Prop. 1994/95:50

Nya kapitaltäckningsregler m.m.

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 1 november 1994

Ingvar Carlsson

Göran Persson (Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till ändringar i lagstiftningen för kreditinstitut dvs. banker, kreditmarknadsbolag och Svenska skepps- hypotekskassan — och vårdepappersbolag. Genom ändringarna införlivas med den svenska lagstiftningen bestämmelserna i fyra EG-direktiv som ingår i det tillägg till EES-avtalet som riksdagen beslutade om i juni 1994. De aktuella direktiven år

1. direktivet 93/22/EEG om investeringstjänster inom värdepappers— området,

2. direktivet 93/6/EEG om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut,

3. direktivet 92/121/EEG om övervakning och kontroll av kreditinsti— tuts stora exponeringar,

4. direktivet 92/30/EEG om gruppbaserad tillsyn Över kreditinstitut. Direktivet om inwsteringstjänster innebär att det system med hemlands— auktorisation och hemlandstillsyn som grund för rätten att bedriva verk— samhet inom hela EES-området som tidigare införts för kreditinstitut nu införs också för vårdepappersföretag. För anpassningen till direktivet om investeringstjänster föreslås bl.a. regler om

- krav på vissa lägsta nivåer för startkapital i värdepappersbolag, - lämplighetsprövning av större ägare i värdepappersbolag, - rätt för värdepappersföretag från ett EES-land att med stöd av sin auktorisation i hemlandet etablera filialer och tillhandahålla vissa angivna tjänster i Sverige,

- hemlandstillsyn över verksamhet som bedrivs här av ett värdepapper- företag hemmahörande i ett annat EES-land, oavsett om detta sker genom filial eller grånsöverskridande verksamhet,

- rätt till domstolsprövning av vissa förvaltningsbeslut.

I anslutning till denna harmonisering undantas från värdepappers- rörelselagens tillämpningsområde bl.a. verksamhet som bedrivs av för- säkringsbolag med koncession enligt försäkringsrörelselagen och försäk- ringsmäklares förmedling av andelar i värdepappersfonder.

Som en följd av anpassningen till direldivet om kapitalkrav föreslås bestämmelser om kapitaltäckning för marknadsrisker i kreditinstituts och värdepappersbolags handel med finansiella instrument. Med marknads- risker avses bl.a. positionsrisker, valutakursrisker samt motparts- och avvecklingsrisker. De nya bestämmelserna kompletterar nuvarande regler om kapitaltäckning för kreditrisker och innebär att företagen måste ha en kapitalbas som täcker bägge formerna av risker. För att möta de nya kapi- talkraven för marknadsrisker tillåts företagen att i kapitalbasen räkna in ytterligare poster utöver dem som nu godtas för täckning av kreditrisker.

För anpassningen till direktivet om stora exponeringar föreslås regler om begränsningar och rapportering av kreditinstituts och värdepappers- bolags stora exponeringar. En exponering anses stor när den uppgår till 10 % eller mer av företagets kapitalbas. Enligt den huvudregel som före- slås får företagets exponering gentemot en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning inte överstiga 25 % av företagets kapitalbas. Ett företags stora exponeringar får sammanlagt uppgå till högst 800 % av kapitalbasen.

För harmoniseringen med direkzivet om gruppbaserad tillsyn föreslås regler som tar sikte på finansiella företagsgrupper, dvs. sådana före— tagsgrupper i vilka ingår kreditinstitut eller värdepappersbolag. De nya reglerna innebär att vad som föreskrivs om kapitalkrav för kredit— och marknadsrisker och om stora exponeringar skall tillämpas på den samlade ekonomiska ställningen för finansiella företagsgrupper. Samtidigt skall kraven m.m. iakttas även individuellt av de kreditinstitut och värde- pappersbolag som ingår i en finansiell företagsgrupp.

De nya bestämmelserna om kapitaltäckning för marknadsrisker, stora exponeringar och tillsyn av finansiella företagsgrupper förs samman i en ny lag om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. Till denna lag överflyttas dessutom de bestämmelser om kapitaltäckning för kreditrisker som nu finns utspridda på flera lagar.

Vidare föreslås i propositionen att lämplighetsprövning av större ägare skall utgöra en del av prövningen av en ansökan om oktroj för bank- aktiebolag, om tillstånd att driva finansieringsverksamhet enligt lagen om kreditmarknadsbolag och om tillstånd att driva värdepappersrörelse.

Den nya lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kredit- institut och värdepappersbolag föreslås träda i kraft i två etapper. De bestämmelser som bygger på direktiven om stora exponeringar och gruppbaserad tillsyn träder i kraft den 1 januari 1995, medan reglerna om kapitaltäckning för marknadsrisker träder i kraft den 1 januari 1996. Det senare gäller även de nya bestämmelser i bl.a. lagen om värdepappers- rörelse som grundas på direktivet om investeringstjänster.

8. Tillsyn av finansiella företagsgrupper (gruppbaserad

tillsyn) ............................... 240 8.1 Bakgrund ......................... 240 8.2 Finansiella företagsgrupper .............. 242 8.3 Omfattningen av tillsynen av finansiella företags— grupper .......................... 249 8.4 Undantag från tillsynen ................. 255 8.5 Fördelningen av tillsynsansvaret ........... 257 8.6 Särskilt om tillsyn över finansiella företagsgrupper avseende stora exponeringar och kapitalkrav för marknadsrisker ...................... 260 8.7 Sammanställningens form och omfattning ...... 265 8.8 Information som skall tillhandahållas av holding- företag med blandad verksamhet och deras dotter- företag . . . . ; ...................... 269 8.9 Åtgärder för att underlätta tillämpningen av till- synen över den finansiella företagsgruppen ..... 271 8. 10 Tillsynsredovisning ................... 275 9 Ägarprövning vid oktroj- och tillståndsprövning samt koncernbidrag i bankkoncemer ............. 279 10 Normgivningsbemyndiganden .................. 283 11 Ekonomiska effekter av förslagen ............... 289 12 Ikraftträdande ........................... 292 13 Författningskommentar ..................... 293 13.1 Förslaget till lag om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappers- bolag ............................ 293 13.2 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:]00) ........................ 330 13.3 Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen

13.4 13.5 13.6 13.7 13.8 13.9 13.10 13.11 13.12

13.13

13.14

13.15

Bilaga 1 Bilaga 2 Bilaga 3 Bilaga 4 Bilaga 5 Bilaga 6 Bilaga 7

Bilaga 8

Bilaga 9

(1987:617) ........................ 331 Förslaget till lag om ändring i bankaktiebolags- lagen (1987:618) .................... 332 Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare ................... 333 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter ...... 335 Förslaget till lag om ändring i insiderlagen (1990: 1342) ....................... 336 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse ................ 336 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. .............. 362 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992z543) om börs- och clearingverksamhet ........... 362 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992: 1610) om kreditmarknadsbolag ................ 366 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande ........... 367

Förslagen till ändring i lagen (1980: 1097) om Svenska skeppshypotekskassan, sparbankslagen (1987:619), föreningsbankslagen (1987:620) och lagen (1990:655) om återföring av Obeskattade reserver . 367 Förslaget till lag om ändring i uppbördslagen (1953z272) ........................ 368 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:806) om ändring i lagen (1991:981) om värdepappers-

rörelse ........................... 368 Promemorians lagförslag ................ 370 Remissammanställning ................. 429 Lagrådets yttrande den 24 oktober 1994 ...... 524 Direktivet om övervakning och kontroll av kredit- instituts stora exponeringar (92/121/EEG) ..... 541 Direktivet om gruppbaserad tillsyn över kredit-

institut (92/30/EEG) .................. 549 Direktivet om investeringstjänster inom värde- pappersonrrådet (93/22/EEG) ............. 556 Direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut (93/6/EEG) ............. 576 Promemoria upprättad av försäkringsdomaren

Bo Malmqvist angående Normgivningsbemyndiganden på finansmarknadsområdet ............... 602 Ordlista .......................... 61 l

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde Rättsdatablad

Hänvisningar till S8

1. Förslag till riksdagsbeslut Prop. 1994/95:50

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och

värdepappersbolag,

lag om ändring i sekretesslagen (1980:100), lag om ändring i lagen (1980:]097) om Svenska skeppshypoteks- kassan, lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617), lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618), lag om ändring i sparbankslagen (1987:619), lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620), lag om ändring i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare, lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontroll-

uppgifter,

10. lag om ändring i lagen (1990:655) om återföring av Obeskattade reserver, 11. lag om ändring i insiderlagen (1990: 1342), 12. lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, 13. lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m., 14. lag om ändring i lagen (1992z543) om börs- och clearingverksamhet, 15. lag om ändring i lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag, 16. lag om ändring i lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande, 17. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272), 18. lag om ändring i lagen (1994:806) om ändring i lagen (1991 :981) om värdepappersrörelse.

9959

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Hänvisningar till S2

2.1. Förslag till lag om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappers- bolag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Definitioner

15. I denna lag betyder

1. bank: bankaktiebolag, sparbank och föreningsbank,

2. kreditmarknadsbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att driva finansieringsverksamhet enligt lagen (1992:1610) om kreditmark- nadsbolag,

3. värdepappersbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt lagen (1991:981) om värdepappers- rörelse,

4. kreditinstitut: bank, kreditmarknadsbolag och Svenska skeppshypo- tekskassan,

5. institut: kreditinstitut och värdepappersbolag,

6. finansiellt institut: ett svenskt eller utländskt företag som inte är kreditinstitut, värdepappersbolag eller motsvarande utländskt företag och vars huvudsakliga verksamhet är att

- förvärva aktier eller andelar,

driva valutahandel,

- driva värdepappersrörelse, utan att vara tillståndspliktigt enligt 1 kap. 3 5 lagen om värdepappersrörelse, eller

- driva en eller flera av de verksamheter som anges i 3 kap. 1 & andra stycket 2-1 1 lagen om kreditmarknadsbolag, utan att vara tillståndspliktigt enligt 1 kap. 2 55 samma lag,

7. holdingföretag med finansiell verksamhet: ett finansiellt institut som har minst ett dotterföretag som är kreditinstitut, värdepappersbolag eller motsvarande utländskt företag och vars dotterföretag även i övrigt uteslut- ande eller huvudsakligen utgörs av sådana företag eller finansiella institut,

8. holdingföretag med blandad verksamhet: ett svenskt eller utländskt moderföretag som inte är kreditinstitut, värdepappersbolag, motsvarande utländskt företag eller holdingföretag med finansiell verksamhet, men som har minst ett dotterföretag som är kreditinstitut, värdepappersbolag eller motsvarande utländskt företag,

9. anknutet företag: ett svenskt eller utländskt företag vars huvudsak- liga verksamhet består i att äga eller förvalta fast egendom, tillhandahålla datatjänster eller bedriva annan liknande verksamhet som har samband

med ett eller flera kreditinstituts, värdepappersbolags eller motsvarande utländska företags huvudsakliga verksamhet,

10. ägarintresse: ett direkt eller indirekt innehav av 20 % eller mer av rösterna eller kapitalet i ett företag.

2 5 Om ett institut, ett holdingföretag med finansiell verksamhet eller ett holdingföretag med blandad verksamhet äger så många aktier eller andelar i en svensk eller utländsk juridisk person att det har mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar, är institutet eller holdingföretaget moderföretag och den andra juridiska personen dotter- företag. Om ett dotterföretag eller flera dotterföretag tillsammans eller ett moderföretag och ett eller flera dotterföretag tillsammans äger så många aktier eller andelar i en juridisk person som nyss sagts, är även sist- nämnda juridiska person dotterföretag till moderföretaget.

Har ett institut, ett holdingföretag med finansiell verksamhet eller ett holdingföretag med blandad verksamhet i annat fall på grund av aktie- eller andelsinnehav eller avtal ensamt ett bestämmande inflytande över en juridisk-__person och en betydande andel i resultatet av dess verksamhet, är institutet eller holdingföretaget moderföretag och den juridiska per- sonen dotterföretag.

Moderföretag och dotterföretag utgör tillsammans en koncern. Med koncemföretag avses i denna lag företag inom samma koncern.

2 kap. Kapitalkrav och kapitalbas

Kapitalkrav

1 5 Ett institut skall vid varje tidpunkt ha en kapitalbas som motsvarar summan av kapitalbasema för kreditrisker enligt 2 5 och för marknads- risker enligt 3 och 4 55.

En och samma mängd av kapitalbasen får inte användas för att sam- tidigt täcka både kreditrisker och marknadsrisker.

2 5 För att uppfylla kapitalkravet för kreditrisker skall institutet ha en kapitalbas, beräknad enligt 6 och 7 55, som motsvarar minst 8 % av värdet av institutets tillgångar och åtaganden beräknat enligt 3 kap. 1 5.

3 & För att uppfylla kapitalkravet för marknadsrisker skall institutet ha en kapitalbas, beräknad enligt 6-8 55, som täcker marknadsrisker beräknade enligt 4 kap. 2—8 55.

4 & Ett institut får, efter medgivande av Finansinspektionen, för sådana marknadsrisker som avses i 4 kap. 2-7 55 och för valutakursrisker enligt

4 kap. 8 5 som hänför sig till det handelslager som avses i 4 kap. 1 & PTOP- 1994/ 95150 beräkna kapitalkravet enligt 2 &, om summan av marknadsvärdet av posi- tionerna i handelslagret och oreglerade fordringar hänförliga till dessa

1. normalt inte överstiger 5 % av summan av institutets totala balans- omslutning och totala åtaganden utanför balansräkningen,

2. normalt inte överstiger ett belopp som motsvarar 15 miljoner ecu, samt

3. inte vid något tillfälle överstiger 6 % av institutets totala balans- omslutning och totala åtaganden utanför balansräkningen och inte heller överstiger ett belopp som motsvarar 20 miljoner ecu.

5 5 Även om kraven enligt 2-4 55 är uppfyllda får ett värdepappersbolags kapitalbas, beräknad enligt 6-8 55, aldrig understiga ett belopp som mot- svarar 25 % av bolagets fasta omkostnader för det föregående året eller, om bolagets verksamhet pågått i mindre än ett år, 25 % av de fasta om- kostnader som angetts i bolagets verksamhetsplan.

Om omfattningen av bolagets verksamhet ändrats väsentligt sedan det föregående året eller om Finansinspektionen finner att verksamhetsplanen behöver korrigeras, får inspektionen besluta om ändring av kapitalkravet enligt första stycket.

Kapitalbas

6 & Kapitalbasen utgörs av summan av primärt och supplementärt kapital efter avräkning enligt 7 5. Det primära kapitalet skall utgöra minst hälften av kapitalbasen.

Med primärt kapital avses: A. I bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag eget kapital med undantag för kumulativa preferensaktier, i sparbanker reserv- fonder, i föreningsbanker eget kapital med undantag för förlagsinsatser samt i Svenska skeppshypotekskassan kassans reservfond. Från eget kapi- tal skall undantas uppskrivningsfonder.

B. I banker, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag kapitalandelen av skatteutjämningsreserv och periodiseringsfond.

C. I banker och kreditmarknadsbolag kapitalandelen av det belopp som svarar mot bankens eller bolagets reserver till följd av avskrivning på egendom som upplåtits till nyttjande.

Med supplementärt kapital avses värdet av förlagsandelslån, förlagslån och andra skuldförbindelser med en ursprunglig löptid på minst fem år och med rätt till betalning först efter institutets övriga borgenärer, dock sammanlagt högst till ett belopp som motsvarar hälften av det primära kapitalet. Förlagsandelslån, förlagslån och andra skuldförbindelser vilkas återstående löptid understiger fem år får tas upp till ett belopp som motsvarar högst 20 % av det nominella värdet för varje helt år som åter- står till förfallodagen.

Som primärt eller supplementärt kapital får dessutom, efter medgivande av Finansinspektionen, räknas andra kapitaltillskott och reserver än som sägs i andra och tredje styckena.

7 5 Från det primära kapitalet skall institutet räkna av övervärden vid förvärv av rörelse (inkråmsgoodwill), som redovisas i institutet. Från summan av det primära och det supplementära kapitalet enligt 6 5 andra- fjärde styckena skall institutet räkna av det bokförda värdet av vad som har skjutits till som aktiekapital eller i annan form i ett företag som driver försäkringsverksamhet eller något slag av finansiell verksamhet som kräver tillstånd. Någon avräkning skall dock inte göras om tillskottet uppgår till högst 5 % av företagets eget kapital eller motsvarande och det sammanlagda bokförda värdet av sådana tillskott inte överstiger 10 % av institutets eget kapital eller egna fonder. Avräkning skall inte heller göras för tillskott som belöper på företag som omfattas av gruppbaserad redo- visning enligt 6 kap. genom fullständig konsolidering eller genom en klyvningsmetod.

Utvidgad kapitalbas

8 5 För att uppfylla de kapitalkrav som avses i 3 och 5 55 får institutet — utöver de poster som enligt 6 5 kan utgöra primärt eller supplementärt kapital — till kapitalbasen räkna även andra poster, såsom nettovinster hänförliga till institutets handelslager och förlagslån med en ursprunglig löptid på minst två år. Från den utvidgade kapitalbasen skall institutet räkna av icke likvida tillgångar.

3 kap. Kapitalkrav för kreditrisker och för marknadsrisker enligt 2 kap. 4 5

1 & Kapitalkravet för kreditrisker enligt 2 kap. 2 & bestäms i förhållande till ett instituts tillgångar och åtaganden som inte ingår i handelslagret. Tillgångar och åtaganden delas in i följande grupper:

A 1. Inneliggande kassa, checkar och postremissväxlar.

2. Placeringar och fordringar för vilka svenska staten, en svensk kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar.

3. Placeringar och fordringar för vilka en utländsk stat eller centralbank eller Europeiska gemenskaperna svarar, om placeringen eller fordran gäller i den utländska statens eller gemenskapens valuta och är refinansi- erad i samma valuta.

4. Övriga placeringar och fordringar för vilka svarar någon av de ut- ländska stater eller centralbanker som regeringen föreskriver.

5. Placeringar och fordringar för vilka svarar en sådan utländsk kommun eller därmed jämförlig samfällighet, med befogenhet att kräva in offentlig uppbörd, som regeringen föreskriver.

6. Placeringar, garantiförbindelser och andra åtaganden, för vilka säkerheten utgörs av sådana placeringar eller fordringar som anges i 1-5. B 1. Placeringar och fordringar för vilka Allmänna pensionsfonden, ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag med tillstånd enligt 3 kap. 4 5 första stycket 4 och 5 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse svarar.

2. Placeringar och fordringar för vilka svarar en kommun eller därmed jämförlig samfällighet i någon av de utländska stater som regeringen före- skriver.

3. Placeringar och fordringar med en återstående löptid av högst ett år för vilka ett utländskt kreditinstitut svarar.

4. Placeringar och fordringar för vilka svarar ett utländskt kreditinstitut i någon av de utländska stater som regeringen föreskriver.

5. Placeringar och fordringar för vilka svarar någon av de intematio— nella utvecklingsbanker som regeringen föreskriver.

6. Placeringar, garantiförbindelser och andra åtaganden, för vilka säker- heten utgörs av sådana placeringar eller fordringar som anges i 1-5. C. Placeringar, garantiförbindelser och andra åtaganden, för vilka säker- heten utgörs av panträtt i bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom det uppskattade värde som institutet bestämt efter särskild värde- ring. D. Övriga placeringar, garantiförbindelser och andra åtaganden. Vid bestämmandet av kapitalkravet undantas - sådana tillskott som enligt 2 kap. 7 & första och andra meningarna skall räknas av från kapitalbasen,

- sådana tillskott som avses i 2 kap. 7 & sista meningen, - sådana icke likvida tillgångar som räknats av från kapitalbasen enligt 2 kap. 8 5,

- fordringar mot företag som ingår i samma finansiella företagsgrupp som institutet och som omfattas av bestämmelser om fullständig konsoli- dering,

- fordringar som har garanterats av ett företag som ingår i samma finansiella företagsgrupp som institutet och som omfattas av bestämmelser om fullständig konsolidering.

Vid bestämmandet av kapitalkravet skall tillgångarna och åtagandena tas upp till sammanlagt

- 0 % av summan av de poster som anges i första stycket A, - 20 % av summan av de poster som anges i första stycket B, - 50 % av summan av de poster som anges i första stycket C, samt - 100 % av summan av de poster som anges i första stycket D.

2 & Kapitalkravet för marknadsrisker enligt 2 kap. 4 & bestäms enligt l 5 med det tillägget att även tillgångar och åtaganden som ingår i handelslagret beaktas.

4 kap. Kapitalkrav för marknadsrisker enligt 2 kap. 3 & Handelslager

1 & Ett instituts handelslager utgörs av sådana positioner i finansiella instrument som institutet tagit för att på kort sikt göra en vinst eller för att skydda andra positioner i handelslagret. Till handelslagret skall också räknas sådana exponeringar som uppkommit till följd av oavslutade affärer i finansiella instrument eller inte fullgjorda leveranser av sådana instrument.

Handelslagret utgörs vidare av ett instituts resultatförda men oreglerade fordringar som är hänförliga till poster i handelslagret, såsom fordringar på avgifter, provisioner, räntor och utdelningar.

Positionsrisker

2 & Kapitalkravet för ränteanknutna finansiella instrument som ingår i ett instituts handelslager bestäms på grundval av emittentens kreditvärdighet och instrumentens löptid. Kapitalkravet omfattar specifik och generell risk i positionerna. Vid beräkning av kapitalkravet får institutet mot varandra räkna av positioner vilkas värde ökar vid ökning av instrumentets eller underliggande instruments värde (långa positioner) och övriga positioner (korta positioner) i finansiella instrument, om instrumenten är av samma slag och utgivna av samma emittent eller, i fråga om finansiella instru- ment med andra finansiella instrument som underliggande tillgång, om den underliggande tillgången utgörs av instrument som uppfyller dessa villkor.

Vid bestämmandet av kapitalkravet avseende den specifika risken skall de ränteanknutna finansiella instrumenten delas in i följande grupper:

A. Placeringar och fordringar

1. där emittenten är svenska staten, en svensk kommun eller därmed jämförlig samfällighet,

2. där emittenten är någon utländsk stat eller centralbank som rege- ringen föreskriver,

3. där emittenten är en sådan utländsk kommun eller därmed jämförlig samfällighet, med befogenhet att kräva in offentlig uppbörd, som rege- ringen föreskriver,

4. för vilka säkerheten utgörs av placeringar eller fordringar som anges i l-3.

B. Placeringar och fordringar

1. där emittenten är ett kreditinstitut eller värdepappersbolag,

2. där emittenten är en kommun eller därmed jämförlig samfällighet i någon av de utländska stater som regeringen föreskriver,

3. där emittenten är ett utländskt kreditinstitut eller värdepappersföretag i någon av de utländska stater som regeringen föreskriver,

4. där emittenten är någon av de internationella utvecklingsbanker som regeringen föreskriver,

5. för vilka säkerheten utgörs av sådana placeringar eller fordringar som avses i 1-4,

6. som uppfyller särskilda krav i fråga om marknadsnotering, likviditet och kreditvärdighet hos emittenten.

C. Övriga placeringar och åtaganden. Kapitalkravet för den specifika risken skall i varje enskild valuta motsvara

- 0 % av summan av de poster som anges i andra stycket A, - 0,25 %, 1,00 % och 1,60 % av summan av de poster som anges i andra stycket B, beroende på om den återstående löptiden är högst 6 månader, mellan 6 och 24 månader respektive över 24 månader, samt

- 8 % av summan av de poster som anges i andra stycket C. Kapitalkravet för den generella risken skall i varje enskild valuta bestämmas enligt antingen en löptidsbaserad eller en durationsbaserad metod.

3 & Kapitalkravet för aktier och aktieanknutna finansiella instrument som ingår i ett instituts handelslager skall motsvara dels 4 % av institutets bruttoposition i sådana instrument (specifik risk), dels 8 % av institutets nettoposition i sådana instrument (generell risk). Vid beräkning av kapi- talkravet får institutet mot varandra räkna av positioner vilkas värde ökar vid ökning av instrumentets eller underliggande instruments värde (långa positioner) och övriga positioner (korta positioner) i finansiella instru- ment, om instrumenten är av samma slag och utgivna av samma emittent eller, i fråga om finansiella instrument med andra finansiella instrument som underliggande tillgång, om den underliggande tillgången utgörs av instrument som uppfyller dessa villkor.

Kapitalkravet för den specifika risken får sättas ned till 2 %, om positionerna i aktier och aktieanknutna finansiella instrument uppfyller särskilda krav i fråga om säkerhet, likviditet och riskspridning. För aktie- indexterminer får kapitalkravet för den specifika risken efterges, om indexterminen omsätts på börs och uppfyller särskilda krav i fråga om riskspridning.

4 5 Ett institut som garanterar en emission av fondpapper får, efter med- givande av Finansinspektionen, vid beräkning av kapitalkravet för risker som ett sådant åtagande innebär, i stället för vad som sägs i 2 och 3 55, använda en särskild metod enligt vilken institutet vid beräkning av sina nettopositioner får göra avdrag med sådana delar av emissionen som genom avtal tecknats eller garanterats av tredje man. Vid beräkning enligt denna metod skall även beaktas den tid som förflutit efter det att institutet blivit bundet av sitt åtagande.

Avvecklingsrisker

5 5 Om ett institut har gjort. en transaktion i finansiella instrument som ingår i handelslagret och transaktionen inte har fullföljts på avtalad avvecklingsdag, skall kapitalkravet för instrument som omfattas av trans- aktionen bestämrnas med hänsyn till den risk för förlust som institutet utsätts för på grund härav.

Kapitalkravet enligt första stycket skall beräknas på grundval av dels skillnaden mellan avtalat pris för de finansiella instrumenten och deras gällande marknadsvärde, dels den tid som förflutit från avtalad avveck- lingsdag. Efter medgivande av Finansinspektionen får kapitalkravet i stället beräknas med utgångspunkt i det avtalade priset och den tid som förflutit från avtalad avvecklingsdag.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte återköpsavtal (repor och omvända repor) eller vårdepapperslån.

Motpartsrisker

6 5 Om ett institut har betalat för finansiella instrument som ingår i handelslagret innan dessa har mottagits eller levererat instrumenten utan att likvid erhållits för dem skall kapitalkravet bestämmas till 8 % av värdet av de finansiella instrumenten eller likviden sedan värdet multi- plicerats med det riskvikttal som enligt andra stycket gäller för motparten i transaktionen. Om transaktionen gjorts över en stats gräns gäller vad nu sagts endast om en eller flera dagar har förflutit efter det att betalningen eller leveransen ägt rum.

Det i första stycket avsedda riskvikttalet utgör A. 0 % för

1. svenska staten, en svensk kommun eller därmed jämförlig samfällig- het,

2. utländska stater eller centralbanker som regeringen föreskriver,

3. en sådan utländsk kommun eller därmed jämförlig samfällighet, med befogenhet att kräva in offentlig uppbörd, som regeringen föreskriver.

B. 20 % för

1. Allmänna pensionsfonden,

2. ett kreditinstitut eller värdepappersbolag,

3. en svensk börs eller clearingorganisation,

4. en kommun eller därmed jämförlig samfällighet i någon av de ut- ländska stater som regeringen föreskriver,

5. ett utländskt kreditinstitut eller värdepappersföretag i någon av de ut— ländska stater som regeringen föreskriver,

6. en börs eller clearingorganisation i någon av de utländska stater som regeringen föreskriver,

7. någon av de internationella utvecklingsbanker som regeringen före- skriver.

C. 100 % för övriga motparter.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte återköpsavtal (repor och omvända repor), värdepapperslån och sådana derivatinstru- ment som regeringen föreskriver. För dessa skall kapitalkravet i stället beräknas i enlighet med vad regeringen föreskriver.

Andm risker

7 5 För resultatförda men oreglerade fordringar såsom avgifter, provi- sioner, räntor och utdelningar som är hänförliga till poster i handelslagret skall kapitalkravet bestämmas till 8 % av fordran sedan denna multipli- cerats med det riskvikttal som enligt 6 & gäller för motparten.

Första stycket tillämpas inte om kapitalkrav enligt 2-6 55 gäller för posterna eller dessa har räknats av från kapitalbasen enligt 2 kap. 8 &.

Iblutakursrisker

8 & Om ett instituts totala nettoposition i utländsk valuta för hela verk- samheten överstiger 2 % av kapitalbasen enligt 2 kap. 6-8 åå skall kapitalkravet motsvara 8 % av det överskjutande beloppet.

Med ett instituts totala nettoposition i utländsk valuta avses den högsta summan av ett instituts korta nettopositioner eller långa nettopositioner i olika valutor.

För balanserade positioner i nära korrelerade valutor får tillämpas ett kapitalkrav motsvarande 4 % av värdet av den balanserade positionen. Vidare får ett lägre kapitalkrav tillämpas för valutor som omfattas av mellanstatliga bindande överenskommelser om valutakurssarnarbete.

Efter medgivande av Finansinspektionen får en simuleringsmetod an- vändas vid beräkning av kapitalkravet enligt denna paragraf.

5 kap. Stora exponeringar

1 & Värdet av ett instituts exponering gentemot en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning får inte överstiga 25 % av institutets kapitalbas.

Om en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning är mo- derföretag eller dotterföretag till institutet eller dotterföretag till moderföretaget, får värdet av exponeringen inte överstiga 20 % av insti- tutets kapitalbas.

Om institutet i ett fall som avses i andra stycket är en bank och moder- företaget inte är ett institut, ett försäkringsföretag eller motsvarande ut— ländskt företag, får värdet av exponeringen inte överstiga 10 % av bank- ens kapitalbas.

2 5 Med en grupp av kunder med inbördes anknytning avses två eller flera fysiska eller juridiska personer som, om inte annat visas, utgör en helhet från risksynpunkt därför att

1. någon av dem har, direkt eller indirekt, ägarinflytande över en eller flera av de övriga i gruppen, eller

2. de utan att stå i sådant förhållande som avses i 1 har sådan inbördes anknytning att någon eller samtliga av de övriga kan befaras råka i betal- ningssvårigheter om en av dem drabbas av finansiella problem.

Med kund avses i fråga om placeringar i finansiella instrument emitten- ten eller, om instrumentet har andra finansiella instrument som under- liggande tillgång, emittenten av denna tillgång och i fråga om andra ford— ringar eller åtaganden den som svarar för fordringen eller åtagandet.

3 & Det sammanlagda värdet av ett instituts stora exponeringar får inte överstiga 800 % av institutets kapitalbas.

En stor exponering är en exponering som ett institut har gentemot en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning när värdet av ex- poneringen är 10 % eller mer av institutets kapitalbas.

..,,

4 & Vid bestämmandet av ett instituts exponering enligt 1 och 3 55 skall inte räknas in de poster som avses i 3 kap. 1 5 första stycket A 2-6.

Vid valutatransaktioner omfattas inte exponeringar som uppkommer i samband med normal avveckling av en transaktion under två dygn efter betalning. Vid köp eller försäljning av finansiella instrument omfattas inte exponeringar som uppkommer i samband med normal avveckling av en transaktion under fem vardagar efter den tidpunkt då antingen betalning har skett eller de finansiella instrumenten har levererats.

Regeringen får föreskriva att även andra poster än dem som anges i första stycket inte skall räknas in vid bestämmandet av ett instituts exponeringar enligt detta kapitel, om kreditrisken är låg.

5 5 Vid tillämpning av 1 och 3 åå skall kapitalbasen bestämmas enligt 2 kap. 6-8 55.

6 & Detta kapitel tillämpas inte på Svenska skeppshypotekskassan.

6 kap. Finansiella företagsgrupper

1 & En finansiell företagsgrupp består av

1. ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och de dotterföretag som är institut, motsvarande utländska företag eller finan- siella institut, eller

2. ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och de institut, motsvarande utländska företag eller finansiella institut som det förstnämnda institutet eller holdingföretaget har ägarintresse i och som leds tillsammans med ett eller flera andra företag, om ägarnas ansvar är begränsat till den andel av kapitalet som dessa innehar, eller

3. ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och dotterföretag enligt 1 samt företag som det finns ägarintresse i enligt 2.

När en finansiell företagsgrupp föreligger enligt första stycket, skall även ett anknutet företag som är dotterföretag eller som det finns ägar— intresse i ingå i gruppen.

2 å Regeringen får föreskriva att bestämmelserna om finansiella företags- grupper skall gälla även för

1. ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och de institut, motsvarande utländska företag eller finansiella institut som det finns andra ägarintressen i än sådana som anges i l å första stycket 2,

2. ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och de institut, motsvarande utländska företag eller finansiella institut, som det förstnämnda institutet eller holdingföretaget har andra former av kapital- bindningar till,

3. ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och de institut, motsvarande utländska företag eller finansiella institut, som det förstnänmda institutet eller holdingföretaget utövar ett väsentligt inflyt— ande över, eller

4. två eller flera institut, motsvarande utländska företag eller finansiella institut, som har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning.

Om regeringen enligt första stycket har föreskrivit att bestämmelserna om finansiella företagsgrupper skall gälla, skall även ett anknutet företag som är dotterföretag eller som det finns ägarintresse i ingå i gruppen.

Kapitalkrav m.m.

3 å Vad som föreskrivs i 2 kap. 2 å om kapitalkrav för kreditrisker, i 2 kap. 3-5 åå om kapitalkrav för marknadsrisker och i 5 kap. om stora exponeringar skall tillämpas även på en finansiell företagsgrupp.

4 å Vad som föreskrivs i 2 kap. 15 a å bankrörelselagen (1987 :617) om en banks innehav och åtaganden i företag skall tillämpas även på en finansiell företagsgrupps samlade innehav och åtaganden, om en bank in- går i företagsgruppen.

Vad som föreskrivs i 3 kap. 6 å lagen (1992: 1610) om kreditmarknads- bolag om ett kreditmarknadsbolags kvalificerade innehav av aktier eller andelar i företag som inte driver finansiell verksamhet skall tillämpas även på en finansiell företagsgrupps samlade kvalificerade innehav, om ett kreditinstitut som inte är bank ingår i företagsgruppen.

Vad som föreskrivs i 3 kap. 1 a å lagen (1991:981) om värdepappers- rörelse om ett värdepappersbolags kvalificerade innehav av aktier eller andelar i företag med annan verksamhet än finansiell verksamhet skall tillämpas även på en finansiell företagsgrupps samlade kvalificerade innehav, om ett värdepappersbolag som har tillstånd att bedriva verk- samhet som avses i 3 kap. 4 å första stycket 4 och 5 samma lag ingår i företagsgruppen.

Gruppbaserad redovisning

5 å För tillämpningen av 3 och 4 åå skall för en finansiell företagsgrupp upprättas gruppbaserad redovisning.

Gruppbaserad redovisning skall upprättas med tillämpning av de regler som gäller för upprättandet av koncembalansräkning och koncemresultat- räkning enligt 4 kap. 11 å bankrörelselagen (1987:617), om en bank ingår i företagsgruppen, och enligt 11 kap. 11 å aktiebolagslagen (l975:1385) i övriga fall. Vad nu sagts gäller inte om annat följer av denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag.

Konsolidering

6 å Vid upprättande av den redovisning som avses i 5 å skall de företag som ingår i den finansiella företagsgruppen konsolideras fullständigt om inte annat följer av 7 och 8 åå.

7 å Ett företag som det finns ägarintresse i enligt 1 å första stycket 2 skall konsolideras enligt en metod med utgångspunkt i den andel som institutet eller holdingföretaget med finansiell verksamhet äger i det företag i vilket ägarintresset finns (klyvningsmetod).

8 å I de fall som avses i 2 å får Finansinspektionen medge antingen att konsolidering sker på det sätt som anges i 7 å eller att redovisningen sker till det bokförda värdet med hänsyn till innehavs- och resultatandelen i det företag som det finns ägarintresse i eller kapitalbindningar till

(kapitalandelsmetod) .

Beräkning av kapitalbas m.m.

9 å Kapitalbasen för den finansiella företagsgruppen skall bestänunas i enlighet med vad som anges i 2 kap. 6-8 åå. Även den del av kapital- basen som belöper på minoritetsandelar skall ingå. Goodwill som belöper på företag som omfattas av gruppbaserad redovisning skall räknas av från primärt kapital.

Vid beräkning av kapitalkrav för kreditrisker skall tillgångar och åtaganden tas upp till de värden som föreskrivs i 3 kap. 1 å. Vid beräk- ning av kapitalkrav för marknadsrisker skall reglerna i 4 kap. 2-8 åå tillämpas. Exponeringar skall bestämmas på sätt som anges i 5 kap.

Stora exponeringar

10 å Om ett moderföretag är ett institut skall vid beräkningen av de i 5 kap. angivna gränsvärdena inte medräknas exponeringar som koncem- företag som är institut har gentemot andra koncemföretag som står under tillsyn av Finansinspektionen och omfattas av samma gruppbaserade redo- visning som moderföretaget.

Finansinspektionen får medge att första stycket skall tillämpas även på en koncern i vilken moderföretaget är ett i Sverige etablerat holding— företag med finansiell verksamhet.

7 kap. Tillsyn m.m. Tillämpliga tillsynsregler

1 å Finansinspektionen övervakar efterlevnaden av denna lag. I fråga om tillsynen gäller vad som är föreskrivet i de lagar som reglerar institutens verksamhet, om inte annat följer av denna lag.

Iillsynsansvar för finansiella företagsgrupper

2 å Finansinspektionen skall utöva tillsyn över en finansiell företagsgrupp om moderföretaget eller ett företag i gruppen som innehar ägarintresse är ett institut hemmahörande i Sverige.

Är moderföretaget i en finansiell företagsgrupp ett holdingföretag med finansiell verksamhet, skall Finansinspektionen utöva tillsynen om

1. det i företagsgruppen inte finns några utländska företag som mot- svarar institut, eller

2. holdingföretaget är hemmahörande i Sverige och minst ett dotter- företag är institut.

3 å Finansinspektionen skall föra en förteckning över de holdingföretag med finansiell verksamhet som är moderföretag i en sådan finansiell företagsgrupp som enligt 2 å omfattas av inspektionens tillsyn.

4 å Finansinspektionen skall, inom ramen för sin befogenhet, efter be- gäran från behörig myndighet i ett annat land inom Europeiska ekono- miska samarbetsområdet (EES), lämna eller kontrollera information som

behövs för att den utländska myndigheten skall kunna utöva sin tillsyn eller också tillåta att denna myndighet själv utför kontrollen.

lillsynsredovisning

5 å För en finansiell företagsgrupp skall uppgifter lämnas, i den omfatt— ning som följer av denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag, i en särskild redovisning som avser gruppens samlade ekonomiska ställning (gruppbaserad redovisning).

Ett holdingföretag med blandad verksamhet skall lämna den information som behövs för tillsynen över de dotterföretag som år institut (samlad information).

6 å Ett institut och ett holdingföretag med finansiell verksamhet som är moderföretag eller som har sådant ägarintresse som avses i 6 kap. 1 å första stycket 2 skall upprätta och ge in den gruppbaserade redovisningen till Finansinspektionen för de räkenskapsperioder och vid de tidpunkter som regeringen föreskriver. Om en finansiell företagsgrupp föreligger enligt 6 kap. 2 å, skall det företag som regeringen bestämmer upprätta och ge in sådan redovisning.

Ett holdingföretag med blandad verksamhet skall upprätta och ge in den samlade informationen till Finansinspektionen för de räkenskapsperioder och vid de tidpunkter som regeringen föreskriver.

7 å Ett företag som ingår i en finansiell företagsgrupp och övriga dotter- företag till ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet samt dotterföretag till ett holdingföretag med blandad verksamhet skall lämna de uppgifter som krävs för tillsynsredovisningen till det företag som enligt 6 å skall upprätta gruppbaserad redovisning eller samlad infor- mation.

Undantag

8 å Finansinspektionen får medge att ett dotterföretag eller ett företag som det finns ägarintresse i enligt 6 kap. 1 å första stycket 2 undantas vid beräkning enligt 6 kap. 3-5 åå och utelämnas från sådan tillsynsredo- visning som skall upprättas enligt 5 å om

1. företaget är beläget i ett land utanför EES där det finns rättsliga hin- der för överföring av nödvändig information,

2. företaget är av mindre betydelse med hänsyn till syftet med till- synen, eller

3. en sammanställning av företagets finansiella ställning skulle vara olämplig eller vilseledande med hänsyn till syftet med tillsynen.

Om ett dotterföretag som är institut är undantaget från beräkning eller utelämnat från tillsynsredovisningen enligt första stycket 2 eller 3, skall moderföretaget till Finansinspektionen lämna de upplysningar som inspek- tionen behöver för sin tillsyn över institutet.

Undersökning

9 å Finansinspektionen får företa undersökningar hos de företag som enligt 7 å skall lämna uppgifter för att kontrollera den gruppbaserade redovisning eller smulade information som företagen är skyldiga att lämna.

Övervaknings- och kontrollsystem

10 å Ett institut och det företag i en finansiell företagsgrupp som enligt 6 å skall upprätta den gruppbaserade redovisningen skall ha betryggande system för registrering och klassificering av kreditrisker, för övervakning och kontroll av marknadsrisker och stora exponeringar i verksamheten samt för beräkning av institutets eller den finansiella företagsgruppens finansiella positioner vid varje tidpunkt. Ett institut och alla företag i en finansiell företagsgrupp skall vidare ha sådana förvaltnings— och redo- visningsrutiner som säkerställer en effektiv kontroll av att bestäm- melserna Om kapitalkrav för kreditrisker och marknadsrisker samt stora exponeringar och gruppbaserad redovisning i denna lag efterlevs.

Rapportering

11 å Ett institut och det företag i en finansiell företagsgrupp som enligt 6 å skall upprätta den gruppbaserade redovisningen skall fortlöpande rapportera stora exponeringar till Finansinspektionen.

Om ett instituts eller en finansiell företagsgrupps exponeringar över- stiger något av de i 5 kap. angivna gränsvärdena, skall institutet eller det företag som enligt 6 å skall upprätta den gruppbaserade redovisningen genast anmäla detta till Finansinspektionen. Inspektionen får bestämma en viss tid inom vilken exponeringarna skall bringas ned till de tillåtna gränsvärdena.

Ingripande

12 å Om ett institut eller en finansiell företagsgrupp

l . har en kapitalbas som understiger det minsta belopp som krävs enligt 2 kap. 2-5 åå, 2. inte uppfyller kraven i fråga om system och rutiner enligt 10 å, eller

3. inte nedbringar sina exponeringar till tillåtna nivåer enligt 11 å andra stycket

skall Finansinspektionen förelägga institutet eller det företag i en finansiell företagsgrupp som enligt 6 å skall upprätta den gruppbaserade redovisningen att vidta lämpliga åtgärder för att rätta till förhållandet.

Tystnadsplikt

13 å En styrelseledamot eller befattningshavare hos ett holdingföretag med finansiell verksamhet eller ett holdingföretag med blandad verk- samhet som i den egenskapen får kunskap om affärsförhållanden i ett företag som enligt 7 å skall lämna uppgifter, får inte obehörigen röja vad han fått veta och inte heller utnyttja kunskapen i strid med det uppgifts- lämnande företagets intresse.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekre- tesslagen ( l980:100).

Avgifter m.m.

14 å Institut som står under tillsyn enligt denna lag skall bekosta Finans- inspektionens verksamhet med årliga avgifter enligt de närmare föreskrift- er regeringen meddelar.

Om Finansinspektionen för bedömning av en viss fråga vid tillsynen enligt denna lag behöver anlita någon med särskild fackkunskap, skall kostnaden för detta betalas av det institut som tillsynen avser.

Vite

15 å Om Finansinspektionen meddelar föreläggande enligt denna lag får inspektionen förelägga vite.

Överklagande

16 å Beslut som Finansinspektionen meddelar med stöd av 12 å får överklagas hos kammarrätten.

Andra beslut som inspektionen meddelar enligt denna lag får över- klagas hos länsrätten. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten av länsrättens avgörande.

Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om föreläggande skall gälla omedelbart.

Bemyndiganden

17 å Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspek- tionen skall meddela närmare föreskrifter om

1. beräkningen av sådana kapitalandelar som avses i 2 kap. 6 å andra stycket B och C,

2. vilka poster som får räknas till kapitalbasen enligt 2 kap. 8 å och omfattningen av dessa samt vilka icke likvida tillgångar som skall räknas av från kapitalbasen enligt samma paragraf,

3. hur posterna skall värderas vid bestämmandet av kapitalkravet enligt 3 kap. 1 å tredje stycket,

4. vilka poster som skall ingå i handelslagret enligt 4 kap. ] å och omfattningen av dessa,

5. beräkning av kapitalkraven enligt 4 kap. 2-8 åå,

6. hur exponeringarna skall värderas vid beräkningen av ett instituts exponeringar enligt 5 kap. 1 och 3 åå,

7. hur konsolidering skall ske och hur kapitalbasen skall beräknas enligt 6 kap. 6-9 åå,

8. innehållet, utformningen _och omfattningen av den redovisning eller information som skall lämnas'enligt 5 å,

9. omfattningen och fullgörandet av rapporteringsskyldigheten enligt 11 å.

18 å Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansin— spektionen får meddela de föreskrifter som behövs om

1. villkoren för att beräkna kapitalkravet enligt undantagsregeln i 2 kap. 4 9",

2. beräkning av kapitalkravet enligt 2 kap. 5 å första stycket. Regeringen får bemyndiga Finansinspektionen att meddela sådana före- skrifter och fatta sådana beslut som enligt denna lag ankommer på rege- ringen.

1. Denna lag träder i kraft i fråga om 1 kap., 2 kap. 1 å i den del paragrafen avser kreditrisker, 2 kap. 2, 6 och 7 åå, 3 kap. 1 å, 5 kap. 1-4 åå, 5 å i den del paragrafen avser kreditrisker och 6 å, 6 kap. 1 och 2 åå, 3 å i den del paragrafen avser kreditrisker och stora exponeringar, 4 å i den del paragrafen avser kreditinstitut, 5-8 åå, 9 å i den del paragrafen avser kreditrisker och stora exponeringar och 10 å samt 7 kap. 1-9 åå, 10 å i den del paragrafen avser kreditrisker, stora expone- ringar och gruppbaserad redovisning, 11 å, 12 å i den del paragrafen avser kreditrisker, stora exponeringar och gruppbaserad redovisning, 13— 16 åå, 17 å 1, 3 och 6-9, samt 18 å andra stycket den ljanuari 1995. Lagen i övrigt träder i kraft den 1 januari 1996.

2. Kapitalkravet för kreditrisker enligt 2 kap. 2 å skall intill utgången av år 1995 beräknas i ett instituts hela verksamhet.

3. Kumulativa preferensaktier som getts ut före den 1 januari 1995 får till och med utgången av år 1996 ingå i bankaktiebolags, kreditmarknads- bolags och värdepappersbolags kapitalbas som primärt kapital vid tillämpning av 2 kap. 6 å.

4. Om värdet av ett instituts eller en finansiell företagsgrupps exponeringar den 28 juni 1994 översteg de i 5 kap. angivna gränsvärdena får Finansinspektionen bevilja institutet eller det företag som enligt 7 kap. 6 å skall upprätta den gruppbaserade redovisningen anstånd att nedbringa exponeringarna till dessa gränsvärden dock senast till den 31 december 2001. Exponeringar med längre löptid enligt bindande avtalsvillkor får dock behållas till förfallodagen. Om ett institut eller en finansiell företagsgrupp inte nedbringar sina exponeringar i enlighet med nu an- givna föreskrifter tillämpas 7 kap. 12 å 3 samt 15 och 16 åå.

2.2. Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:]00)

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 5 å sekretesslagen (1980: 100) skall ha

följande lydelsel.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap. 5 &

Sekretess gäller i statlig myndighets verksamhet, som består i tillstånds- givning eller tillsyn med avseende på bank- och kreditväsendet, värdepap- persmarknaden, eller försäkringsväsendet, för uppgift om

1. affärs- eller driftförhållanden hos den som myndighetens verksamhet avser, om det kan antas att han lider skada om uppgiften röjs,

2. ekonomiska eller personliga förhållanden för annan, som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som myndighetens verksamhet avser.

I ärende hos statlig myndighet om innehav av aktier i bankaktie- bolag och i kreditmarknadsbolag gäller sekretess för uppgift om enskilds personliga eller ekonomis- ka förhållanden om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretess gäller inte för beslut av myndig— heten och inte heller för uppgift som erhållits från annan myndighet om uppgiften inte är sekretessbe— lagd där.

I ärende hos statlig myndighet om innehav av aktier i bankaktie- bolag, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag gäller sekretess för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretess gäller inte för beslut av myndigheten och inte heller för uppgift som erhållits från annan myndighet om uppgiften inte är sekretessbelagd där.

Sekretess gäller vidare i statlig myndighets verksamhet, som består i övervakning enligt insiderlagen (l990:1342), för sådan uppgift om en- skilds ekonomiska eller personliga förhållanden, vilken på begäran har lämnats av någon som är skyldig att lämna uppgifter till myndigheten. Rör uppgiften den uppgiftsskyldige gäller dock sekretess endast om denne kan antas lida skada eller men om uppgiften röjs och sekretess inte motverkar syftet med uppgiftsskyldigheten.

Sekretess gäller, i den mån riksdagen har godkänt avtal härom med främmande stat eller mellanfolklig organisation, hos myndighet i verk- samhet som avses i första-tredje styckena för sådan uppgift om affärs- eller driftförhållanden och ekonomiska eller personliga förhållanden som myndigheten erhållit enligt avtalet. Samma sekretess gäller hos Finansin- spektionen, i den mån regeringen föreskriver det, om inspektionen från motsvarande utländsk myndighet erhållit uppgifter enligt annat avtal. Föreskrifterna i 14 kap. 1-3 åå får inte i fråga om denna sekretess tillämpas i strid med avtalet.

[Lagen omtryckt 1992:1474.

Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från sekretessen enligt första stycket 1, om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

2.3. Förslag till lag om ändring i lagen (1980:1097) om Prop- 1994/95:50 Svenska skeppshypotekskassan

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1980: 1097) om Svenska skeppshypotekskassan1

dels att 3 b och 3 c åå skall upphöra att gälla, dels att 3 a å skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 a å2 Kassan skall vid varje tidpunkt ha Bestämmelser om kapitaltäckning en kapitalbas, beräknad enligt finns i lagen (1994:000) om kapi- 3 b å, som motsvarar åtta procent taltäckning och stora exponeringar av värdet av kassans placeringar, för kreditinstitut och värdepappers- beräknat enligt 3 c å (kapitalkrav). bolag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

[Senaste lydelse av 3 b 5 1989:1094 3 c å l989:1094. 2Senaste lydelse l989:1094.

2.4. Förslag till lag om ändring i bankrörelselagen

(1987:617)

Härigenom föreskrivs i fråga om bankrörelselagen (1987:617)1 dels att 2 kap. 9 a-ll och 16 åå skall upphöra att gälla, dels att 1 kap. 11 å, 2 kap. 9 å, 4 kap. 9 å samt 7 kap. 4 å skall ha

följande lydelse,

dels att nuvarande 2 kap. 12 å skall betecknas 2 kap. 10 å.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. 11 å2

Ingår en bank i en koncern skall bestämmelserna i denna lag om banks rörelse och om tillsyn över bank gälla i tillämpliga delar för övriga företag i koncernen. Be- gränsningarna i fråga om banks rörelse skall avse företagen gemen- samt.

Ingår en bank i en koncern skall bestämmelserna i denna lag och i lagen (1994:000) om kapitaltäck- ning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappers- bolag om banks rörelse och om tillsyn över bank gälla i tillämpliga delar för övriga företag i koncer- nen. Begränsningarna i fråga om banks rörelse skall avse företagen gemensamt.

Första stycket gäller inte försäkringsföretag och sådana dotterföretag till försäkringsföretag som inte driver någon form av finansiell verksam- het.

Om det finns särskilda skäl, får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen medge ytterligare undantag från bestämmelserna i första stycket.

Koncembidrag får ges endast efter medgivande av Finansinspek- tionen.

Koncembidrag får ges av banken endast efter medgivande av Finans- inspektionen.

Övriga företag i koncernen skall lämna Finansinspektionen de upp- lysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständig- heter som inspektionen behöver för sin tillsyn över banken.

2 kap. 9 å3

En bank skall vid varje tidpunkt ha en kapitalbas, beräknad enligt 9 a å, som motsvarar åtta procent av värdet av bankens placeringar,

1Senaste lydelse av

2 kap. 9 a å 1991:1768 2 kap. 10 å l991:l768 2 kap. 11 å l991:l768 2 kap. 12 å 1991:1768 2 kap. 16 å l991:l768.

2Senaste lydelse 1992:1613. 3Senaste lydelse 1992:1613.

Bestämmelser om kapitaltäckning och stora exponeringar finns i lagen (I994:000) om kapitaltäck- ning och stora etponeringarför

Nuvarande lydelse

beräknat enligt 10 å (kapitalkrav). För en central föreningsbank med anslutna lokala föreningsbanker bestäms kapitalbasen och kapital- kravet gemensamt.

Utöver bestämmelsen i första stycket gäller att en banks kapital- bas inte fdr understiga det belopp som enligt 1 kap. 2 å tredje stycket bankaktiebolagslagen (1987 :618), 2 kap. 2 å andra stycket sparbanks- lagen (1987:619) eller 1 kap. 4 å tredje stycket föreningsbankslagen (1987 :620) krävdes när rörelsen påbörjades.

Föreslagen lydelse

kreditinstitut och värdepappers- bolag.

En banks kapitalbas får inte understiga det belopp som enligt 1 kap. 2 å tredje stycket bankaktie- bolagslagen (1987 :618), 2 kap. 2 å andra stycket sparbankslagen (1987:619) eller 1 kap. 4 å tredje stycket föreningsbankslagen (1987:620) krävdes när rörelsen påbörjades.

4 kap. 9 å4 Förvaltningsberättelsen skall upprättas med iakttagande av god redovis- ningssed.

I förvaltningsberättelsen skall upplysningar lämnas i följande hänseen- den:

1. Sådana förhållanden som inte skall redovisas i resultaträkningen eller i balansräkningen men som är viktiga för bedömningen av bankens verk- samhetsresultat och ställning.

2. Händelser av väsentlig betydelse för banken, som har inträffat under räkenskapsåret eller efter dettas slut.

3. Medelantalet under räkenskapsåret anställda personer, såväl för banken i dess helhet som för varje arbetsställe med mer än tjugo an— ställda, det sammanlagda beloppet av räkenskapsårets löner och ersätt- ningar dels till styrelsen och andra personer i ledande ställning, varvid tantiem och därmed jämställd ersättning till styrelsen skall anges särskilt, dels till övriga anställda och delegater i banken samt, om banken har anställda i flera länder, löner och ersättningar angivna särskilt för varje land jämte uppgift om medelantalet anställda i respektive land. Då medel- antalet anställda anges skall uppgift även lämnas om fördelningen mellan män och kvinnor. Förvaltningsberättelsen skall innehålla förslag till dispositioner beträff- ande bankens vinst eller förlust. Ett bankaktiebolag, en sparbank och en central föreningsbank skall till förvaltningsberättelsen foga en kapitaltäckningsanalys. I denna skall lämnas uppgifter om kapital- basen och kapitaltäckningen enligt 2 kap. 9-1] åå.

4Senaste lydelse l989:1086.

Ett bankaktiebolag, en sparbank och en central föreningsbank skall till förvaltningsberättelsen foga en kapitaltäckningsanalys. I denna skall lämnas uppgifter om kapital- basen och kapitaltäckningen enligt lagen (1994:000) om kapitaltäck- ning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappers- bolag.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

En föreningsbank skall därutöver lämna upplysningar i följande hän- seenden: '

1. Väsentliga förändringar i medlemsantalet och summorna av insatsbe- lopp som skall återbetalas under nästa räkenskapsår enligt bestämmelser- na i 4 kap. 1 och 3 åå föreningsbankslagen (1987:620).

2. Den rätt till utdelning som gjorda förlagsinsatser medför.

3. Summan av de förlagsinsatser som har sagts upp och skall inlösas under de näst följande två räkenskapsåren.

7 kap. 4 55 En banks styrelse är skyldig att genast låta upprätta en särskild balans räkning, om det finns anledning att anta att

1. ett bankaktiebolags eget kapital understiger nio tiondelar av det registrerade aktiekapitalet,

2. en sparbank eller en central 2. en sparbank eller en central föreningsbank med anslutna lokala föreningsbank med anslutna lokala föreningsbanker inte kan uppfylla föreningsbanker inte kan uppfylla kravet på kapitaltäckning enligt kravet på kapitaltäckning enligt 2 kap. 9-10 åå. lagen (I994:000) om kapitaltäck-

ning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappers- bolag.

Balansräkningen skall granskas av revisorerna. Om antagandet om bankens ställning bekräftas skall styrelsen genast underrätta Finansin- spektionen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

5Senaste lydelse 1992: 1613.

2.5. Förslag till lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618)

Härigenom föreskrivs i fråga om bankaktiebolagslagen (1987:618) dels att i 6 kap. 4 å ordet "bankinspektionen" skall bytas ut mot " Finansinspektionen" ,

dels att 2 kap. 3 å, 3 kap. 4 och 7 åå samt 4 kap. 23 å skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap.

3 (51 Stiftarna skall upprätta en bolagsordning som skall underställas rege- ringen för stadfästelse. Till ansökan om oktroj skall fogas en plan för den tilltänkta verksamheten.

Regeringen prövar att bolagsordningen överensstämmer med denna lag, bankrörelselagen (1987:617) och andra författningar samt om och i vad mån särskilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verksamhet.

Regeringen skall stadfästa bo- lagsordningen och bevilja oktroj, om den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en sund bankverksamhet.

Regeringen skall stadfästa bo- lagsordningen och bevilja oktroj om

1. den planerade rörelsen kan an- tas konuna att uppfylla kraven på en sund bankverksamhet, och 2. det inte kan antas att de som kommer att äga ett sådant kvalifi- cerat innehav i bolaget som avses i 1 kap. 3å 2 bankrörelselagen, kommer att motverka en sund ut- veckling av verksamheten i bolaget.

Oktroj får inte vägras på den grunden att det inte behövs någon ytter- ligare bank.

3 kap. 4 &

Aktiebrev skall ställas till viss man. Det får lämnas ut endast till sådan aktieägare som är införd i aktieboken och först när den eller de aktier brevet lyder på har betalts. Vidare fordras

1. att bankaktiebolaget har registrerats, om aktien har tecknats vid bolagets bildande,

2. att nyemission eller fondemission har registrerats, om aktien till- kommit på grund av emissionen, eller

3. att registrering har skett enligt 5 kap. 14 å, om aktien har tillkommit på grund av utbyte eller nyteckning enligt 5 kap.

lSenaste lydelse 1992:1611.

Nuvarande lydelse

Aktiebrev skall undertecknas av styrelsen. Namnteckningama får återges genom tryckning eller på något liknande sätt. Brevet skall ange bolagets firma, ordningsnum- mer på den eller de aktier varpå brevet lyder, aktiens nominella belopp och dagen för utfärdandet. lbrje aktiebrev skall ange den inskränkning i rätten att förvärva aktier som föreskrivs i 3 å. Kan, när aktiebrevet ges ut, aktier av olika slag finnas enligt bolagsord- ningen, skall aktieslaget anges i brevet. Om bolagsordningen inne- håller förbehåll enligt 1 å fjärde stycket, 8 å eller 6 kap. 8 å, skall detta tydligt anges i brevet på sådan aktie som avses med förbe- hållet. Uppgiften kan ges i för- kortad form. Förkortningsformema fastställs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm- mer.

Föreslagen lydelse

Aktiebrev skall undertecknas av styrelsen. Namnteckningama får återges genom tryckning eller på något liknande sätt. Brevet skall ange bolagets firma, ordningsnum- mer på den eller de aktier varpå brevet lyder, aktiens nominella belopp och dagen för utfärdandet. Kan, när aktiebrevet ges ut, aktier av olika slag finnas enligt bolags- ordningen, skall aktieslaget anges i brevet. Om bolagsordningen inne- håller förbehåll enligt 1 å fjärde stycket, 8 å eller 6 kap. 8 å, skall detta tydligt anges i brevet på sådan aktie som avses med förbe— hållet. Uppgiften kan ges i för- kortad form. Förkortningsformema fastställs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm- mer.

När utbetalning görs vid inlösen av en aktie eller vid minskning av dess nominella belopp eller vid skifte av bolagets tillgångar, skall aktiebrevet förses med påskrift om utbetalningen. Har utan återbetalning en aktie dragits in eller det nominella beloppet ändrats, skall så snart som möjligt en påskrift om detta göras på aktiebrevet.

Ett aktiebrev, som i samband med dödning eller vid utbyte ges ut i stället för ett annat, skall innehålla uppgift om detta. Byts ett aktiebrev ut mot ett eller flera andra aktiebrev skall det äldre aktiebrevet och de därtill hörande kupongarken makuleras på ett betryggande sätt.

Emissionsbevis samt skuldebrev och Optionsbevis som avses i 5 kap. skall undertecknas på det sätt som anges i andra stycket.

7 å2

Över bankaktiebolagets samtliga aktier och aktieägare skall styrelsen föra en förteckning (aktiebok). Den skall upprättas omedelbart efter bolagets bildande. Aktierna skall tas upp i nummerföljd med uppgift om aktieteck- nama. Aktieägamas postadress och yrke eller titel skall anges. Finns det aktier av olika slag, skall det av aktieboken framgå till vilket slag varje aktie hör.

Aktieboken kan bestå av ett betryggande lösblads- eller kortsystem. Den kan också föras med hjälp av automatisk databehandling eller på annat liknande sätt.

2Senaste lydelse 1989:833.

Nuvarande lydelse

När någon visar upp ett utfärdat aktiebrev och enligt 6 å eller på annat sätt styrker sitt förvärv eller när någon antecknas som aktieäga— re på aktiekonto enligt aktiekonto- lagen (1989:827) eller när en aktie- ägare eller annan behörig person anmäler annan förändring i de för- hållanden som har tagits upp i aktieboken, skall en anteckning om aktieägaren eller om förändringen genast föras in. Detta gäller endast om hinder inte möter enligt 3 å. Dagen för införandet skall anges, om dagen inte framgår av annat tillgängligt material.

Föreslagen lydelse

När någon visar upp ett utfärdat aktiebrev och enligt 6 å eller på annat sätt styrker sitt förvärv eller när någon antecknas som aktieäga- re på aktiekonto enligt aktiekonto- lagen (1989:827) eller när en aktie- ägare eller annan behörig person anmäler annan förändring i de förhållanden som har tagits upp i aktieboken, skall en anteckning om aktieägaren eller om förändringen genast föras in. Dagen för införan- det skall anges, om dagen inte framgår av annat tillgängligt mate- rial.

Är sista överlåtelsen på ett aktiebrev tecknad in blanco, skall namnet sättas ut i överlåtelsen innan införandet sker. Ett aktiebrev som visats upp skall förses med påskrift om införandet och dagen för detta.

4 kap. 23 å3 I emissionsprospektet skall följande uppgifter länmas, nämligen 1. en kortfattad historik över bankaktiebolaget och dess verksamhet, 2. en redogörelse för bolagets och, om det finns dotterföretag, koncem- ens verksamhet samt för bolagets del uppgifter som är av betydelse för bedönulingen av rörelsens karaktär och utveckling,

3. en redogörelse för kapitaltäck- ningen enligt 2 kap. 9—10 åå samt, i förekommande fall, 11 å bankrör- elselagen (1987:617) och dess betydelse för bankbolaget,

3. en redogörelse för kapitaltäck- ningen enligt lagen (1994:000) om kapitaltäckning och stam expone— ringar för kreditinstitut och värde- pappersbolag och dess betydelse för bankbolaget,

4. uppgifter om bolagets styrelseledamöter, revisorer samt anställda och delegater i ledande ställning, samt

5. en redogörelse för ägar- och rösträttsförhällanden i fråga om bolagets aktier.

Uppgifterna enligt första stycket, behöver inte länmas av bankaktiebo— lag, vars aktier är noterade vid en börs eller auktoriserad marknadsplats.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

3Senaste lydelse 1992:554.

2.6. Förslag till lag om ändring i sparbankslagen (1987:619)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 1, 3 och 4 åå sparbankslagen (1987:619) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 kap. 1 å1 Om det är påkallat för att upprätthålla en sparbanks verksamhet, får sparbanksstämman besluta att bilda en garantifond genom bidrag av huvudmän eller andra. För att vara bindande skall teckning av bidrag till garantifonden ske på en teckningslista. På denna skall anges om ränta skall utgå och i så fall hur den skall beräknas. Vidare skall avskrifter av sparbankens senaste balansräkning och revisorernas yttrande över denna fogas till tecknings- listan.

Garantifonden får återbetalas en- dast om det kan ske med hänsyn till bestämmelserna i 2 kap. 9— 10 åå bankrörelselagen (1987:617). I övrigt skall beträf- fande återbetalningen gälla vad som bestämts vid garantifondens bildande.

Garantifonden får återbetalas en— dast om det kan ske med hänsyn till bestämmelserna om kapital- täckning i lagen (1994:000) om kapitaltäckning och stora expo- neringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. I övrigt skall beträffande återbetalningen gälla vad som bestämts vid garantifon- dens bildande.

352

Finns det i reglementet ett förbe- håll om återbäring av grundfonden eller del därav, får sådan återbä- ring inte ske om inte reservfonden uppgår till belopp som motsvarar tio gånger grundfonden. Inte heller får återbäring ske, så länge garanti- fond, där sådan bildats, inte äter- betalts eller om sparbanken till följd av återbäringen inte skulle kunna uppfylla det i 2 kap. 9-10 åå bankrörelselagen(1987:617) före- skrivna kravet pä kapitaltäckning.

lSenaste lydelse l989:1088. ”_Senaste lydelse l989:1088.

Finns det i reglementet ett förbe- håll om återbäring av grundfonden eller del därav, får sådan återbä- ring inte ske om inte reservfonden uppgår till belopp som motsvarar tio gånger grundfonden. Inte heller får återbäring ske, så länge garanti- fond, där sådan bildats, inte äter- betalts eller om sparbanken till följd av återbäringen inte skulle kunna uppfylla kravet på kapital— täckning enligt lagen (I994:000) om kapitaltäckning och stora expo- neringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4å3

Utfäst ränta på grundfonden eller garantifonden skall inte betalas ut, om till följd av detta vinsten på rörelsen inte skulle räcka till att få upp grundfonden eller garantifon- den till det i 2 å första stycket angivna beloppet. Räntan på garan- tifonden skall inte heller betalas ut, om genom utbetalningen en sådan förlust skulle uppkomma på rörel- sen, att sparbanken inte skulle kunna uppfylla det i 2 kap. 9-10 åå bankrörelselagen(1987:617) före- skrivna kravet på kapitaltäckning. Grundfondsräntan skall inte i något fall betalas ut om till följd av detta förlust skulle uppkomma.

Utfäst ränta på grundfonden eller garantifonden skall inte betalas ut, om till följd av detta vinsten på rörelsen inte skulle räcka till att få upp grundfonden eller garantifon- den till det i 2 å första stycket angivna beloppet. Räntan på garan- tifonden skall inte heller betalas ut, om genom utbetalningen en sådan förlust skulle uppkomma på rörel- sen, att sparbanken inte skulle kunna uppfylla kravet på kapital- täckning enligt lagen (1994:000) om kapitaltäckning och stora expo- neringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. Grundfonds- räntan skall inte i något fall betalas ut om till följd av detta förlust skulle uppkomma.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

3Senaste lydelse l989:1088.

2.7. Förslag till lag om ändring i föreningsbankslagen

(1987:620)

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 3 å och 9 kap. 14 å föreningsbanksla- gen (1987:620) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap. 3 ål

En medlem, som deltar i förenings- banken med högre insatsbelopp än han är skyldig att delta med, har rätt att efter uppsägning få ut över— skjutande belopp utan att avgå ur föreningsbanken. Beträffande upp- sägningen samt medlemmens rätt att få ut det uppsagda beloppet och hans skyldighet att betala tillbaka vad han har fått ut tillämpas 1 och 2 åå samt 3 kap. 4 å första styck- et. Sexmånadersfristen enligt 1 å skall därvid räknas från utgången av det räkenskapsår som sedan uppsägningen har gjorts slutar näst efter en månad eller den längre tid, högst sex månader, som har be- stämts i stadgarna. Härutöver gäller att sådant insatsbelopp får betalas ut endast om det kan ske med hänsyn till bestämmelsema om kapitaltäckning i 2 kap. 9-10 åå bankrörelselagen (1987:61 7).

En medlem, som deltar i förenings- banken med högre insatsbelopp än han är skyldig att delta med, har rätt att efter uppsägning få ut över- skjutande belopp utan att avgå ur föreningsbanken. Beträffande upp- sägningen samt medlemmens rätt att få ut det uppsagda beloppet och hans skyldighet att betala tillbaka vad han har fått ut tillämpas 1 och 2 åå samt 3 kap. 4 å första styck- et. Sexmånadersfristen enligt 1 å skall därvid räknas från utgången av det räkenskapsår som sedan uppsägningen har gjorts slutar näst efter en månad eller den längre tid, högst sex månader, som har be- stämts i stadgarna. Härutöver gäller att sådant insatsbelopp får betalas ut endast om det kan ske med hänsyn till bestämmelserna om kapitaltäckning i lagen (I994:000) om kapitaltäckning och stora ex- poneringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. Beträffande uppsägning av överskjutande insatsbelopp vid förenings- banks ombildning till bankaktiebolag gäller i stället 11 kap. 5 å.

9 kap.

14 52 När den i kallelsen på okända borgenärer bestämda anmälningstiden har gått ut och alla kända skulder blivit betalda, skall likvidatorema skifta föreningsbankens behållna tillgångar. Om något skuldbelopp är tvistigt eller inte förfallet till betalning eller av annan orsak inte kan betalas, skall så mycket av föreningsbankens medel som kan behövas för denna betalning behållas och återstoden skiftas.

'Senaste lydelse 1992:1058. 2Senaste lydelse l989:1089.

Nuvarande lydelse

I en lokal föreningsbank får till medlemmarna, utöver av dem be- talda insatser, betalas ut medel endast i den mån det kan ske med hänsyn till bestänunelsema i 2 kap. 9-10 åå bankrörelselagen (1987:617). De medel som sålunda inte får betalas ut skall föras till den centrala föreningsbankens reservfond.

Föreslagen lydelse

I en lokal föreningsbank får till medlemmarna, utöver av dem be— talda insatser, betalas ut medel endast i den mån det kan ske med hänsyn till bestämmelserna om kapitaltäckning i lagen (1994:000) om kapitaltäckning och stora expo- neringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. De medel som sålunda inte får betalas ut skall föras till den centrala förenings— bankens reservfond.

De medlemmar eller innehavare av förlagsandelar som vill klandra skiftet skall väcka talan mot föreningsbanken senast tre månader efter det att slutredovisningen lades fram på föreningsbanksstämman.

Om en medlem eller innehavare av en förlagsandel inte inom fem år efter det att slutredovisningen lades fram på föreningsbanksstämman har anmält sig för att lyfta vad han har erhållit vid skiftet, har han förlorat sin rätt till detta. Om medlen är ringa i förhållande till de skiftade tillgångarna, kan rätten på anmälan av likvidatorema förordna att medlen skall tillfalla allmänna arvsfonden. I annat fall skall 17 å tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

2.8. Förslag till lag om ändring i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare

Härigenom föreskrivs att 3, 5, 13, 14 och 16 åå lagen (1989:508) om försäkringsmäklare skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 å' Varje försäkringsmäklare skall vara registrerad hos Finansinspektionen och stå under dess tillsyn. Registreringen kan avse förmedling av I. alla slag av försäkring, 2. enbart personförsäkring, eller 3. enbart Skadeförsäkring. Bedriver mäklaren även verk- samhet som avses i 1 kap. 3 b å lagen (1991:981) om värdepap- persrörelse skall också detta re- gistreras. Benämningen försäkringsmäklare får användas bara av den som är registrerad enligt denna lag.

5 å2

För att en fysisk person skall bli registrerad som försäkringsmäklare krävs att han

1. inte är underårig, i konkurs eller underkastad näringsförbud eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 å föräldrabalken,

2. inte genom anställning eller uppdrag hos något försäkringsföretag eller på annat sätt är beroende av försäkringsgivarintressen,

3. har en försäkring för skadeståndsskyldighet som kan åläggas honom om han åsidosätter sina skyldigheter,

4. har en tillfredställande utbild- ning, och

4. har en tillfredställande utbild- ning för den verksamhet som skall bedrivas, och

5. i övrigt är lämplig som försäkringsmäklare. Sådan försäkring som avses i första stycket 3 krävs inte om mäklaren förmedlar försäkringar uteslutande för en juridisk person som är registrerad som försäk- ringsmäklare.

Sådan försäkring som avses i första stycket 3 krävs inte om mäklarens verksamhet bedrivs ute- slutande för en juridisk person som är registrerad som försäkringsmäk- lare.

135

Försäkringsmäklaren skall utföra sitt uppdrag omsorgsfullt och med iakttagande av god försäkrings- mäklarsed. Han skall, i den ut- sträckning som omständigheterna

lsenaste lydelse 1993zl308. 2Senaste lydelse l990:812.

Försäkringsmäklaren skall utföra sitt uppdrag omsorgsfullt och med iakttagande av god försäkrings- mäklarsed. Bedriver han verksam- het som avses i 3 å andra stycket

Nuvarande lydelse

kräver det, klarlägga uppdrags- givarens behov av försäkring och föreslå lämpliga lösningar.

Föreslagen lydelse

tillämpas dessutom 1 kap. 7 å lagen (1991:981) om värdepap- persrörelse. Försäkringsmäklaren skall, i den utsträckning som om- ständigheterna kräver det, klar— lägga uppdragsgivarens behov av försäkring och, i förekommande fall, tjänster i samband med spa- rande samt föreslå lämpliga lös- ningar.

145

Om försäkringsmäklaren uppsåt- ligen eller av oaktsamhet åsido— sättter sina skyldigheter enligt 13 å, skall han ersätta den skada som till följd av detta drabbar upp- dragsgivaren eller försäkringsgiva- ren eller någon som härleder sin rätt från uppdragsgivaren.

Om försäkringsmäklaren uppsåt- ligen eller av oaktsamhet åsido- sätter sina skyldigheter enligt 13 å, skall han ersätta den skada som till följd av detta drabbar en uppdrags- givare, en försäkringsgivare, ett fondbolag, ett utländskt fondföretag eller någon som härleder sin rätt från uppdragsgivaren.

16 53

Om någon utövar sådan verksam- het som omfattas av denna lag utan att vara registrerad som försäk- ringsmäklare, skall Finansinspek- tionen förelägga honom vid vite att upphöra med detta. Detsamma gäller om en registrerad försäk- ringsmäklare yrkesmässigt förmed- lar försäkringar av ett slag som han inte är registrerad för och om någon använder benämningen för- säkringsmäklare utan att vara regi- strerad som sådan.

Om någon utövar sådan verksam- het som avses i 3 å första stycket 1-3 utan att vara registrerad som försäkringsmäklare, skall Finans- inspektionen förelägga honom vid vite att upphöra med detta. Det- samma gäller om en registrerad för- säkringsmäklare yrkesmässigt för- medlar försäkringar av ett slag som han inte är registrerad för eller bedriver sådan verksamhet som avses i 3 å andra stycket utan att detta registrerats samt om någon använder benämningen försäkrings- mäklare utan att vara registrerad som sådan.

Ett föreläggande enligt första stycket får också meddelas i samband med ett beslut om återkallelse enligt 15 å.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

3Senaste lydelse l993zl308.

2.9. Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter

dels att 3 kap. 33 å skall ha följande lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 3 kap. 32 b å, av följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 kap.

32 b å Ett utländskt företag som med stöd av 1 kap. 5 å 2 bankrörelselagen (1987:617), 1 kap. 3 c å 2 lagen (] 991 :981) om värdepappersrörelse eller 2 kap. 9 å 2 lagen (1992:1610) om kreditmarknads- bolag driver bankverksamhet, värdepappersrörelse eller finan- sieringsverksamhet i Sverige utan att inrätta filial här, skall innan verksamheten inleds till Finansin- spektionen lämna en skriftlig för- bindelse att årligen senast den 31 januari taxeringsåret lämna kontrolluppgift enligt 22, 25 a eller 27 å till Riksskatteverket.

33 å'

Efter föreläggande av skattemyn- digheten skall den som har till- stånd att driva värdepappersrörelse lämna kontrolluppgift för namn- given person. Kontrolluppgiften skall avse sådana uppgifter om av- yttring av finansiella instrument som tas in i avräkningsnota enligt 3 kap. 9 å lagen (1991:981) om värdepappersrörelse.

Efter föreläggande av skattemyn- digheten skall den som får driva värdepappersrörelse lämna kon- trolluppgift för namngiven person. Kontrolluppgiften skall avse sådana uppgifter om avyttring av finan- siella instrument som tas in i av- räkningsnota enligt 3 kap. 9 å lagen (1991 :981) om värdepappers- rörelse.

Efter föreläggande av Riksskatteverket skall kontrolluppgift enligt första stycket lämnas också i fråga om ej namngivna personer. Sådant före- läggande får efter Riksskatteverkets bestämmande utfärdas av skattemyn- digheten i det län där den skatteskyldige har sitt säte eller driver verksamhet.

lSenaste lydelse 1991 : 1002.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995 såvitt avser företag som driver bankverksamhet med stöd av 1 kap. 5 å 2 bankrörelselagen (1987 :617) eller finansieringsverksamhet med stöd av 2 kap. 9 å 2 lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag och i övrigt den 1 januari 1996. Lagen tillämpas första gången vid 1997 års taxering. Har bank- eller finansieringsverksamhet med stöd av nämnda bestämmelser inletts före den 1 januari 1995, skall förbindelse enligt 32 b å lämnas till Finansin- spektionen före den 1 juli 1995.

2.10. Förslag till lag om ändring i lagen (1990:655) om återföring av Obeskattade reserver

Härigenom föreskrivs att 6 å lagen (1990:655) om återföring av Obeskattade reserver skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 51 För bankaktiebolag, sparbanker, För bankaktiebolag, sparbanker, föreningsbanker, finansbolag, föreningsbanker, kreditmarknads- kreditaktiebolag och sådana värde- pappersbolag som skall uppfylla kapitalkrav enligt 5 kap. ] å lagen (1991 :981) om värdepappersrörelse

bolag och värdepappersbolag får — i stället för vad som anges i 4 och 5 åå — bestämmelserna i andra stycket tillämpas.

får i stället för vad som anges i 4 och 5 åå bestämmelserna i andra stycket tillämpas. Hela uppskovsbeloppet skall tas upp till beskattning vid 1992 års

taxering eller, om företaget på grund av förlängt räkenskapsår inte skall taxeras detta år, vid 1993 års taxering. Vid tillämpning av uppbördsla- gens (1953z272) regler om debitering av preliminär och slutlig skatt skall dock anses som om skatten på uppskovsbeloppet hänför sig med lika de- lar till de beskattningsår för vilka taxering sker åren 1992-1995. Taxeras inte företaget är 1992 skall anses som om skatten på uppskovsbeloppet hänför sig med 50 procent till det beskattningsår för vilket taxering sker är 1993 och med vardera 25 procent till de beskattningsår för vilka taxe- ring sker åren 1994 och 1995. Vad nu sagts äger motsvarande tillämp- ning om taxering inte sker ett senare år under nämnda period.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

]Senaste lydelse 1992:705.

2.11. Förslag till lag om ändring i insiderlagen (1990:1342) PYOP- 1994/95150

Härigenom föreskrivs att 2, 7 och 18 åå insiderlagen (1990: 1342) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25'

I denna lag förstås med

1. handel på värdepappersmark- naden: handel på börs eller annan organiserad marknadsplats eller genom någon som driver värde— pappersrörelse med stöd av 1 kap. 3 eller 3 a å lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,

1. handel på värdepappersmark- naden: handel på börs eller annan organiserad marknadsplats eller genom någon som yrkesmässigt bedriver sådan verksamhet som avses i 1 kap. 3å 1-5 lagen (1991:981) om värdepappersrörel- se,

2. fondpapper: aktie och obligation samt sådana andra delägarrätter eller fordringsrätter som är utgivna för allmän omsättning, andel i värde— pappersfond och aktieägares rätt gentemot den som för hans räkning för- varar aktiebrev i ett utländskt bolag (depåbevis),

3. aktiemarknadsbolag: svenskt aktiebolag som utgivit aktier vilka är noterade vid en börs eller auktoriserad marknadsplats.

Vad som föreskrivs om aktie skall också tillämpas på emissionsbevis, interimsbevis, Optionsbevis, konvertibelt skuldebrev, skuldebrev förenat med optionsrätt till nyteckning, vinstandelsbevis, aktieoption och aktie- terrnin. Utfärdande av köpoption skall likställas med försäljning av de aktier optionen avser medan utfärdande av säljoption skall likställas med köp av aktierna.

Med fondpapper jämställs i denna lag ränteoption, räntetermin, index- option och indextermin.

Om fondpapper ägs av två eller flera med samäganderätt, skall en del- ägare vid tillämpningen av denna lag anses vara ägare till så många av - fondpapperen som svarar mot hans lott i det samfällda innehavet.

7å2

Utan hinder av 4 å får

1. befattningshavare hos någon som driver värdepappersrörelse med stöd av 1 kap. 3 eller 3 a å lagen ( 1991 :981) om värdepappers- rörelse fullgöra köp- eller säljorder i rörelsen,

Utan hinder av 4 å får

1. befattninghavare hos någon som driver värdepappersrörelse med stöd av lkap. 3, 3 c eller 3 då lagen (1991:981) om värde- pappersrörelse fullgöra köp- eller säljorder i rörelsen,

2. köp ske av annat än option eller termin då den icke offentliggjorda omständigheten är ägnad att sänka kursen eller försäljning ske av annat än option eller termin då omständigheten är ägnad att höja kursen,

åSenaste lydelse 1992:1323. Senaste lydelse 1992:1628.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3. uppgifter fullgöras som åligger någon på grund av vad som föreskri- vits i lag eller annan författning,

4. köp ske i fall som avses i 5 å 1 för den juridiska personens räkning av aktier i aktiebolaget,

5. innehavare av option när optionens löptid går ut köpa eller sälja den underliggande tillgången eller sälja optionen,

6. utfärdare av option i samband med lösen sälja eller köpa den under- liggande tillgången som optionen avser,

7. köpare och säljare av termin vid slutdag fullgöra avtalet.

18 å3

Om det finns anledning anta att en bestämmelse i 4 å överträtts, har Finansinspektionen rätt att få de uppgifter som den behöver för sin utred- ning från

1. den som det finns anledning anta har gjort överträdelsen,

2. ett aktiebolag eller en juridisk person i övrigt vars fondpapper över- trädelsen gäller,

3. den juridiska person som lämnat det offentliga erbjudandet om aktie- förvärv,

4. moderföretaget till det aktiebolag eller den juridiska person som avses i 2 eller 3,

5. myndighet,

6. någon som driver värdepap— 6. någon som driver värdepap- persrörelse med stöd av 1 kap. 3 persrörelse med stöd av 1 kap. 3, eller 3 a å lagen (1991:981) om 3 c eller 3 d å lagen (1991:981) värdepappersrörelse, om värdepappersrörelse,

7. någon annan som köpt eller sålt fondpapper, om det finns anledning anta att köpet eller försäljningen föranletts av otillåtet råd eller därmed jämförlig åtgärd som avses i 4 å.

Om det finns anledning anta att någon har överträtt andra bestämmelser i denna lag och är överträdelsen belagd med straff, får inspektionen i utredningssyfte också infordra uppgifter av denne.

Denna lag träder i kraft, i fråga om 2 å, den 1 januari 1995 och i övrigt den 1 januari 1996.

3Senaste lydelse 1992:1323.

2.12. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:981) om värdepappers— rörelse

dels att 3 kap. 7 å och 5 kap. 2—4 åå skall upphöra att gälla, dels att nuvarande 3 kap. 7 a å och 5 kap. 5 å skall betecknas 3 kap. 7 å respektive 5 kap. 2 å,

dels att 1 kap. 1-3 a och 6-10 åå, 2 kap. 1, 2, 4, 5 och 7 åå, 3 kap. 1-5 åå, 4 kap. 1-3 åå, 5 kap. 1 å och nya 5 kap. 2 å, 6 kap. 4-6, 7, 8, 9, 10 och 11 åå samt rubriken närmast före 2 kap. 7 å skall ha följande

lydelse,

dels att det i lagen skall föras in nya paragrafer, 1 kap. 3 b-3 e, 6 a och6båå,2kap.8å,3kap.1aå,6kap.3a-3e,6aoch6b, 8a- 8 d och 9 a åå och 7 kap. 2 å, samt närmast före 2 kap. 8 å, 6 kap. 3 a å, 6 a å och 8 b å nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap. 1 &

Denna lag gäller värdepappersrörelse.

Lagen gäller inte verksamhet som drivs av Sveriges riksbank el- ler sådan förvaltning av finansiella instrument som är reglerad i annan lag.

För utländska företags verksam- het i Sverige gäller bestämmelserna i denna lag i tillämpliga delar. För filialer till utländska företag gäller i övrigt lagen (1992:160) om ut— ländska filialer m.m.

Lagen gäller inte verksamhet som drivs av Riksbanken, Riks- gäldskontoret, Kammarkollegiet eller av försäkringsbolag med kan- cession enligt försäkringsrörelse- lagen (1982:7I3). Lagen gäller inte heller sådan förvaltning av finansiella instrument som är regle- rad i annan lag.

25

I denna lag betyder

1. värdepappersrörelse: verksamhet som består i att yrkesmässigt tillhandahålla sådana tjänster som anges i 3 å,

2. värdepappersbolag: svenskt aktiebolag som fått tillstånd att driva värdepappersrörelse,

3. bankinstitut: bankaktiebolag, sparbank, central föreningsbank och utländskt bankföretag som fått tillstånd att driva bankrörelse från filial här i landet,

2. värdepappersbolag: svenskt aktiebolag som fått tillstånd enligt denna lag att driva värdepappers- rörelse,

3. bankinstitut: bankaktiebolag, sparbank, föreningsbank och ut- ländskt bankföretag som driver bankrörelse från filial här i landet,

Nuvarande lydelse

4. utländskt värdepappersföretag : utländskt företag som inte är ban- kinstitut och som fått tillstånd att driva värdepappersrörelse från filial häri landet,

5. värdepappersinstitut: företag som fått tillstånd att driva värde- pappersrörelse.

Föreslagen lydelse

4. värdepappersinstitut: värde- pappersbolag, svenska bankinstitut som fått tillstånd enligt denna lag att driva värdepappersrörelse och utländska företag som driver vär- depappersrörelse från filial här i landet,

5. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

6. kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet representerar IO % eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjlig- gör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget,

7. filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning; om ett utländskt företag etablerar sig i Sverige enligt 3 c å ] eller 2 kap. 7 å första stycket, skall etablering- en anses som en enda filial, även om flera driftställen inrättas.

35

Värdepappersrörelse får drivas endast efter tillstånd av Finans- inspektionen. Tillstånd får ges för

Värdepappersrörelse får, om inte annat följer av denna lag, drivas endast efter tillstånd av Finans- inspektionen. Tillstånd får ges för

1. handel med finansiella instrument för annans räkning i eget namn, 2. förmedling av kontakt mellan köpare och säljare av finansiella in- strument eller i annat fall medverkan vid transaktioner avseende sådana instrument,

3. handel med finansiella instrument för egen räkning,

4. förvaltning av någon annans finansiella instrument,

5. garantigivning eller annan medverkan vid emissioner av fondpapper eller erbjudanden om köp eller försäljning av finansiella instrument som är riktade till en öppen krets.

Tillstånd enligt 3 å krävs inte för ]. ett utländskt bankföretag som

3aål

'Senaste lydelse 1992:1620 (jfr 199311646).

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

driver verksamhet med stöd av 1 kap. 5 å bankrörelselagen (1987:617), om verksamhet som anges i 3 å omfattas av det i hem- landet meddelade tillståndet att driva bankrörelse,

2. ett utländskt kreditinstitut som driver verksamhet med stöd av 2 kap. 9å lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag, om verksam- het som anges i 3 å omfattas av det i hemlandet meddelade tillståndet att driva finansieringsverksamhet,

3. ett utländskt företag som driver verksamhet med stöd av 2 kap. 10 å lagen om kreditmark- nadsbolag, om verksamhet som anges i 3 å är tillåten enligt före- tagets stadgar eller bolagsordning och det eller de utländska kreditin- stitut som äger företaget eller dess moderföretag skulle ha rätt enligt 1 eller 2 att driva sådan verksamhet. För utländska företag som avses i första stycket gäller bestämmel- serna i denna lag i tillämpliga delar. Tillstånd enligt 3 å 2 krävs inte för verksamhet som bedrivs med stöd av en auktorisation som börs eller marknadsplats enligt lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet.

3 b å Tillstånd enligt 3 å 2 behövs inte för verksamhet som bedrivs av den som är registrerad som försäkrings- mäklare enligt 3 å första stycket 1 och 2 lagen (1989:508) om för- säkringsmäklare, om

]. verksamheten endast är en sidoverksamhet till försäkringsmäk- larrörelsen och enbart avser an- delar i värdepappersfonder eller sådana utländska fondföretag som avses i 7 a och 7 b åå lagen ( I 990:1 ] 14) om värdepappersfon- der,

2. kunders order vidarebefordras endast direkt till fondbolag och ut-

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

ländska fondföretag som avses i I , och

3. mäklaren i denna verksamhet inte tar emot kunders medel eller fondandelar.

3 c å

Tillstånd enligt 3 å behövs inte för företag, som har säte i ett annat land inom EES och som i det lan- det (hemlandet) har tillstånd att driva värdepappersrörelse. Ett sådant företag får

1 . driva värdepappersrörelse från filial i Sverige med början två månader efter det att Finansin- spektionen från en behörig myndig- het i företagets hemland mottagit en underrättelse med sådant in- nehåll som anges i 6 a å första stycket,

2. driva värdepappersrörelse ge- nom att från sitt hemland erbjuda och tillhandahålla tjänster med början så snart Finansinspektionen från en behörig myndighet i företa- gets hemland mottagit en under- rättelse med sådant innehåll som anges i 6 b å första stycket.

3 d å Tillstånd enligt 3 å behövs inte för

I . ett utländskt bankföretag som driver verksamhet med stöd av I kap. 5 å bankrörelselagen (1987:61 7),

2. ett utländskt kreditinstitut som driver verksamhet med stöd av 2 kap. 9å lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag,

3. ett utländskt företag som dri- ver verksamhet med stöd av 2 kap. 10 å lagen om kreditmarknadsbo- lag,

3 e å Ett utländskt företag som driver värdepappersrörelse med stöd av 3 c å eller 3 då I och 2får driva sådan verksamhet som anges i 3 å endast i den mån verksamheten

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

omfattas av företagets verksamhets- tillstånd i hemlandet.

Ett utländskt företag som driver värdepappersrörelse med stöd av 3 d å 3 får driva verksamhet som anges i 3 å endast om verksam- heten är tillåten enligt företagets stadgar eller bolagsordning och endast i den mån det eller de ut- ländska kreditinstitut som äger företaget eller dess moderföretag skulle ha rätt enligt första stycket att driva sådan verksamhet.

6 5 Ett värdepappersbolag får efter tillstånd av Finansinspektionen inrätta filial i utlandet.

Ett värdepappersbolag får efter tillstånd av Finansinspektionen inrätta filial i utlandet. Om filialen skall inrättas i ett land inom EES får tillstånd vägras endast om det med beaktande av den planerade verksamheten finns skäl att ifråga- sätta lämpligheten av bolagets administrativa struktur eller bola- gets finansiella styrka.

Ansökan om tillstånd skall in- nehålla

]. en plan för den tilltänkta filial- verksamheten, med uppgift om filialens organisation, och

2. uppgift om filialens adress och ansvariga ledning.

6 a å Om ett värdepappersbolag får till- stånd enligt 6 å till filialetablering i ett annat land inom EES, skall Finansinspektionen genast under- rätta behörig myndighet i det land där filialen skall inrättas. Under- rättelsen skall innehålla

I . vad som anges i 6 å andra stycket, och

2. uppgift om investerarskydd som gäller för kunder hos värde— pappersbolaget.

Om värdepappersbolaget efter det att filialen har inrättats avser att vidta ändring i något förhållan— de som avses i 6 å andra stycket, skall bolaget skriftligen anmäla detta till Finansinspektionen och

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1994/95:50

behörig myndighet i det land där filialen finns. Anmälan skall göras minst en månad innan ändringen genomförs.

6 b å Ett värdepappersbolag som önskar driva verksamhet i ett annat land inom EES, genom att erbjuda och tillhandahålla tjänster utan att inrätta filial där, skall innan verk- samheten inleds underrätta Finans- inspektionen om sin avsikt. lill underrättelsen skall fogas en plan för den planerade verksamheten med uppgift om vilka tjänster som skall erbjudas. Inspektionen skall inom en månad överlämna under- rättelsen och verksamhetsplanen till behörig myndighet i det land där verksamheten skall utövas.

Om värdepappersbolaget avser att ändra verksamhet som avses i första stycket, skall bolaget skn'ft- ligen anmäla detta till Finansin- spektionen och behörig myndighet i det land där verksamheten ut- övas. Anmälan skall göras innan ändringen genomförs.

7 & Värdepappersrörelse skall bedrivas så att allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden upprätthålls och enskildas kapitalinsatser inte

otillbörligen äventyras samt i övrigt så att rörelsen kan anses sund.

Ett värdepappersinstitut skall

- i sin verksamhet handla på ett årligt och rättvist sätt,

- handla med erforderlig skicklig- het, omsorg och skyndsamhet,

- inneha och qfektivt använda sådana resurser och rutiner som behövs för att rörelsen skall kunna bedrivas på ett riktigt sätt,

- från sina kunder inhämta upp- gifter om deras ekonomiska situa- tion, erfarenhet av värdepappers- marknaden och syftet med de tjäns- ter de efterfrågar,

— vid sina kontakter med kunder lämna tillräcklig information om

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

sådana omständigheter som är väsentliga i sammanhanget,

- undvika intressekonflikter och, om sådana inträffar, se till att kunderna behandlas rättvist, och

- i övrigt följa alla regler som gäller för verksamheten.

Regeringen eller, qier regering- ens bemyndigande, Finansinspek— tionen får meddela närmare före- skrifter om vad värdepappersinsti- tut skall iaktta enligt första och andra styckena.

7aå2

Om ett värdepappersinstitut utanför en börs har gjort ett avslut för egen eller någon annans räkning i fond- papper som är inregistrerade vid den börsen, skall institutet om- edelbart anmäla avslutet till börsen. Någon anmälan behövs dock inte om avslutet har gjorts vid någon annan svensk eller utländsk börs.

Om ett värdepappersinstitut utanför en börs har gjort ett avslut för egen eller någon annans räkning i fond- papper som är inregistrerade vid den börsen, skall institutet omedel- bart anmäla avslutet till börsen. Någon anmälan behövs dock inte om avslutet har gjorts vid någon annan svensk börs eller vid en utländsk börs i ett land utanför EES.

Ett svenskt värdepappersinstitut skall vidare i den omfattning och på det sätt regeringen eller. efter regeringens bemyndigande, Finans- inspektionen föreskri ver anmäla av- slut i finansiella instrument som är föremål för handel vid en börs, auktoriserad marknadsplats eller annan reglerad maran inom EES och som görs via en filial i ett land inom EES eller genom tillhanda- hållande av tjänster i ett sådant land utan att institutet har någon filial där. Om de finansiella in- strumenten är föremål för handel vid en svensk börs eller auktorise- rad marknadsplats skall anmälan göras dit. I annat fall skall anmä- lan göras till Finansinspektionen.

85

En styrelseledamot eller befatt- ningshavare hos ett värdepappers-

2Senaste lydelse 199259.

En styrelseledamot eller befatt- ningshavare hos ett värdepappers-

Nuvarande lydelse

bolag eller ett utländskt värdepap- persföretag, vilken i den egenska— pen får kunskap om en uppdrags- givares affärsförhållanden eller personliga förhållanden, får inte obehörigen röja vad han har fått veta och inte heller utnyttja kun- skapen i strid med uppdragsgiva- rens intresse.

Föreslagen lydelse

bolag, vilken i den egenskapen får kunskap om en uppdragsgivares affärsförhållanden eller personliga förhållanden, får inte obehörigen röja vad han har fått veta och inte heller utnyttja kunskapen i strid med uppdragsgivarens intresse.

95

För ett värdepappersinstitut som har tillstånd att driva värdepap- persrörelse enligt 3 å 1 gäller be- stämmelserna om handelskommis- sion i lagen (1914:45) om kommis- sion, om inte annat följer av denna lag.

För ett värdepappersinstitut som driver verksamhet som avses i 3 å 1 gäller bestämmelserna om han- delskommission i lagen (1914z45) om kommission, om inte annat följer av denna lag.

10å

Vad som föreskrivs om självinträde i 40-45 åå lagen (1914:45) om kommission gäller även när ett värdepappersinstitut som fått till- stånd att driva värdepappersrörelse enligt 3 å 1 utför uppdrag avseende köp, försäljning eller byte av fi- nansiella instrument genom avtal med ett företag som har sådant samband med värdepappersinstitu- tet som avses i 6 kap. 3 å andra stycket.

Vad som föreskrivs om självinträde i 40-45 åå lagen (1914:45) om kommission gäller även när ett värdepappersinstitut som driver värdepappersrörelse som avses i 3 å ] utför uppdrag avseende köp, försäljning eller byte av finansiella instrument genom avtal med ett företag som har sådant samband med värdepappersinstitutet som avses i 6 kap. 3 å andra stycket.

Vad som sägs i första stycket skall också tillämpas då avtalet ingås med någon som äger tio procent eller mer av aktiekapitalet eller andelarna eller av röstetalet i värdepappersinstitutet eller företag som har sådant samband med värdepappersinstitutet som avses i 6 kap. 3 å andra stycket.

2 kap. 1 5 Tillstånd för ett svenskt aktiebolag att driva värdepappersrörelse får med— delas endast om 1. bolagsordningen inte strider mot denna lag eller någon annan författ— nlng, 2. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven på en sund värdepappersrörelse,

3. den som kommer att äga ett kvalificerat innehav i bolaget inte kan antas motverka en sund ut- veckling av verksamheten i bolaget, och

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3. bolaget uppfyller de villkor som i övrigt anges i denna lag.

4. bolaget uppfyller de villkor som i övrigt anges i denna lag.

2 5 Ansökan om tillstånd får göras innan bolaget har registrerats. Har sådan ansökan gjorts inom sex månader från stiftelseurkundens undertecknande, räknas den i 2 kap. 9 å första stycket aktiebolagslagen (l975:1385) före- skrivna tiden från tillståndsbeslutet.

Till ansökan skall fogas en plan för den tilltänkta verksamheten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om vad en sådan plan skall inne- hålla.

4 5 Ett värdepappersbolag skall ha en styrelse med minst fem ledamöter. Bo- laget skall ha en verkställande direktör.

I ett värdepappersbolag skall minst en av stämman utsedd revi- sor vara auktoriserad revisor eller auktoriserat revisionsbolag.

Ett värdepappersbolag skall ha sitt huvudkontor i Sverige.

55

Ett värdepappersbolag skall ha ett aktiekapital som med hänsyn till verksamhetens art och omfattning är tillräckligt stort. Regeringen eller, efter regeringens berrtyndi- gande, Finansinspektionenfår med- dela närmare föreskrifier om aktie- kapitalets storlek.

Ett värdepappersbolag skall när verksamheten påbörjas ha ett bun- det eget kapital som vid tidpunkten för beslut om tillstånd enligt ] å motsvarar minst

1. fem miljoner ecu om bolagets verksamhet skall innefatta motta- gande av medel på konto enligt 3 kap. 4 å 4,

2. 730 000 ecu om bolaget skall bedriva verksamhet som avses i 1 kap. 3 å 3 eller 5,

3. 125 000 ecu om inte högre belopp krävs enligt 1 eller 2, och

4. 50 000 ecu om bolaget skall driva enbart verksamhet som avses i 1 kap. 3 å 2 och denna skall avse endast andelar i värdepappersfon- der eller sådana utländska fond- företag som avses i 7 a och 7 b åå lagen (l990:1114) om värdepap- persfonder.

Finansinspektionen får medge undantag från det högre kapital-

Nuvarande lydelse

Utländska värdepappersföretag

Föreslagen lydelse

krav som i 2 föreskrivs för bedri- vande av verksamhet enligt 1 kap. 3 å 5, om den verksamheten bara avser annan medverkan vid emis- sioner än garantigivning.

I 11 kap. 7 å aktiebolagslagen (1 975 :I 385 ) finns bestämmelser om vad som utgör bundet eget kapital.

Utländska företag

753

Ett utländskt företag får efter till— stånd av Finansinspektionen driva värdepappersrörelse från avdel- ningskontor med självständig för- valtning (filial).

Tillstånd till filialetablering skall lämnas om företaget står under till- syn av myndighet eller något annat behörigt organ i hemlandet och den planerade verksamheten här i lan- det kan antas komma att uppfylla kraven på en sund värdepappers— rörelse.

För verksamheten i filialen gäller bestämmelserna i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m., om inte annat följer av denna lag.

Andra utländska företag än sådana som avses i 1 kap. 3 c och 3 d åå får efter tillstånd av Finansinspek- tionen driva värdepappersrörelse från filial.

Tillstånd till filialetablering skall lämnas om företaget står under betryggande tillsyn av myndighet eller något annat behörigt organ i hemlandet och den planerade verk- samheten här i landet kan antas komma att uppfylla kraven på en sund värdepappersrörelse.

Verksamhetsplan

8 5 Till ansökan om tillstånd enligt 1 , 6 eller 7 å skall fogas en plan för den tilltänkta verksamheten. Rege- ringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen skall meddela närmare föreskrifter om vad en sådan plan skall inne— hålla.

3 kap. l 5

Ett värdepappersbolag och ett utländskt värdepappersföretag får endast förvärva sådan egendom som behövs i rörelsen.

3Senaste lydelse 1992:162.

Ett värdepappersbolag får endast förvärva sådan egendom som be- hövs i rörelsen.

Nuvarande lydelse

Ett värdepappersbolag eller ut- ländskt värdepappersföretag får förvärva aktier eller andelar i företag bara efter tillstånd av Fi- nansinspektionen, om förvärvet ingår som ett led i organisationen av verksamheten.

Föreslagen lydelse

Ett värdepappersbolag får för- värva aktier eller andelar i företag bara efter tillstånd av Finansin- spektionen, om förvärvet ingår som ett led i organisationen av verksamheten.

I a å Ett värdepappersbolag som har tillstånd att bedriva verksamhet som avses i 3 kap. 4 å 4 och 5 får ha kvalificerade innehav av aktier eller andelar i företag med annan verksamhet än finansiell verksam— het eller försäkringsverksamhet endast i den mån

1 . summan av de kvalificerade innehaven motsvarar högst 60 % av bolagets kapitalbas, och

2. det kvalificerade innehavet i varje enskilt företag motsvarar högst 15 % av bolagets kapitalbas.

Begränsningarna i första stycket gäller inte sådana innehav som av- ses i ] å andm stycket.

Aktie eller andel som förvärvats i strid med första stycket skall snarast avyttras.

Har aktier eller andelar förvär- vats inom ramen för de gränser som anges i första stycket och förändras därefter förhållartdet mellan det eller de kvalificerade innehaven och kapitalbasen så att gränserna överskrids, skall bolaget så snart det är lämpligt avyttra överskjutande aktier eller andelar.

2å4

För att skydda en egen fordran får ett värdepappersbolag och ett ut- ländskt värdepappersföretag dels på offentlig auktion eller på en svensk eller utländsk börs, en auk- toriserad marknadsplats eller någon annan reglerad marknad eller vid exekutiv försäljning köpa egendom som är utmätt eller utgör säkerhet för fordringen, dels överta

4Senaste lydelse 1992-.559.

För att skydda en egen fordran får ett värdepappersbolag dels på offentlig auktion eller på en svensk eller utländsk börs, en auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad marknad eller vid exekutiv försäljning köpa egendom som är utmätt eller utgör säkerhet för fordringen, dels överta egendom som betalning för fordran även om

Nuvarande lydelse

egendom som betalning för fordran även om egendomen inte behövs i rörelsen, om det finns anledning att anta att bolaget eller det utländska företaget annars skulle göra en av— sevärd förlust.

Sådan egendom skall avyttras så snart det är lämpligt och senast när det kan ske utan förlust för värde- pappersbolaget eller det utländska värdepappersföretaget. Har egen- domen inte avyttrats inom tre år från förvärvet, krävs Finansinspek- tionens tillstånd för fortsatt inne- hav.

Föreslagen lydelse

egendomen inte behövs i rörelsen, om det finns anledning att anta att bolaget annars skulle göra en avse— värd förlust.

Sådan egendom skall avyttras så snart det är lämpligt och senast när det kan ske utan förlust för värde- pappersbolaget. Har egendomen inte avyttrats inom tre år från för- värvet, krävs Finansinspektionens tillstånd för fortsatt innehav.

35

Ytterligare bestämmelser om vär- depappersinstituts rätt att förvärva

Ytterligare bestämmelser om svens— ka värdepappersinstituts rätt att

finansiella instrument finns i 4 kap. förvärva finansiella instrument finns i 4 kap. 4 ås Ett värdepappersbolag och ett ut- Ett värdepappersbolag och ett ländskt värdepappersföretag får som ett led i rörelsen

1. lämna råd i finansiella frågor,

utländskt företag hemmahörande utanför EES som fått tillstånd att driva värdepappersrörelse får, med Finansinspektionens tillstånd, som ett led i rörelsen

2. ta emot värdepapper för förvaring, 3. ta emot medel med redovisningsskyldighet.

För att underlätta värdepappers- rörelsen får ett värdepappersbolag och ett utländskt värdepappers- företag, efter tillstånd av Finans- inspektionen, ta emot medel på konto och lämna kredit mot säker- het.

5Senaste lydelse 19931937.

4. ta emot kunders medel på konto för att underlätta värdepap- persrörelsen,

5. lämna kunder kredit mot så- kerhet för placeringar i finansiella instrument för att underlätta värde- pappersrörelsen,

6. utföra valutaväxlingstrans- aktioner.

Tillstånd enligt första stycket 4 får meddelas endast tillsammans med tillstånd enligt 5.

Nuvarande lydelse

När det finns särskilda skäl får Finansinspektionen medge att ett värdepappersbolag och ett utländskt värdepappersföretag utövar annan verksamhet än som anges i första och andra styckena, om den kan antas komma att underlätta rörel- sen.

Föreslagen lydelse

När det finns särskilda skäl får Finansinspektionen medge att ett värdepappersbolag utövar annan verksamhet än som anges i första stycket, om den kan antas komma att underlätta rörelsen.

Ett utländskt företag får beviljas tillstånd enligt första eller tredje stycket endast om företaget får be- driva motsvarande verksamhet i sitt hemland.

I lagen (1993 : 93 1) om individuellt pensionssparande finns bestämmelser om rätt för värdepappersinstitut att bedriva pensionssparrörelse.

5 & Medel som tas emot med redovisningsskyldighet enligt 4 å första stycket 3 skall genast avskiljas och sättas in på räkning i bankinstitut.

Ett värdepappersbolag och ett utländskt värdepappersföretag som enligt 4 å andra stycket tar emot medel på konto skall träffa skriftlig överenskommelse om detta med kunden. Regeringen eller, qier regeringens bemyndigande, Finans- inspektionen får meddela närmare föreskrifter om mottagande av medel på konto.

Ett värdepappersbolag och ett utländskt företag som enligt 4 å första stycket 4 tar emot medel på konto skall ha en med hänsyn till rörelsens art och omfattning till- räcklig betalningsberedskap.

Vid mottagande av medel på konto skall skriftlig överenskom— melse om detta träfas med kunden.

Regeringen eller, efter regering- ens bemyndigande, Finansinspek- tionen fa'r meddela närmare före— skrifter om mottagande av medel på konto.

4 kap. l 5

Ett värdepappersinstitut får för- värva finansiella instrument som ett led i en normal likviditetsförvalt- ning.

Ett svenskt värdepappersinstitut får förvärva finansiella instrument som ett led i en normal likviditetsför- valtning.

Ett värdepappersinstitut som har tillstånd att driva värdepappers- rörelse enligt lkap. 3 å 3 får förvärva finansiella instrument för den rörelsen.

Ett svenskt värdepappersinstitut som har tillstånd att driva värde- pappersrörelse enligt 1 kap. 3 å 3 får förvärva finansiella instrument för den rörelsen.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

35

Ett värdepappersinstitut som har tillstånd att driva värdepappers- rörelse enligt 1 kap. 3 å 5 får för- värva finansiella instrument som institutet medverkar till att avsätta på marknaden. Dessa skall avyttras så snart det är lämpligt och senast inom tre år från förvärvet. Om det finns synnerliga skäl kan Finans- inspektionen medge att de finan- siella instrumenten får innehas under längre tid.

Ett svenskt värdepappersinstitut som har tillstånd att driva värde- pappersrörelse enligt 1 kap. 3 å 5 får förvärva finansiella instrument som institutet medverkar till att av- sätta på marknaden. Dessa skall avyttras så snart det är lämpligt och senast inom tre år från för- värvet. Om det finns synnerliga skäl kan Finansinspektionen medge att de finansiella instrumenten får innehas under längre tid.

5 kap. l &

Ett värdepappersbolag som har till- stånd att driva värdepappersrörelse enligt 1 kap. 3 å 3 eller 5 eller som har Finansinspektionens med— givande att ta emot medel på konto enligt 3 kap. 4 å andra stycket skall vid varje tidpunkt ha en kapi- talbas, beräknad enligt 2 å, som motsvarar åtta procent av värdet av bolagets placeringar, beräknat enligt 3 å (kapitalkrav).

Bestämmelser om kapitaltäckning och stora exponeringar finns i lagen (1994-000) om kapitaltäck- ning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappers- bolag.

Ett värdepappersbolags kapital- bas får inte understiga det belopp som enligt 2 kap. 5 å krävdes när rörelsen påbörjades.

25

Ett värdepappersbolag och ett ut- ländskt värdepappersföretag skall ha en försäkring för skadestånds- skyldighet som de kan komma att ådra sig vid utförande av tjänster i rörelsen. Närmare föreskrifter om sådan försäkring får meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektion- en.

Ett värdepappersbolag skall ha en försäkring för skadeståndsskyldig- het som det kan komma att ådra sig vid utförande av tjänster i rörel- sen. Närrnare föreskrifter om sådan försäkring får meddelas av rege- ringen eller, efter regeringens be- myndigande, Finansinspektionen.

6 kap.

Ägarprövning

3 a å Ett direkt eller indirekt förvärv av aktier i ett värdepappersbolag, som

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

medför att förvärvarens samman- lagda innehav utgör ett kvalificerat innehav, får ske bara qier tillstånd av Finansinspektionen. Detsamma gäller ett förvärv som innebär att ett kvalificerat innehav ökas så att det uppgår till eller överstiger 20, 33 eller 50 % av aktiekapitalet eller röstetalet för samtliga aktier eller så att värdepappersbolaget blir dotterföretag.

Om ett förvärv enligt första stycket skulle innebära att värde— pappersbolaget blev dotterföretag till eller kom under bestämmande inflytande av ett värdepappersföre— tag som är auktoriserat i ett annat land inom EES, moderföretag till ett sådant företag eller en fysisk eller juridisk person som annars har ett bestämmande inflytande över ett sådant företag, får frågan om tillstånd avgöras först efter samråd med de behöriga myndig- heterna i detta land.

3 b å Finansinspektionen skall ge till- stånd till förvärv enligt 3 a å, om det inte kan antas att förvärvaren kommer att motverka en sund ut- veckling av bolagets verksamhet. Inspektionen får föreskriva en viss tid inom vilken ett förvärv skall genomföras.

Finansinspektionen skall meddela beslut i ett ärende enligt denna paragraf inom tre månader från det att ansökan om tillstånd gjor- des.

3 c å Den som avser att avyttra ett kvali- ficerat innehav eller en så stor del av ett kvalificerat innehav att inne- havet därigenom kommer att under- stiga någon av de i 3 a å angivna gränserna skall underrätta Finans- inspektionen om detta.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 d å När ett värdepappersbolag får kännedom om att aktier i bolaget bli vit föremål för ett sådant förvärv som avses i 3 a å eller för en sådan avyttring som avses i 3 c å, skall bolaget snarast anmäla för- värvet eller avyttringen till Finans- inspektionen.

Ett värdepappersbolag skall år- ligen till Finansinspektionen an- mäla namnen på de aktieägare som har ett kvalificerat innehav av aktier i bolaget samt storleken på innehaven.

3 e å Om ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier utövar eller kan tänkas komma att utöva sitt infly- tande på ett sätt som motverkar en sund utveckling av verksamheten i värdepappersbolaget, får Finans- inspektionen besluta att aktierna inte fårföreträdas vid bolagsstäm- man.

Om ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier har underlåtit att ansöka om tillstånd till ett förvärv som avses i 3 a å eller har förvär— vat aktier i strid med inspektionens beslut, får inspektionen besluta att aktierna inte får företrädas vid bolagsstämman eller att röster av- givna för sådana aktier skall vara ogiltiga.

Finansinspektionen får också före- lägga en aktieägare som sägs i första och andra styckena att av— yttra så stor del av aktierna att innehavet därefter inte är kvali- ficerat.

Aktier som omfattas av ett beslut av inspektionen enligt första, andra eller tredje stycket skall inte med- räknas när det fordras samtycke av ägare till en viss del av aktierna i bolaget för att ett beslut skall bli giltigt eller en befogenhet skall få utövas.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

45

Finansinspektionen skall vid sin tillsyn över värdepappersinstituten se till att en sund utveckling av värdepappersmarknaden främjas.

Finansinspektionen skall vid sin tillsyn enligt denna lag se till att en sund utveckling av värdepappers- marknaden främjas.

55

Finansinspektionen får förordna en revisor att med övriga revisorer delta i revisionen av ett värdepap— persinstitut. Inspektionen får när som helst återkalla ett sådant för- ordnande och utse en ny revisor.

Finansinspektionen får förordna en revisor att med övriga revisorer delta i revisionen av ett svenskt värdepappersinstitut. Inspektionen får när som helst återkalla ett sådant förordnande och utse en ny revisor.

Revisorn har rätt till skäligt arvode för sitt arbete av värdepappers- institutet. Arvodets storlek bestäms av inspektionen.

65

Finansinspektionen får, när det anses nödvändigt, sammankalla styrelsen i ett värdepappersbolag och i ett svenskt bankinstitut som fått tillstånd att driva värdepap— persrörelse. Har styrelsen inte rättat sig efter en begäran från inspektionen om att kalla till en extra stämma, får inspektionen utfärda sådan kallelse.

Finansinspektionen får, när det anses nödvändigt, sammankalla styrelsen i ett svenskt värdepapper— sinstitut. Har styrelsen inte rättat sig efter en begäran från inspektio— nen om att kalla till en extra stäm- ma, får inspektionen utfärda sådan kallelse.

Företrädare för inspektionen får närvara vid stämma och vid sådant styrelsesammanträde som inSpektionen har sammankallat samt delta i

överläggningarna.

Särskilt om tillsynen över filialer till utländska företag hemmahör- ande inom EES

6 a å

Finansinspektionen skall, med avseende på ett utländskt företag hemmahörande inom EES, vilket driver verksamhet häri landet från filial eller genom direkt tillhanda— hållande av tjänster, lämna de uppgifter till den behöriga rrtyndig- heten i företagets hemland som denna myndighet behöver för sin tillsyn över företaget.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 b å Efter anmälan till Finansinspektio- nen kan en behörig myndighet i ett annat land inom EES företa under- sökning hos en här i landet inrät- tad filial till företag hemmahörande i det andra landet.

På begäran av en behörig myn- dighet i ett annat land inom EES skall Finansinspektionen själv företa en sådan undersökning som avses i första stycket. Finansin- spektionen kan tillåta att under- sökningen i stället utförs av reviso- rer eller andm sakkunniga.

75

Om ett värdepappersinstitut har fattat beslut som strider mot denna lag eller någon annan författning som reglerar dess verksamhet, mot föreskrift som meddelats med stöd av denna lag eller mot bolagsord- ningen, får Finansinspektionen för- bjuda verkställighet av beslutet. Har beslutet redan verkställts får inspektionen förelägga institutet att göra rättelse, om det är möjligt.

Om ett svenskt värdepappersinstitut har fattat beslut som strider mot denna lag eller någon annan för- fattning som reglerar dess verk- samhet, mot föreskrift som med- delats med stöd av denna lag eller mot bolagsordningen, får Finansin- spektionen förbjuda verkställighet av beslutet. Har beslutet redan verkställts får inspektionen före- lägga institutet att göra rättelse, om det är möjligt.

85

Finansinspektionen får förelägga ett värdepappersinstitut att upphöra med verksamhet som innefattar handel med finansiella instrument på en marknad, om det med hän- syn till reglerna för eller tillsynen över marknaden framstår som uppenbart olämpligt att institutet bedriver handel där.

Finansinspektionen får förelägga ett svenskt värdepappersinstitut att upphöra med verksamhet som inne- fattar handel med finansiella in- strument på en marknad, om det med hänsyn till reglerna för eller tillsynen över marknaden framstår som uppenbart olämpligt att in- stitutet bedriver handel där.

8 a å Har Finansinspektionen av en be- hörig myndighet i ett annat land inom EES underrättats om att ett svenskt värdepappersbolag över- trätt föreskrifter som i det landet gäller för bolaget, får inspektionen vidta de i 7, 9 och 9 a åå angivna åtgärderna mot bolaget, om någon omständighet motsvarande vad som där sägs föreligger. Inspektionen

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

skall underrätta den behöriga myn- digheten i det andra landet om vilka åtgärder som vidtas.

Särskilda bestämmelser om in- gripanden mot utländska företag

8 b å

Om ett företag, som är hemma- hörande i ett annat land inom EES, driver verksamhet häri landet från filial eller genom direkt tillhanda- hållande av tjänster och därvid överträder denna lag eller före- skrift som meddelats med stöd av lagen eller på annat sätt visar sig olämpligt att utöva sådan verksam- het, får Finansinspektionen före- lägga företaget att göm rättelse.

Om företaget inte följer före— läggandet, skall inspektionen un- derrätta behörig myndighet i före- tagets hemland.

Om rättelse ändå inte sker, får inspektionen förbjuda företaget att göra nya åtaganden här i landet. Innan förbud meddelas skall in- spektionen underrätta behörig myn- dighet i företagets hemland. I brådskande fall får inspektionen meddela förbud utan föregående underrättelse till hemlandsmyndig- heten. Denna skall då underrättas så snart det kan ske.

8 c å Om ett företag, som är hemma- hörande i ett annat land inom EES och driver verksamhet här i landet från filial eller genom direkt till- handahållande av tjänster, har fått sitt verksamhetstillstånd återkallat i hemlandet, skall Finansinspektio- nen genast förbjuda företaget att göra nya åtaganden i Sverige.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 d å Om ett utländskt företag, som är hemmahörande i ett land utanför EES, driver värdepappersrörelse från filial här i landet och därvid överträder en bestämmelse som av- ses i 7å eller på annat sätt visat sig olämpligt att driva värdepap- persrörelse, får Finansinspektionen återkalla filialtillståndet eller, om det är tillräckligt, meddela var- ning.

Om filialtillståndet återkallas gäller 9 a å andra och tredje styck- ena i tillämpliga delar.

Inspektionen skall underrätta till- synsrnyndigheten i det land där företaget har sitt säte om åtgärder som har vidtagits med stöd av denna paragraf.

95. Tillstånd som enligt denna lag har lämnats ett värdepappersinstitut skall

återkallas av Finansinspektionen om:

1. institutet genom att överträda denna lag eller föreskn'ft som meddelats med stöd av lagen eller på annat sätt visat sig olämpligt att utöva sådan rörelse som tillståndet avser. eller

2. institutet inte bedriver sådan värdepappersrörelse som tillståndet avser.

Ett värdepappersbolags tillstånd skall dessutom återkallas om bo- lagets egna kapital understiger två tredjedelar av det registrerade aktiekapitalet och bristen inte har täckts inom tre månader efter det att den blev känd för bolaget.

Om det är tillräckligt får inspek— tionen i de fall som anges i första stycket 1 i stället för att återkalla tillståndet meddela varning.

1. institutet inte inom ett årfrån beviljande av tillstånd har börjat driva sådan rörelse som tillståndet avser, eller om bolaget dessförin- nan förklarat sig avstå från till- ståndet,

2. institutet under en tid av minst sex månader inte drivit sådan verk- samhet som tillståndet avser, eller

3. institutet genom att överträda denna lag eller föreskrift som med- delats med stöd av lagen eller på annat sätt visat sig olämpligt att utöva sådan rörelse som tillståndet avser. Ett värdepappersbolags tillstånd skall dessutom återkallas om bo- lagets kapitalbas understiger det minsta belopp som föreskrivs i 5 kap. 1 å andra stycket och bristen inte har täckts inom tre månader efter det att den blev känd för bolaget.

Nuvarande lydelse

Om tillståndet återkallas får inspektionen besluta om hur av- vecklingen av rörelsen skall ske.

Ett beslut om återkallelse får förenas med förbud att fortsätta verksamheten.

Föreslagen lydelse

9 a å Om det är tillräckligt får inspek- tionen i de fall som anges i 9 å första stycket 3 i stället för att återkalla tillståndet meddela var- ning.

Om tillståndet återkallas får inspektionen besluta om hur av- vecklingen av rörelsen skall ske. Till dess avvecklingen har genom- förts gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i detta kapitel.

Ett beslut om återkallelse får förenas med förbud att fortsätta verksamheten.

10å

Om någon driver sådan verksamhet som omfattas av denna lag utan att ha tillstånd till det, skall Finans- inspektionen förelägga honom att upphöra med verksamheten.

Om någon driver sådan verksamhet som omfattas av denna lag utan att ha erforderligt tillstånd till det, skall Finansinspektionen förelägga honom att upphöra med verksam- heten.

Är det osäkert om lagen är tillämplig på en viss verksamhet, får inspek- tionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar om verksamheten som behövs för att bedöma om lagen är tillämplig.

Ett föreläggande enligt denna paragraf som avser ett utländskt företag får riktas såväl mot det utländska företaget som mot den som här i landet är verksam för företagets räkning.

llå

Värdepappersbolag och svenska bankinstitut skall med årliga av- gifter bekosta Finansinspektionens verksamhet enligt de närmare föreskrifter som regeringen med- delar.

Värdepappersinstitut skall med årliga avgifter bekosta Finansin- spektionens verksamhet enligt de närmare föreskrifter som regering— en meddelar.

7 kap.

2 5 Om Finansinspektionen i ett ärende om tillstånd enligt 2 kap. 1 å inte har meddelat beslut inom sex må— nader från det att en fullständig ansökan gavs in, får sökanden

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

begära förklaring av kammarrätten att ärendet onödigt uppehålls. Om Finansinspektionen inte har med- delat beslut inorn sex månader qier det att en sådan förklaring avgetts, skall det anses som att ansökan har avslagits.

Om Finansinspektionen inte har överlämnat underrättelse som avses i I kap. 6 a å första stycket till behörig myndighet i utlandet inom tre månader efter det att en full- ständig ansökan gavs in, får sökan- den begära förklaring av karnmar- rätten att ärendet onödigt uppe- hålls. Om underrättelse inte har överlämnats inom tre månader efter det att en sådan förklaring avgetts, skall det anses som att ansökan har avslagits.

1. Denna lag träder i kraft, i fråga om 1 kap. 1 å tredje stycket och 3 b å, 5 kap. 2 å, de ändrade beteckningarna av 3 kap. 7 å a och 5 kap. 5 å samt upphävandet av 3 kap. 7 å och 5 kap. 2—4 åå, den 1 januari 1995 och i övrigt den 1 januari 1996.

2. I fråga om värdepappersbolag som beviljats tillstånd före lagens ikraftträdande gäller vid tillämpning av 5 kap. 1 å andra stycket och 6 kap. 9 å andra stycket att kapitalbasen inte får understiga ett belopp som vid tidpunkten för ikraftträdandet skulle ha krävts för beviljande av tillstånd enligt de nya föreskrifterna.

3. Frågor om tillstånd enligt de nya föreskrifterna får prövas före ikraftträdandet. Ett beslut i en sådan fråga skall gälla tidigast från ikraftträdandet. Har ansökan om tillstånd då getts in, får den tillstånds- pliktiga verksamheten fortsättas till dess att ansökan har prövats slutligt.

2.13. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

Härigenom föreskrivs att 3 å lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 å' Om rätt för vissa utländska företag att driva verksamhet i Sverige finns särskilda bestämmelser, nämligen

1. för bankföretag ] kap. 4 och 5 åå bankrörelselagen (1987:617),

2. för värdepappersföretag 2. för värdepappersföretag 2 kap. 7 å lagen (1991:981) om 1 kap. 3 c å och 2 kap. 7 å lagen värdepappersrörelse, (1991 :981) om värdepappersrörel-

se,

3. för företag som driver finansieringsverksamhet 2 kap. 8-10 åå lagen (1992: 1610) om kreditmarknadsbolag,

4. för utländska försäkringsgivare lagen (1950:272) om rätt för ut- ländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige och lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige,

5. för börser, auktoriserade marknadsplatser och clearingorganisationer 2 kap. 7 å, 7 kap. 2 å respektive 8 kap. 3 å lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet,

6. för utländska fondföretag 7 a-c åå lagen (1990:1114) om värdepap- persfonder.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

1Senaste lydelse 1993:131l.

2.14. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:543) om börs— och clearingverksamhet

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet

dels att 3 kap. 1 å, 4 kap. 3 och 4 åå, 7 kap. 4 å samt 8 kap. 6 å skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall föras in en ny paragraf, 7 kap. 2 a å, samt närmast före den paragrafen en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3kap. 15

En börs får som medlemmar ha endast

1. Sveriges riksbank,

2. värdepappersinstitut som har tillstånd att driva värdepappers- rörelse enligt 1 kap. 3 å 1, 2 eller 3 lagen (1991:981) om värdepap— persrörelse, och

3. utländska företag som i sitt hemland har rätt att delta i börs— handel av liknande slag och som där står under tillsyn av myndighet eller annat behörigt organ.

En börs får som medlemmar ha endast

1. Riksbanken,

2. värdepappersinstitut som har tillstånd att driva värdepappers- rörelse enligt 1 kap. 3 å 1, 2 eller 3 lagen (1991:981) om värdepap- persrörelse,

3. utländska företag som har säte i ett land inom EES och som i det landet har tillstånd att driva sådan verksamhet som avses i 2, och

4. andra utländska företag som i sitt hemland får driva sådan verk— samhet som avses i 2 och som där står under betryggande tillsyn av myndighet eller annat behörigt organ.

Till börsmedlem får antas endast den som har tillräckliga finansiella resurser och i övrigt är lämplig att delta i handeln vid börsen.

4 kap. 3 &

Kurser noteras med ledning av de köpanbud, säljanbud och betalkur- ser som förekommer vid eller rapporteras till börsen. Information om kurser och omsättningsupp- gifter skall offentliggöras omedel- bart, om inte Finansinspektionen med hänsyn till handelns effektivi— tet tillåter något annat.

Kurser noteras med ledning av de köpanbud, säljanbud och betalkur- ser som förekommer vid eller rapporteras till börsen. Information om kurser och omsättningsupp- gifter beträffande varje finansiellt instrument som noteras vid börsen skall offentliggöras omedelbart, om inte Finansinspektionen med hän- syn till handelns effektivitet tillåter något annat. Sådan information skall vidare dagligen sammanstäl- las och oyfentliggöras i den ord- ning och omfattning som regering- en eller, efter regeringens bemyn-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

digande, Finansinspektionen före- skriver.

En börsmedlem skall, på det sätt och i den omfattning som börsen bestämmer, till börsen anmäla avslut som medlemmen utanför börsen har gjort för egen eller någon annans räkning i de finans- iella instrument som noteras vid börsen. Om ett sådant avslut har skett vid en auktoriserad marknads- plats och avser inregistrerade fond- papper, behöver avslutet inte an- mälas till börsen.

En börsmedlem skall, på det sätt och i den omfattning som börsen bestämmer, till börsen anmäla avslut som medlemmen utanför börsen har gjort för egen eller någon annans räkning i de finans- iella instrument som noteras vid börsen. Om ett sådant avslut har skett vid en auktoriserad marknads- plats och avser inregistrerade fond- papper, behöver avslutet inte an- mälas till börsen. Detsamma gäller om avslutet skett vid en utländsk börs inom EES.

7 kap.

Deltagande i handeln

2 a å En auktoriserad marknadsplats är skyldig att låta sådana institut och företag som avses i 3 kap. I å första stycket 2-4 delta i handeln vid marknadsplatsen, om de upp- fyller av marknadsplatsen uppställ- da krav.

45

Kurser noteras med ledning av de köpanbud, säljanbud och betalkur- ser som förekommer vid eller an- mäls till den auktoriserade mark- nadsplatsen. Information om kurser och omsättningsuppgifter skall offentliggöras.

Kurser noteras med ledning av de köpanbud, säljanbud och betalkur- ser som förekommer vid eller an- mäls till den auktoriserade mark- nadsplatsen. Information om kurser och omsättningsuppgifter skall beträffande varje finansiellt instru— ment som noteras vid den auktori- serade marknadsplatsen dagligen sammanställas och offentliggöras i den ordning och omfattning som regeringen eller, qfter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen föreskriver.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

8 kap. 6 5 En clearingorganisation får som medlem ha endast den som har en be- tryggande kapitalstyrka och som i övrigt bedöms vara lämplig att delta i clearingen hos organisationen.

En clearingorganisation som an- ordnar clearing av optioner eller terminer som handlas vid en börs eller auktoriserad marknadsplats är skyldig att till clearingmedlem anta sådana institut och företag som avses i 3 kap. I å första stycket 2— 4, om de uppfyller av clearingor- ganisationen uppställda krav.

Om en clearingmedlem inte längre uppfyller de krav som anges i första stycket, Skall clearingorganisationen besluta att medlemskapet skall upp- höra.

Har ett clearingmedlemskap upp- hört på grund av beslut enligt andra stycket, får medlemmen, om det finns särskilda skäl, ändå vidta åtgärder i förhållande till clearing- organisationen för att skydda upp- dragsgivare mot förlust.

Har ett clearingmedlemskap upp- hört på grund av beslut enligt tredje stycket, får medlemmen, om det finns särskilda skäl, ändå vidta åtgärder i förhållande till clearing- organisationen för att skydda upp- dragsgivare mot förlust.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

2.15. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1610) om

kreditmarknadsbolag

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1610) om kreditmark-

nadsbolag

dels att 3 kap. 9 å och 4 kap. 2-4 åå skall upphöra att gälla, dels att 2 kap. 1 å, 3 kap. 2 å och 4 kap. 1 å skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

1 & Tillstånd att driva finansieringsverksamhet för ett svenskt aktiebolag får meddelas endast om

1. bolagsordningen inte strider mot denna lag eller någon annan för-

fattning,

2. den planerade rörelsen kan an- tas komma att uppfylla kraven på en sund verksamhet, och

3. bolaget uppfyller de villkor i övrigt som anges i denna lag.

2. den planerade rörelsen kan an- tas komma att uppfylla kraven på en sund verksamhet,

3. det inte kan antas att de som kommer att äga ett kvalificerat innehav i bolaget kommer att motverka en sund utveckling av verksamheten i bolaget, och

4. bolaget uppfyller de villkor i övrigt som anges i denna lag.

Tillstånd får inte vägras på den grunden att det inte behövs något ytterligare finansieringsföretag.

3 kap. 2 5 Ett utländskt kreditinstitut som driver verksamhet med stöd av 2 kap. 8 eller 9 å får driva sådan verksamhet som anges i 1 å andra stycket i den mån verksamheten omfattas av institutets verksarnhetstillstånd i hem- landet.

Ett utländskt företag som avses i 2 kap. 10 å får driva verksamhet som anges i 1 å andra stycket endast om verksamheten är tillåten enligt före- tagets stadgar eller bolagsordning och endast i den mån det eller de ut— ländska kreditinstitut som äger företaget eller dess moderföretag skulle ha rätt enligt första stycket att driva sådan verksamhet.

I 1 kap. 3 a å lagen (1991:981) om värdepappersrörelse finns be- stämmelser om att verksamhet som avses i 1 kap. 3 å samma lag un- der vissa förutsättningar får be— drivas av utländska kreditinstitut som driver verksamhet med stöd av 2 kap. 9 å och av finansiella in- stitut och dotterföretag som driver

I 1 kap. 3 d och 3 e åå lagen (1991 :981) om värdepappersrörelse finns bestämmelser om att verk— samhet som avses i lkap. 3 å samma lag under vissa förutsätt- ningar får bedrivas av utländska kreditinstitut som driver verksam— het med stöd av 2 kap. 9 å och av finansiella institut och dotterföretag

Nuvarande lydelse

verksamhet med stöd av 2 kap. 10 å.

Föreslagen lydelse

som driver verksamhet med stöd av 2 kap. 10 å.

4 kap. 1 5

Ett kreditmarknadsbolag skall vid varje tidpunkt ha en kapitalbas, beräknad enligt 2 å, som motsva- rar åtta procent av värdet av bola- gets placeringar, beräknat enligt 3 å (kapitalkrav).

Utöver bestämmelsen i första stycket gäller att ett kreditmark- nadsbolags kapitalbas inte får understiga det belopp som enligt 2 kap. 4 å krävdes när verksam- heten påbörjades.

Bestämmelser om kapitaltäckning och stora exponeringar finns i lagen (I994:000) om kapitaltäck- ning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappers- bolag.

Ett kreditmarknadsbolags kapital— bas får inte understiga det belopp som enligt 2 kap. 4 å krävdes när verksamheten påbörjades.

Ett kreditmarknadsbolag som med stöd av 2 kap. 4 å andra stycket fått Finansinspektionens medgivande att när verksamheten påbörjades ha ett lägre bundet kapital än motsvarande fem miljoner ecu, skall om netto- värdet av tillgångarna i bolagets verksamhet därefter överstiger etthundra miljoner kronor ha en kapitalbas som motsvarar minst fem miljoner ecu, beräknat efter den kurs som gällde vid tidpunkten för beslut om tillstånd enligt 2 kap. 1 å.

Denna lag träder i kraft såvitt avser upphävandet av bestämmelserna i 3 kap. 9 å och 4 kap. 2-4 åå samt ändringarna i 2 kap. 1 å och 4 kap. 1 å den 1 januari 1995 och i övrigt den 1 januari 1996.

2.16. Förslag till lag om ändring i lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 2 å lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 kap. 2 &

Bestämmelserna i 6 kap. 2, 7, 9, 10 och 12 åå samt i 7 kap. 1 å lagen (1991:981) om värdepappers- rörelse skall tillämpas även i fråga om pensionssparrörelse. Hänvis— ningama till lagen om värdepap- persrörelse skall därvid i stället gälla denna lag.

Bestämmelserna i 6 kap. 2, 7, 9- 10 och 12 åå samt i 7kap. lå lagen (1991 :981) om värdepappers- rörelse skall tillämpas även i fråga om pensionssparrörelse. Hänvis- ningarna till lagen om värdepap- persrörelse skall därvid i stället gälla denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

2.17. Förslag till lag om ändring i uppbördslagen (1953z272) PFOP- 1994/95350

Härigenom föreskrivs att 10 å uppbördslagen (1953:272)l skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 52

Preliminär A-skatt skall beräknas på ersättningar för ökade levnadskost- nader, som lämnas vid sådan tjänsteresa som avses i punkt 3 av anvisningarna till 33 å kommunalskattelagen (1928:370) och för vilken rätten till avdrag för kostnaderna vid mottagarens inkomsttaxering anges i nämnda punkt, endast till den del ersättningarna överstiger de schablon- belopp som anges i nämnda lagrum eller, såvitt gäller kostnad för logi, den faktiska utgiften.

På ersättning för ökade levnadskostnader som lämnas vid sådan tjänsteresa för vilken rätten till avdrag för kostnaderna vid mottagarens inkomsttaxering anges i punkt 3 a av anvisningarna till 33 å komrnunal- skattelagen skall preliminär A-skatt beräknas endast till den del ersätt- ningen överstiger de schablonbelopp som anges i nämnda lagrum. I den mån ersättning för ökade levnadskostnader under tjänsteresa utgår för längre tid än två är på en och samma ort skall dock preliminär A-skatt beräknas på hela ersättningen såvida inte skattemyndigheten på ansökan av den som betalar ut ersättningen beslutar att vad som sägs i första meningen i detta stycke skall gälla även för viss längre tid än två år.

I fråga om ersättning för resa med egen bil i tjänsten gäller att preliminär A-skatt beräknas på ersättningen endast till den del den överstiger det i punkt 3 c av anvisningarna till 33 å kommunalskattelagen angivna beloppet.

Beträffande annan skattepliktig ersättning för kostnader som är förenade med tjänsten beräknas preliminär A-skatt endast om det är uppenbart att ersättningen avser kostnader som inte är avdragsgilla vid mottagarens inkomsttaxering eller att den överstiger avdragsgillt belopp. I sådant fall beräknas skatten på hela ersättningen respektive den del av ersättningen som överstiger det avdragsgilla beloppet.

Preliminär A-skatt skall inte utgå för:

a) familjebidrag till den som tjänstgör inom totalförsvaret;

b) ränta eller utdelning som tillkommer en annan juridisk person än svenskt dödsbo eller en fysisk person som inte är bosatt i Sverige;

c) ränta eller utdelning som enligt dubbelbeskattningsavtal är helt undantagen från beskattning i Sverige;

d) ränta på förfogarkonto som avses i 3 kap. 57 å lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter, om räntan inte uppgår till 1 000 kronor;

lLagen omtryckt 199197. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:771.

2Senaste lydelse 1994:779.

Nuvarande lydelse

e) ränta på konto för klientmedel;

Föreslagen lydelse

f) ränta som ingår i belopp som redovisats enligt 3 kap. 22 å sista stycket lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter; g) utdelning som avses i lagen (1994:776) om beskattning av viss

vidareutdelning;

h) ersättning till en och samma idrottsutövare från en sådan ideell förening som avses i 7 å 5 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt och som har till hu- vudsakligt syfte att främja idrottslig verksamhet, om ersättningen från föreningen under året inte uppgått till ett halvt basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring; eller

i) förmån av fri resa inom riket i samband med tillträdande eller frånträdande av anställning eller uppdrag eller ersättning för kostnad för sådan resa.

h) ersättning till en och samma idrottsutövare från en sådan ideell förening som avses i 7 å 5 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt och som har till hu- vudsakligt syfte att främja idrottslig verksamhet, om ersättningen från föreningen under året inte uppgått till ett halvt basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring;

i) förmån av fri resa inom riket i samband med tillträdande eller frånträdande av anställning eller uppdrag eller ersättning för kostnad för sådan resa; eller

j) ränta eller utdelning för vilken kontrolluppgift skall lämnas enligt sådan förbindelse som avses i 3 kap. 32 b å lagen om självdekla— ration och kontrolluppgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

2.18. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:806) om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 6 å och 4 kap. 5 å lagen (1991:981) om värdepappersrörelse i paragrafemas lydelse enligt lagen (1994:806) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelseI Föreslagen lydelse

3 kap. 6 &

Kredit enligt 4 å andra stycket får beviljas endast om låntagaren på goda grunder kan förväntas frill- göra låneförbindelsen. För kredit som lämnas skall det finnas be- tryggande säkerhet.

Lämnas aktier som säkerhet för kredit och ingår som en mindre del bland dessa även aktier i ett värde- pappersbolag som lämnar krediten eller dess moderbolag, får värde- pappersbolaget trots förbuden i 7 kap. 2 å aktiebolagslagen (1975: 1385) som pant ta emot även dessa aktier. Regeringen eller, ef- ter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen, får utfärda närmare föreskrifter om vilka be- gränsningar som skall gälla i såda- na fall.

Kredit enligt 4 å första stycket 5 får beviljas endast om låntagaren på goda grunder kan förväntas full- göra låneförbindelsen. För kredit som lämnas skall det finnas be- tryggande säkerhet.

Lämnas aktier som säkerhet för kredit och ingår som en mindre del bland dessa även aktier i ett värde- pappersbolag som lämnar krediten eller dess moderbolag, får värde- pappersbolaget trots förbuden i 7 kap. 2 å aktiebolagslagen (l975:1385) och 6 kap. 9 åför- säkringsrörelselagen (I982:7I3) som pant ta emot även dessa akti- er. Regeringen eller, efter rege- ringens bemyndigande, Finansin- spektionen, får utfärda närmare föreskrifter om vilka begränsningar som skall gälla i sådana fall.

4 kap. 5 5

Ett värdepappersbolag och ett svenskt bankinstitut som har till- stånd att driva värdepappersrörelse enligt 1 kap. 3 å 3 eller 5 får, trots förbuden i 7 kap. 2 å aktiebolags- lagen (1975:1385) och 6 kap. 9 å bankaktiebolagslagen (1987 : 6 1 8), förvärva egna aktier och aktier i moderbolag för att underlätta rörel- sen. Detta gäller dock endast aktier som är noterade vid en svensk eller utländsk börs, en auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad marknad.

lLydelse enligt 1994:806.

Ett svenskt värdepappersinstitut som har tillstånd att driva värde— pappersrörelse enligt 1 kap. 3 å 3 eller 5 får, trots förbuden i 7 kap. 2 å aktiebolagslagen (1975:1385), 6 kap. 9 å bankaktiebolagslagen (1987:618) och 6 kap. 9 åförsäk- ringsrörelselagen (1982:713), för- värva egna aktier och aktier i moderbolag för att underlätta rörel- sen. Detta gäller dock endast aktier som är noterade vid en svensk eller utländsk börs, en auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad marknad.

Innehavet av sådana aktier som sägs i första stycket får inte överstiga fem procent av aktiekapitalet i något av bolagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

3. Ärendet och dess beredning

Inom Finansdepartementet har utarbetats en promemoria, Ändringar i lag- stiftning för kreditinstitut och värdepappersbolag med anledning av nya EG-direktiv, m.m. (Ds 1994:78). Promemorian innehåller förslag om hur bestämmelserna i fyra nya EG-direktiv inom bank- och värdepappers- marknadsområdena bör införlivas med den svenska lagstiftningen. Direk- tiven ingår i det tillägg till EES-avtalet som riksdagen godkände i juni 1994 (prop. 1993/94:203, bet. 1993/941NU23, rskr. 1993/94:367). Promemorian innehåller också ett förslag angående ägarprövningen vid oktroj— och tillståndsprövning. Under arbetet med promemorian har frågorna om implementeringen av de nya direktiven diskuterats i en informell arbetsgrupp i vilken Finansinspektionen, Riksbanken, Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen har varit represen- terade. Dessutom har vissa frågor diskuterats med företrädare för Sveriges Försäkringsförbund och Svenska Försäkringsmäklares Förening. Promemorians lagförslag finns i bilaga I . Promemorian har remissbe- handlats. En sammanställning av remissyttrandena finns i bilaga 2.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 6 oktober 1994 att inhämta Lagrådets yttrande över inom Finansdepartementet upprättade förslag till

1. lag om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag,

2. lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100),

3. lag om ändring i lagen (1980:1097) om Svenska skeppshypoteks- kassan,

4. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617), . lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618), . lag om ändring i sparbankslagen (1987:619), . lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620), . lag om ändring i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare,

9. lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontroll- uppgifter,

10. lag om ändring i lagen (1990:655) om återföring av Obeskattade reserver,

11. lag om ändring i insiderlagen (l990:1342), 12. lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, 13. lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m., 14. lag om ändring i lagen (1992:543) om börs- och clearingverksam- het,

15. lag om ändring i lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag, 16. lag om ändring i lagen (1993:931) om individuellt pensionssparan— de.

Lagrådets yttrande finns i bilaga 3.

OOQCNU!

Lagrådet har framfört vissa synpunkter på lagtexten. Regeringen har i allt väsentligt följt Lagrådets förslag och synpunkter. I de fall avvikelse gjorts från Lagrådets ändringsförslag har detta behandlats i författnings- kommentaren.

Efter Lagrådets granskning har gjorts ändringar i 2 kap. 6 å andra stycket och 6 kap. 4 å i förslaget till lag om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag och en ändring i uppbördslagen (1953z272). På grund av ändringamas beskaffenhet anser regeringen att Lagrådets hörande i denna del skulle sakna betydelse. Vidare har av författningstekniska skäl 3 kap. 6 å och 4 kap. 5 å i det lagrådsgranskade förslaget till lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse — i oförändrad lydelse brutits ut och lagts i ett särskilt förslag till lag om ändring i lagen (1994:806) om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse.

Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagförslagen.

Prop. 1994/94:50

4. Bakgrund

Hänvisningar till S4

  • Prop. 1994/95:50: Avsnitt 5.1.2

4.1. EES-avtalet och tilläggsavtalet

Avtalet mellan Europeiska gemenskapen (EG), gemenskapens medlems- länder och EFTA—ländema om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) undertecknades den 2 maj 1992. Genom avtalet har Sverige och övriga EFTA-lånder utom Schweiz åtagit sig att följa de relevanta EG- reglerna beträffande finansiella tjänster och införa bl.a. regler om etableringsfrihet och om rätt att tillhandahålla tjänster, motsvarande vad som enligt Fördraget om upprättande av Europeiska ekonomiska gemen- skapen (Romfördraget) gäller för medlemsstaterna i EU. De grundlägg- ande beståmmelserna om etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster över gränserna finns i artiklama 31 och 36 i EES-avtalet. Dessa artiklar hänvisar i sin tur till preciserade regler i särskilda bilagor till avtalet. Av dessa hänför sig bilaga IX till området för finansiella tjänster, omfattande bl.a. bankverksamhet och handel med värdepapper. Bilagan år disponerad så att ett antal EG-rättsakter (direktiv, förordningar) räknas upp. Hänvisningarna till rättsakterna innebär att dessa bestämmelser blir en del av EES-avtalet och skall tillämpas inom hela EES.

I propositionen om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (prop. l991/92zl70) föreslogs riksdagen att godkänna det undertecknade EES- avtalet och anta förslag till bl.a. den lagstiftning som fordrades för att harmonisera svensk rätt med EES-avtalets regelverk. Riksdagen godkände avtalet den 18 november 1992. Det trädde i kraft den 1 januari 1994. För furstendömet. Lichtenstein gäller dock vissa bestämmelser om ikraftträ- dande vid en senare tidpunkt.

I propositionen redogjordes (bil. 6) kortfattat för de principer som ligger till grund för EG:s regelverk på det finansiella tjänsteområdet. EG:s regler för en inre finansiell marknad bygger på tre grundprinciper: en enda auktorisation, hemlandstillsyn och minimiharmonisering för ömse- sidigt godtagande av medlemsstaternas regelverk. Principen om en enda auktorisation innebär att en auktorisation, som ett finansiellt företag fått i det medlemsland där företaget hör hemma, skall gälla i hela EU-om- rådet. Företaget skall från hemlandet obehindrat, utan etablering, kunna erbjuda tjänster till mottagare i andra medlemsstater (gränsöverskridande verksamhet) och även fritt kunna etablera filialer i andra medlemsstater. Verksamheten skall, var den än bedrivs inom unionen, i princip stå under hemlandstillsyn, dvs. hemlandets myndigheter skall ha huvudansvaret för övervakning även av filialer etablerade i andra medlemsstater.

En ordning med en enda auktorisation och hemlandstillsyn förutsätter att varje medlemsstat godtar övriga medlemsstaters regler för finansiell verksamhet och offentlig tillsyn som tillräckliga för att tillgodose det egna landets anspråk på sundhet i rörelsen. Därför har i direktivform lagts fast miniminivåer syftande till harmonisering av grundläggande regler för verksamheten i olika typer av finansiella företag, bl.a. banker och andra kreditinstitut. För att de integrerade finansiella marknaderna skall kunna

fungera störningsfritt har också antagits regler om rutiner för administra- tivt samarbete mellan medlemsstaternas tillsynsmyndigheter.

EES-avtalet omfattade ursprungligen relevanta rättsakter som antagits av EG t.o.m. den 31 juli 1991. Gemensamma EES-kommittén beslutade den 21 mars 1994 att de rättsakter som antagits av EG under tiden den 1 augusti 1991-den 31 december 1993 integreras i EES-avtalet genom ändringar i ett flertal bilagor till avtalet. Regeringen lade med anledning härav i en proposition till riksdagen fram förslag om godkännande av ändringarna av EES-avtalet m.m. som har godkänts av riksdagen den 1 juni 1994 (prop. 1993/94:203). Sedan samtliga parter i EES-avtalet anmält att deras konstitutionella krav var uppfyllda trädde EES-kommit- téns beslut i kraft den 1 juli 1994.

Under den period som tilläggsavtalet avser har det tillkommit en rad EG—direktiv, vilka ytterligare harmoniserar grundläggande bestämmelser angående finansiella tjänster. Flera av de nya direktiven gäller för kredit- institut och värdepappersföretag. Efter riksdagens godkännande av änd- ringarna av EES-avtalet skall även dessa direktiv införlivas med den svenska rättsordningen.

Sverige ansökte den 1 juli 1991 om medlemskap i Europeiska unionen (EU).

Hänvisningar till S4-1

  • Prop. 1994/95:50: Avsnitt 4.2.2

4.2. Genomförd och återstående harmonisering

I propositionen om EES (prop. 1991/92:170) lades inte fram något för- slag till lagstiftning inom det finansiella området. Där redogjordes emel— lertid för redan genomförda tillnärmningar av den svenska lagstiftningen till EG:s omfattande regelverk och för återstående harmoniseringsarbete (bil. 6). Det framhölls att det inom området finansiella tjänster under senare år vidtagits en rad åtgärder i syfte att harmonisera regelverket för den svenska kapitalmarknaden med vad som gäller på de internationella marknaderna.

Hänvisningar till S4-2

  • Prop. 1994/95:50: Avsnitt 2

4.2.1. Banker och andra kreditinstitut

En översiktlig redogörelse för de rättsakter för banker och andra kredit- institut som ingår i EES-avtalet lämnades i propositionen om EES. Genomförandet av en integrerad marknad med en enda auktorisation har inom EG kommit längst på bankområdet. Ett system som bygger på dessa grundsatser infördes genom det s.k. andra banksamordningsdirektivet (89/646/EEG). I propositionen konstaterades att det svenska regelverket rörande banker och andra kreditinstitut i väsentliga delar redan var förenligt med de EG-regler som ingår i EES—avtalet. Riksdagen beslutade under hösten 1992 om ändringar i lagstiftningen för banker, kreditaktie- bolag och finansbolag som innebar en harmonisering med de centrala reg- lerna i det andra banksamordningsdirektivet (prop. 1992/93:89, bet.

1992/93:NU9, rskr. 1992/93: 109, SFS 1992:1610-1615). Bland annat in- förlivades med den svenska lagstiftningen direktivets regler om en enda obligatorisk auktorisation och hemlandstillsyn för kreditinstitut, krav på minsta startkapital i kreditinstitut, lämplighetsprövning av större ägare i kreditinstitut och rätt till domstolsprövning av vissa myndighetsbeslut. Härvid gjordes ändringar i bankrörelselagen (1987:617) och stiftades en ny lag om kreditmarknadsbolag (1992:1610). Merparten av lagändringar- na trädde i kraft den 1 januari 1994, då EES-avtalet började tillämpas. Vid samma tidpunkt trädde vidare lagen (1993:768) om åtgärder mot pen- ningtvätt i kraft, vilken bygger på EG:s direktiv om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för tvättning av pengar (91/308/EEG).

De direktiv, vilka omfattas av tilläggsavtalet och vilkas bestämmelser - i och med riksdagens godkännande av ändringarna i EES-avtalet skall införlivas med den svenska lagstiftningen är för banker och andra kreditinstitut dels direktivet 92/121/EEG om övervakning och kontroll av kreditinstituts stora exponeringar, dels direktivet 92/30/EEG om grupp- baserad tillsyn över kreditinstitut. Enligt det första direktivet skall samtliga kreditinstitut regelbundet till tillsynsmyndigheten rapportera alla stora exponeringar, dvs. alla exponeringar gentemot en och samma kund —- eller grupp av inbördes anknutna kunder och som motsvarar minst 10 % av institutets kapitalbas. Reglerna innebär vidare att exponeringar som överstiger vissa nivåer inte är tillåtna. I det senare direktivet anges att myndigheterna i ett kreditinstituts hemland skall kräva sammanställ- ning av den finansiella ställningen i institutet och sådana kreditinstitut och andra finansiella institut i vilka kreditinstitutet har ett större ägarinnehav. Sammanställningen skall gälla inte bara för koncerner med ett kreditinsti- tut som moderföretag utan även beträffande andra typer av finansiella företagsgrupperingar.

För medlemstatema inom EU gick fristen för implementering av direk— tivet om kreditinstituts stora exponeringar ut den 1 januari 1994. Sverige har emellertid i tilläggsavtalet fått anstånd med införlivandet till den 1 januari 1995 . Beträffande direktivet om gruppbaserad tillsyn, som enligt sin lydelse skall vara implementerat till den 1 januari 1993, har Sverige fått tillstånd att tillämpa hittillsvarande redovisningsregler och regler för när sammanställning skall ske fram till den 1 januari 1995 . Senast vid den tidpunkten skall direktivet vara implementerat i Sverige. En närmare redogörelse för innehållet i direktiven om stora exponeringar och grupp- baserad tillsyn lämnas i avsnitt 7.2 resp. 8.1.

De lagstiftningsåtgärder som rör stora exponeringar behandlas i avsnitt 7, medan de som rör gruppbaserad tillsyn tas upp i avsnitt 8. En svensk översättning av direktiven fogas till denna promemoria som bilaga 4 och 5.

Hänvisningar till S4-2-1

4.2.2. Värdepappersföretag

Av propositionen om EES framgick att det svenska regelverket inom värdepappersmarknadsområdet är väl i takt med EG:s lagstiftning. Det som då konstaterades återstå att införliva av i EES—avtalet ingående regler på detta område rörde bl.a. systemet med en enda auktorisation och hem- landstillsyn för värdepappersfondsverksamhet och annan liknande verk— samhet samt ömsesidigt godtagande av börsprospekt och av prospekt vid erbjudanden till allmänheten. Lagändringar betingade av dessa regler beslutades av riksdagen under hösten 1992 (prop. 1992/93:90, bet. 1992/93:NU10, rskr. 1992/93:110, SFS 1992:1320, 1992:1712-1714). Lagändringama trädde i kraft den 1 januari 1994, då EES-avtalet började tillämpas.

Genom direktiv, som antagits under våren 1993 har EG utvidgat den inre marknaden till att omfatta även finansiella tjänster som tillhandahålls av värdepappersföretag (investment firms). De under avsnitt 4.1 beskriv- na principerna om en enda auktorisation, hemlandstillsyn och minimihar- monisering för ömsesidigt godtagande av medlemsstaternas regelverk har härigenom beslutats även för sådana företag. De aktuella direktiven är direktivet 93/22/EEG om investeringstjänster inom värdepappersområdet och direktivet 93/6/EEG om kapitalkrav för värdepappersföretag och kre— ditinstitut.

Direktivet om investeringstjänster ger värdepappersföretag motsvarande möjlighet som banker och försäkringsbolag att med stöd av en hemlands- auktorisation bedriva gränsöverskridande verksamhet och etablera filial i andra medlemsländer. Kapitalkravsdirektivet syftar till att förbättra övervakningen och kontrollen av marknadsrisker som värdepappersföre- tag och kreditinstitut utsätter sig för i sin handel med värdepapper. Enligt direktivet ställs även krav på visst minsta startkapital för värdepappers— företag samt anges hur marknadsrisker skall beräknas och vilket kapital som krävs för att täcka sådana risker. En närmare presentation av direk— tiven lämnas i avsnitt 5.1 och 6.3. En svensk översättning av direktiven återfinns i bilagorna 6 och 7.

I de nyss nämnda direktiven anges att medlemsstaterna skall ha an- passat sin lagstiftning till vad direktiven föreskriver senast den 1 juli 1995 . Den nationella lagstiftningen skall träda i kraft senast vid utgången av år 1995. De lagstiftningsåtgärder som behövs för att införliva reglerna i direktivet om investeringstjänster i det svenska regelverket behandlas i avsnitt 5 . De lagstiftningsåtgärder som föranleds av direktivet om kapital- krav tas upp i avsnitt 6.

Införlivandet av de i det här ärendet aktuella direktiven bygger på att den svenska redovisningslagstiftningen anpassas till EG:s fjärde, sjunde och elfte bolagsdirektiv (78/660/EEG, 83/349/EEG resp. 89/666/EEG) samt EG:s redovisningsdirektiv för bl.a. banker och försäkringsbolag (86/635/EEG och 91/674/EEG). Sverige har åtagit sig att tillämpa bl.a. bolagsdirektiven senast två år efter det att EES-avtalet har trätt i kraft. Bankredovisningsdirektivet och redovisningsdirektivet för försäkringsbolag skall enligt tilläggsprotokollet till EES-avtalet vara

genomförda senast den ljanuari 1995. Den av Justitiedepartementet tillsatta Redovisningskommittén har i ett delbetänkande Års- och koncemredovisning enligt EG-direktiv (SOU 1994:17) lagt fram förslag till de ändringar av den svenska lagstiftningen som föranleds av de omnämnda bolags- och redovisningsdirektiven.

Hänvisningar till S4-2-2

5. EES-regler om värdepappersrörelse

Hänvisningar till S5

Inledning

Lagen om värdepappersrörelse trädde i kraft den 1 augusti 1991 och er- satte då fondkommissionslagen (prop. 1990/91:142, bet. 1990/911NU37, rskr. 1990/9lz349, SFS 1991:981). Värdepappersrörelselagen innehåller regler för företag som bedriver verksamhet på värdepappersmarknaden. Tillstånd av Finansinspektionen krävs för företag som yrkesmässigt till- handahåller en eller flera av följande tjänster med avseende på finansiella instrument:

- kommissionshandel, - förmedling,

— handel för egen räkning, - förvaltning, samt - garantigivning och annan medverkan vid emissioner.

Tillstånd att bedriva värdepappersrörelse får ges till aktiebolag, bank- institut och utländska företag. Företag som fått tillstånd kallas med en gemensam beteckning värdepappersinstitut. Värdepappersrörelse skall be- drivas så att den kan anses sund. För aktiebolag (värdepappersbolag) krävs ett med hänsyn till verksamhetens omfattning och beskaffenhet till- räckligt stort aktiekapital.

Företag som fått tillstånd att bedriva värdepappersrörelse får inom ramen för tillståndet bedriva finansiell rådgivning och värdepappers- förvaring samt ta emot medel med redovisningsskyldighet. Efter tillstånd av Finansinspektionen får ett sådant företag också lämna kredit mot säker- het och ta emot medel på konto (inlåning), om det ingår som ett led i värdepappersrörelsen. Därutöver kan, om det finns särskilda skäl, till— stånd ges även till andra sidoverksarnheter som underlättar rörelsen.

För värdepappersbolag som har tillstånd att handla för egen räkning, medverka vid emissioner eller som har Finansinspektionens medgivande att ta emot medel på konto gäller regler om kapitaltäckning för kredit- risker motsvarande dem som gäller för banker. Ett värdepappersbolag och ett utländskt värdepappersföretag skall ha en ansvarsförsäkring för att täcka skadeståndsanspråk från kunder.

Lagen om värdepappersrörelse har sedan ikraftträdandet ändrats flera gånger. I samband med införandet av lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet undantogs verksamhet som bedrivs med stöd av den lagen från tillståndsplikt enligt värdepappersrörelselagen. Samtidigt infördes viss skyldighet att rapportera sådana avslut i inregistrerade fondpapper som gjorts utanför en börs. Dessa ändringar trädde i kraft den 1 januari 1993. Vid halvårsskiftet samma år infördes regler om kreditjäv för värdepappersbolags kreditgivning motsvarande dem som gäller för banker. I samband med ikraftträdandet av EES-avtalet, den 1 januari 1994, togs i lagen in bestämmelser som innebär att bl.a. kreditinstitut hemmahörande inom EES som i sina hemländer är auktoriserade att er-

bjuda värdepapperstjänster får bedriva sådan verksamhet i Sverige med stöd av hemlandsauktorisationen, dvs. utan krav på särskilt tillstånd här.

5.1 Direktivet om investeringstjänster inom värdepappersområdet

Direktivet 93/22/EEG av den 10 maj 1993 om investeringstjänster inom värdepappersornrådet är avsett att förverkliga den inre marknaden på värdepappersområdet och är utformat efter mönster av det andra bank- samordningsdirektivet (89/646/EEG). [direktivet föreskrivs obligatorisk auktorisation för juridiska och vissa fysiska — personer som yrkes- mässigt tillhandahåller investeringstjänster (värdepappersföretag). Definitionen av vad som utgör investeringstjänster överensstämmer i huvudsak med det tillståndspliktiga området i lagen om värdepappers- rörelse. Motsvarande gäller i stort för de sidoverksamheter som direktivet tillåter. Enligt direktivet får dock andra värdepappersföretag än kredit— institut inte använda kunders medel i rörelsen och därmed inte heller ta emot medel på konto (inlåning), vilket i dag under vissa förutsättningar är tillåtet i Sverige. Vissa företag och verksamheter undantas från direk- tivets tillämpningsområde; försäkringsföretag samt investeringstjänster internt inom en koncern och advokattjänster av tillfälligt slag. Särskild auktorisation krävs inte heller för verksamhet som bedrivs med stöd av bankauktorisation.

För auktorisation gäller vissa minimikrav. Företaget skall ha ett till- räckligt startkapital i enlighet med reglerna i kapitalkravsdirektivet (93/6/EEG) samt en tillräckligt erfaren och välansedd ledning. Vidare krävs att företagets större ägare inte bedöms vara olämpliga ur sundhets- synpunkt.

Direktivet bygger på principen om hemlandsauktorisation, dvs. ett före— tag som har auktorisation i sitt hemland får med stöd av denna erbjuda sina tjänster i andra medlemsstater, genom etablering av filial eller över gränserna, utan att krav på ytterligare tillstånd får ställas. l direktivet föreskrivs dock viss anmälnings- och informationsskyldighet innan sådan verksamhet får startas. Med stöd av hernlandsauktorisationen kan ett före- tag också kräva att direkt eller indirekt — få tillträde till börser och andra reglerade marknader samt till dessa anslutna clearing- och avveck— lingssystem.

Ansvaret för tillsynen över ett värdepappersföretags verksamhet ligger i princip på myndigheterna i företagets hemland. Detta gäller även sådana delar av verksamheten som bedrivs i andra länder. I direktivet finns sär- skilda regler om uppdelning av ansvar och samverkan mellan berörda till- synsmyndigheter.

Direktivet innehåller vidare minimiregler om offentliggörande av infor- mation om bl.a. priser och volymer i handeln med finansiella instrument vid reglerade marknader.

Reglerna i direktivet om investeringstjänster skall vara införlivade med nationell lagstiftning den 1 juli 1995 och träda i kraft senast den 31 december samma år.

Trots att direktivet antogs så sent som i maj 1993 har ändringar redan aktualiserats. Förslag till justeringar av investeringstjänstedirektivet m.fl. direktiv finns i kommissionens förslag till ett s.k. BCCI-direktiv, COM(93)363. Detta innebär bl.a. strängare krav på tydlig koncemstruk— tur och skyldighet för revisorer att rapportera allvarligare missförhåll- anden till tillsynsmyndigheten. Den föreslagna ikraftträdandetiden är densamma som för investeringstjänstedirektivet. Kommissionen har vidare i september 1993 lagt fram ett förslag till direktiv om investerarskydd, (investor protection schemes), COM(93)381, enligt vilket alla värde- pappersföretag obligatoriskt skall vara anslutna till någon form av skydds— system. Ett sådant skall skydda värdepappersföretagets kunder mot för- luster om företaget går i konkurs. Skyddet skall omfatta pengar och värdepapper som har anförtrotts företaget och omfatta ett belopp som motsvarar minst 20 000 ecu. Hur ett sådant system skall organiseras och administreras överlämnas till medlemsländerna. Den föreslagna ikraft- trädandetiden är också i detta fall densamma som för direktivet om in- vesteringstjänster. — Åtminstone förslaget till ett BCCI-direktiv kan komma att antas av rådet under år 1994.

5.2. Undantag från värdepappersrörelselagens tillämpningsområde m.m.

Regeringens för-Slag: Verksamhet som bedrivs av Riksgäldskontoret, Kammarkollegiet eller av försäkringsbolag med koncession enligt försäkringsrörelselagen undantas från värdepappersrörelselagens

tillämpningsområde.

Försäkringsmäklares förmedling av andelar i värdepappersfonder undantas från värdepappersrörelselagens tillståndskrav om verksam- heten uppfyller vissa krav.

Promemorians förslag överensstämmer i allt väsentligt med regering- ens förslag.

Remissinstanserna: Kammarkollegiet, Sveriges Försäkringsförbund och Fondbolagens Förening tillstyrker förslagen. Försäkringsförbundet anser vidare att det i 1 kap. 3 & försäkringsrörelselagen bör tas in en be- stämmelse som anger att försäkringsbolag får vara ombud för andra bolag under F inansinspektionens tillsyn. Finansinspektionen avstyrker förslagen såvitt gäller försäkringsbolag och försäkringsmäklare med hänvisning till att försäkringsbolag i detta sammanhang bör behandlas på samma sätt som banker och att förslaget i fråga om försäkringsmäklare kräver ytter- ligare utredning. Svenska Fondhandlareföreningen avstyrker också för- slagen utom vad avser Riksgäldskontoret. I fråga om Kammarkollegiet

anser föreningen att förslaget skulle ge en felaktig markering av vilka uppgifter kollegiet bör ta på sig. Förslagen rörande försäkringsbolag och försäkringsmäklare anser föreningen inte vara konkurrensneutrala. Övriga rerrrissinstanser kommenterar inte förslagen.

EES-avtalet: Investeringstjänstedirektivet föreskriver i artikel 3 obli- gatorisk auktorisation för den som vill erbjuda vissa i en bilaga angivna tjänster på värdepappersmarknaden. Dessa tjänster ryms inom dem som nu är tillståndspliktiga enligt lagen om värdepappersrörelse. Direktivet innehåller dock i artikel 2.2 en uppräkning av företag och institutioner för vilka direktivets bestämmelser inte skall gälla. Punkten a omfattar skade- och livförsäkringsföretag samt företag som bedriver verksamhet avseende återförsäkring och retrocession (återförsäkring av återförsäkring). Sådana företags verksamhet regleras i stället av motsvarande direktiv på försäk- ringsområdet. I punkten f undantas medlemsstaternas centralbanker och andra nationella organ med liknande funktioner samt offentliga organ med ansvar för statsskuldsförvaltning. Punkten g gäller vissa företag som erbjuder investeringstjänster endast i begränsad omfattning och som har en verksamhet som uppfyller ett antal särskilt uppställda krav. Företaget får inte ta emot kunders medel eller värdepapper och därför aldrig stå i skuld till en kund. Företaget får inte heller tillhandahålla någon annan investeringstjänst än mottagande och vidarebefordran av kunders order avseende överlåtbara värdepapper och andelar i företag för kollektiv in- vestering (fondföretag). I denna verksamhet får order vidarebefordras endast till vissa typer av företag, däribland värdepappersföretag, kredit- institut och fondföretag. Slutligen ställs det krav på att företagens verk— samhet är reglerad på nationell nivå genom författning eller etiska regler.

Skälen för regeringens förslag: Riksgäldskontoret och Kammarkollegiet

Värdepappersrörelselagen är i princip tillämplig på allt yrkesmässigt till- handahållande av sådana tjänster som anges i lagen oberoende av vem som utför eller tillhandahåller dem. Lagen gäller dock inte verksamhet som drivs av Riksbanken eller sådan förvaltning av finansiella instrument som är reglerad i annan lag. Dessa undantag behandlas vidare nedan. Lagens bestämmelser är utformade med tanke på företag och institut som driver verksamhet på affärsmässiga grunder. Tillstånd enligt lagen kan också beviljas endast svenska aktiebolag, banker samt utländska före- tag. Syftet är således inte att reglera hur myndigheters och andra offent- liga organs verksamhet skall bedrivas. Det torde i de allra flesta fall inte heller föreligga något behov av en sådan reglering, eftersom flertalet myndigheter m.m. har uppgifter som ligger långt från värdepappersmark- nadsområdet. Vissa myndigheter och andra organ bedriver emellertid verksamhet av ett sådant slag att det i vissa fall kan framstå som tvek— samt om den kan anses ligga utanför det tillståndspliktiga området enligt lagen. I den mån det är lämpligt att sådan verksamhet bedrivs i myndig-

hetsform bör det för tydlighets skull göras klart att värdepappersrörelse- lagen inte skall tillämpas. Verksamheten får i sådant fall i stället regleras i myndighetens instruktion eller motsvarande. Alternativet till detta är att förlägga verksamhet av detta slag till ett särskilt bolag som på vanligt sätt kan beviljas tillstånd att driva värdepappersrörelse. Vilken lösning som skall väljas måste prövas utifrån vad som är lämpligast i det enskilda fallet. Därvid måste dock också Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet beaktas.

Riksbanken torde vara det främsta exemplet på en myndighet med verk- samhet på värdepappersmarknaden. Riksbankens verksamhet är också en- ligt ett uttryckligt stadgande i 1 kap. 1 & lagen om värdepappersrörelse undantagen från lagens tillämpningsområde. Det finns dock vid sidan av Riksbanken vissa andra myndigheter vars verksamhet är sådan att den skulle kunna kormna i konflikt med värdepappersrörelselagens regler.

Riksgäldskontoret, som sedan år 1989 är en myndighet under rege— ringen, har som främsta uppgift att handha statsupplåningen, dvs. att ta upp och förvalta lån för staten. I verksamheten ingår bl.a. emissioner av statsobligationer och Statsskuldväxlar, handel med ränteinstrument och derivat, ingående av repor (återköpsavtal) och omvända repor samt kredit- och garantigivning. Vissa av dessa aktiviteter är i sig sådana att de skulle kunna anses utgöra tillståndspliktig värdepappersrörelse. Riks- gäldskontorets centrala roll och uppgifter torde dock utesluta att verksamheten bedrivs på annat sätt än i myndighetsforrn. I enlighet med vad angetts ovan bör därför Riksgäldskontoret undantas från värdepappers- rörelselagens tillämpningsområde. Som tidigare redovisats möter detta inte heller några hinder i förhållande till investeringstjänstedirektivets bestärmnelser. Av dessa framgår att direktivet inte är tillämpligt på medlemsstaternas organ för statsskuldförvaltning (artikel 2.2.f).

Kammarkollegiet är en central förvaltningsmyndighet med uppgift att handlägga frågor rörande statlig och kyrklig egendom samt Sveriges in- delning, svara för medels- och fondförvaltning samt bevaka statens rätt och allmänna intressen i vissa ärenden. Fondförvaltningsverksamheten avser främst ekonomisk förvaltning av allmännyttiga fonder inom den statliga sektorn i vid mening. Kollegiet svarar även för förvaltning av huvuddelen av statens aktieinnehav och vissa statliga län. I förvaltningen ingår medelsplacering, redovisning samt kassa- och medelshantering.

Kammarkollegiet förvaltar ca 320 fonder med varierande ändamål och tillkomstsätt. De största är Arbetslivsfonden, Kyrkofonden och Allmänna arvsfonden. Kollegiet förvaltar vidare en del av kapitalet i Trygghets— stiftelsen. För närvarande förvaltar kollegiet också hela kapitalet i Stiftelsen för strategisk forskning. Det sammanlagda fondkapitalet uppgår nu till ca 20 miljarder kronor.

I 1 kap. 3 5 4 lagen om värdepappersrörelse föreskrivs tillståndsplikt för värdepappersrörelse som består i förvaltning av någon annans finan- siella instrument. Detta innefattar uppdrag för någon att mot betalning och efter vissa riktlinjer förvalta värdepapper som tillhör någon annan, ofta kallat portfölj förvaltning. Uppdraget kan vara allmänt hållet och t.ex. inbegripa att göra de omplaceringar som förvaltaren anser att marknads-

förhållandena kan motivera. Det kan också vara inskränkt till att omfatta endast sådana köp och försäljningar som uppdragsgivaren särskilt anger. Som nämnts är från lagens tillämpningsområde enligt 1 kap. 1 5 andra stycket undantagen sådan förvaltning av finansiella instrument som är reglerad i annan lag. Som exempel på detta kan nämnas fondbolagens verksamhet, som är reglerad i lagen (199021 114) om värdepappersfonder, samt boutredningsmans och god mans förvaltning enligt 18 kap. ärvda- balken (se prop. 1990/91:142 s. 152).

Karnmarkollegiets förvaltningsverksamhet, som inte är reglerad i lag, torde i normalfallet inte komma i konflikt med reglerna i värdepappers- rörelselagen. De förvaltade medlen är till stor del att anse som allmänna i vid mening och det är således inte fråga om förvaltning för armans räk— ning. I vissa fall, t.ex. där kollegiet i konkurrens med privata fond- förvaltare åtagit sig förvaltningsuppdrag från självständiga subjekt såsom t.ex. stiftelser, kan det emellertid ifrågasättas om inte verksamheten kan vara att anse som värdepappersrörelse. Som tidigare angetts bör det där- för, på sarnma sätt som i fråga om Riksgäldskontoret, göras klart att Värdepappersrörelselagen inte gäller för verksamheten. Även Kammar- kollegiet bör således undantas från lagens tillämpningsområde. Den när- mare avgränsningen av kollegiets fondförvaltande verksamhet kommer i stället att göras i förordningen ( l994:634) med instruktion för Kammar- kollegiet. Detta bör ske utifrån såväl allmänna lämplighetsöverväganden som Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet, i första hand investerings- tjänstedirektivets bestämmelser.

Svenska Fondhandlareföreningen har i sitt remissvar framfört att det är olämpligt att kollegiet som myndighet befattar sig med verksamhet som har karaktär av värdepappersrörelse och att ett undantag skulle ge en felaktig markering av att kollegiet bör ta på sig sådana uppgifter. Regeringen vill med anledning av detta betona att någon sådan markering inte är avsedd med lagändringen. Syftet med ändringen är att klargöra att värdepappersrörelselagens regelsystem inte är tillämpligt på Kammarkol- legiets verksamhet. Detta innebär i sig inget ställningstagande i fråga om vilken verksamhet kollegiet bör bedriva utan detta kommer i stället, som nyss nämnts att regleras i kollegiets instruktion.

Försäkringsbolag och försäkringsmäklare

Enligt 1 kap. 3 & 2 lagen om värdepappersrörelse får yrkesmässig verk- samhet som består i förmedling av kontakt mellan köpare och säljare av finansiella instrument eller i annat fall medverkan vid transaktioner avseende sådana instrument bedrivas endast med Finansinspektionens till— stånd. Med finansiella instrument avses fondpapper, däribland andelar i värdepappersfonder, och andra rättigheter och förpliktelser avsedda för handel på värdepappersmarknaden.

Finansinspektionen har i sin tillsynsverksamhet uppmärksammat att försäkringsbolag och försäkringsmäklare i anslutning till sin ordinarie verksamhet i viss utsträckning även förmedlar andelar i värdepappers-

fonder till sina kunder utan att ha tillstånd för detta enligt värdepappers- rörelselagen. Ur försäkringssäljarens eller försäkringsmäklarens synvinkel torde verksamheten framstå som ett naturligt komplement till de övriga tjänster som tillhandahålls. Det kan förutsättas att många kunder inte endast efterfrågar en försäkring som sådan utan önskar hjälp med att ordna sitt sparande. Placeringar i en värdepappersfond kan därvid utgöra en viktig sparform. För en kund som på inrådan av t.ex. en försäkrings- mäklare genom en unit linked-försäkring placerat en del av sitt kapital i en viss värdepappersfond kan det te sig svårförståeligt att samma mäklare inte skulle kunna bistå med placeringar i samma fond vid sidan om för- säkringen. Hinder för aktörer inom försäkringsbranschen att bedriva sådan fönnedlingsverksamhet framstår också som en konkurrensskillnad i förhållande till bankerna, som kan förmedla både försäkringar och — med tillstånd enligt Värdepappersrörelselagen — värdepappersfondsande- lar. Dessa skäl talar för att det skall vara möjligt för försäkringsbolag och försäkringsmäklare att bedriva förmedlingsverksarnhet av nu aktuellt slag. En förutsättning för detta är dock att verksamheten kan ske i reglerade och säkra former under Finansinspektionens tillsyn.

En till synes närliggande lösning vore att de berörda företagen och mäklarna fick söka tillstånd enligt Värdepappersrörelselagen och att an- sökan prövades enligt förutsättningama i denna lag. Detta är dock av flera skäl inte en framkomlig väg. Lagen förutsätter t.ex. för tillstånd att värdepappersrörelsen skall vara den huvudsakliga verksamheten. Detta krav torde inte kunna uppfyllas av de nu aktuella försäkrings- och mäklar- företagen. Det är för övrigt osäkert om försäkringsverksamhet eller för- säkringsmäkleri över huvud taget skulle kunna godtas som sidoverksam— het i ett värdepappersbolag. Ändringar i dessa regler skulle innebära ingrepp i lagens grundläggande struktur. En lösning som i stället grundas på undantag från värdepappersrörelselagens tillståndskrav bör därför prövas. Förutsättningarna skiljer sig dock mellan försäkringsföretag och försäkringsmäklare. De behandlas därför var för sig i det fortsatta resone— manget.

Försäkringsbolagens verksamhet är reglerad i försäkringsrörelselagen (l982z713). För att få driva försäkringsrörelse krävs koncession av regeringen. Verksamheten står under Finansinspektionens tillsyn. Ett försäkringsbolag får inte bedriva annan rörelse än försäkringsrörelse, om det inte finns särskilda skäl för det. Motivet för denna begränsning har främst varit att försäkringsbolagen skall ha en betryggande soliditet och att försäkringstagamas intressen inte får äventyras genom aktiviteter och engagemang utanför den egentliga försäkringsrörelsen. Frågan om bevilj- ande av undantag från regeln att försäkringsbolag endast skall bedriva försäkringsrörelse prövas i samband med stadfästelse eller ändring av bolagsordning. Undantag har medgetts för verksamhet som har ett natur- ligt samband med den egentliga försäkringsrörelsen, t.ex. skadeföre- byggande verksamhet.

I promemorian har med hänsyn till denna stränga reglering frågan om förhållandet mellan försäkringbolagens verksamhet och värdepappers- rörelselagens regler ansetts kunna lösas på ett tekniskt enkelt sätt genom

att försäkringsbolagens verksamhet generellt undantas från värdepappers- rörelselagens tillämpningsområde. I vad mån ett försäkringsbolag får bedriva någon form av värdepappersrörelse skulle i och med detta helt styras av försäkringsrörelselagens regler. Ett bolags förmedling av fondandelar blir då en fråga för Finansinspektionen att ta ställning till vid stadfästelse av eller godkännande av ändringar i bolagsordningen. En sådan lösning skulle också vara väl förenlig med EES-avtalets regler för värdepapperstjänster. Som tidigare nämnts har försäkringsföretag uttryck- ligen undantagits från investeringstjänstedirektivets tillämpningsområde. Deras verksamhet regleras i stället av direktiven på försäkringsområdet.

Promemorians förslag i detta avseende har kritiserats från olika utgångspunkter. Finansinspektionen har anfört att förslaget ger för- säkringsbolag obegränsade möjligheter att bedriva värdepappersrörelse utan att vara underkastade värdepappersrörelselagens reglering. Sveriges Försäkringsförbund har å andra sidan hemställt att det i försäkrings- rörelselagen öppnas en möjlighet för försäkringsbolag att agera som ombud för alla företag som står under Finansinspektionens tillsyn, så att det bl.a. blir möjligt för försäkringsbolagen att bedriva även annan verk- samhet än förrnedling av fondandelar.

Regeringen vill med anledning av dessa synpunkter anföra följande. Promemorians förslag har föranletts av det tidigare angivna förhållandet att bl.a. försäkringsbolag faktiskt bedriver verksamhet som innefattar förmedling av fondandelar. I och med värdepappersrörelselagens ikraft- trädande år 1991 och det tillståndskrav för förmedling av bl.a. fondande- lar detta medfört, uppkommer frågan om försäkringsbolag fortsättningsvis skall var förhindrade att bedriva sådan verksamhet och, om inte, hur den rättsliga regleringen lämpligen bör utformas.

Försäkringsverksamhet har en annan huvudsaklig karaktär och inrikt- ning än rörelsen hos ett värdepappersbolag. Förmedlingsverksamhet avse- ende andra finansiella instrument än fondandelar, t.ex. aktier och optioner, eller bedrivande av annan — mer avancerad — värdepappers- rörelse framstår, åtminstone med det betraktelsesätt som hittills gällt, som främmande för ett företag vars verksamhet är inriktad på försäkringsverk- samhet. De förslag som lämnats i promemorian bygger också på ett sådant synsätt. Försäkringsförbundets förslag, att försäkringsbolag skall tillåtas agera som ombud för andra företag under Finansinspektionens till- syn, skulle innebära att bolagen kunde erbjuda i princip alla finansiella tjänster för vilka nu gäller krav på särskilt tillstånd enligt olika lagar. En sådan förändring fordrar ingående överväganden. Den går vidare betyd- ligt längre än vad som föreslagits i promemorian och har därmed inte varit föremål för remissbehandling. Redan kravet på beredning gör därför att en sådan ändring inte nu kan komma i fråga.

Vad gäller Finansinspektionens uppfattning att förslaget ger försäk- ringsbolag obegränsade möjligheter att vid sidan av värdepappersrörelse- lagens regler driva värdepappersrörelse kan konstateras att förslaget endast avser att möjliggöra förmedling av fondandelar, vilka i förhållande till andra finansiella instrument typiskt sett måste anses som mindre riskfyllda. Det är också fråga om en verksamhet som bolagen redan

indirekt bedriver i samband med försäljning och administration av fond— försäkringar. Vad gäller annan värdepappersrörelse bör erinras om de tidigare nämnda regler som begränsar ett försäkringsbolags verksamhets- orrrråde. Att försäkringsbolagen undantas från värdepappersrörelselagens tillämpningsområde innebär således inte en möjlighet att fritt bedriva sådan rörelse. Annan verksamhet än försäkringsrörelse fordrar också Finansinspektionens tillstånd. De begränsningar som gäller såväl enligt försäkringsrörelselagen som EG-direktiven på försäkringsområdet torde därvid utgöra hinder för tillstånd för ett försäkringsbolag att i egen regi driva annan värdepappersrörelse än vad som nu avses.

I fråga om försäkringsmäklare är förhållandet något annorlunda. Mäklarnas verksamhet regleras av lagen (1989:508) om försäkrings— mäklare. I lagen föreskrivs att varje försäkringsmäklare skall vara registrerad hos Finansinspektionen och stå under dess tillsyn. Registre- ringskravet gäller sådan verksamhet som anges i lagen, dvs. yrkesmässig förmedling av direktförsäkring från flera från varandra fristående för- säkringsgivare till olika uppdragsgivare. Lagen innehåller vidare regler om kraven för registrering och om hur verksamheten skall bedrivas. Till skillnad mot försäkringsrörelselagen finns inga regler som begränsar en mäklares verksamhet vid sidan av den egentliga mäklarrörelsen. Det är därför inte lämpligt att som i fråga om försäkringsbolag göra ett generellt undantag från reglerna i Värdepappersrörelselagen. Detta skulle göra det möjligt för en försäkringsmäklare att i princip utan reglering driva värde- pappersrörelse. Ett sådant undantag skulle också stå i strid med investe- ringstjänstedirektivets regler. Som angetts inledningsvis ger direktivet dock möjlighet att undanta företag som erbjuder investeringstjänster endast i begränsad omfattning och som uppfyller vissa särskilda krav, artikel 2.2 g. Härigenom öppnas en möjlighet att genom ett mindre långtgående undantag tillåta viss förmedlingsverksamhet. Försäkringsmä- klare skulle således med utnyttjande av den möjlighet som direktivet erbjuder — kunna undantas från värdepappersrörelselagens tillståndskrav såvitt gäller förmedling av finansiella instrument, dock endast avseende andelar i värdepappersfonder,

Finansinspektionen har avstyrkt att en sådan möjlighet öppnas. Det har därvid anförts att det inte finns skäl att särbehandla försäkringsmäklare i förhållande till andra aktörer som bedriver förmedlingsverksamhet av nu aktuellt slag. Inspektionen har därför som sin uppfattning framfört att försäkringsmäklares förmedling av fondandelar endast skulle få ske i form av ett aktiebolag på vilket skulle ställas samma krav som på ett värdepappersbolag.

Det bör inledningsvis anmärkas att Värdepappersrörelselagen reglerar värdepappersrörelse i stort, vilket innefattar verksamheter av betydligt mer kvalificerad karaktär såsom kommissionshandel, handel för egen räkning och emissionsmedverkan. Den begränsade förmedling av fond- andelar som här föreslås bli tillåten för försäkringsmäklare är betydligt mindre krävande i fråga om resurser och kvalifikationer. Det framstår därför i fråga om aktörer som redan står under Finansinspektionens till- syn och med de begränsningar som föreslås i promemorian inte som nöd-

vändigt att tillämpa hela det regelverk som gäller för annan värdepappers— rörelse. Ett sådant synsätt torde också ligga bakom undantagsmöjligheten i investeringstjänstedirektivet. Enligt regeringens uppfattning bör således promemorians förslag i denna del genomföras.

Mot bakgrund av det nu förda resonemanget och de invändningar Finansinpektionen gjort beträffande konkurrensnackdelar för värdepap- persbolag som enbart ägnar sig åt förmedling av andelar i värdepappers- fonder bör kravet på startkapital för värdepappersbolag med sådan verk- samhet kunna sättas ned till den lägsta nivå som anges i kapitalkravs- direktivet. Denna fråga behandlas i avsnitt 5.5.

I enlighet med vad som anges i promemorian bör undantaget inte omfatta s.k. nationella fonder. För att undantaget skall vara tillämpligt får kunders order inte vidarebefordras till andra företag än fondföretag. Mäklaren får i denna verksamhet inte ta emot kunders medel eller andelar. För all annan verksamhet som utgör värdepappersrörelse gäller alltjämt lagens tillståndskrav. Det bör anmärkas att förmedling av fond- andelar skall vara en sidoverksamhet till försäkringsmäklarrörelsen. Fondandelsförrnedling får således inte vara mäklarens huvudsakliga verk- samhet. Detta anges uttryckligen i den föreslagna undantagsbestämmelsen i lagen om värdepappersrörelse. Således skall en registrering som försäk— ringsmäklare inte kunna vara ett sätt att undgå värdepappersrörelselagens tillståndskrav.

Möjligheten att bedriva förmedlingsverksamhet av nu angivet slag för- anleder även vissa ändringar i lagen om försäkringsmäklare, bl.a. krav på registrering av förmedlingsverksamheten, tillräcklig kompetens och ansvarsförsäkring. I de två sista avseendena bör Finansinspektionen ställa sarmna krav som tillämpas i fråga om värdepappersbolag som ägnar sig åt förmedling av fondandelar.

Hänvisningar till S5-2

  • Prop. 1994/95:50: Avsnitt 13.8, 5.5

5.3. Mottagande av medel på konto och kreditgivning

Regeringens förslag: Möjligheten för värdepappersbolag och ut- ländska värdepappersföretag att med särskilt tillstånd av Finans— inspektionen ta emot medel på konto och lämna kredit behålls.

Ett värdepappersbolag som får tillstånd till kontohållning och kre- ditgivning blir att anse som ett kreditinstitut i den mening som avses inom EG. Kraven för tillstånd och reglerna för drivande av sådan verksamhet skärps så att de motsvarar EG:s bestämmelser för sådana institut.

Utländska värdepappersföretag får beviljas tillstånd till kontohåll- ning och kreditgivning endast om de får bedriva sådan verksamhet i sitt hemland.

Promemorians förslag överensstämmer i allt väsentligt med regering- ens förslag.

Remissinstanserna: Konkurrensverket, Finansinspektionen, Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Bankföreningen anser dock att det nuvarande kravet att medel får tas emot på konto endast för att underlätta värdepappersrörelsen bör behållas i lagtexten. Sveriges Advokatsamjimd och Finansbolagens Förening anser att ytterligare överväganden bör göras under den fortsatta beredningen. Övervägandena bör därvid avse avgrän- sningen gentemot banker och kreditmarknadsbolag samt om och i vilken mån ett värdepappersbolag med stöd av hemlandsauktorisationen skall kunna bedriva både in- och utlåningsverksamhet i ett annat EES-land. Övriga remissinstanser kommenterar inte förslaget.

EES-avtalet: Av investeringstjänstedirektivets artikel 10, tredje streck- satsen, framgår att medel som ett värdepappersföretags kunder anförtror företaget inte får sammanblandas med företagets medel och således inte heller användas i rörelsen. Undantag från denna regel gäller endast för sådana företag som är kreditinstitut enligt direktivets definition. Med kreditinstitut avses enligt artikel 1.3 detsamma som i artikel 1 idet första banksamordningsdirektivet (77/780/EEG), dvs. ett företag vars verksam— het består i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra åter- betalbara medel och att bevilja krediter för egen räkning. Alla auktorisa- tioner av kreditinstitut skall enligt artikel 3.7 i samma direktiv anmälas till kommissionen, som i Europeiska gemenskapernas tidning skall offent- liggöra en lista över instituten. Enligt EES-avtalet skall sådana anmäl- ningar från länder inom EFTA inte göras till kommissionen utan till EFTA:s övervakningsmyndighet (EFTA Surveillance Authority, ESA) och EFTA:s ständiga kommitté.

Skälen för regeringens förslag: Medel som ett värdepappersbolag tar emot av en kund eller för en kunds räkning skall enligt huvudregeln i 3 kap. 5 & Värdepappersrörelselagen betraktas som redovisningsmedel och genast avskiljas och sättas in på räkning i bankinstitut. Enligt 3 kap. 4 & samma lag får dock ett värdepappersbolag, med Finansinspektionens tillstånd, ta emot medel på konto för att underlätta värdepappersrörelsen. Sådana medel, som inte behöver avskiljas, får användas i bolagets rörelse. Det är således fråga om en verksamhet som liknar inlåning i bank, även om denna beteckning inte används i lagen. '

En motsvarande bestämmelse, som dock inte innehöll något krav på sär- skilt tillstånd, fanns i den tidigare gällande fondkommissionslagen (1979:748). I förarbetena till denna lag (prop. 1978/79:9 s. 144) uttalades bl.a. följande. "Fondkommissionsbolag bör liksom f.n. ha rätt att ta emot medel på särskilt konto, s.k. kundkonton. Dessa konton har stor betyd- else i fondkommissionsfirmomas verksamhet genom att vidga möjlighet- erna till kreditgivning och handel med värdepapper för egen räkning. Kundkontona fyller vidare en viktig funktion genom att på ett smidigt sätt reglera det löpande betalningsförhållandet mellan dess kunder och där— igenom underlätta fondkommissionshandeln. Det bör dock betonas, att inlåningen skall begränsas till vad som erfordras för att på ett praktiskt sätt underlätta kommissionshandeln. Bolagen får lika lite som nu driva en inlåningsverksamhet vid sidan härav på bankmässiga räkningar i strid

med 1 5 lagen om bankrörelse. " Detta citat återgavs i förarbetena till Värdepappersrörelselagen tillsammans med ett uttalande av det före- dragande statsrådet att detta synsätt alltjämt borde vara gällande (prop. 1990/91:l42 s. 120).

Möjligheten att använda sig av kundkonton har som angetts traditionellt varit av stor betydelse för de svenska värdepappersbolagen. Även i dag betraktas kontohållningen som ett viktigt inslag i många bolags verksam- het. Förhållandena i Sverige torde i detta avseende skilja sig från vad som gäller i flertalet andra europeiska länder, där kontohållning av detta slag inte tillåtits. Detta avspeglar sig också i investeringstjänstedirektivets utformning, som kan sägas förutsätta att kundmedel inte får användas i rörelsen.

Inlåningsförbudet framgår indirekt av de bestämmelser som anger vilka regler medlemsstaterna skall ställa upp för värdepappersföretagens verk- samhet. En direkt överföring av direktivets regler till svensk lagstiftning utan ändringar i övrigt skulle innebära att möjligheten för svenska värde- pappersbolag att ta emot medel på konto helt togs bort. Detta skulle or- saka betydande störningar och svårigheter av såväl finansiellt som prak- tiskt slag. För vissa bolag torde kontohållningen framstå som ett så vikt- igt inslag i verksamheten att ett förbud skulle medföra överväganden om byte av verksamhetsforrn. Alternativet skulle då vara att driva rörelsen i bankforrn där inlåning ingår som en grundläggande verksarnhetsgren. Det skulle således kunna komma att bildas ett flertal nya banker vars verksamhet dock i första hand inte skulle vara inriktad på bankrörelse i vanlig mening utan mera avgränsat till värdepappershandel. Det framstår allmänt sett som mindre lämpligt att en finansiell verksamhet av ett visst slag bedrivs i former med en reglering som väsentligen är utformad och avpassad för ett annat slags rörelse. Om möjligt bör därför införlivandet av investeringstjänstedirektivets regler ske på ett sätt som beaktar den svenska marknadens särskilda förhållanden.

Som framgått ovan gäller direktivets förbud mot inlåning eller konto- hållning inte för företag som inom EG betraktas som kreditinstitut. I Sverige tillhör för närvarande endast banker och kreditmarknadsbolag denna grupp. Nackdelarna med att ett flertal värdepappersbolag av detta skäl kan komma att ombildas till bankaktiebolag har redan behandlats. En harmonisering i förhållande till EG:s regler som beaktar de särskilda svenska förhållandena fordrar således att värdepappersbolag kan ta emot medel på konto utan att ombilda sig till banker. Detta skulle kunna upp- nås om det för värdepappersbolag som bedriver sådan verksamhet inför- des regler som uppfyller kraven för kreditinstitut i EG:s mening. Sådana bolag, som skulle bli att anse som kreditinstitut enligt EG-direktiven, skulle inte träffas av inlåningsförbudet i investeringstjänstedirektivet. Några principiella hinder mot en sådan lösning synes inte föreligga. Det torde inte heller föranleda lagändringar av större omfattning. Många av de regler som gäller för kreditinstitut inom EG kommer genom investe— ringstjänstedirektivet att bli tillämpliga även på värdepappersbolag och således behöva införlivas med den svenska lagstiftningen redan av detta skäl. Hit hör t.ex. bestämmelserna om obligatorisk auktorisation, ägar-

prövning och rätt till domstolsprövning av vissa förvaltningsbeslut. För kreditinstitut gäller dock inom EG även vissa andra regler. Så är fallet i fråga om startkapitalets storlek och möjligheterna att förvärva s.k. place- ringsaktier.

Mot bakgrund av de överväganden som redovisats ovan framstår det som mest ändamålsenligt att lösa frågan om mottagande av medel på konto genom att för bolag som bedriver sådan verksamhet ställa upp reg- ler som svarar mot vad som gäller för kreditinstitut inom EG. Detta inne- bär således att värdepappersrörelselagens regler för nu aktuella bolag måste kompletteras med bestämmelser om högre startkapital och begräns- ningar i fråga om förvärv av placeringsaktier. Frågan om startkapital kommenteras närmare i avsnitt 5 .5. Reglerna om placeringsaktier behand- las i författningskommentaren till den aktuella bestämmelsen, 3 kap. 1 a & lagen om värdepappersrörelse. Där tas också upp Lagrådets synpunkter i fråga om reglernas utformning. Givetvis måste dessa bolag också anmälas för införande på den gällande listan över företag som i de olika länderna klassificeras som kreditinstitut. Som angetts i det föregående skall enligt EES-avtalet sådana anmälningar från EFTA-statema göras till EFTA:s övervakningsmyndighet och till EFTA:s ständiga kommitté.

I detta sammanhang bör behandlas en annan fråga som tagits upp av Sveriges Advokatsamfund och Finansbolagens Förening, nämligen om och i vilken mån ett värdepappersbolag med stöd av hemlandsauktorisa- tionen skall kunna bedriva både in— och utlåningsverksamhet i ett annat EES-land. Som närmare kommer att behandlas i det följande (avsnitt 5.4) innebär principen om hemlandsauktorisation att ett företag inom de ramar som följer av EG:s regelverk skall få bedriva samma verksamhet i ett annat medlemsland som det har tillstånd att bedriva i hemlandet. Detta innebär att ett värdepappersbolag som här har tillstånd att ta emot medel på konto och bevilja kredit skall få bedriva samma verksamhet i ett annat EES-land, dock endast i den utsträckning och under de villkor det är tillåtet här. Ur det andra EES-landets synvinkel kommer bolaget att fram— stå som ett kreditinstitut med av sin hemlandsauktorisation inskränkta möjligheter till kontohållning och kreditgivning.

De nu angivna ändringarna betingas av de krav som följer av EG:s reg— ler även om det också av allmänna trygghetsskäl är rimligt att ställa högre krav på kapital på de bolag som får använda kunders medel i rörel- sen. I detta sammanhang bör dock övervägas om det därutöver finns skäl att göra vissa av de särskilda regler som i dag gäller för banker tillämp- liga också på värdepappersbolag som tar emot medel på konto. Överväg- ande skäl talar emellertid i flertalet fall mot en sådan ordning. Det är här inte fråga om att utvidga värdepappersbolagens möjligheter att ta emot medel på konto jämfört med vad som gäller i dag. En förutsättning för mottagande av medel på konto skall alltjämt vara att det underlättar värdepappersrörelsen. Som Svenska Bankföreningen påpekat framstår det då som lämpligast att detta krav också fortsättningsvis uttryckligen anges i lagtexten.

Förslaget syftar i grunden till att kunna bevara möjligheten till konto- hållning inom ramen för de krav direktivet om investeringstjänster ställer.

IOO

De begränsningar och skyddsregler som hittills ansetts vara motiverade torde därför i allmänhet vara tillräckliga även i fortsättningen. Om fler- talet av de särskilda bestämmelserna som gäller för banker överfördes till värdepappersbolagen skulle skälen för den lösning som nu förordats tunnas ut väsentligt. Det skulle i så fall närmast vara enklare att förbjuda bolagens kontohållning och hänvisa de bolag som vill bedriva sådan verk- samhet att söka bankoktroj.

Det nu sagda skall dock självklart inte hindra att det för värdepappers- bolagen införs sådana regler som är sakligt motiverade med hänsyn till den bedrivna verksamheten. Bestämmelsen i 2 kap. 12 & bankrörelselagen att en bank skall ha en tillfredsställande betalningsberedskap är av denna karaktär. Motsvarande regel bör således införas även för värdepappers- bolag som tar emot medel på konto.

Sveriges Advokatsamfund och Finansbolagens Förening har i sina remissvar anfört att den lagstiftning som införts i Sverige som en anpassning till EG-rätten bygger på att kreditinstitut endast kan vara av två huvudslag, nämligen banker och kreditmarknadsbolag. Förslaget i promemorian sägs bryta mot denna tanke. Det anförs vidare att avgräns- ningen gentemot de institut som för närvarande anses som kreditinstitut inte berörs.

Till en början kan noteras att någon allmängiltig och sammanhållen definition av begreppet kreditinstitut inte finns i svensk lagstiftning. Begreppet definieras i stället i de olika lagar där det används utifrån regleringens ändamål. I promemorian poängterades att klassificeringen som kreditinstitut endast avser de berörda värdepappersbolagens ställning enligt EG:s regler. Ur den svenska lagstiftningens perspektiv innebär de föreslagna reglerna endast en skärpning av de krav som för närvarande ställs på ett värdepappersbolag för att få ta emot medel på konto. Några andra avgränsningar i förhållande till den verksamhet som bedrivs av banker och kreditmarknadsbolag än vad som gäller i dag behövs därför inte. Värdepappersbolag med tillstånd att ta emot medel på konto blir således inte i större utsträckning än nu att betrakta som kreditinstitut i de sammanhang där detta begrepp förekommer i den svenska lagstiftningen. Endast när detta särskilt anges faller värdepappersbolag in under detta be- grepp. Så är t.ex. fallet i lagen (1988zl385) om Sveriges riksbank.

Möjligheten att med Finansinspektionens tillstånd ta emot medel på konto och lämna kredit gäller i dag också utländska värdepappersföretag, dvs. andra utländska företag än EES-företag som inte är bankinstitut och som har fått tillstånd att driva värdepappersrörelse från filial i Sverige. Denna möjlighet bör behållas. Däremot bör vissa grundläggande förutsätt— ningar för ett sådant tillstånd anges i lagen. En filial är ett avdelnings- kontor med självständig förvaltning och således inte något självständigt juridiskt subjekt. Verksamheten i filialen styrs därför i grundläggande av- seenden av regleringen i sitt hemland. Det bör mot denna bakgrund inte komma i fråga att bevilja ett företag tillstånd att i Sverige bedriva verksamhet som företaget inte får bedriva i hemlandet. Detta skulle kunna medföra en risk för att de i Sverige tillåtna verksamheterna inte skulle vara avpassade till företagets grundläggande rörelseregler och krav

på kapital. Det skulle också kunna öppna möjligheter att kringgå de be- gränsningar av företagets verksamhet som myndigheterna i hemlandet funnit det motiverat att ställa upp.

Hänvisningar till S5-3

  • Prop. 1994/95:50: Avsnitt 13.1

5.4. Hemlandsauktorisation

Regeringens förslag: Ett värdepappersföretag som har auktoriserats i ett land inom EES har rätt att etablera filial i Sverige utan tillstånd av Finansinspektionen. Sådana värdepappersföretag har också rätt att med stöd av hemlandsauktorisationen bedriva verksamhet genom att tillhandahålla tjänster utan etablering i Sverige, s.k. gränsöver- skridande verksamhet.

Ett svenskt värdepappersbolag får etablera sig och tillhandahålla tjänster i andra länder inom EES. För etablering krävs tillstånd av Finansinspektionen. Vid gränsöverskridande verksamhet är det till- räckligt att inspektionen underrättas i förväg.

Ett utländskt företag som bedriver gränsöverskridande verksamhet här i landet skall, innan verksamheten inleds, lämna en skriftlig förbindelse till F inansinspektionen att årligen lämna vissa kontroll- uppgifter till Riksskatteverket.

Promemorians förslag överensstämmer i allt väsentligt med regering- ens förslag.

Remissinstanserna: Finansinspektionen tillstyrker i huvudsak för- slagen, men lämnar vissa synpunkter angående den närmare utform- ningen. Riksskatteverket påtalar att möjligheten för utländska företag att med stöd av sin hemlandsauktorisation driva verksamhet i Sverige utan att ha någon filial här innebär flera nackdelar för skatteförvaltningen; dels är sådana företag inte skyldiga att lämna de kontrolluppgifter som krävs för den förenklade självdeklarationen, dels försvåras kontrollen av av— yttringar av finansiella instrument, dels är utländska företag inte skyldiga att dra av och betala in preliminär skatt.

EES-avtalet: Regler om frihet för finansiella företag att etablera sig och tillhandahålla tjänster med stöd av hemlandsauktorisation infördes i EG-rätten först i fråga om fondföretag genom det s.k. UCITS-direktivet (85/611/EEG). Motsvarande regler för banker och andra kreditinstitut togs in i det andra banksamordningsdirektivet (89/646/EEG). Bestämmel- serna om hemlandsauktorisation i dessa båda direktiv har införlivats med den svenska lagstiftningen på resp. område (prop. 1992/93:90, bet. l992/93:NU10, rskr. 1992/93:110, SFS 1992:1320, och prop. 1992/93:89. bet. 1992/93:NU9, rskr. 1992/93:109, SFS 1992:1613 och 1992:1610). Genom investeringstjänstedirektivet införs motsvarande regler om etableringsfrihet m.m. även för andra företag än kreditinstitut som tillhandahåller värdepapperstjänster (värdepappersföretag).

I direktivets artikel 14 anges att ett värdland inom gemenskapen inte längre skall få förbehålla sig att särskilt auktorisera filialer till värdepap- persföretag som är auktoriserade och underkastade tillsyn av behöriga myndigheter i något annat medlemsland. Enligt artikeln skall sådana före- tag få utöva verksamhet i andra medlemsländer, antingen från en i resp. land etablerad filial eller genom direkt tillhandahållande av tjänster. Som förutsättning för denna frihet gäller att verksamheten i fråga dels hänför sig till tjänster och finansiella instrument som anges i en bilaga till direktivet, dels omfattas av den auktorisation som företaget har i sitt hem- land.

Artikel 17 innehåller bestämmelser om det förfarande som skall iakttas när ett värdepappersföretag önskar etablera filial i en annan medlemsstat. Företaget skall underrätta behöriga myndigheter i sitt hemland om sina avsikter. En sådan underrättelse skall innehålla ett visst minimum av upp— gifter, bl.a. om den tilltänkta verksamheten och om hur den skall organ- iseras. I andra fall än då hemlandsmyndigheten har anledning att ifråga— sätta företagets administrativa struktur eller finansiella styrka skall myndigheten översända de ingivna uppgifterna till behörig myndighet i det tilltänkta värdlandet. En sådan underrättelse, som skall åtföljas av uppgift om eventuella system för investerarskydd som gäller för före- taget, skall översändas till värdlandsmyndigheten inom tre månader. En vägran eller underlåtenhet att vidarebefordra informationen skall kunna göras till föremål för domstolsprövning.

En värdlandsmyndighet som mottagit underrättelse om filialetablering har två månader på sig att, som det heter i direktivet, förbereda tillsyn av företaget i enlighet med artikel 19 samt, om det behövs, ange under vilka villkor. "motiverade av hänsyn till det allmänna bästa", som filial- verksamheten får bedrivas. Det bör redan här påpekas att filialen i prin- cip skall stå under tillsyn av myndighet i hemlandet och att den värd- landstillsyn som skall "förberedas " alltså hänför sig till den restkompetens som värdlandsmyndigheten har. Hernlandstillsynen behandlas närmare i avsnitt 5.8.

Så snart värdlandsmyndigheten har gett klartecken kan filialen etableras och verksamheten påbörjas. Detsamma gäller om värdlandsmyndigheten inte uttryckligen har reagerat inom två månader från det att den fått underrättelsen.

Ett förenklat förfarande gäller enligt artikel 18 beträffande rätten att driva verksamhet genom tillhandahållande av tjänster utan etablering i värdlandet. Ett värdepappersföretag som önskar utnyttja denna rätt skall underrätta hemlandsmyndigheten om vilka verksamhetsgrenar som före— taget önskar utöva i värdlandet. Hemlandsmyndigheten har i sådant fall att inom en månad översända underrättelsen till behörig myndighet i vård— landet. I direktivet har inte angetts några förutsättningar under vilka vare sig hemlands- eller värdlandsmyndighetema skulle kunna motsätta sig ett marknadstillträde av detta slag.

Investeringstjänstedirektivet innehåller i artikel 7 bestämmelser som innebär vissa begränsningar av medlemsstaternas rätt att lämna auktorisa- tion för värdepappersföretag som är dotterföretag till företag hemma-

hörande i ett land utanför EU (tredje land). Om det visar sig att ett tredje land vägrar värdepappersföretag från ett medlemsland motsvarande möjlig- heter att etablera sig och utöva verksamhet som inom EU-området gäller för värdepappersföretag från det aktuella tredje landet, får ministerrådet eller, i vissa fall, kommissionen besluta att medlemsstatema skall be- gränsa eller skjuta upp prövning av ansökningar som ett företag i det be- rörda landet gjort om auktorisation för ett dotterbolag som är värde- pappersföretag eller om tillstånd att förvärva aktier eller innehav i ett existerande värdepappersföretag.

Denna bestämmelse, som innebär att medlemsstaterna gentemot tredje land skall iaktta en gemensam hållning betingad av krav på reciprok be- handling, har undantagits från det för EES gällande regelverket. EFTA- ländema tillhörande EES har alltså en suverän rätt att bevilja auktorisa- tion för värdepappersföretag vilkas moderföretag hör hemma i ett tredje land. I gengäld gäller enligt EES-avtalet att sådana auktorisationer inte skall behöva godtas av övriga EU- och EFTA-länder, om dessa är utsatta för etableringsrestriktioner i det ifrågavarande tredje landet. I sådana fall har således principen om en enda auktorisation inte tillämpning.

Skälen för regeringens förslag: Investeringstjänstedirektivets regler om etableringsfrihet och rätt att tillhandahålla tjänster utan etablering har giltighet för verksamhet som bedrivs utan att en självständig juridisk person bildas eller förvärvas i värdlandet. Reglerna är alltså inte till- lämpliga på ett värdepappersföretags etablering av dotterföretag. Sådana formellt fristående företag regleras i princip helt och hållet av lag- stiftningen i det land där etableringen sker. Rätten att etablera dotter- företag i ett land följer bl.a. av de åtaganden landet har gjort att tillåta kapitalöverföringar i form av direktinvesteringar. Vad gäller fri rörlighet för kapital inom EES finns bestämmelser i bilaga XII till avtalet, särskilt i det där intagna s.k. slutliberaliseringsdirektivet 88/361/EEG.

Vad det nu är fråga om är verksamhet som, direkt eller via filial, utgår från ett institut auktoriserat i ett annat land. Den svenska lagstiftningen för värdepappersföretag ställer i princip krav på etablering i någon form. Den innehåller emellertid inte något uttryckligt förbud för utländska före- tag att tillhandahålla värdepapperstjänster i Sverige direkt från utlandet, låt vara att det i vissa fall kan råda osäkerhet om huruvida en aktivitet är av sådan natur att den kan hänföras till tillståndspliktig verksamhet.

Fram till dess att möjligheten öppnades för utländska finansiella företag att etablera filial 1 Sverige har här bedriven verksamhet varit uteslutande reglerad av svensk lag. Även sedan filialmöjligheten öppnades har det varit svenska myndigheter förbehållet att besluta om auktorisation. Det ligger sedan i sakens natur att en filialverksamhet, som ju organisatoriskt är en integrerad del av ett utomlands hemmahörande företag, delvis får styras av rörelseregler som kan avvika från vad som gäller enligt svensk rätt. Förhållanden som hänger samman med exempelvis ägande, kapital- krav och begränsning av stora exponeringar kan — och skall visser- ligen beaktas vid svensk auktorisation av en filial, men faller i övrigt till— baka på den utländska lagstiftning som gäller där företaget har sitt säte och grundläggande verksamhetstillstånd.

Det nya med EES-reglerna om frihet för värdepappersföretag att etabl- era filialer och tillhandahålla tjänster är att svenska myndigheter har att godta utländska auktorisationer som legitimerande för rätten att verka i Sverige. På samma sätt skall svenska värdepappersbolag kunna verka fritt i andra EES-länder. Den ordning som skall gälla enligt investeringstjänste- direktivet bygger på en harmonisering av deltagande länders regler om grundläggande verksamhetsbetingelser och på en samsyn i fråga om vad som krävs vid tillsyn av finansiell verksamhet. Den reformering av den svenska finansiella lagstiftningen som successivt genomförts under senare år har banat väg för lagändringar av det slag som nu föreslås. EES- reglerna i dessa delar kan med i huvudsak oförändrad lydelse infogas i lagen om värdepappersrörelse.

Direktivbestärrunelsema utgår från att varje värdland obligatoriskt skall medge att vissa angivna verksamheter får bedrivas av företag från andra EES-länder. Det tillstånds- resp. anmälningsförfarande som anvisas för rätten att verka inom sådana tjänstegrenar innebär inte att varje form av kommersiell aktivitet över gränserna faller inom direktivets tillämpnings- område. Traditionellt har exempelvis värdepappersföretag i utlandet kunnat ingå enskilda affärsförbindelser i Sverige utan att detta har behövt ses som auktorisationspliktig verksamhet här. Marknadsföringens inten- sitet och omfattning bör, liksom frågan om vem som tagit initiativ till ett kundförhållande, rimligen vara avgörande för hur en viss aktivitet skall bedömas. Olika länders lagstiftare och myndigheter kan naturligtvis ha olika synsätt i denna fråga. Här har direktivbestämmelsema tolkats så att de tar fasta på fortlöpande, egentlig verksamhet i resp. värdland. Enstaka eller tillfälliga engagemang i Sverige från ett värdepappersföretag i ut- landet skall alltså inte självklart anses kräva föregående underrättelse till behörig myndighet. Detsamma gäller ett svenskt instituts motsvarande ut- landsengagemang. Denna bedömning överensstämmer med den som gjorts på bankområdet (prop. 1992/93:89 s. 116). Givetvis kan det dock ändå uppstå gränsdragningsproblem i vissa fall.

Ett värdepappersbolag som i ett annat EES-land vill driva sådan verk- samhet som avses i direktivet skall givetvis inte löpande behöva under— rätta Finansinspektionen. Vad som krävs enligt direktivet, och enligt den lagreglering som här föreslås, är att tillstånds- resp. anmälningsprocedu- ren iakttas innan utlandsverksamheten påbörjas.

Det bör betonas att rätten att etablera sig och tillhandahålla tjänster i ett annat EES-land endast avser sådana tjänster som anges i direktivet och som företaget har auktorisation för i hemlandet. Detta gäller både ut- ländska företags verksamhet här och svenska företags verksamhet i ut- landet.

De föreslagna reglema om rätt för utländska värdepappersföretag att verka i Sverige med stöd av hemlandsauktorisation har relevans i för- hållande till de länder som ingår i EES. I fråga om filialer till institut hemmahörande i tredje land, utanför EES, bör de nuvarande reglerna med krav på särskild svensk auktorisation fortsätta att gälla.

Finansinspektionen har i sitt remissvar anfört att det inte synes före- ligga några hinder mot att ett värdepappersföretag från ett annat EES-

land, vid sidan av det anmälningsförfarande som anvisas i direktivet, sökte och beviljades tillstånd i Sverige att här driva verksamhet från filial, samt att en sådan filial i så fall skulle stå under Finansinspektionens tillsyn.

En bärande tanke bakom investeringstjänstedirektivet är principen om hemlandstillsyn, dvs. att ett värdepappersföretags hela verksamhet, inkl. filaler i andra länder inom gemenskapen, skall stå under tillsyn av myndigheterna i hemlandet. Systemet med hemlandstillsyn skulle inte kunna upprätthållas om ett företag genom att söka särskilt tillstånd i värdlandet kunde välja att ställa sig under tillsyn där, särskilt inte som motivet för denna normalt besvärligare väg sannolikt skulle vara att undgå en strängare reglering i hemlandet. I direktivets artikel 14 anges visserligen endast att ett värdland inte får kräva särskilt tillstånd för etablering. Reglerna i artikel 17, som skall införlivas i samtliga med- lemsstater, anvisar emellertid endast en tillåten metod för etablering i ett annat medlemsland, nämligen efter anmälan till hemlandsmyndighet. Enligt regeringens uppfattning följer således av direktivet att det skall vara möjligt för ett EES-företag att etablera sig genom filial i Sverige endast med det anmälningsförfarande som här föreslås.

Kontrolluppgifter vid inkomsttaxeringen

Från och med 1995 års taxering skall ett i väsentliga avseenden förenklat deklarationsförfarande börja tillämpas för löntagare m.fl. Förfarandet innebär bl.a. att en förtryckt blankett för förenklad självdeklaration sänds ut till den skattskyldige, som efter eventuella rättelser och komplettering— ar skall underteckna blanketten och skicka tillbaka den till skattemyndig- heten. Avsikten är att det stora flertalet av de deklarationsskyldiga skall få samtliga uppgifter om inkomster och avdrag samt preliminär skattebe- räkning förtryckta på blanketten. Som ett led i det nya deklarationsför- farandet har skyldigheten att lämna kontrolluppgifter utökats, bl.a. har införts regler om skyldighet att lämna kontrolluppgift om utgiftsräntor, premier på pensionsförsäkringar, reavinst eller reaförlust vid avyttring av andel i allemansfond m.m.

Utländska företag som tillhandahåller värdepapperstjänster i Sverige direkt från hemlandet och således inte bedriver verksamhet från filial eller annat fast driftställe i Sverige omfattas inte av bestämmelserna i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter, LSK, om obligatorisk skyldighet att lämna kontrolluppgift till de svenska skatte- myndighetema. Detta medför försämrade kontrollmöjligheter och merarbete för skattemyndighetema.

Utvecklingen inom inforrnationstekniken kommer efter hand att göra det allt enklare och billigare att bedriva en gränsöverskridande värdepap- persrörelse på ett effektivt sätt. Många svenska placerare kan därför i en allt högre utsträckning komma att välja att utnyttja utländska företags speciella kompetens på olika marknader direkt i stället för att anlita svenska företag. Som Riksskatteverket anfört i sitt remissyttrande kan

skattemyndighetens bristande kontrollmöjligheter bli ytterligare ett incitament att anlita ett utländskt företag framför ett svenskt. För att undvika den nackdel för svenska företag som detta innebär behöver man ålägga utländska företag motsvarande kontrolluppgiftsskyldighet som gäller för svenska företag.

Det är vidare viktigt från den skattskyldiges utgångspunkt att så många uppgifter som möjligt kan förtryckas på deklarationsblanketten. Kan inte förtryckning ske måste tilläggsuppgift lämnas. Med hänsyn till att det kan bli fråga om ett inte oväsentligt antal tilläggsuppgifter kan detta allvarligt störa systemet med förtryckt deklarationsblankett.

Mot bakgrund härav föreslår regeringen att det införs en ny bestäm- melse om att utländskt företag hemmahörande inom EES som bedriver gränsöverskridande verksamhet här i landet skall, innan verksamheten inleds, lämna en skriftlig förbindelse till Finansinspektionen att årligen länma kontrolluppgift om räntor, utdelning etc. till Riksskatteverket. Tidigare har utländska bankföretag och kreditinstitut beretts motsvarande möjlighet som nu föreslås för utländska värdepappersföretag att bedriva gränsöverskridande bank- resp. finansieringsverksamhet. Den nya bestämmelsen om skyldighet att lämna en skriftlig förbindelse bör därför omfatta också sådana företagstyper. De nu aktuella utländska företagen bör inte åläggas sådan skyldighet att göra skatteavdrag för preliminär A- skatt som enligt uppbördslagen (19531272) normalt gäller för den som har att avge kontrolluppgift avseende ränta eller utdelning. En särskild regel med denna innebörd bör därför tas in i uppbördslagen.

5.5. Tillståndskrav, startkapital m.m.

Regeringens förslag: Ett värdepappersbolag skall ha sitt huvud- kontor i Sverige.

Krav på särskilt tillstånd från Finansinspektionen ställs för samt- liga sidoverksamheter som ett värdepappersbolag skall ägna sig åt. Som ny sidoverksamhet införs valutaväxlingstransaktioner.

Reglerna om minsta tillåtna startkapital för värdepappersbolag preciseras i lagen. Ett värdepappersbolag skall vid auktorisationen ha aktiekapital och övrigt bundet eget kapital som tillsammans upp- går till ett belopp motsvarande minst 125 000 ecu. Består verksam— heten endast i förmedling av andelar i värdepappersfonder är ett startkapital motsvarande 50 000 ecu tillräckligt. Om bolaget skall driva handel för egen räkning eller syssla med garantigivning eller annan medverkan vid emissioner av fondpapper skall startkapitalet motsvara minst 730 000 ecu. Finansinspektionen får ge dispens från det högre kapitalkravet vad gäller medverkan vid emissioner, om denna medverkan avser annat än garantigivning. Skall verksamheten innefatta mottagande av medel på konto och kreditgivning krävs, oavsett verksamheten i övrigt, ett startkapital motsvarande minst fem miljoner ecu.

Kapitalbasen i ett värdepappersbolag får inte understiga den lägsta nivå för startkapital som krävdes vid tidpunkten för tillståndspröv- ningen.

En auktorisation som inte utnyttjas inom tolv månader från auk- torisationsbeslutet skall återkallas. Detsamma skall gälla om ett företag under en tid av minst sex månader inte bedrivit den verksam— het det har auktorisation för.

Promemorians förslag innehåller i fråga om startkapitalkravet ingen möjlighet till sänkning av detta för verksamhet som endast består i förmedling av fondandelar och inte heller någon dispensmöjlighet för emissionsmedverkan som inte innefattar garantigivning. Reglerna om återkallelse föreslås i promemorian ändrade endast med avseende på den situationen då bolagets kapitalbas blivit otillräcklig. Promemorians förslag överensstämmer i övrigt med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att dispens bör kunna ges från kravet på startkapital i fråga om emissionsmedverkan som inte inne- fattar garantigivning, att reglerna om förutsättningama för återkallelse bör förtydligas samt att övergångsbestämmelsema bör kompletteras i visst avseende. Även Svenska Fondhandlarqröreningen anser att övergångs— bestämmelser, som mer än de föreslagna medger en smidig infasning i det nya systemet, måste utarbetas. Remissinstansema synpunkter i fråga om övergångsbestämmelsemas närmare utformning behandlas i för- fattningskommentaren.

EES-avtalet: Enligt artikel 3 i investeringstjänstedirektivet skall det krävas obligatorisk auktorisation av ett värdepappersföretag för att driva värdepappersrörelse (business of investment firms). Ett beslut om auktori- sation skall ange både vilka huvudverksamheter och vilka sidoverksarn- heter företaget får bedriva. De olika verksamhetsslagen anges i avdelning A resp. C i bilagan till direktivet. Auktorisation får inte beviljas endast för sådan sidoverksamhet som avses i avdelning C. I artikeln anges vidare vilka minimikrav som skall vara uppfyllda för att auktorisation skall kunna beviljas.

Ett värdepappersföretag skall ha sitt huvudkontor i samma land som företagets registrerade säte.

Det sökande företaget skall ha ett tillräckligt stort startkapital i enlighet med reglerna i kapitalkravsdirektivet (93/6/EEG). Enligt artikel 3 i det direktivet får auktorisation inte beviljas ett företag som skall driva handel för egen räkning eller stå som garant vid emissioner om startkapitalet (initial capital) är mindre än 730 000 ecu. För övriga värdepappersföretag gäller som huvudregel att startkapitalet skall uppgå till minst 125 000 ecu. Medlemsstaterna har dock möjlighet att sänka detta krav till 50 000 ecu för företag vars verksamhet inte omfattar handel för egen räkning, garantigivning vid emissioner eller mottagande av kunders medel och värdepapper. Enligt punkten 8 i samma artikel gäller som huvudregel att ett värdepappersföretags kapitalbas inte får understiga beloppet för det startkapital som krävdes vid tidpunkten för auktorisation av företaget.

Ledningen av ett värdepappersföretags verksamhet skall som huvud- regel utövas av minst två personer. Dessa skall ha ett tillräckligt gott an- seende och vara tillräckligt erfarna. Även för andra som kan påverka företagets verksamhet gäller ett lämplighetskrav. En auktorisations- ansökan skall innehålla uppgift dels om vilka som har kvalificerade inne- hav i företaget, dvs. ett innehav av 10 % eller mer av aktiekapitalet eller av samtliga röster eller som annars möjliggör ett väsentligt inflytande över företaget, dels om storleken av varje sådant innehav. Auktorisation skall enligt artikel 4 vägras om en ägare av ett kvalificerat innehav inte bedöms som lämplig med hänsyn till behovet av en sund och ansvarsfull ledning av företaget.

Vid auktorisation av ett värdepappersföretag som är dotterföretag till ett värdepappersföretag eller kreditinstitut auktoriserat i ett annat EES— land, eller till moderföretaget till ett sådant EES-institut, skall enligt artikel 6 i investeringstjänstedirektivet prövningsmyndigheten samråda med behöriga myndigheter i det andra berörda landet. Sådant samråd skall också ske när auktorisation söks för ett värdepappersföretag som står under ägarkontroll av samma fysiska eller juridiska personer som kontrollerar ett värdepappersföretag eller kreditinstitut auktoriserat i ett annat EES-land. Med ägarkontroll avses här en relation som motsvarar förhållandet mellan moder- och dotterföretag i en koncern.

Enligt artikel 10 skall varje hemland upprätta sundhetsregler som värdepappersföretagen vid varje tidpunkt skall följa. Reglerna, som skall utformas och övervakas av myndigheterna i företagets hemland, avser

företagens interna system och rutiner för administration, redovisning och kontroll.

I artikel 11 föreskrivs att varje medlemsstat skall uppställa uppförande— regler som värdepappersföretagen skall iaktta i sin verksamhet. Dessa regler avser i första hand hur företaget skall uppträda i förhållande till sina kunder. Ansvaret för införandet och tillsynen av efterlevnaden av uppförandereglema åvilar till skillnad mot vad som gäller för sund- hetsreglema i artikel 10 inte hemlandet utan det medlemsland där tjänsten tillhandahålls.

Ett värdepappersföretag skall enligt artikel 12 upplysa en kund om vilket system för investerarskydd som gäller för de tilltänkta affärerna, eller om ett sådant system saknas, om detta.

I direktivets artikel 3.7 anges förutsättningama för återkallelse av en auktorisation. Återkallelse får ske endast om företaget

- inte utnyttjat auktorisationen inom tolv månader, eller uttryckligen av- stått från auktorisationen,

- inte har bedrivit någon verksamhet under minst sex månader, - har beviljats auktorisationen på grundval av oriktiga uppgifter, - inte längre uppfyller villkor som uppställts för auktorisationen, - inte längre uppfyller kapitalkraven enligt direktiv 93/6/EEG, - på ett allvarligt och systematiskt sätt brutit mot de sundhets— och uppföranderegler som skall gälla enligt direktivet, eller

- det föreligger några andra omständigheter som enligt medlemsstatens nationella lag är grund för återkallelse.

Skälen för regeringens förslag: För att bedriva värdepappersrörelse fordras Finansinspektionens tillstånd. Sådant tillstånd får enligt 1 kap. 3 & Värdepappersrörelselagen ges för

- handel med finansiella instrument för annans räkning i eget namn, - förmedling av kontakt mellan köpare och säljare av finansiella in- strument eller i annat fall medverkan vid transaktioner avseende sådana instrument,

- handel med finansiella instrument för egen räkning, - förvaltning av någon annans finansiella instrument, — garantigivning eller annan medverkan vid emissioner av fondpapper eller erbjudanden om köp eller försäljning av finansiella instrument som är riktade till en öppen krets.

De nu angivna, tillståndspliktiga verksamhetsslagen täcker de tjänster som finns förtecknade i avdelning A i bilagan till investeringstjänste- direktivet och för vilka auktorisation skall vara obligatorisk. Investerings- tjänstedirektivets grundläggande krav på obligatorisk auktorisation är således redan uppfyllt.

De sidoverksamheter som anges i avdelning C i bilagan överens- stänrrner inte helt med motsvarande regler i 3 kap. 4 & värdepappers- rörelselagen. I direktivet ingår som en sidoverksamhet också valuta— växlingstransaktioner i anslutning till värdepappersrörelsen. De svenska reglerna om sidoverksamheter bör därför omfatta även sådan verksamhet.

Vidare gäller enligt direktivets artikel 3 att ett auktorisationsbeslut skall ange vilka sidoverksamheter företaget är tillåtet att bedriva. Detta är av

betydelse bl.a. vid filialetablering och tillhandahållande av tjänster över gränserna, eftersom den verksamhet som får bedrivas i värdlandet styrs av företagets auktorisation i hemlandet. Direktivets regler skiljer sig från de nuvarande svenska bestämmelserna enligt vilka de i lagen angivna sido- verksamhetema som huvudregel inte fordrar särskilt tillstånd. Även på denna punkt bör den svenska regleringen harmoniseras med direktivets bestämmelser. Svenska företag skulle i annat fall missgynnas vid verk- samhet i andra EES-länder. De skulle i princip vara förhindrade att erbjuda några sidotjänster, eftersom dessa inte tillståndsprövats och då inte heller framgår särskilt av auktorisationsbeslutet.

I enlighet med direktivets regler bör införas ett krav på att ett värde- pappersbolag skall ha sitt huvudkontor i Sverige.

Enligt 2 kap. 1 & Värdepappersrörelselagen får tillstånd beviljas ett värdepappersbolag endast om

1. bolagsordningen inte strider mot lagen eller någon annan författning,

2. den planerade verksamheten kan antas uppfylla kraven på en sund värdepappersrörelse, och

3. bolaget i övrigt uppfyller de villkor som anges i lagen. Bland de krav som avses i punkten 3 kan nämnas att bolaget skall ha en verkställande direktör och en styrelse om minst fem personer.

Som tillståndskrav för ett värdepappersbolag gäller vidare att bolaget har ett aktiekapital som med hänsyn till verksamhetens art och omfattning är tillräckligt stort. Finansinspektionen har med regeringens bemyndigan- de utfärdat föreskrifter om aktiekapitalets storlek (FFFS 1992: 1). Enligt dessa skall ett bolag som driver verksamhet enligt 1 kap. 3 5 3 eller 5 lagen om värdepappersrörelse, dvs. egenhandel eller emissionsgarantier, ha ett aktiekapital om minst fem miljoner kronor. Övriga värdepappers— bolag skall enligt föreskrifterna ha ett aktiekapital som uppgår till minst en miljon kronor.

Direktivets regler om minsta startkapital är av grundläggande karaktär. Startkapitalets storlek utgör vidare den undre gränsen för bolagets kapital- bas under den fortsatta verksamheten. Dessa omständigheter talar för att kravet på startkapital i värdepappersbolag bör beloppsbestämmas i lag. Så har också skett i fråga om motsvarande startkapitalsregler för banker och kreditmarknadsbolag. Samma lösning bör därför väljas även i fråga om kravet på startkapital för värdepappersbolag.

Vad gäller innebörden av begreppet startkapital innehåller artikel 2.24 i kapitalkravsdirektivet en hänvisning till artikel 2.1.1 och 2.1.2 i direktivet 89/299/EEG om kapitalbasen i kreditinstitut. I dessa be- stämmelser anges, i allmänna termer och med vidare hänvisning till artiklarna 22 och 23 i direktivet 86/635/EEG om årsbokslut m.m. för banker och andra finansiella institut, vad som normalt får hänföras till primärt kapital i kapitalbasen. Hit hör dels vad som enligt nationell lag skall räknas som inbetalt eget kapital, dels vissa reserver.

Såvitt gäller införande av regler om obligatoriskt minsta startkapital för värdepappersbolag är det, eftersom fråga är om det kapital som skall finnas när verksamheten påbörjas, naturligt att utgå från grundkomponen- tema i vad som skall utgöra bundet eget kapital, dvs. för aktiebolag

aktiekapitalet. Reservfond torde emellertid i allmänhet tillskapas redan när ett bolag bildas. Det finns mot denna bakgrund inte något skäl att inte tillmäta en reservfond samma värde som aktiekapital.

Det är därför rimligt att knyta kravet på startkapital till vad som enligt 11 kap. 7 & aktiebolagslagen (1975: 1385) skall utgöra bundet eget kapi- tal, dvs. aktiekapital, reservfond och uppskrivningsfond. Motsvarande avgränsning gäller för banker och kreditmarknadsbolag.

Utgångspunkten för lagstiftningen bör vara att normalkravet på start- kapital om motsvarande minst 125 000 ecu skall gälla för alla värdepap— persbolag. Som tidigare anförts i anslutning till behandlingen av möjlig- heten för försäkringsmäklare att förmedla andelar i värdepappersfonder (avsnitt 5.2) framstår det dock som rimligt att i fråga om värdepappers- bolag med motsvarande begränsade verksamhet kunna sätta ned kravet på startkapital till ett belopp motsvarande 50 000 ecu, vilket är det lägsta som kapitalkravsdirektivet tillåter. För de värdepappersbolag som driver verksamhet enligt 1 kap. 3 5 3 eller 5 lagen om värdepappersrörelse, och för vilka nu gäller ett krav på aktiekapital om 5 miljoner kronor, bör föreskrivas ett startkapital som motsvarar 730 000 ecu, drygt 6,7 miljoner kronor.

Finansinspektionen har påtalat att medverkan vid emissioner kan vara begränsad till mottagande och vidarebefordran av teckningsanmälningar och anfört att ett startkapitalkrav om 730 000 ecu därvid framstår som orimligt högt. Regeringen delar denna uppfattning. I enlighet med inspek- tionens förslag bör därför införas en möjlighet till dispens från det högre kapitalkravet för verksamhet som endast omfattar annan medverkan vid emissioner än garantigivning. Detta är också förenligt med direktivet om kapitalkrav (se artikel 3.1).

Som angetts ovan kan tillstånd till mottagande av medel på konto lämnas endast till bolag som uppfyller EG:s krav för kreditinstitut. För bolag som skall bedriva sådan verksamhet bör kravet på startkapital bestämmas till motsvarande fem miljoner ecu i enlighet med huvudregeln i det andra banksamordningsdirektivet.

I överensstämmelse med kapitalkravsdirektivet bör en regel införas om att kapitalbasen hos ett värdepappersbolag inte får tillåtas understiga den nivå för startkapital som generellt krävs för auktorisation av bolaget. Med tanke på de existerande bolagens kapitalförhållanden och den tid som åter— står till dess de nya bestämmelserna skall börja tillämpas torde några sär- skilda regler för redan auktoriserade bolag inte erfordras.

För att undvika konsekvenser av att värdepappersbolagets kapital ut- tryckt i ecu minskar till följd av valutakursförändringar, bör kopplingen till ecun göras så att det löpande kapitalkravet kan bestämmas i svenska kronor. Lagtexten bör därför utformas så att den minsta nivå för kapital- basen som skall upprätthållas hänför sig till det belopp i svenska kronor som vid tidpunkten för tillståndsbeslutet motsvarade 50 000, 125 000, 730 000 resp. fem miljoner ecu.

För bolag som har beviljats tillstånd enligt äldre bestämmelser, bör referensnivån motsvara den växelkurs som gäller då de nya reglerna träder i kraft. Föreskrift om detta bör tas in i övergångsbestämmelser.

Som tidigare redovisats skall det enligt investeringstjänstedirektivet göras en bedömning av större ägares lämplighet i samband med pröv- ningen av en ansökan om auktorisation av ett värdepappersbolag. Mot- svarande regler för banker och kreditmarknadsbolag finns i det andra banksamordningsdirektivet (89/646/EEG). Starka skäl talar för att också de svenska reglerna i detta avseende skall utformas på samma sätt för alla de nu angivna företagen. Sådana för banker, värdepappersbolag och kreditmarknadsbolag gemensamma regler behandlas i avsnitt 9. EES- regler som gäller obligatorisk ägarprövning vid förvärv av kvalificerade innehav i redan auktoriserade värdepappersbolag behandlas i avsnitt 5.9.

De sundhetsregler som fordras enligt artikel 10 i investeringstjänste- direktivets motsvaras av det allmänna sundhetskrav som finns i 1 kap. 7 & Värdepappersrörelselagen. Det torde inte vara ändamålsenligt att i lag ta in mer detaljerade regler om vad värdepappersbolagen med avseende på sina interna förfaranden skall iaktta för att uppfylla sundhetskravet. Det bör i stället vara en uppgift för Finansinspektionen att i sina före- skrifter ange vilka krav som skall vara uppfyllda. De principer som upp- förandereglerna i direktivets artikel 11 avser att säkerställa är också sådana att de måste anses innefattade i lagens sundhetskrav. För tydlig- hetens skull bör dock principerna anges i lagen i anslutning till sundhets- regeln i 1 kap. 7 &. Ansvaret för utformningen av de enskilda reglerna bör däremot åvila inspektionen. Detsamma gäller regeln i artikel 12 om information till kunder om system för investerarskydd. I 6 kap. 2 ij finns sedan tidigare ett bemyndigande för Finansinspektionen att efter dele- gation av regeringen meddela föreskrifter bl.a. om ett värdepappers— instituts löpande bokföring samt förvaring och inventering av värde- handlingar. Detta bör kompletteras med ett uttryckligt bemyndigande i anslutning till bestämmelsen i 1 kap. 7 5 att meddela föreskrifter om vad värdepappersinstituten skall iaktta för att uppfylla sundhetskraven, både i fråga om interna rutiner m.m. och vad gäller förhållandet till kunderna.

Reglerna i artikel 3.7 i investeringstjänstedirektivet anger i vilka fall en auktorisation av ett värdepappersföretag får återkallas. Finansinspektionen har ansett att återkallelsegrundema i direktivet har formulerats för att tillämpningen skall bli enhetlig inom EU och att reglerna om återkallelse av auktorisationen i det fall auktorisationen inte utnyttjas inom vissa tidsfrister därför bör tas in lagtexten. Regeln i artikel 3.7 torde dock med hänsyn till sin avfattning, särskilt punkten f, inte kunna ges vidare inne- börd än att återkallelse på andra grunder än de i direktivet angivna får ske endast med stöd av bestämmelser i nationell lag. Något hinder mot strängare nationella bestämmelser kan därför inte anses föreligga. Det är således inte nödvändigt att till Värdepappersrörelselagen överföra den uppräkning av situationer då återkallelse enligt direktivet får ske. I fråga om motsvarande regler i det första banksamordningsdirektivet (77/780/ EEG) har emellertid valts att i den svenska lagstiftningen för banker och kreditmarknadsbolag ta in uttryckliga regler om tidsfrister för återkallelse då auktorisationen inte utnyttjas. Med hänsyn till värdet av en så långt möjligt enhetlig reglering av finansiella företag talar trots det tidigare anförda överväganden skäl för att justera reglerna i värdepappersrörelse-

lagen så att de får motsvarande innehåll som de regler som gäller för kreditinstituten.

Hänvisningar till S5-5

5.6. Börs— och clearingmedlemskap m.m.

Regeringens förslag: En börs får som medlemmar ha — utöver Riksbanken och värdepappersinstitut värdepappersföretag eller kreditinstitut som inom EES auktoriserats att tillhandahålla investe- ringstjänster i form av handel med finansiella instrument för annans eller för egen räkning eller förmedlingsverksamhet avseende sådana instrument, om företaget uppfyller de krav som börsen ställer för medlemskap. Sådana företag och institut inom EES skall också kunna få tillträde till handeln vid en auktoriserad marknadsplats och bli medlem i eller få tillträde till clearing- och avvecklingssystem som tillhandahålls börsmedlemmarna eller deltagarna i handeln vid den auktoriserade marknadsplatsen. Motsvarande skall också gälla andra utländska företag som i sitt hemland får driva någon av de nämnda verksamheterna och som där står under betryggande tillsyn av myndighet eller annat behörigt organ.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Sveriges Försäkringsförbund anser att även försäk- ringsbolag bör ha möjlighet till medlemskap i börs- och clearingverksam- het. OM Stockholm AB menar att det kan finnas skäl att införa en möjlighet att separera börs- och clearingmedlemskap. Enligt bolaget bör det inte av en clearingmedlem krävas att han också har ett börsmed— lemskap.

EES-avtalet: Som framgår av ingressen till EG-direktivet om invest- eringstjänster bygger detta på grundprincipen att medlemsländerna skall behandla värdepappersföretag som är auktoriserade i något av medlems- länderna lika, dvs. på ett icke diskriminerande sätt. En förutsättning för att ett företag som tillhandahåller värdepapperstjänster i andra länder än hemlandet skall kunna konkurrera med värdlandets företag på likvärdiga villkor är att det får tillträde till de marknadsplatser och anordningar för clearing och avveckling av värdepappersaffärer som finns i värdlandet. Enligt artikel 15 i direktivet skall medlemsländerna se till att sådana värdepappersföretag från andra medlemsländer som har tillstånd att till- handahålla investeringstjänster i form av handel med finansiella instru- ment för annans eller för egen räkning skall kunna bli medlem i eller få tillträde till reglerade marknader i det landet under förutsättning att företaget tillhandahåller liknande tjänster där. Bestämmelsen gäller enligt artikel 2.1 även kreditinstitut vars auktorisation omfattar någon av de nämnda värdepapperstjänstema. Företagen skall kunna få medlemskap eller tillträde till reglerade marknader i värdlandet via filialetablering,

dotterbolag i det landet eller gränsöverskridande verksamhet direkt från hemlandet.

Enligt artikel 15 skall värdepappersföretag och kreditinstitut med en auktorisation som omfattar någon av de nämnda värdepapperstjänstema också kunna bli medlemmar i eller få tillträde till de system för clearing och avveckling som tillhandahålls medlemmar av en reglerad marknad. Detta gäller enligt ingressen till direktivet även om dessa funktioner sköts av ett i förhållande till marknaden fristående organ.

Direktivet (artikel 1.13) definierar begreppet reglerad marknad som en marknad för sådana finansiella instrument som anges i bilagan till direkt- ivet, nämligen

- överlåtbara värdepapper, - andelar i företag för kollektiva investeringar, - penningmarknadsinstrument, - finansiella terminer och motsvarande instrument med kontantavräk- ning,

- terminskontrakt avseende räntesatser (Forward interest-rate agree- ments, FRA:s)

- ränte— och valutasvappar och svappar på aktier och aktieindex, optioner avseende förvärv eller avyttring av instrument som angetts ovan, däri inbegripet motsvarande instrument med kontantavräkning, sär- skilt valuta- och ränteoptioner.

Som ytterligare kriterier för en reglerad marknad anges att marknaden skall fungera regelbundet samt styras av regler — utfärdade eller god- kända av behörig myndighet — som bestämmer marknadens arbetssätt, villkoren för tillträde till marknaden och förutsättningama för att finansiella instrument skall få noteras eller handlas på marknaden. Att reglerna skall avse noteringskraven (inregistreringskraven) gäller för det fall bestämmelserna i direktivet om samordning av villkoren för upptag- ande av värdepapper till officiell notering vid fondbörs (det s.k. andra börsdirektivet, 79/279/EEG) är tillämpliga på marknaden. Marknaden skall vidare uppfylla de krav på rapportering av värdepapperstransakt- ioner som gäller enligt artikel 20 i investeringstjänstedirektivet och de krav på information om handeln som gäller enligt artikel 21 i samma direktiv. .

Medlemsstaterna skall enligt artikel 16 upprätta en förteckning över de reglerade marknader som uppfyller medlemsstatens bestämmelser och för vilka de är hemland samt sända förteckningen till övriga medlemsstater och till kommissionen. Motsvarande underrättelse skall göras vid varje ändring av förteckningen eller bestämmelsema.

Villkoret för medlemskap vid eller tillträde till en reglerad marknad enligt artikel 15 är att företaget uppfyller kraven på kapital och hemlands- tillsyn enligt direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut (se avsnitt 6.3). Ett värdland får ställa upp ytterligare krav på kapital endast i fråga om sådant som inte regleras i kapitalkravs- direktivet.

Möjligheten till medlemskap eller tillträde förutsätter vidare att anslut- ningen och deltagandet sker i enlighet med de regler som i olika avse-

enden gäller för marknaden. Därmed avses marknadens administrativa och strukturella regler samt handelsreglema. Också de regler och proce- durer som gäller i fråga om clearing och avveckling skall iakttas. Om till- trädet till en reglerad marknad inte kräver fysisk närvaro, dvs. datorbase- rade marknader, skall deltagandet i handeln kunna ske från hemlandet genom gränsöverskridande verksamhet utan att företaget behöver ha någon etablering i det medlemsland där marknaden har sin bas.

Skälen för regeringens förslag: EES-avtalet medför som framgått en skyldighet för Sverige att ge värdepappersföretag och kreditinstitut från ett land inom EES med en hemlandsauktorisation som omfattar vissa typer av värdepapperstjänster möjlighet att få medlemskap vid eller tillträde till reglerade marknader här i landet. Sådana företag skall också kunna bli medlemmar i eller få tillträde — direkt eller indirekt till system för clearing och avveckling som tillhandahålls medlemmar av dessa marknader.

I direktivet om investeringstjänster anges vad som menas med en regle- rad marknad (artikel l.13). De kriterier som där ställs upp har beskrivits i det föregående. 1 den svenska lagstiftningen — närmare bestämt lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet regleras två typer av marknader för handel med finansiella instrument, börs och auktoriserad marknadsplats. Frågan är om de uppfyller de krav som direktivet ställer på en reglerad marknad. Om man bortser från föreskriften att en sådan marknad skall finnas med på en förteckning som hemlandet upprättar före- ligger med utgångspunkt i den nu gällande regleringen tveksamhet bara beträffande kravet på att marknaden iakttar de bestämmelser om rapportering av transaktioner med finansiella instrument och information om handeln på marknaden som finns i artiklarna 20 och 21.

Genom den lagstiftning om börsverksamhet som trädde i kraft den 1 januari 1993 och de kompletteringar som gjordes ett år senare, när EES-avtalet trädde i kraft, har EG:reglema på börsområdet helt inför- livats med den svenska rättsordningen. Mot denna bakgrund och den reg- lering och tillsyn i övrigt som börser är underställda bör de hänföras till sådana reglerade marknader som skall omfattas av bestämmelserna i direktivet om investeringstjänster.

Även auktoriserade marknadsplatser är föremål för en offentlig reg- lering och tillsyn. Regleringen av auktoriserade marknadsplatser är, bort— sett från att EG:s börsregler inte gjorts obligatoriskt tillämpliga, av i huvudsak samma omfattning och innehåll som för börser.

Begreppet reglerad marknad förekommer även i EG-direktivet om fond- företag (85/611/EEG), där det dock — till skillnad från direktivet om investeringstjänster inte definierats. Enligt det förra direktivet måste fondföretag -— som för svensk del är liktydigt med värdepappersfonder -— placera huvuddelen av sina tillgångar i värdepapper som är officiellt noterade vid en fondbörs eller föremål för handel på någon annan regle- rad marknad. I förarbetena till den nya börslagstiftningen fördes ett ingående resonemang om innebörden av begreppet reglerad marknad i EG-direktivet om fondföretag. En av de slutsatser som därvid drogs var

att marknaden måste vara föremål för offentlig reglering (prop. PTOP- 1994/95350 1991/92:113 s. 119).

Vid tillkomsten av den nya börslagstiftningen gjordes en ändring i den bestämmelse i lagen om värdepappersfonder (18 å) som motsvarar fond- företagsdirektivets nämnda regel. Denna ändring innebar att såväl börser som auktoriserade marknadsplatser klassificerades som reglerade mark- nader. Mot bakgrund av det principiella ställningstagande som därmed har tagits beträffande auktoriserade marknadsplatsers status när det gäller införandet av EG:regler i den svenska värdepappersmarknadslagstift- ningen och de krav som i lagstiftningen ställs på sådan verksamhet -— bör också de betraktas som reglerade marknader. Denna bedömning ligger väl i linje med de kriterier som direktivet om investeringstjänster anger för en reglerad marknad.

Av vad som anförts följer att både börser och auktoriserade marknads— platser bör betraktas som reglerade marknader i enlighet med direktivet om investeringstjänster. Detta innebär i sin tur att vissa justeringar i lagregleringen för dessa verksamhetsforrner måste göras med anledning bl.a. av de krav beträffande tillträde och genomlysning som i det direk- tivet ställs på reglerade marknader.

Börs

Enligt 3 kap. 1 5 lagen om börs- och clearingverksamhet får en börs som medlem ha endast Riksbanken, värdepappersinstitut som enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse har tillstånd att driva kommissions- handel, förmedlingsverksamhet eller handel för egen räkning och ut- ländska företag som i sitt hemland har rätt att delta i börshandel av lik- nande slag och som där står under tillsyn av myndighet eller annat be- hörigt organ. Vidare gäller att den som antas som medlem skall ha till- räckliga finansiella resurser och i övrigt vara lämplig att delta i handeln vid börsen. Utländska företag kan enligt 2 kap. 7 & lagen om värdepap- persrörelse få tillstånd att driva värdepappersrörelse från filial i Sverige. Även sådana företag ingår - i egenskap av värdepappersinstitut - i den krets som kan bli börsmedlemmar, om tillståndet omfattar någon av de tre verksamhetsgrenar som nyss nämnts.

Beträffande utländska aktörers möjligheter att ansluta sig till en börs uttalades i motiven till den nya börslagstiftningen att denna prövning måste ske på objektiva och sakliga grunder och inte fick vara diskrirrri- nerande i något avseende, t.ex. på grund av nationalitet. I händelse av begränsade anslutningsmöjligheter till följd av fysiska eller tekniska hinder borde regler som rör begränsningssituationen vara neutralt utform- ade (prop. 1991/92:113 s. 80 och 81).

Gällande lagstiftning tillåter således redan utländska företag att under samma förutsättningar som svenska värdepappersinstitut bli medlem vid en börs.

För att ett värdepappersföretag skall få börsmedlemskap måste det upp- fylla de krav som börsen ställt upp för detta och enligt börsens bedöm-

ning vara lämpligt att delta i handeln. Vidare måste företaget uppfylla vissa krav på god finansiell styrka, dvs. ha tillräckliga finansiella resurser. Som ovan framhållits kommer införlivandet av direktivet om kapitalkrav att innebära en viss garanti för att värdepappersföretag från ett EES-land i vart fall uppfyller i direktivet uppställda minimikrav på startkapital och kapitaltäckning. Ett värdland får endast ställa upp ytter— ligare krav på kapital för förhållanden som inte täcks av bestämmelserna i detta direktiv.

För att tydliggöra att sådana värdepappersföretag och kreditinstitut som har sitt säte inom EES skall kunna bli medlemmar vid en börs bör en bestämmelse införas som jämställer sådana företag med aktörer som enligt nu gällande lagstiftning anses ha de kvalifikationer som behövs för börsmedlemskap. För att uppnå likabehandling bör börsmedlemskap, utöver vad som föreskrivs i direktivet, vara tillgängligt även för sådana värdepappersföretag och kreditinstitut från annat EES-land som har till- stånd att driva förmedlingsverksamhet avseende finansiella instrument.

Mot bakgrund av att ett företag från ett EES-land — med stöd av sin hemlandsauktorisation kommer att kunna utföra olika investerings- tjänster i övriga EES-ländcr antingen via filial eller genom gränsöver- skridande verksamhet bör företaget självt få välja lämplig form för del— tagandet i börshandeln. Om handeln är organiserad på så sätt att den kräver fysisk närvaro måste deltagandet givetvis ske via en filial här i landet. Om å andra sidan någon fysisk närvaro inte krävs så skall de ut- ländska EES-företagen ha möjlighet att delta i börshandeln på samma vill- kor som de svenska företagen. Deltagande skall kunna ske utan att en filial behöver inrättas här. Detta innebär inte någon förändring i för- hållande till vad som gäller i dag.

Vad gäller utländska företag som inte hör hemma inom EES bör de nu- varande reglerna för börsmedlemskap ändras på så sätt att förutsätt- ningama för börsmedlemskap blir de samma som för företag från ett EES-land. Genom att ställa krav på att företag av den sistnämnda kate— gorin skall stå under betryggande tillsyn i sitt hemland uppnås en viss garanti för att tillsynen är likartad för alla aktörer som kan komma i fråga för börsmedlemskap. För sådana företag gäller att de skall uppfylla de krav på finansiell styrka som uppställs av börsen. En börs får dock inte ställa strängare krav i fråga om finansiella resurser som förutsättning för medlemskap på företag från ett land utanför EES än på företag från ett EES-land. Detta följer av principerna om fritt tillträde och neutralitet i 2 kap. 1 5 lagen om börs- och clearingverksamhet. I den mån medlem- skap vid en börs kan utövas genom anslutning till elektroniska handels- system, behöver utländska företag från ett land utanför EES inte ha någon etablering här i landet.

Sveriges Försäkringsförbund tar i sitt remissvar upp frågan om möjlig- het för försäkringsbolag att få bli börsmedlem. Som ovan framgått med- ger inte lagstiftningen (3 kap. 1 5 lagen om börs- och clearingverksarn- het) en börsanslutning för försäkringsbolag. De föreslagna ändringarna med anledning av implementeringen av investeringstjänstedirektivets regler innebär ingen förändring i det avseendet. Vid tillkomsten av den

nya börslagstiftningen fördes frågan om att göra börsmedlemskap öppet för en vidare krets på tal (prop. 1991/92:113 s. 79). Denna tanke av- visades emellertid då det av olika skäl bedömdes vara mindre lämpligt att i Sverige införa en liberalare hållning till börsmedlemskap än den inter- nationellt rådande. Vidare sades att framtiden får utvisa om det på en internationell nivå kan ske en attitydförändring i börsmedlemskapsfrågan. Någon tydlig sådan förändring har inte kunnat skönjas under den tid om snart två år som gått sedan den nya börslagstiftningen infördes. Mot bakgrund härav anser vi att det inte finns skäl att nu ompröva det tidigare ställningstagandet och låta försäkringsbolag ingå i den krets för vilken börsmedlemskap är öppen. Vad gäller clearingverksamhet hindrar lagstift- ningen inte försäkringsbolag från att bli clearingmedlem. Försäkrings- bolag som uppfyller de krav en clearingorganisation ställer upp i fråga om kapitalstyrka och lämplighet skall kunna delta i den clearing som organisationen anordnar.

Auktoriserad marknadsplats

Av bestämmelsen i 7 kap. 1 5 andra stycket lagen om börs- och clearing- verksamhet framgår att lagen inte ställer krav på medlemskap eller sär- skilda kvalifikationer för deltagande i handeln vid en auktoriserad mark- nadsplats. Vilka som skall få delta i handeln avgörs av marknadsplatsen utifrån av denna uppställda krav. Av motiven till bestämmelsen framgår att marknadsplatsen själv bör få bestämma vilka förutsättningar som skall gälla för att få delta i handeln där (prop.1991/92zll3 s. 113). De som uppfyller dessa villkor, vilka måste bygga på sakliga och objektiva grun- der, skall accepteras av marknadsplatsen. Detta följer av principen om fritt tillträde.

För att i enlighet med artikel 15 i investeringstjänstedirektivet — värdepappersföretag och kreditinstitut, från EES-området, med en hemlandsauktorisation som omfattar konunissionsverksarnhet eller handel för egen räkning skall kunna få direkt tillträde till handeln vid en auktoriserad marknadsplats bör bestämmelserna i 7 kap. 1 5 lagen om börs- och clearingsverksamhet kompletteras på så sätt att en marknads- plats inte i sina villkor för deltagande i handeln kan utestänga sådana företag och institut. Denna företagsgrupp bör av konkurrensskäl göras vidare än vad direktivet föreskriver. Såväl värdepappersinstitut, dvs. svenska aktiebolag, bankinstitut och utländska företag med tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt 1 kap. 3 5 1, 2 eller 3 lagen om värde- pappersrörelse som värdepappersföretag och kreditinstitut som aukto- riserats av ett land inom EES att driva sådana verksamheter bör ges möjlighet att delta i handeln vid en marknadsplats, under förutsättning att de i övrigt uppfyller de villkor som marknadsplatsen uppställt för sådant deltagande.

Även företag från ett land utanför EES bör ingå i den grupp aktörer som en marknadsplats är skyldig att låta delta i handeln, under förut- sättning att företaget i sitt hemland får driva sådan verksamhet som avses

ovan och att det står under betryggande tillsyn där. Mot bakgrund av att en auktoriserad marknadsplats själv får bestämma vilka som skall få delta i handeln kan andra företag än de ovan beskrivna komma i fråga, t.ex. svenska eller utländska företag utan auktorisation i nu berörda avseenden.

Av principen om fritt tillträde, vilken alltjämt skall gälla, följer att de villkor för tillträde som har bestämts av marknadsplatsen inte får vara diskriminerande i något avseende vad avser nu aktuella företag. I överensstämmelse med vad som sagts beträffande medlemskap vid en börs bör vidare de utländska EES-företagen själva få bestämma på vilket sätt de skall delta i handeln - via filial eller genom gränsöverskridande verksamhet - om handeln är organiserad så att den valmöjligheten finns.

Clearingmedlemskap

Enligt 8 kap. 6 & lagen om börs- och clearingverksamhet får medlemskap i en clearingorganisation endast beviljas den som har en betryggande kapi- talstyrka och som i övrigt bedöms vara lämplig att delta i clearingen hos organisationen. I förarbetena till lagen uttalades att det borde överlåtas på varje enskild clearingorganisation att avgöra vilka som skall få delta i den clearing som organisationen anordnar (prop. 1991/92:113 s. 128). Några särskilda bestämmelser för utländska rättssubjekts deltagande i clearingverksamhet ansågs inte erfordras med hänsyn till att det följer av principen om fritt tillträde att utländska rättssubjekt som söker med- lemskap i en clearingorganisation skall prövas efter samma grunder som svenska subjekt. Det framhölls emellertid att det för stabiliteten i clearingen måste ställas krav på god soliditet hos den som är medlem i en clearingorganisation.

Som tidigare redovisats innebär artikel 15 i direktivet om investerings- tjänster att sådana företag som skall beredas medlemskap vid eller till- träde till en reglerad marknad även skall kunna bli medlemmar i eller beredas tillträde till system för clearing och avveckling som tillhandahålls medlemmar av den reglerade marknaden. Som tidigare nämnts gäller detta även då clearing- och avvecklingsfacilitetema tillhandahålls av någon som är fristående i förhållande till den reglerade marknaden.

En förutsättning för att sådana värdepappersföretag och kreditinstitut som har en auktorisation som omfattar kommissionshandel eller handel för egen räkning skall kunna få medlemskap vid eller tillträde till en reglerad marknad och anknytande system för clearing och avveckling är — enligt direktivet om investeringstjänster att företaget resp. institutet uppfyller kraven enligt kapitalkravsdirektivet och att hemlandsmyndig- heten övervakar att dessa krav efterlevs. Ett värdland får ställa upp ytter- ligare kapitalkrav endast i sådana hänseenden som inte regleras i kapital- kravsdirektivet. I och med att vissa minimikrav på kapital skall vara uppfyllda finns det en garanti för att de aktuella företagen har en grund- läggande finansiell styrka. Härigenom minskar riskerna för att de genom en svag soliditet eller otillräcklig kapitalstyrka äventyrar stabiliteten i clearingen.

För att att kunna uppfylla kraven på att bereda värdepappersföretag och kreditinstitut tillträde till system för clearing och avveckling är det nödvändigt att göra vissa ändringar i de bestämmelser om clearingmed— lemskap som finns i 8 kap. 6 5 lagen om börs- och clearingverksamhet. Bestämmelserna bör justeras så att det inte är möjligt för clearingorgani- sationen att neka de aktuella företagen och instituten medlemskap, om de villkor som organisationen har ställt upp för medlemskap är uppfyllda. Av principen om fritt tillträde följer att sådana villkor inte får vara diskriminerande gentemot företagen eller instituten. Kretsen av företag bör dock utvidgas i förhållande till direktivets bestämmelser och överens- stämma med den krets av aktörer som enligt vad som föreslagits skall kunna få börsmedlemskap och tillträde till handeln vid en auktoriserad marknadsplats. En clearingorganisation skall således vara skyldig att som clearingmedlem acceptera såväl värdepappersinstitut med tillstånd enligt lagen om värdepappersrörelse att driva kommissionsverksamhet, handel för egen räkning och förmedlingsverksamhet som företag från ett EES- land med tillstånd i hemlandet att driva sådan verksamhet och andra utländska företag som i sitt hemland har rätt att driva sådan verksamhet.

Med hänsyn till att en clearingorganisation enligt principen om fritt tillträde själv avgör vilka som skall få delta i den clearing som organisa- tionen anordnar kan utöver de aktörer som en organisation sålunda skall vara skyldig att anta till medlem givetvis även andra företag komma i fråga, t.ex. svenska eller utländska företag utan auktorisation i nu berörda avseenden. Med anledning av vad Sveriges Försäkringsförbund anfört i sitt remissvar kan därvid konstateras att lagstiftningen inte utesluter att bl.a. försäkringsbolag skall kunna bli clearingmedlem.

De tillträdesvillkor som clearingorganisationen har rätt att ställa kan bl.a. innefatta krav på att reglerna och procedurerna för clearingen och avvecklingen följs. Dessa regler får innehålla bestämmelser för att säkra att åtagandena vid clearing och avveckling kan uppfyllas under förutsätt- ning att reglerna inte är diskriminerande.

Svenska Fondhandlareföreningen nämner i sitt remissvar att, som föreningen uppfattat det kan värdepappersinstitut antingen få direkt tillgång till ett clearingsystem genom att i teknisk bemärkelse "kopplas upp" mot detta eller så kan tillträdet ske indirekt genom att institutet har en sådan uppkoppling till ett utländskt clearinginstitut, vilket i sin tur är kopplat till ett svenskt clearinginstitut. Den senare ordningen kan enligt föreningen många gånger visa sig lämplig och kan vara att föredra från säkerhets— och tillsynssynpunkt. Med den utformning bestämmelsen om clearingmedlemskap i 8 kap. 6 5 lagen om börs— och clearingverksamhet för närvarande har är det möjligt för värdepappersinstitut att få tillgång till system för clearing av optioner och terminer via ett utländskt clearinginstitut som fått clearingmedlemskap. De föreslagna justeringama i bestämmelsen medför ingen ändring i det avseendet.

Det bör med anledning av vad OM Stockholm AB anfört om koppling mellan börsmedlemskap och clearingmedlemskap framhållas att det i lagen inte uppställs något krav på att en clearingmedlem också måste inneha ett börsmedlemskap.

De nuvarande reglerna om clearingverksamhet i lagen om börs— och cleringverksamhet avser bara sådan clearing och avveckling som består i att yrkesmässigt träda in som part i options- eller terminsavtal eller på annat sätt garantera att avtalet fullgörs. Varken clearing av andra finans- iella instrument än dessa, t.ex. avistainstrument som aktier och obliga- tioner, eller clearing av valutor är i dag reglerad i någon författning. Med hänsyn till den betydelse en säker och effektiv clearing och avveckling har för värdepappersmarknaden och även för det finansiella systemet samt till de starka kopplingar som finns mellan valuta- och värdepappers- marknadema, har Clearingutredningen i betänkandet Konto, clearing och avveckling (SOU 1993:ll4) föreslagit en utvidgning av begreppet clea— ringverksamhet till att avse verksamhet som består i att på clearingmed- lemmamas vägnar utjämna förpliktelser för dem att betala i svensk eller utländsk valuta eller att leverera finansiella instrument till varandra eller - i att genom inträdande som part eller på annat sätt garantera att sådana förpliktelser fullgörs. Vidare föreslås att ett nytt begrepp, avvecklings- verksarnhet, skall införas och regleras i lagen samt att clearing- och av- vecklingsverksamhet inte skall få bedrivas utan tillstånd.

Clearingutredningen har såvitt gäller bestämmelserna i artikel 15 i investeringstjänstedirektivet om medlemskap i eller tillträde till clearing- och avvecklingssystem uttalat bl.a. att såväl investeringstjänstedirektivet som kapitalkravsdirektivet med stor sannolikhet kommer att påverka vilka krav på kapital som kan ställas på börsmedlemmar som önskar tillträde direkt eller indirekt till ett clearing- och avvecklingssystem som betjänar denna marknad. Denna fråga kräver enligt utredningens upp- fattning ytterligare överväganden, liksom frågan om vilka regler och procedurer som får ställas upp av en clearingorganisation för att säker- ställa deltagarnas åtaganden i clearingen. Under hänvisning till det före— varande arbetet med införlivande av direktiven om investeringstjänster och kapitalkrav lade utredningen inte fram något eget förslag i denna del. Nuvarande bestämmelse i 8 kap. 6 5 lagen om börs- och clearing- verksamhet om att en clearingorganisation som medlem får ha endast den som har en betryggande kapitalstyrka, bör enligt utredningen behållas. Utredningen framhöll dock att de särskilda krav som kan behöva ställas för tillträde till clearing- och avvecklingssystem noga bör övervägas med hänsyn till de särskilda risker som föreligger vid clearing- och av- vecklingsverksamhet. Bestärrunelsema i investeringstjänste- och kapital- kravsdirektiven bör enligt utredningens bedömning därvid inte utgöra hinder för att särskilda krav kan ställas upp av en clearingorganisation beträffande säkerheter och garantier för åtagandenas säkerställande (SOU 1993:114 5. 253).

I detta sammanhang bör de frågor som rör kontoföringen av värdepapp- er och då särskilt kontoförande institut beaktas. I aktiekontolagen (1989:827) finns bestämmelser om ett kontobaserat system huvudsakligen för aktier. De rättsverkningar som tidigare varit förbundna med aktiebrev är nu knutna till registrering på konto hos Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag (VPC), som har ensamrätt för kontoföring av papperslösa aktier och andra finansiella instrument på grundval av aktiekontolagens

bestämmelser. Enligt aktiekontolagen skall särskilda kontoförande institut vidta registreringsåtgärdema.

Clearingutredningen har i sitt betänkande förordat att legalmonopolet för VPC avskaffas. Lagen innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse om att endast svenska företag får förordnas till kontoförande institut och frågan har inte berörts i förarbetena. Clearingutredningen diskuterade denna frågas betydelse för den framtida tillämpningen av artikel 15 i in- vesteringstjänstedirektivet. Utredningen gjorde därvid den bedömningen att i begreppet clearing- och avvecklingsystem enligt denna artikel inbegrips sannolikt sådana kontosystem som t.ex. sköter överföring av finansiella instrument vid avvecklingen. För att utländska banker och värdepappersföretag skall ha möjlighet att bli kontoförande institut har utredningen förordat att aktiekontolagen kompletteras så att det uttryck- ligen framgår att utländska företag har möjlighet att bli kontoförande institut (SOU 1993:114 s. 220 och 221).

Clearingutredningens betänkande bereds för närvarande inom Finans- departementet. Utredningens förslag om en utvidgning av möjlighetema att registrera finansiella instrument enligt aktiekontolagen har dock redan genomförts (prop. 1993/94:232, bet. 1993/94:LU37, rskr. 1993/94:352). En proposition på ytterligare delar av betänkandet är ämnad att lämnas till riksdagen under hösten 1994. Om Clearingutredningens förslag om clearing- och avvecklingsverksamhet genomförs påverkar detta även be- stämmelserna om deltagande (medlemskap) i sådan verksamhet. De änd- ringar som i detta avseende kan behöva göras med hänsyn till reglerna i direktivet om investeringstjänster får övervägas vid den fortsatta beredningen av Clearingutredningens betänkande.

Hänvisningar till S5-6

  • Prop. 1994/95:50: Avsnitt 13.10

5.7. Rapporteringsskyldighet och information om handeln

Regeringens förslag: Skyldigheten för värdepappersinstitut att rapportera avslut i finansiella instrument utvidgas till transaktioner som sker via filial i annat EES-land eller genom tillhandhållande av tjänster där genom gränsöverskridande verksamhet. Den utökade rapporteringsplikten avser finansiella instrument som är föremål för handel på en reglerad marknad inom EES.

Börser och auktoriserade marknadsplatser är skyldiga att offentlig- göra information om kurser och omsättningsuppgifter för sådana finansiella instrument som är noterade där. Denna skyldighet förtyd- ligas för att uppfylla kraven i direktivet om investeringstjänster.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Finansinspektionen, OM Stockholm AB och Stockholms Fondbörs AB framför vissa synpunkter beträffande den närmare utformningen av rapporteringsskyldigheten. Dessa behandlas i

författningskommentarema till 1 kap. 7 a 5 lagen om värdepappersrörelse och 4 kap. 4 5 lagen om börs- och clearingverksamhet.

EES-avtalet: Investeringstjänstedirektivet (artikel 20) föreskriver viss arkiverings- och rapporteringsskyldighet för värdepappersföretag i för- hållande till de behöriga myndigheterna i hemlandet för affärer som före- tagen utför i ett annat medlemsland från en i det landet etablerad filial eller genom gränsöverskridande verksamhet. Bestämmelserna gäller även för kreditinstitut vars auktorisation omfattar värdepapperstjänster. Direk- tivet föreskriver skyldighet för de angivna företagen att under minst fem år hålla tillgängligt för myndigheterna alla relevanta uppgifter om affärer som utförts i instrument som är föremål för handel vid en reglerad mark- nad, oavsett om affären i fråga skett vid eller utanför en sådan marknad.

Vidare föreskrivs en skyldighet för de aktuella företagen att så snart som möjligt, eller senast vid slutet av följande arbetsdag rapportera affärer till behöriga myndigheter i hemlandet som avser aktier, obliga- tioner eller andra skuldförbindelser, standardiserade aktieterrniner eller standardiserade aktieoptioner. Om tekniska eller praktiska skäl föranleder det får tidsfristen utsträckas till slutet av påföljande arbetsdag, men inte längre. Anmälan skall innehålla uppgift om beteckning och antal för de instrument som köpts eller sålts, datum och tidpunkt för transaktionen, prisuppgift samt identifieringsuppgifter beträffande värdepappersföretaget. Undantag från rapporteringsplikten får göras för affärer som utförs vid en reglerad marknad i värdlandet och som skall rapporteras till behörig myndighet i det landet.

Medlemsländema kan välja mellan att låta företagen själva sköta rapporteringen eller låta den ske via handelssystem eller av börser eller andra reglerade marknader. Ett medlemsland får tillämpa strängare rapporteringskrav beträffande sådana affärer som äger rum vid en reg- lerad marknad i hemlandet eller som utförs av företag för vilka det är hemland. En förutsättning är dock att de strängare reglerna inte tillämpas på ett diskriminerande sätt.

Artikel 21 innehåller minimiregler i fråga om den information som skall länmas om handeln vid en reglerad marknad, dvs. genomlysnings- krav. De behöriga myndigheterna åläggs att vidta åtgärder för att se till att reglerade marknader förser investerarna med information i enlighet med vad som föreskrivs i denna artikel. De behöriga myndigheterna skall bestämma i vilken form och inom vilken tid information skall lämnas. Hänsyn får därvid tas till vilken sorts marknad det gäller, storlek och behov hos marknaden och till de investerare som agerar på marknaden.

Som minimistandard anges i direktivet att för varje finansiellt instru- ment skall offentliggöras

1. vid handelns början varje dag, uppgift om det vägda genomsnitts— priset, högsta och lägsta priserna samt omsättningen på marknaden för hela föregående dags handel, och

2. för kontinuerliga orderbaserade och prisbaserade marknader dess- utom

- vid slutet av varje timmes handel på marknaden det vägda genom- snittspriset och omsättningen på den marknaden under en sextimmarspe-

riod som slutar så att det återstår två timmars handel före offentliggöran- det och - var 20:e minut, det vägda genomsnittspriset och högsta och lägsta priser på den marknaden under en tvåtimmarsperiod som slutar så att det återstår en timmes handel före offentliggörandet.

Om investerarna i förväg har tillgång till information om priser och volymer skall denna information finnas tillgänglig fortlöpande så länge handeln pågår på marknaden och investerarna skall kunna genomföra affärer på de villkor angående pris och volym som tillkännages.

De behöriga myndigheterna får medge att offentliggörandet av infor- mation om handeln senareläggs eller tillfälligt ställs in när det är berättigat med hänsyn till att marknadsförhållandena är exceptionella eller, i fråga om små marknader, för att skydda anonymiteten hos företag och investerare. Särskilda regler får också tillämpas beträffande mycket stora affärer och värdepapper med särskild låg likviditet. Sådana regler skall grunda sig på objektiva kriterier och vara tillkännagivna i förväg. De behöriga myndigheterna får även tillämpa mer flexibla villkor för information om transaktioner med obligationer och liknande instrument. Detta gäller särskilt beträffande tidpunkten för offentliggörandet.

Skälen för regeringens förslag: Rapporteringsskyldighet

Enligt 4 kap. 4 5 lagen om börs- och clearingverksamhet skall en börs- medlem, på det sätt och i den omfattning som börsen bestämmer, till börsen anmäla avslut som medlemmen gör utanför börsen för egen eller någon annans räkning i de finansiella instrument som noteras vid börsen. Sådan anmälningsskyldighet föreligger inte om avslutet skett vid en auktoriserad marknadsplats och avser inregistrerade fondpapper. För handeln vid en auktoriserad marknadsplats innebär den rapporteringsskyl- dighet som föreskrivs i 7 kap. 3 & samma lag att en auktoriserad mark— nadsplats, där det förekommer notering av fondpapper som är inregistre- rade vid börs, till börsen skall rapportera alla avslut i dessa fondpapper som sker vid marknadsplatsen eller som anmäls dit.

I fråga om fondpapper som är inregistrerade vid en börs föreligger rapporteringsskyldighet även för värdepappersinstitut som inte är börs- medlemmar. Bestämmelsen i 1 kap. 7 a 5 lagen om värdepappersrörelse innebär att värdepappersinstitut som utanför en börs gör ett avslut i börsregistrerade fondpapper omedelbart skall inrapportera detta till den börs där fondpapperen är inregistrerade. Syftet med den särskilda rappor- teringsplikten avseende inregistrerade fondpapper är att få så god genom- lysning som möjligt av handeln med sådana värdepapper (prop. 1991/92:13 s. 105).

Den rapporteringsskyldighet till hemlandsmyndighetema som direktivet om investeringstjänster föreskriver för värdepappersföretag och kreditin- stitut avser transaktioner med vissa uppräknade finansiella instrument,

som är föremål för handel på en reglerad marknad inom EES. Rapporte- ringsplikten gäller oavsett om transaktionen utförts på en sådan marknad eller inte. Skyldigheten att rapportera är emellertid begränsad till sådana transaktioner som skett vid tillhandahållande av värdepapperstjänster från filial i ett land inom EES eller över landsgränsema i ett sådant land.

För att kunna uppfylla direktivets krav måste den nuvarande rapporte- ringsplikten för värdepappersinstitut enligt 1 kap. 7 a 5 lagen om värde- pappersrörelse utvidgas så att den täcker även de transaktioner som direk- tivbestänrrnelserna omfattar. Den närmare omfattningen av rapporterings- skyldigheten och hur den skall fullgöras bör överlåtas på regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen att bestämma. En utgångspunkt vid utfornmingen av föreskrifterna bör vara att värdepapp- ersinstituten inte i onödan belastas med rapporteringskrav.

Enligt artikel 20.1 (a) föreligger skyldighet att under minst fem år bevara och hålla tillgängliga för myndigheterna uppgifter om sådana värdepapperstransaktioner som utförs via filialer eller genom tillhandahål- lande av tjänster i EES-land utan någon etablering där. Denna skyldighet uppfylls genom de bestänrrnelser om avräkningsnota som finns 3 kap. 9 & lagen om värdepappersrörelse och de föreskrifter om sådana notor som Finansinspektionen efter bemyndigande av regeringen — meddelat (Finansinspektionens föreskrifter angående handel och tjänster på värde- pappersmarknaden, FFFS 1992: 1).

Information om handeln

I 2 kap. 1 5 lagen om börs- och clearingverksamhet anges som en av flera förutsättningar för auktorisation att en börs skall driva sin verksam- het så att verksamheten kan anses sund. Därvid skall börsen tillämpa bl.a. principen om god genomlysning, som innebär att börsmedlemmama skall få en snabb, samtidig och korrekt information om handeln och att allmänheten skall få tillfälle att ta del av sådan information. I 4 kap. 3 & samma lag anges beträffande kursnotering och information vid en börs att information om kurser och omsättningsuppgifter skall offentliggöras omedelbart, om inte Finansinspektionen med hänsyn till handelns effek- tivitet tillåter något annat.

För en auktoriserad marknadsplats gäller enligt 7 kap. l & samma lag på motsvarande sätt att marknadsplatsen, för att verksamheten skall kunna anses sund, skall tillämpa bl.a. principen om god genomlysning, som innebär att de som deltar i handeln får en snabb, samtidig och korrekt information om handeln och att allmänheten får tillfälle att ta del av sådan information. I 7 kap. 4 & sägs att information om kurser och om- sättningsuppgifter skall offentliggöras.

En av grundtankama bakom den nya börslagstiftningen har varit att skapa ett alternativ till de traditionella börserna genom att tillåta den friare form som den auktoriserade marknadsplatsen utgör. Verksamheten vid en auktoriserad marknadsplats kan präglas av större frihet och flexi— bilitet och utrymme skall finnas för ett vidare mått av självbestämmande.

Med hänsyn härtill har inte uppställts något krav på omedelbarhet vad gäller offentliggörandet av information om handeln. Inom vilken tidsrymd sådant offentliggörande skall ske får — enligt lagmotiven — i stället avgöras från fall till fall mot bakgrund av hur handeln är organiserad. Frågan prövas ytterst av Finansinspektionen i samband med auktorisation och tillsyn (prop. 1991/92:113 s. 110).

Kravet på genomlysning är redan högt ställt vad gäller handeln vid en börs. Som huvudregel gäller att information om handeln skall lämnas omedelbart. Någon anledning att nu göra avkall på kravet om omedelbar- het finns inte.

Investeringstjänstedirektivets regler om genomlysning av handeln vid en reglerad marknad är som framgått av den tidigare lämnade beskriv- ningen detaljerade och innefattar krav på att uppgifter om bl.a. det vägda genomsnittspriset. högsta och lägsta pris samt omsättningen skall lämnas med vissa tidsintervaller och att uppgifterna skall avse handeln under vissa bestämda tidsperioder. Huvudregeln i gällande lagstiftning om att information om kurser och omsättningsuppgifter skall lämnas omedelbart måste därför kompletteras med mer detaljerade regler om informationsgivningen för att direktivets krav skall kunna uppfyllas. Det framstår som mest ändamålsenligt att sådana detaljföreskrifter får be- stämmas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finans- inspektionen.

Finansinspektionen får enligt gällande lagstiftning medge undantag från kravet på omedelbart offentliggörande av kurser och omsättningsuppgifter vid en börs, om det är motiverat med hänsyn till effektiviteten i handeln. Enligt lagmotiven kan avvikelser från huvudregeln om en omedelbar redo- visning av information om handeln tänkas om kravet på omedelbarhet skulle minska handelns effektivitet. Handel som är organiserad som en marknadsgarantsmarknad förutsätter i regel en viss tidsförskjutning av avslutsinformationen för att det skall finnas tillräckligt incitament för deltagande marknadsgaranter att förbinda sig att köpa och sälja värdepap- per för egen räkning. En omedelbar redovisning av betalkurser och om- sättningsuppgifter riskerar i många fall att försämra eller rent av omöjlig- göra handeln för marknadsgaranter. Handeln vid en börs bör kunna organiseras på många olika sätt och i lagmotiven framhölls därför att det saknades skäl att låta lagstiftningen sätta onödiga hinder för t.ex. marknadsgarantshandel vid en börs, om den typen av handel kan bedrivas under effektiva former. Kravet på god genomlysning ansågs få vägas mot intresset av att börshandel skall kunna bedrivas effektivt och i olika former (prop. 1991/92:113 s. 106).

Enligt direktivet om investeringstjänster finns möjlighet för de behöriga myndigheterna att medge att informationen om handeln vid en reglerad marknad senareläggs eller tillfälligt hålls inne. Det ges också utrymme för att tillämpa mer liberala regler i vissa fall. Under vilka förutsättningar sådana undantag eller särskilda bestämmelser får tillämpas framgår av den redovisning av innehållet i artikel 21 som tidigare har lämnats.

Finansinspektionen bör även i fortsättningen kunna medge dispens från det grundläggande kravet på att information om kurser och omsättnings-

uppgifter skall lämnas omedelbart, om det är motiverat med hänsyn till effektiviteten i handeln. En sådan dispensmöjlighet får anses ligga inom de ramar för undantag och särskilda bestämmelser som direktivet tillåter. Härvid är särskilt att beakta att omedelbarhetskravet är strängare än de publiceringsfrister som direktivet har som minimikrav. Dispensmöjlig- heterna får dock givetvis inte utnyttjas på ett sätt som strider mot direktivets regler.

Som nämnts bör omedelbarhetsregeln kompletteras med bestämmelser som fångar upp de detaljerade föreskrifter om handelsinforrnationen som direktivet anger som minimikrav. En allmän bedömning ger vid handen att direktivet synes ge ett större utrymme för att göra undantag från dessa krav och att tillämpa specialbestämmelser än vad den nyss nänmda dis- pensmöjligheten för Finansinspektionen erbjuder. Den ytterligare flexi- bilitet som direktivet öppnar för bör beaktas vid utformandet av detalj- reglema om offentliggörandet av kurser och omsättningsuppgifter. Det grundläggande kravet på en god genomlysning av handeln får dock inte eftersättas.

För auktoriserade marknadsplatser ställs inte något krav på att informa- tionen om handeln skall lämnas omedelbart. Som nämnts följer dock av sundhetsregeln i 7 kap 1 5 att sådan information snabbt skall ges dem som deltar i handeln. En sådan oprecis bestämmelse kan inte anses upp- fylla direktivets minimistandard. Bestämmelsen i 7 kap. 4 5 lagen om börs- och clearingverksamhet bör därför kompletteras. Som utvecklats ovan framstår det som mest lämpligt att regeringen eller, efter vidare- delegation, Finansinspektionen utformar även de föreskrifter om villkoren för informationsskyldigheten för handeln vid en auktoriserad marknad- splats som behövs för en anpassning till direktivets krav.

Hänvisningar till S5-7

5.8. Hemlandstillsyn

Regeringens förslag: En i Sverige etablerad filial till ett värde- pappersföretag som är auktoriserat i ett annat EES-land står i första hand under tillsyn av myndighet i hemlandet.

Finansinspektionen ges sådana tillsynsbefogenheter som behövs för kontroll av att den verksamhet som värdepappersföretag auk- toriserade i ett annat EES-land utövar i Sverige bedrivs i sunda former. Om missförhållanden konstateras skall inspektionen samråda med hemlandsmyndigheten och vid behov självständigt ingripa mot verksamheten.

Hemlandsmyndigheten för ett värdepappersföretag auktoriserat i ett annat EES-land får inom ramen för sina tillsynsbefogenheter, och efter anmälan till Finansinspektionen, företa inspektion på platsen av en i Sverige etablerad filial. Den utländska myndigheten kan också begära att en sådan undersökning utförs av inspektionen eller av re- visorer eller andra sakkunniga.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Hnansinspektionen lämnar förslaget väsentligen utan erinran. Enligt inspektionens uppfattning krävs dock ändringar av 8 kap. 5 g sekretesslagen för att beträffande uppgifter som erhållits från utländsk myndighet bevara den sekretess som gäller hos den utländska myndigheten. Inspektionen anför vidare att det torde vara endast Konsumentombudsmannen som skall agera i fall av ovederhäftig reklam vid gränsöverskridande verksamhet. Konsumentverket påpekar beträffande gränsöverskridande handel med värdepapper att utöver ovederhäftig reklam Konsumentverket, och i sista hand Konsumentombudsmannen, också kan ingripa mot marknadsföring som saknar för konsumenten viktig information. Riksskatteverket, som hänvisar till vad verket framfört beträffande Redovisningskommitténs delbetänkande SOU 1994: 17 del 1, anser att nuvarande regler om särskild årsredovisning för filialer till EES- företag i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m., är bättre ur skattekontrollsynpunkt än de föreslagna. Svenska Fondhandlarqföreningen betonar att det för värdepappersmarknadens funktion är viktigt att motpartsriskema kan begränsas. Föreningen framhåller i detta samman- hang betydelsen av den externa tillsynen och av att samarbetet och samordningen mellan tillsynsmyndighetema i de olika berörda länderna fungerar väl.

EES-avtalet: Fördelningen av tillsynen

Enligt artikel 8.3 i investeringstjänstedirektivet skall ansvaret för tillsyn över värdepappersföretag, inkl. den verksamhet som företagen med stöd av hemlandsauktorisation driver i andra länder, väsentligen åvila myndig- heterna i det land där resp. företag är auktoriserat.

Enligt artikel 23.3 i direktivet skall de behöriga myndigheterna i olika berörda stater verka i nära samarbete i tillsynen av värdepappersföretag. I artikeln föreskrivs att myndigheterna skall förse varandra med all den information om ledningen och ägarförhållandena i värdepappersföretaget som behövs för underlättande av tillsynen och för kontroll av att auk- torisationsvillkoren uppfylls. Enligt artikel 25 i direktivet skall strikt sekretess gälla för förtrolig information som erhållits inom ramen för tillsynsrrryndighetemas verksamhet. Sekretessen skall dock inte hindra sådant inforrnationsutbyte mellan myndigheter som är föreskrivet i direk- tiv som gäller för värdepappersföretag.

En förutsättning för att det föreskrivna myndighetssamarbetet skall kunna fungera väl är att även värdlandsmyndighetema har rätt och skyl- dighet att skaffa sig insyn i filialer och i övrigt övervaka verksamhet som bedrivs inom det egna landet. Iartikel 19.1 idirektivet anges uttryckligen att ett värdland för statistiska ändamål får föreskriva skyldighet för värde- pappersföretag med filial i landet att lämna periodiska rapporter om verksamheten där.

Möjligheter till ingripanden

Reglerna om hemlandstillsyn innebär inte att värdlandets lagar saknar tillämpning på värdepappersföretag som verkar med stöd av auktorisation i annat land. Som nämnts tidigare (avsnitt 5.4) skall en värdlandsmyn- dighet, innan filialverksamhet inleds, ha viss tid på sig att ange under vilka villkor som verksamheten får bedrivas. Sådana villkor skall, som det heter i artikel 17.4, vara motiverade av hänsyn till det allmänna bästa. Värdlandsmyndigheten skall enligt samma bestämmelse ha rätt att förbereda tillsyn i enlighet med reglerna i artikel 19.

Artikel 19 ger värdlandsmyndigheter rätt att ingripa mot utländska värdepappersföretag som överträder föreskrifter som utfärdats i värd- landet. Föreskrifterna måste då naturligtvis vara utfärdade inom ramen för de befogenheter som värdlandsmyndighetema har beträffande tillsynen över utländska företag enligt direktivet. Ingripande kan ske både mot de företag som driver verksamhet genom filial och mot dem som driver verksamhet direkt från hemlandet. Vid ingripanden skall värdlandsmyn- digheten följa en viss procedur.

Det i artikel 19 anvisade förfarandet innebär att värdlandsmyndigheten i första hand skall förelägga det felande företaget att vidta rättelse. Om

föreläggandet inte följs skall myndigheten underrätta behörig hemlands- myndighet som har att ingripa mot företaget. Om missförhållandena inte upphör, trots att hemlandsmyndigheten vidtagit åtgärder eller till följd av att ett ändamålsenligt ingripande inte kan ske i hemlandet, får värdlands- myndighetema självständigt vidta de åtgärder som behövs för att fortsatta överträdelser skall förhindras. Vid behov får myndigheterna då hindra det tredskande företaget att göra nya åtaganden i värdlandet. I brådskande fall får värdlandsmyndighetema ingripa direkt, utan föregående samråd med hemlandet. Om auktorisationen återkallas i hemlandet skall under- rättelse ske till värdlandsmyndighetema, som är skyldiga att agera för att företaget inte skall göra ytterligare åtaganden.

Enligt artikel 24.1 i direktivet skall hemlandstillsynen bl.a. innefatta rätt för vederbörande myndighet att, självständigt eller med anlitande av särskilt utsedda personer, företa inspektion på platsen av filialer etab- lerade i andra länder. Värdlandet skall ge en sådan rått åt hemlands- myndighetema sedan dessa underrättat behöriga värdlandsmyndigheter om sin avsikt. Myndigheten i det andra landet kan enligt punkten 2 i stället begära att värdlandsmyndigheten skall utföra en sådan undersökning eller tillåta revisorer eller andra sakkunniga att göra det. Värdlandsmyndig- heterna skall, för fullgörande av det tillsynsansvar som direktivet medger, även för egen del ha befogenhet att företa inspektion av filialer som etablerats av utländska värdepappersföretag.

Redovisningsregler

I EES-avtalet ingår ett direktiv om skyldigheter angående offentliggöran- de av årsredovisningshandlingar för i en medlemsstat inrättade filialer till kreditinstitut och finansiella institut med huvudkontor i en annan med- lemsstat (89/117/EEG). Enligt direktivet skall som huvudregel gälla att filialer till institut med huvudkontor i andra medlemsländer inte av värd- landet får åläggas att avlämna särskilt årsbokslut för filialverksamheten. Denna huvudregel har dock i stora delar satts ur spel, genom att värd- länderna har getts rätt att tills vidare kräva en tämligen omfattande sär- redovisning av filialema. Ett värdland kan, trots huvudregeln i filial— redovisningsdirektivet, ställa krav på så gott som fullständiga balans- och resultaträkningar för filialverksamheten.

Enligt direktivet skall filialema därutöver i resp. värdland offentliggöra fullständiga räkenskaper för hela institutet i form av årsbokslut, koncem- redovisning, förvaltningsberättelse, koncemförvaltningsberättelse samt revisionsberättelse över årsbokslut och koncemredovisning.

Om ett värdland utnyttjar möjligheterna att kräva särredovisning av filialer skall redovisade uppgifter kontrolleras av revisorer i värdlandet.

Enligt filialredovisningsdirektivet skall redovisningshandlingar vara upprättade i överensstämmelse med direktivet om årsbokslut och samman- ställd redovisning för banker och andra finansiella institut (86/635/ EEG), vilket i sin tur kompletterar bestämmelser i dels fjärde bolagsdirektivet om årsbokslut i vissa typer av bolag (78/660/EEG), dels sjunde bolags—

direktivet om sammanställd redovisning (83/349/EEG). Samtliga dessa direktiv ingår i EES-avtalet och är avsedda att vara införlivade med svensk rätt när de nya reglerna om etableringsfrihet för värdepappersföre- tag från EES-området skall träda i kraft.

Skälen för regeringens förslag: Allmänt om fördelningen av tillsynen

Även om det inte i direktivet sägs klart ut måste bestämmelserna om hem— landstillsyn förstås så att inte endast den egentliga tillsynen utan även vissa delar av hemlandets relevanta lagstiftning blir gällande för före- tagens utlandsverksarnhet. Det blir därför av vikt att i samband med ett svenskt införlivande av direktivet göra en bedömning av i vad mån det svenska regelverket kan göras tillämpligt på utländska företag som driver verksamhet i Sverige.

Vad först gäller verksamhet som utövas oberoende av etablering ligger det i sakens natur att sådan gränsöverskridande verksamhet i allt väsent- ligt faller under hemlandets lagar. Det utländska företagets aktivitet i Sverige manifesterar sig främst genom marknadsföringsåtgärder. I den mån ett utomlands stationerat företag erbjuder sina tjänster i Sverige genom t.ex. ovederhäftig reklam måste det finnas möjligheter att ingripa mot verksamheten. [ förarbetena till motsvarande lagstiftning för banker och kreditmarknadsbolag (prop. 1992/93:89 s. 129) har det föredragande statsrådet utgått från att ingripanden skall kunna ske både av Finans- inspektionen med biträde av hemlandsmyndigheten och av Konsumentom- budsmannen med stöd av marknadsföringslagen (1975: 1418). Regeringen delar denna uppfattning. Det kan inom näringsområden som är under- kastade särskild reglering och tillsyn vara svårt att dra en skarp gräns mellan vad som enbart är att anse som otillbörlig marknadsföring och vad som också är att betrakta som överträdelse av de särskilda rörelse- och verksamhetsregler som gäller för företagen i fråga. Det framstår som lämpligt att de berörda myndigheterna i nu aktuella fall samarbetar för att uppnå bästa möjliga resultat. I många fall torde marknadsföringsåtgärder som står i strid med svenska regler vara otillåtna också enligt hemlandets lagstiftning. Det kan då vara effektivare med ett samarbete mellan de berörda tillsynsmyndighetema än ett förfarande i Marknadsdomstolen. Som Konsumentverket påpekat skall det givetvis vara möjligt att ingripa också mot reklam eller andra marknadsföringsåtgärder som framstår som ovederhäftiga på den grunden att för konsumenten viktig information saknas.

Svensk lags tillämplighet på verksamhet som utgår från här etablerade filialer har såvitt gäller värdepappersföretag varit tydligt markerad. När lagen om värdepappersrörelse infördes angavs uttryckligen i de särskilda paragraferna vilka bestämmelser som gällde även filialer till utländska företag. I nuvarande 2 kap. 7 & sägs vidare att bestämmelserna i lagen

(1992: 160) om utländska filialer m.m. i tillämpliga delar gäller för verk- samhet i filialer till utländska företag.

Det finns skäl att nu anlägga ett delvis annorlunda synsätt såvitt gäller de svenska rörelsereglemas tillämplighet på filialer till utländska värde- pappersföretag. Det som kännetecknar en filial är att den utgör en integ- rerad del av ett företag. Det säger sig självt att det i första hand är lagstiftningen i det land där företaget har sitt legala hemvist som sätter gränserna för vad utomlands etablerade filialer får ägna sig åt. Regler som i ett visst land har ställts upp med syfte att trygga exempelvis ett företags finansiella stabilitet kan inte få avsedd verkan, om de inte upprätthålls av företaget som helhet. Av detta skäl har behöriga tillsyns- organ i hemlandet ett legitimt intresse av att effektivt kunna övervaka verksamheten i utlandsfilialer. För EG-rättens del har detta intresse kommit till uttryck i investeringstjänstedirektivets bestämmelser om hemlandskontroll och om skyldighet för värdländer att begränsa en filials handlingsutrymme till vad som gäller enligt hemlandsauktorisationen.

Å andra sidan gäller enligt direktivet ett krav på värdländer att tillåta viss angiven verksamhet i filialer till utländska företag, även om verk- samheten inte är tillåten för inhemska institut enligt den egna lagstift- ningen. Denna ordning kan sägas innebära en utvidgning av hemlandets jurisdiktion.

Principen om ömsesidigt godtagande av viss verksamhet genom filialer eller genom direkt tillhandahållande av tjänster från utlandet skulle i högre eller lägre grad kunna sättas ur spel, om ett värdland ställde krav på filialer till utlandsinstitut att i alla delar följa de regler som gäller för värdlandets egna företag. En filials direkta utlandsanknytning gör det också ofta mindre ändamålsenligt att tillämpa värdlandets lag.

Även i fråga om kapitaltäckning kommer hemlandets regler att gälla för filialema. Solvenskontrollen skall handhas av hemlandsmyndighetema. EG-direktivens krav på harmonisering av medlemsstaternas normer för kapitalbas och kapitalkrav innebär för övrigt att i stort sett samma regler tillämpas inom hela EES.

Det som nu sagts om svenska resp. utländska reglers tillämplighet för här verksamma filialer utgår från förhållandena inom EES. Emellertid får gränsdragningen anses i huvudsak ha giltighet även för filialer till värde- pappersföretag hemmahörande i tredje land. För att en sådan filial skall få driva verksamhet i Sverige krävs särskilt tillstånd av svensk myndig- het. Som förutsättning för tillstånd gäller att värdepappersföretaget står under tillsyn i hemlandet och att regelverket där är likvärdigt med det som gäller i Sverige, särskilt i fråga om kapitalkrav och verksamhetens bedrivande. Under sådana förhållanden bör för dessa filialer gälla hemlandets rörelseregler med i stort sett samma begränsningar som skall gälla för filialer till värdepappersföretag från EES—länder.

Enligt EES-reglema gäller en skyldighet för Sverige att tillåta behöriga myndigheter från andra EES-länder att inom ramen för sina tillsyns- befogenheter företa inspektion på platsen av här i landet etablerade filialer till värdepappersföretag från resp. land. Lagförslagen innehåller sådana bestämmelser.

Redovisningsregler

Enligt de bestämmelser som nu föreslås flyttade från 2 kap. 75 till 1 kap. l 5 andra stycket lagen om värdepappersrörelse gäller för ut- ländska värdepappersföretags verksamhet genom filial i Sverige lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. (filiallagen) i tillämpliga delar. Hänvisningarna i lagen innebär att bl.a. bokföringsreglema i 11-14 55 filiallagen blir tillämpliga för berörda företag. Enligt 11 & filiallagen skall en filial ha en egen bokföring, som är skild från det utländska företagets bokföring i övrigt. 1 12 & föreskrivs att filialräkenskapema skall granskas av auktoriserad eller godkänd revisor eller auktoriserat eller godkänt revisionsbolag. Verkställande direktören för en filial skall, enligt 13 &, varje år ge in filialredovisningshandlingar och revisionsberättelse samt, därutöver, motsvarande handlingar för företaget i dess helhet, om de gjorts offentliga i företagets hemland. För filialens bokföring och revision gäller i tillämpliga delar detsamma som för ett svenskt företag av mot- svarande slag.

Enligt 6 kap. 2 5 lagen om värdepappersrörelse får regeringen eller Finansinspektionen utfärda närmare föreskrifter om värdepappersinsti- tutens löpande bokföring, årsbokslut och årsredovisning.

EES-avtalet innebär att de svenska redovisningsreglema inte längre kan upprätthållas fullt ut i fråga om filialer till värdepappersföretag från andra EES-länder. Dels gäller ett åtagande att i fråga om redovisning av filial— verksamhet godta utländska redovisningshandlingar. Dels kan det inte ställas krav på fullständig särredovisning för filialema. Det kan inte undvikas att redovisningskraven på de i Sverige verksamma företagen till viss del blir olikforrniga. Olägenhetema blir dock inte särskilt stora. 1 och med att Sverige med stöd av direktiv 89/117/EEG kan kräva in en omfattande, särskild redovisning för filialverksamheten och att dessa upp- gifter skall av svenska revisorer kontrolleras mot den fullständiga redo- visning som det utländska institutet alltid är skyldigt att offentliggöra, kommer det att bli möjligt att få den överblick över räkenskaperna som behövs för att tillgodose bl.a. svenska intressen av skattekontroll.

Vad Riksskatteverket anfört i fråga om skyldighet att avge särskild filialredovisning och behovet av god skattekontroll är beaktansvärt. Dessa frågor är emellertid av övergripande karaktär och måste lösas gemensamt för värdepappersföretag, kreditinstitut och försäkringsföretag. Slutligt ställningstagande i dessa frågor bör därför tas i samband med utarbetan— det av den nya redovisningslagstiftningen.

Informationsmbyte och sekretess

För att tillsynen över värdepappersföretag som verkar i olika länder skall bli effektiv är det av största vikt att EES-avtalets regler om obligatoriskt utbyte av information och fortlöpande samarbete mellan prövnings- och tillsynsmyndigheter fungerar väl. Till en del kommer sådant utbyte av information att ske enligt rutiner som i dag tillämpas EU-medlemsstatema

emellan. Beroende på sakens natur kommer myndighetskontaktema att i vissa fall vara mindre formaliserade. Det bedöms inte ändamålsenligt att i lag ta in detaljerade föreskrifter om i vilka situationer och under vilka förutsättningar Finansinspektionen skall förse tillsynsorgan i andra länder — inom och utom EES med uppgifter om i Sverige verksamma institut. Sådana föreskrifter kan vid' behov meddelas genom förordning.

Den informationsskyldighet för Finansinspektionen som följer av EES- avtalet avser till stor del sådana uppgifter som åsyftas i 8 kap. 5 5 första stycket sekretesslagen (1980: 100). Enligt denna bestämmelse gäller sekre- tess i statlig myndighets verksarnhet, som består i tillståndsgivning eller tillsyn med avseende på bl.a. värdepappersmarknaden, för uppgifter om dels affärs- eller driftförhållanden hos den som myndighetens verksamhet avser, om det kan antas att han lider skada om uppgiften röjs, dels ekonomiska eller personliga förhållanden för annan, som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som myndighetens verksamhet avser.

En svensk myndighets möjlighet att länma ut sekretessbelagda uppgifter till en utländsk myndighet regleras i 1 kap. 3 & tredje stycket sekretess- lagen. Uppgift som är sekretessbelagd enligt sekretesslagen får enligt be- stämmelsen inte lämnas ut till utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation i annat fall än om utlämnandet sker i enlighet med föreskrift därom i lag eller förordning eller om uppgiften i motsvarande fall skulle få lämnas ut till svensk myndighet och det enligt den utlämnande myndig- hetens prövning står klart att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten eller mellanfolkliga organisationen. Bestämmelsen ger således Finansinspektionen goda möj- ligheter atti tillsynsarbetet lämna ut handlingar och uppgifter till behöriga utländska myndigheter.

Finansinspektionen har i sitt remissvar tagit upp frågan om sekretess för uppgifter av förtrolig karaktär som inspektionen erhållit från en utländsk tillsynsmyndighet. Enligt 8 kap. 5 & fjärde stycket sekretesslagen gäller sekretess för uppgifter som erhållits enligt avtal härom med främmande stat eller mellanfolklig organisation, i den mån riksdagen godkänt avtalet. Såväl EES-avtalet som tilläggsavtalet till detta, vilka båda godkänts av riksdagen, är av denna karaktär. Stadgandet i sekre— tesslagen torde därför vara tillämpligt på information som erhållits i enlighet med ett direktiv som ingår i något av de nänmda avtalen, givetvis dock endast i den utsträckning sekretess föreskrivs i direktivet.

Hänvisningar till S5-8

5.9. Prövning av större ägares lämplighet

Regeringens förslag: Finansinspektionens tillstånd krävs för förvärv av s.k. kvalificerade innehav av aktier i värdepappersbolag, som motsvarar 10 % eller mer av aktiekapitalet eller av samtliga röster eller som annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget. Tillstånd krävs även beträffande förvärv som innebär att den som redan har ett kvalificerat innehav ökar detta så att det når upp till eller överskrider 20, 33 eller 50 % eller som innebär att värdepappersbolaget får ställning av dotterföretag.

Inspektionen kan motsätta sig förvärvet, om lämpligheten hos för— värvaren inte bedöms som tillfredsställande med hänsyn till behovet av en sund och ansvarsfull ledning av bolaget. På samma grund kan inspektionen ingripa mot den som har ett kvalificerat innehav i ett värdepappersbolag, bl.a. genom förbud att utöva rösträtt och, i sista hand, föreläggande att avyttra aktierna.

Anmälan skall ske till Finansinspektionen av avyttringar av dels kvalificerade innehav, dels innehav som medför att innehavet går ned under någon av de nämnda nivåerna.

I ärenden om ägarprövning skall sekretess gälla hos Finansin- spektionen för uppgifter om enskildas ekonomiska eller personliga förhållanden om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgifterna blir offentliga.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. I promemorian föreslås dock ingen särskild sekretessregel.

Remissinstanserna: Riksbanken framhåller i anslutning till förslaget om ägarprövning vid oktroj- och tillståndsprövning (avsnitt 9) det som angeläget att ägarprövningen ges ett tydligare innehåll. Även Finansin- spektionen anser att reglerna bör göras tydligare, såväl vad gäller definitionen av kvalificerat innehav som i fråga om vem som i olika situationer är skyldig att söka förvärvstillstånd resp. anmäla avyttring. Enligt inspektionen bör det också tydliggöras hur sanktionema är avsedda att tillämpas för att skapa en bättre förståelse för sanktionsmedlen och hur dessa skall tillämpas. Inspektionen föreslår slutligen att relevanta bestämmelser i sekretesslagen ses över, eftersom uppgifter som in- spektionen erhåller i här diskuterade ärenden är av känslig natur. Svenska Fondhandlareföreningen har inget att erinra mot den föreslagna ordningen för ägarprövning, men anser med hänsyn till rättssäkerheten det viktigt att det i det fortsatta lagstiftningsarbetet görs ansträngningar för att lägga fast så objektiva kriterier för prövningen som möjligt.

EES-avtalet: Som nämnts i föregående avsnitt föreskrivs i artikel 4 i investeringstjänstedirektivet att auktorisation för ett värdepappersföretag inte får beviljas förrän prövningsmyndigheten fått information om vilka ägare, fysiska eller juridiska personer, som har kvalificerade innehav i företaget. Storleken av sådana kvalificerade innehav skall också uppges.

Myndigheten skall vägra auktorisation om den, med hänsyn till behovet av en sund och ansvarsfull ledning av företaget, bedömer att lämpligheten hos sådana ägare inte är tillfredsställande. Prövning av större ägares lämplighet i samband med auktorisation behandlas i avsnitt 9.

Med kvalificerat innehav avses ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, där innehavet representerar 10 % eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller som annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget.

Enligt artikel 9.1 i investeringstjänstedirektivet skall det föreskrivas en skyldighet för varje fysisk eller juridisk person, som avser att förvärva ett kvalificerat innehav i ett värdepappersföretag, att underrätta behöriga myndigheter om storleken av det tilltänkta innehavet. En sådan under- rättelse skall lämnas även av den som avser att öka ett kvalificerat inne- hav så att hans andel av kapitalet eller rösterna kommer att nå upp till eller överskrida 20, 33 eller 50 %, eller så att värdepappersföretaget kommer att få ställning av dotterföretag.

Om förvärvaren av ett kvalificerat innehav är ett värdepappersföretag som är auktoriserat i en annan medlemsstat, skall enligt artikel 9.2 — den myndighet som tar emot anmälan samråda med myndigheten i den andra medlemsstaten, när det företag som förvärvet gäller därigenom får ställning av dotterföretag. Under samma förutsättning skall myndighets- sarnråd äga rum när förvärvaren är moderföretag till ett värdepappers- företag som är auktoriserat i en annan medlemsstat.

När en myndighet fått en anmälan om ett tilltänkt förvärv, skall den enligt artikel 9.1 andra stycket ha möjlighet att inom en tid av tre månader motsätta sig förvärvet. Detta skall ske om förvärvaren bedöms vara olämplig. Endast i det fall obligatoriskt rnyndighetssamråd skall ske får tremånadersfristen förlängas. Om myndigheten beslutar att inte motsätta sig förvärvet får den föreskriva en viss tid inom vilken förvärvet skall ha genomförts.

Enligt artikel 9.3 skall anmälan göras även av fysiska och juridiska personer som avser att avyttra direkt eller indirekt ett kvalificerat innehav i ett värdepappersföretag. Också i det fall en avyttring innebär att ett kvalificerat innehav minskas i sådan utsträckning att andelen av kapitalet eller rösterna går ned under 20, 33 eller 50 %, eller så att värdepappersföretaget förlorar sin ställning av dotterföretag, skall an- mälan ske.

En skyldighet att underrätta behöriga myndigheter åligger enligt artikel 9.4 värdepappersföretag som, i samband med bolagsstämma eller på annat sätt, får kännedom om förvärv eller avyttringar som nu sagts. Värdepappersföretagen skall också löpande, minst en gång om året, underrätta myndigheterna om vilka personer som har kvalificerade inne- hav i företaget och om storleken på sådana innehav.

Enligt artikel 9.5 har behöriga myndigheter en skyldighet att ingripa mot ägare med kvalificerade innehav, när de utövar sitt inflytande på ett sätt som är ägnat att motverka en sund och ansvarsfull ledning av värde- pappersföretaget. Sådana ingripanden skall kunna ske exempelvis i form av förelägganden, sanktioner gentemot styrelsen och den verkställande

ledningen samt genom upphävandet av rösträtt som är knuten till inne- havet. Åtgärder av samma slag skall kunna vidtas gentemot den som underlåter att lämna föreskrivna underrättelser om förvärv. Om ett för— värv genomförs i strid med myndighetens beslut skall det oavsett vilka ingripanden som sker i övrigt förordnas att rösträttema för innehavet inte får utövas eller att avgivna röster skall vara ogiltiga eller får förklaras ogiltiga.

Skälen för regeringens förslag: Regler om prövning av lämpligheten av större ägare i finansiella institut infördes inom EG först i fråga om banker och andra kreditinstitut. Dessa regler finns i direktivet 89/646/EEG av den 15 december 1989 om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinsti- tut, samt med ändring av direktiv 77/780/EEG (andra banksamordnings- direktivet). Bestämmelser om ägarprövning i enlighet med vad som föreskrivs i detta direktiv har införts först i fråga om banker och därefter också för kreditmarknadsbolag. Dessa bestämmelser finns nu i bankrörel- selagen resp. lagen om kreditmarknadsbolag (prop. 1992/93:89, bet. 1992/93:NU9, rskr. 1992/93:109, SFS 1992:1613 och 1610).

Av bestämmelserna i investeringstjänstedirektivet följer att regler om prövning av lämpligheten även hos större ägare i värdepappersbolag skall införas i svensk rätt. Bestämmelser som uppfyller kraven enligt artikel 9 i investeringstjänstedirektivet bör därför tas in i lagen om värdepappers- rörelse. Eftersom ägarprövningen är en del av den tillsyn som Finans- inspektionen skall utöva är det lämpligt att bestämmelserna tas in i kapitel 6 i lagen. Reglerna om ägarprövning i investeringstjänstedirektivet har utformats efter förebild av reglerna i det andra banksarnordnings- direktivet. Detta och sakliga skäl i övrigt talar för att motsvarande regler även i Sverige ges en enhetlig utformning. Utgångspunkten bör därför vara att reglerna i Värdepappersrörelselagen skall utformas med reglerna i bankrörelselagen och kreditmarknadsbolagslagen som förebild.

Flera remissinstanser har betonat vikten av att reglerna om ägarpröv— ning har ett tydligt innehåll. Regeringen instämmer i att reglerna om ägarprövning bör göras så tydliga som möjligt. Detta är betydelsefullt i första hand av rättssäkerhetsskäl men också för att underlätta till- ämpningen hos Finansinspektionen. Det bör dock redan inledningsvis anges att det inte torde vara möjligt att i lagtext slå fast uttömmande regler i fråga om en prövning som i sista hand måste få en diskretionär karaktär. Reglernas utformning i olika avseenden kommenteras i det följande.

I enlighet med de överväganden som gjorts beträffande banker och kre- ditmarknadsbolag får det anses vara lämpligare att ha ett renodlat an- söknings- och tillståndsförfarande än en ordning innebärande att en för- värvare i förväg anmäler ett förvärv. I båda fallen ankommer det på Finansinspektionen att pröva om det planerade förvärvet är godtagbart. För tydlighets skull bör inspektionens ställningstagande alltid komma till uttryck i ett explicit beslut. En förvärvare bör i förväg ansöka om till— stånd hos inspektionen till ett förvärv som innebär att hans innehav

kommer att bli ett kvalificerat innehav eller kommer att överskrida något av de nämnda gränsvärdena.

Finansinspektionen har i sitt remissvar efterlyst klarlägganden bl.a. i fråga om den närmare innebörden av begreppet "kvalificerat innehav". Inledningsvis bör härvid anmärkas att definitionen av kvalificerat innehav oförändrad hämtats ' från investeringstjänstedirektivet. Auktoritativa uttalanden om tolkningen bör därför göras med viss försiktighet. Vissa grundläggande frågor kan dock även med beaktande av detta besvaras.

Med indirekt innehav torde således avses ett innehav genom någon annan person — juridisk eller fysisk — som i praktiken ger den indirekte innehavaren samma inflytande som hade följt med ett direkt ägande. Hit hör i första hand förvärv genom en juridisk person i vilket den indirekte förvärvaren utövar ett bestämmande inflytande. Som typexempel kan nämnas förvärv genom ett eget helägt bolag. I fråga om innehav genom en annan fysisk person torde ett indirekt innehav som huvudregel kunna anses föreligga endast i fall som avses i 1 5 lagen (1985:277) om vissa bulvanförhållanden. Där anges att med bulvanförhållande avses att någon (bulvanen) utåt framstår som ägare av viss egendom eller innehavare av viss rättighet men i verkligheten innehar egendomen eller rättigheten huvudsakligen för annans (huvudmannens) räkning. Så kan i vissa fall antas vara fallet om ett ägande är uppdelat på flera medlemmar i samma familj. För en sådan bedömning fordras dock självklart ytterligare omständigheter som talar för att ett bulvanförhållande faktiskt skulle föreligga. Utgångspunkten måste vara att den som är antecknad som ägare faktiskt också är den verklige, direkte ägaren.

Vid indirekta förvärv och innehav åvilar tillstånds- resp. anmälnings- plikten alltid den indirekte ägaren. Regeln skulle i annat fall förlora sin betydelse. Det är ju endast den indirekte ägaren som med säkerhet kan förutsättas ha kännedom om sitt samlade innehav. Beroende på storleken av ett förvärv kan tillståndsplikt formellt föreligga även för den direkte förvärvaren, t.ex. den indirekte ägarens bolag. Det framstår i ett sådant fall som lämpligt att i en "gemensam" tillståndsansökan redovisa de tilltänkta innehavsförhållandena i sin helhet.

Enligt regeringens förslag föreligger tillståndsplikt även för förvärv som inte innebär att innehavet kommer att överstiga 10 % av kapitalet eller rösterna, om förvärvet annars möjliggör ett väsentligt inflytande över bolaget. Så kan vara fallet i bolag med i övrigt mycket spridda aktier. Även ett innehav under den i lagen angivna gränsen kan i ett sådant bolag vara tillräckligt för att i betydande utsträckning påverka bolagets verksamhet. Också ett sådant mindre innehav skall då anses vara kvalificerat. I vissa fall kan det givetvis vara svårt för en förvärvare av ett innehav under lagens procentgräns att bedöma om förvärvet skall anses som kvalificerat och således förenat med tillståndsplikt. En förvärvare som är tveksam om ett förvärv medför ett kvalificerat innehav kan emellertid alltid ansöka om tillstånd. I Finansinspektionens prövning av en sådan ansökan ingår naturligen som ett första moment att avgöra huruvida tillståndsplikt föreligger. Om så inte är fallet behöver någon

ytterligare prövning inte göras. En förvärvare kan också alltid vända sig till inspektionen för vägledning.

De sanktioner som föreslås i lagen torde kunna riktas såväl mot en direkt som en indirekt ägare. En bulvan eller en juridisk person som agerar för en olämplig persons räkning bör ju själv anses som olämplig. Detta bör i princip gälla oberoende av hur det indirekta innehavet har organiserats.

Syftet med bestämmelsema om lämplighetsprövning av större ägare är att söka förhindra att en ägare får möjlighet att missbruka sin ställning och sitt inflytande över värdepappersbolagets verksamhet på ett sådant sätt att skyddet för kunderna riskeras eller allmänhetens förtroende för värdepappersbolagets stabilitet äventyras. Detta intresse väger självklart tungt mot intresset att inte tvångsmässigt ingripa i befogenheter som följer med äganderätten till aktiemai ett värdepappersbolag. Inspektionen skall enligt lagförslaget vägra tillstånd till ett förvärv om det kan antas att den tilltänkte förvärvaren kommer att motverka en sund utveckling av bolagets verksamhet. Endast grava missförhållanden (såsom t.ex. med- delat näringsförbud) skall kunna diskvalificera förvärvaren.

Frågan om vilka kriterier som skall användas vid bedömningen av huruvida en person är att anse som olämplig som ägare har behandlats i förarbetena till de ovan nämnda reglerna för banker och kreditmarknads- bolag. I författningskommentaren till den relevanta bestämmelsen i bankrörelselagen, 7 kap. 11 5, har således lämnats en relativt utförlig redovisning (prop. 1992/93:89 s. 195 ff). Enligt regeringens uppfattning är vad som uttalats i detta sammanhang giltigt också i fråga om den prövning som skall göras enligt Värdepappersrörelselagen. Som angetts ovan torde det emellertid ställa sig svårt att utöver detta i lagtext eller på annat sätt precisera närmare vilka omständigheter som skall anses vara av avgörande betydelse. En bedömning av huruvida en person skall anses vara olämplig innebär om prövningen skall fylla sina syften alltid ett visst inslag av skönsmässighet. Det kan således t.ex. vara aktuellt att ta ställning till huruvida ett flertal, var för sig mindre allvarliga, omständig- heter sammantaget skall anses innebära olämplighet. Det kan vidare inte uteslutas att det kan finnas andra, vid lagtextens utformning, inte förutsedda eller beaktade faktorer som ensamma bör föranleda att en ägare skall anses som olämplig.

Finansinspektionen har i detta sammanhang tagit upp frågan om redan misstanke om brott, att förundersökning inletts etc. skall kunna beaktas vid prövningen eller om det skall krävas att det föreligger en lagakraft- vunnen dom eller motsvarande. Av det som redan sagts om vilka faktorer som kan få betydelse vid en prövning följer att dessa inte inskränker sig till förfaranden som utgör brott i straffrättslig mening. Det föreligger därför inte skäl att utesluta från beaktande handlingar och förfaranden som framstår som belastande endast därför att de senare kan befinnas också vara brottsliga. Å andra sidan torde inte enbart misstanke om brott i sig vara tillräcklig grund. Om den inledda utredningen gäller huruvida personen i fråga faktiskt handlat på ett visst sätt och inte enbart hur detta handlande i så fall skall bedömas straffrättsligt, torde det i allmänhet

finnas skäl att avvakta den slutliga utgången i bevisfrågan. Bedömningen blir svårare i fall där det som gör en handling klandervärd eller osund resp. brottslig sammanfaller eller ligger nära varandra. Så kan t.ex. vara fallet vid vissa insiderbrott. Även i sådana fall torde försiktighet vara påkallad intill dess brottsmisstanken prövats slutligt. I principiellt avseende torde den nu aktuella lämplighetsprövningen inte skilja sig från andra bedörrmingar som det åligger Finansinspektionen att göra. Som exempel kan nämnas kravet i 1 kap. 7 5 lagen om värdepappersrörelse på att värdepappersrörelse skall bedrivas så den kan anses sund. Såvitt gäller rättssäkerhetsaspektema bör också erinras om möjligheten att få Finansinspektionens beslut i hithörande frågor prövade av domstol.

Samma bedömning av lämpligheten som ägare bör göras oavsett vid vilken tidpunkt prövningen sker, före förvärvet eller under aktieägandets bestånd. Om det, efter det att förvärvstillstånd getts, inträffar en om- ständighet, såsom att ägaren drabbas av näringsförbud eller döms för ett i detta sammanhang allvarligt brott, kan det finnas skäl för Finans- inspektionen att ingripa t.ex. genom att förhindra att aktierna företräds vid bolagsstämma. Det bör därför framgå av lagtexten att inspektionen får ingripa även när den som redan är ägare till ett kvalificerat innehav av aktier kan antas komma att utöva sitt inflytande på ett sätt som mot- verkar en sund utveckling av värdepappersbolaget.

I fråga om Finansinspektionens möjligheter att inhämta upplysningar från andra myndigheter för sin ägarprövning görs följande bedömning. Eftersom endast allvarliga missförhållanden skall kunna medföra att en förvärvare av aktier i ett värdepappersbolag inte godkänns som ägare kan det inte förutses att uppgifter från många myndigheter kommer att behöva inhämtas av Finansinspektionen. Utdrag från kriminalregistret och möj- ligen centrala person- och belastningsregistret (PBR) hos Rikspolisstyrel- sen samt från näringsförbudsregistret kan bli aktuella. Rätt för Finans- inspektionen att inhämta uppgifter från kriminalregistret och PBR kan åstadkommas genom förordningsändringar. Uppgifter från näringsför- budsregistret återfinns bl.a. i aktiebolagsregistret, bankregistret och, försäkringsregistret. Något större behov av en allmän sekretessbrytande bestämmelse som ger Finansinspektionen rätt att inhämta uppgifter från andra myndigheter synes därmed inte finnas. Det föreslås därför inte nu någon sådan bestämmelse.

Bestämmelserna om ägarprövning vid förvärv av kvalificerade innehav i redan etablerade värdepappersbolag kommer med den utformning som har redovisats ovan att överensstämma med vad som gäller för banker och kreditmarknadsbolag. I avsnitt 9 föreslås uttryckliga regler om ägarprövning i samband med ansökan om auktorisation av ett värde- pappersbolag. Också dessa regler blir enhetliga för alla de nu berörda slagen av företag.

Givetvis bör också reglerna om sekretess för uppgifter som har inhämtats i samband med ägarprövning vara enhetliga oavsett enligt vilken lag prövningen sker. Finansinspektionen har i sitt remissvar tagit upp frågan om sekretess för uppgifter av känslig natur som inspektionen erhåller i ärenden av nu aktuellt slag. För ägarprövning enligt bankrörel-

selagen och lagen om kreditmarknadsbolag finns i 8 kap. 5 5 andra stycket sekretesslagen regler om sekretess i vissa fall för uppgifter om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Detta stadgandes tillämpningsområde bör utvidgas så att samma sekretesskydd kommer att gälla vid prövning enligt reglerna i Värdepappersrörelselagen.

Hänvisningar till S5-9

  • Prop. 1994/95:50: Avsnitt 13.8, 5.5, 9

5.10. Rätt till domstolsprövning av vissa förvaltningsbeslut

Regeringens förslag: Om ett beslut angående auktorisation av ett värdepappersbolag inte har fattats inom sex månader från det att en fullständig ansökan gavs in, eller om en sådan underrättelse som krävs för filialetablering i ett annat EES-land inte har avsänts inom tre månader från anmälan till Finansinspektionen, har sökanden rätt att begära förklaring av kammarrätten att ärendet onödigt uppehålls. Har beslutet inte meddelats eller underrättelsen inte avsänts inom viss tid efter det att domstolen avgett en sådan förklaring, skall det anses som att ansökan har avslagits.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Jönköping anför att doms- tolsprövning av "uteblivna" beslut är en relativt ny företeelse i svensk förvaltningsrätt som innebär att domstolen har att bedöma myndighetens handläggning av enskilda ärenden, att det i Sverige sedan lång tid ålegat Riksdagens ombudsmän (JO) att göra sådana bedömningar och att det kan antas att förslaget medför att domstolens och JO:s mandat kommer att sammanfalla på aktuella områden, eventuellt med konflikter som följd. Kammarrätten anser att denna fråga, liksom huruvida förslaget kräver ändringar eller förtydliganden i bl.a. förvaltningslagen (l986z223), bör utredas närmare. Övriga remissinstanser kommenterar inte förslaget.

EES-avtalet: Enligt artikel 26 i investeringstjänstedirektivet skall myn— dighetsbeslut som fattats med stöd av lagar och andra författningar, som utfärdats i enlighet med direktivet, kunna göras till föremål för prövning av domstol. Detsamma skall gälla då inget beslut har fattats inom sex månader från det att en auktorisationsansökan som innehåller alla nödvän- diga uppgifter har getts in.

Som nämnts i föregående avsnitt skall ett värdepappersföretag aukto- riserat i ett EES-land ha rätt att etablera filial i andra EES-länder. Den procedur som då skall iakttas beskrivs i artikel 17 och innebär att företaget anmäler sitt önskemål till hemlandsmyndigheten, som i sin tur underrättar behörig myndighet i det tilltänkta värdlandet. Om hemlands- myndigheten vägrar att underrätta värdlandsmyndigheten, skall skälen för detta lämnas till det sökande företaget inom tre månader från det att före- taget gett in alla nödvändiga uppgifter i ärendet. En vägran att översända underrättelse till värdlandsmyndigheten eller en underlåtenhet att länma

besked till sökanden inom tremånadersperioden skall enligt artikel 17. 3 PTOP- 1994/ 95 50 kunna göras till föremål för domstolsprövning.

I det föregående (avsnitt 5.8) har redogjorts för de möjligheter som värdlandsmyndigheter har att ingripa mot filialer till värdepappersföretag från andra EES—länder. Sådana ingripanden skall normalt, enligt artikel 19.7 i direktivet, kunna göras till föremål för domstolsprövning.

Skälen för regeringens förslag: Sådana beslut som avses i de nu nänmda direktivreglema meddelas i Sverige av Finansinspektionen. Finansinspektionen har även behörighet att meddela beslut i olika tillsynsangelägenheter, såväl vad gäller värdepappersinstitut som andra typer av finansiella institut. Beslut som Finansinspektionen fattat i ärenden om tillsyn av värdepappersinstitut kan enligt 7 kap. l 5 andra stycket lagen om värdepappersrörelse överklagas hos kammarrätten. De i investeringstjänstedirektivet uppställda kraven på möjlighet till domstolsprövning av meddelade beslut är således uppfyllda. Det kan anmärkas att det i propositionen 1994/95:27 om fortsatt reformering av instansordningen m.m. i de allmänna förvaltningsdomstolama föreslagits att beslut av Finansinspektionen som enligt värdepappersrörelselagens nu gällande regler överklagas till kammarrätten, med vissa undantag i stället skall prövas av länsrätt som första instans.

Den i direktivet föreskrivna ordningen att även ett uteblivet beslut i vissa fall skulle kunna föranleda domstolsprövning saknar såvitt gäller värdepappersrörelse motsvarighet i gällande svensk rätt. Sådana regler har emellertid nyligen införts i fråga om banker och kreditmarknadsbolag (prop. 1992/93:89, bet. 1992/93zNU9, rskr. 1992/93:109, SFS 1992: 1613 och 1992:1610). Reglerna, som bygger på EG:s andra banksarnordnings- direktiv (89/646/EEG), trädde i kraft den 1 januari 1994.

Utformningen av reglerna för banker och kreditmarknadsbolag har ut- förligt motiverats i förarbetena (prop. 1992/93:89 s. 136-140). Här lämnas endast en kortfattad redogörelse för reglernas innehåll och skälen för de lösningar som har valts.

När det är fråga om talan som avser ett uteblivet beslut är det befogat att fråga sig vad domstolen egentligen skall ta ställning till. Det har bedömts knappast vara ändamålsenligt att en förvaltningsdomstol skall överta en auktorisationsansökan i dess helhet från en senfärdig myndighet och i dess ställe göra en materiell prövning av alla föreliggande omstän- digheter. I stället har valts en ordning som framtvingar att den berörda myndigheten verkligen gör en prövning och fattar ett uttryckligt beslut.

Detta har ansetts bäst kunna uppnås genom att sökanden får rätt att begära domstolens förklaring att ärendet onödigt uppehålls. Har dom- stolen väl anslutit sig till sökandens uppfattning och avgett en sådan förklaring finns det inte längre något giltigt försvar för myndigheten att ytterligare dröja med beslutet. Domstolen skall således i första hand endast pröva om ärendet är färdigt för avgörande, om samtliga handlingar och uppgifter som behövs som underlag för beslutet har lämnats till myndigheten och om, i förekommande fall, alla nödvändiga samrådsför- faranden har iakttagits. För prövning av en ansökan om auktorisation gäller en tidsfrist om sex månader. I fråga om ansökan om filialetablering

är motsvarande tid tre månader. Sökanden får en ovillkorlig rätt att vända sig till domstol när den föreskrivna tiden om sex resp. tre månader har gått från det att en fullständig ansökan gavs in. Finner domstolen att ärendet inte är färdigt för avgörande och att detta förhållande inte kan lastas myndigheten, kan sökanden när som helst begära en ny förklaring om onödigt uppehållande. När domstolen väl har kommit fram till att ärendet är klart för avgörande börjar en ny period om sex resp. tre månader löpa. Föreligger det vid utgången av denna frist fortfarande inget beslut, skall det anses som att ett avslagsbeslut meddelats samma dag. I denna situation tillämpas de ordinarie reglerna om överklagande. Det har antagits att denna utväg inte skulle behöva tillgripas annat än i utomordentligt sällsynta fall.

Bestämmelserna om rätt till domstolsprövning i det andra banksarnord- ningdirektivet är likalydande med motsvarande regler i investerings- tjänstedirektivet. Motivet för detta torde förutom överensstämmande sakliga bevekelsegrunder vara en strävan att i de avseenden där det är möjligt och lämpligt skapa enhetliga regler för olika slag av finansiella företag. Samma skäl talar för att även i Sverige ha enhetliga regler i dessa avseenden oberoende av om prövningen skall ske enligt bankrörel- selagen, kreditmarknadsbolagslagen eller Värdepappersrörelselagen. Regler om domstolsprövning vid uteblivna beslut som stämmer överens med dem i lagstiftningen för banker och kreditmarknadsbolag — bör därför tas in i lagen om värdepappersrörelse.

Kammarrättens i Jönköping påpekande att de föreslagna reglerna medför att området för domstolens och JO:s prövning i ett visst fall kan komma att sammanfalla är i och för sig korrekt. Detta är emellertid inte något unikt förhållande. Motsvarande torde gälla även i många andra fall, t.ex. då talan mot ett beslut av en myndighet eller domstol grundas på påstått felaktig handläggning. Detta synes inte ha gett upphov till några allvarligare problem. Med hänsyn till att JO:s resp. en domstols granskning har olika rättsföljder och ändamål torde några konflikter normalt inte heller uppstå.

Kammarrätten har vidare uttalat att frågan huruvida förslagen kräver ändringar eller förtydliganden i bl.a. förvaltningslagen bör utredas närmare. I vilka avseenden justeringar skulle kunna behövas berörs dock inte. Såvitt gäller förvaltningslagen aktualiseras i första hand reglerna om överklagande, vilka bygger på att ett beslut faktiskt har fattats. l 3 & förvaltningslagen stadgas emellertid att om en annan lag eller förordning innehåller någon bestämmelse som avviker från förvaltningslagen, gäller den bestämmelsen. Denna paragraf torde vara tillämplig för det fall de nu föreslagna reglerna skulle komma i konflikt med förvaltningslagens bestämmelser. Enligt regeringens mening erfordras därför inte nu några justeringar i förvaltningslagen. Inte heller i övrigt synes det föreligga något uttalat behov av lagändringar. Skulle de nya reglerna visa sig medföra tillämpningsproblem får frågan om ytterligare anpassningar tas upp på nytt. En sådan översyn bör i så fall avse även motsvarande regler för banker och kreditmarknadsbolag.

Enligt bankrörelselagen och lagen om kreditmarknadsbolag skall frågor om onödigt uppehållande prövas av kammarrätten. I den ovan nämnda propositionen om ändrad instansordning m.m. föreslås ingen ändring härvidlag. Även enligt Värdepappersrörelselagen bör därför prövningen ske i kammarrätten.

Hänvisningar till S5-10

  • Prop. 1994/95:50: Avsnitt 13.8

5.11. Aktier i moderbolag som är försäkringsbolag

Regeringens förslag: Svenska värdepappersinstitut som är dotter- bolag till ett försäkringsbolag tillåts att förvärva och som pant ta emot aktier i moderbolaget under samma förutsättningar som gäller för värdepappersinstitut som är dotterbolag till aktiebolag eller bank- aktiebolag.

Promemorians förslag: I promemorian finns inget förslag som möjliggör för värdepappersinstitut att som pant ta emot aktier i moderbo- lag som är försäkringsbolag. Promemorians förslag överensstämmer i övrigt med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Sveriges Försäkringsförbund anser att sakliga skäl talar för att en motsvarande ändring görs även i 3 kap. 6 5 andra stycket Värdepappersrörelselagen så att ett värdepappersbolag som är dotterbolag till ett försäkringsbolag får ta emot aktier i moderbolag som pant i de fall som avses i paragrafen. Övriga remissinstanser kommenterar inte förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Ett aktiebolag får som huvudregel inte förvärva egna aktier eller aktier i moderbolag. Detsamma gäller bank- och försäkringsaktiebolag. Enligt 4 kap. 5 & Värdepappersrörelselagen får dock värdepappersbolag och svenska bankinstitut som har tillstånd att driva verksamhet som anges i 1 kap. 3 5 3 eller 5, dvs. handel för egen räkning och emissionsmedverkan, under vissa förutsättningar och i be— gränsad omfattning förvärva sådana aktier för att underlätta rörelsen. Be- stämmelsen är utformad som ett undantag från de principiella förvärvs- förbud som för närvarande finns i 7 kap. l & aktiebolagslagen (fr.o.m. den 1 januari 1995 7 kap. 2 5, se SFS 1994:802 och 804) och 6 kap. 9 5 bankaktiebolagslagen. Undantaget omfattar emellertid inte det motsvaran- de förvärvsförbud som gäller för försäkringsaktiebolag enligt 6 kap. 9 & försäkringsrörelselagen (1982z7 13). Också i 3 kap. 6 & värdepappers- rörelselagen görs ett undantag från den nämnda bestämmelsen i aktiebo- lagslagen. Det är här fråga om ett värdepappersbolags möjligheter att i samband med kreditgivning ta emot egna aktier eller aktier i moderbolag som pant. Genom undantagsregeln är detta tillåtet om de egna aktierna eller moderbolagsaktiema ingår som en mindre del av de aktier som lämnas som säkerhet för en kredit. Detsamma gäller enligt 6 kap. 9 & bankaktiebolagslagen i fråga om banker. Inte heller i 3 kap. 6 & värde- pappersrörelselagen görs något undantag från förbudet i 6 kap. 9 &

försäkringsrörelselagen. Detta innebär att ett svenskt värdepappersinstitut kan förvärva och som pant ta emot aktier i ett moderbolag om detta är ett aktiebolag eller ett bankaktiebolag, men inte om moderbolaget är ett försäkringsaktiebolag. En sådan skillnad framstår som inkonsekvent. För- klaringen till olikheterna torde vara att det när bestämmelserna tillkom inte var möjligt för försäkringsbolag att ha dotterbolag som drev värde- pappersrörelse. Sedan denna möjlighet öppnats (SFS 1991:1023, prop. 1990/91 : 154, 1990/91:NU41, rskr. 1990/91 :367) och sådana dotterbolag faktiskt etablerats saknas emellertid skäl att särbehandla institut som ägs av ett försäkringsbolag.

I promemorian föreslogs ändringar endast i fråga om förvärvsförbudet i 4 kap. 5 & Värdepappersrörelselagen. Som Försäkringsförbundet har påpekat talar emellertid sakliga skäl för att också reglerna i 3 kap. 6 & samma lag om mottagande av aktier som pant bör justeras på motsvaran- de sätt.

Värdepappersrörelselagens regler om undantag i vissa fall från förbuden att förvärva eller som pant ta emot aktier i moderbolag bör till följd av de överväganden som redovisats ovan utvidgas till att omfatta även förbudet i försäkringsrörelselagen. Reglerna i dessa avseenden blir därmed enhetliga för samtliga svenska värdepappersinstitut oberoende av ägarförhållandena.

Hänvisningar till S5-11

  • Prop. 1994/95:50: Avsnitt 13.15

6. Kapitalkrav m.m. för kreditinstitut och värdepappersbolag

Hänvisningar till S6

  • Prop. 1994/95:50: Avsnitt 4.2.2

6.1. Bakgrund

Den svenska finansiella marknaden har under det senaste årtiondet genomgått stora förändringar. En omfattande volymökning av handel med finansiella instrument har ägt rum. Nya finansiella marknader för sprid- ning av risker avseende aktier, räntor och valutor har vuxit fram för alltmer förfinade finansiella instrument. Som en indikation på den ökade aktiviteten på den svenska finansiella marknaden har andelen av den finansiella tillgångsmassan av bruttonationalprodukten vuxit från omkring 476 % år 1983 till 645 % år 1993. Finansiella tillgångar består främst av sedlar, banktillgodohavanden, obligationer, aktier, fondandelar och försäkringssparande.

Diagram 1 Finansiella tillgångar som andel av BNP i löpande priser respektive år 1980-1992

650 625 600 575 550 525 500 475 450

1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991

Kreditinstitutens intermediära roll i ekonomin har förändrats. Värdepap- persmarknaden tillgodoser i ökande utsträckning ekonomins behov av finansiella resurser. Samtidigt har de svenska kreditinstitutens icke- traditionella verksamhet, såsom deltagande på derivatmarknader, ökat be- tydligt under de senaste åren. Vidare har konkurrensförhållandet mellan olika typer av finansiella institut skärpts vad gäller upp- och utlåning. Detta har tvingat banker, andra kreditinstitut och värdepappersbolag att anpassa sig till väsentligt ändrade verksamhetsbetingelser vilket medfört att gränserna mellan de tjänster som erbjuds av dessa institut har blivit ' alltmer suddiga. Även konkurrensen mellan kreditinstitut och försäkrings- bolag i fråga om erbjudande av vissa finansiella tjänster har skärpts väsentligt. Idag konkurrerar kreditinstitut och försäkringsbolag exempel— vis om hushållens långtidsbundna sparande.

1 992 1993

Ökad internationalisering

En annan väsentlig förändring som inträffat under 1980-talet är att den svenska finansiella marknaden har blivit en integrerad del av de inter- nationella finansiella marknaderna. lntemationalisering och globalisering av den svenska marknaden har, liksom i de flesta OECD-ländema, möj- liggjorts genom avskaffandet av restriktioner för erbjudande av finansiella tjänster över nationella gränser och genom utvecklingen av informations- tekniken.

Sveriges handel med finansiella tjänster över nationella gränser har ökat betydligt under 1980-talet. De svenska kreditinstitutens upplåning och placering utomlands har ökat i snabbare takt än på hemmamarknaden. Bostadsinstitut samt kreditmarknads- och värdepappersbolag har blivit alltmer aktiva på de internationella marknaderna. Som ett tecken på de svenska institutens beroende av utlandet kan nämnas att andelen av de svenska bankernas skulder i utländsk valuta i förhållande till balans- omslutningen har ökat från 20 % år 1983 till 40 % år 1993. Vidare har bostadsinstituten sålt kronobligationer utomlands för sammanlagt 60 miljarder kronor. Denna försäljning har främst skett via Köpenhamn och London. En annan indikation på den ökade intemationaliseringen av den svenska finansiella marknaden är att de svenska institutionella placeramas innehav av utländska värdepapper har ökat från 2 % år 1988 till 12 % år 1993 av det totala värdepappersinnehavet.

De utländska köpen av svenska värdepapper har ökat starkt under de senaste åren. Omsättningen på i utlandet noterade svenska aktier har varit större än omsättningen av dessa på Stockholms Fondbörs. Samtidigt har som framgår av diagram 2 andelen av utländskt ägande på Stockholms Fondbörs ökat från 8 % år 1983 till 23 % år 1993. Ett ökat utländskt ägande bidrar till att underlätta svenska bolags anskaffning av riskkapital. Samtidigt leder detta till att aktiekurserna på Stockholms Fondbörs blir alltmer känsliga för utvecklingen i utlandet. Avvecklingen av valutaregle- ringar har också öppnat möjligheter för svenska placerare att diversifiera sina aktieportföljer genom köp av utländska aktier. Vid slutet av år 1993 motsvarade handeln med utländska aktier 35 % av de svenska placeramas samlade aktiehandel.

Diagram 2 Utländskt aktieägande på Stockholms Fondbörs 1983-1993 Pr0p. 1994/95:50

Procent

X__

1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989 1991 1992 1993

Utvecklingen på kredit— och värdepappersmarknadema

Den svenska kreditmarknaden har under det senaste årtiondet expanderat kraftigt och nya räntebärande instrument har introducerats på marknaden. I diagram 3 visas att kreditinstitutens totala kreditgivning i relation till bruttonationalprodukten ökat från 75 % år 1980 till 130 % år 1993. En av de viktigaste anledningarna till allmänhetens ökade skuldsättning under 1980-talet var avregleringen av kreditmarknaden i kombination med ett skattesystem som gynnade skuldsättningen genom avdragsmöjligheter för räntekostnader från inkomstskatten. Under de senaste två åren har kredit- givningen till allmänheten minskat och dess andel av BNP sjunkit något. Tidigare har bankerna stått för den största delen av kreditgivningen. Under de senaste åren har emellertid bostadsinstitutens kreditgivning till allmänheten ökat betydligt och dess andel av den totala utlåningen till allmänheten uppgick under slutet av år 1993 till 60 %.

Diagram 3 Utlåning till allmänheten i % av BNP 1980-1993

Procent

140

120

100 80 60. 40 20

0 1980 1982 . 1984 1986 1988 1990 1992

Den svenska penningmarknaden har utvecklats explosionsartat. En stor mängd finansiella instrument har tillkommit på marknaden såsom stats- skuldväxlar och statsobligationer, bostadsobligationer, kommunobligatio- ner samt bank- och företagscertifikat. De dominerande instrumenten på marknaden är statspapper och bostadsobligationer. En av de viktigaste an- ledningarna till penningmarknadens uppkomst och tillväxt har varit stat- ens behov av finansiella resurser för att finansiera budgetunderskott. En annan väsentlig orsak är att slopandet av placeringsbegränsningar för banker och försäkringsbolag i bostadspapper år 1985 tvingat bostadsin- stituten att vända sig till marknaden för att skaffa sig kapital. Genom att eminem räntebärande papper på penningmarknaden kan staten och bo- stadsinstitut vända sig till andra placeringskategorier än banker och försäkringsbolag.

Som framgår av diagram 4 har stocken av räntebärande värdepapper växt kontinuerligt. Ökningen har skett på obligationsmarknaden medan den utestående volymen penningmarknadsinstrument var lägre för perio- den 1992-1993. Den mest märkbara förskjutningen vad gäller emittenter är att bostadsinstitutens andel av den totala stocken steg från i genomsnitt 35 % under första hälften av 1980-talet till 54 % under början av 1990- talet. Andelen av räntebärande värdepapper emitterade av banker, företag och kommuner halverades under samma period. Dominerande placerare på marknaden är försäkringsbolag och AP-fonden med en andel som mot- svarar 45 % av den utestående stocken. Under det senaste året har en förskjutning skett från innehav av kortfristiga räntebärande värdepapper till långfristiga värdepapper.

Diagram 4 Utwtående volym på penning- och obligationsmarknaden 1983-1993

Miljarder kronor

X-- s s "11%

19831984198519861987198819891990 1991 19921993

[IHM] Penningmarknad &? Obligationsmarknad '

Riksbankens avveckling av ränteregleringar har inneburit att räntenivåer bestäms av marknadens villkor, dvs. utbud och efterfrågan på räntebäran- de instrument. Detta kan ge anledning till räntefluktuationer beroende på den ekonomiska och politiska utvecklingen i Sverige och utomlands. Detta innebär att aktörerna på de finansiella marknaderna är utsatta för ränteförändringar, vilka kan innebära betydande ränterisker. I dag frnns möjligheter till en reducering av riskexponeringen genom bl.a. utnytt- jande av derivatmarknader för räntebärande papper.

Utvecklingen på aktiemarknaden har fluktuerat kraftigt under 1980-talet och början av 1990-talet. Efter slopandet av omsättningsskatten på aktier i december 1991 har omsättningen ökat till de nivåer som rådde under början av 1980-talet. Som framgår av diagram 5 har omsättningshastig- heten stigit från 10 % år 1990 till i genomsnitt 40 % år 1993.

Det ökade utländska köpintresset för svenska aktier har också bidragit till den positiva kursutvecklingen på Stockholms Fondbörs. De utländska placeramas nettoköp av svenska aktier uppgick åren 1992 och 1993 till 13 resp. 31 miljarder kronor. Bankernas och andra kreditinstituts möjlig- heter att förvärva aktier har utvidgats under 1980-talet. Detta bedömdes vara viktigt för att de svenska finansiella instituten skulle kunna hävda sig mot utländska institut i en alltmer integrerad internationell finansiell marknad.

Diagram 5 Omsättningshastighet på Stockholms Fondbörs 1983-1993

|||!

1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992

Utvecklingen på valutamarknaden

Globaliseringen av finansiella tjänster har lett till ett ökat kapitalflöde mellan OECD-ländema, vilket har inneburit att omsättningen på de inter- nationella valutarnarknadema, både på avista- och derivatmarknaderna, ökat i omfattning. Enligt en rapport från Baselkommittén uppskattades den genomsnittliga globala dagliga omsättningen på valutamarknaderna

1993

till 880 miljarder dollar under mitten av år 1992, vilket är en ökning med 40 % sedan mitten av år 1989. Efter Riksbankens beslut att upphäva alla återstående valutarestriktioner vid halvårsskiftet 1989 har de svenska kreditinstitutens handel med valutor ökat betydligt både på avista- och derivatmarknadema. Den genomsnittliga dagliga omsättningen på valuta- marknaden har ökat från 51 miljarder kronor år 1989 till 82 miljarder kronor år 1993.

Det Europeiska monetära systemet (EMS) har uppvisat en hög grad av växelkursstabilitet fram till början av 1990-talet. På basis av detta samarbete antog det Europeiska rådet i Maastricht i december 1991 ett fördrag om en ekonomisk och monetär union, vilket innebär en samord- ning av penningpolitiken och, i den s.k. tredje fasen, en fullständig låsning av valutakursema. De ekonomiska och politiska förändringar som skedde under början av 1990-talet ledde till turbulens på de europeiska valutarnarknadema. Dämpning av tillväxten i de flesta OECD-ländema och en stram penningpolitik i Tyskland för att motverka den expansiva finanspolitiken efter återföreningen var de viktigaste orsakerna till turbulensen. Under augusti 1993 utvidgades fluktuationsbanden till 15 %. Den holländska florinen och D-marken behöll dock bilateralt sina band på 2,25 %. Detta innebar att samtliga europeiska länder utom Neder- länderna och Tyskland i praktiken gick över till rörliga växelkurser.

Mot bakgrund av de konjunkturella och strukturella problem som före- ligger i många europeiska länder ter det sig troligt att rörliga växelkurser kommer att råda under de närmaste åren. Denna utveckling kan leda till osäkerhet på valutarnarknadema och inte obetydliga fluktuationer i växel- kurserna.

Utvecklingen pa' derivatmarknaden

Genom utnyttjandet av derivatmarknaden kan innehavare av finansiella instrument minska eller eliminera riskerna på aktie-, ränte- och valuta- marknadema. En innehavare av ett räntebärande finansiellt instrument med rörlig ränta kan exempelvis minska ränterisken genom att ingå ett räntesvappavtal med innebörden att fast ränta erhålles och rörlig ränta betalas. Det är ränteströmmar som byts mot varandra utan att kapitalbe- loppen påverkas. Ett företag kan använda valutaterrniner i syfte att re- ducera valutakursrisker för framtida betalningar från utlandet. De under- liggande instrumenten i den internationella derivathandeln är främst valutor och räntor. Handel med derivatinstrument relaterade till aktier och råvaror förekommer i en mindre omfattning.

På derivatmarknaden förekommer en bred variation av finansiella in- strument i termer av standardiserade, semi-standardiserade och icke- standardiserade instrument. I princip kan derivatmarknaden delas in i två olika delmarknader; en marknad för standardiserade kontrakt "exchange- traded" och en för OTC-kontrakt (over the counter). Marknaden för standardiserade kontrakt består av terminer, optioner och svappar. Stand- ardiseringen avser det underliggande finansiella instrumentet och volymen

därav, lösenpris, löptid, leverans- samt betalningsvillkor. På OTC— marknaden handlas främst icke-standardiserade kontrakt såsom temriner (forwards och futures), svappar, optioner och forward rate agreements med räntetak, räntegolv och lån med både räntetak och räntegolv (cap, floor resp. collar) och svaptioner (option att få teckna en ränte- eller valutasvapp). Vid OTC-handeln kan instrumenten vara skräddarsydda för en parts särskilda behov och avse tillgångar som inte förekommer vid börshandeln. OTC-handeln omfattar således derivatinstrument med villkor som parterna i detalj kommit överens om men också instrument som i hög grad är standardiserade, t.ex. i enlighet med internationella standard- avtal.

Som framgår av diagram 6 har den utestående globala stocken i nomi- nellt värde för både standardiserade kontrakt och OTC-kontrakt avseende valutor och räntor ökat från 1 083 miljarder dollar år 1986 till 8 000 miljarder dollar år 1991. Den genomsnittliga dagliga omsättningen upp- skattas till 480 miljarder dollar under år 1992, vilket var större än om- sättningen på avistarnarknaden. Den amerikanska dollarn var den domi- nerande valutan på den internationella marknaden. Den utgjorde 83 % av de totala valutatransaktionema, medan den tyska D-marken var den dorni- nerande valutan på de flesta europeiska valutamarknadema med 50 % av den totala omsättningen. De främsta aktörerna på marknaden består av de stora internationellt verksamma bankerna och de kapitalstarka värde- pappersföretagen i USA, Japan, Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Schweiz.

Diagram 6 Utestående volymer på derivatmarknaden för valutor, räntor och aktieindex

_ _ 4500 — Ovar-llre-counrer ilrslrumenls _ 3500 _ "' 2500 _ E_t'c/ralrge-traded inslrrunenls _ i 500 L— " ' L" — * * —- ' 501") 1986 1987 1988 1989 1990 199| '

De svenska kreditinstitutens deltagande på derivatmarknader för egen eller för kunds räkning har ökat kraftigt under de senaste åren. Det är emellertid bara några fåtal aktörer som är verksamma på den internatio- nella derivatmarknaden. De viktigaste aktörerna är S-E-Banken och Han-

delsbanken med en utestående volym i nominellt värde på 2 326 miljarder kronor resp. 1 376 miljarder kronor vid slutet av år 1993. I relation till balansomslutningen uppgick bankernas engagemang till 511 % resp. 328 %. Den snabbt växande svappmarknaden utgör 42 % av derivat— marknaden. Därefter komrner handeln med valutaterminer.

Riskerna i den nya finansiella miljön

Utvecklingen av de finansiella marknaderna under de senaste åren i form av ökad diversifiering av finansiella instrument och tillkomst av andra- handsmarknader har lett till en högre effektivitet vad gäller finansiell interrnediering. Samtidigt innebär avregleringen av den finansiella mark- naden att aktörerna möter StÖI'I'C osäkerhet till följd av prisförändringar som styrs av utbud och efterfrågan på marknaden. Den snabba ökningen av en mängd nya finansiella instrument medför att marknadsaktöremas riskbedömning och riskhantering fått ökad betydelse för att kunna hålla riskerna inom rimliga gränser.

De risker som är förknippade med de instrument som existerar på deri- vatmarknaden såsom kreditrisker, marknadsrisker och likviditetsrisker kan vara svårare att beräkna än risker på avistarnarknaden främst bero- ende på att derivatinstrumentens komplexitet kan leda till en kombination av risker som är svårare att uppskatta.

Tillväxten av derivatmarknaden har bidragit till ökade samvariationer mellan den finansiella marknadens olika segment. Ett derivatinstrument är ofta sammansatt av ett antal underliggande finansiella instrument på avistarnarknaden. En räntesvapp är vanligen baserad på ett underliggande värdepapper med rörlig ränta och ett annat med fast ränta. Det före— kommer även räntesvappar som är denominerade i två skilda valutor. En störning på derivatmarknaden för svappar kan därför snabbt sprida sig och skapa störningar på avistamarknaden för räntor och valutor likaväl som en störning på avistarnarknaden kan sprida sig till derivatmarknaden.

Intemationaliseringen av de nationella finansiella marknaderna kan leda till ökade systemrisker i det internationella finansiella systemet. Fallisse- mang eller störningar i internationellt verksamma banker kan få vittgå- ende konsekvenser för andra institut i andra länder. Handeln med derivat- instrument är starkt intemationaliserad och dess tillväxt har ökat sam- variationer mellan de nationella finansiella marknaderna. Med anledning härav har under den senaste tiden samarbetet mellan ländernas tillsyns- myndigheter förstärkts i syfte att minska riskerna i det internationella finansiella systemet.

Det växande deltagandet på derivatmarknaden har samtidigt medfört att institutens åtaganden utanför balansräkningen ökat i omfattning. Som tidi- gare nämnts har de svenska bankernas åtaganden utanför balansräkningen ökat till mellan 300 och 500 % av balansomslutningen. Av den anled- ningen skärps kravet vad gäller redovisning av institutens åtaganden utanför balansräkningen i syfte att kunna göra en relativt säker bedöm- ning av riskerna i systemet.

Riskerna vid clearing och avveckling har ökat påtagligt i och med att volymerna vid handel på de finansiella marknaderna har ökat i omfattning och att handeln, som består av stora transaktionsbelopp, bedrivs i allt högre tempo. Detta har tillsammans med erfarenheterna från börsned- gången år 1987 gett de flesta OECD-ländema anledning att analysera och modernisera sina clearingsystem. I Sverige har Clearingutredningen i sitt betänkande Konto, clearing och avveckling (SOU 1993: 1 14) föreslagit ett antal åtgärder för att förbättra säkerhet och effektivitet vid clearing och avveckling på den svenska finansiella marknaden.

De finansiella institutens ökade utsatthet för ett komplex av olika risker har medfört ett växande behov av ett omfattande och diversifierat mått som kan reflektera institutens totala riskexponering. I dag existerar inter- nationella regler för att hantera kreditrisker, vilka definieras som risker i banker och andra kreditinstitut för att motparter inte kan fullfölja sina förpliktelser. Kapitaltäckningsregler för kreditrisker har utarbetats inom Baselkommittén för banktillsyn i vilken Sverige är medlem (se vidare av- snitt 6.2). Enligt dessa regler, som fått beteckningen Baselöverens- kommelsen ("Basle Accord"), skall banker ha en kapitalbas som uppgår till lägst 8 % av de riskvägda beloppen. I Sverige infördes kapitaltäck- ningskrav på 8 % för banker, andra kreditinstitut och värdepappersbolag med avseende på kreditrisker fullt ut vid årsskiftet 1992/93.

Ett sätt att stärka stabiliteten i det finansiella systemet är att ge de gällande kapitaltäckningsreglema ett mer täckande omfång. Kapitalkravet utvidgas från att täcka kreditrisker till att omfatta även marknadsrisker för institutens placeringar och åtaganden i och utanför balansräkningen. En marknadsrisk definieras som risken för förlust som kan drabba öppna marknadspositioner till följd av rörelser i marknadspriser, dvs. prisför- ändringar på ränte-, aktie- och valutamarknadema. För derivatinstrument är risken relaterad till prisförändringar på de underliggande instrumenten. Kapitalkraven för marknadsrisker syftar till att säkerställa att instituten har tillräckligt med eget kapital för att kunna skydda sig mot prisföränd— ringar på aktie-, ränte- och valutamarknadema.

Tillkomsten av kapitalkrav för marknadsrisker har i likhet med kapital— kravet för kreditrisker utvecklats genom ett nära samarbete mellan OECD-ländemas tillsynsmyndigheter. 1 dag existerar två internationella fora för sådant samarbete, nämligen inom G 10 (Basie Committee on Banking Supervision) och inom EU. Det förekormner ett nära samarbete mellan dessa organisationer exempelvis genom att ett flertal EU-länder är representerade i G 10. Vidare deltar EU—kommissionen i Baselkommit- tén som observatör. En viktig anledning till att kapitaltäckningsregler samordnas på internationell nivå är att större konkurrensneutralitet därvid uppnås mellan länderna. Enhetliga internationella regler för kapitalkrav gör det möjligt att jämföra institutens soliditet och därmed deras kon— kurrensstyrka oberoende av ländernas skilda jurisdiktioner.

För att möta de nya kapitaltäckningskraven kan det komma att krävas att instituten använder sig av avancerad teknik för att själva kunna mäta sin riskexponering samt rapportera exponeringen till tillsynsmyndigheter. Samtidigt medför detta att institutens interna kontroll av risker förbättras

betydligt, eftersom den nya tekniken ger instituten möjligheter att tillämpa avancerade beräkningsmetoder för riskhantering.

6.2. Nuvarande kapitaltäckningsregler

Nu gällande kapitaltäckningsregler bygger på dels ett av Baselkommittén år 1988 presenterat förslag (se vidare avsnitt 6.4) om gemensamma kapi- taltäckningsregler för internationellt verksamma banker, dels ett av Kredit- marknadskommittén samma år lämnat slutbetänkande angående förnyelse av kreditmarknaden, samt dels ett av den inom Finansdepartementet till- satta Kapitaltäckningsgruppen samma år presenterat förslag rörande refor- mering och internationell anpassning av kapitalkravet i svenska kredit- institut (prop. l989/90:43, bet. 1989/90:NU 15, rskr. 1989/90:103, SFS 1989: 1086-1095).

De av Baselkommittén år 1988 presenterade rekommendationema rör- ande kapitalbas och kapitalkrav, vilka skulle tillämpas fullt ut av alla länder inom gruppen vid utgången av år 1992, var avsedda att tjäna två syften. De skulle dels öka soliditeten hos internationellt verksamma banker och främja en sund utveckling av deras rörelse, dels kunna i sin helhet tillämpas av banker i olika länder och därigenom möjliggöra en konkurrens på lika villkor även mellan banker i olika länder. Reglerna innehöll minimikrav och tog sikte på att bestämma kapitalkravet i för- hållande till den kreditrisk som är förenad med placeringarna. Andra risker, t.ex. ränterisker och kursrisker för valutor och värdepapper, beaktades inte. Enligt Baselkommitténs regler skall placeringarna klassi- ficeras efter riskgrad och ges olika vikttal. Det sålunda beräknade sammanvägda värdet skall därefter ställas i relation till en på visst sätt beräknad kapitalbas. Basen skall därvid uppgå till lägst 8 % av de risk— vägda beloppen.

Vid införandet av kapitaltäckningsbestämrnelsema i svensk lagstiftning år 1990 betonades vikten av att dessa i största möjliga utsträckning ut- formades enhetligt för de olika institutskategoriema samt baserades på Baselkommitténs regler och de regler som föreslogs gälla inom EG. Även om det i ett snävt nationellt perspektiv kunde uppnås vissa fördelar med ett lägre kapitalkrav för verksamheter enbart inriktade på hemmarnarkna- den, ansågs det varken möjligt eller önskvärt att införa sådana regler (prop. 1989/90:43 s. 89 och 90). Det internationella perspektivet bedömdes vara avgörande. Reformen innebar totalt sett en skärpning av kapitalkravet, vilket anpassades till en internationellt accepterad lägsta nivå. I huvudsak enhetliga kapitaltäckningsregler infördes därför i de lagar som då reglerade banker, finansbolag, fondkommissionsbolag, kreditaktiebolag och hypoteksinstitut.

Banker

Nuvarande regler om kapitaltäckning i bankrörelselagen ersatte de tidi- gare gällande kapitaltäckningsbestämmelserna, vilka tillkommit i samband med 1968 års samordnade banklagstiftning. Dessa bestämmelser innebar att bankerna till skydd för insättarna skulle ha ett visst lägsta kapital i förhållande till den kreditrisk som är förenad med en banks tillgångar och åtaganden på kapitalmarknaden.

Reglerna om kapitaltäckning för banker finns i 2 kap. 9-11 55 bankrör- elselagen. Bankerna skall enligt 9 5 vid varje tidpunkt ha en kapitalbas som motsvarar 8 % av värdet av bankens placeringar (kapitalkrav). Kapi- taltäckningsreglema bygger generellt på en indelning av placeringarna i olika riskklasser, där högre risk kräver större kapitaltäckning. Kapitalkra- vet bestäms enligt 10 å i förhållande till bankens tillgångar samt sådana garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden som innebär en kreditrisk för banken (placeringar).

1 9 a & lämnas en beskrivning av kapitalbasens sammansättning och beräkning. Kapitalbasen skall uteslutande bestå av inbetalt kapital, upp— delat i primärt och supplementärt kapital.

Med primärt kapital, som skall utgöra minst hälften av kapitalbasen, menas eget kapital samt öppet redovisade reserver av högsta kvalitet som oavkortat kan tas i anspråk för att täcka en uppkommen förlust. Detta kapital utgörs av dels eget kapital i bankaktiebolag, reservfond och upp- skrivningsfond i sparbank samt, med undantag för förlagsinsatser, eget kapital i föreningsbanker, dels 70 % av vissa angivna värdereglerings- reserver och av skatteutjämningsreserven, dels reserver och kapitaltill- skott som efter särskilt medgivande i varje enskilt fall såsom likställt med primärt kapital får inräknas i kapitalbasen.

Med supplementärt kapital avses huvudsakligen upplånat kapital. Där- med avses dels nominellt värde av förlagsandelsbevis, förlagsbevis och andra skuldförbindelser med efterställd betalningsrätt, dels reserver och kapitaltillskott som efter särskilt medgivande i varje enskilt fall får inräknas i kapitalbasen.

Avräkning från kapitalbasen skall ske med det bokförda värdet av vad som tillskjutits som aktiekapital eller i annan form till finansiella företag som inte är dotterbolag under förutsättning att tillskottet överstiger 5 % av företagets egna kapital eller motsvarande. Detsamma gäller om sum- man av tillskott som är mindre än 5 % uppgår till mer än 10 % av bankens eget kapital resp. egna fonder (prop. 1989/90:43 s. 111 och 112).

Kapitalkravet bestäms i förhållande till den kreditrisk som är förenad med en banks placeringar (10 5). Placeringarna grupperas efter kreditrisk utifrån en stigande skala från ingen till hög kreditrisk med två mellansteg. Den första gruppen omfattar likvida medel, placeringar hos eller garante- rade av stater, svensk kommun, centralbanker och liknande organ. Den andra gruppen omfattar placeringar hos eller garanterade av svenska kreditinstitut m.m., utländska kommuner eller motsvarande, utländska banker och internationella utvecklingsbanker. Den tredje gruppen omfat-

tar placeringar med säkerhet i bostadsfastighet och den fjärde gruppen övriga placeringar. Vid beräkningen av kapitalkravet får undantas place— ringar utan kreditrisk, liksom fordringar inom en koncern och fordringar som har garanterats av ett företag inom koncernen. Placeringarna inom övriga grupper skall tas upp med 20, 50 resp. 100 % av sitt värde. Grupperingen innebär i praktiken krav på kapitaltäckning med 0, 1,6, 4 resp. 8 %.

Nu nämnda regler kompletteras av reglerna i 11 5 om konsoliderad kapitaltäckning, vilka skall tillämpas beträffande företag inom en och samma koncern.

Hypoteksinstituten

För hypoteksinstituten infördes kapitaltäckningsregler den 1 februari 1990 i 39 b-39 d 55 lagen (1968z576) om Konungariket Sveriges Stadshypo- tekskassa och om stadshypoteksföreningar (upphävd den 1 mars 1992 genom SFS 1992:701), 60 a-60 c 55 lagen (l970:65) om Sveriges all— männa hypoteksbank och om hypoteksföreningar samt 3 a-3 c 55 lagen (1980: 1097) om Svenska skeppshypotekskassan. Bestämmelserna har ut- formats efter mönster från motsvarande bestämmelser för övriga kredit- institut, med vissa avvikelser som uteslutande är motiverade med hänsyn till hypoteksinstitutens särskilda karaktär, t.ex. vad som skall utgöra primärt kapital.

Värdepappersbolag

I lagen om värdepappersrörelse, vilken den 1 augusti 1991 ersatte 1979 års fondkommissionslag, regleras företag som bedriver verksamhet på värdepappersmarknaden.

Regler om kapitaltäckning finns i 5 kap. lagen om värdepappersrörelse. Värdepappersbolag som har tillstånd att handla för egen räkning (1 kap. 3 ij 3) eller att medverka vid emission (1 kap. 3 & 5) eller som har Finansinspektionens medgivande att ta emot medel på konto skall ha 8 % kapitaltäckning-. Reglerna överensstämmer med dem som fanns intagna i fondkommissionslagen, vilka i sin tur infördes år 1990 samtidigt med motsvarande regler i bl.a. bankrörelselagen. Vad gäller innehållet i de kapitaltäckningsregler som gäller för värdepappersbolag kan hänvisas till den tidigare lämnade redogörelsen för innehållet i kapitaltäckningskraven för banker.

Värdepappersbolag och svenska bankinstitut begränsas med stöd av en bestämmelse i 4 kap. 4 5 lagen om värdepappersrörelse i sin rätt att för- värva och driva handel med finansiella instrument till vissa risknivåer relaterade till institutets kapitalbas. Även dessa placeringar kräver kapital- täckning. Närmare föreskrifter som anger vilka risknivåer som är tillåtna har utfärdats av Finansinspektionen i dess föreskrifter angående handel och tjänster på värdepappersmarknaden (FFFS 1992:1). Enligt dessa skall

ett värdepappersbolags eller svenskt bankinstituts innehav av finansiella instrument mätas såsom nettopositioner i förhållande till kapitalbasen. Därvid skall positioner i aktier och aktierelaterade instrument särskiljas från positioner i kreditmarknadsinstrument. Beträffande aktier och aktie- relaterade instrument föreskrivs positionsbegränsningar, ställda i relation till kapitalbasen, till mellan 25 och 125 %. I fråga om kreditmarknads- instrument får ett värdepappersbolag inneha instrument i sådan omfattning att den riskvägda nettopositionen aldrig är större än 15 gånger kapital- basen. Om synnerliga skäl föreligger får inspektionen medge innehav av såväl aktier och aktierelaterade instrument som kreditmarknadsinstrument i större omfattning än vad som nu angetts. Denna begränsningsregel gäller inte utländska företag med filial här i landet. Enligt motiv- uttalanden bör det ankomrna på tillsynsmyndigheten i företagets hemland att kontrollera att företagets innehav av finansiella instrument inte medför en oförsvarlig riskexponering (prop. 1990/91:142 s. 127). Frågan om dessa begränsningsregler behandlas vidare i avsnitt 6.5.

Kreditmarknadsbolag

Lagen om kreditmarknadsbolag trädde i kraft samtidigt med EES-avtalet, dvs. den 1 januari 1994 (prop. 1992/93:89, bet. 1992/93:NU9, rskr. 1992/93:109, SFS 1992:1610, 1993:1646). Lagen innehåller enhetliga regler för sådana kreditinstitut, vars verksamhet tidigare reglerades av lagen om kreditaktiebolag och lagen om finansbolag. De företag som om- fattas av den nya lagen benämns kreditmarknadsbolag. För dessa bolags verksamhet finns i lagen — utöver vissa rörelseregler såsom t.ex. be- stämmelser om aktieförvärv, enhandsengagemang och kreditjäv — även . bestämmelser om kapitaltäckning. Lagen tillkom bl.a. för att i en gemensam lag för kreditaktiebolag och finansbolag så långt som möjligt försöka samla de svenska regler som blev följden av införlivandet av ett antal EG-direktiv som reglerar kreditinstitut.

Kapitaltäckningsreglema i 4 kap. lagen om kreditmarknadsbolag mot- svarar de bestämmelser om kapitaltäckning som fanns i lagen om finans- bolag. Bestämmelsema överensstämmer med de tidigare redovisade kapitaltäckningsreglema för banker.

Hänvisningar till S6-2

6.3. Direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut

Den 15 mars 1993 antog EG:s råd direktivet 93/6/EEG om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut. I och med detta direktiv kompletteras tidigare antagna bestämmelser på tillsynsområdet för värde- pappersföretag och kreditinstitut, vilka syftar till att skapa säkerhet och stabilitet för handeln med finansiella tjänster. I direktivet föreskrivs dels bestämmelser om kapitalbas och startkapital för värdepappersföretag, dels gemensamma kapitaltäckningsregler för värdepappersföretag och kredit-

institut för diverse risker, dels mätning och rapportering av stora expo- neringar samt tillämpning av gruppbaserad tillsyn för finansiella grupper.

I direktivet finns föreskrifter om det minsta startkapital ett värdepap- persföretag skall ha för att få bedriva värdepappersverksarnhet. Dessa bestämmelser har behandlats i avsnitt 5.5.

Genom en bestämmelse i det nya kapitalkravsdirektivet görs de kapital- täckningsregler för kreditrisker som finns i direktivet om kapital- täckningsgrad för kreditinstitut (89/647/EEG) tillämpliga även på värde- pappersföretag. Detta innebär att kapitalkraven för kreditrisker blir en- hetliga för värdepappersföretag och kreditinstitut.

Enligt direktivet skall värdepappersföretag och kreditinstitut ha en kapitalbas för att — utöver kreditrisker kunna täcka de risker som existerar på de skilda finansiella marknaderna, dvs. marknadsrisker.

Kapitaltäckningsreglema för marknadsrisker omfattar bl.a. ränte- och aktiekursrisker samt avvecklings- och motpartsrisker som ett institut är utsatt för i sin verksamhet i handelslagret (trading book) samt valutakurs- risker för hela verksamheten.

Kapitaltäckningskravet skall omfatta institutens nettoposition i varje enskild valuta som ingår i den totala verksamheten inkl. åtaganden på derivatmarknader såSOm options-, termins— och svappmarknader.

Kapitalkraven omfattar även institutens placeringar och åtaganden i och utanför balansräkningen. Direktivet föreskriver metoder för beräkningen av kapitalkraven för derivatinstrument. Värderingen av dessa instrument skall baseras på det underliggande instrumentet till gällande marknadspri- ser på avistamarknaden. Vidare skall vid värderingen av institutens handelslager principen om marknadsvärdering (mark to market) tillämpas.

Genom bestämmelser i kapitalkravsdirektivet görs direktivet om över- vakning och kontroll av kreditinstituts stora exponeringar (92/ 121/EEG) tillämpligt även för värdepappersföretag. Kapitalkravsdirektivet innehåller också bestämmelser för beräkning av stora exponeringar som ingår i insti- tutens handelslager.

Genom bestämmelser i kapitalkravsdirektivet görs också reglerna i direktivet om gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut (92/30/EEG) tillämpliga för värdepappersföretag. Detta innebär att rapportering, bevakning samt beräkning av kapitalbasen och kapitalkraven skall ske även för en finansiell företagsgrupp. De föreslagna kapitaltäcknings- reglema för kredit- och marknadsrisker skall således beräknas även på gruppnivå. Detta medför att värdepappersföretag och kreditinstitut, som utgör en del av en grupp, är föremål för enhetliga regler vad gäller kapitalkrav.

Kapitalkravsdirektivet påbjuder ökat samarbete mellan tillsynsmyndig- heter i de olika medlemsländerna. Det innehåller bestämmelser om hur tillsynsansvaret skall fördelas mellan myndigheterna beträffande institut som erbjuder tjänster över nationella gränser. Det föreskriver vidare att utbyte av information och synpunkter mellan myndigheterna skall ske regelbundet för att tillförsäkra en effektiv tillsyn. Vid utbyte av in- formation skall tillsynsmyndighetema beakta bestämmelserna om sekre- tess i tidigare antagna rättsakter.

I direktivet har förutsatts att vissa ändringar av direktivets regler kommer att ske. Det har bl.a. föreskrivits att kommissionen för minister- rådet skall presentera ett förslag till kapitaltäckningsregler för handel med råvaror, råvaruderivat och andelar i fondföretag. Direktivet innehåller vidare en revideringsklausul. Kommissionen skall inom tre år lägga fram ett förslag till ministerrådet om en eventuell revidering av direktivet till följd av förändringar på de finansiella marknaderna.

Direktivet skall införlivas med nationell lagstiftning samtidigt som direktivet om investeringstjänster, vilket innebär att reglerna skall vara i kraft senast den 1 januari 1996.

Hänvisningar till S6-3

6.4. Baselkommitténs förslag

Baselkommittén är ett samarbetsorgan på bankområdet för centralbanker och andra tillsynsmyndigheter från G 10-ländema (Belgien, Frankrike, Italien, Japan, Kanada, Nederländerna, Schweiz, Storbritannien, Sverige, Tyskland och USA samt Luxemburg). Baselkommittén antog år 1988 de regler om kapitaltäckningskrav för internationellt verksamma banker som sedan blivit internationellt normerande och som också tagits in bl.a. i den svenska bankrörelselagen (se avsnitt 6.2). De nuvarande kapitaltäcknings— reglema tar sikte enbart på kreditrisker.

Baselkommittén har under år 1993 remitterat ett förslag om tillägg till kapitaltäckningsreglema för banker. Medlemsländemas synpunkter skulle vara kommittén tillhanda senast vid årsskiftet 1993/94. Förslagen, som sannolikt kommer att antas av centralbankschefema i G 10, är tänkta att träda i kraft tidigast år 1996.

Kommitténs förslag innebär i huvudsak att villkoren för nettning vid beräkning av kapitalkravet (utjämning av parternas förpliktelser att leverera finansiella instrument och/eller åtaganden att betala) preciseras,

- att kapitaltäckningskrav för risker på ränte- och aktiepositioner i handelslagret och valutapositioner i hela verksamheten införs, och

- att metoder införs för att mäta den totala ränterisken i en bank.

Nettning

Begreppet nettning (netting) används som beteckning för dels en nettout- räkning av ett instituts egna långa och korta positioner, dels för ut- jämning, mellan två eller flera parter enligt avtal, av förpliktelser att betala eller att leverera finansiella instrument (bilateral eller multilateral nettning). Den sistnämnda typen av nettning kan också kallas kontrakts- eller avtalsnettning. Bilateral nettning är ett slag av kvittning som om- fattar såväl betalningsförpliktelser som skyldigheter att leverera finansiella instrument. Baselkommitténs förslag berör bilateral och multilateral nett- ning, dvs. kvittning av motpartens förpliktelser.

Enligt 1988 års regler tillåts endast en form av nettning, nämligen bi- lateral nettning genom novation av svappar och liknande kontrakt i samma valuta och med samma avvecklingsdag. Baselkommittén föreslår nu att bilateral nettning i större utsträckning skall tillåtas i kapitaltäck- ningssarnmanhang och således att banker skall få ökade möjligheter till bilateral nettning av kreditrisker. I de fall bilateral nettning godkänns skall kapitalkravet beräknas efter det att parternas krav på varandra har utjämnats till nettopositioner. Eftersom kapitalkravet därmed minskar med- för möjligheten till bilateral nettning lägre kapitalkostnader. För att ett nettningsavtal skall godkännas ur kapitaltäckningssynpunkt krävs att av— talet är juridiskt hållbart. Det är tillsynsmyndigheten som avgör om nettningsarrangemangen är godtagbara. Vidare diskuteras i förslaget möjligheten att i framtiden godkänna även multilaterala nettnings- arrangemang.

I ett direktivförslag (COM(94)105) om ändring av direktivet om kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut (89/647/EEG) har föreslagits möj- lighet till riskreducering genom bilateral nettning i fråga om behandling av ränte- och valutakursrelaterade poster utanför balansräkningen.

Kapitalkmv för marknadsrisker

Enligt Baselkommitténs förslag kommer de nya kapitaltäckningskraven att vara sammansatta av minimikrav för:

— kreditrisker för lån, investeringar och motpartsåtaganden (motparts- risk),

— ränte- och aktierisker för bankens värdepappersportfölj som ingår i handelslagret, och

— valutakursrisker för hela verksamheten.

Beräkning av kapitalkravet för ränte- och aktierisker skall ske enligt en metod som innebär att kapitalkravet skall beräknas för dels de risker som är förknippade med enskilda instrument (specifik risk), dels den totala risken för hela marknaden (generell risk).

För beräkningen av kapitalkravet för valutakursrisker föreslår kommit- tén en två-stegs-metod. Först beräknas riskexponeringen för varje enskild valuta (inkl. positioner på derivatmarknader). Därefter beräknas risk- exponeringen för institutets valutaportfölj. Institutet har möjlighet att tillämpa en simuleringsmetod vid beräkning av riskexponering för valuta- portföljen.

De föreslagna åtgärderna kommer i viss utsträckning att ersätta de befintliga kapitalkraven för kreditrisker. Detta beror på att beräkningarna av kapitalkraven kommer att bli mer relaterade till de specifika risker som är förknippade med de olika finansiella instrumenten i stället för att enbart relatera beräkningarna till en generell riSk för placeringar. Sarn— tidigt skall kapitalkravet för ett finansiellt instrument beräknas oberoende av om institutet har en köp- eller en säljposition, medan enligt de befint— liga reglema kapitalkravet för kreditrisker beräknas enbart på placeringar.

1_ 15.-

Mätning av ränterisker

Baselkommittén föreslår som ovan angetts även metoder för att mäta och rapportera den totala ränterisken i en bank.

Vid beräkningen av kapitaltäckningskrav tas ingen hänsyn till den totala ränterisken i en bank. En sådan risk kan vara betydande och äventyra soli- diteten. När Baselkommitténs nuvarande regler togs fram år 1988 kunde man på grund av stora skiljaktigheter mellan medlemsländerna inte kräva kapitaltäckning för den totala ränterisken.

Kommittén vill nu inte gå längre än att föreslå gemensamma metoder för att mäta och rapportera den totala ränterisken. Kommittén anger att avsikten med gemensamma mätmetoder inte är att ställa krav på kapital— täckning utan att i god tid kunna identifiera extrema fall av "mismatch- ning" och att förbättra samordningen mellan medlemsländernas tillsyns- myndigheter. Detta kommer att göra bevakningen av de internationellt verksamma bankernas ränteriskexponering mer effektiv.

Skillnader mellan Baselkommitténs förslag och EG:s direktiv

Baselkommitténs förslag är i många delar identiskt med de regler som föreskrivs i EG:s direktiv om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut. En grundläggande skillnad är dock att Baselkommitténs förslag skall gälla endast internationellt verksamma banker. Det är emellertid fritt för medlemsländerna att utvidga tillämpningen av be- stämmelserna att omfatta även andra finansiellainstitut.

En annan viktig skillnad är att kapitalkraven enligt Baselkommitténs förslag inte skall gälla avvecklings- och motpartsrisker. De gällande kapitalkraven beträffande kreditrisker fångar emellertid upp motparts- och avvecklingsrisker till sitt fulla värde. EG:s direktiv ställer lägre kapital- krav avseende dessa risker eftersom kraven räknas enbart på prisskillna- den mellan det avtalade slutpriset och det gällande marknadsvärdet be- roende på den tid som förflutit efter avtalad avvecklingsdag. Vidare ställer direktivet lägre kapitalkrav vid emissioner eftersom kraven beräknas utifrån en stege i fallande skala beroende på de resterande beloppen.

Som nämnts ovan anges i EG:s direktiv att bestämrnelsema kan revide- ras inom tre år från direktivets införlivande med den inhemska lagstift- ningen på grundval av förändringar på de finansiella marknaderna och resultatet av det internationella samarbetet inom tillsynsområdet. Ambitionen är att de regler och bestämmelser som inom EG gäller på det finansiella området skall ligga i paritet med andra internationella överens- kommelser.

Hänvisningar till S6-4

  • Prop. 1994/95:50: Avsnitt 11, 6.2

6.5. Införlivandet av EES-reglema om kapitaltäckningskrav för marknadsrisker

Regeringens förslag: EES-reglema om kapitalkrav för marknadsrisker införlivas med den svenska lagstiftningen. De nya kapitaltäckningsreglema skall gälla för banker, kredit- marknadsbolag, Svenska skeppshypotekskassan och värdepappers- bolag.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte någon erinran mot förslaget eller tillstyrker detta med konstaterande att Sverige genom EES-avtalet och tilläggsavtalet har ett åtagande att införliva de aktuella EES-reglema med den svenska lagstiftningen. Riksbanken framhåller att införandet av kapitaltäckningsregler för marknadsrisker representerar ett viktigt steg i strävandena att reducera riskerna för instabilitet i det finansiella systemet. Riksbanken betonar samtidigt att kapitaltäcknings— regler endast kan ses som en länk i en kedja som i övrigt består av en effektiv tillsyn, adekvata rapporteringsrutiner och framför allt en effektiv riskhantering i kreditinstitut och värdepappersbolag. Allmänna pensions- fonden (första-trea'je fondstyrelserna) anser att införandet av dessa regler i svensk lagstiftning innebär en viktig konkurrensneutralitet mellan svenska och övriga länders värdepappersföretag. Svenska Bankföreningen betonar som en allmän princip för implementeringen av EES-reglema i svensk lagstiftning vikten av konkurrensneutralitet gentemot utlandet. Bankföreningen anser vidare att limitregeln i 4 kap. 4 5 lagen om värde- pappersrörelse bör slopas i samband med att kapitalkrav för marknads— risker i handelslagret nu införs. Svenska Bankkunders Riksförbund är i princip positivt till EG-anpassningen dels därför att konkurrensen däri— genom ökar bankkundemas säkerhet, dels därför att konkurrensen ökar när det blir enklare för utländska banker att etablera sig i Sverige.

Skälen för regeringens förslag: Som tidigare framgått innebär det tillägg till EES-avtalet som riksdagen beslutat om den 1 juni 1994 bl.a. att reglerna om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut enligt direktivet 93/6/EEG skall införlivas med den svenska-lagstift- ningen.

Kapitalkravsdirektivet föreskriver i artikel 4 att kreditinstitut och värdepappersföretag skall ha en kapitalbas som vid varje tidpunkt över- stiger eller motsvarar summan av de kapitaltäckningskrav som anges i direktivet för att täcka de marknadsrisker institutet är utsatt för samt sådana kreditrisker som regleras i direktivet 89/647/EEG om kapitaltäck- ningsgrad för kreditinstitut. Begreppet institut definieras i artikel 2.3 i kapitalkravsdirektivet som kreditinstitut och värdepappersföretag. Med kreditinstitut (artikel 2.1) avses alla institut som anges i första strecksat— sen i artikel 1 i direktivet om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (77/780/EEG)

"r:-ä.

och som är underkastade de krav som åläggs genom direktivet om kapital- täckningsgrad för kreditinstitut (89/647/EEG), dvs. alla institut vars verksamhet består i att ta emot återbetalbara medel från allmänheten, antingen genom insättningar eller i annan form, såsom fortlöpande utgiv- ning av obligationer och andra jämförbara värdepapper, samt att bevilja kredit för egen räkning. Definitionen har närmare behandlats i proposi- tionen om ändrad lagstiftning för banker och andra kreditinstitut med an- ledning av EES-avtalet m.m. (prop. 1992/93:89 s. 101 och 102). Defini- tionen träffar både banker och kreditmarknadsbolag, vilka finansierar sig på den allmänna marknaden. Även hypoteksinstituten faller in under definitionen. Detta har tidigare kommit till uttryck, exempelvis då lik- formiga kapitaltäckningsregler, grundade på EG:s direktiv 89/299/EEG om kapitalbasen i kreditinstitut och direktiv 89/647/EEG, infördes år 1990 (se avsnitt 6.2).

En särskild fråga är emellertid om hypoteksinstituten bör föras in under de nya kapitaltäckningsreglema avseende marknadsrisker. I Sverige finns tre slag av hypoteksinstitut, nämligen Konungariket Sveriges stadshypo— tekskassa, Sveriges allmänna hypoteksbank med landshypoteksföreningar samt Svenska skeppshypotekskassan. lnstitutens framtida organisation och verksamhet har under en längre tid varit föremål för utredning vilken för Stadshypoteks del resulterat i en ny organisation. Beträffande Lands- hypotek har beslutats en lag om ombildning av landshypoteksinstitutionen (prop. 1993/94:216, 1993/94:Nu27, rskr. 1993/94:446, SFS 1994:758).

Stadshypotek ombildades den 1 januari 1993 genom att institutets rörelse överfördes till ett för ändamålet bildat kreditaktiebolag, Stats- hypotek AB. Ombildningen gick till på det sättet att stadshypotekskassan och stadshypoteksföreningama fusionerades, varefter rörelsen fördes över till ett av kassan helägt aktiebolag (prop. 1991/92:119, bet. 1991/92:NU32, rskr. 1991/92:323, SFS 1992:701). Lagen(l968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföre— ningar upphävdes och ersattes av lagen (l992z701) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Bolaget inordnades därmed i den lagstift- ning som reglerar kreditaktiebolagens (numera kreditmarknadsbolagens) verksamhet. Kassan förvaltar efter ombildningen obligationsskulden och reverser utställda av Stadshypotek AB samt äger och förvaltar under en övergångsperiod samtliga aktier i Stadshypotek AB. Kassans aktieinnehav i bolaget skall, enligt vad som uttalats i propositionen om ombildningen av stadshypoteksorganisationen, avvecklas inom tio år (prop. 1991/92:1 19 s. 44).

Beträffande frågan om kapitaltäckning anfördes i propositionen (s. 44) följande.

"Ombildningen av stadshypoteksorganisationen är en unik företeelse och rör en säregen organisationsform. Speciella hänsyn måste därför tas för att projektet skall kunna förverkligas. Enligt gällande regler har kassan och föreningarna i kapitaltäckningshänseende behandlats som en enhet. Det har varit naturligt att som placeringar endast beakta sådana som har skett utanför organisationen. Den omständigheten att den före- slagna ombildningsmodellen kräver att kassan består under en över-

gångstid bör inte orsaka att den synen förändras. Hänsyn måste tas till att de generella reglema om kapitaltäckning inte lämpligen kan appli- ceras på kassan. Aven om kassan definitionsmässigt skulle kunna betecknas som ett kreditinstitut, innebär intressegemenskapen mellan bolaget och kassan samt den ombildade kassans mycket begränsade upp- gifter att ett kapitalkrav på kassan inte framstår som rimligt. Så länge kassan har det bestämmande inflytandet över bolaget saknar ett kapital- täckningskrav på kassan för övrigt betydelse eftersom interna place- ringar och tillskott undantas vid den konsoliderade kapitaltäckningen. Till detta kommer att den statliga garantin medför att obligations— innehavama i praktiken har ett skydd som överstiger det som enbart kapitaltäckningsreglema skulle ge. "

Mot bakgrund av vad som sålunda anfördes i lagstiftningsärendet i sam- band med ombildningen bör Stadshypotekskassan i sin ombildade form falla utanför den nu föreslagna kapitaltäckningsreformen. För det efter fusionen bildade kreditmarknadsbolaget Stadshypotek AB gäller kapital- täckningsreglema för sådana bolag.

Vad gäller Sveriges allmänna hypoteksbank och landshypoteksföre- ningama (landshypotek) kan följande noteras. Landshypoteksorganisa- tionen regleras av lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar. Riksdagen har beslutat om en om- bildning av Landshypotek per den 1 januari 1995. Ombildningen skall ske genom att landshypoteksföreningama ombildas till en av föreningarna bildad ekonomisk förening. Den ekonomiska föreningen tillskjuter sedan sin rörelse som apportegendom till ett av föreningen bildat aktiebolag (kreditmarknadsbolag) — Landshypotek AB mot att föreningen erhåller samtliga aktier i bolaget. Hypoteksbanken överlåter sin rörelse, utom obligationsskulden och övrig upplåning, till kreditmarknadsbolaget. Banken erhåller av bolaget reverser eller andra skuldförbindelser. Grundfonden är kvar i Hypoteksbanken. Fonden ställs till bankens för- fogande för ny upplåning i ytterligare två och ett halvt år. Hypoteks- banken skall avveckla den utestående obligationsstocken. Därefter skall banken likvideras. I fråga om Landshypoteks kapitaltäckning uttalas i motiven att ombildningen av landshypoteksorganisationen är en unik företeelse som rör en säregen organisationsform. Under den tid som Hypoteksbanken svarar för nyupplåning av de medel som behövs för ut- låning i kreditmarknadsbolagets rörelse är banken definitionsmässigt fortsatt att anse som ett kreditinstitut. I propositionen föreslås därför att Hypoteksbanken och kreditmarknadsbolaget skall ha gemensam kapital- täckning under de två och ett halvt år som Hypoteksbanken skall svara för Landshypotek AB:s kapitalförsörjning (prop. 1993/94:216 s. 38). Bestämmelserna i 10-13 55 i lagen (1994:759) om Sveriges allmänna hypoteksbank (jfr med 4 g" i lagen (1994:758) om ombildning av lands- hypoteksinstitutionen) reglerar kapitaltäckningen under den tid som Hypoteksbanken svarar för nyupplåning av de medel som behövs för utlåning i kreditmarknadsbolagets rörelse, dvs. framtill den 1 juli 1997. Det saknas anledning att ändra på denna specialreglering som skall gälla för Landshypotek AB och Hypoteksbanken för tiden fram till den 1 juli 1997. Detta innebär att Landshypotek AB först fr.o.m. den dagen

kommer att lyda under de nu föreslagna, allmänna reglerna om kapital- täckning.

Svenska skeppshypotekskassan regleras av lagen (1980:1097) om Svenska skeppshypotekskassan. I artikel 1.2 i direktivet om kapitaltäck- ningsgrad för kreditinstitut (89/647/EEG) anges att medlemsstaterna inte behöver tillämpa det direktivet på sådana kreditinstitut som är angivna i artikel 2.2 i direktiv 77/780/EEG. Genom ett tillägg i EES-avtalets bilaga IX till artikel 2.2 inkluderas Svenska skeppshypotekskassan i denna krets av kreditinstitut. Ett motsvarande tillägg finns intaget i Sveriges medlem- skapsfördrag med EU. Möjlighet finns således att undanta Skepps- hypotekskassan från kapitaltäckningsregler. Nuvarande kapitalkravsregler för kreditrisker omfattar emellertid Skeppshypotekskassan. Bestämmelser om kapitaltäckning för kreditrisker infördes år 1990 efter mönster från motsvarande bestämmelser för övriga kreditinstitut endast med de avvikelser som ansågs motiverade med hänsyn till Skeppshypoteks särskilda karaktär. Med hänsyn härtill bör de föreslagna kapital- täckningsreglema för marknadsrisker även gälla Skeppshypotekskassan.

Begreppet värdepappersföretag definieras i artikel 2.2 i kapitalkravs— direktivet — med vissa närmare angivna undantag — som sådana institut som definieras i artikel 1.2 i investeringstjänstedirektivet, dvs. sådana företag som yrkesmässigt tillhandahåller investeringstjänster (värdepap- perstjänster).

Den lagstiftning som således i första hand berörs av kapitalkravs- direktivet är den som reglerar banker och andra kreditinstitut samt värde- pappersbolag, dvs. bankrörelselagen, lagen om kreditmarknadsbolag samt lagen om värdepappersrörelse. Vidare berörs den särskilda lagstiftning som gäller för Svenska skeppshypotekskassan. Gällande kapitaltäcknings- regler för kreditrisker kommer härigenom att kompletteras med regler om kapitalkrav för marknadsrisker för samtliga kreditinstitut och värdepap- persbolag. De nya kapitaltäckningsreglema omfattar således alla typer av värdepappersbolag oavsett vilken verksamhet bolagets tillstånd avser.

För i Sverige etablerade utländska företagsfilialer bör inte krav upp- ställas på särskilt avskilt kapital. I fråga om kapitaltäckning kommer hemlandets lagstiftning att gälla för filialema. EG-direktivens krav på harmonisering av medlemsstaternas normer för kapitalbas och kapitaltäck- ning innebär att i huvudsak likalydande regler kommer att tillämpas inom hela EES.

Vid införlivandet av kapitalkravsdirektivet med svensk lagstiftning har ett antal faktorer beaktats i den mån direktivet gett utrymme för detta. Det är viktigt att slå vakt om konkurrensneutralitet vad gäller efterfrågan och utbud av olika slag av finansiella instrument. Kapitaltäckningsreg- lema är utformade efter instrumentens riskbenägenhet. Instrument för- knippade med en högre risk medför ett högre kapitaltäckningskrav. Med utgångspunkt i denna grundprincip kommer kapitaltäckningsreglema att vara enhetligt utformade vad gäller samma slag av finansiella instrument. En annan princip är att de svenska instituten inte skall missgynnas gente- mot EU-ländemas institut. Normalt bör inte högre krav än EG:s minimi- krav ställas på de svenska instituten, under förutsättning att riskerna på

den svenska marknaden inte bedöms avvika alltför mycket från de risker som har förutsatts vid antagandet av direktivet.

Beträffande lagen om värdepappersrörelse föranleder införandet av kapitalkravsdirektivets bestämmelser inledningsvis följ ande överväganden. I 4 kap. 4 & sägs att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen i föreskrifter skall ange risknivåer för värdepappers- bolags och svenska bankinstituts innehav av finansiella instrument (se även avsnitt 6.2). Bestämmelsen har betydelse främst för företag med till- stånd att bedriva handel för egen räkning (1 kap. 3 5 3) eller att med- verka vid emissioner m.m. (1 kap. 3 5 5). Endast företag med sådana till- stånd har nämligen möjlighet att i någon större omfattning förvärva finan- siella instrument och därmed utsätta sig för de risker som sådana place- ringar innebär.

I förarbetena till lagen om värdepappersrörelse övervägdes att behålla fondkommissionslagens (1979:748) bestämmelser om begränsning av han- delslagret (prop. 1990/91:142 s. 123-125). Det konstaterades att kapital— täckningsregler som beaktar kreditrisken i en placering är otillräckliga för att möta den risk som en placering i ett finansiellt instrument innebär, den s.k. kursrisken. Av flera, i propositionen redovisade, skäl föreslogs att fondkommissionslagens regler om handelslager skulle tas bort. I stället föreslogs ett limitsystem innebärande att ett värdepappersbolag vid för- värv av finansiella instrument måste hålla sig inom vissa föreskrivna risknivåer. Med ett limitsystem ansågs kravet på att beakta kursrisken med en placering ha uppfyllts på ett godtagbart sätt. Ett sådant system skulle också ligga i linje med de diskussioner om nya internationella kapitaltäckningsregler avseende kursrisker som då fördes i Baselkommit- tén och inom EG (prop. 1990/91:142 s. 126).

Med hänsyn till det förväntade innehållet i EG:s förslag till kapital— kravsdirektiv uttalades i motiven att det inte var lämpligt att då ändra gällande kapitaltäckningsregler, utan att en sådan ändring fick anstå till dess att ett färdigt EG-direktiv förelåg. Däremot borde i avvaktan på de nya EG—reglema de risker som kunde uppkomma med innehav av finan— siella instrument beaktas (prop. 1990/91:142 s. 129), vilket sålunda kom till uttryck genom limitregeln i 4 kap. 4 5 lagen om värdepappersrörelse.

I och med att kapitalkravsdirektivets bestämmelser nu införlivas med den svenska lagstiftningen kan ifrågasättas om det finns behov av att ha kvar limitregeln. Svenska Bankföreningen har invänt att limitregeln bör slopas i samband med att kapitalkrav för marknadsrisker i handelslagret införs. Mot bakgrund av bl.a. den osäkerhet som i nuläget kan sägas råda om effekterna av de här föreslagna kapitaltäckningsreglemas tillämpning bör emellertid denna regel fortsättningsvis gälla vid sidan av de nya reglerna om kapitalkrav för marknadsrisker. Frågan kan dock komma att omprövas vid ett senare tillfälle på grundval av vunna erfarenheter av de nya kapitaltäckningsreglema.

Hänvisningar till S6-5

6.6. Ny gemensam lag om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag

Regeringens förslag: Bestämmelser om kapitaltäckning för kredit- och marknadsrisker förs — tillsammans med nya regler om stora exponeringar och gruppbaserad redovisning samman i en ny lag, lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. Detta innebär att de regler om kapital- täckning som nu finns för banker, kreditmarknadsbolag, Svenska skeppshypotekskassan och värdepappersbolag i olika lagar tas bort ur dessa. Detsamma gäller de regler om enhandsengagemang som finns för banker, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Remissinstansema tillstyrker eller har inte någon erinran mot förslaget om en ny gemensam lag. Riksbanken finner lösningen med en gemensam lag rationell och ägnad att underlätta en effektiv tillämpning av reglerna. Några remissinstanser, däribland Hovrätten över Skåne och Blekinge, anser att lagtexten på grund av de många förekommande tekniska fackuttrycken är svårtillgänglig. OM Stockholm AB tillstyrker förslaget och anser att genom detta skapas enhetlighet och överblickbarhet avseende de ifrågavarande reglerna. Svenska Bankföreningen tillstyrker att de nya reglerna införs i en gemensam lag men förutsätter att Finansinspektionen före meddelandet av föreskrifter enligt bemyndigandet - liksom hittills i andra fall - inhämtar synpunkter från vederbörliga marknadsintressenter. Detta är enligt föreningen särskilt angeläget när lagens bestämmelser är mycket generellt utformade och en stor mängd detaljbestämmelser skall lämnas i föreskrifter.

Skälen för regeringens förslag: Som framgått av tidigare lämnad redo— görelse för gällande rätt (avsnitt 6.2) återfinns reglerna om kapital- täckning för kreditinstitut och värdepappersbolag i den särskilda lagstift- ning som reglerar resp. företags verksamhet. Så gott som likalydande kapitaltäckningsregler finns i 2 kap. 9-11 55 bankrörelselagen, 5 kap. lagen om värdepappersrörelse, 4 kap. lagen om kreditmarknadsbolag samt i de särskilda lagar som reglerar hypoteksinstituten. Vad gäller lagarna för hypoteksinstituten är det endast lagen om Svenska skepps- hypotekskassan som berörs av de nya kapitaltäckningsbestämmelsema (se avsnitt 6.5).

Av flera skäl är det nu lämpligt att föra samman samtliga regler om kapitaltäckning i en ny gemensam lag för de berörda företagen. Eftersom de nuvarande kapitaltäckningsreglema för kreditrisker är i stort sett identiska för de aktuella finansiella företagen och dessutom väl avgrän— sade i lagarna möter av lagtekniska skäl inte några hinder mot att samla dem i en enda lag. Ett annat skäl för en gemensam lagstiftning är att de

nya reglerna om kapitalkrav för marknadsrisker omfattar såväl kreditin- stituten som värdepappersbolagen.

I den nya lagen med kapitaltäckningsregler bör även tas med regler om stora exponeringar (se avsnitt 7) enligt direktivet om övervakning och kontroll av kreditinstituts stora exponeringar (92/121/EEG) samt regler om gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut (se avsnitt 8) enligt direktivet 92/30/EEG, särskilt som dessa regler genom bestämmelserna i kapital- kravsdirektivet görs tillämpliga även på värdepappersbolag. Detta innebär att nuvarande bestämmelser om enhandsengagemang i 2 kap. 16 & bank- rörelselagen, 3 kap. 7 5 lagen om värdepappersrörelse och 3 kap. 9 5 lagen om kreditmarknadsbolag ersätts av reglerna om stora exponeringar i den föreslagna kapitaltäckningslagen. Som framgår av avsnitt 7.3 skall emellertid Skeppshypotekskassan inte omfattas av de nya bestämmelserna om begränsningar av stora exponeringar. Vidare ersätts de nuvarande bestämmelserna om konsoliderat kapitalkrav i 2 kap. 11 & bankrörelse- lagen, 5 kap. 4 5 lagen om värdepappersrörelse och 4 kap. 4 5 lagen om kreditmarknadsbolag av reglerna om gruppbaserad redovisning i den nya lagen.

Hänvisningar till S6-6

6.7. Det samlade kapitaltäckningskravet för kreditinstitut och värdepappersbolag

Regeringens förslag: Kreditinstitut (dvs. banker, kredit— marknadsbolag och Svenska skeppshypotekskassan) och värde- pappersbolag skall vid varje tidpunkt ha en kapitalbas som täcker

l. kreditrisker i hela verksamheten exkl. handelslager och icke— likvida tillgångar som avräknats från kapitalbasen,

2. positionsrisker, dvs. ränte- och aktiekursrisker, avvecklings- och motpartsrisker samt s.k. andra risker, som är hänförliga till sådana placeringar och åtaganden som ingår i handelslagret, samt

3. valutakursrisker i hela verksamheten. Ett företag kan undantas från kravet på kapitaltäckning mot posi— tions-, avvecklings- och motpartsrisker, s.k. andra risker samt valutakursrisker i handelslagret om företagets handelslager är förhållandevis litet såväl beloppsmässigt som i förhållande till företagets totala verksamhet.

De företag som omfattas av undantaget skall i stället beräkna kapi- talkravet för sådana marknadsrisker som hänför sig till handelslagret enligt reglerna om kapitaltäckning för kreditrisker.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrar sig i denna del har ingen erinran mot förslaget. Finansinspektionen förordar vissa tekniska justeringar av lagtexten. Inspektionen framför vidare vissa synpunkter på

beräkningen av den gemensamma och slutliga kapitaltäckningsgraden. Inspektionen pekar också på viss inkonsistens i fråga om värdering av handelslagret i förhållande till ett företags totala balansomslutning. Dessa frågor behandlas i författningskommentaren till 2 kap. 1 5 resp. 2 kap. 4 5 i förslaget till lag om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. Allmänna pensionsfonden (första— tredje fondstyrelserna) påpekar att genomförandet av förslagen kommer att innebära en viss skärpning av kraven på kapitaltäckning i de finan- siella instituten. Även om denna typ av ökade kapitaltäckningskrav kan leda till ökade kostnader för företagen bör detta emellertid enligt fondens uppfattning kunna tolereras med tanke på de positiva effekter detta kan ha på stabiliteten i det finansiella systemet. Konkurrensverket anser att det finns skäl att understryka vikten av att svenska företag inte påförs kom- parativa kostnadsnackdelar vid införandet av direktivens nya bestämmel— ser, utan att företagen erhåller de möjligheter direktiven erbjuder till kostnadsreducerande åtgärder.

EES-avtalet: I artikel 4 i kapitalkravsdirektivet fastslås den grund- läggande principen om vilka kapitalkrav som skall läggas på kreditinstitut och värdepappersföretag. Där anges att sådana institut och företag fort- löpande skall ha en kapitalbas som motsvarar eller överstiger summan av kapitalkraven för positionsrisker (dvs. ränte- och aktiekursrisker), avvecklings- och motpartsrisker samt s.k. andra risker som ingår i handelslagret, valutakursrisker för hela verksamheten och för kreditrisker för hela verksamheten exkl. handelslager och icke likvida tillgångar som avräknats från kapitalbasen.

I samma artikel (punkten 6) anges att behörig myndighet i vissa fall får tillåta kreditinstitut och värdepappersföretag som har en låg omsättning med avseende på handelslagret att beräkna kapitalkraven för positions- risker, avvecklings- och motpartsrisker, s.k. andra risker samt valuta- kursrisker som hänför sig till handelslagret enligt kapitaltäckningsreglema för kreditrisker. Förutsättning för detta är att omsättningen av institutets eller företagets verksamhet i fråga om handelslagret normalt inte över— stiger 5 % av den totala balansomslutningen, att värdet av positionerna i handelslagret normalt inte överstiger 15 miljoner ecu samt att omsätt- ningen av verksamheten i fråga om handelslagret aldrig överstiger 6 % av den totala balansomslutningen och att värdet av positionerna i handels— lagret aldrig överstiger 20 miljoner ecu.

Vid beräkningen av den andel av verksamheten som belöper på han- delslagret i förhållande till hela verksamheten får behörig myndighet beakta antingen verksamhetens sammanlagda omfattning i och utanför balansräkningen, resultaträkningen eller kapitalbasen eller en kombination av dessa mått. När verksamhetens storlek bedöms i och utanför balans- räkningen värderas skuldinstrument till sitt marknadspris eller till värdet av huvudfordran, aktier till sitt marknadspris och derivatinstrument till det nominella värdet eller marknadsvärdet för det underliggande finan- siella instrumentet (artikel 4.7).

Om ett kreditinstitut eller värdepappersföretag skulle överskrida någon eller båda av de gränser som anges i artikel 4.6 (i) och (ii) mer än under

en kort period eller någon eller båda av de gränser som gäller enligt artikel 4.6 (iii) skall det åläggas att uppfylla kapitalkraven enligt kapital- kravsdirektivet i stället för de kapitaltäckningskrav för kreditrisker som följer av direktivet 89/647/EEG.

Skälen för regeringens förslag: De finansiella företagens ökade deltag- ande i växande, nya finansiella marknader har inneburit att företagen i sina dagliga verksamheter — utöver kreditrisker är utsatta för olika typer av marknadsrisker t.ex. på aktie—, ränte- och valutamarknadema. Därför har kapitalkravet inom EG utvidgats från att täcka kreditrisker till att omfatta även marknadsrisker. Kapitalkraven för marknadsrisker syftar till att säkerställa att företagen har tillräckligt med eget kapital för att kunna skydda sig mot prisförändringar på aktie-, ränte- och valutamark- nadema. För derivatinstrument är risken relaterad till prisförändringar på de underliggande finansiella instrumenten.

Enligt direktivet skall kapitalkravet räknas på företagets nettoposition. Detta medför större incitament för företagen att öka sin riskgardering (hedging). Riskgarderingen innebär att företaget intar positioner "i motsatt riktning" i syfte att motverka effekterna av prisförändringar.

I sin värdepappershandel utsätter sig företagen normalt för två typer av risker; generell och specifik risk. Den generella risken är förknippad med förändringar på hela marknaden. En förändring av exempelvis den ekono- miska politiken påverkar det allmänna ränteläget på marknaden. Detta kommer att direkt påverka de komponenter som ingår i företagets värde- pappersportfölj. Den specifika risken är relaterad till varje enskilt finansiellt instrument. En förändring av priset på ett enskilt räntebärande finansiellt instrument kan orsakas av marknadens ändrade bedömning av emittentens kreditvärdighet. Prisförändringen beträffande ett enskilt instrument behöver inte påverka ett företags samlade värdepappersport- följ, eftersom priset på ett annat instrument samtidigt kan ändras i en motsatt riktning.

Beräkningen av kapitalkrav för marknadsrisker såvitt gäller aktie— och räntemarknadema består av två komponenter. Först beräknas kapitalkra- vet för de generella riskerna. Sedan beräknas kapitalkravet för den speci- fika risk som är förknippad med varje enskilt finansiellt instrument som ingår i företagets portfölj.

Även vid beräkning av kapitalkraven för valutakursrisker skall en två- stegsmetod tillämpas. Först räknas kraven på nettopositionen för den risk som är förknippad med varje enskild valuta inkl. positioner för place- ringar i och utanför balansräkningen. Sedan räknas kraven för företagets totala position i samtliga valutor.

Kapitaltäckningsregler för positioner på värdepappers- och valutarnark- nadema medför ökade kostnader för företagen. För beräkning av posi- tionerna kan de komma att vara tvungna att installera nya system. Kost- naderna kan vara orimligt höga för de företag som har en låg omsättning med avseende på handelslagret. Samtidigt är de risker som uppstår med handelslagret hanterbara för företag vars handelslager är litet.

Det är viktigt att de svenska företagen inte blir föremål för hårdare krav än dem som gäller för övriga EES-länders finansiella institut och att

de därmed inte belastas med relativt sett högre kostnader. Detta är av väsentlig betydelse för att de svenska företagen skall kunna hävda sig på den internationella värdepappersmarknaden.

Av de skäl som nu anförts bör de möjligheter till undantag som i direk- tivet erbjuds från de förhållandevis stränga kapitaltäckningskraven för marknadsrisker utnyttjas. Detta innebär att företag med begränsad verk- samhet vad gäller värdepappershandel även fortsättningsvis bör kunna beräkna kapitalbasen enbart för täckande av kreditrisker.

6.8. Handelslagret

Regeringens förslag: Ett företags handelslager utgörs av sådana positioner i finansiella instrument som företaget tagit för att på kort sikt göra en vinst eller för att skydda andra positioner i han- delslagret. Till handelslagret skall också räknas sådana exponeringar som uppkommit till följd av oavslutade affärer i finansiella instrument eller inte fullgjorda leveranser av sådana instrument. I handelslagret ingår vidare företagets resultatförda men inte reglerade fordringar som är hänförliga till poster i handelslagret såsom fordringar på avgifter, provisioner, räntor och utdelningar.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser kommenterar inte förslaget eller lämnar det utan erinran. Några remissinstanser, däribland Hnansinspektionen framför vissa synpunkter på vad som skall ingå i begreppet handelslager. Dessa behandlas i författningskommentaren till 4 kap. 1 5 i den föreslagna lagen om kapitaltäckning och stora expo— neringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.

EES-avtalet: Artikel 2.6 i kapitalkravsdirektivet anger definitionen av begreppet handelslager (trading book). Enligt definitionen skall ett insti- tuts (kreditinstituts eller värdepappersföretags) handelslager bestå av följande.

- Egna innehav av finansiella instrument anskaffade i syfte att säljas vidare och/eller på kort sikt göra en vinst till följd av prisförändringar på marknaden. Innehav av finansiella instrument som härrör från förmedling av matchade affärer eller positioner som har tagits för att skydda andra positioner som ingår i handelslagret.

- Exponeringar som uppstår till följd av ej avvecklade affärer, ej full- gjorda leveranser och åtaganden beträffande OTC-derivat, repor, om- vända repor och vårdepapperslån. Direktivet ställer ett antal villkor för hur dessa exponeringar skall räknas in i handelslagret. De skall vara noterade till det dagliga marknadsvärdet. Lånesäkerheten skall justeras för att beakta väsentliga förändringar i värdet av de berörda finansiella instrumenten i enlighet med en regel som godtas av behöriga myndig-

heter. Avtalet eller affären skall innebära att institutets anspråk auto- matiskt och omedelbart skall avräknas mot motpartens anspråk, om denne inte fullgör sina förpliktelser. Som alternativ till ovannämnda villkor skall avtalen och affärerna ingås på en yrkesmässig basis samt gälla enligt sitt gängse och godtagbara innehåll och artificiella transaktioner uteslutas.

- Exponeringar i form av avgifter, provisioner, räntor, utdelningar och marginalsäkerheter på börsomsatta termins- och optionskontrakt som är direkt relaterade till de positioner som ingår i handelslagret.

Enskilda poster kan enligt direktivet föras in i eller utgå ur handelslag- ret i enlighet med objektiva förfaranden, som där så är lämpligt, skall omfatta redovisningsnormema i det berörda institutet. Ett sådant för- farande skall emellertid vara föremål för granskning av behöriga myndig- heter.

Skälen för regeringens förslag: Begreppet handelslager förekommer för närvarande inte i den svenska lagstiftningen. I Finansinspektionens föreskrifter om kreditinstituts årsredovisning och delårsrapportering (FFFS l993:29) anges emellertid på tillgångssidan vilka instrument som ingåri och vilka värderingsregler som gäller för en tradingportfölj. Enligt dessa föreskrifter skall en uppdelning av institutets innehav av räntebäran— de värdepapper ske i en investmentportfölj (långfristiga innehav) och en tradingportfölj (kortfristiga innehav). Båda portföljema skall omfatta obligationer, kapitalmarknadsreserver och andra räntebärande värdepap- per. För att ett värdepappersinnehav skall få föras till investmentport- följen fordras i princip att värdepapperet redan från början klassificerats som ett långsiktigt innehav. Vidare nämns i föreskrifterna på tillgångs- sidan termen handelslager som en delpost till balansposten "Aktier, an- delar m.m. (omsättningstillgångar)". I handelslagret ingår institutets kortsiktiga innehav av aktier som omsättningstillgångar. Värderingen av marknadsnoterade finansiella instrument skall ske enligt lägsta värdets princip för portföljen som helhet.

Handelslagret är av central betydelse för kapitalkravsdirektivet. Kapitalkravet för marknadsrisker, med undantag för valutakursrisker, hänför sig uteslutande till de positioner och åtaganden som ingår i handelslagret. Direktivets bestämmelser riskerar att urholkas om det råder tveksamhet om vilka poster som skall ingå i handelslagret. Detta skulle avsiktligt eller oavsiktligt kunna leda till att företagen varierar samman- sättningen av handelslagret i syfte att reducera kapitalkravet för mark- nadsrisker. Vidare kan Finansinspektionens möjligheter att effektivt kontrollera att kapitaltäckningsreglema efterlevs försvåras. Begreppet handelslager bör därför så långt det är möjligt definieras i lagen. Det är dock inte praktiskt att ge en fullständig definition eftersom begreppets innehåll kommer att vara beroende av de finansiella instrument som till- handahålls på marknaden. Utvecklingen på den finansiella marknaden sker snabbt och nya inStrument tillkommer fortlöpande. Det finns en risk att vissa nya finansiella instrument som bör ingå i handelslagret kan komma att falla utanför. Lagen bör därför av praktiska skäl innehålla endast de grundläggande principerna för vad som skall ingå i ett handels-

lager, medan det närmare innehållet bör preciseras i föreskrifter som regeringen eller Finansinspektionen meddelar.

Direktivet anger de kriterier som definierar begreppet handelslager. Ett viktigt kriterium är att handelslagret skall bestå av de positioner och åtaganden som företaget intar eller ingår för egen räkning. Detta innebär att det inte skall råda någon tveksamhet om vem som innehar positioner- na och därmed berörs av vinster och förluster.

Ett annat viktigt kriterium, som också skall vara uppfyllt, är att han- delslagret skall utgöras av innehav på kort sikt. Företaget köper eller säljer ett instrument i syfte att på kort sikt göra en vinst till följd av att priset på instrumentet ändras. Företagets agerande styrs av förväntningar om kortsiktiga förändringar av aktie-, ränte- och valutakurser.

En annan anledning till att företaget tar positioner på kort sikt på marknaden är att skydda andra positioner som ingår i handelslagret. Företaget kan kombinera finansiella instrument på ett sådant sätt att risknivån hålls inom rimliga gränser. Företaget kan exempelvis undvika valutakursrisken genom att företaget tecknar ett kontrakt på terminsmark- naden i motsatt riktning till sin valutaposition på avistarnarknaden. Den svenska finansiella derivatmarknaden har successivt utvecklats och erbjuder för närvarande ett stort urval av finansiella instrument som ger företagen möjlighet att kontrollera sina marknadsrisknivåer. Dessa instrument består av terminer, svappar och optioner i räntor, valutor, aktier, aktieindex och kombinationer av dessa.

Ett företag tar korta positioner på avista- och derivatmarknadema i avsikt att avveckla sina dagliga förmedlingsaffårer. Företaget behöver en egen portfölj för att smidigt kunna hantera kundernas affärer som består av avtal och transaktioner med varierande belopp. Verksamhetens art — förmedling av finansiella tjänster — medför med nödvändighet att före- taget regelbundet kommer att inneha finansiella instrument för an- vändning på kort sikt. Dessa positioner skall ingå som poster i företagets handelslager.

Företaget kan vidare tvingas att ta på sig exponeringar till följd av ej avvecklade affärer eller ej fullgjorda leveranser. Dessa exponeringar, som är av kortsiktig natur eftersom syftet är en snar avveckling, skall också räknas in i företagets handelslager. De regler som skall gälla för be- stämmandet av företagets positioner vid beräkningen av kapitalkravet för sådana avvecklings- och motpartsrisker (se avsnitt 6.9.5 och 6.9.6) skall användas även vid beräkningen av handelslagrets storlek. Detta innebär att de poster som utgör handelslagret skall nettas (se vidare avsnitt 6.9. 1) samt att värderingen av derivatinstrument skall ske till gällande priser på avistamarknaden. Närmare riktlinjer för nettnings- och värderingsför- farandet bör lämpligen meddelas av Finansinspektionen i föreskrifter.

Andra typer av exponeringar som skall räknas in i företagets handelsla- ger är företagets fordringar som är hänförliga till de poster som ingår i handelslagret såsom fordringar på avgifter, provisioner, räntor och utdelningar. Fråga är här om resultatförda men inte reglerade fordringar. Andra fordringar som anges i direktivet är marginalsäkerhet vid börs- omsatta derivatinstrument.

De kriterier, som angetts ovan, utgör en illustration av vilka typer av placeringar och åtaganden som bör ingå i begreppet handelslager. Rege- ringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen bör ges möjlighet att närmare bestämma vilka poster som skall ingå i handels- lagret.

6.9. Kapitalkrav för marknadsrisker

Hänvisningar till S6-9

  • Prop. 1994/95:50: Avsnitt 6.8

6.9.1. Nettning

Regeringens förslag: Vid beräkning av positioner får ett företag mot varandra räkna av (netta) egna positioner vars värde ökar vid ökning av instrumentets eller underliggande instruments värde (långa positioner) och övriga positioner (korta positioner) i finansiella in- strument, om instrumenten är av samma slag och utgivna av samma emittent eller, i fråga om derivatinstrument, om den underliggande tillgången utgörs av instrument som uppfyller dessa villkor.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Finansinspektionen hävdar att nettning i kapital- täckningssammanhang inte bör godtas i den föreslagna formen innebär- ande att en nettouträkning av ett instituts egna positioner får ske. Detta medför enligt inspektionen ett långtgående nettningsförfarande som kan inrymma en del olösta civilrättsliga aspekter. Inspektionen anser därför att en samordning bör eftersträvas mellan reglerna om nettning i ett civilrättsligt sammanhang och i kapitaltäckningssammanhang, dvs. nettning i kapitaltäckningssammanhang bör tillåtas i samma utsträckning som nettning godtas i en konkurssituation. Inspektionen anser vidare att lagtexten bör ge inspektionen möjlighet att kunna bestämma i vilken form som nettning i kapitaltäckningssarnmanhang får ske. Konkurrensverket anser att nettning och andra kostnadsreducerande möjligheter som de nya reglerna tillåter bör utnyttjas fullt ut för att inte svenska finansiella företag skall erhålla komparativa kostnadsnackdelar gentemot utländska företag. Svenska Bankföreningen anser att det i lagtexten klart bör anges att kapitalkravet för kreditrisker kan reduceras genom olika former av nettningsförfaranden. Dessa synpunkter behandlas i författnings- kommentaren till 3 kap. 1 5 i förslaget till lag om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. Bank— föreningen understryker vidare vikten av att de möjligheter till nettning av marknadsrisker som anges i kapitalkravsdirektivet blir tillgängliga även för svenska institut och att lagtexten medger alla former av nettning- möjligheter som följer av detta direktiv och även av överenskommelser i Basel. Svenska Fondhandlareföreningen anser att det klart bör framgå att clearing och därmed sammanhängande nettning har lagstiftarens stöd.

Övriga remissinstanser uttalar sig inte om förslaget i denna del. EES-avtalet: Kapitalkravsdirektivet (bilaga I) tillåter s.k. nettning vid beräkning av positioner. Med nettning menas i direktivet nettouträkning av institutets egna positioner.

Det bör påpekas att denna form av nettning skiljer sig från nettning enligt avtal. Detta är ett med kvittning likartat förfarande och såväl betalningsförpliktelser som leveransförpliktelser kan omfattas. Ett sådant förfarande är baserat på ett kontrakt eller avtal. Förfarandet innebär att de ursprungliga förpliktelsema ersätts av nettoförpliktelser mot varje motpart (bilateral nettning) eller mot ett antal motparter (multiateral nettning). Skilda nettningssystem och därtill knutna rättsverkningar samt fördelarna med väl fungerande sådana system har behandlats av Clearing— utredningen (SOU l993:14 s. 172-176 och 257-263).

För att anknyta till den terminologi som används i kapitalkravs- direktivet används i det följande begreppet nettning för sådan netto— uträkning av egna positioner som avses i direktivet och som alltså måste skiljas från bilateral och multilateral nettning.

Enligt direktivet skall instituten kunna netta sina egna långa och korta positioner i samma aktie, skuldinstrument, konvertibla värdepapper och i identiska finansiella terminer, optioner, teckningsoptioner och täckta teckningsoptioner som är noterade i samma valuta. Det innebär att mot- stående positioner i samma finansiella intrument får ta ut varandra - lång position mot kort position och tvärtom - varvid en nettoposition erhålls (punkterna 1-3 i bilaga I). Med länga positioner avses sådana positioner vars värde ökar när instrumentets eller det underliggande instrumentets värde ökar. Det motsatta gäller för korta positioner.

Nettning i derivatinstrument får tillåtas för att nettouträkna positioner i samma underliggande tillgång som derivatinstrumentet avser. Vid beräkning av nettopositioner i derivatinstrument skall positionerna räknas om till institutets rapportvaluta till rådande dagskurs innan de samman— räknas. I direktivet (punkterna 1-11 i bilaga I) lämnas anvisningar för beräkning av sådana positioner i särskilda finansiella instrument.

Ränteterminer, s.k. FRA:s (Forward rate agreements) och andra ter- minsåtaganden att köpa eller sälja räntebärande finansiella instrument skall, vid bestämmandet av kapitalkravet för ett sådant innehav eller åtagande, behandlas som en kombination av långa och korta positioner. Positioner i långa ränteterminer skall behandlas som en kombination av ett lån med förfallodag den dag terminen skall fullgöras och ett innehav av en tillgång vars förfallodag motsvarar den som gäller för det under- liggande instrumentet eller det innehav som svarar mot ifrågavarande termin. På motsvarande sätt skall en såld FRA behandlas som en lång position med en förfallodag som motsvarar avvecklingsdagen plus kon- traktets löptid och en kort position med en förfallodag som motsvarar avvecklingsdagen. Både lånet och innehavet av tillgången skall viktas med faktorn 0 vid beräkning av kapitalkravet för specifik risk för ränte— terrniner och FRA:s. Ett terminsåtagande att köpa eller sälja ett räntebä- rande finansiellt instrument skall behandlas som en kombination av lån med förfallodag på fullgörandedagen och en lång position i det räntebä-

rande instrumentet. Lånet skall viktas med faktorn 0 för beräkning av kapitalkravet avseende specifik risk och det räntebärande instrumentet med någon av faktorerna 0, 0,25, 1,00, 1,60 eller 8,00 % beroende på riskerna med emittenten och instrumentets återstående löptid enligt punkten 14 i bilagan. Behörig myndighet får tillåta att kapitalkravet för en termin som är föremål för handel vid en börs eller erkänd marknads- plats motsvarar den säkerhet som en börs kräver, om myndigheten är helt övertygad om att denna marginalsäkerhet ger ett riktigt mått på den risk som är förenad med terminen och att den metod som används för att beräkna marginalsäkerheten är likvärdig med den metod för beräkning med den som anges i bilagan.

Optioner på räntebärande finansiella instrument, aktier, aktieindex, utländska valutor och på svappar skall behandlas som om de vore posi— tioner som till värdet motsvarar värdet av det underliggande instrument som optionen hänför sig till, multiplicerat med optionens delta, dvs. optionsprisets känslighet för förändringar i priset på den underliggande egendomen. Den beräknade positionen får nettas mot en annan position i samma slag av underliggande instrument. Det använda deltavärdet skall vara beräknat av behörig myndighet om det inte finns att tillgå på börs. Det kan också beräknas av institutet under förutsättning att behörig myn- dighet är övertygad om att den beräkningsmetod institutet använder är rimlig.

Behörig myndighet får tillåta att kravet på säkerhet för standardiserade optioner som är föremål för handel vid en börs sätts lika med den margi— nalsäkerhet som en börs kräver om myndigheten är helt övertygad om att denna marginalsäkerhet ger ett riktigt mått på den risk som är förenad med optionen och att den metod som används för att beräkna marginalsä- kerheten är likvärdig med den metod för beräkning som anges i bilagan i direktivet för sådana optioner. Behörig myndighet får vidare medge att kravet för en köpt standardiserad option som är föremål för handel vid börs eller OTC-option skall vara detsamma som för det underliggande instrumentet under förutsättning att kravet inte överstiger optionens marknadsvärde. Kravet avseende en utfärdad OTC—option skall sättas i relation till det underliggande instrumentet. Teckningsoptioner och täckta teckningsoptioner (s.k. warrants) skall behandlas som optioner.

Svappar skall vid beräkning av kapitalkravet för ränterisker behandlas på samma sätt som instrument i balansräkningen. Detta innebär att en räntesvapp enligt vilken institutet erhåller en rörlig ränta och betalar en fast ränta behandlas som om den motsvarade en lång position i ett instru- ment med rörlig ränta med en löptid som motsvarar tiden fram till nästa gång räntan fastställs och en kort position i ett instrument med fast ränta med samma löptid som den som gäller för svappen.

Institut som marknadsvärderar och hanterar ränterisken på derivatin- strument på grundval av nutidsvärdet på framtida betalningar får efter tillstånd av behörig myndighet använda vissa känslighetsmetoder för att beräkna positionen.

Positioner i repor, omvända repor och värdepapperslån som ingår i institutets handelslager skall vara föremål för kapitalkrav för positions- risker.

Positioner i andelar utgivna av fondföretag (units of collective- investment undertakings) skall vara föremål för kapitalkrav för kreditris- ker fastställda i rådets direktiv om kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut (89/647/EEG).

Skälen för regeringens förslag: Införlivandet av kapitalkravsdirektivets föreskrifter om kapitaltäckning för marknadsrisker kommer att medföra att det sammanlagda kapitalkravet ökar för såväl kreditinstitut som för värdepappersbolag. Kapitalkravet avseende positionsrisker kommer så- ledes att medföra ökade kostnader för de svenska företagen. Ett grund— läggande skäl för att tillåta s.k. nettning är att hänsyn då kan tas vid beräkning av kapitalkravet till den reduktion av marknadsrisker som upp- kommer genom att ett företag har positioner i finansiella instrument sådana att värdet på en position ökar då värdet på en annan position minskar. De positioner som skall kapitaltäckas kan genom nettning tas upp till ett nettobelopp, vilket innebär att kapitalkravet kan beräknas på ett lägre belopp. Det är av konkurrensskäl viktigt att de svenska företagen ges denna möjlighet och blir föremål för samma villkor som kan förut- sättas bli gällande för EES-ländemas finansiella företag.

De möjligheter till nettning som direktivet ger bör av nu anförda skäl göras tillgängliga även för de svenska företag som kommer att omfattas av de nya kapitalkraven för marknadsrisker.

Som framgått innebär nettning enligt kapitalkravsdirektivet endast en nettouträkning av ett instituts egna långa och korta positioner i samma finansiella instrument, utan att institutets förpliktelser gentemot en annan part påverkas av detta. Den samordning mellan civilrättsliga regler och kapitaltäckningsregler som Finansinspektionen i sitt remissvar efterlyser torde därför inte ha avseende på det slag av nettning (utjämning av egna positioner) som föreskrivs i kapitalkravsdirektivet.

Hänvisningar till S6-9-1

  • Prop. 1994/95:50: Avsnitt 13.1

6.9.2. Ränterisker

Regeringens förslag: Kapitalbasen skall täcka generella och specifika positionsrisker för ränteanknutna finansiella instrument som ingår i ett företags handelslager.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Riksbanken och Svenska Bankföreningen framhåller att uppräkningen i den föreslagna kapitaltäckningslagen av kvalificerade instrument även bör uppta sådana räntebärande finansiella instrument som uppfyller vissa villkor avseende notering och likviditet för instrumentet och solvens för utgivaren. Finansinspektionen har ingen

erinran mot de modeller för beräkning av kapitalkravet som anges i direktivet men anser att lagen bör ge utrymme även för andra modeller och att inspektionen framöver kan få medge tillämpning av sådana modeller. Svenska Kommunförbundet framhåller vikten av att kommuner och bolag med kommunal borgen även fortsättningsvis tillhör gruppen emittenter som nollviktas vid beräkningen av kapitaltäckningskraven.

Övriga remissinstanser uttalar sig inte i frågan. EES-avtalet: Enligt direktivet (artikel 4 samt punkterna 13-30 i bi— laga 1) krävs kapitaltäckning för den ränterisk som ett institut (kredit- institut eller värdepappersföretag) är utsatt för i sitt handelslager genom innehav av räntebärande finansiella instrument och genom andra ränte- relaterade positioner. Instituten skall enligt direktivet gruppera sina nettopositioner nominerade i samma valuta och därefter beräkna kapital- kravet för varje särskilt finansiellt instrument. Nettopositionen för varje slag av instrument utgörs av överskottet av institutets långa (korta) posi- tion i förhållande till dess korta (långa) position. Kapitalkravet består av två komponenter; ett krav för den specifika och ett för den generella ränterisken.

Kapitalkravet för den specifika risken

Den specifika risken utgörs av risken för en prisförändring för instrumentet som beror på omständigheter hänförliga till den som har utfärdat instrumentet eller i fråga om derivatinstrument, den som utfärdat det underliggande instrumentet. Kapitalkravet för den specifika risken för enskilda räntebärande och ränterelaterade instrument på avista- och derivatmarknadema skall beräknas på institutets nettoposition nominerad i samma valuta. Beräkningsmetoden är baserad på återstående löptid och ett vikttal, uttryckt i procent, relaterat till emittentens kreditvärdighet. Direktivet skiljer mellan tre grupper av räntebärande instrument vid risk- viktningen:

- instrument som är undantagna från kapitalkravet såsom placeringar hos centralregeringar, centralbanker och liknande organ,

- kvalificerade instrument som skall ha ett vikttal motsvarande 0,25 %, 1,00 %, eller 1,60 % för återstående löptid upp till 6 månader, mellan 6 och upp till 24 månader, resp. över 24 månader samt

- övriga instrument för vilka vikttalet skall vara 8 %. Institutets viktade positioner skall, oavsett om de är långa eller korta, summeras för beräkning av kapitalkravet för den specifika risken. I beräkningen skall institutets egna skuldförbindelser inte räknas med.

Kapitalkravet för den generella risken Den generella risken utgörs av risken för en prisförändring som när det gäller ett omsatt räntebärande instrument eller räntederivat beror på ändrad räntenivå. För beräkning av kapitalkravet för den generella risken

anger direktivet två metoder; en löptidsbaserad metod (maturity based) och en durationsbaserad metod.

Enligt den löptidsbaserade metoden är grundprincipen för beräkning av kapitalkravet att alla positioner skall viktas med utgångspunkt i in- strumentets återstående löptid för instrument med fast ränta. Instrument med rörlig ränta viktas med hänsyn till återstående räntebindningstid. Vidare reduceras kapitalkravet för en viktad position som har en mot- stående viktad position i samma löptidsband. Kapitalkravet kan även reduceras för viktade positioner som faller i olika löptidsband. Storleken på reduktionen är beroende av om de motstående positionerna faller inom samma löptidsband samt typ av zon. Direktivet anger tre löptidszoner; upp till ett år, 1-4 år samt över 4 år.

Beräkningen av institutets positioner enligt den löptidsbaserade metoden skall ske enligt följande.

1. Institutet skall beräkna nettopositionema inom varje löptidsband. Beräkningen skall grundas på den återstående löptiden.

2. Institutet skall skilja mellan två typer av instrument; instrument med kupong som är lika med eller överstiger 3 % och instrument med kupong som understiger 3 %.

3. Nettopositionen för varje typ av instrument viktas med ett tal för resp. löptidsband.

4. Institutet summerar de viktade långa och korta positionerna inom varje löptidsband var för sig. De långa och korta positionerna inom varje band skall matchas mot varandra. Överskottet av de långa och korta pos- tionema inom varje band räknas som icke-matchade positioner. Sedan summeras den totala matchade nettopositionen för samtliga löptidsband inom varje zon.

5. Icke-matchade långa och korta positioner skall summeras för varje zon var för sig. Sedan matchas de korta och långa positionerna inom varje zon med varandra. 6. Beloppet av de icke-matchade positionerna som återstår i en zon skall summeras med motsvarade belopp i en annan zon. Summan av exempelvis icke-matchade positioner i zon 1 skall adderas med icke— matchade positioner i zon 2. Samma procedur skall gälla för zon 2 och 3.

7. De icke—matchade positioner som blir kvar i zon 1 efter matchningen med zon 2 skall adderas med de icke-matchade positioner som är kvar i zon 3.

8. Slutligen summeras de återstående positionerna för samtliga zoner. Institutets kapitalkrav för den generella risken skall beräknas som summan av: - 10 % av de totala matchade viktade positionerna inom samtliga löptidsband, — 40 % av de matchade viktade positionerna i zon 1, - 30 % av de matchade viktade positionerna i zon 2, - 30 % av de matchade viktade positionerna i zon 3, - 40 % av de matchade viktade positionerna mellan zon 1 och 2 och mellan zon 2 och 3,

- 150 % av de matchade viktade positionerna mellan zon 1 och 3, - 100 % av de återstående icke-matchade viktade positionerna.

Enligt direktivet ges medlemsländernas behöriga myndigheter möjlighet att tillåta instituten att räkna kapitalkravet för den generella risken enligt den durationsbaserade metoden i stället för den löptidsbaserade metoden under förutsättning att beräkningen görs genomgående.

Vid tillämpning av den durationsbaserade metoden skall institutet beräkna durationen för sitt innehav. Institutet skall utgå från marknads- värdet på varje instrument med fast räntesats och därefter beräkna dess avkastning (yield to maturity) fram till förfallodagen till gällande marknadspriser på avistarnarknaden. För ränterörliga instrument skall vid beräkningen av avkastningen antas att betalning skall ske vid den dag räntan ändras.

Vidare skall institutet räkna fram den modifierade durationen för varje finansiellt instrument, vilket motsvarar instrumentets duration diskonterat med den gällande räntan på avistarnarknaden. Därefter skall instrumenten grupperas i tre olika zoner på basis av det modifierade durationsvärdet.

Institutet skall räkna fram värdet av den viktade durationspositionen för varje finansiellt instrument inom varje zon genom att multiplicera instrumentets marknadspris med den modifierade durationen och ett vikt— tal som reflekterar en förväntad ränteförändring under den återstående löptiden. Därefter summeras de durationsviktade långa och korta posi- tionerna inom varje zon. De korta och långa positionerna skall matchas mot varandra inom varje zon. De återstående icke—matchade positionerna inom varje zon skall även matchas enligt den procedur som anges i den löptidsbaserade metoden.

Institutets kapitalkrav för den generella risken skall beräknas som summan av:

— 2 % av de matchade durationsviktade positionerna för varje zon, - 40 % av de matchade durationsviktade positionerna mellan zon 1 och 2 och mellan zon 2 och 3,

- 150 % av de matchade durationsviktade positionerna mellan zon 1 och 3,

- 100 % av de återstående icke-matchade durationsviktade positionerna.

Skälen för regeringens förslag: Kreditinstitut och värdepappersbolag är i sin dagliga verksamhet kontinuerligt exponerade för ränterisker. En förändring av det allmänna ränteläget påverkar värdet av räntebärande finansiella instrument på både avista— och derivatmarknadema. När exempelvis marknadsräntan stiger drabbas räntebärande finansiella instru- ment av prisfall. Detta kan medföra ökade kostnader för företagen efter- som ränteändringar inte omedelbart kan genomföras för företagens alla intäkts- och skuldräntor samtidigt på grund av olika långa räntebindnings- tider. Detta i sin tur kommer att påverka företagens intjäningsförrnåga och redovisade resultat. Räntebärande finansiella instruments priskänslig- het för ränteförändringar är också beroende av instrumentets återstående löptid; ju längre återstående löptid desto större är instrumentets pris— känslighet för ränteförändringar.

Kapitalkravet för ränterisker syftar till att säkerställa att företagen har betryggande eget kapital för att kunna absorbera eventuell förlust till följd av räntevariationer. Kapitalkravet skall täcka den risk som är förknippad med de enskilda instrument som ingår i ett företags portfölj samt den generella risk som finns på räntemarknaden. Kapitalkravet skall beräknas på ett företags positioner i handelslagret och skall för såväl den generella som specifika risken beräknas separat i varje valuta.

Vid beräkningen av kapitalkravet för den specifika risken skall enligt direktivet hänsyn tas till emittentens kreditvärdighet och instrumentets återstående löptid. Emittentens kreditvärdighet indelas i tre riskklasser där högre risk kräver större eget kapital. Fordringar på bl.a. stater, central- banker och kommuner är undantagna från kapitalkrav. Detta går tillbaka på bestämmelserna om nollvikt i artiklarna 6.1 a och 7 i direktiv 89/647/EEG om kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut och som i huvud- sak har införlivats i bl.a. 2 kap. 10 & bankrörelselagen.

Den andra gruppen, som omfattar kvalificerade instrument, skall ha ett kapitalkrav som motsvarar 0,25 %, 1,00 % resp. 1,60 % av placeringar- na beroende på om den återstående löptiden är upp till 6 månader, mellan 6 månader och två år resp. över två år.

För bedönmingen av kvalificerade instrument hänvisar direktivet till de placeringar som anges i artikel 6.1 b i direktivet 89/647/EEG om kapital- täckningsgrad för kreditinstitut. Denna grupp av placeringar, som tagits upp i 2 kap. 10 & första stycket B bankrörelselagen, omfattar exempelvis placeringar hos eller garanterade av Svenska kreditinstitut m.m., ut- ländska kommuner eller motsvarande, internationella utvecklingsbanker och fonder, utländska banker i de länder som är fullvärdiga medlemmar av Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) samt länder som åtagit sig vissa förpliktelser gentemot Internationella valutafonden (IMF). Detta innebär att de räntebärande finansiella instrument som emitteras av de institut och organ som omfattas av den ovannämnda gruppen skall betraktas som kvalificerade enligt kapital- kravsdirektivet.

Direktivet ger emellertid möjligheter att betrakta andra typer av ränte- bärande finansiella instrument som kvalificerade instrument. För detta krävs att instrumentet är noterat vid åtminstone en reglerad marknad i ett EU-land eller vid en börs i ett tredje land under förutsättning att de behöriga myndigheterna i den berörda medlemsstaten erkänt börsen. Det krävs vidare att det berörda företaget betraktar instrumenten som tillräck- ligt likvida och att instrumenten med hänsyn till emittentens kredit- värdighet motsvarar minst de tillgångar som avses i grupp B i bankrörel- selagen (se ovan). Vid sin bedömning av emittentemas kreditvärdighet kan de behöriga myndigheterna, om det är möjligt, använda sig av de kreditvärderingar, s.k. ratings, som fastställs av oberoende och in- ternationellt accepterade kreditvärderingsinstitut (t.ex. Moodys och Standard and Poors). Som framhållits av Riksbanken och Svenska Bank- föreningen bör av lagtexten framgå att dessa typer av instrument betrak- tas som kvalificerade instrument vid beräkning av kapitalkravet för den specifika risken.

Vid beräkningen av kapitalkravet för den generella risken skall enligt direktivet den löptidsbaserade metoden tillämpas. Direktivet ger emeller- tid, som redan nämnts, tillsynsmyndigheter möjlighet att tillåta företag, antingen generellt eller på individuell basis, att använda sig av den durationsbaserade metoden om den tillämpas genomgående. Båda meto- derna reflekterar den generella risk som existerar på räntemarknaden.

Den löptidsbaserade metoden kan sumrnariskt beskrivas enligt följande. Företagens räntebärande finansiella instrument grupperas efter den åter- stående löptiden och instrumentens kupongränta. Sedan viktas varje position med ett tal som är avsett att reflektera instrumentets priskänslig- het för ränteförändringar. Ju längre instrumentets återstående löptid är ju högre är dess vikttal. Det totala kapitalkravet för den generella risken blir enligt denna metod summan av en viss procentuell andel av företagens viktade instrument grupperade med avseende på viktning och matchning.

Den durationsbaserade metoden syftar till att mäta instrumentets priskänslighet för ränteförändringar över tiden. Durationen är ett vägt genomsnitt av instrumentets återstående löptid som erhålls genom att diskontera kassaflöden (cash payment) till nuvärde med resp. avistarän- tor. Instrumenten grupperas med utgångspunkt i återstående löptider och därefter viktas durationsvärdena med ett tal som reflekterar förväntade ränteförändringar för varje löptidszon. Kapitalkravet blir också här summan av en viss procentuell andel av företagens instrument grupperade efter viktning och matchning.

Det råder en viss skillnad mellan den löptidsbaserade och durations- baserade metoden. Fördelen med den förstnämnda är att den är enkel att införa och inte medför några väsentliga merkostnader för företagen i termer av installation av ny teknik för beräkningen. Modellens tillförlit- lighet vad gäller instrumentets priskänslighet kan emellertid vara mindre i en marknad där räntorna fluktuerar snabbt och kraftigt. Den durations- baserade metoden anger ett mera rättvisande mått för bestämmande av instrumentets priskänslighet för ränteförändringar. Denna teknik tillämpas av de flesta företagen vid hantering av ränteriskexponeringar för instrument med fast ränta. I företagens handelslager ingår emellertid även andra instrument såsom rånteOptioner, ränteterminer, räntesvappar etc. som är mer komplicerade än de fast förräntade instrumenten. Detta gör att tillämpningen av den durationsbaserade metoden är relativt komplice- rad och problematisk.

Ingen av de två metoderna för beräkning av den generella risken bör uteslutas. I en avreglerad finansiell marknad är det, som tidigare fram- hållits, viktigt att inte de svenska företagen i onödan belastas med högre kostnader än sina utländska konkurrenter. Vinsterna med att använda en avancerad mätmetod (durationsmetoden) måste därför vägas mot de större kostnader — bl.a. investeringar i ny teknik som en sådan metod medför för företagen.

Med hänvisning till det arbete som pågår inom Baselkommittén med utarbetandet av beräkningsmetoder för den generella risken avseende ränterelaterade finansiella instrument anser Finansinspektionen att lagen bör ge utrymme för användning av andra modeller än de föreslagna och

att inspektionen kan få medge tillämpning av sådana modeller. Mot bakgrund av att kapitalkravsdirektivet endast erbjuder två metoder för beräkning av kapitalkravet för den generella ränterisken saknas grund för att i dag tillåta institut att tillämpa även andra modeller. En sådan utvidgning av lagen får därför anstå till dess att det pågående inter- nationella utredningsarbetet slutförts och resulterat i att även andra modeller får användas än dem som nu tillåts i direktivet.

Hänvisningar till S6-9-2

6.9.3. Aktiekursrisker

Regeringens förslag: Kapitalbasen skall täcka generella och specifika positionsrisker för aktier och aktieanknutna finansiella instrument som ingår i ett företags handelslager. Kapitalkravet för den specifika risken skall motsvara4 % av företagets bruttoposition. Kapitalkravet för den generella risken skall motsvara 8 % av

företagets nettoposition.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Remissinstansema kommenterar inte förslaget eller lämnar det i huvudsak utan erinran.

EES-avtalet: Enligt direktivet (artikel 4 samt punkterna 31-38 i bl- laga I) krävs kapitaltäckning för de aktiekursrisker som ett institut (kredit- institut eller värdepappersföretag) är utsatt för i handelslagret på grund av intagna positioner i aktier och aktierelaterade finansiella instrument på avista- och derivatmarknadema.

Vid beräkningen av kapitalkravet skall alla långa positioner och alla korta positioner summeras var för sig. Dessa båda summor utgör till- sammans den s.k. bruttopositionen. Skillnaden mellan dessa båda summor utgör den s.k. nettopositionen. Kapitalkravet skall bestå av två kompo— nenter; ett kapitalkrav för den specifika risken och ett för den generella risken.

Kapitalkravet för den specifika risken skall motsvara 4 % av institutets bruttoposition, dvs. summan av långa och korta positioner. Direktivet ger medlemsländernas behöriga myndigheter möjlighet att medge att kapital- kravet avseende den specifika risken för aktieinnehav skall vara 2 % i stället för 4 % när fråga är om en väl diversifierad aktieportfölj. Sådant medgivande får ges bara om följande förutsättningar är uppfyllda.

- Aktierna får inte ha getts ut av en emittent som har emitterat ränte- bärande finansiella instrument, vilka för tillfället är föremål för kapital- krav på 8 %.

- Aktierna skall enligt en bedömning av behörig myndighet, byggd på objektiva grunder, anses ha en hög likviditet.

- Aktier utfärdade av ett och samma bolag får inte överstiga 5 % av den samlade aktieportföljen eller 10 % , om den totala summan av sådana individuella positioner inte överstiger 50 % av institutets portfölj.

Kapitalkravet för den generella risken skall motsvara 8 % av institutets nettoposition. Kravet skall gälla för positioner på avista- och derivat- marknaderna.

Positioner i aktieindexterminer (stock-index futures) skall behandlas som positioner i de underliggande instrumenten. Detta innebär att en behörig myndighet kan tillåta nettning av positioner i motsatt riktning för dessa instrument. Institut som har nettat positioner i aktier som ingår i en aktieindextermin skall ha kapitaltäckning för sådan förlustrisk som kan bli följden av att terminens värde inte följer prisutvecklingen på den underliggande aktien. Behörig myndighet kan kräva ett kapitalkrav på 8 % beträffande den generella risken för en aktieindexterrnin, som omsätts på börs och bedöms representera ett brett diversifierat index, räknat på det underliggande instrumentets värdet. Sådana aktieindex- terminer är undantagna från kapitalkravet för den specifika risken. Kapitalkravet för indexterminer skall inkluderas i beräkningen av insti- tutets sammanlagda nettopositioner för aktier. Aktieindextenniner som inte kan delas upp i underliggande instrument behandlas som en enskild aktie. Från den specifika risken i en sådan indexterrnin får bortses, om indexterminen omsätts på börs och enligt behörig myndighets bedömning representerar ett brett diversifierat index.

Skälen för regeringens förslag: Syftet med kapitalkrav för aktiekurs- risker är att säkerställa att företagen har tillräckligt med kapital för att täcka de förluster som kan uppstå till följd av aktiekursförändringar. Kravet skall gälla för företagets positioner på avistarnarknaden samt för instrument som handlas på derivatmarknader. Kapitalkravet gäller sådana positioner som ingår i företagets handelslager.

Kapitalkravet skall bestå av två delar; ett krav för den specifika risken och ett krav för den generella risken. Det totala kapitalkravet vid innehav av aktier och aktierelaterade finansiella instrument blir summan av dessa två delkrav. Beräkningen skall ske till gällande marknadspriser på avista- marknaden.

Kravet för den specifika risken syftar till att täcka de förluster som kan uppstå på grund av att kursen på en enskild aktie har ändrats till följd av faktorer som är specifikt relaterade till bolaget. Revideringen av förvänt- ningar om bolagets framtida vinster nedåt kan resultera i en negativ utveckling av bolagets aktiekurs.

Kapitalkravet för den specifika risken skall motsvara 4 % av företagets bruttoposition. Företaget summerar sitt innehav av långa nettopositioner och korta nettopositioner för aktierna i varje enskilt bolag. Summan utgör företagets bruttoposition.

Direktivet ger möjligheter för behörig myndighet att medge att kapital- kravet avseende den specifika risken skall vara 2 % i stället för 4 %. Det krävs emellertid att vissa strikta villkor är uppfyllda för att ett lägre kapitalkrav skall få tillåtas. Ett viktigt villkor är att aktierna skall ha getts ut av ett företag som inte har emitterat räntebärande papper för vilka gäller ett kapitalkrav på 8 % för ränterisker. Samtidigt skall aktien av den behöriga myndigheten bedömas ha en hög likviditet på marknaden (highly liquid). I direktivet specificeras inte vad som menas med en hög likvid-

itet. Det torde inte räcka med att aktien är noterad vid en börs eller någon annan marknadsplats. Snarare krävs att aktien har en dokumenterat hög omsättning. Ett tredje villkor som skall vara uppfyllt för att ett lägre kapitalkrav på 2 % skall få medges är att företagets position i varje enskild aktie normalt inte överstiger 5 % av företagets totala aktieport- följ. Sarnmanfattningsvis skall således tre villkor vara uppfyllda samtidigt för att det skall vara möjligt att utnyttja undantaget.

Syftet med kapitalkravet för den generella risken är att täcka de förluster som kan uppstå till följd av att prisnivån på hela aktiemarknaden ändras. En förändring av den allmänna prisnivån kan exempelvis vara en följd av en förändring av det allmänna ränteläget. Börsens generalindex sjunker normalt vid höjt ränteläge. En annan anledning till en allmän pris- förändring på aktiemarknaden är att man introducerar en ny skatt på aktier (eller reducerar existerande skatt), vilket medför att avkastningen på aktier relativt sett blir sämre (resp. bättre) än avkastningen på andra finansiella instrument.

Kapitalkravet för den generella risken skall motsvara 8 % av företagets nettoposition. Företaget skall summera korta nettopositioner och långa nettopositioner i varje enskilt instrument. Skillnaden mellan dessa två summor utgör företagets nettoposition.

Som tidigare beskrivits skall kapitalkrav gälla för positioner i aktier på avistarnarknaden och aktierelaterade finansiella instrument på derivatmark- naden, som ingår i instituts handelslager.

I direktivet föreskrivs att de företag som handlar med aktierelaterade finansiella instrument på derivatmarknaden skall se till att de har en kapitalbas som är tillräckligt stor för att kunna täcka sådana förluster som kan uppstå till följd av att värdet på derivatinstrumenten inte följer prisutvecklingen på den underliggande aktien. Derivatinstrument skall i princip behandlas som positioner i de underliggande aktierna. Detta inne- bär att bestämmelserna avseende kapitalkravet för derivatinstrument skall vara förenliga med de bestämmelser som gäller för de underliggande aktierna. Härav följer att på samma sätt som för aktier nettning bör kunna ske av derivatpositioner i motstående riktning.

Alternativt bör av praktiska skäl ett kapitalkrav som motsvarar 8 % tillämpas på brett diversifierade börsindexterrniner, räknat på det under- liggande instrumentets värde. Företagets positioner i aktieindexterminer skall inkluderas i beräkningen av företagets sammanlagda nettopositioner av aktier. I de fall där aktieindexterminer inte kan delas upp i under- liggande innehav skall de behandlas som enskilda aktier. Aktieindex- terminer skall inte vara föremål för kapitalkrav för den specifika risken om terminen omsätts på börs och bedöms representera ett brett diversifie- rat index.

Hänvisningar till S6-9-3

6.9.4. Garantigivning vid emissioner

Regeringens förslag: Vid garantigivning vid emissioner av fondpapper får kapitalkravet för de risker som är förknippade med sådana åtaganden beräknas enligt en särskild beräkningsmetod i stället för dem som gäller normalt vid beräkning av kapitalkravet för ränte- och aktiekursrisker. Denna alternativa metod medger reduk- tion för sådana positioner som tecknats eller garanterats av tredje man genom uttryckligt avtal och tar hänsyn till den tid som förflutit från emissionen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstansema berör inte förslaget i denna del. EES-avtalet: Direktivet (artikel 4 samt punkt 39 i bilaga I) tillåter institut (kreditinstitut eller värdepappersföretag) som garanterar emissio- ner av aktier och räntebärande finansiella instrument att, med behörig myndighets samtycke, använda en särskild metod för beräkning av kapital- krav beträffande innehav som är en följd av sådan verksamhet. Instituten ges möjligheter att dra av de positioner som tecknats eller garanterats av tredje man på grund av uttryckligt avtal. Därefter skall institutet minska nettopositionema med vissa reduktionsfaktorer; 100, 90, 75, 50, 25 eller 0 % beroende på om beräkningen görs på arbetsdag 0, första, andra till tredje, fjärde eller femte arbetsdagen eller på dag efter femte arbets- dagen. Med arbetsdag O menas i direktivet den arbetsdag på vilken institutet blir ovillkorligen bundet att motta en viss kvantitet värdepapper till ett bestämt pris. Slutligen skall institutet beräkna kapitalkravet med ledning av de sålunda reducerade, garanterade positionerna. Behörig myndighet skall se till att ett institut har tillräckligt kapital för att täcka sådan förlustrisk som det är utsatt för mellan tidpunkten för ursprungligt avtal fram till arbetsdag 1, dvs. dagen efter det att institutet blivit ovillkorligen bundet av sitt åtagande.

Skälen för regeringens förslag: Huvudprincipen för beräkning av kapitalkrav avseende garantigivningen vid emissioner av aktier och ränte- bärande finansiella instrument, dvs. fondpapper, skall vara identisk med den som gäller vid innehav av dessa instrument (se avsnitt 6.9.2 och 6.9.3). Direktivet erbjuder emellertid medlemsländerna möjlighet att tillämpa en alternativ metod för beräkning av kapitalkravet. Företagen kan med Finansinspektionens medgivande tillåtas att dra av de positioner som tecknats eller garanterats av tredje man på grund av uttryckligt avtal. Därefter skall företaget, på sätt som beskrivits ovan, minska netto- positionema med vissa reduktionsfaktorer baserade på hur många arbets- dagar som förflutit sedan institutet blivit bundet att motta fondpapper på grund av garantiåtagandet. Företaget skall beräkna kapitalkraven enligt 2 och 3 55 på grundval av de på detta sätt reducerade och garanterade positionerna. Användningen av denna metod medför ett lägre kapitalkrav för företagen eftersom kravet är relaterat till en reducerad position i

stället för hela den garanterade emissionssumman. För att reduktion skall tillåtas krävs emellertid ett uttryckligt avtal för de tecknade positionerna. De svenska finansiella företagen bör få rätt att använda den alternativa beräkningsmetod som direktivet erbjuder vid garantigivning av emissio- ner, under förutsättning att företagets garantiåtaganden inte äventyras.

Hänvisningar till S6-9-4

  • Prop. 1994/95:50: Avsnitt 13.1

6.9.5. Avvecklingsrisker

Regeringens förslag: Ett företag skall ha en kapitalbas som täcker sådana risker som det utsätts för på grund av att ingångna affärer i finansiella instrument som ingår i företagets handelslager inte fullföljts på avtalad avvecklingsdag. Kapitalkravet skall beräknas på grundval av dels skillnaden mellan avtalat pris för de finansiella in- strumenten och deras gällande marknadsvärde, dels den tid som förflutit från avtalad avvecklingsdag.

Efter medgivande av Finansinspektionen får kapitalkravet i stället beräknas med utgångspunkt i det avtalade priset och den tid som för- flutit från avtalad avvecklingsdag.

Kapitalkravet för avvecklingsrisker gäller inte återköpsavtal (repor och omvända repor) eller vårdepapperslån.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Finansinspektionen har vissa synpunkter på hur den närmare beräkningen av kapitalkravet för avvecklingsrisker bör ske. Dessa synpunkter behandlas i författningskommentaren till 4 kap. 5 5 i förslaget till lag om kapitaltäckning och stora exponeringar för kredit- institut och värdepappersbolag.

EES-avtalet: I direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut (artikel 4 och punkterna 1 och 2 i bilaga ll) anges hur bl.a. avvecklingsrisker skall beräknas och vilket kapital som skall krävas för att täcka sådana risker. Kapitalkravet avseende avvecklingsrisker gäller enbart sådana risker som har en koppling till finansiella instrument som ingår i ett instituts (kreditinstitut eller värdepappersföretag) handelslager. Bestämmelserna gäller uttryckligen inte sådana finansiella instrument som repor, omvända repor samt vårdepapperslån.

Utgångspunkt för beräkningen av kapitalkravet är dels den förlust, dvs. den negativa prisskillnad som institutet riskerar att drabbas av till följd av att en transaktion i ett finansiellt instrument inte avvecklas på överens- kommen avvecklingsdag, dels längden av den tidsperiod under vilken transaktionen inte avvecklats efter bestämd avvecklingsdag. Prisskillnaden skall frarnräknas som skillnaden mellan det överenskomna priset för det finansiella instrumentet i fråga och dess aktuella marknadsvärde, under förutsättning att prisskillnaden är negativ och affären således kan komma att innebära en förlust för institutet. Mot bakgrund av dessa förhållanden beräknas kapitalkravet genom att den sålunda framräknade prisskillnaden

multipliceras med en faktor på 8, 50, 75 eller 100 % beroende på den tid som förflutit efter bestämd avvecklingsdag för transaktionen i fråga (5— 15, 16-30, 31-45 och 46 dagar eller fler).

En alternativ metod för kapitalkravsberäkning, vilken kräver behörig myndighets samtycke, anges i direktivet och innebär att det överens- komna priset för varje oavslutad transaktion mellan 5:e och 45:e arbets- dagen efter förfallodagen multipliceras med 0,5, 4,0 eller 9,0 % beroen- de på den tid som förflutit efter förfallodagen. Efter 45:e dagen kan en— dast den först beskrivna beräkningsmetoden användas.

Skälen för regeringens förslag: Med avvecklingsrisk menas den risk som är förknippad med det förhållandet att en aktör vid avvecklingen inte kan fullfölja sina förpliktelser att betala eller leverera finansiella instrument vid den överenskomna tidpunkten. Direktivet uppställer krav på kapitaltäckning för sådana avvecklingsrisker som ett kreditinstitut eller värdepappersbolag utsätts för till följd av att en affär i ett finansiellt instrument — med uttryckligt undantag för repor, omvända repor och värdepapperslån inte avvecklats vid rätt tidpunkt. Kapitalkravet för sådana avvecklingsrisker skall enligt direktivet beräknas enligt vissa procentsatser efter en stigande skala beroende på hur lång tid som har förflutit efter avtalad leveransdag. Detta innebär att kapitalkravet ökar ju längre tid som förflutit.

Att även det sista ledet vid handel på värdepappersmarknaden — clea- ring och avveckling — fungerar väl får anses utgöra en viktig förutsätt- ning för värdepappersmarknadens likviditet och säkerhet. Det är i detta led som de mest betydande riskerna vid handel på värdepappersmarkna- den förekommer. Därtill kommer det faktum att fallissemang eller stör- ningar på en marknad snabbt kan sprida sig till andra marknader och där- med få vittgående konsekvenser för många aktörer. Eventuella risker måste hanteras så att något hot mot det finansiella systemet inte upp- kommer.

Det är av väsentligt intresse att avvecklingsverksamhet inte innehåller oacceptabla risker för deltagarna, värdepappersmarknaden och hela det finansiella systemet. Ett sätt att tillgodose detta skyddsintresse är att sådan verksamhet innehåller rutiner och säkerhetsåtgärder för hantering av eventuella problem och risker. Ett annat sätt är att kräva att företagen har ett visst eget kapital som är betryggande i förhållande till sådana placeringar och åtaganden som innebär en avvecklingsrisk för företaget. Kapitalkravsdirektivets bestämmelser om kapitalkrav för avvecklings- risker tillgodoser detta särskilda skyddsintresse. Syftet med kapitalkrav för avvecklingsrisker är således att försäkra sig om att ett företag, till skydd för insättare och uppdragsgivare, har tillräckligt med eget kapital för att företagets soliditet inte äventyras till följd av de risker som är förknippade med dess åtaganden på värdepappersmarknaden. Genom att införa dessa bestämmelser i svensk lagstiftning anpassas kapitalkravet för kreditinstitut och värdepappersbolag till en internationellt godtagbar miniminivå i dessa avseenden.

Direktivet anvisar två alternativa beräkningsmetoder, varav en får tillämpas efter en diskretionär prövning av tillsynsmyndigheten. Båda

metoderna bör i lagen anges som möjliga alternativ. I-Iur metoderna är utformade framgår av den ovan lämnade beskrivningen av de aktuella bestämmelserna i direktivet. Utgångspunkt för beräkningen i den ena metoden är den prisförlust som företaget riskerar på grund av att affären inte avvecklats på överenskommen avvecklingsdag. Prisförlusten utgör skillnaden mellan överenskommet pris för de finansiella instrumenten och deras gällande marknadsvärde vid tidpunkten för beräkning av kapital- kravet. Kapitalkravet ökar ju längre tid som förflutit efter överens- kommen leveransdag. Enligt den andra metod som direktivet anvisar, får kapitalkravet i stället beräknas på det överenskomna priset. Den metoden bör få tillämpas efter medgivande av Finansinspektionen.

Hänvisningar till S6-9-5

  • Prop. 1994/95:50: Avsnitt 13.1, 6.8

6.9.6. Motpartsrisker

Regeringens förslag: Ett företag skall, för att täcka motpartsrisker, som huvudregel ha en kapitalbas som sedan hänsyn tagits till det riskvikttal som gäller för motparten motsvarar 8 % av värdet av dels finansiella instrument i handelslagret som företaget betalat men inte erhållit från motparten, dels likviden för sådana finansiella inst-

rument som företaget levererat men inte erhållit betalning för av motparten.

För återköpsavtal (repor och omvända repor), värdepappersiån och s.k. OTC-derivat beräknas kapitalkravet för motpartsrisker i enlighet med vad regeringen föreskriver.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstansema lämnar förslaget i stort sett utan erinran. EES-avtalet: Direktivet föreskriver (artikel 4 och punkterna 3-5 i bi- laga 11) att ett institut (kreditinstitut eller värdepappersföretag) skall vara skyldigt att reservera kapital för motpartsrisker i samband med att betal- ning för eller leverans av finansiella instrument i handelslagret skett innan dessa erhållits resp. likvid lämnats för dem. Kapitaltäckning fordras även för sådan motpartsrisk som uppstår vid gränsöverskridande handel då en eller flera dagar förflutit sedan institutet betalat för eller levererat värde- papper. Kapitalkravet motsvarar 8 % av värdet av de finansiella instru- menten eller likviden sedan hänsyn tagits till de särskilda riskvikttal som gäller för den aktuella motparten i enlighet med direktivet 89/647/EEG om kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut.

För repor och utlåning av finansiella instrument som grundas på instru- ment som ingår i ett företags handelslager, skall kapitalkravet för att täcka motpartsrisker utgöras av 8 % av den positiva skillnad som fram- räknas mellan marknadsvärdet på instrumenten och det lånade beloppet resp. marknadsvärdet på den erhållna säkerheten. Vad gäller omvända repor och lån av finansiella instrument skall institutet beräkna skillnaden

mellan det belopp som institutet lånat ut eller säkerhetens marknadsvärde och marknadsvärdet av de instrument som institutet har mottagit, om denna skillnad är positiv. Skillnaden skall i båda fallen multipliceras med det riskvikttal som är tillämpligt för ifrågavarande motpart.

Särskilda beräkningsmetoder gäller även för OTC-derivat som ingår i handelslagret. För att beräkna kapitalkravet för sådana instrument skall instituten tillämpa bilaga 2 i direktivet om kapitaltäckningsgrad för kredit- institut (89/647/EEG) i fråga om ränte- och valutaderivat. Köpta OTC- aktieoptioner och täckta teckningsoptioner skall behandlas på samma sätt som valutaderivat enligt bilaga 2 i direktiv 89/647/EEG. De riskvikttal som skall gälla för berörda motparter bestäms i enlighet med artikel 2.9 i kapitalkravsdirektivet.

Skälen för regeringens förslag: Med motpartsrisk förstås sådana risker som består i att motparten i en affär kan tänkas misslyckas med sina åtaganden att betala eller leverera. En part i en värdepappersaffår riskerar att förlora de finansiella instrument eller den betalning som har överförts till motparten om denne kommer på obestånd och inte kan fullfölja sina åtaganden. Denna risk är ett resultat av att leverans och betalning av finansiella instrument inte alltid är synkroniserade, dvs. sker samtidigt. En sådan risk kan i värsta fall medföra så stora kreditförluster att risk för det finansiella systemets stabilitet uppkommer (systemrisk). Ett system där överföringar av likvider och finansiella instrument sker samtidigt och båda överföringarna är oåterkallerliga och slutliga är givetvis det säkraste sättet att undvika att förluster på grund av motpartsrisker uppkommer. Om leverans och betalning inte är synkroniserade kan motpartsriskema begränsas genom val av motpart.

Den ökade medvetenheten om motpartsriskema har medfört att det nu- mera är vanligt att aktörerna på de finansiella marknaderna noga och kontinuerligt bedömer en motparts förmåga att kunna fullfölja sina leverans- eller likvidåtaganden. Många aktörer är emellertid aktiva på flera marknader, vilket kan försvåra bedömningen av deras positioner och exponeringar. Sådana bedömningar kompliceras också av att nya aktörer etablerar sig och att nya affärsstrategier och instrument introduceras.

Clearingutredningen har i sitt betänkande Konto, clearing och avveck- ling (SOU l993:114) föreslagit att det bör ställas krav på att de in- blandade aktörerna, för att hantera och begränsa riskerna vid clearing och avveckling på värdepappersmarknaden, skall ha väl genomtänkta och dokumenterade riskhanteringssystem. Ett sådant system skall förebygga risker som kan uppstå om någon av aktörerna i ett clearing- och avveck- lingssystem saknar tillräckliga resurser för att kunna infria sina åtaganden att leverera eller betala. Av särskild vikt är att riskhanteringssystemet medger en kontinuerlig övervakning av aktörernas positioner och exponeringar och att ett snabbt åtgärdande av uppkommande finansiella och operationella problem kan ske med hjälp av riskhanteringssystemet (SOU 1993:114 5. 164).

Utöver ett sådant system fordras emellertid att företagen har kapital- täckning för sådana risker. Kapitalkravet utgör enligt direktivets be- stämmelser 8 % av värdet av de finansiella instrument i handelslagret

eller kontanta medel företaget har att fordra sedan värdet multiplicerats med det riskvikttal som är tillämpligt för motparten i transaktionen. Graden av kapitaltäckning varierar med hänsyn till vem som är motpart.

Kapitalkravet för motpartsrisker förknippade med transaktioner i repor, omvända repor och värdepapperslån skall motsvara 8 % av det belopp som framräknats enligt särskilda i direktivet beskrivna beräkningsmetoder sedan hänsyn tagits till det riskvikttal som är tillämpligt för ifrågavarande motpart. Särskilda beräkningsmetoder skall tillämpas även i fråga om OTC-derivat, varvid dessa behandlas enligt bestämmelsema i bilaga 2 i direktivet om kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut (89/647/EEG). I denna bilaga anvisas under förutsättning av behörig myndighets sam- tycke — alternativa metoder för att beräkna risker som är förenade med transaktioner i ränte- och valutakursrelaterade poster utanför balans- räkningen (marknadsvärderingsmetoden och "ursprungligt åtagande"- metoden). De riskvikttal som skall gälla för de berörda motpartema skall bestämmas i enlighet med artikel 2.9 i kapitalkravsdirektivet, vilket innebär att bl.a. värdepappersföretag, börser och clearingorganisationer kan åsättas samma riskvikttal som kreditinstitut (20 %).

Hänvisningar till S6-9-6

  • Prop. 1994/95:50: Avsnitt 6.8

6.9.7. Andra risker

Regeringens förslag: Ett företag skall ha kapitaltäckning för risker som företaget utsätts för genom exponeringari resultatförda men inte reglerade fordringar såsom avgifter, provisioner, räntor och utdel- ningar, under förutsättning att fordringarna är att hänföra till poster som ingår i handelslagret och inte omfattas av kapitalkraven för positionsrisker, avvecklings- och motpartsrisker eller räknats av från den utvidgade kapitalbasen. Kapitalkravet för sådana exponeringar skall beräknas enligt bestämmelserna om kapitalkrav för kreditrisker.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstansema behandlar inte förslaget i denna del. EES-avtalet: Kapitalkravsdirektivet föreskriver i artikel 4 och punkt 6 i bilaga II att kapitalkravet i direktivet om kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut (89/647/EEG) skall gälla för sådana risker i form av av- gifter, provision, ränta, utdelning och marginalsäkerhet på börsomsatta termins- och optionskontrakt som är hänförliga till poster i handelslagret men som varken omfattas av bilaga I eller II eller som räknats av från kapitalbasen enligt artikel 2.d i bilaga V i kapitalkravsdirektivet. De risk- vikttal som skall tillämpas för de berörda motpartema bestäms i enlighet med artikel 2.9 i kapitalkravsdirektivet. t

Skälen för regeringens förslag: Direktivet föreskriver kapitalkrav för övriga risker som kan uppkomma i samband med kreditinstituts och värdepappersbolags exponeringar i fordringar som är hänförliga till poster

i företagets handelslager men som inte regleras av någon annan kapital- täckningsbestämmelse i direktivet. Kapitalkravet för sådana risker skall således beräknas enligt de principer som gäller för beräkning av kapi- talkrav för kreditrisker under förutsättning att dessa poster inte omfattas av kapitalkravet för positionsrisker eller avvecklings- och motpartsrisker. Vidare gäller att sådana exponeringar inte får ha räknats av från den utvidgade kapitalbasen (se vidare avsnitt 6.10.1). Riskerna är knutna till resultatförda men inte reglerade fordringar i form av avgifter, ränteintäk- ter, provisioner, utdelningar och marginalsäkerheter vid derivathandel. Kapitalkravet skall beräknas enligt direktivet om kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut (89/ 647/ EEG), vilket föreskriver en kapitaltäckningsgrad på minst 8 %. De riskvikttal som skall tillämpas följer av definitionen av riskviktning i artikel 2.9 i kapitalkravsdirektivet. Detta innebär att indelningen av gäldenärer även skall uppta värdepappersföretag, erkända värdepappersföretag i ett land utanför EES, börser och clearing- organisationer.

Hänvisningar till S6-9-7

6.9.8. Valutakursrisker

Regeringens förslag: Ett företag skall som huvudregel ha en kapitalbas som täcker de risker företaget utsätts för i sin totala verksamhet till följd av valutakursförändringar. Kapitalkravet skall motsvara 8 % av den totala nettoposition som överstiger 2 % av företagets kapitalbas.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: E'nansinspektionen har ingen erinran mot de modeller som anges i lagförslaget för beräkning av kapitalkravet mot valutakursrisker. Inspektionen anser dock att lagtexten - av hänsyn till pågående arbete inom Baselkommittén - även bör ge utrymme för inspektionen att godkänna andra metoder än dem som anges i lagför- slaget. Svenska Bankföreningen anser att lagen bör tillåta ett lägre kapitalkrav för valutor som är föremål för det europeiska växelkurs- samarbetet mellan EU:s medlemsländer, även om Sverige inte självt ingår i EMU. Bankföreningen understryker vidare vikten av att instituten upp- muntras att använda simuleringsmetoden och att de institut som har utarbetat eller kommer att utarbeta sofistikerade riskbedömningsmetoder tillåts att använda dessa.

EES-avtalet: I direktivet (artikel 4 samt bilaga III) föreskrivs att ett institut (kreditinstitut eller värdepappersföretag) skall ha en kapitalbas som täcker de valutakursrisker som det är utsatt för i hela sin verksamhet i placeringar och åtaganden på valutamarknader. Kravet skall gälla för positioner på såväl avista— som derivatmarknadema. Kapitalkravet för valutakursrisker skall motsvara 8 % av den totala nettoposition som över- stiger 2 % av institutets kapitalbas.

I direktivet anges en tvåstegsmetod för beräkning av valutakursrisker. Först beräknar institutet sin nettoposition i varje enskild valuta. I denna beräkning skall ingå positioner på avista- och derivatmarknadema, poster utanför balansräkningen, åtaganden i form av bl.a. oåterkalleliga garan- tier som utfärdats och som förväntas bli utnyttjade, ingångna valutaop- tionskontrakt, upplupna räntor och förväntade framtida intäkter/utgifter i den aktuella utländska valutan. Sedan summerar institutet samtliga nettopositioner i enskilda valutor sedan den korta resp. långa positionen, utom rapportvalutan, omräknats till rapportvalutans avistakurs och summerats var för sig. Det högre av dessa två värden utgör institutets totala nettoposition i utländsk valuta. Den totala valutakursexponeringen skall därefter läggas till grund för beräkningen av kapitalkravet på 8 % enligt vad som tidigare beskrivits.

Direktivet ger behörig myndighet möjlighet att ställa lägre kapitalkrav för vissa valutor som samvarierar i högre utsträckning än andra och följdaktligen kan vara mindre riskfyllda. Kapitalkravet för den avstämda positionen i två nära sammanhängande valutor skall motsvara 4 % multi- plicerat med värdet av den avstämda positionen. Kapitalkravet för inte avstämda positioner i nära sammanhängande valutor skall motsvara 8 %. Kapitalkravet skall i det senare fallet beräknas på det högre beloppet av antingen nettosumman av korta eller nettosumman av långa positioner i dessa valutor efter det att den avstämda positionen i nära sarnrnanhän- gande valutor undantagits.

Direktivet ger medlemsländerna möjlighet att tillåta att instituten använder en mer komplicerad metod (simuleringsmetoden) vid beräkning av kapitalkravet. Den metoden innebär att effekterna av valutakurs- förändring för en viss valutaportfölj simuleras med hjälp av tidigare dataserier. Genom simuleringen räknas vinster resp. förluster fram på de valutapositioner som institutet har vid rapporttillfället. Kapitalkravet enligt simuleringsmetoden skall överstiga den eventuella förlust som skulle ha uppstått för åtminstone 95 % av perioder om 10 arbetsdagar under de senaste fem åren eller för åtminstone 99 % av perioder om 10 arbetsdagar för de senaste tre åren. Direktivet anvisar emellertid som minimikrav för beräkning av kapitaltäckningskravet med denna metod att kapitalkravet skall överstiga 2 % av den aggregerade nettopositionen.

Direktivet förskriver ytterligare alternativ för beräkning av kapitalkra- vet för de valutor som omfattas av ett bindande avtal om valutakurs- samarbete mellan länder eller för de valutor som ingår i fas två i den Europeiska monetära unionen. De behöriga myndigheterna skall under- rätta rådet och kommissionen, om de föreskriver eller tillåter någon av dessa alternativa metoder.

Behörig myndighet får således enligt punkten 8 första stycket i bilaga III medge att instituten, från tillämpningen av de ovan beskrivna beräkningsmetodema, undantar positioner i valutor som är föremål för juridiskt bindande överenskommelser mellan regeringar för begränsning av förändringar i förhållande till andra valutor som omfattas av samma överenskommelse. Instituten skall i stället beräkna sin avstämda position i sådana valutor och tillämpa ett kapitalkrav som inte är lägre än hälften

av den högsta tillåtna kursvariation som fastställts i ifrågavarande avtal mellan regeringar i fråga om de berörda valutorna. Inte avstämda positioner i sådana valutor behandlas på samma sätt som andra valutor.

Direktivet erbjuder i punkten 8 andra stycket i bilaga III en alternativ metod för beräkning av kapitalkravet för avstämda positioner i sådana medlemsstaters valutor som deltar i andra etappen i den Europeiska monetära unionen. Behörig myndighet får beträffande sådana valutor tillåta att kapitalkravet sätts till 1,6 % av värdet av sådana avstämda positioner.

Skälen för regeringens förslag: Utvecklingen av de finansiella mark- naderna har som tidigare beskrivits inneburit att banker och andra finan- siella företag i allt större utsträckning ägnar sig åt handel med valuta och värdepapper. Genom avvecklingen av valutaregleringar har institutens verksamhet på valutamarknadema ökat markant under de senare åren. I handeln på valutarnarknaden omsätts mycket stora belopp. Samtidigt som institutens verksamhet på valutamarknadema ökat har även antalet instru- ment på dessa marknader ökat i omfattning. Avvecklingen av valutaregle- ringar har också lett till alltmer integrerade internationella valutamarkna- der.

I sin dagliga verksamhet utsätts de svenska kreditinstituten och värde- pappersbolagen kontinuerligt för risker till följd av valutakursför- ändringar. Risken är relaterad till de positioner som företaget tar på valutamarknaden och till innehav av räntebärande instrument och aktier nominerade i utländsk valuta. Det är därför väsentligt att företagens riskexponering hålls inom de gränser som är förenliga med en säker och sund verksamhet. Företagen skall också ha tillräckligt med eget kapital för att kunna absorbera de förluster som kan uppstå till följd av för- ändringar av valutakurser på marknaden. Syftet med kapitalkrav för valutakursrisker är att se till att ett företag har tillräckligt med eget kapital för att företagets soliditet inte äventyras till följd av de risker som är förknippade med företagets åtaganden på valutamarknaden.

Direktivet anger två principer för beräkning av kapitalkravet för valuta- kursrisker. Vid tillämpning av tvåstegsmetoden skall kapitalkravet för att täcka valutakursrisker motsvara 8 % av de positioner som överstiger 2 % av företagets kapitalbas. Vid tillämpning av simuleringsmetoden skall kapitalkravet överstiga de förluster som kan uppstå till följd av valu- takursförändringar. Kapitalkravet skall emellertid alltid överstiga 2 % av företagets öppna nettoposition. I båda fallen skall kapitalkravet gälla före- tagets nettopositioner på avista- och derivatmarknadema i företagets totala verksamhet.

Enligt tvåstegsmetoden skall företaget först räkna fram sin öppna netto- position i varje enskild utländsk valuta inkl. rapportvalutan, dvs. nettot av fordringar och skulder på både avista- och derivatmarknadema. Summa av nettopositionema skall bestå av:

- nettopositionen på avistamarknaden, dvs. alla tillgångsposter minus alla skuldposter inkl. upplupen ränta i ifrågavarande valuta,

- nettopositionen på terminsmarknaden, i vilken post skall ingå termins- valuta och belopp av valutasvappar som inte är inråknade i nettopositio- nen på avistarnarknaden,

- oåterkalleliga garantier och jämförbara instrument som med visshet kommer att infrias,

- framtida nettointäkter och nettoutgifter som inte har uppstått men som är helt säkrade efter godkännande'av tillsynsmyndigheten,

- nettodelta för det samlade innehavet av optioner i utländsk valuta, samt

marknadsvärdet av andra optioner.

Företaget kan efter godkännande av tillsynsmyndighet reducera posi- tioner tagna avsiktligt som skydd för att motverka oönskade valutakurs- förändringar från beräkning av företagets nettopositioner.

Det andra steget vid beräkningen av kapitalkravet för valutakursrisker är att företaget skall omräkna den aggregerade nettopositionen korta och långa positioner - för varje enskild valuta till rapportvalutan efter gällande avistarnarknadspriser. Summan av de korta och långa positioner- na skall räknas var för sig. Den högre av dessa två belopp utgör före- tagets totala nettoposition i utländsk valuta. De nettopositioner som består av sammansatta valutor kan fördelas på däri ingående valutor efter gällan- de kvoter vid beräkning av kapitalkravet.

Fördelen med den beskrivna tvåstegsmetoden för beräkning av valuta- positioner, är att den är enkel till sin karaktär och att företagen inte behöver installera nya beräkningssystem. Metoden avspeglar de risker som är förknippade med en väl diversifierad portfölj. För de portföljer som avviker från den genomsnittliga riskdiversifierade portföljen kan emellertid träffsäkerheten vad gäller riskbedömningen vara under- eller överskattad. Direktivet ger därför medlemsländerna möjlighet att beräkna kapitalkravet för valutariskexponering enligt en relativt sofistikerad metod, simuleringsmetoden. som med större träffsäkerhet avspeglar de risker som är förknippade med varje enskild portfölj.

Principen för simuleringsmetoden är att bedömningen av företagets nu- varande valutariskexponering på valutarnarknaden baseras på tidigare ob- servationer på valutarnarknaden. Med hjälp av de historiska observa- . tionerna simuleras företagets eventuella vinster eller förluster för den nuvarande valutapositionen. Direktivet föreskriver att kapitalkravet skall överstiga de förluster som skulle ha inträffat i åtminstone 95 % av rullande perioder om 10 arbetsdagar under de föregående fem åren eller alternativt i åtminstone 99 % av rullande perioder om 10 arbetsdagar under de föregående tre åren om företaget gått in i varje sådan period med sina nuvarande positioner. Kapitalkravet kan i detta fall baseras på en analys om växelkursförändringar enligt den rullande arbetsdagsmetod som är beskriven ovan. Kapitalkravet skall, oavsett den eventuella för- lustens storlek, enligt ett i direktivet uppställt minimikrav överstiga 2 % av den öppna nettopositionen beräknad enligt tvåstegsmetoden.

För att kunna beräkna företagets valutariskexponering enligt simule- ringsmetoden krävs det tillgång till historiska dataserier över samtliga valutor som ingår i företagets nuvarande portfölj. Beräkningsperioden

skall täcka 10 sammanhängande arbetsdagar för de föregående tre eller fem åren beroende på om man väljer 99 % resp. 95 % säkerhet för att förluster skulle ha uppstått för företagets nuvarande valutaposition. Samtidigt krävs det en objektiv bedömning av de historiska noteringar som skall användas vid simuleringsprocessen. Valet av de historiska valutakursnoteringama bör därför antingen godkännas av Finansinspektio- nen eller inhämtas från ett oberoende organ som exempelvis Riksbanken.

Fördelen med tillämpningen av simuleringsmetoden, jämfört med två- stegsmetoden, är att företagen kontinuerligt kommer att bevaka och analysera sina positioner på valutarnarknaden för att kunna beräkna kapitalkravet. Detta innebär att företagen snabbt kan avgöra de risknivåer som är förknippade med valutapositionema. Det bör ankomma på Finans- inspektionen att avgöra huruvida denna metod skall tillämpas av ett enskilt företag och vilka kriterier som därvid skall ställas. Företagen bör emellertid uppmuntras att använda simuleringsmetoden eftersom den är marknadsbaserad och därmed har större träffsäkerhet vad gäller risk- bedömning.

Direktivet ger möjligheter att ställa varierande nivåer för kapitalkravet för vissa typer av valutor.

Ett lägre kapitalkrav kan tillåtas för nettopositioner i de valutor som har en nära korrelation jämfört med de krav som uppställs enligt tvåstegsme- toden. Kapitalkravet skall motsvara 4 % för de matchade positionerna i de valutor som korrelerar och 8 % för de resterande icke—matchade posi- tionerna. Det bör ankomma på regeringen eller, efter regeringens bemyn- digande, Finansinspektionen att i detta avseende avgöra om ett lägre kapitalkrav bör tillämpas och i föreskrifter bestämma de villkor som krävs för att bedöma om valutorna har en nära korrelation. Vid en sådan bedömning skall de kriterier som föreskrivs i direktivet tillämpas.

För de valutor där det existerar en juridiskt bindande överenskommelse mellan regeringar för att begränsa växelkursförändringar mellan ländernas valutor kan medlemsländerna enligt direktivet ställa ett lägre kapitalkrav. Det europeiska växelkurssamarbete som existerar mellan EU:s medlems- länder för att begränsa växelkursförändringar av medlemsländernas valu— tor gentemot varandra är ett exempel på en sådan överenskommelse. I händelse av att sådan överenskommelse existerar skall kapitalkravet mot- svara inte mindre än hälften av den högsta tillåtna kursvariation som fast- ställts i överenskommelsen. För Sveriges del existerar för närvarande ingen sådan överenskommelse. Det kan emellertid såsom påpekats av Svenska Bankföreningen förekomma att ett svenskt institut kan ha balanserade positioner mellan valutor inom den Europeiska monetära unionen (EMU) även om Sverige inte ingår i EMU. Vidare har svenska institut filialer inom den Europeiska unionen och en EMU—valuta är för dessa filialers verksamhet den normala transaktionsvalutan. Av dessa skäl samt för det fall att Sverige i framtiden ingår en sådan överenskommelse med andra länder bör möjligheten att tillämpa denna alternativa beräkningsmetod införas i svensk lagstiftning.

Direktivet ger vidare medlemsländerna möjlighet att tillåta ett lägre kapitalkrav motsvarande 1,6 % för matchade nettopositioner i sådana

valutor där länderna deltar i den andra fasen i den Europeiska monetära unionen, beräknat på värdet av sådana matchade positioner. Det bör i lagen öppnas för denna möjlighet.

Finansinspektionen har föreslagit att inspektionen bör ges möjlighet att godkänna andra beräkningsmetoder än dem som anges i lagförslaget med hänsyn till att andra metoder kan bli aktuella att tillämpa.

Mot bakgrund av att kapitalkravsdirektivet endast tillåter vissa närmare beskrivna beräkningsmetoder saknas förutsättningar för regeringen att medge tillämpning av andra metoder än dem som föreskrivs i direktivet.

6.9.9. Kostnadsrisker

Regeringens förslag: Värdepappersbolag skall, oberoende av vilka kapitalkrav som i övrigt gäller, ha en kapitalbas som motsvarar minst 25 % av föregående års fasta omkostnader.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Svenska Fondhandlareföreningen anser att för- slaget bör förtydligas i fråga om vad som menas med fasta kostnader. Frågan tas upp i författningskommentaren till 2 kap. 5 & i förslaget till lag om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.

EES-avtalet: Iartikel 4. 1 andra stycket samt bilaga IV 1 kapitalkravs- direktivet föreskrivs att — oberoende av de kapitalkrav som i övrigt ställs upp i direktivet ett värdepappersföretags kapitalbas aldrig får under- stiga 25 % av föregående års fasta omkostnader oavsett vilka kapitalkrav som i övrigt gäller för företaget. Behörig myndighet får justera detta krav om det har inträffat en väsentlig förändring i verksamheten hos ett före— tag sedan det föregående året eller om verksamhetsplanen bedöms behöva korrigeras. Om ett företags kapitalbas inte når upp till fastställt kapital- krav skall behörig myndighet enligt artikel 4.3 se till att företaget vidtar lämpliga åtgärder för att rätta till situationen så snart som möjligt (se vidare avsnitt 6.11).

Skälen för regeringens förslag: Direktivet innehåller en grund- läggande minimiregel om storleken på värdepappersbolags kapitalbas. Denna regel innebär att ett värdepappersbolags kapitalbas aldrig får understiga 25 % av föregående års fasta omkostnader med de möjligheter till justering som beskrivits ovan. Syftet med detta krav är att försäkra sig om att institutet har tillräckligt med resurser för att kunna utföra sin verk- samhet.

En bestämmelse som fångar upp detta minimikrav på ett värdepappers- bolags kapitalbas bör tas in i den föreslagna nya kapitaltäckningslagen.

Hänvisningar till S6-9-9

6.10. Kapitalbasen

6.10.1. Utvidgad kapitalbas

Regeringens förslag: Ett företag får — för att möta de nya kapitalkraven för marknadsrisker — till kapitalbasen räkna ytterligare poster utöver dem som godtas för att täcka kreditrisker, såsom nettovinster hänförliga till företagets handelslager och förlagslån med en ursprunglig löptid på minst två år.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser berör inte förslaget i denna del. Riksbanken tillråder en restriktiv tolkning i fråga om en omdefinition av kapitalbasen. Detta bör dock enligt riksbanken inte utesluta att institutkategorier, som bedriver en finansiell verksamhet av sådan karaktär att tillgång till kortfristigt kapital är av väsentlig vikt, ges möjlighet att utnyttja en bredare kapitalbas. Finansinspektionen framför synpunkter på fördelningen av tidsbundna förlagslån till det supplemen- tära kapitalet reSp. den utvidgade kapitalbasen. Svenska Bankföreningen framhåller att det är av synnerligen stor betydelse för instituten att de får rejäla möjligheter till en utvidgad kapitalbas för att möta de ökade kapitalkraven och att det är mycket angeläget att det klart anges att de svenska instituten skall få använda sig av samma möjligheter till utökad kapitalbas och till samma omfattning som utländska institut får göra.

EES-avtalet: Direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut (bilaga V) erbjuder institut (kreditinstitut och värdepappers- företag) att efter tillstånd av behörig myndighet använda ett utvidgat kapitalbasbegrepp för att möta de nya kapitalkrav som ställs i bilagorna I-IV och VI i direktivet. Ingen del av denna kapitalbas får emellertid användas för att samtidigt möta andra kapitalkrav än de nu angivna.

Den utvidgade kapitalbasen får inkludera posterna a-c enligt det föl- jande, med avräkning — efter behörig myndighets beslut — för posten d:

a) Kapitalbasen såsom den definierats i direktivet 89/299/EEG om kapi- talbasen i kreditinstitut med avdrag för poster enligt punkterna 12 och 13 i artikel 2.1 i samma direktiv för värdepappersföretag som från kapital- basen skall avräkna icke likvida tillgångar enligt den nedan beskrivna posten d.

b) Den nettovinst som härrör från institutets handelslager sedan hänsyn tagits till varje förutsägbar avgift eller utdelning minskad med nettoförlus- ten på institutets övriga verksamhet under förutsättning att inte något av dessa belopp redan inräknats i posten a ovan.

c) Förlagslån med en ursprunglig löptid på minst två år. Lånen skall vara till fullo inbetalade och låneavtalet får inte innehålla någon be— stämmelse om att lånet under några andra omständigheter än företagets upplösning kan återbetalas före den överenskomna återbetalningsdagen

annat än om de behöriga myndigheterna godkänner återbetalningen. Varken huvudfordran eller räntan på sådana förlagslån får återbetalas om återbetalningen skulle medföra att ifrågavarande företags kapitalbas därefter skulle uppgå till mindre än 100 % av företagets sammanlagda kapitalkrav. Ett institut skall enligt direktivet underrätta behörig myndighet så snart en återbetalning av ett sådant lån innebär att dess egen kapitalbas sjunker under 120 % av dess samlade krav. Värdet av sådana förlagslån får inte överstiga 150 % av den ursprungliga kapitalbas som återstår för att täcka marknadsriskema sedan kapitalkravet för kreditrisker uppfyllts och får uppgå till detta högsta belopp endast under särskilda omständigheter som kan godtas av de behöriga nryndighetema. Behöriga myndigheter får under vissa förutsättningar tillåta ett institut att över— skrida det tak för förlagslån som nu angetts. För värdepappersföretag gäller därvid att sådana förlagslån samt vissa andra poster inte får överstiga 200 % av den ursprungliga kapitalbas som återstår för att täcka marknadsrisker sedan kreditriskema täckts eller 250 % av det beloppet, om icke likvida tillgångar räknats av från kapitalbasen. För kreditinstitut är motsvarande begränsning satt till 250 % av den ursprungliga kapital- basen.

d) Vissa icke likvida tillgångar såsom bl.a. materiella anläggningstill- gångar, vilka preciseras närmare i direktivet, skall efter behörig myndighets beslut, avräknas från den utvidgade kapitalbasen. Som icke- likvida tillgångar räknas vidare

- innehav av värdepapper, inkl. förlagslån, i kreditinstitut och finansiella institut som får räknas in i dessa instituts kapitalbas, under förutsättning att aktier i sådana institut inte innehas tillfälligt i syfte att ge ekonomiskt stöd avsett för rekonstruktion och räddning av det institutet eller att aktierna ingår i värdepappersföretagets handelslager,

- innehav av värdepapper och andra investeringar i andra företag än kreditinstitut och finansiella institut, som inte är lätta att avyttra,

— underskott i dotterföretag, — insättningar, med undantag för sådana som är tillgängliga för återbetal- ning inom 90 dagar och för betalningar i samband med terminer och op- tioner för vilka krävs marginalsäkerhet,

- lånefordringar och andra fordringar utom sådana som skall betalas inom 90 dagar,

- varulager utom om de är föremål för de kapitalkrav som uppställs i artikel 4.2 i kapitalkravsdirektivet och under förutsättning att dessa krav inte är mindre stränga än dem som uppställts i artikel 4.1 (iii) i detta direktiv, dvs. det samlade kapitalkravet på ett institut.

Med ursprunglig kapitalbas menas enligt definitionen i artikel 2.25 i kapitalkravsdirektivet vissa av de poster som får inräknas iden kapitalbas som krävs för att täcka kreditrisker enligt artikel 2.1 i direktivet 89/299/EEG, dvs. summan av posterna 1, 2 och 4 med avdrag för pos- terna 9, 10 och 11 i denna artikel. Härmed avses summan av eget kapi- tal, kapitalreserver och reserveringar för allmänna risker. Avdrag skall göras för institutets innehav av egna aktier till bokföringsvärde,

immateriella anläggningstillgångar och reella förluster under löpande räkenskapsår.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nu gällande kapitaltäck— ningsregler måste kreditinstitut och värdepappersbolag vid varje tidpunkt ha en kapitalbas som minst svarar mot de kapitalkrav för kreditrisker som åvilar företaget. Kortast tillåtna ursprungliga löptid på kapital som kan ingå i denna kapitalbas är fem år. De låneengagemang som är förknip- pade med kreditrisker är huvudsakligen långsiktiga och illikvida. De bok- förs enligt lägsta värdets princip. Den handelsverksamhet som ger upphov till marknadsrisker är däremot mer kortsiktig genom att vinster och förluster realiseras oftare. Handelslagret värderas i kapitaltäcknings- sammanhang till marknadsvärdet. Härigenom kan kapitalkraven för marknadsrisker komma att variera mer i tiden än kapitalkraven för kreditrisker.

Sammantaget kommer företagen att bli föremål för ökade kapitalkrav när de har att möta såväl kredit- som marknadsrisker. En höjning av kapitalkravet innebär för företagens del att förhållandet mellan kapital- basen och placeringarna resp. andra åtaganden måste förändras. Detta kan ske genom att kapitalbasen breddas, att placeringarna och åtagandena reduceras eller en kombination av dessa alternativ. Ett företag som vill behålla sina positioner måste alltså vidga sin kapitalbas om inte företagets kapitaltäckningsgrad skall minska. För att möta de sammanlagda ökade kapitalkrav som nu föreslås bör den möjlighet som direktivet öppnar för en utvidgad kapitalbas införlivas i svensk lagstiftning. På så sätt kan underlättas för företagen att nå upp till de hårdare kapitalkraven. I kapitalbasen kan således även under tidigare beskrivna förutsättningar räknas in bl.a. nettovinster hänförliga till institutets handelslager och förlagslån med en ursprunglig löptid på minst två år. Från den utvidgade kapitalbasen skall vissa icke likvida tillgångar räknas av. Exakt vilka tillgångar som skall få ingå i en utvidgad kapitalbas och omfattningen av dessa samt vilka icke likvida tillgångar som skall räknas av från denna kapitalbas bör preciseras i föreskrifter. Vid utformningen av föreskrift— erna får prövas i vilken utsträckning det är lämpligt att utnyttja de möjligheter att utvidga kapitalbasen som direktivet ger. _

Finansinspektionen har efterfrågat ett klargörande huruvida " överskott " av tidsbundna förlagslån som inte kan utnyttjas vid beräkning av det supplementära kapitalet får överflyttas och räknas till den utvidgade kapitalbas som skall svara mot kapitalkravet för marknadsrisker. Inspektionen har därvid pekat på att nuvarande kapitaltäcknings— bestämmelser innebär att tidsbundna förlagslån, som skall hänföras till supplementärt kapital, får räknas in i kapitalbasen med högst ett belopp som motsvarar hälften av summan av primärt kapital. Inspektionen har inget att erinra mot att sådant kapital till överskjutande del får räknas till den utvidgade kapitalbasen.

Såsom direktivsbestämmelsema får tolkas synes inte hinder föreligga mot att tidsbundna förlagslån som uppfyller såväl kraven för att räknas till det supplementära kapitalet som att ingå i den utvidgade kapitalbasen får räknas till den utvidgade kapitalbasen i den utsträckning förlagslånen

. Prop. 1994/95:50

på grund av begränsningsregeln inte kan hänföras till det supplementära PTOP' 1994/9515O kapitalet. Denna fråga bör dock närmare utvecklas i de föreskrifter som skall meddelas av regeringen eller Finansinspektionen.

Hänvisningar till S6-10-1

6.10.2. Kumulativa preferensaktier och uppskrivningsfonder m.m.

Regeringens förslag: Preferensaktier med kumulativ effekt och upp- skrivningsfonder får inte räknas in i det egna kapital som ingår i kapitalbasen som primärt kapital. Sådana tillgångar får upptas i kapitalbasen som supplementärt kapital först efter medgivande av Finansinspektionen.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Endast några remissinstanser framför synpunkter på förslaget i denna del. Finansinspektionen framhåller att s.k. inkråms- goodwill skall räknas av från det primära kapitalet.Vidare föreslår inspektionen vissa justeringar i reglerna vad gäller behandling av uppskrivningsfonder och av kapitalandelen av periodiseringsfonder. Svenska Bankföreningen anser att s.k. kumulativa preferensaktier skall räknas in i det primära kapitalet. För det fall sådana aktier inte skall ingå i det primära kapitalet bör av lagtexten framgå att de skall räknas som supplementärt kapital. Vidare anser föreningen att tillskott i försäkrings- företag inte skall behöva räknas av från kapitalbasen.

Skälen för regeringens förslag: I en skrivelse till Finansdepartementet har Finansinspektionen hemställt om en översyn av kapitaltäcknings- reglema så att bestämmelserna rörande s.k. kumulativa preferensaktier klargörs (dnr 4841/93). Kumulativa preferensaktier medför, liksom ordinarie preferensaktier, en företrädesrätt till utdelning av ett bolags utdelningsbara vinst. Dessutom gäller för denna typ av aktier att rätten till utdelning kan kumuleras. I bolagsordningen för det bolag som gett ut aktierna skall regleras hur kumulationen skall ske. Vanligtvis torde en sådan reglering innebära att om utdelning inte har kunnat lämnas under ett eller flera år så skall av följande års utdelningsbara vinst så mycket utdelas på de kumulativa preferensaktiema som brustit under tidigare år, innan någon utdelning får ske på bolagets övriga aktier.

Finansinspektionen har till stöd för sin framställan anfört följande. Enligt nu gällande lagstiftning utgör s.k. kumulativa preferensaktier aktiekapital och får därmed enligt gällande kapitaltäckningsbestämmelser i 2 kap. 9 a & bankrörelselagen räknas som primärt kapital vid beräkning av en banks kapitalbas. Enligt direktivet om kapitalbasen i kreditinstitut (89/299/EEG) får emellertid kumulativa preferensaktier inte inräknas i det primära kapitalet. Sådana aktier utgör i stället supplementärt kapital. Motsvarande synsätt kommer till uttryck i Baselöverenskommelsen.

I de av Baselkommittén år 1988 presenterade rekommendationema beträffande kapitalbas och kapitalkrav för internationellt verksamma banker har särskilt anmärkts i fråga om beräkningen av kapitalbasen att i aktiekapitalet skall ingå utgivna och fullt betalade aktier samt icke- kumulativa preferensaktier med uteslutande av kumulativa preferensakti- er. I direktivet om kapitalbasen i kreditinstitut (89/299/EEG), vilket i allt väsentligt följer Baselöverenskommelsen, skall enligt artikel 2.1 ett kre— ditinstituts icke—gruppbaserade kapitalbas utgöras bl.a. av kapital som avses i artikel 22 i direktiv 86/635/EEG, till den del detär inbetalt, samt överkurs vid aktieemission, dock med undantag för kumulativa preferens- aktier. I artikel 22 i direktivet om årsbokslut och sammanställd redovis- ning för banker och andra finansiella institut (86/635/EEG) föreskrivs att posten tecknat kapital "skall omfatta kapital, som oavsett hur det beteck- nats i det enskilda fallet, enligt nationell lag skall räknas som eget kapital tecknat av aktieägare eller andra innehavare, allt efter det ifrågavarande institutets associationsforrn".

Som tidigare nämnts i avsnitt 6.2 bygger nuvarande svenska kapital- täckningsregler delvis på Baselöverenskommelsen. Enligt gällande bestämmelser om beräkning av kapitalbasen i bl.a. 2 kap. 9 a & bankrör- elselagen avses med primärt kapital för bankaktiebolag, sparbanker och föreningsbanker eget kapital. Något undantag har därvid inte gjorts för s.k. kumulativa preferensaktier. I motiven till bestämmelserna konstatera- des att allt som enligt bankrörelselagen ingick i begreppet eget kapital resp. egna fonder, med undantag för garantifonder enligt då gällande regler, uppfyllde de av Baselkommittén uppställda kraven på eget kapital. Frågan om s.k. kumulativa preferensaktier berördes inte.

Svenska Bankföreningen har som grund för sitt avstyrkande av för- slaget att undanta kumulativa preferensaktier från vad som utgör primärt kapital anfört bl.a. följande. Preferensaktier med kumulativ rätt utgivna av svenska bankaktiebolag utgör primärt kapital enligt bankrörelselagens bestämmelser. I EG:s direktiv (89/299/EEG) om kapitalbasen synes inte vara angivet vad som avses med kumulativa preferensaktier. I Baselregle- ma kan dock viss ledning hämtas. Baselreglemas diskvalifikation av "cumulative preference shares" som primärt kapital omfattar inte pre- ferensaktier vilka, likt svenska preferensaktier med kumulativ rätt, endast ger viss företrädesrätt till vinstutdelning mot övriga aktieägare och inte grundar något anspråk direkt mot bolaget. Även vid tillämpning av Basel- reglema skall således preferensaktier med kumulativ rätt av svensk modell inräknas i det primära kapitalet. Med beaktande av ändamålet bakom bestämmelserna rörande vilka kapitalelement som kan inräknas i det primära kapitalet i banker och andra kreditinstitut synes det inte finnas skäl att utesluta preferensaktier med kumulativ rätt enligt svensk modell. Dessa aktier grundar inget anspråk på utdelning direkt mot ut- givande bank, och de innebär därför inte en större belastning på bankens kapital än stamaktier.

Enligt såväl EG-direktivet om kapitalbas som Baselöverenskommelsen undantas kumulativa preferensaktier från det primära kapitalet. I

direktivet finns inte närmare angivet vad som avses med sådana aktier. I Baselöverenskommelsen finns emellertid vissa klargöranden. Dessa bör, i linje med vad Bankföreningen anser, kunna användas även vid tolk- ningen av direktivet, eftersom det inte finns anledning att tro att direktivet vad gäller behandlingen av kumulativa preferensaktier skulle avvika från Baselreglema.

Enligt Baselreglema kan kumulativa preferensaktier under vissa förutsättningar få räknas till det supplementära kapitalet. Till supplementärt kapital får nämligen räknas instrument som kombinerar vissa egenskaper hos aktier och skuldförbindelser s.k. hybrid (debt/equity) capital — om de uppfyller vissa specificerade krav. Dessa krav innebär bl.a. att instrumenten skall vara förenade med efterställd betalningsrätt, att de skall vara ouppsägbara för innehavaren och att betalning av ränta, utdelning och andra förpliktelser som följer med instrumenten skall kunna skjutas upp. Det sägs uttryckligen att kumu- lativa preferensaktier som uppfyller de villkor som räknas upp skall kunna ingå i kategorin "hybrid (debt/equity) capital instruments". Det lämnas också exempel på preferensaktier i några länder som skall kunna hänföras till denna kategori av instrument.

Av Baselreglema får därför anses följa att kumulativa preferensaktier, oavsett närmare utformning, inte kan ingå i det primära kapitalet men att de under vissa förutsättningar kan få räknas till det supplementära kapitalet. Kumulativa preferensaktier undantas således kategoriskt från det primära kapitalet. De särdrag som Bankföreningen menar utmärker kumulativa preferensaktier som utges av svenska bolag har därför inte någon betydelse för om aktierna skall kunna hänföras till det primära kapitalet. Däremot kan dessa omständigheter vara relevanta vid en bedömning av om aktierna kan hänföras till det supplementära kapitalet.

En bank kan under vissa förutsättningar skriva upp värdet av en an- läggningstillgång och utnyttja det uppskrivna beloppet för ökning av det egna kapitalet genom att göra avsättning till en uppskrivningsfond. I fråga om uppskrivningsfonder, som enligt 4 kap. 7 & bankrörelselagen redo- visas under bundet eget kapital, ifrågasattes i motiven till kapitaltäck- ningsreglema om dessa fonder kunde anses uppfylla Baselkommitténs krav på eget kapital. Primärt kapital utgörs enligt Baselkommittén av eget kapital samt öppet redovisade reserver av högsta kvalitet. Av flera skäl ansågs det befogat att hänföra uppskrivningsfondema till det primära kapitalet (prop. 1989/90:43 s. 66, 67 och 94). I Finansinspektionens föreskrifter om rapportering av uppgifter om beräkning av kapitalbas och kapitalkrav ( FFFS 1992z32) anges dock vissa begränsningar i möjlig- heten att som primärt kapital få uppta uppskrivningsfonder.

Enligt artikel 2.1 i direktivet om kapitalbasen i kreditinstitut (89/299/EEG) ingår i ett kreditinstituts icke-gruppbaserade kapitalbas bl.a. "Uppskrivningsfond som avses i artikel 33 i rådets direktiv 78/660/EEG av den 25 juli 1978 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om årsbokslut i vissa typer av bolag, senast ändrat genom direktiv 84/569/EEG" (punkt 3). Av artikel 6 i kapitalbasdirektivet, som innehåller gränsvärden för vissa av de poster som kan ingå i kapitalbasen,

framgår indirekt uppdelningen av kapitalbasen i primärt och supplementärt kapital. Uppskrivningsfond enligt punkt 3 i artikel 2.1 tillhör därvid den grupp av poster som sammantagna inte får överstiga 100 % av det egna kapitalet och som således räknas till det supplementära kapitalet.

Mot bakgrund av vad som sagts kan ifrågasättas om de svenska kapital- täckningsreglema vad gäller behandlingen av kumulativa preferensaktier och uppskrivningsfonder stämmer överens med EG-reglema om kapital- basen och Baselöverenskommelsen.

Bestämmelserna om primärt kapital bör, för att bringas i överens— stämmelse med nu nämnda internationella åtaganden, kompletteras med ett uttryckligt undantag för kumulativa preferensaktier. Någon bestäm- melse i lagtexten om att kumulativa preferensaktier skall utgöra supple- mentärt kapital bör dock inte införas. Det är fråga om tillskott som skall uppfylla vissa villkor och därför bör kumulativa preferensaktier räknas till sådana andra kapitaltillskott som kan godkännas som supplementärt kapital (2 kap. 6 & fjärde stycket i förslaget till lag om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag). Ändringen beträffande behandlingen av kumulativa preferensaktier i kapitaltäckningshänseende föreslås gälla fr.o.m. den 1 januari 1995. För att mildra verkningarna av nedklassificeringen för kumulativa preferens- aktier som redan har getts ut finner regeringen det skäligt att sådana aktier får räknas som primärt kapital under en tvåårig övergångstid, dvs. t.o.m. utgången av år 1996.

Vidare bör uppskrivningsfonder i kapitaltäckningshänseende undantas från det egna kapitalet och först efter medgivande av Finansinspektionen få räknas in i kapitalbasen som supplementärt kapital.

Finansinspektionen har påpekat att avräkning bör ske från det primära kapitalet av övervärde, s.k. inkråmsgoodwill, som redovisas i ett enskilt institut och som detta erlagt t.ex. i samband med övertagande av ett annat instituts rörelse. Regeringen delar denna uppfattning eftersom goodwill- värden inte skall beaktas i kapitaltäckningssarnmanhang.

Svenska Bankföreningen har i sitt remissvar påpekat att bestämmelsen om att aktieinnehav m.m. i försäkringsföretag skall räknas av från kapitalbasen innebär 100 % kapitalkrav för dessa placeringar. Eftersom direktivet om kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut (89/647/EEG) endast kräver 8 % kapitalkrav för sådana placeringar bör de svenska instituten enligt föreningens uppfattning av konkurrensneutralitetsskäl inte drabbas av högre kapitalkrav än vad många andra länder tillämpar, dvs. direktivets 8 %.

Bestämmelsen om att avräkning skall göras från det primära och supplementära kapitalet för en banks tillskott i företag som driver försäkringsverksamhet tillkom år 1991 i samband med att regler infördes som tillät en integration mellan bankverksamhet och annan finansiell verksamhet å ena sidan och försäkringsverksamhet å andra sidan, s.k. branschglidning (prop. 1990/91:154). Samtidigt infördes en motsvarande bestämmelse i lagen om finansbolag. Den bestämmelsen har numera förts över till lagen om kreditmarknadsbolag. Grundtanken för avräknings-

regeln är att det kapital som skall hållas till skydd för ett instituts verksamhet inte samtidigt får utgöra riskkapital i ett annat institut. Bankföreningen förordade redan vid beredningen av den s.k. branschglidningslagstiftningen att ett kapitalkrav på 8 % skulle tillämpas för holdingbolags tillskott till försäkringsbolag i stället för en avräknings- regel. Enligt uttalanden i propositionen ansågs främst försiktighetsskäl tala för att i ett inledande skede hela tillskottet till försäkringsbolag i nu aktuella koncerner skulle räknas av från holdingbolagets resp. bankens kapitalbas. Detta ansågs trygga att banken har tillräcklig kapitalstyrka för det avsedda engagemanget utan att bankens övriga engagemang riskeras (prop. 1990/91:154 s. 69-72).

De senaste årens utveckling har medfört allvarliga problem i flera finansiella företag. Företagens aktiekurser har fluktuerat mycket kraftigt. Det saknas enligt regeringens uppfattning skäl att nu inta en annan ståndpunkt i denna fråga än den som redovisats i propositionen ovan. Tillskott av detta slag bör således 'även fortsättningsvis täckas till 100 % av riskbärande kapital. '

Hänvisningar till S6-10-2

  • Prop. 1994/95:50: Avsnitt 13.1

6.10.3. Skatteutjämningsreserven m.m.

Regeringens förslag: Banker, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag får i kapitalbasen som primärt kapital räkna in kapitalandelen av skatteutjämningsreserv och periodiseringsfond.

Banker och kreditmarknadsbolag får vidare som primärt kapital räkna kapitalandelen av eventuell överavskrivning på leasingobjekt. Enligt nu gällande regler får dessa reserver tas upp med 70 % i kapitalbasen.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Svenska Bankföreningen anser att bestämmelsen att regeringen eller Finansinspektionen skall föreskriva om storleken av den kapitalandel av bl.a. skatteutjämningsreserv och periodiseringsfond som skall inräknas i primärt kapital, är onödig. Frågan behandlas i författningskommentaren till 2 kap. 6 5 i förslaget till lag om kapital- täckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. Riksskatteverket utgår från att förslaget kommer att justeras med anled- ning av eventuella lagändringar på skatteområdet. Riksskatteverket erinrar också om att de skattemässiga reserveringama inte ändras successivt under året utan trappstegsvis vid bokslutstillfållena. Avsättningamas storlek bestäms enligt verket under bokslutsarbetet efter själva boksluts- dagen.

Övriga remissinstanser har inte yttrat sig i frågan.

Skälen för regeringens förslag: Gällande rätt

Enligt de nya skärpta kapitaltäckningsregler som infördes år 1990 (se avsnitt 6.2) för banker och andra kreditinstitut fick till primärt kapital — utöver eget kapital räknas 70 % av institutens s.k. värdereglerings- reserver, dvs. reserver för utlåning, garantiförbindelser, aktier, obligatio- ner och utländska valutor. För finansbolagens del tillkom 70 % av över- avskrivningar på uthyrd egendom. Den valda procentsatsen hade bestämts med utgångspunkt i den dåvarande skattesatsen för aktiebolag m.fl. och svarade mot vad som återstod sedan den latenta skatteskulden räknats bort.

Vid 1990 års skattereform ersattes en rad reserveringsmöjligheter (resultatutjämningsfond, lagemedskrivning, investeringsfondsavsättningar, fartygsfonder m.m.) av en ny generell reserveringsmöjlighet — skatte- utjämningsreserv (surv). Juridiska personer fick göra avdrag för avsätt- ning till surv med högst 30 % av ett kapitalunderlag eller 15 % av ett löneunderlag. Den som var skyldig att upprätta årsbokslut skulle ha satt av ett mot avdraget svarande belopp i räkenskaperna för beskattningsåret. Kapitalunderlaget utgjordes i princip av skillnaden mellan tillgångar och skulder vid beskattningsårets utgång.

Med anledning av dessa ändrade beskattningsregler justerades bestäm— melserna om kapitaltäckning med ikraftträdande den 1 mars 1991 (prop. 1990/91:40, bet. 1990/91:NU16, rskr. 85, SFS 1990:1306). Eftersom möjligheten att göra avsättningar till värderegleringsreserver upphörde utmönstrades reglerna om sådana reserver ur kapitaltäckningsreglema. När dåvarande reserver upplöstes och skulle tas upp till beskattning, kom drygt 70 % att kunna föras till det egna kapitalet. I kapitaltäcknings- reglema infördes därför en möjlighet att räkna in surven till 70 % i det primära kapitalet. I motiven till lagändringen diskuterades frågan hur surven skulle behandlas i kapitaltäckningssammanhang. Den bedömningen gjordes att surven uppfyllde de krav som ställts upp i Baselkommitténs regler för att få ingå i kapitalbasen som primärt kapital, eftersom surven kan ses som en öppet redovisad reserv. I Baselkommitténs regler förut- sattes emellertid att reserverna bildats av beskattat kapital. Med hänsyn till att samma effekt uppnås genom att surven tas upp till 70 %, mot- svarande vad som lägst återstår efter återföring till beskattning, föreslogs i propositionen att surven skulle tas upp med 70 % i kapitalbasen som primärt kapital. Sedan värderegleringsreservema beskattats och den åter- stående delen av reserverna förts till eget kapital, blir därigenom kapital- täckningssituationen i princip densamma som före skattereformen. Det skulle däremot stå klart i strid med Baselreglema att låta någon del av den latenta skatteskulden ingå i kapitalbasen (prop. 1990/91:40 s. 27).

I och med att bankema fick rätt att ägna sig åt finansiell leasing infördes år 1991 en rätt för bankerna att på samma sätt som finans- bolagen i det primära kapitalet räkna in 70 % av eventuell överavskriv-

ning på leasingobjekt (prop. 1990/91:154, bet. 1990/91 :NU41, rskr. 367, SFS 1991:1018).

1 det primära kapital som ingår i ett kreditinstituts och värdepappers- bolags kapitalbas får således enligt gällande kapitaltäckningsregler räknas 70 % av skatteutjärnningsreserven (surven) samt för kreditinstitut dess- utom 70 % av det belopp som svarar mot företagets reserver till följd av avskrivning på egendom som upplåtits till nyttjande (2 kap. 9 a & bank— rörelselagen och 4 kap. 2 & lagen om kreditmarknadsbolag).

Företagsskatterqformen

Förutsättningarna för kapitaltäckningsbestämmelsema har förändrats till följd av betydande ändringar i den svenska företagsbeskattningen (prop. 1993/94:50, bet. 1993/94:SkU15, rskr. 1993/94:108). Reglerna har trätt i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första gången vid 1995 års taxe- ring. Bolagsskattesatsen sänks från 30 % till 28 %. Möjligheten att göra avsättningar till surv slopas och en ny allmän reserveringsmöjlighet periodiseringsfonder — införs.

Principen för avveckling av gjorda survavsättningar är att hälften av avsättningama får upplösas utan beskattningseffekter, medan återstoden återförs till beskattning genom att ett belopp motwarande i princip hälften av avsättningama vid 1993 års taxering tas upp till beskattning under en femårsperiod med början vid 1995 års taxering. Vid 1995 års taxering återförs dessutom den del av survavdraget vid 1994 års taxering som överstiger avdraget vid 1993 års taxering. En begränsning gäller alltså för de fall då avsättningen till surv är större vid 1994 års taxering än vid 1993 års taxering. Är avdraget för avsättning till surv vid 1994 års taxe- ring högre än motsvarande avdrag vid närmast föregående taxering, dvs. normalt 1993 års taxering, skall ett belopp motsvarande survökningen återföras till beskattning vid 1995 års taxering eller, om taxering inte sker är 1995, vid 1996 års taxering. Hälften av återstående del av avdraget återförs till beskattning under en femårsperiod med början vid 1995 års taxering. I 8 5 lagen (1993: 1540) om återföring av skatteutjämningsreserv finns en undantagsregel för företag som Statens Bostadsfinansierings— bolag, SBAB och Stadshypotek AB, som innebär att 50 % av de reserv- och säkerhetsfonder som skall återföras till beskattning enligt 2 5 första stycket lagen (l992:702) om inkomstskatteregler med anledning av vissa omstruktureringar inom den finansiella sektorn m.m., skall anses utgöra avdrag för avsättning till skatteutjärrmingsreserv vid närmast föregående taxering.

Systemet med avdrag för avsättning till periodiseringsfonder är ut- format så att det ger en möjlighet till förlustutjämning bakåt som är likartad med den som surven gett. En skattskyldig som gjort avsättning till periodiseringsfond får vid beräkning av inkomst av näringsverksarnhet göra avdrag för avsättningen. Avdraget får uppgå till högst 25 % av be- skattningsårets inkomst före avdrag för avsättningen. I denna inkomst ingår bl.a. avdrag för survavsättningar som återförts till beskattning enligt

lagen om återföring av skatteutjämningsreserv. Varje års avsättning skall bilda en egen fond. Fonden skall återföras till beskattning senast efter fem år. Har en fond inte frivilligt återförts till beskattning senast vid den tidpunkten sker en obligatorisk återföring av återstående del. Den nya lagen (1993:1538) om periodiseringsfonder trädde i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första gången vid 1995 års taxering, dvs. på avsätt- ningar som gjorts under beskattningsår som taxeras år 1995 eller senare.

Företagsskatterqfonnens betydelse för kapitaltäckningen

De ändrade beskattningsreglema medför att bestämmelserna om kapital- täckning måste justeras. Anledningen till detta är som tidigare framgått dels att bolagsskattesatsen sänkts från 30 % till 28 %, dels att surven av- skaffats, dels att en ny allmän reserveringsmöjlighet periodiserings- fonder införts.

Sänkningen av skattesatsen påverkar med vilket belopp surven skall tas upp till i kapitalbasen som primärt kapital. Med hänsyn till de tidigare redovisade principerna, dvs. att i Baselreglema förutsätts att reserverna bildats av beskattat kapital, borde den justeringen göras i gällande regler rörande beräkningen av kapitalbasen att till det primära kapitalet får räknas 72 % i stället för 70 % av skatteutjämningsreserv. Bestämmel- serna i lagen om återföring av skatteutjämningsreserv ger dock i vissa fall utrynune för en mer individuell beräkning av skattebelastningen. Enligt 2 & denna lag skall, ide fall surven vid 1994 års taxering är större än vid närmast föregående år, dvs. normalt 1993 års taxering, ett belopp motsvarande ökningen av survavsättningen mellan 1993 och 1994 års taxering i sin helhet återföras till beskattning vid 1995 års taxering och hälftendelningen avse resterande belopp, dvs. surven vid 1993 års taxe— r1ng.

Följande exempel lämnas i lagmotiven (prop. 1993/94:50 s. 215). AB A har gjort avdrag för avsättning till surv med 1 200 i bokslutet till ledning för 1994 års taxering. Vid 1993 års taxering uppgick avdraget till 1 000. De belopp som får upplösas resp. avskattas på fem år uppgår till 500 vardera (1000/2). Survökningen på 200 samt 100 (1/5 av 1000/2) återförs till beskattning vid 1995 års taxering. Vinsten ökas därmed med 300 vilket i sin tur innebär att periodiseringsfondsavsättningen får öka med 75. Detta innebär att de 300 i realiteten endast träffas av en bolags- skatt på 25,43 %.

Utfallet blir således olika beroende på olika dispositioner som gjorts vid 1993 och 1994 års taxeringar. Med hänsyn härtill synes det vara lämplig- are att i lagen inte ange en exakt procentsats med vilken surven under återföringsperioden kan tas upp i ett kreditinstituts eller ett värdepappers- bolags kapitalbas som primärt kapital. Beräkningen av den kapitalandel av surven som får medräknas i kapitalbasen bör i stället preciseras i sär— skilda föreskrifter. Detsamma bör för banker och kreditmarknadsbolag gälla i fråga om kapitalandelen av det belopp som svarar mot företagets

reserver till följd av avskrivning på egendom som upplåtits till nyttjande, PTOP- 1994/95:50 dvs. av eventuell överavskrivning på leasingobjekt. Vidare bör reglerna om beräkning av det primära kapitalet kompletteras med möjlighet för banker, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag att till det primära kapitalet räkna kapitalandelen av periodiseringsfonder.

Hänvisningar till S6-10-3

6.11. Övervaknings— och tillsynssystem samt informationsskyldighet

Regeringens förslag: Banker, andra kreditinstitut och värdepap- persbolag skall inrätta system för registrering och klassificering av kreditrisker samt för övervakning och kontroll av marknadsrisker och stora exponeringar i företagets verksamhet. De skall också ha system som vid varje tidpunkt med rimlig precision kan beräkna företagets finansiella positioner.

Företagen skall vidare lämna inspektionen de uppgifter om verk- samheten som den behöver för att kunna bedöma om företaget upp- fyller nu föreslagna kapitaltäckningskrav m.m. samt ha interna kont- roll-, förvaltnings- och redovisningsmtiner som gör det möjligt att fortlöpande göra denna bedömning.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag, frånsett att det i promemorieförslaget inte ställs något krav på att företagen skall ha system för övervakning och kontroll av kreditrisker och stora exponeringar. I förhållande till promemorians förslag har Finansinspektionens möjlighet till ingripande utvidgats.

Remissinstanserna: Finansinspektionen tillstyrker att instituten enligt lag skall ha betryggande system för övervakning och kontroll av marknadsrisker m.m. men anser att bestämmelsen bör kompletteras med en motsvarande skyldighet att kontrollera kreditrisker och stora expo- neringar. Inspektionen anser att den bestämmelsen i förslaget till lag om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värde- pappersbolag som ger inspektionen rätt att ingripa mot institut vars kapitalbas understiger det minsta belopp som krävs enligt lagförslaget är överflödig eftersom det redan finns en generell möjlighet för inspektionen att förelägga ett institut att efterleva sådana bestämmelser. Riks- revisionsverket anser att de utökade tillsynsansvar som föreslås torde ligga i linje med den förändring av Finansinspektionens arbete som verket skisserat i en granskningsrapport. Sveriges Aktiesparares Riksförbund anser att det är av största vikt att Finansinspektionen ges tillräckliga resurser för att på ett tillfredsställande sätt kunna genomföra den föreslagna kontrollen.

EES-avtalet: Kapitalkravsdirektivet (artikel 4.4) föreskriver att institut (kreditinstitut och värdepappersföretag) som omfattas av direktivet skall inrätta övervaknings- och kontrollsystem för att bevaka ränterisken i insti-

211 14 Riksdagen 1994/95. I saml. Nr 50

tutets samtliga verksamheter och att dessa system skall övervakas av be- hörig myndighet. Instituten skall vidare ha system som gör det möjligt att vid varje tidpunkt med rimlig exakthet beräkna institutens finansiella posi- tioner (artikel 4.5).

Behörig myndighet får kräva att instituten lämnar myndigheten all den information som är nödvändig för att bedöma om de uppfyller direktivets bestämmelser. Instituten skall vidare ha sådana interna kontrollmedel och system beträffande administration och redovisning som möjliggör en be- vakning av att de fortlöpande uppfyller bestämmelserna om minsta start- kapital, kapitaltäckning m.m. (artikel 8.1).

För värdepappersföretag gäller enligt artikel 8.2 att de skall lämna de behöriga myndigheterna den information som myndigheterna begär åt- nrinstone

— en gång per månad om företaget skall ha ett startkapital på minst 730 000 ecu,

- en gång var tredje månad när det gäller företag med ett minsta start- kapital på 125 000 ecu samt

- en gång var sjätte månad när det gäller företag med ett minsta start- kapital på 50 000 ecu.

För kreditinstitut gäller den rapporteringsskyldighet som anges i direk- tivet om kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut (89/647/EEG).

Om ett instituts kapitalbas understiger det samlade kapitalkravet av- seende såväl kreditrisk som marknadsrisk skall de behöriga myndigheter- na se till att företaget vidtar åtgärder för att rätta till situationen så snabbt som möjligt (artikel 4.3).

Skälen för regeringens förslag: Finansinspektionen svarar i dag för tillsynen över de institut som är verksamma på de finansiella mark- naderna. Denna tillsyn förutsätter att inspektionen har möjlighet att fortlöpande följa verksamheten och därvid få den information av insti- tuten som behövs för detta. Därför finns bestämmelser som ger Finans- inspektionen rätt att begära de upplysningar om institutens verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen behöver för sin tillsyn. I lagen om värdepappersrörelse anges t.ex. att värde- pappersbolag skall hålla handlingar tillgängliga för inspektionen och även i övrigt lämna de upplysningar inspektionen begär (6 kap. l 5). Vidare anges att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finans- inspektionen får meddela föreskrifter om vilka upplysningar ett värde- pappersinstitut skall lämna till inspektionen (6 kap. 2 5 1). Med stöd härav har Finansinspektionen utfärdat föreskrifter om månadsrapport för vissa värdepappersbolag, utländska värdepappersföretag samt för fond- kommissionsbolag (FFFS 1991: 13). Motsvarande regler finns för banker i 7 kap. 1 & bankrörelselagen och för kreditmarknadsbolag i 5 kap. 1 & lagen om kreditmarknadsbolag. Även i dessa lagar är rätten att meddela närmare föreskrifter om vilka upplysningar som skall lämnas delegerad till regeringen eller Finansinspektionen. För bankerna har Finans- inspektionen meddelat föreskrifter om månads-lkvartalstatistik (FFFS 1994: 12).

I förarbetena till lagen om kreditmarknadsbolag uttalades särskilt att kapitlet om tillsyn utformats med reglerna i Värdepappersrörelselagen som förebild (prop. 1992/93:89 s. 225). Syftet med detta var att så långt som möjligt ha likalydande tillsynsregler inom de områden som står under till- syn av Finansinspektionen. Reglerna överensstämmer också till stora de- lar med bestämmelserna i 7 kap. bankrörelselagen.

De nu angivna bestämmelserna får anses vara tillräckliga för att ge Finansinspektionen rätt att begära upplysningar även i de avseenden som aktualiseras genom bestämmelserna i kapitalkravsdirektivet. Någon komp- lettering av gällande lagstiftning synes därför inte behövas. Med stöd av den föreskriftsrätt som finns kan Finansinspektionen reglera det särskilda rapporteringskrav som direktivet ställer upp för värdepappersföretag.

I gällande lagstiftning saknas emellertid bestämmelser som kräver att kreditinstitut och värdepappersbolag inrättar sådana övervaknings- och kontrollsystem som direktivet föreskriver. Företagen skall enligt direk- tivet vid varje tidpunkt ha en kapitalbas som sammantaget uppgår till eller överstiger summan av de skilda kapitalkraven hänförliga till såväl kredit- som marknadsrisker. De komplicerade beräkningsmetoder som an- visas i direktivet för beräkning av dessa kapitalkrav ställer stora krav på företagens tekniska utrustning. De interna kontrollsystem som direktivet föreskriver är även nödvändiga för att Finansinspektionen skall kunna utöva sin tillsyn över företagen. Gällande lagstiftning bör därför komp- letteras med regler som skapar förutsättningar för inspektionen att begära att företagen inrättar sådana övervaknings- och kontrollsystem samt i övrigt tillämpar sådana rutiner vad gäller administration och redovisning som säkerställer en effektiv kontroll av att företaget följer gällande kapitaltäckningsregler. Reglerna bör — såsom framhållits av Finansin- spektionen omfatta såväl kredit- som marknadsrisker och stora expo- neringar samt i fråga om rutiner m.m. även gruppbaserad redovisning. Systemen bör såvitt avser kreditrisker avse registrering och klassificering av dessa. Bestämmelserna bör ingå i den föreslagna nya kapitaltäcknings- lagen.

I den mån Finansinspektionens granskning av sådana system kräver att särskild sakkunskap måste anlitas, bör den kostnad som därvid uppstår betalas av det företag som tillsynen avser.

Enligt promemorieförslaget får Finansinspektionen i det fall ett instituts kapitalbas understiger det minsta belopp som krävs för att täcka såväl kredit- som marknadsrisker — förelägga företaget att vidta lämpliga åtgärder för att rätta till förhållandet. Finansinspektionen har ifrågasatt behovet av denna bestämmelse. Kapitalkravsdirektivet (artikel 4.3) föreskriver en skyldighet för tillsynsmyndigheten att i de aktuella fallen se till att institutet avhjälper bristen så snart som möjligt. Därför bör i den nya lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag finnas en bestämmelse som inte bara ger Finans- inspektionen en möjlighet att ingripa, vilket promemorieförslaget innebär, utan ålägger inspektionen att göra detta. En sådan skyldighet för inspek- tionen att ingripa med föreläggande, som vid behov kan förenas med vite, bör även avse situationer då ett institut inte uppfyller kraven i fråga

om att inrätta övervaknings- och kontrollsystem samt rutiner för admini- stration och redovisning. Bestämmelsen bör även vara tillämplig på ett institut eller en finansiell företagsgrupp som inte nedbringar sina expo- neringar till stadgade gränsvärden.

Ett förändringsarbete har initierats vid Finansinspektionen i syfte att anpassa organisationen till nya krav på verksamheten. Detta förändrings- arbete syftar till att utveckla bl.a. tillsynsarbetet (prop. 1993/94:100 s. 81). Även inom Finansdepartementet pågår arbete som kan beröra förut- sättningarna för tillsynen i framtiden.

] avvaktan på resultatet av nyss nämnda arbete bör de bestämmelser om Finansinspektionens tillsyn som tas in i den föreslagna kapitalkravslagen inte avvika från det mönster som finns i den under senare år tillkomna lagstiftningen på värdepappersmarknadsområdet, t.ex. lagen om värde- pappersrörelse och lagen om börs- och clearingverksamhet. Tillsynsbe- stämmelserna kan dock komma att ändras senare beroende på resultatet av det översynsarbete som inletts.

7. Övervakning och kontroll av stora exponeringar

Hänvisningar till S7

7.1. Bakgrund och gällande rätt

Gemensamma riktlinjer för övervakning och kontroll av kreditinstituts stora exponeringar infördes ursprungligen genom kommissionens rekom- mendation 87/62/EEG. Detta instrument valdes eftersom det medgav en gradvis anpassning av gällande regler och införande av nya regler utan att gemenskapens banksystem stördes. Efter denna övergångsfas har det bindande direktivet om övervakning och kontroll av kreditinstituts stora exponeringar (92/121/EEG) antagits. De principer som direktivet bygger på är i huvudsak samma som i rekommendationen. Vissa av reglerna har dock skärpts. Gränsen för att en exponering skall anses som stor har sänkts från 15 % till 10 % av institutets kapitalbas och gränsen för största tillåtna exponering har sänkts från 40 % till 25 % av institutets kapitalbas. Gränsen för ett kreditinstituts samtliga stora exponeringar, vilken enligt bestämmelserna i direktivet är 800 % av institutets kapital- bas, har emellertid inte ändrats.

Övervakning och kontroll av ett kreditinstituts eller ett värdepappers- bolags exponeringar ingår som en integrerad del av tillsynen av institutet eller bolaget. En alltför stor koncentration av exponeringar gentemot en enskild kund eller grupp av kunder med inbördes anknytning kan medföra en oacceptabelt hög förlustrisk. Det kan vara till skada för företagets soliditet och utgöra ett hot mot dess fortlevnad. Det har därför ansetts att en harmonisering bör ske av vissa grundläggande regler om övervakning av stora exponeringar.

Begränsningar av stora exponeringar

De regler som i dag reglerar begränsningar av stora exponeringar i den svenska lagstiftningen återfinns såvitt avser banker i 2 kap. 16 & bank- rörelselagen (1987:617) och såvitt avser kreditmarknadsbolag i 3 kap. 9 5 lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag. När det gäller värdepappers- bolag f'mns en motsvarande bestämmelse i 3 kap. 7 & lagen (1991:981) om värdepappersrörelse.

Enligt dessa bestämmelser får en bank, ett kreditmarknadsbolag, ett värdepappersbolag eller ett utländskt värdepappersföretag inte ha ford- ringar på samma låntagare eller låntagare som är förbundna med varand- ra i väsentlig ekonomisk gemenskap i sådan omfattning att det finns risk att institutet inte kan fullgöra sina skyldigheter om en sådan låntagare inte kan betala sin skuld.

Prop. 1994/ 95:50

Rapportering av stora exponeringar

Banker är skyldiga att lämna Finansinspektionen upplysningar om sin verksamhet och de därmed sammanhängande omständigheter som inspek- tionen begär. Enligt 7 kap. 2 5 1 bankrörelselagen får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, F inansinspektionen, meddela föreskrifter om vilka upplysningar som en bank skall lämna till inspektionen. Mot- svarande bestämmelser linns för kreditmarlmadsbolagen i 5 kap. 1 och 2 55 lagen om kreditmarknadsbolag och för värdepappersbolagen i 6 kap. 1 5 lagen om värdepappersrörelse.

Finansinspektionen har den 11 juni 1992 beslutat allmänna råd rörande kreditinstitutens rapportering av stora exponeringar (FFFS 1992:20). Enligt dessa allmänna råd skall kreditinstitut, värdepappersbolag m.fl. rapportera sina stora exponeringar till Finansinspektionen två gånger per år, den 30 juni och den 31 december. Samtliga exponeringar som uppgår till 10 % eller mer av kapitalbasen skall rapporteras. Med exponering avses i de allmänna råden engagemang, placeringar samt institutens åtag- anden utanför balansräkningen. Med engagemang avses bl.a. utestående krediter och beviljad ej utnyttjad kredit m.m. Med placering avses bl.a. innehav av obligationer, certifikat och andra räntebärande eller diskont- eringsbara papper utfärdade av ett kredittagande bolag, liksom innehav av dess aktier. De allmänna råden är — såvitt avser rapporteringsskyldig- heten -— redan i hög grad anpassade till reglerna i direktivet om över- vakning och kontroll av stora exponeringar.

7 .2 Direktivet om övervakning och kontroll av kreditinstituts stora exponeringar

Den 21 december 1992 antog EG:s råd direktivet om övervakning och kontroll av kreditinstituts stora exponeringar (92/121/EEG). Direktivet innehåller bestämmelser som innebär skyldighet för kreditinstitut att lämna uppgifter om sina stora exponeringar och att begränsa storleken av sådana exponeringar.

Med exponering avses alla tillgångsposter och poster utanför balansräk- ningen enligt den kategorisering som gjorts i kapitaltäckningsdirektivet 89/647 IEEG. Som en stor exponering räknas en exponering som institutet har gentemot en kund eller grupp av inbördes anknutna kunder och som motsvarar minst 10 % av institutets kapitalbas. Direktivet ålägger insti- tuten att rapportera alla sina stora exponeringar till de behöriga myndig- heterna.

Direktivet förbjuder vidare kreditinstitut att ha exponeringar gentemot en kund eller grupp av kunder med inbördes anknytning i den mån expo- neringen uppgår till mer än 25 % av kapitalbasen. Om kunden är kredit- institutets moder-, dotter- eller systerföretag får procenttalet inte sättas högre än 20 %. Summan av samtliga stora exponeringar får inte överstiga 800 % av kapitalbasen.

Förbudsbestämmelsema har karaktär av minimiregler. Ytterligare be— gränsningar får således införas nationellt. Å andra sidan ges medlems- staterna rätt att helt eller delvis sätta förbudsreglema ur spel i vissa avseenden.

Tillsyn över att reglerna följs skall beträffande inbördes anknutna insti- tut ske genom sammanställning enligt direktivet om gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut (92/30/EEG).

I direktivet om stora exponeringar hänvisas i ingressen beträffande redo- visningstekniken till direktivet 86/635/EEG om årsbokslut och samman- ställd redovisning för banker och andra finansiella institut. Redovis- ningskommitténs förslag (SOU 1994:17) till införlivande av detta direk- tivs bestämmelser har nyligen varit föremål för remissbehandling.

Bestämmelserna i direktivet kompletteras med bestämmelser i direktivet 93/6/EEG om kapitalkmv för värdepappersföretag och kreditinstitut. Ge- nom artikel 5.1 i kapitalkravsdirektivet utvidgas bestämmelserna i direk- tivet om stora exponeringar till att omfatta även värdepappersföretag. Enligt artikel 5.2 skall det institut som beräknar kapitalkravet för sitt handelslager enligt bestämmelserna i bilaga I och II i kapitalkravsdirek— tivet beräkna sina stora exponeringar enligt direktivet om stora exponer- ingar med de modifieringar som framgår av bilaga VI till kapitalkravs- direktivet.

Bestämmelserna i direktivet om stora exponeringar skall vara införliva- de med medlemsstaternas lagstiftning senast den 1 januari 1994. Sverige har dock i EES-avtalet medgetts en övergångstid till den 1 januari 1995 . Som tidigare framgått skall bestämmelserna i kapitalkravsdirektivet vara införlivade i den svenska lagstiftningen senast den 1 januari 1996, dvs. ett år senare. Det finns emellertid att antal övergångsregler som medger en successiv nedtrappning av existerande stora exponeringar senast t.o.m. den 31 december 2001. För kreditinstitut med en kapitalbas understigande 7 miljoner ecu medges emellertid en tid av ytterligare fem år för att an- passa exponeringama till vad som gäller enligt direktivet.

7.3. Begränsningar av stora exponeringar

Regeringens förslag: Värdet av ett kreditinstituts eller värde- pappersbolags exponering gentemot en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning får inte överstiga 25 % av insti- tutets kapitalbas.

Om en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning är moderföretag eller dotterföretag till kreditinstitutet eller värde- pappersbolaget eller dotterföretag till institutets eller bolagets moderföretag, får exponeringen inte överstiga 20 % av kapitalbasen. Om institutet i sådana fall är en bank och moderföretaget inte är ett institut, ett försäkringsföretag eller motsvarande utländskt företag, får värdet inte överstiga 10 % av bankens kapitalbas. Är förutsätt— ningama för gruppbaserad tillsyn uppfyllda kan exponeringar inom en koncern i vissa fall undantas från tillämpningen av begränsnings- reglerna.

Det sammanlagda värdet av ett kreditinstituts eller värdepappers- bolags stora exponeringar får inte överstiga 800 % av företagets kapitalbas. En exponering gentemot en kund eller grupp av kunder med inbördes anknytning skall anses som en stor exponering om dess värde uppgår till eller överstiger 10 % av kreditinstitutets eller värdepappersbolagets kapitalbas.

Bestämmelserna om begränsningar av stora exponeringar för kre— ditinstitut och värdepappersbolag förs samman i en ny lag, lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värde— pappersbolag. Detta innebär att de regler om stora exponeringar som nu finns spridda i olika lagar tas bort ur dessa.

Svenska skeppshypotekskassan undantas från bestämmelserna om begränsningar av stora exponeringar.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. 1 promemorians förslag undantas dock inte Svenska Skepps- hypotekskassan från bestämmelserna om begränsningar av stora expone- ringar. Till skillnad från promemorians förslag har i den nya lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar införts en bestämmelse där undan- tag från begränsningsreglerna görs för några av de poster som enligt reglerna i direktivet om stora exponeringar kan undantas från begräns- ningsreglema. Det gäller åtaganden för vilka en stat, en kommun eller en centralbank warar. Vidare införs, till skillnad från promemorians förslag, en bestämmelse i lagen som innebär att den utvidgade kapitalbasen kan användas vid bestämmandet av ett instituts exponeringar i handelslagret.

Remissinstansema: Riksbanken anser att det är väsentligt att förebygga att en bank exponerar sig mycket gentemot ett moderföretag som inte till- hör finanssektorn. Förslaget att sätta en gräns på 10 % av kapitalbasen mot normalt 20 % inom en rent finansiell koncern tillstyrks därför. Finansinspektionen tillstyrker också detta förslag. OM Stockholm AB och

Svenska Fondhandlarqföreningen anser att det är viktigt att hinder mot s.k. central clearing inte uppställs och att därför exponeringar på clearing- organisationer undantas från de föreslagna begränsningarna. Svenska Bankföreningen avstyrker förslaget att begränsa exponeringen till 10 % när ett institut har en icke-finansiell ägare. Svenska institut bör inte belastas med hårdare regler än institut i andra länder. Bankföreningen anser vidare att den möjlighet till överskridande av begränsningsreglerna för exponeringar i instituts handelslager som direktivet ger möjlighet till bör utnyttjas. Svenska Fondhandlarq'öreningen delar denna uppfattning. Behov av rätt till överskridande av gränsvärdena kan uppkomma vid garantigivning vid emissioner. Eftersom det är viktigt att inte några hinder för emissionsverksamheten skapas, bör Finansinspektionen få rätt att medge överskridande av gränsvärdena i handelslagret. Svenska skepps- hypotekskassan anser att den möjlighet till undantag för Skeppshypoteks- kassans del som finns i EES-avtalet och EU-medlemskapsfördraget bör utnyttjas på så sätt att bestämmelserna om stora exponeringar inte tillämpas på kassan. I annat fall måste verksamheten avvecklas. Förslaget att genom ett normgivningsbemyndigande låta regeringen eller Finansinspektionen i förskrifter närmare ange vilka exponeringar som kan undantas vid tillämpningen av begränsningsreglerna samt i vilken mån viktning av vissa exponeringars värde kan tillåtas kritiseras av de remissinstanser som yttrat sig i frågan. Riksbanken anser att lag- texten för tydlighetens skull bör innehålla en bestämmelse om att möjlig— heter till lägre viktning av vissa slag av exponeringar kan komma att ges. AB Svensk Exponknedit finner att om inte möjligheterna till undantag medges fullt ut skulle bolaget riskera att inte i samma utsträclming som hittills kunna göra nya affärer som risktäcks av de tre svenska stor- bankerna vilket skulle medföra högre kostnader för exportörerna. Vikt- ning av fordringar mot kreditinstitut är en nödvändig förutsättning för bolaget på samma sätt som gäller beträffande kapitaltäckning. Samma logik som motiverar viktning i kapitaltäckningsbestämmelsema är direkt överförbar för att motivera viktning av exponeringar. Fristående Spar— bankers Riksförbund understryker vikten av att det i lagtext eller moti- vering klargörs att bostadsobligationer skall anses uppfylla kraven för att helt undantas från begränsningsreglema för stora exponeringar. Om bostadsobligationer inte helt undantas utan ges vikttalet 20 % enligt artikel 4.10 i direktivet om stora exponeringar kommer många sparbanker i utgångsläget att redovisa en exponering på Sparbanken Sverige Koncernen som kraftigt överstiger 25 % på grund av innehavet av Spintabobligationer. Detta skulle kunna medföra att många sparbanker tvingades placera sin likviditet i konkurrerande bostadsinstitut vilket vore orimligt ur konkurrensneutral synpunkt. Detta skulle även kunna medföra risker för störningar i bostadsfinansieringen liksom risk för höjda räntor. Svenska Banlg'öreningen önskar att lagtexten kompletteras så att det klart framgår dels att vissa poster kan undantas dels att lägre viktning än 100 % är möjlig. Det bör i lagen anges viktnings- och undantagsregler för sådana poster som det i lagen finns angivet reduceringsregler för beträffande kapitalkrav för kreditrisker, såsom fordringar på svenska

staten, svensk kommun och vissa utländska stater samt fordringar med säkerhet i form av panträtt i bostadsfastighet. Om inte lagen kompletteras på det önskade sättet vill Bankföreningen att det i motiven ges vägledande uttalanden om hur bestämmelsen skall tillämpas av Finansinspektionen. Bankföreningen önskar vidare att exponeringarnas värde i vissa fall skall beräknas efter den s.k. marknadsvärderingsmetoden vilket innebär att belopp skall beräknas enligt bestämmelserna om nettning i tillämpliga fall. Svenska Kommunförbundet anför att exponeringar mot kommunerna bör undantas från bestämmelserna om stora exponeringar.

EES-avtalet: Direldivet om övervalming och kontroll av stora exponeringar

Enligt artikel 4.1 i direktivet om stora exponeringar får ett kreditinstitut inte exponera sig gentemot en kund eller en grupp av kunder med inbör- des anknytning om värdet av exponeringen överstiger 25 % av institutets kapitalbas.

Med kapitalbas avses den definition som detta begrepp getts i direktivet 89/299/EEG om kapitalbasen i kreditinstitut. Detta direktiv hänvisar i sin tur till direktivet 86/635/EEG om årsbokslut och sammanställd redovis- ning för banker och andra finansiella institut angående de redovisnings- metoder som skall användas vid beräkningen av kapitalbasen. Det anges i direktivet 89/299/EEG att de närmare redovisningsmetoder som skall användas vid beräkning av ett kreditinstituts kapitalbas, skall stå i överensstämmelse med bestämmelserna i direktivet 86/635/EEG. Den redovisningsteknik som direktivet om övervakning och kontroll av kredit- instituts stora exponeringar föreskriver skall således också stå i över- ensstämmelse med bestämmelserna i direktivet 86/635/EEG vid beräkning av exponeringar.

Vad som avses med kreditinstitut framgår av definitionen i artikel 1 första strecksatsen i direktivet 77/780/EEG, det s.k. första banksamord- ningsdirektivet. Bestämmelserna i direktivet om stora exponeringar är sålunda tillämpliga på kreditinstitut vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel och bevilja krediter för egen räkning. Detta gäller även ett sådant kredit- instituts filialer i tredje land samt alla privata eller offentliga företag, inkl. deras filialer, som bedriver motsvarande verksamhet och som är auktoriserade i tredje land.

En ytterligare förutsättning för att direktivets bestämmelser skall vara tillämpliga på ett kreditinstitut är enligt artikel 2 att kreditinstitutet är auktoriserat i enlighet med bestämmelserna i artikel 3 i första banksam- ordningsdirektivet.

Enligt artikel 2 finns möjligheter att undanta vissa institut vid tillämp- ningen av reglerna i direktivet om stora exponeringar. Exempel på sådana institut är medlemsstaternas centralbanker och postgiroinstitut samt vissa namngivna kreditinstitut i vissa medlemsstater.

Med exponering avses enligt definitionen i artikel 1 de tillgångsposter och poster utanför balansräkningen som avses i artikel 6 i direktivet 89/647/EEG om kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut och i bilaga I och 111 till detta direktiv utan tillämpning av de vikttal eller risknivåer som anges är. Huvudregeln är alltså att de nominella beloppen gäller vid beräkningen av ett kreditinstituts exponering gentemot en enskild kund.

Vidare får alla poster som i sin helhet täcks av eget kapital — efter medgivande av de behöriga myndigheterna — undantas från bestämmel- serna om exponeringar under förutsättning att detta egna kapital inte ingår i beräningen av kapitaltäckningsgraden eller andra beräknings- kvoter för övervakning som fastställts i gemenskapslagstiftning, dvs. för sådana med eget kapital skyddade exponeringar gäller inte begränsnings- reglerna.

En exponering skall inte heller omfatta följande poster. Vid valuta- transaktioner: exponeringar som uppkommer i samband med normal av- veckling av en transaktion under två dygn efter betalning. Vid köp eller försäljning av värdepapper: exponeringar som uppkommer i samband med normal avveckling av en transaktion under fem vardagar efter den tidpunkt då antingen betalning har skett eller värdepapperen har levere- rats.

Definitionen av behöriga myndigheter hänvisar till direktivet om grupp- baserad tillsyn över kreditinstitut (92/30/EEG). Enligt definitionen i det direktivet avses med behöriga myndigheter de nationella myndigheter som enligt lag eller annan författning har behörighet att utöva tillsyn över kreditinstitut.

Med moderföretag avses ett företag enligt definitionen i artikel 1.1 i direktivet 83/349/EEG samt alla företag som, enligt de behöriga myndig- heternas bedömning, utövar ett bestämmande inflytande över ett annat företag.

Även definitionen av dotterföretag hänvisar till definitionen i artikel 1.1 i direktivet 83/349/EEG. Som dotterföretag räknas även alla företag över vilka, enligt de behöriga myndigheternas bedömning, ett moderföretag ut— övar ett bestämmande inflytande. Ett dotterföretag till ett dotterföretag skall också anses som ett dotterföretag till ett moderföretag som är över- ordnat dessa företag.

Enligt artikel 4.2 skall procentsatsen 25 minskas till 20 om en kund eller grupp av kunder med inbördes anknytning är moderföretag eller dotterföretag till kreditinstitutet eller ett eller flera dotterföretag till moderföretaget. Medlemsstaterna får dock undanta sådana exponeringar från 20-procentsgränsen om de föreskriver särskild övervakning av så- dana exponeringar genom andra åtgärder eller förfaranden. Kommis- sionen eller Rådgivande bankrörelsekommittén skall underrättas om sådana åtgärder eller förfaranden.

Enligt artikel 1 m definieras grupp av kunder med inbördes anknytning enligt följande: två eller flera fysiska eller juridiska personer som, om inte annat visas, utgör en helhet ur risksynpunkt därför att

- någon av dem har, direkt eller indirekt, ägarinflytande över den eller de andra, eller

Prop. 1994/ 95 :50

- de utan att stå i sådant förhållande som avses ovan har sådan inbördes anknytning att någon eller samtliga av de övriga kan befaras råka i betal- ningssvårigheter om en av dem drabbas av ekonomiska problem.

Enligt artikel 4.3 får det sammanlagda värdet av ett kreditinstituts stora exponeringar inte överstiga 800 % av institutets kapitalbas. Enligt artikel 3.1 skall en exponering anses som en stor exponering när dess värde upp- går till eller överstiger 10 % av institutets kapitalbas.

Dessa regler är dock endast minimiregler; enligt artikel 4.4 får med- lemsstaterna nämligen införa strängare gränsvärden än dem som avses i artikel 4.1, 4.2 och 4.3.

Om de ovan redovisade gränsvärdena överskrids, skall detta ofördröj- ligen anmälas till de behöriga myndigheterna, som kan medge kreditinsti- tutet en tidsfrist inom vilken åtgärder måste vidtas för att nedbringa den för stora exponeringen till tillåten nivå.

Enligt artikel 4.6 får medlemsstaterna vid tillämpningen av artikel 4.1, 4.2 och 4.3 helt eller delvis undanta exponeringar som ett kreditinstitut har gentemot sitt moderföretag eller mot andra dotterföretag till moder- företaget eller gentemot sina egna dotterföretag, om dessa företag omfat- tas av sådan gruppbaserad tillsyn som kreditinstitutet självt är underkastat enligt direktivet 92/30/EEG om gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut, eller av motsvarande regler i tredje land. Medlemsstaterna får vidare, enligt bestämmelsen i artikel 4.7 helt eller delvis undanta vissa expo- neringar från begränsningsreglerna i artikel 4.1, 4.2 och 4.3. Sammanfat- tningsvis kan sägas att undantagen avser exponeringar för vilka det finns betryggande säkerhet i form av bl.a. garantier eller olika former av värde- papper.

Undantagen är följande.

a) Tillgångsposter som utgörs av fordringar på centralregeringar och centralbanker i zon A, dvs. de länder som avses i artikel 2.1 andra strecksatsen i direktivet 89/647/EEG om kapitaltäckningsgrad för kredit- institut, t.ex. OECD-ländema.

b) Tillgångsposter som utgörs av fordringar på Europeiska gemenskap- erna.

c) Tillgångsposter som utgörsav fordringar för vilka centralregeringar eller centralbanker i zon A eller Europeiska gemenskaperna har lämnat uttryckliga garantier.

d) Andra exponeringar gentemot centralregeringar eller centralbanker i zon A eller gentemot Europeiska gemenskaperna, eller exponeringar garanterade av dessa.

e) Tillgångsposter som utgörs av fordringar på och andra exponeringar gentemot centralregeringar eller centralbanker i zon B om de är angivna i, och i förekommande fall finansierade i, låntagarnas nationella valuta. Zon B är de länder som avses i artikel 2.1 tredje strecksatsen i direktiv 89/647/EEG om kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut, dvs. alla länder som inte ingår i zon A.

f) Tillgångsposter och andra exponeringar för vilka det enligt de be- höriga myndigheternas bedömning finns betryggande säkerhet i form av värdepapper utgivna av centralregeringar eller centralbanker i zon A eller

av Europeiska gemenskaperna eller av en medlemsstats regionala eller lokala myndigheter för vilka 0 procents vikt gäller beträffande kapitalkrav enligt artikel 7 i direktiv 89/647/EEG om kapitaltäckningsgrad för kredit- institut.

g) Tillgångsposter och andra exponeringar för vilka det enligt de be- höriga myndigheternas bedömning finns betryggande säkerhet i form av kontanta medel insatta hos det långivande institutet eller hos ett kredit- institut som är moderföretag eller dotterföretag till det långivande insti- tutet.

h) Tillgångsposter och andra exponeringar för vilka det enligt de be- höriga myndigheternas bedömning finns betryggande säkerhet i form av depositionsbevis, utgivna av det långivande institutet eller av ett kredit- institut som är moderföretag eller dotterföretag till detta och förvarade hos något av dem.

i) Tillgångsposter som utgörs av fordringar på och andra exponeringar gentemot kreditinstitut med en löptid av högst ett år och som inte ingår i institutens kapitalbas enligt definitionen i direktiv 89/299/EEG om kapi— talbasen i kreditinstitut.

j) Tillgångsposter som utgörs av fordringar på och andra exponeringar gentemot institut som inte är kreditinstitut men som uppfyller villkoren i artikel 8.2 i direktiv 89/647/EEG om kapitaltäckningsgrad för kredit— institut och som har en löptid av högst ett år och för vilka det finns säkerhet enligt samma punkt.

k) Växlar och andra liknande skuldebrev med en löptid av högst ett år och med underskrift av andra kreditinstitut.

l) Sådana räntebärande värdepapper som avses i artikel 22.4 i direktiv 85/611/EEG om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fond- företag).

111) I avvaktan på senare samordning, innehav i sådana försäkringsbolag som avses i artikel 12.3 i direktiv 89/646/EEG (andra banksamordnings- direktivet) upp till 40 % av kapitalbasen i det kreditinstitut som förvärvar innehavet.

n) Tillgångsposter som utgörs av fordringar på regionala eller centrala kreditinstitut till vilka det långivande institutet är knutet genom en sammanslutning enligt bestämmelser i lag, bolagsordning eller motsvar- ande och som enligt dessa bestämmelser är ansvariga för likviditetsutjäm— ningar inom sammanslutningen.

o) Exponeringar för vilka det enligt de behöriga myndigheternas be- dömning finns betryggande säkerhet i form av andra värdepapper än så- dana som avses i f), under förutsättning att dessa värdepapper inte är utgivna av kreditinstitutet självt, dess moderföretag eller något av dessas dotterföretag eller av den kund eller grupp av kunder exponeringarna avser. De värdepapper som används som säkerhet skall värderas till marknadspris, ha ett värde som överstiger de exponeringar för vilka de utgör säkerhet och vara föremål för börshandel eller för omsättning och regelbunden notering på en marknad som upprätthålls genom erkänt yrkes- mässiga aktörer. Vidare skall det enligt de behöriga myndigheternas

bedömning, i den medlemsstat som utgör kreditinstitutets hemland, vara PIOP- 1994/ 95 250 möjligt att fastställa ett objektivt pris så att värdepapperens övervärde vid varje tidpunkt kan fastställas. Det övervärde som erfordras skall utgöra 100 %. Det skall dock utgöra 150 % i fråga om aktier och 50 % i fråga om räntebärande värdepapper utgivna av kreditinstitut, av regionala eller lokala myndigheter hos medlemsstaterna med undantag för dem som av- ses i artikel 7 i direktiv 89/647/EEG om kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut, och i fråga om räntebärande värdepapper av Europeiska investeringsbanken och multilaterala utvecklingsbanker enligt definitionen i artikel 2 i samma direktiv. Värdepapper som används som säkerhet får inte ingå i kreditinstituts kapitalbas enligt definitionen i direktiv 89/299/EEG om kapitalbasen i kreditinstitut.

p) Lån som enligt de behöriga myndigheternas bedömning är betryg- gande säkrade genom panträtt i bostadsfastighet och leasingavtal där uthyraren behåller full äganderätt till den upplåtna bostadsfastigheten så länge hyresmannen inte har utnyttjat sin rätt att köpa egendomen, i båda fallen upp till 50 % av värdet av bostadsfastigheten i fråga. Värdet av egendomen skall beräknas på ett sätt som kan godtas av de behöriga myn- digheterna på grundval av stränga värderingsnormer som fastställts i lagar eller andra författningar. Värdering skall genomföras minst en gång om året. Vid tillämpningen av denna punkt skall med bostadsfastighet avses en fastighet som är eller kommer att bli bebodd eller uthyrd av låntag- aren.

q) 50 % av de medel- och lågriskposter utanför balansräkningen som avses i bilaga I till direktiv 89/647/EEG om kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut.

r) Efter godkännande av de behöriga myndigheterna, andra garantier än kreditgarantier som grundas på bestämmelser i lag eller föreskrifter och som av ömsesidiga garantifonder med ställning som kreditinstitut i enlighet med definitionen i artikel 1 a ställs ut till medlemmar, varvid 20 % vikt skall tillämpas på beloppet. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om denna möjlighet tas i anspråk, så att det kan säker- ställas att den inte leder till snedvridning av konkurrensen.

s) De lågriskposter utanför balansräkningen som avses i bilaga I till direktiv 89/647/EEG om kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut, om avtal har träffats med kunden eller kundgruppen i fråga om att exponeringar kan göras endast om det har konstaterats att det inte medför att de gräns- värden som är tillämpliga enligt artikel 4.1, 4.2 och 4.3 överskrids.

Enligt bestämmelserna i artikel 4.8, 4.9 och 4.10 ges möjlighet till vikt- ning av vissa tillgångsposter som utgörs av fordringar på t.ex. en medlemsstats regionala och lokala myndigheter. Vid tillämpningen av artikel 4.1, 4.2 och 4.3 får medlemsstaterna tillämpa följande värderings— regler.

Enligt artikel 4.8 får en medlemsstat tillämpa 20 % vikt beträffande tillgångsposter som utgörs av fordringar på medlemsstats regionala och lokala myndigheter och beträffande andra exponeringar gentemot eller garanterade av sådana myndigheter. Medlemsstaterna får reducera detta

vikttal till o % enligt de villkor som fastställts i-artikel 7 i direktiv Prep- 1994/95:50 89/647/EEG.

En medlemsstat får tillämpa 20 % vikt beträffande tillgångsposter som utgörs av fordringar på och andra exponeringar gentemot kreditinstitut om de har en löptid av mer än ett men högst tre år och 50 % vikt beträf- fande tillgångsposter som utgörs av fordringar på kreditinstitut om de har en löptid av mer än tre år, under förutsättning att obligationema har utgivits av ett kreditinstitut för de sist nämnda tillgångsposterna och att dessa obligationer enligt de behöriga myndigheternas bedömning är före— mål för omsättning på en marknad bestående av yrkesmässiga aktörer och dagligen noteras på denna marknad eller att de behöriga myndigheterna i det kreditinstituts hemland som har utgivit obligationema har lämnat tillstånd till utgivandet. Dessa poster får inte under några omständigheter räknas in i kapitalbasen i den mening som avses i direktiv 89/299/EEG om kapitalbasen i kreditinstitut (artikel 4.9).

En medlemsstat får med avvikelse från artikel 4.7 i och 4.9 tillämpa 20 % vikt på tillgångsposter som utgörs av fordringar på och andra ex- poneringar gentemot kreditinstitut, oavsett löptid.

I artikel 4.11 finns bestämmelser om exponeringar som garanterats av tredje part.

När en exponering gentemot en kund garanterats av en tredje part eller genom säkerhet i form av värdepapper utgivna av tredje part på de vill- kor som har fastställts i 4.7 0 får medlemsstaterna behandla exponeringen som om den hade ingåtts med denna tredje part i stället för med kunden om

- denna tredje part enligt de behöriga myndigheternas bedömning läm- nat betryggande direkta och ovillkorliga garantier,

- det för exponeringar som definierats i artikel 4.7 0 finns säkerhet på de villkor som där anges.

Direktivet om kapitalkrav för värdepappemföretag och kreditinstitut

l direktivet 93/6/EEG om kapitalkrav för värdepappersföretag och kredit— institut (kapitalluavsdirektivet) utvidgas räckvidden av bestämmelserna i direktivet om stora exponeringar. Enligt artikel 5.1 kapitalkravsdirektivet utsträcks bestämmelserna om stora exponeringar till att gälla även värde- pappersföretag. Av artikel 5 .2 framgår att vid bestämmandet av expone- ringamas storlek i ett kreditinstitut eller värdepappersföretag som om- fattas av krav på kapitaltäckning för marknadsrisker skall även beaktas de exponeringar i förhållande till enskilda kunder som uppkommer i han- delslagret.

Hur beräkningen av exponeringarnas värde skall göras är beroende av storleken på institutets handelslager. För de institut vars handelslager är av så begränsad omfattning att bestämmelserna om kapitaltäckning av kreditrisker kan användas vid bestämmandet av kapitaltäckningen av posi- tionerna i handelslagret skall beräkningen av exponeringamas värde ske i enlighet med reglerna i direktivet om stora exponeringar, dvs. till

nominella belopp. Detta gäller enligt artikel 4.6 i kapitalkravsdirektivet således institut där handelslagrets storlek normalt inte överstiger 5 % av institutets totala balansomslutning och värdet av positionerna i handels- lagret normalt inte överstiger 15 milj. ecu samt handelslagrets storlek och värdet av positionerna i handelslagret inte vid något tillfälle överstiger 6 % av institutets totala balansomslutning och att värdet av sådana han— delslagerpositioner aldrig överstiger 20 milj. ecu.

För de institut som beräknar kapitalkraven för positionerna i handels- lagret i enlighet med bilagorna I och II till kapitalkravsdirektivet (för positions- samt avvecklings- och motpartsrisker) skall dock exponering- arna beräknas på det sätt som föreskrivs i direktivet om stora expone- ringar med de modifieringar som anges i bilaga VI i kapitalkravsdirek- tivet.

I bilaga VI i kapitalkravsdirektivet anges de bestämmelser som skall gälla vid beräkningen av de exponeringar som ingår i handelslagret i för- hållande till enskilda kunder. Enligt punkt 2 i bilaga VI i kapitalkravs- direktivet skall kreditinstitut och värdepappersföretag beräkna sina expo- neringar i handelslagret gentemot enskilda kunder genom sammanräkning av följande poster.

a) Överskottet om det är positivt — av ett instituts långa positioner över dess korta positioner i alla de finansiella instrument som har getts ut av ifrågavarande kund (nettopositionen i varje instrument beräknas enligt de metoder som fastställts i bilaga I i kapitalkravsdirektivet).

b) I fall av garantigivning vid emissioner av ränte— eller aktieinstrument skall institutets exponering vara dess nettoexponering (som beräknas genom avdrag av sådana positioner på grund av emissionsgarantier som är tecknade eller garanterade av tredje man på grundval av ett uttryckligt avtal) minskat med de faktorer som anges i punkt 39 i bilaga 1 i kapital- kravsdirektivet.

I avvaktan på närmare samordning skall de behöriga myndigheterna kräva att instituten inrättar system för övervakning och kontroll av sina exponeringar på grund av emissionsgarantier för tiden mellan tidpunkten för ursprungligt åtagande och arbetsdag 1 i ljuset av arten av de risker som uppstår på ifrågavarande marknader.

c) Exponeringar till följd av sådana transaktioner, överenskommelser och avtal som avses i bilaga II med ifrågavarande kund varvid expone- ringarna beräknas på det sätt som fastställts i den bilagan utan viktning för motpartsrisk.

Enligt punkt 3 i bilaga VI beräknas därefter exponeringarna som hänför sig till handelslagret mot grupper av förbundna kunder genom samman- läggning av exponeringarna mot enskilda kunder inom en grupp beräknat enligt punkt 2.

Enligt punkt 4 i bilaga VI skall de sammanlagda exponeringarna gente— mot enskilda kunder eller grupper av förbundna kunder beräknas genom sammanläggning av de exponeringar som uppkommer i handelslagret och de exponeringar som uppkommer utanför handelslagret med beaktande av artikel 4.6, 4.7, 4.8, 4.9, 4.10, 4.11 och 4.12 i direktivet om stora exponeringar. För att beräkna exponeringar utanför handelslagret skall

instituten sätta till 0 de exponeringar som härrör från tillgångar som dragits från kapitalbasen till följd av punkt 2 d i bilaga V.

Enligt punkt 5 i bilaga VI skall värdet av institutens sammanlagda exponeringar beräknade i enlighet med punkt 4 anmälas i enlighet med bestämmelserna i artikel 3 i direktivet om stora exponeringar. Enligt punkt 6 i bilaga VI gäller begränsningsreglema i artikel 4 i direktivet om stora exponeringar med förbehåll för övergångsbestämmelsema i artikel 6 i samma direktiv. Enligt punkt 7 får dock behöriga myndigheter utan hinder av bestämmelsen i punkt 6 medge att tillgångar som utgörs av krav och andra exponeringar gentemot värdepappersföretag, mot erkända värdepappersföretag i tredje land och erkända clearingorganisationer och börser som handlar med finansiella instrument underkastas samma be- handling som gäller för exponeringar mot kreditinstitut enligt artikel 4.7 i, 4.9 och 4.10 i direktivet om stora exponeringar.

Direktivet ger medlemsländernas behöriga myndigheter möjligheter att tillåta överskridande av de fastställda gränserna för stora exponeringar under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda. De ökade expone- ringarna skall vara hänförliga endast till handelslagret. Vidare skall för institutet ställas ytterligare kapitalkrav för överskottet i handelslagret. Kapitalkravet för de överskridande exponeringarna skall relateras till de exponeringar som för med sig det högsta kapitalkravet för den specifika risken. Vidare skall kapitalkravsstorleken vara relaterad till den tid som har förflutit sedan överskridandet.

Direktivet tvingar medlemsländernas behöriga myndigheter att upprätta rutiner, som skall meddelas till ministerrådet och kommissionen, för att förhindra att kreditinstitut avsiktligt genom t.ex. överföringar eller skentransaktioner undviker de ytterligare kapitalkrav det annars skulle ådra sig för de exponeringar som överskrider de gränser som har fast- ställts i direktivet om stora exponeringar. Instituten skall ha system som säkerställer att varje sådan överföring omedelbart rapporteras till behöriga myndigheter.

Direktivet föreskriver att behöriga myndigheter för tillåta institut att använda en bredare kapitalbas (se avsnitt 6.10.1 om utvidgad kapitalbas) vid beräkning av stora exponeringar som ingår i institutets handelslager.

Skälen för regeringens förslag: Begränsningar av stora aponeringar

Övervakning och kontroll av ett kreditinstituts eller ett värdepappers— bolags exponeringar ingår som en del av Finansinspektionens tillsyn över företaget. Reglerna om begränsningar av stora exponeringar har till syfte att skydda ett företag mot förluster för det fall att en kund eller grupp av kunder inte kan infria sina åtaganden gentemot företaget samt att begrän- sa den maximala förlust som ett företag kan ådra sig om en kund eller grupp av kunder med inbördes anknytning inte kan infria sina åtaganden. Värdet av ett kreditinstituts eller värdepappersbolags exponering gentemot

en kund eller grupp av kunder med inbördes anknytning bör därför inte överstiga 25 % av institutets kapitalbas enligt bestämmelserna i direktivet om stora exponeringar.

När ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag exponerar sig gentemot sitt moderföretag eller gentemot andra dotterföretag till moderföretaget är särskild försiktighet påkallad. Handhavandet av kreditinstitutets eller värdepappersbolagets exponeringar måste ske på ett sådant sätt att princi- perna om en sund verksamhet uppfylls. N är det gäller stora exponeringar bör därför särskilda normer fastställas för ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag som exponerar sig gentemot sin egen företagsgrupp. I dessa fall är det motiverat med strängare regler än för andra expone- ringar. Gränsen bör i enlighet med bestämmelsen i direktivet vara 20 % i stället för 25 %.

När ett icke-finansiellt företag äger en bank bör ytterligare begräns- ningar göras av bankens exponeringar inom koncernen. Således bör bankens kreditgivning till en sådan ägare begränsas hårdare än till andra ägare. I stället för den normala gränsen 20 % bör i dessa fall gälla högst 10 %. Det innebär således att en banks exponeringar mot ett icke-finan- siellt företag tillåts bli väsentligt mindre om företaget är moderbolag till banken jämfört med ett utomstående företag. Omvänt kan en annan bank ha väsentligt större exponering mot ett icke-finansiellt företag än en dotterbank kan ha mot samma företag. Samma begränsning till 10 % bör gälla bankens exponeringar mot övriga företag i den icke-finansiella kon- cernen såvida inte möjlighet finns att göra undantag till följd av reglerna om gruppbaserad tillsyn. Vad Bankföreningen anfört på denna punkt för- anleder därför inte någon ändring av promemorians förslag.

När ett kreditinstitut eller värdepappersbolag exponerar sig gentemot sitt moder- eller systerföretag är, som ovan nämnts, särskild försiktighet påkallad. Enligt ingressen till direktivet om stora exponeringar bör sär- skilda norrner fastställas för exponeringar som ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag har gentemot sin egen företagsgrupp. Det är i sådana fall motiverat med strängare regler än för andra exponeringar. Strängare regler bör dock inte tillämpas om moderföretaget är ett kreditinstitut, ett värdepappersbolag eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet eller om övriga dotterföretag antingen är kreditinstitut, värdepappersbolag, finansiella institut eller anknutna företag. Som förutsättning gäller alltså att samtliga företag i koncernen omfattas av tillsynen över kreditinstitutet eller värdepappersbolaget på grundval av sammanställning. I sådana fall möjliggör den gruppbaserade övervakningen av företagen i koncernen en tillräckligt effektiv tillsyn utan att hårdare begränsningar av expone- ringarna behöver införas. Med detta tillvägagångssätt uppmuntras också bankgrupper m.fl. att organisera sig så att gruppbaserad övervakning blir möjlig, vilket är önskvärt eftersom det möjliggör en mer omfattande över- vakning. Frågan om gruppbaserad tillsyn behandlas i avsnitt 8.

Prop. 1994/95 :50

Svenska skeppsinpotekrkassan

Svenska skeppshypotekskassan anser att det är nödvändigt att göra undan- tag från reglerna om stora exponeringar för kassans del. Skeppshypoteks- kassans verksamhet är inriktad på fartygsfinansiering. Med den struktur som den svenska rederinäringen har i dag är det enligt kassan omöjligt att anpassa verksamheten till de föreslagna reglerna.

Enligt artikel 2 i direktivet om stora exponeringar behöver medlems- stater inte tillämpa direktivet på sådana kreditinstitut som är angivna i artikel 2.2 i direktivet 77/780/EEG. Genom ett tillägg till direktivets artikel 2.2 i EES-avtalets bilaga IX inkluderas Svenska skeppshypoteks- kassan i denna krets av kreditinstitut. Ett motsvarande tillägg finns intaget i Sveriges medlemskapsfördrag med EU. Möjlighet finns således att un- danta Skeppshypotekskassan från bestämmelserna i direktivet om stora exponeringar. Med hänsyn till Skeppshypotekskassans särskilda karaktär bör denna möjlighet till undantag som direktivet ger utnyttjas. I betänkandet Hypoteksinstituten i framtiden föreslogs att Skepps- hypotekskassan skulle bolagiseras. Detta ärende bereds inom regerings- kansliet. Med hänsyn både till Skeppshypotekskassans speciella karaktär, bl.a. det förhållandet att staten har ställt en garanti som säkerhet för Skeppshypotekskassans förbindelser och det förhållandet att kassans fortsatta verksamhet är föremål för överväganden föreslås därför att Skeppshypotekskassan inte skall omfattas av de nya bestämmelserna om begränsningar av stora exponeringar.

Bemyndigandet att medge undantag m.m.

I direktivet om stora exponeringar ges möjlighet att undanta vissa expone- ringar från reglema i artikel 4 om begränsningar av exponeringar. Detta gäller huvudsakligen exponeringar där risken att engagemangen inte in— frias är liten beroende på den som exponeringen riktar sig mot eller före- komsten av betryggande säkerhet. Detta gäller t.ex. åtaganden för vilka en stat eller en centralbank svarar. Redan i dag finns i Finansinspek- tionens allmänna råd rörande rapporteringsskyldighet av stora expone- ringar (FFFS 1992:20) möjlighet att avräkna vissa exponeringar från den totala exponeringen. Det finns även möjlighet till viktning av värdet av vissa exponeringar. Undantagen är huvudsakligen desamma som de som återfinns i direktivet om stora exponeringar.

Det bör, i enlighet med resonemanget i avsnitt 10 om det mindre lämp- liga i att ta in detaljerade bestämmelser i lag, ankomma på regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen att i förord- nings- resp. föreskriftsform —- och med beaktande av de minimiramar som direktivet ställer upp —- närmare ange de exponeringar som kan un- dantas från tillämpningen av begränsningsreglema samt i vilken mån viktning av vissa exponeringars värde kan tillåtas. Flera remissinstanser har dock anfört att den i promemorian föreslagna lagstiftningstekniken med ett omfattande normgivningsbemyndigande gör att lagtean blir svår

att överblicka. Regeringen har viss förståelse för denna synpunkt. Att i lagtexten ta in de möjligheter till undantag och lägre viktning av expo- neringar som bör utnyttjas skulle dock, som anges i avsnitt 10, vara allt— för omständligt. En lämplig avvägning bör därför kunna vara att i lag- texten ta in en bestämmelse med undantag för de poster som motsvarar de placeringar och fordringar som enligt 3 kap. 1 5 andra stycket A 2-6 i förslaget till lag om kapitaltäckning och stora exponeringar för kredit- institut och värdepappersföretag skall viktas till noll vid kapitalkravs- beräkningen. På detta sätt värderas de ifrågavarande posterna på samma sätt oavsett om det är fråga om kapitaltäckning för kreditrisker eller begränsningar av stora exponeringar.

Fristående Sparbankers Riksförbund önskar att den möjlighet till undan- tag från begränsningsreglema om stora exponeringar som direktivet synes medge för bostadsobligationer skall utnyttjas. Riksförbundet anser att obligationer utgivna av Spintab reellt om än inte formellt uppfyller kraven för undantag i artikel 4.7 ] direktivet om stora exponeringar.

Regeringen gör i denna fråga följande bedömning. För att räntebärande värdepapper som emitterats av ett bostadsinstitut skall kunna undantas helt från begränsningsreglema om stora exponeringar enligt den av Riks— förbundet åberopade bestämmelsen mäste institutet uppfylla särskilda krav. Det emitterande institutet måste stå under särskild tillsyn i syfte att skydda obligationsinnehavama vilka också måste ha en särskilt arrangerad förmånsrätt i händelse av institutets fallisemang. De svenska institut som i dag emitterar bostadsobligationer uppfyller inte dessa krav. Möjligheten att helt undanta de ifrågavarande institutens exponeringar från bestämmel- serna om begränsningar av stora exponeringar föreligger därför inte. Frågan om det i Sverige skall inrättas en sådan särskild kategori av institut som är underkastade strängare regler än andra institut och som således skulle uppfylla kraven för undantag i direktivet bereds för när- varande inom regeringskansliet. Frågan har tagits upp i samband med lagstifmingsärendet angående införlivandet av den tredje generationens försäkringsdirektiv som för närvarande bereds inom F inansdepartementet. En eventuell reformering kommer dock inte hinnas med till årsskiftet 1994/95 när reglerna om begränsningar av stora exponeringar avses träda i kraft. .

Fordringar på bostadsinstitut och andra kreditinstitut kan dock ges lägre viktning enligt de regler som tidigare beskrivits. Beslut därom skall, enligt den föreslagna förf'attningsregleringen, fattas av regeringen, eller efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen.

Exponeringar i värdepappersbolag

Enligt bestämmelserna i kapitalkravsdirektivet omfattas även värdepap- persbolag av bestämmelserna om stora exponeringar. Enligt övergångs- bestämmelsema till den föreslagna nya lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar skall bestämmelserna i kapitalkravsdirektivet införlivas i den svenska lagstiftningen fr.o.m. den 1 januari 1996. Nu gällande

regler om kapitaltäckning är desamma för alla typer av finansiella institut. Enligt förarbetena till lagstiftningen om kapitalkrav i banker och andra kreditinstitut (prop. 1989/90:43) skulle skilda slag av kapitaltäck— ningsregler för olika typer av finansiella institut innebära en förskjutning i konkurrensförutsättningarna som skulle ge kapitaltäckningsreglema en styrande funktion i den förändringsprocess som linansmarknadema genomgår.

Övervägandena är desamma när det gäller reglerna om stora expone- ringar. De regler som i dag reglerar begränsningar av stora exponeringar är desamma för både kreditinstitut och värdepappersbolag. Att låta nu- varande regler gälla ytterligare ett år för värdepappersbolagen i för- hållande till övriga institut skulle ge värdepappersbolagen en konkurrens- fördel, eftersom bestämmelserna i direktivet om stora exponeringar inne- bär en skärpning av bestämmelserna om begränsningar av stora expone- ringar jämfört med dagens regler. Det är därför lämpligt att låta värde- pappersbolagen omfattas av reglerna om begränsningar av stora expone- ringar i enlighet med 1992. års direktiv redan fr.o.m. den 1 januari 1995 , då bestämmelserna föreslås träda i kraft såvitt avser kreditinstitut. På så sätt uppnås neutralitet i behandlingen av kreditinstitut och värdepappers- bolag.

Exponeringar :" instituts handelslager

. Exponeringar som uppkommer i instituts handelslager kan i sig, eller tillsammans med exponeringar utanför handelslagret, medföra risker för institutet, om exponeringarna i hög grad kommer att koncentreras till en och samma kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning. Enligt kapitalkravsdirektivet måste därför begränsningsreglema för stora exponeringar även tillämpas med beaktande av exponeringar som hänför sig till handelslagret. Exponeringarna som uppkommer i handelslagret beräknas först för varje enskild kund på det sätt som anges i punkt 2 i bilaga VI i kapitalkravsdirektivet. Detta innebär bl.a. att positionernas värde i vissa fall kan beräknas med s.k. nettning. För de institut vars handelslager är av mindre omfattning kan bestämmelserna i direktivet om stora exponeringar tillämpas. I detta fall skall exponeringarnas värde bestämmas till nominella belopp. Exponeringama i handelslagret mot varje enskild kund läggs samman med exponeringar i handelslagret mot andra enskilda kunder som ingår i en grupp med inbördes anknytning. Exponeringama läggs sedan samman med de exponeringar som uppkommit utanför handelslagret. Därigenom erhålls de samlade exponeringarna mot en enskild kund eller grupp av anknutna kunder. Bestämmelserna i kapitalkravsdirektivet innebär att Finansinspektionen skulle kunna ges rätt att godkänna överskridande av de begränsningar som uppställs för stora exponeringar. Detta skulle dock kräva att vissa villkor samtidigt är uppfyllda. Villkoren innebär i korthet att den del varmed överskridandet av gränsen sker i sin helhet avser exponering som uppkommit i handelslagret och att ett kapitalkrav, bestämt på visst sätt,

beläggs på den del varmed överskridandet sker. Bankföreningen och Fondhandlareföreningen har anfört att de har behov av den möjlighet till överskridande av gränsvärdena för exponeringar i instituts handelslager som bestämmelserna bilaga VI i kapitalkravsdirektivet öppnar. En sådan möjlighet skulle enligt remissinstansernas uppfattning underlätta garantigivning vid emissioner. Regeringen ifrågasätter i och för sig inte att ett sådant behov kan föreligga, kanske speciellt när det gäller mindre institut. En undantagsmöjlighet förutsätter emellertid att relativt kompli- cerade kapitaltäckningsregler måste införas för den del av exponeringen som överskrider gränsvärdet. De skäl som åberopats som grund för begäran att införa undantagsbestämmelsen är enligt regeringens upp- fattning inte så starka att de motiverar det omfattande ingrepp i regel- verket som måste bli följden. Om behovet av denna undantagsmöjlighet visar sig vara så starkt, framför allt om konkurrensförutsättningarna gentemot institut i andra länder påverkas påtagligt negativt för de berörda instituten, har regeringen möjlighet att ta upp denna fråga till över- vägande vid ett senare tillfälle.

Enligt bestämmelsen i punkt 10 i bilaga VI i kapitalkravsdirektivet kan institut använda den utvidgade kapitalbasen vid beräkningen av expo- neringarna i handelslagret. För exponeringar utanför handelslagret skall kapitalbasen bestämmas i enlighet med reglerna i direktivet om över- vakning och kontroll av stora exponeringar.

Införandet av nya bestämmelser

EES-avtalets regler om begränsningar och kontroll av stora exponeringar är mer omfattande och detaljerade än de mer allmänt hållna bestämmel— serna i den svenska lagstiftningen. Några bestämmelser om stora expone- ringar i instituts handelslager finns för övrigt inte i den svenska lag- stiftningen. De svenska reglerna måste därför ändras och ges en sådan ut— formning att de speglar bestämmelserna i EES-avtalet. Bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1995 . Bestämmelser om begränsningar av och rapporteringsskyldighet för exponeringar i instituts handelslager föreslås dock träda i kraft först den 1 januari 1996, dvs. samtidigt som reglerna om kapitaltäckning av marknadsrisker föreslås träda i kraft. Bestämmelserna i kapitalkravsdirektivet skall införlivas i den föreslagna nya lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. Det är lämpligt att reglerna om kapitaltäckning och stora exponeringar regleras i ett sammanhang varför också reglerna om begränsningar av stora exponeringar föreslås bli införda i denna lag. Nuvarande bestämmelser om begränsningar av stora exponeringar i 2 kap. 16 & bankrörelselagen(1987:617), 3 kap. 9 & lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag samt 3 kap. 7 5 lagen (1991:981) om värdepap- persrörelse kan därmed upphävas. För Skeppshypotekskassan, som inte skall omfattas av de nya bestämmelserna om begränsningar av stora exponeringar, kommer de nuvarande reglerna om enhandsengagemang i

Prop. 1994/95 :50

7 & andra stycket lagen (1980:1079) Svenska skeppshypotekskassan att gälla även fortsättningsvis.

Reglerna om stora exponeringar (engagemang) i 2 kap. 16 & bank— rörelselagen resp. 3 kap. 9 5 lagen om kreditmarknadsbolag gäller endast svenska banker och kreditmarknadsbolag. Hänvisningen i 1 kap. l & bank- rörelselagen resp. 1 kap. 2 5 lagen om kreditmarknadsbolag om att lagarna i tillämpliga delar gäller för utländska bankers och kreditinstituts verksamhet i Sverige torde inte medföra att bestämmelserna om stora ex- poneringar blir tillämpliga på sådana utländska företag. Dessa företag är i stället underkastade sitt hemlands bestämmelser på detta område. Någon ändring bör inte göras i detta avseende. Den nuvarande bestämmelsen i 3 kap. 7 5 lagen om värdepappersrörelse är tillämplig på såväl svenska värdepappersbolag som utländska värdepappersföretag som fått tillstånd att driva värdepappersrörelse från filial i Sverige och som inte är bank- institut. Den föreslagna lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag görs dock inte tillämplig på ut- ländska värdepappersföretag.

Direktivet 93/22/EEG om investeringstjänster inom värdepappersom- rådet innebär att värdepappersföretag som är auktoriserade inom EES- området får rätt att etablera filialer i Sverige utan särskilt tillstånd av svenska myndigheter. Ansvaret för tillsynen över dessa filialer åligger filialens hemlandsmyndighet. Verksamheten styrs således av hemlandets rörelseregler vilka skall uppfylla minimireglerna i bl.a. direktivet om stora exponeringar.

Vad gäller utländska företag utanför EES skall svenska myndigheter be- sluta om auktorisation för filialer till sådana företag. Det ligger i sakens natur att en filialverksamhet, som ju organisatoriskt är en integrerad del av ett utomlands hemmahörande företag, delvis även i dessa fall får styras av rörelseregler som avviker från vad som gäller enligt svensk rätt. De utländska bestämmelserna om t.ex. kapitalkrav och begränsningar av stora exponeringar kan dock beaktas vid prövningen av om auktorisation skall beviljas eller ej. Tillsynen av samtliga utländska värdepappersföre- tags stora exponeringar åligger således tillsynsmyndighetema i hemlandet.

Hänvisningar till S7-3

  • Prop. 1994/95:50: Avsnitt 13.1, 6.6

7.4. Rapportering av stora exponeringar

Regeringens förslag: Kreditinstitut och värdepappersbolag skall fort- löpande till Finansinspektionen rapportera samtliga sina stora exponeringar.

Kreditinstitut och värdepappersbolag som överskrider de maximala gränsvärdena för stora exponeringar enligt bestämmelserna i den nya lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag skall utan dröjsmål anmäla detta till Finans- inspektionen. Inspektionen får därvid medge företag en tidsfrist inom vilken nedbringandet av exponeringarna till tillåtna nivåer skall ske.

Kreditinstitut och värdepappersbolag skall ha betryggande system för övervakning och kontroll av stora exponeringar i verksamheten. De skall vidare ha sunda redovisnings— och förvaltningsmetoder samt lämpliga interna kontrollrutiner för att kunna identifiera och regist- rera alla stora exponeringar och ändringar av dessa i sin verksamhet.

Bestämmelserna om skyldighet att rapportera stora exponeringar förs in i den nya lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Bestämmelsen om rapporteringsskyldighet flyttas emellertid i regeringens förslag från femte till sjunde kapitlet i lagen om kapital— täckning och stora exponeringar. Bestämmelsen i 7 kap. 10 5 i lagen kompletteras på så sätt att en skyldighet införs för företagen att ha betryggande system för att kontrollera även stora exponeringar.

Remissinstansema: Finansinspektionen anser att det är lämpligt att samla alla bestämmelser om rapportering och tillsyn till kapitel 7 i den föreslagna lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kredit- institut och värdepappersbolag. Inspektionen anser vidare att bestäm- melsen som innebär att institut skall ha betryggande system för över- vakning och kontroll av bl.a. marknadsrisker bör kompletteras med en motsvarande skyldighet att kontrollera även stora exponeringar. AB Svensk Exportkredit menar att det är orimligt att samma exponering skall räknas in i upp till sex olika instituts rapportering. Svenska Bank— föreningen anser att det i Finansinspektionens föreskrifter bör lämnas frihet åt varje institut att välja en av de av direktivet anvisade metoderna och att man sedan håller fast vid den. Metoden att löpande rapportera alla ökningar som uppgår till minst 20 % i förhållande till den senaste rapporten skulle för många institut medföra en så gott som daglig rapportering, vilket vore orimligt betungande för såväl instituten som Finansinspektionen. Denna metod bör därför inte vara obligatorisk. Bankföreningen anser vidare att de svenska instituten bör få använda sig av övergångsbestämmelsen i artikel 6.8 i direktivet om stora expone- ringar. Av den bestämmelsen framgår att rapporteringsfrekvensen kan begränsas till två gånger per år intill utgången av år 2001 i stället för fyra

gånger per år enligt huvudregeln i artikel 3.2. Rapportering vid två tillfällen per år under denna övergångstid är tillräckligt eftersom det motsvarar den rapporteringsfrekvens som Finansinspektionen kräver i dag.

EES-avtalet: Enligt artikel 3.1 i direktivet om stora exponeringar skall ett kreditinstituts exponering gentemot en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning anses som en stor exponering när dess värde uppgår till eller överstiger 10 % av institutets kapitalbas.

Ett kreditinstitut skall rapportera alla stora exponeringar till de behöriga myndigheterna. Med behörig myndighet avses de nationella myndigheter som enligt lag eller annan författning har behörighet att utöva tillsyn över kreditinstitut. Direktivet anvisar två olika metoder för rapportering. Medlemsstaterna får själva bestämma vilken metod som skall tillämpas.

Den ena metoden innebär att alla stora exponeringar skall rapporteras minst en gång om året samt att nya stora exponeringar och alla ökningar av befintliga exponeringar som uppgår till minst 20 % i förhållande till den senaste rapporten skall rapporteras löpande. Den andra metoden inne- bär att alla stora exponeringar skall rapporteras minst fyra gånger per år (artikel 3.2). Enligt artikel 6.8 får dock medlemsstat i stället för rapportering fyra gånger per år föreskriva rapportering minst två gånger om året t.o.m. utgången av år 2001.

Enligt artikel 4.5 skall dessutom för det fall att de i artikel 4.1, 4.2 och 4.3 angivna gränsvärdena överskrids detta omedelbart anmälas till de be- höriga myndigheterna. '

De behöriga myndigheterna skall kräva att varje kreditinstitut har sunda förvaltnings- och redovisningsmetoder samt lämpliga interna kontrollru- tiner för att kunna identifiera och registrera alla stora exponeringar och senare ändringar av dessa i enlighet med definitionerna och kraven i direktivet (artikel 3.4).

Artikel 3 . 3 innehåller ett antal undantagsbestämmelser från huvudregeln om rapportering. Exponeringar som undantagits enligt bestämmelserna i artikel 4.7 a—d och f-h behöver inte rapporteras på det sätt som föreskriVS i artikel 3.2. För sådana exponeringar som avses i artikel 4.7 e och i-s samt i artikel 4.8, 4.9 och 4.10 får rapporteringen inskränkas till två gånger per år. När ett sådant undantag åberopas måste institutet i fråga behålla uppgifter om de skäl som åberopats i minst ett år efter det att förhållandet som föranledde undantaget inträffade så att de behöriga myn- digheterna kan kontrollera om undantaget var motiverat.

Skälen för regeringens förslag: Kreditinstitut och värdepappersbolag är skyldiga att lämna Finansinspektionen upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen begär. Finansinspektionen har gett ut allmänna råd rörande kreditinstituts rapportering av stora exponeringar (FFFS 1992:20). Enligt dessa all— männa råd skall kreditinstitut och värdepappersbolag rapportera sina stora exponeringar till Finansinspektionen två gånger per år, den 30 juni och den 31 december. Samtliga exponeringar som uppgår till 10 % eller mer av kapitalbasen skall rapporteras. Såvitt avser koncerner skall rapport-

ering ske för såväl den långivande koncernen som helhet som för varje enskilt institut, även utländska dotterbolag, i koncernen.

Enligt bestämmelserna i direktivet om stora exponeringar kan som nämnts tidigare medlemsstaterna välja mellan två typer av rapportering. Den ena metoden innebär rapportering av alla stora exponeringar minst en gång om året samt att alla tillkommande stora exponeringar och alla ökningar av befintliga exponeringar som uppgår till minst 20 % i för- hållande till den senaste rapporten skall rapporteras löpande. Den andra metoden innebär att alla stora exponeringar skall rapporteras minst fyra gånger per år.

En förutsättning för att Finansinspektionens tillsyn över att instituten inte överskrider bestämmelserna om begränsningar av stora exponeringar skall fungera är att kreditinstituten och värdepappersbolagen rapporterar sina stora exponeringar till inspektionen. De bestämmelser om tillsyn som i dag finns i lagstiftningen för resp. institut är inte tillräckliga för att utöva tillsyn över stora exponeringar på sätt som föreskrivs i direktivet om stora exponeringar. Bestämmelser om rapporteringsskyldighet måste därför införas i den svenska lagstiftningen. Detta sker lämpligast i den föreslagna nya lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kre- ditinstitut och värdepappersbolag. Regeringen delar Finansinspektionens uppfattning att bestämmelsen om rapporteringsskyldighet lämpligast bör föras in i kapitel 7 i den föreslagna nya lagen. Därmed samlas samtliga bestämmelser om rapportering och tillsyn i detta kapitel i den nya lagen.

En grundläggande bestämmelse om rapporteringsskyldighet bör införas i lagen och det överlämnas därefter till regeringen eller Finansins- pektionen att i föreskriftsform avgöra vilken av de i av direktivet anvisade rapporteringsmetodema som skall gälla. Den typ av rapportering som inspektionen föreskriver bör förutom att den garanterar en effektiv tillsyn av kreditinstituten och värdepappersbolagen vara den som är minst betungande för såväl institut som tillsynsmyndighet. Inspektionen bör även ha möjlighet att tillämpa övergångsbestämmelsema i direktivet.

I promemorian föreslogs i 7 kap. 2 5 lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar att ett institut skall ha sunda redovisnings- och för— valtningsmetoder för att kunna identifiera och registrera alla stora expo- neringar och ändringar av dessa i sin verksamhet. Finansinspektionen an- ser att bestämmelsen bör kompletteras så att det krävs av instituten att de system som upprättas även säkerställer en effektiv kontroll av att be- stämmelserna om stora exponeringar efterlevs. Eftersom det är av största vikt att Finansinspektionen har möjlighet att kontrollera att bestäm— melserna om begränsningar av stora exponeringar efterlevs kompletteras bestämmelsen på det av inspektionen angivna sättet. Bestämmelsen har dock flyttats till 7 kap. 10 5 lagen om kapitaltäckning och stora expone- ringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.

Beträffande utländska filialer till kreditinstitut och värdepappersföretag som är auktoriserade i ett annat EES-land, eller i tredje land, och som är verksamma i Sverige skall rapporteringen av stora exponeringar göras till behöriga myndigheter i hemlandet, dvs. till tillsynsmyndigheten i det land

Prop. 1994/ 95 :50

i vilket det utländska företaget är auktoriserat. Det är lagstiftningen i hemlandet som reglerar den utländska filialens rapporteringsskyldighet.

7 .5 Övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Om ett kreditinstituts eller värdepappers- bolags exponeringar den 28 juni 1994 översteg de maximala gräns- värdena 10, 20, 25 resp. 800 % skall institutet eller bolaget omedelbart vidta åtgärder för att nedbringa exponeringarna så att de ryms inom de fastställda gränsema.

Finansinspektionen kan medge kreditinstitut och värdepappers- bolag en tidsfrist inom vilken nedbringandet av exponeringarna skall slutföras. Tidsfristen skall löpa ut senast den 31 december 2001. Exponeringar med längre löptid och med bindande avtals- villkor får behållas till förfallodagen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Riksbanken anser att den möjlighet till temporärt höjda gränsvärden som direktivet ger inte bör utnyttjas. Riksbanken god- tar förslaget att Finansinspektionen bör få möjlighet att bestämma hur nedtrappningen av de exponeringar som överstiger de fastställda gräns- värdena skall ske. Det bör emellertid understrykas att nedtrappningen bör gå i nedåtgående riktning och inte avbrytas av temporära ökningar av de för stora exponeringarna. Finansinspekzionen godtar förslaget i denna del. Inspektionen anser att det saknas skäl att under en övergångsperiod tillåta höjda gränsvärden. Den möjlighet som inspektionen ges att medge an- stånd med att nedbringa exponeringarna till föreskrivna gränsvärden till senast utgången av år 2001 synes vara tillräcklig. Skäl saknas även att införa den ytterligare förlängning med fem år av tidsgränsema som kan medges för s.k. mindre kreditinstitut. Fristående Sparbanken Riks- förbund anser däremot att möjligheten till förhöjda gränsvärden t.o.m. utgången av år 1998 skall utnyttjas i syfte att undvika onödiga störningar och praktiska svårigheter under den inledande övergångsperioden. Svenska Ban/dömningen delar uppfattningen att den möjlighet till förhöjda gränsvärden som direktivet ger bör utnyttjas. Genom kravet på att en exponering som i utgångsläget ligger över gränsvärdet inte får öka kan i realiteten ett omedelbart kreditstopp komma att framtvingas för vissa storkunder i svenska institut.

EES-avtalet: Övergångsbestämmelserna för exponeringar som överstig- er gränsvärdena i artikel 6 i direktivet om stora exponeringar gör det möjligt för kreditinstitut och värdepappersbolag att gradvis anpassa sina exponeringar om de överstiger de gränsvärden som anges i direktivet. Den tidpunkt från vilken ett institut kan åläggas att vidta åtgärder för att nedbringa sina exponeringar till de gränsvärden som fastställts i direktivet är enligt tilläggsavtalet till EES-avtalet det datum då den Gemensamma

EES-kommitténs beslut att införliva direktivet om stora exponeringar med EES-avtalet publicerades i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Detta innebär alltså att de i direktivet fastställda gränsvärdena för stora exponeringar inte får överskridas efter publiceringen av beslutet att direk- tivet skall gälla även för de EFTA-stater som ingår i EES.

Institut som vid tidpunkten för publiceringen har exponeringar som överstiger gränsvärdena får inte vidta åtgärder som medför att dessa ex- poneringar ökar utan institutet måste nedbringa dessa till tillåtna nivåer. Tidsfristen för ett sådant nedbringande av exponeringarna skall be- stämmas av de behöriga myndigheterna och den löper enligt artikel 6.4 ut senast den 31 december 2001. Exponeringar med en längre löptid och med för kreditinstitut bindande avtalsvillkor får dock behållas till för- fallodagen. Tidsfristen skall bestämmas på så sätt att principerna om en sund förvaltning och en rättvis konkurrens för kreditinstitut inte rubbas. Behöriga myndigheter skall underrätta kommissionen och Rådgivande bankrörelsekommittén om den tidsplan som bestämts för det allmänna förfarandet.

Enligt artikel 6.6 gäller speciella bestämmelser för de kreditinstitut vars kapitalbas inte överstiger 7 miljoner ecu. Enligt artikel 6.5 äger medlems- stat törordna att procentsatsen 25 kan höjas till 40 och procentsatsen 20 kan höjas till 30 t.o.m. den 31 december 1998. Exponeringama måste dock nedbringas till de stadgade gränsvärdena senast den 31 december 2001. Medlemsstat får dock förlänga dessa tidsgränser med fem år för de ovan nämnda s.k. "små kreditinstituten". Enligt artikel 7 äger medlems- stat vidare förordna att en exponering får anses som stor om den uppgår till eller överstiger 15 och inte 10 % av kapitalbasen. Rådgivande bank- rörelsekommittén skall underrättas av medlemsstat som väljer att utnyttja möjligheterna till förhöjda gränsvärden.

Det finns även för övriga kreditinstitut och värdepappersbolag möjlighet till förhöjda gränsvärden under en övergångsperiod. Bestämmelserna i artikel 6.5 som ger möjlighet att överskrida värdena i artikel 4.1 och 4.2 t.o.m. den 31 december 1998 gäller således även för övriga institut. Exponeringama måste dock nedbringas till de i direktivet angivna värdena senast den 31 december 2001. Nedtrappningsfristen blir således i dessa fall tämligen kort.

Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser som ger institut rätt att trappa ned exponeringar som den dag publicering skedde av den Gemen- samma EES-kommitténs beslut att införliva direktivet om stora expone- ringar med EES-avtalet i Europeiska gemenskapernas officiella tidning översteg gränsvärdena bör införas i övergångsbestämmelsema till den föreslagna lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kredit- institut och värdepappersbolag. Datumet för publiceringen var den 28 juni 1994. Finansinspektionen bör få möjlighet att bestämma om hur nedtrapp- ningen av exponeringarna skall ske för de institut vars exponeringar detta datum överskred de föreskrivna gränsvärdena. Tidsfristen inom vilken nedtrappningen av exponeringarna skall vara avslutad går ut den 31 december 2001. Exponeringar med längre löptid och med för institutet

bindande avtalsvillkor får dock behållas till förfallodag-. Syftet är att bindande civilrättsliga avtal inte skall behöva brytas.

Gränsvärdet för exponeringar i artikel 4.1 som är 25 % får dock enligt övergångsbestämmelsema i artikel 6.5 direktivet om stora exponeringar höjas till 40 % och det i artikel 4.2 angivna gränsvärdet 20 % får höjas till 30 % t.o.m. den 31 december 1998.

Syftet med övergångsbestämmelsema synes vara att ett institut Skall ges möjlighet att anpassa sina exponeringar till de föreskrivna gränsvärdena och att institutet därvid skall medges en skälig tidsfrist inom vilken ned- trappningen skall ske. Den bestämmelse som ger Finansinspektionen rätt att bestämma en tidsfrist inom vilken nedtrappning av för stora expone- ringar skall ske torde vara tillräcklig för att möjliggöra ett sådant förfarande. Skäl saknas därför att införa bestämmelser om förhöjda gräns- värden under en övergångsperiod. Svenska Bankföreningen har anfört att det föreligger behov av förhöjda gränwärden under en övergångsperiod och att annars ett omedelbart kreditstopp kan komma att framtvingas för vissa storkunder i vissa institut. Fristående Sparbankers Riksförbund anser att det skulle underlätta för instituten om möjligheterna till temporära förhöjningar av gränsvärdena utnyttjades och att det skulle undvika onödiga störningar och praktiska svårigheter under den inledande övergångsperioden.

Regeringen anser inte att de av Bankföreningen och Riksförbundet befarade svårigheterna är av sådan art att det motiverar införande av regler som möjliggör upptrappningar av exponeringar som redan är för stora. De regler om begränsningar av stora exponeringar som nu föreslås har under en längre .tid varit väl kända för de institut som berörs. Det har därför funnits möjligheter för instituten att i tid anpassa sina exponeringar till de nya reglerna. Skäl saknas därför på grund härav att införa högre gränsvärden under en övergångsperiod.

Det åligger det institut eller bolag som önskar utnyttja respittiden att presentera en plan över hur nedtrappningsförlärandet skall gå till. Finans- inspektionen skall underrätta EFTAzs övervakningsmyndighet (ESA) och EFTA-staternas ständiga kommitté om den tidsplan som bestämts för det allmänna förfarandet.

Enligt artikel 6.6 i direktivet om stora exponeringar ges möjlighet att förlänga tidsfristerna för nedbringande av exponeringar för kreditinstitut vars kapitalbas inte överstiger sju miljoner ecu med ytterligare fem år. Behov av denna ytterligare förlängning av tidsfristerna har inte anförts av remissinstanserna varför skäl saknas att medge denna ytterligare förläng- ning av tidsgränsema. '

8 Tillsyn av finansiella företagsgrupper (gruppbaserad tillsyn)

8.1. Bakgrund

Direktivet 92/30/EEG av den 6 april 1992 om gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut bygger på direktivet 83/350/EEG om tillsyn av kreditinstitut på konsoliderad grund. 1983 års direktiv ingick i det ursprungliga EES- avtalet. Genom den ändring av EES-avtalet som beslutades den 21 mars 1994 har 1992 års direktiv införlivats med EES-avtalet. 1992 års direktiv skall vara införlivat i EG-ländema senast den 1 januari 1993. Sverige har i EES-avtalet medgetts att tillämpa sin nationella redovisningsstandard och räckvidden för sammanställd redovisning till den tidpunkt när Sverige enligt avtalet skall ha anpassat sin lagstiftning till rådets direktiv 86/635/EEG om årsbokslut och sammanställd redovisning för banker och andra finansiella institut. Sverige skall ha införlivat detta direktiv den 1 januari 1995 .

Tillsynen över finansiella företagsgrupper (gruppbaserad tillsyn) kan sägas bestå av tre delar. Den första delen är den tillsyn eller övervakning som Finansinspektionen skall ha över företagsgruppen. Den andra delen är de beräkningar som skall göras av kapitalkrav för kreditrisker och marknadsrisker samt begränsningar av stora exponeringar. För dessa beräkningar och begränsningar behövs särskilt upprättade redovisningar. Den tredje delen omfattar således den gruppbaserade redovisningen och de olika metoderna för sammanställningen (konsolideringen).

1983 års direktiv innehöll ett grundläggande regelsystem för grupp- baserad tillsyn över kreditinstitut. Huvudregeln i det direktivet var att tillsynen av ett kreditinstituts finansiella ställning skulle ske genom konsolidering med andra kreditinstitut och finansiella institut som var dotterföretag till kreditinstitutet eller i vilka kreditinstitutet hade ett ägarintresse. Med ägarintresse avsågs ett kreditinstituts direkta eller indirekta innehav av 25 % eller mer av kapitalet i ett annat kreditinstitut eller finansiellt institut.

Reglerna i 1983 års direktiv om gruppbaserad tillsyn har införlivats i gällande svensk rätt genom bestämmelser om konsoliderad kapitaltäck— ning. Bestämmelserna i 2 kap. 11 åbankrörelselagen (1987:617) innebär att lagens bestämmelser om kapitalkrav skall tillämpas på en koncern till den del den består av en bank med finansiella dotterföretag. Motsvarande bestämmelser om konsoliderat kapitalka finns i 5 kap. 4 5 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och i 4 kap. 4 5 lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag.

1992 års direktiv som ersatt 1983 års direktiv utvidgar den grupp- baserade tillsynen genom att det generella kravet på tillsyn även gäller andra finansiella företagsgrupper än sådana som har ett kreditinstitut som moderföretag. Företagsgrupper där moderföretaget är ett holdingföretag med finansiell verksamhet och minst ett av dotterföretagen är ett kredit- institut skall också omfattas av tillsynen. För koncerner där moderföre—

taget är ett holdingföretag med blandad verksamhet och minst ett av dotterföretagen är ett kreditinstitut föreskriver direktivet en skyldighet för moderföretaget att lämna information.

Definitionen av ägarintresse har också ändrats och avser ett direkt eller indirekt innehav av 20 % eller mer av rösterna eller kapitalet i ett företag.

Även vad tillsynen över finansiella företagsgrupper skall innefatta ut- vidgas genom att den förutom kapitalkrav för kreditrisker skall avse kapi- talkrav för marknadsrisker samt kontroll av stora exponeringar. När det gäller redovisningen av sammanställningen så är enligt direktivets be- stämmelser huvudregeln att det skall ske en fullständig konsolidering. Proportionell konsolidering kan dock ske i stället när en finansiell företagsgrupp innefattar företag vari ägarintresse föreligger.

De behöriga myndigheterna skall, enligt direktivet, ges de befogenheter som är nödvändiga för att kunna utöva tillsynen över de finansiella före- tagsgrupperna.

Regler om gruppbaserad tillsyn finns även i direktivet om övervakning och kontroll av kreditinstituts stora exponeringar (92/121/EEG) och direk- tivet om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut (93/6/EEG).

Som framgått av avsnitt 7 skall enligt direktivet 92/121/EEG över- vakning ske av stora exponeringar. För finansiella företagsgrupper skall denna övervakning ske på gruppbaserad grund i enlighet med direktivet om gruppbaserad tillsyn. Av ingressen till direktivet om stora expone- ringar framgår att särskild försiktighet är påkallad när ett kreditinstitut exponerar sig gentemot sitt moder-, syster- eller dotterföretag. För det fall att ett kreditinstitut exponerar sig gentemot sin egen företagsgrupp är det således motiverat med strängare regler än för andra exponeringar. Under förutsättning att samtliga företag i en finansiell företagsgrupp om- fattas av tillsynen över kreditinstitutet på grundval av sammanställning är emellertid tillsynen över den finansiella företagsgruppen tillräckligt effektiv utan att hårdare begränsningar av exponeringar behöver införas. Enligt direktivet om stora exponeringar ges även en möjlighet att helt eller delvis undanta exponeringar gentemot kreditinstitutets moder-, syster- eller dotterföretag under förutsättning att dessa företag omfath av samma sammanställning som kreditinstitutet självt är underkastat.

Direktivet om gruppbaserad tillsyn fastställer inte några gemensamma regler för sammanställning i företag som huvudsakligen sysslar med verk- samhet utsatt för marknadsrisker. Direktivet om gruppbaserad tillsyn är inte heller tillämpligt på grupper som omfattar ett eller flera värde- pappersföretag men inte något kreditinstitut. Genom direktivet om kapi- talkrav införs emellertid en modell för gruppbaserad tillsyn av värde- pappersföretag och verksamheter utsatta för marknadsrisker.

Hänvisningar till S8-1

  • Prop. 1994/95:50: Avsnitt 8.6

8.2. Finansiella företagsgrupper

Regeringens förslag: I lagen om kapitaltäckning och stora expone- ringar införs bestämmelser om tillsyn av finansiella företagsgrupper. För att kunna bestämma vilka företag som skall ingå i en finansiell företagsgrupp definieras i lagen .

- finansiellt institut på motsvarande sätt som i lagen om kredit- marknadsbolag,

- holdingföretag med finansiell resp. blandad verksamhet som olika typer av företag, vilka har minst ett dotterföretag som är kredit- institut, värdepappersbolag eller motsvarande utländskt företag,

- anknutet företag som ett företag vars verksamhet har samband med ett kreditinstituts, värdepappersbolags eller motsvarande ut- ländskt företags huvudsakliga verksamhet,

- ägarintresse såsom att ett företag innehar 20 % eller mer av rösterna eller kapitalet i ett annat företag, och

- koneembegrepp på motsvarande sätt som i aktiebolagslagen.

Promemorians förslag överensstämmer huvudsakligen med rege- ringens förslag. I promemorian har föreslagits en något annorlunda definition av koncern och finansiell företagsgrupp.

Remissinstansema: De flesta remissinstanserna lämnar de föreslagna definitionerna utan erinran.

Finansinspektionen anser dock att begreppen finansiellt institut och holdingföretag med finansiell verksamhet bör klargöras eftersom de före— slagna definitionerna innehåller ett motsatsförhållande genom att ett finansiellt institut bl.a. definieras som ett företag som inte är ett värdepappersbolag men vars huvudsakliga verksamhet kan vara att driva värdepappersrörelse. Ett bolag som driver sådan rörelse kan i Sverige inte vara annat än ett värdepappersbolag. Inspektionen menar vidare att genom hänvisningen till 3 kap. 1 5 andra stycket 2-11 lagen om kredit- marknadsbolag innefattas även finansieringwerksamhet som kräver till- stånd av inspektionen. Bolag som fått tillstånd blir kreditmarknadsbolag och faller därmed under definitionen av kreditinstitut. Enligt inspektionen kan motsatsförhållandet lösas genom att ändra begreppet finansierings- verksamhet i lagen om kreditmarknadsbolag. Finansinspektionen anser vidare att definitionen av ägarintresse bör exkludera dotterföretag men inte begränsas till företag med viss verksamhet.

Finansinpektionen och Svenska Ban/föreningen anser att termerna ins— titut och finansiellt institut är motsägelsefulla och förvirrande eftersom ett finansiellt institut inte är ett institut i lagens mening. Vidare anför inspektionen att ett holdingföretag med blandad verksamhet inte alltid är ett holdingföretag utan kan även vara ett industriföretag. Vidare anförs att termen ägarintresse är opraktisk eftersom den avser ett innehav och inte ett företag. Fondbolagens Förening utgår från att fondbolagsverk- samhet inte inryms i definitionen av finansiellt institut.

När det gäller definitionen av finansiell företagsgrupp anmärker Finans- inspektionen att det inte är helt lätt att förstå vilka företag som ingår i gruppen och att förslaget inte fullt ut beaktar direktivets bestämmelser på följande punkter. Ägarintressen i ett annat institut riskerar att inte omfatta utländska institut. Om ett institut endast har utländska dotterföretag som motsvarar institut skall det medföra att en finansiell företagsgrupp upp— står. Ett anknutet företag ingår enligt förslaget inte i en finansiell före- tagsgrupp om det utgör ägarintressen till holdingföretag med finansiell verksamhet. Ett företag vari ägarintresse innehas ingår i en finansiell företagsgrupp endast om ledningen av företaget delas med andra delägare och delägarnas ansvar är begränsat. Vidare noterar inspektionen att för- slaget medför skillnader avseende den finansiella företagsgruppens inne- håll beroende på om ägaren är ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet. Även anknutna företag skall kunna ingå i de finan- siella företagsgrupper som föreligger på grund av väsentligt inflytande resp. gemensam ledning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker att de möjligheter som F inansinspektionen ges att besluta om att en finansiell företagsgrupp före- ligger måste anses röra sig om ett normbeslut för vilken delegation från riksdagen till förvaltningsmyndighet enligt 8 kap. 11 & regeringsformen endast kan ske genom förmedling av regeringen.

AB Svensk Exportkredit anför att ett ägarintresse inte automatiskt leder till att en finansiell företagsgrupp föreligger och att konsolidering skall ske. I stället bör det avgörande vara att det ägande företaget har ett domi- nerande inflytande över det ägda företaget. Finansbolagens Förening an- ser att det är otillfredsställande att överlåta till Finansinspektionen att be- sluta om en finansiell företagsgrupp föreligger eftersom konsoliderings— krav då kan träffa företag som inte har kapitalbindningar till det aktuella finansiella institutet. Svenska Bankföreningen anför att det är opraktiskt, arbetsbetungande och förvirrande om instituten skall redovisa och rappor- tera efter olika "koncembegrepp' i olika sammanhang. Sveriges Advokat- sangfund ställer sig tveksam till behovet av begreppet finansiell före- tagsgrupp eftersom detta kan leda till omfattande kontroll och reglering av svensk industri till men för effektiviteten i handelslivet.

EES-avtalet: I direktiven om gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut (artikel 1), om övervakning och kontroll av kreditinstituts stora expone- ringar (artikel 1) samt om kapitalkrav för värdepappersföretag och kredit- institut (artikel 2) har angetts hur vissa begrepp skall definieras.

I direktiven har angetts att med kreditinstitut avses ett företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel och att bevilja krediter för egen räkning. Därmed av- ses även privata eller offentliga företag som är auktoriserade i ett tredje land och som omfattas av definitionen av kreditinstitut. I direktivet om övervakning och kontroll av kreditinstituts stora exponeringar har angetts att med kreditinstitut avses även institutets filialer i ett tredje land samt alla privata eller offentliga företag, inkl. deras filialer, som är auktorise- rade i tredje land.

Prop. 1994/ 95 :50

Ett finansiellt institut har definierats som ett företag som inte är kredit- institut eller värdepappersföretag men vars huvudsakliga verksamhet be— står i att förvärva ägarandelar eller att utföra en eller flera av de verk- samheter som anges i punkterna 2-12 i bilagan till andra banksamord- ningsdirektivet (89/646/EEG).

Ett holdingföretag med finansiell verksamhet definieras som ett finan- siellt institut vars dotterföretag uteslutande eller huvudsakligen är kredit- institut, värdepappersföretag eller finansiellt institut och varav minst ett av dotterföretagen är ett kreditinstitut eller ett värdepappersföretag. Med holdingföretag med blandad verksamhet avses ett moderföretag som utan att vara ett holdingföretag med finansiell verksamhet, ett kreditinstitut eller ett värdepappersföretag, har minst ett kreditinstitut eller ett värde- pappersföretag bland sina dotterföretag. Ett anknutet företag definieras som ett företag vars huvudsakliga verksamhet består i att äga eller för— valta fast egendom, tillhandahålla datatjänster eller bedriva annan lik- nande verksamhet som har samband med ett eller flera kreditinstituts eller värdepappersföretags huvudsakliga verksamhet.

Med ägarintresse avses ett direkt eller indirekt innehav av 20 % eller mer av rösterna eller kapitalet i ett företag.

Av de tre direktiven framgår vidare följande. Med moderföretag avses ett företag såsom det definierats i artikel 1.1 i direktivet 83/349/EEG om sammanställd redovisning samt alla företag som, enligt de behöriga myn- digheternas bedömning, utövar ett bestämmande inflytande över ett annat företag. Dotterföretag är ett företag såsom det definierats i artikel 1.1 i direktivet 83/349/EEG samt alla företag över vilka, enligt de behöriga myndigheternas bedömning, ett moderföretag utövar ett bestämmde in- flytande. Ett dotterföretag till ett dotterföretag skall också anses som ett dotterföretag till moderföretaget som är överordnat dessa företag. Defini- tionen av behöriga myndigheter är de nationella myndigheter som enligt lag eller annan författning har behörighet att utöva tillsyn över kredit- institut eller värdepappersbolag.

Skälen för regeringens förslag: Definitionen av kreditinstitut framgår av den nya lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kredit- institut och värdepappersbolag. En redogörelse för skälen för detta för- slag finns i avsnitt 6.5.

Finansiellt institut

Den definition av finansiella institut som finns i 1 kap. l ä 6 lagen om kreditmarknadsbolag (jfr prop. 1992/93:89 s. 209) är likalydande med den i direktivet om gruppbaserad tillsyn angivna definitionen. De institut som permanent undantagits genom artikel 2 i första banksamordnings- direktivet, 77/780/EEG, skall behandlas som finansiella institut. Riks- banken skall emellertid inte behandlas som ett finansiellt institut. Även i den nya lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kredit- institut och värdepappersbolag bör finansiella institut definieras. Det är riktigt som Finansinspektionen har påpekat att ett svenskt företag vars

huvudsakliga verksamhet är att driva värdepappersrörelse kräver tillstånd. Därigenom blir företaget Värdepappersbolag och inte finansiellt institut. Ddinitionen av finansiellt institut bör därför justeras så att detta tydligt framgår. I övrigt föreligger det emellertid inte skäl att nu ändra på definitionen av finansiellt institut varken i den föreslagna kapitaltäck— ningslagen eller i lagen om kreditmarknadsbolag. Den i kapitaltäcknings- lagen angivna definitionen av finansiellt institut kommer således att motsvara definitionen i lagen om kreditmarknadsbolag. Ett fondbolags verksamhet inryms inte i definitionen av finansiellt institut eftersom de förvärv av aktier som bolagen gör inte sker för egen räkning.

Holdingföretag och an