till annan lagstiftning i övrigt

Mitt förslag: Ett införande av en skuldsaneringslag föranleder ändringar i annan lagstiftning. Detta gäller 11 kap. 1 och 3 åå brottsbalken, 17 5 lagen (1936:81) om skuldebrev, 7 & kreditupplysningslagen (1973:1173), 5 5 lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m. 6, 7 och 11 55 utsökningsregisterlagen (1986:617), 2 och 3 åå lagen (1993:892) om ackord rörande statliga fordringar m.m. och 11 & lagen (l993:000) om avdrag för underskott av näringsverksamhet.

Insolvensutredningen: Utredningens förslag överensstämmer i sak med mitt förslag vad gäller ändringarna i brottsbalken, kreditupplys- ningslagen, lagen om preskription av skattefordringar och utsöknings- registerlagen. Konsekvensändringarna i skuldebrevslagen, rättshjälps- lagen, i lagen om ackord rörande statliga fordringar m.m. och i lagen om avdrag för underskott i näringsverksamhet samt den nya paragra- fen i sekretesslagen har ingen motsvarighet i utredningens förslag. Utredningen föreslår också ändringar i äktenskapsbalken, föräldra- balken, skadeståndslagen och utsökningsbalken som inte har någon motsvarighet i mitt förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar utredningens förslag i huvudsak utan erinran. Några instanser påpekar att det finns ett behov av att göra vissa ändringar i andra lagar.

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare berört behovet av vissa följdändringar i annan lagstiftning, såsom i konkurslagen, ackords- lagen och i försäkringsavtalslagen (se avsnitt 4.8.1) samt i rätts- hjälpslagen (se avsnitt 4.2) och sekretesslagen (se avsnitt 4.7.5). även i övrigt bör vissa ändringar göras i annan lagstiftning till följd av att en skuldsaneringslag införs.

Strafrättsliga bestämmelser

Av brottsbalkens regler om brott mot borgenärer blir såväl 11 kap.

1 5 första stycket brottsbalken om oredlighet mot borgenärer som Prop. 1993/94:123 bestämmelserna i 11 kap. 3.9 första stycket brottsbalken om vårds- löshet mot borgenärer och i 11 kap. 4 & första stycket brottsbalken om mannamån mot borgenärer tillämpliga såvitt avser förhållandena vid skuldsanering. Även andra straffrättsliga bestämmelser kan kom- ma att aktualiseras i anslutning till skuldsaneringsförfarandet, exempelvis strafföreskriftema om osann och vårdslös försäkran i 15 kap. 105 brottsbalken. Lika med utredningen anser jag att 11 kap. l å andra stycket brottsbalken bör ändras så att den blir tillämplig även vid skuldsanering. Lagrådet har ifrågasatt om inte 11 kap. 3 5 andra stycket brottsbalken och 11 kap. 4 & andra stycket brottsbalken bör ändras på motsvarande sätt. Enligt min mening är det givet att motsvarande ändring bör göras i 11 kap. 3 5 andra stycket brottsbalken. Det är däremot inte givet att någon ändring också bör göras i 11 kap. 4 & andra stycket brottsbalken. Där talas om att den som för att främja ackord hemligen lämnar eller utlovar betalning eller annan förmån kan dömas för mannamån mot borge- närer. Vid ackord är förhållandena sådana att en gäldenär kan ha medel till sitt förfogande vilka han kan disponera på ett sätt som beskrivs i det aktuella stycket. Vid skuldsanering är det däremot med tanke på skuldsaneringsinstitutets konstruktion inte möjligt för en gäldenär att ha några medel, utöver vad han skall få förbehålla sig för sin omedelbara försörjning, att disponera på detta sätt. Om gälde- nären har medel till sådan disposition innebär det att han har förfarit på ett sådant sätt som är straffbart enligt andra regeler i 11 kap. brottsbalken. Dessutom kan ett sådant förfarande utgöra grund för omprövning. l skuldsaneringslagen föreslås också en ogiltighetsregel som kan vara tillämplig i ett sådant fall. Enligt min mening finns det därför inte anledning att i 11 kap. 4 5 andra stycket göra någon ändring i anledning av att en skuldsaneringslag införs.

Skatterättslt'ga bestämmelser m.m.

På området för skatter och allmänna avgifter finns bestämmelser om bl.a. eftergift av skatte- och avgiftsfordringar. Bestämmelserna om eftergift på den indirekta skattens område tar sikte på helt andra grunder för eftergift än gäldenärens trångmål i indrivningssituationen. Motsvarande gäller i fråga om arbetsgivaravgifter. Att dessa bestäm- melser skall finnas kvar även om en skuldsaneringslag införs är klart. I fråga om direkt inkomst- och förmögenhetsskatt finns inga bestäm- melser om eftergift, bortsett från vad som gäller om s.k. dödsbobe- frielse, varför det inte heller här uppkommer något ändringsbehov. Det är bara på bötesområdet som det finns eftergiftsbestämmelser

med ett tillämpningsområde som helt eller delvis sammanfaller med det som bör gälla för skuldsanering. Frågan är då om behovet av dessa bestämmelser bortfaller om en skuldsaneringslag införs eller om det rentav skulle medföra några svårigheter att låta bestämmelser finnas kvar parallellt med skuldsaneringsinstitutet. Ett skäl till att eftergift kan bli aktuell vid sidan av en möjlighet till skuldsanering är att det kan finnas fall där det bara finns en enda borgenär, eller åtminstone bara en borgenär som har så stor fordran att denna har någon egentlig betydelse för möjligheterna att sanera gäldenärens ekonomi. Skuldsanering framstår i den situationen som ett onödigt tidsödande och resurskrävande förfarande. Det är inte ovanligt att staten som borgenär i fråga om offentligrättsliga fordringar befinner sig i den nu beskrivna situationen. Det som nu har sagts visar att även sådana eftergiftsbestämmelser som tar sikte på indrivningssitua- tionen bör få finnas kvar vid sidan av ett skuldsaneringsinstitut.

I fråga om eftergiftsbestämmelser som inte alls har med indriv- ningssituationen att göra behövs inte någon särskild reglering.

Skatteindrivningsutredningen föreslår i sitt betänkande (SOU 1987:10) att det skall införas utvidgade möjligheter att inom skatte- och avgiftsområdet efterge fordringar (betänkandet s. 377 ff). För- slaget har inte i den delen lett till lagstiftning. I prop. 1992/93:198 om indrivning av statliga fordringar m.m. har föredragande statsrådet i stället valt att avvakta vad som händer med den fortsatta bered- ningen av Insolvensutredningens förslag om skuldsaneringslag. Det är inte aktuellt att i det här sammanhanget föreslå en generell regel om eftergift. Däremot föreslår jag att lagen om ackord rörande stat- liga fordringar m.m. kompletteras med en bestämmelse om att skatte- myndighet får godta ett förslag om frivillig skuldsanering om förut- sättningama för skuldsanering enligt skuldsaneringslagen är upp- fyllda.

Som jag tidigare har sagt bör en skuld som har skrivits ned eller fallit bo11 genom ett beslut om skuldsanering inte kunna utnyttjas för att göra avdrag för underskott av näringsverksamhet. Flera remissin- stanser har framhållit att detta bör framgå uttryckligen av kommunal- skattelagen. I prop. 1993/94:50 har regeringen föreslagit att kom- munalskattelagens bestämmelser om avdrag för underskott av närings- verksamhet flyttas till en särskild lag, lagen (l993:1539) om avdrag för underskott av näringsverksamhet. Enligt min mening bör en regel om att avdrag inte medges för underskott till den del underskottet motsvarar skulder som har fallit bort genom beslut om skuldsanering. Enligt mitt förslag till skuldsaneringslag kan endast fysiska personer komma i fråga för skuldsanering. Eftersom det däremot enligt mitt förslag inte är något hinder för en före detta näringsidkare att erhålla

skuldsanering kan fall emellertid tänkas då ett skuldsaneringsbeslut ändå omfattar skulder som har uppkommit i näringsverksamhet.

Preskriptiansregler

Införandet av en skuldsaneringslag föranleder också överväganden be- träffande enskildheter i en del andra rättsliga regleringar, t.ex. reglerna om preskription av fordringar. Någon ändring behöver enligt min mening inte göras i preskriptionslagens (1981 : 130) bestämmelser om preskriptionsavbrott. I 5 & tredje punkten preskriptionslagen sägs att preskription avbryts temporärt (jfr 7 & preskriptionslagen) genom att borgenären väcker talan mot gäldenären eller annars åberopar fordringen gentemot gäldenären vid domstol, hos exekutiv myndighet eller i skiljeförfarande, konkursförfarande eller förhandling om offentligt ackord. I förarbetena (se prop. 1979/80:119 s. 97) nämns bl.a. att en anmälan av en fordran efter kallelse på okända borgenärer skall omfattas av regeln i 5 i; tredje punkten preskriptionslagen. Om en borgenär anmäler sin fordran i ett skuldsaneringsförfarande inför kronofogdemyndigheten eller rätten blir en sådan åtgärd preskrip- tionsavbrytande enligt den redovisade föreskriften i preskriptions- lagen. Någon ändring i preskriptionslagen behövs inte i detta eller andra hänseenden. I avsnitt 4.4 har jag berört frågan om det i skuld— saneringslagen bör införas någon motsvarighet till regeln i 10 & pre— skriptionslagen.

I fråga om skattefordringar m.m. gäller den särskilda lagen (1982:188) om preskription av sådana fordringar. I denna lag finns en bestämmelse om framskjutet preskriptionsinträde för den händelse god man enligt ackordslagen förordnas innan den för skattefordringar o.dyl. gällande femårstiden gått ut (se 5 5). I detta fall preskriberas fordringen tidigast två år efter utgången av det kalenderår då förord- nandet meddelades eller, om ackord kommer till stånd, efter utgången av det kalenderår då ackordet skall vara fullgjort. Enligt paragrafens andra stycke gäller dock inte regeln om förlängning av preskriptions- tiden om god man förordnas under den tid preskriptionstiden är för- längd på grund av särskilt beslut om preskriptionsförlängning (9 5). Med hänsyn till sitt förslag om att skattefordringar bör omfattas av en skuldsaneringslag föreslår. utredningen att en ändring bör göras även i 1982 års lag. Jag instämmer i denna bedömning.

Skuldebrevsrättsliga ji'ågor

Varken Insolvensutredningens förslag eller det till Lagrådet re- mitterade förslaget innehåller något förslag om ändring i skulde-

brevslagen.

I ett avseende kan det emellertid vara befogat att för tydlighetens skull göra ett tillägg i skuldebrevslagen. Om ett löpande skuldebrev efter en skuldsanering kommer i en godtroende förvärvares hand bör förvärvaren givetvis inte på grund av skuldebrevet kunna göra någon rätt gällande mot gäldenären. Detta torde följa av grunderna för 17 & skuldebrevslagen utan att skuldsanering där uttryckligen räknas upp bland de bestående invändningarna. Med hänsyn till att regleringen i 17 & skuldebrevslagen är avsedd att vara uttömmande bör dock en ändring göras så att det, liksom i den danska skuldebrevslagen, uttryckligen föreskrivs att en skuldsanering får verkan även mot en godtroende förvärvare av ett löpande skuldebrev.

Registerfrågor

En särskild fråga är i vad mån beslut rörande skuldsanering bör bli föremål för registrering, utöver den diarieföring som sker hos den handläggande myndigheten. I de nordiska lagarna om skuldsanering finns bestämmelser om registrering utformade på skilda sätt. Med hänsyn till det skydd mot säraktioner från borgenäremas sida som jag i det föregående har föreslagit i en skuldsaneringslag är det nöd- vändigt att beslutet om att inleda skuldsanering registreras i utsök- ningsregistret. Bara på det sättet kan man motverka att exekutiva åt- gärder felaktigt vidtas under handläggningen av en ansökan om skuld- sanering. En registrering är av betydelse också från en annan syn- punkt, nämligen med tanke på att kronofogdemyndigheteni fråga om böter m.m. kan besluta om eftergift. Enligt utredningen bör det nu sagda föranleda en ändring i bl.a. 6 & utsökningsregisterlagen (1986z617). Jag instämmer i den bedömningen.

Lika med utredningen anser jag att en ändring bör göras även i kreditupplysningslagen (1973:1173) så att det framgår att en per- sonupplysning får innehålla uppgift även om betalningsförsummelse som lett till inledande av skuldsanering (se 7 å).

De handläggande myndigheterna kan dessutom ha behov av att kun- na använda sig av databaserade register för att på ett rationellt sätt

kunna handlägga skuldsaneringsärenden. Detta ,bör närmare regleras i förordningsform. Övrigt Enligt mitt förslag omfattas inte fordringar på familjerättsliga underhållsbidrag av en skuldsanering. Några ändringar behöver där- för inte, som Insolvensutredningen föreslår, göras i äktenskapsbalken

eller föräldrabalken.

Utredningen föreslår att en ändring också görs i regeln om jämk- ning av skadestånd i 6 kap. 2 & skadeståndslagen, så att det i denna paragraf tas in en hänvisning till vad som kommer att gälla beträf- fande skuldsanering. Enligt min mening är en sådan hänvisning inte nödvändig.

Hänvisningar till S4-8-2

5 Reformens genomförande

Införandet av en skuldsaneringslag kommer att medföra att nya ru- tiner m.m. måste tillskapas hos flera olika myndigheter. Detta gäller i första hand kronofogdemyndighetema, men även domstolsväsendet och olika kommunala instanser berörs på ett påtagligt sätt av att en skuldsaneringslag införs enligt förslaget. Flera andra myndigheter, företag och andra sammanslutningar berörs också indirekt. En ny skuldsaneringslag kommer också att innebära att det uppstår ett inte obetydligt utbildningsbehov. Det gäller all den personal med budget- rådgivande funktioner inom den kommunala sektorn och personal hos kronofogdemyndigheter och domstolar. Som jag redan har antytt kommer också införandet av en skuldsaneringslag att kräva att allmänheten får en bred och lättillgänglig information om villkoren för att erhålla skuldsanering och om hur förfarandet är reglerat. Det kommer också krävas att blanketter för ansökan om skuldsanering, dataprogram för hantering av ärendena m.m. utarbetas och utvecklas.

Det är alltså i huvudsak tre olika frågor som gör sig starkt påminda i samband med att en ny skuldsaneringslag införs, nämligen organisa- tions-, utbildnings- och informationsfrågor. För att den nya lagen skall kunna fylla sin funktion redan från början är det viktigt att allt detta förbereds väl inför ikraftträdandet. Detta underströks kraftigt vid mötet den 4 november 1993. Berörda myndigheter, dvs. Konsu- mentverket, Riksskatteverket, Socialstyrelsen och Domstolsverket, kommer därför i dag att få regeringens uppdrag att vidta de åtgärder som krävs för ett genomförande av den nya lagen.

Riksdagen har uttryckt önskemål som innebär att skuldsanerings- lagen bör träda i kraft tämligen omgående. Å andra sidan torde den ' förberedelsetid som krävs för att det nya institutet skall fungera bra redan från början vara relativt lång, enligt företrädare för krono- fogdemyndighetema - vilkas insatser ju är centrala - uppåt ett år. Riksskatteverket har också i en skrivelse till regeringen (Ju Dnr 94- 200) hemställt att genomförandetidpunkten i detta förslag bestäms till den 1 november 1994. För min del ser jag det som svårt att vänta så länge. Det synes dock inte vara försvarligt att låta den nya lagen

träda i kraft tidigare än den 1 juli 1994.

6 Ekonomiska konsekvenser '

6.1. Inledning

Insolvensutredningen konstaterar att ett införande av en skuldsane- ringslag oundvikligen drar med sig vissa kostnader för det allmänna. Utredningen antar samtidigt att ett skuldsaneringsinstitut också innebär att samhället kan göra vissa besparingar. Utredningens slut- sats blir att ett skuldsaneringsinstitut inte utgör en samhällsekonomisk minuspost. Enligt utredningen uppstår besparingar genom att indriv- ningskostnaderna hos de exekutiva myndigheterna minskar och genom att kostnaderna för socialbidrag minskar. Dessutom utgår utredningen ifrån att skattebortfallet blir mindre i och med att ett skuldsane- ringsinstitut medför att flera människor återkommer till ordnat för- värvarbete. Antalet konkurser kan också komma att minska enligt utredningen. De samhällsekonomiska vinster som är förknippade med att en skuldsaneringslag införs är svåra att beräkna med någon större exakthet. Vissa uppskattningar kan dock göras, vilket jag återkommer till.

Utredningen beräknar den totala kostnaden för staten till 46,5 mkr. Denna kostnad fördelar sig på följande sätt. 24 mkr avser kostnader för den gode mannen, 5 mkr avser kostnader för kungörelser, cirka 12 mkr avser ökade personalkostnader m.m. hos domstolarna och 5,5 mkr avser ökade kostnader hos de exekutiva myndigheterna. Ut- redningen räknar inte med att några extra kostnader skall behöva uppstå hos socialnämnderna. Vad gäller personalkostnader vid dom- stol är den beräknade siffran en nettosiffra, dvs. utredningen utgår ifrån att en viss del av den tillkommande skuldsaneringsärendena kommer att kunna fullgöras av personal som frigörs i och med att antalet konkursärenden minskar. Utredningen använder därvid som en norm att 1 000 ärenden kräver en domare, en notarie och fem biträden. Kostnaden för dessa beräknas inklusive lönekostnadspålägg till totalt 1 542 000 kr (376 700 kr för en assessor, 213 500 kr för en notarie och 196 400 kr per biträde).

De förslag jag nu lägger fram avviker i vissa avseenden väsentligt från utredningens förslag. Det finns också anledning att ha i minnet att utredningens beräkningar bygger på siffror från år 1990. Utred- ningen räknar med att antalet ansökningar om skuldsanering inled- ningsvis åtminstone kan komma uppgå till 8 000 - 10 000 per år.

Flera remissinstanser kritiserar förslaget utifrån kostnadseffektivi-

tetssynpunkter. Ett system som innebär att gäldenären måste vända Prop. 1993/94:123 sig till flera olika instanser kan inte från kostnadsynpunkt vara försvarbart sägs det bland annat. Det framhålls också från flera håll att den föreslagna modellen innebär risker för dubbelarbete och där- med onödiga kostnader. Vad som främst avses är risken för att kro- nofogdemyndigheten och den gode mannen kommer att utföra "sam- ma" arbete. Utredningens förslag kritiseras också för att det inte till fullo anvisar hur det nya institutet skall finansieras. Några instanser har också synpunkter på utredningens beräkningar. I korthet kan dessa senare synpunkter sägas gå ut på att utredningen har under- skattat kostnaderna för såväl domstols— som exekutionsväsendet. Domstolsverket och Stockholms tingsrätt framhåller att utredningens jämförelse med konkursmål inte är realistisk. Dessa instanser utgår ifrån att ett skuldsaneringsärende är mer arbetskrävande än ett kon- kursmål. Domstolsverket antar att årskostnaden för domstolsväsendets de] hamnar på cirka 21 mkr (i stället för cirka 12 mkr som utred- ningen antar). Därvid utgår man ifrån att 1 000 ärenden kräver 3 domare, 3 notarier och 4 biträden, vilket är ungefär dubbelt så personalkrävande som vad utredningen antar. Från Stockholms tings- rätt påpekas också att det på lönekostnaden bör göras ett generellt påslag om 15 procent för lokaler, utrustning, förbrukningsmaterial m.m. Riksskatteverket beräknar att utredningens förslag kräver ett resurstillskott för exekutionsväsendets del motsvarande 100 årsarbets- krafter, vilket är avsevärt mer än vad utredningen utgår ifrån. Inklu- sive vissa påslag för lokaler ochutrustning m.m. beräknas kostnaden för dessa 100 tjänster till cirka 29 mkr. Detta skall jämföras med 5,5 mkr enligt utredningen.

Innan jag går vidare och presenterar mina beräkningar kan det fin- nas anledning att något uppehålla sig vid hur man i övriga nordiska länder beräknar kostnaderna för sina förfaranden. Dessa beräkningar kan vara av visst värde för att man skall få en ungefärlig uppfattning om vilka bruttokostnader ett skuldsaneringsförfarande kan föra med s1g.

I Danmark har ett skuldsaneringsinstitut varit i bruk sedan år 1984. År 1991 anhängiggjordes totalt 7 745 ansökningar, varav 2 161 ledde till skuldsanering. Av vissa tillgängliga uppgifter från Sd>- og Handelsretten i Köpenhamn kan följande beräkningar göras för danska förhållanden. Av 1 389 ansökningar ledde cirka 20 procent till skuldsanering. Domstolens arbete med dessa ansökningar beräknas till 2,5 timmar per ärende. Arbetet med resterande 80 procent av ansök- ningarna beräknas till 1,5 timmar per ärende. Om man beräknar do- marens årsarbetstid till 1 600 timmar innebär det att dessa ärenden vid domstolen krävt ungefär en och en halv domartjänst. Till detta

kommer viss del av en kontorists arbetstid. Grovt avrundat kan man beräkna personalkostnaden vid denna domstol till två årsarbetss- krafter. Om man multiplicerar detta med sex skulle man för hela landet få en personalkostnad som motsvarar 12 årsarbeten eller 9 domartjänster och tre kontoristtjänster. Mycket ungefärligt mot- svarar detta en årskostnad på 5 mkr (12 x 12 x 35 000). Kostnaderna för den gode mannen är hos Stb- og Handelsretten 5,1 mkr (4,3 mil- jOner DKK). På riksbasis skullde detta betyda 30,6 mkr. Bland de uppgifter jag har tillgång till från Danmark saknas uppgifter om kostnader för kungörelser, arbete hos exekutiva och sociala myn- digheter och kostnader för information, blanketter och administration (exklusive personal). Kostnaderna för skuldsaneringsförfarandet i Danmark torde emellertid med en årsvolym om knappt 8 000 ansök- ningar uppgå till åtminstone 50 mkr.

I Norge har skuldsaneringslagen trätt i kraft den 1 januari 1993. Där har man beräknat en initialkostnad på 26,7 mkr. Detta avser förberedande arbete av olika slag. Dessutom har man beräknat års- kostnaden för 1993 till 64,3 mkr. Det senare under den förutsätt- ningen att antalet ansökningar uppgår till 10 000. Kostnaderna antas Öka med 4,4 mkr per 1 000 ansökningar som överstiger 10 000 an- sökningar. De beräknade kostnaderna fördelar sig enligt följande: 22,8 mkr avser lönekostnader m.m. för 71,5 nya tjänster inom exekutions- och domstolsväsendet. 14,2 mkr avser ersättning till den gode mannen och 19 mkr avser kostnader för kungörande, porto m.m. Därutöver beräknas cirka 1 mkr för drift av ADB-register och 2,6 mkr för 9 tjänster hos namsmannen (kronofogdemyndigheten) för att syssla med uppföljning, rådgivning och kontakter med de lokala socialkontoren. För information och utbildning m.m. på kommunal nivå har anslagits cirka 4,5 mkr.

I Finland beräknar man kostnaderna för skuldsaneringslagen till omkring 17,2 miljoner finska mark. Av denna siffra avser 7,2 mil- joner mark personalkostnader hos domstolarna och 10 miljoner mark kostnader för allmän rättshjälp m.m. Beräkningarna bygger på en uppskattning av ärendevolymen till- 6 000 - 8 000 ärenden per år. I den finländska propositionen framhålls att beräkningarna är unge- färliga och att det är fråga om uppskattningar som är svåra, för att säga omöjliga i vissa fall, att göra.

Under beredningen av detta lagstiftningsärende har vissa beräk- ningar gjorts av såväl debet- som kreditsidan av att ett skuldsane- ringsinstitut införs. Som alltid när det görs prognoser av det här slaget finns det flera osäkerhetsmoment. Inte minst är det mycket svårt att uppskatta vilken årlig ärendevolym som kan förväntas. Det är också osäkert vilket uppdämt behov som kan finnas och därmed

initialt föranleda ett stort antal ansökningar. Det är även svårt att beräkna hur stor andel av det totala antalet ansökningar som kommer att leda till att skuldsanering inleds respektive beviljas. Dessa ärenden kommer antagligen att bli väsentligt mycket mer arbetskrävande att handlägga än de ärenden som kan avgöras på ett tidigt stadium av förfarandet. De senare ärendena behöver inte blir särskilt arbets- krävande. Därmed kan de också bli förhållandevis billiga att hand- lägga. Inte minst av det skälet är mitt förslag att kronofogdemyndig- heten skall ha en reell möjlighet att tidigt avslå ansökningar som uppenbart inte kan leda till att skuldsanering beviljas viktigt när det gäller att begränsa kostnaderna. -

I det följande skall jag redovisa de uppskattningar som har kunnat göras beträffande de ekonomiska konsekvenserna av en skuldsane- ringslag. Först skall jag redovisa vilka kostnader som en skuldsa- neringslag kan medföra för staten. Därefter redovisas de samhälls- ekonomiska vinster som man kan förvänta sig i och med att en skuld- saneringslag införs.

6.2. Kostnader för staten

I förhållande till Insolvensutredningens förslag är mitt förslag annor- lunda på två väsentliga punkter. Funktionen med en god man finns inte i mitt förslag. Dessutom innebär mitt förslag att utrednings- ansvaret har placerats på kronofogdemyndigheten som också ges vissa beslutsfunktioner. Domstolarnas befattning med skuldsaneringsären- den torde därmed bli avsevärt mindre enligt mitt förslag än Insol- vensutredningens.

Införandet av en skuldsaneringslag kommer att medföra vissa kost- nader avseende utbildning, information och framtagande av blanketter samt utarbetande av vissa ADB-rutiner. Flera av dessa poster kom- mer vara av engångskaraktär, medan vissa andra kommer att vara lö- pande. Initialt behövs vissa utbildningsinsatser för den personal som skall handlägga skuldsaneringsärenden vid olika instanser. Det gäller huvudsakligen personal verksam inom den kommunala sektorn och vid kronofogdemyndigheter och domstolar. Informationsmaterial rik- tat till allmänheten behöver arbetas fram och tryckas upp samt distri- bueras. Samma sak gäller för ansökningsblanketter. Vissa ADB-ru- tiner kan också behöva utvecklas. Det är en viktig del av förbe- redelserna inför ikraftträdandet av lagen att allt detta ges tillräckliga resurser. I Norge har man inför ikraftträdandet av en skuldsanerings- lag där anslagit drygt 26 mkr för detta. Av detta belopp avser drygt 10 mkr nyanskaffningar m.m. av persondatorer. Drygt 7 mkr avser

utbildningsinsatser och 6,5 mkr avser nyanskaffning av inventarier m.m. 3 mkr avser framtagande av informationsmaterial för allmän- heten. Det är inte lätt att uppskatta vilket behov av motsvarande investeringar som föreligger hos oss och vad det i så fall skulle kunna komma att kosta. Ett rimligt antagande är emellertid att dessa initial- kostnader hos oss inte behöver bli större än vad man har beräknat i Norge. Frågan är om de kan antas bli mindre. Särskilt kronofogde- myndighetema är sedan tidigare förhållandevis väl tillgodosedda vad gäller datorstöd i olika former. Detta kan bidra till att den nu diskuterade kostnaden kan nedbringas avsevärt. En annan omständig- het som kan bidra till att hålla kostnaderna nere är att det redan har pågått viss försöksverksamhet på olika håll i landet med skuldsane- ring. I vissa fall har sådan verksamhet pågått i flera år. Detta gäller inte bara hos kronofogdemyndighetema utan även inom den sociala sektorn hos socialbyråer och den kommunala konsumentvägledningen. De kommunala instanser som sysslar med budgetrådgivning och lik- nande behöver dock initialt ett visst resurstillskott för att kunna effektivisera och förstärka den verksamheten.

Sammanfattningsvis kan sägas att de initiala kostnaderna av en- gångskaraktär är svåra att uppskatta till ett bestämt belopp. Mycket grovt kan de dock för införandet på alla plan uppskattas till cirka 25 mkr. .

Jag skall nu övergå till att behandla vilka löpande kostnader som är förbundna med att en skuldsaneringslag införs. De största kostnader- na kommer att uppkomma hos kronofogdemyndighetema. Dessa myn- digheter skall ansvara för den huvudsakliga utredningen i ärendena och också fatta de inledande besluten samt i vissa fall också slutligt avgöra ärendena. Kronofogdemyndigheterna kommer också att svara för nödvändig registrering.

För att över huvud taget kunna göra några uppskattningar måste man utgå ifrån en viss ärendevolym. ] Danmark hade man år 1991 knappt 8 000 ansökningar. Med hänsyn tagen till vår större folk- mängd skulle detta för svenskt vidkommande betyda cirka 15 000 ärenden om året. Förhållandena i Danmark och Sverige torde i det stora hela vara likartade. Förhållandena har inte heller i någon väsentlig utsträckning ändrats från år 1991 fram till i dag. En stor skillnad mellan det danska systemet och det system som jag föreslår är att många "ansökningar" hos oss aldrig kommer att nå kronofogde- myndighetema eftersom de inte kommer vidare ifrån det första steget hos de sociala myndigheterna och hos de kommunala budgetrådgivar- na. Rådgivning hos budgetrådgivare och andra sociala instanser kommer att medföra att vissa personer kan reda ut sina ekonomiska problem utan att behöva ansöka om skuldsanering. För vissa andra

personer är förhållandena sådana att de efter rådgivning bedömer det Prop. 1993/94:123 som utsiktslöst att ansöka om skuldsanering. Ett stort antal personer med ekonomiska problem kommer dock givetvis att göra ett försök med en ansökan om skuldsanering. Jag uppskattar det antal ansök- ningar som årligen kan komma in till kronofogdemyndighetema till 12 000. Dessa ansökningar kan delas in i tre kategorier; de som kommer att avvisas eller avslås efter en initial prövning, de som kommer att avslås efter en mer ingående prövning och de som kom- mer att leda till skuldsanering hos kronofogdemyndigheten eller ett överlämnade därifrån till tingsrätt. Den första kategorin kommer att vara avsevärt mindre arbetskrävande än de två senare kategorierna. De två senare kan antas vara inbördes likvärdiga vad gäller kravet på arbetsinsats från kronofogdemyndighetemas sida. Riksskatteverket har i sitt remissvar beräknat att kronofogdemyndighetema behöver ett resurstillskott motsvarande 100 årsarbetskrafter (cirka 25,5 mkr) om organisationen ges ett utvidgat ansvar för utredningen i skuldsane- ringsärendena. Denna beräkning bygger ett antagande om en årlig ärendemängd om 10 000 ärenden och en arbetsinsats om två arbets- dagar per ärende. En arbetsinsats om två dagar per ärende förefaller mig orimligt stor om man talar om en genomsnittlig arbetstidsåtgång. Insolvensutredningens uppskattning för domstolarnas del att ett skuld- saneringsärende arbetsmässigt skulle motsvara ett konkursärende före- faller å andra sida alldeles för knappt tilltagen. En bättre måttstock torde vara den uppskattning som har gjorts av Domstolsverket och som i viss mån torde vara överförbar till förhållandena hos de exekutiva myndigheterna. Detta skulle kunna innebära följande. Utgångspunkten är alltså att det årligen kommer in 12 000 ärenden till kronofogdemyndighetema. I Danmark leder cirka 20-25 procent av ansökningarna till skuldsanering. Med ledning av detta förhållande kan man anta att 8 000 av dessa kan avgöras efter en initial prövning. Att siffran inte sätts högre (75 procent motsvarar ju 9 000 ärenden) beror på att man kan anta att den första sållningen hos de kommunala budgetrådgivarna inom socialtjänsten eller inom konsumentvägled- ningen medför att en större andel av de ansökningar som når krono— fogdemyndighetema också kan leda till att skuldsanering beviljas eller att ärendet lämnas över till tingsrätten. 4 000 beviljade skuldsa- neringar (härmed avses såväl sådana som faktiskt beviljas som sådana som avslås efter en mer ingående prövning) stämmer också bra överens med de danska siffrorna justerade efter skillnaderna i folkmängd (i Danmark beviljades år 1991 skuldsanering i 2 161 fall). I Norge beräknas ett ärende som inte leder till skuldsanering kräva 5 ,5 timmars arbete hos namsmannen och 2 timmars arbete av den go- de mannen, dvs. totalt 7,5 timmars arbetsåtgång. Med hänsyn taget

till att den av mig föreslagna modellen innehåller större möjligheter att avgöra ett ärende tidigt än den norska modellen kan man förmoda att arbetsåtgången hos oss kan bli mindre. Nämnas kan också att man i Danmark beräknar att en domare i genomsnitt sysslar med ett skuld- saneringsärende cirka 2,5 timmar. Denna genomsnittssiffra innefattar även de ärenden i vilka skuldsanering beviljas. Till detta kommer i Danmark en inte obetydlig arbetsinsats av den gode mannen.

Det nyss sagda skulle för svenska förhållanden kunna översättas till följande. 8 000 ärenden som avgörs efter en initial prövning kan be— räknas kräva 5 timmars arbete hos kronofogdemyndigheten. Detta in- kluderar arbete av såväl kronofogde som kontorspersonal. En mycket stor del av denna genomsnittliga arbetsåtgång kan man förmoda kom- mer att få ägnas åt att granska att ansökan är korrekt och komplett. Själva beslutsfattandet skall inte behöva vara särskilt tidskrävande. Totalt skulle detta bli 40 000 arbetstimmar. Om en ungefärlig års- arbetstid om 1 600 timmar kan anses gälla skulle det innebära att dessa ärenden kräver 25 årsarbetskrafter.

De resterande 4 000 ärendena kommer att bli avsevärt mer arbets- krävande. För dessa kan försiktigtvis följande beräkningar göras.

] Norge räknar man med att namsmannen skall syssla med sådana mer arbetskrävande ärenden i 10-12 timmar och att dessutom den go- de mannen skall lägga ned 10 timmars arbete i dessa fall, dvs totalt 20-22 timmars arbete. Helt klart är att dessa ärenden kommer att bli förhållandevis arbetskrävande. Med tanke på att dessa ärenden emellertid redan inledningsvis kommer att vara väl förberedda genom de höga krav som ställs på ansökans innehåll och utformning kan man emellertid utgå ifrån att det inte krävs riktigt så mycket arbete. Riksskatteverket har i sitt remissvar nämnt två dagar som arbets- åtgång för kronofogdemyndigheten i ett system med utvidgat ansvar för myndigheten. Denna arbetsåtgång bedömer jag, som jag nyss har nämnt, som alldeles för högt beräknad om man talar om en genom- snittlig arbetsåtgång för samtliga ärenden som kommer in. Siffran kan däremot bedömas som realistisk när det gäller den nu diskuterade kategorin av ärenden. Två arbetsdagar motsvarar 16 timmar. Med 4000 ärenden innebär det totalt 64 000 timmar vilket i sin tur motsvarar 40 årsarbetskrafter. 12 000 ärenden skulle alltså med dessa beräkningar kräva totalt 65 årsarbetskrafter hos kronofogdemyndig- hetema. Dessa årsarbetskrafter består av såväl rättsbildad personal som kontorspersonal m.fl. Högt räknat kan man uppskatta årskost— naden för denna arbetskraft till 360 000 kr per år inklusive LKP. Totalt för 65 tjänster skulle det innebära 23,4 mkr. Som jämförelse kan nämnas att Kronofogdemyndigheteni Jönköpings län har gjort en beräkning utifrån liknande förutsättningar och kommit fram till ett

personalbehov på 50 årsarbetskrafter motsvarande 20,75 mkr.

För domstolarna kan man anta att endast en mindre andel av de an- sökningar som kan leda till skuldsanering når dit. Högt räknat kan det uppskattningsvis bli fråga om 1 000 ärenden per år. Enligt Stock- holms tingsrätts remissvar skulle 1 000 ärenden kräva 3 rådmän, 3 notarier och 4 biträden till en årlig kostnad om 2,7 mkr. Denna uppskattning stämmer också med den beräkning Domstolsverket redo- visar i sitt remissvar. En omständighet som komplicerar bilden i detta sammanhang är svårigheten att fördela de antagna 1 000 ärendena på 97 tingsrätter. Denna komplikation torde medföra att det blir dyrare för domstolarnas del med en skuldsaneringslag jämfört med om samt- liga ärenden hade handlagts på ett enda ställe. -

Totalt för kronofogdemyndighetema och domstolsväsendet skulle resurstillskottet kunna beräknas till grovt avrundat uppåt cirka 30 mkr för nya tjänster. Till detta kommer resurser för inventarier, datorstöd, utbildning, information m.m. Denna senare siffra är mycket svår att uppskatta. Den norska siffran förefaller - som jag har nämnt - mycket hög för svenska förhållanden. Schablonmässigt kan man på kostnaden för de nya tjänsterna beräkna kostnaden för utbildning, inventarier m.m. till 20 procent av lönekostnaden, vilket skulle betyda ytterligare 6 mkr och medföra en årskostnad på totalt 36 mkr.

En inte obetydlig kostnadspost är kostnaderna för kungörelser. En- ligt mitt förslag skall kungörelse ske i Post- och Inrikes Tidningar i alla de fall kronofogdemyndigheten beslutar att inleda skuldsanering. Enligt tidigare uppskattningar är det 4 000 ärenden som skall kun- göras i så fall. Dessutom skall kungörelse ske av alla beslut som innebär att skuldsanering beviljas. Om man antar att samtliga ärenden där ett skuldsaneringsförfarande inleds också leder till skuldsanering är det alltså frågan om totalt 8 000 kungörelser. Annonskostnaden i Post- och Inrikes Tidningar är strax under 5 kr per spaltmillimeter (inkl. moms). Ett ärende kan beräknas kräva 50 spaltmillimeter, dvs. kostnaden per ärende blir 250 kr. Med 8 000 kungörelser blir det totalt 2 mkr. Till det kan komma en mindre kostnad för annonsering i ortstidning.

Sammanfattningsvis skulle man med de här gjorda beräkningarna kunna uppskatta de årliga löpande kostnaderna till 40 mkr. Till detta kommer engångsutgifter för vissa anskaffningar och utbildning m.m. på cirka 25 mkr. Sammanfattningsvis skulle införandet av en skuldsa- neringslag innebära att staten det första budgetåret lagen är i kraft får ökade utgifter med ungefär 65 mkr. För de kommande åren blir de, löpande utgifterna cirka 40 mkr per år. Vid mötet den 4 november 1993 ansåg flera remissinstanser att de beräkningar som här har gjorts är för optimistiska. Beräkningarna

bygger på en ärendetillstömning om 12 000 ärenden per år till krono- ' Prop. 1993/94:123 fogdemyndighetema i det andra steget. En förutsättning för att ärendemängden som når steg två skall kunna stanna på denna nivå är att det nås frivilliga lösningar i det första steget. De budgetrådgivande instanserna på kommunal nivå har därvid en mycket viktig roll att spela. Utan ett väl fungerande första steg är risken stor att till- strömningen av ärenden till det andra steget blir större än vad jag här har förutsatt. De beräkningar som här har gjorts i övrigt, exempelvis av arbetsåtgång per ärende hos kronofogdemyndighet och domstol, har inte i någon nämnvärd utsträckning ifrågasatts vid eller i anslut- ning till mötet. Enligt min mening är det viktigt att framhålla att dessa beräkningar utgår ifrån att de flexibla handläggningsreglema utnyttjas på ett effektivt sätt. Det är också viktigt att den initiala bedömning som kronofogdemyndigheten skall göra av varje ansökan verkligen leder till ett avvisande eller ett avslag när sådant beslut är befogat och att skuldsanering endast inleds i de ärenden där det före— ligger en god prognos för att gäldenären kan erhålla skuldsanering.

Regeringen föreslår i 1994 års budgetproposition (prop. 1993/94:100) att ett belopp på sammanlagt 50 mkr, varav 10 mkr som ett engångsbelOpp anvisat över anslaget till Konsumentverket (prop. 1993/94:100, bil. 14 s. 55) och 40 mkr som ett permanent tillskott, skall avsättas för att täcka kostnaderna för det föreslagna skuldsaneringsinstitutet. De 40 mkr som avser löpande utgifter har fördelats mellan kronofogdemyndighetema med 36 mkr (prop. 1993/94:100, bil. 8 s. 42) och domstolarna med 4 mkr (prop. 1993/94:100, bil. 3 s. 128 där det anges att 21 mkr bör tillföras domstolarna som kompensation bl.a. för den ökade måltillström- ningen i anledning av införandet av ett skuldsaneringsinstitut). Regeringen avser att i kompletteringspropositionen återkomma om ytterligare medel (15 mkr) för kostnader i samband med införandet av en skuldsaneringslag.

6.3. Samhällsekonomiska vinster

Införandet av en skuldsaneringslag ger odiskutabelt ett antal samhälls- ekonomiska vinster. Det är emellertid mycket svårt att ange dessa vinster i några exakta siffror. Vissa antaganden är dock möjliga att göra. '

Vissa skattemässiga effekter är att förvänta om en skuldsaneringslag införs. En person som från att inte ha redovisat någon skattepliktig inkomst alls skaffar sig en redovisad inkomst på 12- 000 kronor i månaden tillför det allmänna, mycket schablonmässigt beräknat, en

skatteinkomst på 40 000 kr per år. Den som höjer sin redovisade inkomst från 10 000 kr till 15 000 kr i månaden tillför ökade skatte- inkomster med cirka 18 000 kr per år. Om man antar att skuldsane- ring kommer att beviljas i 4 000 fall och att gäldenärer i hälften av dessa fall tack vare skuldsaneringen kan öka sin redovisade inkomst med 5 000 kr i månaden innebär det, grovt uppskattat, att det all- männa tillförs åtminstone 36 mkr i årliga skatteintäkter. Denna uppskattning torde vara kraftigt i underkant. I huvdsak är det kom- munsektorn som får de ökade inkomsterna. För staten blir vinsten mer blygsam.

Till de positiva effekterna av en skuldsaneringslag kan också räknas den minskning av arbetet med att handlägga mål om indrivning som kan förväntas bli ett av resultaten i de fall en ansökan leder till skuldsanering. De gäldenärer som i dag är mer eller mindre ständigt Skuldsatta innebär en hel del indrivningsarbete för kronofogde- myndighetema. En skuldsaneringslag torde medföra att man kan göra vissa samhällsekonomiska vinster genom att man sparar kostnader för den s.k. rundgång det nuvarande indrivningsarbetet innebär beträf- fande dessa gäldenärer. Om man antar att antalet ansökningar är 10 000 per år och att skuldsanering beviljas i 2 000 fall kan följande uppskattning göras av denna besparing. Man kan anta att varje skuld- saneringsfall medför att kronofogdemyndighetema avlastas tio mål om utmätning. Om dessa endast avser s.k. begränsad tillgångsunder- sökning kan man beräkna besparingen till 9,2 mkr (2000x10x460 kr). Siffran 460 kr per mål är hämtad från Riksrevisionsverket rapport Grundavgift i allmänna mål m.m. hos kronofogdemyndighetema. Mot det nu sagda kan invändas att de berörda gäldenärema redan har hunnit belasta indrivningsfunktionen hos kronofogdemyndighetema och att sökandena i enskilda mål fr.o.m. år 1993 betalar en grund- avgift som i princip ger full kostnadstäckning. Å andra sidan kan man förmoda att en skuldsanering innebär att gäldenären inte återkommer som föremål för framtida indrivningsåtgärder. Dessutom är vissa av de indrivningsmål som försvinner allmänna mål där det inte betalas någon grundavgift, om denna inte kan tas ut hos gäldenären. Jag föredrar att inte göra någon prognos vad det nu sagda kan innebära i form av besparingar. Jag nöjer mig med att- påpeka att det finns besparingar att göra.

Att hamna i en ekonomisk kris kan jämföras med många andra stora kriser i en persons liv. Kraftigt skuldsatta personer är överrepre— senterade inom socialtjänsten och inom hälso-. och sjukvården. En skuldsaneringslag skulle kunna bidra till att samhällets kostnader för olika slag av sociala insatser kan minskas i inte obetydligomfattning. En person som med hjälp av en skuldsaneringslag kan_rehabiliteras

ekonomiskt kan också komma att belasta t.ex. sjukvården i mindre ut- Prop. 1993/94:123 sträckning. Även en minskning av kostnaderna för socialbidrag kan förväntas med en skuldsaneringslag. Det är av förklarliga skäl svårt att uppskatta till vilket belopp dessa besparingar kan tänkas uppgå. Den totala samhällsekonomiska besparingen i denna del kan trots dessa svårigheter uppskattas till flera miljoner kronor. Minskningen av kostnaderna för socialbidrag påverkas också av andra faktorer.

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att införandet av en skuldsaneringslag leder till samhällsekonomiska besparingar inom olika områden och på skilda nivåer. På goda grunder kan antas att dessa besparingar klart överstiger de kostnader för staten som är förknippade med en skuldsaneringslag. Det är dock omöjligt att med någon säkerhet uppskatta hur stora de samhällsekonomiska bespa- ringarna kan komma att bli med en skuldsaneringslag.

7 Ikraftträdande

Den nya skuldsaneringslagen och övriga lagändringar bör tidigast kunna träda i kraft den 1 juli 1994, vilket jag tidigare har berört (jfr avsnitt 5). Några övergångsbestämmelser behövs inte.

8 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom Justitiedepartementet upprättats förslag till . skuldsaneringslag, . lag om ändring i brottsbalken, . lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal, . lag om ändring i lagen (1936:81) om skuldebrev, . lag om ändring i ackordslagen ( 1970:847), . lag om ändring i rättshjälpslagen (1972z429), . lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173), . lag om ändring i sekretesslagen (1980:100), . lag om ändring i lagen (1982:188) om preskription av skatte- fordringar m.m., 10. lag om ändring i utsökningsregisterlagen (1986:617), 11. lag om ändring i konkurslagen (1987:672), 12. lag om ändring i lagen (1993:892) rörande ackord av statliga fordringar m.m. samt 13. lag om ändring i lagen (l993:1539) om avdrag för underskott av näringsverksamhet;

NOOONIONMJÅWN—

Förslagen 3, 4, 7 och 8 har upprättats i samråd med statsrådet Laurén och förslagen 9, 10, 12 och 13 i samråd med statsrådet Lundgren.

9 Specialmotivering

9.1. Förslaget till skuldsaneringslag

Insolvensutredningen föreslår att en ny lag benämns skuldsanerings- lag. Termen skuldsanering förekommer inte i dag i svenskt lagspråk. Det har emellertid ett egenvärde att införa en ny term för detta institut. Det saknas också några lämpliga andra. tänkbara benäm- ningar. Termen skuldsaneringslag knyter också an till terminologin som förekommeri våra nordiska grannländer. Den nya lagen har där- för benämnts skuldsaneringslag.

Allmänna bestämmelser

15

Med skuldsanering enligt dennna lag avses sådan frivillig skuld- sanering som fastställs av kronofogdemyndigheten och tvingande skuldsanering som beslutas av rätten. Kommunen skall inom ramen för socialtjänsten eller på annat sätt lämna råd och anvisningar till skuldsatta personer.

I paragrafen anges i första meningen vad som avses med skuldsane- ring enligt lagen. Skuldsanering är ett begrepp som förekommer i flera sammanhang och som används i olika betydelser. I paragrafen avgränsas vad som avses med skuldsanering enligt skuldsanerings- lagen. Här framgår att skuldsanering enligt lagen kan vara frivillig eller tvingande. Dessa två former av skuldsanering regleras vidare särskilt i 18 - 20 55 respektive 22 - 24 åå. Genom att det här talas om skuldsanering enligt denna lag indikeras också att det kan finnas former av skuldsanering som faller utanför lagen. Detta har behand- lats i den allmänna motiveringen, bl.a. avsnitt 4.1 och 4.2.

Frivillig skuldsanering fastställs av kronofogdemyndigheten. Som har framhållits i den allmänna motiveringen kan frivillig skuldsane- ring ske utanför lagens ram. Sådan frivillig skuldsanering behandlas inte i skuldsaneringslagen. Frivillig skuldsanering enligt skuldsane- ringslagen bygger också på en överenskommelse mellan de inblanda- de parterna, gäldenären och hans borgenärer. En överenskommelse mellan dessa parter kan dock fastställas av kronofogdemyndigheten-

genom ett beslut. En skuldsanering som har fastställts enligt lagen får samma rättsverkningar som en skuldsanering som har beslutats av domstol enligt lagen. Bestämmelsen klargör att det är kronofogde- myndighetens beslut att fastställa parternas överenskommelse som ut- gör den frivilliga skuldsaneringen enligt lagen. Detta framgår vidare av 20 5. Angående innebörden av detta och förutsättningarnai övrigt hänvisas till specialmotiveringen till 20 å och den allmänna motive- ringen, avsnitt 4.5 och 4.7.4.

Tvingande skuldsanering kommer till stånd genom ett beslut av rätten (se 22 och 24 5). En tvingande skuldsanering är - i motsats till den frivilliga - inte en uppgörelse mellan gäldenären och hans borge- närer utan en skuldavveckling som sker genom domstols beslut. Tvingande skuldsanering förutsätter inte att berörda borgenärer god- tar att skuldsanering sker och inte heller att de godtar villkoren i skuldsaneringsbeslutet. Borgenäremas inställning är alltså här - i motsats till den frivilliga skuldsaneringen - formellt av underordnad betydelse.

I paragrafen anges också i andra meningen att kommunerna, inom ramen för socialtjänsten eller på annat sätt, har en skyldighet att bistå enskilda som har skuldproblem med råd och anvisningar beträffande budget- och skuldsaneringsfrågor. I paragrafen anges inte hur kom- munerna skall organisera sin verksamhet med budgetrådgivnings- frågor. Sådana frågor faller många gånger inom socialtjänstens an- svarsområde, men inom många kommuner ingår budgetrådgivnings- frågor också bland konsumentvägledningens arbetsuppgifter. Regle- ringen i denna paragraf innebär, att den skyldighet för kommunerna att sörja för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver (jfr 3 ij socialtjänstlagen) preciseras vad gäller privat- ekonomisk rådgivning till skuldsatta personer.

Skuldsanering innebär att en gäldenär helt eller delvis befrias från ansvar för betalningen av de skulder som omfattas av skuldsane- ringen.

Om ackord och konkurs finns särskilda bestämmelser.

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.4 och 4.8.1.

1 första stycket finns en övergripande bestämmelse som anger vad skuldsanering enligt lagen, såväl frivillig som tvingande sådan, innebär. Bestämmelsen preciseras sedan i 8, 20, 24 och 26 åå. Av bestämmelsen framgår att en skuldsanering enligt lagen endast berör den sökande gäldenärens betalningsansvar och inte det betalnings-

ansvar som kan åvila någon annan vid sidan av gäldenären, exempel- vis en borgensman (jfr 26 å andra stycket). Av bestämmelsen framgår också att ett beslut om skuldsanering kan vara partiellt i den meningen att gäldenären befrias från betalningsansvaret för samtliga sina skulder enbart till en viss del. I princip kan en skuldsanering däremot inte avse enbart vissa av de skulder som enligt 6 5 omfattas av skuldsaneringen.

Paragrafen innehåller vidare i andra stycket en erinran om att det finns särskilda bestämmelser om ackord och konkurs, nämligen i ackordslagen och konkurslagen. Regeln är nödvändig därför att även dessa insolvensrättsliga institut kan sägas innebära ett slags "sane- ring" av gäldenärens skuldsituation. Vad gäller vissa frågor i för- hållande till konkurs, ackord och utmätning hänvisas också till specialmotiveringen till 25 och 33 åå och till den allmänna motive- ringen, avsnitt 4.8.

$%

Vid skuldsanering enligt denna lag behöver hänsyn inte tas till föreskrifter om eftergift eller nedsättning i annan författning.

En borgenär får utan hinder av föreskrifter i någon annan författning godta ett förslag om skuldsanering enligt denna lag.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Enligt paragrafens första stycke behöver vid prövning av en ansökan om skuldsanering hänsyn inte tas till sådana föreskrifter i annan för- fattning enligt vilka en fordran mot gäldenären kan efterges eller sättas ned. Detta betyder att de eventuella hinder eller begränsningar som kan följa av annan lagstiftning vad gäller nedsättning eller efter- gift inte gäller i detta sammanhang. Skuldsaneringslagen reglerar med andra ord exklusivt vad som skall gälla i ärenden om skuldsanering. Regeln riktar sig i första hand till domstolen, som med stöd av denna bestämmelse vid tvingande skuldsanering kan besluta om nedskriv- ning av skulder oavsett vad som gäller för detta enligt andra för- fattningar. Av regeln följer också att gäldenären och kronofogdemyn— digheten inte behöver iaktta vad som kan vara föreskrivet om ned- sättning och eftergift i andra författningar när förslaget om frivillig skuldsanering upprättas (se 18 å). Detsamma gäller för kronofogde- myndigheten när den skall fastställa en frivillig skuldsanering och för domstolen när den skall besluta om tvingande skuldsanering.

I andra stycket föreskrivs att en borgenär får medverka i en skuld- sanering enligt lagen utan hinder av vad som kan vara föreskrivet i någon annan författning. Detta gäller endast vid frivillig skuld- sanering enligt denna lag och inte vid annan frivillig skuldsanering.

Någon motsvarande bestämmelse är inte nödvändig för den tvingande Prop. 1993/94:123 skuldsaneringen. Vid tvingande skuldsanering saknar ju borgenärer- nas, även de offentligas, inställning formellt sett betydelse (jfr 22 & första stycket). Alla borgenärer avses med regeln, även om den först och främst tar sikte på de borgenärer som företräder det allmänna.

Innebörden av denna paragraf är att såväl frivillig som tvingande skuldsanering kan äga rum utan hinder av speciella eftergifts- och nedsättningsregler. Det innebär t.ex. att företrädare för det allmänna kan samtycka till en frivillig skuldsanering och till att det allmännas fordran sätts ned även om förutsättningama för nedsättning enligt andra regler inte är uppfyllda.

Med uttrycket "annan författning" avses alla slag av författningar där bestämmelser finns som reglerar det allmännas ställning som bor- genär. Det gäller t.ex. fordringar på skatter och avgifter (jfr avsnitt 4.6.2). Att det allmänna avseende fordringar på skatter och avgifter kan delta i en frivillig skuldsanering anges uttryckligen genom det föreslagna tillägget i 3 & tredje stycket lagen (1993:892) om ackord rörande statliga fordringar m.m. Även krav på återbetalning av stu- dielån (jfr avsnitt 4.6.3) och på utgivna bidragsförskott (jfr avsnitt 4.6.4) omfattas.

I paragrafen regleras inte vilken myndighet som i ett skuldsane- ringsärende företräder det allmänna. Normalt är det inget problem att fastställa detta, eftersom det regleras i annan ordning. Exemepelvis företräds det allmänna av Centrala studiestödsnämnden (se studie- stödslagen [l9731349]) vad avser eftergift m.m. av studielån och av försäkringskassan vad gäller motsvarande frågor beträffande det allmännas återkrav av utgivna bidragsförskott (se lagen [1964:143] om bidragsförskott och lagen [1984: 1095] om förlängt bidragsförskott för studerande). Av den föreslagna ändringen i 2 5 lagen (1993:892) om ackord rörande statliga fordringar m.m. (avsnitt 9.11) framgår att Skattemyndigheten i det län där gäldenärens hemortskommun är be- lägen företräder det allmänna när det gäller krav på skatt och avgift.

Allmänna villkor för skuldsanering 4 &

Skuldsanering får beviljas en gäldenär med hemvist i Sverige som är fysisk person och inte är näringsidkare, om

1. han är på obestånd och så skuldsatt att han inte kan antas ha förmåga att betala sina skulder inom överskådlig tid och

2. det är skäligt med hänsyn till gäldenärens personliga och eko- nomiska förhållanden att skuldsanering beviljas honom.

Den som är folkbokförd i Sverige skall vid tillämpningen av första

stycket anses ha hemvist i Sverige.

Vid tillämpningen av första stycket 2 skall särskilt beaktas skulder- nas ålder, omständigheterna vid deras tillkomst, de ansträngningar gäldenären har gjort för att fullgöra sina förpliktelser och att på egen hand nå en uppgörelse med sina borgenärer samt det sätt på vilket gäldenären har medverkat under handläggningen av ärendet om skuld- sanering.

Paragrafen har behandlats bl.a. i avsnitt 4.3 i den allmänna moti- veringen.

I paragrafen, som till viss del har utformats i enlighet med Lag- rådets förslag, anges de grundläggande villkoren som samtliga måste vara uppfyllda för att skuldsanering skall kunna erhållas.

I första styckets ingress anges vissa villkor beträffande gäldenärens person som måste vara uppfyllda.

Gäldenären måste för det första ha hemvist i Sverige. Av para- grafens andra stycke framgår att den som är folkbokförd i Sverige skall anses ha hemvist här. Gäldenärens medborgarskap spelar i och för sig inte någon roll för hans behörighet att ansöka om skuldsa- nering. En fast anknytning till Sverige är emellertid nödvändig. Därför föreskrivs här som ett formellt krav att gäldenären skall ha hemvist i Sverige. Bortsett från detta formella krav kan anknytningen till Sverige ha betydelse vid den allmänna skälighetsbedömningen en- ligt punkten 2, vilket har berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.3.1 och 4.3.3.

Utöver hemvistkravet anges i ingressen att skuldsanering endast får medges en gäldenär som är fysisk person och som inte är närings- idkare. Av lagtexten följer direkt att skuldsanering inte får beviljas den som är näringsidkare. Gäldenären får alltså inte vara närings- idkare när en skuldsanering fastställs enligt lagen. Vad som avses med fysisk person är ingen svårighet att fastställa. Hur aktiebolag, handelsbolag och andra juridiska personer skall klara uppkommande betalningssvårigheter regleras inte alls i skuldsaneringslagen. Begreppet fysisk person inbegriper emellertid såväl privatpersoner som näringsidkare. Endast fysiska personer som inte är näringsidkare kan komma i fråga för skuldsanering. Termen näringsidkare bör där- vid fattas i vidsträckt mening och omfatta var och en som yrkes- mässigt på hel- eller deltid driver någon verksamhet av ekonomisk art. Denna bestämning av näringsidkarbegreppet förekommer i andra sammanhang, vilket har utvecklats i den allmänna motiveringen, av- snitt 4.3.l. Regeln om att näringsidkare inte skall kunna komma i åtnjutande av skuldsanering enligt denna lag måste tillämpas strikt. Inte ens personer som år näringsidkare på deltid eller i blygsam omfattning kan komma i fråga för skuldsanering. Den närmare av- gränsningen blir ytterst en fråga för rättstillämpningen att lösa.

Om en fysisk person uppfyller kravet på att inte vara näringsidkare är det dock inget som hindrar att hans skulder härrör från närings- verksamhet som han tidigare har bedrivit. Skuldsanering enligt denna lag står med andra ord öppen för före detta näringsidkare. Det för- hållandet att en gäldenär är före detta näringsidkare kan få betydelse vid den allmänna skälighetsprövningen enligt andra punkten, vilket har berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.3.3.

1 första stycket första punkten anges ytterligare en grundläggande förutsättning som måste vara uppfylld för att en ansökan om skulds- anering skall kunna bifallas. Här finns ett kvalificerat insolvens- rekvisit. För det första krävs att gäldenären är på obestånd. Obe- ståndsbegreppet är detsamma som finns i 1 kap. 2 & konkurslagen. För det andra krävs dessutom att gäldenärens obestånd kan förväntas bestå under en längre tid. Det anges att gäldenären skall vara så skuldsatt att han inte förmår att betala skulderna inom överskådlig tid. Det kvalificerade insolvenskriteriet här utgår alltså från en mer långsiktig prognos beträffande gäldenärens betalningsförmåga än konkurslagens insolvensrekvisit. Det insolvenskriterium som gäller vid skuldsanering är alltså detsamma som vid konkurs men med den uttryckliga kvalifikationen att betalningsoförmågan skall förväntas bestå under en längre tid. Det sist nämnda innebär att betalnings— oförmågan kan antas vara - om än inte permanent - så bestående i ett längre tidsperspektiv. ] princip skall det inte vara möjligt att se att betalningsoförmågan någonsin upphör. Rekvisitet har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.3.2.

I första stycket andra punkten anges nästa led i prövningen. Först om det kan slås fast att förutsättningama enligt de båda föregående punkterna är uppfyllda finns det anledning att gå in på detta tredje led, nämligen att det är skäligt att bifalla ansökan med hänsyn till gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden. Det är alltså här fråga om en allmän skälighetsbedömning. Att skälighetsbedöm- ningen skall vara allmän betyder att hänsyn såväl kan som skall tas till alla omständigheter som kronofogdemyndigheten eller rätten finner relevanta. Detta har ingående berörts i den allmänna mo- tiveringen, avsnitt 4.3.3,

1 andra stycket anges att den som är folkbokförd i Sverige skall anses ha hemvist här i riket. Det framgår av första punkten att det är ett krav för att erhålla skuldsanering att gäldenären har hemvist här i Sverige. Innebörden av legaldefinitionen i detta stycke är att detta krav är uppfyllt om gäldenären är folkbokförd här. Folkbokföringen saknar dock betydelse för valet av forum, se 9 och 21 åå. 1 10 & första stycket 1 anges att gäldenären i sin ansökan skall lämna uppgift om att han har hemvist i Sverige.

1 det tredje stycket räknas vissa omständigheter upp som särskilt skall beaktas vid den allmänna skälighetsbedömningen enligt första stycket 2. Den allmänna skälighetsbedömningen och de särskilda om- ständigheterna som anges i detta stycke har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.3.3.

De förutsättningar som ställs upp i denna paragraf gäller generellt. Det innebär att dessa förutsättningar måste vara uppfyllda vid såväl frivillig som tvingande skuldsanering enligt lagen. I 12 & anges förutsättningama för kronofogdemyndigheten att under olika skeden av handläggningen av ett skuldsaneringsärende avslå en ansökan. Motsvarande regel för rättens prövning finns i 23 &.

En gäldenär som är ålagd näringsförbud enligt lagen (1986:436) om näringsförbud får inte beviljas skuldsanering. Detsamma gäller en gäldenär som tidigare beviljats skuldsanering, om det inte finns synnerliga skäl för skuldsanering.

Beträffande gruppen före detta näringsidkare innehåller denna para- graf en inskränkning av möjligheten att erhålla skuldsanering. Är gäldenären ålagd näringsförbud får skuldsanering inte medges. Det spelar därvid inte någon roll hur lång tid näringsförbudet avser (jfr 5 & lagen [1986z436] om näringsförbud). Någon generell inskränk- ning av möjligheterna att erhålla skuldsanering gäller däremot inte för en gäldenär som dömts för brott utan att ha meddelats näringsförbud, vilket har berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.3.1.

I paragrafen föreskriVs vidare att en gäldenär som tidigare har erhållit skuldsanering som huvudregel inte skall kunna erhålla sådan en gång till. En gäldenär skall med andra ord kunna erhålla skuldsa- nering endast en gång under sin livstid. Denna regel är dock inte helt undantagslös. Det kan förekomma speciella undantagssituationer där det trots allt framstår som godtagbart att en gäldenär erhåller skuld- sanering en andra gång. För detta krävs dock synnerliga skäl. Tillämpningen av detta undantag förutsätts bli mycket restriktiv. Ett exempel kan vara att en person i yngre år har erhållit skuldsanering och sedan efter lång tid ånyo hamnar i en långvarig obeståndssitua- tion, t.ex. på grund av allvarlig sjukdom, förtidspensionering eller långvarig arbetslöshet. Vid en prövning som föregår ett andra beslut om skuldsanering bör särskild vikt läggas vid huruvida gäldenären har uppfyllt sina förpliktelser enligt det tidigare skuldsanerings- beslutet. Av 10 5 första stycket 5 framgår att gäldenären i sin ansökan skall lämna sådana uppgifter som är av betydelse för pröv- ningen av skuldsaneringsfrågan. En viktig sådan uppgift är givetvis

om han redan tidigare har erhållit skuldsanering.

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.3.1.

Skulderna 6 %

En skuldsanering omfattar, om inte annat föreskrivs i denna lag, alla fordringar på pengar mot gäldenären som har uppkommit före den dag då beslut meddelas enligt 13 å andra stycket att inleda skuld- sanering. Skuldsanering medför att rätten till ränta på en sådan fordran bortfaller för tiden efter nämnda dag. Skuldsaneringen får dock inskränkas till att avse de fordringar som har uppkommit före viss tidigare dag, om det är skäligt med hänsyn till omständigheterna vid skuldemas uppkomst eller andra särskilda omständigheter.

Vid skuldsaneringen får bestämmas att en fordran som avses i första stycket och som är beroende av villkor, inte är till beloppet fastställd eller inte är förfallen till betalning, inte skall omfattas av skuld- saneringen. I fråga om en sådan fordran får borgenären utan hinder av föreskrifter i annan författning bevilja anstånd med betalningen under den tid betalningsplanen enligt 8 & löper.

En skuldsanering omfattar inte

1. en fordran på familjerättsliga underhåll,

2. en fordran för vilken borgenären har panträtt eller annan för- månsrätt enligt 6 eller 7 & förmånsrättslagen (l970:979) eller reten- tionsrätt, till den del säkerheten förslår till betalning av fordran,

3. en fordran för vilken borgenären, innan beslut om att inleda skuldsanering har meddelats, har fått förmånsrätt enligt 8 & förmåns- rättslagen, såvitt avser egendom som har tagits i anspråk vid verk- ställigheten,

4. en fordran som inte är förfallen till betalning och som är beroende av att borgenären tillhandahåller en motprestation eller

5. en fordran som är tvistig.

Bestämmelsen i tredje stycket 1 gäller inte när försäkringskassan eller ett utländskt offentligt organ inträtt i den underhållsberättigades rätt till underhållsbidrag.

Paragrafen, som har utformats delvis i enlighet med Lagrådets för- slag, innehåller regler om vilka fordringar som omfattas av ett beslut om skuldsanering och har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.6.

Första stycket första meningen anger som huvudregel att en skuldsa- nering omfattar alla gäldenärens penningskulder, som har uppkommit före kronofogdemyndighetens beslut enligt 13 å andra stycket att inleda skuldsanering, om det inte föreskrivs något annat i skuldsa- neringslagen. Från denna huvudregel finns i tredje meningen ett undantag om att kronofogdemyndigheten eller rätten kan bestämma

att en skuldsanering i ett givet fall skall omfatta endast de skulder Prop. 1993/94:123 som har uppkommit före en viss tidigare dag. Ett exempel när denna möjlighet kan användas är när en konkurs beträffande gäldenären har avslutats kort tid innan han har ansökt om skuldsanering. I ett sådant fall kan fristdagen i konkursen i vissa fall vara lämplig som fristdag även i skuldsaneringsförfarandet. Något särskiljande av skulderna på annan grund än den här angivna är inte tillåtet enligt denna paragraf, utöver vad som kan följa av andra stycket. Det saknas alltså möjlighet att exempelvis besluta om totalt bortfall av äldre skulder och dess- utom nedskrivning av nyare skulder.

Huvudregeln knyter an till tidpunkten då kronofogdemyndigheten beslutar att skuldsanering skall inledas '(13 å andra stycket). Även skulder som har uppkommit efter det att gäldenären har ansökt om skuldsanering men innan kronofogdemyndigheten har förordnat om att skuldsanering skall inledas omfattas alltså av skuldsaneringen.

Enligt vad som har utvecklats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.6.1, får vanliga civilrättsliga regler tillämpas beträffande frågor om vid vilken tidpunkt en privaträttslig fordran har uppkommit. Beträf- fande offentligrättsliga fordringar gäller samma regel som för privat- rättsliga fordringar, dvs. fordringarna skall ha uppkommit före den kritiska tidpunkten för att kunna omfattas av ett beslut om skuldsa- nering (avsnitt 4.6.2). Det får ankomma på rättstillämpningen att precisera vad detta krav kan få för betydelse för olika slag av fordringar.

I andra meningen anges vad som gäller i fråga om ränta på en fordran som omfattas av en skuldsanering. Enligt lydelsen bortfaller rätten till ränta på en fordran för tiden efter den dag då det enligt 13 å andra stycket har förordnats om att skuldsanering skall inledas. Detta innebär omvänt att en borgenär i skuldsaneringsärendet på sin fordran har rätt till ränta som belöper på tiden fram till dagen för beslutet enligt 13 å andra stycket. Borgenärens rätt till ränta är givetvis beroende av att han enligt civilrättsliga regler är berättigad att tillgodogöra sig ränta på sin fordran. Om det inledda skuldsane- ringsförfarandet inte leder till ett beslut om skuldsanering påverkar denna paragraf inte borgenärens rätt att tillgodogöra sig ränta. Regeln är alltså enbart tillämplig i de fall en skuldsanering nås, vilket också framgår av ordalydelsen.

I andra stycket första meningen finns en bestämmelse som tar sikte på fordringar som är beroende av villkor, fordringar som ännu inte är till beloppet fastställda och fordringar som inte har förfallit till betalning. Vad som skall gälla för sådana fordringar får kronofogde- myndigheten eller rätten bestämma i varje enskilt fall. Bestämmelsen har kommenterats i huvudsakligen avsnitt 4.6.8.

Som exempel på fordringar som är beroende av villkor kan nämnas vissa borgensåtaganden. I—lur sådana fordringar bör behandlas har berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.6.8.

Som exempel på fordringar som inte är fastställda till beloppet kan nämnas skadeståndsfordringar. I den allmänna motiveringen har be- rörts att det ofta är anledning att bestämma att sådana fordringar inte skall omfattas av skuldsaneringen. Det gäller i vart fall om det råder en mer betydande osäkerhet om till vilket belopp fordringen-kan komma att uppgå till eller om det är osäkert när den kan komma att slutligt fastställas.

Fordringar som ännu inte är förfallna kan vara exempelvis fordringar på återbetalning av statligt studielån. Dessa typer av fordringar kan ofta ha uppkommit långt tillbaka i tiden. Förpliktelsen är dock utformad så att fordringen förfaller i olika poster, varav flera poster vid tidpunkten för inledandet av skuldsanering ännu inte har förfallit. Enligt huvudregeln i 6 & första stycket omfattas sådana fordringar av ett beslut om skuldsanering om det inte bestäms annor- lunda. Poster som redan är förfallna då skuldsaneringsförfarandet inleds behandlas givetvis enligt huvudregeln, dvs. de omfattas av skuldsaneringen. För poster som förfaller i framtiden får det med stöd av regeln i detta stycke bestämmas att dessa inte skall omfattas. Det krävs alltså ett uttryckligt ställningstagande i det enskilda fallet för att en fordran som avses i detta stycke skall falla utanför skuld- saneringen. I annat fall omfattas även dessa fordringar utan några begränsningar av skuldsaneringen (jfr specialmotiveringen till 8 5 första stycket första punkten). För återbetalning av statliga studielån skall det regelmässigt bestämmas att dessa poster inte skall omfattas av skuldsaneringen, vilket har utvecklats i den allmänna motive- ringen, avsnitt 4.6.3. Där har också berörts att hänsyn måste tas till detta när gäldenärens förbehållsbelopp fastställs (se vidare special- motiveringen till 8 5).

Om bestämmelsen i andra stycket inte utnyttjas till att bestämma att en viss fordran inte skall omfattas av en skuldsanering får det bl.a. den konsekvensen att borgenären inte kan använda sin icke-förfallna fordran till kvittning mot en fordran gäldenären har på honom. I skuldsaneringslagen finns alltså inte någon motsvarighet till reglerna om kvittning i 5 kap. konkurslagen och 20 & ackordslagen. Skälen härför har utvecklats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.6.8.

Bestämmelsen i andra stycket kan också tänkas bli aktuell när det gäller skattefordringar som inte är till beloppet fastställda eller inte har förfallit till betalning vid tidpunkten för skuldsaneringens in- ledande (se avsnitt 4.6.2).

I andra stycket andra meningen finns en regel som möjliggör för en

borgenär att bevilja anstånd med betalningen av en fordran när det med stöd av detta stycke har bestämts att den inte skall omfattas av skuldsaneringen. Regeln riktar sig först och främst till offentliga borgenärer bl.a. de studiesociala myndigheterna som med stöd av denna bestämmelse kan bevilja anstånd med betalningen av studielån under den tid betalningsplanen löper i de fall det har bestämts att återbetalningen av studielån som förfaller i framtiden inte skall omfattas av skuldsaneringen (se avsnitt 4.6.3). Det är alltså helt och hållet i den aktuella borgenärens hand att bestämma om anstånd skall beviljas i dessa fall. Gäldenären och kronofogdemyndigheten bör dock under förfarandet ta kontakt med en borgenär vars fordran faller under regeln i andra stycket första meningen för att efterhöra om och under vilka förutsättningar anstånd kan komma att beviljas. För att kunna upprätta ett ändamålsenligt förslag till betalningsplan bör gäldenären och kronofogdemyndigheten skaffa sig en uppfattning om det kan bli aktuellt med anstånd i dessa fall.

Enligt tredje stycket gäller ett antal undantag från huvudregeln i första stycket. Här anges alltså vilka fordringar som inte omfattas av en skuldsanering. Till skillnad mot regeln i andra stycket ger reglerna i detta stycke inte något utrymme för att i det enskilda fallet bestäm- ma om fordringen skall omfattas eller inte.

I första punkten anges att en skuldsanering inte omfattar fordringar på familjerättsliga underhållsbidrag. Det som avses är främst under- hållsbidrag enligt äktenskapsbalken eller föräldrabalken, oavsett om sådant underhåll utgår på grund av dom eller avtal. Men ordalydelsen medför att fordringar på familjerättsliga underhållsbidrag över huvud taget inte omfattas av en skuldsanering. Detta innebär exempelvis att fordringar som en underhållsberättigad har på underhållsbidrag enligt utländsk familjerättslig lagstiftning inte omfattas av en skuldsanering. Det sagda gäller sådana fordringar över huvud taget, dvs. oavsett om de är förfallna eller inte. Skälen för detta undantag har redovisats i den allmänna motiveringen 4.6.4. Försäkringskassans fordringar av- seende utgivna bidragsförskott omfattas däremot, vilket framgår av sista stycket.

Enligt andra punkten omfattar en skuldsanering inte sådan fordran som är förenad med panträtt. All panträtt, såväl i fast som lös egen- dom, omfattas av regeln. Det är emellertid endast till den del panten förslår till betalning av fordringen som fordringen hålls utanför skuldsaneringsförfarandet. Av paragrafen framgår också att övriga fordringar som är förenade med förmånsrätt enligt 6 eller 7 & förmånsrättslagen, liksom fordringar förenade med retentionsrätt, i detta hänseende jämställs med panträtt. Pantborgenärs eventuella restfordran, dvs. den del av borgenärens fordran som överstiger vad

pantsäkerheten har inbringat eller kommer att inbringa vid en försälj— ning omfattas i princip alltid av en skuldsanering. En pant bör alltid realiseras innan skuldsaneringsförfarandet inleds eller i samband med inledandet. Om så har skett är det inga svårigheter i de fall fordringen överstiger pantvärdet, att avgöra hur stor del av fordran som omfattas av skuldsaneringen och hur stor del som inte omfattas. Om någon realisation inte har skett får panten värderas och utifrån det får det bestämmas hur stor del av fordan som omfattas av skuld— saneringen och hur stor en eventuell restfordran är. Den senare om— fattas i princip alltid av skuldsaneringen enligt huvudregeln.

Det är endast då panten också utgör gäldenärens bostad som det i vissa fall kan finnas anledning att låta gäldenären behålla den pantsatta egendomen. Detta har berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.6.5. Även i dessa fall måste man, om fordringen överstiger pantvärdet, på något sätt bestämma hur stor den del av fordran skall anses vara som omfattas av skuldsaneringen. Detta kan göras med ledning av värderingsintyg. Enligt allmänna bevisbörderegler är det vid en tvingande skuldsanering i sista hand den borgenär som gör gällande en fordran med pantsäkerhet som har att visa till vilket belopp panten förslår. Givetvis svarar panten efter en skuldsanering för det återstående fordringsbeloppet. Den eventuella restfordran som man på sådant sätt kan få fram omfattas i princip alltid av skuld— saneringen.

I tredje punkzen anges, att om en borgenär före kronofogdemyndig- hetens beslut att inleda skuldsanering har fått förmånsrätt enligt 8 & förmånsrättslagen för sin fordran till följd av utmätning eller betalningssäkring, inte heller denna fordran skall omfattas av ett skuldsaneringsbeslut, såvitt avser egendom som har tagits i anspråk vid verkställigheten. Denna regel är parallell till regeln i andra punkten. Undantaget avser alltså enbart fordringar för vilka verk— ställighet rent faktiskt har skett, såtillvida att viss egendom skall ha omhändertagits. Själva beslutet om utmätning grundar inte någon undantagsrätt.

Enligt fjärde punkten omfattas inte fordringar, som är beroende av att borgenären tillhandahåller gäldenären en motprestation även i framtiden, av en skuldsanering. Detta gäller till den del fordran inte är förfallen till betalning. Förfallen del av en sådan fordran omfattas däremot av skuldsaneringen enligt huvudregeln. Skälen för detta un— dantag har redovisats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.6.7.

Enligt femte punkten omfattar en skuldsanering inte tvistiga fordringar. Det innebär att en fordran som gäldenären bestrider inte omfattas av skuldsaneringen oavsett på vilken grund den bestrids. Skälen härför har utvecklats i den allmänna motiveringen, avsnitt

4.6.10. Det ankommer alltså inte på kronofogdemyndigheten eller rätten att fastställa huruvida det föreligger ett fordringsförhållande. Kronofogdemyndigheten eller rätten skall inte heller i ett skuldsane— ringsärende avgöra frågor om innehållet i en förpliktelse. I de fall gäldenären bestrider ett krav och gör en motfordran gällan- de får det avgöras enligt civilrättsliga regler om den är kvittningsgill. Någon särskild reglering härav görs alltså inte inom ramen för skuld- saneringsförfarandet (se den allmänna motiveringen, avsnitt 4.6.10 och jfr vad som har anförts beträffande kvittning i övrigt i den all— männa motiveringen, avsnitt 4.4 och 4.6.8). Av fjärde stycket framgår att undantaget i tredje stycket första punkten för familjerättsliga underhållsbidrag inte gäller för ett offentligt organ som har inträtt i den underhållsberättigades rätt till underhållsbidrag. Härmed avses främst försäkringskassans regress- krav enligt 15 & lagen (l964:143) om bidragsförskott eller 12 5 lagen (1984le95) om förlängt bidragsförskott för studerande. Ordalydelsen innebär att dessutom motsvarande fordringar som görs gällande av ett utländskt offentligt organ innefattas. Dessa fordringar omfattas alltså av en skuldsanering enligt huvudregeln i första stycket. Detta berör emellertid inte eventuella framtida regresskrav. Skälen för detta har berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.6.4.

Innehållet i en skuldsanering 7 5

Alla fordringar som enligt 6 & omfattas av skuldsaneringen har lika rätt.

Utan hinder av första stycket får

1. en fordran ges sämre rätt, om borgenären samtycker eller

2. en borgenär vars fordran är på mindre belopp ges full betalning, om det är skäligt med hänsyn till omfattningen av skulderna och öv- riga omständigheter.

I 26 å föreskrivs vad som skall gälla i fråga om fordringar som inte har anmälts i ärendet.

I första stycket slås grundsatsen fast att alla fordringar som enligt 6 & omfattas av skuldsaneringen har lika rätt vid den. Detta gäller såväl vid tvingande som frivillig skuldsanering enligt lagen. Denna likabehandlingsprincip har redovisats i den allmänna motiveringen, bl.a. avsnitt 4.1.

Från huvudregeln i första stycket ges i andra stycket möjligheter till vissa undantag. Dessa undantag har behandlats i den allmänna moti- veringen, avsnitt 4.6.9.

Prop. 1993/941123

I första punkten i andra stycket klargörs att en fordran kan ges Prop. 1993/94:123 sämre rätt om borgenären samtycker till det. Det krävs alltså ett ut- tryckligt samtycke från den berörde borgenären enligt denna punkt. Det är inte tillräckligt att borgenären underlåter att höra av sig (jfr 20 å andra stycket) för att tillämpa denna undantagsregel. Det är inget som hindrar att kronofogdemyndigheten eller rätten tar initiativ till tillämpning av denna punkt. Ett sådant initiativ riktat till en viss borgenär faller innanför ramen för den allmänna utredningsskyldighet som åvilar kronofogdemyndigheten respektive rätten. Ett fall då så- dant initiativ kan vara tänkbart att ta är när behovet av skuldsanering är uppenbart men där det råder tveksamhet om huruvida gäldenären verkligen klarar av följderna av ett tänkt skuldsaneringsbeslut och man genom avsteg från likabehandlingsprincipen uppnår att gälde- nären får bättre förutsättningar att klara av att rätta sig efter beslutet. Det är dock borgenären som har det avgörande inflytandet över re- gelns tillämpning, och det även vid tvingande skuldsanering.

I andra punkten i andra stycket föreskrivs att kronofogdemyndig- heten eller rätten kan bestämma att borgenärer med en fordran som inte överstiger ett visst mindre belopp kan ges full utdelning i skuld- saneringsärendet trots att andra borgenärer får vidkännas nedskriv- ning av sina fordringar. Härmed avses fall då det i skuldsanerings— ärendet förekommer "småfordringar". För att dessa skall kunna få full utdelning i skuldsaneringsärendet skall det vara frågan om verkligen små fordringar. Fordringarna skall dels vara små i förhål- lande till övriga fordringar i ärendet och dels små även absolut sett.

I tredje stycket erinras genom en hänvisning till 26 5 om att de fordringar som inte har anmälts i ärendet drabbas av total preklusion, dvs. sådana fordringar kan inte längre göras gällande.

85

Vid en skuldsanering skall bestämmas

1. vilka fordringar som enligt 6 5 skall omfattas av skuldsaneringen och vad som enligt 7 & skall gälla för dem,

2. vilket belopp som skall fördelas mellan borgenärerna,

3. en betalningsplan som visar när och hur kvarstående belopp av varje borgenärs fordran skall betalas.

Belopp som avses i första stycket 2 skall bestämmas så att skuld- saneringen tar i anspråk gäldenärens samtliga tillgångar och in— komster efter avdrag för vad som skall förbehållas gäldenären för hans och hans familjs försörjning. Därvid skall bestämmelserna i 15 kap. 6 a & utsökningsbalken om förbehållsbelopp vara vägledande. Vid skuldsaneringen får bestämmas att förbehåll även skall göras för betalning av en fordran som, enligt 6 & tredje stycket eller beslut som fattas med stöd av 6 5 andra stycket, inte omfattas av

skuldsaneringen.

Av fördelningen enligt första stycket 2 skall framgå hur stor pro- centandel av fordringamas belopp som skall kvarstå.

Den betalningsplan som skall bestämmas enligt första stycket 3 skall löpa under fem år, om det inte finns särskilda skäl att bestämma en längre eller kortare tid.

Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen, särskilt avsnitt 4.5 .

I paragrafens första stycke räknas i tre olika punkter upp vad som skall bestämmas i en skuldsanering. Detta gäller såväl en frivillig (se 20 å) som en tvingande (se 24 &) skuldsanering. Av 18 & följer att de uppgifter som anges i denna paragraf skall framgå redan av det för- slag till skuldsanering som skall upprättas.

Enligt första punkten skall anges vilka fordringar som enligt 6 (& omfattas av skuldsaneringen. Vilka kända fordringar som omfattas måste alltså räknas upp i förslaget. Det skall också anges vad som enligt 7 & skall gälla för de fordringar som omfattas av skuldsane- ringen. Det innebär att det skall i beslutet anges för vilka fordringar likabehandlingsprincipen tillämpas och för vilka fordringar något av undantagen i 7 5 andra stycket tillämpas.

Finns det fordringar av det slag som avses i 6 & tredje stycket skall det av skuldsaneringen framgå att dessa helt eller delvis faller utanför skuldsaneringen, även om det inte är någon förutsättning att detta ut- tryckligen anges i skuldsaneringen för att de materiella reglerna i 6 & tredje stycket skall gälla. Om en fordran som faller under 6 & andra stycket förekommer bland fordringarna mot gäldenären måste det vid skuldsaneringen anges om en sådan fordran skall omfattas eller inte av skuldsaneringen. I skuldsaneringen skall det alltså uttryckligen tas ställning till denna fråga. Om det beträffande en sådan fordran inte klart skulle anges att den inte omfattas innebär det att fordringen omfattas av skuldsaneringen.

Enligt andra punkten skall det anges vilket belopp som skall för- delas mellan borgenärerna. Gäldenären bör i regel inte ha några till- gångar att fördela mellan borgenärerna. Eventuella mer värdefulla tillgångar bör redan vara realiserade när gäldenären ansöker om skuldsanering. I praktiken är det endast frågan om att fördela gäldenärens framtida inkomster, efter avdrag för förbehållsbeloppet, mellan borgenärerna enligt vad som följer av 7 &. Det skall alltså räknas fram ett s.k. betalningsutrymme, dvs. i praktiken hur stor del av gäldenärens framtida inkomster som skall betalas till borgenärerna.

Enligt andra stycket skall beloppet enligt första stycket andra punkten bestämmas så att avdrag först görs för vad som skall för- behållas gäldenären för hans och hans familjs försörjning. Därvid

skall reglerna i 15 kap. 6 a & utsökningsbalken vara vägledande i Prop. 1993/94:123 tillämpliga delar. Dessa regler är dock inte absolut bindande. Det skall i en skuldsanering vara möjligt att hantera även denna fråga med ett visst mått av flexibilitet. När det gäller vanliga levnads- kostnader som mat och liknande hushållsutgifter finns det sällan anledning att frångå de schabloner som följer av regeln i utsök- ningsbalken. I den allmänna motiveringen, avsnitt 4.6.5 har berörts att det däremot i vissa fall kan finnas skäl att frångå schablonen avseende bostadskostnader. Det avser främst de fall där gäldenären bör få bo kvar i sin ägda bostad. Det kan emellertid inte komma i fråga att avvika från schablonen i någon vidare mån. Beträffande be- talning av skatt och av underhållsbidrag innebär detta att gäldenären i princip får förbehålla sig vad han faktiskt skall betala. I den allmänna motiveringen, avsnitt 4.6.3, har utvecklats att det för de där behandlade skulderna regelmässigt med stöd av regeln i 6 5 andra stycket bör bestämmas att de inte skall omfattas av skuldsaneringen. Gäldenären måste då få förbehålla sig ett belopp för betalningen av sådana skulder.

Det är dock inte något absolut krav att betalningsutrymme ges för fordringar som avses i andra stycket. I många fall torde fordringar som nu avses vara sådana som inte kommer att aktualiseras under betalningsperioden. Givetvis skall de i så fall inte ges något betal- ningsutrymme. I vissa fall, som exempelvis framtida studielånsbe- talningar, är det regelmässigt tvärtom så att de helt klart kommer att behöva ges utrymme för betalningar under betalningsperioden i de fall det bestäms att de inte skall omfattas av skuldsaneringen. Det är endast till fordringar av den klara karaktären som hänsyn bör tas när beloppet enligt första stycket andra punkten skall bestämmas. Om den aktuelle borgenären beviljar anstånd med betalningen enligt 6 5 andra stycket andra meningen skall naturligtvis inget belopp förbehållas gäldenären. Annorlunda kan det förhålla det sig med betalningen av skulder som enligt 6 & tredje stycket inte omfattas av skuldsane- ringen. Beträffande vissa sådana fordringar måste gäldenären alltid få förbehålla sig ett belopp för betalning av dem. Det gäller exempel- vis betalning av familjerättsliga underhållsbidrag. 1 de fall det förekommer en fordran som faller under 6 & tredje stycket 4 skall en sådan regelmässigt också beaktas när beloppet enligt första stycket 2 skall bestämmas. Däremot bör gäldenären aldrig få förbehålla sig nå- got belopp för betalning av tvistiga fordringar (6 & tredje stycket 5). När det gäller fordringar som faller under 6 & tredje stycket 2 och 3, skall dessa betalas av säkerheten. Något förbehåll för betalning av sådana fordringar aktualiseras då inte. Endast i de fall man valt att låta gäldenären bo kvar i sin ägda bostad kan det bli aktuellt att

förbehålla gäldenären ett belopp för betalning av den del av pant- fordringen till vilken säkerheten förslår (se avsnitt 4.6.5).

Av tredje stycket följer att det för varje fordran som omfattas av skuldsaneringen skall anges hur stor procentandel av det belopp som annars skulle ha betalats som skall betalas inom ramen för skuldsane- ringen. Det som här skall anges är alltså hur mycket som gäldenären totalt skall betala av varje fordran som omfattas av skuldsaneringen. Är den totala skuldbördan av de fordringar som omfattas av skuldsa- neringen på 750 000 kr och kan gäldenären betala 2 500 kr i måna- den under fem år innebär det att betalningsutrymmet är 150 000 kr, dvs. gäldenären kan då betala 20 procent av fordringamas belopp. Om samtliga fordringar omfattas av likabehandlingsprincipen enligt 7 5 första stycket innebär det att varje fordran också skall betalas med 20 procent. Nedsättningsprocenten är då 80. Det bör i skuldsa- neringen erinras om att det gäldenären skall betala inte löper med ränta (se 6 5 första stycket andra meningen).

För de fordringar som omfattas av någon av undantagsreglerna i 7 & andra stycket bör för det första anges vilken undantagsregel som har tillämpats och vad den har medfört i varje enskilt fall. I de fall 7 & andra stycket 1 tillämpas skall det av beslutet framgå kvarstående procentandel och återstående belopp i enlighet med huvudregeln. När det gäller tillämpningen av 7 5 andra stycket 2 på "småfordringar" finns det ingen anledning att ange någon procentandel eftersom hela fordringen skall betalas i dessa fall. Lämpligen bör dessa fordringar också betalas till fullo vid ett enda tillfälle och så snart som möjligt.

En betydelsefull del av det som skall bestämmas i en skuldsanering är den betalningsplan som skall ange när och hur återstående belopp skall betalas vilket framgår av tredje punkten. Om gäldenären inte har något utrymme för betalning till borgenärerna är det givetvis inte aktuellt att bestämma någon betalningsplan. Av ordalydelsen framgår att det måste finnas något kvarstående belopp att fördela. Denna punkt har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.5.1.

Normalt bör en femårig betalningsperiod tillämpas. Några större av- vikelser härifrån bör aldrig förekomma, vilket framgår av jjära'e stycket. Det är dock tänkbart att "avrunda" perioden så att den löper till ända vid t.ex. ett halvårs- eller kvartalsskifte. I beslutet skall också klart anges hur betalningsskyldigheten skall fullgöras. Detta är givetvis en viktig del av skuldsaneringen. Som har utvecklats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.5.1, är det ingen myndighet eller annan institution som administrerar betalningarna under betalnings- perioden eller kontrollerar att gäldenären följer sina åligganden enligt planen. Det är i stället i första hand gäldenärens och de inblandade borgenäremas sak att bestämma hur betalningarna enligt planen skall

fullgöras. Ibland kan det finnas anledning för kronofogdemyndigheten Prop. 1993/94:123 att under hand ta kontakt med en eller flera borgenärer i denna fråga. Hur betalningsplanen skall utformas måste alltså bestämmas i varje enskilt fall. Ett sätt kan vara att ett visst belopp månatligen sätts in på ett särskilt konto, för att sedan exempelvis en gång per år fördelas mellan borgenärerna. Ett annat sätt är att gäldenären, med eller utan föregående avisering, varje månad betalar ett visst belopp direkt till varje borgenär. Naturligtvis är det möjligt att i betalningsplanen bestämma sig för någon annan lösning. Det som är viktigt är att lös- ningen kan förväntas bli ändamålsenlig i varje enskilt fall.

Ansökan om skuldsanering 9 &

En ansökan om skuldsanering skall göras skriftligen hos krono- fogdemyndigheten i det län där gäldenären är bosatt. Ar gäldenären inte bosatt i Sverige, skall ansökan göras hos Kronofogdemyndigheten i Stockholms län. Har ansökan gjorts hos en kronofogdemyndighet som inte är behörig, skall ärendet genast lämnas över till den kronofogdemyndighet som enligt vad handlingarna visar är behörig.

Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av gäldenären.

Paragrafen innehåller vissa regler om ansökans form och om forum. Regleringen har redovisats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.1.

I första stycket föreskrivs att ansökan skall vara skriftlig. Detta är alltså ett absolut formkrav från vilket några avsteg inte får före- komma. Vidare anges här vilken kronofogdemyndighet som är behö- rig att ta upp en ansökan om skuldsanering. Ansökan skall således ges in till kronofogdemyndigheteni det län där gäldenären är bosatt. Om gäldenären inte är bosatt i Sverige skall ansökan ges in till Kronofogdemyndigheten i Stockholms län. Bestämmelsen kan t.ex. bli tillämplig för en gäldenär som inte är bosatt i Sverige men som har hemvist i Sverige därför att han är folkbokförd här. Forumregeln överensstämmer i sak till stora delar med vad som gäller för utsök- ningsmål enligt 2 kap. 3 5 andra stycket utsökningsbalken och i den summariska processen enligt 6 5 lagen (1990:746) om betalningsföre— läggande och handräckning. Om en ansökan har givits in till en kronofogdemyndighet som inte är behörig skall ärendet lämnas över till den myndighet som enligt vad ansökningshandlingama visar är behörig. Detta stämmer överens med vad som enligt 2 kap. 4 5 första stycket utsökningsbalken gäller för utsökningsmål och för den summariska processen enligt 8 5 lagen (1990:746) om betalningsföre- läggande och handräckning. I dessa fall skall ansökningen alltså inte

avvisas eller avslås.

Av andra stycket framgår att ansökningen skall vara egenhändigt undertecknad av gäldenären. Detta innebär att det exemplar av ansök- ningen (blanketten) som ges in till kronofogdemyndigheten skall vara egenhändigt undertecknat av gäldenären. Härav följer bl.a. att telefax inte kan användas. Ansökan kan endast undertecknas av gäldenären själv och inte av ett eventuellt ombud. Detta krav på ett under- tecknande av gäldenären själv hänger samman med kravet i 10 å andra stycket att uppgifterna i ansökan skall lämnas på heder och samvete.

105

Ansökan skall innehålla ]. uppgifter om gäldenären i de hänseenden som anges i 33 kap. 1 5 första stycket rättegångsbalken samt uppgift som visar att han har hemvist i Sverige, '

2. en förteckning över gäldenärens tillgångar och skulder med upp- gift om varje borgenärs namn, person- eller organisationsnummer, postadress och telefon,

3. uppgift om gäldenärens inkomster och utgifter,

4. uppgift om förhållanden som avses i 4 & tredje stycket,

5. de uppgifter om gäldenärens och hans familjs personliga och ekonomiska förhållanden som i övrigt är av betydelse för prövning av frågan om skuldsanering skall inledas.

Uppgifterna enligt första stycket skall lämnas av gäldenären på heder och samvete.

I paragrafen finns de huvudsakliga reglerna om vad en ansökan om skuldsanering skall innehålla.

I första stycket finns en katalog med fem punkter över uppgifter som ansökan skall innehålla. Det är alltså obligatoriskt för gäldenären att lämna alla de uppgifter som här föreskrivs. Vid brister härvidlag anges i 11 5 vad följderna kan bli. Som har framhållits i den all- männa motiveringen, avsnitt 4.7.1, är det av största vikt att gälde- nären lämnar korrekta och fullständiga uppgifter om sig själv och sina ekonomiska förhållanden m.m. För att underlätta ansökningsförfaran- det bör särskilda ansökningsblanketter med tillhörande anvisningar tillhandahållas.

Enligt den första punkten skall ansökan innehålla uppgifter om gäldenären i de hänseenden som anges i 33 kap. l 5 första stycket rättegångsbalken. Härmed avses namn. adress, yrke, personnummer och telefonnummer m.m. Vidare anges i denna punkt att gäldenären skall lämna uppgift som visar att han har hemvist i Sverige. Hemvist i Sverige är ett villkor för skuldsanering, vilket framgår av 4 5.

I andra punkten anges att gäldenären till ansökan skall foga en

förteckning över sina tillgångar och skulder. Beträffande såväl till- gångar som skulder skall uppgifterna vara kompletta. Det innebär beträffande skulderna att borgenär, uppkomstdatum, belopp, förfallo- dag, räntesatser m.m. skall anges. Av lydelsen framgår uttryckligen att vissa bestämda uppgifter om borgenärerna skall lämnas. I de fall en fordran är förenad med någon form av säkerhetsrätt, exempelvis pant eller borgen, bör det också anges. Vidare krävs att uppgift i förekommande fall lämnas om borgensåtaganden som gäldenären själv har gjort, även om borgensansvaret inte har utkrävts vid tidpunkten för ansökans ingivande, eftersom borgensansvaret kan komma att omfattas av ett eventuellt skuldsaneringsbeslut (se 6 5 andra stycket). Det är lämpligt att bifoga kopior av relevanta lånehandlingar och liknande. Vad tillgångssidan beträffar skall all fast egendom uppges, hel- eller delägd. Vad gäller lös egendom skall bo- stadsrätt, aktier och andra värdepapper, andelar i fonder och döds- bon, banktillgodohavanden, fordringar och kontanter i den mån något sådant finns givetvis redovisas. Vad lös egendom som utgörs av lösa saker beträffar skall sådant som har ett inte obetydligt marknadsvärde uppges. Det innebär att bilar, båtar, mer värdefulla smycken och konst m.m. skall redovisas. Däremot behöver inte normala möbler, husgeråd och kläder och liknande redovisas. I de fall lös egendom är belastad med någon form av säkerhetsrätt bör detta anges.

I tredje punkten anges att gäldenären skall lämna uppgift om sina inkomster och utgifter. Med inkomster avses inkomst av tjänst (lön före skatteavdrag) och kapital, naturaförmåner, underhållsbidrag eller bidragsförskott för hemmavarande barn, barnbidrag, bostadsbidrag, andra sociala förmåner m.m. Med utgifter avses reskostnader till och från arbetet, underhållsbidrag, barnomsorgskostnader, bostadskostnad m.m. Inkomst av näringsverksamhet skall inte förekomma eftersom lagen inte avser näringsidkare. Övriga normala hushållsutgifter som exempelvis kostnader för kläder och mat behöver inte anges särskilt.

I den färde punkten, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, anges att gäldenären skall lämna uppgift om förhållanden som avses i 4 & tredje stycket. Härmed avses vilka ansträngningar gäldenären har gjort för att fullgöra sina förpliktelser. Om gäldenären inte har fullgjort sina förpliktelser skall det i ansökan anges vilka försök som gjorts för att nå en uppgörelse med borgenärerna och var- för dessa försök har misslyckats. Såsom har framhållits i den all- männa motiveringen förutsätts att sådana försök har gjorts på egen hand eller under medverkan av t.ex. kommunala budgetrådgivare innan en ansökan om skuldsanering ges in till kronofogdemyndig- heten. I de fall gäldenären har tagit emot budgetrådgivning eller motsvarande bör han till ansökan foga den utredning som därvid har

gjorts. Denna punkt innebär vidare att gäldenären i sin ansökan skall Prop. 1993/94:123 redogöra för omständigheterna kring skuldernas uppkomst. Härmed

avses sådant som anledningen till skuldsättningen m.m. Gäldenären skall enligt denna punkt även i övrigt lämna sådana uppgifter som kan vara av betydelse vid den allmänna skälighetsbedömningen som skall

göras i varje skuldsaneringsärende.

I femte punkten anges slutligen att gäldenären skall ange de omstän- digheter i övrigt beträffande sina egna och övriga familjemedlemmars personliga och ekonomiska förhållanden som kan vara av betydelse i skuldsaneringsärendet. Detta innebär normalt att gäldenären skall lämna uppgifter avseende övriga familjemedlemmar i de hänseenden som anges i punkterna 1-4. Enligt denna punkt krävs också att gäldenären i övrigt lämnar upplysningar om sina och andra familje- medlemmars arbetsförhållanden, utbildning och yrkeserfarenhet.

Enligt andra stycket skall uppgifterna enligt första stycket lämnas av gäldenären själv på heder och samvete.

Bristfällig ansökan 11 5

Om en ansökan är bristfällig, skall kronofogdemyndigheten före- lägga gäldenären att avhjälpa bristen. Av föreläggandet skall framgå att ansökan kan avvisas om föreläggandet inte följs. Föreläggandet behöver inte delges.

Kronofogdemyndigheten skall avvisa en ansökan om skuldsanering, om den är så bristfällig att den inte kan läggas till grund för prövning i sak och gäldenären inte har följt ett föreläggande att avhjälpa bristen.

Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, innehåller regler om att en ansökan om skuldsanering i vissa fall skall avvisas.

Är ansökan bristfällig i något hänseende skall gäldenären föreläggas att komplettera den, vilket framgår av första stycket. Ett sådant före- läggande skall innehålla en upplysning om att ansökningen kan kom- ma att avvisas om nöjaktig komplettering inte sker. Av paragrafen framgår uttryckligen att föreläggandet inte behöver delges. Det inne- bär att det kan sändas i ett vanligt brev till den adress som uppgetts i ansökan. Om gäldenären - trots föreläggandet - inte kompletterar ansökan föreskriver andra stycket att kronofogdemyndigheten skall avvisa ansökan om den är så bristfällig att den inte kan läggas till grund för prövning i sak. I förekommande fall bör ett sådant avvis- ningsbeslut meddelas så snart som möjligt. Innebörden av regeln är inte att varje liten brist i ansökan skall medföra omedelbart av-

visande. Bristen måste vara av viss väsentlighet, vilket kommer till Prop. 1993/94:123 uttryck genom kravet på att bristen skall medföra att. ansökan inte kan prövas i sak. Å andra sidan innebär ordalydelsen att det inte behöver vara uppenbart att bristerna är sådana att ansökan inte kan sakprövas. Förhållandevis höga krav kan alltså ställas på gäldenären i detta hänseende. Det finns också anledning att i detta sammanhang erinra om den allmänna serviceskyldighet som åligger kronofogdemyndig- heten enligt 4 och 5 åå förvaltningslagen (jfr också förordningen [1980:900] om statliga myndigheters serviceskyldighet).

Ett avvisningsbeslut enligt denna paragraf kan överklagas, vilket sägs i 29 &.

Avslag hos kronofogdemyndigheten 12 5

Om det av ansökan om skuldsanering eller annan tillgänglig utred- ning framgår att gäldenären inte uppfyller villkoren enligt 4 & eller inte kan beviljas skuldsanering på grund av 5 &, skall kronofogde- myndigheten avslå ansökan.

Om det, sedan beslut har fattats enligt 13 å andra stycket om att inleda skuldsanering, framkommer att förutsättningama för skuld- sanering enligt denna lag inte är uppfyllda skall kronofogdemyn— digheten avslå ansökan. Ansökan får också avslås, om gäldenären inte inställer sig personligen vid ett sammanträde eller om han i övrigt inte medverkar vid ärendets handläggning.

I paragrafens första stycke, som har utformats i enlighet med Lag- rådets förslag, föreskrivs att kronofogdemyndigheten skall avslå en ansökan om skuldsanering om det av gäldenärens ansökan framgår att de grundläggande förutsättningama enligt 4 & inte är uppfyllda eller att hinder föreligger enligt 5 &. Det innebär att det är gäldenären som i sin ansökan har att visa att de nämnda villkoren är uppfyllda. Om gäldenären inte har lyckats att göra det skall kronofogdemyndigheten avslå ansökan. Kronofogdemyndigheten skall i dessa fall alltså inte införskaffa någon ytterligare utredning. Om annan utredning finns tillgänglig skall den dock givetvis beaktas. Det innebär att det någon gång kan framgå av ansökan sammantagen med annan utredning att förutsättningama för skuldsanering brister så att ansökningen skall avslås. Men det innebär också att den övriga utredningen som kan finnas tillgänglig kan få betydelse på det sättet att det därigenom inte är möjligt att avslå ansökan med stöd av denna bestämmelse. Som har framhållits i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.2 är denna initiala materiella prövning ett viktigt moment. Det är givetvis onödigt att inleda ett skuldsaneringsförfarande om det redan från

början framstår som klart att ansökningen inte kan leda till ett beslut om skuldsanering. Denna regel skall komma till tillämpning huvud- sakligen i de fall då det finns en komplett ansökan att ta ställning till. Kompletteringsförfarandet enligt 11 5 skall alltså i första hand användas vid bristfälliga ansökningar. Det kan dock förekomma att det med en gång framstår som uppenbart att ansökningen inte under några omständigheter kan komma att bifallas. I sådana fall är det av flera skäl onödigt att över huvud taget inleda ett kompletterings- förfarande. Det kan givetvis inträffa att det inte heller efter en komplettering enligt 11 & framgår att förutsättningama för skuld- sanering enligt lagen är uppfyllda. Ansökningen skall då med tillämp- ning av denna regel avslås. Ett beslut om avslag får också meddelas om det av annan tillgänglig utredning, exempelvis ett yttrande inhämtat enligt 13 & första stycket, framgår att någon av förut- sättningama för skuldsanering enligt lagen brister. Ett avslagsbeslut kan överklagas (se 29 5). En gäldenär vars ansökan har avslagits är också oförhindrad att ge in en ny ansökan till kronofogdemyndig- heten.

I paragrafens andra stycke föreskrivs att kronofogdemyndigheten när som helst under handläggningen av ett skuldsaneringsärende kan avslå ansökan. Ett beslut om avslag skall sålunda meddelas så snart det genom den fortsatta utredningen framgår att de i lagen angivna förutsättningama för skuldsanering inte är uppfyllda. Den nu nämnda avslagsmöjligheten får betydelse efter det att kronofogdemyndigheten har beslutat att inleda skuldsanering (se 13 å andra stycket) fram till det att gäldenären tillsammans med kronofogdemyndigheten har upp- rättat ett förslag om skuldsanering (se 18 & första stycket), dvs. under utredningens gång hos kronofogdemyndigheten. Regeln medger dock enligt sin ordalydelse att ett avslagsbeslut meddelas även på ett senare stadium, dvs. efter det att ett förslag om skuldsanering har upprättats. Det förutsätts emellertid att det kommer att tillhöra de verkliga un- dantagen att avslag meddelas på detta sena stadium. Av sista me— ningen framgår att bristande medverkan från gäldenärens sida kan leda till att ansökningen avslås.

Inledande av skuldsanering

135

Kronofogdemyndigheten skall i den utsträckning det behövs inhämta upplysningar om gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden från andra myndigheter. Kronofogdemyndigheten får också om det finns särskilda skäl hålla sammanträde som avses i 16 & för att avgöra om skuldsanering skall inledas.

Om kronofogdemyndigheten inte enligt 11 & avvisar eller enligt Prop. 1993/94:123 12 5 första stycket avslår en ansökan om skuldsanering, skall myn- digheten snarast besluta att skuldsanering skall inledas.

Paragrafen, som har utformats delvis i enlighet med Lagrådets förslag, har behandlat i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.3 och 4.7.4.

I paragrafens första stycke anges att kronofogdemyndigheten är skyldig att se till att myndigheten har tillgång till den utredningen om gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden som är nödvän- dig, innan kronofogdemyndigheten tar ställning till om skuldsanering skall inledas. För det första skall givetvis en komplett och korrekt ansökan finnas (se 10 5). För det andra har kronofogdemyndigheten i egenskap av såväl verkställande myndighet som borgenärsföreträda- re i vissa sammanhang regelmässigt tillgång till relevant information om gäldenärens personliga förhållanden. Denna information skall till- föras ärendet. l paragrafen föreskrivs att kronofogdemyndigheten därutöver normalt bör införskaffa upplysningar från vissa andra myndigheter, exempelvis sociala myndigheter (jfr 7 & förvaltnings- lagen). Sådana upplysningar kan lämpligen inhämtas från socialnämn- den och bör då kunna avges av en tjänsteman inom socialtjänsten. Det ställs således inte något krav på att socialnämnden som sådan yttrar sig i ärendet. Omvänt är det givetvis inget som hindrar att socialnämden i vissa fall yttrar sig exempelvis i frågan om en skuldsanerings betydelse för gäldenärens sociala rehabilitering. Med uttrycket "upplysningar" i lagtexten avses att myndigheten lämnar information om gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden som redan är kända för myndigheten. En myndighet som tillfrågas om upplysningar av kronofogdemyndigheten skall alltså inte göra någon egen utredning i anledning av kronofogdemyndighetens för- frågan. I många fall kan dock en sådan utredning redan finnas, vilket har berörts i den allmänna motiveringen, bl.a. avsnitt 4.1. I sådana fall skall givetvis den utredningen överlämnas till kronofogdemyndig- heten. I de flesta fall torde det inte vara nödvändigt att på detta stadium inhämta ytterligare upplysningar än som nu nämnts. De sekretessfrågor som kan uppkomma med anledning av detta har berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.5 och behandlas också i specialmotiveringen till 37 &. Vidare föreskrivs här att kronofogdemyndigheten får hålla ett sammanträde inför ställnings- tagandet i frågan om skuldsanering skall inledas. Genom hänvis- ningen här till 16 å och hänvisningen i 17 & till 16 & kan såväl gäldenären som borgenärerna och andra kallas till ett sådant sammanträde. Det får förutsättas att det endast är verkliga undantagsfall som det skall vara nödvändigt att hålla ett sammanträde

på detta stadium. Normalt skall beslutet att inleda skuldsanering Prop. 1993/94:123 kunna fattas efter en enbart skriftlig handläggning.

Av paragrafen framgår också att reglerna - såväl vad gäller in- hämtande av upplysningar som att hålla sammanträde - i detta stycke är fakultativa. Ibland kan det vara så att kronofogdemyndigheten redan förfogar över all den utredning som behövs. I sådant fall behöver inte upplysningar begäras från sociala eller andra myndig- heter eller sammanträde hållas.

Paragrafens andra stycke innehåller en anvisning för kronofogde- myndigheten att snarast pröva om skuldsanering skall inledas. Det är viktigt att kronofogdemyndigheten så snart den intiala prövningen enligt 11 å och 12 & första stycket har gjorts utan onödigt dröjsmål beslutar att skuldsanering skall inledas. Det är viktigt att ärenden om skuldsanering handläggs så skyndsamt som möjligt. Det är också vik- tigt att beslutet om att inleda skuldsanering dokumenteras i ett form- ligt beslut, eftersom beslutet och den dag det har fattats har stor betydelse i olika sammanhang (se bl.a. 6 och 25 55).

145

När beslut har meddelats om att inleda skuldsanering skall krono- fogdemyndigheten genast genom en kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar uppmana var och en som har en fordran mot gäldenären att skriftligen anmäla sin fordran till kronofogdemyndigheten senast en månad från dagen för kungörelsens införande. Om det finns särskilda skäl, kan kronofogdemyndigheten införa kungörelsen även i en eller flera ortstidningar. Kronofogdemyndigheten kan också förlänga fristen till två månader om det finns särskilda skäl.

I paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, anges att kronofogdemyndighetens beslut enligt 13 å andra stycket att inleda skuldsanering genast skall kungöras i Post- och Inrikes Tid- ningar. I kungörelsen skall borgenärerna uppmanas att anmäla sina fordringar till kronofogdemyndigheten inom en månad från dagen för kungörelsens införande. Underlåtenhet från en borgenärs sida att i rätt tid anmäla sin fordran får proklamaeffekt, dvs. fordringen kommer i enlighet med vad som anges i 6 5 att omfattas av ett even— tuellt beslut om skuldsanering, men borgenären får ingen utdelning och kan inte heller senare i något annat sammanhang göra fordringen gällande. Av 26 & framgår nämligen att en fordran som omfattas av skuldsaneringen endera sätts ned eller faller bort helt. Om en borgenär inte är känd i skuldsaneringsärendet, innebär det att hans fordran alltid faller bort helt, dvs. gäldenärens betalningsskyldighet för en sådan fordran upphör i och med skuldsaneringen. Givetvis gäller detta inte för sådana fordringar som enligt 6 & tredje stycket

inte omfattas av skuldsaneringen. I motsats till vad som är' fallet enligt lagen (l981:131) om kallelse på okända borgenärer tar denna paragraf sikte på samtliga borgenärer, inte enbart okända sådana. Beträffande redan kända borgenärer, dvs. huvudsakligen sådana som har omnämnts i gäldenärens ansökan, inträder dock ingen proklama- effekt, om de underlåter att anmäla sina fordringar (se vidare specialmotiveringen till 26 å). Rent formellt gäller denna regel också kronofogdemyndigheten i egenskap av borgenärsföreträdare för staten. Det får dock förutsättas att gäldenärens ansökan redan då beslut fattas om att inleda skuldsanering har kompletterats med sådana fordringar där kronofogdemyndigheten företräder staten eller något annat offentligt organ, om gäldenären själv inte angivit dessa fordringar. När det gäller det allmännas fordringar på skatter och avgifter företräds staten emellertid av skattemyndigheten (se det föreslagna tillägget i 2 & lagen (1993:892) om ackord rörande statliga fordringar m.m.) och inte av kronofogdemyndigheten, vilket innebär att det inte kommer att bli alltför vanligt förekommande att krono- fogdemyndigheten i ett skuldsaneringsärende uppträder som borge- närsföreträdare. I de fall det allmänna företräds av annan myndighet har den att på samma sätt som alla andra borgenärer bevaka sina intressen enligt vad som föreskrivs i denna paragraf.

Om särskilda skäl finns kan kronofogdemyndigheten låta införa kungörelsen, förutom i Post- och Inrikes Tidningar, även i en eller flera ortstidningar. Det torde dock endast undantagsvis vara så att detta bedöms som nödvändigt. Alla professionella kreditgivare, lik- som statliga myndigheter och andra företrädare för stat och kommun kan förutsättas bevaka sina intressen genom att regelmässigt ta del av. i Post- och Inrikes Tidningar införda kungörelser. I de fall kungörelse sker även i någon ortstidning bör kungörelsen införas samma dag som den införs i Post- och Inrikes Tidningar (jfr 5 5 lagen [1977:654] om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m.). Föreskrifterna om kungörande i denna paragraf är annars en från 1977 års kun- görandelag avvikande reglering. Vad som sägs i 3 och 4 åå i den lagen om den s.k. breda ortstidningsprincipen och om stödjande kun- görande är alltså inte tillämpligt vid kungörande om skuldsanering enligt denna paragraf.

Kronofogdemyndigheten kan då särskilda skäl finns också förlänga borgenäremas anmälningsfrist från en till två månader. Det torde inte vara ofta en sådan förlängning behövs. Det är emellertid tänkbart att använda sig av denna möjlighet t.ex. när kronofögdemyndigheten un- der normal semestertid har beslutat att inleda skuldsanering beträf- fande en gäldenär som kan tänkas ha många leverantörer ,och privat- personer bland sina borgenärer.

Utredningen hos kronofogdemyndigheten 15 &

Har skuldsanering inletts skall kronofogdemyndigheten se till att ärendet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver.

I paragrafen, som har utformats i enlighet med lagrådets förslag, anges rent allmänt att kronofogdemyndigheten svarar för att skuld- saneringsärendet i de fall skuldsanering har inletts blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. För kronofogdemyndighetens handläggning av skuldsaneringsärenden gäller, utöver de särskilda bestämmelser som anges i skuldsaneringslagen, de vanliga bestämmelserna i för- valtningslagen (1986z223; jfr 3 & i den lagen). I anslutning till att kronofogdemyndigheten tar ställning till om skuldsanering skall inledas har en stor del av utredningen redan införskaffats och sammanställts (jfr 13 5 första stycket). Till denna utredning skall fogas den utredning som kan ha kommit in från borgenärerna i anled- ning av kungörelseförfarandet. Kronofogdemyndigheten kan också på annat sätt ha fått in ytterligare utredning. En avgörande skillnad mot regeln i 13 5 första stycket är att den regeln tar sikte på att att kronofogdemyndigheten skall inhämta upplysningar i den utsträckning det behövs för att besluta om att inleda skuldsanering. I denna paragraf anges att utredningsskyldigheten, efter det att skuldsanering har inletts, är mer omfattande och tar sikte på att ärendet skall utredas så att ett förslag till skuldsanering skall kunna läggas fram. Det behöver inte enbart betyda att ärendet efter det att skuldsanering har inletts tillförs ytterligare underlag, utan också att det underlag som redan finns vidare bearbetas och analyseras.

16%

Om det kan antas vara till fördel för utredningen, får kronofogde- myndigheten kalla gäldenären att inställa sig personligen vid ett sammanträde hos myndigheten. Vid sammanträdet skall gäldenären lämna de ytterligare upplysningar som behövs för att avgöra frågan om skuldsanering.

Kallelsen skall sändas till gäldenären under den adress gäldenären senast har uppgivit i ärendet. Kallelsen behöver inte delges.

I kallelsen skall gäldenären upplysas om syftet med sammanträdet och om att hans ansökan kan avslås om han inte inställer sig personligen.

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.3. Enligt paragrafens första stycke. kan kronofogdemyndigheten, om

Prop. 1993/943123

det bedöms vara till fördel för utredningen i ärendet, kalla gäldenären till ett sammanträde hos myndigheten. Paragrafen gäller förfarandet hos kronofogdemyndigheten över huvud taget. Myndigheten kan allt- så kalla till sammanträde enligt denna paragraf på vilket stadium som helst av handläggningen av ärendet. Det är också tänkbart att fler än ett sammanträde hålls i ett och samma ärende. Det är emellertid vid två tillfällen det närmast kan bli aktuellt att hålla sammanträde. Det är dels då ställning skall tas till om skuldsanering skall inledas (se 13 å), dels då ställning skall tas till om en frivillig skuldsanering skall fastställas (se 18 - 20 55). I det förra fallet torde det bli mycket sällan som det är nödvändigt att hålla ett sammanträde. 1 det senare fallet torde också borgenärer och eventuellt även andra kallas med stöd av bestämmelsen i 17 &. I de flesta fall torde det inte heller vara be- hövligt med ett sammanträde inför det slutliga ställningstagandet. Över huvud taget skall sammanträde endast undantagsvis förekomma hos kronofogdemyndigheten.

Det är alltså inte i något fall obligatoriskt för kronofogdemyndig- heten att kalla till sammanträde. Det kan dock vara på sin plats att hålla ett sammanträde, t.ex. om gäldenärens uppgifter är knapphän- diga eller motstridiga eller om de inte går att förena med vad som har inhämtats från annat håll. Som har framhållits i den allmänna moti- veringen är det viktigt att kronofogdemyndigheten i sin handläggning kan vara flexibel.

1 andra stycket sägs att kallelse till ett sammanträde som avses i första stycket skall sändas till gäldenären under hans i ärendet senast uppgivna adress. Gäldenären behöver alltså inte delges kallelsen. Detta har kommenterats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.3.

I tredje stycket anges att gäldenären i kallelsen skall upplysas om två saker, dels om syftet med sammanträdet, dels om vad som kan hända om han inte inställer sig till ett sammanträde till vilket han har kallats. Eftersom ett sammanträde kan hållas på olika stadier av för- skall kallelsen innehålla en kort upplysning om syftet med samman- trädet, bl.a. för att gäldenären skall kunna förbereda sig.

Om gäldenären uteblir från ett sammanträde till vilket han har kallats kan detta medföra att hans ansökan avslås. Kallelsen måste innehålla en erinran om detta. Det är inte obligatoriskt för krono- ngdemyndigheten att avslå en ansökan i dessa fall. I paragrafen sägs endast att ansökningen "kan" avslås om gäldenären uteblir från sam- manträdet. Det normala bör dock vara att en ansökan avslås om gäldenären uteblir (jfr 12 å andra stycket). Ett avslagsbeslut kan överklagas (se 29 å). Det är dock inget som hindrar att sammanträdet används i utredande syfte även om gäldenären inte närvarar och att

man således låter bli att använda sig av möjligheten att avslå ansökan. 17 &

Om det finns skäl får kronofogdemyndigheten till sammanträde enligt 16 & kalla även en borgenär, annan myndighet eller någon annan som kan bidra till utredningen av ärendet. Kallelsen behöver inte delges.

I paragrafen anges att även en borgenär, företrädare för någon annan myndighet exempelvis socialnämnden eller någon annan som kan bidra till utredningen av ärendet kan kallas till sammanträde enligt 16 &. Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.3. Paragrafen är fakultativ, Kronofogdemyndigheten får avgöra från fall till fall vilka som bör kallas till ett sammanträde. Av paragrafens lydelse framgår att en kallelse enligt paragrafen inte behöver delges, eftersom det inte kan vara förenat med någon rätts- förlust att utebli från ett sammanträde för någon av de kategorier som omfattas av denna paragraf.

Frivillig skuldsanering 18 &

När det finns behövlig utredning, skall gäldenären tillsammans med kronofogdemyndigheten upprätta ett förslag om skuldsanering som innehåller de uppgifter som anges i 8 &.

Paragrafen reglerar det led som närmast föregår en frivillig skuldsa- nering, dvs. upprättandet av förslaget om frivillig skuldsanering. Mo- tiven för denna ordning har ingående utvecklats i den allmänna moti- veringen, avsnitt 4.7.4.

I paragrafen anges att gäldenären tillsammans med kronofogdemyn- digheten skall upprätta ett förslag till hur skulderna skall avvecklas och när och hur återstoden av dessa skall betalas m.m. Förslaget skall innehålla alla de uppgifter som anges i 8 &. På detta stadium skall ut- redningen vara fullständig. Som utvecklats i den allmänna motive- ringen är det gäldenären själv som bär huvudansvaret för att förslaget upprättas, men det är ofrånkomligt att kronofogdemyndigheten aktivt måste bidra till att ett realistiskt förslag kommer till stånd. Kronofogdemyndighetens aktiva medverkan krävs t.ex. när det gäller utformningen av ett förslag som innebär en tillämpning av regeln i 6 5 andra stycket om att vissa fordringar inte skall omfattas av skuldsaneringen eller regeln i 7 & andra stycket om att vissa borge- närer skall särbehandlas. Därför har det i paragrafen angivits att

förslaget skall upprättas av gäldenären tillsammans med kronofogde- Prop. 1993/94:123 myndigheten. Vidare anges i detta stycke att upprättandet av förslaget skall ske "när behövlig utredning föreligger". Som redan nämnts förutsätts givetvis att utredningen på detta stadium är fullständig. Det förutsätts också att anmälningsfristen enligt 14 5 har löpt till ända. Därefter skall förslaget upprättas så snart som möjligt. Någon ytter- ligare utredning skall normalt sett inte behöva införskaffas, även om det undantagsvis kan förekomma att så är nödvändigt.

Som redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.7.4) får kronofogdemyndigheten inte ändra i förslaget utan har att fastställa det som det är (se 20 5), att överlämna ärendet till tingsrätten (se 21 5) eller att avslå ansökan (se 12 å). Därav följer att kronofogde- myndigheten måste se till att förslaget utformas på ett nöjaktigt sätt. Kronofogdemyndigheten har också stort inflytande på hur förslaget slutligen utformas. Detta att förslaget skall utarbetas av gäldenären tillsammans med kronofogdemyndigheten torde i mer komplicerade och omfattande ärenden innebära att det egentliga förslaget utarbetas av myndigheten och godkänns av gäldenären. Det kan ofta vara lämp- ligt att förslaget utarbetas i samråd med borgenärerna. Särskilt i mer komplicerade fall torde detta vara en nödvändighet. Sådana borge- närskontakter kan då tas under hand genom skriftväxling eller per telefon. Borgenärema kan därvid ges tillfälle att komma med syn— punkter på utkast till förslag om skuldsanering som gäldenären och kronofogdemyndigheten har upprättat. I mer komplicerade fall kan kronofogdemyndigheten kalla till sammanträde enligt 16 &. Genom att samråda med borgenärerna kan kronofogdemyndigheten t.ex. på ett tidigt stadium få klart för sig om det ur borgenäremas synvinkel är acceptabelt att i det aktuella ärendet tillämpa undantagsregeln i 7 & andra stycket 2. Framförda synpunkter kan föranleda gäldenären och kronofogdemyndigheten att justera förslaget för att på det sättet skapa bättre förutsättningar för en frivillig skuldsanering.

Det flexibla förfarandet som gäller för kronofogdemyndighetens handläggning av skuldsaneringsärendena innebär att synpunkter som - framförs från en borgenär först sedan förslaget har delgivits enligt 19 & undantagsvis kan beaktas på det sättet att ett justerat förslag delges på nytt. Om detta leder till att samtliga borgenärer kan godta en frivillig skuldsanering är ett sådant förfarande naturligtvis att föredra jämfört med en mer stelbent tillämpning av reglerna i 21 å, som innebär att kronofogdemyndigheten måste överlämna ärendet till tingsrätten, trots att det finns förutsättningar för att nå en frivillig skuldsanering om förslaget justeras på någon punkt.

Om gäldenären och kronofogdemyndigheten inte kan komma överens om förslagets utformning kan något förslag inte upprättas.

Gäldenären kan alltså inte lägga fram ett förslag utan kronofogde- myndighetens medverkan. Omvänt kan kronofogdemyndigheten inte lägga fram ett förslag som gäldenären inte står bakom. I sådana fall leder oenigheten till att det inte återstår någon annan möjlighet än att kronofogdemyndigheten avslår ansökan, eftersom det inte framstår som skäligt att bevilja en skuldsanering enligt gäldenärens önskemål. Ett sådant avslagsbeslut kan överklagas (se 29 få).

195

Förslaget om skuldsanering skall sändas till samtliga kända borge- närer vilkas fordringar omfattas av skuldsaneringen med föreläggande för dem att yttra sig över förslaget inom viss tid. I föreläggandet skall anges att uteblivet yttrande inte hindrar ett beslut om frivillig skuld- sanering enligt förslaget. Föreläggandet skall delges borgenärerna. Om en fordran som anmälts enligt 14 & inte omfattas av skuldsane- ringen skall borgenären underrättas om detta.

I denna paragraf, som har utformats i enlighet med lagrådets för- slag, anges att det förslag som har upprättats enligt 18 & skall sändas till samtliga kända borgenärer vilkas fordringar omfattas av skuld- saneringen med föreläggande för dem att yttra sig över förslaget inom viss tid. Normalt bör det inte sättas ut allt för lång frist i dessa fall. En frist på tre veckor bör i de flesta fall vara tillräcklig. En längre frist kan vara nödvändig i de fall ärendet rör komplicerade förhållan- den eller ett stort antal fordringar. Föreläggandet skall innehålla en erinran om att uteblivet yttrande inte hindrar att förslaget fastställs (jfr 20 å). Föreläggandet skall delges med borgenärerna. Normalt får förutsättas att s.k. ordinär delgivning skall kunna fungera utan problem. Skulle det förhålla sig så att det inte är fallet, får andra delgivningsformer enligt delgivningslagen, såsom exempelvis stäm- ningsmanna- eller kungörelsedelgivning tillgripas. Av paragrafen framgår också att en borgenär som har anmält en fordran som inte omfattas av skuldsaneringen skall underrättas om att hans fordran inte omfattas.

205

Godtar samtliga borgenärer förslaget om skuldsanering, skall krono- fogdemyndigheten genom beslut fastställa skuldsaneringen om den uppfyller de förutsättningar för skuldsanering som anges i denna lag.

En borgenär som inte har yttrat sig inom den enligt 19 & förelagda tiden skall anses ha godtagit förslaget.

Ett beslut enligt första stycket skall genast kungöras i Post- och Inrikes Tidningar.

Paragrafen har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.4.

Av paragrafens första stycke framgår att kronofogdemyndigheten kan fastställa förslaget och besluta om frivillig skuldsanering om samtliga borgenärer har godtagit förslaget. Denna förutsättning är tvingande för kronofogdemyndigheten. Så snart den brister, dvs. så snart någon borgenär motsätter sig förslaget, kan myndigheten inte besluta om att fastställa en frivillig skuldsanering enligt förslaget.

Av andra stycket framgår att en borgenär som inte har hört av sig i anledning av föreläggandet enligt 19 5 skall anses ha godtagit förslaget. Denna regel innebär att kronofogdemyndigheten kan fast- ställa en frivillig skuldsanering även om en eller flera, eller till och med samtliga, borgenärer har underlåtit att höra av sig i anledning av föreläggandet enligt 19 &.

Eftersom kronofogdemyndigheten av egen drift måste förvissa sig om att förutsättningama enligt lagen är uppfyllda kan borgenäremas godtagande av förslaget inte utan vidare leda till att förslaget om skuldsanering fastställs. Om samtliga borgenärer har godtagit för- slaget kan kronofogdemyndigheten ändå avslå ansökan enligt regeln i 12 5. Det är dock endast i sällsynta undantagsfall som avslag skall behöva ske i detta läge. Normalt skall kronofogdemyndigheten fast- ställa överenskommelsen, dvs. det godtagna förslaget. Om parterna är överens, men det ändå skulle brista i någon av de grundläggande förutsättningama enligt 4 & eller hinder skulle föreligga enligt 5 & är det inget som hindrar att gäldenären återkallar sin ansökan i anled- ning av att han har nått en uppgörelse med sina borgenärer.

Paragrafens tredje stycke innehåller en föreskrift om att ett beslut om att fastställa en frivillig skuldsanering, skall kungöras i Post- och Inrikes Tidningar (jfr 24 å andra stycket). Det är tillräckligt att det av kungörelsen framgår vem som har erhållit skuldsanering och när det har skett samt var handlingarna i ärendet finns tillgängliga. Kungörande på annat sätt, exempelvis i ortstidning (jfr 4 & lagen [1977:654] om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m.) föreskrivs inte i detta fall. Av 21 & förvaltningslagen följer att kända borgenärer och gäldenären normalt skall underrättas individuellt om beslutet.

Överlämnade till domstol 21 &

Har någon borgenär motsatt sig förslaget skall kronofogdemyndig- heten, om ansökan inte skall avslås enligt 12 å andra stycket, över-

lämna ärendet till tingsrätten i den ort där gäldenären är bosatt för vidare handläggning där. Om gäldenären inte är bosatt i Sverige skall ärendet överlämnas till Stockholms tingsrätt.

Om en tingsrätt då den tar emot ett ärende om skuldsanering finner att den inte är behörig, skall rätten överlämna ärendet till en tingsrätt som är behörig. Tingsrättens beslut om överlämnande får inte över- klagas.

Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, handlar om hur kronofogdemyndigheten skall skilja sig ifrån ärendet i de fall ansökan inte har avslagits eller en frivillig skuldsanering inte har fastställs i ett beslut. Den har behandlats i den allmänna mo- tiveringen, avsnitt 4.7.4.

I paragrafens första stycke anges att kronofogemyndigheten skall överlämna ärendet till rätten i de fall förslaget i och för sig uppfyller de grundläggande förutsättningama för skuldsanering, men där någon borgenär har motsatt sig förslaget till frivillig skuldsanering. Har någon borgenär motsatt sig förslaget skall överlämnade ske till rätten. Någon ytterligare prövning skall då inte göras. Ärendet skall av kro- nofogdemyndigheten överlämnas till tingsrätten i den ort där gälde- nären är bosatt eller om gäldenären inte är bosatt i Sverige till Stockholms tingsrätt (jfr 9 5).

I paragrafens andra stycke anges. hur tingsrätten skall förfara då den anser sig inte vara behörig att handlägga ärendet. Bestämmelsen är utformad efter vad som gäller i den summariska processen (jfr prop. 1989/90:85 s. 141 f). Bestämmelsen är tillämplig när tingsrätten tar emot ärendet.

Tvingande skuldsanering

22å

Rätten får besluta om skuldsanering även om någon borgenär mot- satt sig att gäldenären helt eller delvis befrias från ansvar för betalningen av borgenärens fordran.

Om inte annat följer av denna lag gäller för handläggningen lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden. En tingsrätt skall vid handläggningen alltid bestå av en lagfaren domare.

Tingsrätten skall kalla gäldenären och samtliga borgenärer till ett sammanträde vid vilket frågan om tvingande skuldsanering skall prö- vas. Kallelsen skall delges de kända borgenärerna. Kallelsen skall sändas till gäldenären under den adress han senast uppgivit i ärendet. Gäldenären behöver inte delges. Till sammanträdet får också före- trädare för socialnämnden eller annan kallas. Om någon som har kallats till sammanträdet uteblir, utgör det inte hinder för att avgöra ärendet. Kallelsen skall innehålla en erinran om detta.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Av paragrafens första stycket framgår vad som avses med tvingande skuldsanering, nämligen att rätten får besluta om skuldsanering även om någon borgenär har motsatt sig att gäldenären helt eller delvis befrias från betalningsansvaret för borgenärens fordran. Vid frivillig skuldsanering krävs däremot i princip att samtliga berörda borgenärer godtar ett upprättat förslag om skuldsanering. Vid tvingande skuld- sanering krävs inte ett sådant samtycke från borgenäremas sida. Det är i stället förutsättningama enligt 4 och 5 55 som i princip är ensamt bestämmande för om rätten skall få besluta om tvingande skuldsane- ring.

I paragrafens andra stycke föreskrivs i fråga om tingsrättens handläggning av skuldsaneringsärenden att bestämmelserna i ärende- lagen gäller, om inte något annat följer av skuldsaneringslagen. Vissa frågor angående tingsrättens handläggning har berörts i den allmänna ' motiveringen, avsnitt 4.7.3 och 4.7.4. Som har framhållits där skall det i normala fall inte göras någon ytterligare förberedande utredning hos tingsrätten. Ärendet skall vid överlämnadet vara så berett att tingsrätten omedelbart skall kunna sätta ut ärendet till sammanträde. Undantagsvis kan dock utredningen behöva kompletteras innan tings- rätten håller sammanträde.

I paragrafen anges också att tingsrätten skall bestå av ensamdomare då den handlägger ett skuldsaneringsärende. Sådan sammansättning är alltså obligatorisk (se avsnitt 4.7.6).

I paragrafen föreskrivs i tredje stycket att det i ett skuldsanerings- ärende skall hållas ett sammanträde hos tingsrätten. Som har nämnts i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.4, kan ärendelagen förväntas bli reviderad inom en inte alltför avlägsen framtid. De krav artikel 6 i Europakonventionen ställer på muntlighet i förfarandet i vissa fall kan då förväntas få en generell lösning. Fram till dess är det dock, som framhållits i den allmänna motiveringen, nödvändigt att med hänsyn till såväl borgenäremas intressen som till gäldenärens intresse ha en regel om att sammanträde alltid skall hållas i de fall borge- näremas rätt berörs inom ramen för ett system med tvingande skuld- sanering. I paragrafens tredje stycke anges därför att det är obliga- toriskt för tingsrätten att hålla ett sammanträde i alla de fall ett skuldsaneringsärende skall prövas i sak. Till ett sammanträde skall borgenärerna delges kallelse. Övriga - inklusive gäldenären - som kallas till sammanträdet behöver inte delges kallelsen.

I tredje stycket anges också att det förhållandet att någon av dem som tingsrätten har kallat till ett sammanträde uteblir inte utgör hinder för att avgöra ärendet. Skulle gäldenären utebli kan det med- föra att ansökningen avslås på grund av bristande medverkan från

hans sida, se 23 å och den allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.3. Det Prop. 1993/94:123 anges också att kallelsen skall innehålla en erinran om att ärendet kan avgöras trots den kallades utevaro.

235

Ansökan om skuldsanering skall avslås av rätten, om förutsätt- ningama för skuldsanering enligt denna lag inte är uppfyllda. Ansökan får också avslås, om gäldenären inte inställer sig personligen vid ett sammanträde eller om han i övrigt inte medverkar vid ärendets handläggning.

Paragrafen anger på vilka grunder en ansökan om skuldsanering skall avslås av rätten. Paragrafen har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.4.

Enligt första meningen skall ansökan avslås, om förutsättningama för skuldsanering enligt denna lag inte är uppfyllda. Härmed avses i första hand de villkor som ställs upp i 4 och 5 55.

I andra meningen anges att rätten också får avslå en ansökan om gäldenären inte inställer sig personligen vid ett sammanträde till vilket han har kallats eller om han i övrigt inte medverkar vid ärendets handläggning (jfr också 4 5 andra stycket). Regeln är alltså fakultativ. Det är inte tvunget för tingsrätten att avslå en ansökan i dessa fall (jfr 16 5).

245

Om rätten beslutar om skuldsanering, skall beslutet innehålla de uppgifter som anges i 8 &.

Ett beslut enligt första stycket skall genast kungöras i Post- och Inrikes Tidningar.

Frågan vad ett bifallande beslut om tvingande skuldsanering skall innehålla har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.2, 4.7.3 och 4.7.4.

Av hänvisningen till 8 5 i första stycket, som har utformats i enlighet med lagrådets förslag, framgår att ett beslut om tvingande skuldsanering skall ha samma innehåll som en frivillig skuldsanering som har fastställts av kronofogdemyndigheten.

Av andra stycket följer att ett beslut om tvingande skuldsanering skall kungöras i Post- och Inrikes Tidningar. Detta motsvarar vad som gäller för ett beslut om frivillig skuldsanering (se 20 & tredje stycket).

Förbud mot exekutiva åtgärder 25 5

Efter kronofogdemyndighetens beslut om att inleda skuldsanering får utmätning eller införsel för fordringar som har uppkommit dess- förinnan inte äga rum innan frågan om skuldsanering är avgjord, om inte, efter överlämnande eller överklagande, rätten på begäran av en borgenär bestämmer annat. Om utmätning eller införsel ändå sker är åtgärden utan verkan.

Första stycket gäller inte fordringar, som enligt 6 & tredje stycket inte omfattas av skuldsaneringen.

Vad som sägs i denna paragraf tillämpas även i fråga om beslut om betalningssäkring och verkställighet av sådant beslut.

Paragrafen, som har utformats delvis i enlighet med Lagrådets för- slag, innehåller ett förbud mot exekutiva åtgärder mot gäldenären efter det att kronofogdemyndigheten här förordnat om att skuld- sanering skall inledas. I fråga om skälen för förbudet hänvisas till den allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.2.

Förbudet avser utmätning och införsel för fordringar som kan kom- ma att omfattas av ett beslut om skuldsanering. Skillnad görs sålunda mellan fordringar som har uppkommit före beslutet om att skuldsane- ring skall inledas och fordringar som har uppkommit efter beslutet. Det är bara den förra gruppen av fordringar som omfattas av förbu- det. Har t.ex. en gäldenär ådragit sig en skuld dagen efter beslutet om inledande av skuldsanering, kan denna skuld aldrig komma att inbegripas i det slutliga beslutet om att bevilja skuldsanering (se 6 5).

I paragrafens första stycke föreskrivs således beträffande fordringar som uppkommit innan kronofogdemyndigheten beslutade att inleda skuldsanering att utmätning eller införsel inte får ske därefter och intill dess frågan om skuldsanering slutligt har avgjorts (jfr även 5 kap. 10 & utsökningsbalken). Skulle så ändå ske, är åtgärden utan verkan. Med fordringar avses inte bara "huvudfordran" eller "kapitalskulden" utan även räntefordringar och andra tilläggsför- pliktelser som kan vara knutna till "huvudfordringen".

Med utmätning avses i paragrafen hela utmätningsförfarandet, dvs. inte bara själva utmätningsbeslutet. Skulle ett utmätningsbeslut ha fattats efter det att beslut har träffats om inledande av skuldsanering skall verkställigheten gå åter.

Verkställighetsförbudet gäller från det att skuldsanering har inletts (se 13 å andra stycket) och därefter under hela den tid som krono- fogdemyndigheten handlägger skuldsaneringsärendet. Kronofogde- myndigheten har inte någon möjlighet att bestämma annat. Om ett skuldsaneringsärende överlämnas eller överklagas till rätten gäller

verkställighetsförbudet alltjämt. Av ordalydelsen framgår emellertid Prop. 1993/94:123 att rätten har möjlighet att i det enskilda fallet bestämma annat. Rätten kan alltså häva verkställighetsförbudet. Denna möjlighet är avsedd att utnyttjas i de fall gäldenären har fört ett skuldsane- ringsärende vidare till rätten, trots att det är mer eller mindre uppenbart att skuldsanering inte kan beviljas. I ett sådant fall finns det ingen anledning att gäldenären under en längre tid skall vara skyddad mot indrivningsåtgärder. Om det å andra sida är en borgenär som föranleder att ett ärende förs vidare till rätten trots att det är klart att förutsättningama för skuldsanering är uppfyllda saknas det regelmässigt skäl för att häva verkställighetsförbudet.

I andra stycket anges uttryckligen att fordringar som inte omfattas av ett beslut om skuldsanering är undantagna från verkställighetsför- budet i första stycket. Det kan vara frågan om fordringar som har uppkommit efter beslutet att inleda skuldsanering eller fordringar som är förenade med panträtt och därför enligt regeln i 6 & tredje stycket i viss utsträckning inte omfattas av en skuldsanering. Om viss egen- dom har utmätts och omhändertagits i anledning därav omfattas den enligt 6 & tredje stycket 4 inte av skuldsaneringen. Sådan egendom kan då säljas exekutivt utan hinder av det inledda skuldsaneringsför- farandet. Dessa fordringar kan följaktligen alltjämt läggas till grund för exekutiva åtgärder. Undantaget i andra stycket omfattar av natur- liga skäl inte fordringar som faller utanför skuldsaneringen enligt 6 & första stycket tredje meningen; detta klargörs ju först i och med att skuldsaneringen beslutas och då upphör också förbudet mot exekutiva åtgärder enligt denna paragraf. Av samma skäl omfattas inte heller fordringar som kan komma att falla utanför skuldsaneringen till följd av ett beslut härom enligt 6 & andra stycket.

I tredje stycket anges att paragrafen skall tillämpas även i fråga om beslut om betalningssäkring och verkställighet av sådant beslut enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter (jfr 14 å andra stycket ackordslagen). En framställning om_betal- ningssäkring som länsrätten inte har hunnit pröva när kronofogde- myndigheten fattar beslut om att inleda skuldsanering kan således inte bifallas av länsrätten. Om länsrätten redan har hunnit att besluta om betalningssäkring när kronofogdemyndigheten beslutar om att skuld- sanering skall inledas, utgör kronofogdemyndighetens beslut hinder för verkställighet av beslutet om betalningssäkring.

Paragrafen hindrar inte att ansökan om kvarstad eller om annan åtgärd enligt 15 kap. rättegångsbalken ges in till och behandlas av tingsrätten. Inte heller verkställighet av ett beslut i ett sådant ärende hindras av denna paragraf.

Verkan av skuldsanering Prop. 1993/94:123

265

En skuldsanering befriar gäldenären från ansvar för betalningen av de skulder som omfattas av skuldsaneringen i den utsträckning som dessa sätts ned. Genom skuldsaneringen befrias gäldenären från an- svar för betalningen av fordringar som inte är kända i ärendet om inte fordringen är sådan som avses i 6 & tredje stycket.

Skuldsaneringen inverkar inte på den rätt en borgenär har mot en borgensman eller annan som förutom gäldenären svarar för fordringen.

Paragrafen innehåller de centrala reglerna om en skuldsanerings rättsverkningar. Motiven för paragrafen har utförligt utvecklats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.4 och 4.5.

Oavsett om fråga är om kronofogdemyndighetens beslut att fast- ställa en frivillig skuldsanering eller rättens beslut om tvingande skuldsanering är rättsverkningarna exakt desamma.

I paragrafens första stycke första mening klargörs att en skuld- sanering innefattar en förändring av gäldenärens ursprungliga betal- ningsförpliktelse gentemot borgenären, i så måtto att det belopp gäldenären efter ett beslut om skuldsanering är skyldig att utge är reducerat i förhållande till vad som gällde innan beslutet fattades. Andra eventuella förpliktelser än betalningsförpliktelser berörs inte direkt av en skuldsanering.

En fordran kan anmälas i ärendet genom att gäldenären har angett den i sin ansökan eller genom att borgenären anmäler den. En fordran kan anmälas i ärendet även på andra sätt. Om en fordran inte är känd i ärendet innebär skuldsaneringen alltid att den inte längre kan göras gällande, dvs. betalningsansvaret bortfaller helt och hållet (prekluderas), vilket framgår av första stycket andra meningen. Så— som har framhållits i den allmänna motiveringen och i anslutning till 14 & (jfr också 8 &) drabbas nämligen den okände borgenär som underlåter att anmäla sin fordran av en proklamaeffekt på så sätt att fordringen i vad den avser betalningsskyldighet helt och hållet prekluderas (jfr 6 & lagen [1981:1311 om kallelse på okända borge- närer) om hans fordran inte på annat sätt är känd. Det innebär alltså att en sådan borgenär inte får någon utdelning alls enligt skuldsane- ringsbeslutet och inte heller kan göra fordringen gällande i ett annat sammanhang efter det att beslutet har fattats. I 27 & finns regler som ger en borgenär vars fordran har prekluderats på detta sätt en möjlig- het att i vissa fall på begäran få till stånd en omprövning av beslutet. Den preklusionsverkan som drabbar okända fordringar gäller givetvis endast sådana fordringar som enligt lagen omfattas av en skuld-

sanering (se 6 €- första stycket). Det innebär att en fordran som faller Prop. 1993/94:123 in bland undantagen i 6 & tredje stycket inte prekluderas enligt regeln i 26 å andra meningen. Däremot drabbas en fordran som är av sådant slag att den faller in under regeln i 6 & andra stycket alltid av den preklusionsverkan som anges här, såvida det inte utryckligen har för— klarats att den inte skall omfattas av skuldsaneringen.

En skuldsanering inverkar inte på det betalningsansvar som åvilar borgensmän eller andra som jämte gäldenären ansvarar för skulderna. Ett skuldsaneringsbeslut avseende "huvudgäldenären" verkar alltså inte till "förmån" för en person som har gått i borgen för skuld- saneringsgäldenärens skuld. Detsamma gäller för annan medgäldenär. Detta har, i enlighet med Lagrådets förslag, uttryckligen föreskrivits i andra stycket (jfr 21 & ackordslagen).

Innebörden av en skuldsanering är vidare att borgenären inte i något sammanhang kan utnyttja en "bortsanerad" penningfordran. En "bort- sanerad" fordran går exempelvis inte att använda till kvittning på samma sätt som under vissa förutsättningar är möjligt när det beträffande fordringar som är preskriberade enligt Preskriptionslagen (se dess 10 &) eller prekluderade enligt lagen (19811130) om kallelse på okända borgenärer (se dess 8 5). Om gäldenären av någon anled— ning betalar en "bortsanerad" fordran följer det däremot av allmänna regler att en sådan betalning inte med rättsordningens hjälp kan återkrävas.

Omprövning av skuldsanering 27 5

På ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ett beslut om skuldsanering enligt denna lag kan en tingsrätt som avses i 21 & upphäva eller, i fall som avses i 5, ändra beslutet om

1. gäldenären har gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer eller i hemlighet gynnat någon borgenär för att inverka på skuld- saneringsfrågans avgörande,

2. gäldenären i sin ansökan om skuldsanering eller annars under ärendets handläggning medvetet har lämnat oriktiga uppgifter till men för borgenären,

3. gäldenären lämnat oriktig uppgift till ledning för myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift som omfattas av skuldsaneringen eller underlåtit att lämna uppgift trots att han är uppgiftsskyldig och den oriktiga uppgiften eller underlåtenheten medfört att ett beslut blivit felaktigt eller inte fattats,

4. gäldenären inte följer betalningsplanen, såvida avvikelsen inte är ringa eller -

5. gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen förbättrats efter skuldsaneringen.

I fall som avses i första stycket 5 skall ansökan ges in inom fem år Prop. 1993/94:123 från dagen för skuldsaneringen. Om betalningsplanen löper under längre tid gäller i stället den tiden. En tingsrätt skall vid handläggningen alltid bestå av en lagfaren domare.

Innan rätten prövar borgenärens ansökan skall gäldenären och de borgenärer som avses i 19 & höras. 1 övrigt tillämpas lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden.

Upphävs ett beslut om skuldsanering, blir en borgen eller annan säkerhet som tredje man har ställt för betalning av belopp som avses i 8 & första stycket 3 ogiltig, om inte tredje mannen kände till eller borde känt till de i 27 & första stycket 1 angivna omständigheterna eller medverkade till att gäldenären åsidosatt sina förpliktelser enligt 27 5 första stycket 2.

Bestämmelserna i paragrafen har behandlats i den allmänna moti- veringen, avsnitt 4.7.7.

Paragrafen innehåller bestämmelser om omprövning av ett beslut om skuldsanering på begäran av en borgenär. Paragrafen gäller beslut såväl om att fastställa en frivillig som om tvingande skuldsanering. Det är dock alltid rätten som handlägger ärenden om omprövning. Behörig domstol är en tingsrätt som anges i 21 &. Omprövningen enligt denna paragraf kan med undantag för det fall som regleras i punkten 5, endast leda till att skuldsaneringen upphävs. Någon annan rättsföljd kan i dessa fall inte komma i fråga. I ett fall, nämligen då gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligt har förbättrats, kan en omprövning mynna ut i att skuldsaneringen inte upphävs utan ändras. Omprövning på begäran av gäldenären regleras inte i denna paragraf, utan i stället i 28 &.

I första stycket anges att ansökan kan göras endast av borgenär vars fordran omfattas av skuldsaneringen. Det är alltså dels "känd" borge- när vars fordran enligt 26 5 har satts ned eller fallit bort och dels "okänd" borgenär vars fordran enligt samma paragraf har drabbats av preklusion till följd av skuldsaneringsbeslutet som är behöriga att ansöka om omprövning enligt denna paragraf. Det förhållandet att endast borgenär är behörig att ansöka om omprövning innebär att även den som har gått i borgen för gäldenärens skulder och annan medgäldenär kan ha sådan behörighet, eftersom de är att betrakta som "regressborgenärer" i förhållande till gäldenären.

För omprövning enligt denna paragraf förutsätts att gäldenären har agerat illojalt mot syftena med skuldsaneringsförfarandet, åsidosatt sina åligganden enligt skuldsaneringsbeslutet eller efter det att skuldsaneringen beslutades har fått väsentligt förbättrade ekonomiska förhållanden.

Enligt första punkten kan omprövning medges om gäldenären gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer eller i hemlighet har gynnat

någon borgenär för att inverka på Skuldsaneringsfrågans avgörande. Med oredlighet mot borgenärer avses sådana gärningar för vilka ansvar kan ådömas enligt 11 kap. 1 & brottsbalken och som har samband med skuldsaneringen (se också specialmotiveringen till ändringen i 11 kap. 1 & brottsbalken). Något krav uppställs inte på att gäldenären har fällts till ansvar i en brottmålsrättegång, att åtal har väckts mot honom eller att förundersökning har inletts.

I andra punkten anges uttryckligen att en skuldsanering kan omprövas om gäldenären medvetet har lämnat oriktiga uppgifter i sin ansökan eller annars under ärendets handläggning. Med detta avses också det fallet att gäldenären medvetet har förtigit något som skulle ha varit av betydelse i ärendet. Ett exempel är att gäldenären underlåter att uppge en fordran. För att omprövning skall kunna ske enligt denna punkt krävs att gäldenärens oriktiga uppgifter eller hans förtigande av vissa omständigheter har varit till men för borgenären. Det betyder exempelvis att omprövning inte kan aktualiseras enligt denna punkt om gäldenären förtiger en fordran som senare anmäls i ärendet.

Enligt tredje punkten kan en omprövning ske i de fall gäldenären har lämnat oriktig uppgift eller underlåtit att lämna uppgift trots att han är uppgiftsskyldig och detta lett till att beslut om skatt eller avgift blivit felaktigt eller inte fattats. Rekvisiten motsvarar förutsätt- ningama för eftertaxering enligt taxeringslagen (l990:324). Ett sådant förfaringssätt från gäldenärens sida kan medföra att en fordran som omfattas av skuldsaneringen har upptagits till för lågt belopp där eller inte upptagits alls.

För att fjärde punkten skall bli tillämplig krävs enligt ordalydelsen att gäldenären inte följer betalningsplanen, såvida avvikelsen inte är ringa. Det skall alltså vara fråga om ett förfarande från gäldenärens sida som är i strid med vad som åligger honom enligt skuldsanerings- beslutet. Eftersom det krävs att avvikelsen inte är ringa måste det vara fråga om längre betalningsdröjsmål eller upprepade betalnings- försummelser för att skuldsaneringen med tillämpning av denna punkt skall kunna upphävas.

Enligt femte punkten kan en skuldsanering upphävas om gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen har ändrats efter skuldsane- ringen. Med detta avses en förändring till det bättre som är avsevärd, exempelvis att gäldenären har erhållit en betydande inkomstökning eller att han har fått en större tipsvinst eller liknande. Av inledningen till första stycket framgår att rätten i dessa fall, i stället för att upphäva beslutet, får ändra det.

Av andra stycket framgår att en borgenär som vill få en ompröv— ning till stånd på den grunden att gäldenärens ekonomi har förbättrats

måste ge in en ansökan därom inom fem år från dagen för skuldsane— ringen. Med dagen för skuldsaneringen avses endera den dag krono- fogdemyndigheten beslutade att fastställa en överenskommelse om fri- villig skuldsanering eller annars den dag rätten beslutade om tvingande skuldsanering. Vid tillämpningen av denna regel saknar det betydelse från vilken tidpunkt gäldenärens ekonomiska förhållanden har förbättrats, så snart förbättringen har inträtt efter dagen för skuldsaneringen. Om betalningsplanen skulle löpa under längre tid än fem år utsträcks talefristen i motsvarande mån.

Enligt tredje stycket skall rätten innan den fattar ett beslut i ompröv- ningsärendet höra gäldenären och övriga borgenärer som berörts av skuldsaneringsbeslutet. På förslag av Lagrådet sägs här uttryckligen att ärendelagens regler är tillämpliga på förfarandet i omprövnings- ärenden i den mån inget annat anges i skuldsaneringslagen. I konse- kvens härmed anges också att tingsrätten när den skall handlägga ett omprövningsärende skall bestå av en lagfaren domare.

I färde stycket anges vissa verkningar av att ett beslut om skuldsanering upphävs. Givetvis kvarstår gäldenärens "ursprungliga" skulder efter ett beslut om upphävande, eventuellt med ett på grund av avbetalning reducerat skuldbelopp.

28å

På ansökan av gäldenären kan en tingsrätt som avses i 21 & ändra vad kronofogdemyndigheten eller rätten har bestämt i fråga som avses i 8 5 första stycket 3, om det efter beslutet om skuldsanering har inträffat omständigheter som inte då kunnat förutses eller om det finns synnerliga skäl. Vid sådan omprövning tillämpas 27 & tredje stycket.

Paragrafen behandlar omprövning på ansökan av gäldenären. Den har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.7.

I 8, 20 och 24 åå berörs frågan när och hur återstående del av gäldenärens skulder skall betalas. Även om denna fråga har ägnats avsevärd uppmärksamhet i skuldsaneringsärendet kan det efter det att beslutet fattats inträffa oförutsedda händelser som gör att den be- stämda betalningsordningen inte längre framstår som realistisk. Ett exempel kan vara att gäldenären efter beslutet blivit långvarigt arbets- oförmögen eller att hans inkomstsituation har förändrats märkbart till det sämre. I sådana fall kan förevarande paragraf bli tillämplig. Det förutsätts att en ansökan görs av gäldenären, någon annan är inte behörig att ansöka om omprövning enligt denna paragraf. Paragrafen är avsedd att tillämpas med försiktighet. Av lydelsen följer att den i första hand avser fall där det har inträffat något i tiden efter

skuldsaneringsbeslutet, men lagtextens lydelse hindrar inte en om- prövning även i andra fall då synnerliga skäl föreligger. Till skillnad mot vad som i de flesta fall gäller beträffande rättsföljden av en omprövning enligt 27 5 innebär en tillämpning av denna paragraf att beslutet om skuldsanering ändras. Regeln i denna paragraf kan därför sägas vara en jämkningsregel. Det är alltså beslutets innehåll i ett visst avseende som ändras. I paragrafen hänvisas till 27 & tredje stycket. Det innebär att borgenärerna skall höras i dessa ompröv- ningsärenden och att ärendelagen är tillämplig på förfarandet. Tingsrätten skall alltid bestå av en lagfaren domare när den handlägger ett omprövningsärende enligt denna paragraf.

Överklagande 29 &

Kronofogdemyndigheten beslut att avvisa eller avslå en ansökan om skuldsanering, inleda skuldsanering eller fastställa en skuldsanering överklagas till den tingsrätt som avses i 21 &. Detsamma gäller kronofogdemyndighetens beslut att avskriva ett skuldsaneringsärende från vidare handläggning. Överklagandet skall ges in till kronofogde- myndigheten inom tre veckor från dagen för beslutet.

Kronofogdemyndighetens beslut om att överlämna ett skuldsaneringsärende till tingsrätt får inte överklagas. Detsamma gäller ett beslut varigenom en ansökan om skuldsanering förklaras vilande.

Paragrafen, som har utformats delvis i enlighet med Lagrådets för- slag, innehåller regler om överklagande av kronofogdemyndighetens avgörande. [ denna paragraf föreskrivs att vissa beslut inte får överklagas och att vissa av kronofogdemyndighetens beslut över- klagas till tingsrätt. Reglerna har behandlats i den allmänna moti- veringen, avsnitt 4.7.6. Förutom i denna paragraf regleras formella frågor beträffande överklaganden av kronofogdemyndighetens beslut i 22-25 55 förvaltningslagen.

I första stycket anges att vissa av kronofogdemyndighetens slutliga beslut överklagas till tingsrätt. Det är avvisnings- och avslagsbeslut enligt 11 och 12 55 samt beslut om att inleda skuldsanering enligt 13 å andra stycket samt beslut om att fastställa en frivillig skuld- sanering enligt 20 & samt dessutom avskrivningsbeslut enligt 34 5. Även när en ansökan förfaller enligt 33 & fattar kronofogdemyndig- heten ett avskrivningsbeslut som kan överklagas enligt denna para- graf. Ett beslut av kronofogdemyndigheten enligt denna paragraf skall överklagas till den tingsrätt som är behörig enligt 21 &, dvs. normalt tingsrätten i den ort där gäldenären är bosatt. Överklagandet skall ges

in till kronofogdemyndigheten inom tre veckor från dagen för be- Prop. 1993/94:123 slutet. .

I andra stycket anges att vissa beslut i ett skuldsaneringsärende över huvud taget inte får överklagas. Det är fråga om såväl slutliga som icke slutliga beslut. De slutliga beslut som inte får överklagas är beslut enligt 21 & första stycket om överlämnande till rätten. Att en tingsrätts beslut att överlämna ett skuldsaneringsärende till en annan tingsrätt inte får överklagas framgår av 21 å andra stycket. De icke slutliga beslut som inte får överklagas är kronofogdemyndighetens eller domstolens beslut om att ett skuldsaneringsärende enligt 33 å andra stycket förklaras vilande.

30å

Om tingsrätten bifaller ett överklagande av gäldenären, skall den återförvisa ärendet till kronofogdemyndigheten eller, om kronofog- demyndigheten avslagit gäldenärens ansökan med tillämpning av 12 å andra stycket, besluta om tvingande skuldsanering.

Ett beslut av tingsrätten att återförvisa ett ärende till krono- fogdemyndigheten får inte överklagas. Tingsrätten får dock tillåta att beslutet överklagas till hovrätten, om det finns särskilda skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 31 5 första stycket.

Paragrafen, SOm delvis har utformats i enlighet med Lagrådets för- slag, har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.6.

1 första stycket anges hur tingsrätten skall förfara om den bifaller ett överklagande av gäldenären. Där sägs att ärendet som huvudregel skall återförvisas till kronofogdemyndigheten om den bifaller över- klagandet. En sådan regel är motiverad av att utredningen i huvudsak skall göras hos kronofogdemyndigheten. Tingsrätten har dock möjlig- het att i stället besluta om tvingande skuldsanering när kronofogde- myndigheten på ett sent stadium har avslagit gäldenärens ansökan. Detta framgår av hänvisningen till 12 å andra stycket. Det är enbart när gäldenären överklagar som det blir aktuellt med återförvisning till kronofogdemyndigheten enligt denna paragraf. Hur rätten skall för- fara då ett överklagande av en borgenär bifalls regleras inte i denna paragraf. Allmänna regler får i stället tillämpas. Som Lagrådet har påpekat torde det endast vara i en situation som återförvisning kan bli aktuell när en borgenär har Överklagat ett avgörande av kronofogde- myndigheten. Det är när kronofogdemyndigheten har fastställt en skuldsanering och rätten anser att utredningen behöver kompletteras. I en sådan situation kan rätten enligt allmänna regler återförvisa ärendet till kronofogdemyndigheten. När en borgenär överklagar ett beslut om att inleda skuldsanering är det inte aktuellt för rätten att vid

bifall återförvisa ärendet till kronofogdemyndigheten. Om krono- fogdemyndigheten har avslagit ansökan med tillämpning av 125 andra stycket och rätten bedömer att utredningen i ärendet tillåter det, kan rätten i stället beslutar om tvingande skuldsanering.

Ett beslut av tingsrätten att återförvisa ett ärende till krono- fogdemyndigheten får i princip inte överklagas. Det föreskrivs i andra stycket. Där föreskrivs emellertid vidare att tingsrätten får tillåta att återförvisningsbeslutet får överklagas till hovrätten, om det finns särskilda skäl för en dispensprövning i hovrätten (se 31 & första stycket).

31%

Hovrätten får inte pröva ett överklagande av ett beslut av en tings- rätt, om inte hovrätten meddelat prövningstillstånd.

Prövningstillstånd behövs inte, om överklagandet avser ett beslut som rör någon annan än en part, ett beslut genom vilket tingsrätten ogillat jäv mot en domare eller ett beslut genom vilket en missnöjes- anmälan eller ett överklagande har avvisats.

] fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 & tredje stycket rättegångsbalken tillämpas.

I första stycket anges att det krävs att hovrätten meddelar pröv- ningstillstånd för att ett överklagande skall prövas fullständigt av hovrätten.

I andra stycket anges ett antal undantag från kravet på prövnings- tillstånd. Dessa undantag svarar i sak mot de undantag som finns i 18 kap. 16 a & utsökningsbalken (jfr också 49 kap. 12 & rättegångs- balken och prop. 1992/93z216 s. 87 f och 5.93 f).

I tredje stycket hänvisas till 54 kap. 11 & tredje stycket i fråga om medelade prövningstillstånd.

32å

Prövningstillstånd får meddelas endast om

1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt,

2. anledning förekommer till ändring i tingsrättens beslut eller

3. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet. Kan ett överklagande av tingsrättens beslut prövas av hovrätten endast om denna meddelat prövningstillstånd, skall tingsrätten i samband med underrrättelse om vad som gäller i fråga om över- klagande upplysa parterna om detta och därvid också ange innehållet i första stycket.

Om prövningstillstånd krävs skall klaganden i skrivelsen med över- klagandet ange de omständigheter som åberopas till stöd för att sådant