Prop. 2016/17:171

En ny kommunallag

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 6 april 2017

Stefan Löfven

Ardalan Shekarabi

(Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag om en ny kommunallag. Ett stabilt ramverk för kommuner och landsting är en nödvändig förutsättning för att hantera den kommunala sektorns framtida utmaningar. Ramverket ska ge goda förutsättningar för den lokala demokratin och bidra till ett fungerande samspel mellan förtroendevalda och tjänstemän. Ramverket bör också ge medlemmar och samhället i övrigt en möjlighet att följa och granska aktiviteten i kommuner och landsting. För att möjliggöra insyn och uppföljning krävs att ramverket präglas av tydlighet och en klar ansvarsfördelning. Förslaget till ny kommunallag har en delvis ny struktur, ett enhetligt språk och en enhetlig begreppsbildning. Utformningen är anpassad till behovet av framtida förändringar.

Den nya lagen innehåller förslag om att fullmäktige ska få en möjlighet att bestämma att styrelsen ska kunna fatta beslut om särskilt angivna förhållanden som rör andra nämnders verksamhet, dock inte sådana som rör myndighetsutövning mot enskild eller tillämpningen av lag. Det tydliggörs också att kommuner och landsting kan besluta att ge kommunal- och landstingsråd möjlighet att vara t.ex. föräldralediga.

I den nya lagen föreslås att rollfördelningen mellan de anställda och de förtroendevalda ska tydliggöras. Varje kommun och landsting ska ha en tjänsteman som har den ledande ställningen bland de anställda. Denne ska benämnas direktör eller ha en annan benämning som kommunen eller landstinget väljer. Direktörens roll ska fastställas av styrelsen i en instruktion. All beslutanderätt i den nya lagen ska, i likhet med nuvarande lag, utgå från de förtroendevalda. Reglerna för anmälan av delegationsbeslut ska förenklas genom att nämnderna själva ska få

besluta vilka beslut som ska anmälas. Beslut som inte anmäls men som är överklagbara ska tillkännages på den kommunala anslagstavlan. Det föreslås att den kommunala anslagstavlan i fortsättningen ska vara webbaserad. Detta för med sig ett antal följdändringar, bl.a. föreslås att lagen (1970:462) om vissa anslag på kommuns anslagstavla upphävs och att fullmäktiges sammanträden inte längre måste annonseras i ortstidningen.

För att åstadkomma en oberoende beredning och markera behovet av resurser till revisionen införs ett krav på att revisorernas budget ska beredas av fullmäktiges presidium. Vidare föreslås i lagen en stärkt roll för de sakkunniga revisionsbiträdena, som får rätt att uttala sig i fullmäktige när revisionsberättelsen behandlas.

Prövningsgrunderna för laglighetsprövning förtydligas i den nya lagen. För att undvika att beslut som upphävts av domstol inte kan rättas i efterhand, t.ex. på grund av civilrättslig bundenhet, ska det i lagen förtydligas att kommunala beslut som inte kan rättas som huvudregel inte får verkställas innan de fått laga kraft.

Till följd av den nya lagen föreslås ett stort antal följdändringar i andra lagar. Lagen och följdändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2018.

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. kommunallag

2. lag om ändring i lagen (1944:475) om arbetslöshetsnämnd

3. lag om ändring i föräldrabalken

4. lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m.m.

5. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

6. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

7. lag om ändring i lagen (1978:234) om nämnder för vissa trafikfrågor

8. lag om ändring i lagen (1979:411) om ändringar i Sveriges indelning i kommuner och landsting

9. lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125) 10. lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223) 11. lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade

12. lag om ändring i ordningslagen (1993:1617) 13. lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200) 14. lag om ändring i lagen (1994:692) om kommunala folkomröstningar

15. lag om ändring i lagen (1997:614) om kommunal redovisning 16. lag om ändring i ellagen (1997:857) 17. lag om ändring i miljöbalken 18. lag om ändring i lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet m.m.

19. lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453) 20. lag om ändring i lag (2002:34) om samverkansorgan i länen 21. lag om ändring i lag (2003:192) om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet

22. lag om ändring i lagen (2003:778) om skydd mot olyckor 23. lag om ändring i lagen (2003:1210) om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser

24. lag om ändring i naturgaslagen (2005:403) 25. lag om ändring i vallagen (2005:837) 26. lag om ändring i lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster 27. lag om ändring i lagen (2006:544) om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap

28. lag om ändring i livsmedelslagen (2006:804) 29. lag om ändring i lagen (2006:805) om foder och animaliska biprodukter

30. lag om ändring i fjärrvärmelagen (2008:263) 31. lag om ändring i lagen (2008:962) om valfrihetssystem 32. lag om ändring i lagen (2009:47) om vissa kommunala befogenheter

33. lag om ändring i lagen (2009:1424) om kontroll av skyddade beteckningar på jordbruksprodukter och livsmedel

34. lag om ändring i lagen (2010:294) om säkerhetskontroll vid offentliga sammanträden i kommuner och landsting

35. lag om ändring i lagen (2010:630) om regionalt utvecklingsansvar i vissa län

36. lag om ändring i skollagen (2010:800) 37. lag om ändring i lagen (2010:879) om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag

38. lag om ändring i plan- och bygglagen (2010:900) 39. lag om ändring i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor

40. lag om ändring i lagen (2010:1065) om kollektivtrafik 41. lag om ändring i lagen (2011:1029) om upphandling på försvars- och säkerhetsområdet

42. lag om ändring i lagen (2012:880) med instruktion för Valprövningsnämnden

43. lag om ändring i lagen (2013:311) om valfrihetssystem i fråga om tjänster för elektronisk identifiering

44. lag om ändring i lagen (2013:262) om kontroll av ekologisk produktion

45. lag om ändring i bibliotekslagen (2013:801) 46. lag om ändring i lagen (2014:799) om sprängämnesprekursorer 47. lag om ändring i lagen (2016:1145) om offentlig upphandling 48. lag om ändring i lagen

(2016:1146)

om upphandling inom

försörjningssektorerna

49. lag om ändring i lagen om (2016:1147) om upphandling av koncessioner

50. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) 51. lag om ändring i museilagen (2017:000) 52. lag om ändring i lagen (2017:000) om studiestartsstöd

2. Lagtext

Hänvisningar till S2

  • Prop. 2016/17:171: Avsnitt 14.3

2.1. Förslag till kommunallag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Grunderna för den kommunala verksamheten

Kommuner och landsting

1 § Sverige är indelat i kommuner och landsting. Varje landsting omfattar ett län, om inte något annat är särskilt beslutat.

2 § Kommuner och landsting sköter på demokratins och den kommunala självstyrelsens grund de angelägenheter som anges i denna lag eller annan författning.

Rätt att ta ut skatt och meddela föreskrifter

3 § Bestämmelser om att kommuner och landsting har rätt att ta ut skatt för skötseln av sina uppgifter och att meddela föreskrifter finns i regeringsformen.

Röstberättigade medlemmar utser valda församlingar

4 § Beslutanderätten i kommuner och landsting utövas av valda församlingar (fullmäktige) som utses av röstberättigade medlemmar i allmänna val.

Beslut kan också fattas av andra kommunala organ i enlighet med vad som anges i denna lag eller annan författning.

Medlemskap

5 § Medlem av en kommun är den som är folkbokförd i kommunen, äger fast egendom i kommunen eller ska betala kommunalskatt där.

Medlem av en kommun är också en medborgare i någon av Europeiska unionens medlemsstater (unionsmedborgare) som är bosatt i kommunen men som, enligt 5 § andra stycket folkbokföringslagen (1991:481), inte ska folkbokföras där.

6 § Medlem av ett landsting är den som är medlem av en kommun inom landstinget.

Rösträtt

7 § Rösträtt vid val av ledamöter och ersättare i kommunfullmäktige har den som är folkbokförd i kommunen, senast på valdagen fyller 18 år och

1. är svensk medborgare eller annan unionsmedborgare,

2. är medborgare i Island eller Norge, eller

3. varit folkbokförd i Sverige tre år i följd före valdagen. Rösträtt vid val av ledamöter och ersättare i kommunfullmäktige har också en sådan unionsmedborgare som avses i 5 § andra stycket.

8 § Rösträtt vid val av ledamöter och ersättare i landstingsfullmäktige har den som är röstberättigad vid val av ledamöter och ersättare i kommunfullmäktige i en kommun inom landstinget.

9 § Frågor om rösträtt enligt 7 och 8 §§ avgörs på grundval av en röstlängd som upprättas före valet.

Ändringar i Sveriges indelning i kommuner och landsting

10 § Bestämmelser om indelningsändringar finns i lagen (1979:411) om ändringar i Sveriges indelning i kommuner och landsting.

2 kap. Kommunala angelägenheter

Allmänna befogenheter och lokaliseringsprincipen

1 § Kommuner och landsting får själva ha hand om angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens eller landstingets område eller deras medlemmar.

Uppgifter som andra ska ha hand om

2 § Kommuner och landsting får inte ha hand om sådana angelägenheter som enbart staten, en annan kommun, ett annat landsting eller någon annan ska ha hand om.

Likställighetsprincipen

3 § Kommuner och landsting ska behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat.

Förbud mot beslut med tillbakaverkande kraft

4 § Kommuner och landsting får inte fatta beslut med tillbakaverkande kraft till nackdel för medlemmarna. Sådana beslut får dock fattas om det finns synnerliga skäl för det.

Rätt att ta ut avgifter

5 § Kommuner och landsting får ta ut avgifter för tjänster och nyttigheter som de tillhandahåller. För tjänster eller nyttigheter som de är skyldiga att tillhandahålla får dock avgifter endast tas ut om det följer av lag eller annan författning.

Självkostnadsprincipen

6 § Kommuner och landsting får inte ta ut högre avgifter än som motsvarar kostnaderna för de tjänster eller nyttigheter som de tillhandahåller.

Kommunal näringsverksamhet

7 § Kommuner och landsting får driva näringsverksamhet, om den drivs utan vinstsyfte och syftar till att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar eller tjänster åt medlemmarna.

Stöd till andra näringsverksamheter

8 § Kommuner och landsting får genomföra åtgärder för att allmänt främja näringslivet i kommunen eller landstinget.

Individuellt inriktat stöd till enskilda näringsidkare får lämnas endast om det finns synnerliga skäl för det.

Särskilda befogenheter

9 § Bestämmelser om kommunernas och landstingens angelägenheter finns även i lagen (2009:47) om vissa kommunala befogenheter och i annan lag eller annan författning.

3 kap. Kommunernas och landstingens organisation och verksamhetsformer

Fullmäktige

1 § I varje kommun och i varje landsting finns det en beslutande församling, ett fullmäktige.

Fullmäktigeberedningar

2 § Fullmäktige får inrätta fullmäktigeberedningar för beredning av ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden som ska avgöras av fullmäktige.

Styrelsen och övriga nämnder

3 § Fullmäktige ska tillsätta en styrelse.

4 § Fullmäktige ska tillsätta de nämnder som utöver styrelsen behövs för att fullgöra kommunens eller landstingets uppgifter enligt lag eller annan författning och för övrig verksamhet.

Utskott och nämndberedningar

5 § Fullmäktige får bestämma att en nämnd ska ha ett eller flera utskott.

Om fullmäktige inte har bestämt något om utskott, får nämnden själv bestämma att utskott ska finnas.

En nämnd får tillsätta de nämndberedningar som behövs.

Partssammansatta organ och självförvaltningsorgan

6 § Kommuner och landsting får inrätta partssammansatta organ som inom en nämnds verksamhetsområde ska svara för beredning, förvaltning och verkställighet av de ärenden som fullmäktige har bestämt.

7 § Kommuner och landsting får besluta att en nämnd får uppdra åt ett självförvaltningsorgan under nämnden att helt eller delvis sköta driften av en viss anläggning eller en viss institution.

Kommunalförbund

8 § Kommuner och landsting får bilda kommunalförbund och lämna över skötseln av kommunala angelägenheter till sådana förbund.

Gemensam nämnd

9 § Kommuner och landsting får besluta att en nämnd ska vara gemensam med en annan kommun eller ett annat landsting.

Revisorer

10 § Kommuner och landsting ska utse revisorer för granskning av den kommunala verksamheten.

Kommunala bolag, stiftelser och föreningar

11 § Kommuner och landsting får, med de begränsningar som framgår av lag, överlämna skötseln av kommunala angelägenheter till kommunala bolag, stiftelser och föreningar.

Privata utförare

12 § Kommuner och landsting får, med de begränsningar som framgår av lag, överlämna skötseln av kommunala angelägenheter till privata utförare.

Bestämmelser om krig eller krigsfara och extraordinära händelser i fredstid

13 § Bestämmelser om den kommunala organisationen under krig eller krigsfara finns i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m.

Bestämmelser om kommuners och landstings organisation och befogenheter vid extraordinära händelser i fredstid finns i lagen (2006:544) om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap.

Bestämmelser om beteckningen regionfullmäktige och regionstyrelsen

14 § Bestämmelser om att vissa landsting samt Gotlands kommun får beteckna fullmäktige och styrelsen som regionfullmäktige och regionstyrelsen finns i lagen (2010:630) om regionalt utvecklingsansvar i vissa län.

4 kap. Förtroendevalda

Definition av förtroendevalda

1 § Med förtroendevalda avses i denna lag ledamöter och ersättare i fullmäktige, nämnder och fullmäktigeberedningar, de som fullgör förtroendeuppdrag som anges i 2 § första stycket samt revisorer.

Med förtroendevalda avses också ledamöter och ersättare i den beslutande församlingen, förbundsstyrelsen eller någon annan nämnd, de beslutande församlingarnas beredningar samt revisorer i ett kommunalförbund.

Kommunal- och landstingsråd

2 §

Den som inom kommunen eller landstinget fullgör ett förtroendeuppdrag på heltid eller betydande del av heltid ska ha benämningen kommunalråd, borgarråd, landstingsråd, oppositionsråd eller en annan benämning som fullmäktige bestämmer.

En sådan förtroendevald får tidigast väljas av fullmäktige vid första sammanträdet efter det att val av fullmäktige har hållits i hela landet.

Valbarhet

3 § Ledamöter och ersättare i fullmäktige väljs bland dem som har rösträtt enligt 1 kap. 7 och 8 §§.

Vid valen av ledamöter och ersättare i nämnderna är, oberoende av vad som framgår av röstlängden, den valbar som vid tidpunkten för sådant val uppfyller de villkor som uppställs i 1 kap. 7 och 8 §§. Detsamma gäller vid valen av fullmäktigeberedningar och förtroendevalda som anges i 2 § första stycket samt vid val av revisorer.

4 § Den som är vald till ledamot eller ersättare i fullmäktige är inte valbar som revisor inom den kommunen eller det landstinget.

Den som är redovisningsskyldig till kommunen eller landstinget är inte valbar som revisor för granskning av verksamhet som omfattas av redovisningsskyldigheten. Detsamma gäller make, sambo, förälder, barn, syskon eller andra närstående till den redovisningsskyldige.

5 § Den som är vald till revisor är inom den kommunen eller det landstinget inte valbar som

1. ledamot eller ersättare i fullmäktige, i en nämnd eller en fullmäktigeberedning, eller

2. ledamot eller ersättare i en sådan juridisk person som avses i 10 kap. 2–6 §§.

Uppdragets upphörande

6 § Fullmäktige ska befria en förtroendevald från uppdraget när den förtroendevalde önskar avgå, om det inte finns särskilda skäl mot det.

7 § Om en förtroendevald upphör att vara valbar upphör uppdraget genast. För en förtroendevald som valts av fullmäktige upphör uppdraget vid nästa fullmäktigesammanträde om inte fullmäktige, efter ansökan,

beslutar att den förtroendevalde får ha kvar sitt uppdrag under återstoden av mandattiden.

8 § Uppdragen för de förtroendevalda som har valts av fullmäktige upphör om

1. valet till fullmäktige har upphävts och omval har hållits, 2. rättelse har skett genom förnyad sammanräkning och mandatfördelningen mellan partierna har ändrats, eller

3. extra val till fullmäktige har hållits. När omvalet, sammanräkningen eller extra valet har avslutats, ska fullmäktige hålla nytt val av förtroendevalda för återstoden av mandattiden.

Uppdragen ska upphöra två månader efter det att omvalet, sammanräkningen eller extra valet har avslutats. Fullmäktige får dock besluta att de förtroendevalda som valts enligt andra stycket ska tillträda vid en tidigare tidpunkt. Uppdragen för de förtroendevalda enligt första stycket upphör då samtidigt.

9 § Fullmäktige får återkalla uppdraget för en förtroendevald som har valts av fullmäktige, om den förtroendevalde

1. har vägrats ansvarsfrihet, eller

2. har dömts för ett brott på vilket fängelse i lägst två år kan följa och domen har fått laga kraft.

10 § Fullmäktige får återkalla uppdragen för samtliga förtroendevalda i en nämnd eller för samtliga förtroendevalda som anges i 2 § första stycket

1. när den politiska majoriteten i nämnden inte längre är densamma som i fullmäktige, eller

2. vid förändringar i nämndorganisationen. Förtroendeuppdragen upphör att gälla när val av nya ledamöter och ersättare har hållits eller när en ny nämndorganisation träder i kraft.

Ledighet från anställning

11 § Förtroendevalda har rätt till den ledighet från sina anställningar som behövs för att de ska kunna fullgöra sina uppdrag. Ledigheten ska omfatta tid för

1. möten i kommunala organ,

2. andra möten som är nödvändiga för uppdragen,

3. resor till och från mötena, och

4. behövlig dygnsvila omedelbart före eller efter mötena. Rätten till ledighet ska gälla även av fullmäktige utsedda styrelseledamöter, styrelsesuppleanter och lekmannarevisorer eller motsvarande andra revisorer och deras suppleanter i sådana juridiska personer som avses i 10 kap. 2–6 §§.

Förmåner

12 § Förtroendevalda har rätt till skälig ersättning för de arbetsinkomster och ekonomiska förmåner som de förlorar när de fullgör sina uppdrag.

13 § Förtroendevalda med funktionsnedsättning har rätt till skälig ersättning för resekostnader som uppkommer när de fullgör sina uppdrag.

14 § Förtroendevalda med barn som har behov av tillsyn har rätt till skälig ersättning för kostnader för barntillsyn som uppkommer när de fullgör sina uppdrag.

15 § Fullmäktige ska besluta om riktlinjer för ersättning enligt 12–14 §§.

16 § Fullmäktige får besluta att förtroendevalda i skälig omfattning ska få

1. ersättning för resekostnader och andra utgifter som föranleds av uppdraget utöver vad som följer av 13 och 14 §§,

2. arvode för det arbete som är förenat med uppdraget,

3. pension, och

4. andra ekonomiska förmåner. Om fullmäktige beslutar att arvode ska betalas, ska arvodet bestämmas till lika belopp för lika uppdrag.

17 § Bestämmelserna i 12–14 §§ och 16 § andra stycket gäller inte förtroendevalda som anges i 2 § första stycket.

18 § Fullmäktige får besluta att en sådan förtroendevald som anges i 2 § första stycket för sina uppdrag ska få ekonomiska och andra förmåner som svarar mot de löne- och anställningsvillkor som gäller för dem som är anställda hos kommunen eller landstinget.

Fullmäktige får bestämma hur ersättare ska utses för förtroendevalda som beviljas ledighet till följd av bestämmelsen i första stycket.

Initiativrätt

19 § Varje ledamot i fullmäktige får väcka motioner samt ställa interpellationer och frågor enligt 5 kap. 59–64 §§.

20 § Varje ledamot i en nämnd får väcka ärenden i nämnden.

21 §

Varje revisor får väcka ärenden i en nämnd eller i en

fullmäktigeberedning om ärendet rör granskningen av verksamheten i nämnden eller beredningen.

Ersättare

22 § När ersättare tjänstgör har de samma rättigheter som ledamöter.

Förtroendevalda med funktionsnedsättning

23 § Kommuner och landsting ska verka för att förtroendevalda med funktionsnedsättning kan delta i handläggningen av ärenden på samma villkor som andra förtroendevalda.

Omröstning och beslut

24 § Varje ledamot i fullmäktige eller i en nämnd har en röst.

25 § En ledamot i fullmäktige eller i en nämnd har rätt att avstå från att delta i en omröstning eller i ett beslut.

Ordföranden är dock alltid skyldig att rösta, när det behövs för att ärendet ska kunna avgöras.

26 § En ledamot i en nämnd som deltar i handläggningen av ett ärende ska delta i avgörandet av ärendet, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild. Detta innebär ingen skyldighet att rösta för fler än ett förslag.

Reservation

27 § En förtroendevald som har deltagit i avgörandet av ett ärende får reservera sig mot beslutet. Reservationen ska anmälas innan sammanträdet avslutas.

Närvarorätt

28 § Fullmäktige får besluta att en förtroendevald som inte är ledamot eller ersättare i en viss nämnd ska få närvara vid nämndens sammanträden och delta i överläggningar men inte i besluten.

Beslutet får även innefatta att den förtroendevalde ska ha rätt att få sin mening antecknad i protokollet.

Partistöd

29 § Kommuner och landsting får ge ekonomiskt bidrag och annat stöd till politiska partier för att stärka deras ställning i den kommunala demokratin (partistöd).

Partistöd får ges till de politiska partier som är representerade i fullmäktige och som är juridiska personer. Ett parti är representerat om det har fått mandat i fullmäktige för vilket en vald ledamot är fastställd enligt 14 kap. vallagen (2005:837).

Partistöd får ges också till ett parti som har upphört att vara representerat i fullmäktige, dock endast under ett år efter det att representationen upphörde.

30 § Fullmäktige ska besluta om partistödets omfattning och formerna för det. Stödet får inte utformas så att det otillbörligt gynnar eller missgynnar ett parti. Fullmäktige får besluta att endast mandat för vilket en vald ledamot är fastställd enligt 14 kap. vallagen (2005:837) ska beaktas vid fördelningen av partistödet.

31 § Beslut om partistöd ska innehålla ett krav på att mottagaren av partistödet årligen ska lämna en skriftlig redovisning som visar att partistödet har använts för det ändamål som anges i 29 § första stycket.

Redovisningen ska avse perioden 1 januari–31 december och ges in till fullmäktige senast sex månader efter redovisningsperiodens utgång. En

av mottagaren utsedd särskild granskare ska granska om redovisningen ger en rättvisande bild av hur mottagaren har använt partistödet. Granskarens rapport över granskningen ska bifogas redovisningen.

Fullmäktige får besluta att stöd inte ska betalas till ett parti som inte lämnar redovisning och granskningsrapport enligt första och andra styckena.

32 § Beslut om att betala ut partistöd ska fattas av fullmäktige minst en gång per år.

Politiska sekreterare

33 § Kommuner och landsting får anställa politiska sekreterare för att biträda de förtroendevalda i det politiska arbetet.

Politiska sekreterare får inte anställas för längre tid än till utgången av det år då val av fullmäktige ska hållas nästa gång i hela landet.

Bestämmelserna i lagen (1982:80) om anställningsskydd ska inte tillämpas för politiska sekreterare.

34 § En politisk sekreterare har rätt till den ledighet från sin anställning som behövs för tjänstgöringen.

5 kap. Fullmäktige

Fullmäktiges uppgifter

1 § Fullmäktige beslutar i ärenden av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt för kommunen eller landstinget, främst

1. mål och riktlinjer för verksamheten,

2. budget, skatt och andra viktiga ekonomiska frågor,

3. nämndernas organisation och verksamhetsformer,

4. val av ledamöter och ersättare i nämnder och beredningar,

5. val av revisorer,

6. grunderna för ekonomiska förmåner till förtroendevalda,

7. årsredovisning och ansvarsfrihet,

8. folkomröstning i kommunen eller landstinget, och

9. extra val till fullmäktige. Fullmäktige beslutar också i andra ärenden som anges i denna lag eller i andra författningar.

2 § Fullmäktige får uppdra åt en nämnd att i fullmäktiges ställe besluta i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden. Ärenden som anges i 1 § första stycket eller som enligt lag eller annan författning ska avgöras av fullmäktige får dock inte delegeras till nämnderna.

3 § Fullmäktige ska för varje mandatperiod anta ett program med mål och riktlinjer för sådana kommunala angelägenheter som utförs av privata utförare.

I programmet ska det också anges hur fullmäktiges mål och riktlinjer ska följas upp och hur allmänhetens insyn ska tillgodoses.

4 § I samband med att budgeten fastställs eller anslag annars beviljas får fullmäktige uppdra åt en nämnd att genomföra en viss verksamhet inom ramen för de riktlinjer om verksamheten som fullmäktige har fastställt, om inte något annat följer av lag eller annan författning.

Antalet ledamöter och ersättare

5 § Fullmäktige bestämmer hur många ledamöter som fullmäktige ska ha.

Antalet ska bestämmas till ett udda tal och till minst

1. 21 i kommuner med högst 8 000 röstberättigade,

2. 31 i kommuner med över 8 000 röstberättigade och i landsting med högst 140 000 röstberättigade,

3. 41 i kommuner med över 16 000 röstberättigade,

4. 51 i kommuner med över 24 000 röstberättigade och i landsting med över 140 000 röstberättigade,

5. 61 i kommuner med över 36 000 röstberättigade,

6. 71 i landsting med över 200 000 röstberättigade, och

7. 101 i kommuner med över 600 000 röstberättigade och i landsting med över 300 000 röstberättigade.

6 § Vid tillämpningen av 5 § ska antalet röstberättigade beräknas på grundval av uppgifterna i folkbokföringsdatabasen enligt lagen (2001:182) om behandling av personuppgifter i Skatteverkets folkbokföringsverksamhet den 1 mars året före valåret.

7 § Om fullmäktige beslutar att antalet ledamöter i fullmäktige ska ändras, ska beslutet tillämpas först när val av fullmäktige hålls nästa gång i hela landet. Beslutet ska fattas före utgången av februari månad valåret. Länsstyrelsen ska genast underrättas om beslutet.

8 § För ledamöter i fullmäktige ska det finnas ersättare.

Fullmäktige bestämmer hur många ersättarna ska vara. Antalet ska utgöra en viss andel, dock högst hälften, av det antal platser som varje parti får i fullmäktige. Beslutet ska fattas före utgången av februari månad valåret. Länsstyrelsen ska genast underrättas om beslutet.

Ordinarie val

9 § Ledamöterna och ersättarna i fullmäktige ska väljas för fyra år räknat från och med den 15 oktober valåret.

Om Valprövningsnämnden har beslutat om omval enligt 14 kap. 27 § vallagen (2005:837), ska dock mandattiden förlängas till dess omvalet har avslutats.

Extra val

10 § Fullmäktige får besluta om extra val till fullmäktige mellan ordinarie val. Extra val ska hållas om minst två tredjedelar av de närvarande ledamöterna röstar för det. Ett beslut om extra val får dock inte fattas förrän sex månader har gått från det nyvalda fullmäktiges första sammanträde.

Ordförande och vice ordförande (fullmäktiges presidium)

11 § Fullmäktige väljer bland sina ledamöter en ordförande och en eller flera vice ordförande som tillsammans utgör fullmäktiges presidium.

Fullmäktige bestämmer tiden för uppdragen.

Tidpunkt för sammanträdena

12 § Fullmäktige bestämmer när ordinarie sammanträden ska hållas.

Sammanträde ska hållas också om styrelsen eller minst en tredjedel av fullmäktiges ledamöter begär det eller om ordföranden anser att det behövs.

Hur sammanträdena tillkännages

13 § Ordföranden ska tillkännage tid och plats för varje sammanträde med fullmäktige och uppgifter om de ärenden som ska behandlas.

Fullmäktiges sammanträden ska tillkännages på kommunens eller landstingets anslagstavla minst en vecka före sammanträdesdagen.

14 § Om ett ärende är så brådskande att det inte hinner tillkännages enligt 13 §, ska uppgift om ärendet tillkännages på anslagstavlan senast vardagen närmast före sammanträdesdagen.

Kallelse till sammanträde

15 § Varje ledamot och ersättare ska kallas till sammanträde minst en vecka före sammanträdesdagen. Kallelsen ska innehålla uppgift om tid och plats för sammanträdet och om de ärenden som ska behandlas.

Information om sådana ärenden som tillkännagetts enligt 14 § ska lämnas till varje ledamot och ersättare så att den kan antas nå dem senast vardagen närmast före sammanträdesdagen.

Deltagande på distans

16 § Ledamöter får delta i fullmäktiges sammanträden på distans om fullmäktige har beslutat det. Deltagandet ska i sådant fall ske genom ljud- och bildöverföring i realtid samt på ett sådant sätt att samtliga deltagare kan se och höra varandra och delta på lika villkor.

En ledamot som deltar på distans ska anses vara närvarande vid fullmäktiges sammanträde.

Ersättarnas tjänstgöring

17 § Om en ledamot är förhindrad att inställa sig till ett sammanträde eller att fortsätta delta i ett sammanträde, ska en ersättare tjänstgöra i ledamotens ställe.

18 § Ersättarna ska tjänstgöra enligt den ordning som är bestämd mellan dem. En ersättare som har börjat tjänstgöra har dock alltid företräde oberoende av turordningen. En ersättare som avbryter tjänstgöringen på grund av jäv i ett ärende får åter tjänstgöra, sedan ärendet har handlagts.

19 § En ledamot som inställer sig under ett pågående sammanträde eller till ett fortsatt sammanträde har rätt att tjänstgöra även om en ersättare har trätt in i ledamotens ställe.

20 § En ledamot som har avbrutit tjänstgöringen vid ett sammanträde på grund av något annat hinder än jäv får därefter under samma dag inte tjänstgöra vid sammanträdet.

21 § I kommunfullmäktige har ersättare från samma valkrets som ledamoten företräde till tjänstgöring.

Om samtliga ersättare för en ledamot i kommunfullmäktige är förhindrade att inställa sig eller att fortsätta delta i ett sammanträde, ska i ledamotens ställe den ersättare inträda som enligt den bestämda ordningen står i tur att tjänstgöra för den ledamot som har fått den första platsen för partiet i valkretsen. Om en sådan ersättare inte kan tjänstgöra, ska den ersättare inträda som står i tur att tjänstgöra för den ledamot som har fått den andra platsen för partiet i valkretsen och så vidare efter samma grund.

Om partiets samtliga ersättare i valkretsen är förhindrade att inställa sig eller att fortsätta delta i ett sammanträde, ska den ersättare inträda som har utsetts för partiet i någon annan valkrets efter den grund som anges i första och andra stycket. Den ersättare som har utsetts i den valkrets där partiets röstetal är högst har då företräde.

Ärenden i fullmäktige

22 § Ärenden i fullmäktige får väckas av

1. en nämnd,

2. en ledamot genom motion,

3. en revisor, om ärendet gäller förvaltning som har samband med revisionsuppdraget eller om ärendet gäller granskningen,

4. en fullmäktigeberedning, om fullmäktige har beslutat det, eller

5. styrelsen i en sådan juridisk person som avses i 10 kap. 2–6 §§, om fullmäktige har beslutat det för särskilda fall.

Ärenden i fullmäktige får även väckas genom medborgarförslag och folkinitiativ enligt 8 kap. 1 och 2 §§.

23 § Fullmäktige ska besluta i ärenden som avses i 22 §.

Fullmäktige får dock överlåta till styrelsen eller en annan nämnd att besluta i ett ärende som har väckts genom medborgarförslag, utom i de fall som anges i 1 §.

Ansvarsfrihet och anmärkning

24 § Fullmäktige ska vid ett sammanträde före utgången av juni månad året efter det år som revisionen avser, besluta om ansvarsfrihet ska beviljas eller vägras. Beslutet ska motiveras om det inte är uppenbart obehövligt.

Om revisorerna enligt 12 kap. 13 § riktat anmärkning mot en nämnd eller en fullmäktigeberedning eller mot enskilda förtroendevalda i sådana organ, ska fullmäktige besluta om även fullmäktige ska rikta

anmärkningen. Fullmäktige får rikta anmärkning även om revisorerna inte gjort det. Beslut om anmärkning ska motiveras.

25 §

Om ansvarsfrihet vägras, får fullmäktige besluta att

skadeståndstalan ska väckas.

Talan som inte grundas på brott ska väckas inom ett år från det att beslutet om vägrad ansvarsfrihet fattades.

Bestämmelser om att fullmäktige får återkalla uppdraget vid vägrad ansvarsfrihet finns i 4 kap. 9 §.

Hur ärendena bereds

26 § Innan ett ärende avgörs av fullmäktige, ska det ha beretts antingen av en nämnd vars verksamhetsområde ärendet berör eller av en fullmäktigeberedning.

27 § Om ett ärende har beretts bara av en fullmäktigeberedning, ska en nämnd vars verksamhetsområde ärendet berör alltid ges tillfälle att yttra sig.

28 § Styrelsen ska alltid ges tillfälle att yttra sig i ett ärende som har beretts av en annan nämnd eller av en fullmäktigeberedning.

Styrelsen ska lägga fram förslag till beslut i ett ärende, om inte någon annan nämnd eller en fullmäktigeberedning har gjort det.

29 § Fullmäktige får hålla val utan föregående beredning.

Ett ärende som avser avsägelse från ett uppdrag som förtroendevald behöver inte heller beredas.

30 § De år val av fullmäktige har hållits i hela landet får nyvalda fullmäktige besluta att ändra mandattiden för en nämnd eller att ändra antalet ledamöter eller ersättare i en nämnd utan föregående beredning.

31 § Fullmäktige får besluta om extra val till fullmäktige utan föregående beredning.

32 § Fullmäktige får behandla revisionsberättelsen utan föregående beredning. Fullmäktige ska dock från de ansvariga hämta in förklaring över

1. anmärkning som framställts i revisionsberättelsen, och

2. revisorernas uttalande att ansvarsfrihet inte tillstyrks. Revisorerna och deras sakkunniga ska alltid ges tillfälle att yttra sig vid fullmäktiges behandling av revisionsberättelsen.

Om en förtroendevald har vägrats ansvarsfrihet, får fullmäktige också utan ytterligare beredning besluta att den förtroendevaldes uppdrag ska återkallas enligt 4 kap. 9 §.

33 § Ett brådskande ärende får avgöras trots att ärendet inte har beretts, om samtliga närvarande ledamöter är ense om beslutet.

34 § Fullmäktiges beslut att enligt 23 § andra stycket överlåta till styrelsen eller en annan nämnd att besluta i ett ärende som har väckts genom medborgarförslag får fattas utan föregående beredning.

35 § En motion eller ett medborgarförslag ska om möjligt beredas på sådant sätt att fullmäktige kan fatta beslut inom ett år från det att motionen eller medborgarförslaget väcktes.

Om beredningen inte kan avslutas inom denna tid, ska detta och vad som har kommit fram vid beredningen anmälas till fullmäktige inom samma tid. Fullmäktige får då avskriva motionen eller medborgarförslaget från vidare handläggning.

36 § Fullmäktige får besluta att det, som ett led i beredningen av ett ärende som fullmäktige ska handlägga, ska hämtas in synpunkter från medlemmarna.

Detta kan ske genom folkomröstning, opinionsundersökning eller något liknande förfarande. Vid opinionsundersökning eller liknande förfarande får valnämnden i kommunen anlitas, om nämndens verksamhet i övrigt inte hindras av det.

Ska synpunkter hämtas in genom en folkomröstning får fullmäktige besluta att röstlängd och röstkort ska framställas för omröstningen enligt 5 kap. vallagen (2005:837).

37 § Har ett folkinitiativ väckts enligt 8 kap. 2 § ska fullmäktige besluta att folkomröstning ska hållas, om

1. den fråga som initiativet avser är sådan att fullmäktige kan besluta om den, och

2. inte minst två tredjedelar av de närvarande ledamöterna röstar mot förslaget.

Vid sådan folkomröstning ska 36 § tredje stycket tillämpas.

38 § Kommunen har rätt att få ersättning för de kostnader som föranleds av att ett landsting anlitar valnämnden.

Rätt och skyldighet för andra än ledamöterna att medverka

39 § En förtroendevald som anges i 4 kap. 2 § första stycket och som inte är ledamot i fullmäktige har rätt att närvara vid fullmäktiges sammanträden. Sådan förtroendevald får delta i överläggningar och framställa förslag men inte delta i besluten.

40 § Fullmäktige får bestämma att också andra än ledamöter och de som anges i 39 § ska ha rätt att delta i överläggningar men inte i besluten.

41 § Ordföranden och vice ordföranden i en nämnd, revisorerna och de anställda i kommunen eller landstinget är skyldiga att lämna upplysningar vid fullmäktiges sammanträden, om fullmäktige begär det och om det inte finns något hinder mot det på grund av sekretess.

Offentlighet och ordning vid fullmäktiges sammanträden

42 § Fullmäktiges sammanträden är offentliga.

Fullmäktige får dock besluta att överläggningen i ett visst ärende ska hållas inom stängda dörrar. Ersättarna får närvara vid en sådan överläggning, även när de inte tjänstgör.

43 § Ordföranden leder fullmäktiges sammanträden och ansvarar för ordningen vid sammanträdena.

Ordföranden får visa ut den som uppträder störande och inte rättar sig efter tillsägelse.

Offentlighet vid fullmäktigeberednings sammanträden

44 § En fullmäktigeberednings sammanträden ska hållas inom stängda dörrar. En sådan beredning får dock besluta att dess sammanträden ska vara offentliga, om fullmäktige har medgett det.

Beslutsförhet

45 § Fullmäktige får handlägga ett ärende bara om mer än hälften av ledamöterna är närvarande. Fullmäktige får dock bestämma att interpellationer och frågor får besvaras även om färre ledamöter är närvarande.

46 § Om en ledamot enligt 47 eller 48 § är jävig i ett ärende, får fullmäktige handlägga ärendet, även om antalet deltagande på grund av jävet inte uppgår till det antal som föreskrivs i 45 §.

Jäv

47 § En ledamot får inte delta i handläggningen av ett ärende som personligen rör ledamoten själv, ledamotens make, sambo, förälder, barn eller syskon eller någon annan närstående.

I fråga om jäv för ledamöter ska 6 kap. 30 § andra och tredje styckena tillämpas. Vid fullmäktiges beslut i fråga om jäv gäller 6 kap. 32 §. Vad som sägs om nämnd i dessa bestämmelser ska i stället gälla fullmäktige.

48 § Den som är redovisningsskyldig till kommunen eller landstinget får inte delta i

1. val av revisor för granskning av verksamhet som omfattas av redovisningsskyldigheten, eller

2. handläggningen av ärenden om ansvarsfrihet för verksamheten. Detsamma gäller make, sambo, förälder, barn, syskon eller någon annan närstående till den redovisningsskyldige.

49 § Enskilda förtroendevalda mot vilka anmärkning kan riktas enligt 12 kap. 13 § får, trots vad som anges i 48 §, delta i fullmäktiges överläggningar, när revisionsberättelsen över den verksamhet som de har ansvaret för behandlas.

Ordföranden och vice ordföranden i en nämnd får också delta i fullmäktiges överläggning när verksamhet inom den egna nämnden behandlas.

Första och andra styckena gäller även om de förtroendevalda inte är ledamöter i fullmäktige.

Bordläggning och återremiss

50 § Ett ärende ska bordläggas eller återremitteras, om det begärs av minst en tredjedel av de närvarande ledamöterna. Enkel majoritet krävs dock om ärendet tidigare bordlagts eller återremitterats på begäran av en minoritet.

För bordläggning eller återremiss i fråga om val krävs enkel majoritet. Ett ärende om extra val ska dock alltid bordläggas första gången det tas upp till behandling.

Motiveringen till ett beslut om återremiss ska bestämmas av de ledamöter som begärt återremittering. Vid flera motiveringar får ordföranden pröva vilken motivering som biträds av minst en tredjedel av de närvarande ledamöterna.

51 § Ett bordlagt ärende ska behandlas på fullmäktiges nästa sammanträde, om fullmäktige inte beslutar något annat.

Hur ärendena avgörs

52 § Ordföranden ska se till att bara sådana ärenden avgörs som har tillkännagetts enligt 13 eller 14 §.

Ett brådskande ärende får dock avgöras om samtliga närvarande ledamöter beslutar det.

53 § När överläggningen har avslutats, lägger ordföranden fram förslag till beslut.

Förslagen ska utformas så, att de kan besvaras med ja eller nej. Ordföranden redovisar därefter sin uppfattning om vad som har beslutats och bekräftar beslutet med ett klubbslag, om inte omröstning begärs.

54 § Om omröstning begärs, ska den ske öppet utom i ärenden som avser val eller anställning av personal.

55 § Utgången bestäms genom enkel majoritet, om inte något annat anges i denna lag eller annan författning.

56 § Vid lika röstetal har ordföranden utslagsröst.

I ärenden som avser val eller anställning av personal fattas beslutet dock genom lottning.

57 § Ordföranden ska vägra att lägga fram ett förslag till beslut, om ordföranden anser att förslaget innebär att ett nytt ärende väcks.

Ordföranden får vägra att lägga fram ett förslag till beslut, om ordföranden anser att förslaget skulle leda till ett beslut som strider mot

lag eller annan författning. Fullmäktige får dock besluta att förslaget ändå ska läggas fram.

Proportionella val

58 § Om det begärs av det antal väljande som anges i 2 § lagen (1992:339) om proportionellt valsätt ska följande val vara proportionella:

1. val av ledamöter och ersättare i nämnder och beredningar,

2. val av revisorer som avses i 12 kap. 4 och 5 §§,

3. val av ledamöter och suppleanter i styrelsen för aktiebolag,

4. val av ledamöter och suppleanter i styrelsen för ekonomiska föreningar eller stiftelser, och

5. val av revisorer, revisorssuppleanter och lekmannarevisorer som ska granska styrelsens förvaltning i aktiebolag, ekonomiska föreningar och stiftelser.

Första stycket 1 ska inte gälla vid val till en nämnd som avses i 6 kap. 2 § 2, om två tredjedelar av de närvarande ledamöterna i fullmäktige vid inrättandet av nämnden har röstat för att ledamöter i nämnden ska väljas på någon annan grund än partipolitisk.

Interpellationer

59 § Interpellationer får ställas av ledamöterna och riktas till ordföranden i en nämnd eller en fullmäktigeberedning samt till de förtroendevalda i övrigt som fullmäktige bestämmer.

Fullmäktige får besluta att interpellationer får ställas endast till sådan förtroendevald som anges i 4 kap. 2 § första stycket.

60 § Interpellationerna ska ha ett bestämt innehåll och vara försedda med motivering.

61 § Interpellationer ska avse ämnen som hör till fullmäktiges, en nämnds eller en fullmäktigeberednings handläggning. De får dock inte avse ärenden som rör myndighetsutövning mot någon enskild.

Interpellationer bör ställas endast i angelägenheter av större intresse för kommunen eller landstinget.

62 §

Fullmäktige beslutar utan föregående överläggning om en

interpellation får ställas.

63 § Fullmäktige får besluta att ordföranden i en nämnd får överlåta besvarandet av en interpellation till en av fullmäktige utsedd ledamot i styrelsen för en sådan juridisk person som avses i 10 kap. 2–6 §§ eller till ordföranden i styrelsen eller annan nämnd i ett kommunalförbund som kommunen eller landstinget är medlem i.

Frågor

64 § För att hämta in upplysningar får ledamöterna ställa frågor.

Bestämmelserna i 59 §, 61 § första stycket, 62 och 63 §§ ska då tillämpas.

En fråga ska ha ett bestämt innehåll. Den får vara försedd med en kort inledande förklaring.

När en fråga besvaras, får bara den som ställer frågan och den som svarar delta i överläggningen.

Protokollet

65 § Vid sammanträden ska protokoll föras på ordförandens ansvar.

66 § Protokollet ska redovisa vilka ledamöter och ersättare som har tjänstgjort och vilka ärenden som har handlagts.

67 § Protokollet ska för varje ärende redovisa

1. vilka förslag och yrkanden som har lagts fram och inte tagits tillbaka,

2. i vilken ordning ordföranden har lagt fram förslag till beslut,

3. genomförda omröstningar och resultaten av dem,

4. vilka beslut som har fattats,

5. vilka ledamöter som har deltagit i besluten och hur de har röstat vid öppna omröstningar, och

6. vilka reservationer som har anmälts mot besluten.

68 § I protokollet ska det anges vilka interpellationer och frågor som har ställts och vilka som har besvarats.

69 § Ett protokoll ska justeras senast fjorton dagar efter sammanträdet på det sätt som fullmäktige har bestämt.

70 § Bestämmelser om att justering av protokollet ska tillkännages på anslagstavlan finns i 8 kap. 12 §.

Arbetsordningen

71 § Fullmäktige ska anta en arbetsordning av vilken det ska framgå vad som i övrigt ska gälla för fullmäktiges sammanträden och handläggningen av ärenden.

72 § I arbetsordningen ska regleras

1. antalet ledamöter i fullmäktige,

2. när sammanträden ska hållas,

3. anmälan av hinder att delta i sammanträden,

4. inkallande av ersättare och deras tjänstgöring,

5. vem som ska föra ordet tills ordförande utsetts,

6. rätten att delta i fullmäktiges överläggningar,

7. förfarandet vid omröstningar,

8. handläggningen av motioner, interpellationer och frågor,

9. formerna för justeringen av protokollet, och 10. fullmäktigepresidiets arbetsuppgifter. Om fullmäktige med stöd av 8 kap. 1 § har beslutat att medborgarförslag får väckas, ska arbetsordningen reglera hur sådana förslag ska handläggas.

Om fullmäktige har beslutat att ledamöter får delta i fullmäktiges sammanträden på distans, ska arbetsordningen reglera i vilken utsträckning sådant deltagande får ske.

6 kap. Styrelsen och övriga nämnder

Uppgifter

1 § Styrelsen ska leda och samordna förvaltningen av kommunens eller landstingets angelägenheter och ha uppsikt över övriga nämnders och eventuella gemensamma nämnders verksamhet.

Styrelsen ska också ha uppsikt över kommunal verksamhet som bedrivs i sådana juridiska personer som avses i 10 kap. 2–6 §§ och sådana kommunalförbund som kommunen eller landstinget är medlem i.

2 § Fullmäktige ska, om inte något annat anges i lag eller annan författning, bestämma nämndernas verksamhetsområden och inbördes förhållanden. Fullmäktige får besluta

1. att en nämnd ska ha hand om en eller flera verksamheter i hela kommunen eller landstinget,

2. att en nämnd ska ha hand om en eller flera verksamheter för en del av kommunen eller landstinget,

3. att en nämnd ska ha hand om verksamheten vid en eller flera anläggningar, och

4. att en nämnd ska tillhandahålla tjänster åt en annan nämnd.

3 § Nämnderna beslutar i frågor som rör förvaltningen och i frågor som de enligt lag eller annan författning ska ha hand om.

Nämnderna beslutar också i frågor som fullmäktige har delegerat till dem.

4 § Nämnderna bereder fullmäktiges ärenden och ansvarar för att fullmäktiges beslut verkställs.

5 § Nämnderna ska redovisa till fullmäktige hur de har fullgjort sådana uppdrag som fullmäktige har lämnat till dem med stöd av 5 kap. 2 och 4 §§.

Fullmäktige ska besluta om omfattningen av redovisningen och formerna för den.

6 § Nämnderna ska var och en inom sitt område se till att verksamheten bedrivs i enlighet med de mål och riktlinjer som fullmäktige har bestämt samt de bestämmelser i lag eller annan författning som gäller för verksamheten.

De ska också se till att den interna kontrollen är tillräcklig och att verksamheten bedrivs på ett i övrigt tillfredsställande sätt.

Detsamma gäller när skötseln av en kommunal angelägenhet med stöd av 10 kap. 1 § har lämnats över till någon annan.

7 § En nämnd får inte bestämma om rättigheter eller skyldigheter för kommunen eller landstinget i ärenden där nämnden företräder kommunen eller landstinget som part.

En nämnd får inte heller utöva i lag eller annan författning föreskriven tillsyn över sådan verksamhet som nämnden själv bedriver.

Särskilt om styrelsens uppgifter

8 § Fullmäktige får besluta att styrelsen får fatta beslut om särskilt angivna förhållanden som rör andra nämnders verksamhet. Styrelsen får dock inte ges rätt att fatta beslut som rör andra nämnders myndighetsutövning, tillämpningen av lag eller ärenden som i övrigt rör enskilda.

9 § Styrelsen ska i årliga beslut för varje sådant aktiebolag som avses i 10 kap. 2 § pröva om den verksamhet som bolaget har bedrivit under föregående kalenderår har varit förenlig med det fastställda kommunala ändamålet och utförts inom ramen för de kommunala befogenheterna.

Om styrelsen finner att så inte är fallet, ska den lämna förslag till fullmäktige om nödvändiga åtgärder.

10 § Styrelsen ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de krav som anges i 10 kap. 3–5 §§ är uppfyllda i fråga om sådana aktiebolag som avses i de bestämmelserna.

11 § Styrelsen ska följa de frågor som kan inverka på kommunens eller landstingets utveckling och ekonomiska ställning.

Styrelsen ska också hos fullmäktige, övriga nämnder och andra myndigheter göra de framställningar som behövs.

12 § Styrelsen får från övriga nämnder, beredningar och anställda i kommunen eller landstinget begära in de yttranden och upplysningar som behövs för att styrelsen ska kunna fullgöra sina uppgifter.

13 § Styrelsen ska särskilt

1. bereda eller yttra sig i ärenden som ska handläggas av fullmäktige, med de begränsningar som framgår av 5 kap. 29–33 §§,

2. ha hand om den ekonomiska förvaltningen,

3. verkställa fullmäktiges beslut, och

4. i övrigt fullgöra de uppdrag som fullmäktige har lämnat över till styrelsen.

14 § Fullmäktige får besluta att en annan nämnd än styrelsen helt eller delvis ska ha hand om förvaltningen och verkställigheten i fråga om egendom samt verkställigheten av fullmäktiges beslut. Fullmäktige får också besluta att en annan nämnd helt eller delvis ska ha hand om sin egen medelsförvaltning.

15 § Styrelsen får själv eller genom ombud företräda kommunen eller landstinget i alla mål och ärenden, om inte någon annan ska göra det på grund av lag eller annan författning eller beslut av fullmäktige.

Detta gäller också mål där någon har begärt laglighetsprövning av fullmäktiges beslut, om inte fullmäktige beslutar att själv företräda kommunen eller landstinget i målet.

Ledamöter och ersättare

16 § Ledamöter och ersättare i en nämnd väljs av fullmäktige till det antal som fullmäktige bestämmer. I styrelsen ska antalet ledamöter och antalet ersättare vara minst fem.

Om ersättarna inte väljs proportionellt, ska fullmäktige bestämma i vilken ordning de ska tjänstgöra.

17 § Fullmäktige ska besluta om ersättarnas tjänstgöring i nämnderna.

Ersättarna ska underrättas om tid och plats för sammanträdena. Även ersättare som inte tjänstgör får närvara vid sammanträdena.

Fullmäktige ska besluta i vilken utsträckning ersättarna ska ha rätt att delta i överläggningar och få sin mening antecknad i protokollet.

Mandattider

18 § Ledamöterna och ersättarna i styrelsen väljs för fyra år, räknat från och med den 1 januari året efter det år då val av fullmäktige har hållits i hela landet.

Fullmäktige får dock bestämma att styrelsens mandattid ska räknas från och med det fullmäktigesammanträde då valet hålls intill det sammanträde då val av styrelse hålls nästa gång. I ett sådant fall ska nyvalda fullmäktige välja styrelsen vid fullmäktiges första sammanträde.

19 § Fullmäktige bestämmer mandattiderna för andra nämnder än styrelsen.

20 § Om en ledamot avgår under mandattiden, ska fyllnadsval hållas.

Om ledamoten har utsetts vid ett proportionellt val, inträder i stället en ersättare i enlighet med den ordning som har bestämts för ersättarnas tjänstgöring.

Om fullmäktige har återkallat uppdragen för de förtroendevalda enligt 4 kap. 10 §, ska val av nya ledamöter och ersättare hållas.

Ordförande och vice ordförande (nämndens presidium)

21 § Fullmäktige ska bland nämndens ledamöter välja en ordförande och en eller två vice ordförande. Dessa utgör tillsammans nämndens presidium. Fullmäktige bestämmer tiden för uppdragen.

Om den politiska majoriteten i fullmäktige har förändrats på ett sådant sätt att det parti som nämndens ordförande företräder inte längre ingår i den politiska majoriteten, får fullmäktige välja ett nytt presidium.

22 §

Fullmäktige bestämmer vem som ska fullgöra ordförandens

uppgifter när varken ordföranden eller en vice ordförande kan tjänstgöra.

Tidpunkt för sammanträden

23 § Nämnderna bestämmer tid och plats för sina sammanträden.

Sammanträden ska hållas också om minst en tredjedel av nämndens ledamöter begär det eller om ordföranden anser att det behövs.

Deltagande på distans

24 § Fullmäktige ska besluta i vilken utsträckning ledamöter får delta i en nämnds sammanträden på distans. Deltagande på distans ska ske på det sätt som anges i 5 kap. 16 §.

En ledamot som deltar på distans ska anses vara närvarande vid nämndens sammanträde.

Offentlighet och närvarorätt vid nämndsammanträden

25 § En nämnds sammanträden ska hållas inom stängda dörrar. Nämnden får dock besluta att dess sammanträden ska vara offentliga, om fullmäktige har medgett det.

Om fullmäktige har medgett det, får nämnden besluta att den eller de som har väckt ett ärende genom medborgarförslag får närvara när nämnden behandlar ärendet och delta i överläggningar men inte i besluten.

En nämnds sammanträden ska dock alltid hållas inom stängda dörrar i ärenden

1. som avser myndighetsutövning, eller

2. i vilka det förekommer uppgifter som omfattas av sekretess hos nämnden.

26 § En nämnd får kalla en ledamot eller en ersättare i fullmäktige, en annan nämnd eller beredning, en revisor, en anställd hos kommunen eller landstinget eller en särskild sakkunnig att närvara vid ett sammanträde med nämnden för att lämna upplysningar.

Den som har kallats till ett sammanträde får, om nämnden beslutar det, delta i överläggningarna men inte i besluten.

Beslutsförhet

27 § En nämnd får handlägga ärenden endast om fler än hälften av ledamöterna är närvarande.

Jäv

28 § En förtroendevald är jävig, om

1. saken angår honom eller henne själv eller hans eller hennes make, sambo, förälder, barn eller syskon eller någon annan närstående eller om ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för den förtroendevalde själv eller någon närstående,

2. han eller hon eller någon närstående är ställföreträdare för den som saken angår eller för någon som kan vänta synnerlig nytta eller skada av ärendets utgång,

3. ärendet rör tillsyn över sådan kommunal verksamhet som han eller hon själv är knuten till,

4. han eller hon har fört talan som ombud eller mot ersättning biträtt någon i saken, eller

5. det i övrigt finns någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för hans eller hennes opartiskhet i ärendet.

29 § Om det är uppenbart att frågan om opartiskhet saknar betydelse, ska nämnden bortse från jäv.

30 § En förtroendevald som är jävig i ett ärende hos en nämnd får inte delta eller närvara vid handläggningen av ärendet. Den förtroendevalde får dock vidta åtgärder som inte någon annan kan utföra utan att handläggningen försenas avsevärt.

Den som känner till en omständighet som kan antas utgöra jäv mot honom eller henne ska självmant uppge det.

Har det uppkommit en fråga om jäv mot en förtroendevald och har någon annan inte trätt i dennes ställe, ska nämnden snarast besluta i jävsfrågan. Den som jävet gäller får delta i prövningen av jävsfrågan endast om nämnden annars inte är beslutsför och någon annan inte kan tillkallas utan olägligt uppskov.

31 § Om ett ärende hos en nämnd berör ett aktiebolag där kommunen eller landstinget äger minst hälften av aktierna eller en stiftelse där kommunen eller landstinget utser minst hälften av styrelseledamöterna, ska den som handlägger ärendet inte anses jävig enligt 28 § 2 eller 5 enbart på grund av att han eller hon är ställföreträdare för bolaget eller stiftelsen eller på något annat sätt är knuten dit. Detta gäller inte när en nämnd handlägger ärenden som avser myndighetsutövning mot enskilda.

Den som handlägger ett ärende hos en nämnd ska inte heller anses jävig enligt 28 § 5 enbart på grund av att han eller hon tidigare har deltagit i handläggningen av ärendet hos en annan nämnd.

32 §

Ett beslut om jäv får överklagas endast i samband med

överklagande av det beslut genom vilket nämnden avgör ärendet.

Hur ärendena avgörs

33 § I fråga om förfarandet när en nämnd fattar beslut ska 5 kap. 53– 56 §§ tillämpas.

För bordläggning av ett ärende i en nämnd krävs det enkel majoritet.

34 § Ett ärende som väckts genom medborgarförslag ska om möjligt handläggas så att ärendet kan avgöras inom ett år från det att det väcktes i fullmäktige.

En nämnd som handlägger sådana ärenden ska minst en gång om året informera fullmäktige om de beslut som fattats i ärendena. Nämnden ska även informera om de ärenden som inte har avgjorts inom den tid som anges i första stycket.

Protokollet

35 § Vid ett sammanträde ska protokoll föras.

I fråga om hur protokollet ska föras, protokollets innehåll, justering av protokollet och hur justeringen ska tillkännages ska 5 kap. 65–67 och 69 §§ och 8 kap. 12 § tillämpas.

Delgivning

36 § Delgivning med en nämnd sker med ordföranden eller med den som enligt ett reglemente eller ett särskilt beslut är behörig att ta emot delgivningar.

Delegering av ärenden

37 § En nämnd får uppdra åt presidiet, ett utskott, en ledamot eller ersättare att besluta på nämndens vägnar i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden. En nämnd får även uppdra åt en anställd att besluta enligt 7 kap. 5–8 §§.

38 § Beslutanderätten får inte delegeras när det gäller

1. ärenden som avser verksamhetens mål, inriktning, omfattning eller kvalitet,

2. framställningar eller yttranden till fullmäktige liksom yttranden med anledning av att beslut av nämnden i dess helhet eller av fullmäktige har överklagats,

3. ärenden som rör myndighetsutövning mot enskilda, om de är av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt,

4. ärenden som väckts genom medborgarförslag och som lämnats över till nämnden, eller

5. ärenden som enligt lag eller annan författning inte får delegeras.

39 § En nämnd får uppdra åt ordföranden, eller en annan ledamot som nämnden har utsett, att besluta på nämndens vägnar i ärenden som är så brådskande att nämndens avgörande inte kan avvaktas.

Anmälan av beslut

40 § Nämnden ska besluta i vilken utsträckning beslut som har fattats med stöd av uppdrag enligt 37 § ska anmälas till den. Beslut som inte anmäls ska protokollföras särskilt, om beslutet får överklagas enligt bestämmelserna i 13 kap.

Sådana beslut som avses i 39 § ska anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

Utskott

41 § En nämnds beslutanderätt får enligt 37 § delegeras till ett utskott.

Ett utskott kan också ha till uppgift att bereda nämndens ärenden.

42 § En nämnd ska välja utskott bland ledamöterna och ersättarna i nämnden. Bestämmelserna i 2 § lagen (1992:339) om proportionellt valsätt ska då tillämpas.

Val till nämndberedningar

43 § Nämnden får till nämndberedning välja även andra än förtroendevalda.

Reglementen

44 § Fullmäktige ska anta reglementen om nämndernas verksamhet och arbetsformer.

7 kap. Anställda

Direktören

1 § Styrelsen ska utse en direktör. Direktören ska ha den ledande ställningen bland de anställda och vara chef för den förvaltning som finns under styrelsen.

Styrelsen får besluta att direktören ska ha en annan benämning.

2 § Styrelsen ska i en instruktion fastställa hur direktören ska leda förvaltningen under styrelsen. Instruktionen ska också fastställa direktörens övriga uppgifter.

Valbarhetshinder för anställda

3 § Direktören är inte valbar till förtroendeuppdrag i kommunen, landstinget eller kommunalförbund som kommunen eller landstinget är medlem i.

Den som är chef för en förvaltning som hör till en nämnds verksamhetsområde får inte väljas till ledamot eller ersättare i nämnden.

Jäv

4 § I fråga om jäv för de anställda ska bestämmelserna i 6 kap. 28–32 §§ tillämpas.

Delegering av ärenden

5 § En nämnd får uppdra åt en anställd hos kommunen eller landstinget att besluta på nämndens vägnar i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden, dock inte i de fall som avses i 6 kap. 38 §.

6 § Om en nämnd med stöd av 5 § uppdrar åt en förvaltningschef inom nämndens verksamhetsområde att fatta beslut, får nämnden överlåta åt förvaltningschefen att i sin tur uppdra åt en annan anställd inom kommunen eller landstinget att fatta beslutet.

7 § Om en nämnd med stöd av 5 § uppdrar åt en anställd att besluta på nämndens vägnar, får nämnden ställa upp villkor som innebär att brukarna av nämndens tjänster ska ges tillfälle att lägga fram förslag eller att yttra sig, innan beslutet fattas.

Nämnden får också bestämma att en anställd får fatta beslut endast om företrädare för brukarna har tillstyrkt beslutet.

Anmälan av beslut

8 § Nämnden ska besluta om i vilken utsträckning beslut som har fattats med stöd av uppdrag enligt 5 och 6 §§ ska anmälas till den. Beslut som inte anmäls ska protokollföras särskilt, om beslutet får överklagas enligt bestämmelserna i 13 kap.

Skyldighet att lämna upplysningar

9 § Bestämmelser om de anställdas skyldighet att lämna upplysningar vid fullmäktiges sammanträden och till revisorerna finns i 5 kap. 41 § och 12 kap. 9 § första stycket.

Personalföreträdare

10 § Företrädare för de anställda (personalföreträdare) utses särskilt för varje nämnd bland de anställda, i första hand bland dem som är anställda inom nämndens verksamhetsområde.

Högst tre personalföreträdare och en ersättare för var och en av dem får finnas för varje nämnd.

11 § Personalföreträdarna utses av den eller de lokala arbetstagarorganisationer som kommunen eller landstinget har kollektivavtal med.

12 § Personalföreträdare får, i den omfattning som anges i 13–16 §§, närvara vid sammanträden med andra nämnder än styrelsen.

Närvarorätt saknas dock vid revisorernas sammanträden, i patientnämnder, valnämnder och överförmyndarnämnder.

13 § Personalföreträdarna har rätt att närvara vid en nämnds behandling av ärenden som rör förhållandet mellan kommunen eller landstinget som arbetsgivare och dess anställda. Nämnden får i enskilda fall besluta att personalföreträdarna får närvara även vid behandlingen av andra ärenden.

14 § Personalföreträdarna har inte rätt att närvara vid handläggning av

1. ärenden som avser myndighetsutövning mot någon enskild, såvida inte ärendet rör en obestämd krets av enskilda,

2. förhandlingar med en arbetstagarorganisation,

3. uppsägningar av kollektivavtal,

4. arbetskonflikter, 5. rättstvister mellan kommunen eller landstinget och en arbetstagarorganisation, eller

6. ärenden som avser beställning eller upphandling av varor och tjänster.

15 § Personalföreträdarna har rätt att delta i nämndens överläggningar men inte i besluten.

16 §

Med iakttagande av bestämmelserna i offentlighets- och

sekretesslagen (2009:400) är en nämnd skyldig att lämna personalföreträdarna de upplysningar som behövs för deras verksamhet.

17 §

I fråga om jäv för personalföreträdare i nämnden ska

bestämmelserna i 6 kap. 28–32 §§ tillämpas.

Personalföreträdaren ska dock inte anses jävig enligt 6 kap. 28 § 5 enbart på grund av att han eller hon

1. är förtroendeman eller funktionär hos en arbetstagarorganisation som har intressen att bevaka i ärendet, eller

2. har företrätt organisationen som förtroendeman eller funktionär i en sådan förhandling i ärendet som har ägt rum enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.

18 § Personalföreträdarna ska kallas till sammanträden på samma sätt som gäller för ledamöterna i nämnden. Ersättarna ska endast kallas när de ska tjänstgöra som personalföreträdare.

19 § Beslut som fattas vid ett sammanträde som personalföreträdarna har tillträde till blir inte ogiltiga på grund av att personalföreträdarna eller någon av dem inte har kallats till sammanträdet.

Partssammansatta organ

20 § Fullmäktige får inrätta partssammansatta organ för sådana ärenden som rör förhållandet mellan kommunen eller landstinget som arbetsgivare och dess anställda eller, i fråga om en gemensam nämnd, förhållandet mellan de samverkande kommunerna eller landstingen som arbetsgivare och deras anställda. Detta gäller dock inte om något annat följer av lag eller annan författning.

De partssammansatta organen ska inom en nämnds verksamhetsområde svara för beredning, förvaltning och verkställighet av de ärenden som fullmäktige har bestämt enligt första stycket.

21 § Fullmäktige ska fastställa ett partssammansatt organs uppgifter, sammansättning, mandattid och verksamhetsformer i ett reglemente.

22 §

Partssammansatta organ får inte avgöra frågor som avser

verksamhetens mål, inriktning, omfattning eller kvalitet.

De får inte heller avgöra ärenden som avser myndighetsutövning mot någon enskild.

23 § Ett partssammansatt organ ska bestå av företrädare för dels kommunen eller landstinget, dels de anställda.

Kommunens eller landstingets företrädare väljs av fullmäktige eller, om fullmäktige bestämmer det, av en nämnd.

De anställdas företrädare utses av den eller de lokala arbetstagarorganisationer som kommunen eller landstinget har slutit kollektivavtal med om partssammansatta organ.

24 § För partssammansatta organ ska följande bestämmelser tillämpas:

1. 4 kap. 27 § om reservation,

2. 6 kap. 28–32 §§ om jäv, och

3. 5 kap. 65–67 och 69 §§ och 8 kap. 12 § om hur protokollet ska föras, protokollets innehåll, justering av protokollet och hur justeringen ska tillkännages.

25 § En nämnd inom vars verksamhetsområde ett partssammansatt organ har tillsatts får återkalla uppdrag som har lämnats över till organet, om det finns synnerliga skäl för det.

8 kap. Delaktighet och insyn

Medborgarförslag

1 § Den som är folkbokförd i kommunen eller i en kommun inom landstinget får, om fullmäktige har beslutat det, väcka ärenden i fullmäktige (medborgarförslag). Detsamma gäller unionsmedborgare som avses i 1 kap. 5 § andra stycket.

Folkinitiativ

2 § Ärende om att hålla folkomröstning i en viss fråga får i fullmäktige väckas av minst tio procent av de röstberättigade kommun- eller landstingsmedlemmarna enligt lagen (1994:692) om kommunala folkomröstningar (folkinitiativ). Initiativet ska vara skriftligt, ange den aktuella frågan samt innehålla initiativtagarnas egenhändiga namnteckningar, uppgifter om när namnteckningarna gjorts, namnförtydliganden, personnummer och uppgift om deras adresser.

Vid beräkningen av antalet initiativtagare ska endast de räknas med som har skrivit under initiativet under den sexmånadersperiod som föregått inlämnandet.

Brukarinflytande

3 § Nämnderna ska verka för att samråd sker med dem som brukar deras tjänster.

Självförvaltningsorgan

4 §

Fullmäktige får besluta att en nämnd får uppdra åt ett självförvaltningsorgan under nämnden att helt eller delvis sköta driften av en viss anläggning eller en viss institution, om inte något annat följer av lag eller annan författning. Fullmäktige får i ett sådant fall även besluta att nämnden får uppdra åt självförvaltningsorganet att besluta på nämndens vägnar i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden. Ärenden som rör myndighetsutövning mot enskilda eller som i övrigt avses i 6 kap. 38 § får dock inte delegeras till ett självförvaltningsorgan.

5 §

Nämnden ska fastställa självförvaltningsorganets uppgifter, sammansättning, arbetsformer och mandattid.

De beslut som självförvaltningsorganet fattar med stöd av uppdrag enligt 4 § ska anmälas till nämnden på det sätt som nämnden bestämmer.

6 § Ett självförvaltningsorgan ska bestå av företrädare för dem som brukar anläggningen eller institutionen och de anställda där. Företrädarna för sådana brukare ska vara fler än dem som företräder de anställda.

Nämnden väljer på förslag av brukarna de ledamöter och ersättare som ska företräda brukarna och på förslag av de anställda dem som ska företräda de anställda.

7 § De ledamöter och ersättare som företräder brukarna har rätt till den ledighet från sina anställningar som behövs för uppdraget och de ekonomiska förmåner som fullmäktige bestämt för de förtroendevalda.

8 § En nämnd får helt eller delvis återkalla ett uppdrag som har getts till ett självförvaltningsorgan eller en enskild ledamot, om det finns särskilda skäl för det.

Anslagstavlan

9 § Varje kommun och landsting ska på sin webbplats ha en anslagstavla. Anslagstavlan ska vara lättillgänglig och kunna särskiljas från övrigt innehåll på webbplatsen.

Kommuner och landsting ska i sina lokaler eller på annan plats ge allmänheten möjlighet att ta del av innehållet på anslagstavlan.

10 § Anslagstavlan ska innehålla

1. tillkännagivanden om fullmäktiges sammanträden,

2. tillkännagivanden av justerade protokoll,

3. tillkännagivanden av delegationsbeslut som inte ska anmälas till en nämnd,

4. justerade protokoll i den utsträckning kommunen eller landstinget bestämmer och det inte strider mot lag eller annan författning, och

5. upplysningar om hur beslut kan överklagas enligt 13 kap. Anslagstavlan ska även innehålla kungörelser, tillkännagivanden eller annan information som med stöd av lag eller annan författning ska meddelas på anslagstavlan.

När en handling, som anslagits med stöd av andra stycket, varit anslagen under föreskriven tid ska den som begärt åtgärden få ett bevis om det.

11 § Anslagstavlan får utöver det som anges i 10 § endast innehålla tillkännagivanden om styrelsens och övriga nämnders sammanträden samt beslutsunderlag inför fullmäktiges, styrelsens och övriga nämnders sammanträden.

Tillkännagivande av protokoll

12 § Senast andra dagen efter det att protokollet har justerats ska justeringen tillkännages på anslagstavlan. Av tillkännagivandet ska det framgå var protokollet finns tillgängligt samt vilken dag det har tillkännagetts. Tillkännagivandet får inte tas bort från anslagstavlan före överklagandetidens utgång enligt 13 kap. 5 § första stycket.

Kommunala föreskrifter

13 § Kommunala föreskrifter ska kungöras genom att det på kommunens eller landstingets anslagstavla tillkännages att protokollet för de beslutade föreskrifterna har justerats.

Gällande kommunala föreskrifter ska finnas tillgängliga för allmänheten på kommunens eller landstingets webbplats. De ska där vara samlade i kommunens eller landstingets författningssamling eller på något annat sätt. Innehållet i samlingen ska framgå av ett register eller någon annan förteckning på webbplatsen.

Första och andra styckena gäller inte om

1. det i lag eller annan författning anges att föreskrifterna ska kungöras eller göras tillgängliga på något annat sätt, eller

2. föreskrifterna på grund av sekretess inte får lämnas ut till var och en.

Insyn i budgeten

14 § Styrelsens förslag till budget ska hållas tillgängligt för allmänheten på kommunens eller landstingets webbplats från och med tillkännagivandet av det sammanträde med fullmäktige då budgeten ska fastställas.

Insyn i årsredovisningen

15 §

Årsredovisningen ska hållas tillgänglig för allmänheten på

kommunens eller landstingets webbplats från och med tillkännagivandet av det sammanträde med fullmäktige då årsredovisningen ska godkännas.

16 § Fullmäktige får bestämma att allmänheten får ställa frågor om årsredovisningen vid ett sammanträde med fullmäktige.

Insyn i privata utförares verksamhet

17 § Bestämmelser om allmänhetens insyn i verksamhet som genom avtal lämnas över från en kommun, ett landsting eller ett helägt kommunalt bolag till en privat utförare finns i 10 kap. 3 och 9 §§.

Information till enskilda

18 § När enskilda kan välja mellan olika utförare av en nämnds tjänster ska nämnden lämna information om samtliga utförare, om inte annat framgår av lag eller annan författning.

Sådan information ska vara saklig, relevant, jämförbar, lättförståelig och lättillgänglig.

9 kap. Kommunal samverkan

Kommunalförbund

Bildande av kommunalförbund

1 §

Ett kommunalförbund enligt 3 kap. 8 § bildas genom att förbundsmedlemmarnas fullmäktige antar en förbundsordning.

Förbundsmedlemmarna kan också i förbundsordningen ange en senare tidpunkt vid vilken kommunalförbundet ska bildas.

Bestämmelser som ska tillämpas för kommunalförbund

2 § Om inget annat anges eller följer av bestämmelserna om kommuner och landsting i denna lag, tillämpas dessa även för kommunalförbund.

När ett kommunalförbund har hand om en angelägenhet som det finns bestämmelser om i en särskild författning, ska den författningens bestämmelser om kommuner eller landsting tillämpas för förbundet.

Om det i någon annan författning finns särskilda bestämmelser om kommunalförbund för ett visst ändamål, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.

Beslutande församling, förbundsstyrelse och övriga organ

3 § I ett kommunalförbund ska det som beslutande församling finnas ett förbundsfullmäktige eller en förbundsdirektion.

Ledamöter och ersättare i den beslutande församlingen väljs av förbundsmedlemmarnas fullmäktige enligt vad som anges i förbundsordningen.

Varje förbundsmedlem ska vara representerad i den beslutande församlingen med minst en ledamot och en ersättare. Antalet ersättare ska vara lika många som antalet ledamöter.

4 § Den beslutande församlingen väljs för fyra år, om inte en kortare mandattid anges i förbundsordningen.

Mandattiden räknas från och med den 1 januari året efter det år då val av fullmäktige har hållits i hela landet, om inte annat anges i förbundsordningen.

5 § Den beslutande församlingen ska tillsätta en förbundsstyrelse. Om ett förbund är organiserat med förbundsdirektion, ska direktionen också vara förbundsstyrelse.

Den beslutande församlingen ska tillsätta de organ som utöver förbundsstyrelsen behövs för att fullgöra kommunalförbundets uppgifter.

Förbundsordningen

6 § Förbundsordningen ska ange

1. kommunalförbundets namn och den ort där förbundet ska ha sitt säte samt förbundets medlemmar och ändamål,

2. förbundets organisation, organens uppgifter och inbördes förhållanden samt om interimsorgan får inrättas och om förbundsstyrelsen ska få vara ställföreträdare för förbundsfullmäktige,

3. antalet ledamöter och ersättare i den beslutande församlingen och hur förbundsmedlemmarna ska vara representerade samt mandattiden i de fall som anges i 4 §,

4. antalet revisorer och deras mandattid,

5. i fråga om förbund med förbundsdirektion, på vilket sätt som revisorer ska utses,

6. om en förbundsmedlem ska ha rätt att väcka ärenden i den beslutande församlingen,

7. om det för beslut ska krävas kvalificerad majoritet i den beslutande församlingen och för vilka ärenden detta ska gälla,

8. om en förtroendevald hos en förbundsmedlem som inte är ledamot i den beslutande församlingen ska ha rätt att delta vid sammanträden enligt 5 kap. 40 §,

9. om en förtroendevald hos en förbundsmedlem som inte är ledamot eller ersättare i förbundsstyrelsen eller någon annan nämnd ska ha sådan närvarorätt som anges i 4 kap. 28 §,

10. på vilken webbplats förbundets anslagstavla ska finnas, 11. förbundsmedlemmarnas andelar i förbundets tillgångar och skulder och fördelningen av förbundets kostnader mellan medlemmarna,

12. förbundsmedlemmarnas styrning av och insyn i förbundets ekonomi och verksamhet,

13. riktlinjer om förbundets budgetprocess, 14. om allmänheten ska ha rätt att ställa frågor om årsredovisningen vid ett sammanträde och i så fall förutsättningarna för detta,

15. förfarandet vid en förbundsmedlems utträde ur förbundet, 16. förutsättningarna för och förfarandet vid förbundets likvidation och upplösning samt grunderna för skifte av förbundets behållna tillgångar när förbundet upplöses,

17. ordningen för att lösa tvister mellan förbundet och dess medlemmar, och

18. ordningen för att bestämma ekonomiska förmåner till ledamöterna och ersättarna i den beslutande församlingen samt, i fråga om förbund med förbundsdirektion, till revisorerna.

Ledamöter och ersättare

7 § En förbundsmedlem får till ledamot eller ersättare i den beslutande församlingen välja endast den som är ledamot eller ersättare i förbundsmedlemmens fullmäktige.

Ledamöter och ersättare i förbundsstyrelsen och andra nämnder samt revisorer väljs bland dem som har rösträtt vid val till någon av förbundsmedlemmarnas fullmäktige.

Proportionella val

8 § Om det begärs av det antal väljande som anges i 2 § lagen (1992:339) om proportionellt valsätt ska val av ledamöter och ersättare i den beslutande församlingen samt revisorer vara proportionella.

Om inte något annat följer av förbundsordningen ska det som sägs i första stycket tillämpas när den beslutande församlingen väljer ledamöter och ersättare i förbundsstyrelsen, andra nämnder och de beslutande organens beredningar samt revisorer.

Budgetprocessen

9 § Det som sägs om budgetprocessen i 11 kap. 8 och 10 §§ gäller inte kommunalförbund.

10 § I kommunalförbund med förbundsdirektion ska det sammanträde vid vilket budgeten fastställs vara offentligt. Sammanträdet ska

tillkännages på kommunalförbundets anslagstavla minst en vecka före sammanträdesdagen.

Förbundsmedlemmarnas ekonomiska ansvar

11 § Om ett kommunalförbund saknar tillgångar för att betala en skuld, är förbundsmedlemmarna skyldiga att fylla bristen. Varje medlem ska skjuta till så stor del av bristen som svarar mot medlemmens andel i skulden efter de grunder som anges i förbundsordningen.

Revision

12 § Det som sägs om val av revisorer i 12 kap. 4 och 5 §§ gäller inte för kommunalförbund.

I kommunalförbund med förbundsfullmäktige väljs revisorer av förbundsfullmäktige. I kommunalförbund med förbundsdirektion väljs revisorer enligt vad som anges i förbundsordningen.

13 § I kommunalförbund med förbundsdirektion ska revisorerna lämna en revisionsberättelse till var och en av förbundsmedlemmarnas fullmäktige. Det som sägs om fullmäktige i 5 kap. 24, 25, 32 och 49 §§ ska för sådana förbund gälla förbundsmedlemmarnas fullmäktige.

14 § Om en förbundsdirektion tillsatt en eller flera nämnder, ska revisorerna lämna en särskild revisionsberättelse som avser nämndernas verksamhet till förbundsdirektionen.

Direktionen prövar om ansvarsfrihet ska beviljas eller inte för de nämnder som den tillsätter.

15 § Revisorer i ett kommunalförbund är skyldiga att på begäran lämna upplysningar till de förtroendevalda revisorerna i varje kommun eller landsting som är medlem i kommunalförbundet. Skyldigheten gäller upplysningar om

1. kommunalförbundets angelägenheter, och

2. sådana juridiska personer som omfattas av 2 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) och till vilka kommunalförbundet enligt 10 kap. 2–6 §§ lämnat över skötseln av en kommunal angelägenhet.

Folkomröstning

16 § Kommunalförbund får inte anordna folkomröstning eller anlita valnämnden i en kommun som är förbundsmedlem.

Anslagstavlan

17 § Det som anges om fullmäktige och styrelsen i bestämmelserna om anslagstavlan i 8 kap. 9–11 §§ ska i stället avse förbundsfullmäktige, förbundsdirektion och förbundsstyrelsen.

Utträde

18 § En förbundsmedlem har rätt att utträda ur ett kommunalförbund.

Uppsägningstiden ska vara tre år, om inte en kortare tid anges i förbundsordningen.

Gemensam nämnd

Tillsättande av gemensam nämnd

19 § Fullmäktige får besluta att en nämnd ska vara gemensam med en annan kommun eller ett annat landsting.

20 §

En gemensam nämnd tillsätts i någon av de samverkande

kommunerna eller landstingen och ingår i denna kommuns eller detta landstings organisation.

Uppgifter

21 § Kommuner och landsting får genom en gemensam nämnd fullgöra uppgifter enligt 3 kap. 4 §.

En gemensam nämnd får fullgöra uppgifter för vilka det enligt lag eller annan författning ska finnas en eller flera nämnder i varje kommun eller landsting. Uppgifter som kommun- eller landstingsstyrelsen har vid höjd beredskap enligt lagen (2006:544) om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap får dock inte fullgöras av en gemensam nämnd.

22 § En gemensam nämnds uppgifter ska närmare preciseras i en överenskommelse mellan de berörda kommunerna och landstingen.

Bestämmelser som ska tillämpas för gemensam nämnd

23 § Det som gäller för en nämnd enligt denna lag ska, om inget annat sägs, även tillämpas för en gemensam nämnd.

Ledamöter och ersättare

24 § Ledamöter och ersättare väljs av fullmäktige i de samverkande kommunerna och landstingen. Var och en av de samverkande kommunerna och landstingen ska vara representerade i den gemensamma nämnden med minst en ledamot och en ersättare. Antalet ersättare ska vara lika många som antalet ledamöter.

Ekonomiska förmåner

25 § Förtroendevalda i en gemensam nämnd har rätt till ersättning av den kommun eller det landsting som har valt dem.

Budget

26 § Budgeten upprättas av den kommun eller det landsting som har tillsatt nämnden. Budgeten ska upprättas efter samråd med de övriga samverkande kommunerna och landstingen.

Rätt till upplysningar

27 § Fullmäktige i en kommun eller ett landsting som bildat en gemensam nämnd har rätt att begära upplysningar från nämnden.

Ordföranden och vice ordföranden i nämnden samt de anställda i de samverkande kommunerna och landstingen är skyldiga att lämna

upplysningar vid fullmäktiges sammanträden, om det inte finns något hinder mot det på grund av sekretess.

Närvarorätt för personalföreträdare

28 § Företrädare för anställda i kommuner eller landsting som samverkar i en gemensam nämnd får i den omfattning som anges i 7 kap. 13–16 §§ närvara vid sammanträden med den gemensamma nämnden.

Interpellationer och frågor

29 § Ledamöter i fullmäktige i kommuner eller landsting som bildat en gemensam nämnd får ställa interpellationer om nämndens handläggning.

För att hämta in upplysningar får ledamöterna ställa frågor. Interpellationer och frågor ska riktas till nämndens ordförande.

Delegering av ärenden

30 § En gemensam nämnd får, utöver vad som anges i 7 kap. 5 §, även under samma förutsättningar uppdra åt en anställd i någon av de samverkande kommunerna eller landstingen att besluta på nämndens vägnar.

31 § Om en gemensam nämnd med stöd av 7 kap. 5 § uppdrar åt en förvaltningschef inom nämndens verksamhetsområde att fatta beslut, får nämnden överlåta åt förvaltningschefen att i sin tur uppdra åt en annan anställd inom kommunen eller landstinget eller i någon av de samverkande kommunerna eller landstingen att fatta beslutet.

Tillkännagivande av protokoll

32 § Justeringen av en gemensam nämnds protokoll ska tillkännages på var och en av de samverkande kommunernas och landstingens anslagstavlor.

Reglemente

33 § Reglementet för en gemensam nämnd ska antas av fullmäktige i var och en av de samverkande kommunerna eller landstingen.

Revision

34 § En gemensam nämnd ska granskas av revisorerna i var och en av de samverkande kommunerna eller landstingen.

Ansvarsfrihet och anmärkning

35 § Fråga om ansvarsfrihet och om anmärkning för en gemensam nämnd ska prövas av fullmäktige i var och en av de samverkande kommunerna eller landstingen.

Gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet

36 § Särskilda bestämmelser om gemensam nämnd finns i lagen (2003:192) om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet.

10 kap. Överlämnande av kommunala angelägenheter

Överlämnande

1 § Fullmäktige i kommuner eller landsting får, om det inte i lag eller annan författning anges att angelägenheten ska bedrivas av en kommunal nämnd, besluta att lämna över skötseln av en kommunal angelägenhet till en juridisk person eller en enskild individ.

Om skötseln av angelägenheten innefattar myndighetsutövning, får den lämnas över endast om det finns stöd för det i lag.

Kommunala bolag

Definitioner

2 § Med ett helägt kommunalt bolag avses ett aktiebolag där kommunen eller landstinget direkt eller indirekt innehar samtliga aktier.

Med ett delägt kommunalt bolag avses ett aktiebolag eller handelsbolag där kommunen eller landstinget bestämmer tillsammans med någon annan.

Överlämnande till helägda bolag

3 § Om en kommun eller ett landsting med stöd av 1 § lämnar över skötseln av en kommunal angelägenhet till ett helägt kommunalt bolag, ska fullmäktige

1. fastställa det kommunala ändamålet med verksamheten,

2. se till att det fastställda kommunala ändamålet och de kommunala befogenheterna som utgör ram för verksamheten anges i bolagsordningen,

3. utse samtliga styrelseledamöter,

4. se till att det anges i bolagsordningen att fullmäktige får ta ställning till sådana beslut i verksamheten som är av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt innan de fattas,

5. utse minst en lekmannarevisor, och

6. se till att bolaget ger allmänheten insyn i den verksamhet som genom avtal lämnas över till privata utförare.

Överlämnande till delägda bolag

4 § Innan skötseln av en kommunal angelägenhet lämnas över till ett delägt kommunalt bolag, ska fullmäktige se till att bolaget blir bundet av de villkor som avses i 3 § i en omfattning som är rimlig med hänsyn till andelsförhållandena, verksamhetens art och omständigheterna i övrigt.

I delägda kommunala bolag som inte omfattas av 2 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), ska fullmäktige verka för att allmänheten ska ha rätt att ta del av handlingar hos bolaget enligt de grunder som gäller för allmänna handlingars offentlighet i 2 kap. tryckfrihetsförordningen och offentlighets- och sekretesslagen.

Lekmannarevisorer

5 § Till lekmannarevisor i hel- eller delägda kommunala bolag ska fullmäktige utse någon av de revisorer som valts enligt 12 kap. 4 §.

Kommunala stiftelser och föreningar

6 § Det som anges i 3 § 1–4 och 6 gäller också när kommunen ensam eller landstinget ensamt bildar en stiftelse för en kommunal angelägenhet. Fullmäktige ska även utse minst en revisor i en sådan stiftelse. Till revisor i stiftelsen ska fullmäktige utse någon av de revisorer som valts enligt 12 kap. 4 §.

Det som anges i 4 § gäller också en förening där kommunen eller landstinget bestämmer tillsammans med någon annan och en stiftelse som kommunen eller landstinget bildar tillsammans med någon annan för en kommunal angelägenhet.

Det som anges i 3 § om bolagsordningen ska vid tillämpningen av första och andra styckena i stället avse stadgarna i en förening och stiftelseförordnandet eller stiftelseurkunden i en stiftelse.

Privata utförare

7 § Med en privat utförare avses en juridisk person eller en enskild individ som har hand om skötseln av en kommunal angelägenhet enligt 1 §. Med en privat utförare avses inte ett hel- eller delägt kommunalt bolag och inte heller en sådan stiftelse eller förening som avses i 6 §.

8 § När skötseln av en kommunal angelägenhet genom avtal har lämnats över till en privat utförare, ska kommunen eller landstinget kontrollera och följa upp verksamheten.

9 § Om en kommun eller ett landsting sluter avtal med en privat utförare, ska kommunen eller landstinget genom avtalet tillförsäkra sig information som gör det möjligt att ge allmänheten insyn i den verksamhet som lämnas över.

11 kap. Ekonomisk förvaltning

Mål för den ekonomiska förvaltningen

1 § Kommuner och landsting ska ha en god ekonomisk hushållning i sin verksamhet och i sådan verksamhet som bedrivs genom sådana juridiska personer som avses i 10 kap. 2–6 §§. Fullmäktige ska besluta om riktlinjer för god ekonomisk hushållning för kommunen eller landstinget.

Om kommunen eller landstinget har en sådan resultatutjämningsreserv som avses i 14 §, ska riktlinjerna även omfatta hanteringen av den.

Medelsförvaltningen

2 § Kommuner och landsting ska förvalta sina medel på ett sådant sätt att krav på god avkastning och betryggande säkerhet kan tillgodoses.

3 § Fullmäktige ska besluta om riktlinjer för medelsförvaltningen.

4 § Fullmäktige ska utöver vad som följer av 3 § besluta om riktlinjer för förvaltningen av medel avsatta för pensionsförpliktelser. I riktlinjerna ska det anges hur medlen ska förvaltas. Tillåten risk vid placering av medlen

ska då fastställas. Det ska också anges hur uppföljning och kontroll av förvaltningen ska ske.

Budgetens innehåll

5 § Kommuner och landsting ska varje år upprätta en budget för nästa kalenderår (budgetår).

Budgeten ska upprättas så att intäkterna överstiger kostnaderna. Undantag från andra stycket får göras

1. i den utsträckning som medel från en resultatutjämningsreserv tas i anspråk enligt 14 §, eller

2. om det finns synnerliga skäl.

6 § I budgeten ska skattesatsen och anslagen anges. Av budgeten ska det vidare framgå hur verksamheten ska finansieras och hur den ekonomiska ställningen beräknas vara vid budgetårets slut. De finansiella mål som är av betydelse för en god ekonomisk hushållning ska anges.

Budgeten ska även innehålla en plan för verksamheten under budgetåret. I planen ska det anges mål och riktlinjer som är av betydelse för en god ekonomisk hushållning.

Budgeten ska också innehålla en plan för ekonomin för en period av tre år. Budgetåret ska då alltid vara periodens första år. Planen ska innehålla sådana finansiella mål som anges i första stycket.

7 § Fullmäktige får besluta att inte anvisa några medel till en nämnd.

Budgetprocessen

8 § Förslag till budget ska upprättas av styrelsen före oktober månads utgång. Förslag till budget för revisorernas verksamhet ska upprättas av fullmäktiges presidium senast vid samma tidpunkt.

Om det finns särskilda skäl för det, får budgetförslaget upprättas i november månad. I så fall ska styrelsen före oktober månads utgång föreslå skattesatsen för den kommunalskatt eller landstingsskatt som ingår i den preliminära inkomstskatten under det följande året.

9 § Styrelsen bestämmer när övriga nämnder senast ska lämna in sina särskilda budgetförslag till styrelsen.

10 § Budgeten fastställs av fullmäktige före november månads utgång.

De år då val av fullmäktige har hållits i hela landet ska budgeten fastställas av nyvalda fullmäktige.

11 § Om budgeten på grund av särskilda skäl inte kan fastställas före november månads utgång, ska fullmäktige ändå fastställa skattesatsen och, i förekommande fall, avgiftssatsen för begravningsavgiften enligt 9 kap. begravningslagen (1990:1144) inom denna tid.

Budgeten ska därefter fastställas före december månads utgång. Fullmäktige får då fastställa en annan skatte- eller avgiftssats än den som har bestämts tidigare.

Reglering av balanskravsresultat

12 § Om balanskravsresultatet enligt 4 kap. 3 a § lagen (1997:614) om kommunal redovisning för ett visst räkenskapsår är negativt, ska det regleras under de närmast följande tre åren.

Fullmäktige ska anta en åtgärdsplan för hur regleringen ska ske. Beslut om reglering ska fattas senast i budgeten det tredje året efter det år då det negativa balanskravsresultatet uppkom.

13 §

Fullmäktige får besluta att en reglering av ett negativt

balanskravsresultat inte ska göras om det finns synnerliga skäl.

Resultatutjämningsreserver

14 § Kommuner och landsting får till en resultatutjämningsreserv reservera medel som får användas för att utjämna intäkter över en konjunkturcykel.

Reservering får göras med högst ett belopp som motsvarar det lägsta av antingen den del av årets resultat eller den del av årets resultat efter balanskravsjusteringar enligt 4 kap. 3 a § lagen (1997:614) om kommunal redovisning, som överstiger

1. en procent av summan av skatteintäkter samt generella statsbidrag och kommunalekonomisk utjämning, eller

2. två procent av summan av skatteintäkter samt generella statsbidrag och kommunalekonomisk utjämning, om kommunen eller landstinget har ett negativt eget kapital, inklusive ansvarsförbindelsen för pensionsförpliktelser.

Utgiftsbeslut under budgetåret

15 § Om fullmäktige beslutar om en utgift under löpande budgetår, ska beslutet också innefatta en anvisning om hur utgiften ska finansieras.

Delårsrapport

16 § Fullmäktige ska behandla minst en delårsrapport som upprättats enligt 9 kap. 1 § lagen (1997:614) om kommunal redovisning.

Räkenskaper

17 § Styrelsen och övriga nämnder ska fortlöpande föra räkenskaper över de medel som de förvaltar.

18 § Styrelsen bestämmer när övriga nämnder senast ska redovisa sin medelsförvaltning under föregående budgetår till styrelsen.

Årsredovisning

19 § När styrelsen har fått övriga nämnders redovisningar, ska den upprätta en årsredovisning.

20 § Årsredovisningen ska lämnas över till fullmäktige och revisorerna snarast möjligt och senast den 15 april året efter det år som redovisningen avser.

21 § Årsredovisningen ska godkännas av fullmäktige. Det ska ske innan fullmäktige beslutar om ansvarsfrihet enligt 5 kap. 24 §.

Förbud mot pantsättning

22 § Kommuner och landsting får inte upplåta panträtt i sin egendom till säkerhet för en fordran.

Vid förvärv av egendom får de dock överta betalningsansvaret för lån som tidigare har tagits upp mot säkerhet av panträtt i egendomen.

Underrättelse om skattesats

23 § Bestämmelser om skyldighet för styrelsen att underrätta vissa myndigheter om skattesatsen och om avgiftssatsen för begravningsavgiften finns i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m.m.

Bestämmelser om kommunal redovisning

24 § Bestämmelser om bokföring och årsredovisning finns i lagen (1997:614) om kommunal redovisning.

12 kap. Revision

Revisorernas uppgifter

1 § Revisorerna granskar årligen i den omfattning som följer av god revisionssed all verksamhet som bedrivs inom nämndernas eller fullmäktigeberedningarnas verksamhetsområden. De granskar på samma sätt, genom de revisorer eller lekmannarevisorer som utsetts i juridiska personer enligt 10 kap. 2–6 §§, även verksamheten i de juridiska personerna.

Revisorerna prövar om verksamheten sköts på ett ändamålsenligt och från ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt, om räkenskaperna är rättvisande och om den interna kontrollen som görs inom nämnderna är tillräcklig.

Om revisorerna i sin granskning finner att det föreligger misstanke om att brott av förmögenhetsrättslig karaktär förövats eller om att allmän förvaltningsdomstols avgörande åsidosatts, ska de anmäla förhållandet till berörd nämnd. Om nämnden efter en sådan anmälan inte vidtar åtgärder utan oskäligt dröjsmål, är revisorerna skyldiga att rapportera det till fullmäktige. Revisorerna får dock avstå från att anmäla misstanke om brott till fullmäktige om nämnden funnit att det inte föreligger en sådan misstanke.

2 § Revisorerna ska bedöma om resultaten i den delårsrapport som enligt 11 kap. 16 § ska behandlas av fullmäktige och årsredovisningen är

förenliga med de mål fullmäktige beslutat. Revisorernas skriftliga bedömning ska lämnas till fullmäktige inför behandlingen av delårsrapporten och årsredovisningen.

3 §

Revisorernas granskning omfattar inte ärenden som avser myndighetsutövning mot någon enskild i andra fall än

1. när handläggningen av sådana ärenden har vållat kommunen eller landstinget ekonomisk förlust,

2. när granskningen gäller hur nämnderna verkställer egna gynnande beslut enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade och socialtjänstlagen (2001:453),

3. när granskningen gäller hur nämnderna verkställer avgöranden av allmänna förvaltningsdomstolar, eller

4. när granskningen sker från allmänna synpunkter.

Val av revisorer

4 § Under de år då val av fullmäktige har hållits i hela landet ska nyvalda fullmäktige välja revisorer för granskning av verksamheten under de fyra följande åren.

5 § Vid en samlad revision av hela verksamheten ska minst fem revisorer väljas.

Vid en särskild revision för granskning av en viss eller vissa nämnders verksamhet ska minst fem revisorer väljas för varje nämnd eller grupp av nämnder.

6 § Om en revisor avgår under mandattiden får fullmäktige hålla fyllnadsval för återstoden av denna tid.

Revisorernas ställning

7 § Varje revisor fullgör sitt uppdrag självständigt.

Sakkunnigt biträde

8 § Revisorerna ska i sin granskning biträdas av sakkunniga som de själva väljer och anlitar i den omfattning som behövs för att fullgöra granskningen enligt god revisionssed.

Lekmannarevisorer som utses med stöd av 10 kap. 3 och 4 §§ ska i sin granskning biträdas av sakkunniga som de själva väljer och anlitar i den omfattning som behövs för att fullgöra uppdraget enligt god sed vid detta slag av granskning.

De sakkunniga ska ha den insikt och erfarenhet av kommunal verksamhet som fordras för att kunna fullgöra uppdraget.

Revisorernas rätt till information

9 § Nämnderna, fullmäktigeberedningarna, de enskilda ledamöterna och ersättarna i dessa, samt de anställda är skyldiga att lämna revisorerna de upplysningar som behövs för revisionsarbetet.

De ska också ge revisorerna tillfälle att när som helst inventera de tillgångar som nämnderna eller fullmäktigeberedningarna har hand om och ta del av de räkenskaper och andra handlingar som berör deras verksamhet.

Revisorernas förvaltning

10 § Revisorerna svarar själva för den förvaltning som har samband med revisionsuppdraget, om inte fullmäktige bestämmer något annat.

11 § De beslut som revisorerna fattar om sin förvaltning och om jäv ska tas upp i protokoll.

Bestämmelserna i 5 kap. 65–67 och 69 §§ och 8 kap. 12 § om hur protokollet ska föras, protokollets innehåll, justering av protokollet och hur justeringen ska tillkännages, ska tillämpas också på revisorernas protokoll.

Revisionsberättelse

12 § Revisorerna ska varje år till fullmäktige lämna en berättelse med redogörelse för resultatet av den revision som avser verksamheten under det föregående budgetåret. De sakkunnigas rapporter ska bifogas revisionsberättelsen.

Granskningsrapport enligt 10 kap. 5 § aktiebolagslagen (2005:551) som har lämnats för ett aktiebolag som avses i 10 kap. 2 § ska också bifogas revisionsberättelsen.

Revisionsberättelsen för sådana kommunalförbund som kommunen eller landstinget ingår i ska också bifogas revisorernas berättelse utom i det fall som avses i 9 kap. 13 §. Vidare ska revisionsberättelsen för aktiebolag, handelsbolag, ekonomisk förening och stiftelse till vilken kommunen eller landstinget lämnat över skötseln av en kommunal angelägenhet enligt 10 kap. 2–6 §§ bifogas revisionsberättelsen.

13 § Anmärkningar får riktas mot

1. nämnder och fullmäktigeberedningar, och

2. de enskilda förtroendevalda i sådana organ. Anledningen till anmärkningen ska anges i revisionsberättelsen. Revisionsberättelsen ska också innehålla ett särskilt uttalande om huruvida ansvarsfrihet tillstyrks eller inte.

Jäv

14 § I fråga om jäv för en revisor ska bestämmelserna i 6 kap. 28 § om jäv tillämpas.

15 § Från jäv ska bortses när frågan om opartiskhet uppenbarligen saknar betydelse.

16 § En revisor som är jävig i ett ärende får inte delta eller närvara vid behandlingen av ärendet. Revisorn får dock vidta åtgärder som inte någon annan kan utföra utan att behandlingen försenas avsevärt.

En revisor som känner till en omständighet som kan antas utgöra jäv mot honom eller henne ska självmant uppge det.

Har det uppkommit en fråga om jäv mot någon av revisorerna ska de gemensamt och snarast besluta i jävsfrågan. Den som jävet gäller får delta i prövningen av jävsfrågan endast om revisorerna annars inte är beslutsföra och någon annan inte kan tillkallas utan olägligt uppskov.

17 §

Ett beslut om jäv får överklagas endast i samband med

överklagande av det beslut genom vilket ärendet avgörs.

Revisionsreglemente

18 § Fullmäktige får anta ett reglemente om revisionen.

13 kap. Laglighetsprövning

Vem som får överklaga

1 § Varje medlem av en kommun eller ett landsting har rätt att få lagligheten av kommunens eller landstingets beslut prövad genom att överklaga beslutet till förvaltningsrätten.

Lagligheten av en gemensam nämnds beslut får överklagas på samma sätt av varje medlem av de samverkande kommunerna och landstingen.

Lagligheten av ett kommunalförbunds beslut får överklagas på samma sätt av varje medlem av de kommuner eller landsting som ingår i kommunalförbundet samt av förbundsmedlemmarna.

Vilka beslut som får överklagas

2 § Följande beslut får överklagas:

1. beslut av fullmäktige eller den beslutande församlingen i ett kommunalförbund,

2. beslut av en nämnd eller ett partssammansatt organ, om beslutet inte är av rent förberedande eller rent verkställande art,

3. beslut av förbundsstyrelsen eller en annan nämnd eller ett partssammansatt organ i ett kommunalförbund, om beslutet inte är av rent förberedande eller rent verkställande art, och

4. sådana beslut av revisorerna som avses i 12 kap. 11 §.

3 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte om det i lag eller annan författning finns särskilda bestämmelser om överklagande.

Hur besluten överklagas

4 § Ett beslut överklagas skriftligt.

I överklagandet ska klaganden ange vilket beslut som överklagas och de omständigheter som överklagandet grundas på.

Överklagandet ska ges in till förvaltningsrätten.

Tiden för överklagande

5 § Överklagandet ska ha kommit in till förvaltningsrätten inom tre veckor från den dag då det tillkännagavs på kommunens, landstingets eller kommunalförbundets anslagstavla att protokollet över beslutet justerats. Tiden för överklagande av en gemensam nämnds beslut räknas från det att tillkännagivandet skett på anslagstavlorna i samtliga samverkande kommuner och landsting.

Tillkännagivandet av protokollsjusteringen måste finnas på anslagstavlan under hela överklagandetiden för att tiden ska löpa ut.

6 § Om överklagandet före överklagandetidens utgång har kommit in till kommunen, landstinget eller kommunalförbundet i stället för till förvaltningsrätten, ska överklagandet ändå prövas. Detsamma gäller när överklagandet av en gemensam nämnds beslut kommit in till någon av de samverkande kommunerna eller landstingen.

Grunder för upphävande av besluten

7 § Vid prövningen av överklagandet får domstolen inte beakta andra omständigheter än sådana som klaganden har hänvisat till före överklagandetidens utgång.

8 § Ett överklagat beslut ska upphävas, om

1. det inte har kommit till på lagligt sätt,

2. beslutet rör något som inte är en angelägenhet för kommunen eller landstinget,

3. det organ som har fattat beslutet inte har haft rätt att göra det, eller

4. beslutet annars strider mot lag eller annan författning. Första stycket 3 och 4 gäller inte beslut enligt 11 kap. 5 § andra och tredje styckena samt 12 och 13 §§ och beslut om att använda medel från en resultatutjämningsreserv enligt 14 §.

Domstolen får inte ersätta det överklagade beslutet med något annat beslut.

9 § Om ett fel har saknat betydelse för ärendets utgång, behöver beslutet inte upphävas. Detsamma gäller om beslutet har förlorat sin betydelse till följd av senare inträffade förhållanden.

Handläggningen i domstol

10 § Vid tillämpningen av förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska kommunen, landstinget, den gemensamma nämnden eller kommunalförbundet anses som part.

11 § Ett föreläggande enligt 5 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) får inte gälla sådana brister som består i att det i överklagandet inte anges de omständigheter som överklagandet grundas på.

Bestämmelsen i 29 § förvaltningsprocesslagen om rätt att utan yrkande besluta till det bättre för enskild ska inte tillämpas.

12 § Bestämmelser om hur förvaltningsrättens beslut överklagas finns i förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

13 §

Om förvaltningsrättens eller kammarrättens beslut har gått

klaganden emot, får endast klaganden överklaga beslutet.

Om förvaltningsrätten eller kammarrätten har upphävt ett beslut eller förbjudit att det verkställs, får domstolens beslut överklagas av kommunen eller landstinget och av deras medlemmar.

Om förvaltningsrätten eller kammarrätten har upphävt ett beslut av ett kommunalförbund eller en gemensam nämnd eller förbjudit att det verkställs, får domstolens beslut överklagas av förbundet eller av nämnden, liksom av varje kommun och landsting som är medlem i förbundet eller samverkar i nämnden och av deras medlemmar.

När beslut får verkställas

14 § Ett beslut som kan överklagas enligt detta kapitel får verkställas innan det fått laga kraft om inte särskilda skäl talar mot det. Vid bedömningen ska särskild hänsyn tas till om verkställigheten av beslutet kommer att kunna rättas.

Rättelse av verkställda beslut

15 § Om ett beslut har upphävts genom ett avgörande som fått laga kraft och om beslutet redan har verkställts, ska det organ som har fattat beslutet se till att verkställigheten av det rättas i den utsträckning som det är möjligt. Ett beslut om rättelse ska meddelas utan oskäligt dröjsmål.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

2. Bestämmelserna i 4 kap. 5 § 1 om att en revisor inte är valbar till ledamot eller ersättare i fullmäktige och bestämmelserna i 6 kap. 16 § första stycket om antalet ersättare i styrelsen tillämpas första gången efter det att det första ordinarie valet efter ikraftträdandet har hållits i landet.

3. Genom lagen upphävs

a) kommunallagen (1991:900), och

b) lagen (1970:462) om vissa anslag på kommuns anslagstavla.

4. Den upphävda kommunallagen gäller fortfarande för överklagande av beslut som har tillkännagetts före ikraftträdandet.

5. Fram till dess att det första ordinarie valet efter ikraftträdandet har hållits i landet gäller den upphävda kommunallagen i fråga om

a) sådana underställda nämnder som fullmäktige beslutat om före ikraftträdandet, och

b) bestämmelserna om att fullmäktige får föreskriva att en lokal nämnd inte får väcka ärenden i fullmäktige.

2.2. Förslag till lag om ändring i lagen (1944:475) om arbetslöshetsnämnd

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1944:475) om arbetslöshetsnämnd1ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §2

För en särskild arbetslöshetsnämnd gäller vad som är föreskrivet om nämnder i kommunallagen (1991:900).

För en särskild arbetslöshetsnämnd gäller vad som är föreskrivet om nämnder i kommunallagen (2017:000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

1 Lagen omtryckt 1977:208. 2 Senaste lydelse 1991:1689.

2.3. Förslag till lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs att 19 kap.15 och 16 §§föräldrabalken1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 kap.

15 §

I fråga om ersättning, arvode, pension och andra ekonomiska förmåner till överförmyndare, ledamot i överförmyndarnämnd och ersättare tillämpas föreskrifterna i 4 kap. 12–15 §§ kommunallagen (1991:900).

I fråga om ersättning, arvode, pension och andra ekonomiska förmåner till överförmyndare, ledamot i överförmyndarnämnd och ersättare tillämpas föreskrifterna i 4 kap. 12–18 §§ kommunallagen(2017:000).

16 §2

Vad som är föreskrivet om nämnder i kommunallagen (1991:900) gäller, med de avvikelser som följer av detta kapitel, också överförmyndarnämnd och i tillämpliga delar överförmyndare.

Kommuner får besluta att de skall ha en gemensam överförmyndarnämnd. Föreskrifter om en gemensam nämnd i kommunallagen gäller också en gemensam överförmyndarnämnd.

Vad som är föreskrivet om nämnder i kommunallagen (2017:000) gäller, med de avvikelser som följer av detta kapitel, också överförmyndarnämnd och i tillämpliga delar överförmyndare.

Kommuner får besluta att de ska ha en gemensam överförmyndarnämnd. Föreskrifter om en gemensam nämnd i kommunallagen gäller också en gemensam överförmyndarnämnd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

1 Balken omtryckt 1995:974. 2 Senaste lydelse 2006:557.

2.4. Förslag till lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m.m.1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §2

Skattesatsen för kommuns uttag av kommunal inkomstskatt och landstings uttag av landstingsskatt samt avgiftssatsen för uttag av begravningsavgift enligt 9 kap. begravningslagen (1990:1144) ska bestämmas i förhållande till de av Skatteverket beräknade sammanlagda beskattningsbara förvärvsinkomsterna i besluten om slutlig skatt enligt 56 kap. 2 § skatteförfarandelagen (2011:1244) det år skatte- och avgiftssatserna ska fastställas. Motsvarande gäller vid bestämmande av avgiftssatsen för ett trossamfunds uttag av avgift som avses i lagen (1999:291) om avgift till registrerat trossamfund.

Om enligt 8 kap. 9 § andra stycket kommunallagen (1991:900) någon annan skatte- eller avgiftssats slutligt fastställts än den som har bestämts tidigare, ska den nya skatte- eller avgiftssatsen om möjligt bestämmas med hänsyn till de sammanlagda beskattningsbara förvärvsinkomsterna i besluten om slutlig skatt enligt 56 kap. 2 § skatteförfarandelagen det år skatte- eller avgiftssatsen ska fastställas.

Om enligt 11 kap. 11 § andra stycket kommunallagen (2017:000) någon annan skatte- eller avgiftssats slutligt fastställts än den som har bestämts tidigare, ska den nya skatte- eller avgiftssatsen om möjligt bestämmas med hänsyn till de sammanlagda beskattningsbara förvärvsinkomsterna i besluten om slutlig skatt enligt 56 kap. 2 § skatteförfarandelagen det år skatte- eller avgiftssatsen ska fastställas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

1 Lagen omtryckt 1973:473. 2 Senaste lydelse 2011:1300.

2.5. Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs att 11, 12, 13 a och 17 a §§ lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §2

En kammarrätt får vara indelad i avdelningar. Chef för en avdelning är presidenten eller en lagman.

Bestämmelser om särskild sammansättning av kammarrätten vid behandling av vissa mål finns i fastighetstaxeringslagen (1979:1152), lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation och lagen (2010:1882) om åldersgränser för film som ska visas offentligt. Bestämmelser om särskild sammansättning vid behandling av mål om laglighetsprövning enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900) finns i 13 a §.

Bestämmelser om särskild sammansättning av kammarrätten vid behandling av vissa mål finns i fastighetstaxeringslagen (1979:1152), lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation och lagen (2010:1882) om åldersgränser för film som ska visas offentligt. Bestämmelser om särskild sammansättning vid behandling av mål om laglighetsprövning enligt 13 kap. kommunallagen (2017:000) finns i 13 a §.

Lydelse enligt prop. 2016/17:174 Föreslagen lydelse

12 §

En kammarrätt är domför med tre lagfarna ledamöter. Fler än fyra lagfarna ledamöter får inte ingå i rätten.

När det är särskilt föreskrivet att nämndemän ska ingå i rätten, är en kammarrätt domför med tre lagfarna ledamöter och två nämndemän. Fler än fyra lagfarna ledamöter och tre nämndemän får inte ingå i rätten.

Om en av de lagfarna ledamöterna eller en av nämndemännen får förhinder sedan handläggningen har påbörjats, är rätten ändå domför.

En kammarrätt är domför utan nämndemän

1. vid prövning av överklagande av beslut som inte innebär att målet avgörs,

2. vid förordnande om saken i avvaktan på målets avgörande och vid annan åtgärd som endast avser målets beredande, och

3. vid beslut genom vilket domstolen skiljer sig från målet utan att detta har prövats i sak.

Om ett mål som avses i andra stycket handläggs gemensamt med ett annat mål, får nämndemän delta vid handläggningen även av det senare målet.

1 Lagen omtryckt 1981:1323. 2 Senaste lydelse 2013:85.

Bestämmelser om domförhet vid behandling av vissa mål finns i fastighetstaxeringslagen (1979:1152), lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation och lagen (2010:1882) om åldersgränser för film som ska visas offentligt. Bestämmelser om domförhet vid behandling av mål om laglighetsprövning enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900) finns i 13 a §.

Bestämmelser om domförhet vid behandling av vissa mål finns i fastighetstaxeringslagen (1979:1152), lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation och lagen (2010:1882) om åldersgränser för film som ska visas offentligt. Bestämmelser om domförhet vid behandling av mål om laglighetsprövning enligt 13 kap. kommunallagen (2017:000) finns i 13 a §.

Vid behandling av frågor om prövningstillstånd är kammarrätten domför med två lagfarna ledamöter, om de är ense om slutet. Detsamma gäller vid behandling av andra frågor i mål där prövningstillstånd krävs för prövning av ett överklagande, om frågorna behandlas före eller i samband med frågan om prövningstillstånd. Vid behandling av en fråga om avvisning av ett överklagande på grund av att det har kommit in för sent är kammarrätten domför med två lagfarna ledamöter, om de är ense om slutet.

Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är kammarrätten domför med en lagfaren ledamot.

Åtgärder som endast avser beredandet av ett mål får utföras av en lagfaren ledamot i kammarrätten eller, om de inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna ledamöter, av någon annan som har tillräcklig kunskap och erfarenhet och som är anställd vid en allmän förvaltningsdomstol, en allmän domstol eller en hyresnämnd. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om detta.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 a §3

En kammarrätt ska vid behandling av mål om laglighetsprövning enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900) bestå av tre lagfarna ledamöter och två sådana särskilda ledamöter som anges i 13 b §.

En kammarrätt ska vid behandling av mål om laglighetsprövning enligt 13 kap. kommunallagen (2017:000) bestå av tre lagfarna ledamöter och två sådana särskilda ledamöter som anges i 13 b §.

Om en av de särskilda ledamöterna får förhinder sedan handläggningen har påbörjats, är rätten ändå domför om tre av de kvarvarande ledamöterna är ense om slutet.

En kammarrätt är domför utan de särskilda ledamöterna i sådana fall som anges i 12 § fjärde stycket samt vid prövning av mål som är av enkel beskaffenhet.

3 Senaste lydelse 2013:85.

17 a §4

Förvaltningsrätten ska vid behandling av mål enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900) bestå av en lagfaren ledamot och två sådana särskilda ledamöter som anges i 17 b §.

Förvaltningsrätten ska vid behandling av mål om laglighetsprövning enligt 13 kap. kommunallagen (2017:000) bestå av en lagfaren ledamot och två sådana särskilda ledamöter som anges i 17 b §.

Förvaltningsrätten är dock domför utan de särskilda ledamöterna i sådana fall som anges i 18 § första och andra stycket samt fjärde stycket

1. 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för mål om laglighetsprövning enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900).

4 Senaste lydelse 2009:773.

2.6. Förslag till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Härigenom föreskrivs att 37 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

37 §1

I mål, vari prövningstillstånd kräves, får omständighet eller bevis, som klaganden åberopar först i Högsta förvaltningsdomstolen, beaktas endast om det föreligger särskilda skäl.

Föreskrifter om hinder mot att beakta eller anföra nya omständigheter i vissa mål finns i 10 kap. 10 § kommunallagen (1991:900).

I mål där prövningstillstånd krävs får omständighet eller bevis, som klaganden åberopar först i Högsta förvaltningsdomstolen, beaktas endast om det finns särskilda skäl.

Föreskrifter om hinder mot att beakta nya omständigheter i vissa mål finns i 13 kap. 7 § kommunallagen (2017:000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

1 Senaste lydelse 2010:1400.

2.7. Förslag till lag om ändring i lagen (1978:234) om nämnder för vissa trafikfrågor

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1978:234) om nämnder för vissa trafikfrågor1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §2

I den utsträckning som regeringen med stöd av 2 § lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer har överlåtit åt en kommun att meddela föreskrifter som avses i 1 § första stycket 8 nämnda lag, skall denna uppgift inom kommunen fullgöras av en eller flera nämnder. För en sådan nämnd gäller vad som är föreskrivet om nämnder i kommunallagen (1991:900).

I den omfattning som regeringen har bemyndigat kommuner att pröva frågor om undantag från föreskrifter enligt första stycket eller om parkeringstillstånd på grund av sådana föreskrifter skall även denna uppgift fullgöras av nämnden.

I den utsträckning som regeringen med stöd av 2 § lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer har överlåtit åt en kommun att meddela föreskrifter som avses i 1 § första stycket 8 nämnda lag, ska denna uppgift inom kommunen fullgöras av en eller flera nämnder. För en sådan nämnd gäller vad som är föreskrivet om nämnder i kommunallagen (2017:000).

I den omfattning som regeringen har bemyndigat kommuner att pröva frågor om undantag från föreskrifter enligt första stycket eller om parkeringstillstånd på grund av sådana föreskrifter ska även denna uppgift fullgöras av nämnden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1991:1675. 2 Senaste lydelse 1991:1675.

2.8. Förslag till lag om ändring i lagen (1979:411) om ändringar i Sveriges indelning i kommuner och landsting

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 19 §, 2 kap. 1 §, 3 kap.8, 12, 1518, 22, 24, 26, 27, 29, 31, 34, 36, 37 och 40 §§ lagen (1979:411) om ändringar i Sveriges indelning i kommuner och landsting1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

19 §2

Beslut, som under tiden mellan beslutet om indelningsändring eller, om indelningsdelegerade skall utses, valet av delegerade och ändringens ikraftträdande fattas av kommunfullmäktige, kommunstyrelsen eller en annan kommunal nämnd, överklagas enligt bestämmelserna i 10 kap. kommunallagen (1991:900).

Beslut, som under tiden mellan beslutet om indelningsändring eller, om indelningsdelegerade ska utses, valet av delegerade och ändringens ikraftträdande fattas av kommunfullmäktige, kommunstyrelsen eller en annan kommunal nämnd, överklagas enligt bestämmelserna i 13 kap. kommunallagen (2017:000).

Ett beslut får överklagas, förutom av medlemmar av kommunen, också av andra kommuner som berörs av indelningsändringen och av medlemmar av en sådan kommun.

Om förvaltningsrätten eller kammarrätten har upphävt ett beslut eller förbjudit att det verkställs, får domstolens beslut överklagas också av andra kommuner som berörs av indelningsändringen och medlemmar av en sådan kommun.

Lydelse enligt SFS 2016:740 Föreslagen lydelse

2 kap.

1 §

Regeringen får besluta om ändring i rikets indelning i landsting, om det inte finns hinder mot en motsvarande ändring i länsindelningen. Bestämmelser om sambandet mellan landstingsindelningen och länsindelningen finns i 1 kap. 2 § kommunallagen (1991:900). En ändring i landstingsindelningen får dock ske endast om ändringen kan antas

Regeringen får besluta om ändring i rikets indelning i landsting, om det inte finns hinder mot en motsvarande ändring i länsindelningen. Bestämmelser om sambandet mellan landstingsindelningen och länsindelningen finns i 1 kap. 1 § kommunallagen (2017:000). En ändring i landstingsindelningen får dock ske endast om ändringen kan antas

1 Lagen omtryckt 1998:198. 2 Senaste lydelse 2009:791.

medföra bestående fördel för ett landsting eller en del av ett landsting eller andra fördelar från allmän synpunkt. Regeringen får meddela de föreskrifter som behövs för ändringens genomförande.

medföra bestående fördel för ett landsting eller en del av ett landsting eller andra fördelar från allmän synpunkt. Regeringen får meddela de föreskrifter som behövs för ändringens genomförande.

Kammarkollegiet får dock besluta om en indelningsändring som bör ske med anledning av en sådan ändring i den kommunala indelningen som avses i 1 kap. 3 §.

3 kap.

8 §

Om en indelningsdelegerad eller en ersättare upphör att vara valbar, upphör också uppdraget genast.

I fråga om de indelningsdelegerade och deras ersättare tillämpas i övrigt bestämmelserna i 4 kap. kommunallagen (1991:900) om

1. upphörande av uppdrag i 9 § och 10 § 2,

2. ledighet från anställning i 11 § första stycket,

3. omröstning och beslut i 19 och 20 §§, och

4. reservation i 22 §. Det som där sägs om en förtroendevald eller ledamot i fullmäktige ska då i stället gälla en indelningsdelegerad eller en ersättare. Det som sägs om fullmäktige i 4 kap. 9 § kommunallagen ska då i stället gälla indelningsdelegerade.

I fråga om de indelningsdelegerade och deras ersättare tillämpas i övrigt bestämmelserna i 4 kap. kommunallagen (2017:000) om

1. upphörande av uppdrag i 6 § och 9 § 2,

2. ledighet från anställning i 11 § första stycket,

3. omröstning och beslut i 24 och 25 §§, och

4. reservation i 27 §. Det som där sägs om en förtroendevald eller ledamot i fullmäktige ska då i stället gälla en indelningsdelegerad eller en ersättare. Det som sägs om fullmäktige i 4 kap. 6 § kommunallagen ska då i stället gälla indelningsdelegerade.

12 §

Om inte något annat följer av lag eller annan författning får ansvaret för beredning, förvaltning och verkställighet inom ett utskotts verksamhetsområde lämnas över till partssammansatta organ. Detta gäller dock endast ärenden som avser förhållandet mellan kommunen eller landstinget enligt den nya indelningen som arbetsgivare och dess anställda.

Bestämmelserna i 7 kap. 2–7 §§ kommunallagen (1991:900) tillämpas i fråga om partsammansatta organ. Det som där sägs om fullmäktige och nämnd ska då i stället gälla indelningsdelegerade och utskott.

Bestämmelserna i 7 kap. 20– 25 §§ kommunallagen (2017:000) tillämpas i fråga om partsammansatta organ. Det som där sägs om fullmäktige och nämnd ska då i stället gälla indelningsdelegerade och utskott.

15 §

Indelningsdelegerade får uppdra åt ett utskott att besluta i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden.

Första stycket gäller inte ärenden som anges i 3 kap. 9 § kommunallagen (1991:900) och inte heller ärenden som enligt lag eller annan författning ska avgöras av fullmäktige.

Första stycket gäller inte ärenden som anges i 5 kap. 1 § kommunallagen (2017:000) och inte heller ärenden som enligt lag eller annan författning ska avgöras av fullmäktige.

16 §

Indelningsdelegerade får bestämma att ett utskott i sin tur får uppdra åt en ledamot eller ersättare eller åt en anställd hos ändringsberörda kommuner och landsting att besluta på utskottets vägnar.

Första stycket gäller inte sådana ärenden som anges i 6 kap. 34 § kommunallagen (1991:900).

Första stycket gäller inte sådana ärenden som anges i 6 kap. 38 § kommunallagen (2017:000).

17 §

Indelningsdelegerade samt ledamöter i ett fullmäktige som har utsett indelningsdelegerade får ställa interpellationer och frågor till

1. ordföranden i ett utskott, och 2. ordföranden i en nämnd eller beredning i ändringsberörda kommuner och landsting.

Indelningsdelegerade får även besluta att ordföranden i en nämnd får överlåta besvarandet av en interpellation eller fråga till någon som har utsetts av fullmäktige för ändringsberörda kommuner och landsting och som är ledamot i styrelsen för en sådan juridisk person som avses i 3 kap. 16 a– 18 b §§ kommunallagen (1991:900) eller till ordföranden i styrelsen eller annan nämnd i ett kommunalförbund som ändringsberörda kommuner och landsting är medlemmar i.

Indelningsdelegerade får även besluta att ordföranden i en nämnd får överlåta besvarandet av en interpellation eller fråga till någon som har utsetts av fullmäktige för ändringsberörda kommuner och landsting och som är ledamot i styrelsen för en sådan juridisk person som avses i 10 kap. 2–6 §§ kommunallagen (2017:000) eller till ordföranden i styrelsen eller annan nämnd i ett kommunalförbund som ändringsberörda kommuner och landsting är medlemmar i.

18 §

I fråga om indelningsdelegerades arbetsformer i övrigt tillämpas bestämmelserna i kommunallagen (1991:900) om

1. ordförande och vice ordförande i 5 kap. 6 §,

2. hur sammanträden kungörs i 5 kap. 8–11 §§,

3. ersättare i 4 kap. 18 § första stycket och 5 kap. 12–15 §§,

I fråga om indelningsdelegerades arbetsformer i övrigt tillämpas bestämmelserna i kommunallagen (2017:000) om

1. ordförande och vice ordförande i 5 kap. 11 §,

2. tillkännagivande om och kallelse till sammanträden i 5 kap. 13–15 §§,

3. ersättare i 4 kap. 22 § och

4. beslutförhet i 5 kap. 18 och 19 §§,

5. jäv i 5 kap. 20 och 20 a §§,

6. rätt och skyldighet för utomstående att medverka i 5 kap. 21 § och 22 § första stycket,

7. hur ärenden bereds i 5 kap. 26, 28, 29 och 32 §§,

8. bordläggning och återremiss i 5 kap. 36 och 37 §§,

9. offentlighet och ordning vid sammanträdena i 5 kap. 38 och 39 §§,

10. hur ärendena avgörs i 5 kap. 40–45 §§,

11. interpellationer i 5 kap. 49– 51 §§,

12. frågor i 5 kap. 54–56 §§, dock inte till den del det i 54 § hänvisas till 53 §, och

13. protokollet i 5 kap. 57– 62 §§.

5 kap. 17–20 §§,

4. beslutsförhet i 5 kap. 45 och 46 §§,

5. jäv i 5 kap. 47 och 48 §§,

6. rätt och skyldighet för andra än ledamöterna att medverka i 5 kap. 40 och 41 §§,

7. hur ärenden bereds i 5 kap. 26, 28, 29 och 33 §§,

8. bordläggning och återremiss i 5 kap. 50 och 51 §§,

9. offentlighet och ordning vid sammanträdena i 5 kap. 42 och 43 §§,

10. hur ärendena avgörs i 5 kap. 52–57 §§,

11. interpellationer i 5 kap. 59– 62 §§,

12. frågor i 5 kap. 64 §, dock inte till den del det i 64 § hänvisas till 63 §, och

13. protokollet i 5 kap. 65–69 §§ och 8 kap. 12 §.

Då ska det som där sägs om

1. fullmäktige i stället gälla indelningsdelegerade,

2. en ledamot i fullmäktige i stället gälla en indelningsdelegerad,

3. styrelsen i stället gälla arbetsutskottet,

4. nämnd eller fullmäktigeberedning i stället gälla utskott, och

5. kommunens eller landstingets anslagstavla i 5 kap. 9 och 62 §§ kommunallagen avse anslagstavlan i ändringsberörda kommuner och landsting.

Vid tillämpningen av 5 kap. 22 § första stycket, 26, 28 och 49 §§ kommunallagen ska dock det som där sägs om nämnd även gälla utskott.

5. kommunens eller landstingets anslagstavla i 5 kap. 13 § andra stycket och 8 kap. 12 §

kommunallagen avse anslagstavlan i ändringsberörda kommuner och landsting.

Vid tillämpningen av 5 kap. 26, 28, 41 och 61 §§ kommunallagen ska dock det som där sägs om nämnd även gälla utskott.

22 §

Valbar som ledamot eller ersättare i utskott är den som vid tidpunkten för ett sådant val

1. är indelningsdelegerad eller ersättare för indelningsdelegerad, eller

2. har rösträtt vid val av fullmäktige i kommunen eller landstinget enligt den nya indelningen.

I fråga om valbarhet i övrigt tillämpas bestämmelserna om valbarhetshinder i 4 kap. 6 § och 6 a § tredje stycket 1 kommunallagen (1991:900). Det

I fråga om valbarhet i övrigt tillämpas bestämmelserna om valbarhetshinder i 7 kap. 3 § och 4 kap. 5 § 1kommunallagen (2017:000). Det som där sägs om

som där sägs om nämnd ska då i stället gälla utskott.

nämnd ska då i stället gälla utskott.

24 §

För ledamöter och ersättare tillämpas bestämmelserna om uppdragets upphörande i 4 kap. 8 och 9 §§ och 10 § 2 kommunallagen (1991:900).

För ledamöter och ersättare tillämpas bestämmelserna om uppdragets upphörande i 4 kap. 6 och 7 §§ och 9 § 2 kommunallagen (2017:000).

Då ska det som där sägs om

1. fullmäktige i stället gälla indelningsdelegerade,

2. nämnd i stället gälla utskott, och

3. en förtroendevald i stället gälla en ledamot eller en ersättare i utskott.

26 §

Ledamöter och ersättare i utskott har rätt till ledighet från anställning i den utsträckning som följer av 4 kap. 11 § första stycket kommunallagen (1991:900).

Ledamöter och ersättare i utskott har rätt till ledighet från anställning i den utsträckning som följer av 4 kap. 11 § första stycket kommunallagen (2017:000).

27 §

Arbetsutskottet ska upprätta förslag till budget för kommunen eller landstinget enligt den nya indelningen. I fråga om tidsfrister tillämpas 8 kap. 6 och 7 §§ kommunallagen (1991:900).

Arbetsutskottet ska upprätta förslag till budget för kommunen eller landstinget enligt den nya indelningen. I fråga om tidsfrister tillämpas 11 kap. 8 och 9 §§ kommunallagen (2017:000).

29 §

I fråga om utskott i övrigt tillämpas bestämmelserna i kommunallagen (1991:900) om

1. omröstning, beslut och reservation i 4 kap. 19–22 §§,

2. ersättarnas tjänstgöring och rätt att närvara vid sammanträden i 6 kap. 10 och 11 §§,

3. ordförande och vice ordförande i 6 kap. 15 och 16 §§,

4. tidpunkt för sammanträdena i 6 kap. 18 §,

5. närvarorätt för utomstående i 6 kap. 19 § och 19 a § första och tredje styckena,

6. beslutförhet i 6 kap. 23 §,

7. jäv i 6 kap. 24–27 §§,

8. hur ärendena avgörs i 6 kap. 28 och 29 §§,

9. protokollet i 6 kap. 30 § första

I fråga om utskott i övrigt tillämpas bestämmelserna i kommunallagen (2017:000) om

1. omröstning, beslut och reservation i 4 kap. 24–27 §§,

2. ersättarnas tjänstgöring och rätt att närvara vid sammanträden i 6 kap. 17 §,

3. ordförande och vice ordförande i 6 kap. 21 och 22 §§,

4. tidpunkt för sammanträden i 6 kap. 23 §,

5. offentlighet och närvarorätt i 6 kap. 25 § första och tredje styckena och 26 §,

6. beslutsförhet i 6 kap. 27 §,

7. jäv i 6 kap. 28–32 §§,

8. hur ärendena avgörs i 6 kap. 33 §,

9. protokollet i 6 kap. 35 §,

och andra styckena,

10. delgivning i 6 kap. 31 §, och 11. närvarorätt för personalföreträdare i 7 kap. 8–17 §§.

10. delgivning i 6 kap. 36 §, och 11. personalföreträdare i 7 kap. 10–19 §§.

Då ska det som där sägs om

1. fullmäktige i stället gälla indelningsdelegerade,

2. styrelsen i stället gälla arbetsutskottet,

3. nämnd i stället gälla utskott,

4. en ledamot eller en ersättare i fullmäktige i stället gälla en indelningsdelegerad eller en ersättare,

5. förtroendevald i stället gälla ledamot i utskott, och

6. anslagstavla avse anslagstavlan i ändringsberörda kommuner och landsting.

31 §

I fråga om förvaltning av de medel som tillhandahålls indelningsdelegerade tillämpas bestämmelserna i 8 kap. kommunallagen (1991:900) om

1. mål för den ekonomiska förvaltningen i 1 § första stycket,

2. medelsförvaltningen i 2 och 3 §§,

3. avgifter i 3 b och 3 c §§,

4. utgiftsbeslut under budgetåret i 12 §, och

5. räkenskapsföring och redovisning i 14–16 §§.

I fråga om förvaltning av de medel som tillhandahålls indelningsdelegerade tillämpas bestämmelserna i kommunallagen (2017:000) om

1. mål för den ekonomiska förvaltningen i 11 kap. 1 § första meningen,

2. medelsförvaltningen i 11 kap. 2 och 3 §§,

3. avgifter i 2 kap. 5 och 6 §§,

4. utgiftsbeslut under budgetåret i 11 kap. 15 §, och

5. räkenskaper och årsredovisning i 11 kap. 17–19 §§ och 24 §.

Då ska det som där sägs om

1. fullmäktige i stället gälla indelningsdelegerade,

2. styrelsen i stället gälla arbetsutskottet, och

3. nämnd i stället gälla utskott.

34 §

Valbar som revisor är den som vid tidpunkten för ett sådant val har rösträtt vid val av fullmäktige i kommunen eller landstinget enligt den nya indelningen.

Den som är indelningsdelegerad eller ersättare för delegerad är inte valbar som revisor. I övrigt tillämpas bestämmelserna om valbarhetshinder i 4 kap. 6 § och 6 a § andra stycket kommunallagen (1991:900).

Den som är indelningsdelegerad eller ersättare för delegerad är inte valbar som revisor. I övrigt tillämpas bestämmelserna om valbarhetshinder i 7 kap. 3 § och 4 kap. 4 § andra stycket kommunallagen (2017:000).

36 §

I fråga om revisorerna tillämpas bestämmelserna i kommunallagen

I fråga om revisorerna tillämpas bestämmelserna i kommunallagen

(1991:900) om

1. uppdragets upphörande i 4 kap. 8 och 9 §§ och 10 § 2,

2. ledighet från anställning i 4 kap. 11 § första stycket,

3. jäv i 9 kap. 4–6 §§,

4. revisorernas ställning i 9 kap. 7 §,

5. sakkunnigt biträde i 9 kap. 8 §,

6. revisorernas uppgifter i 9 kap. 9 och 10 §§,

7. revisorernas rätt till upplysningar i 9 kap. 12 §, och

8. revisorernas förvaltning i 9 kap. 14 och 15 §§.

(2017:000) om

1. uppdragets upphörande i 4 kap. 6 och 7 §§ och 9 § 2,

2. ledighet från anställning i 4 kap. 11 § första stycket,

3. jäv i 12 kap. 14–17 §§, 4. revisorernas ställning i 12 kap. 7 §,

5. sakkunnigt biträde i 12 kap. 8 §,

6. revisorernas uppgifter i 12 kap. 1 och 3 §§,

7. revisorernas rätt till information i 12 kap. 9 §, och

8. revisorernas förvaltning i 12 kap. 10 och 11 §§.

Då ska det som där sägs om

1. fullmäktige i stället gälla indelningsdelegerade,

2. nämnd i stället gälla utskott, och

3. förtroendevald i stället gälla revisor.

37 §

Revisorerna ska det år indelningsändringen träder i kraft till fullmäktige i kommunen eller landstinget enligt den nya indelningen lämna en berättelse med redogörelse för resultatet av revisionen av utskottens verksamhet.

De sakkunnigas rapporter ska lämnas tillsammans med revisionsberättelsen.

I fråga om anmärkningar tillämpas 9 kap. 17 §

kommunallagen (1991:900). Det som där sägs om nämnder och förtroendevalda ska då i stället gälla utskott och ledamöter och ersättare i utskott.

I fråga om anmärkningar tillämpas 12 kap. 13 §

kommunallagen (2017:000). Det som där sägs om nämnder och förtroendevalda ska då i stället gälla utskott och ledamöter och ersättare i utskott.

40 §

I fråga om överklagande gäller bestämmelserna i 10 kap. kommunallagen (1991:900) om

I fråga om överklagande gäller bestämmelserna i 13 kap. kommunallagen (2017:00) om

1. tillämpningsområde i 3 §,

2. hur besluten överklagas i 4 och 5 §§,

3. klagotid i 6 och 7 §§,

4. grunder för laglighetsprövning i 8–10 §§,

5. processuella frågor i 11– 14 §§,

6. förutsättningar för verkställighet i 14 a §, och

2. hur besluten överklagas i 4 §,

3. tiden för överklagande i 5 och 6 §§,

4. grunder för upphävande av besluten i 7–9 §§,

5. handläggningen i domstol i 10–13 §§,

6. när beslut får verkställas i 14 §, och

7. rättelse av verkställighet i 15 §. Det som i 10 kap. 14 § andra stycket kommunallagen sägs om rätten att överklaga domstolens beslut ska även gälla ändringsberörda kommuner och landsting samt deras medlemmar.

Det som i 13 kap. 13 § andra stycket kommunallagen sägs om rätten att överklaga domstolens beslut ska även gälla ändringsberörda kommuner och landsting samt deras medlemmar.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för överklagande av beslut som har tillkännagetts före ikraftträdandet.

2.9. Förslag till lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125)

Härigenom föreskrivs att 11 § tandvårdslagen (1985:125) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §1

Ledningen av folktandvården skall utövas av en eller flera nämnder. För en sådan nämnd gäller vad som är föreskrivet om nämnder i kommunallagen (1991:900). Särskilda bestämmelser om gemensam nämnd finns i lagen (2003:192) om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet.

Ledningen av folktandvården ska utövas av en eller flera nämnder. För en sådan nämnd gäller vad som är föreskrivet om nämnder i kommunallagen (2017:000). Särskilda bestämmelser om gemensam nämnd finns i lagen (2003:192) om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

1 Senaste lydelse 2003:195.

2.10. Förslag till lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223)

Härigenom föreskrivs att 31 § förvaltningslagen (1986:223)1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31 §2

Bestämmelserna i 13–30 §§ gäller inte sådana ärenden hos myndigheter i kommuner och landsting där besluten kan överklagas enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900). Bestämmelserna gäller inte heller ärenden hos samordningsförbund som avses i 4 § lagen (2003:1210) om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser.

Bestämmelserna i 13–30 §§ gäller inte sådana ärenden hos myndigheter i kommuner och landsting där besluten kan överklagas enligt 13 kap. kommunallagen (2017:000). Bestämmelserna gäller inte heller ärenden hos samordningsförbund som avses i 4 § lagen (2003:1210) om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

1 Lagen omtryckt 2003:246. 2 Senaste lydelse 2005:330.

2.11. Förslag till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade

Härigenom föreskrivs att 28 f och 28 g §§ lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28 f §1

En nämnd som avses i 22 § ska till Inspektionen för vård och omsorg och till de revisorer som avses i 3 kap. 8 § kommunallagen (1991:900) rapportera alla gynnande nämndbeslut enligt 9 § som inte har verkställts inom tre månader från dagen för beslutet. För varje beslut ska nämnden ange tidpunkten för beslutet och vilken typ av insats beslutet gäller samt kortfattat uppge skälen för dröjsmålet.

En nämnd som avses i 22 § ska till Inspektionen för vård och omsorg och till de revisorer som avses i 3 kap. 10 § kommunallagen (2017:000) rapportera alla gynnande nämndbeslut enligt 9 § som inte har verkställts inom tre månader från dagen för beslutet. För varje beslut ska nämnden ange tidpunkten för beslutet och vilken typ av insats beslutet gäller samt kortfattat uppge skälen för dröjsmålet.

Nämnden ska vidare dels till Inspektionen för vård och omsorg, dels till revisorerna rapportera alla gynnande nämndbeslut enligt 9 § som inte har verkställts på nytt inom tre månader från den dag då verkställigheten avbröts. För varje beslut ska nämnden ange tidpunkten för beslutet och vilken typ av insats beslutet gäller samt kortfattat uppge skälen för dröjsmålet.

Rapportering enligt denna paragraf ska ske en gång per kvartal.

28 g §2

En nämnd som avses i 22 § ska till Inspektionen för vård och omsorg och till de revisorer som avses i 3 kap. 8 § kommunallagen (1991:900) anmäla när nämnden har verkställt ett gynnande beslut som enligt 28 f § har rapporterats som ej verkställt. Datum för verkställigheten ska då anges.

En nämnd som avses i 22 § ska till Inspektionen för vård och omsorg och till de revisorer som avses i 3 kap. 10 § kommunallagen (2017:000) anmäla när nämnden har verkställt ett gynnande beslut som enligt 28 f § har rapporterats som ej verkställt. Datum för verkställigheten ska då anges.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

1 Senaste lydelse 2012:940. 2 Senaste lydelse 2012:940.

2.12. Förslag till lag om ändring i ordningslagen (1993:1617)

Härigenom föreskrivs att 3 kap.16 och 26 §§ordningslagen (1993:1617) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

16 §1

Beslut enligt 14 § gäller för viss tid eller tills vidare. Beslutet ska innehålla de villkor som Polismyndigheten har meddelat enligt 14 § andra stycket och de villkor som kommunen har ställt upp med stöd av 15 §. Beslut i fråga om mark som inte står under kommunens förvaltning ska också innehålla en upplysning om att medgivande av markägare eller nyttjanderättshavare kan behövas.

Om kommunen har yttrat sig enligt 2 § ska beslutet innehålla en upplysning om möjligheten att överklaga kommunens beslut enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900).

Om kommunen har yttrat sig enligt 2 § ska beslutet innehålla en upplysning om möjligheten att överklaga kommunens beslut enligt 13 kap. kommunallagen (2017:000).

26 §2

Polismyndighetens beslut enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av detta kapitel får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Dock får Polismyndighetens beslut att avslå en ansökan om att få ta i anspråk offentlig plats inte överklagas, om beslutet föranleds av ett avstyrkande från kommunen enligt 2 § första stycket.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. I fråga om överklagande av kommunens beslut i fall som avses i 1 kap. 2 § eller i 2 § eller någon av 8–10 §§ i detta kapitel gäller bestämmelserna i 10 kap. kommunallagen (1991:900).

I fråga om överklagande av kommunens beslut i fall som avses i 1 kap. 2 § eller i 2 § eller någon av 8–10 §§ i detta kapitel gäller bestämmelserna i 13 kap. kommunallagen (2017:000).

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för överklagande av beslut som har tillkännagetts före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse 2014:590. 2 Senaste lydelse 2005:68.

2.13. Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200)

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 16 § mervärdesskattelagen (1994:200)1ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

16 §

Med staten avses inte de statliga affärsverken. Med kommun förstås kommun och landsting enligt kommunallagen (1991:900).

Med staten avses inte de statliga affärsverken. Med kommun förstås kommun och landsting enligt kommunallagen (2017:000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

1 Lagen omtryckt 2000:500.

2.14. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:692) om kommunala folkomröstningar

Härigenom föreskrivs att 1, 5 och 13 §§ lagen (1994:692) om kommunala folkomröstningar ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag gäller för folkomröstning som avses i kommunallagen (1991:900).

Denna lag gäller för folkomröstning som avses i kommunallagen (2017:000).

5 § 1

Rösträtt vid folkomröstning i en kommun har den som är folkbokförd i kommunen, senast på dagen för folkomröstningen fyller 18 år och

1. är medborgare i Sverige eller i någon annan av Europeiska unionens medlemsstater (unionsmedborgare),

2. är medborgare i Island eller Norge, eller

3. för det fall de är andra utlänningar, har varit folkbokförda i Sverige tre år i följd före dagen för folkomröstningen.

3. varit folkbokförd i Sverige tre år i följd före dagen för folkomröstningen.

Rösträtt vid folkomröstning i en kommun har också en sådan unionsmedborgare som avses i 1 kap. 5 § andra stycket kommunallagen (2017:000) .

Rösträtt vid folkomröstning i ett landsting har den som har rösträtt vid folkomröstning i en kommun inom landstinget.

13 §2

Valnämndens beslut med anledning av en folkomröstning i ett landsting får på begäran av en medlem av det landstinget överklagas genom laglighetsprövning enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900).

Valnämndens beslut med anledning av en folkomröstning i ett landsting får på begäran av en medlem av det landstinget överklagas genom laglighetsprövning enligt 13 kap. kommunallagen (2017:000).

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för överklagande av beslut som har tillkännagetts före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse 2002:250. 2 Paragrafen fick sin nuvarande beteckning genom 2002:250.

2.15. Förslag till lag om ändring i lagen (1997:614) om kommunal redovisning

Härigenom föreskrivs att 4 kap.4 och 5 §§ lagen (1997:614) om kommunal redovisning ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

4 §1

Om balanskravsresultatet enligt 3 a § för ett visst räkenskapsår är negativt, ska det i förvaltningsberättelsen för det året anges när och på vilket sätt man avser att göra den i 8 kap. 5 a § kommunallagen (1991:900) föreskrivna regleringen av det negativa balanskravsresultatet.

Om fullmäktige har beslutat att en sådan reglering inte ska ske, ska upplysning lämnas om detta.

Därvid ska skälen till beslutet anges.

Om balanskravsresultatet enligt 3 a § för ett visst räkenskapsår är negativt, ska det i förvaltningsberättelsen för det året anges när och på vilket sätt man avser att göra den i 11 kap. 12 § kommunallagen (2017:000) föreskrivna regleringen av det negativa balanskravsresultatet.

Om fullmäktige har beslutat att en sådan reglering inte ska ske, ska upplysning lämnas om detta. ska skälen till beslutet anges.

Upplysning ska också lämnas om hur tidigare räkenskapsårs negativa balanskravsresultat har reglerats och om det balanskravsresultat som återstår att reglera.

5 §2

Förvaltningsberättelsen ska innehålla en utvärdering av om målen och riktlinjerna enligt 8 kap. 5 § andra stycketkommunallagen (1991:900) har uppnåtts och följts.

Förvaltningsberättelsen ska även innehålla en utvärdering av kommunens eller landstingets ekonomiska ställning.

Förvaltningsberättelsen ska innehålla en utvärdering av om målen och riktlinjerna enligt 11 kap. 6 § första och andra styckenakommunallagen (2017:000) har uppnåtts och följts.

Förvaltningsberättelsen ska även innehålla en utvärdering av kommunens eller landstingets ekonomiska ställning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

1 Senaste lydelse 2012:799. 2 Senaste lydelse 2012:799.

2.16. Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857)

Härigenom föreskrivs att 7 kap.1 och 2 §§ellagen (1997:857) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

1 §1

En sådan juridisk person som avses i 3 kap. 16 a–18 b §§ kommunallagen (1991:900) får, trots bestämmelsen i 2 kap. 1 § kommunallagen om anknytning till kommunens område eller dess medlemmar, utanför kommunens område bedriva

En sådan juridisk person som avses i 10 kap. 2–6 §§ kommunallagen (2017:000) får, trots bestämmelsen i 2 kap. 1 § kommunallagen om anknytning till kommunens område eller dess medlemmar, utanför kommunens område bedriva

1. produktion av och handel med el samt därmed sammanhängande verksamhet, eller

2. nätverksamhet i geografisk närhet till företagets nätverksamhet inom kommunen i syfte att uppnå en ändamålsenlig nätverksamhet.

2 §2

Om en sådan juridisk person som avses i 3 kap. 16 a–18 b §§ kommunallagen (1991:900) bedriver sådan verksamhet som avses i 1 § 1, ska verksamheten drivas på affärsmässig grund och redovisas särskilt.

Om en sådan juridisk person som avses i 10 kap. 2–6 §§ kommunallagen (2017:000) bedriver sådan verksamhet som avses i 1 § 1, ska verksamheten drivas på affärsmässig grund och redovisas särskilt.

Denna lag träder i kraft 1 januari 2018.

1 Senaste lydelse 2014:576. 2 Senaste lydelse 2014:576.

2.17. Förslag till lag om ändring i miljöbalken

Härigenom föreskrivs att 26 kap.4 och 7 §§miljöbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

26 kap.

4 §1

Har en kommun gjort framställning om överlåtelse av tillsynen enligt 3 § och finner den tillsynsmyndighet som avses där att tillsynen inte bör överlåtas i enlighet med framställningen, skall tillsynsmyndigheten med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen för avgörande, om kommunen begär det.

Tillsynsmyndigheten får återkalla överlåtelsen av tillsyn till en kommun. Tillsynsmyndigheten skall återkalla överlåtelsen om kommunen ändrar sin nämndorganisation så att den strider mot 3 kap. 5 § andra stycket kommunallagen (1991:900). Har regeringen beslutat om överlåtelse, skall regeringen besluta om återkallelse.

Har en kommun gjort framställning om överlåtelse av tillsynen enligt 3 § och finner den tillsynsmyndighet som avses där att tillsynen inte bör överlåtas i enlighet med framställningen, ska tillsynsmyndigheten med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen för avgörande, om kommunen begär det.

Tillsynsmyndigheten får återkalla överlåtelsen av tillsyn till en kommun. Tillsynsmyndigheten ska återkalla överlåtelsen om kommunen ändrar sin nämndorganisation så att den strider mot 6 kap. 7 § andra stycket kommunallagen (2017:000). Har regeringen beslutat om överlåtelse, ska regeringen besluta om återkallelse.

7 §

En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att tillsynsuppgifter som kommunen har enligt denna balk skall skötas helt eller delvis av den andra kommunen. Kommunen får dock inte överlåta befogenheten att meddela beslut i ärendet.

Kommunen får också efter överenskommelse med en annan kommun uppdra åt anställda i den kommunen att besluta på

En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att de tillsynsuppgifter som kommunen har enligt denna balk helt eller delvis ska utföras av den andra kommunen. Genom ett sådant avtal får en kommun tillhandahålla tjänster åt en annan kommun. Rätten att besluta i ett ärende får dock inte överlåtas till en annan kommun.

Kommunen får också efter överenskommelse med en annan kommun uppdra åt anställda i den kommunen att besluta på

1 Senaste lydelse 2003:518.

kommunens vägnar i ett visst ärende eller en grupp av ärenden, dock inte i de fall som avses i 6 kap. 34 § kommunallagen (1991:900). Föreskrifterna i 6 kap. 24–27 och 35 §§ kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till nämnd skall tillämpas på den som fattar sådana beslut.

kommunens vägnar i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden, dock inte i de fall som avses i 6 kap. 38 § kommunallagen (2017:000). Föreskrifterna i 6 kap. 28–32 och 40 §§ kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till nämnd ska tillämpas på den som fattar sådana beslut.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för överklagande av beslut som har tillkännagetts före ikraftträdandet.

2.18. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

I varje landsting och kommun ska det finnas en eller flera nämnder med uppgift att stödja och hjälpa patienter inom

1. den hälso- och sjukvård enligt hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) som bedrivs av landsting eller enligt avtal med landsting,

2. den hälso- och sjukvård enligt hälso- och sjukvårdslagen som bedrivs av kommuner eller enligt avtal med kommuner och den allmänna omvårdnad enligt socialtjänstlagen (2001:453) som ges i samband med sådan hälso- och sjukvård, och

3. den tandvård enligt tandvårdslagen (1985:125) som bedrivs eller helt eller delvis finansieras av landsting.

För sådana nämnder gäller vad som är föreskrivet i kommunallagen (1991:900).

För sådana nämnder gäller vad som är föreskrivet i kommunallagen (2017:000).

Särskilda bestämmelser om gemensam nämnd finns i lagen (2003:192) om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

2.19. Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 1 § och 16 kap.6 f och 6 g §§socialtjänstlagen (2001:453) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 kap.

1 §

För en socialnämnd gäller vad som är föreskrivet om nämnder i kommunallagen (1991:900).

För en socialnämnd gäller vad som är föreskrivet om nämnder i kommunallagen (2017:000).

16 kap.

6 f §1

Socialnämnden ska till Inspektionen för vård och omsorg och till de revisorer som avses i 3 kap. 8 § kommunallagen (1991:900) rapportera alla gynnande nämndbeslut enligt 4 kap. 1 § som inte har verkställts inom tre månader från dagen för beslutet. För varje beslut ska nämnden ange tidpunkten för beslutet och vilken typ av bistånd beslutet gäller samt kortfattat uppge skälen för dröjsmålet.

Socialnämnden ska till Inspektionen för vård och omsorg och till de revisorer som avses i 3 kap. 10 § kommunallagen (2017:000) rapportera alla gynnande nämndbeslut enligt 4 kap. 1 § som inte har verkställts inom tre månader från dagen för beslutet. För varje beslut ska nämnden ange tidpunkten för beslutet och vilken typ av bistånd beslutet gäller samt kortfattat uppge skälen för dröjsmålet.

Socialnämnden ska vidare dels till Inspektionen för vård och omsorg, dels till revisorerna rapportera alla gynnande nämndbeslut enligt 4 kap. 1 § som inte har verkställts på nytt inom tre månader från den dag då verkställigheten avbröts. För varje beslut ska nämnden ange tidpunkten för beslutet och vilken typ av bistånd beslutet gäller samt kortfattat uppge skälen för dröjsmålet.

Rapportering enligt denna paragraf ska ske en gång per kvartal.

6 g §2

Socialnämnden ska till Inspektionen för vård och omsorg och till de revisorer som avses i 3 kap. 8 § kommunallagen (1991:900) anmäla när nämnden har verkställt ett gynnande beslut som enligt 6 f § har rapporterats som ej verkställt. Datum för verkställigheten ska då anges.

Socialnämnden ska till Inspektionen för vård och omsorg och till de revisorer som avses i 3 kap. 10 § kommunallagen (2017:000) anmäla när nämnden har verkställt ett gynnande beslut som enligt 6 f § har rapporterats som ej verkställt. Datum för verkställigheten ska då anges.

1 Senaste lydelse 2012:944. 2 Senaste lydelse 2012:944.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

2.20. Förslag till lag om ändring i lagen (2002:34) om samverkansorgan i länen

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (2002:34) om samverkansorgan i länen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §1

Ett samverkansorgan har till uppgift att

1. utarbeta och fastställa en strategi för länets utveckling som kommuner och landsting avser att genomföra i samarbete med andra parter,

2. samordna insatser för genomförandet av strategin,

3. trots 2 kap. 8 § andra stycket kommunallagen (1991:900) besluta om användningen av vissa statliga medel för regionalt tillväxtarbete,

3. trots 2 kap. 8 § andra stycket kommunallagen (2017:000) besluta om användningen av vissa statliga medel för regionalt tillväxtarbete,

4. upprätta och fastställa länsplaner för regional transportinfrastruktur, och

5. följa upp, låta utvärdera och årligen till regeringen redovisa resultaten av det regionala tillväxtarbetet.

Denna lag ska träda i kraft den 1 januari 2018.

1 Senaste lydelse 2010:632.

2.21. Förslag till lag om ändring i lagen (2003:192) om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (2003:192) om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

För en gemensam nämnd gäller i övrigt bestämmelserna i kommunallagen (1991:900) om gemensam nämnd.

För en gemensam nämnd gäller i övrigt bestämmelserna i kommunallagen (2017:000) om gemensam nämnd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

2.22. Förslag till lag om ändring i lagen (2003:778) om skydd mot olyckor

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 12 § lagen (2003:778) om skydd mot olyckor ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

12 §1

En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att de uppgifter kommunen har enligt denna lag helt eller delvis skall utföras av den andra kommunen. Genom ett sådant avtal får en kommun tillhandahålla tjänster åt en annan kommun.

En kommun får även efter överenskommelse med en annan kommun uppdra åt en anställd i den andra kommunen att besluta på kommunens vägnar i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden, dock inte i sådana ärenden som avses i 6 kap. 34 § kommunallagen (1991:900). Bestämmelserna i 6 kap. 24–27 §§ och 35 § kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till nämnd skall tillämpas på den som fattar sådana beslut.

Av kommunallagen följer att kommuner kan ha en gemensam organisation för uppgifter enligt denna lag.

En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att de uppgifter som kommunen har enligt denna lag helt eller delvis ska utföras av den andra kommunen. Genom ett sådant avtal får en kommun tillhandahålla tjänster åt en annan kommun.

En kommun får även efter överenskommelse med en annan kommun uppdra åt en anställd i den andra kommunen att besluta på kommunens vägnar i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden, dock inte i sådana ärenden som avses i 6 kap. 38 § kommunallagen (2017:000). Bestämmelserna i 6 kap. 28–32 §§ och 40 § kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till nämnd ska tillämpas på den som fattar sådana beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

1 Ändringen innebär bl.a. att tredje stycket tas bort.

2.23. Förslag till lag om ändring i lagen (2003:1210) om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser

Härigenom föreskrivs att 9, 14, 16, 19, 21, 25, 26 och 28 §§ lagen (2003:1210) om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9 §1

Förbundsordningen skall ange

1. samordningsförbundets namn och den ort där förbundet skall ha sitt säte, förbundets medlemmar och ändamål,

Förbundsordningen ska ange

1. samordningsförbundets namn och den ort där förbundet ska ha sitt säte, förbundets medlemmar och ändamål,

2. förbundets organisation,

3. antalet ledamöter och ersättare i styrelsen och hur förbundsmedlemmarna skall vara representerade samt mandattiden om den skall vara kortare än fyra år,

4. de uppgifter förbundet skall få fullgöra enligt 7 § och den beslutanderätt förbundet enligt samma bestämmelse skall ha,

5. om en förbundsmedlem skall ha rätt att väcka ärenden i styrelsen,

6. om det för beslut skall krävas kvalificerad majoritet i styrelsen och för vilka ärenden detta skall gälla,

7. var förbundets kungörelser och andra tillkännagivanden skall anslås,

8. förbundsmedlemmarnas andelar i förbundets tillgångar och skulder och fördelningen av förbundets kostnader mellan medlemmarna, allt i förhållande till de andelar som medlemmarna skall bidra med enligt 5 §,

3. antalet ledamöter och ersättare i styrelsen och hur förbundsmedlemmarna ska vara representerade samt mandattiden om den ska vara kortare än fyra år,

4. de uppgifter förbundet ska få fullgöra enligt 7 § och den beslutanderätt förbundet enligt samma bestämmelse ska ha,

5. om en förbundsmedlem ska ha rätt att väcka ärenden i styrelsen,

6. om det för beslut ska krävas kvalificerad majoritet i styrelsen och för vilka ärenden detta ska gälla,

7. var förbundets tillkännagivanden ska anslås,

8. förbundsmedlemmarnas andelar i förbundets tillgångar och skulder och fördelningen av förbundets kostnader mellan medlemmarna, allt i förhållande till de andelar som medlemmarna ska bidra med enligt 5 §,

9. eventuella begränsningar av förbundets rätt enligt 21 § till skuldsättning genom sedvanliga krediter,

10. förbundsmedlemmarnas styrning av och insyn i förbundets ekonomi och verksamhet,

1 Senaste lydelse 2007:1017.

11. föreskrifter om förbundets budgetprocess, 12. mandattiden för revisorer som utses enligt 25 §, 13. i fråga om förbund med en eller flera gemensamma revisorer för kommuner och landsting, på vilket sätt de gemensamma revisorerna skall utses och vilken av förbundsmedlemmarna som skall utse dem,

13. i fråga om förbund med en eller flera gemensamma revisorer för kommuner och landsting, på vilket sätt de gemensamma revisorerna ska utses och vilken av förbundsmedlemmarna som ska utse dem,

14. förfarandet vid en förbundsmedlems utträde ur förbundet, 15. förutsättningarna för och förfarandet vid förbundets likvidation och upplösning samt grunderna för skifte av förbundets behållna tillgångar när förbundet upplöses,

16. ordningen för att lösa tvister mellan förbundet och dess medlemmar,

17. ordningen för att bestämma ekonomiska förmåner till ledamöterna och ersättarna i styrelsen samt till revisorerna, och

18. vad förbundsmedlemmarna i övrigt anser nödvändigt för att ordna de ekonomiska förhållandena mellan förbundet och dess medlemmar samt förbundets förhållanden i fråga om ekonomi och förvaltning.

14 §2

Om det under ett år då val av fullmäktige har ägt rum i hela landet utses ledamöter och ersättare enligt 12 § första stycket skall detta i fråga om kommun och landsting göras av de nyvalda fullmäktige.

När ledamöter och ersättare utses enligt första stycket skall 4 kap. 7 § kommunallagen (1991:900) tillämpas på motsvarande sätt.

Om det under ett år då val av fullmäktige har hållits i hela landet utses ledamöter och ersättare enligt 12 § första stycket ska detta i fråga om kommun och landsting göras av de nyvalda fullmäktige.

När ledamöter och ersättare utses enligt första stycket ska 4 kap. 8 § kommunallagen (2017:000) tillämpas på motsvarande sätt.

16 §3

Bestämmelserna i 4 kap. 8– 10 §§ samt 11 § första stycket kommunallagen (1991:900) om upphörande av uppdrag och rätt till ledighet skall tillämpas på motsvarande sätt för ledamöter och ersättare i styrelsen. Det förhållandet att en ledamots eller ersättares mandattid i kommun eller landstingsfullmäktige har löpt

Bestämmelserna i 4 kap. 6, 7 och 9 §§ samt 11 § första stycket kommunallagen (2017:000) om upphörande av uppdrag och rätt till ledighet ska tillämpas på motsvarande sätt för ledamöter och ersättare i styrelsen. Det förhållandet att en ledamots eller ersättares mandattid i kommun- eller landstingsfullmäktige har löpt

2 Senaste lydelse 2004:793. 3 Senaste lydelse 2007:411.

ut medför inte att uppdraget som ledamot eller ersättare i samordningsförbundets styrelse upphör.

ut medför inte att uppdraget som ledamot eller ersättare i samordningsförbundets styrelse upphör.

Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen får återkalla uppdraget för en ledamot eller ersättare som Försäkringskassan respektive Arbetsförmedlingen har utsett, om hans eller hennes anställning vid Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen har upphört.

19 §

Beträffande styrelsens verksamhet skall 4 kap. 17, 19, 20 och 22 §§ samt 6 kap. 10, 11, 18, 20 och 23–31 §§ kommunallagen (1991:900) tillämpas på motsvarande sätt. Vad som där föreskrivs om förtroendevald skall gälla ledamot och ersättare i styrelsen och vad som föreskrivs om fullmäktige eller nämnd skall gälla styrelsen. Justering av styrelsens protokoll skall tillkännages på anslagstavlan hos varje kommun och landsting som är medlem i samordningsförbundet. Vidare skall i fråga om sammanträde för fastställande av budget bestämmelserna i 8 kap. 22 § kommunallagen gälla.

Beträffande styrelsens verksamhet ska 3 kap. 5 § första och andra styckena, 4 kap. 20, 21, 24, 25 och 27 §§ samt 6 kap. 17, 23 och 27–36 §§ kommunallagen (2017:000) tillämpas på motsvarande sätt. Vad som där föreskrivs om förtroendevald ska gälla ledamot och ersättare i styrelsen och vad som föreskrivs om fullmäktige eller nämnd ska gälla styrelsen. Justering av styrelsens protokoll ska tillkännages på anslagstavlan hos varje kommun och landsting som är medlem i samordningsförbundet. Det sammanträde vid vilket budgeten fastställs ska vara offentligt. Sammanträdet ska tillkännages i enlighet med vad som anges i förbundsordningen.

21 §

Bestämmelserna i 8 kap. 1– 3 a §§, 4 § första och tredje styckena, 5, 10, 12 och 13 §§ kommunallagen (1991:900) skall tillämpas på motsvarande sätt i fråga om ekonomisk förvaltning i ett samordningsförbund. Vad som där föreskrivs om kommun eller landsting skall gälla för ett samordningsförbund och vad som föreskrivs för fullmäktige och styrelse skall gälla för förbundsstyrelsen.

Bestämmelserna i 8 kap. 14 § samt 11 kap. 1–4 §§, 5 § första och andra styckena, 6, 15 och 22 §§ kommunallagen (2017:000) ska tillämpas på motsvarande sätt i fråga om ekonomisk förvaltning i ett samordningsförbund. Vad som där föreskrivs om kommun eller landsting ska gälla för ett samordningsförbund och vad som föreskrivs för fullmäktige och styrelse ska gälla för förbundsstyrelsen.

Ett samordningsförbund får inte ingå borgen. Förbundet får inte heller sätta sig i skuld i annat fall än när det gäller sedvanliga krediter för verksamheten.

25 §4

Ett samordningsförbunds räkenskaper och årsredovisning samt styrelsens förvaltning ska granskas av en revisor för varje förbundsmedlems räkning. För Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen ska Försäkringskassan utse en gemensam revisor. Revisorer ska såvitt avser kommun och landsting utses av kommun- och landstingsfullmäktige. När kommun- och landstingsfullmäktige utser revisorer ska 14 § denna lag samt 4 kap. 5 § och

6 § första–tredje styckena kommunallagen (1991:900) tillämpas på motsvarande sätt.

Kommuner och landsting kan träffa överenskommelse om att utse en eller flera gemensamma revisorer. När en eller flera gemensamma revisorer utses ska 4 kap. 23 a § andra stycket kommunallagen tillämpas på motsvarande sätt

Ett samordningsförbunds räkenskaper och årsredovisning samt styrelsens förvaltning ska granskas av en revisor för varje förbundsmedlems räkning. För Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen ska Försäkringskassan utse en gemensam revisor. Revisorer ska när det gäller kommun och landsting utses av kommun- och landstingsfullmäktige. När kommun- och landstingsfullmäktige utser revisorer ska 14 § denna lag samt 4 kap. 3 § och 4 § andra stycket samt 7 kap. 3 § kommunallagen (2017:000) tillämpas på motsvarande sätt. Kommuner och landsting kan träffa överenskommelse om att utse en eller flera gemensamma revisorer. När en eller flera gemensamma revisorer utses ska 9 kap. 7 § andra stycket kommunallagen tillämpas på motsvarande sätt.

För granskning av ett nybildat förbund ska revisor utses senast när förbundet bildas och avse tiden från tidpunkten för utseendet till dess nästa mandattid för revisorer börjar.

Arvoden till samtliga revisorer ska betalas av samordningsförbundet, om inte annat anges i förbundsordningen. Om förbundsmedlemmarna enligt förbundsordningen ska betala arvode till revisorerna, ska i stället Försäkringskassan betala arvodet till den för Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen gemensamma revisorn.

26 §5

Bestämmelserna i 9 kap. 4– 17 §§ kommunallagen (1991:900) tillämpas på motsvarande sätt vid revision enligt denna lag. Bestämmelserna i 9 kap. 18 § kommunallagen tillämpas på

Bestämmelserna i 12 kap. 1–3 och 7–17 §§ kommunallagen (2017:000) tillämpas på motsvarande sätt vid revision enligt denna lag. Bestämmelserna i 12 kap. 18 § kommunallagen

4 Senaste lydelse 2010:350. 5 Senaste lydelse 2007:411.

motsvarande sätt vid revision enligt denna lag som utförs av revisorer utsedda av kommun- och landstingsfullmäktige.

tillämpas på motsvarande sätt vid revision enligt denna lag som utförs av revisorer utsedda av kommun- och landstingsfullmäktige.

Justering av revisorernas protokoll tillkännages på anslagstavlan hos varje kommun och landsting som är medlem i samordningsförbundet.

Revisionsberättelse skall lämnas till styrelsen, förbundsmedlemmarna och Arbetsförmedlingen. Förbundsmedlemmarna skall var för sig pröva frågan om styrelsen skall beviljas ansvarsfrihet och om skadeståndstalan skall väckas.

Revisionsberättelse ska lämnas till styrelsen, förbundsmedlemmarna och Arbetsförmedlingen. Förbundsmedlemmarna ska var för sig pröva om styrelsen ska beviljas ansvarsfrihet och om skadeståndstalan ska väckas.

28 §

Ett samordningsförbunds beslut får, med motsvarande tillämpning av bestämmelserna om laglighetsprövning i 10 kap. kommunallagen (1991:900) överklagas av den som är medlem i en kommun eller i ett landsting, som ingår i förbundet.

Ett samordningsförbunds beslut får, med motsvarande tillämpning av bestämmelserna om laglighetsprövning i 13 kap. kommunallagen (2017:000) överklagas av den som är medlem i en kommun eller i ett landsting, som ingår i förbundet.

Beslut varigenom allmän förvaltningsdomstol har upphävt ett samordningsförbunds beslut eller förbjudit att det verkställs får överklagas endast av förbundet och av den som är medlem i en kommun eller ett landsting som är förbundsmedlem.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för överklagande av beslut som har tillkännagetts före ikraftträdandet.

2.24. Förslag till lag om ändring i naturgaslagen (2005:403)

Härigenom föreskrivs att 5 kap.1 och 2 §§naturgaslagen (2005:403) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

1 §1

En sådan juridisk person som avses i 3 kap. 16 a–18 b §§ kommunallagen (1991:900) får, trots bestämmelsen i 2 kap. 1 § kommunallagen om anknytning till kommunens område eller dess medlemmar, utanför kommunens område bedriva

En sådan juridisk person som avses i 10 kap. 2–6 §§ kommunallagen (2017:000) får, trots bestämmelsen i 2 kap. 1 § kommunallagen om anknytning till kommunens område eller dess medlemmar, utanför kommunens område bedriva

1. handel med naturgas samt därmed sammanhängande verksamhet, eller

2. överföring av naturgas i geografisk närhet till företagets överföringsverksamhet inom kommunen i syfte att uppnå en ändamålsenlig överföringsverksamhet.

2 §2

Om en sådan juridisk person som avses i 3 kap. 16 a–18 b §§ kommunallagen (1991:900) bedriver handel med naturgas samt därmed sammanhängande verksamhet, ska verksamheten drivas på affärsmässig grund och redovisas särskilt. Om företaget även bedriver sådan verksamhet som avses i 7 kap. 1 § 1 ellagen (1997:857), får företaget redovisa de berörda verksamheterna tillsammans.

Om en sådan juridisk person som avses i 10 kap. 2–6 §§ kommunallagen (2017:000) bedriver handel med naturgas samt därmed sammanhängande verksamhet, ska verksamheten drivas på affärsmässig grund och redovisas särskilt. Om företaget även bedriver sådan verksamhet som avses i 7 kap. 1 § 1 ellagen (1997:857), får företaget redovisa de berörda verksamheterna tillsammans.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

1 Senaste lydelse 2014:578. 2 Senaste lydelse 2014:578.

2.25. Förslag till lag om ändring i vallagen (2005:837)

Härigenom föreskrivs att 1 kap.1 och 3 §§, 5 kap. 2 a § och 14 kap. 16 §vallagen (2005:837) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap.

1 §

I denna lag finns bestämmelser om genomförande av val till riksdagen, landstings- och kommunfullmäktige samt Europaparlamentet.

Vissa grundläggande bestämmelser om val finns i regeringsformen och kommunallagen (1991:900).

Vissa grundläggande bestämmelser om val finns i regeringsformen och kommunallagen (2017:000).

Innehållet i denna lag är uppdelat enligt följande. AVDELNING I. ALLMÄNNA BESTÄMMELSER 1 kap. - Inledande bestämmelser 2 kap. - Partier och kandidater 3 kap. - Valmyndigheter m.m. 4 kap. - Valkretsar och valdistrikt m.m. 5 kap. - Röstlängder och röstkort 6 kap. - Valsedlar och kuvert AVDELNING II. GENOMFÖRANDE AV VAL 7 kap. - Allmänna bestämmelser om röstning 8 kap. - Allmänna bestämmelser om röstmottagning 9 kap. - Röstmottagning i vallokal 10 kap. - Röstmottagning i röstningslokal AVDELNING III. RÄKNING AV RÖSTER 11 kap. - Preliminär rösträkning i vallokal 12 kap. - Valnämndens rösträkning 13 kap. - Slutlig rösträkning AVDELNING IV. FÖRDELNING AV MANDAT 14 kap. - Fördelning av mandat AVDELNING V. AVSLUTANDE BESTÄMMELSER 15 kap. - Överklagande

3 §1

Ordinarie val till riksdagen och ordinarie val till landstings- och kommunfullmäktige ska hållas samma dag. Valdag ska vara den andra söndagen i september. Val till Europaparlamentet ska hållas i juni vart femte år. Om Europeiska unionens råd i ett särskilt fall beslutar det, ska valet i stället hållas i april, maj eller juli valåret.

Vid omval till riksdagen bestämmer regeringen vilken dag som ska vara valdag. Vid omval till landstings- och kommunfullmäktige bestämmer den centrala valmyndigheten, efter samråd med länsstyrelsen, vilken dag som ska vara valdag.

1 Senaste lydelse 2013:1159.

Vid extra val enligt 3 kap. 11 § regeringsformen bestämmer regeringen vilken dag som ska vara valdag.

Vid extra val enligt 6 kap. 5 § regeringsformen bestämmer riksdagens talman, efter samråd med den centrala valmyndigheten, vilken dag som ska vara valdag.

Vid extra val enligt 5 kap. 5 a § kommunallagen (1991:900) bestämmer landstings- eller kommunfullmäktige, efter samråd med den centrala valmyndigheten och länsstyrelsen, vilken dag som ska vara valdag.

Vid extra val enligt 5 kap. 10 § kommunallagen (2017:000) bestämmer landstings- eller kommunfullmäktige, efter samråd med den centrala valmyndigheten och länsstyrelsen, vilken dag som ska vara valdag.

5 kap.

2 a §2

Vid val till kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige ska unionsmedborgare som enligt 4 kap. 2 § andra stycket kommunallagen (1991:900) har rösträtt tas upp i röstlängd om de skriftligen senast 30 dagar före valdagen hos den centrala valmyndigheten

Vid val till kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige ska unionsmedborgare som enligt 1 kap. 7 § andra stycket kommunallagen (2017:000) har rösträtt tas upp i röstlängd om de skriftligen senast 30 dagar före valdagen hos den centrala valmyndigheten

1. anmäler att de vill bli upptagna i röstlängden, och

2. anger sin nationalitet, sin adress i Sverige samt sin födelsetid eller i förekommande fall sitt personnummer.

Väljare som har tagits upp i röstlängd enligt denna paragraf står kvar där tills de stryks från den på egen begäran eller villkoren för rösträtt inte längre är uppfyllda.

14 kap.

16 §

Ersättare i kommunfullmäktige utses i första hand på grundval av ordningen mellan kandidaterna som framkommer vid beräkningen av deras personliga röstetal enligt 9 §.

I andra hand utses ersättare genom en beräkning inom det parti för vilket han eller hon har blivit vald. Vid varje beräkning tas hänsyn bara till de valsedlar som upptar ledamotens namn och som därför gällde för detta namn, när det fick plats i ordningen. Varje valsedel gäller som en hel röst. Röstvärdet skall tillgodoräknas det namn som står främst på sedeln av

I andra hand utses ersättare genom en beräkning inom det parti för vilket han eller hon har blivit vald. Vid varje beräkning tas hänsyn bara till de valsedlar som upptar ledamotens namn och som därför gällde för detta namn, när det fick plats i ordningen. Varje valsedel gäller som en hel röst. Röstvärdet ska tillgodoräknas det namn som står främst på sedeln av

2 Senaste lydelse 2013:1159.

dem som inte blivit utsedda till ledamot. Den som får högsta röstetalet är utsedd till ersättare för den ledamot som beräkningen avser.

Om det antal ersättare som har utsetts är mindre än det antal som kommunfullmäktige har bestämt enligt 5 kap. 4 § andra stycket kommunallagen (1991:900) och samma ersättare har utsetts för tre eller flera ledamöter, utses ytterligare en ersättare för var och en av dessa ledamöter. Då skall även namnet på en kandidat som genom valet blivit utsedd till ersättare för den ledamot som beräkningen avser anses som obefintligt. I övrigt görs på det sätt som anges i första och andra stycket.

Om antalet ersättare fortfarande är mindre än det antal som kommunfullmäktige har bestämt enligt 5 kap. 4 § andra stycket kommunallagen och samma ersättare har utsetts för fem eller flera ledamöter, utses ytterligare en ersättare för var och en av dessa ledamöter.

dem som inte blivit utsedda till ledamot. Den som får högsta röstetalet är utsedd till ersättare för den ledamot som beräkningen avser.

Om det antal ersättare som har utsetts är mindre än det antal som kommunfullmäktige har bestämt enligt 5 kap. 8 § andra stycket kommunallagen (2017:000) och samma ersättare har utsetts för tre eller flera ledamöter, utses ytterligare en ersättare för var och en av dessa ledamöter. Då ska även namnet på en kandidat som genom valet blivit utsedd till ersättare för den ledamot som beräkningen avser anses som obefintligt. I övrigt görs på det sätt som anges i första och andra stycket.

Om antalet ersättare fortfarande är mindre än det antal som kommunfullmäktige har bestämt enligt 5 kap. 8 § andra stycket kommunallagen och samma ersättare har utsetts för fem eller flera ledamöter, utses ytterligare en ersättare för var och en av dessa ledamöter.

Därefter görs på motsvarande sätt successivt ytterligare beräkningar för de ledamöter vilkas ersättare har utsetts för sju eller flera ledamöter, nio eller flera ledamöter, och så vidare, så länge antalet ersättare är mindre än det antal som kommunfullmäktige har bestämt.

Om andelen ersättare av de platser som ett parti fått utgör ett brutet tal, skall detta avrundas till närmast högre hela tal.

Om andelen ersättare av de platser som ett parti fått utgör ett brutet tal, ska detta avrundas till närmast högre hela tal

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

2.26. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster

Härigenom föreskrivs att 57 § och rubriken närmast före 57 § lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Undantag från 2 kap. 1 § kommunallagen (1991:900)

Undantag från 2 kap. 1 § kommunallagen (2017:000)

57 §

Trots bestämmelsen i 2 kap. 1 § kommunallagen (1991:900) om anknytning till kommunens område eller dess medlemmar, får en kommun sköta driften av en allmän va-anläggning i andra kommuner, om driften sker på affärsmässiga grunder och ekonomiskt redovisas skilt från annan verksamhet.

Trots bestämmelsen i 2 kap. 1 § kommunallagen (2017:000) om anknytning till kommunens område eller dess medlemmar, får en kommun sköta driften av en allmän va-anläggning i andra kommuner, om driften sker på affärsmässiga grunder och ekonomiskt redovisas skilt från annan verksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

2.27. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:544) om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 § lagen (2006:544) om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

2 §

I kommuner och landsting skall det finnas en nämnd för att fullgöra uppgifter under extraordinära händelser i fredstid (krisledningsnämnd). Närmare bestämmelser om krisledningsnämnden finns i detta kapitel. I övrigt tillämpas kommunallagens (1991:900) bestämmelser.

I kommuner och landsting ska det finnas en nämnd för att fullgöra uppgifter under extraordinära händelser i fredstid (krisledningsnämnd). Närmare bestämmelser om krisledningsnämnden finns i detta kapitel. I övrigt tillämpas kommunallagens (2017:000) bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

2.28. Förslag till lag om ändring i livsmedelslagen (2006:804)

Härigenom föreskrivs att 14 § livsmedelslagen (2006:804) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §

En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att kontrolluppgifter som kommunen har enligt denna lag skall skötas helt eller delvis av den andra kommunen. Kommunen får dock inte överlåta befogenheten att meddela beslut i ett ärende.

En kommun får också efter överenskommelse med en annan kommun uppdra åt anställda i den kommunen att besluta på kommunens vägnar i ett visst ärende eller en grupp av ärenden, dock inte i de fall som avses i 6 kap. 34 § kommunallagen (1991:900). Föreskrifterna i 6 kap. 24–27 och 35 §§ kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till nämnd skall tillämpas på den som fattar sådana beslut.

En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att de uppgifter i offentlig kontroll som kommunen har enligt denna lag helt eller delvis ska utföras av den andra kommunen. Genom ett sådant avtal får en kommun tillhandahålla tjänster åt en annan kommun. Rätten att besluta i ett ärende får dock inte överlåtas till en annan kommun.

En kommun får också efter överenskommelse med en annan kommun uppdra åt anställda i den kommunen att besluta på kommunens vägnar i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden, dock inte i de fall som avses i 6 kap. 38 § kommunallagen (2017:000). Föreskrifterna i 6 kap. 28–32 och 40 §§ kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till nämnd ska tillämpas på den som fattar sådana beslut.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för överklagande av beslut som har tillkännagetts före ikraftträdandet.

2.29. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:805) om foder och animaliska biprodukter

Härigenom föreskrivs att 15 § lagen (2006:805) om foder och animaliska biprodukter ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 §

En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att kontrolluppgifter som kommuner har enligt denna lag skall skötas helt eller delvis av den andra kommunen. Kommunen får dock inte överlåta befogenheten att meddela beslut i ett ärende.

En kommun får också efter överenskommelse med en annan kommun uppdra åt anställda i den kommunen att besluta på kommunens vägnar i ett visst ärende eller en grupp av ärenden, dock inte i de fall som avses i 6 kap. 34 § kommunallagen (1991:900). Föreskrifterna i 6 kap. 24–27 och 35 §§ kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till nämnd skall tillämpas på den som fattar sådana beslut.

En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att de uppgifter i offentlig kontroll som kommunen har enligt denna lag helt eller delvis ska utföras av den andra kommunen. Genom ett sådant avtal får en kommun tillhandahålla tjänster åt en annan kommun. Rätten att besluta i ett ärende får dock inte överlåtas till en annan kommun.

En kommun får också efter överenskommelse med en annan kommun uppdra åt anställda i den kommunen att besluta på kommunens vägnar i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden, dock inte i de fall som avses i 6 kap. 38 § kommunallagen (2017:000). Föreskrifterna i 6 kap. 28–32 och 40 §§ kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till nämnd ska tillämpas på den som fattar sådana beslut.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

2. Äldre bestämmelser gäller för överklagande av beslut som har tillkännagetts före ikraftträdandet.

2.30. Förslag till lag om ändring i fjärrvärmelagen (2008:263)

Härigenom föreskrivs att 38 och 39 §§fjärrvärmelagen (2008:263) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

38 §1

Om en sådan juridisk person som avses i 3 kap. 16 a–18 b §§ kommunallagen (1991:900) bedriver fjärrvärmeverksamhet, ska verksamheten bedrivas på affärsmässig grund.

Om en sådan juridisk person som avses i 10 kap. 2–6 §§ kommunallagen (2017:000) bedriver fjärrvärmeverksamhet, ska verksamheten bedrivas på affärsmässig grund.

Lydelse enligt SFS 2017:197 Föreslagen lydelse

39 §

Trots bestämmelsen i 2 kap. 1 § kommunallagen (1991:900) om anknytning till kommunens område eller dess medlemmar, får en sådan juridisk person som avses i 3 kap. 16 a18 b §§ samma lag bedriva fjärrvärmeverksamhet utanför kommunen, om det görs i geografisk närhet till fjärrvärmeverksamheten inom kommunen och i syfte att uppnå en ändamålsenlig fjärrvärmeverksamhet.

Trots bestämmelsen i 2 kap. 1 § kommunallagen (2017:000) om anknytning till kommunens område eller dess medlemmar, får en sådan juridisk person som avses i 10 kap. 2–6 §§ samma lag bedriva fjärrvärmeverksamhet utanför kommunen, om det görs i geografisk närhet till fjärrvärmeverksamheten inom kommunen och i syfte att uppnå en ändamålsenlig fjärrvärmeverksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

1 Senaste lydelse 2014:577.

2.31. Förslag till lag om ändring i lagen (2008:962) om valfrihetssystem

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 4 § lagen (2008:962) om valfrihetssystem ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 kap.

4 §

Ett beslut som denna lag är tillämplig på får inte överklagas med stöd av 10 kap. kommunallagen (1991:900).

Ett beslut som denna lag är tillämplig på får inte överklagas med stöd av 13 kap. kommunallagen (2017:000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

2.32. Förslag till lag om ändring i lagen (2009:47) om vissa kommunala befogenheter

Härigenom föreskrivs att 1 kap.13 §§ och 6 kap.45 och 7 §§ lagen (2009:47) om vissa kommunala befogenheter ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §

Denna lag innehåller bestämmelser som ger kommuner och landsting ökade befogenheter i förhållande till vad som gäller enligt kommunallagen (1991:900).

Denna lag innehåller bestämmelser som ger kommuner och landsting ökade befogenheter i förhållande till vad som gäller enligt kommunallagen (2017:000).

Lydelse enligt SFS 2017:180 Föreslagen lydelse

2 §1

Det krav på anknytning till kommunens eller landstingets område eller dess medlemmar som avses i 2 kap. 1 § kommunallagen (1991:900) gäller inte vid tillämpning av följande bestämmelser i denna lag:

Det krav på anknytning till kommunens eller landstingets område eller dess medlemmar som avses i 2 kap. 1 § kommunallagen (2017:000) gäller inte vid tillämpning av följande bestämmelser i denna lag:

– 2 kap. 3 § om medfinansiering av vissa projekt, – 2 kap. 4 § om bistånd till utländska studerande, – 2 kap. 10 § om kompensation till enskilda inom socialtjänsten, – 3 kap. 2 § om sjuktransporter, – 3 kap. 3 § om kollektivtrafik, – 3 kap. 7 § om samhällsorientering, – 4 kap. 1 § om turism, och – 5 kap. om tjänsteexport och internationellt bistånd. Vid tillämpningen av 2 kap. 1 § om bidrag till byggande av väg och järnväg som staten ansvarar för, till byggande av järnväg som ett landsting ansvarar för och till anläggande av statlig farled krävs särskilda skäl för undantag från kravet på anknytning.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §2

Trots bestämmelserna i 2 kap. 7 § och 8 kap. 3 c §

kommunallagen (1991:900) ska verksamheten bedrivas på Trots bestämmelserna i 2 kap. 6

och 7 §§kommunallagen (2017:000) ska verksamheten bedrivas på affärsmässiga grunder

1 Senaste lydelse 2013:820. 2 Senaste lydelse 2012:417.

affärsmässiga grunder vid tillämpning av följande bestämmelser i denna lag:

vid tillämpning av följande bestämmelser i denna lag:

– 3 kap. 2 § om sjuktransporter, – 3 kap. 3 § om kollektivtrafik, – 3 kap. 6 § om lokaler, – 3 kap. 7 § om samhällsorientering, och – 5 kap. 1 och 2 §§ om tjänsteexport.

6 kap.

4 §3

En nämnd i en kommun, i ett landsting eller i ett kommunalförbund får efter överenskommelse med en inköpscentral uppdra åt anställda i inköpscentralen att i en upphandling besluta på nämndens vägnar. Detta gäller när nämnden anskaffar varor, tjänster eller byggentreprenader genom en inköpscentral enligt 7 kap. 12 § lagen (2016:1145) om offentlig upphandling eller 7 kap. 7 § lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna.

Uppdrag enligt första stycket får inte lämnas i de fall som avses i 6 kap. 34 § kommunallagen (1991:900).

Uppdrag enligt första stycket får inte lämnas i de fall som avses i 6 kap. 38 § kommunallagen (2017:000).

4 a §4

En nämnd i en kommun, i ett landsting eller i ett kommunalförbund får efter överenskommelse med den myndighet som avses i 1 § andra stycket 2 lagen (2013:311) om valfrihetssystem i fråga om tjänster för elektronisk identifiering uppdra åt myndigheten att besluta på nämndens vägnar i ärenden enligt den lagen.

Uppdrag enligt första stycket får inte lämnas i de fall som avses i 6 kap. 34 § kommunallagen (1991:900).

Uppdrag enligt första stycket får inte lämnas i de fall som avses i 6 kap. 38 § kommunallagen (2017:000).

5 §5

Föreskrifterna i 6 kap. 33 § kommunallagen (1991:900) om uppdrag att besluta på nämndens vägnar tillämpas på ärenden enligt 4 § första stycket och 4 a § första stycket.

Föreskrifterna i 6 kap. 37 §, 7 kap. 5 § och 9 kap. 30 § kommunallagen (2017:000) om uppdrag att besluta på nämndens vägnar tillämpas på ärenden enligt 4 § första stycket och 4 a § första stycket.

7 §6

Föreskrifterna i 6 kap. 24–27 §§ Föreskrifterna i 6 kap. 28–32 §§

3 Senaste lydelse 2016:1154. 4 Senaste lydelse 2013:313. 5 Senaste lydelse 2013:313. 6 Senaste lydelse 2013:313.

kommunallagen (1991:900) om jäv tillämpas på anställda i inköpscentraler som fattar beslut på en nämnds vägnar. Detsamma ska gälla den som hos den myndighet som har fått ett uppdrag enligt 4 a § fattar beslut på en nämnds vägnar.

kommunallagen (2017:000) om jäv tillämpas på anställda i inköpscentraler som fattar beslut på en nämnds vägnar. Detsamma ska gälla den som hos den myndighet som har fått ett uppdrag enligt 4 a § fattar beslut på en nämnds vägnar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

2.33. Förslag till lag om ändring i lagen (2009:1424) om kontroll av skyddade beteckningar på jordbruksprodukter och livsmedel

Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (2009:1424) om kontroll av skyddade beteckningar på jordbruksprodukter och livsmedel ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §

En kommun får komma överens med en annan kommun om att de kontrolluppgifter som kommunen har enligt denna lag ska skötas helt eller delvis av den andra kommunen. Kommunen får dock inte överlåta befogenhet att meddela beslut i ett ärende till en annan kommun.

En kommun får efter överenskommelse med en annan kommun uppdra åt anställda i den kommunen att besluta på den först nämnda kommunens vägnar i ett visst ärende eller en grupp av ärenden enligt denna lag, dock inte i de fall som avses i 6 kap. 34 § kommunallagen (1991:900). Föreskrifterna i 6 kap. 24–27 och 35 §§ kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till nämnd ska tillämpas på den som fattar sådana beslut.

En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att de uppgifter i offentlig kontroll som kommunen har enligt denna lag helt eller delvis ska utföras av den andra kommunen. Genom ett sådant avtal får en kommun tillhandahålla tjänster åt en annan kommun. Rätten att besluta i ett ärende får dock inte överlåtas till en annan kommun.

En kommun får efter överenskommelse med en annan kommun uppdra åt anställda i den kommunen att besluta på den först nämnda kommunens vägnar i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden enligt denna lag, dock inte i de fall som avses i 6 kap. 38 § kommunallagen (2017:000). Föreskrifterna i 6 kap. 28–32 och 40 §§ kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till nämnd ska tillämpas på den som fattar sådana beslut.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande vid överklagande av beslut som har tillkännagetts före ikraftträdandet.

2.34. Förslag till lag om ändring i lagen (2010:294) om säkerhetskontroll vid offentliga sammanträden i kommuner och landsting

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (2010:294) om säkerhetskontroll vid offentliga sammanträden i kommuner och landsting ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Säkerhetskontroll får genomföras vid inpassering till eller i lokaler som disponeras för ett sammanträde som i enlighet med regleringen i kommunallagen (1991:900) är offentligt, om det finns anledning att befara att det vid sammanträdet kan komma att förövas brott som innebär en allvarlig fara för någons liv, hälsa eller frihet eller för omfattande förstörelse av egendom.

Säkerhetskontroll får genomföras vid inpassering till eller i lokaler som disponeras för ett sammanträde som i enlighet med regleringen i kommunallagen (2017:000) är offentligt, om det finns anledning att befara att det vid sammanträdet kan komma att förövas brott som innebär en allvarlig fara för någons liv, hälsa eller frihet eller för omfattande förstörelse av egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

2.35. Förslag till lag om ändring i lagen (2010:630) om regionalt utvecklingsansvar i vissa län

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (2010:630) om regionalt utvecklingsansvar i vissa län ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

De landsting som avses i denna lag ska

1. utarbeta och fastställa en strategi för länets utveckling och samordna insatser för genomförandet av strategin,

2. trots 2 kap. 8 § andra stycket kommunallagen (1991:900) besluta om användningen av vissa statliga medel för regionalt tillväxtarbete, och

2. trots 2 kap. 8 § andra stycket kommunallagen (2017:000) besluta om användningen av vissa statliga medel för regionalt tillväxtarbete, och

3. följa upp, låta utvärdera och årligen till regeringen redovisa resultaten av det regionala tillväxtarbetet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

2.36. Förslag till lag om ändring i skollagen (2010:800)

Härigenom föreskrivs att 2 kap.2 och 3 §§, 4 kap. 15 §, 23 kap 1 §, 28 kap. 18 § och 29 kap. 19 §skollagen (2010:800) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

2 §1

Kommuner är huvudmän för förskola, förskoleklass, grundskola, grundsärskola, gymnasieskola, gymnasiesärskola, kommunal vuxenutbildning, särskild utbildning för vuxna och fritidshem, om inte annat följer av 4 §.

I varje kommun ska det finnas en eller flera nämnder som ska fullgöra kommunens uppgifter enligt denna lag. Om kommunens uppgifter fullgörs av flera nämnder ska varje sådan nämnd, i den utsträckning det begärs, lämna de uppgifter som behövs för att administrera fördelningen av platser i förskola och i sådan verksamhet som avses i 25 kap. till de övriga nämnderna.

För en sådan nämnd som avses i andra stycket gäller det som är föreskrivet om nämnder i kommunallagen (1991:900).

För en sådan nämnd som avses i andra stycket gäller det som är föreskrivet om nämnder i kommunallagen (2017:000).

3 §

Ett landsting får vara huvudman för gymnasieskola, gymnasiesärskola, kommunal vuxenutbildning och särskild utbildning för vuxna i den utsträckning som anges i denna lag.

I ett landsting som är huvudman för sådana skolformer som anges i första stycket ska det finnas en eller flera nämnder som ska fullgöra landstingets uppgifter enligt denna lag.

För en sådan nämnd som avses i andra stycket gäller det som är föreskrivet om nämnder i kommunallagen (1991:900).

För en sådan nämnd som avses i andra stycket gäller det som är föreskrivet om nämnder i kommunallagen (2017:000).

4 kap.

15 §

En kommun eller ett landsting får inrätta lokala styrelser inom den del av skolväsendet som kommunen eller landstinget är huvudman för enligt bestämmelserna om självförvaltningsorgan i 7 kap. 18-

En kommun eller ett landsting får inrätta lokala styrelser inom den del av skolväsendet som kommunen eller landstinget är huvudman för enligt bestämmelserna om självförvaltningsorgan i 8 kap. 4–8 §§

1 Senaste lydelse 2015:482.

22 §§ kommunallagen (1991:900) om inte annat följer av denna lag.

kommunallagen (2017:000) om inte annat följer av denna lag.

23 kap.

1 §2

En kommun, ett landsting eller en enskild huvudman får enligt bestämmelserna i detta kapitel med bibehållet huvudmannaskap sluta avtal om att någon annan än kommunen, landstinget eller den enskilde huvudmannen utför uppgifter inom utbildning eller annan verksamhet enligt denna lag (entreprenad).

Trots bestämmelsen i 2 kap. 1 § kommunallagen (1991:900) om anknytning till kommunens eller landstingets område eller deras medlemmar får en kommun eller ett landsting genom ett avtal enligt första stycket utföra uppgifter åt en annan huvudman inom skolväsendet.

Trots bestämmelsen i 2 kap. 1 § kommunallagen (2017:000) om anknytning till kommunens eller landstingets område eller deras medlemmar får en kommun eller ett landsting genom ett avtal enligt första stycket utföra uppgifter åt en annan huvudman inom skolväsendet.

De bestämmelser som finns för en utbildning eller en annan verksamhet enligt denna lag ska med de undantag som anges i detta kapitel gälla även vid entreprenad.

28 kap.

18 §

Andra beslut enligt denna lag än som anges i detta kapitel får överklagas bara om överklagande får ske enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900). Ett beslut i fråga om antagning till utbildning får dock inte överklagas.

Andra beslut enligt denna lag än som anges i detta kapitel får överklagas bara om överklagande får ske enligt 13 kap. kommunallagen (2017:000). Ett beslut i fråga om antagning till utbildning får dock inte överklagas.

Beslut av Skolväsendets överklagandenämnd med anledning av ett överklagande dit får inte överklagas.

29 kap.

19 §3

Kommunen ska informera vårdnadshavare och elever om utbildning i förskolor, förskoleklasser, grundskolor, grundsärskolor, fritidshem, gymnasieskolor och gymnasiesärskolor och om sådan pedagogisk verksamhet som avses

Kommunen ska informera vårdnadshavare och elever om utbildning i förskolor, förskoleklasser, grundskolor, grundsärskolor, fritidshem, gymnasieskolor och gymnasiesärskolor och om sådan pedagogisk verksamhet som avses

2 Senaste lydelse 2016:761. 3 Senaste lydelse 2014:903.

i 25 kap. och som erbjuds i eller av kommunen. Kommunen ska också informera om sådana riksrekryterande utbildningar som avses i 16 kap. 45 § och 19 kap.

37 § och om motsvarande utbildningar vid fristående skolor. Informationen ska utformas enligt 6 kap. 8 a § andra stycket kommunallagen (1991:900).

i 25 kap. och som erbjuds i eller av kommunen. Kommunen ska också informera om sådana riksrekryterande utbildningar som avses i 16 kap. 45 § och 19 kap.

37 § och om motsvarande utbildningar vid fristående skolor. Informationen ska utformas enligt 8 kap. 18 § andra stycket kommunallagen (2017:000).

Kommunen ska även informera om möjligheten för enskilda att bedriva förskola, fritidshem eller sådan pedagogisk verksamhet som avses i 25 kap. med bidrag från hemkommunen enligt 8 kap. 21 §, 14 kap. 15 § samt 25 kap. 11 och 15 §§.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för överklagande av beslut som har tillkännagetts före ikraftträdandet.

2.37. Förslag till lag om ändring i lagen (2010:879) om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (2010:879) om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Ett allmännyttigt kommunalt bostadsaktiebolag ska bedriva verksamheten enligt affärsmässiga principer trots 2 kap. 7 § och 8 kap. 3 c §kommunallagen (1991:900).

Ett allmännyttigt kommunalt bostadsaktiebolag ska bedriva verksamheten enligt affärsmässiga principer trots 2 kap. 6 och 7 §§ kommunallagen (2017:000).

Första stycket hindrar inte att det lämnas sådant stöd till ett allmännyttigt kommunalt bostadsaktiebolag som

1. har godkänts av Europeiska kommissionen, eller 2. har lämnats enligt sådana förordningar som Europeiska kommissionen beslutat enligt artikel 108.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, eller

3. har lämnats enligt villkor för stöd som har fastställts av Europeiska kommissionen och som anses förenligt med den gemensamma marknaden samt är undantaget från kravet på anmälan i artikel 108.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

2.38. Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (2010:900)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 19 §, 7 kap.3 och 9 §§, 12 kap.5 och 6 §§ och 13 kap. 1 §plan- och bygglagen (2010:900) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

19 §1

En underrättelse enligt 18 § ska anslås på kommunens anslagstavla och göras tillgänglig på kommunens webbplats. Av underrättelsen ska det framgå

1. vilket område detaljplanen avser,

2. om förslaget avviker från översiktsplanen,

3. var förslaget finns tillgängligt för granskning och hur lång granskningstiden är,

4. att den som vill lämna synpunkter på förslaget ska göra det under granskningstiden,

5. till vem synpunkter på förslaget ska lämnas, och

6. att den som inte senast under granskningstiden har lämnat någon skriftlig synpunkt på förslaget kan förlora rätten att överklaga beslut att anta planen.

En underrättelse enligt 18 § ska anslås på kommunens anslagstavla. Av underrättelsen ska det framgå

1. vilket område detaljplanen avser,

2. om förslaget avviker från översiktsplanen,

3. var förslaget finns tillgängligt för granskning och hur lång granskningstiden är,

4. att den som vill lämna synpunkter på förslaget ska göra det under granskningstiden,

5. till vem synpunkter på förslaget ska lämnas, och

6. att den som inte senast under granskningstiden har lämnat någon skriftlig synpunkt på förslaget kan förlora rätten att överklaga beslut att anta planen.

7 kap.

3 §

I frågor som inte särskilt regleras i detta kapitel ska bestämmelserna om kommunalförbund i kommunallagen (1991:900) tillämpas på regionplaneförbund.

I frågor som inte särskilt regleras i detta kapitel ska bestämmelserna om kommunalförbund i kommunallagen (2017:000) tillämpas på regionplaneförbund.

9 §

En regionplan ska antas, ändras och upphävas av fullmäktige i det kommunalförbund eller regionplaneförbund som är regionplaneorgan.

Regionplaneorganet ska se till att

1 Senaste lydelse 2014:900.

1. ett beslut om att anta, ändra eller upphäva en regionplan tillkännages genom att justeringen av protokollet med beslutet anslås den plats som avses i 3 kap. 28 § 10 kommunallagen (1991:900),

1. ett beslut om att anta, ändra eller upphäva en regionplan tillkännages genom att justeringen av protokollet med beslutet tillkännagesförbundets anslagstavla,

2. ett meddelande om tillkännagivandet och ett protokollsutdrag med beslutet sänds till de kommuner och länsstyrelser som berörs av planen och till regeringen senast dagen efter tillkännagivandet, och

3. planen sänds till länsstyrelserna inom regionen och Boverket, när beslutet har vunnit laga kraft.

3. planen sänds till länsstyrelserna inom regionen och Boverket, när beslutet har fått laga kraft.

12 kap.

5 §

Bestämmelserna i kommunallagen (1991:900) om nämnder ska gälla för byggnadsnämnden.

Bestämmelserna i kommunallagen (2017:000) om nämnder ska gälla för byggnadsnämnden.

Lydelse enligt prop. 2016/17:151

Föreslagen lydelse

6 §

Ett delegationsuppdrag enligt 6 kap. 33 § kommunallagen (1991:900) får, utöver det som följer av 6 kap. 34 § kommunallagen, inte omfatta befogenhet att

Ett delegationsuppdrag enligt 6 kap. 37 §, 7 kap. 5 § och 9 kap. 30 §kommunallagen (2017:000) får, utöver det som följer av 6 kap. 38 § kommunallagen, inte omfatta befogenhet att

1. avgöra ärenden som är av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt,

2. i andra fall än som avses i 11 kap. 30–32 §§ och 33 § 1 besluta förelägganden eller förbud som förenas med vite,

3. besluta förelägganden som förenas med en upplysning om att den åtgärd som föreläggandet avser kan komma att utföras genom byggnadsnämndens försorg på bekostnad av den som föreläggandet riktas mot, eller

4. avgöra frågor om byggsanktionsavgift enligt 11 kap.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 kap.

1 §2

Följande beslut enligt denna lag får överklagas i den ordning som

Följande beslut enligt denna lag får överklagas i den ordning som

2 Senaste lydelse 2014:900.

gäller för laglighetsprövning enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900):

gäller för laglighetsprövning enligt 13 kap. kommunallagen (2017:000):

1. kommunfullmäktiges beslut om översiktsplan,

2. kommunfullmäktiges beslut om uppdrag åt byggnadsnämnden att anta, ändra eller upphäva detaljplaner eller områdesbestämmelser,

3. kommunfullmäktiges beslut om uppdrag åt byggnadsnämnden att fatta beslut om skyldighet för fastighetsägare att betala kostnader för gator och andra allmänna platser eller att fatta beslut om villkoren för sådan betalning,

4. kommunfullmäktiges eller byggnadsnämndens beslut att inte anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser,

5. kommunfullmäktiges eller byggnadsnämndens beslut om grunderna för skyldighet att betala kostnader för gator och andra allmänna platser och om generella villkor för sådan betalning,

6. kommunfullmäktiges beslut om taxa i ärenden hos byggnadsnämnden,

7. ett kommunalförbunds eller regionplaneförbunds fullmäktiges beslut om regionplan, och

8. kommunens beslut om riktlinjer för exploateringsavtal.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för överklagande av beslut som har tillkännagetts före ikraftträdandet.

2.39. Förslag till lag om ändring i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor

Härigenom föreskrivs att 26 § lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

26 §1

En kommuns uppgifter enligt denna lag ska fullgöras av en eller flera nämnder.

En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att de uppgifter som kommunen har enligt denna lag helt eller delvis ska utföras av den andra kommunen. Genom ett sådant avtal får en kommun tillhandahålla tjänster åt en annan kommun.

En kommun får även efter överenskommelse med en annan kommun uppdra åt en anställd i den andra kommunen att besluta på kommunens vägnar i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden, dock inte sådana ärenden som avses i 6 kap. 34 § kommunallagen (1991:900). Bestämmelserna i 6 kap. 24–27 §§ och 35 §kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till nämnd ska tillämpas på den som fattar sådana beslut.

Av kommunallagen följer att kommuner kan ha en gemensam organisation för uppgifter enligt denna lag.

En kommun får även efter överenskommelse med en annan kommun uppdra åt en anställd i den andra kommunen att besluta på kommunens vägnar i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden, dock inte sådana ärenden som avses i 6 kap. 38 § kommunallagen (2017:000). Bestämmelserna i 6 kap. 28–32 och 40 §§kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till nämnd ska tillämpas på den som fattar sådana beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

1 Ändringen innebär bl.a. att fjärde stycket tas bort.

2.40. Förslag till lag om ändring i lagen (2010:1065) om kollektivtrafik

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3 § lagen (2010:1065) om kollektivtrafik ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

3 §

I fråga om gemensam nämnd gäller vad som föreskrivs i kommunallagen (1991:900). Detsamma gäller i fråga om kommunalförbund om inte annat följer av 4–7 §§.

I fråga om gemensam nämnd gäller vad som föreskrivs i kommunallagen (2017:000). Detsamma gäller i fråga om kommunalförbund om inte annat följer av 4–7 §§.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

2.41. Förslag till lag om ändring i lagen (2011:1029) om upphandling på försvars- och säkerhetsområdet

Härigenom föreskrivs att 16 kap. 19 § lagen (2011:1029) om upphandling på försvars- och säkerhetsområdet ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 kap.

19 §

Ett beslut som denna lag är tillämplig på får inte överklagas med stöd av 10 kap. kommunallagen (1991:900).

Ett beslut som denna lag är tillämplig på får inte överklagas med stöd av 13 kap. kommunallagen (2017:000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

2.42. Förslag till lag om ändring i lagen (2012:880) med instruktion för Valprövningsnämnden

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (2012:880) med instruktion för Valprövningsnämnden ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Bestämmelser om Valprövningsnämndens uppgifter finns i regeringsformen, riksdagsordningen, folkomröstningslagen (1979:369), kommunallagen (1991:900), sametingslagen (1992:1433) och vallagen (2005:837).

Bestämmelser om Valprövningsnämndens uppgifter finns i regeringsformen, riksdagsordningen, folkomröstningslagen (1979:369), kommunallagen (2017:000), sametingslagen (1992:1433) och vallagen (2005:837).

Nämnden är en myndighet under riksdagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

2.43. Förslag till lag om ändring i lagen (2013:311) om valfrihetssystem i fråga om tjänster för elektronisk identifiering

Härigenom föreskrivs att 21 § lagen (2013:311) om valfrihetssystem i fråga om tjänster för elektronisk identifiering ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 §

Ett beslut som denna lag är tillämplig på får inte överklagas med stöd av 10 kap. kommunallagen (1991:900).

Ett beslut som denna lag är tillämplig på får inte överklagas med stöd av 13 kap. kommunallagen (2017:000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

2.44. Förslag till lag om ändring i lagen (2013:363) om kontroll av ekologisk produktion

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (2013:363) om kontroll av ekologisk produktion ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §

En kommun får ingå en överenskommelse med en annan kommun om att kontrolluppgifter som kommunen har enligt denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen ska utföras av den andra kommunen. Rätten att besluta i ett ärende får dock inte överlåtas till en annan kommun.

En kommun får efter överenskommelse med en annan kommun uppdra åt anställda i den andra kommunen att besluta på kommunens vägnar i ett visst ärende eller en grupp av ärenden. Detta gäller dock inte i sådana fall som avses i 6 kap. 34 § kommunallagen (1991:900). Föreskrifterna i 6 kap. 24–27 och 35 §§ kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till en nämnd ska tillämpas på den som fattar sådana beslut.

En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att de uppgifter i offentlig kontroll som kommunen har enligt denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen helt eller delvis ska utföras av den andra kommunen. Genom ett sådant avtal får en kommun tillhandahålla tjänster åt en annan kommun. Rätten att besluta i ett ärende får dock inte överlåtas till en annan kommun.

En kommun får efter överenskommelse med en annan kommun uppdra åt anställda i den andra kommunen att besluta på kommunens vägnar i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden. Detta gäller dock inte i sådana fall som avses i 6 kap. 38 § kommunallagen(2017:000). Föreskrifterna i 6 kap. 28–32 och 40 §§ kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till en nämnd ska tillämpas på den som fattar sådana beslut.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande vid överklagande av beslut som har tillkännagetts före ikraftträdandet.

2.45. Förslag till lag om ändring i bibliotekslagen (2013:801)

Härigenom föreskrivs att 16 § bibliotekslagen (2013:801) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 §

Bestämmelsen i 2 kap. 1 § kommunallagen (1991:900) om anknytning till kommunens område eller dess medlemmar hindrar inte att folk- eller skolbibliotek avgiftsfritt ställer litteratur till förfogande för ett bibliotek i det allmänna biblioteksväsendet som är beläget utanför kommungränsen.

Bestämmelsen i 2 kap. 1 § kommunallagen (2017:000) om anknytning till kommunens område eller dess medlemmar hindrar inte att folk- eller skolbibliotek avgiftsfritt ställer litteratur till förfogande för ett bibliotek i det allmänna biblioteksväsendet som är beläget utanför kommungränsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

2.46. Förslag till lag om ändring i lagen (2014:799) om sprängämnesprekursorer

Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (2014:799) om sprängämnesprekursorer ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §

En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att de uppgifter som kommunen har enligt denna lag helt eller delvis ska utföras av den andra kommunen.

En kommun får efter överenskommelse med en annan kommun även uppdra åt en anställd i den andra kommunen att besluta på kommunens vägnar i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden, dock inte sådana ärenden som avses i 6 kap. 34 § kommunallagen (1991:900). Bestämmelserna i 6 kap. 24–27 §§ och 35 §kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till nämnd ska tillämpas på den som prövar sådana ärenden.

En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att de uppgifter som kommunen har enligt denna lag helt eller delvis ska utföras av den andra kommunen. Genom ett sådant avtal får en kommun tillhandahålla tjänster åt en annan kommun.

En kommun får efter överenskommelse med en annan kommun även uppdra åt en anställd i den andra kommunen att besluta på kommunens vägnar i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden, dock inte sådana ärenden som avses i 6 kap. 38 § kommunallagen (2017:000). Bestämmelserna i 6 kap. 28–32 och 40 §§kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till nämnd ska tillämpas på den som prövar sådana ärenden.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018. 2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för beslut som har tillkännagetts före ikraftträdandet.

2.47. Förslag till lag om ändring i lagen (2016:1145) om offentlig upphandling

Härigenom föreskrivs att 3 kap.11, 12, 14 och 15 §§ och 20 kap. 19 § lagen (2016:1145) om offentlig upphandling ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

11 §

Denna lag gäller inte när den upphandlande myndighetens motpart är en juridisk person eller en gemensam nämnd enligt kommunallagen (1991:900), om upphandlingen är en intern upphandling enligt 12–16 §§.

Denna lag gäller inte när den upphandlande myndighetens motpart är en juridisk person eller en gemensam nämnd enligt kommunallagen (2017:000), om upphandlingen är en intern upphandling enligt 12–16 §§.

12 §

En upphandling ska anses vara en intern upphandling, om

1. den upphandlande myndigheten utövar kontroll över motparten motsvarande den som myndigheten utövar över sin egen förvaltning,

2. motparten utför mer än 80 procent av sin verksamhet, bestämt enligt 16 §, för myndighetens räkning eller för andra sådana juridiska personer eller organ som avses i 11 § och som myndigheten utövar kontroll över, och

3. det inte finns något direkt privat ägarintresse i motparten. En upphandlande myndighet ska anses utöva sådan kontroll som avses i första stycket 1, om den har ett avgörande inflytande över motpartens strategiska mål och viktiga beslut. Kontrollen kan också utövas av en annan juridisk person eller gemensam nämnd enligt kommunallagen (1991:900) som själv kontrolleras på samma sätt av myndigheten.

En upphandlande myndighet ska anses utöva sådan kontroll som avses i första stycket 1, om den har ett avgörande inflytande över motpartens strategiska mål och viktiga beslut. Kontrollen kan också utövas av en annan juridisk person eller gemensam nämnd enligt kommunallagen (2017:000) som själv kontrolleras på samma sätt av myndigheten.

14 §

En upphandling ska anses vara en intern upphandling, om

1. den upphandlande myndigheten står under en kontroll av motparten som motsvarar den som motparten utövar över sin egen förvaltning,

2. myndigheten utför mer än 80 procent av sin verksamhet, bestämt enligt 16 §, för den kontrollerande motpartens räkning eller för andra sådana juridiska personer eller organ som avses i 11 § och som den kontrollerande motparten utövar kontroll över, och

3. det inte finns något direkt privat ägarintresse i motparten. En motpart ska anses utöva sådan kontroll som avses i första

En motpart ska anses utöva sådan kontroll som avses i första

stycket 1, om den har ett avgörande inflytande över den upphandlande myndighetens strategiska mål och viktiga beslut. Kontrollen kan också utövas av en annan juridisk person eller gemensam nämnd enligt kommunallagen (1991:900) som själv kontrolleras på samma sätt av motparten.

stycket 1, om den har ett avgörande inflytande över den upphandlande myndighetens strategiska mål och viktiga beslut. Kontrollen kan också utövas av en annan juridisk person eller gemensam nämnd enligt kommunallagen (2017:000) som själv kontrolleras på samma sätt av motparten.

15 §

En upphandling ska anses vara en intern upphandling, om

1. den upphandlande myndigheten står under en kontroll som motsvarar den som den kontrollerande personen utövar över sin egen förvaltning och den kontrollerande personen dessutom utövar sådan kontroll över motparten,

2. myndigheten utför mer än 80 procent av sin verksamhet, bestämt enligt 16 §, för den kontrollerande personens räkning eller för andra sådana juridiska personer eller organ som avses i 11 § och som den kontrollerande personen utövar kontroll över, och

3. det inte finns något direkt privat ägarintresse i motparten. Den kontrollerande personen ska anses utöva sådan kontroll som avses i första stycket 1, om den har ett avgörande inflytande över den upphandlande myndighetens och motpartens strategiska mål och viktiga beslut. Kontrollen kan också utövas av en annan juridisk person eller gemensam nämnd enligt kommunallagen (1991:900) som själv kontrolleras på samma sätt av den kontrollerande personen.

Den kontrollerande personen ska anses utöva sådan kontroll som avses i första stycket 1, om den har ett avgörande inflytande över den upphandlande myndighetens och motpartens strategiska mål och viktiga beslut. Kontrollen kan också utövas av en annan juridisk person eller gemensam nämnd enligt kommunallagen (2017:000) som själv kontrolleras på samma sätt av den kontrollerande personen.

20 kap.

19 §

Ett beslut som denna lag är tillämplig på får inte överklagas med stöd av 10 kap. kommunallagen (1991:900).

Ett beslut som denna lag är tillämplig på får inte överklagas med stöd av 13 kap. kommunallagen (2017:000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

2.48. Förslag till lag om ändring i lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna

Härigenom föreskrivs att 3 kap.11, 12, 14 och 15 §§ och 20 kap. 19 § lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

11 §

Denna lag gäller inte när den upphandlande myndighetens motpart är en juridisk person eller en gemensam nämnd enligt kommunallagen (1991:900), om upphandlingen är en intern upphandling enligt 12–16 §§.

Denna lag gäller inte när den upphandlande myndighetens motpart är en juridisk person eller en gemensam nämnd enligt kommunallagen (2017:000), om upphandlingen är en intern upphandling enligt 12–16 §§.

12 §

En upphandling ska anses vara en intern upphandling, om

1. den upphandlande myndigheten utövar kontroll över motparten motsvarande den som myndigheten utövar över sin egen förvaltning,

2. motparten utför mer än 80 procent av sin verksamhet, bestämt enligt 16 §, för myndighetens räkning eller för andra sådana juridiska personer eller organ som avses i 11 § och som myndigheten utövar kontroll över, och

3. det inte finns något direkt privat ägarintresse i motparten. En upphandlande myndighet ska anses utöva sådan kontroll som avses i första stycket 1, om den har ett avgörande inflytande över motpartens strategiska mål och viktiga beslut. Kontrollen kan också utövas av en annan juridisk person eller gemensam nämnd enligt kommunallagen (1991:900) som själv kontrolleras på samma sätt av myndigheten.

En upphandlande myndighet ska anses utöva sådan kontroll som avses i första stycket 1, om den har ett avgörande inflytande över motpartens strategiska mål och viktiga beslut. Kontrollen kan också utövas av en annan juridisk person eller gemensam nämnd enligt kommunallagen (2017:000) som själv kontrolleras på samma sätt av myndigheten.

14 §

En upphandling ska anses vara en intern upphandling, om

1. den upphandlande myndigheten står under en kontroll av motparten som motsvarar den som motparten utövar över sin egen förvaltning,

2. myndigheten utför mer än 80 procent av sin verksamhet, bestämt enligt 16 §, för den kontrollerande motpartens räkning eller för andra sådana juridiska personer eller organ som avses i 11 § och som den kontrollerande motparten utövar kontroll över, och

3. det inte finns något direkt privat ägarintresse i motparten. En motpart ska anses utöva En motpart ska anses utöva

sådan kontroll som avses i första stycket 1, om den har ett avgörande inflytande över den upphandlande myndighetens strategiska mål och viktiga beslut. Kontrollen kan också utövas av en annan juridisk person eller gemensam nämnd enligt kommunallagen (1991:900) som själv kontrolleras på samma sätt av motparten.

sådan kontroll som avses i första stycket 1, om den har ett avgörande inflytande över den upphandlande myndighetens strategiska mål och viktiga beslut. Kontrollen kan också utövas av en annan juridisk person eller gemensam nämnd enligt kommunallagen (2017:000) som själv kontrolleras på samma sätt av motparten.

15 §

En upphandling ska anses vara en intern upphandling, om

1. den upphandlande myndigheten står under en kontroll som motsvarar den som den kontrollerande personen utövar över sin egen förvaltning och den kontrollerande personen dessutom utövar sådan kontroll över motparten,

2. myndigheten utför mer än 80 procent av sin verksamhet, bestämt enligt 16 §, för den kontrollerande personens räkning eller för andra sådana juridiska personer eller organ som avses i 11 § och som den kontrollerande personen utövar kontroll över, och

3. det inte finns något direkt privat ägarintresse i motparten. Den kontrollerande personen ska anses utöva sådan kontroll som avses i första stycket 1, om den har ett avgörande inflytande över den upphandlande myndighetens och motpartens strategiska mål och viktiga beslut. Kontrollen kan också utövas av en annan juridisk person eller gemensam nämnd enligt kommunallagen (1991:900) som själv kontrolleras på samma sätt av den kontrollerande personen.

Den kontrollerande personen ska anses utöva sådan kontroll som avses i första stycket 1, om den har ett avgörande inflytande över den upphandlande myndighetens och motpartens strategiska mål och viktiga beslut. Kontrollen kan också utövas av en annan juridisk person eller gemensam nämnd enligt kommunallagen (2017:000) som själv kontrolleras på samma sätt av den kontrollerande personen.

20 kap.

19 §

Ett beslut som denna lag är tillämplig på får inte överklagas med stöd av 10 kap. kommunallagen (1991:900).

Ett beslut som denna lag är tillämplig på får inte överklagas med stöd av 13 kap. kommunallagen (2017:000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

2.49. Förslag till lag om ändring i lagen (2016:1147) om upphandling av koncessioner

Härigenom föreskrivs att 3 kap.13, 14, 16 och 17 §§ och 16 kap. 19 § lagen (2016:1147) om upphandling av koncessioner ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

13 §

Denna lag gäller inte när den upphandlande myndighetens motpart eller motparten till en sådan upphandlande enhet som avses i 1 kap. 20 § första stycket 1 är en juridisk person eller en gemensam nämnd enligt kommunallagen (1991:900), om koncessionen är att anse som en intern upphandling enligt 14– 18 §§.

Denna lag gäller inte när den upphandlande myndighetens motpart eller motparten till en sådan upphandlande enhet som avses i 1 kap. 20 § första stycket 1 är en juridisk person eller en gemensam nämnd enligt kommunallagen (2017:000), om koncessionen är att anse som en intern upphandling enligt 14– 18 §§.

Med upphandlande enhet avses i 14–18 §§ endast sådan upphandlande enhet som avses i 1 kap. 20 § första stycket 1.

14 §

En koncession ska anses vara en intern upphandling, om

1. den upphandlande myndigheten eller enheten utövar kontroll över motparten motsvarande den som myndigheten eller enheten utövar över sin egen förvaltning,

2. motparten utför mer än 80 procent av sin verksamhet, bestämt enligt 18 §, för myndighetens eller enhetens räkning eller för andra sådana juridiska personer eller organ som avses i 13 § och som myndigheten eller enheten utövar kontroll över, och

3. det inte finns något direkt privat ägarintresse i motparten. En upphandlande myndighet eller enhet ska anses utöva sådan kontroll enligt första stycket 1, om den har ett avgörande inflytande över motpartens strategiska mål och viktiga beslut. Kontrollen kan också utövas av en annan juridisk person eller gemensam nämnd enligt kommunallagen (1991:900) som själv kontrolleras på samma sätt av myndigheten eller enheten.

En upphandlande myndighet eller enhet ska anses utöva sådan kontroll enligt första stycket 1, om den har ett avgörande inflytande över motpartens strategiska mål och viktiga beslut. Kontrollen kan också utövas av en annan juridisk person eller gemensam nämnd enligt kommunallagen (2017:000) som själv kontrolleras på samma sätt av myndigheten eller enheten.

16 §

En koncession ska anses vara en intern upphandling, om

1. den upphandlande myndigheten eller enheten står under en kontroll av motparten som motsvarar den som motparten utövar över sin egen förvaltning,

2. myndigheten eller enheten utför mer än 80 procent av sin verksamhet, bestämt enligt 18 §, för den kontrollerande motpartens räkning eller för andra sådana juridiska personer eller organ som avses i 13 § och som den kontrollerande motparten utövar kontroll över, och

3. det inte finns något direkt privat ägarintresse i motparten. En motpart ska anses utöva sådan kontroll som avses i första stycket 1, om den har ett avgörande inflytande över den upphandlande myndighetens eller enhetens strategiska mål och viktiga beslut. Kontrollen kan också utövas av en annan juridisk person eller gemensam nämnd enligt kommunallagen (1991:900) som själv kontrolleras på samma sätt av motparten.

En motpart ska anses utöva sådan kontroll som avses i första stycket 1, om den har ett avgörande inflytande över den upphandlande myndighetens eller enhetens strategiska mål och viktiga beslut. Kontrollen kan också utövas av en annan juridisk person eller gemensam nämnd enligt kommunallagen (2017:000) som själv kontrolleras på samma sätt av motparten.

17 §

En koncession ska anses vara en intern upphandling, om

1. den upphandlande myndigheten eller enheten står under en kontroll som motsvarar den som den kontrollerande personen utövar över sin egen förvaltning och den kontrollerande personen dessutom utövar sådan kontroll över motparten,

2. myndigheten eller enheten utför mer än 80 procent av sin verksamhet, bestämt enligt 18 §, för den kontrollerande personens räkning eller för andra sådana juridiska personer eller organ som avses i 13 § och som den kontrollerande personen utövar kontroll över, och

3. det inte finns något direkt privat ägarintresse i motparten. Den kontrollerande personen ska anses utöva sådan kontroll som avses i första stycket 1, om den har ett avgörande inflytande över den upphandlande myndighetens eller enhetens och motpartens strategiska mål och viktiga beslut. Kontrollen kan också utövas av en annan juridisk person eller gemensam nämnd enligt kommunallagen (1991:900) som själv kontrolleras på samma sätt av den kontrollerande personen.

Den kontrollerande personen ska anses utöva sådan kontroll som avses i första stycket 1, om den har ett avgörande inflytande över den upphandlande myndighetens eller enhetens och motpartens strategiska mål och viktiga beslut. Kontrollen kan också utövas av en annan juridisk person eller gemensam nämnd enligt kommunallagen (2017:000) som själv kontrolleras på samma sätt av den kontrollerande personen.

16 kap.

19 §

Ett beslut som denna lag är tillämplig på får inte överklagas med stöd av 10 kap.

Ett beslut som denna lag är tillämplig på får inte överklagas med stöd av 13 kap.

kommunallagen (1991:900). kommunallagen (2017:000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

2.50. Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 1 § hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

1 §

Ledningen av hälso- och sjukvårdsverksamheten i landstinget ska utövas av en eller flera nämnder. För en sådan nämnd gäller vad som är föreskrivet om nämnder i kommunallagen (1991:900). Bestämmelser om gemensam nämnd finns i lagen (2003:192) om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet.

Ledningen av hälso- och sjukvårdsverksamheten i landstinget ska utövas av en eller flera nämnder. För en sådan nämnd gäller vad som är föreskrivet om nämnder i kommunallagen (2017:000). Bestämmelser om gemensam nämnd finns i lagen (2003:192) om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

2.51. Förslag till lag om ändring i museilagen (2017:000)

Härigenom föreskrivs att 12 § museilagen (2017:000) ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2016/17:116 Föreslagen lydelse

12 §

12 § Bestämmelsen i 2 kap. 1 § kommunallagen (1991:900) om anknytning till kommunens område eller dess medlemmar hindrar inte att ett kommunalt museum avgiftsfritt ställer föremål ur sina samlingar till förfogande för ett museum i det allmänna museiväsendet som är beläget utanför kommungränsen.

Bestämmelsen i 2 kap. 1 § kommunallagen (2017:000) om anknytning till kommunens område eller dess medlemmar hindrar inte att kommunala museer avgiftsfritt ställer föremål ur sina samlingar till förfogande för ett museum i det allmänna museiväsendet som är beläget utanför kommungränsen

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

2.52. Förslag till lag om ändring i lagen (2017:000) om studiestartsstöd

Härigenom föreskrivs att 30 § lagen (2017:000) om studiestartsstöd ska ha följande lydelse

Lydelse enligt prop. 2016/17:158 Föreslagen lydelse

30 §

I fråga om överklagande av en kommuns beslut enligt 27 § finns bestämmelser i 10 kap. kommunallagen(1991:900) om laglighetsprövning.

I fråga om överklagande av en kommuns beslut enligt 27 § finns bestämmelser i 13 kap. kommunallagen(2017:000) om laglighetsprövning.

Centrala studiestödsnämndens beslut i ärenden om studiestartsstöd får överklagas till Överklagandenämnden för studiestöd. Centrala studiestödsnämndens beslut ska gälla omedelbart, om inte Centrala studiestödsnämnden bestämmer något annat. Om ett beslut överklagas, kan överklagandenämnden besluta att det tills vidare inte ska gälla.

Överklagandenämndens beslut med anledning av ett överklagande dit får inte överklagas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

3. Ärendet och dess beredning

Regeringen beslutade den 11 oktober 2012 (dir. 2012:105) att uppdra åt en särskild utredare att föreslå en modernisering av kommunallagen (1991:900), förkortad KL. Regeringen beslutade den 14 november 2013 om tilläggsdirektiv för utredaren (dir. 2013:100). Utredningen antog namnet Utredningen om en kommunallag för framtiden (Fi 2012:07). Utredningen lämnade den 28 juni 2013 ett delbetänkande, Privata utförare – kontroll och insyn (SOU 2013:53). Delbetänkandet har lett till ändringar i kommunallagen (prop. 2013/14:118).

Utredningen överlämnade den 23 mars 2015 sitt slutbetänkande, En kommunallag för framtiden, SOU 2015:24. En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1. Betänkandets lagförslag finns i bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En remissammanställning finns tillgänglig i Finansdepartementet (Fi2015/01581/OFA/K).

Regeringen beslutade den 17 juli 2014 (dir 2014:111) att uppdra åt en särskild utredare att utarbeta förslag till åtgärder för att öka och bredda engagemanget inom den representativa demokratin och att stärka individens möjligheter till delaktighet i och inflytande över det politiska beslutsfattandet mellan de allmänna valen. Utredningen antog namnet 2014 års Demokratiutredning – Delaktighet och jämlikt inflytande (Ju 2014:19). Den 15 januari 2016 överlämnade utredningen betänkandet, Låt fler forma framtiden (SOU 2016:5). En sammanfattning av betänkandet i relevanta delar finns i bilaga 4. Betänkandets lagförslag i relevanta delar finns i bilaga 5. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. En remissammanställning finns tillgänglig i Kulturdepartementet (dnr Ku2016/00088/D).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 16 februari 2017 att inhämta Lagrådets yttrande över det lagförslag som finns i bilaga 9. Lagrådets yttrande finns i bilaga 10. Regeringen har följt Lagrådets förslag och beaktat Lagrådets synpunkter förutom när det gäller behovet av hänvisningar till bestämmelserna om tillkännagivande i protokoll i kapitlet om fullmäktige och till bestämmelserna om delegation till anställda i kapitlet om styrelsen och övriga nämnder. Lagrådets förslag och synpunkter behandlas i avsnitt 4.3, 14.1 och 14.2 samt i författningskommentaren.

Regeringen beslutade den 16 mars 2017 propositionen Studiestartsstöd – ett nytt rekryterande studiestöd (prop. 2016/17:158), där en ny lag om studiestartsstöd föreslås träda i kraft den 2 juli 2017. I den föreslagna lagen finns en hänvisning till kommunallagen. I denna proposition behandlas därför, utöver förslagen i lagrådsremissen, ett förslag till följdändring i den föreslagna lagen om studiestartsstöd.

I förhållande till lagrådsremissen har dessutom vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts.

Hänvisningar till S3

4. En ny kommunallag

4.1. Bakgrund

4.1.1. Den kommunala sektorns framväxt och reglering

Kommuner och landsting är territoriellt avgränsade politiska organisationer som genom lokal demokrati och självstyrelse sköter angelägenheter som är av allmänt intresse eller som riksdagen i lag ålagt dem att sköta. Beslutanderätten i kommuner och landsting ska utövas av valda församlingar. En inskränkning i den kommunala självstyrelsen bör inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som har föranlett den. Kommuner och landsting har rätt att ta ut skatt för skötseln av sina angelägenheter. Medlemskap i kommuner och landsting är obligatoriskt och inträder automatiskt när de i lag angivna förutsättningarna är uppfyllda.

Kommuner och landsting är en central del av det svenska samhällssystemet. Många centrala välfärdsuppgifter utförs av kommuner och landsting. De kommunala utgifterna motsvarade 23 procent av BNP 2015. Den kommunalt finansierade sysselsättningen, dvs. personer sysselsatta i kommuner, landsting och i de delar av näringslivet som finansieras av kommunsektorn, utgör en fjärdedel av det totala antalet sysselsatta i Sverige. I ett internationellt perspektiv utmärker sig Sverige genom att många uppgifter, som i andra länder utförs av staten eller i privat regi, utförs av kommuner och landsting.

De moderna svenska kommunerna kan sägas ha tillkommit genom 1862 års kommunalförordningar. I och med dessa blev kommunerna självständiga juridiska personer och landstingen tillkom som ny organisation vid sidan av städer och landskommunerna. En principiell nyhet i 1862 års kommunalförordningar var att det i lagstiftningen angavs att kommuner och landsting har allmänna befogenheter. Så länge en uppgift kunde anses vara av allmänt intresse var den tillåten att utföra. Genom domstolspraxis har det därefter utvecklats gränser kring de kommunala befogenheterna.

Kommunerna var vid denna tidpunkt små. Strukturen utgick från den kyrkliga sockenstrukturen vilket gjorde att antalet kommuner var stort. Framför allt ute i landet sköttes de kommunala uppgifterna helt av de förtroendevalda utan några anställda.

Från 1952 genomfördes den första större sammanläggningsreformen där antalet kommuner minskade från 2 498 till 1 037. På detta sätt blev städer och landskommuner mer lika. Mot denna bakgrund tillkom 1953 en gemensam kommunallag för städer och landskommuner.

Utbyggnaden av välfärdsstaten och särskilt beslutet om att införa en nioårig grundskola gjorde att det uppkom ett behov av ytterligare kommunindelningsreformer under 1960-talet. För att kunna hantera de nya uppgifterna behövde kommunerna slås samman till större enheter. Utgångspunkten var att en kommun skulle ha minst 8 000 invånare. Reformen ledde till att antalet kommuner minskade till som lägst 274, år 1974. Antalet har därefter ökat något genom delningar och uppgår för närvarande till 290.

4.1.2 1991 års kommunallag

Kommunallagen (1991:900), förkortad KL, trädde i kraft den 1 januari 1992. Utgångspunkterna vid införandet av den nuvarande kommunallagen var att de förtroendevalda skulle få bättre arbetsvillkor och bättre möjligheter att styra. Medborgarna skulle garanteras goda möjligheter till inflytande och insyn. Kommuner och landsting skulle få ökad organisationsfrihet och ges förutsättningar för att göra verksamheten effektivare. Kommunallagen skulle också ge besked om vilka principer som låg till grund för den kommunala verksamheten och de grundläggande spelreglerna.

Nuvarande kommunallag är uppdelad i tio kapitel och reglerar ett antal olika sakområden. Det finns i lagen en reglering av de allmänna kommunala befogenheterna. Kommuner och landsting får utföra sådana uppgifter som ligger i medlemmarnas allmänna intresse, inom ramen för vissa generella principer och en omfattande rättspraxis. I lagen regleras vidare grunderna för den kommunala organisationen. Kommuner och landsting måste bl.a. ha ett fullmäktige, en styrelse och revisorer. Hur beslutsfattande ska gå till regleras genom bestämmelser om bl.a. jäv och omröstning. Det finns i lagen också viss reglering av den ekonomiska förvaltningen, bl.a. att budgeten som huvudregel ska vara balanserad.

I kommunallagen finns vidare bestämmelser om de förtroendevaldas rättigheter och skyldigheter, t.ex. finns regler om förtroendevaldas rätt till ersättning för förlorad arbetsinkomst. Vissa former av medborgerligt deltagande, exempelvis folkomröstningar, regleras också.

Slutligen finns regler om revision och domstolskontroll genom laglighetsprövning.

4.1.3. Reformer av nuvarande kommunallag

Många förändringar

Kommunallagen har varit föremål för ett stort antal partiella reformer sedan den trädde i kraft. Totalt har lagen ändrats vid närmare 50 tillfällen sedan sin tillkomst. Vissa ändringar är dock av mer redaktionell karaktär. Mera substantiella förändringar kan grupperas i följande områden.

Kommunaldemokratiska frågor

Tre stora översyner har gjorts i syfte att stärka demokratin. Efter förslag i propositionen Lokal demokrati (prop. 1993/94:188) infördes bl.a. möjligheten för allmänheten att genom folkinitiativ väcka frågan om kommunala folkomröstningar. Med anledning av propositionen Demokrati för det nya seklet (prop. 2001/02:80) infördes bl.a. regler om medborgarförslag och ökade möjligheter till brukarinflytande. Den senaste större reformen som har genomförts har inneburit ändrade regler om det kommunala partistödet och möjligheter att delta i möten per distans (prop. 2013/14:5).

Kommunaldemokratiska frågor har även aktualiserats inom ramen för den stora grundlagsöversyn som gjordes under mandatperioden 2006–2010. En möjlighet för tio procent av de röstberättigade kommunmedlemmarna

att väcka ett ärende om en kommunal folkomröstning, infördes från 2010 (prop. 2009/10:80).

De kommunala befogenheterna

Vissa förtydliganden av de kommunala befogenheterna gjordes under 1990-talet genom att bl.a. den kommunala avgiftsmakten skrevs in i kommunallagen (prop. 1993/94:188). En större översyn gjordes av Kommunala kompetensutredningen (SOU 2007:72). Översynen resulterade i att kommuner och landsting gavs större möjlighet att medfinansiera statlig verksamhet och utvidgade möjligheter att delta i vissa EU-initierade program. I en särskild lag, lagen (2009:47) om vissa kommunala befogenheter, samlades olika lagar som utvidgat de kommunala befogenheterna i olika avseenden.

Den kommunala ekonomin

Frågan om krav på kommuner och landsting att ha en ekonomi i balans har stått i fokus vid översynen av den kommunala ekonomin. I 1977 års kommunallag fanns ett krav på att den kommunala ekonomin skulle vara i balans. Detta krav slopades i 1991 års kommunallag och ersattes med ett allmänt krav på att ha en god ekonomisk hushållning. Ett krav på att ha en budget där intäkterna överstiger kostnaderna infördes (prop. 1996/97:52 och 1996/97:150). Detta krav har därefter förtydligats och försetts med olika former av undantag (prop. 2003/04:105 och prop. 2011/12:172). En särskild kommunal redovisningslag, lagen (1997:614) om kommunal redovisning har också trätt i kraft.

Kommunal samverkan

En stor översyn av möjligheterna att samverka gjordes i mitten av 1990talet (prop. 1996/97:105). Genom denna reform skapades bl.a. institutet gemensam nämnd. Kommunalförbundsreglerna förenklades och bestämmelserna om kommunalförbund togs också in i kommunallagen. Frågan om samverkan har därefter utretts vid flera tillfällen utan att det resulterat i några lagändringar (SOU 2007:72 och SOU 2012:30).

Revisionen

Den kommunala revisionen har varit föremål för ett återkommande reformarbete. I slutet av 1990-talet infördes bl.a. krav på att revisorerna ska biträdas av sakkunniga (prop. 1998/99:66). År 2006 infördes vidare bl.a. krav på att fullmäktige ska motivera sitt förslag till beslut i ansvarsfrihetsfrågan (prop. 2005/06:55). År 2011 infördes ett valbarhetshinder för revisorer, vilket innebar att fullmäktigeledamöter inte kunde väljas till revisorer (prop. 2009/10:46). Revisorernas uppgifter har vidgats genom uttryckliga krav på att de ska vara lekmannarevisorer i kommunala företag och att de ska revidera delårsbokslut (prop. 1998/99:66 resp. prop. 2003/04:105).

4.1.4. Omvärldsförändringar

Sedan den nuvarande kommunallagen trädde i kraft 1992 har samhället genomgått stora förändringar. Urbaniseringen har fortsatt liksom digitaliseringen och därmed beroendet av tillgång till bredband. Utvecklingen mot ett allt mer fragmenterat partisystem har fortgått. Globaliseringen och EU-medlemskapet påverkar allt mer den kommunala verksamheten.

Omvärldsförändringar och ideologiska ställningstaganden har motiverat kommuner och landsting att i allt större utsträckning experimentera med och reformera sina organisationer (se SOU 2015:24 bilaga 4 s. 947– 1019). Reformarbetet har inneburit att mål- och resultatstyrning tillämpas i allt större utsträckning, som ett alternativ till den traditionella detaljstyrningen av den kommunala verksamheten. Ett led i detta har varit att använda olika former av en s.k. beställar- och utförarorganisation. Mål- och resultatstyrningen har gett upphov till en mer aktiv uppföljning av resultatet och produktiviteten i verksamheten. Ett exempel är de öppna jämförelser som görs på hälso- och sjukvårdens område.

Ytterligare en förändring som skett är att de privata utförarna har ökat kraftigt i antal. Att nya aktörer kommer in på verksamhetsområden där kommuner och landsting tidigare agerat ensamma, påverkar bl.a. formerna för den demokratiska kontrollen över verksamheten.

Det svenska EU-medlemskapet har påverkat kommuner och landsting i stor utsträckning. De flesta kommunala verksamhetsområden berörs av EU:s regelverk. Tydligast är påverkan inom statsstöds- och upphandlingsområdena. Kravet på att kunna hantera även EU-rättsliga bedömningar ställer kommunerna och landstingen inför nya krav.

Kommunal samverkan har blivit allt vanligare och utvecklingen går mot att kommuner och landsting lägger allt större kraft på att samverka och agera samfällt.

Ett av syftena med den nuvarande kommunallagen var att ge kommuner och landsting stor frihet att utforma sin interna organisation efter behov. Denna möjlighet har utnyttjats och det finns därför en stor organisatorisk variation mellan olika kommuner och landsting.

4.2. Behovet av en reform

Regeringens bedömning: Det finns behov av en ny kommunallag.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot utredningens bedömning.

Skellefteå kommun anför att nuvarande kommunallag har funnits under många år och det finns ett behov av en modernisering.

Många remissinstanser ifrågasätter dock behovet av en ny kommunallag. Uppsala universitet anför att det kan ifrågasättas om den lagtekniska och rättssystematiska översyn som görs är befogad eller ens önskvärd. Örebro universitet anför att den nuvarande kommunallagen i mångt och mycket fungerat tämligen bra. Ett stort antal kommuner

däribland Eskilstuna, Göteborgs och Lunds kommuner samt Sveriges

Kommuner och Landsting (SKL) anför att förslaget skapar fler svårigheter än det löser. Eftersom de materiella ändringarna som föreslås är tämligen begränsade kan de mycket väl rymmas i nuvarande struktur, det är också mer kostnadseffektivt för alla berörda.

Skälen för regeringens bedömning

Kommuner och landsting utövar offentlig makt

Som anförs ovan utgör kommuner och landsting en central del av det svenska samhällssystemet. Många centrala välfärdsuppgifter utförs av kommuner och landsting. Detta innebär också att kommuner och landsting är viktiga innehavare av offentlig makt i Sverige. I 1 kap.1 och 2 §§regeringsformen anges grunderna för utövandet av offentlig makt i Sverige. Av dessa bestämmelser framgår bl.a. att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet samt att det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer.

Ett tydligt och modernt ramverk

De omvärldsförändringar som skisserats ovan innebär att kommuner och landsting står inför ett antal stora utmaningar. För att möta dessa bedriver regeringen ett reformarbete. Regeringen har bl.a. tillsatt en parlamentarisk kommitté som ska föreslå åtgärder för att stärka kommunernas kapacitet att fullgöra sina uppgifter och hantera sina utmaningar (dir 2017:13). Kommittén ska utifrån kommunernas varierande förutsättningar dels identifiera och analysera de utmaningar som väntas ha särskilt stor påverkan på deras förmåga att klara av sina uppgifter, dels analysera i vilken utsträckning som kommunal samverkan, kommunsammanläggningar, förändrade uppgifter, en asymmetrisk ansvarsfördelning och andra tänkbara åtgärder kan bidra till att stärka kommunernas förmåga att möta samhällsutvecklingen. Kommittén ska mot bakgrund av denna analys föreslå vilka åtgärder som bör vidtas och hur en genomförandeprocess kan utformas.

Regeringen har även, inom ramen för den s.k. tillitsreformen, påbörjat ett strategiskt arbete med den samlade statliga styrningen av kommuner och landsting. Syftet med reformen är att gå från hög detaljreglering till en mer tillitsbaserad styrning där medarbetarnas kunskaper och kompetens bättre tas tillvara och mer tid kan ägnas åt kärnverksamheten i stället för tungrodd administration till följd av en omfattande kontrollapparat. En delegation har tillsatts med uppdrag att genomföra projekt i kommunerna för att främja idé- och verksamhetsutveckling och att identifiera hinder för en sådan utveckling (Tillitsdelegationen, Fi 2016:03). Delegationen kommer bl.a. att kartlägga vilka krav som regelverken för styrning, kontroll, redovisning och uppföljning ställer på kommuner i dag och hur de tillämpas, samt verka för att åstadkomma en effektivare, mer tillitsbaserad och mindre administrativt belastande styrning.

Regeringen anser, utöver dessa åtgärder, att ett stabilt ramverk för sektorn är en nödvändig förutsättning för att hantera kommunernas och landstingens utmaningar. Ett sådant ramverk bör ge goda förutsättningar för den lokala politiska nivån och former för ett fungerande samspel mellan förtroendevalda och tjänstemän. Ramverket bör också ge medlemmar och samhället i övrigt en möjlighet att följa och granska aktiviteten i kommuner och landsting. För att möjliggöra sådan uppföljning krävs att ramverket präglas av tydlighet och en klar ansvarsfördelning.

Andra viktiga komponenter för ett stabilt ramverk är en god ekonomistyrning. I Regeringskansliet pågår för närvarande beredningen av betänkandet En ändamålsenlig kommunal redovisning (SOU 2016:24) som innehåller förslag på en ny lag om kommunal bokföring och redovisning. Förslaget syftar till en mer rättvisande redovisning, ökad insyn och en ökad jämförbarhet. Utöver detta har regeringen beslutat om en översyn av kostnadsdelen i det kommunala utjämningssystemet (dir. 2016:91).

Utformningen av den nuvarande kommunallagen

Utredningen har haft till uppdrag att göra en lagteknisk översyn av kommunallagen. Utredningen bedömer att den nuvarande kommunallagens struktur med tio kapitel är alltför begränsad för att kunna utvecklas ytterligare. Genom utredningens förslag tillförs än fler bestämmelser. Att föra in dem i den nuvarande strukturen innebär att lagen blir mer svårtillgänglig. Mot bakgrund av behovet av att modernisera lagstiftningen och med hänsyn till behovet av de nya kapitel som föreslås, anser utredningen att en helt ny lag bör antas.

En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot utredningens förslag till ny kommunallag. Ett antal av remissinstanserna, ett stort antal kommuner, SKL och flera universitet, ifrågasätter emellertid behovet av en ny kommunallag. Den huvudsakliga invändningen är att de materiella förändringarna i utredningens förslag inte motiverar en ny lag utan i stället kan inrymmas i den befintliga lagens struktur.

Regeringen kan inledningsvis konstatera att 1991 års kommunallag varit i kraft i över 25 år. Under dessa år har såväl omvärlden som den kommunala verksamheten genomgått stora förändringar. Detta gäller också kommunallagen som reviderats nästan ett femtiotal gånger. Lagen har, såsom flera remissinstanser framför, fungerat väl och dess struktur har med tiden kommit att bli väl inarbetad för de som kommer i regelbunden kontakt med den. Regeringens förslag till ny kommunallag är också av samma anledning baserad på strukturen i den nuvarande kommunallagen.

Det ska dock framhållas att den systematik som gällde när lagen infördes inte i alla delar kunnat upprätthållas. Lagen innehåller t.ex. ett stort antal ”a och b paragrafer” till följd av det stora antalet revideringar. Regeringen delar utredningens bedömning att alla bestämmelser som tillkommit under åren inte nödvändigtvis fått den mest ändamålsenliga placeringen. Detta gäller t.ex. reglerna om samverkan i gemensam nämnd och kommunalförbund och formerna för överlämnande av

kommunal verksamhet till kommunala bolag och privata utförare. Följden av detta är att kommunallagen i dag har en systematik som gör att det är svårt överblicka var vissa regler återfinns, t.ex. reglerna som styr medlemmarnas möjligheter att delta i det kommunala beslutsfattandet. Kommunallagen är en lag med en bred mottagarkrets vilket innebär att det är viktigt att den är lättillgänglig både vad avser systematik och språk.

Även språket i den nuvarande kommunallagen har enligt regeringens mening vissa brister. Detta beror delvis på den tid som förflutit sedan lagen skrevs, men är också en följd av det stora antalet ändringar som gjorts. Lagen har därför ett språk som i vissa delar inte uppfyller dagens krav på lättförståelighet och utöver detta en begreppsbildning som inte är enhetlig.

Flera remissinstanser, bl.a. Göteborgs kommun, anför att de förändringar som utredningens förslag innehåller kan inrymmas i den befintliga strukturen. Enligt regeringens uppfattning skulle emellertid en sådan lösning ytterligare försämra lagens tillgänglighet. Lagens bristande systematik gör att det inte är ändamålsenligt att föra in de materiella förändringar som föreslås i denna proposition i den befintliga kommunallagen.

Sammantaget anser regeringen att den nuvarande kommunalagen inte motsvarar de krav på överskådlighet och tillgänglighet som måste ställas på en sådan central reglering. Regeringen anser således, i likhet med bl.a.

Skellefteå kommun, att det finns behov av en modernisering av kommunallagen. Mot denna bakgrund bedömer regeringen att kommunallagen behöver ersättas för att kommuner och landsting ska få ett tydligare och mer ändamålsenligt ramverk som är bättre anpassat för deras framtida utmaningar.

Hänvisningar till S4-2

  • Prop. 2016/17:171: Avsnitt 5.2

4.3. En ny kommunallag med tydligare och modernare struktur

Regeringens förslag: En ny kommunallag ska ersätta den nuvarande lagen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot utredningens förslag.

IVO anser att den lagtekniska översynen har lett till resultatet att den föreslagna lagen är lätt att hitta i. Borlänge kommun anför att en lag som kommunallagen används av såväl tjänstemän, politiker och kommunmedborgare. Då kan det inte krävas att alla dessa människor har en juridisk skolning är det extra värdefullt och viktigt med en lagstiftning som är klar, tydlig och precis. De nu föreslagna ändringarna bidrar till detta och är således av godo. Gagnefs kommun anför att förslagen får anses ligga i linje med hur tillämpningen av kommunallagen utvecklats under senare år. Vadstena kommun välkomnar utredningens förslag och vill särskilt uppmärksamma det positiva med att lagförslaget lagtekniskt har utformats ur ett medborgarperspektiv.

Lunds universitet anför att en helt ändrad disposition med omnumrering av paragraferna gör hänvisningar till äldre bestämmelser i praxis, kommuners arbetsordningar m.m. och juridisk litteratur mer svårtillgängliga. Även ett stort antal kommuner däribland Eskilstuna, Göteborgs och Lunds kommuner samt SKL anför att förarbeten och praxis blir mer svårtillgängliga för dem som inte är jurister. Ett antal kommuner, däribland Tanums kommun, anför att förändringen har inneburit att ett flertal bör-regler ändras till ska-regler vilket inte är motiverat.

Skälen för regeringens förslag: Utredningen anför att det finns delar och uppbyggnad i den nuvarande lagen som inte återspeglar den utveckling som skett sedan ikraftträdandet 1992. Utredningen föreslår därför att tre nya kapitel ska föras in i den nya kommunallagen.

Regeringen delar Borlänge kommuns bedömning att utredningens förslag till ny lag innebär ett klart, tydligt och precist ramverk för kommuner och landsting. Såsom IVO anför är också utredningens förslag mer lättillgängligt än den nuvarande kommunallagen enligt regeringens mening. Regeringen föreslår därför en ny lag som i huvudsak följer den systematik och språkliga utformning som utredningen föreslagit. Den nya kommunallagen föreslås få en delvis ny struktur, med ett enhetligt utformat språk och med en enhetlig begreppsbildning. Regeringen återvänder till frågan om lagens systematik i avsnitt 14. Den nya lagen är vidare utformad för att skapa utrymme för att framtida reformer på ett bättre sätt ska kunna rymmas i systematiken. Ett exempel på en sådan framtida revision är regeringens beslut att utreda frågan om generell avtalssamverkan, se avsnitt 5.2.

Flera remissinstanser anför att en ny lag försvårar kopplingen till äldre rättspraxis och förarbeten. Det bör här framhållas att regeringens förslag innehåller författningskommentarer till samtliga föreslagna paragrafer i den nya lagen. Detta innebär enligt regeringens mening en klar förbättring av tillgängligheten till förarbeten jämfört med dagens situation där specialmotiveringar och författningskommentarer kan behöva sökas bland över femtio olika propositioner. Denna förbättring torde särskilt underlätta för de som inte är jurister eller i övrigt väl förtrogna med den nuvarande kommunallagen.

Regeringens förslag bygger till stor del på den nuvarande kommunallagen och avseende de flesta av de grundläggande bestämmelserna är någon ändring av rättsläget inte avsedd med den nya lagen. Äldre avgöranden och förarbeten kommer därför fortsatt att ha en stor inverkan på hur den nya lagen ska tolkas. Regeringen instämmer därför i att en ny lag med en ny struktur för med sig nackdelar när det gäller tillgängligheten av äldre rättskällor. Detta kan dock inte ensamt utgöra ett hinder mot en ny lag, särskilt med beaktande av den nuvarande kommunallagens brister. Det kan även anmärkas att samma situation uppkom även vid införandet av den nuvarande kommunallagen. För att underlätta för tillämpare att tillgodogöra sig äldre rättskällor innehåller författningskommentarerna i regeringens förslag hänvisningar till motsvarande bestämmelser i den nuvarande kommunallagen i den mån sådana finns (se även jämförelsestabellerna i bilaga 7 och 8). Författningskommentaren har vidare i enlighet med Lagrådets synpunkter kompletterats med hänvisningar till förarbetena till sådana

motsvarande bestämmelser i den nuvarande kommunallagen för att ytterligare underlätta tillämpningen av lagen.

Tanums kommun anför att regeringens förslag innebär att regleringen i lagen på flera ställen ändras från bör till ska. Regeringen anser i denna del att regler av målsättningskaraktär ska användas med försiktighet och regler som riskerar att få en oklar innebörd helt måste undvikas.

Lagregler utformade som s.k. ”bör-regler” ska därför undvikas. Regeringens utgångspunkt har därför varit att lagen tydligt ska markera mellan regler med en styrande innebörd och regler som innebär frivilliga möjligheter för kommuner och landsting.

Hänvisningar till S4-3

  • Prop. 2016/17:171: Avsnitt 14.1, 3

5. De kommunala befogenheterna

Hänvisningar till S5

5.1. Kommunallagens reglering av de kommunala befogenheterna

Regeringens bedömning: Det finns inte skäl att ändra regleringen av de kommunala befogenheterna i den nya kommunallagen.

Utredningens bedömning: Utredningen bedömer att det inte ligger inom utredningens uppdrag att föreslå någon förändring av den kommunala kompetensen på näringslivsområdet på grund av EU-rätten.

Remissinstanserna: Ett relativt stort antal kommuner samt Sveriges

Kommuner och Landsting (SKL) anser att det är angeläget att den kommunala kompetensen på näringslivsområdet på grund av EU-rätten utreds. Om ett stöd är förenligt med unionsrätten, anser dessa instanser att åtgärden eller stödet också borde vara kompetensenligt och tillåtet enligt kommunallagen. De framhåller också att det finns ett generellt behov av att utveckla och tydliggöra den kommunala kompetensen i förhållande till andra offentliga aktörer för att kunna möta kommunernas framtidsutmaningar. Kungsbacka och Uddevalla kommuner anser vidare att den kommunala kompetensen inte bör försvåra kommuners deltagande i EU:s ekonomiska program, t.ex. strukturfonder. Linköpings, Ljungby, Mölndals och Strängnäs kommuner anför att EU-rätten tillåter stöd till innovationer vilket inte kommunallagen gör, trots den för samhället uppenbara vinsten med framgångsrika innovationer. Ett antal kommuner däribland Arvidsjaurs och Älvdalens kommuner anser att frågan om en utvidgning av kommunernas kompetens bör utredas. Skåne läns landsting förordar att frågan om den kommunala beslutskompetensen bör analyseras.

Skälen för regeringens bedömning: EU-rätten gör ingen skillnad mellan att ge stöd till verksamhet som bedrivs i egen regi eller att ge stöd till näringsverksamhet som bedrivs av enskild. EU-rätten medger därmed större möjligheter att lämna stöd till det privata näringslivet än vad kommunallagen medger.

Av remissvaren framgår att det finns ett intresse för utökade befogenheter bland framför allt kommuner, inte minst när det gäller

näringslivsfrågor och frågor med koppling till sådant stöd som kan lämnas enligt EU-rätten.

Som utredningen anför har det inte ingått i utredningens uppdrag att överväga förändringar i de kommunala befogenheterna. Regeringen anser att det faktum att en åtgärd kan vara tillåten ur ett EU-rättsligt perspektiv är en nödvändig förutsättning för ett utvidgande av de kommunala befogenheterna eftersom en förändring annars skulle vara otillåten. Det är dock inte ensamt en tillräcklig förutsättning för att utöka de kommunala befogenheterna. För att en utvidgning ska kunna motiveras krävs enligt regeringens mening vägande skäl för att nya eller utökade befogenheter utifrån svenska förhållanden kan anses nödvändiga. Sådana överväganden torde regelmässigt kräva en djupare analys av den aktuella sektorn. Regeringen har t.ex. i bredbandsstrategin (N2016/08008/D) aviserat avsikten att ge Post- och telestyrelsen i uppdrag att utreda ett undantag av lokaliseringsprincipen med avseende på utbyggnad av bredband. Regeringen anser för närvarande att det, vad avser näringslivsområdet, inte framkommit skäl för att särskilt utreda frågan om utökade kommunala befogenheter. Enligt regeringens mening finns det inte heller skäl att särskilt överväga om de allmänna befogenheterna som regleras i kommunallagen ska förändras. Kommuner och landstings särskilda befogenheter regleras i huvudsak inte i kommunallagen som är en ramlag. Regeringen anser att denna ordning bör gälla även fortsättningsvis. Det finns därför inte heller skäl att överväga några ytterligare utökade särskilda befogenheter inom ramen för detta lagstiftningsärende.

5.2. Utökade möjligheter till generell avtalssamverkan bör utredas

Regeringens bedömning: Frågan om utökade möjligheter till avtalssamverkan bör utredas inom ramen för arbetet i den parlamentariska kommitté som ska utarbeta en strategi för att stärka kommunernas kapacitet att fullgöra sina uppgifter och hantera sina utmaningar.

Utredningens bedömning: Överensstämmer inte med regeringens.

Utredningen bedömer att upphandlingsreglernas tillämpning vid olika former av kommunal samverkan är en fråga som får hanteras inom upphandlingslagstiftningen. Utredningen konstaterar att kommuner och landsting också har möjligheter att avtalssamverka inom ramen för den kommunala kompetensen.

Remissinstanserna: Ett stort antal kommuner, däribland Gnosjö, Kils,

Luleå, Södertälje, Täby, och Västerås kommuner samt SKL, anför att kommuner och landsting behöver rättsligt stabila förutsättningar för avtalssamverkan. För att klara av specialistfunktioner behövs flexibla samarbetslösningar mellan parterna, i synnerhet för mindre kommuner.

Flera kommuner, däribland Färgelanda kommun, anför vidare att i en liten kommun är behovet av att kunna samverka stort och att det saknas förslag om enkel avtalssamverkan. Botkyrka, Burlövs och Dals-Eds

kommuner anser att upphandlingsreglerna och kommunallagens kompetensregler kan förhindra ett effektivt samarbete. Gislaveds och Jönköpings kommuner anför att det saknas en djupare analys av konsekvenserna av ökad digitalisering för kommunallagen. Helsingborgs, Laholms och Vilhelmina kommuner anför att det finns behov av enklare avtalssamverkan som är i samklang med de nya upphandlingsdirektiven och EU-domstolens praxis. Karlstads kommun anför att utrymmet för avtalsmässig samverkan bör vara lika stort som möjligheten att samverka inom exempelvis en formaliserad nämnd. Sjöbo, Simrishamn, Tomelilla och Ystads kommuner anför att de i dag har en avtalssamverkan avseende serveringstillstånd för alkoholhaltiga drycker. Denna samverkan hade enkelt kunnat förenklas om det hade varit möjligt att delegera beslutanderätt till tjänstemännen som är anställda av en av de samverkande kommunerna. Kommundirektörernas förening anför att det finns stora behov när det gäller mellankommunalt samarbete.

Skälen för regeringens förslag: Det finns både offentligrättsliga och privaträttsliga former för kommunal samverkan i en särskild organisation. De offentligrättsliga formerna är kommunalförbund och gemensam nämnd. Privaträttsliga former är företag, stiftelser och föreningar. Samverkan kan även ske i mer informella konstellationer, t.ex. nätverk.

Kommunal samverkan förekommer inom en rad verksamhetsområden. Samverkan är mindre vanligt inom det som kan kallas den kommunala kärnverksamheten, såsom skola, äldreomsorg, handikappomsorg och individ- och familjeomsorg. Det brukar bland annat förklaras med att de i hög grad berör produktion av individuella tjänster som konsumeras i samma ögonblick som de produceras och därmed är mycket lokala till sin karaktär. En annan förklaring kan vara att dessa tjänster utgör kärnan i välfärdsuppdraget och därmed är så pass viktiga för kommunpolitikerna att de vill ha fullständig egen kontroll över verksamheten, utan att behöva anpassa sig till eller kompromissa med någon samverkanspartner (Statskontorets rapport Kommunal avtalssamverkan [2016:23], s. 20).

Kommunallagen saknar uttryckliga regler om avtal som samverkansform. Samverkan genom avtal innebär att kommuner och landsting agerar i eget namn och inom den egna organisationen. Denna möjlighet begränsas dock av reglerna om de kommunala befogenheterna, främst av lokaliseringsprincipen, som innebär att kommuner och landsting endast har befogenhet att handha uppgifter som har anknytning till kommunens eller landstingets område eller deras medlemmar (2 kap. 1 § KL). Även krav på upphandling kan utgöra hinder för sådan samverkan. Om det framgår av lag att en särskild uppgift ska hanteras av kommunens egna organ får uppgiften inte överlåtas till en annan kommun utan särskilt lagstöd. Ett exempel där sådant stöd finns är 2 kap. 5 § socialtjänstlagen (2001:435). Vidare krävs enligt 11 kap. 6 § regeringsformen särskilt lagstöd för samverkan kring uppgifter som innefattar myndighetsutövning. Exempel på sådant lagstöd finns när det gäller tillsyn enligt 9 kap. 6 § alkohollagen (2010:1622) och 19 c § tobakslagen (1993:581).

Frågan om generell avtalssamverkan har övervägts dels av Kommunala kompetensutredningen, dels av Kommittén för förstärkning av den

kommunala demokratins funktionssätt (SOU 2007:72 resp. 2012:30). Vid behandlingen av det senare betänkandet anförde regeringen vid övervägandet om en generell bestämmelse om interkommunala avtal att nackdelarna övervägde fördelarna (prop. 2013/14:5 s. 68). Vidare ansåg regeringen att det inte var lämpligt att utreda frågan om en generell avtalsrätt att delegera myndighetsutövning till anställda i andra kommuner eller landsting. Ett ställningstagande kring tillsättandet av en sådan utredning borde enligt regeringens mening avvakta den pågående kommunallagsutredningen och förhandlingarna av det EU-rättsliga upphandlingsregelverket (prop. 2013/14:5 s. 68).

Regeringen har gett Statskontoret i uppdrag att analysera behovet av ytterligare samverkan genom ingående av avtal inom kommunsektorn. Uppdraget redovisas i rapporten Kommunal avtalssamverkan (2016:23). I rapporten anför Statskontoret att behovet av avtalssamverkan är särskilt stort när det gäller specialisttjänster inom områden där kommunen har myndighetsutövande uppgifter, möjligheter till gemensam administration samt möjligheter att samverka avseende frågor om it och digitalisering. Statskontoret anför vidare att en generell rätt till avtalssamverkan skulle vara positivt för kommunsektorn samt att det kan finnas skäl för regeringen att på nytt analysera frågan om det vore möjligt och lämpligt att införa en generell rätt till avtalssamverkan. Statskontoret anser att det finns skäl att i andra hand pröva om det i kommunallagen bör införas en regel som tillåter avtalssamverkan mellan och extern delegation till olika kommuner och landsting i ärenden som avser myndighetssamverkan.

Den 26 februari 2014 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU om offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG (LOU-direktivet). Samma dag antogs även Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/25/EU om upphandling av enheter som är verksamma på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster och om upphävande av direktiv 2004/17/EG (LUFdirektivet) samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/23/EU om tilldelning av koncessioner (LUK-direktivet). Till följd av direktiven har tre nya upphandlingslagar trätt i kraft den 1 januari 2017, lagen (2016:1145) om offentlig upphandling (LOU), lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna (LUF) och lagen (2016:1147) om upphandling av koncessioner (LUK).

I LOU, LUF och LUK ingår bl.a. bestämmelser om undantag från upphandlingsreglerna, vid samarbeten mellan upphandlande myndigheter (s.k. Hamburg-samarbeten). Dessa undantag bygger på EU-domstolens praxis. I LOU och LUF finns vidare bestämmelser om att inköpscentraler ska få möjlighet att bedriva grossistverksamhet. Regeringen har gett Upphandlingsmyndigheten i uppdrag att analysera undantagen från upphandlingsreglerna vid samarbeten mellan upphandlande myndigheter och enheter avseende möjligheterna till avtalssamverkan samt analysera möjligheten för inköpscentraler att bedriva grossistverksamhet. Upphandlingsmyndigheten ska vid sin analys utgå ifrån behoven hos kommuner och landsting. Uppdraget redovisades till regeringen den 16 mars 2017.

Samverkan genom avtal är ett sätt att med en liten administrativ överbyggnad kunna samla resurser vilket framhålls av många av de remissinstanser som yttrat sig i frågan. Denna fråga rör centrala

kommunala principer såsom lokaliseringsprincipen och väcker frågor om upphandling och transparens. Ett införande av en utökad och generell möjlighet kräver således nya överväganden. Mot bakgrund av de utökade möjligheterna till samverkan som de nya upphandlingslagarna innebär, och efterfrågan på utökade möjligheter till avtalssamverkan bland kommuner och landsting, anser regeringen att möjligheterna att utvidga och förenkla avtalssamverkan bör utredas. Regeringen har gett en parlamentarisk kommitté i uppdrag att föreslå åtgärder för att stärka kommunernas kapacitet (se avsnitt 4.2). Kommittén har bl.a. fått i uppdrag utreda möjligheterna att utvidga och förenkla möjligheterna till avtalssamverkan. Denna del av uppdraget ska redovisas senast den 1 oktober 2017.

Hänvisningar till S5-2

5.3. EU-rätten och kommunallagen

Regeringens bedömning:Kommunallagen bör inte kompletteras med hänvisningar eller upplysningsbestämmelser avseende EU-rättens påverkan på de kommunala befogenheterna. Det finns inte heller skäl att införa en målsättningsbestämmelse om konkurrensneutralitet i kommunallagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens bedömning. Utredningen föreslår, till skillnad från regeringen, att det i kommunallagen ska införas en bestämmelse om att kommunernas och landstingens möjligheter att utöva sina befogenheter kan begränsas av reglerna om statsstöd i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Utredningen föreslår vidare att det ska införas en bestämmelse om att kommuner och landsting inom sina befogenheter får tillhandahålla tjänster av allmänt intresse enligt EUF-fördraget. Slutligen föreslår utredningen att det i kommunallagen ska föras in ett målsättningsstadgande om att kommuner och landsting ska verka för att uppträda konkurrensneutralt när de agerar på en marknad, om inte annat följer av lag eller annan författning.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller framför inga invändningar mot utredningens bedömning och förslag.

Borlänge och Haninge kommuner ser värdet av ett förtydligande kring hur regelverken förhåller sig till varandra. SKL anför att EU:s regelverk står för sig självt och att det därför kan ifrågasättas om det är relevant att i kommunallagen klargöra att EU:s statsstödsregler kan begränsa den kommunala kompetensen. SKL har dock förståelse för det pedagogiska i att detta sakförhållande särskilt påpekas. Botkyrka och Göteborgs kommuner anför att förtydligandet om statligt stöd inte tillför något i sak och att kommunen ändå är bunden av dessa regler. Kommunerna anser att denna typ av hänvisningar tynger lagstiftningen och ökar på ett onödigt sätt dess omfattning.

SmåKom välkomnar att staten designerar tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (SGEI), då främst små kommuner inte själva har resurser till att i varje enskilt fall göra dessa bedömningar.

Konkurrensverket anför att hänvisningen till reglerna om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse i själva verket är en hänvisning till en undantagsbestämmelse. Det leder till uppenbara risker för övertolkning. Malmö kommun anför att förslaget inte innebär ett förtydligande eller att tillämpningen underlättas bl.a. eftersom det saknas en EU-rättslig definition av begreppet tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

Förvaltningsrätten i Uppsala anför att det finns behov av att förtydliga begreppet ”konkurrensneutralitet” i den kommunalrättsliga kontexten. Företagarna är positiva till förslaget men vill betona att den föreslagna målsättningsbestämmelsen blir svår att utvärdera. Kammarrätten i Stockholm ifrågasätter behovet av ett målsättningsstadgande om konkurrensneutralitet och anför att det är tveksamt att införa denna typ av målsättningsstadgande om det inte får någon rättslig effekt. Det kan leda till oklarheter, vilket inte gagnar den tydlighet man vill uppnå med en ny kommunallag. Haninge och Lidingö kommuner samt SKL anför att konkurrensintresset är ett av många intressen som ska balanseras i det lokala beslutsfattandet. Att framhålla ett intresse framför andra kan bli styrande på ett olyckligt vis. Stockholms universitet anför att det föreslagna målsättningsstadgandet inte kan anses tillföra något nytt. Ett flertal kommuner, bl.a. Stockholms och Göteborgs kommuner, anför att kraven på kommunen i konkurrenshänseende får anses täckt genom redan befintlig lagstiftning och att värdet av reglering därför kan ifrågasättas.

Skälen för regeringens bedömning

Allmän hänvisning till EU-rätten

Utredningen har funnit att EU-rättens påverkan på kommuner och landsting är omfattande på många områden, men att regleringen i kommunallagen endast berörs i begränsad omfattning. Utredningen har därför bedömt att en allmän hänvisning om att lagens bestämmelser kan påverkas av EU-rätten eller att kommuner och landsting har att följa EUrätten inte bör föras in i kommunallagen. I likhet med majoriteten av remissinstanserna, som inte har haft några invändningar mot denna bedömning, instämmer regeringen i utredningens slutsats. Någon allmän hänvisning till EU-rätten ska därför inte föras in i kommunallagen.

Upplysningsbestämmelse om statsstöd

Utrymmet för kommuner och landsting att ge stöd till enskild näringsverksamhet begränsas av både kommunallagen och EU-rättsliga regler om statsstöd. Den kommunalrättsliga regleringen sätter gränserna för vad kommunerna och landstingen över huvud taget får göra. Utgångspunkten för vad som är tillåtet för dem att engagera sig i är allmänintresset. Verksamheten ska syfta till att tillhandahålla allmännyttiga verksamheter eller tjänster till medlemmarna (2 kap. 1 § KL). På näringslivets område har denna allmänna kompetens preciserats genom att det i kommunallagen görs en åtskillnad mellan utrymmet för kommunerna att själva bedriva näringsverksamhet och förutsättningarna för dem att stödja näringslivet (2 kap. 7 och 8 §§ KL). I lagen görs således en organisatorisk uppdelning mellan det kommunala,

en s.k. sedvanlig kommunal affärsverksamhet, och (det egentliga) näringslivet. Kommuners utrymme för engagemang på näringslivets område är av undantagskaraktär. Detta gäller särskilt individuellt inriktat stöd som bara får lämnas om det finns synnerliga skäl för det.

Den EU-rättsliga regleringen om statsstöd finns i artiklarna 107 och 108 i EUF-fördraget. Av huvudregeln i artikel 107.1 framgår att om inte annat föreskrivs i fördragen, är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna. Någon motsvarighet till uppdelningen i kommunallagen mellan näringsverksamhet i kommunal regi och det egentliga näringslivet finns inte enligt EU-rätten. Vid tillämpningen av statsstödsreglerna kan en kommunal verksamhet, även i egen regi, betraktas som ett företag. Det är enligt dessa regler i princip tillräckligt att offentliga medel fördelas på ett sätt som snedvrider konkurrensen och påverkar handeln mellan medlemsstaterna för att ett stöd ska anses ha getts. Det innebär dock inte att alla stöd är otillåtna. Det finns i flera avseenden utrymme att ge stöd utan att det står i strid med EU-rätten (för närmare redogörelse av EU-rättens statsstödsregler i förhållande till de kommunala befogenheterna, se SOU 2015:24 s. 381389). Bestämmelser om återkrav av olagliga statsstöd finns i lagen (2013:388) om tillämpning av Europeiska unionens statsstödsregler.

Utredningen har bedömt att EUF-fördragets bestämmelser om statsstöd kan påverka den kommunala kompetensen. Utredningen föreslår därför att en upplysningsbestämmelse ska införas i kommunallagen om att utrymmet för kommuner och landsting att utöva sina befogenheter kan begränsas av reglerna om statsstöd. Borlänge och Haninge kommuner ser värdet av ett förtydligande kring hur regelverken förhåller sig till varandra. Andra remissinstanser, bland andra Botkyrka och Göteborgs kommuner samt SKL, anser dock att den föreslagna regleringen kan ifrågasättas eftersom EU:s regelverk redan är bindande för kommunerna.

Regeringen delar utredningens bedömning att kommunernas och landstingens kompetens kan påverkas av EU-rättsliga bestämmelser om statsstöd. Som påpekats av vissa remissinstanser är det EU-rättsliga regelverket om statsstöd dock redan bindande för kommuner och landsting. En bestämmelse som endast anger att kommuner och landsting ska förhålla sig till denna reglering är därför enligt regeringens mening inte nödvändig. Regeringen anser vidare att det är viktigt att inte i onödan tynga kommunallagen med upplysningsbestämmelser. Mot den bakgrunden bör den föreslagna bestämmelsen inte föras in i kommunallagen.

Upplysningsbestämmelse om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse

Kommuner och landsting får enligt nationell lagstiftning ha hand om angelägenheter av allmänt intresse, förutsatt att angelägenheterna har anknytning till kommunens eller landstingets område eller deras medlemmar och inte heller ska handhas av någon annan (2 kap. 1 § KL).

Enligt den EU-rättsliga regleringen har medlemsstaterna genom artiklarna 14 och 106.2 i EUF-fördraget ett visst utrymme att lämna stöd,

som annars inte skulle vara möjligt, när unionen, medlemsstaterna och företag fullgör sina uppgifter i form av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, under förutsättning att det kan ske utan att komma i konflikt med EU:s konkurrens- och statsstödsregler. Kommuner och landsting anses vara en del av medlemsstaten (se mål C 248/84, Tyskland mot kommissionen, REG 1987 4013, s. 4036–4043, i fråga om statsstöd). Någon EU-rättslig definition av begreppet tjänster av allmänt ekonomiskt intresse finns inte och medlemsstaterna har ett stort utrymme att avgöra vad som är en sådan tjänst.

Utredningen har bedömt att kommunerna och landstingen själva torde kunna avgöra vad som utgör en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse och att de inom sin allmänna kompetens har rätt att i enskilda fall anförtro någon en sådan tjänst. Utredningen har vidare bedömt att det finns ett behov av att klargöra förutsättningarna för kommuner och landsting att använda sig av dessa regler och föreslår att detta förhållande ska tydliggöras i kommunallagen genom en upplysningsbestämmelse som anger att kommuner och landsting, inom sina befogenheter, får tillhandahålla tjänster av allmänt intresse enligt EUF-fördraget.

SmåKom välkomnar att staten designerar tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, då främst små kommuner inte själva har resurser att i varje enskilt fall göra dessa bedömningar. Vissa remissinstanser, bl.a. Konkurrensverket, lyfter fram att det finns en risk för övertolkning av den föreslagna bestämmelsen.

Regeringen delar utredningens bedömning att kommuner och landsting, i avsaknad av en EU-rättslig eller nationell definition, har möjlighet att bedöma när en ekonomisk tjänst är av allmänt ekonomiskt intresse och att de även i enskilda fall kan anförtro någon en sådan tjänst. Detta gäller dock redan enligt EU-rätten. Regleringen om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse kan vidare betraktas som ett undantag från de principer som annars gäller inom EU-rätten. I likhet med Konkurrensverket anser regeringen att det kan vara problematiskt att lämna en allmän hänvisning till reglering av undantagskaraktär. Regeringen anser vidare, i likhet med Malmö kommun, att det kan ifrågasättas om den föreslagna bestämmelsen innebär ett förtydligande, eftersom det inte finns någon klar EU-rättslig definition av begreppet tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Mot denna bakgrund bedömer regeringen att hänvisningen inte bör föras in i kommunallagen.

Målsättningsbestämmelse om konkurrensneutralitet

EU:s konkurrensrättsliga reglering syftar till att inom den inre marknaden förebygga att konkurrensen snedvrids mellan företag. Regleringen avser t.ex. att förhindra konkurrensbegränsande samarbeten mellan företag och missbruk av ett eller flera företags dominerande ställning. Prövning kan även ske av företagskoncentrationer.

På nationell nivå finns regler i konkurrenslagen (2008:579) där frågor om bl.a. konkurrensbegränsande samarbeten och missbruk av dominerande ställning regleras. Dessa regler gäller oavsett om samhandeln inom EU påverkas. I konkurrenslagen regleras även möjligheten att förbjuda konkurrensbegränsande förfaranden i offentlig säljverksamhet och att helt förbjuda sådan kommunal säljverksamhet

som inte omfattas av de kommunala befogenheterna, något som saknar motsvarighet inom EU:s regelverk.

Kommuner och landsting har under lång tid bedrivit verksamhet av kommersiell karaktär på mer eller mindre konkurrensutsatta marknader. Med rollen som marknadsaktör följer en skyldighet att tillämpa vissa regelverk som inte gäller för övrig offentlig verksamhet, dvs. sådan som inte är ekonomisk. Det handlar sammantaget främst om reglerna om konkurrensbegränsande offentlig säljverksamhet, upphandlingsrätten, statsstödsreglerna, reglerna om missbruk av dominerande ställning, reglerna om konkurrensbegränsande avtal och övriga bestämmelser i konkurrenslagen.

I vissa fall har det införts krav på att offentlig verksamhet som kommuner och landsting ägnar sig åt ska bedrivas på affärsmässiga villkor. Kravet på affärsmässighet innebär bl.a. att självkostnadsprincipen i kommunallagen (8 kap. 3 c § KL) inte ska tillämpas. Självkostnadsprincipen innebär att kommuner och landsting inte får ta ut högre avgifter än som svarar mot kostnaderna för de tjänster eller nyttigheter som de tillhandahåller.

Utredningen gör bedömningen att det, på grund av bl.a. EU-rättens statsstödsregler och upphandlingsregler, finns skäl att införa en bestämmelse av målsättningskaraktär i kommunallagen om att kommuner och landsting, när de agerar på en marknad, ska verka för att uppträda konkurrensneutralt. Detta ska gälla om inte annat följer av lag eller annan författning.

Flertalet remissinstanser är positivt inställda till den föreslagna målsättningsbestämmelsen. Såväl bland de remissinstanser som tillstyrker utredningens förslag, t.ex. SKL och Lidingö kommun, som bland de remissinstanser som avstyrker förslaget, t.ex. Stockholms universitet, Lunds, Stockholms, Täby och Göteborgs kommuner ifrågasätts dock värdet och betydelsen av den föreslagna bestämmelsen.

Linköpings kommun anser att det som står i annan lagstiftning får anses känt av kommunerna och landstingen. Det behöver inte upprepas i kommunallagen. Regeringen instämmer i att detta är relevanta invändningar. Så som utredningen har konstaterat finns det redan regler som innebär krav på ett neutralt förhållningssätt till näringslivet, varför ytterligare reglering inte bör behövas. Regeringen anser vidare, som även framhållits av Kammarrätten i Stockholm, att det kan framstå som tveksamt att införa denna typ av målsättningsstadgande om det inte får någon rättslig effekt. Målsättningsbestämmelsen kan leda till oklarheter då den inte är rättsligt bindande. Mot den bakgrunden och med beaktande av att bestämmelsen i onödan kan tynga lagstiftningen anser regeringen att den inte ska införas i kommunallagen.

6. Organisation

6.1. Den kommunala organisationen

6.1.1. Vilka är de kommunala organen?

Kommunallagen innehåller bestämmelser om kommunernas och landstingens politiska organ och uppgiftsfördelningen mellan dem. I varje kommun och landsting finns en beslutande politisk församling, benämnd fullmäktige, som är det främsta beslutande organet. Därutöver finns ett antal politiskt tillsatta organ – styrelsen och övriga nämnder – vilka har hand om kommunens eller landstingets förvaltnings- och verkställighetsuppgifter men som även har vissa beslutsfunktioner. Dessa organ bereder ärenden som ska avgöras av fullmäktige, men de har också till uppgift att verkställa fullmäktiges beslut. Härutöver har nämnderna egen beslutanderätt i sådana frågor som rör förvaltningen eller som de enligt lag eller annan författning ska ha hand om. De beslutar även i frågor som fullmäktige har delegerat till dem att avgöra.

I kommunallagens mening menas med begreppet nämnd såväl styrelsen som övriga nämnder. Vissa bestämmelser gäller dock enbart för styrelsen (se t.ex. 6 kap.1–4 §§ KL).

Hänvisningar till S6-1-1

  • Prop. 2016/17:171: Avsnitt 6.3.3

6.1.2. Fullmäktiges uppgifter

Fullmäktige är det högsta beslutande organet, som fattar beslut av mer grundläggande natur eller av mer generell räckvidd. Det handlar främst om beslut där det politiska momentet är avgörande (prop. 1973:90 s. 231). I kommunallagen uttrycks detta på så sätt, att fullmäktige beslutar i alla ärenden av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt (3 kap. 9 § KL). Exempel på sådana fullmäktigeärenden är mål och riktlinjer för verksamheten, budget, skatt och andra viktiga ekonomiska frågor, nämndernas organisation och verksamhetsformer och val av ledamöter och ersättare i nämnder och beredningar samt revisorer. Fullmäktige beslutar även i andra frågor som anges i kommunallagen eller i andra författningar.

Fullmäktige har möjlighet att delegera sin beslutanderätt till en nämnd (3 kap. 10 § KL). Delegationen kan gälla ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden. Ärenden av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt får inte delegeras. Om det anges i en författning att fullmäktige har en viss uppgift, får inte heller den uppgiften delegeras. Det finns dock inte någon tydlig gräns mellan fullmäktiges exklusiva beslutanderätt och den del av beslutanderätten som är möjlig att delegera till nämnderna.

6.1.3. Nämndernas uppgifter

De grundläggande bestämmelserna om nämndernas beslutanderätt finns i 3 kap. 13 § KL. Nämnderna har en viss självständig beslutanderätt och beslutar i frågor som rör förvaltningen.

Nämnderna ska också besluta i frågor som ankommer på dem enligt lag eller annan författning, t.ex. socialtjänstlagen (2001:453) och plan- och bygglagen (2010:900). Det handlar ofta om myndighetsutövning, som t.ex. beviljande av försörjningsstöd eller bygglov.

Det är förbjudet för fullmäktige att bestämma hur en nämnd i ett särskilt fall ska besluta i ett ärende som rör myndighetsutövning mot enskild (12 kap. 2 § regeringsformen). Fullmäktige får t.ex. inte påverka hur en kommunal nämnd beslutar i ett ärende rörande bygglov. Givetvis kan fullmäktige inte heller besluta i nämndens ställe i ett sådant ärende.

Nämnderna fungerar därutöver som beredningsorgan åt fullmäktige och ansvarar även för att fullmäktiges beslut verkställs (3 kap. 14 § KL).

Slutligen beslutar nämnderna i frågor som fullmäktige har delegerat till dem (3 kap. 13 § andra stycket KL). Det kan t.ex. gälla upptagande av lån eller avyttring av fastigheter. Nämnderna ska inför fullmäktige redovisa hur de har fullgjort sina uppdrag (3 kap. 15 § KL).

Föreskrifter om nämndernas verksamhet och arbetsformer ska framgå av de reglementen som fullmäktige har utfärdat (6 kap. 32 § KL).

6.1.4. Styrelsens särskilda uppgifter

Styrelsen är kommunens eller landstingets ledande förvaltningsorgan. Till styrelsens mera övergripande uppgifter hör att leda och samordna förvaltningen av kommunens eller landstingets angelägenheter och ha uppsikt över den verksamhet som bedrivs av övriga nämnder, kommunalförbund och kommunala företag (6 kap. 1 § KL). Styrelsen ska även följa frågor av betydelse för kommunens eller landstingets utveckling och ekonomiska ställning samt göra framställningar hos fullmäktige m.fl. om det behövs (6 kap. 2 § KL).

Styrelsen kan lämna råd, anvisningar och förslag till åtgärder till nämnderna. Följs inte dessa får styrelsen begära att fullmäktige vidtar åtgärder. Däremot ligger det inte inom styrelsens befogenheter att i en annan nämnds ställe besluta att en viss åtgärd ska vidtas eller att besluta att något som en annan nämnd redan har beslutat inte får verkställas.

6.1.5. Organisationsfrihet

Kommunerna och landstingen har getts en betydande frihet att utifrån lokala behov och förutsättningar själva bestämma hur nämndverksamheten ska organiseras. Fullmäktige ska tillsätta de nämnder som utöver styrelsen behövs för att fullgöra kommunens eller landstingets uppgifter enligt särskilda författningar och för verksamheten i övrigt (3 kap. 3 § KL).

Fullmäktige beslutar om nämndernas verksamhetsområden och inbördes förhållanden (3 kap. 4 § första stycket KL). Det handlar om att bestämma vilka uppgifter nämnderna ska ha och om de ska verka på central eller lokal nivå. En nämnd kan ha hand om flera verksamheter i hela kommunen eller landstinget. En nämnd kan även ha hand om en eller flera verksamheter för en del av kommunen eller landstinget. På detta sätt öppnas en möjlighet att tillsätta s.k. kommundelsnämnder eller distriktsnämnder. En nämnd kan även få ansvaret för verksamheten vid en eller flera anläggningar, t.ex. skolor eller sjukhus. Fullmäktige kan besluta att en nämnd ska vara gemensam med en annan kommun eller ett landsting (3 kap. 4 § 1–5 KL).

Vissa inskränkningar har gjorts i friheten för kommunerna och landstingen att bestämma sin egen organisation. Kommunerna och landstingen är skyldiga att inrätta ett fullmäktige och en styrelse (3 kap. 1 och 2 §§ KL). De är också skyldiga att välja revisorer för gransking av sin verksamhet (9 kap. 1 § KL).

Det finns därutöver ett antal obligatoriska nämnder. I varje kommun ska det finnas en valnämnd. Överförmyndarverksamhet är en annan obligatorisk verksamhet. Den kan bedrivas antingen med överförmyndare eller i överförmyndarnämnd. Det är möjligt för kommuner att tillsammans inrätta en gemensam överförmyndarnämnd. En ordning med överförmyndarnämnd har ansetts vara att föredra framför en enskild överförmyndare (se prop. 2007/08:150 s. 57). Vidare ska det i varje kommun och landsting finnas en eller flera s.k. patientnämnder. Det finns även krav på att det ska finnas en s.k. krisledningsnämnd för att fullgöra uppgifter under extraordinära händelser som medför allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner. Fullmäktige kan besluta att kommun- eller landstingsstyrelsen ska utgöra krisledningsnämnd.

Rätten att fritt organisera nämndverksamheten har även på annat sätt begränsats. En nämnd får inte bestämma om rättigheter och skyldigheter för kommunen eller landstinget i ärenden där nämnden företräder kommunen eller landstinget som part (3 kap. 5 § första stycket KL). Det innebär att en nämnd inte kan uppträda som sökande, t.ex. i ett ärende om bygglov, och därefter besluta i ärendet.

En nämnd får inte heller utöva författningsreglerad tillsyn över sådan verksamhet som nämnden själv bedriver (3 kap. 5 § andra stycket KL). Den kommunala nämnd som har tillsyn över miljöfarlig verksamhet kan inte samtidigt ansvara för t.ex. driften av kommunens reningsverk eller sopförbränningsanläggningar.

Fullmäktige kan även besluta att en nämnd ska vara underställd en annan nämnd (3 kap. 4 § 4 KL).

6.2. Bättre förutsättningar att styra kommunal verksamhet

6.2.1. Styrelsen får en stärkt ställning i förhållande till de övriga nämnderna

Regeringens förslag: Fullmäktige ska få besluta att styrelsen ska kunna fatta beslut om särskilt angivna förhållanden som rör andra nämnders verksamhet. Styrelsen får dock inte ges en rätt att fatta beslut som rör andra nämnders myndighetsutövning, tillämpningen av lag eller ärenden som i övrigt rör enskilda.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens.

Utredningen föreslår dock inte att det uttryckligen ska framgå att styrelsen inte får ges rätt att besluta om ärende som innebär tillämpningen av lag.

Remissinstanserna: En övervägande majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget.

Socialstyrelsen anser att det behöver preciseras i förarbetena vilka frågor som rör nämndernas verksamhet som styrelsen kan få fatta beslut om. Valmyndigheten anför att styrelsen inte kan ges rätt att besluta avseende valnämndens valadministrativa uppdrag att planera och genomföra val och folkomröstningar. Borlänge kommun anför att begränsningen avseende andra nämnders myndighetsutövning måste anses vara absolut och nödvändig. Dals-Eds kommun anför att i de fall styrelsen fattar beslut rörande en viss nämnd, och som då styrelsen är ansvarig för, bör beslutet vara så avgränsat så att inte handlingsutrymmet för nämnden påverkas i övrigt. Göteborgs kommun anför att de eventuella oklarheter i ansvarsfrågan som skulle kunna uppstå bör fullmäktige kunna minimera genom att noga tänka igenom vilken typ av beslut som kommunstyrelsen ska få lov att fatta. Uppstår oklarheter får fullmäktige ytterst klargöra vem som är ansvarig för fattade beslut. Hallstahammars kommun ser en vinst i att frågor där nämnderna har olika synpunkter kan lösas utan att delegationer återkallas. Ett antal kommuner, däribland Laholms kommun, samt Jönköpings, Stockholms och Värmlands läns landsting, anför att det är viktigt att fullmäktiges beslut om styrelsens befogenheter är tydligt och precist, för att minimera gränsdragningsproblematik när det gäller revisionsansvar och mandat i förhållande till de andra nämnderna. Järfälla, Munkedals och Sölvesborgs kommuner anför att det bör övervägas om förslaget borde avgränsas på ett tydligare sätt. Kalmar kommun tillstyrker förslaget under förutsättning att det inte är tvingande för kommunerna. Flera kommuner och landsting, däribland Linköpings kommun samt Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), anför att det behöver klargöras i propositionen hur förslaget påverkar styrelsens revisionsansvar. Flera landsting däribland Värmlands läns landsting anför att det bör tydliggöras att det inte handlar om en generell beslutanderätt och att nämndernas verksamhetsansvar inte minskar. Östergötlands läns landsting önskar ytterligare belysning av ansvarsfördelningen då beslut fattas i en annan instans än den som har det ekonomiska mandatet.

Justitieombudsmannen (JO) har förståelse för behovet men är trots det tveksam till förslaget. Det är inte svårt att föreställa sig att en kommunstyrelse med den föreslagna befogenheten skulle kunna fatta beslut som direkt eller indirekt tvingar en nämnd att utföra myndighetsutövning på visst sätt eller med en viss inriktning. En befogenhet för kommunstyrelsen att fatta bindande beslut som rör en annan nämnds verksamhet får inte utformas på ett sådant sätt att förvaltningens självständighet i realiteten inskränks i strid med 12 kap. 2 § regeringsformen. Kammarrätten i Stockholm anser att utredningens synsätt att nämnderna inte ska vara underordnade styrelsen och att de behåller sitt verksamhetsansvar inte går att förena med förslaget om att styrelsen får rätt att fatta bindande beslut för nämnderna. Förvaltningsrätten i Linköping anför att förslaget kan medföra att styrelsen fattar ett beslut som i praktiken tvingar nämnden att agera på ett visst sätt trots att det är frågan om myndighetsutövning. Ale kommun anför att förslaget är onödigt och kan förorsaka oren styrning, oklarhet i ansvarsfrågan och minskad engagemangslust i nämnder. Degerfors kommun anför att förslaget kan bidra till en maktkoncentration och vara negativt för demokratin. Lunds kommun anför att det är oklart vad förslaget egentligen kommer att innebära eftersom det saknas bra exempel på när det kan användas. Ovanåkers kommun anför att förslaget ger kommunens folkvalda församling mindre möjlighet att ytterst styra kommunen. Stockholms kommun anför att det kan vara förknippat med svårigheter att precisera vilka ärenden, som inte rör myndighetsutövning eller enskilda, som på föreslaget sätt får beslutas av kommunstyrelsen. Säffle och Öckerö kommuner anför att ansvarsutkrävandet och revisionsarbetet försvåras då besluten är svårare att hänföra till ansvarig instans. Västra Götalands läns landsting vill påtala att det finns en risk att det kan uppstå oklarheter om vem som bär ansvaret för nämndernas verksamhet och att det är en god ordning att fullmäktige alltid fattar beslut som rör nämndernas verksamhet.

Skälen för regeringens förslag

Det finns ett behov av att stärka styrelsens ställning

Styrelsen har redan i dag en särställning bland nämnderna genom att den förutsätts ha en ledande och samordnande roll. Detta kommer till uttryck genom styrelsens särskilda uppgifter i beredningsprocessen, inte minst när det gäller budgetbehandlingen. Det är även styrelsen som har en allmän behörighet att föra kommunens eller landstingets talan i mål och ärenden som har överklagats till domstol. Med styrelsens ledande ställning följer även att den har till uppgift att skaffa sig överblick över hela den kommunala förvaltningen. Styrelsen ska ha uppsikt över övriga nämnders verksamhet. Denna uppsikt kan dock inte leda till några konkreta åtgärder annat än att göra påpekanden, lämna råd och anvisningar. Om det är nödvändigt får styrelsen i stället föreslå att fullmäktige i sin egenskap av högsta beslutande organ ska agera.

Utredningen har genomfört intervjuer med företrädare för kommuner och landsting där det framförts att styrelsens relativt svaga ställning ibland upplevs som ett problem. Av utredningens enkät framgår också att 39 respektive 45 procent av de svarande kommunerna och landstingen

ansåg att det fanns ett behov av att kunna ge styrelsen ytterligare rättsliga befogenheter. För att möjliggöra tydligare styrning och ordning har många kommuner minskat antalet nämnder och koncentrerat stora delar av verksamheten till styrelsen. Det tycks även förekomma att styrelsen informellt ges en starkare ställning än den egentligen har, sett ur ett strikt kommunalrättsligt perspektiv. Utredningen har även funnit exempel på att styrelsen har getts en rätt att fatta beslut som övriga nämnder måste rätta sig efter. Styrelsen har gjorts överordnad vissa andra nämnder och har getts i uppdrag att styra, utveckla och samordna hela förvaltningen och utöva kontroll över övriga nämnders verksamhet. Det juridiska stödet för detta sätt att organisera verksamheten har angetts vara bestämmelsen i 3 kap. 4 § 4 KL om att en nämnd kan vara underställd en annan nämnd. Såsom utredningen angett är det tveksamt vilket utrymme den aktuella bestämmelsen ger i detta hänseende.

Det finns en relativt utbredd uppfattning bland kommuner och landsting att styrelsens rättsliga ställning behöver förstärkas. Enligt regeringens mening kan utvecklingen av organisationsmodeller där den största delen av verksamheten koncentrerats till styrelsen vara ett tecken på ett sådant behov. Denna organisationsmodell är möjlig att ha och för med sig såväl nackdelar och fördelar. Mot bakgrund av kommuners och landstings organisationsfrihet har regeringen inte någon invändning mot denna utveckling som sådan. Det får dock enligt regeringens mening anses vara olyckligt om frågan om styrelsens möjlighet att styra verksamheten får en stor påverkan i valet av organisationsmodell. Utredningen har vidare funnit tecken på att bristen på rättsliga befogenheter kompenseras antingen genom informell styrning eller genom att styrelsen gjorts överordnad vissa nämnder. Informell styrning skapar problem till följd av bestämmelsen om förvaltningsmyndigheters självständighet i 12 kap. 2 § regeringsformen, detta kan exemplifieras av t.ex. JO 2009/10 s. 384 och JO 2014/15 s. 667 som JO i sitt remissvar hänvisat till. Även bortsett från denna problematik är informell styrning problematiskt utifrån ett medborgarperspektiv eftersom medlemmarnas insyn och granskning av den kommunala organisationen försvåras. Informell styrning försvårar även revisionsarbetet.

Mot denna bakgrund anser regeringen att det behöver finnas möjligheter för kommuner och landsting att stärka styrelsens rättsliga ställning i förhållande till de övriga nämnderna. Styrelsen ska därför ges lagliga möjligheter att inom tydliga ramar påverka andra nämnders verksamhet. En sådan ordning ger ökade möjligheter att styra verksamheten i kommunen eller landstinget. Styrelsens samordnande roll stärks och förutsättningarna för att anlägga ett helhetsperspektiv på hela den kommunala verksamheten ökar. Förslaget innebär endast en möjlighet för fullmäktige att ge styrelsen utökade befogenheter. Förändringen innebär således endast en utökning av kommuners och landstings möjligheter att fritt organisera sig och är som Kalmar kommun påpekar inte någon tvingande reglering. Kommuner och landsting som bedömer att det inte är lämpligt att ge styrelsen sådana befogenheter kan följaktligen avstå att besluta om detta. Av remissvaren framgår att ett stort antal kommuner och landsting efterfrågar en sådan möjlighet. Regeringen anser därför sammanfattningsvis att fullmäktige ska ges

möjlighet att besluta att styrelsen ska kunna fatta beslut som rör andra nämnders verksamhet.

Styrelsen ska kunna fatta beslut om särskilt angivna förhållanden som rör andra nämnders verksamhet…

Den beslutanderätt för styrelsen som regeringen föreslår ska gälla vissa, av fullmäktige, särskilt angivna förhållanden. Såsom bl.a. Värmlands läns landsting poängterar rör det sig alltså inte om en generell beslutanderätt. Fullmäktige ska exempelvis kunna ange att styrelsen ska kunna fatta övergripande ekonomiska beslut såsom ett generellt anställningsstopp. Det kan även bli aktuellt att tilldela styrelsen en överordnad roll, med en möjlighet att fatta för nämnderna bindande beslut på personal-, säkerhets- och miljöområdena. Det kan på dessa områden finnas ett stort värde för den strategiska styrningen av kommuners eller landstings arbetsgivarroll eller interna miljöarbete att styrelsen kan ges en mer styrande roll. Ett annat exempel på en situation när beslutanderätten ska kunna användas är när två nämnder är oense i något hänseende. Styrelsen ska då kunna fatta det avgörande beslutet i frågan. Det kan t.ex. bli aktuellt i en s.k. beställar–utförarorganisation (se nedan under avsnitt 6.3). Andra områden där styrelsen kan ges beslutanderätt kan vara övergripande frågor såsom kommunens agerande på sociala medier eller etiska riktlinjer.

... men får inte ges inflytande över nämndernas myndighetsutövning eller tillämpning av lag

I regeringsformen har förvaltningsmyndigheterna, såväl de statliga som de kommunala, tillförsäkrats en självständighet när ett beslut utgör myndighetsutövning eller innebär tillämpning av lag. Ingen myndighet, inte heller kommun- eller landstingsfullmäktige, får bestämma hur en förvaltningsmyndighet ska besluta i ett ärende som rör myndighetsutövning eller tillämpning av lag (12 kap. 2 § regeringsformen). I en kommun eller ett landsting utgör varje nämnd och även styrelsen en egen myndighet. Det är därför inte möjligt att ge styrelsen befogenhet att fatta beslut som rör andra nämnders myndighetsutövning eller tillämpningen av lag. Regeringen föreslår att dessa begränsningar ska framgå av i lagtexten. Såsom Valmyndigheten anför, finns också vissa uppgifter som genom lag uppdras åt en särskild nämnd. Styrelsen kan därför t.ex. inte ges rätt att besluta avseende valnämndens valadministrativa uppdrag att planera och genomföra val och folkomröstningar. Detta gäller även andra uppgifter som enligt lag ska utföras eller beslutas av en i lag utpekad nämnd. Styrelsen kan t.ex. inte heller ges möjlighet att fatta beslut som enligt lag ska beslutas av socialnämnden. Detta innebär inte något hinder mot att styrelsen av fullmäktige utses att fullgöra t.ex. socialnämndens uppgifter i kommunen.

Begreppet myndighetsutövning är komplicerat och mångfacetterat. Några riktmärken finns dock. Det ska vara fråga om en utövning av en befogenhet att bestämma om vissa förhållanden. Denna befogenhet ska grunda sig på den offentligrättsliga lagstiftningen. Däremot avses inte befogenheter, som härrör från avtal och som alltså ytterst baseras på

civilrättsliga regler. Den offentligrättsligt grundade befogenheten ska vidare utövas i förhållande till enskild. Det ska slutligen röra sig om bindande beslut som är uttryck för samhällets maktbefogenheter i förhållande till medborgarna. Typiska utslag av myndighetsutövning är beslut, varigenom den enskilde åläggs att göra, tåla eller underlåta något. Även ett gynnande beslut kan utgöra resultat av myndighetsutövning, om den enskilde för att uppnå den önskade förmånen är tvungen att vända sig till en myndighet och myndighetens tillämpning av offentligrättsliga regler blir avgörande för utgången (prop. 1971:30 del 2 s. 331).

JO anför att förslaget innebär en risk för att en kommunstyrelse med den föreslagna befogenheten skulle kunna fatta beslut som direkt eller indirekt tvingar en nämnd att utföra myndighetsutövning på visst sätt eller med en viss inriktning. En befogenhet för kommunstyrelsen att fatta bindande beslut som rör en annan nämnds verksamhet får, enligt JO, inte utformas på ett sådant sätt att förvaltningens självständighet i realiteten inskränks i strid med 12 kap. 2 § regeringsformen. Regeringen delar JO:s bedömning att det är centralt att förslagets utformning inte ger uttryck för att nämndernas grundlagsskyddade självständighet får inskränkas. Enligt regeringens mening kommer fullmäktiges beslut att kunna kontrolleras på flera sätt. Fullmäktiges ordförande ska inte ta upp förslag med följden att en nämnds självständighet direkt skulle påverkas till beslut. Skulle ett sådant beslut ändå fattas, kan det prövas i domstol genom laglighetsprövning. Om styrelsen fattar beslut med en sådan direkt påverkan på nämndens myndighetsutövning eller tillämpning av lag kan även det beslutet laglighetsprövas. Frågan om indirekt påverkan på nämndernas myndighetsutövning mot enskild och tillämpningen av lag är mer svårbedömd. Klart är dock att direktiv som indirekt anvisar hur ett enskilt ärende ska avgöras inte får ges. Förbudet hindrar dock inte kommunernas beslutande organ att vid beviljande av anslag uppställa villkor som anknyter till konkreta fall (prop. 1973:90 s. 398).

Fullmäktige har alltså redan i dag en indirekt påverkan på nämndernas myndighetsutövning genom budgetprocessen som får anses förenlig med regeringsformen. Det är även tänkbart att styrelsen, inom ramen för sitt uppföljningsansvar, i någon mån indirekt kan påverka nämndernas ärendehantering utan att detta innebär att styrelsen bestämt utgången av ett enskilt ärende i strid med 12 kap. 2 § regeringsformen. Även om nämnderna är självständiga i det avseende som regleras av 12 kap. 2 § regeringsformen ingår de fortfarande i den kommunala organisationen och interagerar med fullmäktige och styrelse. Frågor om indirekt påverkan måste därför tolkas utifrån specifika fall. Detta är en uppgift för JO och förvaltningsdomstolarna. Regeringens förslag innebär att fullmäktige tydliggör vilka befogenheter styrelsen kan och ska ges i den enskilda kommunen eller landstinget. Detta bör i sin tur bidra till att tydliggöra vilken typ av påverkan som inte är tillåten. Genom förslaget kommer ansvarsfördelningen och omfattningen av styrelsens befogenheter att göras tydligare, vilket torde minska risken för en sådan informell styrning som kan utgöra direkt eller indirekt påverkan på nämndernas självständighet.

Alla beslut som rör enskilda ska undantas

I rättspraxis finns det exempel på beslut som gynnar en enskild, t.ex. beviljandet av en förmån, men som ändå inte har ansetts utgöra myndighetsutövning. Beslutet har då inte grundats på offentligrättsliga regler (se t.ex. NJA 1988 s. 26). Regeringen instämmer i utredningens bedömning att även sådana ärenden där nämnderna fattar beslut som rör enskilda, men som ändå inte utgör myndighetsutövning eller tillämpning av lag, ska undantas från styrelsens beslutsbefogenheter. Syftet med regeringens förslag är att ge ökade möjligheter att styra verksamheten strategiskt och stärka styrelsens samordnande roll. Mot denna bakgrund är det enligt regeringens mening inte motiverat att beslut som riktar sig till en enskild, men som inte utgör myndighetsutövning, ska kunna omfattas av styrelsens utökade beslutsmöjligheter.

Utformningen av fullmäktiges beslut och frågor om ansvar

Som flera remissinstanser är inne på ställer förslaget stora krav på att fullmäktige utformar sina beslut på sådant sätt att det tydligt klargörs vilka förhållanden som styrelsen ska ges befogenhet att besluta om. Detta gäller naturligtvis främst för att se till att beslutet utformas i enlighet med regeringsformen men är också viktigt för den egna organisationen och för medlemmarnas möjlighet att följa och granska verksamheten. I likhet med Göteborgs kommun anser regeringen att väl övervägda och väl avgränsade beslut av fullmäktige minimerar risken för oklarheter i ansvarsfördelningen.

Flera remissinstanser, däribland SKL, anför att det bör förtydligas hur styrelsens revisionsansvar påverkas. De kommunala revisorerna rapporterar till fullmäktige. För det fall att en styrelse getts särskilda befogenheter så omfattar revisionen av styrelsens arbete dessa ansvarsområden likväl som styrelsens övriga ansvar. Revisionens granskning kan således avse såväl styrelsens agerande som att den inte agerat. Eftersom det är fullmäktige som behandlar revisionsberättelsen så kommer det åligga fullmäktige att följa upp och eventuellt korrigera beslutet om styrelsens befogenheter, t.ex. utifrån revisorernas synpunkter. Denna ordning ger enligt regeringens mening förutsättningar för att eventuella oklarheter i frågor om ansvar kan uppmärksammas och hanteras inom ramen för fullmäktiges arbete. Fullmäktige är det högsta beslutande organet i en kommun eller ett landsting och ytterst ansvarig för hur verksamheten organiseras. De frågor som behandlas i fullmäktige är föremål för politisk debatt och bevakning. Detta ger därför medlemmarna goda möjligheter att uppmärksamma eventuella problem som uppstår på grund av den av fullmäktige beslutade organisationen.

Nämnderna har ansvar för sin verksamhet

Nämnderna ska var och en inom sina områden se till att verksamheten bedrivs i enlighet med de mål och riktlinjer som fullmäktige har bestämt samt de föreskrifter som gäller för verksamheten. De ska också se till att den interna kontrollen är tillräcklig samt att verksamheten bedrivs på ett i övrigt tillfredsställande sätt (6 kap. 7 § KL).

Förslaget ändrar inte på det förhållandet att nämnderna är ansvariga för sin verksamhet. Att styrelsen av fullmäktige ges en viss

beslutsbefogenhet som rör de övriga nämndernas verksamhet innebär inte att nämnderna blir underordnade styrelsen. Styrelsens beslutsbefogenheter sträcker sig bara så långt som fullmäktige har bestämt. Om styrelsen fattar ett beslut som rör en viss nämnd, blir styrelsen ansvarig för det beslutet. Beslut som fattas av styrelsen enligt de befogenheter den fått av fullmäktige skiljer sig inte från andra styrelsebeslut och kan således laglighetsprövas. Nämnden behåller dock sitt verksamhetsansvar för de uppgifter som fullmäktige lagt på nämnden. Kammarrätten i Stockholm anför att detta synsätt är oförenligt med att styrelsen kan fatta bindande beslut för nämnderna. Regeringen vill dock framhålla att fullmäktige, som är överordnat styrelsen och övriga nämnder, kommer att vara det organ som anger inom vilka områden som en nämnd kan bindas av styrelsens beslut. Styrelsens beslutsrätt kan inte heller utsträckas på sådant sätt att det leder till att en nämnd blir underordnad styrelsen. Beslut som riktar sig till enskilda och som rör tillämpning av lag är undantagna. Begränsningen att styrelsens befogenhet ska inriktas till särskilt angivna förhållanden innebär vidare att fullmäktige inte kan besluta att en nämnd ska underställa styrelsen sina beslut. Innebörden av regeringens förslag är i stället att fullmäktige får en möjlighet att begränsa en nämnds ansvarsområde genom att besluta att styrelsen i stället ska vara ansvarig för vissa särskilt angivna förhållanden. På detta sätt blir nämnderna inte underordnade styrelsen och är även fortsatt ansvariga för sin verksamhet.

Hänvisningar till S6-2-1

6.2.2. Bestämmelserna om underställd nämnd utmönstras

Utredningens förslag: Fullmäktige ska inte längre kunna besluta att en nämnd ska vara underställd en annan nämnd.

Fullmäktige ska inte längre kunna föreskriva att en lokal nämnd inte får väcka ärenden i fullmäktige.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ett absolut flertal av remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget.

Borlänge kommun och SKL anför att behovet av underställda nämnder inte längre borde föreligga i och med utredningens förslag om att styrelsen ska ges möjlighet att besluta över andra nämnder.

Eksjö kommun anför att förslaget innebär en inskränkning i organisationsfriheten. Lunds kommun anför att skälen som framförts för att ta bort möjligheten är svaga. Västra Götalands läns landsting anför att landstinget har två kommittéer som är underställda regionstyrelsen.

Landstinget ifrågasätter utredningens bedömning att bestämmelsen torde sakna betydelse med hänvisning till styrelsens rätt att fatta beslut som rör andra nämnders verksamhet. Behovet av att ha underställda nämnder kan finnas ändå.

Skälen för regeringens förslag

Fullmäktige kan besluta att en nämnd ska vara underställd en annan nämnd (3 kap. 4 § 4 KL). Fullmäktige får vidare föreskriva att en lokal nämnd eller en nämnd som är underställd en annan nämnd inte får väcka ärenden i fullmäktige (5 kap. 24 § KL).

Såsom utredningen har anfört är rättsläget angående den aktuella bestämmelsen oklart. Någon klargörande praxis finns inte och någon vägledning finns inte heller att hämta från förarbeten. Regeringen anser att det inte är förenligt med lagens systematik att en överställd nämnd ska kunna ha större befogenheter gentemot en underställd nämnd än den befogenhet styrelsen har vid sin uppsikt över övriga nämnder enligt 6 kap. 1 § KL. Bestämmelsens ordalydelse ger dock inte uttryck för några begränsningar av det slaget. Regeringen bedömer att en bestämmelse som kan tolkas som att en överställd nämnd kan ges större befogenheter än styrelsen inte kan accepteras av rättssäkerhetsskäl. Mot denna bakgrund och då bestämmelsen inte heller synes tillämpas i någon större utsträckning bör bestämmelsen inte föras över till en ny kommunallag.

Regeringen delar vidare utredningens bedömning att det saknas skäl att ge fullmäktige en möjlighet att förbjuda lokala nämnder att väcka ärenden i fullmäktige. Enligt regeringens mening bör lokala nämnder ha samma rätt att väcka ärenden som andra typer av nämnder. Inte heller denna bestämmelse ska därför föras över till en ny kommunallag.

Hänvisningar till S6-2-2

6.3. Tydligare rättsliga förutsättningar för en beställar–utförarorganisation

Hänvisningar till S6-3

6.3.1. Möjligheten att använda en beställar– utförarorganisation ska klargöras

Regeringens förslag: Fullmäktige ska få besluta att en nämnd ska tillhandahålla tjänster åt en annan nämnd.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En övervägande majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot utredningens förslag.

Botkyrka kommun anför att i och med att verksamheten rör sig över interna myndighetsgränser uppstår ibland svåra problem för kommunerna att hantera. Göteborgs kommun anför att för att underlätta för kommunerna att ha en organisation med beställar- och utförarnämnder bör lagstiftaren införa ett tydligt undantag i offentlighets- och sekretesslagen som möjliggör för kommunerna att lämna sekretessbelagda uppgifter mellan två nämnder inom samma kommun när den enskilde motsätter sig detta, om det görs i syfte att verkställa en insats. Danderyds kommun anför att den nuvarande regleringen knappast är ett problem men det förtydligande som förslaget innebär välkomnas. Eslövs och Haninge kommuner samt SKL anför att det är tveksamt om

det faktiskt finns ett praktiskt lagstiftningsbehov. Utpekande av vissa organisationsmodeller blir lätt otidsenligt.

Borås kommun anför att kommunallagen redan ger förutsättningar och att systemet är väl utvecklat. Detaljreglering av den kommunala verksamheten bör principiellt undvikas.

Skälen för regeringens förslag: Vid införandet av den nuvarande kommunallagen uttalade regeringen, angående hur fullmäktige ska bestämma nämndernas verksamhetsområden, att reglerna medger att uppgifterna fördelas så att en eller flera nämnder svarar för produktionen av vissa tjänster åt andra nämnder och att s.k. utförar- och beställarnämnder inrättas. Det går även att ha ett system för intern debitering (prop. 1990/91:117 s. 155).

Utredningen har anfört att det är en brist att det inte tydligt framgår av kommunallagen att det är möjligt att fördela nämndernas uppgifter på så sätt att vissa nämnder beställer tjänster och att andra nämnder svarar för att tillhandahålla tjänsterna i fråga. Det är visserligen redan möjligt och står inte i strid med regelverket att tillämpa en beställar–utförarmodell, men av tydlighetsskäl bör ett tillägg göras. Ett antal remissinstanser däribland SKL anför att behovet av lagstiftning kan ifrågasättas. Regeringen instämmer inte i denna bedömning utan ansluter sig till utredningens bedömning att det bör klargöras i lagen att fullmäktige får besluta att en nämnd ska tillhandahålla tjänster åt en annan nämnd. Visserligen finns det i nuvarande kommunallag inte några hinder mot denna organisation. I likhet med Danderyds kommun anser dock regeringen att ett förtydligande är motiverat.

Botkyrka kommun anför att i och med att verksamheten rör sig över interna myndighetsgränser uppstår ibland svåra problem för kommunerna att hantera. En liknande frågeställning väcker Göteborgs kommun som anför att det bör införas ett tydligt undantag i offentlighets- och sekretesslagen som möjliggör för kommunerna att lämna sekretessbelagda uppgifter mellan två nämnder inom samma kommun, när den enskilde motsätter sig detta, om det görs i syfte att verkställa en insats. Regeringen har förståelse för att sådana problem kan uppstå.

Regeringen anser dock att det saknas förutsättningar att inom ramen för detta lagstiftningsärende närmare överväga några förändringar av offentlighets- och sekretesslagstiftningen.

6.3.2. Verksamhet utan anslag i budgeten

Regeringens förslag: Fullmäktige ska få besluta att en nämnd inte ska anvisas några medel.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte särskilt kommenterat förslaget. Skälen för regeringens förslag: Den kommunala budgeten ska innehålla en plan för verksamheten och ekonomin under verksamhetsåret (8 kap. 5 § KL). I planen ska, förutom skattesatsen, anslagen anges. Av planen ska det även framgå hur utgifterna ska finansieras och hur den ekonomiska ställningen beräknas vara vid budgetårets slut.

Nämnderna ger in ett budgetförslag till styrelsen för kommande år som sedan fullmäktige tar ställning till. Budgeten fastställs av fullmäktige (8 kap. 8 § KL). Budgeten ska vara en bruttobudget, vilket innebär att samtliga inkomster och utgifter inom nämndverksamheterna ska tas upp i budgeten. Fullmäktige får dock anvisa nettoanslag till nämnderna (prop. 1990/91:117 s. 212.).

I en beställar–utförarorganisation får utförarnämnden inte något anslag från fullmäktige, utan den får ersättning från beställarnämnden. Eftersom fullmäktige får besluta om nettoanslag till en nämnd kan anslaget alltså beslutas vara noll kronor. Det är således möjligt att ha en beställar– utförarorganisation och ändå följa kommunallagens regler om ekonomisk förvaltning. Detta till trots instämmer regeringen i utredningens bedömning att det är en brist att regelverket inte ger klarare uttryck för att detta är möjligt.

Eftersom en utförarnämnd får medel från en eller flera nämnder, föreslår regeringen att det i kommunallagen ska anges att fullmäktige får besluta om att inte anvisa en sådan nämnd några medel.

Hänvisningar till S6-3-2

  • Prop. 2016/17:171: Avsnitt 17.1

6.3.3. Fördelning av ansvar

Regeringens bedömning: Det är inte lämpligt att i kommunallagen klargöra ansvarsfördelningen mellan en beställarnämnd och en utförarnämnd, utan denna bör få fastställas från fall till fall.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Socialstyrelsen delar utredningens bedömning att det är viktigt att kommunerna och landstingen i en beställar- och utförarorganisation utformar sina reglementen m.m. på ett sådant sätt att det tydligt framgår vad som är de olika nämndernas uppgifter och ansvarsområden.

Skälen för regeringens bedömning: Kommunallagen vilar på principen att varje nämnd är ansvarig för den verksamhet som den har hand om (6 kap. 7 § KL). Utgångspunkten i kommunallagen är inte att ansvaret för utförande och beställning ska vara åtskilda. I de kommuner och landsting som infört en beställar–utförarorganisation, finns ofta en utförarnämnd och en beställarnämnd. Ur kommunalrättslig synvinkel måste det tydligt framgå vilket ansvar som vilar på utförarnämnden respektive beställarnämnden. Någon nämnd måste alltid ha det yttersta ansvaret för själva utförandet.

I en kommun eller i ett landsting är det fullmäktige som bestämmer nämndernas verksamhetsområden och inbördes förhållanden. Om fullmäktige väljer att tilldela ett antal nämnder olika uppgifter, blir varje nämnd ansvarig för hur den fullgör sina uppgifter. Det kan t.ex. handla om att beställa och tillhandahålla vissa tjänster. Hur det ser ut varierar från kommun till kommun och från landsting till landsting.

Regeringen bedömer i likhet med utredningen att det inte är lämpligt att i kommunallagen klargöra den exakta ansvarsfördelningen mellan en beställarnämnd och en utförarnämnd, utan denna får fastställas från fall till fall. Såsom såväl utredningen som Socialstyrelsen anför vill regeringen understryka vikten av att kommuner och landsting utformar

sina reglementen m.m. på ett sådant sätt att det tydligt framgår vad som är de olika nämndernas uppgifter och ansvarsområden. Fullmäktige antar nämndernas reglementen och beslutar om grunderna för den kommunala organisationen. Det är därför främst en uppgift för fullmäktige att klargöra ansvarsfördelningen.

I en beställar–utförarorganisation finns ett behov av en möjlighet att internt i kommunen kunna avgöra tvister som uppstår, t.ex. mellan en beställarnämnd och utförarnämnd. I avsnitt 6.1.1 har regeringen föreslagit att fullmäktige ska få besluta att styrelsen ges en rätt att fatta beslut som rör övriga nämnders verksamhet. Styrelsen ska t.ex. kunna fälla avgörandet när två nämnder tvistar. På så vis skapas en rättslig reglering som löser det beskrivna problemet. Regeringen bedömer att någon ytterligare reglering för att möjliggöra beställar– utförarorganisationer inte behövs.

Hänvisningar till S6-3-3

6.4. Försöksverksamhet med majoritetsstyre

Regeringens bedömning: Det finns inget behov av att genomföra en försöksverksamhet med majoritetsstyre.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens bedömning. Utredningen föreslår en lag som möjliggör en försöksverksamhet med majoritetsstyre under mandatperioden 2018– 2022. Fullmäktiges beslut om en försöksverksamhet ska fattas av en kvalificerad majoritet senast den 31 december 2017. Om systemet införs ska fullmäktige i ett särskilt reglemente ange hur oppositionen ska ges insyn i styrelsens arbete och administrativt stöd i övrigt.

Remissinstanserna: Remisutfallet över förslaget är blandat. En knapp majoritet tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget.

Ett antal kommuner och landsting, däribland Bodens kommun,

Jönköpings och Östergötlands läns landsting, samt SKL anför att försöksperioden på en mandatperiod är alltför kort och därför bör omfatta två mandatperioder. SKL anför vidare att ett viktigt villkor för försöksverksamhet är att oppositionen får samma resurser proportionellt i förhållande till sin storlek som majoriteten. Lysekils kommun anför att det är viktigt att skapa utökade möjligheter att utveckla den politiska styrningen och kommunala demokratin i framtidens kommuner. Trelleborgs och Vellinge kommuner anför att utredningen saknar konkreta förslag på hur oppositionens insyn ska garanteras. Älvdalens kommun anför att det inte är lämpligt med majoritetsstyre för Älvdalens kommun och andra kommuner där nämnderna är avskaffade och endast styrelsen ansvarar för alla förvaltningars verksamhet.

Ett stort antal kommuner och landsting anför att förslaget innebär en mycket stor principiell förändring och att det saknar demokratiska eller ekonomiska fördelar. Flera kommuner, däribland Jönköpings kommun, anser det viktigt att oppositionen ges tillgång till de politiska beslutsprocesserna. Ett antal kommuner, däribland Helsingborgs kommun, anser att det är märkligt att den övriga organisationen ska vara representativ förutom styrelsen. Eskilstuna kommun anför att många

viktiga och ansvarsfulla ärenden beslutas av kommunstyrelsen som enda eller sista beslutsinstans. Gävle kommun anför att kommunen utfört ett utredningsarbete kring frågan. Kommunen anser att förslaget innebär nackdelar i form av minskad insyn och påverkan och kan motverka samförstånd och breda lösningar över partigränser. Järfälla kommun anför att det kan finnas en utökad risk för konflikter mellan styrelsen och övriga nämnder om den politiska sammansättningen skiljer sig alltför mycket åt. Kalix och Solna kommuner anför att det mest närliggande sättet att slå vakt om oppositionens arbetsförutsättningar är minoritetsrepresentation i kommunstyrelsen. Kalmar kommun och

Blekinge läns landsting anför att den enkät bland kommunstyrelseordföranden som genomförts av utredningen indikerar ett svagt stöd för förslaget. Nässjö kommun anför att utredningen hänvisar till vad majoritetsföreträdare tycker om majoritetsstyre medan däremot inställningen hos oppositionsföreträdare helt saknas i utredningen. Sundbybergs kommun anför att fullmäktiges vitalitet och hur tydligt det politiska majoritetsansvaret är sannolikt beror på det allmänna politiska läget, hur majoriteten formeras och på partiernas agerande.

Skälen för regeringens bedömning: Utredningen har kunnat konstatera att omkring 20 procent av kommunstyrelseordförandena respektive 25 procent av ordförandena i landstingsstyrelserna är intresserade av försöksverksamhet med majoritetsstyre i kommun- och landstingsstyrelser. Intresset var störst i större städer och förortskommuner till storstäderna. Utredningen anför att ett system med majoritetsstyre i dessa kommuner kunde berika den politiska debatten i fullmäktige och bidra till att tydliggöra de politiska skiljelinjerna. Detta synsätt antogs även av Kommittén för förstärkning av den kommunala demokratins funktionssätt som menade att majoritetsstyre sannolikt fungerar bäst i kommuner och landsting där skiljelinjerna är påtagliga och där det förs en ideologisk debatt mellan partierna. Detta förhållande stämmer troligen i högre grad in på fullmäktige i storstäder och större kommuner samt för landstingen (SOU 2012:30).

Såsom utredningen anfört kan det faktum att en viss procent av ordförandena svarat ja på frågan inte tas till intäkt för att alla dessa kommuner och landsting har ett intresse av att delta i en försöksverksamhet. Som Nässjö kommun anför säger undersökningen till exempel ingenting om oppositionens inställning till att genomföra ett försök. Regeringen kan av remissvaren konstatera att inga kommuner eller landsting i sina remissvar på utredningen uttalat ett konkret intresse att själva genomföra ett försök. En orsak till detta kan, såsom bl.a.

Östergötlands läns landsting anför, vara utredningens förslag att försöket ska vara under en mandatperiod. Remissvaren kan således inte rimligen tas som bevis för att intresse för att genomföra försök helt saknas men talar ändå enligt regeringens mening för att intresset är betydligt mindre än vad utredningens undersökning pekat på.

Oavsett frågan om intresset av att genomföra försök är utredningens förslag förknippat med en rad problem. Såsom flera remissinstanser anför för förslaget med sig svårigheter med att garantera oppositionens insyn och arbetsförutsättningar. Järfälla kommun anför att det kan finnas en utökad risk för konflikter mellan styrelsen och övriga nämnder om

den politiska sammansättningen i styrelsen och de övriga nämnderna skiljer sig alltför mycket åt. Regeringen instämmer i detta och vill tillägga att utredningens förslag inte innebär något renodlat majoritetsstyre eftersom förslaget endast berör styrelsen.

Enligt regeringens mening är den avgörande invändningen mot förslaget att det är oklart på vilket sätt det skulle kunna vitalisera den kommunala demokratin. I likhet med vad flera kommuner anför anser regeringen inte att utredningen visat på vilket sätt debatten i fullmäktige skulle berikas av förslaget. Såsom Sundbybergs kommun anför torde fullmäktiges vitalitet sannolikt bero på det allmänna politiska läget, hur majoriteten formeras och på partiernas agerande. Förslaget har sålunda enligt regeringens mening oklara fördelar och klara tillämpningsproblem. Vidare innebär förslaget inte heller ett renodlat försök med majoritetsstyre. Utöver detta förefaller det saknas konkret intresse av att genomföra försök. Mot denna bakgrund anser regeringen att det saknas anledning att föreslå någon försökslagstiftning.

6.5. Uppföljning av verksamhet

Regeringens bedömning: Verksamhet som bedrivs av kommuner och landsting i egen regi bör följas upp på liknande sätt som den verksamhet som bedrivs av privata utförare.

Utredningens förslag om att fullmäktige för varje mandatperiod ska anta ett program med mål och riktlinjer för skötseln av sådan verksamhet som bedrivs av kommunen eller landstinget och som skulle kunna överlåtas till privata utförare bör inte genomföras.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens bedömning. Utredningen föreslår att skyldigheten för fullmäktige att anta ett särskilt program med mål och riktlinjer för verksamhet som bedrivs av privata utförare även ska omfatta verksamhet som bedrivs i egen regi.

Fullmäktige ska varje mandatperiod anta ett sådant program. Endast sådan verksamhet som skulle kunna överlåtas till privata utförare omfattas av programmet.

Remissinstanserna: En majoritet av instanserna tillstyrker eller har inget att invända mot utredningens förslag.

Såväl instanser som förhållit sig negativt som positivt till bestämmelsen har uttalat sig om tillämpningsområdet av bestämmelsen. Ett stort antal kommuner och landsting däribland Uppsala läns landsting anför att det behövs ett förtydligande om och avgränsning av vilka verksamheter programmet ska omfatta. Ett antal kommuner, däribland

Bjuvs kommun, vill poängtera att det redan i dag finns en otydlighet kring grundregleringen som infördes i delbetänkandet. Fler kommuner, däribland Sala kommun, samt SKL anför att programskyldigheten bör avgränsas till de frågor som är viktiga från politisk synpunkt. Det är också angeläget att det i propositionen klargörs hur den uppföljningsskyldighet programmet avser förhåller sig till nämndernas ansvar för den interna kontrollen.

Stockholms universitet hade gärna sett ytterligare överväganden avseende hur skillnaderna konkret kan påverka styrningen och uppföljningen av verksamhet i egen regi samt förhållandet mellan fullmäktiges riktlinjer och nämndernas ansvar för kontroll och uppföljning. Borlänge kommun anför att det finns ett betydande värde i att verksamheter som drivs i kommunal regi och verksamheter som bedrivs av privata utförare, i den omfattning det är möjligt, hanteras på ett likvärdigt sätt. Vadstena kommun anför att lagförslaget bör kompletteras med en skrivelse som innebär att kommunal verksamhet ska utvärderas utifrån likvärdiga kriterier oavsett regi. Västerås kommun anför att det bör noteras att det kan vara svårt att tillämpa denna likvärdighetsprincip i praktiken då förutsättningarna för styrning och uppföljning ser olika ut för privata och kommunala verksamheter. Visita anför att motsvarande program borde vara en självklarhet för kommunala och landstingsägda bolag som driver verksamhet i konkurrens med det privata näringslivet.

Flera kommuner och landsting, däribland Stockholms läns landsting, anför att förslaget innebär ytterligare administration på ett område som redan är reglerat, eftersom kommuner och landsting redan har ett uppföljningsansvar för all verksamhet. Borås och Svedala kommuner anser att förslaget kommer att medföra slöseri med kommunens resurser.

Degerfors och Karlskoga kommuner anför att den administrativa bördan för små kommuner utan privata utförare blir orimligt stor. Gotlands kommun anför att förslaget är en överflödig reglering av en detaljfråga.

Skälen för regeringens bedömning

Uppföljningen av kommuners och landstings verksamhet

En privat utförare är en privat aktör utan något kommunalt ägande, som har hand om vården av en kommunal angelägenhet enligt 3 kap. 16 § KL. En privat utförare kan vara en enskild individ, men kan också vara en juridisk person t.ex. ett aktiebolag, ett handelsbolag, en ekonomisk förening, en ideell förening eller en stiftelse. En privat utförare har slutit ett avtal med kommun eller landsting enligt 3 kap. 16 § KL avseende vården av en kommunal angelägenhet. Därför är t.ex. en enskild som driver en fristående skola inte en privat utförare, eftersom huvudmän för fristående skolor får godkännande att vara huvudmän av Skolinspektionen. Fullmäktige ska för varje mandatperiod anta ett program med mål och riktlinjer för sådana kommunala angelägenheter som utförs av privata utförare. I programmet ska det också anges hur fullmäktiges mål och riktlinjer samt övriga föreskrifter på området ska följas upp och hur allmänhetens insyn ska tillgodoses (3 kap. 19 b § KL). Vid införandet av bestämmelsen uttalade regeringen följande.

”...medborgarna har rätt att förutsätta att kommuner och landsting bedriver ett aktivt uppföljningsarbete inte bara av privata utförare utan också av verksamhet i egen regi. Det finns även av konkurrensskäl anledning att inte ställa upp andra mål eller tillämpa andra metoder för uppföljning av verksamhet som bedrivs i egen regi. Det bör i denna del betonas att kommuner och landsting redan med nuvarande lagstiftning har goda möjligheter att utöva kontroll och uppföljning inom

verksamhet som bedrivs i egen regi. Såsom Konkurrensverket anför har kommuner och landsting till exempel full insyn i sådan verksamhet. Det faller sig dock naturligt att även kontroll- och uppföljningsarbetet inom verksamhet som bedrivs i egen regi utvecklas på ett liknande sätt som det som gäller för privata utförare. Om det exempelvis görs oannonserade besök hos privata utförare bör sådana besök även genomföras i den verksamhet som bedrivs i egen regi.” (prop. 2013/14:118 s. 54.).

Regeringen anser att det inte finns anledning att anlägga något nytt synsätt vid införandet av en ny kommunallag. Såsom Västerås kommun framhåller ser förutsättningarna för styrning och uppföljning olika ut för privata och kommunala verksamheter. Med beaktande av detta har kommuners och landstings medlemmar rätt att förvänta sig att det ska finnas fungerande rutiner för uppföljning, oavsett om det rör sig om verksamhet som bedrivs i egen regi eller om verksamheten utförs av privata utförare. Verksamheten bör så långt möjligt behandlas på ett likvärdigt sätt.

Utökning av programmet med mål och riktlinjer

Kommuners och landstings nämnder ska inom sitt område se till att verksamheten bedrivs i enlighet med de mål och riktlinjer som fullmäktige har bestämt samt de föreskrifter som gäller för verksamheten. Detta gäller även när vården av en kommunal angelägenhet med stöd av kommunallagen har lämnats över till någon annan. Såsom bl.a. Stockholms läns landsting anför har kommuner och landsting således redan i dag ett uppföljningsansvar för all verksamhet. Vid införandet av programmet för strategisk uppföljning av privata utförare betonade regeringen att bakgrunden till förslaget inte enbart syftade till att betona betydelsen av ett strategiskt arbetssätt av uppföljning och kontroll utan även att koppla detta arbete med frågan om allmänhetens insyn. Dessa frågor hör avseende privata utförare, genom utformningen av förfrågningsunderlag och avtal, nära samman på ett sätt som inte gäller för den kommunala verksamheten som bedrivs i egen regi. Av denna anledning föreslog regeringen att fullmäktige skulle åläggas att ta fram ett särskilt program för privata utförare (prop. 2013/14:118 s. 51 f.). Regeringen uttalade vidare att det av denna anledning inte var lämpligt att låta de föreslagna programmen i sin helhet omfatta verksamhet som bedrivs i egen regi.

Såsom flera remissinstanser framfört innebär införandet av administrativa krav av det slaget som nu är i fråga både vissa kostnader och ett ingrepp i kommuners och landstings egen styrning. Sådana regleringar bör därför enligt regeringen svara mot ett uttalat behov för att kunna motiveras. Enligt regeringens mening är den nuvarande regleringen tydlig både vad gäller kommuners och landstings ansvar och den ansvariga nämndens ansvar. Som Degerfors kommun anför framstår det också som obefogat att ålägga kommuner som inte använder sig av privata utförare att ta fram program. Regeringen anser därför att det inte är motiverat att införa ett formellt krav på ett program för mål och riktlinjer för all verksamhet.

Regeringen vill avslutningsvis betona att det faktum att förslaget inte ska genomföras inte innebär något hinder för kommuner och landsting att använda programmet för mål och riktlinjer som ett redskap för styrningen även av verksamhet i egen regi, t.ex. vad avser uppföljning. Detta bör dock enligt regeringens mening överlåtas till den enskilda kommunen eller landstinget.

Delegation av fullmäktiges beslut om program

Utredningen har föreslagit att det i kommunallagen ska förtydligas att programmet med mål och riktlinjer måste beslutas av fullmäktige och inte kan delegeras till en nämnd. Enligt regeringens mening framgår detta klart redan genom nuvarande reglering. Det finns därför inte skäl att föreslå ett sådant förtydligande.

Hänvisningar till S6-5

6.6. Kommunalförbunds förbundsordningar

Regeringens förslag: Kraven på vad ett kommunalförbunds förbundsordning ska innehålla ska ändras genom att

  • det inte längre ska finnas ett krav på att den ska ange vilken av förbundsmedlemmarna som ska utse revisorer i kommunalförbund med förbundsdirektion,
  • den ska ange på vilken webbplats förbundets anslagstavla ska finnas, och
  • den ska ange om allmänheten ska ha rätt att ställa frågor om årsredovisningen vid ett sammanträde och i så fall förutsättningarna för detta.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över utredningens förslag.

Simrishamn och Sjöbo kommuner tillstyrker förslagen gällande utseende av revisorer och att det ska anges på vilken webbplats förbundets anslagstavla ska finnas. Fagersta, Avesta, Norberg, Hedemora och Skinnskatteberg kommuner uppger att det inte finns skäl till ändring på det sätt utredningen föreslår när det gäller reglerna avseende val av revisorer. Köpings kommun avstyrker förslaget och anför att det inte föreligger något behov av ändringar.

Skälen för regeringens förslag

Utseende av revisorer i kommunalförbund med förbundsdirektion

Ett kommunalförbunds förbundsordning ska, i fråga om förbund med förbundsdirektion, ange på vilket sätt och vilken av förbundsmedlemmarna som ska utse revisorer (3 kap. 28 § 5 KL). I praktiken utses revisorerna dock inte av en förbundsmedlem, utan av flera eller alla förbundsmedlemmar tillsammans. Utredningen anser att detta bör återspeglas i lagtexten och föreslår därför att kravet på att det även ska anges vilken av förbundsmedlemmarna som ska utse

revisorerna ska tas bort och ersättas med att det i förbundsordningen ska anges på vilket sätt revisorerna ska utses

Regeringen anser i likhet med utredningen att det av tydlighetsskäl inte är lämpligt att ha en bestämmelse som kan tolkas som att endast en förbundsmedlem ska utse revisorerna. Regeringen vill dock framhålla att en sådan ordning kommer att vara möjlig även i fortsättningen. Genom ändringen kommer det att vara upp till kommunalförbunden själva att bestämma vilken eller vilka av medlemmarna som ska utse revisorerna. Regeringen föreslår därför att det i kommunallagen endast ska regleras att det i förbundsordningen anges på vilket sätt revisorer utses i kommunalförbund med förbundsdirektion.

Anslagstavlan

Enligt nu gällande reglering ska en förbundsordning ange var förbundets kungörelser och andra tillkännagivanden ska anslås (3 kap. 28 § 10 KL). Med anledning av förslaget om en webbaserad anslagstavla bör förbundsordningen i stället ange på vilken webbplats förbundets anslagstavla ska finnas, se avsnitt 10.

Allmänhetens frågor om årsredovisningen

Förbundsmedlemmar får i förbundsordningen meddela föreskrifter om de frågor om årsredovisningen som allmänheten kan ställa vid ett sammanträde med fullmäktige (8 kap. 21 § KL). Utredningen föreslår en mindre ändring av denna bestämmelse genom att det ska anges om allmänheten ska ha rätt att ställa frågor om årsredovisningen vid ett sammanträde och i så fall förutsättningarna för detta. Regeringen anser att det är befogat att det i förbundsordningen även ska anges under vilka förutsättningar frågor kring årsredovisningen ska kunna ställas. Detta bidrar till ökad förutsebarhet och likabehandling. Regeringen föreslår därför att det i förbundsordningen även ska anges om allmänheten ska ha rätt att ställa frågor om årsredovisningen vid ett sammanträde och i så fall förutsättningarna för detta.

Hänvisningar till S6-6

  • Prop. 2016/17:171: Avsnitt 17.1

7. De förtroendevalda

7.1. Villkoren för förtroendevalda

Hänvisningar till S7-1

  • Prop. 2016/17:171: Avsnitt 17.1

7.1.1. Enhetliga regler för kommunalråd, landstingsråd, borgarråd och oppositionsråd

Regeringens förslag: Till förtroendevalda ska även räknas de som inom kommunen eller landstinget fullgör ett förtroendeuppdrag på heltid eller betydande del av heltid. En sådan förtroendevald ska uppfylla de villkor för valbarhet som gäller för andra förtroendevalda som utses av fullmäktige.

En förtroendevald som fullgör sitt uppdrag på heltid eller betydande del av heltid ska benämnas kommunalråd, borgarråd, landstingsråd oppositionsråd, eller ha någon annan benämning som fullmäktige bestämmer.

Kommunalråd, borgarråd, landstingsråd och oppositionsråd får tidigast väljas av fullmäktige vid första sammanträdet efter det att val av fullmäktige har hållits i hela landet. Kommunal- och landstingsråd som inte är ledamöter i fullmäktige ska ha rätt att närvara vid fullmäktiges sammanträde. De får delta i överläggningar och framställa förslag men inte delta i besluten.

Uppdragen för samtliga kommunal- och landstingsråd ska kunna återkallas, oavsett om de innehar några andra förtroendeuppdrag, på grund av förändrade majoritetsförhållanden eller en förändrad nämndorganisation.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens.

Utredningen föreslår att kommunalråd m.fl., som inte är ledamot i fullmäktige, ska vara skyldig att närvara vid fullmäktiges sammanträden. Utredningen föreslår vidare att endast Stockholms kommun ska få bestämma att interpellationer endast får ställas till vissa förtroendevalda.

Remissinstanserna: En övervägande majoritet av remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslagen.

Stockholms kommun anför att det för kommunen är angeläget att ha möjligheten att fortsätta arbeta med en borgarrådsberedning och borgarråd som lagstiftningen ser ut i dag. I dag är borgarrådsberedningen ett särskilt beredningsorgan under styrelsen som har stöd i särreglerna i kommunallagen. Utredningens förslag ger Stockholms kommun rätt att välja borgarråd såsom tidigare. Bestämmelsen i 4 kap. 29 § KL om att fullmäktige får meddela närmare föreskrifter om borgarråden bör finnas kvar, men med det språkligt korrektare begreppet reglemente. Nuvarande bestämmelser i kommunallagen ger enligt kommunens uppfattning inte uttryckligt stöd för att meddela reglemente för borgarrådsberedningen och borgarråden. Kommunen anför att kommunfullmäktiges rätt enligt 5 kap. 52 § KL att besluta att interpellationer får ställas till bara vissa av borgarråden bör komma till uttryck i lagtexten. Som förslaget utformats är det inte tydligt att nuvarande arbetssätt, med rätt att ställa interpellationer till vissa borgarråd, kan bibehållas.

Tingsryds kommun anför att rätten för förtroendevalda som inte är ledamöter i fullmäktige att ställa förslag samt yttra sig kan omfattas av bestämmelsen om att fullmäktige får bestämma att andra än ledamöter ska ha rätt att delta i överläggningar men inte beslut. Då det inte finns något som tyder på att Stockholms kommun kommer att förändra nuvarande arbetssätt kan detta regleras via arbetsordningen. Motala kommun anför att frågan om ett kommunalråd som inte är fullmäktigeledamot ska vara tvungen att närvara vid fullmäktiges sammanträden inte behöver lagregleras utan bestämmas av varje kommun. Värmdö kommun avstyrker förslaget i den del som avser närvaroplikt för kommunalråd och anför att rätten att framställa förslag vid fullmäktiges sammanträden bör vara förbehållen ledamöterna.

Skälen för regeringens förslag

Utgångspunkter för en minskad särreglering

Enligt nu gällande reglering får Stockholms kommun ha borgarråd som får väljas när som helst under mandatperioden och vars mandattid är fyra år (4 kap. 24 § KL). Kommunallagens allmänna bestämmelser om förtroendeuppdragens upphörande vid t.ex. omval, om valbarhet och om förtroendeuppdragets upphörande i 5, 7 och 8–10 a §§ KL tillämpas på borgarråden (4 kap. 25 och 26 §§ KL). Fullmäktige får ge borgarråden ekonomiska och andra förmåner i deras uppdrag som svarar mot de löne- och anställningsvillkor som gäller för kommunens anställda (4 kap. 27 § KL). Även om borgarråd inte är ledamöter av fullmäktige ska de närvara vid fullmäktiges sammanträden med rätt att föra fram förslag och delta i överläggningen, men inte i besluten (4 kap. 28 § KL). Fullmäktige får meddela närmare föreskrifter om borgarråden (4 kap. 29 § KL). Detta har Stockholms kommun gjort i form av Reglemente för borgarrådsberedningen och borgarråden (Kommunal författningssamling för Stockholm 2014:18). Vidare kan fullmäktige besluta att interpellationer bara får ställas till borgarråden eller vissa av dem (5 kap. 52 § andra stycket KL).

Regeringens utgångspunkt är att det inte är önskvärt med särregleringar av den typen som gäller för borgarråden i Stockholms kommun i en ny kommunallag. Dessa bör därför inte föras över i den nya kommunallagen. I likhet med utredningen och Stockholms kommun anser regeringen dock att kommunen bör få fortsätta att arbeta med en borgarrådsberedning och borgarråd på samma sätt som i dag. Den önskvärda lagtekniska förändringen, att kommunallagen blir mer generellt tillämplig, kan inte motivera att Stockholms kommuns organisation på något avgörande sätt ska förändras.

Valbarhetsregler för kommunal- och landstingsråd

Utredningen föreslår att det i lagen ska anges att kommunalråd, borgarråd, landstingsråd och oppositionsråd, i likhet med borgarråd, inte behöver vara förtroendevalda när de utses till sitt uppdrag. Detta innebär att flera av lagens regler kommer att bli direkt tillämpliga på borgarråden. Utredningen föreslår vidare att flera regler som endast

gäller borgarråden i Stockholms kommun i stället ska göras generellt tillämpliga.

Regeringen anser att den särreglering som finns i nuvarande kommunallag helt kan tas bort, utan att Stockholms kommun behöver förändra sitt arbetssätt på något betydande sätt. Regeringen föreslår därför att det i lagtexten förtydligas att för valbarhet till ett förtroendeuppdrag som fullgörs på heltid eller betydande del av heltid krävs att personen ska ha fyllt 18 år och vara folkbokförd i kommunen eller landstinget vid valtillfället. Detta innebär att något krav på att den som utses ska vara ledamot av fullmäktige inte ställs. Det finns därmed en möjlighet för kommuner och landsting att utse kommunalråd, borgarråd, landstingsråd och oppositionsråd (i det följande kommunal- och landstingsråd), utan att de innehar något annat förtroendeuppdrag. Regeringen föreslår vidare att det av lagtexten ska framgå att den som fullgör ett sådant förtroendeuppdrag är förtroendevald, även om denne inte innehar något annat förtroendeuppdrag.

Benämningen borgarråd

Regeringen instämmer i utredningens bedömning att benämningen borgarråd ska finnas kvar, men att denna benämning också ska kunna användas av andra kommuner och landsting. Därför föreslår regeringen att det i bestämmelsen om förtroendevalda som fullgör sitt uppdrag på heltid eller betydande del av heltid ska klargöras att en sådan även kan ha benämningen borgarråd. Detta innebär att den särskilda bestämmelsen i 4 kap. 24 § första stycket KL, som anger att Stockholms kommun får ha borgarråd, inte behöver föras in i en ny kommunallag.

Val av kommunal- och landstingsråd vid första sammanträdet efter fullmäktigevalet

Det anges i 4 kap. 24 § andra stycket KL att borgarråd väljs av fullmäktige vid första sammanträdet efter det att val av fullmäktige har ägt rum i hela landet. Bestämmelsen ger Stockholms kommun möjlighet att vid första fullmäktigesammanträdet efter valet utse borgarråd, medan ledamöter och ersättare i nämnderna utses vid ett senare fullmäktigesammanträde.

Regeringen bedömer att det även i andra kommuner och landsting kan finnas behov av att kommunal- och landstingsråd så fort som möjligt kan inleda sina uppdrag och anser därför att alla kommuner och landsting ska kunna tillämpa en sådan möjlighet. Det bör betonas att detta är frivilligt. De kommuner och landsting som vill behålla nuvarande tillvägagångssätt kan göra det. Regeringen föreslår således en möjlighet för kommuner och landsting att välja kommunal- och landstingsråd vid det första sammanträdet under valår, utan att övriga ledamöter och ersättare i nämnderna samtidigt behöver utses.

Fullmäktiges sammanträden

Det framgår av 4 kap. 28 § KL att borgarråd ska närvara vid fullmäktiges sammanträden. De får vidare delta i överläggningarna och framställa förslag men inte delta i besluten. Enligt utredningens mening bör bestämmelserna angående borgarråden i denna del finnas kvar i en ny

kommunallag, men tillämpas generellt för kommunal- och landstingsråd som inte har plats i fullmäktige. Det bör också anges att sådana förtroendevalda får framställa förslag men inte delta i besluten.

Tingsryd och Motala kommuner anför att denna fråga inte behöver regleras i lagen. Enligt regeringens mening behöver emellertid rätten att närvara och lägga fram förslag för kommunal- och landstingsråd som inte har plats i fullmäktige regleras i lag. I likhet med Värmdö kommun anser regeringen dock att en reglering som innebär en skyldighet att närvara är alltför långtgående. Regeringen föreslår därför att det i lagen ska klargöras att kommunal- och landstingsråd som inte har plats i fullmäktige har rätt att närvara vid fullmäktiges sammanträden.

Reglemente för kommunalråd, landstingsråd eller borgarråd

Av 4 kap. 29 § KL framgår att fullmäktige får meddela närmare föreskrifter om borgarråden. Utredningen anför att det som fullmäktige vill bestämma särskilt om borgarråd kan göras i arbetsordning och reglemente och att bestämmelsen i 4 kap. 29 § KL därför inte behöver finnas kvar. Stockholms kommun invänder mot denna bedömning och anför att bestämmelsen bör finnas kvar men med den språkligt mer korrekta benämningen reglemente. Regeringen anser i likhet med Stockholms kommun att det kan finnas skäl för fullmäktige att vilja reglera arbetsformerna för kommunal- och landstingsråd i ett särskilt reglemente. Regeringen delar emellertid utredningens bedömning att kommuner och landsting har möjlighet att anta ett sådant reglemente utan att någon uttrycklig regel om det i kommunallagen. Det finns därför inte något behov av en sådan regel enligt regeringens mening.

Uppdragens upphörande

I 4 kap. 10 a § KL anges att fullmäktige får återkalla uppdragen för samtliga förtroendevalda i en nämnd, om den politiska majoriteten i nämnden inte längre är densamma som i fullmäktige. Syftet är att underlätta majoritetsskiften under mandatperioden. I sådant fall måste återkallelsen avse samtliga ledamöter. Fullmäktige får också återkalla uppdragen vid förändringar i nämndorganisationen. Den nuvarande hänvisningen till denna bestämmelse i 4 kap. 26 § KL innebär att borgarråd kan entledigas mot sin vilja under löpande period på motsvarande sätt som förtroendevalda i nämnderna i andra kommuner. Återkallelsen ska i sådant fall omfatta samtliga borgarråd och inte bara det borgarråd som sitter i nämnden. Utredningen bedömer att denna bestämmelse kan utgå.

Med utredningens förslag framgår det emellertid inte av lagen att kommunal- och landstingsråd som inte innehar några andra förtroendeuppdrag kan entledigas på grund av förändrade majoritetsförhållanden eller en förändrad nämndorganisation. Regeringen anser att om förutsättningarna för att återkalla alla uppdrag i en nämnd är uppfyllda bör också uppdragen för samtliga kommunal- och landstingsråd kunna återkallas, oavsett om de innehar några andra förtroendeuppdrag. Regeringen föreslår därför ett tillägg med sådant innehåll i bestämmelsen om återkallande av samtliga uppdrag i en nämnd

på grund av förändrade majoritetsförhållanden eller en förändrad nämndorganisation.

Interpellationer

Enligt 5 kap. 52 § andra stycket KL får fullmäktige besluta att interpellationer får ställas bara till borgarråden eller vissa av dem. Regeringen anser, till skillnad från utredningen, att även denna bestämmelse bör göras generellt tillämplig för kommuner och landsting. Regeringen föreslår därför att fullmäktige får bestämma att interpellationer får ställas endast till kommunal- och landstingsråd.

Bestämmelser som kan utmönstras

Borgarråd väljs för fyra år och kan i övrigt väljas när som helst under valperioden. Valet avser då den återstående delen av mandatperioden (4 kap. 24 § andra och tredje styckena KL). Detta kan bli aktuellt om uppdraget upphör under perioden. Som utredningen anför avviker inte detta från vad som rent faktiskt gäller för kommunalråd eller landstingsråd. Regeringen anser mot bakgrund av detta att dessa bestämmelser är obehövliga och därför inte bör föras över till en ny kommunallag.

Om det begärs ska varje borgarråd väljas särskilt (4 kap. 24 § fjärde stycket KL). Vid kontakt med Stockholms kommun har utredningen erfarit att bestämmelsen inte tillämpas längre. Med hänsyn till detta delar regeringen utredningens bedömning att bestämmelsen ska utmönstras.

Av 4 kap. 25 § KL framgår att vad som sägs i 4 kap. 7 § KL, om hur omval eller förnyad sammanräkning som innebär ändrad mandatfördelning mellan partierna i fullmäktige inverkar på uppdragen för förtroendevalda, gäller också borgarrådens uppdrag. Enligt borgarrådsbestämmelserna är bestämmelserna om extra val inte tillämpliga på borgarråd. Enligt 4 kap. 26 § KL ska de allmänna reglerna om valbarhet och förtroendeuppdragets upphörande i 4 kap. 5 och 8– 10 a §§ KL tillämpas på borgarråden.

Eftersom borgarråden enligt regeringens förslag omfattas av kommunallagens definition av förtroendevalda är bestämmelserna om förtroendeuppdragens upphörande vid omval, extra val eller vid rättelse genom förnyad sammanräkning direkt tillämpliga även för dem. Detsamma gäller reglerna om valbarhet, valbarhetens upphörande och återkallande av uppdrag. Regeringen anser därför att dessa bestämmelser är obehövliga och inte ska föras över till en ny kommunallag, med undantag för vad som föreslås ovan avseende återkallelse av uppdrag på grund av förändrade majoritetsförhållanden eller en förändrad nämndorganisation.

Hänvisningar till S7-1-1

  • Prop. 2016/17:171: Avsnitt 17.1

7.1.2. Villkoren för kommunal- och landstingsråd

Regeringens förslag: Kommuner och landsting ska få bevilja kommunalråd, borgarråd, landstingsråd och oppositionsråd ekonomiska och andra förmåner i deras uppdrag, som svarar mot de löne- och anställningsvillkor som gäller för kommunens eller landstingets anställda.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens.

Utredningen föreslår att endast Stockholms kommun ska få bevilja förmåner som svarar mot de löne- och anställningsvillkor som gäller för kommunens anställda.

Remissinstanserna: Endast två remissinstanser yttrar sig över utredningens förslag i denna del. Falkenbergs och Vännäs kommuner förordar att regleringen gällande borgarråds förmåner på lika villkor som anställda även ska gälla övriga kommuner samt alla förtroendevalda som har ett uppdrag som motsvarar en betydande del av en helhetstjänst.

2014 års demokratiutrednings förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår en bestämmelse om att fullmäktige får besluta att en förtroendevald som fullgör sitt uppdrag på heltid eller betydande del av heltid ska få vara ledig från sitt uppdrag under en tidsbegränsad period för att vara föräldraledig. Detsamma gäller sådan förtroendevald som på grund av sjukdom har nedsatt arbetsförmåga.

Remissinstanserna: En tydlig majoritet tillstyrker eller har inga synpunkter på demokratiutredningens förslag.

Flera remissinstanser, däribland Trelleborgs kommun och Kronobergs läns landsting, är positiva till att formerna för hur detta ska fungera i praktiken överlämnas åt respektive fullmäktige att besluta om.Tierps kommun anser att det behöver övervägas vad det innebär att ha ett förtroendeuppdrag och om det verkligen ska eller kan likställas med ett arbete. Mölndals och Stenungsunds kommuner efterfrågar tydliga tillämpningsinstruktioner om t.ex. längden på ledigheten, ekonomiska förmåner och kopplingen till föräldra- och sjukpenning samt gällande frågan om ersättare. Södermanlands läns landsting ser ett behov av att tydliggöra vad som menas med betydande del av heltid. Vännäs och

Ystads kommuner anser att möjligheten till föräldra- respektive sjukledighet inte ska begränsas till ett år. Linköpings och Falkenbergs kommuner anser att en tidsbegränsning på ett år är rimlig. Staffanstorps kommun anser att ledighet bör tillåtas i maximalt sex månader eftersom förtroendeuppdrag kräver närvaro för att inte förlora förankringen i partiorganisationen och i den kommunala organisationen. Några kommuner och Södermanlands läns landsting framför att det finns ett behov av att tydliggöra vad som gäller för fritidspolitiker som är föräldralediga eller sjukskrivna men vill fortsätta med sitt uppdrag.Falu kommun anser att ledigheter också ska ges till övriga förtroendevalda för att inte förstärka skillnader i behandling mellan olika förtroendevalda. Staffanstorps kommun anser inte att deltidsledighet ska vara tillåten eftersom den typen av uppdrag inte har begränsade arbetstider eller semester. Tyresö kommun anser inte att ledamoten ska få behålla sitt arvode under samma tid som ledigheten är beviljad och att rätten till

tjänstledighet bör undersökas vilket även bör inkludera fritidspolitiker.

Sveriges Kvinnolobby framför att förtroendevalda bör beviljas föräldrapenning enligt samma nivåer som arbetstagare. Skellefteå kommun menar att det är viktigt att ersättning till förtroendevalda i samband med sjukdom, föräldraledighet m.m. samordnas med socialförsäkringssystemet. Länsstyrelsen i Västra Götalands län framför att handlingen att utse nya ledamöter och ersättare i fullmäktige vanligtvis görs av länsstyrelserna och inte av kommunfullmäktige. Eskilstuna kommun anför att en viktig del av förslaget är att det preciseras hur ersättare ska utses under ledigheten/frånvaron.

Ett antal kommuner, däribland Malmö kommun, samt Sveriges

Kommuner och Landsting (SKL) avstyrker förslaget och anför att det borde vara en rättighet att vara föräldraledig eller sjukskriven utan att fullmäktige ska godkänna detta. Jämtlands läns landsting saknar bärande skäl till varför inte förtroendevalda borde omfattas av de allmänna reglerna om ersättning vid föräldraledighet och nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom. Halmstads kommun framför att om det inte är tvingande att acceptera ledigheter kan ekonomiska faktorer övervägas vid bedömningen, vilket öppnar upp för en godtycklighet och motverkar nationell likvärdighet.

Skälen för regeringens förslag

Möjlighet till ledighet

En förtroendevald som fullgör sitt uppdrag på heltid eller betydande del av heltid ska ha benämningen kommunalråd, landstingsråd eller oppositionsråd eller en annan benämning som fullmäktige bestämmer (4 kap. 1 § tredje stycket KL). Ett exempel på en annan benämning som används är regionråd. Dessa kan tillerkännas arvoden för det arbete som är förenat med uppdraget, kostnadsersättningar, pension och andra ekonomiska förmåner (4 kap. 14 § KL). Det är upp till kommuner och landsting att besluta om att införa hel- eller deltidsarvoden, vilka uppdrag som ska arvoderas och vilka nivåer som gäller.

En ordning för att hantera föräldra- och sjukledighet för kommunalråd, landstingsråd eller oppositionsråd, i det följande kommunal- och landstingsråd, finns enligt 2014 års demokratiutredning (demokratiutredningen) i nära hälften av kommunerna. Demokratiutredningen anför att i ett modernt samhälle bör såväl unga som äldre kvinnor och män ha möjlighet att engagera sig på heltid eller deltid i lokalpolitiken. För att få en bred politisk representation i kommuner och landsting krävs att samhället kan erbjuda de förtroendevalda sådana villkor att det blir attraktivt för alla att åta sig även mer omfattande uppdrag i politiken. En viktig del i att kunna erbjuda sådana villkor är en ordning som möjliggör för kommunal- och landstingsråd att vara föräldraledig eller sjukskriven, och därefter kunna återgå till sitt förtroendeuppdrag. Mot denna bakgrund föreslår demokratiutredningen att fullmäktige ska få bevilja ledighet för förtroendevalda som fullgör sitt uppdrag på heltid eller betydande del av heltid, för att vara föräldraledig eller om den förtroendevalde på grund av sjukdom har nedsatt arbetsförmåga.

Remissinstanserna har uttalat ett tydligt stöd för demokratiutredningens förslag. De instanser som avstyrker förslaget gör detta utifrån synsättet att det bör vara en rättighet att vara föräldraledig eller sjukskriven och att fullmäktiges godkännanden inte ska behövas. Jämtlands läns landsting anser i stället att förtroendevalda borde omfattas av de generella reglerna om föräldraledighet och nedsatt arbetsförmåga. Tierps kommun uttalar att det behöver övervägas vad det innebär att ha ett förtroendeuppdrag och om det verkligen ska eller kan likställas med ett arbete. Eskilstuna kommun anför att det är viktigt att det preciseras hur ersättare ska utses.

Regeringen anser inledningsvis att en ordning för att möjliggöra för ett kommunal- och landstingsråd att vara föräldraledig eller sjukskriven är viktig för att underlätta en bred representation och goda villkor för de förtroendevalda. Att vara förtroendevald varken kan eller bör dock jämställas med att inneha en anställning, enligt regeringens mening. Detta innebär att kommunal- och landstingsråd inte i lag ska ges sådana rättigheter till ledighet som gäller för anställda. Det finns inte heller skäl att inordna regleringen för ledighet för förtroendevalda i socialförsäkringssystemet, enligt regeringens mening. Regeringen anser vidare att en reglering, i likhet med vad som tidigare gällt för regleringen av kommunal- och landstingsråd, ska ge ett stort utrymme för lokal anpassning.

Fullmäktige i Stockholms kommun får ge borgarråden ekonomiska och andra förmåner i deras uppdrag, som svarar mot de löne- och anställningsvillkor som gäller för kommunens anställda (4 kap. 27 § KL). Med stöd av denna bestämmelse har borgarråden möjlighet att genom fullmäktiges beslut få förmåner som motsvarar anställdas villkor om föräldraledighet, sjuklön vid sjukdom och tjänstledighet. Mot bakgrund av att regleringen av kommunal- och landstingsråd fortsatt ska ge stort utrymme för lokal anpassning anser regeringen, i likhet Falkenbergs och

Vännäs kommuner, att denna bestämmelse, med ett tillägg, bör göras allmänt tillämplig. Kommuner och landsting kommer då ha möjlighet att ge kommunal- och landstingsråd ledigheter som motsvarar vad som gäller för kommunens anställda. Detta innebär inte att uppdragen som kommunal- och landstingsråd i sig ska jämställas med en anställning. Att förmånerna svarar mot vad som gäller för de anställda innebär inte heller något krav på att kommunal- och landstingsråds villkor ska överensstämma med någon utpekad anställd eller grupp av anställda.

Regeringens förslag innebär att varje kommun och landsting får möjlighet att utforma ett system som är lokalt anpassat, utan att någon omfattande reglering i kommunallagen krävs.

Eftersom frågan om ledighet ska behandlas av kommunerna och landstingen själva så finns det inte skäl att i lag uppställa några krav på vilka krav som ska ställas för att ledighet ska kunna beviljas. Detta får regleras i t.ex. ett reglemente för kommunal- och landstingsråd eller annat styrdokument. Det ankommer vidare på fullmäktige att avgöra vilket organ eller vilka organ som ska behandla och besluta om ledighet. Även frågan om vilka förmåner som ska utgå under ledigheten får regleras i reglemente eller något annat styrdokument.

Den ledighet som kommuner och landsting kan bevilja är från uppdrag som kommunal- och landstingsråd. Det är dock viktigt att påpeka att ledigheten inte kan avse en förtroendevalds plats i fullmäktige.

Regeringens förslag innebär alltså inte att någon annan än länsstyrelserna ska utse ledamöter och ersättare i fullmäktige.

Flera remissinstanser har framfört åsikter om hur lång ledighet som ska vara möjlig att bevilja. Regeringen anser att det framstår som orimligt att ledighet beviljas för längre tid än vad som återstår av den innevarande mandattiden. Regeringen kan också instämma i vad demokratiutredningen anför om att dessa förtroendeuppdrag är speciella till sin karaktär och kräver förankring i den kommunala organisationen, i partiet samt bland kommun- eller landstingsmedlemmarna. Denna förankring riskerar att gå förlorad vid en för lång ledighet vilket talar för att kommuner och landsting inför någon form av tidsgräns av eventuella möjligheter till ledighet.

Flera remissinstanser framför, med anledning av demokratiutredningens förslag, att möjlighet till ledighet från uppdraget bör införas även för fritidspolitiker. Regeringen, som konstaterar att denna fråga inte övervägts av utredningen, anser dock att detta inte bör behandlas inom ramen för detta lagstiftningsprojekt.

Ersättare för den som är ledig

De generella reglerna om ersättares tjänstgöring syftar inte till att reglera en ordning där en ersättare ska träda in under en längre tids frånvaro. Kommunal- och landstingsråd innehar ofta uppdrag som ordförande eller en vice ordförande i styrelse och nämnder. Mot denna bakgrund anser regeringen att det finns ett behov av att aktivt kunna utse en ersättare när en sådan förtroendevald är ledig. Regeringen anser därför att kommuner och landsting ska fastställa en särskild ordning för att utse ersättare för lediga kommunal- och landstingsråd. Ersättaren tjänstgör till utgången av den ledighetsperiod som beviljats den förtroendevalde som ska ersättas. Ersättaren övertar under ledighetsperioden fullt ut de funktioner som den som är ledig innehar. Detta innebär dock inte att ersättaren kan överta en eventuell plats i fullmäktige. Ersättaren ska anses vara förtroendevald i kommunlagens mening och omfattas av samma regler som övriga förtroendevalda, t.ex. vad gäller valbarhet.

Regeringen anser att det bör ankomma på fullmäktige att bestämma hur en ersättare för en ledig förtroendevald ska utses i den enskilda kommunen eller landstinget. Detta kan exempelvis ske genom att ersättare väljs av fullmäktige eller att det överlåts till styrelsen eller annan nämnd att utse ersättaren. Det är även tänkbart att t.ex. styrelsen utser ersättare vid kortare ledigheter medan en ersättare som ska tjänstgöra under en längre tid i stället utses av fullmäktige. Beslut om att utse en ersättare åt en ledig förtroendevald omfattas inte av möjligheten för minoriteten att kräva att lagen (1992:339) om proportionellt valsätt ska tillämpas. Ett beslut om att utse en ersättare åt en ledig förtroendevald förutsätter vidare att den förtroendevalde avser att återta sin plats vid ledighetens slut och är således inte att betrakta som ett fyllnadsval. Skulle en ledig förtroendevald avgå eller uppdraget av annan anledning upphöra, upphör också ersättarens uppdrag. Den förtroendevaldes uppdrag får då i stället tillsättas enligt nuvarande ordning. Om en ledighet beviljats och någon ersättare inte direkt kan utses får en ersättare enligt ordinarie regler om ersättares tjänstgöring

träda in tillfälligt till dess att en ersättare kan utses i enlighet med vad fullmäktige bestämt.

Hänvisningar till S7-1-2

  • Prop. 2016/17:171: Avsnitt 17.1

7.1.3. Förändrad tidpunkt för vissa förtroendeuppdrags upphörande

Regeringens förslag: Uppdragen för förtroendevald som utsetts av fullmäktige men som inte längre är valbar ska upphöra vid nästa fullmäktigesammanträde.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En övervägande majoritetet av remissinstanserna framför inte några synpunkter på förslaget. Luleå kommun föreslår att bestämmelsen i stället utformas så att uppdraget inte upphör om fullmäktige, i stället för att utse en ny förtroendevald, beslutar att den förtroendevalda får ha kvar sitt uppdrag. Vindelns kommun anför att i mindre kommuner är det ofta lång tid mellan fullmäktiges sammanträden vilket gör att nyval i vissa fall kan dröja. Flera kommuner, däribland

Köpings kommun, anför att tväremot förslaget behöver nuvarande regler tydliggöras för att förenkla tillämpningen. Bräcke, Ovanåker och Strömsunds kommuner avstyrker förslaget eftersom vederbörande då inte längre är kommunmedlem.

Skälen för regeringens förslag: Om en förtroendevald som väljs av fullmäktige upphör att vara valbar, t.ex. genom att den förtroendevalde folkbokförs i en annan kommun, upphör uppdraget omedelbart.

Fullmäktige får dock besluta att en sådan förtroendevald får stanna kvar på sina uppdrag under återstoden av mandattiden (4 kap. 8 § KL). Denna bestämmelse är endast tillämplig på sådana förtroendevalda som utses av fullmäktige och inte på fullmäktigeledamöter.

Ett beslut om att få kvarstå vid sitt uppdrag förutsätter att den enskilde själv begär det. Bestämmelsen innebär ingen rättighet för den förtroendevalde. Syftet med bestämmelsen är att den som under en begränsad period är bosatt och folkbokförd på annan ort, exempelvis för studier, ska kunna ges möjlighet att behålla sina uppdrag under återstoden av mandatperioden. Bestämmelsen avser inte den situationen att den förtroendevalde inte är valbar på grund av omständighet i 4 kap. 6 § KL. Det är fullmäktige som, utifrån en helhetsbedömning, avgör om den förtroendevalde ska få behålla sina uppdrag. I denna bedömning bör vägas in om den förtroendevalde avser att flytta tillbaka till hemkommunen när studier eller motsvarande slutförts. Vidare bör övervägas om den förtroendevalde har för avsikt, och reella möjligheter, att delta i sammanträdena i det organ i vilken den förtroendevalda behåller sitt uppdrag (prop. 2001/02:80 s. 138).

Möjligheten för fullmäktige att besluta att en förtroendevald, som valts av fullmäktige, ska få behålla sitt förtroendeuppdrag trots flytt har betydelse för unga och framför allt till dem som studerar på annan ort. Många gånger återvänder dessa personer efter en kortare tid till sin hemkommun och bestämmelsen i 4 kap. 8 § KL har till syfte att möjliggöra för dem att behålla sina förtroendeuppdrag under återstoden av

mandatperioden. När det gäller studier på annan ort kan dock ett besked om antagning till en utbildning komma kort tid före studierna börjar och ofta under sommaren. När nästa fullmäktigesammanträde hålls händer det därför att de förtroendevalda redan flyttat till studieorten och blivit folkbokförda där och därför inte längre uppfyller valbarhetsvillkoren. Det innebär att de, enligt 4 kap. 8 § KL, redan förlorat sitt förtroendeuppdrag. Vid en sådan situation har fullmäktige i praktiken inte haft möjlighet att behandla deras begäran om att de ska få behålla sitt förtroendeuppdrag.

Regeringen delar utredningens bedömning att en förtroendevald ska hinna få sin begäran om att få behålla sitt förtroendeuppdrag behandlad av fullmäktige innan uppdraget upphör. Såsom Vindelns kommun anför kan det, särskilt i mindre kommuner, vara lång tid mellan fullmäktiges sammanträden. För att undvika att en begäran om att få behålla sitt förtroendeuppdrag inte kan behandlas ska uppdraget därför i stället upphöra om inte fullmäktige vid nästa fullmäktigesammanträde beslutar att den förtroendevalde får ha kvar sitt uppdrag under återstoden av mandattiden. Luleå kommun föreslår att bestämmelsen utformas så att uppdraget inte upphör om fullmäktige, i stället för att utse en ny förtroendevald, beslutar att den förtroendevalda får ha kvar sitt uppdrag. Regeringen anser dock att det måste finnas en i lag angiven tidpunkt för när uppdrag ska upphöra på grund av att valbarhetskriterierna inte längre är uppfyllda.

Regeringens förslag innebär att förtroendevalda som utsetts av fullmäktige och som inte längre uppfyller valbarhetskriteriet har kvar sina förtroendeuppdrag fram till nästa fullmäktigesammanträde. De kan därför delta i handläggningen och fatta beslut, i vart fall fram till denna tidpunkt. För det fall den förtroendevalde inte ansökt om att få kvarstå vid sina uppdrag får dennes frånvaro under denna period hanteras via de ordinarie reglerna om ersättare. Även dessa förtroendevalda kommer dock att formellt ha kvar sina uppdrag fram till nästa fullmäktigesammanträde.

Hänvisningar till S7-1-3

  • Prop. 2016/17:171: Avsnitt 17.1

7.2. Val och nomineringsfrågor

7.2.1. Tidigare tillträde av förtroendevalda efter omval, förnyad sammanräkning eller extra val

Regeringens förslag: Fullmäktige ska få besluta att förtroendevalda kan tillträda tidigare än två månader efter ett omval, förnyad sammanräkning eller extra val.

Förtroendevalda vars uppdrag upphör till följd av omvalet, sammanräkningen eller extra valet, ska frånträda sina uppdrag vid den tidpunkt då de nyvalda förtroendevalda tillträder sina uppdrag.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Det stora flertalet av remissinstanserna har inga synpunkter på utredningens förslag. Ett antal kommuner, däribland

Hedemora kommun, tillstyrker förslaget och anser att ett snabbt valgenomslag är av stor betydelse.

Skälen för regeringens förslag: Om ett val till fullmäktige har upphävts och omval har ägt rum eller om rättelse har skett genom förnyad sammanräkning och mandatfördelningen mellan partierna har ändrats, upphör uppdragen för de förtroendevalda som har valts av fullmäktige två månader efter det att omvalet eller sammanräkningen har avslutats. Detsamma gäller om extra val till fullmäktige har hållits. När omvalet, sammanräkningen eller extra valet har avslutats, ska fullmäktige förrätta nytt val av förtroendevalda för återstoden av mandattiden (4 kap. 7 § KL). Syftet med paragrafen är att en eventuell ändring av majoritetsförhållandena i fullmäktige vid omval eller rättelse ska få genomslag också på nämndsidan. Bestämmelserna i paragrafen avser alla förtroendevalda, även revisorerna.

Nuvarande reglering innebär att byte av förtroendevalda i ovanstående situationer först kan ske två månader efter ett omval, förnyad sammanräkning eller extra val. Utredningen har bedömt att tidpunkten för förtroendeuppdragets upphörande och tillträde i ovanstående situationer behöver bli mer flexibel. Utredningen föreslår därför att fullmäktige ska få möjlighet att besluta att de förtroendevalda som väljs efter det att ett omval, en förnyad sammanräkning eller ett extra val har avslutats kan tillträda vid en tidigare tidpunkt och att de förtroendevalda som innehar uppdragen ska lämna sina uppdrag samtidigt.

Regeringen anser, i likhet med utredningen och bl.a. Hedemora kommun, att det kan finnas situationer där det är lämpligt med ett snabbare valgenomslag än två månader från det att ett omval, extra val eller ny sammanräkning har avslutats. En ökad flexibilitet avseende tiden för upphörande av förtroendeuppdrag och tillträde för nya förtroendevalda är därmed motiverad. Regeringen instämmer i utredningens bedömning att det dock är viktigt att ange en sluttid för när uppdragen ska avslutas och att den sluttiden fortsatt ska vara två månader. Regeringen föreslår därför att fullmäktige ska ges möjlighet att besluta att en ny kommunstyrelse eller nämnd ska kunna påbörja sitt uppdrag tidigare än två månader efter omvalets, sammanräkningens eller extra valets avslutande och att de frånträdande förtroendevaldas uppdrag i sådant fall ska upphöra vid samma tidpunkt.

Hänvisningar till S7-2-1

  • Prop. 2016/17:171: Avsnitt 17.1

7.2.2. Minsta antal ersättare i styrelsen

Regeringens förslag: Ersättarna i styrelsen ska vara minst fem.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En övervägande majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter på det.

Helsingborgs kommun anför att en sådan bestämmelse ingriper onödigt mycket i hur kommunen väljer att forma sin organisation. Simrishamns, Sjöbo och Tomelilla kommuner anför att varje kommun själv ska kunna avgöra behovet av antalet ersättare. Värmdö kommun anför att lokala förhållanden kan variera och att en lagreglering inte behövs.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nu gällande reglering får antalet ledamöter i styrelsen inte vara mindre än fem och det anges att

antalet ersättare i styrelsen bör vara lika stort som antalet ledamöter (6 kap. 9 § KL).

Utredningen har bedömt att bestämmelsen om antalet ersättare i styrelsen har en sådan betydelse att det inte är lämpligt att den endast utgör en rekommendation. Utredningen har därför föreslagit att ett krav om minst fem ersättare i styrelsen ska införas i kommunallagen.

Ur ett demokratiperspektiv är det viktigt att det finns tillräckligt många ersättare i styrelsen. Regeringen instämmer med utredningen i att det därför är lämpligt att lagstifta om ett minsta antal ersättare i styrelsen. Regeringen anser, i likhet med de kommuner som lämnat synpunkter på förslaget, att en reglering i detta avseende dock inte får vara för ingripande. Kommuner och landsting måste ges en viss frihet att anpassa antalet ersättare till lokala förhållanden. Den rekommendation som nu gäller innebär att ersättarna ska vara lika många som antalet styrelseledamöter. En bestämmelse om ett minsta antal om fem ersättare framstår därför som väl avvägd. Härigenom införs ett minimikrav, men ingenting hindrar att fler ersättare ändå väljs om kommunen eller landstinget så önskar. Mot denna bakgrund föreslår regeringen att ett krav om minst fem ersättare i styrelsen ska införas i kommunallagen.

Hänvisningar till S7-2-2

  • Prop. 2016/17:171: Avsnitt 17.1

7.2.3. Andra än förtroendevalda ska få väljas till en nämndberedning

Regeringens förslag: Det ska förtydligas att en nämnd även får välja andra än förtroendevalda till en nämndberedning.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Endast ett fåtal av remissinstanserna yttrar sig särskilt över förslaget.

Flera kommuner, däribland Skinnskattebergs kommun, avstyrker förslaget och anför att behovet av olika synpunkter vid beredning av en fråga kan behandlas på annat sätt än vid tillsättningen av beredningen.

Köpings kommun avstyrker förslaget och anser att det är olyckligt att sammanblanda olika roller i en nämndberedning. Tingsryds kommun anför att förslaget är hedervärt men inte särskilt motiverat eller nödvändigt.

Skälen för regeringens förslag: En nämnd får tillsätta de nämndberedningar som behövs (6 kap. 21 § andra stycket KL). Vem som får väljas till en nämndberedning är inte närmare angivet i lagen. Av förarbetena framgår dock att avsikten varit att en nämndberedning kan bestå av både förtroendevalda och anställda (prop. 2001/02:80 s. 95).

Utredningen har bedömt att denna möjlighet uttryckligen bör framgå av kommunallagen och föreslår därför att en bestämmelse med denna innebörd ska föras in i lagen.

Regeringen instämmer med utredningen i att möjligheten att kunna tillsätta även andra än förtroendevalda i en nämndberedning bör framgå av lagen. Den föreslagna bestämmelsen medför inte någon ändring i vad som redan nu gäller. Det stora flertalet remissinstanser har inga synpunkter på förslaget, vilket tyder på att det inte heller har uppfattas

som någon förändring i sak. Regeringen vill framhålla att det fortfarande endast rör sig om en möjlighet för de kommuner eller landsting som så önskar. Om en kommun eller landsting av principiella eller praktiska skäl anser att ledamöterna i en nämndberedning enbart ska bestå av förtroendevalda kan detta alltjämt avgöras lokalt. Regeringen föreslår därför att en bestämmelse med den innebörden att en nämnd även får välja andra än förtroendevalda till en nämndberedning ska föras in i kommunallagen.

Hänvisningar till S7-2-3

  • Prop. 2016/17:171: Avsnitt 17.1

7.2.4. Rekrytering till kommunala bolagsstyrelser

Regeringens bedömning: Förfarandet för utnämning av styrelseledamöter i kommunala aktiebolag bör inte förändras.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens bedömning. Utredningen föreslår att fullmäktige ska få besluta att minoriteten av ledamöterna i en styrelse i ett kommunalt aktiebolag ska utses utan att lagen (1992:339) om proportionellt valsätt ska tillämpas.

Fullmäktige ska i sådant fall anta riktlinjer för hur dessa ledamöter ska utses.

Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inte några invändningar mot det.

Eskilstuna kommun anser att det är viktigt för kommuner att kunna tillföra specifik kompetens och erfarenhet till kommunala bolagsstyrelser. SmåKom ser det som positivt att styrelser kan professionaliseras då det kan leda till effektivare förvaltning och bättre resultat. Tingsryds kommun anför att de kommunala bolagens uppgifter blir allt mer komplexa och att högre krav på affärsmässighet ställs i verksamheterna, vilket ökar även behovet av särskild branschkunskap i bolagsstyrelserna.

Flera kommuner och landsting anför att något behov av lagstiftning inte föreligger. Dalarnas, Kalmar och Örebro läns landsting samt SKL anför att förslaget utgör ett oproportionerligt ingrepp i den fria nomineringsrätten. Ett antal kommuner däribland Lindesbergs kommun anför att förslaget i praktiken medför ett minskat inflytande för de mindre partierna, vilket är negativt ur ett demokratiskt perspektiv. Alingsås,

Lerums och Tjörns kommuner anför att kommunala bolag bedriver kommunal verksamhet och därför bör styras på ett sätt som motsvarar en kommunal nämnd. Ett antal remissinstanser, däribland Nacka kommun och Jämtlands läns landsting, anför att styrelserna ska vara företrädare för ägarna, vilket gör det naturligt att ledamöterna i normalfallet utses på partipolitiska grunder. Bräcke och Kalix kommuner anför att förslaget innebär en försämring av den kommunala demokratin. Återvinningsindustrierna ser en risk med att externa styrelseledamöter i kommunala bolag med direkttilldelade avfallstjänster kan uppfatta att deras roll är att bidra till att bolaget ska växa på den konkurrensutsatta verksamhetsavfallsmarknaden.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt 5 kap. 46 § KL ska, under de förutsättningar som anges i 2 § lagen (1992:339) om proportionellt valsätt, bl.a. val av ledamöter och suppleanter i styrelsen för aktiebolag

vara proportionella. Utredningen har bedömt att det finns ett behov av att lättare kunna utse ledamöter med en specifik kompetens till styrelsen i kommunala aktiebolag. Utredningen har därför föreslagit att kravet på att tillämpa lagen om proportionellt valsätt ska begränsas till majoriteten av de ordinarie ledamöterna i ett aktiebolags styrelse.

Kommunala bolag ansvarar för omfattande och centrala verksamheter i många kommuner och landsting. Det är därför väsentligt att kommuner och landsting har en väl fungerande ägarstyrning av sina bolag. Eftersom bolagen utför kommunal verksamhet är det också, som flera remissinstanser anför, ur en demokratisk synvinkel viktigt att förtroendevalda har ett avgörande inflytande över bolagen. Det är enligt nuvarande ordning möjligt att utse ledamöter med annan bakgrund än partipolitisk, men detta förutsätter att det finns en bred konsensus. Den enkät som utredningen genomfört visar, enligt regeringens mening, inte på att det finns några stora problem i praktiken med det nuvarande nominerings- och valförfarandet till de kommunala bolagen. Det kan därför ifrågasättas om det finns ett behov av att ändra nuvarande ordning. Denna invändning framförs också av flera remissinstanser. Utredningens förslag innebär ett ingrepp i nomineringsrätten och riskerar att minska representationen för mindre partier, vilket även anförs av bl.a. SKL och

Lindesbergs kommun. Mot den bakgrunden och eftersom behovet av en förändring enligt regeringens mening inte kan anses vara så stort att ett ingrepp i självstyrelsen är påkallat anser regeringen att förfarandet för utnämning av styrelseledamöter i ett kommunalt aktiebolag inte bör förändras.

7.3. Minskad särreglering

7.3.1. Minsta antal fullmäktigeledamöter i befolkningsstora kommuner

Regeringens förslag: I kommuner med över 600 000 röstberättigade ska antalet fullmäktigeledamöter bestämmas till minst 101.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna yttrar sig särskilt över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Av 5 kap. 1 § KL följer att i

Stockholms kommun och i landsting med över 300 000 röstberättigade invånare ska antalet ledamöter i fullmäktige bestämmas till minst 101. Regeringen anser att kommunallagen ska vara en ramlag. Det bör mot denna bakgrund inte finnas särregler för Stockholms kommun i lagen. Bestämmelsen om minsta antal fullmäktigeledamöter bör därför göras kommunneutral samtidigt som kravet på minsta antal ledamöter i Stockholms kommunfullmäktige inte ska ändras. Regeringen föreslår därför att det i lagen ska anges att antalet ledamöter i fullmäktige i kommuner med över 600 000 röstberättigade ska bestämmas till minst 101. I nuläget kommer bestämmelsen dock i praktiken endast att reglera vad som gäller för Stockholms kommun.

Hänvisningar till S7-3-1

  • Prop. 2016/17:171: Avsnitt 17.1

7.3.2. Särregleringen för Stockholms läns landsting ska tas bort

Regeringens förslag: Bestämmelsen om att Stockholms läns landsting får ha hand om sådana angelägenheter inom en del av landstinget som kommunerna där egentligen ska sköta, ska slopas.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Endast Stockholms läns landsting yttrar sig särskilt över förslaget. Landstinget avstyrker förslaget om slopad särreglering eftersom det inte helt kan uteslutas att det fortfarande finns ett behov av bestämmelsen i vissa situationer.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande reglering får

Stockholms läns landsting ha hand om sådana angelägenheter inom en del av landstinget som kommunerna där egentligen ska sköta, om det finns ett betydande behov av samverkan och detta inte kan tillgodoses på något annat sätt (2 kap. 6 § KL). Bestämmelsen har sitt ursprung i den numera upphävda lagen (1969:215) med särskilda bestämmelser om Stockholms läns landsting, där det fanns vissa särregler för Stockholms läns landstingskommun som föranletts av de särskilda förhållandena i Stockholmsregionen. Den utvidgade befogenheten hade sin grund i att flera angelägenheter som sköttes på kommunnivå i Stockholm hade lyfts upp på den regionala nivån, t.ex. kollektivtrafiken, planeringen för vattenförsörjningen och avlopp samt bostadsförsörjningen. Genom tillkomsten av 1977 års kommunallag fördes den lagen tillsammans med fyra andra ihop till en lag. Den aktuella bestämmelsen fördes sedan vidare till nuvarande kommunallag utan ändring i sak. Regeringen anförde vid införandet av nuvarande kommunallag att det var inte var uteslutet att bestämmelsen i framtiden kunde komma att ha betydelse på olika områden där det krävs regionala insatser, inte minst med hänsyn till den allmänna utvecklingen i storstadsregionerna (prop. 1990/91:117 s. 30).

De områden som paragrafen avsåg att täcka har successivt kommit att regleras i speciallagstiftning och bestämmelsen används inte i dag. För det fall det senare skulle uppstå ett behov av att i storstadsregioner kunna lyfta uppgifter från kommunnivå till ett landsting bör en sådan reglering ske efter ett särskilt övervägande. Mot den bakgrunden anser regeringen att något behov av den aktuella särbestämmelsen för Stockholms läns landsting inte längre finns. Det är därför inte motiverat att bestämmelsen tas in i den nya kommunallagen.

8. De anställda

Hänvisningar till S8

  • Prop. 2016/17:171: Avsnitt 14.1

8.1. Rollfördelning mellan förtroendevalda och anställda

Regeringens bedömning: Rollfördelningen mellan de förtroendevalda och de anställda bör synliggöras i kommunallagen.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna uttalar sig om utredningens bedömning. Synpunkter som tangerar utredningens bedömning framförs dock avseende utredningens förslag om att införa ett eget kapitel för anställda i kommunallagen.

Upplands-Bro kommun är positiv till att det tillförs ett särskilt kapitel om kommunens anställda och anser att det är mycket positivt att förhållandet mellan förtroendevalda och tjänstemän tydliggörs.

Haninge och Ronneby kommuner samt Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) anför att i förhållande till medborgarna är de förtroendevalda och de anställda en helhet. Det är därför en viktig strukturfråga att hålla samman politisk och professionell organisation i ett kapitel. Därmed undviks också behovet av att dubblera jävsreglerna som gäller både de förtroendevalda och de anställda.

Skälen för regeringens bedömning: Det yttersta ansvaret för den kommunala verksamheten ligger på de förtroendevalda. Anställda kan dock komma att delta i beredningen av ärenden eller i verkställigheten av beslut och därigenom få inflytande över de beslut som de förtroendevalda fattar. Dessutom kan de anställda få delegation av en nämnd eller förvaltningschef att fatta beslut i vissa ärenden.

Av regeringsformen framgår att alla som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter i sin verksamhet ska beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet (1 kap. 9 § RF). Detta omfattar både förtroendevalda och anställda i kommuner och landsting.

Vidare finns det ett antal regler om hur en kommunal förvaltning ska organiseras och vilken roll de anställda har när de biträder de förtroendevalda att verkställa deras beslut. Det finns jävsregler som gäller både förtroendevalda och anställda (6 kap. 24–27 §§ KL). Det finns även en skyldighet för de anställda att lämna upplysningar vid fullmäktiges sammanträden (5 kap. 22 § KL). Den som är anställd hos en kommun eller ett landsting för att ha den ledande ställningen bland personalen är inte valbar (4 kap. 6 § första stycket KL). Den som är chef för en förvaltning som hör till en nämnds verksamhetsområde får inte väljas till ledamot eller ersättare i nämnden (4 kap. 6 § andra stycket KL). Övriga anställda inom en förvaltning är dock valbara, också till den nämnd under vilken de lyder.

Av förarbetena till kommunallagen framgår att intentionen varit att minska den politiska detaljstyrningen till förmån för en mer övergripande ram- och målstyrning med större ansvar till anställda att stå för genomförandet av beslutade åtgärder (prop. 1990/91:117 s. 88 f.).

I en politisk organisation är det de förtroendevalda som fattar de strategiska och övergripande besluten, vilket hänger samman med att det yttersta ansvaret också vilar på den politiska ledningen. De förtroendevalda har att utgå från medlemmarnas perspektiv och att se till helheten för kommunen eller landstinget. Detta utgör en viktig utgångspunkt, de förtroendevalda ska även fortsättningsvis ha ansvaret för den kommunala verksamheten och dess styrning. I det ingår att kunna styra hur tjänstemannaorganisationen ska se ut och vilka uppgifter den ska ha.

För att de förtroendevalda ska kunna få genomslag för sina politiska beslut krävs dock en fungerande förvaltning med anställda som kan samverka med den politiska nivån. För att styrningen, ledningen och den representativa demokratin ska fungera krävs alltså en ömsesidig förståelse mellan den politiska organisationen och förvaltningen. De förtroendevaldas drivkraft är att få genomslag för sin politik som bygger på förtroendet från väljarna. I de anställdas roll ligger att ta professionell hänsyn till befintliga regelverk och övriga sakomständigheter när de ska bereda och verkställa de politiska besluten.

Sedan en lång tid tillbaka har den kommunala verksamheten med den traditionella lekmannaförvaltningen kompletterats av en stor organisation av anställda som sköter den löpande förvaltningen och verkställer nämndernas beslut. Denna utveckling återspeglas dock inte i den grundläggande reglering som styr den kommunala verksamheten, dvs. kommunallagen. Utredningen har identifierat detta som en brist, vilket även regeringen kan instämma i.

Bland andra SKL anför att de förtroendevalda och de anställda, genom kommunallagens struktur, bör utgöra en helhet i förhållande till medborgarna. Genom att synliggöra rollfördelningen mellan de förtroendevalda och de anställda i den nya kommunallagen, anser regeringen dock att olika ansvars- och uppgiftsförhållanden inom den kommunala organisationen förtydligas, vilket i sin tur förstärker transparensen för kommun- och landstingsmedlemmarna. Detta är viktigt, dels för att stärka förutsättningarna för kommuner och landsting att skapa effektiva och tydliga organisationer, dels ur ett medborgarperspektiv. Detta är också viktigt ur demokratisk synvinkel och för att stärka insynen för den politiska minoriteten.

8.2. Direktören

Hänvisningar till S8-2

  • Prop. 2016/17:171: Avsnitt 17.1

8.2.1. Grundläggande uppgifter

Regeringens förslag: Styrelsen ska utse en direktör. Direktören ska ha den ledande ställningen bland de anställda och vara chef för den förvaltning som finns under styrelsen. Styrelsen får besluta att direktören ska ha en annan benämning.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En övervägande majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) och Älmhults kommun anser att det är positivt med en tydlig uppgiftsfördelning mellan de förtroendevalda och direktören. Eksjö kommun delar utredningens bedömning att alltför stor otydlighet i en informell uppgiftsfördelning kan leda till otillräcklig transparens i organisationen. Södertälje kommun anför att även om kommunerna måste ha största möjliga frihet att själva organisera sin förvaltning, är det bra att ramverket för den högsta kommunala tjänstemannaledningen är likartat. Lunds universitet anför att det kan vara så att benämningen kommundirektör och liknande redan används med något annorlunda innebörd, risken för begreppsförvirring bör beaktas. Jusek anför att det behöver framgå vad som är innebörden av förslaget och hur det ansvar som direktören har förhåller sig till det politiska ansvaret och till ansvaret hos en enskild tjänsteman när det t.ex. gäller att tillämpa en rättsregel i ett enskilt fall. Solna kommun vill påpeka att styrelsen mycket väl kan organisera sin verksamhet i flera olika förvaltningar. Det bör därför tydliggöras att direktören är kommunens ledande tjänsteman med uppgifter tilldelade av styrelsen.

Ekerö och Haninge kommuner samt SKL anför att det är viktigt att det i förarbetena framgår att regeln inte syftar till att begränsa friheten att i övrigt forma en förvaltningsorganisation utifrån de lokala förhållandena. Hällefors kommun anför att i lagen skriva in en titel på direktören ter sig som en orimlig detaljreglering, även om en annan benämning kan användas.

Stockholms universitet menar att förslaget framstår som en onödig detaljreglering. Ett flertal kommuner och landsting anför att förslaget går allt för långt i sin detaljstyrning och stänger möjligheten för kommunerna att själva besluta om sin inre organisation, t.ex. om delat ledarskap eller om vilken funktion som ska vara förvaltningschef för kommunstyrelseförvaltningen, om flera förvaltningar ska lyda under styrelsen m.m. Eslövs och Söderköpings kommuner framför synpunkter om att förslaget riskerar att befästa kommundirektörens operativa roll, i stället för den mer strategiska rollen som många eftersträvar. Öckerö kommun anför att det hade varit önskvärt att än tydligare lyfta skillnaderna mellan politik och förvaltning än att bara skapa en instruktion för direktören. Jämtlands läns landsting anser att det behöver klargöras vilken skillnad det är mellan direktören och förvaltningschef för annan nämnds verksamhet.

Skälen för regeringens förslag

Den anställde med ledande ställning

Tjänstemannaorganisationen ser olika ut i olika kommuner och landsting. I de flesta kommuner och landsting finns det dock en anställd som formellt är den ledande tjänstemannen i förvaltningen, ofta kallad för kommundirektör, kommunchef, stadsdirektör, landstingsdirektör eller regiondirektör. Men det finns några kommuner som har en annan organisation.

Den enda regleringen i kommunallagen som tar sikte på den ledande tjänstemannen är en bestämmelse om valbarhetshinder som innebär att den som är anställd hos en kommun eller ett landsting för att ha den ledande ställningen bland personalen inte är valbar (4 kap. 6 § första stycket KL).

Kommunallagen uppställer inget krav på att personen med den ledande ställningen bland personalen ska benämnas på visst sätt. En kommundirektör i en kommun kan alltså ha samma arbetsuppgifter och ansvar som en kanslichef i en annan kommun. Vem som har befogenhet att bl.a. anställa kommun- och landstingsdirektör varierar mellan kommunerna och landstingen. I en del kommuner och landsting är det styrelsen som helhet som beslutar om anställning, lön och uppsägning för direktören. I andra är detta en uppgift som delegerats till ett av styrelsens utskott. I ytterligare andra har frågan om uppsägning och lön delegerats till styrelsens ordförande.

Kommunallagen reglerar inte arbetsuppgifter och ansvar för kommunens eller landstingets ledande tjänsteman. Villkoren kan se olika ut i olika kommuner och landsting.

Samarbetet mellan förtroendevalda och tjänstemän

Samarbetet mellan de förtroendevalda och förvaltningen är viktigt för att den kommunala verksamheten ska kunna fungera på ett rättssäkert och effektivt sätt samt ge genomslag för politiska beslut. För detta krävs en professionell ledning och styrning på den högsta nivån i kommuner och landsting. Tjänstemannen med den ledande ställningen bland personalen utgör i detta avseende en länk mellan de förtroendevalda och förvaltningen.

Trots den stora betydelsen som en direktör har för den kommunala verksamheten är förhållandet mellan den politiska ledningen och den ledande tjänstemannen inte reglerat i kommunallagen. Utredningen har visat på att det finns en hög omsättning av kommundirektörer i kommuner och landsting vilket delvis kan kopplas till samarbetsproblem med politiker eller andra tjänstemän. Detta kan i sin tur tänkas bero på oklarheter i rollfördelning vilket leder till konflikter som kan medföra att den ledande tjänstemannen får sluta. Mot denna bakgrund anser regeringen att kommunallagen bör kompletteras i detta avseende.

Avsaknad av reglering kan i och för sig ses som en fördel i den meningen att lagstiftningen inte begränsar utrymmet för lokala lösningar. Flera remissinstanser, framför allt flera kommuner och landsting, avstyrker förslaget med motiveringen att förslaget går allt för långt i sin detaljstyrning och innebär begränsningar för den interna organisationsfriheten. Trots att förslaget innebär en inskränkning av den kommunala organisationsfriheten anser regeringen att en reglering är motiverad. I likhet med bl.a. IVO och Älmhults kommun anser regeringen att det är viktigt med en tydlig uppgiftsfördelning. Detta kan väntas leda till ett bra fungerande samarbete mellan de förtroendevalda och direktören, vilket i sin tur kan bidra till förbättringar av den kommunala verksamheten. Förslaget innebär däremot inte att något politiskt ansvar ska läggas på den ledande tjänstemannen, utan det ansvaret ska endast de förtroendevalda ha.

Eksjö kommun anför att alltför stor otydlighet i en informell uppgiftsfördelning kan leda till otillräcklig transparens i organisationen.

Regeringen instämmer i detta. En informell uppgiftsfördelning är inte transparent, framför allt inte för de som finns utanför organisationen. Därmed är det, även ur ett medborgarperspektiv, viktigt att det tydligt framgår vad som ingår i det politiska ledarskapet respektive vad den ledande tjänstemannen har för uppdrag. De förtroendevalda, de anställda, medlemmarna och allmänheten ska kunna förstå vem som utför de olika uppgifterna.

Direktörens ställning

Regeringen föreslår att det införs en bestämmelse om att styrelsen ska utse en direktör som har den ledande ställningen bland de anställda och som är chef för förvaltningen under styrelsen. Styrelsen får besluta att direktören ska ha en annan benämning än direktör.

Solna kommun anser att det bör tydliggöras att direktören är kommunens ledande tjänsteman, med uppgifter tilldelade av styrelsen.

Enligt regeringens förslag är det styrelsen som utser direktören, vilket innebär att uppgiften att definiera direktörens roll också vilar på de förtroendevalda i styrelsen. Det är de som bestämmer vilka uppgifter som ska åläggas direktören och ramarna för dessa uppgifter. Den föreslagna bestämmelsen tydliggör direktörens grundläggande uppgift att ha den ledande ställningen bland de anställda samt vara chef för den förvaltning som finns under styrelsen. Att ha den ledande ställningen bland de anställda innebär att direktören inte kan underordnas någon annan anställd. Detta innebär emellertid inte något krav på att direktören ska vara chef för de övriga förvaltningscheferna. Med förvaltning under styrelsen avses den tjänstemannaorganisation som enligt fullmäktiges reglemente, instruktioner eller styrelsens beslut lyder under styrelsen.

Lunds universitet, Jusek och Jämtlands läns landsting anser att omfattningen och gränserna för direktörens uppgifter behöver förtydligas ytterligare. Utöver att definiera direktörens grundläggande uppgifter anser dock regeringen att det, precis som i dagsläget, bör vara upp till varje kommun eller landsting att besluta vad som ska innefattas i den ledande tjänstemannens roll och vilka uppgifter denne ska utföra.

Ytterligare detaljreglering vore enligt regeringens uppfattning inte lämplig med hänsyn till den kommunala självstyrelsen.

Bland andra Ekerö och Haninge kommuner samt SKL, som är positivt inställda till förslaget, anför att det är viktigt att det i förarbetena framgår att regeln inte syftar till att begränsa friheten att i övrigt forma en förvaltningsorganisation utifrån de lokala förhållandena. Detta är inte heller avsikten med regeringens förslag. Förslaget utgör inte något hinder mot att kommuner och landsting även i fortsättningen kan bestämma hur dess organisation med nämnder och förvaltningar ska se ut. I det inbegrips att bestämma om direktören ska vara chef för de andra förvaltningscheferna.

Vidare är ett flertal kommuner och landsting negativa till förslaget då de anser att det stänger möjligheten för kommunerna att själva besluta om sin inre organisation, t.ex. om delat ledarskap, vilken funktion som ska vara förvaltningschef för kommunstyrelseförvaltningen, eller om

flera förvaltningar ska lyda under styrelsen osv. Så som flera remissinstanser framför innebär förslaget en viss inskränkning av kommunernas och landstingens organisationsfrihet. Kommuner och landsting kan t.ex. inte längre tillsätta flera högre tjänstemän som delar på uppdraget att ha det formella chefskapet över förvaltningen under styrelsen. Med hänsyn till vikten av transparens i den kommunala förvaltningen anser regeringen att detta utgör en nödvändig inskränkning av kommunernas och landstingens organisationsfrihet. Det bör vara tydligt för alla, inom och utanför den kommunala förvaltningen, vem som har den ledande ställningen och de ledande arbetsuppgifterna. Finns det endast en anställd som har den ledande ställningen bland de anställda undanröjer detta eventuella oklarheter.

Eslövs och Söderköpings kommuner framför synpunkter om att förslaget riskerar att befästa kommundirektörens operativa roll, i stället för den mer strategiska rollen som många eftersträvar. Förslaget förhindrar dock inte att direktören ges uppdrag av strategisk natur. För att förhindra att direktören får en alltför stor arbetsbörda kan t.ex. en biträdande chef utses, beslutanderätten i vissa ärenden kan delegeras till andra anställda och styrelsen kan också överlåta åt direktören att i sin tur besluta om vidaredelegation till en annan anställd. Vidare uppställs ingen begränsning när det kommer till att utse fler chefer under direktören inom förvaltningen under styrelsen.

Oavsett vilken organisation kommunen eller landstinget väljer ska direktören vara chef över styrelsens förvaltning. I detta inbegrips att ansvara för att förvaltningen bedrivs i enlighet med gällande lagar och föreskrifter. Direktören har som chef för förvaltningen även ansvaret för personalen och budget m.m. inom förvaltningen.

Bland andra Hällefors kommun anför att det ter sig som en orimlig detaljreglering att i lagen skriva in en titel på direktören, även om en annan benämning kan användas. Eftersom det framgår av förslaget att det står styrelsen fritt att besluta att direktören ska ha en annan benämning än direktör anser regeringen inte att detta utgör en alltför detaljerad reglering. Av lagtekniska skäl är det vidare viktigt att hitta en benämning som fungerar väl i lagtexten. I övrigt bör det noteras att det viktiga i sammanhanget inte är vilken benämning som väljs, utan att direktörens roll i förhållande till de förtroendevalda och uppgifter i övrigt förtydligas för ett förbättrat samarbete och en mer transparent kommunal organisation.

8.2.2. Instruktion för direktören

Regeringens förslag: Styrelsen ska i en instruktion fastställa hur direktören ska leda förvaltningen under styrelsen. Instruktionen ska också fastställa direktörens övriga uppgifter.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En övervägande majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget.

Ett antal kommuner och landsting anser att det räcker med att det framgår att det ska finnas en instruktion för direktören och att det är

styrelsen som ska fastställa den. Detaljerna om vad instruktionen ska omfatta måste kommunen själv få bestämma. Borlänge kommun anför att en instruktion för den ledande tjänstemannen bör kunna öka tydligheten och transparensen mellan politik och förvaltning. Burlövs och

Sundbybergs kommuner framhåller vikten av att bestämmelsen inte blir mer specifik genom kommande lagstiftning. Upplands-Bro kommun anför att det borde finnas tydlighet i vad som ska finnas med i en instruktion. Blekinge läns landsting anför att det finns en otydlighet i hur instruktionen är tänkt att förhålla sig till delegationsordningen. Jusek anser att det bör anges att den nya instruktionen ska vara godtagen av den direktör som har att arbeta efter den.

Falkenbergs kommun tillstyrker förslaget att kommundirektören ska ha en fastställd instruktion. Kommunen avstyrker dock specifikationer på vad denna instruktion ska innehålla. Kalmar kommun anser att kommundirektörens roll och uppgifter kan hanteras av respektive kommun i uppdragsbeskrivning eller liknande. Landskrona och Lindesbergs kommuner anser att innehållet i instruktionen inte bör detaljregleras i lag utan lämnas till styrelsen att bestämma.

Därutöver anför Gotlands kommun, angående förslaget om direktörens ställning, att det behövs en explicit lagreglering om vad som ligger i ordförandeuppdraget. Huddinge kommun anför att stadganden som betonar den viktiga roll som kommunstyrelsens ordförande innehar ytterligare kan tydliggöra ansvarsfördelningen och markera ordförandens ställning som kommunens i praktiken främsta företrädare.

Skälen för regeringens förslag

Instruktion för direktören

Mot bakgrund av den problematik som beskrivits ovan med en stor omsättning av direktörer, otydlig uppgiftsfördelning och samarbetsproblem föreslår regeringen att styrelsen i varje kommun och landsting i en instruktion ska fastställa hur direktören ska leda förvaltningen under styrelsen. I instruktionen ska också direktörens övriga uppgifter fastställas. Ambitionen är att arbetet med upprättandet av instruktionen ska leda till en dialog och en diskussion om uppgiftsfördelningen mellan de förtroendevalda och direktören. Kalmar kommun anser inte att styrelsen behöver fastställa en särskild instruktion för direktören, dennes roll och uppgifter kan i stället hanteras av respektive kommun i uppdragsbeskrivning eller liknande.

Regeringens syfte med att föreslå ett krav på att styrelsen fastställer en instruktion för direktören är att detta ska bidra till att skapa ett bra samspel mellan de förtroendevalda och direktören. En tydlig fördelning av uppgifter innebär normalt en bättre samverkan. Finns det en instruktion för en sådan fördelning och ett sådant samspel, finns det också förutsättningar för ett fungerande samarbete. Vid en eventuell konflikt kan det vara en fördel att kunna luta sig mot vad som har reglerats i en instruktion. Instruktionen kan alltså utgöra en trygghet för både de förtroendevalda och direktören i deras samarbete. Utan ett lagstadgat krav på att styrelsen ska fastställa en sådan instruktion är det inte säkert att detta tankesätt får genomslag i alla kommuner och landsting.

Flera remissinstanser ser positivt på förslaget, bl.a. Borlänge kommun anför att en instruktion för den ledande tjänstemannen bör kunna öka tydligheten och transparensen mellan politik och förvaltning. Vissa remissinstanser, bl.a. Örebro läns landsting, anser dock att det räcker med att det framgår att det ska finnas en instruktion för direktören och att det är styrelsen som ska fastställa den. Detaljerna om vad instruktionen ska omfatta måste kommunen själv få bestämma.

I instruktionen ska fastställas hur direktören ska leda förvaltningen under styrelsen. Det är då t.ex. lämpligt att det i instruktionen framgår inom vilka ramar direktören anställer personal vid sin förvaltning samt har medarbetar- och lönesamtal med dem. En fråga som också kan beröras i en instruktion är om direktören ska vara chef för de andra förvaltningscheferna. Oavsett hur organisationen ser ut kan det vara lämpligt att i instruktionen förtydliga direktörens uppdrag och arbetsuppgifter i relation till de andra förvaltningscheferna. Annat som kan regleras i instruktionen är frågan om vem som ska hålla i interna och externa kontakter samt i vilka frågor.

Upplands-Bro kommun anför att det borde finnas tydlighet i vad som ska finnas med i en instruktion. Med hänsyn till behovet av lokal anpassning anser regeringen dock att det inte finns skäl att närmare reglera instruktionens innehåll. Värt att notera är dock att det har gjorts flera ansatser att ta fram stöd och normer för direktörens arbete där vägledning och inspiration kan hämtas. Ett exempel är den checklista för kommundirektörens ansvar, befogenheter och arbetsuppgifter som

Kommundirektörsföreningen i Sverige har tagit fram.

Jusek anför att det bör införas ett krav på när en instruktion ska fastställas av styrelsen samt att instruktionen bör vara godtagen av direktören. Regeringen anser dock att en sådan detaljreglering inte är nödvändig. I kravet på att anta en instruktion ingår att detta också sker inom rimlig tid. Då det är styrelsen som har att besluta om instruktionen och i denna ange vilka uppgifter som direktören ska ha, anser regeringen inte heller att det är lämpligt att direktören ska godta instruktionen. Det torde dock inte ligga i vare sig styrelsens eller direktörens intresse att inleda eller fortsätta ett samarbete, om en instruktion fastställs som direktören i fråga inte anser sig kunna arbeta utifrån.

Instruktionens roll i förhållande till beslutad delegationsordning

Det förekommer att styrelsen i en delegationsordning anger i vilka ärenden som direktören har beslutanderätt. Det kan tänkas att instruktionen för direktören kan komma att innehålla ärenden som gränsar till sådant som anges i en delegationsordning, t.ex. att direktören ska delta i förhandlingar med en annan part som avslutas med att denne kan fatta beslut om avtal.

Blekinge läns landsting anför bl.a. att det finns en otydlighet i hur instruktionen är tänkt att förhålla sig till delegationsordningen.

Regeringen anser att det är svårt att på förhand uttala sig om hur delegationsordning och instruktion förhåller sig till varandra då innehållet i instruktionen inte föreslås regleras närmare i sak. Bortsett från den grupp av ärenden som enligt kommunallagen undantas från möjligheten till delegering (6 kap. 34 § KL), är inte heller innehållet i en

delegationsordning föremål för närmare reglering. I fall där ärenden i delegationsordningen och instruktionen tangerar varandra kan det dock vara lämpligt att styrelsen i instruktionen både tar upp delegationen och de övriga arbetsuppgifterna.

Ordförandes roll i styrelsen

Alla förtroendevalda bär, oberoende av sysselsättningsgrad, ytterst det politiska ansvaret för verksamheten. Ordförande har dock genom bestämmelser i kommunallagen givits en viss särställning i förhållande till de övriga ledamöterna. Vidare definieras ordföranderollen ytterligare genom bl.a. reglementen, delegationsordningar och andra styrdokument. Därtill vilar i praktiken ett stort politiskt ansvar på styrelsens ordförande, bl.a. genom att denne normalt kan ägna hela sin tid åt uppdraget och arvoderas för detta. Detta förhållande återspeglas dock inte i nuvarande kommunallag. Utredningen för därför ett resonemang om det, utöver förslaget om en reglering av direktörens roll, kan finnas anledning att överväga att i kommunallagen närmare reglera ordförandens roll.

Gotlands kommun anför att det behövs en explicit lagreglering om vad som ligger i ordförandeuppdraget. Vidare anför Huddinge kommun att bestämmelser som betonar den viktiga roll som kommunstyrelsens ordförande innehar ytterligare kan tydliggöra ansvarsfördelningen och markera ordförandens ställning som kommunens i praktiken främsta företrädare.

Eftersom de politiska förutsättningarna och den politiska organisationen ser olika ut i landets kommuner och landsting anser utredningen dock att det inte är lämpligt att t.ex. föreslå ett obligatoriskt krav på styrelsen att besluta om en uppdragsbeskrivning för ordförande. Regeringen anser att detta utgör ett väl avvägt ställningstagande. I den mån kommuner och landsting anser att styrelsens ordförandes roll bör definieras närmare finns inga hinder mot att besluta om en uppdragsbeskrivning för styrelsens ordförande.

Hänvisningar till S8-2-2

8.2.3. Underlag till beslut och verkställighet

Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon tvingande lagstiftning om att direktören ska ansvara för underlag till beslut i samtliga ärenden i styrelsen och svara för att styrelsens beslut verkställs.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens bedömning. Utredningen föreslår att direktören ska ansvara för att det finns ett underlag till beslut i samtliga ärenden som styrelsen ska behandla och svara för att styrelsens beslut verkställs.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller framför inga invändningar mot förslaget.

Ett flertal kommuner och landsting, Skaraborgs kommunalförbund och

SKL anför att direktörens ansvar för förvaltningens arbete med beredningsunderlag inte får kunna läsas så att det inskränker styrelsens utrymme att av egen kraft lägga fram underlag till beslut. Skaraborgs

kommunalförbund anför vidare att det också bör framgå att direktören inte ansvarar för exempelvis inkomna ärenden från andra myndigheter m.m., som inte har sitt ursprung inom kommunstyrelsens egen förvaltning. Vidare anför bl.a. Kungsbacka, Stockholms och Sölvesborgs kommuner att det föreligger behov att ytterligare diskutera och belysa direktörens verkställighetsansvar i relation till revisionsansvaret, då detta är viktigt för fullmäktiges behandling samt beslut rörande att bevilja ansvarsfrihet för styrelsen.

Burlövs kommun anser att även förvaltningscheferna bör kunna ges ett sådant ansvar. Emmaboda kommun anser att det är tveksamt om ansvaret för verkställighet helt ska lämnas till kommundirektören. Flens kommun anför att förslaget väcker frågan om beredningsansvaret har någon påverkan på prövningen i laglighetsprövningsmål. Örebro läns landsting anför att förslaget är på en nivå som är alltför detaljerad.

Arboga kommun anser att beredningsansvaret bör kunna formaliseras genom styrelsens försorg och finnas med i instruktionen. Eskilstuna kommun anser att den föreslagna lydelsen ger vid handen att ansvaret flyttas ifrån kommunstyrelsen och plötsligen åvilar direktören. Köpings kommun anför att det är viktigt att det klargörs att det är politiken som bär det yttersta ansvaret för beredning och beslut. Knivsta kommun ställer frågan vad som händer när styrelsen har fattat ett beslut som t.ex. inte är genomförbart. Laholms kommun anför att förslaget innebär ett beredningstvång i styrelsen men inte i övriga nämnder. Mora kommun anför att ur ett revisionsperspektiv är styrelsen ansvarig för sina beslut. Söderköpings kommun anför att förslaget är en orimlig inskränkning av det kommunala självstyret och de förtroendevaldas roll. Upplands-Bro kommun anför att en lämpligare väg borde vara att tydliggöra att det är kommunstyrelsen som ska ha det yttersta ansvaret för beredningen.

Skälen för regeringens bedömning: Utredningen föreslår att direktören ska ansvara för att det finns ett underlag till beslut i samtliga ärenden som styrelsen ska behandla. Enligt förslaget skulle direktören ansvara för att underlagen till beslut i styrelsen är tillfredsställande beredda och utredda. Förslaget är inte avsett att innebära någon förändring i ansvarsfördelning för de beslut som fattas i styrelsen. Det är alltjämt de förtroendevalda i styrelse och nämnder som ansvarar för de beslut som fattas.

Ett flertal remissinstanser, såväl instanser som förhållit sig negativa som positiva till förslaget, har uttalat sig om omfattningen av beredningsansvaret. Flera kommuner och landsting samt SKL anför att direktörens ansvar för förvaltningens arbete med beredningsunderlag inte får kunna läsas så att det inskränker styrelsens utrymme att av egen kraft lägga fram underlag till beslut. Invändningar mot förslaget har vidare framförts utifrån att det är alltför detaljerat, bl.a. Söderköpings kommun anser att som beslutsfattare inte kunna avgöra vilka underlag som krävs för att fatta beslut innebär en orimlig inskränkning av den kommunala självstyrelsen och de förtroendevaldas roll. Laholms och Flens kommuner har i sina remissvar ställt frågan om förslaget innefattar ett särskilt beredningstvång för beslut som beslutas av styrelsen och hur det i sådant fall bör hanteras vid en eventuell laglighetsprövning. Arboga kommun anser att beredningsansvaret bör kunna formaliseras genom styrelsens försorg och finnas med i instruktionen.

Regeringen anser, i likhet med bl.a. SKL, att styrelsen ska ha en möjlighet att lägga fram förslag med ett eget underlag till beslut. Ett naturligt exempel på ett sådant ärende kan vara en fråga om att entlediga direktören. Mot denna bakgrund anser regeringen att det inte är lämpligt med ett lagstadgat krav på att direktören ska ansvara för underlag i samtliga ärenden. Då det även utöver svårigheterna med en heltäckande skyldighet för direktören kan finnas behov av lokal anpassning av frågan om ansvar för underlag anser regeringen, i likhet med Arboga kommun, att kommuner och landsting själva kan reglera frågan i direktörens instruktion. Denna bedömning gäller även för andra förvaltningschefer inom den kommunala förvaltningen, till skillnad från vad Burlövs kommun anför.

Även avseende frågan om ansvar för verkställighet av styrelsens beslut anser regeringen att det kan finnas behov av lokal anpassning utifrån kommuners och landstings olika organisationsmodeller. Regeringen anser därför att även denna fråga får regleras i direktörens instruktion.

8.3. Förvaltningschefer

Regeringens bedömning: Förvaltningschefernas roll och uppgifter bör inte regleras närmare. Det bör inte gå att vidaredelegera beslutanderätt i flera led och inte heller bör någon annan än en förvaltningschef kunna vidaredelegera beslutanderätt.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En övervägande majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot bedömningen.

Helsingborgs kommun anför att det ytterligare bör övervägas om förvaltningschefernas roll ska regleras på liknande sätt som direktörens.

Flera kommuner samt Kommundirektörernas förening och SKL anser att det finns ett stort behov av att ge fler chefer än förvaltningschefen möjlighet att kunna vidaredelegera beslutanderätt. Med tydliga och säkra rutiner för återrapportering bör det vara nämnden som avgör hur och i vilken mån vidaredelegation ska kunna användas. Linköpings, Mölndals och Sunne kommuner samt Kalmar läns landsting ifrågasätter utredningens slutsats att det inte behövs ökade möjligheter till vidaredelegation. Färgelanda kommun anser att kommunen själv ska få avgöra till vilka befattningar och i vilken omfattning vidaredelegation ska tillåtas. Det bör dock fortsatt inte vara tillåtet med vidaredelegation i mer än ett led. Motala kommun anför att en tydlig vidaredelegation i flera led inte motverkar utredningens argument om transparens. Vänersborgs kommun anför att t.ex. vid arbetsmiljöansvar är delegation i flera led välfungerande. Det bör vara upp till varje kommun att fullfölja sitt ansvar och hålla koll på delegeringskedjan. Östergötlands läns landsting avstyrker att det inte ska vara möjligt att vidaredelegera beslut i flera led och att endast förvaltningschef ska kunna vidaredelegera beslutanderätt.

Skälen för regeringens bedömning

Förvaltningschefernas roll och uppgifter

Förvaltningschefernas roll är, liksom direktörens, sparsamt reglerad i kommunallagen. I kommunallagen framgår t.ex. inte vilka som ska utses till förvaltningschefer eller hur förvaltningarna ska organiseras. En förvaltningschef kan t.ex. arbeta för flera olika nämnder. Dock finns regler om s.k. valbarhetshinder för förvaltningschefer. Den som är chef för en förvaltning som hör till en nämnds verksamhetsområde får inte väljas till ledamot eller ersättare i nämnden (4 kap. 6 § KL andra stycket). Förvaltningscheferna kan emellertid ansvara för stora förvaltningar med mycket resurser.

Helsingborgs kommun anför att det ytterligare bör övervägas om förvaltningschefernas roll ska regleras. Regeringen anser dock att en reglering riskerar att begränsa kommunernas och landstingens handlingsutrymme och olika lokala lösningar. Eftersom förvaltningschefernas roll och uppgifter inte klart framgår av kommunallagen har kommuner och landsting en viss frihet att själva bestämma om detta. Mot den bakgrunden föreslår regeringen inte någon närmare reglering av förvaltningschefernas roll och uppgifter.

Instruktion för förvaltningschefer?

Utredningen har inte föreslagit att övriga nämnder förutom styrelsen ska besluta om en instruktion för sina förvaltningschefer. Regeringen instämmer i utredningens bedömning om att detta inte är nödvändigt. Det förtjänar dock att framhållas att det inte föreligger något hinder mot att nämnderna beslutar om en sådan om de skulle finna detta lämpligt. Även mellan nämnder och dess förvaltningschefer är det viktigt med en tydlig uppgiftsfördelning och ett gott samarbetsklimat.

Vidaredelegation av beslutanderätt

Det är inte ovanligt att många olika typer av beslutsfattande delegeras till förvaltningschefer. De kan i sin tur också ges rätt att vidaredelegera beslutanderätt (6 kap. 37 § KL). Bestämmelserna i kommunallagen avseende vidaredelegation medger dock inte att beslutanderätt vidaredelegeras i flera led. Detta motiveras i förarbetena till kommunallagen bl.a. utifrån att rätten att vidaredelegera måste utnyttjas på ett sådant sätt att nämnden alltid har vetskap om vem som har rätt att fatta beslut. Det är viktigt för att nämnden ska kunna utöva sin kontroll av verksamheten och återkalla ett sådant uppdrag om behov av detta skulle uppkomma (prop. 1990/91:117 s. 205).

De remissinstanser, bl.a. ett flertal kommuner, Östergötlands läns landsting, SKL och Kommundirektörernas förening som uttalar sig angående utredningens bedömning avseende förvaltningschefernas roll berör företrädesvis frågan om vidaredelegation i flera led. Detta tyder på att det tycks finnas ett stort praktiskt behov av vidaredelegation. Ett system med vidaredelegation i flera led skulle dock kunna bli oöverblickbart för nämnderna, som ytterst är ansvariga för verksamheten. Därför anser regeringen att det inte bör gå att vidaredelegera

beslutanderätt i flera led. Inte heller bör annan än en förvaltningschef kunna vidaredelegera beslutanderätt.

8.4. Krav och rättigheter för de anställda

8.4.1. Krav på saklighet och opartiskhet

Regeringens bedömning: Det finns inte skäl att införa en hänvisning till bestämmelsen i regeringsformen om skyldigheten för den som utför offentliga förvaltningsuppgifter att iaktta saklighet och opartiskhet eller till bestämmelserna om bisysslor i lagen om offentlig anställning.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens bedömning. Utredningen föreslår att hänvisningar till regeringsformens bestämmelser om saklighet och opartiskhet och till bestämmelserna om bisysslor i lagen om offentlig anställning ska införas.

Remissinstanserna: En övervägande majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget.

Borlänge kommun anför att ett tydliggörande kan bidra till allmänhetens förtroende för offentlig förvaltning. Tingsryds kommun anför att bestämmelsen kan vara värdefull ur ett pedagogiskt perspektiv.

Uppsala universitet anför att grundlagen ändå gäller och läsaren kan fråga sig varför en kommunallag i så fall inte också hänvisar till andra delar av konstitutionen, som t.ex. offentlighetsprincipen. Beträffande den föreslagna bestämmelsen ökar osäkerheten genom att den hänvisar till skyldigheten för alla som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter att iaktta saklighet och opartiskhet. Stadgandet i regeringsformen – 1 kap. 9 § – innefattar emellertid också att likheten inför lagen ska beaktas. Tanken är förstås inte att man motsatsvis ska dra slutsatsen att detta inte gäller i kommunal förvaltning, men att den delen av stadgandet klippts bort är ändå konfunderande. Även flera kommuner och Örebro läns landsting ifrågasätter behovet av att hänvisa till regeringsformen, då denna reglering redan gäller. Enköpings kommun anför att det finns andra och bättre lämpade sätt att informera medborgarna om grundläggande rättsprinciper. Gnesta kommun anför att kommunallagen inte ska betungas med denna typ av markeringar. Linköpings kommun bedömer att förslaget kan verka vilseledande för allmänheten. Strängnäs kommun skulle hellre se, om någon hänvisning alls ska göras, en generell hänvisning till regeringsformen och dess principer.

Skälen för regeringens bedömning

Krav på saklighet och opartiskhet

Av regeringsformen framgår att förvaltningsuppgifter kan överlämnas åt kommuner (12 kap. 4 § RF). I regeringsformen finns vidare ett principstadgande rörande de krav på likabehandling och objektivitet som ställs på den som inom den offentliga förvaltningen fullgör förvaltningsuppgifter. Alla som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter

ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet (1 kap. 9 § RF). Bestämmelsen gör ingen skillnad på anställda eller förtroendevalda.

Några remissinstanser ställer sig frågande till behovet av den föreslagna hänvisningen då den kan leda till missförstånd avseende tillämpning och graden av betydelse av lagar till vilka hänvisning inte görs. Därtill tynger denna typ av hänvisningar lagstiftningen. Regeringen instämmer i att en hänvisning till regeringsformen i denna del framstår som onödig. Vidare instämmer regeringen i det som Uppsala universitet framför om tveksamheter i utformningen i den föreslagna hänvisningen. Regeringen föreslår därför inte någon sådan hänvisning.

Förtroendeskadliga bisysslor

I lagen (1994:260) om offentlig anställning, förkortad LOA, finns bestämmelser om förtroendeskadliga bisysslor. Bestämmelserna gäller sedan länge för statsanställda. Sedan 2001 gäller de också för arbetstagare hos kommuner, landsting och kommunalförbund (2 § LOA).

En arbetstagare får inte ha någon anställning eller något uppdrag eller utöva någon verksamhet som kan rubba förtroendet för hans eller någon annans arbetstagares opartiskhet i arbetet eller som kan skada myndighetens anseende (7 § LOA). Bestämmelserna har, enligt förarbetena, till syfte att upprätthålla allmänhetens förtroende för myndighetens opartiskhet och ska tillgodose det allmänna intresset av saklighet och opartiskhet i utövandet av offentlig verksamhet. I lagen finns också en informationsskyldighet för arbetsgivaren, en upplysningsplikt för arbetstagaren samt en skyldighet för myndigheten att genom ett särskilt beslut förhindra det som är förtroendeskadligt (7 a– 7 c §§ LOA).

Regeringen anser, i likhet med vad som ovan anförs om hänvisning till regeringsformens bestämmelser om saklighet och opartiskhet, att det inte finns skäl att inför en hänvisning till bestämmelserna i LOA om förtroendeskadliga bisysslor.

8.4.2. Anteckning om avvikande mening

Regeringens bedömning: Det saknas skäl att införa möjligheter i kommunallagen för anställda hos kommuner och landsting att i beslut eller protokoll få en avvikande mening antecknad.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Utredningens bedömning kommenteras av bland andra Eksjö kommun som anför att det redan i dag finns möjlighet att använda tjänsteskrivelser som en självständig produkt och på så vis tydliggöra den fullständiga processen från tjänstemannanivå till beslut.

Uddevalla kommun anser att det bör övervägas att införa en möjlighet för anställda att anteckna en avvikande mening, i form av utvecklade tjänsteskrivelser, såsom självständiga produkter. Upplands-Bro kommun anför att om handläggningen så tydligt ska präglas av saklighet och opartiskhet att det dessutom ska förtydligas i kommunallagen, innebär

detta enligt kommunen att tjänsteskrivelserna inte kan ändras genom politiska beslut.

Skälen för regeringens bedömning: Utredningen har övervägt om möjligheten för anställda hos kommuner eller landsting att få en avvikande mening antecknad bör utökas. Enligt förvaltningslagen (1986:223) har föredragande och andra tjänstemän som är med om den slutliga handläggningen utan att delta i avgörandet rätt att få en avvikande mening antecknad. De aktuella bestämmelserna gäller dock inte sådana ärenden hos myndigheter i kommuner och landsting där besluten kan överklagas genom laglighetsprövning.

Förtroendevalda har möjlighet att reservera sig mot i princip alla beslut. Rätten är begränsad endast på så sätt att ledamoten måste ha deltagit i avgörandet av ärendet för att kunna reservera sig (4 kap. 22 § KL).

Regeringen anser att en utökad möjlighet att få en avvikande mening antecknad inte är nödvändig. Så som Eksjö kommun anför, finns redan i dag möjlighet att använda tjänsteskrivelser som en självständig produkt och på så vis tydliggöra den fullständiga processen från tjänstemannanivå till beslut. Regeringen anser därför inte att möjligheterna för anställda hos kommun och landsting att kunna få en avvikande mening antecknad bör utökas.

9. Delegation av nämndernas beslutanderätt

Hänvisningar till S9

9.1. De förtroendevaldas beslutanderätt och delegeringsmöjligheter

Kommunallagen bygger på principen att de förtroendevalda fattar beslut kollektivt och även har ett kollektivt verksamhetsansvar. De förtroendevalda ska därmed ha det yttersta ansvaret för den kommunala förvaltningen och är de som styr förvaltningen. Det innebär ett ansvar för de förtroendevalda från beredning av ärendet till beslut och för genomförande av beslutet.

I kommunallagen finns bestämmelser som reglerar möjligheten till delegering av nämndernas beslutanderätt. En nämnd får uppdra åt ett utskott, åt en ledamot eller ersättare eller åt en anställd hos kommunen eller landstinget att besluta på nämndens vägnar i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden (6 kap. 33 § KL). En gemensam nämnd får också under samma förutsättningar uppdra åt en anställd i någon av de samverkande kommunerna eller landstingen att besluta på nämndens vägnar (6 kap. 33 § andra stycket KL).

Delegering innebär att befogenheten att fatta beslut överlämnas. Det delegerade beslutet fattas sedan på nämndens vägnar. Det är således uppgifter som delegeras och inte ansvaret som sådant. Delegaten har emellertid det fulla ansvaret för handläggning och beslutsfattande i de ärenden som delegationen omfattar. Det innebär att delegaten tar det fulla ansvaret för det konkreta beslutet och att den delegerande inte får gå in i ett beslut som har fattats till följd av delegationen. Den delegerande har

däremot kvar sitt övergripande ansvar för sakområdet och kan ta tillbaka delegationen, också för ett enstaka ärende, och kan följa delegatens hantering av sitt uppdrag genom återrapportering. Det är således nämnden och dess politiker som avgör frågan om eventuell delegering ska ske under förutsättning att det kan ske inom de ramar som lagen tillåter.

När nämnden delegerar sin beslutanderätt ska den klart ange vilken beslutanderätt som delegeras och till vem beslutanderätten överlåts. Nämnden kan inte besluta om en s.k. blandad delegering, dvs. till anställd och förtroendevald i förening.

När ett beslut fattats med stöd av delegation ska det anmälas till nämnden, som bestämmer i vilken ordning detta ska ske (6 kap. 35 § KL). Alla delegationsbeslut ska anmälas, oavsett om beslutet kan överklagas genom laglighetsprövning eller genom förvaltningsrättsligt överklagande. Anmälan är viktig för att kunna beräkna överklagandetiden för laglighetsprövning.

Det finns vissa ärenden i vilka beslutanderätten inte får delegeras (6 kap. 34 § KL). En nämnd har möjlighet att uppdra åt ordföranden eller en annan ledamot som nämnden har utsett, att besluta på nämndens vägnar i ärenden som är så brådskande att nämndens avgörande inte kan avvaktas. Sådana beslut ska anmälas vid nämndens nästa sammanträde (6 kap. 36 § KL).

Utöver bestämmelserna om delegering finns bestämmelser om vidaredelegation, som också gäller för gemensam nämnd. Om en nämnd eller en gemensam nämnd, med stöd av 6 kap. 33 § KL, uppdrar åt en förvaltningschef inom nämndens verksamhetsområde att fatta beslut, får nämnden överlåta åt förvaltningschefen att i sin tur uppdra åt en annan anställd inom kommunen eller landstinget eller i någon av de samverkande kommunerna eller landstingen att besluta i stället. Sådana beslut ska anmälas till förvaltningschefen (6 kap. 37 § KL).

Delegering kan i princip inte ske till någon utanför den kommunala organisationen. Det innebär t.ex. att en anställd på ett bemanningsföretag som under viss tid arbetar inom kommunen eller landstinget inte kan få delegation av nämnden. Det har emellertid öppnats vissa möjligheter att delegera åt en anställd i en annan kommun att besluta på den uppdragsgivande kommunens vägnar i ett visst ärende eller en grupp av ärenden inom t.ex. områdena miljö- och livsmedelsskydd.

Hänvisningar till S9-1

  • Prop. 2016/17:171: Avsnitt 9.2.1

9.1.1. Anställdas beslutanderätt

Regeringens bedömning: De anställda bör inte ha någon i kommunallagen fastslagen beslutanderätt, utan de anställdas beslutanderätt bör även fortsättningsvis utgå från nämnderna.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En övervägande majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller framför inga invändningar mot förslaget.

Socialstyrelsen och Inspektionen för vård och omsorg (IVO) anser att det bör göras en översyn av de anställdas beslutanderätt. Detta bör dock utredas inom ramen för en särskild översyn av speciallagstiftningarna, t.ex. den kommande översynen av socialtjänstlagen. Järfälla kommun

hade gärna sett att utredningen hade föreslagit en justering av gränsen mellan ren verkställighet och beslut i kommunallagens mening. Laholms kommun anser att denna princip bör gälla all kommunal verksamhet.

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) anser att utredningens bedömning är väl avvägd.

Dalarnas läns landsting anser att gränsområdet som skiljer verkställighet från beslutsfattande är svårt och att det hade varit ett stöd för kommuner och landsting om vissa kategorier av beslut tydligt hade hänförts till verkställighetsområdet. Akademikerförbundet SSR anser att det är angeläget att stärka mandatet för socialsekreterare och biståndshandläggare inom äldreomsorg och personlig assistans att kunna fatta självständiga beslut i individärenden.

Skälen för regeringens bedömning

Ren verkställighet och delegering

Den kommunala verksamheten är omfattande och komplex. De förtroendevalda har därför inte möjlighet att själva fatta alla beslut, utan i praktiken är det de anställda som fattar en stor del av de kommunala besluten. I kommunallagen finns, till skillnad från i viss speciallagstiftning, inga bestämmelser som ger de anställda någon självständig beslutanderätt. Av praxis följer dock att de har rätt att fatta sådana beslut som är av rent förberedande eller rent verkställande art.

En mycket stor del av vad de anställda gör i kommuner och landsting är s.k. faktiskt handlande. Detta är den typen av uppgifter som inte kan ses som någon form av ärendehandläggning, t.ex. när en lärare håller en lektion. Denna typ av uppgifter ankommer automatiskt på de anställda utan att nämnderna behöver fatta någon form av beslut. När det däremot handlar om ärendehandläggning, dvs. när de anställda ska utföra sådan handläggning som ska mynna ut i någon form av beslut så måste detta delegeras till anställda om det inte rör ärenden av rent förberedande och verkställande karaktär.

Kännetecknande för ett beslut är bl.a. att det föreligger alternativa lösningar och att beslutsfattaren måste göra vissa överväganden eller bedömningar. För att något ska anses utgöra ren verkställighet får det alltså inte finnas utrymme för självständiga bedömningar. Vid införandet av kommunallagen uttalade regeringen att om det finns klara målsättningar för verksamheten är det mycket som talar för att många vardagliga åtgärder inom förvaltningen som i dag rättsligt sett är att anse som beslut kan hänföras till ren verkställighet även om de innefattar ett visst mått av självständigt ställningstagande och inte bara är ett rent mekaniskt verkställande av beslut (prop. 1990/91:117 s. 204).

Var den exakta gränsen går mellan beslut som kräver delegering och sådana åtgärder som anses vara ren verkställighet är således inte självklart. Denna gränsdragning har betydelse för möjligheten att överklaga beslutet genom laglighetsprövning. Nämndbeslut av rent förberedande eller rent verkställande art får inte överklagas (10 kap. 2 § KL).

Utredningen anför att en utveckling är att många kommuner och landsting betraktar fler åtgärder än tidigare som ren verkställighet. Detta leder till att de anställda tillåtits fatta fler beslut utan delegation eller krav

på återrapportering till nämnd. Detta sker dels för att avgränsningen mellan beslut och ren verkställighet inte anses helt klar, dels av effektivitetsskäl.

Dalarnas läns landsting anser att gränsområdet som skiljer verkställighet från beslutsfattande är svårt och att det hade varit ett stöd för kommuner och landsting om vissa kategorier av beslut tydligt hade hänförts till verkställighetsområdet. Regeringen har förståelse för att denna gränsdragning i vissa fall kan utgöra ett osäkerhetsmoment. Med hänsyn till den mängd och variation av beslut som dagligen fattas ute i kommuner och landsting är det dock inte möjligt att på ett uttömmande sätt göra en sådan uppdelning som efterlyses. Bedömningen av vad som utgör ett beslut av rent verkställande art ska tolkas restriktivt så att möjligheterna till att överklaga besluten inte begränsas genom den praktiska tillämpningen (se t.ex. RÅ 2011 ref. 7 och RÅ 2006 ref. 78).

Justitieombudsmannen (JO) har i flera fall (se t.ex. JO 2004/05 s. 353 och JO 2012/13 s. 430) uttalat kritik mot att vissa anställningsbeslut som fattats på delegation, inte anmälts till styrelse respektive nämnd och att överklagandetiden därmed inte börjat löpa.

Det finns enligt regeringens mening en intressekonflikt mellan demokrati och rättssäkerhet å ena sidan och effektivitet och professionalitet å andra sidan, när det kommer till de anställdas beslutsfattande. Denna gäller oavsett om det handlar om ren verkställighet eller det delegeringsbara området. Denna intressekonflikt, tillsammans med den stora variationen av kommunala beslut, utgör en utmaning i tillämpningen av dessa regler. Enligt regeringens mening skulle dessa svårigheter dock kvarstå även om gränsen mellan ren verkställighet och beslut i kommunallagens mening justerades såsom

Järfälla kommun efterlyser. Sammanfattningsvis anser regeringen att det inte framkommit några skäl för att förändra regleringen avseende kommunala beslut och ärenden av rent förberedande eller verkställande karaktär.

De anställda bör inte ges en självständig beslutanderätt

Utredningen har mot bakgrund av den ovan beskrivna problematiken övervägt om det i kommunallagen bör införas en egen beslutanderätt för anställda i kommuner och landsting. Ett argument för en sådan reglering är att det kan leda till ett minskat intresse för att klassificera beslut som rent verkställande åtgärder och en mer enhetlig tillämpning, något som i sin tur bör kunna stärka rättssäkerheten. En ändrad ordning skulle också kunna underlätta för den kommunala verksamheten, eftersom nämnderna inte längre i delegationsordningarna skulle behöva täcka in alla typer av beslut.

Den nuvarande ordningen med en delegerad beslutanderätt som utgår direkt från nämnderna är tydlig. Laholms kommun anför att detta är en principiellt viktig utgångspunkt för en politiskt styrd organisation. Regeringen instämmer i detta och anser att en ändrad ordning riskerar att göra beslutskedjan och ansvarsförhållandena otydligare. Det är inte heller givet att en självständig beslutanderätt skulle underlätta ute i den kommunala verksamheten. Nämnderna skulle fortfarande behöva ta ställning till vilka anställda som har rätt att fatta vilka beslut. Dessutom

kan det förutses att även en reglering av vilka beslut som ankommer på nämnden respektive de anställda att fatta skulle kunna ge upphov till tillämpningssvårigheter. Det råder dock inte något tvivel om att den nuvarande ordningen kan vara administrativt krävande för kommuner och landsting. Enligt regeringens mening kan detta dock till viss del avhjälpas genom att regleringen runt anmälningsskyldighet för delegationsbeslut förändras (se nedan under avsnitt 9.2). Regeringen delar därför utredningens bedömning om att det inte bör införas någon reglering av de anställdas beslutanderätt i kommunallagen.

Hänvisningar till S9-1-1

9.2. Förändrad reglering om delegation

Hänvisningar till S9-2

  • Prop. 2016/17:171: Avsnitt 9.1.1

9.2.1. Anmälningsskyldighet för delegationsbeslut och för beslut som fattas med stöd av vidaredelegation

Regeringens förslag: Nämnden ska besluta om i vilken utsträckning beslut som har fattats med stöd av delegation ska anmälas till den.

Detta gäller dock inte delegerade brådskande beslut.

Nämnden ska även besluta om i vilken utsträckning beslut som har fattats efter vidaredelegation ska anmälas till den.

Beslut som inte anmäls ska protokollföras särskilt, om beslutet får överklagas genom laglighetsprövning.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En övervägande majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget.

Ale kommun föreslår att det ska räcka med att delegationsbeslut som inte anmäls förtecknas. Flera kommuner, däribland Linköpings och Malmö kommuner anför att förslaget bäddar för effektivitet i kommunal förvaltning. Ett moment av onödig administration tas bort. Förslaget innebär en förenkling och bidrar till ökad frihet för kommunerna att organisera sin verksamhet. Bengtsfors kommun anser att det behöver förtydligas i lagen vem som ska justera protokollen, särskilt med tanke på att det fortfarande är nämndens ansvar. Botkyrka kommun anför att förslaget ger en önskvärd möjlighet till valfrihet för vissa grupper av beslut, även om det kan innebära ytterligare administration. Lidingö kommun efterlyser ytterligare möjligheter till delegation. Uddevalla kommun anför att förslaget kan innebära ett mer omfattande arbete med att få fram en lista för publicering på digital anslagstavla.

Kammarrätten i Göteborg ifrågasätter fördelen med förslaget som leder till fler protokoll att hålla reda på för kommunmedlemmarna.

Förslaget begränsar vidare nämndens möjlighet att utöva sin tillsyn över förvaltningens verksamhet. Kammarrätten i Stockholm anför att en konsekvens av förslaget är att den politiska majoriteten i nämnderna kommer kunna fatta beslut om vilka delegationsbeslut som inte behöver anmälas. Följden riskerar att bli att delegationsbeslut som inte anmäls inte kommer att kunna granskas av den politiska minoriteten. Det är vidare inte alltid självklart vilka beslut som kan bli föremål för laglighetsprövning och det kan vara svårt för en enskild tjänsteman att

göra en sådan bedömning. Kammarrätten framhåller att Lagrådet tidigare avstyrkt en sådan ändring som nu föreslås. Förvaltningsrätten i Växjö anför att alla beslut i kommunallagen bör behandlas på samma sätt ur rättsäkerhetssynpunkt. Förslaget innebär även en viss risk för ökad handläggning hos domstolarna. Om förslaget ska genomföras bör de beslut som ska undantas från anmälningsplikten uttryckligen anges i lagen. Hallstahammars kommun ser ett behov av ökade administrativa resurser i och med att föreslagen ordning medför dubbelarbete. Ljungby kommun att det ur medborgarperspektiv finns en risk att det blir mer förvirrande om delegationsbeslut kan meddelas på olika sätt. Bedömningen av vad som ska anmälas till respektive nämnd kan komma att skilja sig mycket åt i olika kommuner, vilket är olyckligt ur rättssäkerhetssynpunkt. Sala kommun anför att det är nämnden som är ytterst ansvarig för verksamheten. Det är därför angeläget att nämnden kan ha full insyn i de beslut som fattas på delegation. Solna kommun anför att förslaget inte förenklar processen. Skillnaderna mellan beslut och verkställighet bör i stället tydliggöras. Stockholms kommun anför att dagens anmälningsbestämmelser av delegationsbeslut fyller de krav som kan ställas på rättssäkerhet och effektivitet. Det finns därför ingen anledning till förändring. Tingsryds kommun anför att en ordning där nämnden inte meddelas samtliga beslut som fattats för dess räkning starkt bör ifrågasättas.

Skälen för regeringens förslag

Förändrad anmälningsskyldighet för delegationsbeslut

Såsom berörts ovan i avsnitt 9.1 innebär nuvarande ordning med anmälningsskyldighet för alla delegationsbeslut en administrativ börda för nämnderna. Detta gäller särskilt beslut av mer rutinartad karaktär som nämnden normalt inte har anledning att följa särskilt. Det kan därför ifrågasättas om alla beslut som fattas på delegation behöver anmälas till nämnden. Flera remissinstanser, bl.a. Linköpings och Malmö kommuner, anför att en sådan ordning bör underlätta för kommuner och landsting och bädda för ökad effektivitet och ökad frihet för kommuner och landsting att organisera sin verksamhet.

Regeringen föreslår därför att nämnderna ska besluta om i vilken utsträckning beslut som har fattats med stöd av uppdrag enligt 6 kap. 33 § KL ska anmälas till dem. Beslut som inte anmäls ska protokollföras särskilt, om beslutet får överklagas genom laglighetsprövning. Sådana beslut ska tillkännages på den kommunala anslagstavlan. Regeringens förslag gäller inte bara de beslut som de anställda fattar på delegation utan även delegationsbeslut av bl.a. utskott och enskilda förtroendevalda. Det gäller även beslut som överklagas enligt bestämmelser i speciallagstiftning, under förutsättning att de kan delegeras. Kommuner och landsting får alltså en ökad frihet att organisera sin verksamhet. Nämnderna kommer dock fortfarande att vara ansvariga för delegaternas beslut. Därmed instämmer regeringen också i utredningens bedömning att förslagen i denna del inte medför ett behov av att ge de anställda något eget revisionsansvar eftersom det är nämnderna som bestämmer vilka beslut som ska anmälas till dem.

Som Kammarrätten i Stockholm anför avstyrkte Lagrådet ett liknande förslag vid införandet av den nuvarande kommunallagen. Lagrådet uttalade bl.a. att förslaget, särskilt för en enskild som vill få lagligheten av ett beslut prövad, kan medföra svårigheter att bevaka ett ärende på ett sådant sätt att inte överklagandetiden går förlorad. Från rättssäkerhetssynpunkt fann Lagrådet därför att en obligatorisk anmälningsskyldighet var att föredra.

Regeringen föreslår i avsnitt 10 att den kommunala anslagstavlan fortsättningsvis ska finnas på kommuner och landstings webbplats. Regeringen bedömer att förslaget om en webbaserad anslagstavla avsevärt kommer att öka tillgängligheten till anslagstavlan. Denna förbättrade tillgänglighet innebär också en förbättrad rättssäkerhet eftersom det på ett betydande sätt underlättar för medlemmarna att ta del av anslagstavlans innehåll. Några remissinstanser, bl.a. Kammarrätten i

Göteborg, Kammarrätten i Stockholm samt Ljungby och Stockholms kommuner anför att förslaget riskerar försämra insynen i delegationsärenden och medför en ökad svårighet för medlemmar att bevaka ett ärende på ett sådant sätt att överklagandetiden inte går förlorad. Regeringen anser dock att övergången till en webbaserad anslagstavla och en ordning där delegationsbeslut som kan överklagas genom laglighetsprövning tillkännages på den innebär att det kommer att vara betydligt lättare för medlemmarna att bevaka dessa beslut än enligt dagens ordning. Detta innebär därför snarare en förstärkt rättsäkerhet.

Det bör också påpekas att delegationsbeslut som inte anmäls och delegationsbeslut som anmäls kommer att tillkännages på samma ställe. De olika delegationsbesluten kommer därför inte behandlas olika utifrån en rättsäkerhetssynpunkt.

Även med nuvarande anslagstavlor krävs en viss bevakning eftersom den enskilde inte på förhand vet när det ska tillkännages att protokollet över nämndens beslut justerats. Precis som i dag kommer det alltså att krävas en viss regelbunden bevakning med den skillnaden att denna bevakning får förutsättas vara betydligt enklare att åstadkomma. Dock anser regeringen att detta inte, vilket Lidingö kommun efterlyser, kan motivera att ytterligare möjligheter till delegation införs. Regleringen av vilka beslut som inte kan delegeras styrs inte endast av möjligheten att följa besluten. Eftersom all beslutanderätt utgår från de förtroendevalda finns regler om att vissa beslut också ska beslutas av nämnden.

Kammarrätten i Stockholm anför att det inte alltid är självklart vilka beslut som kan bli föremål för laglighetsprövning och att det kan vara svårt för en enskild tjänsteman att göra en sådan bedömning. Regeringen instämmer i att detta inte alltid är en lätt bedömning. Det får dock förutsättas att det sedan tidigare finns goda rutiner och tillräcklig kompetens för sådana bedömningar, vilka görs i stor omfattning redan i dag av kommuner och landsting. Vidare ligger det i kommunens eller landstingets eget intresse att beslut som kan laglighetsprövas inte löper med s.k. evig överklagandetid på grund av underlåtenhet att anslå dessa på den kommunala anslagstavlan. En naturlig följd av detta är att kommuner och landsting, om det råder tveksamhet kring vissa beslut, protokollför dessa som en försiktighetsåtgärd.

Kammarrätten i Göteborg anför att förslaget begränsar nämndens möjlighet att utöva tillsyn över förvaltningens verksamhet. Även Sala

och Tingsryds kommuner reser frågetecken kring nämndens möjlighet till insyn. Eftersom de förtroendevalda fortfarande har möjlighet att besluta om vilka typer av beslut som ska anmälas till nämnden, t.ex. om nämnden anser sig ha ett särskilt intresse av vissa typer av beslut, anser regeringen att förslaget inte äventyrar de förtroendevaldas insyn. Det bör dock noteras, vilket Kammarrätten i Stockholm också påpekar, att den politiska majoriteten i en nämnd kommer att kunna fatta beslut om vilka delegationsbeslut som inte behöver anmälas. Regeringen anser dock inte att en sådan situation skulle påverka minoritetens insyn. Även de förtroendevalda kommer att på ett enkelt sätt kunna följa delegationsbeslut som inte anmäls via den kommunala anslagstavlan. Detta innebär att om en konflikt uppstår om att en viss kategori beslut inte längre ska anmälas så har minoriteten ändå möjlighet att enkelt följa dessa beslut.

Protokollets utformning

Hur protokollen ska utformas och vad de ska innehålla bör vara upp till varje kommun och landsting att bestämma. Protokollen kan innehålla allt från fullständiga beslut med motivering och andra uppgifter till enbart en förteckning över att beslut har fattats i vissa ärenden.

Bengtsfors kommun anser att det behöver förtydligas i lagen vem som ska justera protokollen. Regeringens förslag innebär inte några formkrav på hur protokoll över delegationsbeslut som inte anmäls ska utformas.

Regeringen anser, mot bakgrund av att förslaget är avsett som en administrativ förenkling, inte heller att det är motiverat i att lag ställa några sådana krav. Det är upp till den enskilda kommunen och landstinget att bestämma hur protokollen över besluten ska utformas och justeras. Kravet på att beslut ska protokollföras och tillkännages innebär endast ett krav på att det dokumenteras att ett beslut fattats och att detta sedan tillkännages på anslagstavlan. Enligt regeringens mening kan en rimlig ordning vara att beslutsprotokollet justeras genom att i det någon form signeras av beslutsfattaren.

Eftersom protokollen ska tillkännages på den kommunala anslagstavlan måste hänsyn tas till bl.a. bestämmelser om personuppgifter och sekretess i personuppgiftslagen (1998:204), och offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Protokollens utformning kan därför komma att se olika ut beroende på typen av beslut. Av rättssäkerhetsskäl är det viktigt att besluten kan identifieras (se även avsnitt 10.2.2). Grundläggande uppgifter som möjliggör det måste därför finnas med i tillkännagivandet. Bedömningarna om vad som kan tillkännages utan att strida mot bestämmelser om personuppgiftsskydd och sekretess måste göras i varje enskilt fall.

Bland andra Botkyrka, Hallstahammars, Solna och Uddevalla kommuner anför att förslaget kan medföra ytterligare administration. Frågan om administrationen runt delegationsbesluten är en omständighet för nämnden att ta ställning till vid bedömningen av om vissa beslut inte ska behöva anmälas till den utan endast tillkännages på anslagstavlan.

Beslut som fattas med stöd av vidaredelegation

En nämnd får besluta att en förvaltningschef, som fått delegation enligt 6 kap. 33 § KL, ges rätt att vidaredelegera beslutanderätten till en annan anställd inom kommunen. Ett beslut som fattats med stöd av vidaredelegation ska anmälas till förvaltningschefen (6 kap. 37 § KL). Någon lagstadgad skyldighet för delegaten eller förvaltningschefen att vidareanmäla beslutet till nämnden föreligger inte, men nämnden kan ställa sådana krav som villkor för vidaredelegering.

Regeringen anser att samma regler om återrapportering till nämnd bör gälla, oavsett om det är fråga om delegation eller vidaredelegation. Regeringen föreslår därför att nämnderna även ska besluta om i vilken utsträckning beslut som har fattats med stöd av vidaredelegation ska anmälas till dem. Även sådana beslut som inte anmäls ska protokollföras särskilt, om beslutet får överklagas genom laglighetsprövning.

Förslaget innebär att det enligt regeringens uppfattning inte längre behövs någon lagstadgad återrapporteringsskyldighet till förvaltningschefen för beslut som fattats med stöd av vidaredelegation. Det står dock nämnden fritt att bestämma att återrapportering, i stället för att ske till nämnden, ska ske till förvaltningschef. Nämnden kan också bestämma att återrapportering ska ske till både nämnden och förvaltningschefen. Alternativt kan nämnden besluta att överlämna till förvaltningschefen att besluta om vilken återrapportering som ska ske till denne.

Enligt nuvarande reglering omfattar bestämmelsen om vidaredelegation samverkan i gemensam nämnd vilket innebär att en förvaltningschef kan uppdra åt en anställd i någon av de samverkande kommunerna eller landstingen att fatta beslut. Regeringens förslag gäller även för beslut som fattats efter vidaredelegation inom en gemensam nämnd. Om det är en uppgift för förvaltningschefen eller för delegaten att anmäla sådana beslut till nämnden får respektive nämnd bestämma. Nämnden ska, i likhet med vad som föreslås ovan, ha möjlighet att besluta om omfattningen av återrapporteringen.

Beslut som fortsatt alltid ska anmälas till nämnd

En nämnd har möjlighet att uppdra åt ordföranden eller en annan ledamot som nämnden har utsett, att besluta på nämndens vägnar i ärenden som är så brådskande att nämndens avgörande inte kan avvaktas. Regeringen anser att sådana beslut även fortsättningsvis alltid ska anmälas vid nämndens nästa sammanträde. Inte heller ärenden som delegeras till s.k. självförvaltningsorgan omfattas av förslaget.

9.2.2. Delegering till nämndernas presidier

Utredningens förslag: Det ska i kommunallagen införas en möjlighet för nämnderna att delegera beslutanderätt till sina presidier.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Det stora flertalet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget.

IVO anför att det från rättssäkerhetssynpunkt är viktigt med en tillräckligt tydlig avgränsning av de ärenden och grupper av ärenden som kan delegeras. Flera kommuner däribland Fagersta kommun, anser att det behövs ett klarläggande om vad skillnaden blir mellan ett presidium och ett utskott. Botkyrka kommun anför att det bör tydliggöras i lagen hur beslutsrätten ska utövas. I fråga om presidierna saknas en tydlig reglering i förhållandet till att det likt utskott är fråga om ett kollektivt beslutsfattande. Eskilstuna kommun anser att förslaget ger beslutsfattandet en ökad politisk konsensus, särskilt om delegationsrätt till presidium medges i ärenden som är av brådskande karaktär. Göteborgs kommun anser att det bör tydliggöras vad som ska gälla vid lika röstetal. Huddinge kommun anser att om nämnderna ska kunna delegera beslutanderätt till presidierna bör fullmäktige även reglera frågor kring presidiets sammanträden. Fullmäktige måste även utse en ordförande för presidiet. Värmlands, Västernorrlands och Kronobergs läns landsting anför att det är viktigt med tydlighet i vilka uppgifter som kan delegeras och även viktigt att tydliggöra ansvarsfrågan.

Danderyds kommun anför att det är tveksamt om förslaget fyller någon funktion. Ska beslutanderätt införas är det viktigt att detta uttrycks precist för att inte riskera att kortsluta arbetsutskottets beredande roll. Degerfors kommun anför att förslaget kan öka maktkoncentrationen till de som sitter i presidierna och leda till att ärenden som annars skulle ha behandlats av hela nämnden i stället bara beslutas av några få personer. Gävle kommun anför att i de fall situationen är sådan i en kommun att presidiet anförtros sådana uppgifter att de även bör kunna fatta beslut, kan detta lösas genom att göra presidiet till ett utskott. Ljungby kommun anför att om beslutanderätten hamnar hos ett presidium i stället för hos ett utskott är det färre som är delaktiga i beslutet vilket kan innebära en försvagning av den lokala demokratin. Upplands-Bro kommun ser inte något behov av att tillföra delegeringsrätt till presidierna. Uppsala läns landsting har svårt att se vilken typ av beslut det skulle kunna vara fråga om och ser också att problem skulle kunna uppstå i förhållandet till inrättade arbetsutskott och delegation av beslut till dessa. För brådskande ärenden finns redan 6 kap. 36 § KL att tillgå.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande bestämmelser om delegation finns det inte någon möjlighet att delegera beslutanderätten till nämndernas presidier. Nämndernas presidier regleras i 6 kap. 15 § KL. I första stycket anges bl.a. att fullmäktige bland nämndens ledamöter ska välja en ordförande och en eller två vice ordförande som tillsammans utgör nämndens presidium. Motsvarande regler finns för fullmäktige (5 kap. 6 § KL). Dessa regler infördes samtidigt i kommunallagen.

Fullmäktiges presidium är ett kommunalrättsligt organ och kan i sin egenskap av presidium ges särskilda uppgifter (prop. 2013/14:5 s. 22 f.). När det gällde förslaget att definiera även nämndernas presidium i 6 kap. 15 § KL hänvisade regeringen till förslaget om fullmäktiges presidium och uttalade att det förslaget motiverades av behovet av att kunna ge fullmäktiges presidium särskilda uppgifter för att vitalisera fullmäktiges arbete. För nämndernas del var det behovet inte lika framträdande. För enhetlighetens skull ansåg regeringen dock att det även när det gäller nämnderna skulle anges att ordföranden tillsammans med vice ordförandena utgör nämndens presidium (prop. 2013/14:5 s. 53).

Nämndens presidium är ett kommunalrättsligt organ och därför finns också anledning att överväga att ge samma möjligheter att delegera beslutanderätt till detta som till andra organ. I likhet med vad Eskilstuna kommun anför, anser regeringen att det på nämndnivå kan finnas frågor som lämpar sig väl för ett beslutsfattande där man strävar efter politisk konsensus. Regeringen föreslår därför att det i kommunallagen införs en möjlighet att delegera beslutanderätt till nämndernas presidium. Bestämmelserna om återrapportering till nämnderna ska gälla även för presidierna. Delegation till nämndens presidium kommer inte att skilja sig från andra former av delegation, vare sig när det gäller vilka typer av beslut som kan delegeras eller när det gäller ansvarsfördelningen. Det är därför upp till den enskilda nämnden att avgöra om några, och i så fall vilka, beslut som ska delegeras. Med tanke på presidiets sammansättning kan några exempel ändå ges. Det kan t.ex. handla om sådana beslut där nämnden redan är överens i stora drag om det sakliga innehållet och där beslutet endast är en formalitet. Det kan också gälla både brådskande och icke-brådskande ärenden där nämnden redan har fattat ett inriktningsbeslut. Ett annat exempel är känsliga socialtjänstärenden där man vill hålla kretsen av de inblandade liten. Enkla myndighetsbeslut och beslut om tillstånd är andra exempel på sådant som skulle kunna delegeras till ett presidium.

Degerfors och Ljungby kommuner ifrågasätter förslaget utifrån att maktkoncentrationen till de som sitter i presidierna ökas på bekostnad av nämndernas övriga ledamöter. Eftersom förslaget inte innebär någon skyldighet kan detta dock undvikas genom att kommuner och landsting, om de anser det olämpligt, väljer att inte utnyttja den föreslagna möjligheten till delegation.

Danderyds och Gävle kommuner samt Uppsala läns landsting anför att det är tveksamt om förslaget fyller någon funktion eftersom presidiet i stället kan göras till ett utskott. Enligt utredningen delegeras beslutanderätt redan i dag till nämndpresidier i form av utskott. Därför anser regeringen att förslaget fyller en funktion genom att underlätta för kommuner och landsting. Nämnderna kommer inte längre behöva göra presidierna till utskott för att på så sätt kunna delegera beslutanderätt till dem. Fagersta kommun anser att det behövs ett klarläggande om vad skillnaden blir mellan ett presidium och ett utskott. Både utskott och presidier är i kommunallagens mening kommunala organ. Enligt regeringens förslag kommer det att bli möjligt att anförtro uppgifter både till presidiet och till utskott. Organen uppvisar därför likheter med den skillnaden att det redan av lagen framgår vilka som utgör en nämnds presidium. I övrigt kommer skillnaden mellan eventuella utskott och presidiet till största del avgöras av organisationen av arbetet i den enskilda nämnden.

Ytterligare en aspekt som bör belysas är att beslutsfattandet i presidierna kan bli problematiskt. Både Botkyrka och Göteborgs kommuner efterfrågar förtydliganden i detta avseende. I kommunallagen finns inga regler om hur ett presidium eller ett utskott ska fatta beslut. Vid lika röstetal i fullmäktige har ordförande utslagsröst (5 kap. 44 § KL). Denna bestämmelse är även tillämplig när en nämnd fattar beslut (6 kap. 28 § KL). I ett JO-uttalande (JO 1985/86 s. 278) som rörde en situation med lika röstetal i ett utskott, gav JO uttryck för att ordför-

andens röst skulle vara utslagsgivande och rekommenderade kommunfullmäktige att i reglemente för utskott fastställa beslutsförhetsregler.

I linje med detta uttalande anser regeringen att det finns skäl för fullmäktige att besluta om beslutsförhetsregler även för presidier. JO:s beslut torde ge uttryck för en generell princip om att vid lika röstetal har ordförande utslagsrösten, även vid delegation till presidier. Huddinge kommun anser att fullmäktige därutöver bör reglera frågor kring presidiets sammanträde samt utse en ordförande för presidiet. I den mån en viss fråga faller inom ramen för den kommunala organisationsfriheten är kommuner och landsting oförhindrade att reglera sådant internt. Av lagen framgår dock att nämndens ordförande är ordförande för presidiet.

Hänvisningar till S9-2-2

  • Prop. 2016/17:171: Avsnitt 17.1

9.2.3. Delegering till annan än anställd

Regeringens bedömning: Möjligheterna att enligt kommunallagen delegera beslutanderätt i kommuner och landsting bör inte utökas till någon utanför den kommunala organisationen.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot utredningens bedömning.

Härnösands kommun anser att delegering av beslutanderätt till någon utanför den kommunala organisationen skulle kunna innebära problem ur såväl rättssäkerhetssynpunkt som när det gäller möjligheter att tillämpa viktiga bestämmelser kring exempelvis sekretess, tjänstefel och jäv.

SKL ifrågasätter bedömningen. Att kunna utnyttja uppdragstagare kan många gånger vara helt avgörande för att klara tillfälliga arbetstoppar.

Frågan bör därför utredas vidare. Lidingö, Linköpings och Töreboda kommuner anför att möjligheten att delegera till anställda i andra kommuner eller landsting bör övervägas. I dag finns många exempel på samverkande kommuner som deltidsanställer varandras personal korsvis för att kunna delegera beslutanderätt. En sådan ordning framstår som mycket otymplig och omodern. Tjörns och Vänersborgs kommuner efterfrågar en fördjupad utredning om möjligheten att delegera annan beslutsrätt än sådan som avser myndighetsutövning. Botkyrka kommun anser att det kan finnas behov av att i begränsad omfattning och tid möjliggöra en delegering till särskilt utsedda uppdragstagare. Detta bör möjliggöras genom särskilda nämndbeslut. Vaxholms kommun anför att det sedan tidigare finns en möjlighet till extern delegering av beslutanderätt till anställda i inköpscentraler. Det bör även införas en möjlighet till extern delegation av beslutanderätt i kommunallagen.

Värmlands läns landsting anser att det i vissa fall finns ett behov av att kunna delegera beslutanderätt till annan utanför organisationen, särskilt inom området för offentlig upphandling. Näringslivets regelnämnd anser att denna fråga inte utretts tillräckligt och att fler alternativ bör övervägas.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt kommunallagen får delegering ske till utskott, ledamot eller ersättare samt anställd hos kommunen eller landstinget (6 kap. 33 § KL). Delegering av beslutanderätt kan alltså inte ske till någon utanför den kommunala

organisationen. Dock finns vissa möjligheter att delegera åt en anställd i en annan kommun att besluta på den uppdragsgivande kommunens vägnar i ett visst ärende eller en grupp av ärenden inom bl.a. områdena miljö- och hälsoskydd. Vidare finns det i speciallagstiftning exempel på när beslutanderätt och myndighetsutövning kan lämnas över till privata utförare.

Utredningen gör bedömningen, vilken också Härnösands kommun instämmer i, att det ur rättssäkerhetssynvinkel skulle vara mycket problematiskt att tillåta delegering av beslutanderätt till annan än förtroendevald eller anställd, särskilt när det gäller ärenden som avser myndighetsutövning. Utredningen bedömer att viktiga bestämmelser om sekretess, tjänstefel, jäv m.m. inte skulle vara tillämpliga på de uppdragstagare som kommuner och landsting anlitar.

Av de remissinstanser, i huvudsak kommuner och landsting, som är negativt inställda till utredningens bedömning, anser många att det finns ett stort praktiskt behov av att kunna delegera beslutanderätt externt, t.ex. då bemanningsföretag anlitas.

I regeringsformen framgår att förvaltningsuppgifter kan överlämnas bl.a. åt enskilda individer, men att ett överlämnande av uppgifter som innefattar myndighetsutövning endast får göras med stöd av lag (12 kap. 4 § andra stycket). Att i en ramlag som kommunallagen generellt ge lagstöd för ett sådant överlämnande av uppgifter kräver djupare överväganden. Mot bakgrund av de principiella rättsäkerhetsproblem som är förknippade med delegation till uppdragstagare bedömer regeringen att det för närvarande inte finns skäl att inleda någon utredning av denna fråga. Inom ramen för utredningen om större möjligheter till avtalssamverkan (se avsnitt 5.2) kan dock frågan om möjligheter till delegation till anställd i annan kommun eller landsting komma att ingå.

Hänvisningar till S9-2-3

10. En webbaserad anslagstavla

Hänvisningar till S10

10.1. Den kommunala anslagstavlan

Kommunallagen förutsätter att det i varje kommun, landsting och kommunalförbund finns en officiell anslagstavla (3 kap. 30 §, 5 kap. 9 §, 5 kap. 62 §, 6 kap. 30 § och 10 kap. 6 § KL). Några uttryckliga regler om anslagstavlans utformning finns inte men det anses att anslagstavlan ska placeras på lämplig plats som t.ex. i entrén till kommunens eller landstingets centrala förvaltning. Förutom att anslagstavlan används för anslag om att protokoll från sammanträden har justerats, används den bl.a. för kungöranden av kommande sammanträden. Utöver bestämmelser i speciallagstiftning som plan- och bygglagen (2010:900), förkortad PBL, finns närmare reglering om användningen av anslagstavlan i lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m. Även lagen (1970:462) om vissa anslag på kommuns anslagstavla innehåller generella bestämmelser som rör den kommunala anslagstavlan. Av den framgår att det åligger kommunen att anslå

handling på anslagstavlan om myndighet eller enskild på grund av lag eller annan författning får påkalla det (1 §). Sedan handlingen varit anslagen under föreskriven tid, ska den som påkallat åtgärden få ett bevis om det (4 §).

Kommunala beslut anses gällande från den tidpunkten då protokollet över beslutet har justerats. Av allmänna rättsgrundsatser anses dock följa att normbeslut inte har bindande verkan mot enskilda, dvs. är verkställbara, innan de har kungjorts (offentliggjorts). Den grundläggande formen för offentliggörande av kommunala beslut är tillkännagivandet på kommunens eller landstingets anslagstavla att protokollet över beslutet har justerats. Från den tidpunkten börjar tiden för rätten att överklaga beslut som fattats vid sammanträdet att löpa, som vid laglighetsprövning är tre veckor (10 kap. 6 § KL).

Den information som ges på den kommunala anslagstavlan är ensidig från kommunen, landstinget eller kommunalförbundet. Syftet är inte att kommunmedlemmarna eller andra ska kunna anslå något på tavlan. För att någon annan ska kunna få tillgång till anslagstavlan krävs särskild reglering.

10.2. En webbaserad anslagstavla

Hänvisningar till S10-2

10.2.1. Den fysiska anslagstavlan ska ersättas

Regeringens förslag: Den fysiska kommunala anslagstavlan ska ersättas med en anslagstavla på varje kommuns, landstings och kommunalförbunds webbplats.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En övervägande majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Flera kommuner däribland

Degerfors kommun anför att de kommuner som önskar ska tillåtas att också ha kvar den traditionella anslagstavlan. Förvaltningsrätten i Linköping anför att en fråga som inte berörts är vad som gäller för kommunala appar till smarta telefoner. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) samt ett antal kommuner har anfört att det inte kan uteslutas att regleringen kunnat göras på ett annat sätt för att nå teknikneutralitet. Kungsbacka och Täby kommuner anför att det bör övervägas om begreppet anslagstavla även fortsatt ska användas. Ljusnarsbergs kommun anför att utredningen inte beaktat den ökade arbetsbördan och merkostnaden som detaljregleringen av den digitala anslagstavlan medför. SKL anser att frågan om hur material från anslagstavlan bevaras och frågor om den praktiska hanteringen av register- och integritetsaspekter bör följas upp. Upplands-Bro kommun anför att kommunernas anslagstavlor mycket väl skulle kunna lämpa sig för gemensam publicering. Det kan även finnas ett nationellt intresse av en gemensam kommunal anslagstavla för alla Sveriges kommuner.

Bland de instanser som uttryckt sig negativt över förslaget finns

Nykvarns kommun som anför att förslaget kan minska administrationen men också försämra tillgängligheten för en del medborgare, t.ex. äldre

och nyanlända. Tidaholms kommun anför att det i framtiden kan bli problematiskt att utpeka ett enskilt digitalt medium. Vindelns och Vännäs kommuner anför att varje kommun själv bör få avgöra om anslagstavlan ska finnas på webbplatsen eller i fysiskt format. Pensionärernas riksorganisation, (PRO) anser att den elektroniska anslagstavlan ska vara ett komplement till den befintliga kommunala anslagstavlan.

Skälen för regeringens förslag

Den fysiska anslagstavlan bör ersättas med en digital lösning

Utredningen anser det finns starka skäl som talar för att en webbaserad anslagstavla innebär så många fördelar i förhållande till en fysisk att en övergång bör ske till en webbaserad anslagstavla. Enligt utredningen skulle en sådan förändring öka tillgängligheten och rättssäkerheten. De nackdelar som avsaknaden av en fysisk anslagstavla innebär bör vägas upp främst genom en utökad serviceskyldighet. Sammantaget finner utredningen att en webbaserad anslagstavla bättre kan uppfylla kraven på en anslagstavla än vad en fysisk kan göra.

I likhet med majoriteten av remissinstanserna delar regeringen utredningens uppfattning att en digitalt publicerad information sammantaget framstår som lämpligare än den nuvarande ordningen med en fysisk anslagstavla. Att tillgången till informationen förbättras avsevärt talar starkt för denna lösning. Det finns personer som inte har egen tillgång till dator eller smart telefon. Regeringen instämmer i utredningens bedömning att även dessa personers tillgång till information kommer att förbättras genom att personer i deras närhet kommer att ha bättre tillgång till den digitalt publicerade informationen. Det är vidare värt att beakta att 25 procent av befolkningen har längre än en mil till sin kommunala anslagstavla och drygt 75 procent har längre än en mil till sitt landstings anslagstavla. Dagens situation innebär därmed att många invånare får sägas ha en relativt begränsad tillgång till anslagstavlan.

Även om tillgängligheten till information genom en webbaserad lösning kommer att öka för de allra flesta kommer det fortsatt under lång tid finnas personer som är i behov av andra informationskanaler än internet för att tillgodogöra sig den information som anslagstavlan ska ge. Regeringen föreslår därför en utökad serviceskyldighet för kommunerna när det gäller att förmedla den information som tillkännages på anslagstavlan (se nedan under 10.2.5).

Regeringens förslag innebär att den fysiska anslagstavlan ska ersättas med en webbaserad anslagstavla. Ett alternativ hade varit att införa en ordning där tillkännagivanden görs på två sätt samtidigt, dvs. att både en fysisk och en digital anslagstavla samtidigt fullgör den rättsliga funktionen av anslagstavla. Regeringen anser att ett sådant system skapar risk för oklarheter t.ex. genom att uppgifter skiljer sig åt avseende innehåll eller utseende mellan den webbaserade och den fysiska anslagstavlan eller att tillkännagivandena anslås eller tas bort vid olika tider. En sådan lösning bör därför undvikas. Regeringen anser att det i kommunallagen ska regleras till vilken anslagstavla de formella uppgifterna runt olika tillkännagivanden är kopplade och att det för varje kommun, landsting och kommunallförbund endast ska finnas en sådan anslagstavla. Den föreslagna serviceskyldigheten innebär också att det

inte kan anses finnas ett behov av ett system med två parallella anslagstavlor.

En webbaserad anslagstavla

Digital informationsspridning från kommuner och landsting till sina medlemmar kan ske på olika sätt och i olika digitala kanaler som t.ex. genom e-post, sociala medier eller olika appar. Det mest utbredda och etablerade kanalvalet för informationsspridning är genom de egna webbplatserna. I likhet med utredningen anser regeringen därför att en digital lösning som ersättare för den fysiska anslagstavlan bör utgå från kommunens, landstingets eller, i förekommande fall, kommunalförbundets webbplats. Flera remissinstanser, däribland SKL, har anfört att utredningens förslag inte är teknikneutralt. En anslutande fråga är den som Förvaltningsrätten i Linköping framfört om vad som gäller för användningen av appar. Regeringen instämmer i att lagstiftningen om möjligt bör göras teknikneutral. Det aktuella förslaget handlar dock specifikt om att lagstadga om ett teknikskifte från att på en fysisk plats att tillkännage information till att göra det digitalt. Förslaget är i denna mening inte teknikneutralt. Regeringens förslag bygger på slutsatsen att en digitalt baserad anslagstavla sammantaget är att föredra. När det sedan gäller att fastslå att det är på webbplatsen som anslagstavlan ska finnas gör regeringen följande överväganden. Även om det är riskabelt att spekulera i framtida teknik- och kanalutveckling framstår det enligt regeringens mening som rimligt att anta att internet fortsatt kommer att vara det grundläggande forumet för digital kommunikation. En offentlig webbplats är tillgänglig för alla som har tillgång till internet och adekvat mjukvara. Såsom utredningen konstaterat så har dessutom alla kommuner och landsting i dag en webbplats, vilket innebär att en grundläggande infrastruktur för detta redan finns. Detta innebär inget hinder mot att göra anslagstavlans information tillgänglig på annat sätt, t.ex. genom en app. Sådana kompletterande serviceåtgärder kan dock inte ersätta den lagstadgade skyldigheten att inrätta en webbaserad anslagstavla.

Upplands-Bro kommun har anfört att kommunernas anslagstavlor mycket väl skulle kunna lämpa sig för gemensam publicering. Enligt regeringens mening finns det dock fördelar med kravet på att anslagstavlan ska finnas på den enskilda kommunens eller landstingets webbplats. En sådan placering betonar medlemmens koppling till den egna kommunen eller landstinget och kan på sådant sätt också tydliggöra betydelsen av den lokala demokratin. Regeringen anser därför att en obligatorisk och gemensam nationell anslagstavla inte vore en lämplig plattform för kommuner och landstings tillkännagivanden.

Anslagstavlans formella funktion och de rättsföljder som är kopplade till denna innebär som anförts ovan att placeringen av den digitala anslagstavlan bör regleras i lag. Detta innebär att en lösning där kommuner och landsting frivilligt samarbetar om en nationell plattform för tillkännagivanden inte kan accepteras eftersom ett sådant system riskerar att bli alltför svåröverskådligt.

Flera remissinstanser har uttryckt att den fysiska anslagstavlan bör få användas även fortsättningsvis eller att den enskilda kommunen själv bör

få avgöra vilken anslagstavla som ska användas. Regeringen vill i detta sammanhang framhålla att förslaget inte innebär något förbud mot att sätta upp anslag på befintliga eller framtida fysiska anslagstavlor. Ett sådant förfarande kan tvärtom vara ett sätt att fullgöra den av regeringen föreslagna serviceskyldigheten, som är ägnad att öka tillgängligheten till information från den webbaserade anslagstavlan för medlemmar som inte kan tillgodogöra sig denna (se nedan under 10.2.5). Såsom anförts ovan så anser regeringen dock att rättssäkerhetskäl starkt talar för att det i kommunallagen måste regleras till vilken anslagstavla de formella uppgifterna runt olika tillkännagivanden är kopplade och att det för varje kommun, landsting och kommunallförbund endast kan finnas en sådan anslagstavla. Därför är en ordning med två parallellt gällande anslagstavlor eller där det överlåts till enskilda kommuner och landsting att själva avgöra vilken som ska användas inte lämplig, enligt regeringens mening.

Benämningen anslagstavla Kungsbacka och Täby kommuner ifrågasätter att benämningen anslagstavla även fortsatt ska användas. Regeringen bedömer dock att anslagstavla är ett ändamålsenligt begrepp, även för en webbaserad funktion. Såsom konstaterats ska den webbaserade anslagstavlan vara enkelt tillgänglig och särskiljbar från den övriga webbplatsen. Detta innebär enligt regeringens mening att funktionen måste ges ett från den övriga webbplatsen särskiljande och lagstadgat namn. Eftersom funktionen även fortsättningsvis främst är avsedd för att tillkännage ensidig information avsedd till medlemmarna som ett kollektiv anser regeringen att det befintliga namnet anslagstavla även fortsatt är den lämpligaste benämningen.

10.2.2. Anslagstavlans innehåll

Regeringens förslag: Anslagstavlan ska innehålla

  • tillkännagivanden om fullmäktiges sammanträden,
  • tillkännagivanden av justerade protokoll,
  • tillkännagivanden av delegationsbeslut som inte ska anmälas till en nämnd,
  • justerade protokoll i den utsträckning kommunen eller landstinget bestämmer och det inte strider mot lag eller annan författning, och
  • upplysningar om hur beslut kan överklagas.

Anslagstavlan ska även innehålla kungörelser, tillkännagivanden eller annan information som med stöd av lag eller annan författning ska meddelas på anslagstavlan. När en sådan handling varit anslagen under den föreskrivna tiden ska den som påkallat åtgärden få ett bevis om det från kommunen, landstinget eller kommunalförbundet.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En klar majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Justitieombudsmannen (JO) framhåller vikten av att beslut som fattats med stöd av delegation läggs ut på

anslagstavlan på ett sådant sätt att beslutet går att identifiera, givetvis med beaktande av de sekretesshänsyn som måste tas, och med beaktande av de övriga överväganden som måste göras vid en publicering på internet. Förvaltningsrätten i Härnösand anför att det finns ett behov av att utreda möjligheten att ersätta även det nuvarande förfarandet med kungörelsedelgivning av upphävda beslut och verkställighetsförbud i domstol med tillkännagivande på den digitala anslagstavlan i den berörda kommunen eller landstinget. Halmstads kommun anser att tillkännagivanden av delegationsbeslut som inte ska anmälas till nämnd, inte ska anslås på digitala anslagstavlan med tanke på personuppgiftslagen (1998:204). Eslövs och Lunds kommuner föreslår att den s.k. preklusionsfristen ska framgå på anslagstavlan.

Skälen för regeringens förslag

Den webbaserade anslagstavlan ska innehålla mer information än den nuvarande

En webbaserad anslagstavla möjliggör att ytterligare information kan ges än vad en fysisk anslagstavla ger utrymme för. Detta ger möjligheter till mer lättillgänglig information till medlemmarna. Regeringen föreslår mot denna bakgrund en viss utökning av vilken information som ska anslås på anslagstavlan. Vidare föreslår regeringen att viss ytterligare information ska få anslås (se nedan under 10.2.3).

Anslagstavlans formella funktion medför, enligt regeringens mening, att möjligheten till ytterligare information bör användas med försiktighet. Ska ytterligare information ges, ska denna vara av samma karaktär som den som tidigare getts på anslagstavlan. Därför bör det främst vara fråga om ensidig information som är riktad till medlemmarna som kollektiv. Andra typer av information eller tjänster som byggs upp digitalt ska inte få finnas på den webbaserade anslagstavlan.

Frågan om det på grund av den webbaserade anslagstavlan, såsom

Förvaltningsrätten i Härnösand anför, finns skäl att förändra delgivningsförfarandet i laglighetsprövningsmål enligt kommunallagen ryms inte inom ramen för detta lagstiftningsärende.

Tillkännagivanden om fullmäktiges sammanträden ska ske på den webbaserade anslagstavlan

Hittills gäller att kungörelse om varje sammanträde i fullmäktige ska anslås på kommunens eller landstingets anslagstavla minst en vecka före sammanträdesdagen. Kungörelsen ska innehålla uppgift om tid och plats för sammanträdet och de ärenden som ska behandlas. Regeringen instämmer i utredningens bedömning att kungörelse i detta sammanhang ska ersättas med tillkännagivande. Det ska därför tillkännages på den webbaserade anslagstavlan när fullmäktiges sammanträden ska ske. I övrigt ska tillkännagivandet innehålla samma information som enligt den nu gällande regleringen.

Utöver kungörelse på anslagstavlan ska enligt gällande regler även en kungörelse lämnas till varje ledamot och ersättare. Regeringen anser att detta utgör en kallelse som riktar sig direkt till ledamöterna. Regleringen av detta ska således inte finnas i anslutning till regleringen av den

kommunala anslagstavlan, utan i stället tillsammans med reglerna för fullmäktige (se avsnitt 10.3.1).

Protokollsjusteringar över fattade beslut ska tillkännages på den webbaserade anslagstavlan

Det som enligt nuvarande regler ska tillkännages på den kommunala anslagstavlan är främst meddelanden om att kommunala beslutsprotokoll har justerats. Dessa meddelanden ska enligt regeringens förslag i stället tillkännages på den webbaserade anslagstavlan. Som tidigare gäller detta alla beslut som kan överklagas genom laglighetsprövning, dvs. beslut av fullmäktige, nämnder och de som i övrigt kan fatta överklagbara beslut.

Beslutsprotokoll för delegationsbeslut som inte ska anmälas

Regeringen föreslår i avsnitt 9 att nämnderna själva ska kunna besluta om att fattade delegationsbeslut ska anmälas till nämnden. Enligt förslaget ska beslut som inte anmäls protokollföras särskilt om beslutet får överklagas genom laglighetsprövning. För att dessa beslut ska komma till medlemmarnas kännedom och kunna överklagas ska det på anslagstavlan tillkännages att sådana beslut har fattats. Regeringens förslag innebär inte några formkrav på hur sådana protokoll ska utformas. Mot denna bakgrund anser regeringen att kommuner och landsting också ska bestämma hur tillkännagivandet ska ske. Det kan göras t.ex. genom att anslå protokoll där beslutet framgår eller protokoll där det framgår vilka delegationsbeslut som fattats. Regeringen instämmer i det som JO har anfört om att det är mycket viktigt att tillkännagivandet sker på sådant sätt att beslutet går att identifiera. Utformningen av tillkännagivandena måste dock ske i enlighet med reglerna om offentlighet- och sekretess och skydd för personuppgifter.

Beslutsprotokoll från sammanträden

Regeringen är, i likhet med utredningen, positiv till att protokoll över fullmäktige och nämnders beslut finns tillgängliga på internet. Utredningen har också kunnat konstatera att detta redan sker i relativt stor omfattning. All information i protokollen kan dock inte läggas ut på internet. Hänsynen till framför allt enskilda individer sätter gränser för det. Bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagstiftningen sätter, redan vid en fysisk hantering, gränser för vilka uppgifter som kan lämnas ut och påverkar utformningen av kommunala beslutsprotokoll. Vanligtvis tas känsliga uppgifter inte in utan står främst att läsa i beslutsunderlagen. Vid en webbpublicering måste även en granskning enligt personuppgiftslagen göras. Den sätter också gränser för vilken information som kan lämnas ut på internet. I likhet med utredningen anser regeringen därför att det inte är lämpligt att införa några tvingande regler om att publicera protokoll över fullmäktiges och nämndernas sammanträden. För det fall en kommun eller landsting bestämmer sig för att publicera protokollen anser regeringen att denna typ av information har en naturlig plats på anslagstavlan. Regeringen föreslår därför att dessa protokoll, om de publiceras, ska finnas på den webbaserade anslagstavlan. Publicering får dock inte ske om det inte är möjligt enligt lag eller annan författning, främst till följd av bestämmelser om sekretess

och skydd för personuppgifter. Förslaget gör det möjligt att, genom anslagstavlornas tillkännagivanden om att beslut har fattats i ett visst ärende, direkt eller genom en länk komma till beslutets innehåll.

Information om hur man överklagar

Anvisningar om hur man överklagar finns enligt nuvarande bestämmelser för förvaltningsbeslut (21 § andra stycket förvaltningslagen [1986:223]) och för domar i förvaltningsdomstolarna (31 § andra stycket förvaltningsprocesslagen [1971:291]). Regeringen anser att det vore värdefullt med sådana anvisningar även för kommunala beslut som kan överklagas genom laglighetsprövning. Beslut enligt kommunallagen skiljer sig emellertid från förvaltningsbeslut. Redan viljeyttringar och uttalanden utan rättsföljder kan anses utgöra beslut enligt kommunallagen. Detta innebär att ett system liknande det som finns för förvaltningsbeslut, där en hänvisning kopplas till varje överklagbart beslut, inte rimligen kan skapas för sådana kommunala beslut.

Regeringen föreslår i stället att det på den webbaserade anslagstavlan ska skapas en permanent och allmän upplysning om hur man överklagar beslut enligt kommunallagen. Kommuner och landsting får själva bestämma om den närmare utformningen och placeringen av denna information. Enligt regeringens mening ligger dock i kravet på att ge upplysning om hur man överklagar att de lagkrav för överklagande som finns i kommunallagen klart ska framgå. I detta ligger även information om den s.k. preklusionsfristen. Så som utredningen framfört kan Domstolsverkets överklagandehänvisningar tjäna som vägledning vid utformningen. Det finns vidare inget som hindrar att kommuner och landsting, genom t.ex. SKL, tar fram en gemensam form för hur en sådan upplysning ska lämnas. Regeringen anser mot bakgrund av att en stor del av innehållet på anslagstavlan berör kommunala beslut att det är lämpligt att en sådan hänvisning lämnas på den webbaserade anslagstavlan.

Beslut om antagande av kommunala föreskrifter

Kommunala föreskrifter kungörs genom att det på kommunens eller landstingets anslagstavla tillkännages att protokollet för de beslutade föreskrifterna har justerats. Utöver det ska de gällande föreskrifterna som huvudregel finnas tillgängliga på kommunens eller landstingets webbplats, samlade i kommunens eller landstingets författningssamling eller på något annat sätt. Regleringen innebär att det är de fysiska protokollen som utgör de rättsligt bindande föreskrifterna. Det som samlas på webbplatsen utgör endast information för att ge bättre tillgång till föreskrifterna.

Tillkännagivandet av att kommunala föreskrifter beslutats kommer enligt regeringens förslag i fortsättningen att ske på den webbaserade anslagstavlan. Detta förändrar inte att det är beslutet om att anta föreskrifterna som fastslår det rättsligt bindande innehållet i dem. Regeringens förslag påverkar inte heller skyldigheten att tillgängliggöra föreskrifterna på kommunens eller landstingets webbplats samlade i en författningssamling eller på annat sätt. Själva författningarna ska även

fortsatt hållas tillgängliga på något annat ställe på kommunens eller landstingets webbplats och inte på den webbaserade anslagstavlan.

Tillkännagivanden enligt speciallagstiftning

Utöver de tillkännagivanden som ska ske enligt kommunallagen finns bestämmelser i speciallagstiftning om att kungöra, tillkännage eller ge annan information genom anslagstavlan. Den typen av information ska även fortsättningsvis kunna tillkännages genom de kommunala anslagstavlorna.

Regeringen anser, i likhet med utredningen, att den föreslagna regleringen av anslagstavlan ger utrymme för fortsatt tillämpning av bestämmelser i andra författningar som är utformade med en fysisk anslagstavla som utgångspunkt. Sådana författningar kan därför fortsättningsvis tillämpas även med den föreslagna webbaserade anslagstavlan. Ska något anslås på den kommunala anslagstavlan enligt sådana författningar kommer det fortsättningsvis att ske på den webbaserade anslagstavlan, med den utökade serviceskyldighet som följer av den föreslagna regleringen. När en sådan handling varit anslagen under den föreskrivna tiden ska den som påkallat åtgärden få ett bevis om det från kommunen, landstinget eller kommunalförbundet. I kommande översyner av dessa författningar kommer regeringen att överväga behovet av att anpassa dessa avseende den nya kommunalagens terminologi och i förekommande fall även överväga behovet av annonsering i ortstidning.

Hänvisningar till S10-2-2

10.2.3. Annat som får finnas på anslagstavlan

Regeringens förslag: Meddelande om sammanträde med en styrelse eller en annan nämnd ska få tillkännages på anslagstavlan. Detsamma ska gälla beslutsunderlag inför fullmäktiges, styrelsens och nämndernas sammanträden.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag

Ytterligare information ska få finnas på anslagstavlan

Anslagstavlans funktion är i grunden att tillkännage viss i lagtext angiven information. För att bevara anslagstavlans tydlighet och tillgänglighet bör utrymmet för att publicera ytterligare information på anslagstavlan vara begränsat. Regeringen anser dock att det finns behov av ett utrymme att på anslagstavla tillkännage annan information. Detta utrymme ska vara lagreglerat för att upprätthålla anslagstavlans grundläggande funktion.

Meddelanden om sammanträden

Utöver tillkännagivanden om fullmäktiges sammanträden, som redan ska tillkännages på anslagstavlan, bör information om kommande styrelse-

eller nämndsammanträden kunna läggas ut på anslagstavlan. För det fall kommunen, landstinget eller kommunalförbundet önskar sprida information om när och var ett sådant sammanträde ska hållas är det rimligt att denna information finns på anslagstavlan där även information om fullmäktiges sammanträden tillkännages. I likhet med utredningen bedömer regeringen att detta bör vara särskilt påkallat om en styrelse eller nämnd håller ett offentligt sammanträde. Sådan information ska därför kunna ges på anslagstavlan.

Beslutsunderlag

Såsom utredningen anför kan det ur ett demokratiskt perspektiv finnas fördelar med att beslutsunderlag inför fullmäktige-, styrelse- och nämndsammanträden görs tillgängliga på internet. Regeringen anser att det bör vara upp till varje kommun, landsting och kommunalförbund att avgöra i vilken utsträckning detta är lämpligt. Vid denna bedömning ska förutom lämpligheten även prövas om uppgifterna kan publiceras mot bakgrund av reglerna om offentlighet och sekretess samt skydd för personuppgifter. För det fall beslutsunderlagen ska tillkännages är det enligt regeringens mening rimligt att det kan göras tillsammans med tillkännagivandet av det sammanträde där ärendet ska behandlas.

Hänvisningar till S10-2-3

  • Prop. 2016/17:171: Avsnitt 17.1

10.2.4. Anslagstavlans utformning

Regeringens förslag: Anslagstavlan ska vara lättillgänglig och kunna särskiljas från övrigt innehåll på kommunens, landstingets eller kommunalförbundets webbplats.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller framför inga invändningar mot förslaget. Myndigheten för delaktighet anför att det bör föras in krav i lagtexten på att anslagstavlan ska vara tillgänglig utifrån gällande lagar och rekommendationer. Förvaltningsrätten i

Linköping anför att det som utredningen har framhållit om att kravet på att anslagstavlan ska ”vara lättillgänglig” innebär att den bör kunna nås direkt från startsidan på kommunens eller landstingets webbplats, bör uttryckas i lagtexten. Förvaltningsrätten anför vidare att det kan uppkomma problem med att avgöra vad som är kommunens eller landstingets webbplats. Synskadades Riksförbund anser att anslagstavlan bör utformas med hänsyn till krav på tillgänglighet för målgruppen synskadade medborgare. Alla hemsidor måste utformas enligt de internationella riktlinjer som finns.

Skälen för regeringens förslag

Krav på anslagstavlans utformning

Regeringen instämmer i utredningens bedömning att det är viktigt att innehållet på den webbaserade anslagstavlan ska kunna särskiljas från övrigt innehåll på kommunens, landstingets eller kommunalförbundets webbplats. På grund av de rättsföljder som är kopplade till ett

tillkännagivande på anslagstavlan är det centralt att det klart framgår vad som är anslagstavla och att den är tydligt skild från övrigt innehåll på webbplatsen. Detta kan ske genom rubriksättning eller genom utformningen av gränssnittet gentemot användarna i övrigt. Användarna ska genom anslagstavlan kunna tillgodogöra sig den information som anslås där utan att själva behöva göra ytterligare sökningar. Det hindrar inte att informationen i sig kan vara placerad på skilda platser som användarna direkt länkas till. Den bakomliggande strukturen för informationen saknar därför betydelse. Det är anslagstavlan som den syns för användarna som ska vara lättillgänglig och kunna särskiljas från övrigt innehåll på webbplatsen.

Av såväl rättsäkerhets- som tillgänglighetsskäl är det vidare viktigt att anslagstavlan är lättillgänglig. Anslagstavlan kan med fördel placeras direkt på webbplatsens startsida. Om anslagstavlan inte placeras på startsidan bör det redan där framgå hur man går vidare till anslagstavlan. Regeringen anser till skillnad från Förvaltningsrätten i Linköping inte att det i lag bör anges exakt på vilket sätt anslagstavlan ska kunna nås. Som både regeringen och utredningen framhållit kan flertalet lösningar vara tänkbara inom ramen för kravet på en lättillgänglig anslagstavla. Det föreslagna kravet på lättillgänglighet ger kommuner, landsting och kommunalförbund möjlighet att anpassa utformningen av anslagstavlan utifrån sina egna webbplatser. Regeringen bedömer vidare att frågan om vad som är kommunens eller landstingets webbplats, för det fall den uppkommer, får hanteras av rättstillämpningen

Särskilt om kommunalförbund

Regeringens förslag innebär att kommunalförbund ska ha en egen anslagstavla på internet. För de kommunalförbund som redan har egna självständiga webbplatser gäller motsvarande krav för dem som gäller för kommunernas och landstingens anslagstavlor. Det finns emellertid inget som hindrar att kommunalförbund i stället för en självständig webbplats använder sig av en av förbundsmedlemmarnas webbplatser. I sådant fall ska kommunalförbundets anslagstavla kunna särskiljas från såväl förbundsmedlemmens webbplats som förbundsmedlemmens egen anslagstavla. Av rättssäkerhetsskäl ska förbundet endast ha en anslagstavla eftersom informationen inte får återges självständigt på flera webbplatser. Ett sådant system skulle innebära en risk för att uppgifterna inte kommer att överensstämma med varandra. Det finns dock inget som hindrar att det skapas länkar från varje förbundsmedlems webbplats till den webbplats där kommunalförbundet har sin anslagstavla, oavsett var denna har placerats.

Anpassning utöver bestämmelsens krav

Såsom utredningen angett är det lämpligt att kommunen, landstinget eller kommunalförbundet överväger i vilken utsträckning deras medlemmar har särskilda behov som bör påverka utformningen av anslagstavlan. Det kan bl.a. handla om att beakta invånarnas språkliga och kulturella bakgrund liksom personers funktionsnedsättningar. Till detta kommer de krav på tillgänglighetsanpassning som följer av speciallagstiftning. Regeringen anser dock att det, i likhet med den nuvarande regleringen

om anslagstavlan, inte finns skäl att införa några särskilda krav på tillgänglighetsanpassning för den webbaserade anslagstavlan. Regeringen vill vidare betona att frånvaron av sådan anpassning inte påverkar bedömningen av om ett tillkännagivande på anslagstavlan har skett i enlighet med kommunallagens bestämmelser.

Regeringen delar inte Myndigheten för delaktighets åsikt att det ska specificeras att anslagstavlan ska vara tillgänglig utifrån gällande lagar då ett sådant krav framstår som överflödigt. Lagstiftningen ger, enligt regeringens mening, utrymme för att beakta tillgänglighetsaspekter för personer med särskilda behov och för minoritetsgrupper bland den lokala befolkningen.

10.2.5. En utökad serviceskyldighet

Regeringens förslag: Kommuner, landsting och kommunalförbund ska i sina lokaler eller på annan plats ge allmänheten möjlighet att ta del av innehållet på anslagstavlan.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En övervägande majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget. Fagersta, Avesta,

Hedemora, Norberg och Skinnskattebergs kommuner förutsätter att skyldigheten inte är mer långtgående än att erbjuda tillgång till en digital skärm eller motsvarande i entrén där informationen anslås. Göteborgs kommun anför att förvaltningslagens och tryckfrihetsförordningens gällande reglering är fullt tillräcklig och att någon utökning av serviceskyldigheten inte är nödvändig samt att terminaler för att läsa tavlan bör uppställas på fler ställen än i kommunhuset. Ljusnarsbergs kommun anför att möjligheten att ta del av innehållet på anslagstavlan bör kunna tillgodoses genom att den fysiska anslagstavlan kompletterar den webbaserade och möjligheten att begära ut information och handlingar. Vindelns och Vännäs kommuner anför att lagtexten kan tolkas så att kommunen ska ge denna möjlighet i samtliga av sina lokaler. Sveriges ungdomsråd anser att den utökade servicen inte täcker upp de funktioner som en fysisk anslagstavla fyller. Elöverkänsligas Riksförbund anser att det är nödvändigt att personer kan få utskrifter med den information som publicerats på internet.

Skälen för regeringens förslag: Införandet av en webbaserad anslagstavla innebär en väsentligt större spridning av den information som hittills lämnats på den fysiska anslagstavlan. Denna spridning innebär också generellt sett att medlemmarnas tillgång till informationen ökar. Såsom utredningen konstaterat, och som också framhållits av flera remissinstanser, kan det dock finnas kategorier av medlemmar för vilka tillgänglighet med endast en webbaserad anslagstavla i stället minskar.

För att säkerställa en fortsatt tillgång till information för sådana medlemmar instämmer regeringen i utredningens bedömning att en utökad serviceskyldighet bör införas. Regeringen delar inte Göteborgs kommuns uppfattning att regleringen i förvaltningslagen och tryckfrihetsförordningen är tillräcklig. Kommuner, landsting och kommunallförbund ska vara skyldiga att på ett eller annat sätt hålla

materialet från anslagstavlan tillgängligt på ett mer aktivt och direkt sätt än vad som gäller för allmänna handlingar i övrigt. Såsom utredningen angett kan detta ske genom att dataterminaler tillhandahålls eller genom tillgång till utskrifter. Regeringen vill i denna del påpeka att det inte finns några hinder mot att tillhandhålla sådana möjligheter på fler eller andra ställen än i kommunhuset. Regleringen innebär dock inte något krav på att tillhandhålla dessa möjligheter i samtliga lokaler, lagens krav kan uppfyllas genom att möjligheten ges på ett ställe. Som anförts tidigare innebär förslaget inte heller något förbud mot att fortsatt använda fysiska anslagstavlor för uppfyllande av serviceskyldigheten. Anslag på sådana tavlor kan dock inte ersätta tillkännagivande på den webbaserade anslagstavlan utan är endast en service till medlemmarna.

Regeringen instämmer i utredningens bedömning att ytterligare reglering av tillvägagångssättet för att uppfylla serviceskyldigheten inte bör införas.

10.3. Angränsande lagändringar

10.3.1. Fullmäktiges ledamöter ska kallas till sammanträde

Regeringens förslag: Kravet på att inför sammanträden lämna kungörelse till varje fullmäktigeledamot och ersättare ska ersättas med ett krav på att dessa ska kallas till sammanträde.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår att ledamöter och ersättare ska kallas på lämpligt sätt.

Remissinstanserna: Tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget. Lunds universitet anför att kravet på att ledamöter och ersättare ska kallas till sammanträde ”på lämpligt sätt” framstår som överflödigt.

Lämpligheten får anses ligga i att något visst förfarande uppfyller krav på att utgöra en kallelse.

Skälen för regeringens förslag: I anslutning till den nuvarande regeln i 5 kap. 9 § KL om att kungörelse av fullmäktiges sammanträde ska anslås finns en bestämmelse som anger att kungörelsen också ska lämnas till varje ledamot och ersättare. På grund av att dessa tillkännagivanden enligt regeringens förslag kommer att ske via anslagstavlorna på webbplatserna bör denna regel ändras. I enlighet med vad utredningen anfört anser regeringen vidare att begreppet kungörelse bara ska användas när det avser ett allmänt tillkännagivande av information (se vidare avsnitt 14). Att lämna information om fullmäktiges sammanträde till enskilda ledamöter och ersättare är i stället fråga om en kallelse.

Skyldigheten att lämna en kungörelse ska därför ersättas med en skyldighet att kalla ledamöterna till sammanträde.

Lunds universitet har anfört att regleringen att kallelsen ska ske på ”lämpligt sätt” framstår som överflödig. Kravet att överlämna kungörelsen på ett lämpligt sätt infördes i samband med nuvarande kommunallag. Innan dess gällde att kungörelsen skulle skickas med post.

Såsom Lunds universitet anför får dock i kravet på att ledamöter och ersättare ska kallas anses ligga att kallelsen når ledamöterna och ersättarna på lämpligt sätt. Kallelse kan t.ex. ske skriftligen, via e-post eller via en annan teknisk lösning som kommunen eller landstinget bestämmer. Att kallelsen ska ske på lämpligt sätt behöver därför inte framgå av lagtexten.

Hänvisningar till S10-3-1

10.3.2. Inget krav på kungörelse i ortstidning

Regeringens förslag: Skyldigheterna att i ortstidning kungöra fullmäktiges sammanträden och tillkännage justering av landstingens beslutsprotokoll ska upphöra.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En övervägande majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget.

Alvesta kommun anför att tillräcklig spridning av informationen kan uppnås via den webbaserade anslagstavlan. Hagfors kommun anser att en tydlig digitaliserad anslagstavla på ett tillfredställande sätt kommer kunna ersätta annonser i ortstidningen. Knivsta kommun anför att förslaget innebär en besparing för kommunen, då de tidningar som krävs för att annonseringen ska vara lagenlig är större tidningar med höga annonskostnader. Gävle kommun avstyrker förslaget och anför att det är viktigt att kännedom om kommunfullmäktiges arbete sprids till en bred allmänhet på många olika sätt – inte bara genom tidningar – men att tidningar är fortfarande en viktig kanal. Näringslivets Regelnämnd skulle vilja se en djupare analys av vilken förmåga tidningsbranschen har att hantera ett intäktsbortfall från slopandet av kravet på kallelse i dagstidning.

Skälen för regeringens förslag: Regeringens förslag om en webbaserad kommunal anslagstavla innebär en väsentligt större spridning av den information som hittills lämnats på den fysiska anslagstavlan. Mot denna bakgrund anser regeringen att det inte längre är påkallat att ålägga kommuner, landsting och kommunalförbund att publicera information i dagstidningar på det sätt som tidigare gällt.

Såsom utredningen har angett utgör slopandet av detta krav inget hinder mot att informera medlemmarna via ortstidningar. I likhet med utredningen anser regeringen dock att valet av informationskanal, utöver den webbaserade anslagstavlan, ska överlämnas till kommunerna, landstingen och kommunalförbunden själva. Det står därför kommuner och landsting som, i likhet med Gävle kommun, anser att tidningar är en viktig kanal för informationsspridning fritt att fortsätta att annonsera som tidigare.

Näringslivets regelnämnd har efterfrågat en djupare analys av tidningsbranschens förmåga att hantera ett intäktsbortfall. Regeringen vill i denna del anföra att den slopade skyldigheten i sig inte med nödvändighet kommer innebära ett intäktsbortfall. Eftersom det i fortsättningen kommer att vara frivilligt att använda sig av ortstidningen

är det dock rimligt att tro att en del kommuner, landsting och kommunalförbund kommer att upphöra med detta.

Bakgrunden till kravet på annonsering var att informationen till medlemmarna skulle vara så tillgänglig som möjligt. Såsom tidigare angetts anser regeringen att det aktuella förslaget kommer att göra information betydligt mer tillgänglig än i dagsläget. Det framstår mot denna bedömning som oproportionerligt ingripande att också ställa krav på annonsering i ortstidningen. Frågan om vilka krav som ska ställas på kommuner, landstings och kommunallförbunds informationsspridning måste i huvudsak avgöras av medlemmarnas behov av information. De eventuella negativa konsekvenserna som detta kan ha för tidningsbranschen kan inte medföra någon annan bedömning.

Hänvisningar till S10-3-2

  • Prop. 2016/17:171: Avsnitt 17.1

10.3.3. Bevis om anslagsdag ska inte längre regleras

Regeringens förslag: Regeln om att bevis om anslagsdagen ska tecknas på protokollet eller utfärdas särskilt ska tas bort.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Tillstyrker i huvudsak eller har inget att invända mot förslaget. Justitieombudsmannen (JO) har förståelse för utredningens uppfattning om anslagsdagen och instämmer i utredningens bedömning att frågan i många fall troligen är självreglerande för kommunerna. Samtidigt är det här fråga om formerna för när ett beslut kan underställas en domstolsprövning, vilket i sin tur påverkar när ett beslut bör verkställas. Rättssäkerhetsskäl talar därför enligt JO för att ha kvar ett lagreglerat krav på bevis om anslagsdagen. Förvaltningsrätten i

Uppsala anser att lagstiftaren bör lösa frågan om kortare avbrott ska påverka överklagandetiden genom lagstiftning. Eftersom det finns en absolut regel som säger att beslutet ska vara anslaget under hela överklagandetiden bör det i lagen finnas en ventil för kortare avbrott av tekniska skäl. Det kan däremot överlämnas åt praxis att avgöra vad som är ett kortare avbrott. Hagfors kommun anför att om kommunerna och även de enskilda förvaltningarna själva ska säkerställa hur bevis på tillkännagivande har skett kan detta skapa otydliga rutiner och skilja sig kommuner emellan, vilket kan skapa förvirring och minska transparensen. Vindelns och Vännäs kommuner önskar ett förtydligande avseende hur anslagstiden ska förhålla sig till lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande 5 kap. 62 § andra stycket KL ska bevis om anslagsdagen tecknas på protokollet eller utfärdas särskilt. Utredningen har bedömt att ett sådant förfarande visserligen kan fungera i en elektronisk miljö eftersom protokollen i praktiken fortsatt i huvudsak kommer att vara fysiska oavsett om de publiceras på webben eller inte. Det förekommer även att protokollsjustering sker elektroniskt, vilket godtagits i domstol. Vid en övergång till en webblösning av anslagstavlan har utredningen anfört att regeln framstår som otidsenlig och alltför inriktad på en fysisk hantering.

Vidare anförs att frågan är självreglerande eftersom varje kommun och

landsting ansvarar för att det i efterhand går att säkerställa att protokollen tillkännagetts på anslagstavlan under hela överklagandetiden. Det bör framhållas att förändringen av var besluten ska tillkännages inte påverkar frågan om överklagandetiden eller dess beräkning.

JO anför att rättssäkerhetsskäl, mot bakgrund av att frågan avgör när ett beslut kan underställas domstolsprövning, talar för att ha kvar ett lagreglerat krav på bevis om anslagsdagen. Såsom JO anför är det naturligtvis av stor vikt att reglerna kring när ett beslut kan underställas domstolsprövning är klart definierade. Enligt regeringens mening är regleringen kring detta dock klar, det är reglerat när tillkännagivandet av ett protokoll ska anslås och att det ska sitta uppe under hela överklagandetiden. Såsom utredningen anför är rättsföljden av att en kommun, landsting eller kommunalförbund inte kan visa att så skett att överklagandetiden inte kan anses ha löpt ut. Det råder ur denna aspekt inte några oklarheter om vad som gäller för när ett beslut kan prövas av domstol. Regeringen instämmer i utredningens bedömning att det i och med en övergång till ett mer digitalt förfarande inte framstår som motiverat att reglera på vilket sätt det ska visas vilken dag tillkännagivandet publicerats på anslagstavlan. Det finns redan enligt gällande reglering olika sätt att göra detta på och det ligger, som ovan nämnts, i det beslutande organets intresse att ha en godtagbar ordning för detta. Detta gäller särskilt med tanke på regeringens förslag om ny reglering om verkställande av beslut som inte vunnit laga kraft (se avsnitt 13). Säkerställandet kan ske t.ex. genom notering på protokollet, loggar om webbpublicering eller att särskilda bevis utfärdas om när tillkännagivandena funnits på webbplatsen. Bedömningen av vad som ska krävas för att visa att anslag skett under överklagandetiden bör på samma sätt som i dag överlåtas till domstolarna.

Regeringen bedömer vidare, till skillnad från Förvaltningsrätten i

Uppsala, att det inte är motiverat att i lagen föreskriva ett undantag från kravet att ett beslut ska vara anslaget under hela överklagandetiden. Även med gällande reglering förekommer sådana avbrott t.ex. i form av att anslagstavlan placeras inomhus och således inte är tillgänglig utanför lokalens öppettider. De bedömningssituationer som kan uppstå bör enligt regeringens uppfattning överlåtas åt rättstillämpningen att hantera.

Hänvisningar till S10-3-3

10.3.4. Insyn i årsredovisningen och i budgetförslaget

Regeringens förslag: Årsredovisning och förslag till budget ska hållas tillgängliga för allmänheten på kommunernas, landstingens eller kommunalförbundens webbplatser.

Utredningens förslag: överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna uttalar sig särskilt om förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Styrelsens förslag till budget ska hållas tillgängligt för allmänheten från och med kungörandet av det fullmäktigesammanträde då budgeten ska fastställas Den plats där förslaget hålls tillgängligt ska anges i kungörelsen (8 kap. 10 § KL).

Årsredovisningen ska hållas tillgänglig för allmänheten från och med

kungörandet av det sammanträde då årsredovisningen ska godkännas. Den plats där årsredovisningen hålls tillgänglig ska anges i kungörelsen (8 kap. 19 § KL). Dessa bestämmelser gäller också kommunalförbund (3 kap. 21 § KL).

Regeringen föreslår att fullmäktiges sammanträden ska tillkännages på anslagstavlan. Regeringen föreslår mot denna bakgrund att de skyldigheter som gäller för insyn i årsredovisningen och förslaget till budget ska fullgöras genom att informationen görs tillgänglig genom kommunernas eller landstingens webbplatser. Kommunalförbunds årsredovisning och förslag till budget ska finnas på förbundets webbplats, om de har någon sådan, eller i vart fall på någon av förbundsmedlemmarnas webbplatser.

Hänvisningar till S10-3-4

  • Prop. 2016/17:171: Avsnitt 17.1

10.3.5. Tillkännagivande av budgetsammanträde i kommunalförbund

Regeringens förslag: I kommunalförbund med förbundsdirektion ska det sammanträde vid vilket budgeten fastställs tillkännages på kommunalförbundets anslagstavla minst en vecka före sammanträdesdagen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Regeringens förslag om webbaserade anslagstavlor för kommuner, landsting och kommunalförbund innebär att offentliga sammanträden kommer att tillkännages på webbplatsen. I konskevens med detta bör regeln om kungörelse av sammanträden i förbundsordningen därför utmönstras. Tillkännagivandet ska i stället ske på den webbaserade anslagstavlan. Fullmäktiges sammanträden ska tillkännages senast en vecka före sammanträdesdagen. Detsamma bör gälla för budgetsammanträden i kommunalförbund med förbundsdirektion.

10.3.6. Lagen om vissa anslag på kommuns anslagstavla ska upphävas

Regeringens förslag: Lagen om vissa anslag på kommuns anslagstavla ska upphävas.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Regeringen delar utredningens bedömning att lagen (1970:462) om vissa anslag på kommuns anslagstavla, i och med det aktuella förslaget, kommer att bli obsolet och därför ska upphävas. De ovan i avsnitt 10.2 föreslagna bestämmelserna om att anslagstavlan ska användas för ytterligare kungörelser, tillkännagivanden eller annan information som med stöd av lag eller

annan författning ska meddelas på anslagstavlan, samt att kommunen, landstinget eller kommunalförbundet i sådant fall ska utfärda ett bevis om anslag är tillräckliga för att tillgodose de krav som lagen om vissa anslag på en kommuns anslagstavla ställer. Lagen ska därför upphävas.

Hänvisningar till S10-3-6

10.3.7. Lagen om ändringar i Sveriges indelning i kommuner och landsting ska ändras

Regeringens förslag: Lagen om Sveriges indelning i kommuner och landsting ska ändras ska ändras med anledning av förslaget om införandet av en webbaserad anslagstavla. Tillkännagivanden om sammanträden ska ske på de kommunala anslagstavlorna.

Ledamöterna ska kallas till sammanträdena.

Regeringens bedömning: Tillkännagivanden bör fortfarande ske på anslagstavlorna i varje kommun som har valt indelningsdelegerade.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget och bedömningen.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt lagen (1979:411) om ändringar i Sveriges indelning i kommuner och landsting ska regeringen om en ny kommun eller ett nytt landsting bildas eller om ändringen annars är av sådan omfattning att kommunen eller landstinget enligt den nya indelningen inte bör företrädas av det gamla fullmäktige, bestämma att kommunen eller landstinget enligt den nya indelningen ska företrädas av s.k. indelningsdelegerade. I samma lag finns bestämmelser om dessa indelningsdelegerade.

Regeringens förslag om en webbaserad anslagstavla innebär en rad förändringar. Detta innebär att ändringar ska göras även för indelningsdelegerade. Något lagkrav på att kommunala indelningsdelegerade ska ha en egen webbaserad anslagstavla finns inte. De utgör visserligen ett beslutande organ i kommunalrättslig mening men de företräder under en övergångsperiod en eller flera kommuner eller landsting som har egna anslagstavlor. Dessa webbaserade anslagstavlor bör även användas för tillkännagivanden som sker för de kommunala indelningsdelegerade. Det innebär emellertid att samma tillkännagivanden kommer att ske på flera anslagstavlor. Såsom utredningen anför medför detta en risk för att dessa inte kommer att vara identiska eller tillkännages under lika lång tid. De risker detta skapar finns även med de nuvarande bestämmelserna och får enligt regeringens mening accepteras mot bakgrund av den tillfälliga karaktären av indelningsdelegerade. En reglering som innebär att de indelningsdelegerade skulle ha en egen anslagstavla framstår som onödigt administrativt betungande och riskerar också att minska tillgängligheten av deras tillkännagivanden. Tillkännagivandena ska därför fortsatt ske genom anslagstavlorna i varje kommun eller landsting som har valt indelningsdelegerade.

I likhet med vad som föreslås för fullmäktige bör kravet på att de indelningsdelegerade inför sammanträden ska få en kungörelse till varje ersättas med ett krav på att dessa ska kallas till sammanträde (se ovan under 10.3.1).

Hänvisningar till S10-3-7

  • Prop. 2016/17:171: Avsnitt 14.3

10.3.8. Lagen om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser ska ändras

Regeringens förslag: Lagen om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser ska anpassas till förslaget till ny kommunallag.

Regeringens bedömning: Ordningen för samordningsförbund för finansiell samordning av rehabiliteringsinsatsers tillkännagivanden bör inte förändras.

Utredningens förslag: Överensstämmer endast delvis med regeringens. Utredningen föreslår, till skillnad från regeringen, att samordningsförbunden ska ha en egen webbaserad anslagstavla.

Remissinstanserna tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget. Skälen för regeringens förslag och bedömning: För samordning av rehabiliteringsinsatser får Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen tillsammans med kommuner och landsting bilda samordningsförbund enligt lagen (2003:1210) om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser. Ett samordningsförbund kan i vissa avseende liknas vid ett kommunalförbund. Det ska bl.a. ha en förbundsordning (9 §) och tillämpa ett antal av bestämmelserna i kommunallagen, däribland 10 kap. KL om överklagande av förbundets beslut (28 §). Vidare ska, i enlighet med 8 kap. 22 § KL, det sammanträde då budgeten fastställs vara offentligt och kungöras (19 §). Justeringen av styrelsens protokoll ska tillkännages på anslagstavlan hos varje kommun och landsting som är medlem i förbundet (19 §). Detsamma gäller revisorernas protokoll (25 §). Det finns i dag inte något krav på att samordningsförbunden ska ha någon egen fysisk anslagstavla, tillkännagivanden sker i stället genom anslag på deltagande kommuners och landstings anslagstavlor.

Regeringens förslag om en övergång till webbaserade anslagstavlor för kommuner, landsting och kommunalförbund innebär att samordningsförbunden med en i övrigt oförändrad reglering är hänvisade till att använda sig av de webbaserade anslagstavlorna som kommer att finnas hos de samverkande kommunerna eller landstingen för sina tillkännagivanden. Utredningen föreslår att även samordningsförbunden ska ha egna anslagstavlor.

Regleringen av samordningsförbunden liknar till vissa delar den som finns för kommunalförbund. På grund av samordningsförbundens särskilda karaktär av samverkansorgan för samverkan mellan kommunal och statlig nivå finns det dock skäl att göra en självständig bedömning av hur samordningsförbunds tillkännagivanden ska göras. Vidare bör det framhållas att samordningsförbund inte får besluta i frågor om förmåner eller rättigheter för enskilda eller vidta åtgärder i övrigt som innefattar myndighetsutövning eller tillhandahållande av tjänster avsedda för

enskilda (7 §). Regeringen anser därför att det, inom ramen för detta lagstiftningsärende, inte finns skäl att föreslå att samordningsförbunden ska ha en egen anslagstavla. Den förändrade begreppsanvändningen i den föreslagna kommunallagen (se avsnitt 14.3) samt kravet på att kommunallförbund ska ha en egen anslagstavla innebär emellertid att lagen om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser måste anpassas. Det innebär att begreppsbildningen i lagen ska anpassas till den föreslagna kommunallagen. Vidare ska det i lagen uttryckligen anges att det styrelsesammanträde vid vilket budgeten fastställs ska vara offentligt och tillkännages i enlighet med vad som angetts i förbundsordningen. Tillkännagivandet av justering av styrelsen och revisorernas protokoll ska dock fortsatt ske på, den webbaserade, anslagstavlan hos varje kommun och landsting som är medlem i samordningsförbundet.

10.3.9. Plan- och bygglagen ska ändras

Regeringens förslag: Bestämmelserna i plan- och bygglagen om tillkännagivande av beslut om att anta, ändra eller upphäva en regionplan ska ändras så att det ska ske på en webbaserad anslagstavla. Lagen ska vidare anpassas till förslaget till ny kommunallag.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Av 7 kap. 9 § PBL följer att justeringen av protokollet med ett beslut om att anta, ändra eller upphäva en regionplan tillkännages genom att justeringen av protokollet med beslutet anslås på den plats som bestämts i förbundsordningen för regionplaneorganet. Kommuners, landstings och kommunalförbunds tillkännagivanden ska enligt regeringens förslag ske på en webbaserad anslagstavla. Som följd av detta ska tillkännagivanden av beslutet för regionplaneorgan ske på motsvarande sätt.

För de regionplaneorgan som är kommunalförbund kommer detta ske enligt vad som föreslås generellt för kommunalförbund, dvs. på den webbplats där kommunalförbundets anslagstavla finns. Även regionplaneorgan som inte är kommunalförbund (regionplaneförbund) omfattas av detta krav eftersom bestämmelser om kommunalförbund enligt 7 kap. 3 § PBL ska tillämpas på regionplaneförbund. De behöver dock på motsvarande sätt som föreslås för kommunalförbunden inte ha en egen webbplats utan anslagstavlan kan placeras på någon av förbundets medlemmars webbplatser.

Enligt 5 kap. 19 § PBL ska kommuner anslå underrättelser om samråd avseende planförslag på anslagstavlan och göra det tillgängligt på sin webbplats. Mot bakgrund av regeringens förslag kommer underrättelsen om samråd att bli tillgänglig på webbplatsen redan genom att den anslås på anslagstavlan. Med anledning av detta behöver lagtexten justeras.

Hänvisningar till S10-3-9

10.4. Ansvar, säkerhet och genomförande

Regeringens bedömning: Ansvaret för informationen på anslagstavlan och driften av den bör vila på kommunen, landstinget eller kommunalförbundet.

De föreslagna reglerna om anslagstavlan behöver inte kompletteras med några regler för den praktiska hanteringen av den.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Tillstyrker eller har inget att invända mot bedömningen. Kronobergs läns landsting anser att det bör belysas vad kommunernas och landstingens skyldigheter är när tekniska problem uppstår och anslagstavlan av olika skäl inte går att nå digitalt. Hur lång driftstörning är acceptabel utan att en reservrutin måste sättas in, t.ex. genom information i pappersform.

Skälen för regeringens bedömning

Ansvaret för innehållet på anslagstavlan

Kommuner, landsting och kommunalförbund har redan webbplatser som de själva ansvarar för. I stor utsträckning finns det innehåll som är avsett att finnas på de kommunala anslagstavlorna redan på deras webbplatser. Ansvaret för det ska fortsatt kvarstå hos dem. Informationen på anslagstavlorna är ensidig från kommunernas, landstingens och kommunalförbundens sida. Undantaget från detta är information som enligt speciallagstiftning ska publiceras på anslagstavlan och som härrör från någon annan. I sådant fall ansvarar den vars information ska tillkännages på anslagstavlan för informationen medan kommunen eller landstinget ansvarar för att informationen anslås och är uppe under föreskriven tid.

När det gäller frågor om sekretess och ansvar för personuppgifter är det varje myndighet, dvs. styrelser och nämnder, som har det övergripande ansvaret för att verksamheten bedrivs i enlighet med regleringen om sekretess och personuppgifter. Mot bakgrund av den fria kommunala nämndorganisationen är det enligt regeringens mening inte lämpligt att i lag reglera hur kommuner och landsting internt ska organisera hanteringen av anslagstavlan. Såsom utredningen noterat bör det redan finnas rutiner för att hantera sådana frågor eftersom så gott som alla kommuner och landsting redan publicerar beslut på sina webbplatser.

It-säkerheten för anslagstavlan

Den typ av information som finns på den kommunala anslagstavlan är i huvudsak information om kommande sammanträden och uppgifter om fattade beslut. Informationen kan anses återspegla sakuppgifter och underlag som finns tillgängliga på annat sätt. Eventuell åverkan och manipulering av den webbaserade anslagstavlan kan därför främst störa informationslämnandet och beslutsprocessen men inte själva beslutsfattandet i sig. Regeringen anser mot denna bakgrund att en webbaserad anslagstavla inte skapar några större risker avseende möjligheten till manipulering. Några särskilda krav på de befintliga It-

system som ska hantera den webbaserade anslagstavlan behöver därför inte ställas.

Utöver frågan om manipulation behöver det säkerställas att informationen som lämnas på anslagstavlan finns tillgänglig under den tid som den är aktuell. För sammanträdena är det fråga om tiden framtill de hålls, och för besluten den tid som de kan överklagas. Regeringen bedömer att även denna fråga bör överlåtas till de enskilda kommunerna och landstingen att hantera.

Driftsäkerhet

En anslutande fråga är den om driftsäkerhet och vilka följder ett driftavbrott ska bedömas ha. Kronobergs läns landsting anför att det bör belysas vilka kommunernas och landstingens skyldigheter är när tekniska problem uppstår och anslagstavlan av olika skäl inte går att nå digitalt.

Vid införandet av kungörandet av kommunala föreskrifter på de kommunala webbplatserna bedömde regeringen att kortare avbrott till följd av tekniska problem eller planerad service var godtagbara eller ofrånkomliga begränsningar i tillgängligheten (prop. 2011/12:149 s. 30). Regeringen anser att detta synsätt bör anläggas även när det gäller anslagstavlan. Det bör också framhållas att anslagstavlans tillgänglighet, även med sådana avbrott, kommer att vara betydligt större med en webbaserad anslagstavla. Det är tänkbart att avbrott varar hela vardagar eller möjligen ännu längre tid. Det får dock förutsättas att kommuner och landsting inom ramen för sitt it-säkerhetsarbete har rutiner för att undvika och hantera sådana situationer. Såsom utredningen påpekar kan dock även i dagsläget tillgången till anslagstavlan, under löpande överklagandetid, variera med hela vardagar på grund av mellankommande extra helgdagar. Regeringen anser därför att det inte finns skäl att föreslå krav på någon reservrutin för att tillhandahålla anslagstavlans funktion på annat sätt. I detta sammanhang bör även den utökade serviceskyldigheten som regeringen föreslår nämnas. Serviceskyldigheten innebär en möjlighet för medlemmarna att få tillgång till material som annars finns på anslagstavlan. Såsom anförts ovan anser regeringen att de bedömningssituationer som kan uppstå på grund av längre driftsstörningar bör överlåtas åt rättstillämpningen att hantera. Kravet på en webbaserade anslagstavla innebär dock, enligt regeringens mening, att det kan finnas behov av reservrutiner hos kommuner och landsting för att säkerställa att den webbaserade anslagstavlan, inom en rimlig tid, kan hållas tillgänglig även för det fall kommunens eller landstingets webbplats i övrigt drabbas av långvariga störningar.

11. Kommunal revision

Hänvisningar till S11

  • Prop. 2016/17:171: Avsnitt 17.1

11.1. Revisionens uppdrag

Revisionen är fullmäktiges organ för att granska den kommunala verksamheten. För varje mandatperiod ska fullmäktige utse minst fem revisorer (9 kap. 1 och 2 §§ KL).

Revisorerna ska årligen granska all verksamhet som bedrivs inom nämndernas verksamhetsområden. Revisorernas granskningsuppgift omfattar all den verksamhet, undantaget i princip myndighetsutövning mot enskild, som bedrivs inom nämndernas verksamhetsområden i den omfattning som följer av god revisionssed (9 kap. 9 och 10 §§ KL). De ska pröva om verksamheten sköts på ett ändamålsenligt och från ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt, om räkenskaperna är rättvisande och om den interna kontrollen som görs inom nämnderna är tillräcklig.

Revisorerna ska varje år lämna en revisionsberättelse till fullmäktige med en redogörelse för resultatet av den revision som avser verksamheten under föregående budgetår (9 kap. 16 § första stycket). Berättelsen ska innehålla ett uttalande om huruvida ansvarsfrihet för de förtroendevalda i styrelsen, nämnder och fullmäktigeberedningar tillstyrks eller inte. De har också en möjlighet att rikta en motiverad anmärkning mot nämnder, fullmäktigeberedningar eller enskilda förtroendevalda (9 kap. 17 § KL). Det är sedan fullmäktige som prövar frågan om ansvarsfrihet (4 kap. 10 § KL). Varje revisor fullgör sitt uppdrag självständigt och kan därför anföra en egen mening i revisionsberättelsen eller avge en egen revisionsberättelse (9 kap. 7 § KL).

Revisorerna ska i sin granskning biträdas av sakkunniga som de själva väljer och anlitar i den omfattning som behövs för att fullgöra granskningen enligt god revisionssed. De sakkunniga ska ha den insikt och erfarenhet av kommunal verksamhet som krävs för att fullgöra uppdraget (9 kap. 8 § KL). De sakkunnigas rapporter ska fogas till revisionsberättelsen (9 kap. 16 § KL).

Den som är redovisningsskyldig till kommunen eller landstinget är inte valbar till revisor för verksamhet som omfattas av redovisningsskyldigheten. Detsamma gäller om någon närstående är redovisningsskyldig i verksamheten. En revisor kan inte heller bli vald till ledamot eller ersättare i en nämnd, styrelse, fullmäktigeberedning eller ett kommunalt företag (4 kap. 6 a § KL). De jävsregler som gäller för förtroendevalda enligt 6 kap. 25 § KL gäller även för revisorerna (9 kap. 4 §).

Nämnderna och de enskilda ledamöterna och ersättarna är liksom de anställda skyldiga att lämna revisorerna de upplysningar de behöver. Revisorerna har också rätt att inventera de tillgångar som nämnderna har hand om och ta del av de räkenskaper och andra handlingar som berör nämndens verksamhet (9 kap. 12 § KL).

I ett helägt kommunalt bolag finns en lekmannarevisor som utses av fullmäktige. Lekmannarevisorn ska utses bland kommunens eller landstingets revisorer (3 kap. 17 och 18 a §§ KL). Lekmannarevisorn ska

i en granskningsrapport uttala sig om bolagets verksamhet skötts på ett ändamålsenligt och från ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt och om bolagets interna kontroll varit tillräcklig. Lekmannarevisorn ska även uttala sig om andra förhållanden som lekmannarevisorn granskat efter bolagsstämmans anvisningar. Granskningsrapporten ställs till stämman. Den ska även fogas till revisionsberättelsen som kommunen eller landstingets revisorer avger till fullmäktige (3 kap. 17 § och 9 kap. 16 § KL). Dessutom kan det finnas en av bolaget utsedd auktoriserad revisor, enligt aktiebolagslagen, vid sidan av den lekmannarevisor som ska utses av fullmäktige.

11.2. En oberoende kommunal revision

11.2.1. Revisionen ska vara kommunal och styrd av förtroendevalda

Regeringens bedömning: Systemet med att de förtroendevalda revisorerna har ansvar för både förvaltnings- och redovisningsrevision bör behållas. Oberoendet och professionaliteten bör stärkas ytterligare inom ramen för nuvarande ordning.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Det stora flertalet av remissinstanserna har inte några invändningar mot att behålla nuvarande system.

Riksrevisionen anser att internationellt erkända standarder som ställer krav på oberoende, kompetens och kvalitetssäkring inte kan tillförsäkras genom förslagen i betänkandet. I utredningens uppdrag ingick inte att överväga huvudmannaskapet för den kommunala revisionen. Mot bakgrund av detta anser Riksrevisionen att den kommunala revisionens organisering behöver utredas ytterligare. Utredningen bör innefatta frågan om det ska ställas krav på yrkesrevisorer för hela eller delar av revisionen och överväganden om annat huvudmannaskap för revisionen. Statskontoret anser att argumentationen för att behålla nuvarande ansvarsfördelning inte är övertygande. Statskontoret avstyrker samtliga förslag i sin nuvarande form eftersom en alternativ modell inte i tillräcklig utsträckning har utretts. Uppsala universitet konstaterar att frågan om den kommunala revisionens oberoende tenderar att återkomma. Från den synpunkten är det en brist att det inte gått att få fram mer bärkraftiga argument för den nuvarande ordningen. Örebro universitet beklagar att utredningen inte föreslagit en professionalisering, syftande till ökad kompetens och stärkt oberoende, av denna viktiga verksamhet. Handikappförbunden anser inte att utredningens förslag är tillräckliga för att säkerställa rättssäkerhet samt att kommuner lever upp till konventioner om mänskliga rättigheter och föreslår att en oberoende revision av kommuner utreds. Jusek är negativa till att behålla dagens system. Regeringen bör tillsätta en särskild utredning med uppdrag att ta fram en modell för en oberoende och professionell kommunal revision. Centrum för kommunstrategiska studier (CKS) anför att ett tillägg behöver göras till bestämmelserna i kommunallagen om att budgeten ska

upprättas i enlighet med lagen om kommunal redovisning. Föreningen auktoriserade revisorer (FAR) anser att det, för att stärka förtroendet för den kommunala revisionen, krävs att den sakkunnige yrkesrevisorn ansvarar för redovisningsrevisionen. En ömsesidig upplysningsskyldighet mellan den förtroendevalda revisorn och yrkesrevisorn skulle behöva lagstadgas. För en hög och jämn kvalitet på redovisningsrevisionen förutsätts att yrkesrevisorn ges fulla ansvaret för redovisningsrevisionen med dess risk- och väsentlighetsanalys samt granskning och uttalanden. Av detta följer även att yrkesrevisorn bör rapportera direkt till fullmäktige.

Skälen för regeringens bedömning: Den kommunala revisionen har varit föremål för flera reformer de senaste decennierna. Många åtgärder har vidtagits för att stärka oberoendet och professionaliteten. I utredningens uppdrag har inte ingått att utreda nytt huvudmannaskap för den kommunala revisionen. Utredningens uppdrag har varit att utreda om revisionens oberoende och professionalitet kan stärkas ytterligare. Vissa remissinstanser, däribland Riksrevisionen och Statskontoret, efterfrågar utredning kring alternativa modeller och huvudmannaskap för revisionen. Någon sådan utredning har dock inte omfattats av utredningens uppdrag.

Regeringen vill påpeka att det finns många argument som talar för att behålla nuvarande ordning. All verksamhet i kommuner bygger på nämndmodellen där förtroendevalda är ansvariga. Inom en sådan modell är det inte anmärkningsvärt att även fullmäktiges kontroll genom revision bedrivs på motsvarande sätt. Ett avskaffande av systemet med förtroendevalda revisorer skulle innebära en förändring av kommunernas organisationsmodell och ett ingrepp i det kommunala självstyret. Den kommunala förvaltningsrevisionen är till sin karaktär politisk och de som granskas är till stor del förtroendevalda. Granskningen ska därför ledas av förtroendevalda. De förtroendevalda revisorerna har stor kompetens om hur kommunen eller landstinget är organiserat och om lokala förhållanden. Det kan ifrågasättas om en helt yrkesmässig revision kan upprätthålla motsvarande kunskap. Om revisionen t.ex. ska upphandlas kan upparbetad kompetens förloras varje gång en ny upphandling görs. Långsiktigheten i revisionsarbetet blir då lidande. Det bör också uppmärksammas att den politiska minoritetens insyn i revisionen med en sådan modell riskerar att försvinna. Vidare anser regeringen att nuvarande system i allt väsentligt får anses fungera väl.

De förslag som utredningen nu har lagt fram syftar till ökad kompetens och stärkt oberoende för revisionen. Regeringen bedömer att många av utredningens förslag svarar väl mot ändamålet, ett ökat oberoende och professionalisering av den kommunala revisionen.

11.3. Revisorernas resurser

Regeringens förslag: Fullmäktiges presidium ska upprätta förslaget till budget för revisorerna.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget.

Många remissinstanser anser att bestämmelsen bör göras fakultativ. Flera kommuner och landsting anför att om förslaget införs så är det inte möjligt för ledamöterna i fullmäktiges presidium att sitta i ett organ som revisorerna ska granska. Bland andra Haninge, Lidingö, Sala och Täby kommuner samt Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) anser att det kan finnas skäl att pröva en mjukare reglering, vilket skulle minimera ingreppet i nomineringsrätten. Ett alternativ skulle kunna vara att fastslå att ansvaret för beredning av revisorernas budget ska vila på fullmäktige genom den gruppering fullmäktige utpekar.

Borås kommun och STAREV anser att revisorernas resurser är en viktig förutsättning för att kunna genomföra revisionsuppdraget och anger att förslaget fastslår nuvarande praxis. Göteborgs kommun anför att presidiet också bör ges ett särskilt uppdrag att utöva uppsiktsplikt över revisorernas verksamhet. Höganäs kommun bifaller förslaget under förutsättning att ett krav införs på att förslag till revisionens budget ska upprättas senast före det att kommunstyrelsen behandlar förslag till kommunens samlade budget. Malung-Sälens kommun anför att kopplingen mellan fullmäktige och revisionen tydliggörs än mer om revisionen fastställer en revisionsplan för året, efter hörande med fullmäktiges presidium.

Riksrevisionen anser att andra sätt att tillförsäkra tillräckliga resurser för en professionell revision av kommunal verksamhet borde ha belysts bättre, såsom lagreglering av miniminivåer för revisionen. Hallsbergs kommun anför att förslaget kan leda till bristande samordning med övriga budgeten. Solna och Ronneby kommuner anför att kommunstyrelsen fortsatt måste vara den instans som slutgiltigt bereder hela budgetärendet till kommunfullmäktige. Budgetförslaget kan således inte helt frikopplas från de av revisorerna granskade organen. Svedala kommun anför att revisionen, precis som alla andra politiska organ, ska ha möjlighet att själva lägga fram ett förslag till budget. Upplands-Bro kommun anser att det är oklart om kommunfullmäktiges presidium kan fungera som beredande organ, i dag har presidiet inte den rollen i några andra större frågor. FAR anser att budgeten för verksamhetsrevisionen ska upprättas av fullmäktiges presidium i samråd med de förtroendevalda revisorerna.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nu gällande reglering ansvarar styrelsen för att upprätta förslag till budget (8 kap. 6 § KL) inom ramen för vilken även anslaget till revisionen bestäms. I syfte att stärka revisionens oberoende gentemot de granskade organen och för att se till att frågan om budget till revisionen får en allsidig prövning har utredningen föreslagit att fullmäktiges presidium ska upprätta förslag till revisionens budget.

Regeringen anser, likhet med Borås kommun och STAREV, att om en god revision ska kunna ske utifrån alla de aspekter som god kommunal revisionssed kräver, måste tillfredsställande resurser anslås. Utan tillräckliga resurser kan det ifrågasättas att det finns förutsättningar för att en professionell och oberoende revision ska kunna utföras.

Riksrevisionen har i sitt remissvar föreslagit att en miniminivå för budgeten till revisorerna bör regleras. Regeringen anser dock att det saknas grund att slå fast någon miniminivå för vad som utgör en god

revision. Till följd av lokala förhållanden kan kommuners och landstings behov vara mycket olika i detta avseende. En sådan reglering framstår därför enligt regeringens mening inte som lämplig.

Frågan om att beredningen av budgeten till revisionen får en oberoende behandling är av principiell betydelse. En oberoende behandling är en förutsättning för att tillräckliga medel anslås till revisionen. Regeringen instämmer i utredningens bedömning att det inte är lämpligt att ett organ som ska granskas av revisionen upprättar förslag till budget för revisionen.

Utredningen har föreslagit att fullmäktiges presidium ska upprätta förslag till budget för revisionen. Utredningen har bedömt att en sådan ordning skulle kunna öka oberoendet när frågan om budget för revisionen behandlas. Av utredningen, och av många remissvar, framgår att det i många kommuner och landsting redan är fullmäktiges presidium som upprättar förslaget till budget för revisionen, eftersom det av kommunerna och landstingen själva inte anses vara lämpligt att budgeten till revisionen upprättas av styrelsen. Mot bakgrund av att revisorerna agerar på uppdrag av fullmäktige framstår det även enligt regeringens mening som lämpligt att fullmäktiges presidium upprättar förslaget till budget för dem. Eftersom presidiet är ett eget kommunalrättsligt organ ser regeringen, i motsats till Upplands-Bro kommun, inga hinder mot att det tilldelas denna uppgift.

Solna och Ronneby kommuner påpekar att det fortsatt är styrelsen som slutgiltigt måste bereda hela budgetärendet som sen läggs fram till fullmäktige. Styrelsens beredning av budgetärendet, i den del det avser revisionens budget, innebär till följd av förslaget dock inte annat än att det budgetförslag som upprättats av fullmäktiges presidium läggs till den övriga budgeten. Något faktiskt inflytande över denna del av budgeten kommer styrelsen därför inte att ha. Eftersom budgeten till revisorerna alltjämt kommer att vara en del av hela budgetärendet delar regeringen inte heller Höganäs kommuns farhåga om att det kan uppstå en bristande samordning med den övriga budgeten.

Vissa remissinstanser, däribland Haninge och Lidingö kommuner samt

SKL, anser att bestämmelsen bör göras fakultativ för att minska ingreppet i nomineringsrätten. Regeringen anser dock att det är av principiell betydelse att frågan om budget för revisionen får en oberoende behandling. Det är därför inte lämpligt att göra bestämmelsen fakultativ och en viss inskränkning av den kommunala självstyrelsen är därmed nödvändig i detta fall. Förslaget innebär enligt regeringens mening en väsentlig förbättring avseende frågan om oberoende jämfört med nu gällande reglering. Eftersom förslaget till revisionens budget redan i dag upprättas av fullmäktiges presidium i en majoritet av alla kommuner och landsting, måste denna ordning även ses som praktiskt fungerande. För att behålla revisionens oberoende är det dock enligt regeringens mening inte lämpligt att, som Göteborgs kommun föreslår, ge presidiet i uppdrag att utöva uppsikt över revisorernas verksamhet, eller att, som Malung-Sälens kommun anför, koppla revisionen till fullmäktiges presidium genom att involvera presidiet i revisorernas revisionsplan. Med beaktande av att revisionen agerar på uppdrag av fullmäktige, är det inte heller aktuellt att revisorerna själva lägger fram förslag till budget, som Svedala kommun och FAR har föreslagit. Revisorernas uppfattning om

resursbehovet får i stället beaktas inom ramen för presidiets beredning av ärendet.

I syfte att öka oberoendet när frågan om revisionens budget behandlas föreslår regeringen därför att förslaget om budget till revisionen ska upprättas av fullmäktiges presidium.

Hänvisningar till S11-3

  • Prop. 2016/17:171: Avsnitt 17.1

11.4. De sakkunnigas ställning

11.4.1. Yttranderätt för de sakkunniga

Regeringens förslag: De sakkunniga ska alltid ges tillfälle att yttra sig när fullmäktige behandlar revisionsberättelsen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Enköpings kommun anför att förslaget kan effektivisera beslutsfattandet, stärka kommunfullmäktiges möjligheter att fatta beslut på rätta grunder och även underlätta för medborgare att förstå diskussionen i kommunfullmäktige. Strängnäs kommun anför att det kan finnas anledning att se över om gruppen med yttranderätt ska utökas. Upplands Väsby kommun anför att det är ett bra förslag eftersom de sakkunniga själva måste anses vara de som bäst kan förklara sina iakttagelser och slutsatser.

Flera kommuner anser att frågan bör överlåtas till kommunfullmäktige. Ett flertal kommuner och landsting, SKL och STAREV anför att det redan i dag finns en möjlighet för fullmäktige och revisorerna att bereda de sakkunniga tillfälle att yttra sig i samband med att revisionsberättelsen ska behandlas. Kungsbacka, Solna och Stockholms kommuner anför att de nuvarande bestämmelserna i kommunallagen om de sakkunnigas möjligheter att yttra sig är tillräckliga. Sjöbo kommun och Kronobergs läns landsting anför att revisorerna bör avgöra om de sakkunniga ska yttra sig. Laholms kommun anför att det endast bör ankomma på revisorerna att kommunicera med sin uppdragsgivare om underlaget för ansvarsprövningen. Ett antal kommuner anser att fullmäktige är en arena för de förtroendevalda och att det inte finns anledning att ge kretsen sakkunniga rättigheter som inte kommunens anställda har. SKL anför att de sakkunniga ofta utgörs av en upphandlad revisionsfirma och att en lagstadgad rätt för en upphandlad entreprenör att yttra sig i fullmäktige är uppenbart olämpligt. Höganäs kommun anför att det måste framgå att de sakkunniga endast får ge sakupplysningar och inte i någon form delta i debatten av ärendet. Karlstads och Laholms kommuner samt Föreningen

Sveriges Kommunala Yrkesrevisorer (SKYREV) anför att förslaget riskerar att skapa en osäkerhet om revisorernas uppdrag och den rollfördelning som gäller mellan revisorer och deras sakkunniga.

Skälen för regeringens förslag: Revisorerna ska alltid beredas tillfälle att yttra sig när fullmäktige behandlar revisionsberättelsen (5 kap. 31 §

KL). De sakkunnigas rapporter ska bifogas revisorernas rapporter (9 kap. 16 § KL). Detta kan vara ett mycket omfattande material för fullmäktige att ta del av. Som Upplands Väsby kommun har påpekat är det de

sakkunniga själva som bäst kan förklara sina synpunkter. Regeringen anser därför att de sakkunniga ska kunna delta vid fullmäktiges sammanträde och förklara de iakttagelser och slutsatser de kommit fram till. Detta kan vara av värde ur fullmäktiges perspektiv och även för de medborgare som följer diskussionen i fullmäktige, vilket Enköpings kommun påpekar. För att ytterligare förstärka revisionens oberoende är det vidare viktigt att stärka de sakkunnigas ställning. Mot denna bakgrund anser regeringen, i motsats till vad vissa remissinstanser anför, att de sakkunnigas möjlighet att yttra sig inte ska vara beroende av fullmäktiges beslut. En ordning där revisorerna får avgöra om de sakkunniga ska yttra sig är enligt regeringens mening inte heller lämplig. Om någon utöver de förtroendevalda ska ges yttranderätt i fullmäktige bör det regleras i lag. Vissa av instanserna anger att bestämmelsen är obehövlig eftersom revisorerna kan förmedla de sakkunnigas synpunkter. Regeringen delar dock inte denna uppfattning. Det kan inte enbart ankomma på revisorerna att förklara de sakkunnigas iakttagelser. I likhet med vad som gäller för revisorerna ska den föreslagna bestämmelsen ge de sakkunniga en rätt, men inte någon skyldighet att yttra sig.

Vissa remissinstanser har varit negativa till förslaget på den grunden att kommunfullmäktige ska vara en arena för förtroendevalda. Detta är enligt regeringens mening inte ett argument som i sig kan tala emot bestämmelsen. De sakkunnigas medverkan gäller endast vid de sammanträden då revisionsberättelsen behandlas och har även till syfte att underlätta fullmäktiges beslutsfattande. Då det endast rör sig om en rätt att yttra sig anser regeringen att det inte heller, som Höganäs kommun föreslagit, behöver framgå av bestämmelsen att de sakkunniga inte ska delta i debatten av ärendet. Att de sakkunniga kan utgöras av en upphandlad revisionsfirma ser regeringen, i motsats till SKL, inte som något hinder mot att de yttrar sig när det gäller de egna rapporterna. Eftersom rapporterna ska fogas till revisionsberättelsen kan detta stärka fullmäktiges beslutsunderlag. Regeringen instämmer inte i Karlstads och

Laholms kommuners synpunkter att förslaget kan leda till otydlighet i fråga om ansvarsfördelningen mellan de förtroendevalda revisorerna och sakkunniga, eftersom ansvarsfördelningen inte förändras genom förslaget och alltjämt är tydligt reglerad.

Hänvisningar till S11-4-1

  • Prop. 2016/17:171: Avsnitt 17.1

11.4.2. Upplysningsrätt för de sakkunniga

Regeringens bedömning: De sakkunniga bör inte ges en självständig rätt att inhämta upplysningar från nämnder och fullmäktigeberedningar.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens bedömning. Utredningen föreslår att de sakkunniga ska ges en självständig rätt att inhämta upplysningar

Remissinstanserna: En övervägande majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget.

Hällefors kommun anför att det fortsatt bör vara de förtroendevalda revisorerna som ska ha rätt till upplysningar. Malung-Sälens kommun anför att förslaget innebär en förskjutning mot en ökad

professionalisering av revisionen. Säffle kommun anför att förslaget ger en i lag grundad särställning till det sakkunniga biträdet. Någon motsvarande rättighet finns inte för andra tjänstemän eller uppdragstagare.

Skälen för regeringens bedömning: Nämnderna, fullmäktigeberedningarna, de enskilda ledamöterna och ersättarna i dessa, samt de anställda är skyldiga att lämna revisorerna de upplysningar som behövs för revisionsarbetet (9 kap. 12 och 13 §§ KL). I praktiken är det dock ofta de sakkunniga som utför det konkreta granskningsarbetet.

Utredningens förslag motiveras av effektivitetsskäl. Regeringen anser dock att det, vare sig av utredningens betänkande eller av remissvaren, framkommer något egentligt praktiskt behov av förslaget. Regeringen anser mot denna bakgrund att det inte finns skäl att införa den reglering som utredningen föreslår.

Hänvisningar till S11-4-2

  • Prop. 2016/17:171: Avsnitt 17.1

11.5. Val av ordförande och valbarhet för revisorerna

11.5.1. Val av revisionens ordförande

Regeringens bedömning: Det bör inte regleras i kommunallagen hur ordföranden bland revisorerna ska utses.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens bedömning. Utredningen föreslår att en ordförande, om en sådan väljs, ska väljas från den politiska minoriteten.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Justitieombudsmannen (JO),

Södermanlands läns landsting och ett flertal kommuner noterar att det i kommunallagen inte finns någon juridiskt definierad politisk minoritet. Jokkmokks kommun anför att kommunen redan i dag tillämpar detta system. Salems och Svalövs kommuner anför att den politiska oppositionen är en tydligare benämning.

Ett flertal kommuner och landsting, SKL och STAREV anför att regleringen ger sken av att valet av ordförande för revisorerna har en partipolitisk koppling, vilket inte är fallet. Ytterligare ett antal kommuner och landsting anför att begreppet minoritet är mycket svårdefinierat i dag och att förslaget begränsar det kommunala självstyret. De ifrågasätter även behovet av en tvingande lagstiftning. SKL och ett antal kommuner anför att förslaget är ett ingrepp i den fria nomineringsrätten. Den omständigheten att många kommuner redan i dag utser ordförande i revisionen ur minoriteten är i sig inte ett tillräckligt skäl för att införa en tvingande lagregel. Falkenbergs kommun avstyrker förslaget med hänvisning till att det redan i dag är fullt möjligt att välja ordförande ur minoriteten. SKYREV är tveksamma till att i lag reglera val av ordförande. En reglering skulle förhindra att fullmäktige kan välja den bäst lämpade, oavsett partitillhörighet.

Skälen för regeringens bedömning: Varje revisor fullgör sitt uppdrag självständigt (9 kap. 7 § KL). Någon bestämmelse om att en ordförande ska utses bland revisorerna finns inte, men ofta utses ändå en ordförande

bland revisorerna för att bl.a. samordna verksamheten och vara ordförande när revisorerna samfällt fattar beslut i förvaltningsärenden.

Utredningen har betonat att syftet med den föreslagna bestämmelsen är att markera revisionens objektiva oberoende och stärka tilltron till den lokala demokratin. Det anges även att en stor majoritet av kommuner och landsting själva anser att det är symboliskt viktigt att utse en ordförande bland minoriteten.

Frågan om en ordförande ska väljas från den politiska minoriteten har tidigare berörts i propositionen ”Stärkt revision och ansvarsprövning i kommuner och landsting” Regeringen anförde då att det rent faktiskt saknade betydelse om majoriteten eller minoriteten innehar ordförandeposten i revisionen eftersom samtliga revisorer har att agera självständigt i sitt granskningsuppdrag. Med hänsyn till att oberoende, objektivitet och opartiskhet ska känneteckna revisorernas uppdrag var valet av ordförande i revisionen, enligt regeringen, egentligen enbart en fråga om kompetens och lämplighet. Samtidigt pekade regeringen på att det kan lokalt uppfattas vara av symboliskt värde att välja en ordförande för revisionen från oppositionen. Å andra sidan menade regeringen att en sådan markering kan uppfattas som att uppdraget som ordförande har en partipolitisk koppling, vilket inte skulle vara fallet. Mot denna bakgrund avstod regeringen från att föreslå någon reglering (prop. 2005/06:55 s. 36 f.).

Många remissinstanser anför att en reglering felaktigt kan ge sken av att valet av ordförande har en partipolitisk koppling. Eftersom revisorerna har att agera självständigt i sitt granskningsuppdrag har det dock en begränsad faktiskt betydelse om ordförandeposten innehas av majoriteten eller minoriteten. Regeringen ser det som problematiskt att begreppen minoritet och majoritet inte har någon klar definition, vilket även ett antal remissinstanser framhåller. I avsaknad av tydliga definitioner kan den föreslagna bestämmelsen vålla oklarheter och vara svårtillämpad. Vissa remissinstanser har anfört att en reglering skulle vara ett ingrepp i den fria nomineringsrätten och utgöra en inskränkning i det kommunala självstyret. Regeringen instämmer i att den föreslagna regleringen även kan vara problematisk utifrån dessa aspekter. Regeringen anser därför att övervägande skäl talar mot en reglering och att utredningens förslag om att ordförande för revisionen ska väljas från den politiska minoriteten därför inte bör genomföras.

11.5.2. Revisorer ska inte kunna utses till ledamöter i fullmäktige

Regeringens förslag: Revisorer ska inte vara valbara som ledamot eller ersättare i fullmäktige.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En klar majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Lunds universitet föreslår att bestämmelsen utformas så att den som blir vald som ledamot eller ersättare i fullmäktige förlorar sitt revisorsuppdrag. Eskilstuna och

Kungsörs kommuner samt Skåne läns landsting anser att det bör finnas undantag genom att en revisor som blir vald till fullmäktige ska kunna sitta kvar och slutföra revisionsarbetet från föregående mandatperiod. Eslövs och Lunds kommuner anför att det är oklart hur förslaget ska tillämpas under pågående mandatperioder då det är länsstyrelsen som, efter förnyad röstsammanräkning, beslutar om nya ledamöter och ersättare i kommunfullmäktige. Falkenbergs kommun anser att uppdraget som revisor i stället borde upphöra vid nästa fullmäktigesammanträde om den förtroendevalde inte själv meddelat att denne avsäger sig uppdraget som ledamot eller ersättare i fullmäktige. Motala, Ydre och Ödeshögs kommuner påpekar att förslaget innebär att en revisor, vars mandatperiod går in några månader på följande mandatperiod, får en hel mandatperiods karens innan denne kan väljas till ett annat uppdrag. Östergötlands läns landsting och SKL anför att förslaget kan påverka förutsättningarna att rekrytera revisorer.

Skälen för regeringens förslag: Den som är vald till ledamot eller ersättare i fullmäktige är inte valbar som revisor (4 kap. 6 a § KL). Syftet med bestämmelsen är att stärka oberoendet i den kommunala revisionen.

Av bestämmelsen framgår dock inte vad som gäller vid det omvända förhållandet, att en person först väljs till revisor och därefter, under mandatperioden, utses till ledamot eller ersättare i fullmäktige. Enligt regeringens mening gör sig kravet på oberoende lika starkt gällande i denna situation, vilket talar för att valbarhetshindren bör förtydligas.

De remissinstanser som haft invändningar mot förslaget har fört fram att det bör finnas möjligheter till undantag, bl.a. för att en revisor ska kunna slutföra revisionsarbetet från föregående mandatperiod. Det har även anförts att det är oklart hur bestämmelsen ska tillämpas. Regeringen vill betona att syftet med bestämmelsen är att stärka revisionens oberoende. Ett undantag skulle kunna försvaga oberoendet. Regeringens förslag innebär att en revisor inte är valbar till fullmäktige och således inte kan utses till ledamot eller ersättare i fullmäktige. Detta gäller under hela den tid som revisorn fullgör sitt uppdrag, dvs. under de fyra följande åren från att revisorerna utsetts av fullmäktige. Regeringen anser därför inte att förslaget kan anses vara oklart eller svårtillämpat.

Östergötlands läns landsting och SKL har tagit upp att förslaget kan påverka förutsättningarna att rekrytera revisorer. Regeringen anser dock att denna invändning inte i sig kan tala mot en reglering som syftar till att stärka oberoendet hos revisionen.

Mot denna bakgrund föreslår regeringen därför att valbarhetshindren ska förtydligas genom en bestämmelse som anger att en revisor inte ska kunna väljas till ledamot eller ersättare i fullmäktige.

Hänvisningar till S11-5-2

  • Prop. 2016/17:171: Avsnitt 17.1

11.6. Processen i fullmäktige

Regeringens förslag: Godkännande av årsredovisningen ska ske innan fullmäktige tar ställning till frågan om ansvarsfrihet.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: En övervägande majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Ett antal kommuner och SKL anför att regeln inte bör vara tvingande. Kungsbacka och

Lidingö kommuner anför dock att det är positivt att årsredovisningen behandlas före ansvarsfrågan. Mönsterås kommun anför att det vore märkligt om fullmäktige först vägrade ansvarsfrihet och sedan godkände årsredovisningen, varför regeln bör vara tvingande.

Upplands Väsby kommun anför att syftet med förslaget är gott men att kommunerna bör ha en möjlighet att själva välja ordningen på ärendena. Vännäs kommun ser att förslaget medför en risk för att årsredovisningen godkänns och att ansvarsfrihet sedan inte beviljas. SKYREV anför att nuvarande reglering, sett ur ett revisionsperspektiv, är den naturliga ordningen.

Skälen för regeringens förslag: Årsredovisningen ska godkännas av fullmäktige, men det bör inte ske innan fullmäktige beslutat om ansvarsfrihet ska beviljas eller vägras (8 kap. 18 § KL). Denna ordning innebär att fullmäktige först kan vägra ansvarsfrihet och därefter godkänna den årsredovisning varpå kritiken vilar, eller att ansvarsfrihet först beviljas men att årsredovisningen därefter inte godkänns på grunder som i sig kan vara ett skäl att vägra ansvarsfrihet.

En övervägande majoritet av remissinstanserna har varit positivt inställda till utredningens förslag om att årsredovisningen ska behandlas före frågan om ansvarsfrihet. De instanser som haft synpunkter har främst angett att det bör vara upp till kommunerna att själva bestämma i vilken ordning frågorna ska behandlas.

Regeringen anser att nuvarande ordning kan ifrågasättas. I likhet med utredningen anser regeringen att det är lämpligt att fullmäktige först tar ställning till om de delar revisorernas kritik mot årsredovisningen och därefter till om kritiken bör föranleda anmärkning eller vägrad ansvarsfrihet. Regeringen delar inte Vännäs kommuns farhåga med den föreslagna bestämmelsen, det måste i princip vara uteslutet för fullmäktige att först godkänna årsredovisningen för att sedan vägra ansvarsfrihet på grunder som är hänförliga till densamma. Regeringen delar inte heller SKYREV:s uppfattning att den nuvarande ordningen är den mest naturliga.

Eftersom den föreslagna bestämmelsen är av stor praktisk betydelse anser regeringen inte att det är lämpligt att göra den fakultativ, som vissa remissinstanser har föreslagit. Det bör inte heller finnas behov av lokal anpassning i en sådan fråga. Regeringen föreslår därför att det ska slås fast att årsredovisningen ska godkännas innan fullmäktige tar ställning till frågan om ansvarsfrihet.

Hänvisningar till S11-6

  • Prop. 2016/17:171: Avsnitt 17.1

11.7. Uttalande om ansvarsfrihet

Regeringens bedömning: Revisorerna bör fortsätta att uttala sig om ansvarsfrihet ska lämnas eller inte.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Ett fåtal remissinstanser uttalar sig särskilt om utredningens bedömning. Riksrevisionen anser att uttalandet om ansvarsfrihet bör tas bort då det varken är nödvändigt eller lämpligt.

Riksrevisionen påpekar vidare att någon prövning av ansvarsfrihet inte görs inom staten. FAR anser att det, för att det inte ska råda någon tveksamhet om vad yrkesrevisorn baserar sitt uttalande på, krävs att denne gjort en full redovisningsrevision. FAR menar vidare att begreppet ansvarsfrihet behöver förtydligas för att uttalandet ska bli meningsfullt.

Skälen för regeringens bedömning: Av kommunallagen framgår att revisorerna i sin revisionsberättelse kan lämna anmärkning och att de ska uttala sig i frågan om ansvarsfrihet ska lämnas eller inte. Det är enligt regeringens mening rimligt att revisorerna, som innehar djupgående kunskap om aktuella sakförhållanden, ger fullmäktige ett fullständigt underlag till beslut som även inkluderar en bedömning i frågan om ansvarsfrihet ska tillstyrkas eller inte. Regeringen instämmer inte i vad

FAR anför om att begreppet ansvarsfrihet i sig behöver förtydligas för att uttalandet ska bli meningsfullt. Nuvarande ordning fungerar enligt regeringens mening tillfredsställande och fyller en nödvändig funktion trots att det, som Riksrevisionen pekat på, saknas fastställda rekvisit för hur bedömningen ska göras. Det finns därför enligt regeringens bedömning inte skäl att förändra nuvarande ordning.

11.8. Fyllnadsval och begreppet årsbokslut

Regeringens förslag: Inskränkningarna i möjligheterna till fyllnadsval av revisorer ska tas bort.

Begreppet årsbokslut i kommunallagen ska ersättas med begreppet årsredovisning.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens.

Utredningen föreslår att bestämmelsen om fyllnadsval av revisorer kan tas bort.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna uttalar sig särskilt om utredningens förslag.

Skälen för regeringens förslag

Fyllnadsval av revisorer

Om en revisor, som utsetts på annat sätt än med proportionellt valsätt, avgår under mandatperioden får fyllnadsval göras (9 kap. 3 § KL). Om valet skett proportionellt ska inte något fyllnadsval ske utan en ersättare blir i stället ordinarie. I dag utses inte längre ersättare för revisorer varför fyllnadsval alltid kommer bli nödvändigt. Regeringen föreslår därför att bestämmelsen om fyllnadsval för revisorer ska ändras på så sätt att inskränkningen i möjligheten till fyllnadsval ska tas bort.

Begreppet årsbokslut ersätts med begreppet årsredovisning

Revisorerna ska uttala sig om årsbokslutet (9 kap. 9 a § KL). Vad som avses med begreppet årsbokslut anges dock inte närmare i förarbetena till

bestämmelsen. Utredningen anför att det kan hävdas att begreppet årsbokslut avser siffrorna medan årsredovisning omfattar mer, dvs. såväl en förvaltningsberättelse som de finansiella rapporterna. Det är i förvaltningsberättelsen som bl.a. mål följs upp.

I skriften God revisionssed i kommuner och landsting, i vilken SKL dokumenterar god revisionssed, anges att med begreppet bokslut avses årsredovisningen. I kommunal praxis förefaller alltså likhetstecken dragits mellan årsbokslut och årsredovisning. Revisorer uttalar sig redan i dag om årsredovisningen. Regeringen föreslår mot denna bakgrund att begreppet årsbokslutet i kommunallagen ska ersättas med begreppet årsredovisning.

Hänvisningar till S11-8

  • Prop. 2016/17:171: Avsnitt 17.1

12. Medlemskap och laglighetsprövning

Hänvisningar till S12

  • Prop. 2016/17:171: Avsnitt 17.1

12.1. Regler om laglighetsprövning ska finnas kvar

Regeringens bedömning: Bestämmelserna om laglighetsprövning bör finnas kvar i huvudsak oförändrade i den nya kommunallagen.

Kopplingen mellan medlemskap i en kommun eller i ett landsting och rätten att överklaga kommunala beslut bör behållas.

Enskild som inte är medlem men som berörs av ett beslut bör inte ges talerätt.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Det stora flertalet av remissinstanserna tillstyrker eller har inget att invända mot utredningens bedömning.

Kammarrätten i Göteborg anser inte att överklagande är mer lättförståeligt än ansökan om laglighetsprövning. Prövningen har tydliga likheter med rättsprövning – som anhängiggörs genom ansökan hos domstol. Det finns alltså en klar begreppsmässig förebild i detta avseende. Kammarrätten i Stockholm anför att begreppet överklagande tydliggör att laglighetsprövningen handlar om insyn och granskning för medlemmarna. Lunds universitet anför att laglighetsprövning i vissa fall kan vara det enda till buds stående rättsmedlet för att uppfylla EU-rättens eller Europakonventionens krav på prövning i domstol. Det kan då uppstå svårigheter om den berörde enskilde inte är kommunmedlem. Konkurrenskommissionen anser att avseende kommunala stödbeslut bör möjligheten till laglighetsprövning även omfatta andra företag som berörs av beslutet. Elöverkänsligas Riksförbund anser att det måste finnas talerätt även för enskild som inte är medlem men som berörs av ett beslut.

Skälen för regeringens bedömning

Laglighetsprövning

Kommunala beslut kan överklagas antingen genom laglighetsprövning eller genom förvaltningsrättsligt överklagande. Föreskrifterna om

laglighetsprövning gäller enligt 10 kap. 3 § KL inte om det i lag eller annan författning finns särskilda föreskrifter om överklagande.

Uppdelningen mellan dessa överklagandemöjligheter kan generellt beskrivas så att beslut fattade enbart med stöd av kommunallagen överklagas genom laglighetsprövning. Beslut fattade med stöd av speciallagstiftning överklagas däremot oftast genom förvaltningsrättsligt överklagande. Speciallagstiftningen, t.ex. socialtjänstlagen (2001:453), innehåller ofta föreskrifter om överklagande, vilket då utesluter laglighetsprövning. Förvaltningsrättsligt överklagande är det normala när beslut rör enskildas rättigheter och skyldigheter, t.ex. ekonomiskt bistånd eller bygglov. Beslut av fullmäktige överklagas som regel genom laglighetsprövning medan beslut av styrelsen och övriga nämnder kan överklagas antingen genom laglighetsprövning eller genom förvaltningsrättsligt överklagande. Laglighetsprövning är ett rättsmedel som syftar till att ge medlemmarna möjlighet att kontrollera att den kommunala självstyrelsen utövas på ett rättsenligt sätt. Kännetecknande för laglighetsprövning är att besluten endast kan prövas mot de punkter som anges i kommunallagen och att prövningen är begränsad till lagligheten av ett beslut. Om överklagandet bifalls får beslutet enbart upphävas men inte ersättas med ett nytt beslut.

Laglighetsprövningen ska i huvudsak inte förändras

Laglighetsprövningsinstitutet värnar om den lokala demokratin och den kommunala självstyrelsen. Grundtanken är att alla medlemmar i en kommun eller ett landsting är delaktiga i hur de kommunala angelägenheterna sköts och att de därmed har ett berättigat intresse av att få till stånd en laglighetskontroll av besluten. Den som inte tillhör den kommunala gemenskapen har inte heller någon rätt att begära en rättslig prövning av det kommunala beslutet. Utredningen har anfört att laglighetsprövningen i huvudsak fungerar väl i praktiken och att bestämmelserna i allt väsentligt är ändamålsenligt utformade. Remissinstanserna har i allt väsentligt instämt eller inte invänt mot denna utgångspunkt.

Regeringen delar utredningens slutsats att någon större omstöpning av laglighetsprövningsinstitutet inte är motiverad. Rätten att påkalla laglighetsprövning ska fortfarande vara förbehållen medlemmarna och utgöra en möjlighet att få till stånd en laglighets- men inte en lämplighetsprövning av de kommunala beslut som kan överklagas genom laglighetsprövning.

Kammarrätten i Göteborg anför att begreppet överklagande bör ersättas med ansökan om laglighetsprövning i lagtexten. Kammarrätten anför att begreppet överklagande inte är mer lättförståeligt än ansökan och att en begreppsmässig förebild finns i institutet rättsprövning.

Regeringen har förståelse för denna synpunkt. Rättsprövning och laglighetsprövning har som kammarrätten anfört klara likheter. Enligt regeringens mening så finns det dock ur ett medborgarperspektiv inte några fördelar med att byta ut begreppet överklagande. Den nuvarande begreppsbildningen får också anses vara väl etablerad. Regeringen anser därför, i likhet med Kammarrätten i Stockholm, att begreppet överklagande även fortsatt ska användas.

Talerätt

Det är endast kommun- och landstingsmedlemmar som har rätt att få lagligheten av kommunens eller landstingets beslut prövad genom att överklaga till förvaltningsrätten (10 kap. 1 § KL). Även lagligheten av en gemensam nämnds beslut eller ett kommunalförbunds beslut får överklagas av varje medlem i de samverkande kommunerna eller landstingen, respektive varje medlem i de kommuner eller landsting som ingår i kommunalförbundet samt av förbundsmedlemmarna själva.

Bara den som har varit klagande i förvaltningsrätten eller kammarrätten kan överklaga domstolarnas beslut, om det gått denne emot (10 kap. 14 § första stycket KL). Har däremot förvaltningsrätten eller kammarrätten upphävt beslutet eller förordnat om verkställighetsförbud (inhibition) får domstolens beslut överklagas av kommunen eller landstinget och av deras medlemmar samt, i fråga om beslut av en gemensam nämnd, av nämnden och medlemmarna i de samverkande kommunerna och landstingen (10 kap. 14 § andra stycket KL). Har förvaltningsrätten eller kammarrätten undanröjt ett beslut av ett kommunalförbund eller förbjudit att det verkställs, kan domstolens beslut överklagas av förbundet, av varje kommun och landsting som är medlem i förbundet och av deras medlemmar (10 kap. 14 § tredje stycket KL).

Kopplingen mellan talerätt och medlemskap

Endast den som är medlem i kommunen eller landstinget får således överklaga kommunala beslut genom laglighetsprövning. Laglighetsprövningen anses vara en slags medborgartalan med syfte att se till att den kommunala självstyrelsen utövas på ett rättsenligt sätt. Bestämmelsen om rätten att genom laglighetsprövning föra talan mot ett kommunalt beslut är alltså nära kopplat till medlemskapet. Medlemmens delaktighet i den kommunala verksamheten är av politisk och ekonomisk art och tar sig uttryck bl.a. genom den kommunala rösträtten och den allmänna kommunalskatten. Grundtanken är således att alla medlemmar i en kommun eller ett landsting är delaktiga i hur de kommunala angelägenheterna sköts och att de därmed har ett berättigat intresse av att få till stånd en laglighetskontroll av de kommunala besluten. Medlemskapet i en kommun eller ett landsting fyller också andra funktioner än att reglera vilka som får överklaga kommunala beslut enligt 10 kap. KL. Flera av de kommunalrättsliga grundprinciperna anknyter t.ex. till medlemskapet, bl.a. lokaliseringsprincipen, 2 kap. 1 § KL, och likställighetsprincipen, 2 kap. 2 § KL. Regeringen anser mot denna bakgrund att kopplingen mellan medlemskapet och rätten att överklaga kommunala besluten genom laglighetsprövning ska behållas.

Talerätt för andra än medlemmar

Laglighetsprövningen är i stora delar utformad som ett instrument för medborgarkontroll och är därför till sin utformning mindre väl lämpad som medel för en enskild att hävda sin rätt gentemot kommunen eller landstinget. Domstolen gör endast en laglighetsprövning av beslutet och ingen lämplighetsbedömning vilket oftast är vad den enskilde efterfrågar när beslutet berör denne. Dessutom kan domstolen inte ersätta det överklagade beslutet utan endast upphäva det.

På sådana områden där enskilda har ett behov av att hävda individuella rättigheter är den enskilde generellt sett tillförsäkrad en rätt att överklaga genom förvaltningsrättsligt överklagande. Regeringen anser att detta också fortsatt ska vara utgångspunkten när enskilda specifikt berörs av kommunala beslut. Regeringen bedömer därför att det inte finns skäl att utöka rätten att överklaga kommunala beslut genom laglighetsprövning vare sig till enskilda som inte är medlemmar eller till juridiska personer såsom Elöverkänsligas Riksförbund respektive Konkurrenskommissionen anför. Lunds universitet anför att laglighetsprövning i vissa fall kan vara det enda till buds stående rättsmedlet för att uppfylla EU-rättens eller Europakonventionens krav på prövning i domstol. Det kan då uppstå svårigheter om den berörde enskilde inte är kommunmedlem. Regeringen delar inte den bedömningen. Den rätt till domstolsprövning som kan följa av Europakonventionen och den primära unionsrätten gäller med företräde framför både lag och förordning. Kretsen som får överklaga kommuners och landstings beslut genom laglighetsprövning ska därför inte utökas heller på den grunden.

Hänvisningar till S12-1

12.2. Medlemskap i kommuner och landsting

Hänvisningar till S12-2

  • Prop. 2016/17:171: Avsnitt 17.1

12.2.1. Medlemskapskretsen i kommuner och landsting bör inte utökas

Regeringens bedömning: Medlemskap i kommuner och landsting bör inte ges till fler juridiska personer.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens bedömning. Utredningen föreslår att juridiska personer som bedriver näringsverksamhet från fast driftställe i en kommun eller i ett landsting ska vara medlem i den kommunen eller landstinget. Vidare föreslår utredningen att en ideell förening ska vara medlem i kommun och i landsting, om föreningens styrelse har säte i kommunen eller i landstinget eller om föreningen bedriver verksamhet där.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna avstyrker förslaget eller framför kritiska synpunkter på det.

Konkurrensverket anför att förslaget möjliggör bättre kontroll av efterlevnaden av kommunallagens regler om framför allt kommunal näringsverksamhet och stöd till privat näringsverksamhet. Huddinge kommun anför att en enskild person som inte är folkbokförd i en kommun men som bedriver näringsverksamhet från fast driftställe i kommunen skulle kunna vara lika berörd av kommunala beslut. Öckerö kommun anför att förslaget inte kan förväntas öka bördan på kommunen i någon betydande omfattning.

Kammarrätten i Göteborg anför att bedömningen av om någon är kommunmedlem bör vara enkel och förutsägbar. Vidare kommer prövningen i domstol att behöva utgå från sakomständigheter som inte normalt återfinns i ett laglighetsprövningsmål utan kräver att domstolen tar in handlingar från klaganden. Kammarrätten i Stockholm anser inte att konsekvenserna av en utvidgning av talerätten på så sätt som

föreslagits har belysts tillräckligt väl. Vad avser talerätt för ideella föreningar kan frågor om huruvida föreningen bedriver verksamhet i en kommun bli svårbedömda. Vidare gör kammarrätten bedömningen att det är mycket troligt att förslaget leder till att överklagandena kommer att bli betydligt mer komplexa än det genomsnittliga laglighetsprövningsmålet och att det även finns en risk att laglighetsprövningen kommer att användas för att förhala kommunala processer. Förvaltningsrätterna i

Uppsala och Härnösand anför att förslagen för med sig en rad tillämpningsproblem. Förvaltningsrätten i Växjö anför att juridiska personer och föreningar inte i samma utsträckning som fysiska personer är berörda av beslut som kan laglighetsprövas. De kan därför inte anses ha samma intresse som fysiska personer av att få kommunala beslut prövade. Domstolsverket anför att det, särskilt när det gäller ideella föreningar, kan komma att uppstå gränsdragningsfrågor. Uppsala universitet anför det krävs en tydligare motivering för att jämställa ekonomiska partsintressen – som det här ofta torde bli fråga om – med andra medlemmar i den demokratiska gemenskap en kommun utgör.

En mycket stor andel av kommunerna och landstingen motsätter sig förslaget. Som argument anförs främst att förslaget förändrar laglighetsprövningens ursprungliga funktion som medborgartalan för att i stället bli mer av en funktion för partsintressen samt att mängden överklaganden riskerar att öka och beslutsprocesserna därmed försvåras och försenas. Andra ofta framförda invändningar är att förslaget får konsekvenser för tillämpligheten av likställighetsprincipen och andra rättigheter knutna till medlemskapet samt att makt eller kontrollmakt riskerar att skjutas över från medborgarna till stora organisationer som får möjlighet att driva sina egna frågor. Sölvesborgs och Trelleborgs kommuner anför att det bör noteras att det finns politiska föreningar som är ideella och om sådana föreningar ska kunna agera på arenan för laglighetsprövningar urholkar det de vägar som politiska beslut ska eller bör kunna angripas på av t.ex. oppositionen. Motala och Ängelholm kommuner anför att den traditionsenliga kopplingen mellan fastighetsinnehav och kommunmedlemskap har ifrågasatts tidigare och borde omprövas.

Skälen för regeringens bedömning

Medlemskap i kommun och landsting

Medlem av en kommun är den som är folkbokförd eller äger fast egendom i kommunen, eller den som ska betala kommunalskatt där. Medlem av ett landsting är den som är medlem av en kommun inom landstinget (1 kap. 4 § KL). Det innebär att förutom fysiska personer kan även juridiska personer, staten och kommunerna vara medlemmar, dock endast genom fastighetsinnehav. Genom fastighetsinnehav kan t.ex. en kommun vara medlem i ett landsting till vilket den inte hör. Det är också t.ex. genom fastighetsinnehav möjligt att vara medlem i flera kommuner samtidigt. Dödsbon, vilka är juridiska personer, beskattas under en tid enligt regler som gäller för fysiska personer. Det innebär att de kan bli kommunalt beskattade och således under denna tid är medlemmar.

Medlemskapet bör inte utvidgas

Utredningens förslag innebär en utvidgning av medlemskretsen. Flera remissinstanser däribland Kammarrätterna i Göteborg och Stockholm anför att förslaget riskerar att leda till tillämpningssvårigheter. Regeringen delar denna bedömning. Bedömningen av vem som är medlem i en kommun eller landsting bör enligt regeringens mening vara enkel och förutsägbar. Konsekvenserna av ett utökat medlemskap i enlighet med utredningens förslag framstår vidare som oklara både gällande effekten på de kommunala beslutsprocesserna men också avseende vilken betydelse utökningen av medlemskretsen i övrigt skulle kunna få. Regeringen anser mot bakgrund dels av remisskritiken, dels mot bakgrund av de överväganden om laglighetsprövningssystemet i stort som angavs ovan under avsnitt 12.1 att medlemskretsen för kommuner och landsting inte ska utökas med fler juridiska personer.

Regeringen delar den problembild som belyses i utredningen och som anförts av vissa remissinstanser. Det kan av flera skäl vara önskvärt att ett företag som bedriver näringsverksamhet från ett fast driftställe i en kommun eller ett landsting ska kunna få ett kommunalt beslut som berör företaget i fråga prövat på samma sätt som jämförbara företag som är fastighetsägare och därmed också medlemmar i kommunen. Detta då nuvarande ordning leder till att i övrigt jämförbara företag får olika överprövningsmöjligheter beroende på om de är fastighetsägare i kommunen eller inte. Regeringen kan dock konstatera att den lagtekniska lösning som utredningen föreslår inte är praktiskt framkomlig. Frågan kan därmed inte avgöras i detta sammanhang.

Utredningen har bedömt att fastighetsägare även fortsatt ska vara medlemmar i kommuner och landsting och regeringen anser, till skillnad från Motala och Ängelholms kommuner, inte att det finns skäl att ompröva detta.

Hänvisningar till S12-2-1

12.2.2. Medlemskap för vissa unionsmedborgare

Regeringens förslag: Utländska unionsmedborgare som innehar chefsbefattningar vid vissa internationella organ i Sverige och deras familjemedlemmar som enligt folkbokföringslagen inte ska folkbokföras, ska vara medlemmar i den kommun och det landsting där de är bosatta.

Om fullmäktige beslutat att medborgarförslag ska kunna väckas, ska även sådana unionsmedborgare få lämna medborgarförslag.

Sådana unionsmedborgare ska också kunna delta i kommunala folkomröstningar.

Utredningen