SOU 2016:53

Betaltjänster, förmedlingsavgifter och grundläggande betalkonton

Till statsrådet Per Bolund

Regeringen beslutade den 1 april 2015 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att lämna förslag till de lagändringar som krävs i svensk rätt för att genomföra det numera antagna andra betaltjänstdirektivet, Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/366

av den 25 november 2015 om betaltjänster på den inre marknaden, om ändring av direktiven 2002/65/EG, 2009/110/EG och 2013/36/EU samt förordning (EU) nr 1093/2010 och om upphävande av direktiv 2007/64/EG.

Uppdraget omfattade också att lämna förslag till de ändringar i svensk lagstiftning som behövs för att komplettera bestämmelserna i den numera antagna EU-förordningen om förmedlingsavgifter vid kortbetalningar, Europaparlamentets och rådets förordning (EU)

nr 2015/751 av den 29 april 2015 om förmedlingsavgifter för kortbaserade betalningstransaktioner.

Utredaren skulle vidare lämna förslag till de lagändringar som krävs i svensk rätt för att genomföra de regler som följer av Europa-

parlamentets och rådets direktiv 2014/92/EU av den 23 juli 2014 om jämförbarhet för avgifter som avser betalkonto, byte av betalkonto och tillgång till betalkonto med grundläggande funktioner (betalkontodirek-

tivet).

De delar av uppdraget som avser förmedlingsavgifter vid kortbetalningar och genomförandet av betalkontodirektivet har redovisats i delrapporterna Förmedlingsavgifter vid kortbetalningar (dnr Fi2015/03943/B), som utredningen överlämnade den 17 augusti 2015, respektive Tillgång till betalkonto med grundläggande funktioner (dnr Fi2016/00127/B), som överlämnades den 14 januari 2016.

Till särskild utredare förordnades från och med den 27 april 2015 f.d. justitierådet Annika Brickman.

Som experter i utredningen förordnades från och med den 1 april 2015 biträdande avdelningschefen Joachim Allard, bankjuristen Anders Dölling, kanslirådet Catarina Erséus, departementssekreteraren Monika Johansson, departementssekreteraren Sofia Knapp, betalansvarige Bengt Nilervall, juristen Fredrik Nordquist, rättssakkunniga Galit Saar, numera avdelningschefen Johan Terfelt och juristen Anna Wilbe.

Galit Saar entledigades från och med den 18 augusti 2015. Catarina Erséus entledigades från och med den 8 september 2015, och samtidigt förordnades numera tf. enhetschefen Jenny Jensen. Jenny Jensen entledigades från och med den 8 december 2015 och samtidigt förordnades departementssekreteraren Pasel Assalum.

Anders Dölling entledigades från och med den 25 januari 2016, och samtidigt förordnades bankjuristen Lars Rutberg att vara expert i utredningen.

Pasel Assalum entledigades från och med den 14 mars 2016 och samtidigt förordnades departementssekreteraren Nils Sigfrid.

Sekreterare åt utredningen har till och med den 29 februari 2016 varit numera rådmannen Isabel Andersson. Hovrättsassessorn Sara Vinnefors har varit sekreterare åt utredningen från och med den 1 februari 2016.

Utredningen, som har antagit namnet 2015 års betaltjänstutredning, överlämnar nu sitt betänkande Betaltjänster, förmedlingsavgifter

och grundläggande betalkonton (SOU 2016:43). Med detta är arbetet

slutfört.

Stockholm i augusti 2016

Annika Brickman

/Sara Vinnefors

5

Innehåll

Sammanfattning ................................................................ 13

Summary .......................................................................... 21

1 Författningsförslag ..................................................... 35

2 Inledning ................................................................ 133

2.1 Utredningsuppdraget ............................................................ 133 2.2 Utredningsarbetet ................................................................. 134 2.3 Betänkandets disposition ...................................................... 134

3 Bakgrund ................................................................ 135

3.1 Betalningsväsendet ................................................................ 135 3.2 Det första betaltjänstdirektivet och motsvarande svensk reglering ................................................................................. 137 3.3 Det andra betaltjänstdirektivet ............................................ 138 3.3.1 Motiv och syfte ...................................................... 138 3.3.2 Direktivets innehåll ............................................... 139 3.3.3 Utgångspunkter för utredningens arbete............. 139

4 Definitioner ............................................................ 141

4.1 Inledning................................................................................ 141 4.2 Begreppet betaltjänst ............................................................ 141 4.2.1 Nuvarande reglering .............................................. 141 4.2.2 Definitionen av betaltjänster i det andra betaltjänstdirektivet ............................................... 142

Innehåll SOU 2016:53

6

4.2.3 Överväganden och förslag .................................... 143

4.3 Övriga definitioner ............................................................... 150

5 Tillämpningsområdet ................................................ 159

5.1 Aktörer som omfattas av reglerna ....................................... 159 5.1.1 Nuvarande reglering .............................................. 159 5.1.2 Regleringen i det andra betaltjänstdirektivet ....... 160 5.1.3 Överväganden och förslag .................................... 160 5.2 Geografiska begränsningar ................................................... 161 5.2.1 Nuvarande reglering i betaltjänstlagen ................ 161 5.2.2 Regleringen i det andra betaltjänstdirektivet ....... 162 5.2.3 Överväganden och förslag .................................... 165 5.3 Aktiviteter som undantas från det andra betaltjänstdirektivets tillämpningsområde .......................... 169 5.3.1 Undantag enligt betaltjänstlagen .......................... 169 5.3.2 Undantag enligt det andra betaltjänstdirektivet .............................................. 171

6 Tredjepartsbetaltjänstleverantörer .............................. 191

6.1 Inledning ............................................................................... 191 6.2 Leverantörer av betalningsinitieringstjänster ..................... 193 6.2.1 Tillståndspliktig verksamhet ................................ 193 6.2.2 Krav på ansvarsförsäkring samt på kapitalbas ..... 195 6.2.3 Undantag från skyddskrav .................................... 196 6.2.4 Informationsskyldighet vid enstaka betalningstransaktioner ........................................ 197 6.2.5 Informationsskyldighet vid ramavtal ................... 202 6.2.6 Godkännande av betalningstransaktion ............... 204 6.2.7 Tillgång till betalkonto i samband med betalningsinitieringstjänster ................................. 205 6.2.8 Vägran att initiera en betalningstransaktion ........ 215 6.2.9 Återkallelse av en betalningsorder ....................... 215 6.2.10 Ansvar och rättelse vid obehöriga eller

felaktiga betalningstransaktioner ......................... 217

Innehåll

7

6.3 Leverantörer av kontoinformationstjänster ........................ 226 6.3.1 Registreringspliktig verksamhet ........................... 226 6.3.2 Förutsättningar för registrering inklusive krav på ansvarsförsäkring .............................................. 229 6.3.3 Undantag från direktivets bestämmelser ............. 233 6.3.4 Informationsskyldighet och bevisbörda .............. 241 6.3.5 Tillgång till och användning av betalkontoinformation i samband med kontoinformationstjänster .............................................. 247 6.3.6 Övriga tillämpliga bestämmelser för leverantörer av kontoinformationstjänster .......... 251

7 Obehöriga transaktioner m.m. ................................... 253

7.1 Inledning................................................................................ 253 7.2 Nuvarande reglering ............................................................. 254 7.2.1 Lagen (2010:738) om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument .................................... 254 7.2.2 Betaltjänstleverantörens skyldigheter i fråga om betalningsinstrument ...................................... 258 7.3 Överväganden och förslag .................................................... 259 7.3.1 Direktivets reglering bör genomföras i betaltjänstlagen ...................................................... 259 7.3.2 Skyldigheter vid utgivande och användande av betalningsinstrument ............................................. 263 7.3.3 Ansvar vid obehöriga transaktioner ..................... 266

8 Tillträde till betalningssystem och till konton som hålls i ett kreditinstitut ............................................ 281

8.1 Tillträde till betalningssystem .............................................. 281 8.1.1 Nuvarande reglering .............................................. 281 8.1.2 Regleringen i det andra betaltjänstdirektivet ....... 284 8.1.3 Överväganden och förslag..................................... 287 8.2 Tillträde till betalkonton hos kreditinstitut ........................ 292 8.2.1 Regleringen i det andra betaltjänstdirektivet ....... 292 8.2.2 Överväganden och förslag..................................... 293

Innehåll SOU 2016:53

8

9 Avgifter för betaltjänster ........................................... 295

9.1 Den nuvarande regleringen .................................................. 295 9.2 Tillämpliga avgifter enligt det andra betaltjänstdirektivet .............................................................. 296 9.3 Överväganden ....................................................................... 297

10 Operativa risker, säkerhetsrisker och autentisering ...... 303

10.1 Inledning ............................................................................... 303 10.2 Hantering av operativa risker och säkerhetsrisker ............. 304 10.2.1 Det andra betaltjänstdirektivets reglering ........... 304 10.2.2 Överväganden och förslag .................................... 305 10.3 Incidentrapportering ............................................................ 307 10.3.1 Det andra betaltjänstdirektivets reglering ........... 307 10.3.2 Överväganden och förslag .................................... 307 10.4 Autentisering ........................................................................ 310 10.4.1 Det andra betaltjänstdirektivets reglering ........... 310 10.4.2 Överväganden och förslag .................................... 313

11 Alternativ tvistlösning, sanktioner och tillsyn .............. 319

11.1 Klagomål och alternativ tvistlösning ................................... 319 11.1.1 Nuvarande reglering .............................................. 319 11.1.2 Regleringen i det andra betaltjänstdirektivet ....... 321 11.1.3 Överväganden och förslag .................................... 325 11.2 Sanktioner och behöriga myndigheter ................................ 327 11.2.1 Nuvarande reglering .............................................. 327 11.2.2 Regleringen i det andra betaltjänstdirektivet ....... 328 11.2.3 Överväganden och förslag .................................... 329

Innehåll

9

12 Gränsöverskridande betaltjänstverksamhet, tillhandahållande av betaltjänster genom ombud och filial samt tillsyn över denna verksamhet .................... 333

12.1 Nuvarande reglering ............................................................. 333 12.2 Regleringen i det andra betaltjänstdirektivet samt överväganden ......................................................................... 336 12.2.1 Verksamhet som bedrivs genom ombud eller

uppdragsavtal ......................................................... 336

12.2.2 Överväganden och förslag..................................... 338 12.2.3 Gränsöverskridande verksamhet .......................... 340 12.2.4 Överväganden och förslag..................................... 342 12.2.5 Tillsyn över gränsöverskridande verksamsamhet....................................................... 347 12.2.6 Överväganden och förslag..................................... 349 12.2.7 Åtgärder vid bristande efterlevnad ....................... 354 12.2.8 Överväganden och förslag..................................... 356

13 Övriga frågor ........................................................... 359

13.1 Inledning................................................................................ 359 13.2 Ägarprövning ........................................................................ 359 13.3 Skyddskrav ............................................................................ 363 13.4 Registerfrågor ........................................................................ 365 13.5 Betalningstransaktioner där transaktionsbeloppet inte är känt i förväg ...................................................................... 366 13.6 Besked om tillgängliga medel på betalarens betalkonto ..... 369 13.7 Återbetalning av betalningstransaktioner som initierats av eller via en betalningsmottagare ...................................... 373 13.8 Valuteringsdag och tillgängliga medel ................................. 378 13.9 Felaktiga unika identifikationskoder ................................... 380 13.10 Ansvar vid felaktigt genomförda betalningstransaktioner ... 382

Innehåll SOU 2016:53

10

13.10.1 Betalningstransaktioner som har initierats av betalaren men inte genomförts eller genomförts bristfälligt .......................................... 383 13.10.2 Betalningstransaktioner som initieras av eller via betalningsmottagaren ...................................... 384

13.11 Rätt till återkrav .................................................................... 386 13.12 Förändringar i fråga om regleringen av ramavtal ................ 388 13.12.1 Information i samband med ramavtal .................. 388 13.12.2 Ändringar av villkoren enligt ramavtalet ............. 389 13.12.3 Uppsägning av ramavtal ........................................ 390 13.13 Information om avgifter i vissa fall ..................................... 391 13.14 Information i samband med valutaväxling .......................... 392 13.15 Behandling av personuppgifter ............................................ 393 13.16 Information till konsumenter .............................................. 396 13.17 Lösande av tvister mellan behöriga myndigheter ............... 398 13.18 Särskilt om revision i europakooperativ .............................. 398 13.19 Lagen (2011:755) om elektroniska pengar .......................... 399

14 Konsekvensanalys .................................................... 403

14.1 Konsekvensanalysens innehåll ............................................. 403 14.2 Konsekvenser för företagen ................................................. 404 14.2.1 Aktörer som kommer att omfattas av ett

tillståndskrav eller krav på registrering ................ 404

14.2.2 Krav på hantering av risker och kommunikation ..................................................... 406 14.2.3 Konsekvenser för kontoförvaltande betaltjänstleverantörer .......................................... 408

14.3 Konsekvenser för Finansinspektionen, Konkurrensverket och Riksbanken ..................................... 409 14.4 Konsekvenser för domstolarna och Allmänna reklamationsnämnden .......................................................... 410 14.5 Samhällsekonomiska konsekvenser ..................................... 411

Innehåll

11

15 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ............... 413

15.1 Ikraftträdande ....................................................................... 413 15.1.1 Betaltjänstlagen ...................................................... 414 15.1.2 Lagen om elektroniska pengar .............................. 421 15.1.3 Lagen om europakooperativ och lagen om

åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism................................................................. 422

16 Författningskommentar ............................................ 423

16.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster ........................................................................... 423 16.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (2006:595) om europakooperativ .................................................................. 500 16.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism ... 500 16.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (2011:755) om elektroniska pengar ............................................................... 502

Bilagor

Bilaga 1 Kommittédirektiv 2015:39 ........................................... 511

Bilaga 2 Det andra betaltjänstdirektivet,

Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366. .......................................................... 519

Bilaga 3 Parallelluppställning över genomförandet av det

andra betaltjänstdirektivet ............................................ 613

Bilaga 4 Delrapport 1: Förmedlingsavgifter vid

kortbetalningar .............................................................. 623

Bilaga 5 Delrapport 2: Tillgång till betalkonto med

grundläggande funktioner ............................................ 701

13

Sammanfattning

Utredningens uppdrag

Utredningens uppdrag omfattar tre olika delar. Den första delen, som utredningen delredovisade i augusti 2015, gäller de svenska lagändringar som behövs för att komplettera Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2015/751 av den 29 april 2015 om förmedlingsavgifter för kortbaserade betalningstransaktioner (EU:s förordning om förmedlingsavgifter). Den andra delen av uppdraget delredovisades i januari 2016 och avser genomförandet i svensk rätt av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/92/EU av den 23 juli 2014 om jämförbarhet för avgifter som avser betalkonto, byte av betalkonto och tillgång till betalkonto med grundläggande funktioner (betalkontodirektivet). Utredningen hänvisar till delrapporterna för redovisningen av det arbete och de överväganden som gjorts i dessa delar (bilagorna 4 och 5 till detta betänkande).

Den sista delen av uppdraget avser genomförandet av det andra betaltjänstdirektivet, Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 av den 25 november 2015 om betaltjänster på den inre marknaden, om ändring av direktiven 2002/65/EG, 2009/110/EG och 2013/36/EU samt förordning (EU) nr 1093/2010 och om upphävande av direktiv 2007/64/EG.

Sammanfattning SOU 2016:53

14

Det andra betaltjänstdirektivet

I november 2015 antog Europaparlamentets och Europeiska unionens råd det andra betaltjänstdirektivet. Direktivet inkluderar och upphäver direktivet 2007/64/EG1 (det första betaltjänstdirektivet), vilket har genomförts i svensk rätt genom lagen (2010:751) om betaltjänster, betaltjänstlagen, och lagen (2010:738) om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument.

Det andra betaltjänstdirektivet syftar huvudsakligen till att bidra till att utveckla en EU-omfattande marknad för elektroniska betalningar och till att skapa bättre förutsättningar för säkra och effektiva betalningar.

Direktivet utvidgar begreppet betaltjänst till att omfatta betalningsinitieringstjänster och kontoinformationstjänster. Tillämpningsområdet för direktivet utökas i fråga om geografiskt område och valutor. Direktivet ger också under vissa förutsättningar betalningsinstitut rätt till tillgång till kreditinstitutens betalkontotjänster. Därutöver innehåller direktivet flera ändringar i förhållande till det första betaltjänstdirektivet.

För att genomföra det andra betaltjänstdirektivets reglering föreslår utredningen flera ändringar i betaltjänstlagen. Förslagen sammanfattas under respektive rubrik nedan.

Begreppet betaltjänst

Utredningen föreslår att begreppet betaltjänst i betaltjänstlagen utvidgas till att omfatta betalningsinitieringstjänster och kontoinformationstjänster.

Begreppet betalningsinitieringstjänst definieras i artikel 4.15 i det andra betaltjänstdirektivet som ”en tjänst för att initiera en betalningsorder på begäran av betaltjänstanvändaren med avseende på ett betalkonto hos en annan betaltjänstleverantör”. En leverantör av en sådan tjänst gör det lättare för den enskilde betaltjänstanvändaren att betala t.ex. en e-handlare direkt via den egna internetbanken.

1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG.

SOU 2016:53 Sammanfattning

15

Begreppet kontoinformationstjänst definieras i artikel 4.16 som ”en onlinetjänst att för att tillhandahålla sammanställd information om ett eller flera betalkonton som betaltjänstanvändaren innehar hos antingen en annan betaltjänstleverantör eller hos fler än en betaltjänstleverantör”. En leverantör av en sådan tjänst sammanställer data från flera konton på ett för kunden överskådligt sätt genom t.ex. en app-funktion.

Tillämpningsområde

Utredningen föreslår att tillämpningsområdet för betaltjänstlagen ska utökas genom att regleringen i fjärde och femte kapitlet, med undantag för vissa bestämmelser, också ska vara tillämplig för de delar av en betalningstransaktion som genomförs inom EES-området i ett tredjelands valuta, om samtliga eller den ende betaltjänstleverantören i betalningstransaktionen är etablerade inom området, samt för de delar av en betalningstransaktion som genomförs inom unionen i alla valutor om någon av betaltjänstleverantörerna i transaktionen är etablerad inom området.

Utredningen föreslår också att värdebolagens s.k. uppräkningsverksamhet inte ska undantas från betaltjänstlagens tillämpningsområde, vilket är fallet i dag.

Slutligen föreslår utredningen att undantag från betaltjänstlagens tillämpningsområde ska göras för bl.a. betalningstransaktioner som genomförs med hjälp av mobiltelefoner eller annan teknisk utrustning, t.ex. vid köp av en SMS-biljett för en resa. En förutsättning för att en sådan transaktion ska vara undantagna är att transaktionen inte överstiger ett belopp som motsvarar 50 euro.

Tredjepartsbetaltjänstleverantörer

Leverantörer av betalningsinitieringstjänster respektive kontoinformationstjänster – s.k. tredjepartsbetaltjänstleverantörer – är betaltjänstleverantörer enligt det andra betaltjänstdirektivet. För att genomföra direktivets bestämmelser om tillståndsplikt för leverantörer av betalningsinitieringstjänster föreslår utredningen att det alltid ska krävas tillstånd för att få tillhandahålla dessa. Tillstånd för att få tillhandahålla sådana tjänster ska bl.a. förutsätta att företaget i

Sammanfattning SOU 2016:53

16

fråga har en ansvarsförsäkring eller annan jämförbar garanti som täcker ett eventuellt skadeståndsansvar.

Utredningen föreslår att en fysisk eller juridisk person som är leverantör endast av kontoinformationstjänster ska undantas från betaltjänstlagens krav på tillstånd. Dessa aktörer ska dock ansöka om undantag från tillståndsplikten, varefter de – om undantag beviljas – ska registreras av Finansinspektionen. En fysisk eller juridisk person som är leverantör av kontoinformationstjänster får registreras endast om företaget uppfyller vissa krav; det krävs t.ex. att leverantören har en ansvarsförsäkring eller annan jämförbar garanti mot skadeståndsansvar.

En betaltjänstanvändare ska ha rätt att använda sig av betalningsinitierings- respektive kontoinformationstjänster om det betalkonto som berörs av tjänsten är tillgängligt online. Rätten för en betaltjänstanvändare att använda sig av dessa tjänster ska vara oberoende av om det finns ett avtal mellan den kontoförvaltande betaltjänstleverantören och tredjepartsbetaltjänstleverantören. En kontoförvaltande betaltjänstleverantör får endast i undantagsfall vägra en leverantör av betalningsinitieringstjänster eller kontoinformationstjänster tillträde till en betaltjänstanvändares betalkonto.

Utredningen föreslår att direktivets regler om de skyldigheter som åligger leverantörer av betalningsinitieringstjänster respektive kontoinformationstjänster ska anges i betaltjänstlagen. De ska bl.a. vid varje kommunikationssession identifiera sig gentemot den kontoförvaltande betaltjänstleverantören och kommunicera säkert med denne. Den kontoförvaltande betaltjänstleverantören får å sin sida inte behandla en betalningsorder som överförs via en leverantör av betalningsinitieringstjänster eller en förfrågan om uppgifter som överförs via en leverantör av kontoinformationstjänster på ett avvikande sätt om det inte finns objektiva skäl för en särbehandling.

Obehöriga transaktioner

Utredningen föreslår att de bestämmelser som genomför det andra betaltjänstdirektivets regler om skyldigheter i samband med utgivande och användande av betalningsinstrument samt om ansvar vid obehöriga transaktioner ska samlas i betaltjänstlagen, och att alltså

SOU 2016:53 Sammanfattning

17

lagen om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument ska upphöra att gälla.

Betalarens betaltjänstleverantör ska som huvudregel betala tillbaka beloppet för en obehörig transaktion till den drabbade betalaren. Detta gäller inte om betaltjänstleverantören har rimlig anledning att misstänka att betalaren genom svikligt handlande har bidragit till den obehöriga transaktionen

Betalaren får av betaltjänstleverantören åläggas att stå för den förlust som är hänförlig till en obehörig transaktion upp till ett belopp om 400 kronor om transaktionen har kunnat genomföras till följd av att ett betalningsinstrument förkommit eller missbrukats. Självrisk ska inte utgå om betalaren inte kunnat upptäcka förlusten eller missbruket av betalningsinstrumentet innan den obehöriga transaktionen genomfördes eller om förlusten till följd av transaktionen har orsakats av någon på betaltjänstleverantörens sida.

Betalaren ska, liksom i dag, ansvara för hela beloppet om en obehörig transaktion har kunnat genomföras till följd av att betalaren av grov oaktsamhet har brutit mot sina förpliktelser. I konsumentförhållanden ska dock ansvaret vid grov oaktsamhet som huvudregel fortfarande begränsas till 12 000 kronor.

Betalaren ska som huvudregel inte stå för beloppet vid en obehörig transaktion, om dennes betaltjänstleverantör inte tillämpar autentiseringsförfarandet stark kundautentisering.

Tillträde till betalningssystem

Det andra betaltjänstdirektivets regler om tillträde till betalningssystem föreskriver, utöver vad som följer av betaltjänstlagen, att betaltjänstleverantörer under vissa förutsättningar ska ha rätt till tillträde till betalningssystem som anmälts i enlighet med det s.k. finalitydirektivet2. Utredningen föreslår mot denna bakgrund att om en deltagare i ett sådant system ger en betaltjänstleverantör, som inte är deltagare i systemet, möjlighet att sända överföringsorder genom systemet, ska den deltagaren på objektiva, proportionella och ickediskriminerande grunder ge även andra auktoriserade eller registre-

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj 1998 om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper.

Sammanfattning SOU 2016:53

18

rade betaltjänstleverantörer samma möjlighet. Reglerna får inte hindra tillträde i större utsträckning än som är nödvändigt för att skydda mot risker i verksamheten och för att skydda betalningssystemets finansiella och operativa stabilitet. Om en begäran om tillträde avslås ska deltagaren motivera avslaget. Finansinspektionen ska i samråd med Konkurrensverket utöva tillsyn över betaltjänstleverantörernas möjlighet till indirekt tillträde till anmälda system enligt finalitydirektivet.

Tillgång till kreditinstitutens betalkontotjänster

Det andra betaltjänstdirektivet ger betalningsinstitut rätt att under vissa förutsättningar få tillgång till kreditinstitutens betalkontotjänster. Utredningen föreslår därför att betalningsinstitut ska ha rätt att få tillgång till kreditinstitutens betalkontotjänster på objektiva, icke-diskriminerande och proportionella grunder i den omfattning som krävs för att de effektivt och obehindrat ska kunna tillhandahålla betaltjänster. Om ett kreditinstitut avslår en begäran om tillgång till betalkontotjänster ska institutet lämna Finansinspektionen en motivering till avslaget. Utredningen föreslår att Finansinspektionen i samråd med Konkurrensverket ska utöva tillsyn över betalningsinstitutens tillgång till kreditinstitutens betalkontotjänster.

Avgifter

Medlemsstaterna får enligt det andra betaltjänstdirektivet, precis som tidigare, förbjuda eller begränsa betalningsmottagarens rätt att ta ut avgifter vid användandet av ett visst betalningsinstrument. Utredningen anser att förbudet enligt 5 kap. 1 § fjärde stycket betaltjänstlagen mot sådana avgifter bör bestå.

Riskhantering

Utredningen föreslår att betaltjänstleverantörer ska vara skyldiga att inrätta system med lämpliga åtgärder och kontrollmekanismer för att hantera operativa risker och säkerhetsrisker. Inom ramen för ett sådant system ska det finnas rutiner för hur allvarliga incidenter ska

SOU 2016:53 Sammanfattning

19

upptäckas och klassificeras. Betaltjänstleverantörerna ska också vara skyldiga att rapportera till Finansinspektionen om operativa risker och säkerhetsrisker som är förknippade med de betaltjänster som de tillhandahåller och vilka åtgärder som vidtagits för att hantera dessa risker.

En betaltjänstleverantör ska vara skyldig att utan onödigt dröjsmål underrätta Finansinspektionen om en allvarlig operativ incident eller säkerhetsincident. Om incidenten riskerar att påverka betaltjänstanvändarnas ekonomiska intressen ska betaltjänstleverantörerna också underrätta sina användare om händelsen och vidta de åtgärder som krävs för att begränsa den skada som kan uppkomma till följd av incidenten.

Utredningen föreslår vidare att den kontoförvaltande betaltjänstleverantören ska tillämpa autentiseringsförfarandet stark kundautentisering när betalaren bl.a. loggar in på sitt konto online eller initierar en elektronisk betalningstransaktion. I tillämpliga fall ska stark kundautentisering också användas för betalningstransaktioner som initieras via en leverantör av betalningsinitieringstjänster liksom för information som begärs via en leverantör av kontoinformationstjänster.

När leverantörer av betalningsinitierings- eller kontoinformationstjänster tillhandahåller sina tjänster ska de kunna använda de autentiseringsförfaranden som den kontoförvaltande betaltjänstleverantören förser betaltjänstanvändaren med.

Alternativ tvistlösning

Utredningen konstaterar att det finns lämpliga och effektiva förfaranden för hantering av klagomål som rör betaltjänstleverantörers överträdelser av bestämmelserna i betaltjänstlagen. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bör bemyndigas att meddela närmare föreskrifter om hur betaltjänstleverantörer ska hantera betaltjänstanvändares klagomål i fråga om de rättigheter och skyldigheter som fastställs i betaltjänstlagen samt om hur kontrollen av betaltjänstleverantörernas klagomålshantering ska utformas.

Allmänna reklamationsnämndens verksamhet uppfyller det andra betaltjänstdirektivets krav för hanteringen av tvister om rättigheter och skyldigheter enligt betaltjänstlagen mellan betaltjänstanvändare

Sammanfattning SOU 2016:53

20

som är konsumenter och deras betaltjänstleverantörer. Utredningen anser att förfaranden för alternativ tvistlösning också i fortsättningen bara bör vara öppna för betaltjänstanvändare som är konsumenter.

Gränsöverskridande verksamhet

I fråga om direktivets reglering om gränsöverskridande verksamhet föreslår utredningen bl.a. att utländska betalningsinstitut som bedriver verksamhet i Sverige genom ombud eller filial ska lämna upplysningar om sin verksamhet i Sverige på begäran av Finansinspektionen respektive Riksbanken.

Utredningen föreslår också att betalningsinstitut som har huvudkontor i en annan medlemsstat och som bedriver verksamhet i Sverige genom ombud ska utse en central kontaktpunkt i Sverige om Finansinspektionen anser att det behövs. Det bör också anges i lagen att den centrala kontaktpunkten på begäran av Finansinspektionen ska lämna information om sin verksamhet och att inspektionen ska få rätt att göra platsbesök.

Tidpunkten för genomförandet

Det andra betaltjänstdirektivet ska – med undantag för ett fåtal bestämmelser som ska genomföras först vid ett senare datum – vara genomfört i nationell rätt senast den 13 januari 2018. Merparten av de föreslagna författningsändringarna föreslås träda i kraft vid den tidpunkten.

21

Summary

Inquiry remit

The Inquiry’s remit comprises three parts. The first part, presented in the Inquiry’s interim report in August 2015, concerns the amendments to Swedish law required to supplement Regulation (EU) 2015/751 of the European Parliament and of the Council of 29 April 2015 on interchange fees for card-based payment transactions (EU Regulation on Interchange Fees). The second part of the remit was presented in an interim report in January 2016 and concerns the implementation in Swedish law of Directive 2014/92/EU of the European Parliament and of the Council of 23 July 2014 on the comparability of fees related to payment accounts, payment account switching and access to payment accounts with basic features (the Payment Accounts Directive).

This final part of the remit concerns the implementation of the second directive on payment services, Directive (EU) 2015/2366 of the European Parliament and of the Council of 25 November 2015 on payment services in the internal market, amending Directives 2002/65/EC, 2009/110/EC and 2013/36/EU and Regulation (EU) No 1093/2010, and repealing Directive 2007/64/EC.

EU Regulation on Interchange Fees

The EU Regulation on Interchange Fees contains provisions on interchange fee caps that may be charged in certain cases by the card acquirer from the card-issuing bank on card payments. Under the Regulation, the interchange fee for consumers’ debit card transactions may not exceed 0.2 per cent of the value of the transaction. For their credit card transactions, the fee may not exceed 0.3 per cent of the value of the transaction.

Summary SOU 2016:53

22

Scope for national regulation of domestic transactions

The caps laid down in the Regulation apply to cross-border transactions. For domestic transactions, Member States may introduce other, generally lower, caps than those specified in the Regulation. The Inquiry does not propose the introduction of any national regulation of cap levels in Sweden.

The Inquiry further proposes that certain ‘three-party payment card schemes’ covered by caps under the Regulation be exempted from applying caps on domestic transactions. This exemption is to apply for the three years admitted under the Regulation.

Competent authorities

The Inquiry proposes that supervisory responsibility in Sweden to ensure compliance with the EU Regulation on Interchange Fees be divided between the Swedish Consumer Agency and Finansinspektionen (the Financial Supervisory Authority). The Swedish Consumer Agency is to be the competent authority with regard to the obligation of payees that do not accept all cards to inform consumers about this. Finansinspektionen is to be the competent authority with regard to compliance with the other provisions of the Regulation.

Alternative dispute resolution

The EU Regulation on Interchange Fees obliges Member States to offer out-of-court settlement in disputes between payees and their payment service providers arising in connection with the application of the Regulation. The Inquiry does not consider that any special dispute settlement body should be established or designated. In the Inquiry’s assessment, the existing alternative dispute resolution options are sufficient to meet the Regulation’s requirements.

Summary

23

Entry into force

The interchange fee caps in the EU Regulation on Interchange Fees begin to apply from 9 December 2015. The proposed exemption for certain three-party payment card schemes should be applicable by then. Accordingly, it is proposed that this proposal enter into force on 9 December 2015.

Payment Accounts Directive

In July 2014, the European Parliament and the Council adopted Directive 2014/92/EU on the comparability of fees related to payment accounts, payment account switching and access to payment accounts with basic features (the Payment Accounts Directive). The Payment Accounts Directive aims to improve the transparency and comparability of fees charged for consumers’ payment accounts and the payment services linked to such accounts. It also contains regulations to facilitate switching between payment accounts at different credit institutions. Under the Directive, all consumers who are legally resident in the European Union must also be given access to a payment account with basic features. In addition to services required to open, operate and close an account, basic features must include depositing funds, cash withdrawal at the counter or at automated teller machines, and the execution of payment transactions in the form of direct debits, payment transactions through payment cards, and credit transfers, including standing orders at terminals and counters and via online banking. These accounts and services are to be offered free of charge or for a reasonable fee. In addition, the Directive contains provisions on the right to alternative dispute resolution, and on sanctions and supervision.

Right to a payment account

The Inquiry proposes that the right to open and use a payment account linked to certain basic features apply to consumers legally resident in the European Economic Area (EEA). Under the Payment Accounts Directive, this right must include consumers with no fixed address, asylum seekers and consumers who have not been

Summary SOU 2016:53

24

granted a residence permit but whose expulsion is not possible for legal or factual reasons. An application for a payment account may be refused if there is an impediment under money laundering regulations, for example if the credit institution is unable to reliably identify the customer. There should also be some scope for refusal for specific reasons, which targets the risk of abusing the right to open and use a payment account. However, consumers’ financial circumstances or credit history must never be used as a reason for refusal.

The Inquiry was also instructed to consider whether the right to open and use a payment account should be expanded to include actors other than consumers. Certain difficulties in accessing accounts with basic payment services have been observed for some business operators, particularly those that have, or have had, payment problems. At the same time, business operators are generally in need of payment services other than those included in the basic features. There is no information about whether non-profit organisations currently have difficulty accessing payment accounts. The Inquiry has made the assessment that any regulation also giving business operators and non-profit organisations the right to open and use payment accounts could not be restricted to Swedish business operators or associations. Extending the right to payment accounts and payment services to foreign companies and associations could lead to difficulties in applying legislation on money laundering and terrorist financing. It could also have other consequences that are difficult to foresee. Considering that the basic features that could be linked to a payment account correspond only in part to the need that businesses have for payment services, the Inquiry’s assessment is that the advantages of extending the regulations do not outweigh the disadvantages. Accordingly, the right to open and use payment accounts should be limited to consumers.

Access to cash services

Although not all credit institutions provide all the payment services included in the basic features, access to services is generally good. One area identified as more problematic is access to cash services. The Inquiry’s terms of reference also specifically raised the issue of

Summary

25

which legislative measures need to taken to enable the deposit and withdrawal of cash from payment accounts.

Both the use of cash and the handling of cash by banks are declining at a rapid pace. Phasing out cash handling is problematic for certain groups and in certain limited geographical areas. However, as a result of technological developments and expanded IT infrastructure, the need for cash is also expected to decline in the long term for these groups and in these areas. Consequently, in the Inquiry’s view, the legislative measures that could be taken to satisfy the remaining need for cash are not proportionate to the scale of the problems.

Switching payment accounts

Under the Payment Accounts Directive, payment service providers are required to provide a service for switching payment accounts between different providers, and the Directive contains regulations about the various steps of the switching process. However, Member States are allowed to establish or maintain alternative arrangements if this is clearly in the interests of the consumer and the switch is completed within, as a maximum, the same overall time frame of the switching service under the Directive.

Sweden has an efficient routine for switching banks. Although it is for members of the Swedish Bankers’ Association, a number of banks that are not members of the Association also use the same routine. The existing bank switching routine is simpler for customers and quicker to complete than the switching service under the Payment Accounts Directive. Existing bank switching routines will therefore also be applied in the future. Furthermore, the Inquiry proposes that all banks be obliged to have a bank-switching routine in place.

Possibility of comparing fees

The Payment Accounts Directive contains a number of provisions designed to make it easier for consumers to compare fees for payment accounts and services that can be linked to such accounts. Rules on the obligations of credit institutions to provide standardised infor-

Summary SOU 2016:53

26

mation to consumers will be introduced in national law. Finansinspektionen will be tasked with running a fee-comparison website that consumers are to have access to under the Payment Accounts Directive.

Date of implementation

The Payment Accounts Directive will be implemented in national law no later than 18 September 2016. Under the proposal, the suggested legislative amendments, which primarily entails a new chapter being introduced in the Payment Services Act (2010:751), will enter into force on that date.

Second Payment Services Directive

In November 2015, the European Parliament and the Council adopted the second Payment Services Directive (PSD2). This Directive includes and repeals Directive 2007/64/EC1 (the original Payment Services Directive), which was implemented in Swedish law through the Payment Services Act (2010:751) and the Act on Unauthorised Transactions with Payment Instruments (2010:738).

PSD2 aims primarily to help develop an EU-wide market for electronic payments and create better conditions for secure and efficient payments.

PSD2 expands the term ‘payment service’ to cover payment initiation services and account information services. The Directive’s scope of application has been expanded with regard to geographical area and currencies. Under certain conditions, it also gives payment institutions the right of access to credit institutions’ payment accounts services. In addition, PSD2 contains several amendments in relation to the original Payment Services Directive.

To enable implementation of PSD2 regulations, the Inquiry proposes several amendments to the Payment Services Act. These proposals are summarised under the respective headings below.

1 Directive 2007/64/EC of the European Parliament and of the Council of 13 November 2007 on payment services in the internal market amending Directives 97/7/EC, 2002/65/EC, 2005/60/EC and 2006/48/EC and repealing Directive 97/5/EC.

Summary

27

The term ‘payment service’

The Inquiry proposes that the term ‘payment service’ in the Payment Services Act be expanded to include payment initiation services and account information services.

The term ‘payment initiation service’ is defined in Article 4(15) of PSD2 as “a service to initiate a payment order at the request of the payment service user with respect to a payment account held at another payment service provider”. A provider of such a service makes it easier for the individual payment service user to pay online traders, for example, directly via their own internet bank.

The term ‘account information service’ is defined in Article 4(16) as “an online service to provide consolidated information on one or more payment accounts held by the payment service user with either another payment service provider or with more than one payment service provider”. A provider of such a service consolidates data from several accounts for customers in a transparent way through, for example an app feature.

Scope

The Inquiry proposes that the scope of the Payment Services Act be expanded by also making the regulations in the fourth and fifth chapters, with the exception of certain provisions, applicable to the parts of a payment transaction completed in the EEA in a third country currency, if all, or only one, of the payment service providers involved in the payment transaction are established in the area, and for the parts of a payment transaction completed in the European Union in all currencies, if any of the payment service providers involved in the transaction are established in the area.

The Inquiry also proposes that cash-in-transit companies’ ‘counting services’ not be exempted from the scope of the Payment Services Act, which is currently the case.

Finally, the Inquiry proposes that an exemption should be made from the scope of the Act for payment transactions completed using mobile telephones or other technological devices, for example when purchasing an SMS ticket for a journey. One condition for such transactions being exempted is that the cost of the transaction is not to exceed an amount corresponding to EUR 50.

Summary SOU 2016:53

28

Third-party payment service providers

Providers of payment initiation services and account information services – known as ‘third-party payment service providers’ – are payment service providers under PSD2. To enable the implementation of the Directive’s authorisation requirement provisions for providers of payment initiation services, the Inquiry proposes that authorisation always be required for provision of these services. Authorisation to provide such services must require that the undertaking in question holds professional indemnity insurance or a comparable guarantee that covers any potential liabilities.

The Inquiry proposes that a natural or legal person providing only account information services should be exempted from the authorisation requirement in the Payment Services Act. These actors, however, are required to apply for exemption from the authorisation requirement, after which – if exemption is granted – they must be registered by Finansinspektionen. A natural or legal person providing account information services may be registered only if the undertaking fulfils certain requirements, for example that the provider has professional indemnity insurance or a comparable guarantee against liability.

A payment service user has the right to use payment initiation services or account information services if the payment account affected by the service is accessible online. A payment service user has the right to use these services irrespective of whether there is an agreement between the account servicing payment service provider and the third-party payment service provider. An account servicing payment service provider may only in exceptional cases deny a provider of payment initiation services or of account information services access to a payment service user’s payment account.

The Inquiry proposes that the regulations in the Directive on the obligations incumbent on the provider of payment initiation services or account information services be stated in the Payment Services Act. For example, for each communication session, the provider is required to identify itself towards the account servicing payment service provider of the payment service user and securely communicate with it. The account servicing payment service provider, for its part, is required to treat payment orders transmitted through the services of a payment initiation service provider, or data

Summary

29

requests transmitted through the services of an account information service provider, without discrimination for other than for objective reasons.

Unauthorised transactions

The Inquiry proposes that the provisions implementing PSD2’s regulations on obligations in relation to the issuing and use of payment instruments, and on liability in the case of unauthorised transactions, be gathered in the Payment Services Act, and accordingly that the Act on Unauthorised Transactions with Payment Instruments cease to apply.

As a general rule, the payer’s payment services provider is required to refund the payer the amount of the unauthorised transaction. This does not apply if the payment service provider has reasonable grounds for suspecting the transaction involved fraud. The payer may be obliged to bear the losses relating to any unauthorised transactions, up to the sum of SEK 400, if the transaction resulted from the use of a lost, stolen or misappropriated payment instrument. This excess amount will not be payable if the loss, theft or misappropriation of a payment instrument was not detectable to the payer prior to the unauthorised transaction being made, or if the loss resulting from the transaction was caused by a person acting on behalf of the payment service provider.

As is the case today, the payer must bear the entire amount if any unauthorised transaction was made as a result of the payer, out of gross negligence, failing to fulfil its obligations. In cases involving consumers, however, liability in the case of gross negligence should, as a general rule, continue to be limited to SEK 12 000.

As a general rule, the payer should not have to bear the amount in the case of an authorised transaction if the payer’s payment service provider fails to use strong customer authentication.

Access to payment systems

PSD2 regulations on access to payment systems stipulate, in addition to what is provided for in the Payment Services Act, that under certain conditions payment services providers are required to have

Summary SOU 2016:53

30

right of access to payment systems notified in accordance with the ‘Settlement Finality Directive’2. In light of this, the Inquiry proposes that if a participant in such a system gives a payment services provider which is not a participant in that system the opportunity to pass transfer orders through the system, that participant is to give the same opportunity in an objective, proportionate and nondiscriminatory manner to other authorised or registered payment service providers as well. The rules must not inhibit access more than is necessary to safeguard against risks in the activities and to safeguard the payment system’s financial and operative stability. If a request for access is rejected, the participant is required to provide reasons for the rejection. In consultation with the Swedish Competition Authority, Finansinspektionen is required to exercise supervision of payment service providers’ ability to have indirect access to systems notified in accordance with the Settlement Finality Directive.

Access to credit institutions’ payment account services

PSD2 gives payment institutions right of access, under certain conditions, to the payment account services of credit institutions. The Inquiry therefore proposes that payment institutions have access to credit institutions’ payment accounts services on an objective, nondiscriminatory and proportionate basis to the extent necessary to enable them to provide payment services in an efficient and unhindered manner. If a credit institution rejects access to payment account services, it is required to submit reasons for the rejection to Finansinspektionen. The Inquiry proposes that Finansinspektionen, in consultation with the Swedish Competition Authority, exercise supervision of payment institutions’ access to credit institutions’ payment account services.

2 Directive 98/26/EC of the European Parliament and of the Council of 19 May 1998 on settlement finality in payment and securities settlement systems.

Summary

31

Charges

Just as previously, Member States under PSD2 are permitted to prohibit or limit the right of the payee to request charges when using a given payment instrument. The Inquiry considers that the prohibition against such charges under Chapter 5, Section 1, fourth paragraph of the Payment Services Act should remain in place.

Risk management

The Inquiry proposes that payment services providers be required to establish systems of suitable measures and control mechanisms to manage operational and security risks. Routines must be established as part of the framework of such a system for detecting and classifying serious incidents. Payment service providers should also be required to report to Finansinspektionen any operational and security risks associated with the payment services they provide and the measures taken to manage these risks.

A payment service provider must, without undue delay, notify Finansinspektionen about any serious operational or security incident. If the incident risks impacting the financial interests of the payment service provider, the payment service provider must also inform its payment service users about the incident and take any necessary measures to mitigate the adverse effects of the incident.

The Inquiry further proposes that the account servicing payment service provider must apply strong customer authentication when payers log in to their account online or initiate electronic payment transactions. Where applicable, strong customer authentication is also required in payment transactions initiated via a payment initiation service provider and for information requested via an account information services provider.

The Inquiry proposes that providers of payment initiation services or account information services, when providing their services, should be able to use the authentication procedures provided by the account servicing payment service provider to the payment service user.

Summary SOU 2016:53

32

Alternative dispute resolution

The Inquiry notes that adequate and effective procedures are in place to manage complaints involving infringements of the provisions in the Payment Services Act by payment service providers. The Government or the authority appointed by the Government should be authorised to issue more detailed regulations on how payment services providers are to deal with payment service user complaints with regard to the rights and obligations set out in the Payment Services Act, and on the design of the supervision of payment service providers’ complaints handling.

The activities of the National Board for Consumer Disputes fulfil the PSD2 rights and obligations requirements for handling disputes between payment service users who are consumers and their payment service providers under the Payment Services Act. The Inquiry considers that the procedures for alternative dispute resolution should continue to be transparent for payment service users who are consumers.

Cross-border activities

With regard to the Directive’s regulations on cross-border activities, the Inquiry proposes that foreign payment institutions operating in Sweden through agents or branches be required to submit information on their activities in Sweden at the request of Finansinspektionen or the Riksbank.

The Inquiry also proposes that payment institutions headquartered in another Member State and operating in Sweden through agents be required to appoint a central contact point in Sweden if Finansinspektionen deems this necessary. It should also be stated in the Act that the central contact point, at Finansinspektionen’s request, is required to submit information on its activities and that Finansinspektionen has the right to conduct site visits.

Summary

33

Date of implementation

With the exception of a few provisions that will be implemented at a later date, PSD2 should be implemented in national law no later than 13 January 2018. Most of the proposed legislative amendments are proposed to enter into force on this date.

35

1 Författningsförslag

1.1 Förslag till lag om ändring i lagen ( 2010:751 ) om betaltjänster

Härigenom föreskrivs att i fråga om betaltjänstlagen (2010:751)

dels att nuvarande 5 kap. 6–33 §§ ska betecknas 5 kap. 25–49 och

58, 60 och 61 §§,

dels att de nya 5 kap. 25, 29–31, 33, 34, 36, 37, 39, 40, 42, 44–47,

49, 58 och 61 §§, ska ha följande lydelse,

dels att 1 kap. 1–4, 6 och 7 §§, 2 kap. 2–4 och 6 §§, 3 kap. 2, 5, 7,

9, 11, 13, 17–20, 24, 25 och 27–29 §§, 4 kap. 1–3, 5–7,10–13 och 15 §§, 5 kap. 1–3 och 5 §§, 7 kap. 3 § och 8 kap. 1–3, 5, 13, 21 och 27 §§ ska ha följande lydelse,

dels att rubriken till 7 kap. ska ha följande lydelse, dels att rubriken närmast 5 kap. 5 § ska ha följande lydelse,

dels att rubrikerna närmast nuvarande 5 kap. 6, 9, 10, 13, 16, 17

23, 25, 27, 30-33 §§ ska sättas före de nya 5 kap. 25, 28, 29, 32, 35, 36, 42, 44, 46, 49, 58, 60 och 61 §§,

dels att det ska införas ett nytt kapitel, 5 a, av följande lydelse,

dels att det ska införas 36 nya paragrafer, 3 kap. 28 a § 4 kap. 4 a,

4 b, 7 a, 7 b och 8 a §§, 5 kap. 6–24, 50–57 och 59 §§, 7 kap. 4 § och 8 kap. 4 a §, av följande lydelse,

dels att det närmast de nya 5 kap. 7, 14, 19, 20, 24 och 51 §§ ska

införas nya rubriker av följande lydelse.

Författningsförslag SOU 2016:53

36

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §

I denna lag finns bestämmelser om betaltjänster som tillhandahålls i Sverige och utförs inom det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES)

i euro, i någon annan av EESländernas valutor.

I denna lag finns bestämmelser om betaltjänster som tillhandahålls i Sverige och utförs inom det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).

Bestämmelserna i 4 och 5 kap. är tillämpliga på betalningstransaktioner i en medlemsstats valuta om såväl betalarens som betalningsmottagarens betaltjänstleverantör är etablerade inom EES-området. Detsamma gäller om den ende betaltjänstleverantören i betalningstransaktionen är etablerad i EES-området.

Bestämmelserna i 4 kap., med undantag för 4 § första stycket 2, 10 § 8 och 16 § första stycket 1, och bestämmelserna i 5 kap., med undantag för 35–38, 39 § första och andra styckena, 40–41 §§, är tillämpliga på de delar av en betalningstransaktion som genomförs inom EES-området i en valuta som inte är någon medlemsstats valuta om såväl betalarens som betalningsmottagarens betaltjänstleverantörer är etablerade inom EES-området. Detsamma gäller om den ende betaltjänstleverantören i betalningstransaktionen är etablerad inom EES-området.

SOU 2016:53 Författningsförslag

37

Bestämmelserna i 4 kap., med undantag för 4 § första stycket 2, 10 § 8 och 24 samt 16 § första stycket 1, och bestämmelserna i 5 kap., med undantag för 1 § andra stycket, 25-27, 35, 37, 44-48, och 58 §§, är tillämpliga på de delar av en betalningstransaktion som genomförs inom EES-området i alla valutor om en av betaltjänstleverantörerna i transaktionen är etablerad inom EES-området.

I denna lag finns också bestämmelser om betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer.

2 §

Med betaltjänster avses i denna lag

1. tjänster som gör det möjligt att sätta in på och ta ut kontanter från ett betalkonto samt de transaktioner som krävs för förvaltning av kontot,

1. tjänster som gör det möjligt att sätta in kontanter på och ta ut kontanter från ett betalkonto samt de åtgärder som krävs för förvaltning av kontot,

2. genomförande av betalningstransaktioner, inklusive överföring av medel som även kan täckas av ett kreditutrymme, genom

a. autogiro, b. kontokort eller andra betalningsinstrument, eller c. kontobaserade betalningar,

3. utfärdande av betalningsinstrument

3. utgivning av betalningsinstrument,

4. inlösen av transaktionsbelopp där ett betalningsinstrument har använts,

5. penningöverföring, eller

6. genomförande av betalningstransaktioner där

a. betalaren godkänner transaktionen med någon form av utrustning för telekommunikation, digital teknik eller informationsteknik, och

5. penningöverföring,

6. betalningsinitieringstjänster, eller

7. kontoinformationstjänster.

Författningsförslag SOU 2016:53

38

b. betalningen sker till systemoperatören, som endast fungerar som mellanhand mellan betaltjänstanvändaren och leverantören av varorna eller tjänsterna.

3 §1

Med betaltjänstleverantörer avses i denna lag följande tillhandahållare av betaltjänster:

1. banker och kreditmarknadsföretag enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

2. institut för elektroniska pengar och de företag som har undantagits från tillståndsplikt enligt lagen (2011:755) om elektroniska pengar,

3. betalningsinstitut och de fysiska eller juridiska personer som har undantagits från tillståndsplikt enligt 2 kap. 3 §,

4. statliga och kommunala myndigheter, när de inte ägnar sig åt myndighetsutövning,

5. utländska fysiska och juridiska personer samt myndigheter inom EES, motsvarande dem i 1–4 med undantag av sådana fysiska eller juridiska personer som har undantagits från tillståndsplikt enligt nationella bestämmelser som genomför Europaparlamentets och rådets

direktiv 2007/64/EG om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/ 5/EG,

5. utländska fysiska och juridiska personer samt myndigheter inom EES, som motsvarar dem i 1–4 med undantag för sådana fysiska eller juridiska personer som har undantagits från tillståndsplikt enligt nationella bestämmelser som genomför Europaparlamentets och rådets

direktiv (EU) 2015/2366 av den 25 november 2015 om betaltjänster på den inre marknaden, om ändring av direktiven 2002/65/EG, 2009/110/EG och 2013/36/EU samt förordning (EU) nr 1093/2010 och om upphävande av direktiv 2007/64/EG 2 ,

1 Senaste lydelse 2011:775. 2 EUT L 337, 23.12.2015, s. 35 (Celex 32015L2366).

SOU 2016:53 Författningsförslag

39

6. Europeiska centralbanken och nationella centralbanker i andra EES-länder, när de inte agerar i egenskap av monetär eller offentlig myndighet,

7. postgiroinstitut inom EES som enligt nationell lagstiftning har rätt att tillhandahålla betaltjänster, och

8. filialer till kreditinstitut från länder utanför EES.

7. postgiroinstitut inom EES som enligt nationell lagstiftning har rätt att tillhandahålla betaltjänster,

8. filialer till kreditinstitut från länder utanför EES, och

9. filialer till institut för elektroniska pengar från länder utanför EES.

4 §3

I denna lag betyder

1. autogiro: en betaltjänst för

debitering av en betalares betalkonto, där initiativet till en betalningstransaktion tas av betalningsmottagaren på grundval av betalarens samtycke till mottagaren, mottagarens betaltjänstleverantör eller betalarens egen betaltjänstleverantör,

2. bankdag: en dag på vilken

en betaltjänstleverantör har öppet för verksamhet i den utsträckning som krävs för genomförande av en betalningstransaktion,

3. betalare: en fysisk eller

1. autentisering: ett förfarande inklusive användarens personaliserade behörighetsfunktioner, genom vilket en betaltjänstleverantör kan kontrollera en betaltjänstanvändares identitet eller ett betalningsinstruments giltighet,

2. autogiro: en betaltjänst för

debitering av en betalares betalkonto, där initiativet till en betalningstransaktion tas av betalningsmottagaren på grundval av betalarens samtycke till mottagaren, mottagarens betaltjänstleverantör eller betalarens egen betaltjänstleverantör,

3. bankdag: en dag på vilken

en betaltjänstleverantör har öppet för verksamhet i den utsträckning som krävs för genomförande av en betalningstransaktion,

4. betalare: en fysisk eller

3 Senaste lydelse 2015:188.

Författningsförslag SOU 2016:53

40

juridisk person som är antingen betalkontoinnehavare och som godkänner en betalningsorder från detta betalkonto, eller en fysisk eller juridisk person som lämnar en betalningsorder,

4. betalkonto: ett konto som

innehas i en eller flera betaltjänstanvändares namn och som är avsett för genomförandet av betalningstransaktioner,

5. betalningsinstitut: ett aktie-

bolag eller en ekonomisk förening som har fått tillstånd att tillhandahålla betaltjänster enligt 2 kap.,

6. betalningsinstrument: ett

kontokort eller något annat personligt instrument eller en personlig rutin som används för att initiera en betalningsorder,

7. betalningsmottagare: en fys-

isk eller juridisk person som är den avsedda mottagaren av medel vid en betalningstransaktion,

8. betalningsorder: varje in-

struktion som en betalare eller betalningsmottagare ger sin betaltjänstleverantör om att en betalningstransaktion ska genomföras,

9. betalningssystem: ett gene-

rellt betalsystem enligt 1 kap.

juridisk person som är antingen betalkontoinnehavare och som godkänner en betalningsorder från detta betalkonto, eller en fysisk eller juridisk person som lämnar en betalningsorder,

5. betalkonto: ett konto som

innehas i en eller flera betaltjänstanvändares namn och som är avsett för genomförandet av betalningstransaktioner,

6. betalningsinstitut: ett aktie-

bolag eller en ekonomisk förening som har fått tillstånd att tillhandahålla betaltjänster enligt 2 kap.,

7. betalningsinitieringstjänst: en tjänst för att på begäran av betaltjänstanvändaren initiera en betalningsorder från ett betalkonto hos en annan betaltjänstleverantör,

8. betalningsinstrument: ett

kontokort eller något annat personligt instrument eller en personlig rutin som används för att initiera en betalningsorder,

9. betalningsmottagare: en fys-

isk eller juridisk person som är den avsedda mottagaren av medel vid en betalningstransaktion,

10. betalningsorder: varje in-

struktion som en betalare eller betalningsmottagare ger sin betaltjänstleverantör om att en betalningstransaktion ska genomföras,

11. betalningssystem: ett gene-

rellt betalsystem enligt 1 kap. 3 §

SOU 2016:53 Författningsförslag

41

3 § andra stycket lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

10. betalningstransaktion: in-

sättning, uttag eller överföring av medel som initieras av betalaren eller betalningsmottagaren, oberoende av eventuella underliggande förpliktelser mellan betalaren och betalningsmottagaren,

11. betaltjänstanvändare: en

fysisk eller juridisk person som utnyttjar en betaltjänst,

12. debitera: att medel dras

från ett konto,

13. filial: ett avdelningskontor

med självständig förvaltning, varvid även ett utländskt betalningsinstituts etablering av flera driftställen ska anses som en enda filial,

14. grupp: detsamma som i

1 kap. 7 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat,

andra stycket lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

12. betalningstransaktion: in-

sättning, uttag eller överföring av medel som initieras av betalaren eller betalningsmottagaren, oberoende av eventuella underliggande förpliktelser mellan betalaren och betalningsmottagaren,

13. betaltjänstanvändare: en

fysisk eller juridisk person som utnyttjar en betaltjänst,

14. debitera: att medel dras

från ett konto,

15. elektroniskt kommunikationsnät: detsamma som i 1 kap. 7 § lagen( 2003:389 ) om elektronisk kommunikation,

16. elektronisk kommunikationstjänst: detsamma som i 1 kap. 7 § lagen( 2003:389 ) om elektronisk kommunikation,

17. filial: ett avdelningskontor

med självständig förvaltning, varvid även ett utländskt betalningsinstituts etablering av flera driftställen ska anses som en enda filial,

18. grupp: en grupp av företag som är knutna till varandra genom ett sådant förhållande som avses i 1 kap. 4 § årsredovisningslagen (1995:1554) eller en grupp av företag enligt definitionen i artiklarna 4, 5, 6 och 7 i kommissionens delegerade förordning (EU) nr 241/2014 av den

Författningsförslag SOU 2016:53

42

15. hemland: det land där ett

företag har fått tillstånd att driva sådan verksamhet som avses i denna lag,

7 januari 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 med avseende på tekniska tillsynsstandarder för kapitalbaskrav på institut 4 , som är knutna till varandra genom ett sådant förhållande som avses i artikel 10.1 eller artikel 113.6 eller 113.7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 5 .

19. hemland: det land där ett

företag har fått tillstånd att driva sådan verksamhet som avses i denna lag,

20. inlösen av transaktionsbelopp: en betaltjänst där en betaltjänstleverantör accepterar och behandlar betalningsmottagarens betalningstransaktioner för att sedan överföra medel till betalningsmottagaren,

21. kapitalbas: en kapitalbas enligt definitionen i artikel 4.1.118 i förordning (EU) nr 575/2013 där åtminstone 75 procent av primärkapitalet är i form av kärnprimärkapital enligt artikel 50 i den förordningen och supplementärkapitalet är högst en tredjedel av primärkapitalet,

4 EUT L 74 14.3.2014, s. 8 (Celex 32014R0241). 5 EUT L 176, 27.6.2013, s. 1 (Celex 32013R0575).

SOU 2016:53 Författningsförslag

43

16. konsument: en fysisk

person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet,

17. kreditera: att medel till-

förs ett konto,

18. kvalificerat innehav: det-

samma som i 1 kap. 5 § 15 lagen om bank- och finansieringsrörelse,

19. medel: sedlar och mynt,

kontotillgodohavanden samt elektroniska pengar enligt lagen (2011:755) om elektroniska pengar,

22. kontoförvaltande betaltjänstleverantör: en betaltjänstleverantör som tillhandahåller och förvaltar ett betalkonto,

23. kontoinformationstjänst: en onlinetjänst för att tillhandahålla sammanställd information om ett eller flera betalkonton som betaltjänstanvändaren har hos en eller flera andra betaltjänstleverantörer,

24. konsument: en fysisk per-

son som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet,

25. kreditera: att medel till-

förs ett konto,

26. kreditinstitut: banker och kreditmarknadsföretag enligt lagen ( 2004:297 ) om bank- och finansieringsrörelse,

27. kvalificerat innehav: det-

samma som i 1 kap. 5 § 15 lagen om bank- och finansieringsrörelse,

28. känsliga betalningsuppgifter: personaliserade behörighetsfunktioner och andra uppgifter som kan användas för bedrägerier, dock inte kontoinnehavarens namn och kontonummer i sådan verksamhet som bedrivs av en leverantör av betalningsinitieringstjänster eller en leverantör av kontoinformationstjänster,

29. medel: sedlar och mynt,

kontotillgodohavanden samt elektroniska pengar enligt lagen (2011:755) om elektroniska pengar,

Författningsförslag SOU 2016:53

44

20. penningöverföring: en be-

taltjänst där medel tas emot från en betalare, utan att något betalkonto öppnas i betalarens eller betalningsmottagarens namn, uteslutande i syfte att överföra motsvarande belopp till en mottagare eller en annan betaltjänstleverantör som agerar på mottagarens vägnar, eller där dessa medel tas emot på mottagarens vägnar och ställs till mottagarens förfogande,

21. ramavtal: ett avtal om be-

taltjänster som reglerar genomförandet av kommande enskilda och successiva betalningstransaktioner och som kan innehålla skyldigheter och villkor för att öppna ett betalkonto,

22. referensväxelkurs: den

växelkurs som ligger till grund för beräkningen av eventuell valutaväxling och görs tillgänglig av betaltjänstleverantören eller härrör från en offentligt tillgänglig källa,

23. referensräntesats: den

räntesats som ligger till grund för beräkningen av eventuell tillämplig ränta och som härrör från en offentligt tillgänglig källa som kan kontrolleras av båda

30. penningöverföring: en be-

taltjänst där medel tas emot från en betalare, utan att något betalkonto öppnas i betalarens eller betalningsmottagarens namn, uteslutande i syfte att överföra motsvarande belopp till en mottagare eller en annan betaltjänstleverantör som agerar på mottagarens vägnar, eller där dessa medel tas emot på mottagarens vägnar och ställs till mottagarens förfogande,

31. personaliserade behörighetsfunktioner: personligt anpassade funktioner som betaltjänstleverantören tillhandahåller betaltjänstanvändaren för autentiseringsändamål,

32. ramavtal: ett avtal om be-

taltjänster som reglerar genomförandet av kommande enskilda och successiva betalningstransaktioner och som kan innehålla skyldigheter och villkor för att öppna ett betalkonto,

33. referensväxelkurs: den

växelkurs som ligger till grund för beräkningen av eventuell valutaväxling och görs tillgänglig av betaltjänstleverantören eller härrör från en offentligt tillgänglig källa,

34. referensräntesats: den

räntesats som ligger till grund för beräkningen av eventuell tillämplig ränta och som härrör från en offentligt tillgänglig källa som kan kontrolleras av båda

SOU 2016:53 Författningsförslag

45

parterna i ett avtal om betaltjänster,

24. registrerad betaltjänstleve-

rantör: en betaltjänstleverantör som undantagits från krav på tillstånd enligt 2 kap. 3 §,

25. startkapital: detsamma som

i 1 kap. 5 § 18 lagen om bank- och finansieringsrörelse,

26. unik identifikationskod:

en kombination av bokstäver, siffror eller symboler som tillhandahållits av en betaltjänstleverantör, och som en betaltjänstanvändare ska uppge för att otvetydigt identifiera en annan betaltjänstanvändare eller dennes betalkonto,

parterna i ett avtal om betaltjänster,

35. registrerad betaltjänstleve-

rantör: en betaltjänstleverantör som undantagits från krav på tillstånd enligt 2 kap. 3 §,

36. stark kundautentisering: en autentisering som grundas på användning av två eller flera komponenter, kategoriserade som kunskap (något som bara användaren vet), innehav (något som bara användaren har) och unik egenskap (något som användaren är), som är fristående från varandra så att det förhållandet att någon har kommit över en av komponenterna inte äventyrar de andra komponenternas tillförlitlighet, och som är utformade för att skydda autentiseringsuppgifternas sekretess,

37. startkapital: detsamma som

i 1 kap. 5 § 18 lagen om bank- och finansieringsrörelse,

38. unik identifikationskod:

en kombination av bokstäver, siffror eller symboler som tillhandahållits av en betaltjänstleverantör, och som en betaltjänstanvändare ska uppge för att otvetydigt identifiera en annan betaltjänstanvändare eller dennes betalkonto,

39. utgivning av betalningsinstrument: en betaltjänst där en betaltjänstleverantör tillhandahåller betalaren ett betalningsinstrument för att initiera och

Författningsförslag SOU 2016:53

46

27. valuteringsdag: den refe-

renstidpunkt som används av en betaltjänstleverantör för att beräkna räntan på de medel som debiterats eller krediterats ett betalkonto.

behandla betalarens betalningstransaktioner,

40. valuteringsdag: den refe-

renstidpunkt som används av en betaltjänstleverantör för att beräkna räntan på de medel som debiterats eller krediterats ett betalkonto,

41. överföring av medel: en betaltjänst för kreditering av en betalningsmottagares betalkonto med en betalningstransaktion eller en rad betalningstransaktioner från en betalares betalkonto, vilka utförs av en betaltjänstleverantör som har tillgång till betalarens betalkonto på grundval av en instruktion som lämnats av betalaren.

6 §

Denna lag gäller inte tjänster som

1. består av yrkesmässig, fysisk transport av kontanter,

1. består av yrkesmässig, fysisk transport och hantering av kontanter med undantag för upp-

räkningsverksamhet,

2. ger möjlighet till uttag av kontanter i samband med inköp av varor eller tjänster,

3. består av valutaväxling genom utbyte av kontanter,

4. tillhandahålls av leverantörer av tekniska tjänster vilka stödjer betaltjänstleverantörens verksamhet med betaltjänster, utan att leverantören av tekniska tjänster vid något tillfälle kommer i besittning av medel,

4. tillhandahålls av leverantörer av tekniska tjänster vilka stödjer betaltjänstleverantörens verksamhet med betaltjänster, utan att leverantören av tekniska tjänster vid något tillfälle kommer i besittning av medel, och

med undantag för betalningsinitieringstjänster och kontoinformationstjänster,

SOU 2016:53 Författningsförslag

47

5. baseras på betalningsinstrument som enbart kan utnyttjas inom ett begränsat nätverk av leverantörer, hos en leverantör i dennes affärsställe eller i fråga om ett begränsat varu- eller tjänsteutbud, eller

6. består av uttag av kon-

tanter med hjälp av uttagsautomater, om den som tillhandahåller tjänsten

a) agerar för en eller flera kortutfärdares räkning,

b) inte är part i ramavtalet med den kund som tar ut medel från ett betalkonto, och

c) inte tillhandahåller sådana andra betaltjänster som anges i 2 §.

5. baseras på betalningsinstrument som enbart kan utnyttjas inom ett begränsat nätverk av leverantörer, hos en leverantör i dennes affärsställe eller i fråga om ett mycket begränsat varu- eller tjänsteutbud,

6. baseras på betalningsinstrument som tillhandahålls av ett företag eller en myndighet för inköp av en viss vara eller tjänst från en leverantör som har ingått ett avtal om detta med utgivaren av instrumentet och som utges med stöd av offentligrättslig reglering samt endast är giltigt i Sverige, eller

7. består av uttag av kon-

tanter med hjälp av uttagsautomater, om den som tillhandahåller tjänsten

a) agerar för en eller flera kortutfärdares räkning,

b) inte är part i ramavtalet med den kund som tar ut medel från ett betalkonto,

c) inte tillhandahåller sådana andra betaltjänster som anges i 2 §, och

d) informerar kunden om eventuella uttagsutgifter innan uttaget görs och då kontanterna lämnas ut.

Med undantag från vad som föreskrivs i första stycket ska 5 kap. 51–57 §§ gälla för de tjänster som avses i första stycket 5 och 6.

Den som bedriver sådan verksamhet som avses i första stycket 5 och för vilken det sammanlagda

Författningsförslag SOU 2016:53

48

värdet av de betalningstransaktioner som genomförts under de senaste tolv månaderna överstiger ett belopp motsvarande 1 miljon euro ska anmäla detta till Finansinspektionen. Inspektionen ska därefter meddela beslut om undantaget i första stycket 5 är tillämpligt för verksamheten.

Finansinspektionen ska föra in en beskrivning av de verksamheter som har anmälts enligt tredje stycket i det register som inspektionen ska föra enligt 8 kap. 5 §. Inspektionen ska underrätta Europeiska bankmyndigheten om en verksamhet som har anmälts enligt andra stycket, och om huruvida inspektionen har beslutat att undantaget i första stycket 5 är tillämpligt på verksamheten.

7 §6

Denna lag gäller inte betalningstransaktioner som

1. sker med pappersbaserade instrument som checkar, växlar, kuponger, resecheckar, postanvisningar eller utbetalningsavier,

2. består av icke yrkesmässig insamling och leverans av kontanter inom ramen för ideell verksamhet eller välgörenhet,

3. genomförs mellan deltagare i ett system för avveckling av betalningar eller värdepapper,

4. genomförs mellan betaltjänstleverantörer, deras ombud eller filialer för egen räkning,

5. uteslutande sker i kontanter direkt från betalaren till betalningsmottagaren, utan medverkan av någon mellanhand,

6. sker från betalaren till betalningsmottagaren genom en handelskommissionär eller,

6. sker från betalaren till betalningsmottagaren genom en handelskommissionär,

6 Senaste lydelse 2013:582.

SOU 2016:53 Författningsförslag

49

7. avser förvaltning, inlösen eller försäljning av finansiella instrument, vilka genomförs av de personer som deltar i ett system för avveckling enligt 3 samt av värdepappersföretag, kreditinstitut, fondbolag, förvaltningsbolag, AIF-förvaltare, i fråga om specialfonder, som tillhandahåller investeringstjänster samt andra företag som har tillstånd att förvara finansiella instrument,

7. avser förvaltning, inlösen eller försäljning av finansiella instrument, vilka genomförs av de personer som deltar i ett system för avveckling enligt 3 samt av värdepappersföretag, kreditinstitut, fondbolag, förvaltningsbolag, AIF-förvaltare, i fråga om specialfonder, som tillhandahåller investeringstjänster samt andra företag som har tillstånd att förvara finansiella instrument, eller

8. genomförs via en leverantör av elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster vilken endast fungerar som mellanhand

a) för inköp av digitalt innehåll och röstbaserade tjänster, oavsett vilken anordning som används för inköp eller konsumtion av det digitala innehållet och som faktureras på leverantörens faktura, eller

b) vilka genomförs från eller via elektronisk utrustning för välgörenhetsändamål eller för inköp av biljetter och som faktureras på leverantörens faktura,

under förutsättning att värdet på den enskilda betalningstransaktion som avses i leden a och b inte överstiger 50 EUR och betalningstransaktionernas sammanlagda värde för en abonnent inte överstiger 300 EUR per månad.

Författningsförslag SOU 2016:53

50

Denna lag gäller inte heller transaktioner som genomförs mellan ett moderföretag och dess dotterföretag eller mellan dotterföretag till ett och samma moderföretag, utom när en annan betaltjänstleverantör än ett företag i samma grupp medverkar som mellanhand.

Den som bedriver sådan verksamhet som avses i första stycket 8 ska anmäla detta till Finansinspektionen.

Finansinspektionen ska föra in en beskrivning av en verksamhet som har anmälts enligt tredje stycket i det register som inspektionen ska föra enligt 8 kap. 5 §. Inspektionen ska underrätta Europeiska bankmyndigheten om en verksamhet som har anmälts enligt tredje stycket, och inom ramen för vilket undantag denna verksamhet bedrivs.

2 kap.

2 §7

Tillstånd enligt denna lag behövs inte för

1. banker och kreditmarknadsföretag enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

2. institut för elektroniska pengar och de företag som har undantagits från tillståndsplikt enligt lagen (2011:755) om elektroniska pengar,

3. statliga och kommunala myndigheter, när de inte ägnar sig åt myndighetsutövning,

4. utländska fysiska och juridiska personer samt myndigheter inom EES, motsvarande dem i 1–3 med undantag av sådana fysiska eller juridiska personer som har undantagits

4. utländska fysiska och juridiska personer samt myndigheter inom EES, motsvarande dem i 1–3 med undantag av sådana fysiska eller juridiska personer som har undantagits

7 Senaste lydelse 2011:775.

SOU 2016:53 Författningsförslag

51

från tillståndsplikt enligt nationella bestämmelser som genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG,

från tillståndsplikt enligt nationella bestämmelser som genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2015/2366/EG,

5. Europeiska centralbanken och nationella centralbanker i andra EES-länder, när de inte agerar i egenskap av monetär eller offentlig myndighet,

6. Europeiska centralbanken och nationella centralbanker i andra EES-länder, när de inte agerar i egenskap av monetär eller offentlig myndighet och,

7. filialer till kreditinstitut från länder utanför EES.

6. Europeiska centralbanken och nationella centralbanker i andra EES-länder, när de inte agerar i egenskap av monetär eller offentlig myndighet,

7. filialer till kreditinstitut från länder utanför EES, och

8. filialer till institut för elektroniska pengar som är etablerade i länder utanför EES.

3 §

En fysisk eller juridisk person får ansöka hos Finansinspektionen om att undantas från tillståndsplikt enligt 1 §. Inspektionen ska besluta om ett sådant undantag om

1. genomsnittet av de totala betalningstransaktionerna under de senaste 12 månaderna inte överstiger ett belopp motsvarande 3 miljoner euro per månad,

2. den som ska ingå i ett bolags eller en förenings styrelse, vara verkställande direktör eller ansvarig för betaltjänstverksamheten inte har dömts för brott som rör penningtvätt, finansiering av terrorism eller annan ekonomisk brottslighet,

3. det finns skäl att anta att den planerade verksamheten kommer att drivas enligt tillämpliga delar av denna lag och andra författningar som reglerar verksamheten,

4. det för juridiska personer finns skäl att anta att den som har ett kvalificerat innehav i företaget är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget, och

5. den som ska ingå i ett företags styrelse, vara verkställande direktör, ansvarig för betaltjänstverksamheten eller vara ersättare för någon av dem, har tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i

Författningsförslag SOU 2016:53

52

ledningen av företaget eller ansvara för betaltjänstverksamheten och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift.

Vid bedömningen av om villkoret enligt första stycket 1 är uppfyllt, ska hänsyn även tas till de förväntade totala betalningstransaktionerna i företagets affärsplan.

Den som tillhandahåller betalningsinitieringstjänster får inte undantas från tillståndsplikt enligt 1 §.

Den som tillhandahåller kontoinformationstjänster ska undantas från tillståndsplikt enligt 1 § om första stycket 2, 3 och 5 är uppfyllda samt om företaget har en ansvarsförsäkring som täcker det geografiska område inom vilket företaget bedriver sin verksamhet eller en garanti eller liknande utfästelse som täcker den skadeståndsskyldighet som kan uppkomma till följd av verksamheten.

4 §

Finansinspektionen ska registrera dem som har beviljats undantag enligt 3 §.

En registrerad betaltjänstleverantör ska underrätta Finansinspektionen om sådana förändringar som påverkar dess möjlighet att uppfylla villkoren för undantag enligt 3 §.

En registrerad betaltjänstleverantör ska underrätta Finansinspektionen om sådana förändringar som påverkar dess möjlighet att uppfylla villkoren för undantag enligt 3 § samt vid änd-

ring i fråga om någon av de personer som anges i 3 § första stycket 4 och 5.

Bestämmelser om register finns i 8 kap. 5 §.

SOU 2016:53 Författningsförslag

53

6 §

Tillstånd att tillhandahålla betaltjänster ska ges, om

1. bolagsordningen eller stadgarna inte strider mot denna lag eller någon annan författning,

2. det finns skäl att anta att den planerade verksamheten kommer att drivas

a. med tillräckliga styr- och kontrollformer för verksamheten med betaltjänster, och

b. i enlighet med denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet,

3. det finns skäl att anta att den som har ett kvalificerat innehav i företaget är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget,

4. den som ska ingå i företagets styrelse, vara verkställande direktör eller vara ersättare för någon av dem, är lämplig för en sådan uppgift, och

5. den som är ansvarig för betaltjänstverksamheten eller ersättare för denna person är lämplig för en sådan uppgift och har tillräcklig insikt och erfarenhet.

I fråga om europabolag och europakooperativ som har ett sådant förvaltningssystem som avses i artiklarna 39–42 i rådets förordning (EG) nr 2157/2001 av den 8 oktober 2001 om stadga för europabolag(2) eller artiklarna 37–41 i rådets förordning (EG) nr 1435/2003 av den 22 juli 2003 om stadga för europeiska kooperativa föreningar (SCE-föreningar) ska bestämmelserna som avser styrelsen i första stycket 4 om lämplighetsprövning tillämpas på tillsynsorganet.

Tillstånd att tillhandahålla betalningsinitieringstjänster får endast ges om företaget har en ansvarsförsäkring som täcker det geografiska område inom vilket företaget bedriver sin verksamhet, eller en garanti eller liknande utfästelse som täcker den skadeståndsskyldighet som kan uppkomma till följd av verksamheten.

Författningsförslag SOU 2016:53

54

3 kap.

2 §8

Ett betalningsinstitut ska vid varje tidpunkt ha en kapitalbas som motsvarar minst startkapitalet enligt 1 § eller ett kapitalkrav beräknat enligt 3 eller 4 §. Betalningsinstitutets kapitalbas får inte underskrida det högsta av dessa två belopp.

Ett betalningsinstitut ska vid varje tidpunkt ha en kapitalbas som motsvarar minst startkapitalet enligt 1 § eller ett kapitalkrav beräknat enligt 3 eller 4 §. Betalningsinstitutets kapitalbas får inte underskrida det högsta av dessa två belopp. Ett betal-

ningsinstitut som bara tillhandahåller betalningsinitieringstjänster ska ha en kapitalbas som motsvarar minst startkapitalet enligt 1 §.

Vid beräkningen av kapitalbasen tillämpas förordning (EU) nr 575/2013. Kapitalbasens sammansättning ska utgöras av ett primärkapital där minst 75 procent är kärnprimärkapital och ett supplementärkapital som är högst en tredjedel av primärkapitalet.

Ett betalningsinstitut som tillhör samma grupp som ett annat betalningsinstitut, eller ett kreditinstitut, ett värdepappersföretag, ett fondbolag, ett försäkringsföretag, en AIF-förvaltare som förvaltar specialfonder eller ett institut för elektroniska pengar får inte vid beräkning av kapitalbasen ta med sådana poster som ingår i beräkningen av något av dessa företags kapitalbas.

Ett betalningsinstitut som driver annan verksamhet i enlighet med 5 § får inte vid beräkningen av kapitalbasen ta med sådana poster som ingår i beräkningen av kapitalbasen i sådan annan verksamhet.

För ett betalningsinstitut som har bytt redovisningsvaluta gäller att kapitalbasen inte får understiga det högsta av de belopp som följer av 6 och 7 §§ lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag.

8 Senaste lydelse 2014:988.

SOU 2016:53 Författningsförslag

55

5 §

Utöver att tillhandahålla betaltjänster får ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör tillhandahålla närliggande tjänster och driva annan verksamhet.

Utöver att tillhandahålla betaltjänster får ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör tillhandahålla närliggande tjänster och driva annan verksamhet. Det sagda gäller inte

en registrerad betaltjänstleverantör som bara tillhandahåller kontoinformationstjänster.

Finansinspektionen får förbjuda ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör att driva annan verksamhet. Ett sådant beslut får meddelas om verksamheten försämrar eller kan komma att försämra betalningsinstitutets eller den registrerade betaltjänstleverantörens finansiella sundhet eller Finansinspektionens möjligheter att utöva tillsyn över institutet eller leverantören.

7 §

Ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör ska vidta särskilda åtgärder för att skydda en betaltjänstanvändares medel som mottagits för genomförande av betalningstransaktioner och som överstiger ett

belopp motsvarande 300 euro.

Sådana medel ska

1. hållas avskilda från betalningsinstitutets eller den registrerade betaltjänstleverantörens egna tillgångar och medel som innehas för annans räkning än betaltjänstanvändares, eller

2. omfattas av en försäkring eller garanti som ger samma skydd för betaltjänstanvändaren som om medlen hålls åtskilda enligt 1.

Ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör ska vidta särskilda åtgärder för att skydda en betaltjänstanvändares medel som mottagits för genomförande av betalningstransaktioner Sådana medel ska

1. hållas avskilda från betalningsinstitutets eller den registrerade betaltjänstleverantörens egna tillgångar och medel som innehas för annans räkning än betaltjänstanvändares, eller

2. omfattas av en försäkring eller garanti som ger samma skydd för betaltjänstanvändaren som om medlen hålls åtskilda enligt 1.

Författningsförslag SOU 2016:53

56

Medel för genomförande av transaktioner enligt första stycket 1, som fortfarande innehas av betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören vid slutet av bankdagen efter den dag då medlen mottogs, ska deponeras på ett särskilt konto hos en svensk bank, ett svenskt kreditmarknadsföretag eller utländskt bank- eller kreditföretag eller investeras i likvida tillgångar med låg risk.

Första och andra styckena gäller även i de fall då ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör tar emot medel där en andel ska användas för framtida betalningstransaktioner och återstoden för andra tjänster än betaltjänster. Om det inte går att fastställa hur stor andel av användares medel som kommer att användas till betalningstransaktionerna, får ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör, om det är möjligt att på grundval av historiska uppgifter och efter tillstånd av Finansinspektionen, göra en uppskattning av denna andel.

9 §9

Ett betalningsinstitut ska ha minst en revisor som utses av stämman. Bara den som är auktoriserad eller godkänd revisor får vara revisor. Minst en revisor som stämman utsett ska vara auktoriserad revisor.

Ett europakooperativ ska upprätta årsredovisning och, i förekommande fall, koncernredovisning i enlighet med de bestämmelser i lagen ( 1995:1559 ) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag som är tillämpliga på betalningsinstitut som drivs i ekonomisk förening.

11 §

Ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör som är en juridisk person ska ha sitt huvudkontor i Sverige. En fysisk person som är registrerad betaltjänstleverantör ska ha sin hemvist i Sverige.

9 Senaste lydelse 2013:234.

SOU 2016:53 Författningsförslag

57

Kraven på huvudkontor och hemvist i Sverige enligt första stycket gäller inte för en registrerad betaltjänstleverantör som bara tillhandahåller kontoinformationstjänster.

13 §

Bestämmelser om skyldighet för fysiska eller juridiska personer som tillhandahåller betaltjänster att medverka till att förhindra penningtvätt och finansiering av terrorism finns i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Bestämmelser om skyldighet för fysiska eller juridiska personer som tillhandahåller betaltjänster att medverka till att förhindra penningtvätt och finansiering av terrorism finns i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Bestämmelserna gäller

inte för leverantörer av endast kontoinformationtjänster.

17 §

Om ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör vill tillhandahålla betaltjänster genom ombud, ska betal-

ningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören anmäla ombudet för registrering

hos Finansinspektionen.

Om ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör vill tillhandahålla betaltjänster genom ombud, ska om-

budet anmälas för registrering

hos Finansinspektionen. En så-

dan anmälan behöver inte göras av en registrerad betaltjänstleverantör som bara tillhandahåller kontoinformationstjänster.

Anmälan ska innehålla

1. ombudets namn, adress

samt personnummer eller motsva-

rande,

1. ombudets namn, adress

och personnummer eller motsva-

rande samt ombudets unika identi-

fikationskod eller identifikationsnummer om sådana uppgifter finns,

Författningsförslag SOU 2016:53

58

2. om ombudet är en juridisk person, dessutom namn, personnummer eller motsvarande samt adress för de som ingår i ombudets styrelse eller är verkställande direktör

2. om ombudet är en juridisk person, dessutom namn, personnummer eller motsvarande samt adress för var och en som ingår i ombudets styrelse eller är

dess verkställande direktör,

3. uppgifter som visar att de personer som avses i 2 är lämpliga för en sådan uppgift eller, om ombudet är en fysisk person, att han eller hon är lämplig att tillhandahålla betaltjänster, och

4. Ombudets interna regler för hur ombudet ska leva upp till de krav som anges i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

3. uppgifter som visar att de personer som avses i 2 är lämpliga för en sådan uppgift eller, om ombudet är en fysisk person, att han eller hon är lämplig att tillhandahålla betaltjänster,

4. ombudets interna regler för hur ombudet ska leva upp till de krav som anges i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, och

5. uppgift om vilka betaltjänster som ombudet har mandat att tillhandahålla.

Om anmälan uppfyller kraven i andra stycket ska Finansinspektionen registrera ombudet i det register som inspektionen för enligt 8 kap. 5 §.

Om anmälan uppfyller kraven i andra stycket ska Finansinspektionen registrera ombudet i det register som inspektionen för enligt 8 kap. 5 §. Finansinspek-

tionen ska inom två månader från det att anmälan togs emot meddela betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören om sådan registrering har gjorts. Innan registrering har gjorts får ombudet inte tillhandahålla betaltjänster.

18 §

Om ett betalningsinstitut vill tillhandahålla betaltjänster genom ombud i ett annat land inom EES, ska betalningsinstitutet underrätta Finansinspektionen om detta.

Underrättelsen ska innehålla

SOU 2016:53 Författningsförslag

59

1. en plan för den avsedda verksamheten med uppgift om ombudets organisation och de tjänster som ombudet avser att tillhandahålla, och

2. uppgifter om ombudets namn och adress samt dess ansvariga ledning.

1. en plan för den avsedda verksamheten med uppgift om ombudets organisation och de tjänster som ombudet avser att tillhandahålla,

2. uppgifter om ombudets namn och adress samt dess ansvariga ledning,

3. de övriga uppgifter som framgår av 17 § andra stycket 1– 5, och

4. uppgift om den dag då verksamheten via ombudet ska påbörjas i det andra landet.

Innan Finansinspektionen beslutar att registrera ombudet enligt 8 kap. 5 §, ska inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i det andra landet. Underrättelsen ska innehålla upp-

gifterna enligt andra stycket.

Finansinspektionen får vägra att registrera ombud eller återkalla en utförd registrering, om den

behöriga myndigheten i det andra landet har skälig anledning att

anta att penningtvätt eller finansiering av terrorism äger rum eller har ägt rum eller har försökt

genomföras i anknytning till

ombudet, eller om anlitandet av ombudet kan öka risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

Innan Finansinspektionen beslutar att registrera ombudet enligt 8 kap. 5 §, ska inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i det andra landet. Underrättelsen ska innehålla de

uppgifter som avses i andra

stycket. Finansinspektionen ska vägra att registrera ombud eller återkalla en utförd registrering, om inspektionen har skälig anledning att anta att penningtvätt eller finansiering av terrorism äger rum eller har ägt rum eller försök att genomföra sådana

brott har förekommit i anknyt-

ning till ombudet, eller om anlitandet av ombudet kan öka risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism. Finans-

inspektionen ska vid denna bedömning beakta den information som inspektionen tagit emot från den behöriga myndigheten i det andra landet.

Författningsförslag SOU 2016:53

60

Om Finansinspektionen vägrar att registrera ett ombud enligt tredje stycket och den behöriga myndigheten i det andra landet inte har samma uppfattning i frågan om det finns risk för penningtvätt eller finansiering av terrorism på grund av att ombudet anlitas ska Finansinspektionen underrätta den behöriga myndigheten i det andra landet om beslutet att vägra registrera ombudet.

Finansinspektionen ska inom tre månader efter att ha tagit emot en underrättelse enligt andra stycket fatta beslut om registrering och underrätta den behöriga myndigheten i det andra landet och betalningsinstitutet om beslutet. Ombudet får inte tillhandahålla betaltjänster i det andra landet innan registrering har ägt rum.

19 §

Ett betalningsinstitut som avser att tillhandahålla betaltjänster genom en filial i ett annat land inom EES ska underrätta Finansinspektionen innan verksamheten påbörjas. Underrättelsen ska innehålla

1. en plan för den avsedda verksamheten med uppgift om filialens organisation och de tjänster som den avser att tillhandahålla, och

2. uppgifter om i vilket land filialen ska inrättas samt om filialens adress och ansvariga ledning.

1. en plan för den avsedda verksamheten med uppgift om filialens organisation och de tjänster som den avser att tillhandahålla,

2. uppgifter om i vilket land filialen ska inrättas samt om filialens adress och ansvariga ledning, och

SOU 2016:53 Författningsförslag

61

Innan Finansinspektionen beslutar att registrera filialen enligt 8 kap. 5 §, ska inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i det andra landet. Underrättelsen ska innehålla upp-

gifterna enligt första stycket.

Finansinspektionen får vägra att registrera en filial eller återkalla en utförd registrering, om den

behöriga myndigheten i det andra landet har skälig anledning att

anta att penningtvätt eller finansiering av terrorism äger rum eller har ägt rum eller har försökt

genomföras i anknytning till

filialen, eller om anlitandet av filialen kan öka risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

3. uppgift om den dag då verksamheten via filialen ska påbörjas i det andra landet.

Innan Finansinspektionen beslutar att registrera filialen enligt 8 kap. 5 §, ska inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i det andra landet. Underrättelsen ska innehålla de

uppgifter som avses i första

stycket. Finansinspektionen ska vägra att registrera en filial eller återkalla en utförd registrering, om inspektionen har skälig anledning att anta att penningtvätt eller finansiering av terrorism äger rum eller har ägt rum eller

försök att genomföra sådana brott har förekommit i anknytning till

filialen, eller om anlitandet av filialen kan öka risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism. Finansinspektionen ska

vid denna bedömning beakta den information som inspektionen tagit emot från den behöriga myndigheten i det andra landet.

Om Finansinspektionen vägrar att registrera en filial enligt andra stycket och den behöriga myndigheten i det andra landet inte har samma uppfattning i frågan om det finns risk för penningtvätt eller finansiering av terrorism på grund av att filialen anlitas ska Finansinspektionen underrätta den behöriga myndigheten i det andra landet om beslutet att vägra registrera filialen.

Författningsförslag SOU 2016:53

62

Finansinspektionen ska inom tre månader efter att ha tagit emot en underrättelse enligt första stycket fatta beslut om registrering och underrätta den behöriga myndigheten i det andra landet och betalningsinstitutet om beslutet. Filialen får inte tillhandahålla betaltjänster i det andra landet innan registrering har ägt rum.

20 §

Inom en månad från det att en underrättelse enligt 19 § togs emot ska Finansinspektionen lämna över den till den behöriga myndigheten i det land där filialen ska inrättas.

Inom en månad från det att en underrättelse enligt 18 eller 19 §§ togs emot ska Finansinspektionen lämna över den till den behöriga myndigheten i det land där filialen ska inrättas eller

där ombudet ska verka.

24 §

Betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer ska säkerställa att ombud som agerar för deras räkning informerar betaltjänstanvändarna om detta förhållande.

Betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer ska säkerställa att ombud som agerar för deras räkning informerar betaltjänstanvändarna om detta förhållande. Det sagda gäller

inte för en registerad betaltjänstleverantör som bara tillhandahåller kontoinformationstjänster.

Ett betalningsinstitut som bedriver betaltjänstverksamhet genom en filial enligt detta kapitel ska säkerställa att filialen informerar betaltjänstanvändarna om detta förhållande.

25 §

Om ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör avser att ändra den verksamhet som avses i 17–19, 21 eller 23 § ska institutet eller leverantören underrätta Finansinspektionen innan ändringen genomförs.

SOU 2016:53 Författningsförslag

63

Om ändringen rör ett betalningsinstituts verksamhet i ett annat land, ska Finansinspektionen underrätta den behöriga myndigheten i det andra landet om ändringen.

Om ändringen rör ett betalningsinstituts verksamhet i ett annat land, ska Finansinspektionen inom en månad från det

att underrättelsen togs emot under-

rätta den behöriga myndigheten i det andra landet om ändringen.

27 §

Ett utländskt företag som avses i 26 § första stycket får tillhandahålla betaltjänster i Sverige från sitt hemland så snart Finansinspektionen har tagit emot en underrättelse från behörig myndighet i företagets hemland som anger vilka tjänster betalningsinstitutet avser att tillhandahålla i Sverige.

Efter att ha tagit emot en underrättelse från en myndighet i ett annat EES-land om att ett utländskt företag avser att ge ut elektroniska pengar eller tillhandahålla betaltjänster i Sverige genom ett ombud, en filial eller ett uppdragsavtal, ska Finansinspektionen inom en månad lämna en underrättelse till den behöriga myndigheten i det andra landet med uppgifter om det utländska företagets etablering här i landet. Om betaltjänster eller elektroniska pengar ska tillhandahållas genom ett ombud eller en filial ska underrättelsen också innehålla uppgift om Finansinspektionen har skälig anledning att anta att penningtvätt eller finansiering av terrorism äger rum eller har ägt rum eller försök att genomföra sådana brott har förekommit i anknytning till filialen eller ombudet, eller om anlitandet av filialen eller ombudet kan öka risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

Det utländska företaget får inte tillhandahålla sina tjänster genom

Författningsförslag SOU 2016:53

64

ombud eller filial i Sverige innan Finansinspektionen tagit emot ett beslut från den behöriga myndigheten i det andra landet om att ombudet eller filialen har registrerats av den myndigheten.

28 §

Ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör får uppdra åt någon annan att utföra ett visst arbete eller vissa operativa funktioner som ingår i dess verksamhet med betaltjänster. Betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören ska anmäla sådana uppdragsavtal till Finansinspektionen.

Ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör får uppdra åt någon annan att utföra ett visst arbete eller vissa operativa funktioner som ingår i dess verksamhet med betaltjänster. Betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören ska anmäla sådana uppdragsavtal till Finansinspektionen. En sådan anmälan behöver

inte göras av en registrerad betaltjänstleverantör som bara tillhandahåller kontoinformationstjänster.

Uppdrag åt någon annan att utföra sådana funktioner som är av väsentlig betydelse för betaltjänstverksamheten får bara ges om betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören ansvarar för att

1. verksamheten drivs av uppdragstagaren under kontrollerade och säkerhetsmässigt betryggande former, och

2. uppdraget inte väsentligt försämrar kvaliteten på betalningsinstitutets eller den registrerade betaltjänstleverantörens internkontroll och Finansinspektionens möjligheter att övervaka att betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören följer de regler som gäller för verksamheten.

28 a §

Om ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör avser att ändra den uppdrags-

SOU 2016:53 Författningsförslag

65

verksamhet som avses i 28 § ska institutet eller leverantören underrätta Finansinspektionen innan ändringen genomförs.

Om ändringen rör ett betalningsinstituts verksamhet i ett annat land inom EES, ska Finansinspektionen inom en månad från det att underrättelsen togs emot underrätta den behöriga myndigheten i det andra landet om ändringen.

29 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. beräkningen av kapitalkrav enligt 2 § första stycket,

2. hur betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer ska hantera medel enligt 6 §,

3. hur betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer ska hantera de medel för genomförandet av betalningstransaktioner som avses i 7 § andra stycket och hur stor andel av medlen hos betalningsinstitut eller registrerade betaltjänstleverantörer som omfattas av skyddskraven enligt 7 § tredje stycket,

4. vilka uppgifter som ska anses relevanta enligt 8 §, och

5. vad ett betalningsinstitut

eller en registrerad betaltjänstleverantör ska iaktta och vilka krav som betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören ska uppfylla vid uppdragsavtal enligt 28 §.

4. vilka uppgifter som ska anses relevanta enligt 8 §,

5. vilka uppgifter som ska lämnas utöver vad som framgår av 19 § andra stycket, och

6. vad ett betalningsinstitut

eller en registrerad betaltjänstleverantör ska iaktta och vilka krav som betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören ska uppfylla vid uppdragsavtal enligt 28 §.

Författningsförslag SOU 2016:53

66

4 kap.

1 §

En betaltjänstleverantör får inte ta ut någon avgift av en betaltjänstanvändare för att tillhandahålla information enligt detta kapitel.

En betaltjänstleverantör får dock, om leverantören och betaltjänstanvändaren kommit överens om det, ta ut avgifter för information som lämnas på begäran av användaren och som är mer omfattande eller ges mer frekvent än enligt detta kapitel eller för information som ges med hjälp av andra kommunikationsmedel än de som anges i ett ramavtal.

Avgifter enligt andra stycket ska vara skäliga och motsvara betaltjänstleverantörens faktiska kostnader.

En betaltjänstleverantör får inte ta ut någon avgift för att tillhandahålla informationsmaterial som utarbetats av Europeiska kommissionen.

2 §

Om betalningsmottagaren erbjuder en nedsättning av en avgift vid användning av ett visst betalningsinstrument, ska mottagaren informera betalaren om detta innan betalningstransaktionen påbörjas.

Om betalningsmottagaren erbjuder nedsättning av en avgift vid användning av ett visst betalningsinstrument, ska mottagaren informera betalaren om detta innan betalningstransaktionen påbörjas.

Om en betaltjänstleverantör begär en avgift vid användning av ett visst betalningsinstrument, ska denne informera betaltjänstanvändaren om detta innan betalningstransaktionen påbörjas.

Betaltjänstanvändaren är skyldig att betala en sådan avgift som avses i andra stycket endast om betaltjänstleverantören informerar användaren om avgiftens fullständiga belopp innan betalningstransaktionen påbörjas.

SOU 2016:53 Författningsförslag

67

3 §

Om valutaväxling erbjuds före påbörjandet av betalningstransaktionen och på platsen för försäljningen eller av betalningsmottagaren, ska den som erbjuder betalaren denna tjänst informera betalaren om alla avgifter för tjänsten samt den växelkurs som ska användas.

Om valutaväxling erbjuds före påbörjandet av betalningstransaktionen och om den er-

bjuds i en uttagsautomat, på plat-

sen för försäljningen eller av betalningsmottagaren, ska den som erbjuder betalaren denna tjänst informera betalaren om alla avgifter för tjänsten samt om den växelkurs som ska användas.

Betalaren ska godkänna valutaväxlingstjänsten innan betalningstransaktionen genomförs.

4 a §

Innan en betalningsorder initieras ska en leverantör av betalningsinitieringstjänster utöver vad som anges i 4 § informera betalaren om

1. namnet på leverantören av betalningsinitieringstjänster,

2. besöksadressen till dess huvudkontor och, i tillämpliga fall, besöksadressen till dess ombud eller filial, etablerade i den medlemsstat där betaltjänsten erbjuds,

3. övriga kontaktuppgifter som är relevanta för kommunikation med leverantören av betalningsinitieringstjänster, och

4. kontaktuppgifter till Finansinspektionen.

4 b §

Innan ett avtal om en enstaka leverans av en kontoinformationstjänst ingås, ska en leverantör av

Författningsförslag SOU 2016:53

68

kontoinformationstjänster informera betaltjänstanvändaren om

1. vilka uppgifter användaren ska lämna för att kontoinformationstjänsten ska kunna utföras korrekt,

2. hur lång tid det längst tar att utföra tjänsten, och

3. de sammanlagda avgifter som användaren ska betala till leverantören för tjänsten.

Leverantören ska också ge betaltjänstanvändaren detaljerad information om avgifterna enligt första stycket, när de olika avgifterna lätt kan särskiljas och redovisas separat.

Leverantören ska också göra information enligt 10 § tillgänglig för användaren.

5 §

Information enligt 4 § ska tillhandahållas på ett lättillgängligt sätt och vara tydlig och lätt att förstå. Den ska vara på svenska eller på något annat språk som parterna kommer överens om.

Information enligt 4–4 a §§ ska tillhandahållas på ett lättillgängligt sätt samt vara tydlig och lätt att förstå. Den ska vara på svenska eller på något annat språk som parterna kommer överens om.

På begäran av betaltjänstanvändaren ska informationen tillhandahållas på papper eller något annat varaktigt medium.

6 §

Om ett avtal om en enstaka betalningstransaktion ingås på distans på begäran av betaltjänstanvändaren, och detta gör att betaltjänstleverantören inte kan uppfylla kraven i 4 och 5 §§,

Om ett avtal om en enstaka betalningstransaktion ingås på distans på begäran av betaltjänstanvändaren, och detta gör att betaltjänstleverantören inte kan uppfylla kraven i 4, 4 a och

SOU 2016:53 Författningsförslag

69

ska dessa krav i stället uppfyllas av denne omedelbart efter det att betaltjänsten har genomförts.

5 §§, ska dessa krav i stället uppfyllas av denne omedelbart efter det att betaltjänsten har genomförts.

7 §

Så snart som möjligt efter det att en betalningsorder har tagits emot ska betalarens betaltjänstleverantör tillhandahålla betalaren följande information:

Så snart som möjligt efter det att en betalningsorder har tagits emot ska betalarens kontoför-

valtande

betaltjänstleverantör

tillhandahålla betalaren följande information:

1. en uppgift som gör det möjligt att identifiera betalningstransaktionen samt, när det är lämpligt, uppgifter som avser betalningsmottagaren,

2. transaktionens belopp i den valuta som används i betalningsordern,

3. det avgiftsbelopp som betalaren ska betala till leverantören för transaktionen, och

4. datum när betalningsordern togs emot. Leverantören ska även ge betalaren detaljerad information om avgiftsbeloppet enligt första stycket 3, när de olika avgifterna lätt kan särskiljas och redovisas separat.

Om betalningstransaktionen innebär valutaväxling ska leverantören ge betalaren information om den faktiska växelkurs eller referensväxelkurs som ska gälla för transaktionen.

7 a §

En leverantör av betalningsinitieringstjänster ska tillhandahålla betalaren följande information omedelbart efter det att en betalningsorder initierats: 1. en bekräftelse på att betalningsordern initierats med betalarens kontoförvaltande betaltjänstleverantör,

2. en referens som gör det möjligt för betalaren att identifiera betalningstransaktionen,

Författningsförslag SOU 2016:53

70

3. den information som överförts tillsammans med betalningstransaktionen,

4. uppgift om betalningstransaktionens belopp, och

5. uppgift om den avgift som ska betalas till leverantören av betalningsinitieringstjänster för transaktionen.

Leverantören ska även ge betalaren detaljerad information om avgiftsbeloppet enligt första stycket 5, när de olika avgifterna lätt kan särskiljas och redovisas separat.

7 b §

När en betalningsorder initieras via en leverantör av betalningsinitieringstjänster ska referensen för betalningstransaktionen göras tillgänglig för betalarens kontoförvaltande betaltjänstleverantör.

8 a §

En leverantör av betalningsinitieringstjänster ska, omedelbart efter att en betalningsorder har initierats, tillhandahålla betalningsmottagaren följande information:

1. en referens som gör det möjligt för betalningsmottagaren att identifiera betalaren och betalningstransaktionen, och

2. den information som överförts tillsammans med betalningstransaktionen.

SOU 2016:53 Författningsförslag

71

10 §

I rimlig tid innan ett ramavtal sluts ska betaltjänstleverantören ge betaltjänstanvändaren följande information:

1. leverantörens namn och adress och, i tillämpliga fall, adress till dess ombud eller filial,

2. uppgift om att leverantören har tillstånd att tillhandahålla betaltjänster och att leverantören, dess filialer och ombud har registrerats hos behörig myndighet,

3. en beskrivning av det huvudsakliga innehållet i den betaltjänst som tillhandahålls,

4. vilka uppgifter som användaren ska uppge för att en betalningsorder ska kunna utföras korrekt,

5. hur ett godkännande att genomföra en betalningstransaktion ges samt hur det kan återkallas enligt 5 kap. 13–15 §§,

6. när en betalningsorder ska anses mottagen enligt 5 kap. 9§ första stycket,

7. tidpunkter för mottagande av en order enligt 5 kap. 9 § tredje stycket, om sådana har fastställts av leverantören,

8. hur lång tid det som längst tar att genomföra en transaktion,

4. vilka uppgifter som användaren ska uppge för att en betalningsorder eller en kontoinforma-

tionstjänst ska kunna utföras

korrekt,

5. hur ett godkännande att

initiera en betalningsorder eller

genomföra en betalningstransaktion ges samt hur det kan återkallas enligt 5 kap. 32–34 §§,

6. när en betalningsorder ska anses mottagen enligt 5 kap.

28 § första stycket,

7. tidpunkter för mottagande av en order enligt 5 kap. 28 § tredje stycket, om sådana har fastställts av leverantören,

8. hur lång tid det som längst tar att genomföra en transaktion

eller en kontoinformationstjänst,

9. möjligheten att avtala om begränsningar i användningen av betalningsinstrumentet enligt 19 §,

10. användarens rättigheter enligt artikel 8 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/751 av den 29 april 2015 om förmedlingsavgifter för kort-

Författningsförslag SOU 2016:53

72

baserade betalningstransaktioner 10 vid användning av kortbaserade betalningsinstrument med cobadging,

10. vilka avgifter som använd-

aren ska betala till leverantören och, när det är tillämpligt, detaljuppgifter om dessa,

11. de räntor och växelkurser

som ska tillämpas eller, om referensräntesatser och referensväxelkurser ska användas, metoden för beräkning av den faktiska räntan och relevant dag, index eller underlag för att bestämma referensräntan eller referensväxelkursen,

12. sådan omedelbar tillämp-

ning av ändrade räntesatser eller växelkurser som kan avtalas om enligt 14 § samt de informationskrav som är förenade med detta,

13. i förekommande fall, de

kommunikationsmedel som ska användas för överföring av information och underrättelser mellan parterna, inklusive tekniska krav på användarens utrustning,

14. hur ofta och på vilket sätt

som information enligt denna lag ska lämnas till eller göras tillgänglig för användaren,

15. vilket språk som ska an-

vändas i ramavtalet samt på vilket språk kommunikationen

11. vilka avgifter som använd-

aren ska betala till leverantören och, när det är tillämpligt, detaljuppgifter om dessa,

12. de räntor och växelkurser

som ska tillämpas eller, om referensräntesatser och referensväxelkurser ska användas, metoden för beräkning av den faktiska räntan och relevant dag, index eller underlag för att bestämma referensräntan eller referensväxelkursen,

13. sådan omedelbar tillämp-

ning av ändrade räntesatser eller växelkurser som kan avtalas om enligt 14 § samt de informationskrav som är förenade med detta,

14. i förekommande fall, de

kommunikationsmedel som ska användas för överföring av information och underrättelser mellan parterna, inklusive tekniska krav på användarens utrustning,

15. hur ofta och på vilket sätt

som information enligt denna lag ska lämnas till eller göras tillgänglig för användaren,

16. vilket språk som ska an-

vändas i ramavtalet samt på vilket språk kommunikationen

10 EUT L 123, 19.5.2015, s. 1 (Celex 32015R0751).

SOU 2016:53 Författningsförslag

73

mellan leverantören och användaren ska ske,

16. användarens rätt att få

ramavtalets villkor samt information enligt 13 §,

17. de åtgärder som använd-

aren ska vidta för att skydda betalningsinstrumentet och hur användaren ska anmäla att ett betalningsinstrument kommit bort eller obehörigen använts,

18. i förekommande fall, un-

der vilka omständigheter leverantören förbehåller sig rätten att spärra ett betalningsinstrument enligt 5 kap. 4 §

19. vilket ansvar betalaren har enligt lagen ( 2010:738 ) om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument.

20. hur och inom vilken tids-

frist som användaren ska underrätta leverantören om felaktigt genomförda betalningstransaktioner eller obehöriga transaktioner,

21. leverantörens ansvar för

genomförande av transaktioner enligt 5 kap. 25–29 §§,

22. villkoren för återbetal-

ning enligt 5 kap. 6–8 §§,

23. i förekommande fall, upp-

gift om att användaren ska anses ha godkänt de ändrade villkoren enligt 14 § om användaren inte före den dag då de föreslås träda

mellan leverantören och användaren ska ske,

17. användarens rätt att få

ramavtalets villkor samt information enligt 13 §,

18. de åtgärder som använd-

aren ska vidta för att skydda betalningsinstrumentet och hur användaren ska anmäla att ett betalningsinstrument kommit bort eller obehörigen använts,

19. ett säkert förfarande för underrättelse om ett misstänkt eller faktiskt bedrägeri eller säkerhetshot,

20. i förekommande fall, un-

der vilka omständigheter leverantören förbehåller sig rätten att spärra ett betalningsinstrument enligt 5 kap. 4 §,

21. betalarens ansvar enligt 5 kap. 51–57 §§,

22. hur och inom vilken tids-

frist som användaren ska underrätta leverantören om felaktigt genomförda betalningstransaktioner eller obehöriga transaktioner,

23. leverantörens ansvar för initiering eller genomförande av

transaktioner enligt 5 kap. 44–

48 §§,

24. villkoren för återbetal-

ning enligt 5 kap. 25–27 §§,

25. i förekommande fall, upp-

gift om att användaren ska anses ha godkänt de ändrade villkoren enligt 14 § om användaren inte före den dag då de föreslås träda

Författningsförslag SOU 2016:53

74

i kraft underrättar leverantören om att användaren inte godkänner dem,

24. avtalets löptid, 25. om uppsägningstider och

avgifter för uppsägning enligt 14 § tredje stycket eller 15 §,

26. eventuella avtalsbestäm-

melser om vilket lands lag som ska tillämpas för ramavtalet och om vilken domstol som är behörig, och

27. vilka förfaranden för klago-

mål och prövning utanför domstol som finns för användaren.

i kraft underrättar leverantören om att användaren inte godkänner dem,

26. avtalets löptid, 27. om uppsägningstider och

avgifter för uppsägning enligt 14 § tredje stycket eller 15 §,

28. eventuella avtalsbestäm-

melser om vilket lands lag som ska tillämpas för ramavtalet och om vilken domstol som är behörig, och

29. vilka förfaranden för klago-

mål och prövning utanför domstol som finns för användaren.

11 §

Information enligt 10 § ska tillhandahållas på papper eller annat varaktigt medium, uttryckas på ett lättillgängligt sätt och vara tydlig och lätt att förstå. Den ska vara på svenska eller på annat språk som parterna kommer överens om.

Information enligt 10 § ska tillhandahållas på papper eller annat varaktigt medium, uttryckas på ett lättillgängligt sätt och vara tydlig och lätt att förstå. Den ska vara på svenska eller på annat språk som parterna kommer överens om. Det sagda

gäller inte för en leverantör av kontoinformationstjänster.

12 §

Om ett ramavtal ingås på distans på begäran av betaltjänstanvändaren, och detta gör att betaltjänstleverantören inte kan uppfylla kraven i 10 och 11 §§, ska dessa krav i stället uppfyllas av denne omedelbart efter det att ramavtalet har ingåtts.

Om ett ramavtal ingås på distans på begäran av betaltjänstanvändaren, och detta gör att betaltjänstleverantören inte kan uppfylla kraven i 10 och 11 §§, ska dessa krav i stället uppfyllas av denne omedelbart efter det att ramavtalet har ingåtts. Det sagda gäller inte för en

SOU 2016:53 Författningsförslag

75

leverantör av kontoinformationstjänster.

13 §

Betaltjänstanvändaren har under avtalsförhållandet alltid rätt att på begäran få avtalsvillkoren för ramavtalet samt den information som anges i 10 § i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för användaren.

Betaltjänstanvändaren har under avtalsförhållandet alltid rätt att på begäran få avtalsvillkoren för ramavtalet samt den information som anges i 10 § i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för användaren. Det

sagda gäller inte för ramavtal som avser tillhandahållande av kontoinformationstjänster.

15 §

Betaltjänstanvändaren får säga upp ramavtalet med omedelbar verkan, såvida inte parterna har kommit överens om en uppsägningstid. Betaltjänstleverantören får inte göra gällande en längre uppsägningstid för användaren än en månad.

Om leverantören säger upp ett ramavtal som ingåtts på obestämd tid, ska uppsägningstiden vara minst två månader.

Ett ramavtal ska kunna sägas upp avgiftsfritt av användaren efter tolv månader.

Ett ramavtal ska kunna sägas upp avgiftsfritt av användaren efter sex månader.

När leverantören får ta ut en avgift för uppsägningen, ska avgiften motsvara de faktiska kostnader som uppsägningen medför för leverantören. Periodiska avgifter för betaltjänster ska betalas endast för tiden fram till det att avtalet upphör att gälla. Om sådana avgifter har betalats i förskott, ska de återbetalas i motsvarande omfattning.

5 kap.

1 §

En betaltjänstleverantör får inte ta ut någon avgift av en betaltjänstanvändare för fullgörandet av sin informationsskyl-

En betaltjänstleverantör får inte ta ut någon avgift av en betaltjänstanvändare för fullgörandet av sin informationsskyl-

Författningsförslag SOU 2016:53

76

dighet samt av skydds- och korrigeringsåtgärder enligt detta kapitel förutom i de fall som anges i

10, 15 och 23 §§. När avgifter får

tas ut enligt någon av dessa bestämmelser ska de vara skäliga och motsvara betaltjänstleverantörens faktiska kostnader.

dighet samt av skydds- och korrigeringsåtgärder enligt detta kapitel förutom i de fall som anges i

29, 34 och 42 §§. När avgifter får

tas ut enligt någon av dessa bestämmelser ska de vara skäliga och motsvara betaltjänstleverantörens faktiska kostnader.

Om en betalningstransaktion inte medför någon valutaväxling, ska betalaren och betalningsmottagaren betala de avgifter som deras respektive betaltjänstleverantör tar ut.

Betaltjänstleverantören får inte hindra en betalningsmottagare från att erbjuda betalaren en nedsättning vid användning av ett visst betalningsinstrument.

En betalningsmottagare får inte ta ut någon avgift av betalaren vid användning av ett betalningsinstrument.

2 §11

För elektroniska pengar och sådana betalningsinstrument som avses i 4 kap. 19 § första stycket får betaltjänstleverantören och betaltjänstanvändaren i ramavtal komma överens om

1. att leverantören inte behöver underrätta användaren att betalningsordern har avvisats, om det av sammanhanget klart framgår att den inte har utförts,

2. att betalaren inte får återkalla betalningsordern efter att ha godkänt att den genomförs,

3. andra tidsgränser för genomförandet än de som anges i

18–22 §§, eller

3. andra tidsgränser för genomförandet än de som anges i

37–41 §§, eller

4. att det inte ska vara möjligt att spärra betalningsinstrumentet.

3 §

En betalningstransaktion ska betraktas som godkänd om betalaren har lämnat sitt samtycke till att den genomförs.

En betalningstransaktion ska betraktas som godkänd om betalaren har lämnat sitt samtycke till att den genomförs. Betalaren

kan lämna sitt samtycke direkt till

11 Senaste lydelse 2011:775.

SOU 2016:53 Författningsförslag

77

sin kontoförvaltande betaltjänstleverantör, via betalningsmottagaren eller via en leverantör av betalningsinitieringstjänster.

Betaltjänstleverantörens skyldigheter avseende betalningsinstrument

Betaltjänstleverantörens

respektive betaltjänstanvändarens

skyldigheter avseende ett betalningsinstrument

5 §

Betaltjänstleverantören ska

1. se till att den personliga koden till betalningsinstrumen-

tet inte görs tillgänglig av leverantören för andra än den betaltjänstanvändare som har rätt att använda betalningsinstrumentet,

2. inte skicka betalningsinstru-

ment till någon som inte har beställt det, förutom då ett betalningsinstrument som redan innehas av användaren ska ersättas,

3. se till att användare när

som helst har möjlighet att på lämpligt sätt anmäla till leverantören att ett betalningsinstrument har kommit bort eller obehörigen använts eller begära att en spärr hävs enligt 4 § fjärde stycket, och

4. förhindra användning av be-

talningsinstrumentet när en anmälan enligt 3 har lämnats.

1. se till att villkoren för utgivning och användning av betalningsinstrument är objektiva, ickediskriminerande och proportionella,

2. se till att de personaliserade behörighetsfunktioner som är knutna till betalningsinstrumen-

tet inte görs tillgängliga av leverantören för andra än den betaltjänstanvändare som har rätt att använda betalningsinstrumentet,

3. inte skicka betalningsinstru-

ment till någon som inte har beställt det, förutom då ett betalningsinstrument som redan innehas av användaren ska ersättas,

4. se till att användare när

som helst har möjlighet att på lämpligt sätt anmäla till leverantören att ett betalningsinstrument har kommit bort eller obehörigen använts eller begära att en spärr hävs enligt 4 § fjärde stycket, och

5. förhindra användning av be-

talningsinstrumentet när en anmälan enligt 4 har lämnats.

Författningsförslag SOU 2016:53

78

En betaltjänstleverantör ska under 18 månader efter det att en anmälan eller en begäran enligt första stycket 3 lämnats bevara information som gör det möjligt för betaltjänstanvändaren att visa att en anmälan eller begäran har lämnats. Sådan information ska lämnas till användaren om användaren begär det.

En betaltjänstleverantör ska under 18 månader efter det att en anmälan eller en begäran enligt första stycket 4 lämnats bevara information som gör det möjligt för betaltjänstanvändaren att visa att en anmälan eller begäran har lämnats. Sådan information ska lämnas till användaren om användaren begär det.

En anmälan enligt första stycket 3 ska vara avgiftsfri för användaren. Betaltjänstleverantören får endast ta ut avgift för de ersättningskostnader som uppkommit till följd av att betalningsinstrumentet förkommit eller använts obehörigen.

6 §

Betaltjänstanvändaren är skyldig att

1. skydda de personaliserade behörighetsfunktioner som är knutna till betalningsinstrumentet,

2. vid vetskap om att betalningsinstrumentet kommit bort eller obehörigen använts snarast anmäla detta till betaltjänstleverantören, och

3. i övrigt följa de villkor som enligt kontoavtalet gäller för användning av betalningsinstrumentet.

SOU 2016:53 Författningsförslag

79

Rätten att använda betalningsinitieringstjänster och de olika betaltjänstleverantörernas skyldigheter i samband med tillhandahållandet av dessa tjänster

7 §

En betaltjänstanvändare har rätt att utnyttja betalningsinitieringstjänster om det berörda betalkontot är tillgängligt online. Rätten att utnyttja betalningsinitieringstjänster ska vara oberoende av om det finns ett avtal om detta mellan leverantören av betalningsinitieringstjänster och den kontoförvaltande betaltjänstleverantören.

8 §

En leverantör av betalningsinitieringstjänster får inte

1. vid någon tidpunkt inneha betalarens medel i samband med tillhandahållandet av en betalningsinitieringstjänst,

2. lagra känsliga betalningsuppgifter som tillhör betaltjänstanvändaren,

3. begära andra uppgifter av betaltjänstanvändaren än sådana som krävs för att tillhandahålla betalningsinitieringstjänster,

4. använda, ha tillgång till eller lagra uppgifter för andra ändamål än för att tillhandahålla den betalningsinitieringstjänst som uttryckligen begärs av betalaren, eller

Författningsförslag SOU 2016:53

80

5. ändra beloppet, betalaren eller något annat inslag i transaktionen.

9 §

En leverantör av betalningsinitieringstjänster ska

1. se till att betaltjänstanvändarens personaliserade behörighetsfunktioner inte är tillgängliga för andra än användaren och utgivaren av de personaliserade behörighetsfunktionerna samt att de överförs på ett säkert och effektivt sätt, och

2. se till att eventuell övrig information om betaltjänstanvändaren som leverantören har fått när den tillhandahåller betalningsinitieringstjänsten endast lämnas till betalningsmottagaren och endast med betaltjänstanvändarens uttryckliga godkännande.

10 §

En leverantör av betalningsinitieringstjänster ska identifiera sig gentemot betaltjänstanvändarens kontoförvaltande betaltjänstleverantör varje gång en betalning initieras.

11 §

När en betalare har godkänt en betalningstransaktion i enlighet med 5 kap. 3 § ska den kontoförvaltande betaltjänstleverantören ge leverantören av betalningsinitieringstjänster all information

SOU 2016:53 Författningsförslag

81

om initieringen och genomförandet av betalningstransaktionen som är tillgänglig för den kontoförvaltande betaltjänstleverantören. Informationen ska lämnas omedelbart efter det att betalningsordern har tagits emot från leverantören av betalningsintieringstjänster.

12 §

Endast om det finns objektiva skäl för det får den kontoförvaltande betaltjänstleverantören behandla en betalningsorder som överförs via en leverantör av betalningsinitieringstjänster på ett annat sätt i fråga om val av tidpunkt, prioritering eller avgifter än en betalningsorder som betalaren överför direkt.

13 §

Den kontoförvaltande betaltjänstleverantören och leverantören av betalningsinitieringstjänster ska kommunicera på ett säkert sätt med varandra. Leverantören av betalningsinitieringstjänster ska kommunicera på ett säkert sätt även med betalaren och betalningsmottagaren.

Författningsförslag SOU 2016:53

82

Rätten att använda kontoinformationstjänster och de olika betaltjänstleverantörernas skyldigheter i samband med tillhandahållandet av dessa tjänster

14 §

En betaltjänstanvändare har rätt att utnyttja kontoinformationstjänster om det berörda betalkontot är tillgängligt online. Rätten att utnyttja kontoinformationstjänster ska vara oberoende av om det finns ett avtal om detta mellan leverantören av kontoinformationstjänster och den kontoförvaltande betaltjänstleverantören.

15 §

En leverantör av kontoinformationstjänster får

1. endast tillhandahålla tjänster med betaltjänstanvändarens uttryckliga godkännande,

2. inte begära känsliga betalningsuppgifter som är kopplade till betalkontot, och

3. inte använda, ha tillgång till eller lagra uppgifter för några andra ändamål än för att genomföra den kontoinformationstjänst som betaltjänstanvändaren uttryckligen har begärt.

16 §

En leverantör av kontoinformationstjänster ska

1. säkerställa att betaltjänst-

SOU 2016:53 Författningsförslag

83

användarens personaliserade behörighetsfunktioner, inte är tillgängliga för andra än användaren och utgivaren av de personaliserade behörighetsuppgifterna och att dessa uppgifter på ett säkert och effektivt sätt överförs genom leverantören av kontoinformationstjänster,

2. för varje kommunikationssession identifiera sig gentemot den kontoförvaltande betaltjänstleverantören, och

3. endast ha tillgång till information från angivna betalkonton och dithörande betalningstransaktioner.

17 §

Den kontoförvaltande betaltjänstleverantören får inte behandla en begäran om uppgifter som överförs via en leverantör av kontoinformationstjänster på ett annat sätt än en begäran direkt från betaltjänstanvändaren om det saknas objektiva skäl för en sådan behandling.

18 §

Den kontoförvaltande betaltjänstleverantören och leverantören av kontoinformationstjänster ska kommunicera på ett säkert sätt med varandra.

Författningsförslag SOU 2016:53

84

Möjlighet att vägra tillgång till betalkonto

19 §

En kontoförvaltande betaltjänstleverantör får vägra en leverantör av betalningsinitieringstjänster eller av kontoinformationstjänster tillgång till ett betalkonto om den kontoförvaltande leverantören kan styrka att leverantören av betalningsinitieringstjänster eller leverantören av kontoinformationstjänster har obehörig tillgång till betalkontot.

En kontoförvaltande betaltjänstleverantör som vägrar en leverantör av betalningsinitieringstjänster eller av kontoinformationstjänster tillgång till ett betalkonto enligt första stycket ska på avtalat sätt informera betalaren om att tillgång till betalkontot har vägrats och om skälen till detta.

Betalaren ska informeras innan tillgång till betalkontot vägras eller så snart som möjligt efter det att tillgång vägrats. Någon information till betalaren får dock inte lämnas om det skulle vara oförenligt med annan lag eller om det är motiverat av säkerhetsskäl att inte göra detta.

Den kontoförvaltande betaltjänstleverantören ska medge tillgång till betalkontot så snart det inte längre finns skäl att vägra sådan tillgång.

SOU 2016:53 Författningsförslag

85

Den kontoförvaltande betaltjänstleverantören ska omedelbart meddela Finansinspektionen om en leverantör av betalningsinitieringstjänster eller av kontoinformationstjänster har vägrats tillgång till ett betalkonto enligt första stycket och om skälen till detta.

Besked om tillgängliga medel

20 §

En kontoförvaltande betaltjänstleverantör ska på begäran av en betaltjänstleverantör som ger ut kortbaserade betalningsinstrument, omedelbart ge besked huruvida det belopp som krävs för genomförande av en kortbaserad betalningstransaktion är tillgängligt på betalarens betalkonto om

1. betalarens betalkonto är tillgängligt online vid tidpunkten för begäran, och

2. betalaren uttryckligen innan den första begäran görs har godkänt att den kontoförvaltande betaltjänstleverantören lämnar ett sådant besked.

En begäran som avses i första stycket ska besvaras med antingen ja eller nej och ger inte den kontoförvaltande betaltjänstleverantören rätt att reservera medel på betalarens betalkonto.

På begäran av betalaren ska den kontoförvaltande betaltjänstleverantören underrätta betalaren

Författningsförslag SOU 2016:53

86

om identiteten på den betaltjänstleverantör som begärt ett besked som avses i första stycket samt om det svar som lämnats.

21 §

En betaltjänstleverantör som ger ut kortbaserade betalningsinstrument får begära ett sådant besked som avses i 20 § om

1. betalaren uttryckligen har godkänt att en sådan begäran görs,

2. betalaren har initierat betalningstransaktionen med användning av ett kortbaserat betalningsinstrument som getts ut av betaltjänstleverantören, och

3. betaltjänstleverantören autentiserar sig gentemot den kontoförvaltande betaltjänstleverantören före varje begäran om besked.

Den betaltjänstleverantör som begär besked enligt första stycket får inte lagra eller använda det svar som den kontoförvaltande leverantören lämnat för andra syften än för att genomföra den enskilda betalningstransaktionen.

22 §

En betaltjänstleverantör som ger ut kortbaserade betalningsinstrument ska kommunicera på ett säkert sätt med den kontoförvaltande betaltjänstleverantören.

SOU 2016:53 Författningsförslag

87

23 §

Bestämmelserna i 20–22 §§ gäller inte för betalningstransaktioner som initieras genom kortbaserade betalningsinstrument där elektroniska pengar enligt definitionen i 1 kap. 2 § 2 lag ( 2011:755 ) om elektroniska pengar lagras.

Reservering av medel

24 §

Om en kortbaserad betalningstransaktion initieras av eller via betalningsmottagaren och det exakta beloppet inte är känt vid tidpunkten för betalarens godkännande av genomförandet av betalningstransaktionen får betalarens betaltjänstleverantör reservera medel på betalarens betalkonto för täckning av transaktionen endast om betalaren har godkänt det exakta belopp som reservationen avser.

Betalarens betaltjänstleverantör ska frigöra de medel som enligt första stycket har reserverats på betalarens betalkonto utan onödigt dröjsmål efter att ha tagit emot information om betalningstransaktionens exakta belopp och senast så snart som möjligt efter mottagandet av betalningsordern.

Författningsförslag SOU 2016:53

88

25 §

En betalare har rätt till återbetalning från sin betaltjänstleverantör om betalningstransaktionen initierats av eller via betalningsmottagaren, och

1. betalningstransaktionens exakta belopp inte angavs i samband med att den godkändes, och

2. betalningstransaktionens belopp överstiger det belopp som betalaren rimligen kunde ha förväntat sig med hänsyn till sitt tidigare utgiftsmönster, villkoren i ramavtalet och andra relevanta omständigheter.

På begäran av betaltjänstleverantören ska betalaren informera leverantören om sådana omständigheter som avses i första stycket 2. Återbetalningen ska uppgå till hela beloppet av den genomförda transaktionen.

På begäran av betaltjänstleverantören ska betalaren informera leverantören om sådana omständigheter som avses i första stycket 2. Återbetalningen ska uppgå till hela beloppet av den genomförda transaktionen. Valu-

teringsdagen för kreditering av betalarens betalkonto får inte infalla senare än den dag då beloppet debiterades kontot.

Om betalaren och betaltjänstleverantören har avtalat om att en referensväxelkurs ska tillämpas på betalningstransaktionen, och den avtalade referensväxelkursen har använts, får betalaren inte hävda att förutsättningarna i första stycket 2 är uppfyllda på grund av den växelkurs som tillämpats.

För autogireringar som omfattas av artikel 1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 260/2012 av den 14 mars 2012 om antagande av tekniska och affärsmässiga krav för betalningar och autogireringar i euro och om ändring av förordning (EG) nr 924/2009 12 har betalaren

12 EUT L 94,30.3.2012, s. 22 (Celex 32012R0260).

SOU 2016:53 Författningsförslag

89

en ovillkorlig rätt till återbetalning inom de tidsfrister som följer av 27 §.

29 §

En betaltjänstleverantör som vägrar att utföra en betalningsorder ska underrätta betaltjänstanvändaren om detta på avtalat sätt snarast möjligt och senast inom de tidsfrister som anges i

18 och 19 §§. Av underrättelsen

ska framgå

En betaltjänstleverantör som vägrar att utföra en betalningsorder eller initiera en betalnings-

transaktion ska underrätta betal-

tjänstanvändaren om detta på avtalat sätt snarast möjligt och senast inom de tidsfrister som anges i 37 och 38 §§. Av underrättelsen ska framgå

1. om möjligt, skälen för vägran, och

2. vilket förfarande som tillämpas för att rätta till fel som kan ha föranlett vägran.

Betaltjänstleverantören får ta ut en avgift för en underrättelse enligt första stycket om

1. det finns skälig grund för vägran, och

2. leverantören får ta ut sådan avgift enligt ett ramavtal med betaltjänstanvändaren.

30 §

Om villkoren i betaltjänstleverantörens ramavtal med betalaren är uppfyllda, får betalarens betaltjänstleverantör inte vägra att utföra en godkänd betalningsorder, oavsett om den har initierats av betalaren, eller betalningsmottagaren såvida inte utförandet av betalningsordern skulle strida mot annan lag.

Om villkoren i betaltjänstleverantörens ramavtal med betalaren är uppfyllda, får betalarens betaltjänstleverantör inte vägra att utföra en godkänd betalningsorder, oavsett om den har initierats av betalaren, eller betalningsmottagaren såvida inte utförandet av betalningsordern skulle strida mot annan lag.

Detsamma gäller om betalningsordern har initierats av en leverantör av betalningsinitieringstjänster.

Författningsförslag SOU 2016:53

90

31 §

Vid tillämpning av 18, 19 och

25–29 §§ ska en betalningsorder

som betaltjänstleverantören har vägrat att utföra anses inte ha blivit mottagen av leverantören.

Vid tillämpning av 37, 38 och

44–48 §§ ska en betalningsorder

som betaltjänstleverantören har vägrat att utföra anses inte ha blivit mottagen av leverantören.

33 §

När en betalningstransaktion initieras av eller via betalningsmottagaren får betalaren inte återkalla betalningsordern efter det att denne har överfört ordern eller gett sitt godkännande till att genomföra transaktionen till mottagaren.

När en betalningstransaktion

initieras av en leverantör av betalningsinitieringstjänster eller av

eller via betalningsmottagaren får betalaren inte återkalla betalningsordern efter det att betalar-

en har gett sitt godkännande att initiera betalningstransaktionen till leverantören av betalningsinitieringstjänster eller gett sitt god-

kännande till att genomföra transaktionen till mottagaren.

Vid autogiro får betalaren, trots första stycket och utan att det påverkar rätten till återbetalning, återkalla betalningsordern senast i slutet av den bankdag som föregår den dag som avtalats för debitering av medlen.

Om en betaltjänstanvändare och en betaltjänstleverantör har avtalat enligt 9 § om den tidpunkt vid vilken en betalningsorder ska anses vara mottagen, får användaren trots första stycket återkalla en betalningsorder senast i slutet av den bankdag som föregår den avtalade dagen.

Om en betaltjänstanvändare och en betaltjänstleverantör har avtalat enligt 28 § om den tidpunkt vid vilken en betalningsorder ska anses vara mottagen, får användaren trots första stycket återkalla en betalningsorder senast i slutet av den bankdag som föregår den avtalade dagen.

34 §

Efter de tidpunkter som anges i 13 och 14 §§ får betalningsordern återkallas endast om detta har avtalats mellan betaltjänst-

Efter de tidpunkter som anges i 32 och 33 §§ får betalningsordern återkallas endast om detta har avtalats mellan betaltjänst-

SOU 2016:53 Författningsförslag

91

användaren och dennes betal-

tjänstleverantör. För att återkal-

lelse efter de tidpunkter som anges i 14 § första och andra

styckena ska få ske, krävs även

att betalningsmottagaren godkänner återkallelsen.

användaren och de berörda betal-

tjänstleverantörerna. För att åter-

kallelse efter de tidpunkter som anges i 33 § första och andra

styckena ska få ske, krävs också

att betalningsmottagaren godkänner återkallelsen.

36 §

Bestämmelserna i 18–22 §§ gäller för betalningstransaktioner i Sverige som genomförs i euro eller i svenska kronor.

Bestämmelserna i 18–22 §§ gäller också för betalningstransaktioner där det sker en växling mellan euro och svenska kronor, om

Bestämmelserna i 37–41 §§ gäller för betalningstransaktioner i Sverige som genomförs i euro eller i svenska kronor.

Bestämmelserna i 37–41 §§ gäller också för betalningstransaktioner där det sker en växling mellan euro och svenska kronor, om

1. växlingen sker i Sverige, och

2. när det gäller en transaktion till eller från ett annat land, överföringen av medlen mellan länderna sker i euro.

Bestämmelserna i 18–22 §§ är även tillämpliga på andra betalningstransaktioner än de som anges i första och andra styckena.

Bestämmelserna i 37–41 §§ är även tillämpliga på andra betalningstransaktioner än de som anges i första och andra styckena.

Bestämmelserna i 18, 19, 21

och 22 §§ är dock inte tillämp-

liga, om annat har avtalats mellan betaltjänstanvändaren och betaltjänstleverantören. Om användaren och leverantören, med avvikelse från 18 § första stycket, avtalar om när kreditering av betalningsmottagarens leverantörs konto senast ska ske, får tidpunkten inte vara senare än fyra bankdagar efter det att betalningsordern mottagits enligt 19 §.

Bestämmelserna i 37, 38, 40

och 41 §§ är dock inte tillämp-

liga, om annat har avtalats mellan betaltjänstanvändaren och betaltjänstleverantören. Om användaren och leverantören, med avvikelse från 37 § första stycket, avtalar om när kreditering av betalningsmottagarens leverantörs konto senast ska ske, får tidpunkten inte vara senare än fyra bankdagar efter det att betalningsordern mottagits enligt 38 §.

Författningsförslag SOU 2016:53

92

37 §

När en betalningsorder har mottagits enligt 9 §, ska betalarens betaltjänstleverantör se till att betalningstransaktionens belopp krediteras betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto senast vid slutet av nästföljande bankdag.

När en betalningsorder har mottagits enligt 28 §, ska betalarens betaltjänstleverantör se till att betalningstransaktionens belopp krediteras betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto senast vid slutet av nästföljande bankdag.

För betalningstransaktioner som initierats på papper får betaltjänstleverantören förlänga tiden med en bankdag.

39 §

Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ska valutera och göra betalningstransaktionens belopp tillgängligt på mottagarens betalkonto.

Valuteringsdagen för kreditering av betalningsmottagarens betalkonto ska vara senast den bankdag då betalningstransaktionens belopp krediteras mottagarens betaltjänstleverantörs konto.

Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ska säkerställa att betalningstransaktionens belopp ställs till mottagarens förfogande så snart som möjligt efter det att beloppet krediteras mottagarens leverantörs konto.

Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ska säkerställa att betalningstransaktionens belopp ställs till mottagarens förfogande så snart som möjligt efter det att beloppet krediteras mottagarens leverantörs konto när

det hos leverantören

1. inte görs någon valutaväxling, eller

2. görs en växling mellan euro och en medlemsstats valuta eller mellan två medlemsstaters valutor.

Tredje stycket gäller även betalningar inom en och samma betaltjänstleverantör.

Valuteringsdagen för debitering av betalarens betalkonto infaller tidigast när betalningstransaktionens belopp debiteras detta betalkonto.

SOU 2016:53 Författningsförslag

93

För autogiro gäller att en betalningsorder ska lämnas i sådan tid att betalningstransaktionen kan slutföras på den överenskomna förfallodagen.

40 §

Om betalningsmottagaren inte har något betalkonto hos betaltjänstleverantören som tar emot medlen, ska denne göra dem tillgängliga för mottagaren inom den tid som anges i 18 och

19 §§.

Om betalningsmottagaren inte har något betalkonto hos betaltjänstleverantören som tar emot medlen, ska denne göra dem tillgängliga för mottagaren inom den tid som anges i 37 och

38 §§.

42 §

Om en betalningsorder utförts med hjälp av en unik identifikationskod, ska betalningsordern anses ha utförts korrekt i förhållande till den betalningsmottagare som angetts i identifikationskoden.

Om den unika identifikationskod som angetts av betaltjänstanvändaren är felaktig, ska betaltjänstleverantören inte vara ansvarig enligt 25–29 §§ för att betalningstransaktionen inte har genomförts eller för brister i genomförandet av transaktionen.

Betaltjänstleverantören till den betaltjänstanvändare som lämnade betalningsordern ska dock vidta skäliga åtgärder för att få tillbaka de medel som betalningstransaktionen avsåg. Leverantören får ta ut en avgift av användaren för de åtgärder som vidtas, om ett ramavtal med användaren medger det.

Om den unika identifikationskod som angetts av betaltjänstanvändaren är felaktig, ska betaltjänstleverantören inte vara ansvarig enligt 44–48 §§ för att betalningstransaktionen inte har genomförts eller för brister i genomförandet av transaktionen.

Betaltjänstleverantören till den betaltjänstanvändare som lämnade betalningsordern ska dock vidta skäliga åtgärder för att få tillbaka de medel som betalningstransaktionen avsåg. Leverantören får ta ut en avgift av användaren för de åtgärder som vidtas, om ett ramavtal med användaren medger det. Betal-

ningsmottagarens betaltjänstleverantör ska bistå i detta arbete och lämna all relevant information för att medlen ska kunna återfås.

Författningsförslag SOU 2016:53

94

Om det inte är möjligt att återfå de medel som betalningstransaktionen avsåg ska betaltjänstleverantören till den betaltjänstanvändare som lämnade betalningsordern på skriftlig begäran förse betaltjänstanvändaren med all relevant information som denne behöver för att återvinna medlen på rättslig väg.

44 §

Betalarens betaltjänstleverantör ansvarar gentemot betalaren för att en betalningsorder som betalaren har initierat utförs korrekt.

Om betalarens betaltjänstleverantör kan styrka att mottagarens leverantör har tagit emot betalningstransaktionens belopp enligt 18 §, ansvarar mottagarens leverantör gentemot mottagaren för att transaktionen genomförs korrekt.

Om betalarens betaltjänstleverantör kan styrka att mottagarens leverantör har tagit emot betalningstransaktionens belopp enligt 37 §, ansvarar mottagarens leverantör gentemot mottagaren för att transaktionen genomförs korrekt.

45 §

Om betalarens betaltjänstleverantör ansvarar för genomförandet av en betalningstransaktion enligt 25 § första stycket, ska leverantören utan onödigt dröjsmål återbetala beloppet i en transaktion som inte genomförts eller genomförts bristfälligt till betalaren eller återställa det debiterade betalkontots kontoställning till den som det skulle ha haft om den bristfälligt genomförda transaktionen inte hade ägt rum.

Om betalarens betaltjänstleverantör ansvarar för genomförandet av en betalningstransaktion enligt 44 § första stycket, ska leverantören utan onödigt dröjsmål återbetala beloppet i en transaktion som inte genomförts eller genomförts bristfälligt till betalaren eller återställa det debiterade betalkontots kontoställning till den som det skulle ha haft om den bristfälligt genomförda transaktionen inte hade ägt rum. Valuteringsdagen för kredi-

tering av betalarens betalkonto får

SOU 2016:53 Författningsförslag

95

Om betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ansvarar för genomförandet av en transaktion enligt 25 § andra stycket ska leverantören så snart som möjligt ställa transaktionens belopp till betalningsmottagarens förfogande eller kreditera mottagarens betalkonto med motsvarande belopp.

Om en betalare har initierat en betalningsorder, och betalningstransaktionen inte genomförs eller genomförs bristfälligt, ska betalarens betaltjänstleverantör på begäran av betalaren så snart som möjligt försöka spåra betalningstransaktionen och underrätta betalaren om resultatet.

inte infalla senare än den dag då beloppet debiterades kontot.

Om betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ansvarar för genomförandet av en transaktion enligt 44 § andra stycket ska leverantören så snart som möjligt ställa transaktionens belopp till betalningsmottagarens förfogande eller kreditera mottagarens betalkonto med motsvarande belopp. Valuteringsdagen för kredi-

tering av betalningsmottagarens betalkonto får inte infalla senare än den dag då beloppet skulle ha valuterats om transaktionen hade genomförts korrekt.

När en betalningstransaktion genomförs för sent ska betalningsmottagarens betaltjänstleverantör, på begäran av betalarens betaltjänstleverantör se till att valuteringsdagen för kreditering av betalningsmottagarens konto inte infaller senare än den dag då beloppet skulle ha valuterats om betalningstransaktionen hade genomförts korrekt.

Om en betalare har initierat en betalningsorder, och betalningstransaktionen inte genomförs eller genomförs bristfälligt, ska betalarens betaltjänstleverantör på begäran av betalaren så snart som möjligt försöka spåra betalningstransaktionen och underrätta betalaren om resultatet. Detta ska vara avgiftsfritt

för betalaren.

Författningsförslag SOU 2016:53

96

46 §

Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ansvarar gentemot mottagaren för att betalningstransaktionens belopp ställs till mottagarens förfogande enligt

20 § och för att en betalnings-

order som initierats av eller via mottagaren överförs korrekt till betalarens betaltjänstleverantör i enlighet med 19 §.

Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ansvarar gentemot mottagaren för att betalningstransaktionens belopp ställs till mottagarens förfogande enligt

39 § och för att en betalnings-

order som initierats av eller via mottagaren överförs korrekt till betalarens betaltjänstleverantör i enlighet med 38 §.

En betaltjänstleverantör som är ansvarig enligt första stycket och har försökt utföra en betalningsorder ska så snart som möjligt överföra den berörda betalningsordern på nytt till betalarens betaltjänstleverantör.

Om en betalningsorder överförs sent ska beloppet valuteras på betalningsmottagarens betalkonto senast den dag då beloppet skulle ha valuterats om betalningstransaktionen hade genomförts korrekt.

47 §

Betalarens betaltjänstleverantör ansvarar gentemot betalaren för en inte genomförd eller bristfälligt genomförd betalningstransaktion som initierats av eller via betalningsmottagaren, utom då mottagarens betaltjänstleverantör ansvarar gentemot mottagaren enligt 27 §.

En betalares betaltjänstleverantör som är ansvarig enligt första stycket ska återbetala betalningstransaktionens belopp till betalaren eller återställa det debiterade betalkontots kontoställning till den som det skulle ha

Betalarens betaltjänstleverantör ansvarar gentemot betalaren för en inte genomförd eller bristfälligt genomförd betalningstransaktion som initierats av eller via betalningsmottagaren, utom då mottagarens betaltjänstleverantör ansvarar gentemot mottagaren enligt 46§.

En betalares betaltjänstleverantör som är ansvarig enligt första stycket ska återbetala betalningstransaktionens belopp till betalaren eller återställa det debiterade betalkontots kontoställning till den som det skulle ha

SOU 2016:53 Författningsförslag

97

haft om den bristfälligt genomförda transaktionen inte hade ägt rum.

Om en betalningstransaktion initierats av eller via betalningsmottagaren, och transaktionen inte genomförs eller genomförs bristfälligt, ska mottagarens betaltjänstleverantör på begäran av mottagaren så snart som möjligt försöka spåra betalningstransaktionen och underrätta mottagaren om resultatet.

haft om den bristfälligt genomförda transaktionen inte hade ägt rum. Valuteringsdagen för kre-

ditering av betalarens betalkonto ska infalla senast den dag då beloppet debiterades kontot.

Om betalarens betaltjänstleverantör kan visa att betalningsmottagarens betaltjänstleverantör har tagit emot betalningstransaktionens belopp vid en för sent genomförd betalningstransaktion ska betalningsmottagarens betaltjänstleverantör valutera beloppet på betalningsmottagarens betalkonto senast den dag då beloppet skulle ha valuterats om transaktionen hade genomförts korrekt.

Om en betalningstransaktion initierats av eller via betalningsmottagaren, och transaktionen inte genomförs eller genomförs bristfälligt, ska mottagarens betaltjänstleverantör på begäran av mottagaren så snart som möjligt försöka spåra betalningstransaktionen och underrätta mottagaren om resultatet. Detta ska

vara avgiftsfritt för mottagaren.

49 §

Betaltjänstleverantören får kräva att betaltjänstanvändaren ansvarar för betalningstransaktionens belopp, om användaren inte underrättar leverantören utan onödigt dröjsmål efter att ha fått vetskap om att transaktionen genomförts på ett felaktigt sätt. Detsamma gäller om leverantören har lämnat information om transaktionen till användaren eller gjort informationen tillgänglig för denne enligt bestämmelserna i 4 kap. och användaren inte underrättar leverantören inom 13 månader från det att beloppet belastat kontot.

Författningsförslag SOU 2016:53

98

Det är den kontoförvaltande betaltjänstleverantören som ska underrättas enligt första stycket även om en leverantör av betalningsinitieringstjänster har initierat den felaktigt genomförda betalningstransaktionen.

50 §

Om en betalningstransaktion inte har genomförts eller genomförts bristfälligt och den har initierats av betalaren via en leverantör av betalningsinitieringstjänster ska den kontoförvaltande betaltjänstleverantören betala tillbaka beloppet i betalningstransaktionen till betalaren eller återställa det debiterade betalkontots kontoställning till den som det skulle ha haft om den bristfälligt genomförda betalningstransaktionen inte hade ägt rum. Detta ska inte påverka tillämpningen av 42 § andra, tredje och fjärde styckena och 49 §.

Ansvar för obehöriga transaktioner

51 §

Om det har genomförts en obehörig transaktion från betalarens betalkonto ska den kontoförvaltande betaltjänstleverantören, om inget annat följer av 52– 56 §§, omedelbart eller senast i slutet av den bankdag som inträffar efter det att betaltjänst-

SOU 2016:53 Författningsförslag

99

leverantören har fått kännedom om transaktionen betala tillbaka ett belopp som motsvarar transaktionen. Leverantören ska återställa det debiterade betalkontot till den ställning som skulle ha förelegat om den obehöriga transaktionen inte hade ägt rum. Valuteringsdagen för kreditering av betalarens betalkonto får inte infalla senare än den dag då beloppet debiterades.

Om leverantören har rimlig anledning att misstänka att betalaren genom svikligt handlande har bidragit till den obehöriga transaktionen, och skriftligen informerar Finansinspektionen om detta, har leverantören dock alltid rätt till en skälig tid för att undersöka transaktionen innan återbetalningen ska göras.

Det är den kontoförvaltande betaltjänstleverantören som ska återbetala beloppet enligt första stycket även om en leverantör av betalningsinitieringstjänster har initierat den obehöriga transaktionen.

52 §

Om en obehörig transaktion har kunnat genomföras till följd av att ett betalningsinstrument kommit bort eller använts obehörigen, får betaltjänstleverantören kräva att betalaren står för beloppet, dock högst 400 kronor.

Första stycket gäller inte om

Författningsförslag SOU 2016:53

100

betalaren inte kunnat upptäcka att betalningsinstrumentet kommit bort eller använts obehörigen innan den obehöriga transaktionen genomfördes, eller om någon på betaltjänstleverantörens sida har orsakat den förlust som uppkommit till följd av den obehöriga transaktionen.

53 §

Om en obehörig transaktion har kunnat genomföras till följd av att en skyldighet enligt 6 § åsidosatts genom grov oaktsamhet, ansvarar betalaren för hela beloppet.

Är betalaren konsument är ansvaret enligt första stycket begränsat till högst 12 000 kronor. Har betalaren handlat särskilt klandervärt, ansvarar han eller hon dock för hela beloppet.

54 §

Oavsett vad som föreskrivs i 52 och 53 §§, ska betalaren inte ansvara för något belopp som har belastat kontot efter det att han eller hon har anmält till betaltjänstleverantören att betalningsinstrumentet ska spärras. Detta gäller dock inte om betalaren genom svikligt handlande har bidragit till den obehöriga transaktionen.

SOU 2016:53 Författningsförslag

101

55 §

Om betalarens betaltjänstleverantör inte har krävt stark kundautentisering ska den stå för hela beloppet för en obehörig transaktion. Detta gäller dock inte om betalaren genom svikligt handlande har bidragit till den obehöriga transaktionen.

Om betalningsmottagaren eller dennes betaltjänstleverantör inte har godtagit stark kundautentisering ska de ersätta betalarens betaltjänstleverantör för den förlust som drabbat leverantören enligt första stycket.

56 §

Betalaren ansvarar för hela beloppet om han eller hon inte underrättar betaltjänstleverantören utan onödigt dröjsmål efter att ha fått vetskap om den obehöriga transaktionen. Detsamma gäller om betaltjänstleverantören har lämnat betalaren information om transaktionen och betalaren inte underrättar betaltjänstleverantören inom tretton månader från det att beloppet belastat kontot.

Det är den kontoförvaltande betaltjänstleverantören som ska underrättas enligt första stycket även om en leverantör av betalningsinitieringstjänster har initierat den obehöriga transaktionen.

Författningsförslag SOU 2016:53

102

57 §

Om även någon annan än betalaren är behörig enligt kontoavtalet att använda ett betalningsinstrument, ska, vid bedömningen enligt 51–56 §§ av om betalaren ansvarar för något belopp, den andra personens handlande räknas som om betalaren själv hade handlat.

58 §

Om en betalningstransaktion inte genomförs, genomförs bristfälligt eller genomförs obehörigen och felet är hänförligt till en betaltjänstleverantör eller mellanhand som inte är ansvarig gentemot betaltjänstanvändare enligt

25–29 §§ har den leverantör som

ansvarar gentemot en användare enligt dessa bestämmelser rätt till ersättning av den leverantör eller mellanhand som orsakade att transaktionen inte genomfördes eller genomfördes bristfälligt.

Ersättningen ska motsvara de förluster, inbegripet belopp som betalts till betaltjänstanvändare, som uppkommit hos betaltjänstleverantören enligt 25–29 §§.

Om en betalningstransaktion inte genomförs, genomförs bristfälligt eller genomförs obehörigen och felet är hänförligt till en betaltjänstleverantör eller mellanhand som inte är ansvarig gentemot betaltjänstanvändare enligt

44–48 §§ eller 51–55 §§ har den

leverantör som ansvarar gentemot en användare enligt dessa bestämmelser rätt till ersättning av den leverantör eller mellanhand som orsakade att transaktionen inte genomfördes eller genomfördes bristfälligt. Rätten till er-

sättning omfattar även fall där den betaltjänstleverantör som har orsakat felet har underlåtit att tillämpa stark kundautentisering.

Ersättningen ska motsvara de förluster, inbegripet belopp som betalts till betaltjänstanvändare, som uppkommit hos betaltjänstleverantören enligt 44–48 §§ och

51–55 §§.

SOU 2016:53 Författningsförslag

103

59 §

Om en leverantör av betalningsinitieringstjänster är ansvarig för en betalningstransaktion som inte har genomförts eller genomförts bristfälligt eller för en obehörig betalningstransaktion ska leverantören omedelbart ersätta den kontoförvaltande betaltjänstleverantören för de förluster, inbegripet belopp som betalats till betaltjänstanvändaren, som uppkommit hos betaltjänstleverantören enligt 44–48 §§ eller 51–55§§.

61 §

Bestämmelserna i detta kapitel får inte frångås till nackdel för en betaltjänstanvändare.

Första stycket hindrar dock inte att en betaltjänstleverantör kommer överens med en betaltjänstanvändare som inte är konsument om avvikelser från bestämmelserna i 1 § första stycket, 1 § första stycket, 6–8 §§, 13–

15 §§ och 25–30 §§.

Första stycket hindrar dock inte att en betaltjänstleverantör kommer överens med en betaltjänstanvändare som inte är konsument om avvikelser från bestämmelserna i 1 § första stycket,

25–27 §§, 32–34 §§, 44–49 §§ och 51–55 §§.

5 a kap. Operativa risker och stark kundautentisering

Hantering av operativa risker

1 §

Betaltjänstleverantörer ska ha ett system med lämpliga åtgärder och kontrollmekanismer för att hantera operativa risker och säkerhetsrisker som är förknippade med de betaltjänster som de tillhanda-

Författningsförslag SOU 2016:53

104

håller. Inom ramen för detta system ska betaltjänstleverantörerna reglera hur allvarliga incidenter ska hanteras.

2 §

Betaltjänstleverantörerna ska rapportera till Finansinspektionen om operativa risker och säkerhetsrisker som är förknippade med de betaltjänster som de tillhandahåller och om de åtgärder som har vidtagits för att hantera dessa risker.

Betaltjänstleverantörerna ska till Finansinspektionen lämna statistiska uppgifter om bedrägerier som har ägt rum i samband med användningen av olika betaltjänster.

3 §

En betaltjänstleverantör ska utan onödigt dröjsmål underrätta Finansinspektionen om en allvarlig operativ incident eller säkerhetsincident som uppkommit i dennes verksamhet.

Om en incident enligt första stycket påverkar eller kan påverka betaltjänstanvändarnas ekonomiska intressen ska betaltjänstleverantören utan onödigt dröjsmål informera betaltjänstanvändarna om incidenten och om alla tillgängliga åtgärder som de kan vidta för att begränsa risken för skada.

SOU 2016:53 Författningsförslag

105

4 §

Efter att ha tagit emot en sådan underrättelse som avses i 3 § ska Finansinspektionen utan onödigt dröjsmål lämna över den till Europeiska bankmyndigheten och Europeiska centralbanken.

5 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. hur ett system enligt 1 § ska utformas,

2. vilka upplysningar som ska lämnas enligt 2 § samt hur och med vilket tidsintervall de ska lämnas,

3. vad som utgör en allvarig operativ incident eller säkerhetsincident enligt 3 § första stycket,

4. hur bedömningen av om en incident påverkar eller kan påverka betaltjänstanvändarnas ekonomiska intressen enligt 3§ andra stycket ska göras, och

5. hur betaltjänstanvändarna ska informeras enligt 3 § andra stycket.

Stark kundautentisering

6 §

Den kontoförvaltande betaltjänstleverantören ska tillämpa stark kundautentisering när

betalaren

1. loggar in på sitt betalkonto online,

2. initierar en elektronisk be-

Författningsförslag SOU 2016:53

106

talningstransaktion, eller

3. genomför någon åtgärd på distans, som kan innebära en risk för bedrägeri eller andra former av missbruk.

Den kontoförvaltande betaltjänstleverantören ska tillämpa stark kundautentisering för elektroniska betalningstransaktioner som utförs på distans enligt första stycket 2 och som på ett dynamiskt sätt förbinder transaktionen till ett specifikt belopp och en specifik betalningsmottagare.

Vad som anges i första och andra styckena gäller även i tillämpliga delar för betalningsmottagarens betaltjänstleverantör när en betalning initieras via betalningsmottagaren.

Den kontoförvaltande betaltjänstleverantören ansvarar för att stark kundautentisering tillämpas enligt första och andra styckena när en betalning initieras via en leverantör av betalningsinitieringstjänster och enligt första stycket 1 och 3 när information begärs via en leverantör av kontoinformationstjänster.

En betaltjänstleverantör ska skydda betaltjänstanvändarnas personaliserade behörighetsfunktioners konfidentialitet och integritet när stark kundautentisering tillämpas. Undantag från skyldigheten att tillämpa stark kundautentisering specificeras genom

SOU 2016:53 Författningsförslag

107

tekniska standarder antagna av Europeiska kommissionen.

7 kap.

Tillträde till betalningssystem Tillträde till betalningssystem

och tillträde för betalningsinstitut till kreditinstitutens betalkontotjänster

3 §

Bestämmelserna i 1 och 2 §§ gäller inte för

1. betalningssystem enligt lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden, eller

2. betalningssystem i vilka en betaltjänstleverantör verkar eller kan verka både som betalarens och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör samt är ensamt ansvarig för betalningssystemets ledning, och denne betaltjänstleverantör tillåter andra betaltjänstleverantörer att delta i betalningssystemet utan att dessa kan förhandla om avgifter mellan sig avseende betalningssystemet.

Om en deltagare i ett betalningssystem enligt lagen ( 1999:1309 ) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden tillåter en betaltjänstleverantör som inte är deltagare i systemet att sända en överföringsorder genom systemet, ska den deltagaren på begäran på ett objektivt, proportionellt och ickediskriminerande sätt ge även andra betaltjänstleverantörer samma möjligheter i enlighet med bestämmelserna i 1 §. Om begäran om tillträde avslås ska deltagaren ge betaltjänstleverantören en motivering till avslaget.

Författningsförslag SOU 2016:53

108

4 §

Betalningsinstitut ska på objektiva, icke-diskriminerande och proportionella grunder ges tillgång till kreditinstitutens betalkontotjänster i den omfattning som krävs för att de obehindrat och effektivt ska kunna tillhandahålla betaltjänster.

Om ett kreditinstitut avslår en begäran om tillgång till dess betalkontotjänster enligt första stycket ska institutet lämna Finansinspektionen en motivering till avslaget.

8 kap.

1 §13

Finansinspektionen har tillsyn över att bestämmelserna i denna lag följs, liksom bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009 av den 16 september 2009 om gränsöverskridande betalningar i gemenskapen och om upphävande av förordning (EG) nr 2560/2001 och i Europa-

parlamentets och rådets förord-

ning (EU) nr 260/2012 av den

14 mars 2012 om antagande av tekniska och affärsmässiga krav för betalningar och autogireringar i euro och om ändring av förordning (EG) nr 924/2009.

Finansinspektionen har tillsyn över att bestämmelserna i denna lag följs, liksom bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009 av den 16 september 2009 om gränsöverskridande betalningar i gemenskapen och om upphävande av förordning (EG) nr 2560/2001 och i förordning (EU) nr 260/2012.

För betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer omfattar tillsynen även att deras betaltjänstverksamhet drivs enligt andra författningar som reglerar deras verksamhet, bolagsordning,

13 Senaste lydelse 2014:220.

SOU 2016:53 Författningsförslag

109

stadgar samt interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar deras verksamhet. I fråga om tillsynen över övriga betaltjänstleverantörer enligt 1 kap. 3 § gäller bestämmelserna i de lagar som reglerar deras verksamhet, om inte annat följer av denna lag.

Finansinspektionen ska samråda med Konkurrensverket innan en tillsynsåtgärd eller ett ingripande vidtas mot någon som har ansvar för betalningssystem för överträdelse av 7 kap. 1 och 2 §§.

Finansinspektionen ska samråda med Konkurrensverket innan en tillsynsåtgärd eller ett ingripande vidtas mot någon som har ansvar för betalningssystem för överträdelse av 7 kap. 1 och 2 §§ samt 3 § andra stycket

eller mot ett kreditinstitut för överträdelse av 4 §.

Utöver Finansinspektionen är Riksbanken behörig myndighet i fråga om rätten enligt 2 § att begära upplysningar av utländska företag som tillhandahåller betaltjänster i Sverige från en filial eller genom ett ombud enligt 3 kap. 26 § samt från en sådan central kontaktpunkt som avses i 2 § tredje stycket.

2 §

Betalningsinstitut, registrerade betaltjänstleverantörer och den

eller de som har ansvar för ett be-

talningssystem ska lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen begär.

Betalningsinstitut, registrerade betaltjänstleverantörer, den som har ansvar för ett betalningssystem, den som bedriver sådan

verksamhet som avses i 1 kap. 6 § 5 och 7 § 8, samt utländska företag som tillhandahåller betaltjänster i Sverige från en filial eller genom ett ombud enligt 3 kap. 26 § ska lämna Finansinspektion-

en de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen begär.

Författningsförslag SOU 2016:53

110

Finansinspektionen ska ange i vilket syfte inspektionen begär upplysningar enligt första stycket, om det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

Utländska företag som tillhandahåller betaltjänster i Sverige från en filial eller genom ett ombud enligt 3 kap. 26 § ska lämna Riksbanken de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som banken begär.

Utländska företag som tillhandahåller betaltjänster i Sverige genom ett ombud enligt 3 kap. 26 § ska utse en central kontaktpunkt här i landet om Finansinspektionen begär det. Den centrala kontaktpunkten ska lämna de upplysningar om företagets verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen begär.

3 §

Finansinspektionen får när det är nödvändigt genomföra en undersökning hos

1. ett betalningsinstitut,

2. en registrerad betaltjänstleverantör, och

3. utländska företag som tillhandahåller betaltjänster i Sverige enligt 3 kap. 26 och 27 §§.

Om det behövs för tillsynen av ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör, får Finansinspektionen genomföra en undersökning hos

1. en filial till institutet,

2. ett ombud till institutet eller leverantören, och

2. ett ombud till institutet eller leverantören,

SOU 2016:53 Författningsförslag

111

3. ett företag som har fått i uppdrag att utföra visst arbete, eller vissa funktioner åt institutet eller leverantören.

3. ett företag som har fått i uppdrag att utföra visst arbete, eller vissa funktioner åt institutet eller leverantören, och

4. en sådan central kontaktpunkt som avses i 2 §.

En undersökning hos en registrerad betaltjänstleverantör får endast omfatta den verksamhet som avser tillhandahållande av betaltjänster.

4 a §

Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Europeiska bankmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av artikel 27 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2015/2366. Inspektionen ska avvakta med att meddela beslut i väntan på Europeiska bankmyndighetens avgörande.

5 §

Finansinspektionen ska föra ett register över betalningsinstitut, registrerade betaltjänstleverantörer, deras ombud och filialer. Registret ska innehålla uppgifter om vilka betaltjänster som betalningsinstitut, registrerade betaltjänstleverantörer, deras ombud och filialer har rätt att tillhandahålla. Registret ska hållas tillgängligt hos Finansinspektionen.

Finansinspektionen ska föra ett register över betalningsinstitut, registrerade betaltjänstleverantörer, deras ombud och filialer samt över de aktörer som har

anmält att de bedriver sådan verksamhet som avses i 1 kap. 6 § 5 och 7 § 8. Registret ska innehålla

uppgifter om vilka betaltjänster som betalningsinstitut, registrerade betaltjänstleverantörer, deras ombud och filialer har rätt att tillhandahålla. Registret ska även

innehålla uppgifter om tillstånd som återkallats enligt 11 § samt uppgifter om de registrerade betal-

Författningsförslag SOU 2016:53

112

tjänstleverantörer som inte längre uppfyller villkoren för registrering enligt 2 kap. 3 §. Registret ska

hållas tillgängligt hos Finansinspektionen.

Finansinspektionen ska utan dröjsmål underrätta Europeiska bankmyndigheten om den information som förs in i registret enligt första stycket samt om skälen till att ett tillstånd återkallats enligt 11 § eller till att en registrerad betaltjänstleverantör inte längre uppfyller villkoren för registrering enligt 2 kap. 3 §.

13 §

Om en behörig myndighet i ett annat land har underrättat Finansinspektionen om att ett betalningsinstitut överträtt föreskrifter i det landet, ska inspektionen vidta de åtgärder som anges i 8–11 §§ mot institutet, om det föreligger någon omständighet som anges där. Inspektionen ska underrätta den behöriga myndigheten om vilka åtgärder som vidtas.

Om en behörig myndighet i ett annat land har underrättat Finansinspektionen om att ett betalningsinstitut överträtt föreskrifter i det landet, ska inspektionen utan onödigt dröjsmål vidta de åtgärder som anges i 8– 11 §§ mot institutet, om det föreligger någon omständighet som anges där. Finansinspektionen

ska utan dröjsmål underrätta den behöriga myndigheten i det andra landet samt de behöriga myndigheterna i övriga berörda länder inom EES-området om vilka åtgärder som vidtas.

21 §

Finansinspektionen får förelägga ett utländskt företag som tillhandahåller betaltjänster i enlighet med 3 kap. 26 eller 27 §

Finansinspektionen får förelägga ett utländskt företag som tillhandahåller betaltjänster i enlighet med 3 kap. 26 eller 27 §

SOU 2016:53 Författningsförslag

113

att göra rättelse, om dess verksamhet med betaltjänster i Sverige inte bedrivs enligt gällande bestämmelser om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller i enlighet med Europaparlamentets och

rådets förordning (EG) nr 1781/2006 av den 15 november 2006 om information om betalaren som skall åtfölja överföringar av medel och sådan lag som

kompletterar den förordningen.

att göra rättelse, om dess verksamhet med betaltjänster i Sverige inte bedrivs enligt gällande bestämmelser om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller i enlighet med Europaparlamentets och

rådets förordning (EU) 2015/847 av den 20 maj 2015 om uppgifter som ska åtfölja överföringar av medel och om upphävande av förordning (EG) nr 1781/200614 och sådan lag som

kompletterar den förordningen.

Finansinspektionen får förelägga ett utländskt företag som tillhandahåller betaltjänster från en filial eller genom ett ombud enligt 3 kap. 26 § att göra rättelse om dess verksamhet med betaltjänster i Sverige inte bedrivs i enlighet med 4 och 5 kap.

Om ett utländskt företag som i Sverige tillhandahåller betaltjänster i enlighet med 3 kap. 26 § från en filial eller genom ett ombud inte bedriver denna verksamhet i enlighet med bestämmelserna i denna lag ska Finansinspektionen utan dröjsmål underrätta den behöriga myndigheten i företagets hemland. Finansinspektionen får förelägga företaget att göra rättelse om dess verksamhet med betaltjänster i Sverige inte bedrivs i enlighet med 4 och 5 kap.

Om ett företag inte följer ett föreläggande enligt första eller andra stycket ska Finansinspektionen underrätta den behöriga myndigheten i företagets hemland.

Om rättelse inte sker, får Finansinspektionen förbjuda företaget att påbörja nya betalningstransaktioner här i landet. Innan förbud meddelas ska inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i företagets hemland. I brådskande fall får inspektionen meddela för-

14 EUT L 141,5.6.2015, s. 1(Celex 32015R0847).

Författningsförslag SOU 2016:53

114

bud utan föregående underrättelse till myndigheten i företagets hemland. Denna ska dock underrättas så snart det kan ske.

27 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. vilka upplysningar ett betalningsinstitut, en registrerad betaltjänstleverantör, den eller de som

har ansvar för ett betalningssystem, utländska företag som tillhandahåller betaltjänster i Sverige från en filial eller genom ett ombud enligt 3 kap. 26 § samt en sådan central kontaktpunkt som avses i 2 § ska lämna till Finansinspek-

tionen och till Riksbanken för deras tillsynsverksamheter samt

med vilka intervall informationen ska lämnas,

2. sådana avgifter som avses i

7 §

3. hur betaltjänstleverantörer ska hantera betaltjänstanvändares klagomål i fråga om de rättigheter och skyldigheter som fastställs i betaltjänstlagen ,

4. hur kontrollen av betaltjänstleverantörers klagomålshantering ska utformas, och

5. hur betaltjänstleverantörer ska göra informationsmaterial som utarbetas av Europeiska kommissionen tillgängligt för betaltjänstanvändare som är konsumenter.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer i fråga om 5 kap. 13, 18, 22 och 55 § § samt 5 a kap. 7 § och i övrigt den 13 januari 2018.

SOU 2016:53 Författningsförslag

115

2. Genom lagen upphävs lagen (2010:738) om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument.

3. En juridisk person som fått tillstånd att bedriva verksamhet som betalningsinstitut senast den 13 januari 2018 får fortsätta med verksamheten till och med den 13 juli 2018 i enlighet med kraven i lagen (2010:751) om betaltjänster. En sådan juridisk person ska på begäran lämna upplysningar om sin verksamhet till Finansinspektionen för att inspektionen senast den 13 juli 2018 ska kunna bedöma om bestämmelserna i 2 och 3 kap. är uppfyllda. Om Finansinspektionen bedömer att förutsättningarna för tillstånd enligt 2 kap. 6 och 7 §§ är uppfyllda för en sådan juridisk person ska Finansinspektionen meddela tillstånd oavsett om den juridiska personen har ansökt om det. Finansinspektionen ska informera den berörda juridiska personen innan tillstånd meddelas.

4. En fysisk eller juridisk person som fått tillstånd att bedriva verksamhet som registrerade betaltjänstleverantörer före den 13 januari 2018 får fortsätta med verksamheten till och med den 13 januari 2019 i enlighet med kraven i lagen (2010:751) om betaltjänster. Om Finansinspektionen bedömer att förutsättningarna för att bevilja undantag enligt 2 kap. 3 § är uppfyllda för en sådan fysisk eller juridisk person ska Finansinspektionen meddela tillstånd oavsett om personen har ansökt om det. Finansinspektionen ska informera den berörda fysiska eller juridiska personen innan tillstånd meddelas.

5. En juridisk person som har beviljats tillstånd att som betalningsinstitut tillhandahålla betaltjänster som avses i 1 kap. 2 § 6 p lagen (2010:751) om betaltjänster får behålla detta tillstånd för att tillhandahålla sådana betaltjänster som avses i 1 kap. 2 § 2 p med undantag för genomförande av betalningstransaktioner eller överföring av medel som täcks av ett kreditutrymme. För att en sådan juridisk person ska få behålla sitt tillstånd ska Finansinspektionen senast den 13 januari 2020 ha fått information som visar att kraven i 3 kap. 1–3 §§ är uppfyllda.

Författningsförslag SOU 2016:53

116

1.2 Förslag till lag om ändring i lagen ( 2006:595 ) om europakooperativ

Härigenom föreskrivs att 31 § lagen (2006:595) om europakooperativ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31 §15

Ett europakooperativ ska upprätta årsredovisning och, i förekommande fall, koncernredovisning i enlighet med de bestämmelser i årsredovisningslagen (1995:1554) som är tillämpliga på ekonomiska föreningar. När det gäller europakooperativ som driver försäkringsrörelse tillämpas i stället de bestämmelser i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag som är tillämpliga på försäkringsföreningar.

När det gäller europakooperativ som ger ut elektroniska pengar, driver finansieringsrörelse eller tillhandahåller betaltjänster tillämpas 12 kap. 28 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, 3 kap. 9 § andra

stycket lagen (2010:751) om betaltjänster respektive 3 kap. 10 §

lagen (2011:755) om elektroniska pengar i stället för första stycket.

När det gäller europakooperativ som ger ut elektroniska pengar, driver finansieringsrörelse tillämpas 12 kap. 28 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse respektive 3 kap. 10 § lagen (2011:755) om elektroniska pengar i stället för första stycket.

Denna lag träder i kraft den 13 januari 2018.

15 Senaste lydelse 2011:771.

SOU 2016:53 Författningsförslag

117

1.3 Förslag till lag om ändring i lagen ( 2009:62 ) om åtgärder mot penningtvätt och terrorism

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och terrorism ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §16

Denna lag gäller för fysiska och juridiska personer som driver

1. bank- eller finansieringsrörelse enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

2. livförsäkringsrörelse,

3. verksamhet av det slag som beskrivs i 2 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

4. verksamhet som kräver anmälan till eller ansökan hos Finansinspektionen enligt lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet eller lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,

5. försäkringsförmedling enligt lagen (2005:405) om försäkringsförmedling, i fråga om sådan verksamhet rörande livförsäkring, bedriven av andra än anknutna försäkringsförmedlare,

6. verksamhet för utgivning av elektroniska pengar enligt lagen (2011:755) om elektroniska pengar,

7. fondverksamhet enligt lagen (2004:46) om värdepappersfonder,

8. verksamhet som fastighetsmäklare med fullständig registrering enligt fastighetsmäklarlagen (2011:666),

9. verksamhet för kasinospel enligt kasinolagen (1999:355), 10. verksamhet som godkänd eller auktoriserad revisor eller registrerat revisionsbolag,

11. yrkesmässig verksamhet som avser bokföringstjänster eller revisionstjänster men som inte omfattas av 10,

12. yrkesmässig verksamhet som består i att lämna råd i avsikt att påverka storleken på en skatt eller avgift (skatterådgivare),

16 Senaste lydelse 2014:278.

Författningsförslag SOU 2016:53

118

13. yrkesmässig verksamhet som advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, till den del verksamheten avser tjänster som anges i 3 § första stycket,

14. yrkesmässig verksamhet som annan oberoende jurist än som avses i 13, till den del verksamheten avser tjänster som anges i 3 § första stycket,

15. yrkesmässig verksamhet till den del verksamheten avser tjänster som anges i 3 § andra stycket och verksamhetsutövaren inte är en sådan person som avses i 10–14,

16. yrkesmässig handel med varor, till den del verksamheten avser försäljning mot kontant betalning som uppgår minst till ett belopp som motsvarar 15 000 euro,

17. verksamhet med att som betalningsinstitut tillhandahålla betaltjänster enligt lagen (2010:751) om betaltjänster,

18. verksamhet med att tillhandahålla betaltjänster enligt lagen om betaltjänster utan att vara betalningsinstitut,

18. verksamhet med att tillhandahålla betaltjänster enligt lagen om betaltjänster utan att vara betalningsinstitut, med

undantag för verksamhet med att tillhandahålla endast kontoinformationstjänster,

19. förvaltning av alternativa investeringsfonder enligt lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder, eller

20. verksamhet med konsumentkrediter enligt lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsumentkrediter.

Denna lag träder i kraft den 13 januari 2018.

SOU 2016:53 Författningsförslag

119

1.4 Förslag till lag om ändring i lagen ( 2011:755 ) om elektroniska pengar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2011:755) om elektroniska pengar

dels att 3 kap. 18–21, 25 och 27 §§ samt 5 kap. 1, 2, 5, 13 och 27 §§

ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas två nya paragrafer, 3 kap. 28 a §

och 5 kap. 4 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

18 §

Om ett institut för elektroniska pengar eller en registrerad utgivare vill tillhandahålla betaltjänster genom ombud, ska insti-

tutet eller utgivaren anmäla ombudet för registrering hos Finansinspektionen.

Om ett institut för elektroniska pengar eller en registrerad utgivare vill tillhandahålla betaltjänster genom ombud, ska om-

budet anmälas för registrering hos Finansinspektionen.

Anmälan ska innehålla

1. ombudets namn och adress,

2. om ombudet är en juridisk person, namn, personnummer eller motsvarande samt adress för

dem som ingår i ombudets sty-

relse eller är verkställande direktör,

3. uppgifter som visar att de personer som avses i 2 är lämpliga för en sådan uppgift eller, om ombudet är en fysisk person, att han eller hon är lämplig att tillhandahålla betaltjänster, och

1. ombudets namn, adress, samt ombudets unika identifika-

tionskod eller identifikationsnummer om sådana uppgifter finns,

2. om ombudet är en juridisk person, namn, personnummer eller motsvarande samt adress för

var och en som ingår i ombudets

styrelse eller är dess verkställande direktör,

3. uppgifter som visar att de personer som avses i 2 är lämpliga för en sådan uppgift eller, om ombudet är en fysisk person, att han eller hon är lämplig att tillhandahålla betaltjänster,

Författningsförslag SOU 2016:53

120

4. ombudets interna regler för hur ombudet ska leva upp till de krav som anges i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

4. ombudets interna regler för hur ombudet ska leva upp till de krav som anges i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, och

5. uppgift om vilka betaltjänster som ombudet har mandat att tillhandahålla.

Om anmälan uppfyller kraven i andra stycket ska Finansinspektionen registrera ombudet i det register som inspektionen för med stöd av 5 kap. 5 §. Institut för elektroniska pengar och registrerade utgivare ska försäkra sig om att ombud som agerar för deras räkning informerar betaltjänstanvändarna om detta förhållande.

Om anmälan uppfyller kraven i andra stycket ska Finansinspektionen registrera ombudet i det register som inspektionen för med stöd av 5 kap. 5 §. Finans-

inspektionen ska inom två månader från det att anmälan togs emot meddela institutet för elektroniska pengar eller den registrerade utgivaren om sådan registrering har gjorts. När registrering har gjorts får ombudet tillhandahålla betaltjänster. Institut för elektroniska

pengar och registrerade utgivare ska försäkra sig om att ombud som agerar för deras räkning informerar betaltjänstanvändarna om detta förhållande.

19 §

Om ett institut för elektroniska pengar vill distribuera elektroniska pengar, lösa in elektroniska pengar eller tillhandahålla betaltjänster genom ombud i ett annat land inom EES, ska institutet underrätta Finansinspektionen om detta.

Underrättelsen ska innehålla

1. en plan för den avsedda verksamheten med uppgift om ombudets organisation och de tjänster som ombudet avser att tillhandahålla, och

1. en plan för den avsedda verksamheten med uppgift om ombudets organisation och de tjänster som ombudet avser att tillhandahålla,

SOU 2016:53 Författningsförslag

121

2. uppgifter om ombudets namn och adress samt dess ansvariga ledning.

Innan Finansinspektionen beslutar att registrera ombudet enligt 5 kap. 5 §, ska inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i det andra landet. Underrättelsen ska innehålla uppgifterna enligt andra stycket. Finansinspektionen får vägra att registrera ombud eller återkalla en utförd registrering, om den be-

höriga myndigheten i det andra landet har skälig anledning att

anta att penningtvätt eller finansiering av terrorism äger rum eller har ägt rum eller har försökt

genomföras i anknytning till om-

budet, eller om anlitandet av ombudet kan öka risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

2. uppgifter om ombudets namn och adress samt dess ansvariga ledning,

3. de övriga uppgifter som framgår av i 18 § andra stycket 1–5, och

4. uppgift om den dag då verksamheten via ombudet ska påbörjas i det andra landet.

Innan Finansinspektionen beslutar att registrera ombudet enligt 5 kap. 5 §, ska inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i det andra landet. Underrättelsen ska innehålla de uppgifter

som avses i andra stycket. Finans-

inspektionen ska vägra att registrera ombud eller återkalla en utförd registrering, om inspek-

tionen har skälig anledning att

anta att penningtvätt eller finansiering av terrorism äger rum eller har ägt rum eller försök att genom-

föra sådana brott har förekommit

i anknytning till ombudet, eller om anlitandet av ombudet kan öka risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism. Finans-

inspektionen ska vid denna bedömning beakta den information som inspektionen har tagit emot från den behöriga myndigheten i det andra landet.

Om Finansinspektionen vägrar att registrera ett ombud enligt tredje stycket och den behöriga myndigheten i det andra landet inte har samma uppfattning i frågan om det finns risk för pen-

Författningsförslag SOU 2016:53

122

ningtvätt eller finansiering av terrorism på grund av att ombudet anlitats ska Finansinspektionen underrätta den behöriga myndigheten i det andra landet om beslutet att vägra registrera ombudet.

Finansinspektionen ska inom tre månader efter att ha tagit emot en underrättelse enligt andra stycket fatta beslut om registrering och underrätta den behöriga myndigheten i det andra landet och institutet för elektroniska pengar om beslutet. Ombudet får inte tillhandahålla betaltjänster i det andra landet innan registrering har ägt rum.

20 §

Ett institut för elektroniska pengar som avser att ge ut elektroniska pengar eller tillhandahålla betaltjänster genom en filial i ett annat land inom EES ska underrätta Finansinspektionen innan verksamheten påbörjas. Underrättelsen ska innehålla

1. en plan för den avsedda verksamheten med uppgift om filialens organisation och de tjänster som den avser att tillhandahålla, och

2. uppgifter om i vilket land filialen ska inrättas samt om filialens adress och ansvariga ledning.

Innan Finansinspektionen beslutar att registrera filialen enligt 5 kap. 5 §, ska inspektionen

1. en plan för den avsedda verksamheten med uppgift om filialens organisation och de tjänster som den avser att tillhandahålla,

2. uppgifter om i vilket land filialen ska inrättas samt om filialens adress och ansvariga ledning,

och

3. uppgift om den dag då verksamheten via filial ska påbörjas i det andra landet.

Innan Finansinspektionen beslutar att registrera filialen enligt 5 kap. 5 §, ska inspektionen

SOU 2016:53 Författningsförslag

123

underrätta den behöriga myndigheten i det andra landet. Underrättelsen ska innehålla uppgifter-

na enligt första stycket. Finans-

inspektionen får vägra att registrera en filial eller återkalla en utförd registrering, om den behö-

riga myndigheten i det andra lan-

det har skälig anledning att anta att penningtvätt eller finansiering av terrorism äger rum eller har ägt rum eller har försökt genom-

föras i anknytning till filialen,

eller om anlitandet av filialen kan öka risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

underrätta den behöriga myndigheten i det andra landet. Underrättelsen ska innehålla de upp-

gifter som avses i första stycket.

Finansinspektionen ska vägra att registrera en filial eller återkalla en utförd registrering, om in-

spektionen har skälig anledning

att anta att penningtvätt eller finansiering av terrorism äger rum eller har ägt rum eller försök att

genomföra sådana brott har förekommit i anknytning till filialen,

eller om anlitandet av filialen kan öka risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

Finansinspektionen ska vid denna bedömning beakta den information som inspektionen tagit emot från den behöriga myndigheten i det andra landet.

Om Finansinspektionen vägrar att registrera en filial enligt andra stycket och den behöriga myndigheten i det andra landet inte har samma uppfattning i frågan om det finns risk för penningtvätt eller finansiering av terrorism på grund av att filialen anlitats ska Finansinspektionen underrätta den behöriga myndigheten i det andra landet om beslutet att vägra registrera filialen.

Finansinspektionen ska inom tre månader efter att ha tagit emot en underrättelse enligt första stycket fatta beslut om registrering och underrätta den behöriga myndigheten i det andra landet och insti-

Författningsförslag SOU 2016:53

124

tutet för elektroniska pengar om beslutet. Filialen får inte tillhandahålla betaltjänster i det andra landet innan registrering har ägt rum.

21 §

Finansinspektionen ska lämna över en underrättelse enligt 20 § till den behöriga myndigheten i det land där filialen ska inrättas inom en månad från det att underrättelsen från institutet för elektroniska pengar togs emot.

Finansinspektionen ska lämna över en underrättelse enligt 19

eller 20 §§ till den behöriga myn-

digheten i det land där filialen ska inrättas eller där ombudet ska

verka inom en månad från det

att underrättelsen från institutet för elektroniska pengar togs emot.

25 §

Om ett institut för elektroniska pengar eller en registrerad utgivare avser att ändra den verksamhet som avses i 18, 19, 20, 22 eller 24 § ska institutet eller utgivaren underrätta Finansinspektionen innan ändringen genomförs.

Om ändringen rör verksamhet som ett institut för elektroniska pengar bedriver i ett annat land, ska Finansinspektionen underrätta den behöriga myndigheten i det andra landet om ändringen.

Om ändringen rör verksamhet som ett institut för elektroniska pengar bedriver i ett annat land, ska Finansinspektionen

inom en månad från det att underrättelsen togs emot under-

rätta den behöriga myndigheten i det andra landet om ändringen.

27 §

Ett utländskt företag som avses i 26 § första stycket får ge ut elektroniska pengar eller tillhandahålla betaltjänster i Sverige från sitt hemland så snart Finansinspektionen har tagit emot en underrättelse från behörig myndighet i före-

Efter att ha tagit emot en underrättelse från en myndighet i ett annat EES-land om att ett utländskt företag avser att ge ut elektroniska pengar eller tillhandahålla betaltjänster i Sverige genom ett ombud, en filial eller

SOU 2016:53 Författningsförslag

125

tagets hemland som anger vilka tjänster institutet för elektroniska pengar avser att tillhandahålla i Sverige.

ett uppdragsavtal, ska Finansinspektionen inom en månad lämna en underrättelse till den behöriga myndigheten i det andra landet med uppgifter om det utländska företagets etablering här i landet. Om betaltjänster eller elektroniska pengar ska tillhandahållas genom ett ombud eller en filial ska underrättelsen även innehålla uppgift om Finansinspektionen har skälig anledning att anta att penningtvätt eller finansiering av terrorism äger rum eller har ägt rum eller försök att genomföra sådana brott har förekommit i anknytning till filialen eller ombudet, eller om anlitandet av filialen eller ombudet kan öka risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

Det utländska företaget får inte tillhandahålla sina tjänster genom ombud eller filial i Sverige innan Finansinspektionen tagit emot ett beslut från den behöriga myndigheten i det andra landet om att ombudet eller filialen har registrerats av den myndigheten.

28 § a

Om ett institut för elektroniska pengar eller en registrerad utgivare avser att ändra den uppdragsverksamhet som avses i 28 § ska institutet eller utgivaren underrätta Finansinspektionen innan ändringen genomförs.

Om ändringen rör ett instituts

Författningsförslag SOU 2016:53

126

för elektroniska pengar verksamhet i ett annat land inom EES, ska Finansinspektionen inom en månad från det att underrättelsen togs emot underrätta den behöriga myndigheten i det andra landet om ändringen.

5 kap.

1 §

Finansinspektionen utövar tillsyn över att denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen följs. För institut för elektroniska pengar och registrerade utgivare omfattar tillsynen även att deras verksamhet med utgivning av elektroniska pengar drivs i enlighet med andra författningar som reglerar dess verksamhet, bolagsordning, stadgar samt interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar dess verksamhet. I fråga om tillsynen över övriga utgivare av elektroniska pengar som avses i 2 kap. 2 § ska i stället bestämmelserna om tillsyn i de lagar som reglerar deras verksamhet tillämpas, om inte annat följer av denna lag.

Om ett företag som fått tillstånd att ge ut elektroniska pengar från en filial i Sverige enligt 3 kap. 28 § inte följer bestämmelserna i denna lag, andra författningar som reglerar företagets verksamhet, företagets bolagsordning, stadgar, reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar företagets verksamhet, får Finansinspektionen återkalla tillståndet eller, om det är tillräckligt, meddela varning. Detsamma gäller om företaget på annat sätt visat sig olämpligt att ge ut elektroniska pengar.

Om ett filialtillstånd återkallas med stöd av andra stycket ska 12 § tillämpas. Finansinspektionen ska underrätta den behöriga myndigheten i det land där företaget har sitt säte om åtgärder som har vidtagits med stöd av denna paragraf.

Utöver Finansinspektionen är Riksbanken behörig myndighet i fråga om rätten enligt 2 § utländska företag som ger ut elektroniska pengar eller tillhandahåller betaltjänster genom filial i Sverige, eller tillhandahåller betaltjänster,

SOU 2016:53 Författningsförslag

127

distribuerar elektroniska pengar eller löser in elektroniska pengar genom ombud enligt 3 kap. 26 §.

2 §

Ett institut för elektroniska pengar och en registrerad utgivare ska lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet som inspektionen begär.

Ett institut för elektroniska pengar, en registrerad utgivare samt utländska företag som ger ut

elektroniska pengar eller tillhandahåller betaltjänster genom filial i Sverige, eller tillhandahåller betaltjänster, distribuerar elektroniska pengar eller löser in elektroniska pengar genom ombud enligt 3 kap. 26 § ska lämna

Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet som inspektionen begär.

Finansinspektionen ska ange i vilket syfte inspektionen begär upplysningar enligt första stycket, om det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

Utländska företag som ger ut elektroniska pengar eller tillhandahåller betaltjänster genom filial i Sverige, eller tillhandahåller betaltjänster, distribuerar elektroniska pengar eller löser in elektroniska pengar genom ombud enligt 3 kap. 26 § ska lämna Riksbanken de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som Riksbanken begär.

Författningsförslag SOU 2016:53

128

4 a §

Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Europeiska bankmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av artikel 27 i Europaparlamentets och rådets Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 av den 25 november 2015 om betaltjänster på den inre marknaden, om ändring av direktiven 2002/65/EG, 2009/110/EG och 2013/36/EU samt förordning (EU) nr 1093/2010 och om upphävande av direktiv 2007/64/EG 17 . Inspektionen ska avvakta med att meddela beslut i väntan på Europeiska bankmyndighetens avgörande.

5 §

Finansinspektionen ska föra ett register över institut för elektroniska pengar, registrerade utgivare, deras ombud och filialer. Registret ska hållas tillgängligt hos Finansinspektionen.

Finansinspektionen ska föra ett register över institut för elektroniska pengar, registrerade utgivare, deras ombud och filialer.

Registret ska innehålla uppgifter om tillstånd som återkallats enligt 11 § samt uppgifter om de registrerade utgivare som inte längre uppfyller villkoren för registrering enligt 2 kap. 3 §. Registret ska

hållas tillgängligt hos Finansinspektionen.

Finansinspektionen ska utan dröjsmål underrätta Europeiska

17 EUT L 337, 23.12.2015, s. 35 (Celex 32015L2366).

SOU 2016:53 Författningsförslag

129

bankmyndigheten om den information som förs in i registret enligt första stycket samt om skälen till att ett tillstånd återkallats enligt 11 § eller till att en registrerad utgivare inte längre uppfyller villkoren för registrering enligt 2 kap. 3 §.

13 §

Om en behörig myndighet i ett annat land har underrättat Finansinspektionen om att ett institut för elektroniska pengar har överträtt föreskrifter i det landet, ska inspektionen vidta de åtgärder som anges i 8–11 §§ mot institutet, om det föreligger någon omständighet som anges där. Inspektionen ska underrätta den behöriga myndigheten om vilka åtgärder som vidtas.

Om en behörig myndighet i ett annat land har underrättat Finansinspektionen om att ett institut för elektroniska pengar överträtt föreskrifter i det landet, ska inspektionen utan onödigt

dröjsmål vidta de åtgärder som

anges i 8–11 §§ mot institutet, om det föreligger någon omständighet som anges där. Finans-

inspektionen ska utan dröjsmål underrätta den behöriga myndigheten i det andra landet samt de behöriga myndigheterna i övriga berörda länder inom EES om de åtgärder som vidtas.

21 a §

Om ett utländskt företag som i Sverige ger ut elektroniska pengar eller tillhandahåller betaltjänster genom filial, eller tillhandahåller betaltjänster, distribuerar elektroniska pengar eller löser in elektroniska pengar genom ombud enligt 3 kap. 26 §§ inte bedriver sin verksamhet i Sverige i enlighet med bestämmelserna i denna lag ska Finansinspektionen utan

Författningsförslag SOU 2016:53

130

dröjsmål underrätta den behöriga myndigheten i företagets hemland.

27 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. beräkningen av genomsnittligt utestående skulder enligt 2 kap. 3 § 5,

2. vad som utgör tillräckliga styr- och kontrollformer vid prövning av en ansökan enligt 2 kap. 6 § första stycket 2 a,

3. beräkningen av kapitalkrav enligt 3 kap. 2 § första stycket,

4. hur institut för elektroniska pengar och registrerade utgivare ska hantera medel enligt 3 kap. 6 §,

5. hur institut för elektroniska pengar och registrerade utgivare ska hantera medel enligt 3 kap. 7 § andra stycket som tagits emot i utbyte mot utgivna elektroniska pengar och andra medel som tagits emot för genom-förandet av betalningstransaktioner och hur stor andel av medlen hos insti-tuten eller utgivarna som omfattas av skyddskraven enligt 3 kap. 7 § tredje och fjärde styckena,

6. vilka uppgifter som ska ges till Finansinspektionen enligt 3 kap. 8 §,

7. vilka uppgifter som ska anses relevanta enligt 3 kap. 9 §,

8. vad institut för elektro-

niska pengar och registrerade utgivare ska iaktta och vilka krav som institutet eller utgivaren ska uppfylla vid uppdragsavtal enligt 3 kap. 29 §,

9. vilka upplysningar ett institut för elektroniska pengar eller en registrerad utgivare ska lämna till Finansinspektionen för dess tillsynsverksamhet enligt 2 §, och

8. vilka uppgifter som ska lämnas enligt 3 kap. 19 § andra stycket,

9. vad institut för elektro-

niska pengar och registrerade utgivare ska iaktta och vilka krav som institutet eller utgivaren ska uppfylla vid uppdragsavtal enligt 3 kap. 29 §,

10. vilka upplysningar ett in-

stitut för elektroniska pengar, en registrerad utgivare eller ett ut-

ländskt företag som ger ut elektroniska pengar eller tillhandahåller betaltjänster genom filial i Sverige, eller tillhandahåller betaltjänster, distribuerar elektroniska pengar eller löser in elektroniska pengar

SOU 2016:53 Författningsförslag

131

10. sådana avgifter som avses

i 7 §.

genom ombud enligt 3 kap. 26 § ska lämna till Finansinspektionen och till Riksbanken för deras tillsynsverksamheter enligt 2 §, samt med vilka intervall informationen ska lämnas, och

11. sådana avgifter som avses

i 7 §.

1. Denna lag träder i kraft den 13 januari 2018.

2. En juridisk person som fått tillstånd att bedriva verksamhet som institut för elektroniska pengar som före den 13 januari 2018 får fortsätta med verksamheten fram till den 13 juli 2018 i enlighet med kraven i lagen (2011:755) om elektroniska pengar. En sådan juridisk person ska på begäran lämna upplysningar till Finansinspektionen för att myndigheten senast den senast den 13 juli 2018 ska kunna bedöma om bestämmelserna i 2 och 3 kap. är uppfyllda. Om Finansinspektionen bedömer att förutsättningarna för tillstånd enligt 2 kap. 6 och 7 §§ är uppfyllda för en sådan juridisk person ska Finansinspektionen meddela tillstånd. Finansinspektionen ska informera den berörda juridiska personen innan tillstånd meddelas.

133

2 Inledning

2.1 Utredningsuppdraget

Utredningens uppdrag (Dir. 2015:39, bilaga 1) omfattar tre olika delar. Den första delen, som utredningen delredovisade i augusti 2015, gäller de svenska lagändringar som behövs för att komplettera Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2015/751 av den 29 april 2015 om förmedlingsavgifter för kortbaserade betalningstransaktioner (EU:s förordning om förmedlingsavgifter). Den andra delen av uppdraget delredovisades i januari 2016 och avser genomförandet i Sverige av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/92/EU av den 23 juli 2014 om jämförbarhet för avgifter som avser betalkonto, byte av betalkonto och tillgång till betalkonto med grundläggande funktioner (betalkontodirektivet). De nu nämnda delrapporterna finns i bilagorna 4 och 5 till detta betänkande. För utredningens arbete och överväganden i dessa delar hänvisas till delrapporterna.

Den sista delen av uppdraget avser genomförandet av det andra betaltjänstdirektivet, Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 av den 25 november 2015 om betaltjänster på den inre marknaden, om ändring av direktiven 2002/65/EG, 2009/110/EG och 2013/36/EU samt förordning (EU) nr 1093/2010 och om upphävande av direktiv 2007/64/EG.

Utredningen ska analysera vilka lagändringar som behövs för att genomföra reglerna i det andra betaltjänstdirektivet i svensk rätt. Utredningen har haft i uppdrag att särskilt överväga vilka lagstiftningsåtgärder som behöver vidtas för att säkerställa dels att betalningsinstituten får tillgång till betalkonton, dels att reglerna om tillträde till betalningssystem är objektiva, icke-diskriminerande och proportionella. I den mån direktivet ger medlemsstaterna möjlighet att göra nationella val och i vissa fall ställa mer långtgående krav ingår det i uppdraget att analysera och ta ställning till hur sådana val-

Inledning SOU 2016:53

134

möjligheter ska utnyttjas. I de fall direktiven ger medlemsstaterna möjlighet att ställa mer långtgående krav ska behovet av ett starkt konsumentskydd beaktas.

2.2 Utredningsarbetet

Arbetet med den del av uppdraget som gäller det andra betaltjänstdirektivet påbörjades i februari 2016. Sju sammanträden, varav ett tvådagarssammanträde, har i den här delen hållits med den expertgrupp som har knutits till utredningen.

Utredningen har även träffat eller på annat sätt haft kontakt med företrädare för s.k. tredjepartsbetaltjänstleverantörer, kortnätverk och andra aktörer som tillhandahåller betaltjänster.

Genomförandearbetet i andra länder har följts genom att departementssekreteraren Monika Johansson, expert i utredningen, deltagit vid av EU-kommissionen anordnade möten i Bryssel, där samtliga länder inom EES-området har kunnat diskutera direktivets genomförande.

2.3 Betänkandets disposition

Betänkandet inleds med en kort beskrivning av den svenska regleringen i fråga om betaltjänster och en kortfattad sammanfattning av innehållet i det andra betaltjänstdirektivet (kapitel 3). Utredningens överväganden och förslag i fråga om genomförandet av direktivet finns i kapitlen 4–13. Kapitel 14 innehåller utredningens konsekvensanalys. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser behandlas i kapitel 15 och slutligen följer en författningskommentar till lagförslagen (kapitel 16). Utredningens direktiv finns i sin helhet i bilaga 1. I bilaga 2 finns det andra betaltjänstdirektivet och dess bilagor. Bilaga 3 innehåller en parallelluppställning över det andra betaltjänstdirektivets artiklar och de bestämmelser i gällande rätt eller i utredningens författningsförslag som genomför varje artikel. Bilaga 4 och 5 innehåller de tidigare redovisade delrapporterna.

135

3 Bakgrund

3.1 Betalningsväsendet

Betalningsförmedling är en av de viktigaste funktionerna i det finansiella systemet. Betalningsförmedling har i Sverige traditionellt hanterats inom bankväsendet och bankernas kontosystem utgör fortfarande grunden för betalningssystemet. Emellertid förmedlas betalningar numera också av företag i andra branscher.

Varje betalning är en överföring av ett penningbelopp från en avsändare till en mottagare. Hur överföringen görs beror på vilket betalningssätt som parterna väljer. En grundläggande distinktion är den mellan kontantbaserade betalningar och kontobaserade betalningar.

Skillnad kan också göras mellan stora betalningar och massbetalningar. Stora betalningar avser överföringar av betydande belopp, över 10 miljoner kronor, vilka främst sker mellan banker och clearingorganisationer. Dessa betalningar är relativt få till antalet. Massbetalningar avser däremot ofta små belopp men initieras i stort antal av enskilda företag och privatpersoner.

De vanligaste sätten att betala i Sverige är med kort, autogiro, gireringar och kontanter. Kontobaserade betalningar innebär att medel flyttas mellan två konton i en eller två banker genom ett betalningsinstrument som t.ex. en girering, en överföring med autogiro eller en kortbetalning. Vid girering används ett särskilt bank- eller plusgironummer för identifiering av mottagaren, samtidigt som det vanligtvis också anges ett OCR-nummer som gör det möjligt för mottagaren att identifiera betalningen. Autogiro innebär att betalningsmottagaren och betalningsavsändaren har ingått avtal om automatisk debitering av betalarens bankkonto. Kortbetalningar kan genomföras på flera sätt. Vid betalning med bankkort debiteras kortinnehavarens bankkonto direkt. När betalkort används debiteras inte

Bakgrund SOU 2016:53

136

kortinnehavarens konto direkt utan i stället samlar kortutgivaren inköpen för en viss period och fakturerar sedan kortinnehavaren det sammanlagda beloppet för perioden. Ett kreditkort fungerar som ett betalkort men ger kortinnehavaren möjlighet till kredit och till att på så sätt betala skuldbeloppet i efterhand. Gemensamt för de beskrivna betalningsinstrumenten är att de initierar en överföring mellan två konton hos en eller flera betalningsförmedlare som i sin tur vidtar åtgärder för att medel ska föras över. För att kontobaserade betalningar ska kunna genomföras krävs alltså att en eller flera mellanhänder medverkar.

Utöver de vanligaste betalningssätten har det under senare år utvecklats andra sätt att genomföra betalningar. Utvecklingen sker främst inom kortbetalningar och betalningar via mobiltelefoner samt genom förbättringar i de tekniska system som förmedlar och behandlar betalningarna. Ett exempel på en mobil betaltjänst är applikationen Swish, som flera svenska banker ger ut till sina kunder för betalningar i realtid mellan privatpersoner eller mellan privatpersoner och mindre företag eller föreningar. För att Swish ska fungera krävs att både avsändaren och mottagen är anslutna till Swish med sina respektive bankkonton i någon av de deltagande bankerna. Mottagaren identifieras genom att den som ska betala anger mottagarens mobiltelefonnummer. Auktorisationen av betalningen sköts med hjälp av e-legitimationen Mobilt BankID.

Det finns också ett ökat intresse att erbjuda betaltjänster hos andra företag än banker, t.ex. telekomoperatörer och internettjänstföretag.

Kontobaserade betalningar hanteras i olika betalningssystem. Alla stora banker och clearingorganisationer i Sverige deltar i Riksbankens betalningssystem RIX. Över bankernas konton i RIX görs både betalningar direkt mellan bankerna och den slutliga avvecklingen av betalningsuppdrag från bankkunderna. Alla betalningar som innefattar en överföring från ett konto i en bank till ett konto i en annan bank hanteras och avvecklas i RIX-systemet.

Massbetalningar mellan bankerna hanteras i Sverige i bankgirosystemet som drivs av Bankgirocentralen (BGC). I bankgirosystemet hanteras och avvecklas bl.a. girobetalningar och autogirobetalningar. Dessutom hanterar BGC betalningar som har initierats i vissa andra system. På uppdrag av Svenska Bankföreningen driver BGC Dataclearingen, som är ett system för bl.a. vanliga banköverföringar från

Bakgrund

137

konto till konto. BGC driver sedan 2012 även betalningssystemet Betalningar i Realtid (BiR). I detta system genomförs clearing och avveckling i realtid, vilket innebär att pengar kan föras direkt mellan olika konton.

3.2 Det första betaltjänstdirektivet och motsvarande svensk reglering

Till grund för det nuvarande svenska regelverket om betaltjänster ligger Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG, nedan kallat det första betaltjänstdirektivet. Direktivets huvudsakliga syfte var att uppnå en mer harmoniserad inre marknad för betaltjänster och göra betalningar inom EES-området lika enkla, effektiva och säkra som nationella betalningar.

Direktivet har genomförts i svensk rätt genom lagen (2010:751) om betaltjänster, betaltjänstlagen, och lagen (2010:738) om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument.

Betaltjänstlagen innehåller bestämmelser om betaltjänster som tillhandahålls i Sverige och utförs inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) i euro eller i någon annan av EES-ländernas valutor. I lagen finns också bestämmelser om betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer. Lagen innehåller vidare bestämmelser om tillståndsplikt för tillhandahållande av betaltjänster, betalningsinstituts och registrerade betaltjänstleverantörers rörelse, informationskrav vid tillhandahållande av betaltjänster, genomförande av betaltjänster, behandling av personuppgifter, tillträde till betalningssystem, tillsyn och ingripanden. Föreskrifter som kompletterar lagen finns i förordningen (2010:1008) om betaltjänster och Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2010:3) om betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer.

Lagen om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument reglerar de skyldigheter som en kontohavare har vid användningen av ett betalningsinstrument och vilket betalningsansvar som gäller vid obehöriga transaktioner.

Bakgrund SOU 2016:53

138

3.3 Det andra betaltjänstdirektivet

3.3.1 Motiv och syfte

I november 2015 antog Europaparlamentet och Europeiska unionens råd det andra betaltjänstdirektivet, direktiv (EU) 2015/2366 av den 25 november 2016 om betaltjänster på den inre marknaden, om ändring av direktiven 2002/65/EG, 2009/110/EG och 2013/36/EU samt förordning (EU) nr 1093/2010 och om upphävande av direktiv 2007/64/EG. Detta inkluderar och upphäver det första betaltjänstdirektivet.

Det andra betaltjänstdirektivet syftar huvudsakligen till att bidra till att utveckla en EU-omfattande marknad för elektroniska betalningar och till att skapa bättre förutsättningar för säkra och effektiva betalningar. I motiven till förslaget till direktivet (COM(2013) 547 final) anges bl.a. att konsumenterna under de senaste åren har ändrat sina betalningsvanor avsevärt. Förutom det växande antalet kortbetalningar har e-handeln och de smarta telefonerna banat väg för nya betalningssätt. En harmoniserad marknad bör uppnås genom att den rättsliga ramen för betaltjänster uppdateras och kompletteras med regler för ökad insyn, innovation och säkerhet när det gäller massbetalningar.

I skälen till det andra betaltjänstdirektivet anges bl.a. följande om direktivets syfte. Den fortsatta utvecklingen av en integrerad inre marknad för säkra elektroniska betalningar är avgörande för att främja tillväxt i unionens ekonomi (skäl 5). Likvärdiga driftsvillkor bör säkerställas för både befintliga och nya aktörer på marknaden genom åtgärder som gör det möjligt för nya betalningsmetoder att nå ut till en större marknad. Detta bör öka effektiviteten inom betalningssystemet och leda till större valfrihet och bättre insyn när det gäller betaltjänster, samtidigt som konsumenternas förtroende för en harmoniserad betalningsmarknad stärks (skäl 6).

Säkerhetsrisker som är relaterade till elektroniska betalningar har ökat under de senaste åren. Detta beror på att elektroniska betalningar har blivit mer tekniskt komplicerade samtidigt som nya betaltjänster har utvecklats. Säkra betaltjänster är en grundläggande förutsättning för en välfungerande marknad för betaltjänster. Betaltjänstanvändarna bör därför skyddas mot sådana säkerhetsrisker (skäl 7).

Bakgrund

139

3.3.2 Direktivets innehåll

Det andra betaltjänstdirektivet utvidgar begreppet betaltjänst till att omfatta även betalningsinitieringstjänster och kontoinformationstjänster. Tillämpningsområdet för direktivet utökas också i fråga om geografiskt område och valutor. Vidare ger direktivet betalningsinstitut rätt till tillgång till kreditinstitutens betalkontotjänster på objektiva, icke-diskriminerande och proportionella grunder och i den omfattning som krävs för att betalningsinstituten effektivt och obehindrat ska kunna tillhandahålla betaltjänster.

Direktivet innehåller också flera nya bestämmelser som reglerar frågor om säkerhet och hantering av risker i samband med betaltjänstleverantörers kommunikation med betaltjänstanvändare, t.ex. i fråga om en betalningstransaktion. Utöver de nämnda områdena medför direktivet även ändringar på andra områden som reglerades av det första betaltjänstdirektivet.

Direktivet är disponerat enligt följande. Den inledande avdelningen behandlar syfte, tillämpningsområde och definitioner (artiklarna 1–4). I direktivets avdelning II regleras bl.a. de krav som ställs på betaltjänstleverantörer (artiklarna 5–37). I avdelning III finns regler om villkor och informationskrav för betalningstjänster (artiklarna 38–60). Avdelning IV innehåller bestämmelser om rättigheter och skyldigheter i samband med tillhandahållandet och användandet av betalningstjänster (artiklarna 61–103). Avdelning V innehåller bestämmelser om delegerade akter (artiklarna 104–106). Avdelning VI innehåller avslutande bestämmelser (artikel 107–115).

3.3.3 Utgångspunkter för utredningens arbete

Ett EU-direktiv är bindande för medlemsstaterna med avseende på det resultat som ska uppnås men överlåter åt medlemsstaterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. Detta innebär att medlemsstaterna inte är bundna av t.ex. direktivets terminologi och systematik. Avgörande är att lagstiftningen uppnår det resultat i sak som direktivet syftar till.

Det framgår av artikel 107 att det andra betaltjänstdirektivet är avsett att åstadkomma en fullharmonisering av den inre marknaden för betaltjänster inom Europeiska unionen. Detta innebär att handlingsutrymmet för medlemsstaterna är begränsat. Direktivet ger vissa

Bakgrund SOU 2016:53

140

fall medlemsstaterna uttryckliga möjligheter att välja mellan olika alternativ, s.k. medlemsstatsoptioner. Om syftet med direktivet – att nå en harmonisering av den inre marknaden för betaltjänster – ska kunna uppnås, bör utnyttjandet av särlösningar minimeras. Utgångspunkten för utredningens arbete har därför varit att direktivets grundregler ska genomföras i svensk rätt om det inte finns några konkreta skäl som talar för de nationella valen och att avvikelser bör göras endast i undantagsfall. I de fall då utredningen ändå har bedömt att det är motiverat att utnyttja en av de möjligheter till nationella särlösningar som direktivet ger, utvecklas skälen för detta ställningstagande särskilt.

I några avseenden innehåller det andra betaltjänstdirektivet samma möjligheter till särlösningar som det första betaltjänstdirektivet, t.ex. i fråga om möjligheten att likställa mikroföretag med konsumenter vid genomförandet av direktivets regler om informationsgivning. I dessa fall har utredningen funnit att det inte finns skäl att göra någon annan bedömning vid genomförandet av det andra betaltjänstdirektivet än vad som gjordes då det första betaltjänstdirektivet genomfördes i svensk rätt. Innehållet i flera av artiklarna i det andra betaltjänstdirektivet överensstämmer också med det första betaltjänstdirektivets reglering. Om det inte uttryckligen anges något annat har utredningen även i dessa fall anslutit sig till den bedömning som gjordes vid genomförandet av det första betaltjänstdirektivet.

141

4 Definitioner

4.1 Inledning

Många begrepp av central betydelse inom det område som regleras av det andra betaltjänstdirektivet definieras i artikel 4. Flera av dessa begrepp fanns även i det första betaltjänstdirektivet. De centrala begreppen har tagits in i 1 kap. 4 § betaltjänstlagen.

Det andra betaltjänstdirektivet innehåller också åtskilliga nya begrepp som saknar motsvarighet i det första betaltjänstdirektivet och i betaltjänstlagen. Det centrala begreppet betaltjänst har fått en utvidgad betydelse.

4.2 Begreppet betaltjänst

4.2.1 Nuvarande reglering

I 1 kap. 2 § betaltjänstlagen finns en definition av betaltjänster. Av bestämmelsen framgår att följande tjänster är att betrakta som betaltjänster i lagens mening:

1. tjänster som gör det möjligt att sätta in på och ta ut kontanter

från ett betalkonto samt de transaktioner som krävs för förvaltning av kontot,

2. genomförande av betalningstransaktioner, inklusive överföring

av medel som även kan täckas av ett kreditutrymme, genom a. autogiro, b. kontokort eller andra betalningsinstrument, eller c. kontobaserade betalningar,

3. utfärdande av betalningsinstrument,

Definitioner SOU 2016:53

142

4. inlösen av transaktionsbelopp där ett betalningsinstrument har

använts,

5. penningöverföring, eller

6. genomförande av betalningstransaktioner där

a. betalaren godkänner transaktionen med någon form av utrust-

ning för telekommunikation, digital teknik eller informationsteknik, och b. betalningen sker till systemoperatören, som endast fungerar

som mellanhand mellan betaltjänstanvändaren och leverantören av varorna eller tjänsterna.

Definitionen av betaltjänster i betaltjänstlagen överensstämmer materiellt sett med det första betaltjänstdirektivets definition av begreppet, som framgår av bilaga I till det direktivet.

4.2.2 Definitionen av betaltjänster i det andra betaltjänstdirektivet

Enligt det andra betaltjänstdirektivets artikel 2 ska dess bestämmelser tillämpas på betaltjänster som tillhandahålls inom unionen. I artikel 4.3 finns en definition av betaltjänster, som hänvisar till bilaga I till direktivet.

Av bilagan framgår att följande tjänster är att betrakta som betaltjänster i direktivets mening:

1. Tjänster som möjliggör kontantinsättningar på ett betalkonto samt alla åtgärder som krävs för förvaltningen av ett betalkonto.

2. Tjänster som möjliggör kontantuttag från ett betalkonto samt alla åtgärder som krävs för förvaltningen av ett betalkonto.

3. Genomförande av betalningstransaktioner, däribland överföring av medel på ett betalkonto hos användarens betaltjänstleverantör eller någon annan betaltjänstleverantör: a. Genomförande av autogireringar, inklusive engångsautogireringar. b. Genomförande av betalningstransaktioner med kontokort eller liknande utrustning.

SOU 2016:53 Definitioner

143

c. Genomförande av betalningar, inklusive stående betalnings-

order.

4. Genomförande av betalningstransaktioner, när medlen täcks av en betaltjänstanvändares kreditutrymme: a. Genomförande av autogireringar, inklusive engångsautogireringar. b. Genomförande av betalningstransaktioner med kontokort eller liknande utrustning. c. Genomförande av betalningar, inklusive stående betalningsorder.

5. Utgivande av betalningsinstrument och/eller förvärv av betalningstransaktioner.

6. Penningöverföring.

7. Betalningsinitieringstjänster.

8. Kontoinformationstjänster.

De sex första punkterna är alltså desamma som i det första betaltjänstdirektivet. Punkt 7 i det första betaltjänstdirektivet om s.k. systemoperatörstjänster har tagits bort. De tjänster som omfattades av denna bestämmelse avser sådana betaltjänster som tillhandahålls av tele-, informationstekniks- eller nätoperatörer, t.ex. SMS-betaltjänster. Samtidigt har två helt nya punkter tillkommit; betalningsinitieringstjänster och kontoinformationstjänster. Av dessa punkter följer att begreppet betaltjänst fått en delvis ny och ändrad innebörd.

4.2.3 Överväganden och förslag

Förslag: Begreppet betaltjänst i 1 kap. 2 § betaltjänstlagen ska

utvidgas till att omfatta även betalningsinitieringstjänster och kontoinformationstjänster. Den nuvarande lydelsen av 1 kap. 2 § 6 p utgår. Definitioner av begreppen betalningsinitieringstjänster och kontoinformationstjänster som överensstämmer med det andra betaltjänstdirektivets definitioner ska tas in i 1 kap. 4 § betaltjänstlagen.

Definitioner SOU 2016:53

144

I 1 kap. 2 § 1 p ska begreppet transaktioner ersättas med åt-

gärder och i 3 p samma lagrum ska begreppet utfärdande ersättas

med utgivning.

Betalningsinitieringstjänster

Begreppet betalningsinitieringstjänst definieras i det andra betaltjänstdirektivets artikel 4.15 som ”en tjänst för att initiera en betalningsorder på begäran av betaltjänstanvändaren med avseende på ett betalkonto hos en annan betaltjänstleverantör”. I skälen till direktivet anförs följande om denna tjänst.

Sedan det första betaltjänstdirektivet antogs har nya typer av betaltjänster uppkommit, och då främst i fråga om internetbetalningar. Särskilt inom e-handelsområdet har det utvecklats betalningsinitieringstjänster, som med hjälp av programvara skapar en bro mellan säljföretagets webbplats och internetbankplattformen hos betalarens kontoförvaltande betaltjänstleverantör för att initiera betalningar genom överföringar av medel via internet (skäl 27).

Betalningsinitieringstjänster gör det möjligt för en leverantör av en sådan tjänst att försäkra en betalningsmottagare att betalningen för en vara eller tjänst har initierats. På så sätt får betalningsmottagaren incitament att frigöra varan eller tillhandahålla tjänsten utan onödigt dröjsmål. Betalningsinitieringstjänster är en billig lösning för både säljare och konsument, och ger konsumenter utan kontokort möjlighet att handla på nätet. Eftersom dessa tjänster inte omfattas av det första betaltjänstdirektivet övervakas inte leverantörerna av någon myndighet och de behöver inte heller följa det första betaltjänstdirektivets bestämmelser. Det leder i sin tur till en rad rättsliga problem som bör besvaras genom det andra betaltjänstdirektivet(skäl 29).

För att genomföra direktivets bestämmelser i fråga om begreppet betaltjänst bör det i betaltjänstlagen anges att även betalningsinitieringstjänster är sådana betaltjänster som avses i lagen.

Definitionen av betalningsinitieringstjänst bör i svensk lagstiftning överensstämma med direktivets och föras in i 1 kap. 4 § betaltjänstlagen. De centrala termerna i direktivets definition, som betalningsorder, betalkonto och betaltjänstanvändare, definieras i 1 kap. 4 § betaltjänstlagen och är alltså etablerade begrepp. Det är inte

SOU 2016:53 Definitioner

145

avsikten att införa någon ändrad betydelse av dessa termer med det nya direktivet.

Betalningsinitieringstjänster antas främst vara efterfrågade inom e-handelsområdet. Definitionen av begreppet bör dock vara teknikneutral, vilket definitionen i direktivet också är. Definitionen av betalningsinitieringstjänst bör alltså vara densamma som direktivets artikel 4.15. Det andra betaltjänstdirektivets regler om betalningsinitieringstjänster behandlas närmare i kapitel 6.

Vad innebär det att punkten 7 i bilagan till första betaltjänstdirektivet har tagits bort?

De tjänster som omfattades av den tidigare lydelsen av punkten 7, som i betaltjänstlagen motsvaras av definitionen i 1 kap. 2 § 6 p, avser främst betalningstransaktioner som görs med mobiltelefon, dator och eller annan teknisk utrustning och där operatören av systemet endast är en mellanhand mellan betalaren och den leverantör som tillhandahåller en tjänst. Operatören tillför alltså inte något mervärde till tjänsten. Den tekniska utrustningen fungerar bara som ett instrument som verifierar att en betalning ska göras från betalarens konto. Sådana betalningstransaktioner kan t.ex. avse betalning för parkering, köp av buss-, tåg- eller tunnelbaneresa eller betalning av varor eller tjänster via SMS där systemoperatören bara agerar som en mellanhand i betalningen.

De tjänster som omfattades av den tidigare lydelsen av punkten 7 i bilagan till det första betaltjänstdirektivet är inte betalningsinitieringstjänster. Leverantörer av den senare typen av tjänster initierar en betalning från någon annan betaltjänstleverantörs konto, t.ex. ett bankkonto. När det gäller systemoperatörstjänster, som t.ex. SMS-tjänster, är det konto som debiteras antingen det kontantkort som operatören själv tillhandahåller kunden, dvs. ett slags förbetalt betalkonto, eller kundens konto hos mobiloperatören, där löpande avgifter för kundens användning av operatörens tjänster debiteras, för att faktureras med löpande mellanrum. Systemoperatören tillhandahåller alltså betaltjänstanvändaren en form av betalkonto. Det innebär att operatören, i motsats till vad som gäller för en leverantör av betalningsinitieringstjänster, kommer i besittning av kundens medel. Systemoperatörstjänsterna kan alltså inte jämställas med betalningsinitieringstjänster.

Definitioner SOU 2016:53

146

Frågan är då vad det innebär att systemoperatörstjänster inte längre omfattas av punkten 7 i bilagan till det andra betaltjänstdirektivet.

I artikel 3 redovisas flera betalningstransaktioner och tjänster som är undantagna från direktivets bestämmelser. Artikel 3 l) kan ge ledning i frågan. Av denna artikel följer att vissa betalningstransaktioner som genomförs med hjälp av teleutrustning eller informationsteknisk utrustning för inköp av t.ex. digitalt innehåll såsom spel, filmklipp och dylikt är undantagna från direktivets bestämmelser. En förutsättning för att detta undantag ska vara tillämpligt är dock att den enskilda transaktionen avser mindre belopp, högst 50 euro, och att betalningstransaktionernas sammanlagda värde för en abonnent inte överstiger 300 euro per månad. Undantagets utformning talar alltså för att transaktioner som överstiger de angivna beloppen omfattas av direktivets bestämmelser, trots att punkten 7 i bilaga I till det första betaltjänstdirektivet saknar motsvarighet i uppräkningen av betaltjänster i bilaga I till det andra betaltjänstdirektivet. Av skälen till det andra betaltjänstdirektivet framgår det inte heller att avsikten skulle vara att lämna dessa tjänster utanför direktivets tillämpningsområde. I stället får de anses vara omfattade av någon av punkterna 1–6 i bilaga I till det andra betaltjänstdirektivet, som motsvaras av punkterna 1–5 i 1 kap. 2 § betaltjänstlagen. Beroende på den underliggande betalningens karaktär kan olika punkter vara tillämpliga för olika tjänster och aktörer.

Mot bakgrund av vad som nu har sagts bör alltså 1 kap. 2 § 6 p betaltjänstlagen ersättas med begreppet betalningsinitieringstjänst, och de tjänster som nu omfattas av denna punkt får i stället anses vara omfattade av någon av punkterna 1–5 i paragrafen, beroende på betalningstransaktionens karaktär i det enskilda fallet.

Kontoinformationstjänster och begreppet online

Begreppet kontoinformationstjänst definieras i artikel 4.16 i det andra betaltjänstdirektivet som ”en onlinetjänst för att tillhandahålla sammanställd information om ett eller flera betalkonton som betaltjänstanvändaren innehar hos antingen en annan betaltjänstleverantör eller hos fler än en betaltjänstleverantör”. I skäl nr 28 till direktivet anförs följande om denna tjänst.

SOU 2016:53 Definitioner

147

Kontoinformationstjänster erbjuder betaltjänstanvändaren samlad nätbaserad information om ett eller flera betalkonton som innehas hos en eller flera andra betaltjänstleverantörer och som nås via den kontoförvaltande betaltjänstleverantörens webbaserade gränssnitt. Dessa tjänster ger betaltjänstanvändaren möjlighet att omedelbart vid en viss tidpunkt få en överblick över sin ekonomiska situation. Även dessa tjänster bör omfattas av bestämmelserna i det andra betaltjänstdirektivet i syfte att ge ett välfungerade skydd åt konsumenternas betalningar och kontouppgifter samt för att uppnå en rättslig förutsägbarhet i fråga om ställningen för leverantörer av kontoinformationstjänster.

I konsekvens med direktivets reglering bör det i 1 kap. 2 § betaltjänstlagen anges att kontoinformationtjänster är sådana betaltjänster som omfattas av lagen. En definition av begreppet som stämmer överens med direktivets definition bör också tas med i 1 kap. 4 § betaltjänstlagen. I likhet med direktivets definition av begreppet betalningsinitieringstjänst innehåller definitionen av kontoinformationstjänst termer som redan är etablerade i nuvarande betaltjänstlagen.

I detta sammanhang kan det noteras att betalkonto i 1 kap. 4 § 4 p betaltjänstlagen definieras som ”ett konto som innehas i en eller flera betaltjänstanvändares namn och som är avsett för genomförandet av betalningstransaktioner”. En betalningstransaktion definieras i 10 p samma lagrum som ”insättning, uttag eller överföring av medel som initieras av betalaren eller betalningsmottagaren oberoende av eventuella underliggande förpliktelser mellan betalaren och betalningsmottagaren”. Definitionerna av dessa två begrepp överensstämmer med definitionerna i såväl det första som det andra betaltjänstdirektivet. I förarbetena till betaltjänstlagen anfördes följande i fråga om vad som utgör ett betalkonto.

Den närmare avgränsningen av vad som utgör ett betalkonto bör således göras med utgångspunkt i att ett betalkonto ska vara avsett för utförande av betalningstransaktioner. Avgörande för bedömningen är sålunda kontots syfte och funktion. Detta innebär att det i första hand är kontohavarens möjligheter att genomföra betalningar som avgör huruvida ett visst konto är ett betalkonto. Det faktum att en betalning kan göras till ett konto medför inte i sig att det utgör ett betalkonto. Däremot bör konton som ger innehavaren möjlighet att utföra överföringar av medel utan restriktioner som huvudregel anses utgöra betalkonton. Detta gäller både transaktionskonton och sparkonton där betalningstransaktioner kan göras utan restriktioner. Vidare bör konton som används för såväl löpande transaktioner, sparande och hantering av

Definitioner SOU 2016:53

148

räntor och amorteringar på bolån som huvudregel anses utgöra betalkonton. Även i detta fall är det avgörande att dessa konton bl.a. är avsedda att användas för utförande av betalningstransaktioner. Förekomsten av restriktioner avseende kontohavarens rätt att disponera medlen på kontot, t.ex. att endast ett begränsat antal uttag får göras från kontot under en viss tidsperiod eller att innehavarens förfoganderätt till medlen på kontot är begränsad, tyder däremot på att kontot inte är avsett att användas för utförande av betalningstransaktioner. Förekomsten av sådana restriktioner bör typiskt sett medföra att kontot inte utgör ett betalkonto. I detta sammanhang bör dock noteras att regeringen tidigare har uttalat att ett konto som ålägger kontohavaren vissa restriktioner kan fungera väl för deposition av transaktionsmedel, men att sannolikheten att kontoformen integreras i betalningssystemet är mindre ju större restriktioner som uppställs avseende kontohavarens tillgång till medel (prop. 1995/96:74 s. 97). Exempel på konton där förfoganderätten är begränsad är sådana spar- och placeringskonton där medlen binds på löptider från några månader upp till flera år, utan att kostnadsfria uttag får göras under bindningstiden. Förekomsten av sådana restriktioner tyder på att kontot inte är avsett att användas för utförande av betalningstransaktioner, vilket innebär att kontot som huvudregel inte anses utgöra ett betalkonto enligt nu föreslagen lagstiftning. Samma principer bör gälla avseende konton där endast ett eller ett fåtal uttag per år får göras kostnadsfritt. Sådana konton utgör som huvudregel inte heller betalkonton.1

Definitionen av begreppet betalkonto innefattar således ett flertal typer av konton från vilka en leverantör av kontoinformationstjänster kan inhämta information på begäran av betaltjänstanvändaren. Det avgörande för att bedöma om ett konto är ett betalkonto i betaltjänstlagens mening är således om innehavaren kan överföra medel utan restriktioner. Under definitionen faller alltså inte bara rena transaktionskonton, utan även sparkonton, investeringskonton och konton för hantering av t.ex. amorteringar på bolån, under förutsättningen att kontona är avsedda för betalningstransaktioner.

Det främsta syftet med kontoinformationstjänster är att betaltjänstanvändaren snabbt och enkelt ska få en överblick över sin ekonomiska situation, t.ex. genom saldouppgifter för ett eller flera betalkonton. Som framgår av skälen till direktivet tycks dessa tjänster främst erbjudas via internet, t.ex. genom app-funktioner. I direktivets artikel 67, som rör bestämmelser om bl.a. tillgång till betalkontoinformation i samband med kontoinformationstjänster, anges

SOU 2016:53 Definitioner

149

att rätten för betaltjänstanvändare att utnyttja kontoinformationstjänster endast gäller när betalkontot är tillgängligt online (mer om artikel 67, se kapitel 6). Mot bakgrund av denna begränsning bör definitionen av kontoinformationstjänst endast innefatta sådana tjänster som tillhandahålls online.

Begreppet online är inte definierat i direktivet. Begreppet har av Svenska datatermgruppen översatts till direktansluten och definierats som en förbindelse ”som möjliggör direkt interaktiv kommunikation (med en databas, ett program eller ett programsystem”)2. I ljuset av denna definition samt utifrån direktivets kontext bör online rimligen tolkas så att det betalkonto som betalaren avser att använda sig av i samband med tjänsten ska stå i direkt kontakt med ett datasystem och möjliggöra betalningar genom detta system. I vissa fall kan även indirekt kontakt med ett datasystem föreligga genom ett s.k. subsystem som är nödvändigt för driften av systemet.

Normalt torde med konton som är tillgängliga online avses betalkonton som är tillgängliga via internet, men även betalkonton som är tillgängliga via andra datasystem kan förekomma. Begreppet on-

line får anses vara etablerat och avse samtliga datasystem som kan

vara aktuella, varför det bör kunna användas i lagtext.

Definitionen av kontoinformationstjänst bör således vara densamma som i direktivets artikel 4.16. Bestämmelser som avser leverantörer av kontoinformationstjänster behandlas närmare i kapitel 6.

Övriga ändringar i begreppet betaltjänster

Den svenska översättningen av bilaga I till det andra betaltjänstdirektivet, punkterna 1–6 om betaltjänster, skiljer sig något i fråga om ordval från översättningen av den tidigare bilagan. Som exempel kan nämnas att begreppet åtgärder används i stället för transaktioner i punkten 1. I den engelska originaltexten har inga ändringar gjorts, mer än att meningsbyggnaden i punkten 3 har ändrats något.

Frågan är om det finns skäl att ändra lydelsen i någon eller några av punkterna i 1 kap. 2 § 1–5 p. betaltjänstlagen, vilka motsvarar definitionerna i punkterna 1–6 i bilagan.

2 http://www.datatermgruppen.se/index.php?option=com_content&view=article&id=89& Itemid=91&obj=a63&uttr=online 5 juli 2016

Definitioner SOU 2016:53

150

I 1 kap. 2 § 1 p anges att en form av betaltjänster är tjänster som gör det möjligt att sätta in och ta ut kontanter från ett betalkonto samt de transaktioner som krävs för förvaltning av kontot. En sådan transaktion kan enligt förarbetena till betaltjänstlagen vara ett uttag av en avgift från kontoinnehavaren.3

Begreppet transaktioner framstår i detta sammanhang som något snäv. Här kan jämföras med den engelska originaltexten som använder begreppet operations. Detta begrepp torde ha en vidare innebörd och innefatta även andra åtgärder som krävs för förvaltning av kontot än just transaktioner. Det framstår därför som ändamålsenligt att ersätta begreppet transaktioner i denna punkt med åtgär-

der.

I 1 kap. 2 § 3 p används begreppet utfärdande i fråga om utfärdande av betalningsinstrument. Det kan jämföras med utgivande i den svenska översättningen av punkten 5 i bilaga I till det andra betaltjänstdirektivet samt issuing i den engelska originaltexten. Enligt utredningens mening är termen utgivning en lämpligare översättning av issuing och den termen bör därför ersätta termen utfärdande i denna punkt.

4.3 Övriga definitioner

Förslag: Definitioner av vissa centrala begrepp i det andra betal-

tjänstdirektivet ska tas in i betaltjänstlagen.

I 1 kap. 4 § betaltjänstlagen har 27 begrepp som används i betaltjänstlagen definierats. Dessa finns huvudsakligen i det andra betaltjänstdirektivets artikel 4. Denna artikel innehåller – utöver begreppen betaltjänst, betalinitieringstjänst, och kontoinformationstjänst – definitioner av 45 begrepp, varav åtskilliga har tillkommit sedan det första betaltjänstdirektivet. Ett antal av de begrepp som tillkommit i det andra direktivet är av central betydelse för regleringen av betaltjänster. I den utsträckning dessa definitioner saknar motsvarighet i svensk rätt och bedöms vara av vikt för den lagstiftning som genomför direktivet, bör definitionerna införas i betaltjänstlagen.

SOU 2016:53 Definitioner

151

Det saknas anledning att införa definitioner som inte kommer att ha betydelse i den svenska lagstiftning som föreslås (t.ex. direktivets definition av mikroföretag i artikel 4.26) eller när dess innebörd kan klargöras i lagtext och författningskommentar utan att en uttrycklig definition tas in i lagen. Utredningen har inte funnit skäl att ändra eller ta bort någon eller några av de definitioner som i dag finns i 1 kap. 4 § betaltjänstlagen.

Nedan behandlas de definitioner i det andra betaltjänstdirektivets artikel 4 som är nya i förhållande till det första betaltjänstdirektivet och som bör införas i betaltjänstlagen.

Kontoförvaltande betaltjänstleverantör

I artikel 4.17 definieras en kontoförvaltande betaltjänstleverantör som ”en betaltjänstleverantör som tillhandahåller och förvaltar ett betalkonto för en betalare”. Samma definition bör föras in i betaltjänstlagen.

Överföring av medel

Termen överföring av medel definieras i artikel 4.24 som ”en betaltjänst för kreditering av en betalningsmottagares betalkonto med en betalningstransaktion eller en rad betalningstransaktioner från en betalares betalkonto, som utförs av en betaltjänstleverantör som har tillgång till betalarens betalkonto på grundval av en instruktion som lämnats av betalaren”.

Termen har i den svenska översättningen av direktivtexten översatts till betalning från det engelska begreppet credit transfer. Termen

överföring av medel synes emellertid vara en lämpligare översättning

av detta begrepp. Överföring av medel är en betaltjänst enligt direktivet och begreppet återkommer i p. 3 i bilaga I till direktivet, vars lydelse motsvarar samma punkt i bilaga I till det första betaltjänstdirektivet (jfr även 1 kap. 2 § 2 p betaltjänstlagen). I konsekvens med förslagen nedan att införa definitioner av begreppen inlösen av transaktionsbelopp och utgivning av betalningsinstrument, som också är betaltjänster, bör en definition av begreppet överföring av medel införas i betaltjänstlagen.

Definitioner SOU 2016:53

152

Autentisering

I artikel 4.29 definieras autentisering som ”ett förfarande genom vilket en betaltjänstleverantör kan kontrollera en betaltjänstanvändares identitet eller giltighet när det gäller användningen av ett specifikt betalningsinstrument, inklusive användarens personliga säkerhetsbehörighetsuppgifter”. En definition som materiellt överensstämmer med den som anges i artikeln bör föras in i betaltjänstlagen. Personliga säkerhetsbehörighetsuppgifter bör dock ersättas med personaliserade behörighetsfunktioner, se mer om detta nedan.

Stark kundautentisering

Enligt artikel 4.30 avses med stark kundautentisering ”en autentisering som grundas på användning av två eller flera element, kategoriserade som kunskap (något som bara användaren vet), innehav (något som bara användaren har) och unik egenskap (något som användaren är), som är fristående från varandra så att det faktum att någon har kommit över ett av elementen inte äventyrar de andra elementens tillförlitlighet, och som är utformad för att skydda autentiseringsuppgifternas sekretess”. Det är alltså betaltjänstanvändarens autentiseringsuppgifter som ska skyddas genom tillämpning av stark kundautentisering. Stark kundautentisering syftar till att ge ett bättre skydd av dessa uppgifter och det andra betaltjänstdirektivet innehåller flera bestämmelser som reglerar användningen av denna form av autentisering. I skäl 95 till direktivet anges att säkerhet vid elektroniska betalningar är grundläggande för att säkerställa skydd för användarna och för utveckling av en sund e-handel. Av skäl 96 framgår att sådant skydd vanligen består av krypteringssystem som bygger på betalarens personliga anordningar, inbegripet kortläsare eller mobiltelefoner, eller som den kontoförvaltande betaltjänstleverantören tillhandahåller betalaren via en annan kanal, till exempel sms eller e-post. En definition som materiellt överensstämmer med den som anges i artikeln bör föras in i betaltjänstlagen. Begreppet behandlas närmare i avsnitt 10.4.

SOU 2016:53 Definitioner

153

Personaliserade behörighetsfunktioner

En definition av termen personliga säkerhetbehörighetsuppgifter finns i direktivets artikel 4.31. Med denna term avses ”personligt anpassade funktioner som betaltjänstleverantören tillhandahåller betaltjänstanvändaren för autentiseringsändamål”. I den svenska översättningen av direktivet har termen ”personalised security credentials” i originaltexten alltså översatts till personliga säkerhetsbehörighetsuppgifter.

En definition av detta begrepp, som materiellt sett överensstämmer med direktivets definition, bör införas i betaltjänstlagen. Den svenska översättningen av begreppet är enligt utredningens mening något missvisande och därför mindre lämplig att använda. Utredningen föreslår i stället att begreppet personaliserade behörig-

hetsfunktioner ska användas. I den fortsatta framställningen kom-

mer således detta begrepp att användas, när direktivtexten använder personliga säkerhetbehörighetsuppgifter. Det gäller även när direktivtexten citeras. Begreppet behandlas närmare i avsnitt 10.4.

Känsliga betalningsuppgifter

Direktivets artikel 4.32 definierar begreppet känsliga betalningsupp-

gifter som ”uppgifter, inbegripet personaliserade behörighetsfunk-

tioner, som kan användas för bedrägerier”. I samma artikel anges att när det gäller verksamhet som bedrivs av leverantörer av betalningsinitieringstjänster och leverantörer av kontoinformationstjänster utgör kontoinnehavarens namn och kontonumret inte sådana känsliga betalningsuppgifter som avses i artikeln. En definition som överensstämmer med i direktivets bör införas i betaltjänstlagen.

Grupp

Artikel 4.30 i det första betaltjänstdirektivet hänvisade i fråga om begreppet grupp till det numera upphävda direktivet 83/349 EEG. Betaltjänstlagen hänvisar i 1 kap. 4 § 14 p till definitionen av grupp i 1 kap. 7 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

Definitioner SOU 2016:53

154

I det andra betaltjänstdirektivets artikel 4.40 definieras i stället en grupp4 som en grupp av företag som är knutna till varandra genom ett sådant förhållande som avses i artikel 22.1, 22.2 eller 22.7 i direktiv 2013/34/EU, eller företag enligt definitionen i artiklarna 4, 5, 6 och 7 i kommissionens delegerade förordning (EU) nr 241/20145som är knutna till varandra genom ett sådant förhållande som avses i artikel 10.1 eller artikel 113.6 eller 113.7 i förordning (EU) nr 575/20136.

Direktiv 2013/34/EU har genomförts i svensk rätt genom ändringar i årsredovisningslagen (1995:1554). Artikel 22.1 har genomförts i 1 kap. 4 § den lagen. Paragrafen anger under vilka omständigheter ett företag är ett moderföretag respektive ett dotterföretag samt att ett moderföretag och ett dotterföretag tillsammans är en koncern. Artiklarna 4, 5, 6 och 7 i kommissionens delegerade förordning (EU) nr 241/2014 reglerar bl.a. under vilka förutsättningar behöriga myndigheter får fastställa att en typ av företag som erkänns enligt tillämplig nationell lag räknas som kooperativ sammanslutning, ömsesidiga bolag eller sparbanker. En hänvisning till 1 kap. 4 § årsredovisningslagen och till de artiklar som anges i artikel 4.40 bör ersätta den definition av begreppet grupp som i dag finns i betaltjänstlagen.

Elektroniskt kommunikationsnät

Av artikel 4.41 följer att termen elektroniskt kommunikationsnät definieras som ”ett nät enligt definitionen i artikel 2 a) i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG”. Begreppet används i artikel 3 l), som behandlas i kommande avsnitt. Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster har genomförts i svensk rätt genom lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation. I 1 kap. 7 § den lagen definieras

4 I den svenska översättningen av direktivtexten används begreppet koncern. Utredningen anser att grupp är en lämpligare översättning av den engelska termen group. 5 Kommissionens delegerade förordning (EU) nr 241/2014 av den 7 januari 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 med avseende på tekniska tillsynsstandarder för kapitalbaskrav på institut (EUT L 74, 14.3.2014, s. 8). 6 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 27.6.2013, s. 1).

SOU 2016:53 Definitioner

155

elektroniskt kommunikationsnät som ett ”system för överföring och i tillämpliga fall utrustning för koppling eller dirigering samt passiva nätdelar och andra resurser som medger överföring av signaler, via tråd eller radiovågor, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmedier oberoende av vilken typ av information som överförs”. En hänvisning till denna definition bör införas i betaltjänstlagen.

Elektronisk kommunikationstjänst

I direktivets artikel 4.42 definieras begreppet elektronisk kommu-

nikationstjänst som ”en tjänst enligt definitionen i artikel 2 c) i

direktiv 2002/21/EG”. Även detta begrepp används i artikel 3 l. I likhet med begreppet elektroniskt kommunikationsnät finns en definition av detta begrepp i 1 kap. 7 § lagen om elektronisk kommunikation, av vilken följer att begreppet avser en ”tjänst som vanligen tillhandahålls mot ersättning och som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät”. En hänvisning till denna definition bör föras in i betaltjänstlagen.

Inlösen av transaktionsbelopp

Enligt artikel 4.44 definieras inlösen av betalningstransaktioner som ”en betaltjänst som tillhandahålls av en betaltjänstleverantör som har ingått avtal med en betalningsmottagare om att denne ska acceptera och behandla betalningsmottagarens betalningstransaktioner och som leder till överföring av medel till betalningsmottagaren”. Detta är enligt direktivet en betaltjänst och återkommer i punkten 5 i bilaga I till direktivet, vars lydelse överensstämmer med samma punkt i bilaga I till det första betaltjänstdirektivet. Denna punkt definierar en form av betaltjänst som ”utgivande av betalningsinstrument och/eller förvärv av betalningstransaktioner”7. I skäl 10 till direktivet anförs bl.a. att en neutral definition av begreppet införs i syfte att inte bara fånga upp de traditionella inlösenmodeller som rör användningen av kontokort utan också andra affärsmodeller, in-

7 I den svenska översättningen av direktivet används här förvärv som dock är synonymt med inlösen, jfr den engelska originaltexten samt 1 kap. 2 § 4 p betaltjänstlagen.

Definitioner SOU 2016:53

156

klusive de modeller där mer än en inlösare medverkar. Detta bör enligt skälet säkerställa att säljföretag får samma skydd oavsett vilket betalningsinstrument som används om verksamheten är densamma som inlösen av korttransaktioner. För att säkerställa ett sådant skydd som anges i skäl 10 till direktivet bör en neutral definition av begreppet införas i betaltjänstlagen.

I 1 kap. 2 § 4 p betaltjänstlagen används transaktionsbelopp i stället för betalningstransaktion. Detta framstår som mer ändamålsenligt och bör därför användas i sammanhanget.

Utgivning av betalningsinstrument

I artikel 4.45 definieras utgivning av betalningsinstrument som ”en betaltjänst hos en betaltjänstleverantör som har ingått avtal om att tillhandahålla betalaren ett betalningsinstrument för att initiera och behandla betalarens betalningstransaktioner”. Utgivning av betalningsinstrument är en betaltjänst enligt direktivet och begreppet återkommer i p. 5 i bilaga I till direktivet, vars lydelse motsvarar samma punkt i bilaga I till det första betaltjänstdirektivet (jfr 1 kap. 2 § 3 p betaltjänstlagen där dock termen utfärdande används, utredningen föreslår dock att den ska ersättas med utgivning, se avsnitt 4.2.3). Det finns ingen motivering i skälen till direktivet till att varför det nu införs en definition av det aktuella begreppet. I konsekvens med förslaget att införa en definition av begreppet inlösen av transaktionsbelopp, som också är en betaltjänst, bör en definition av begreppet utgivning av betalningsinstrument införas i betaltjänstlagen.

Kapitalbas

I artikel 4.46 definieras kapitalbas som ”en kapitalbas enligt definitionen i artikel 4.1.118 i förordning (EU) nr 575/20138 (tillsynsförordningen) där åtminstone 75 % av primärkapitalet är i form av kärnprimärkapital enligt artikel 50 i den förordningen och supplementärkapitalet ska vara lika med eller mindre än en tredjedel av

8 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012.

SOU 2016:53 Definitioner

157

primärkapitalet”. En motsvarande definition av begreppet fanns inte i det första betaltjänstdirektivet.

Av 3 kap. 2 § första stycket betaltjänstlagen framgår bl.a. att ett betalningsinstitut vid varje tidpunkt ska ha en kapitalbas som motsvarar minst startkapitalet enligt 1 § eller ett kapitalkrav beräknat enligt 3 eller 4 §. Vid beräkningen av kapitalbasen och dess sammansättning gäller tillsynsförordningen (andra stycket).

Kapitalbasen ska enligt artikel 4.46 ha en viss kvalitet, nämligen att primärkapitalet ska bestå till minst 75 procent av kärnprimärkapital och att supplementärkapitalet ska vara lika med eller lägre än en tredjedel av primärkapitalet. Kapitalbasen ska således utgöra summan av primärkapitalet och supplementärkapitalet.

Någon regel om sammansättningen av kapitalbasen finns inte i tillsynsförordningen. Mot denna bakgrund bör det i betaltjänstlagen införas en definition av begreppet som materiellt sett överensstämmer med direktivets definition. Vidare bör lydelsen av 3 kap. 2 § andra stycket ändras så att det följer av tillsynsförordningen hur kapitalbasen ska beräknas samt att kapitalbasens sammansättning ska bestå av ett primärkapital där minst 75 procent är kärnprimärkapital och ett supplementärkapital som är lika med eller mindre än en tredjedel av primärkapitalet. På detta sätt framgår att tillsynsförordningen anger vilka beståndsdelar kapitalbasen kan bestå av, medan betaltjänstlagen anger vilken kvalitet innehållet i kapitalbasen minst ska ha.

Kreditinstitut

Artikel 4 i det andra betaltjänstdirektivet innehåller inte någon definition av termen kreditinstitut. Termen förekommer dock i direktivtexten, bl.a. i fråga om regleringen om betalningsinstitutens rätt till tillgång till kreditinstitutens betalkontotjänster (dessa bestämmelser behandlas i kapitel 8). Mot denna bakgrund anser utredningen att en definiton av termen bör föras in i betaltjänstlagen av vilken det bör framgå att med kreditinstitut i betaltjänstlagen avses banker och kreditmarknadsföretag enligt (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse (jfr 1 kap. 3 § 1 p betaltjänstlagen).

159

5 Tillämpningsområdet

5.1 Aktörer som omfattas av reglerna

5.1.1 Nuvarande reglering

I 1 kap. 3 § betaltjänstlagen finns en uppräkning av de aktörer som omfattas av lagen och som alltså är betaltjänstleverantörer i direktivets mening. Med betaltjänstleverantörer avses i lagen således följande aktörer.

1. Banker och kreditmarknadsföretag enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

2. institut för elektroniska pengar och de företag som har undan-

tagits från tillståndsplikt enligt lagen (2011:755) om elektroniska pengar,

3. betalningsinstitut och de fysiska eller juridiska personer som har

undantagits från tillståndsplikt enligt 2 kap. 3 §,

4. statliga och kommunala myndigheter, när de inte ägnar sig åt myn-

dighetsutövning,

5. utländska fysiska och juridiska personer samt myndigheter inom

EES, motsvarande dem i 1–4 med undantag av sådana fysiska eller juridiska personer som har undantagits från tillståndsplikt enligt nationella bestämmelser som genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG,

6. Europeiska centralbanken och nationella centralbanker i andra EES-länder, när de inte agerar i egenskap av monetär eller offentlig myndighet,

Tillämpningsområdet SOU 2016:53

160

7. postgiroinstitut inom EES som enligt nationell lagstiftning har

rätt att tillhandahålla betaltjänster, och

8. filialer till kreditinstitut från länder utanför EES.

Uppräkningen överensstämmer materiellt sett med det första betaltjänstdirektivets definition av begreppet betaltjänstleverantör.

5.1.2 Regleringen i det andra betaltjänstdirektivet

Det andra betaltjänstdirektivets artikel 1.1 innehåller bestämmelser om vilka personer och aktiviteter som omfattas av direktivet. De kategorier av betaltjänstleverantörer som anges i artikel 1.1 motsvarar i stort sett de kategorier som räknades upp i det första betaltjänstdirektivets artikel 1.1 samt i artikel 3 i direktiv 2009/111/ om ändringar i direktiven 2006/48/EG, 2006/49/EG och 2007/64/EG, vars bestämmelser har genomförts i svensk lag genom 1 kap. 3 § betaltjänstlagen.

I fråga om institut för elektroniska pengar har det dock i artikel 1.1. b i det andra betaltjänstdirektivet gjorts ett tillägg med innebörden att detta begrepp innefattar filialer till sådana institut vars huvudkontor är belägna utanför unionen, om filialerna är belägna inom unionen och i den mån de betaltjänster som tillhandahålls av dessa filialer är knutna till utgivning av elektroniska pengar. Dessa aktörer behöver enligt artikel 11.1 inte tillstånd för att få tillhandahålla betaltjänster.

I likhet med det första betaltjänstdirektivet ger artikel 2.4 möjlighet att uttryckligen undanta Svenska Skeppshypotekskassan från reglernas tillämpningsområde. Denna möjlighet till särreglering har inte utnyttjats vid införandet av betaltjänstlagen.

5.1.3 Överväganden och förslag

Förslag: Begreppet betaltjänstleverantör i 1 kap. 3 § betaltjänst-

lagen ska utvidgas till att omfatta även filialer till institut för elektroniska pengar. Dessa aktörer ska få tillhandahålla betaltjänster utan att behöva ansöka om tillstånd enligt betaltjänstlagen.

SOU 2016:53 Tillämpningsområdet

161

Mot bakgrund av att definitionen av betaltjänstleverantör i det andra betaltjänstdirektivet har utvidgats till att avse filialer till institut för elektroniska pengar bör definitionen i lagen utvidgas så att den motsvarar direktivet. Definitionen av betaltjänstleverantör i betaltjänstlagen bör därför innefatta filialer till institut för elektroniska pengar. I konsekvens med artikel 11.1 ska det av betaltjänstlagen framgå att dessa inte behöver tillstånd för att tillhandahålla betaltjänster.

Det finns inte skäl till någon annan bedömning i fråga om Svenska Skeppshypotekskassan än den som gjordes vid införandet av betaltjänstlagen och det bör därför inte införas något undantag från reglerna för denna aktör.

5.2 Geografiska begränsningar

5.2.1 Nuvarande reglering i betaltjänstlagen

Enligt 1 kap. 1 § första stycket betaltjänstlagen ska lagens bestämmelser tillämpas på betaltjänster som tillhandahålls i Sverige och utförs inom det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) i euro eller någon annan av EES-ländernas valutor.

Enligt det första betaltjänstdirektivets artikel 2.1 första meningen skulle direktivets regler tillämpas på betaltjänster som tillhandahölls inom gemenskapen. Av andra meningen följde dock att avdelningarna III och IV, med undantag för artikel 73, endast skulle tillämpas när såväl betalarens som betalningsmottagarens betaltjänstleverantör var etablerad i gemenskapen. Innebörden av detta var att de centrala regler i direktivet som rörde informationsgivning samt rättigheter och skyldigheter i samband med tillhandahållande av betaltjänster som huvudregel inte skulle vara tillämpliga i fråga om alla betaltjänster som tillhandahölls inom EES. De skulle bara vara tillämpliga på sådana betalningstransaktioner där både betalarens och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör hörde hemma inom EES. Av det första betaltjänstdirektivets artikel 2.2 följde att bestämmelserna i direktivets avdelning III och IV, dvs. reglerna om informationsgivning samt om rättigheter och skyldigheter i samband med tillhandahållande av betaltjänster skulle tillämpas på betaltjänster som utfördes i euro eller i valutan i en EES-stat utanför euroområdet. Motsatsvis innebar detta att reglerna inte skulle gälla vid tillhandahållande av betaltjänster i andra valutor.

Tillämpningsområdet SOU 2016:53

162

Dessutom framgick av artikel 68 att direktivets regler om genomförandetid och valuteringsdag, som genomförts i 5 kap.1823 §§betaltjänstlagen, bara skulle vara tillämpliga på en snävare krets av betalningstransaktioner.

5.2.2 Regleringen i det andra betaltjänstdirektivet

Artikel 2 i det andra betaltjänstdirektivet anger direktivets tillämpningsområde främst i fråga om det geografiska området och om valutor. Liksom det tidigare direktivet är det andra betaltjänstdirektivet tillämpligt på betaltjänster som tillhandahålls inom unionen. I artiklarna 2.2–2.4 i det andra betaltjänstdirektivet anges i vilken utsträckning direktivets bestämmelser om informationsgivning (avdelning III) samt om rättigheter och skyldigheter vid utförande av betaltjänster (avdelning IV) gäller för betaltjänster i olika valutor.

Enligt artikel 2.2 är bestämmelserna i avdelning III och IV tillämpliga på betalningstransaktioner i en medlemsstats valuta om såväl betalarens som betalningsmottagarens betaltjänstleverantör, eller den ende betaltjänstleverantören i en betalningstransaktion, är etablerad inom unionen, vilket alltså överensstämmer med regleringen i det första betaltjänstdirektivets artikel 2.1. Av artikel 2.3 följer att direktivets avdelning III och avdelning IV, med undantag för vissa artiklar, även är tillämpliga på de delar av en betalningstransaktion som genomförs i unionen i en valuta som inte är en medlemsstats valuta om såväl betalarens som betalningsmottagarens betaltjänstleverantör, eller den ende betaltjänstleverantören i en transaktion, är etablerad inom unionen. Enligt artikel 2.4 är avdelning III och avdelning IV, med undantag för vissa artiklar, också tillämpliga på de delar av en betalningstransaktion som genomförs i unionen i alla valutor om en av betaltjänstleverantörerna är etablerad i unionen.

Av bestämmelserna i artikel 2.3–2.4 framgår således att direktivets tillämpningsområde har utökats på så sätt att även ”one-leg”-betalningar numera omfattas av direktivet.

Av artikel 82, som i stort sett motsvarar det första betaltjänstdirektivets artikel 68, följer att direktivets regler om genomförandetid och valuteringsdag i artiklarna 83–87 bara är tillämpliga på en snävare krets av betalningstransaktioner. Dessa regler är, enligt huvudregeln i artikel 82.1, tillämpliga på betalningstransaktioner i euro och

SOU 2016:53 Tillämpningsområdet

163

nationella betalningstransaktioner i valutan i den berörda medlemsstaten utanför euroområdet. Reglerna är också tillämpliga på vissa betalningstransaktioner som innefattar växling mellan euro och valutan i ett EES-land utanför euroområdet. Förutsättningen är dock att växlingen görs i landet utanför euroområdet. Om betalningstransaktionen är gränsöverskridande, dvs. om betalaren och betalningsmottagaren finns i olika länder, omfattas den av direktivets regler om genomförandetid bara om den gränsöverskridande betalningstransaktionen sker i euro. De nu nämnda artiklarna motsvarar i stort sett det första betaltjänstdirektivets reglering, med undantag för artikel 87.2 som behandlas i avsnitt 13.8.

Betalningstransaktioner i tredje lands valuta

Av artikel 2.3 följer att den del av en betalningstransaktion som genomförs i unionen i en valuta som inte är en medlemsstats valuta faller under direktivets bestämmelser såvida samtliga betaltjänstleverantörer som är involverade i transaktionen är etablerade inom unionen. Vissa av direktivets bestämmelser är dock inte tillämpliga på dessa betalningar. Av bestämmelserna i avdelning III är artiklarna 45.1 b), 52.2 och 56 a) inte tillämpliga för dessa betalningar. Artikel 45 och 52 reglerar vilken information som betaltjänstleverantören ska lämna till användaren innan ett avtal om en enstaka betalningstransaktion respektive ett ramavtal om tillhandahållande av betaltjänster ingås. Av artikel 45.1 b) respektive 52.2 e) följer att information ska lämnas om den tid det maximalt tar att genomföra den eller de betaltjänster som erbjuds. Enligt artikel 56 ska betaltjänstleverantören i vissa fall även lämna explicit information om en enstaka betalningstransaktion som omfattas av ett ramavtal. I artikel 56 a) anges att sådan information ska lämnas om den maximala genomförandetiden för transaktionen.

De betaltjänstleverantörer som är involverade i betalningstransaktioner som berörs av artikel 2.3 är alltså undantagna från de informationskrav i avdelning III som rör den maximala genomförandetiden av en transaktion.

Av den reglering som finns i avdelning IV är artiklarna 81–86 inte tillämpliga för de delar av en betalningstransaktion som berörs av artikel 2.3. Av artikel 81 följer att betalarens betaltjänstleveran-

Tillämpningsområdet SOU 2016:53

164

tör, betalningsmottagarens betaltjänstleverantör och eventuella mellanhänder ska överföra betalningstransaktionens hela belopp och avstå från att dra av avgifter från det överförda beloppet om inte annat följer av avtalet mellan betalningsmottagaren och dennes betaltjänstleverantör. Artikel 82 fastställer vilka betalningstransaktioner som reglerna om längsta genomförandetid och valuteringsdag är tillämpliga på. I artikel 83 finns regler om hur lång tid som får förflyta från det att betalarens betaltjänstleverantör mottagit betalningsordern till dess att betalningstransaktionens belopp krediteras betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto. Artikel 84 innehåller bestämmelser om vad som gäller i de fall då betalningsmottagaren inte har något konto hos betalningsmottagaren som kan krediteras. I artikel 85 finns regler om tillgängliggörande och valutering av kontanta medel som sätts in på ett betalkonto. Genom artikel 86 ges medlemsstaterna möjlighet att bestämma om kortare genomförandetider än de som gäller enligt huvudreglerna i direktivet.

Betalningar i alla valutor, där en av betaltjänstleverantörerna finns inom EU/EES

Enligt artikel 2.4 faller också den del av en betalningstransaktion som utförs inom unionen i alla valutor och där endast en av betaltjänstleverantörerna är etablerad inom unionen under direktivets bestämmelser. I likhet med de betalningar som berörs av artikel 2.3 är emellertid också dessa betalningar undantagna från vissa av direktivets bestämmelser. Av bestämmelserna i avdelning III är, vid sidan av artiklarna 45.1 b), 52.2 e) och 56 a), inte heller artikel 52.5 g) tillämplig på dem. Enligt den sistnämnda artikeln ska en betaltjänstleverantör, innan ett ramavtal ingås, lämna information om villkor för återbetalning av transaktioner som initierats av eller via en betalningsmottagare.

Av regleringen i avdelning IV är artiklarna 62.2, 62.4, 76, 77, 81, 83.1, 89 och 92 inte tillämpliga på denna typ av betalningar. Artiklarna 62.2 och 62.4 innehåller bestämmelser om avgiftsuttag i samband med tillhandahållande av betaltjänster. Artikel 62.2 anger att för betalningstransaktioner som tillhandahålls inom unionen och där samtliga involverade betaltjänstleverantörer är etablerade i unionen ska betalaren betala de avgifter som dennes betaltjänstleverantör tar ut, och betalningsmottagaren ska på motsvarande sätt stå för de av-

SOU 2016:53 Tillämpningsområdet

165

gifter som tas ut av dennes betaltjänstleverantör. Enligt 62.4, som är ny i förhållande till det första betaltjänstdirektivet, får betalningsmottagaren inte ta ut avgifter för användning av betalningsinstrument vars förmedlingsavgifter regleras i EU-förordningen 2015/751 om förmedlingsavgifter och för de betaltjänster som EU-förordningen 260/2012 om antagande av tekniska och affärsmässiga krav för betalningar och autogireringar i euro tillämpas på. Artiklarna 76 och 77 reglerar under vilka förutsättningar som betalaren har rätt till återbetalning av en betalningstransaktion som initierats av eller via betalningsmottagaren. Artikel 81 behandlar, som nämnts ovan, överföring av belopp utan att avgifter dras av från beloppet av de olika betaltjänstleverantörerna. Enligt artikel 83.1 ska en betalningsmottagares betaltjänstleverantörs konto krediteras senast vid slutet av bankdagen efter den bankdag då betalningsordern mottogs. Artikel 89 innehåller regler om vilken betaltjänstleverantör som bär ansvaret för att en betalningstransaktion inte genomförs korrekt. Artikel 92 reglerar möjligheten för en betaltjänstleverantör att göra gällande återkrav mot en annan betaltjänstleverantör eller någon annan mellanhand, samt möjligheten för dessa aktörer att sinsemellan avtala om ytterligare ersättning.

5.2.3 Överväganden och förslag

Förslag: Tillämpningsområdet för betaltjänstlagen ska utökas så

att regleringen i fjärde och femte kapitlet, med undantag för vissa bestämmelser, ska gälla även betalningstransaktioner i tredjelands valuta i den del de utförs inom EES-området om samtliga betaltjänstleverantörer i betalningstransaktionen är etablerade inom detta område. Detsamma ska gälla om den ende betaltjänstleverantören är etablerad inom EES-området. Tillämpningsområdet ska också utökas till att omfatta betalningstransaktioner i alla valutor till den del de utförs inom unionen, där en av betaltjänstleverantörerna är etablerad inom EES-området.

För att genomföra det andra betaltjänstdirektivets bestämmelser i avdelning III och IV om utökning av tillämpningsområdet för regleringen som anges i artiklarna 2.2–2.4 bör tillämpningsområdet för betaltjänstlagen utökas på motsvarande sätt.

Tillämpningsområdet SOU 2016:53

166

Det andra betaltjänstdirektivets bestämmelser i avdelning III har i stort sett genomförts i betaltjänstlagens fjärde kapitel. Samtliga bestämmelser i denna avdelning ska alltså tillämpas för betalningar i en medlemsstats valuta, om samtliga betaltjänstleverantörer som är involverade i transaktionen är etablerade i unionen (artikel 2.2).

Reglerna i fjärde kapitlet ska också vara tillämpliga för de delar av en betalningstransaktion som görs i unionen i ett tredje lands valuta, om samtliga eller den ende betaltjänstleverantören i betalningstransaktionen är etablerade inom unionen (artikel 2.3) samt för de delar av en betalningstransaktion som sker inom unionen i samtliga valutor om endast en av betaltjänstleverantörerna är etablerad i unionen (artikel 2.4). För dessa betalningstransaktioner bör, i konsekvens med bestämmelserna i artikel 2.3 och 2.4, undantag göras från bestämmelsen i 4 kap. 4 § 2 p, som motsvarar artikel 45.1 b). Betaltjänstleverantören behöver således inte lämna information om hur lång tid det tar att genomföra transaktionen innan ett avtal ingås om en enstaka transaktion. För dessa transaktioner bör det även göras undantag från 4 kap. 10 § 8 p (motsvarande artikel 52.2 e) och som anger motsvarande krav på information innan ett ramavtal sluts samt från 4 kap. 16 § första stycket 1 p (motsvarande artikel 56 a) och som anger att denna information även i vissa fall ska lämnas innan en betalningstransaktion som omfattas av ett ramavtal genomförs.

För de betalningstransaktioner som omfattas av artikel 2.4 bör det även göras undantag från den nya bestämmelse i 52.5 g) som föreskriver att betaltjänstleverantören, innan ett ramavtal ingås i fråga om kortbaserade betalningsinstrument med co-badging, ska informera om betaltjänstanvändarens rättigheter enligt artikel 8 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/751 om förmedlingsavgifter för kortbaserade betalningstransaktioner (mer om denna nya bestämmelse, se avsnitt 13.12.1).

Ett flertal av bestämmelserna i direktivets avdelning IV är inte tillämpliga för de delar av en betalningstransaktion som beskrivs i artikel 2.3 och 2.4.

De betalningstransaktioner som avses i artikel 2.3 bör, i konsekvens med de undantag som anges i denna artikel, undantas från regleringen i 5 kap. 16–19 §§, 20 § första och andra stycket, samt 21–22 §§. Dessa paragrafer reglerar frågor om överförda och mottagna belopp samt om genomförandetid och valuteringsdag och

SOU 2016:53 Tillämpningsområdet

167

motsvarar den reglering som är angiven i det andra betaltjänstdirektivets artiklar 81–85. I korthet innebär detta bl.a. att betaltjänstlagens bestämmelser om längsta genomförandetid för betalningstransaktioner och om valuteringsdag inte gäller för de delar av en transaktion som genomförs i unionen i tredjelands valuta under de förutsättningar som anges i artikel 2.3. Möjligheten att enligt artikel 86 föreskriva kortare maximitider för genomförandet av nationella betalningstransaktioner har inte utnyttjats vid införandet av betaltjänstlagen och något undantag behöver alltså inte göras i denna del. Det finns inte heller anledning att nu göra någon annan bedömning i frågan om denna valmöjlighet ska utnyttjas.

Även de delar av en betalningstransaktion som omfattas av artikel 2.4 är undantagna från flera bestämmelser som finns i betaltjänstlagens femte kapitel. I konsekvens med artikel 2.4 bör dessa transaktioner undantas från regleringen i 5 kap. 6–8 §§, som i stort sett motsvarar artiklarna 76 och 77. Betaltjänstlagens regler om när en betalare har rätt till återbetalning av en redan godkänd och genomförd betalningstransaktion som initierats av eller via betalningsmottagaren bör alltså inte tillämpas för de transaktioner som omfattas av artikel 2.4.

Inte heller bestämmelsen i 5 kap. 16 § (som överensstämmer med artikel 81) som reglerar under vilka förutsättningar betaltjänstleverantören får göra avdrag från överförda belopp, ska gälla för de aktuella betalningstransaktionerna. Undantag bör också göras från regleringen i 5 kap. 18 § (motsvarar artikel 83.1) som reglerar hur lång tid det får ta att genomföra en betalningstransaktion. Bestämmelserna i 5 kap. 25–29 §§ reglerar betalarens respektive betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs ansvar för en betalningstransaktion som inte har genomförts eller som har genomförts bristfälligt och motsvarar i stort sett den reglering som anges i artikel 89. Även beträffande dessa bestämmelser bör undantag göras för de delar av en betalningstransaktion som avses i artikel 2.4. De bör också undantas från bestämmelserna om rätten till återkrav för en betalningstransaktion som inte har genomförts eller som har genomförts bristfälligt i 5 kap. 31 § betaltjänstlagen, vilken i stort sett överensstämmer med artikel 92. Artikel 92 reglerar även återkrav för en obehörig transaktion. I avsnitt 13.11 föreslås bestämmelsen i 5 kap. 31 § betaltjänstlagen utökas till att avse också obehöriga transaktioner. De

Tillämpningsområdet SOU 2016:53

168

delar av en betalningstransaktion som berörs av artikel. 2.4 bör således undantas även från den regleringen.

I enlighet med vad som anges i artikel 2.4 ska undantag också göras från bestämmelsen i 5 kap. 1 § andra stycket, vilken motsvarar artikel 62.2. Bestämmelsen anger att vid betalningstransaktioner som inte innebär valutaväxling ska betalaren och betalningsmottagaren betala de avgifter som respektive betaltjänstleverantör tar ut. Motsatsvis innebär detta att regeln om avgiftsfördelning inte gäller för transaktioner som medför valutaväxling. Att denna bestämmelse inte är tillämplig på de delar av en transaktion som avses i artikel 2.4 innebär att parterna i dessa fall är fria att avtala om avgiftsfördelningen även i fråga om betalningstransaktioner som inte innebär valutaväxling.

Slutligen är de delar av en betalningstransaktion som avses i artikel 2.4 även undantagna från artikel 62.4. Denna artikel är ny i förhållande till det första betaltjänstdirektivet och föreskriver att medlemsstaterna under alla omständigheter ska se till att betalningsmottagaren inte tar ut avgifter för användning av sådana kort som omfattas av taknivåerna för förmedlingsavgifter vid kortbetalningar enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2015/751 av den 29 april 2015 om förmedlingsavgifter för kortbaserade betalningstransaktioner. Detsamma gäller enligt artikeln för de betalnings- och autogireringstransaktioner enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 260/2012 om antagande av tekniska och affärsmässiga krav för betalningar och autogireringar i euro och om ändring av förordning (EG) nr 924/2009. Medlemsstaterna får enligt artikel 64.5, liksom enligt det första betaltjänstdirektivet, förbjuda eller begränsa betalningsmottagarens rätt att ta ut avgifter med beaktande av behovet av att stimulera konkurrensen och främja användningen av effektiva betalningsinstrument. Vid genomförandet av det första betaltjänstdirektivet utnyttjades denna möjlighet och av 5 kap. 1 § fjärde stycket betaltjänstlagen följer att en betalningsmottagare inte får ta ut någon avgift vid användning av ett visst betalningsinstrument.

Frågan om förbudet mot s.k. tilläggsavgifter ska kvarstå behandlas i kapitel 8. Utredningen gör bedömningen att förbudet alltjämt bör gälla vid användning av samtliga betalningsinstrument och således inte endast av dem som träffas av förbudet i artikel 62.4. Att artikel 62.4 inte är tillämplig på de delar av en transaktion som avses i

SOU 2016:53 Tillämpningsområdet

169

artikel 2.4. innebär att något förbud mot tilläggsavgifter för de betalningsinstrument som avses i artikel 62.4 inte gäller för dessa transaktioner. Eftersom artikel 64.5 är tillämplig har medlemsstaterna möjlighet att förbjuda tilläggsavgifter även för de delar av en transaktion som omfattas av artikel 2.4. Utredningen anser att förbudet mot tilläggsavgifter fortfarande bör gälla och att det saknas skäl att göra en annan bedömning i fråga om de delar av en transaktion som avses i artikel 2.4. Även dessa bör omfattas av förbudet mot tilläggsavgifter, på samma sätt som övriga transaktioner som omfattas av betaltjänstlagens reglering. Något undantag från 5 kap. 1 § fjärde stycket betaltjänstlagen bör således inte göras för de delar av en transaktion som utförs inom unionen i alla valutor och där endast en av betaltjänstleverantörerna är etablerad inom unionen.

5.3 Aktiviteter som undantas från det andra betaltjänstdirektivets tillämpningsområde

5.3.1 Undantag enligt betaltjänstlagen

I 1 kap. 6–7 §§ anges vilka tjänster och betalningstransaktioner som är undantagna från betaltjänstlagens tillämpningsområde. Enligt 6 § gäller lagen inte för tjänster som:

1. består av yrkesmässig, fysisk transport av kontanter,

2. ger möjlighet till uttag av kontanter i samband med inköp av

varor eller tjänster,

3. består av valutaväxling genom utbyte av kontanter,

4. tillhandahålls av leverantörer av tekniska tjänster vilka stödjer

betaltjänstleverantörens verksamhet med betaltjänster, utan att leverantören av tekniska tjänster vid något tillfälle kommer i besittning av medel,

5. baseras på betalningsinstrument som enbart kan utnyttjas inom

ett begränsat nätverk av leverantörer, hos en leverantör i dennes affärsställe eller i fråga om ett begränsat varu- eller tjänsteutbud, eller

6. består av uttag av kontanter med hjälp av uttagsautomater, om

den som tillhandahåller tjänsten

Tillämpningsområdet SOU 2016:53

170

a) agerar för en eller flera kortutfärdares räkning,

b) inte är part i ramavtalet med den kund som tar ut medel från

ett betalkonto, och

c) inte tillhandahåller sådana andra betaltjänster som anges i 2 §.

Av 7 § framgår vilka betalningstransaktioner som faller utanför betaltjänstlagens tillämpningsområde. Det är transaktioner som:

1. sker med pappersbaserade instrument som checkar, växlar, ku-

ponger, resecheckar, postanvisningar eller utbetalningsavier,

2. består av icke yrkesmässig insamling och leverans av kontanter

inom ramen för ideell verksamhet eller välgörenhet,

3. genomförs mellan deltagare i ett system för avveckling av betal-

ningar eller värdepapper,

4. genomförs mellan betaltjänstleverantörer, deras ombud eller

filialer för egen räkning,

5. uteslutande sker i kontanter direkt från betalaren till betalnings-

mottagaren, utan medverkan av någon mellanhand,

6. sker från betalaren till betalningsmottagaren genom en handels-

kommissionär, eller

7. avser förvaltning, inlösen eller försäljning av finansiella instrument,

vilka genomförs av de personer som deltar i ett system för avveckling enligt 3 samt av värdepappersföretag, kreditinstitut, fondbolag, förvaltningsbolag, AIF-förvaltare, i fråga om specialfonder, som tillhandahåller investeringstjänster samt andra företag som har tillstånd att förvara finansiella instrument.

I paragrafens andra stycke anges att betaltjänstlagen inte heller gäller transaktioner som genomförs mellan ett moderföretag och dess dotterföretag eller mellan dotterföretag till ett och samma moderföretag, utom när en annan betaltjänstleverantör än ett företag i samma grupp medverkar som mellanhand.

SOU 2016:53 Tillämpningsområdet

171

5.3.2 Undantag enligt det andra betaltjänstdirektivet

Förslag: Undantaget i 1 kap. 6 § 1 p ska inte omfatta s.k. upp-

räkningsverksamhet. Det ska av 1 kap. 6 § 4 p betaltjänstlagen framgå att detta undantag inte omfattar betalningsinitieringstjänster eller kontoinformationstjänster.

Undantag ska göras för tjänster som baseras på betalningsinstrument som endast är giltiga i en medlemsstat, genom vilka en viss vara eller tjänst tillhandahålls av sociala skäl och som utfärdas med stöd av offentlig reglering. För att tydliggöra undantaget i 1 kap. 6 § 5 p betaltjänstlagen för tjänster som baseras på betalningsinstrument i ett begränsat varu- eller tjänsteutbud, bör det i lagtexten poängteras att det ska vara fråga om ett mycket begränsat sådant utbud. Undantag ska också under vissa förutsättningar göras för betalningstransaktioner som sker med hjälp av mobiltelefoner eller annan teknisk utrustning.

Den aktör som bedriver verksamhet som omfattas av vissa undantag ska anmäla detta till Finansinspektionen. Finansinspektionen ska föra in dessa verksamheter i det register som inspektionen för.

De betalningsinstrument som är undantagna från direktivets tillämpningsområde enligt artikel 3 k) ska inte vara undantagna från regleringen i svensk rätt som genomför direktivets regler om ansvar för obehöriga transaktioner.

I artikel 3 anges ett stort antal undantag från direktivets tillämpningsområde, vilka i många fall överensstämmer med de undantag som föreskrevs i samma artikel i det första direktivet. Det rör sig om olika aktiviteter, typer av betalningstransaktioner och typer av betalningsinstrument. Några av undantagen har fått en ändrad lydelse i förhållande till det första betaltjänstdirektivet, medan de flesta är oförändrade.

Tjänster som inte omfattas av direktivet

Enligt artikel 3 e) undantas tjänster som innebär att betalningsmottagaren förser betalaren med kontanter som en del av en betalningstransaktion i samband med inköp av varor eller tjänster efter ut-

Tillämpningsområdet SOU 2016:53

172

trycklig begäran av betalaren. Detta undantag omfattar alltså uttag av kontanter i samband med inköp. Artikel 3 e) är oförändrad i förhållande till samma artikel i det första betaltjänstdirektivet och har genomförts i 1 kap. 6 § 2 p betaltjänstlagen.

Valutaväxlingsverksamhet, s.k. ”cash-to-cash”-verksamhet, undantas enligt artikel 3 f). Undantaget avser kontantbaserad växlingsverksamhet, dvs. där kontanter i en eller flera valutor växlas mot kontanter i en eller flera andra valutor utan debitering eller kreditering av ett betalkonto. Artikeln stämmer överens med det första betaltjänstdirektivets reglering och har genomförts i 1 kap. 6 § 3 p betaltjänstlagen.

Enligt artikel 3 j) tillämpas direktivet inte heller på tekniska stödtjänster som t.ex. tillhandahållande av terminaler eller annan utrustning, behandling, lagring och autentisering av uppgifter, integritetsskyddande tjänster och IT-tjänster. En förutsättning för att dessa tjänster ska undantas från direktivets tillämpning är att tjänsteleverantörerna inte vid någon tidpunkt har besittning över de medel som ska överföras. Ett exempel på sådana tjänster är tillhandahållande av teknisk infrastruktur som används vid betalningar, exempelvis kortterminaler och mjukvara som gör det möjligt för en betaltjänstanvändare att initiera en betalningsorder via internet. Artikel 3 j) motsvarar i stort sett samma artikel i det första betaltjänstdirektivet och har genomförts i 1 kap. 6 § 4 p betaltjänstlagen. I nuvarande artikel 3 j) anges dock, till skillnad mot tidigare, att undantaget inte är tillämpligt för betalningsinitieringstjänster och kontoinformationstjänster. I konsekvens med det tillägg som gjorts i det andra betaltjänstdirektivet bör det av betaltjänstlagen framgå att detta undantag inte är tillämpligt för dessa tjänster.

Artikel 3 o) undantar vissa tjänster avseende uttag av kontanter i uttagsautomater. Bestämmelsen innebär att den som tillhandahåller fristående uttagsautomater men inte några andra betaltjänster, och heller inte är part i ramavtalet med den person som använder uttagsautomaten, inte omfattas av reglerna i direktivet. Artikel 3 o) överensstämmer i stort sett med samma artikel i det första betaltjänstdirektivet och har genomförts i 1 kap. 6 § 6 p. I det andra betaltjänstdirektivet har dock det tillägget gjorts att kunden ska informeras om eventuella uttagsavgifter enligt artiklarna 45, 48, 49 och 59 innan uttaget görs samt vid mottagandet av kontanter i slutet av

SOU 2016:53 Tillämpningsområdet

173

transaktionen efter att uttaget gjorts. Samma tillägg bör göras i betaltjänstlagens bestämmelse.

Särskilt om yrkesmässig fysisk transport av kontanter och uppräkningsverksamhet

Samhället förses med kontanter genom den s.k. kontanthanteringskedjan. Kedjan består av ett antal aktörer, såväl offentliga som privata, som på olika sätt bidrar till att göra det möjligt för allmänhet och företag att få tillgång till och använda sig av kontanter. Kontanthanteringskedjan består primärt av Riksbanken, BDB Bankernas Depå AB (BDB), som i dagsläget är det enda företag som har rätt att lämna in och hämta ut kontanter hos Riksbanken, företag som tillhandahåller kontantautomater samt s.k. värdebolag. I Sverige är de dominerande värdebolagen på marknaden Loomis Sverige AB (Loomis) och Nokas Värdehantering AB (Nokas). Dessa bolags verksamheter består bl.a. i att de hämtar, lämnar och kontrollräknar kontanter, t.ex. butikers dagskassor, samt sätter in behållningen på kundernas konto. I ett vidare perspektiv ingår också myndigheter, såsom Finansinspektionen och länsstyrelserna, samt privata aktörer, som t.ex. banker och handeln, i kontanthanteringskedjan. Kedjan har både sin början och sitt slut hos Riksbanken, som har ensamrätt att ge ut och makulera sedlar och mynt.

Yrkesmässig, fysisk transport av sedlar och mynt, inklusive insamling, hantering och leverans av dessa, är en del av kontantkedjan och utförs av de värdebolag vars verksamhet beskrivs ovan. Denna verksamhet undantas från direktivets tillämpningsområde enligt artikel 3 c). Detsamma gällde enligt det första betaltjänstdirektivet och detta undantag har genomförts i 1 kap. 6 § 1 p betaltjänstlagen.

Verksamhet med värdetransport av kontanter omfattas av krav och tillsyn enligt lagen (1974:191) om bevakningsföretag. Hantering av kontanter i uppräkningscentraler och depåer omfattas dock inte av någon lagstiftning. För sådan verksamhet finns i dag inte något krav på tillstånd. Den som avser att i väsentlig omfattning ägna sig åt valutaväxling, som är yrkesmässig handel med bl.a. utländska sedlar och mynt, ska dock anmäla det till Finansinspektionen, vilket såväl Loomis som Nokas har gjort (1 § 1 p och 2 § lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet, anmälnings-

Tillämpningsområdet SOU 2016:53

174

lagen). Bolagen har då hos Finansinspektionen registrerats som s.k. finansiella institut.

Den tillsyn som görs med stöd av anmälningslagen omfattar i huvudsak endast företagens efterlevnad av penningtvättsregelverket för valutaväxling samt en prövning av företagets ägare och ledning. Mot bakgrund av bristerna i regelverket för och i tillsynen av kontanthanteringen tillsatte regeringen under 2013 en utredning för att se över reglerna för kontanthantering i Sverige. Kontanthanteringsutredningen överlämnade i augusti 2014 sitt betänkande Svensk

kontanthantering (SOU 2014:61). I betänkandet lämnas bl.a. förslag

till en lag som ställer krav på företag som bedriver uppräkningsverksamhet. Förslaget innebär att ett företag måste ha tillstånd för att få bedriva uppräkningsverksamhet och att vissa krav ställs på företagets ägare, ledning och personal samt på verksamheten som sådan. Kontanthanteringsutredningen föreslår att Riksbanken ska hantera de myndighetsuppgifter som följer av lagen. Kontanthanteringsutredningens förslag har ännu inte lett till några lagstiftningsåtgärder.

I detta sammanhang kan även nämnas att Penningtvättsutredningen i februari 2016 överlämnade sitt slutbetänkande Ytterligare

åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism – fjärde penningtvättsdirektivet – samordning – ny penningtvättslag – m.m.

(SOU 2016:8) till regeringen. Penningtvättsutredningen föreslår bl.a. att penningtvättslagen ska utvidgas till att omfatta ytterligare delar av värdebolagens verksamhet, närmare bestämt insamling, uppräkning, redovisning eller försäljning av kontanter. Den föreslår också att värdebolagens uppräkningsverksamhet ska göras till föremål för registrering enligt anmälningslagen, vilket innebär att verksamheten ska ställas under tillsyn av Finansinspektionen.

I Kontanthanteringsutredningens betänkande beskrivs den verksamhet som bedrivs av värdebolagen.1 Av denna beskrivning framgår i huvudsak följande. De värdebolag som sköter den största delen av den operativa kontanthanteringen i Sverige är som nämnts Loomis och Nokas. Båda företagen hämtar kontanter i form av dagskassor direkt från bankerna och handeln samt tillhandahåller också serviceboxar där deras kunder kan lämna sina dagskassor. De levererar kontanter till kunderna i form av växelkassor samt fyller på och tömmer

1SOU 2014:61 Svensk kontanthantering, s. 92 ff.

SOU 2016:53 Tillämpningsområdet

175

uttags- och insättningsautomater. Företagens verksamhet består i stor utsträckning av värdetransporter, dvs. fysiska transporter av kontanter.

Loomis och Nokas sköter även den dagliga hanteringen av kontanter i BDB:s depåer. I anslutning till depåerna finns uppräkningscentraler för detta ändamål. De dagskassor som hanteras i depåerna har av kunderna lagts i påsar, som tillhandahålls av värdebolagen, tillsammans med en specifikation. Vid depån förs påsen till en uppräkningsmaskin, som räknar, äkthetskontrollerar och kvalitetssorterar sedlarna från påsen. Sedlarna blandas då fysiskt med sedlar från andra kunder. I samband med den maskinella uppräkningen skapas en elektronisk fil med uppgift om bl.a. det uppräknade beloppet och vilken kund uppräkningen avser. Därefter förs påsen tillsammans med bl.a. specifikationen från uppräkningsmaskinen till en dator, där det totalbelopp som registreras jämförs med det totalbelopp som kunden angivit. Slutligen skapas en s.k. betalfil som skickas till den bank som bolaget samarbetar med, som i sin tur för över beloppet till det av kunden anvisade bankkontot. Det nu beskrivna förloppet kan i vissa avseenden skilja sig mellan de två olika bolagen, men huvuddragen i hanteringen är desamma.

I förarbetena till betaltjänstlagen anges att undantaget i artikel 3 c) i det första betaltjänstdirektivet omfattar t.ex. värdetransporter och den kontanthantering som är förknippad med sådana transporter samt att det avser yrkesmässig, fysisk transport av kontanter – sedlar och mynt – och innefattar även insamling, hantering och leverans av kontanter. Enligt förarbetena omfattas också sådan verksamhet där ett värdetransportföretag hämtar eller levererar kontanter för räkning och insättning på ett annat företags, exempelvis en butiksägares, konto av undantaget, dvs. uppräkningsverksamheten.2

Utredningen konstaterar att undantaget i artikel 3 c) i det första betaltjänstdirektivet har tolkats på olika sätt av medlemsländerna. Möjligen är det begreppet hantering (eng. processing) som har tolkats på skilda sätt. Uppräkningsverksamhet har av flera länder ansetts vara en betaltjänst i enlighet med artikel 4.3 och punkten 1 i bilagan till direktivet, dvs. tjänster som möjliggör kontantinsättningar samt alla åtgärder som krävs för förvaltningen av ett betalkonto.

Tillämpningsområdet SOU 2016:53

176

Lydelsen av artikel 3 c) i det andra betaltjänstdirektivet överensstämmer med den tidigare lydelsen av artikeln. I skäl 12 till direktivet har emellertid det förtydligandet gjorts att direktivet inte bör tillämpas på verksamhet som bedrivs av värdetransportföretag och kontanthanteringsföretag när verksamheten i fråga är begränsad till fysisk transport av sedlar och mynt.

Överväganden och förslag

Som framgått av beskrivningen ingår både fysisk transport av kontanter och uppräkning av kontanter i värdebolagens verksamhet. Enligt artikel 3 c) är den del av verksamheten som avser fysisk transport av kontanter alltså undantagen från direktivets bestämmelser.

Värdebolagens hantering av kontanta medel i uppräkningscentralerna innefattar maskinell räkning, kontroll och sortering, varefter medlen sammanblandas med andra kunders kontanter. Det skapas också en elektronisk betalfil för insättning av beloppet på kundens konto. Av uttalandet i skälen till direktivet får anses framgå att undantaget i artikel 3 c) är begränsat till att avse just den fysiska transporten. Hanteringen av kontanterna i uppräkningscentralerna – framför allt den fysiska sammanblandningen av olika kunders kontanter och upprättandet av en betalfil för insättning av kundens medel på dennes konto – går utöver vad som rimligen kan avses med begreppen hantering och leverans i artikel 3 c).

Utredningen kommer alltså till den slutsatsen att värdebolagens uppräkningsverksamhet inte omfattas av undantaget i artikel 3 c) och föreslår att undantaget i 1 kap. 6 § 1 p betaltjänstlagen inte ska gälla för uppräkningsverksamhet. I stället bör verksamheten uppfattas som en sådan betaltjänst som beskrivs i artikel 4.3 och punkten 1 i bilaga I till direktivet, eftersom den möjliggör insättning av kontanter på ett betalkonto. Det bör framgå av lagtexten att uppräkningsverksamhet inte omfattas av det nämnda undantaget.

Direktivets reglering i artikel 4.3 och punkten 1 till bilaga I har genomförts i 1 kap. 2 § 1 p betaltjänstlagen. Enligt denna bestämmelse är en form av betaltjänst enligt lagen en sådan tjänst som gör det möjligt att sätta in och ta ut kontanter på och från ett betalkonto samt de transaktioner (åtgärder enligt utredningens förslag, se avsnitt 4.2.3) som krävs för förvaltning av kontot. Av detta följer att

SOU 2016:53 Tillämpningsområdet

177

värdebolagens uppräkningsverksamhet faller under betaltjänstlagens bestämmelser och att dessa bolag ställs under de krav som framgår av lagen, bl.a. om tillstånd och rörelse. Utredningen återkommer i avsnittet om konsekvensanalys till frågan vad det innebär för värdebolagen att deras uppräkningsverksamhet faller under betaltjänstlagens bestämmelser.

Särskilt om betalningsinstrument som används i ett begränsat nätverk

I det första betaltjänstdirektivets artikel 3 k) undantogs från direktivets tillämpningsområde tjänster som baseras på betalningsinstrument som kan användas för förvärv av varor eller tjänster endast hos utgivaren eller, enligt överenskommelse med utgivaren, antingen inom ett begränsat nätverk av tjänsteleverantörer eller för ett begränsat varu- eller tjänsteutbud. Det första betaltjänstdirektivets artikel 3 k) har genomförts i 1 kap. 6 § 5 p betaltjänstlagen, av vilken följer att tjänster som baseras på betalningsinstrument som bara kan utnyttjas inom ett begränsat nätverk av leverantörer, hos en leverantör i dennes affärsställe eller i fråga om ett begränsat varu- eller tjänsteutbud, är undantagna från betaltjänstlagens tillämpningsområde. I förarbetena till denna bestämmelse anfördes att en distinktion kan göras mellan två olika typer av betalningsinstrument som kan omfattas av undantaget. För det första undantas tjänster baserade på betalningsinstrument som kan användas för köp av varor eller tjänster endast i de lokaler som utgivaren använder, t.ex. s.k. ”mat på jobbet”-kort eller kundkort som bara kan användas för betalning i en viss butik eller butikskedja. För det andra undantas betalningsinstrument som kan användas för förvärv av varor och tjänster enligt en affärsöverenskommelse med utgivaren, som t.ex. kort för allmänna transporter, bensinkort som kan användas för inköp hos en kedja av bensinstationer eller medlemskort med betalfunktion som används för att betala varor och tjänster som tillhandahålls av den utgivande organisationen. När det gäller betalningsinstrument som kan användas för betalningar inom ett nätverk av leverantörer får en bedömning av undantagets tillämplighet göras för varje nätverk. Ju större omfattning nätverket har, desto mindre sannolikt är det att undantaget är tillämpligt på de tjänster som tillhandahålls. Antalet affärsidkare som deltar i ett nätverk kan vara ett av de kriterier som används för

Tillämpningsområdet SOU 2016:53

178

att avgöra om det är fråga om ett begränsat nätverk eller inte. Nätverk som samlar ett stort antal olika affärsidkare, t.ex. olika butikskedjor, som var och en bedriver verksamhet genom flera olika affärsställen omfattas i normalfallet inte av undantaget. Att ett betalningsinstrument, som t.ex. ett kort, kan användas hos flera affärsidkare som exempelvis i butikskedjor innebär dock inte i sig att undantaget inte är tillämpligt, utan nätverkets omfattning är avgörande för bedömningen. Nätverk som är kopplade till VISA, MasterCard eller andra öppna kortsystem omfattas inte av undantaget. Det kan tilläggas att det enligt regeringens bedömning framstod som mindre lämpligt att fastställa kvantitativa kriterier för när ett nätverk inte längre ska anses vara begränsat.3

Genom artikel 3 k) i det andra betaltjänstdirektivet undantas tjänster som baseras på särskilda betalningsinstrument som endast kan användas i begränsad omfattning och som ingår i en av följande kategorier:

i) Instrument som gör det möjligt för innehavaren att förvärva

varor eller tjänster endast i utgivarens lokaler eller inom ett begränsat nätverk av tjänsteleverantörer enligt ett direkt kommersiellt avtal med en professionell utgivare. ii) Instrument som endast kan användas för att förvärva ett mycket

begränsat urval varor eller tjänster.

iii) Instrument som endast är giltiga i en enda medlemsstat, som

tillhandahålls på begäran av ett företag eller ett offentligt organ och som regleras av en nationell eller regional myndighet av särskilda sociala eller skattemässiga skäl för att förvärva särskilda varor eller tjänster från leverantörer som har ett kommersiellt avtal med utgivaren.

Artikeln har således fått en ändrad lydelse. I skäl 13 till det andra betaltjänstdirektivet anförs i huvudsak följande som skäl för ändringen av undantaget. Återkoppling från marknaden visar att de betalningsverksamheter som omfattas av undantaget för begränsade nätverk ofta rör stora betalningsvolymer och att dessa nätverk erbjuder konsumenterna hundra- eller tusentals olika produkter och

3 a.a. s. 115 ff.

SOU 2016:53 Tillämpningsområdet

179

tjänster. Detta strider mot det syfte med undantaget för begränsade nätverk som anges i det första betaltjänstdirektivet och medför ökade risker och brist på rättsligt skydd för betaltjänstanvändare, särskilt för konsumenter. För att minska dessa risker bör det inte vara möjligt att använda samma instrument för att göra betalningstransaktioner för att förvärva varor och tjänster inom mer än ett begränsat nätverk eller för att förvärva ett obegränsat urval av varor och tjänster. Ett betalningsinstrument bör anses kunna användas i ett begränsat nätverk om det kan användas endast i något av följande fall:

1. Vid inköp av varor och tjänster hos en enskild detaljhandlare eller enskild detaljhandelskedja, om de berörda enheterna är direkt förbundna med varandra genom ett handelsavtal som t.ex. föreskriver användning av ett enda betalmärke och det betalmärket används vid försäljningsställena och förekommer – när så är möjligt – på det betalningsinstrument som kan användas där.

2. För inköp av ett mycket begränsat urval av varor eller tjänster, t.ex. när användningsområdet effektivt avgränsas till ett begränsat antal funktionellt sammankopplade varor eller tjänster oavsett försäljningsställets geografiska läge.

3. Om betalningsinstrumentet regleras av en nationell eller regional offentlig myndighet för särskilda sociala eller skattemässiga ändamål för att förvärva särskilda varor eller tjänster.

I skäl 14 till direktivet anförs följande. Betalningsinstrument som omfattas av undantaget för begränsade nätverk kan innefatta affärskort, bränslekort, medlemskort, kollektivtrafikkort, parkeringsbiljetter, rabattkuponger för måltider eller kuponger för särskilda tjänster som ibland omfattas av särskild beskattning eller en arbetsrättslig ram som utformats för att främja användningen av sådana instrument för att uppfylla målen i social lagstiftning. När ett sådant instrument för särskilda ändamål utvecklas till att bli ett allmänt instrument, bör det inte längre undantas från direktivets tillämpningsområde. Instrument som kan användas för inköp i affärer hos säljföretag som är upptagna i en förteckning bör inte vara undantagna från tillämpningsområdet, eftersom sådana instrument typiskt sett är utformade för ett nätverk av tjänsteleverantörer som växer kontinuerligt. Undantaget för begränsade nätverk bör gälla i kombination med skyldig-

Tillämpningsområdet SOU 2016:53

180

heten för potentiella betaltjänstleverantörer att anmäla sådan verksamhet som omfattas av undantaget.

Av artikel 37.2 följer att tjänsteleverantörer som bedriver sådan verksamhet som avses i artikel 3 k) i och/eller ii och för vilka det sammanlagda värdet av de genomförda betalningstransaktionerna under de föregående 12 månaderna överstiger 1 miljon euro ska skicka en underrättelse till behöriga myndigheter. Underrättelsen ska innehålla en beskrivning av de tjänster som tillhandahålls och det ska också framgå vilket undantag i artikel 3 k) i och ii som verksamheten ska bedrivas inom. Av andra stycket i artikel 37.2 följer att om den behöriga myndigheten finner att verksamheten inte kan betraktas som ett begränsat nätverk ska myndigheten fatta ett välmotiverat beslut utifrån de angivna kriterierna i artikel 3 k) i och ii samt underrätta tjänsteleverantören om detta. Enligt artikel 37.4 ska de behöriga myndigheterna informera Europeiska bankmyndigheten (Eba) om de tjänster som anmälts i enlighet med artikel 37.2 och inom ramen för vilket undantag verksamheten bedrivs. Av artikel 37.5 följer att en beskrivning av de verksamheter som har anmälts i enlighet med artikel 37.2 ska offentliggöras i det register som avses i artiklarna 14 och 15.

Överväganden och förslag

Det andra betaltjänstdirektivets artikel 3 k) skiljer sig något från motsvarande artikel i det första betaltjänstdirektivet. Frågan är hur detta påverkar det nuvarande undantaget i 1 kap. 6 § 5 p betaltjänstlagen.

Sådana betalningsinstrument som avses i artikel 3 k) iii, dvs. betalningsinstrument som endast är giltiga i en medlemsstat genom vilka en viss vara eller tjänst tillhandahålls av sociala skäl och som utfärdas med stöd av offentlig reglering, skulle t.ex. kunna vara betalningsinstrument som utgör s.k. förbetalda kort. Riksgälden har ingått ramavtal med ICA Banken AB om tillhandahållande av förbetalda kort för statliga myndigheter. Korten är anslutna till det globala kortnätverket Maestro.4 Sådana kort används i dag av bl.a. Migrations-

4 https://www.riksgalden.se/sv/myndigheter/Ramavtal/Forbetalda-korttjanster/ICA-Banken-AB/

SOU 2016:53 Tillämpningsområdet

181

verket för utbetalning av ekonomisk ersättning till asylsökande. De fungerar på det sättet att de förses med en summa motsvarande det bidrag som utbetalas, och innehavaren av kortet kan använda det tillsammans med en PIN-kod för att göra inköp eller göra uttag i automat och på så sätt disponera bidraget. I framtiden kan också andra former av sådana betalningsinstrument utvecklas. Ett undantag för dessa typer av betalningsinstrument bör införas i betaltjänstlagen.

En förutsättning är dock enligt artikel 3 k) iii att kortet endast är giltigt i Sverige samt att de är avsedda för inköp av särskilda varor och tjänster från leverantörer som har ett kommersiellt avtal med utgivaren av betalningsinstrumentet. De kort som i dag tillhandahålls genom myndigheter faller inte inom detta undantag, eftersom de inte är begränsade på det sätt som artikeln anger i fråga om inköp av särskilda varor och tjänster samt kan användas för inköp och uttag utanför Sverige.

De två andra varianterna av undantag i artikeln motsvarar i stort sett undantagen i den tidigare artikel 3 k), men har nu har preciserats och getts en tydligare utformning. Undantaget i artikel 3 k) i avser tjänster som baseras på ett betalningsinstrument för inköp av varor och tjänster hos en enskild tjänsteleverantör eller ett begränsat nätverk av tjänsteleverantörer, som t.ex. en butikskedja om det mellan butikerna i fråga finns ett avtal som föreskriver användning av ett visst betalningsinstrument, exempelvis kundkort eller liknande. Undantaget i artikel 3 k) ii gäller för instrument som endast kan användas för att förvärva ett mycket begränsat urval varor eller tjänster, som t.ex. ett resekort för allmänna transporter. Dessa två undantag omfattas i stort sett av den nuvarande lydelsen av 1 kap. 6 § 5 p betaltjänstlagen. För att tydliggöra undantaget för tjänster som baseras på betalningsinstrument som gäller ett begränsat varu- eller tjänsteutbud, bör det dock i lagtexten poängteras att det ska vara fråga om ett mycket begränsat utbud.

Vad som anförts i förarbetena till betaltjänstlagen om undantaget i 1 kap. 6 § 5 p är således ännu aktuellt. I likhet med vad som anges där får det bedömas från fall till fall om ett nätverk ska anses begränsat eller inte, och det framstår inte som lämpligt eller ens möjligt att ange några kvantitativa kriterier för denna bedömning.

För att genomföra det andra betaltjänstdirektivets bestämmelse om anmälningsplikt för de leverantörer som åberopar ett undantag

Tillämpningsområdet SOU 2016:53

182

enligt 1 kap. 6 § 5 p betaltjänstlagen bör en motsvarande bestämmelse föras in i lagen. Av bestämmelsen bör följa att en leverantör som tillhandahåller tjänster inom ramen för det angivna undantaget ska underrätta Finansinspektionen om detta såvida värdet av de genomförda betalningstransaktionerna i verksamheten under det föregående året överstiger 1 miljon euro. När det gäller den information om sin verksamhet som dessa aktörer ska ge in till Finansinspektionen framstår det som mest lämpligt att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om vad detta underlag närmare ska innehålla. Det bör dock framgå av betaltjänstlagen att Finansinspektionen, på grundval av de uppgifter som lämnas av en aktör som bedriver verksamhet inom ramen för undantaget, ska fatta beslut om verksamheten kan anses bedrivas inom ett begränsat nätverk. Om Finansinspektionen finner att så inte är fallet ska leverantören underrättas om detta.

Denna nya bestämmelse om anmälningsskyldighet för de leverantörer som anser sig bedriva verksamhet inom ett begränsat nätverk medför att kontrollen över vilka dessa aktörer är ökar samt att Finansinspektionen får bättre förutsättningar för att avgöra när ett nätverk är att anse som begränsat. Finansinspektionens beslut om en verksamhet omfattas av undantaget kommer också att ge en bättre ledning i frågan för andra aktörer som önskar åberopa undantaget samt i förlängningen leda till en tydligare rättstillämpning.

Den beloppsbegränsning som anges i direktivet innebär att aktörer som åberopar undantaget och vilkas sammanlagda betalningstransaktioner under ett år understiger ett belopp som motsvarar 1 miljon euro inte behöver anmäla sin verksamhet till Finansinspektionen. Denna beloppsbegränsning framstår som väl avvägd, eftersom det kan antas att aktörer som åberopar det aktuella undantaget och har en omsättning som understiger detta förhållandevis låga belopp, bedriver sin verksamhet inom ett begränsat nätverk. Det kan möjligen i något enskilt fall förhålla sig på annat sätt, men att ålägga samtliga aktörer anmälningsskyldighet som avser att bedriva verksamhet inom ramen för undantaget framstår inte som rimligt, och kan komma att öka arbetsbelastningen både för den enskilde aktören och för Finansinspektionen.

Det bör också framgå av lagen att en beskrivning av de verksamheter som har anmälts till Finansinspektionen i enlighet med den föreslagna bestämmelsen ska tas in i det register som förs av myn-

SOU 2016:53 Tillämpningsområdet

183

digheten enligt 8 kap. 5 § betaltjänstlagen. Finansinspektionen bör också åläggas en skyldighet att underrätta Eba på det sätt som anges i artikel 37.4 om de tjänster som har anmälts enligt artikel 37.2 och inom ramen för vilket undantag dessa verksamheter bedrivs, om inspektionen funnit att undantaget är tillämpligt på verksamheten.

Enligt det andra betaltjänstdirektivet är direktivets bestämmelser inte tillämpliga på de betalningsinstrument som avses i artikel 3 k). Detta innebär att medlemsstaterna är fria att införa regler för dessa fall. I kapitel 7 behandlas direktivets regler om obehöriga transaktioner, som i dag finns i lagen (2010:378) om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument. Utredningen föreslår att dessa regler ska föras in i betaltjänstlagens regelverk, vilket alltså innebär att de bestämmelser som genomför det andra betaltjänstdirektivet samlas i en och samma lag. I förarbetena till lagen om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument anförde regeringen att transaktioner med sådana kort som avses i artikel 3 k) kan uppgå till betydande belopp och att risken för obehöriga transaktioner med dem är lika stor som för t.ex. bankkort. Regeringen ansåg därför att det fanns ett behov av att reglera även dessa situationer och att lagen borde omfatta även dessa betalningsinstrument.5 Utredningen anser att de skäl som regeringen anförde i frågan fortfarande har bäring. Reglerna om obehöriga transaktioner bör alltså fortfarande vara tillämpliga på de betalningsinstrument som avses i artikel 3 k). Eftersom det andra betaltjänstdirektivets regler om obehöriga transaktioner enligt förslaget ska samlas i betaltjänstlagen bör det alltså framgå av denna lag att bestämmelserna om obehöriga transaktioner gäller samtliga betalningsinstrument som faller under artikel 3 k). Det finns dock inte skäl att utöka tillämpningsområdet ytterligare, och direktivets övriga bestämmelser bör inte tillämpas på dessa betalningsinstrument.

Transaktioner som inte omfattas av direktivet

Enligt artikel 3 a) ska direktivets regler inte tillämpas på kontanttransaktioner direkt mellan betalare och betalningsmottagare utan några mellanhänder.

Tillämpningsområdet SOU 2016:53

184

Genom artikel 3 d) undantas insamling och leverans av kontanter som inte är yrkesmässig och som görs inom ramen för ideell verksamhet eller välgörenhet.

Enligt artikel 3 g) undantas en rad olika pappersbaserade betalningsinstrument som t.ex. papperscheckar från direktivets tillämpningsområde.

Av artikel 3 h) följer att direktivet inte ska tillämpas på betalningstransaktioner som genomförs inom ett system för avveckling av betalningar eller värdepapper. Undantaget omfattar system där avvecklingsagenter, centrala motparter, clearingorganisationer, centralbanker, andra deltagare samt betaltjänstleverantörer sinsemellan avvecklar transaktioner.

Genom artikel 3 i) undantas betalningstransaktioner som avser förvaltning, inlösen eller försäljning av värdepapper från direktivets tillämpningsområde. Dessa betalningstransaktioner undantas från direktivets tillämpningsområde om de genomförs av de personer som deltar i sådana avvecklingssystem som avses i artikel 3 h) eller av värdepappersföretag, kreditinstitut, fondbolag eller kapitalförvaltningsbolag som tillhandahåller investeringstjänster eller andra enheter som har tillstånd att förvara finansiella instrument.

Av artikel 3 m) följer att betalningstransaktioner som genomförs för egen räkning mellan betaltjänstleverantörer, deras ombud eller filialer inte omfattas av direktivets regler.

Enligt artikel 3 n) ska även transaktioner mellan företag i samma grupp, där ingen utomstående betaltjänstleverantör medverkar, undantas från direktivets tillämpningsområde.

Samtliga nu nämnda artiklar motsvarar undantag också i det första betaltjänstdirektivets artikel 3 och har genomförts i betaltjänstlagen genom 1 kap. 7 § första stycket 1–5 och 7 p samt andra stycket.

Betalningstransaktioner från betalaren till betalningsmottagaren genom ett handelsombud som auktoriserats att förhandla om eller slutföra försäljning eller köp av varor eller tjänster på betalarens eller betalningsmottagarens vägnar är enligt artikel 3 b) undantagna från direktivets bestämmelser. Även denna bestämmelse stämmer i stort sett överens med det första betaltjänstdirektivets reglering i artikel 3 b). Skillnaden är att det i andra betaltjänstdirektivet anges att undantaget numera bara är tillämpligt om handelsombudet agerar

enbart för betalarens eller enbart för betalningsmottagarens räkning.

Denna modifiering av undantaget motiveras i skäl 11 till direktivet

SOU 2016:53 Tillämpningsområdet

185

med att det tidigare undantaget från tillämpningsområdet för betalningstransaktioner via ett handelsombud tillämpas mycket olika i medlemsstaterna. Vissa medlemsstater tillåter ett undantag för ehandelsplattformar som agerar som mellanhänder på både enskilda köpares och säljares vägnar utan att ha något verkligt utrymme att förhandla om eller för att slutföra försäljningar eller inköp. En sådan tillämpning av undantaget går enligt skälet utöver det avsedda tillämpningsområdet och kan bl.a. öka risken för konsumenterna eftersom handelsombuden inte omfattas av betaltjänstdirektivets regler. Undantaget bör därför bara gälla när ett ombud agerar enbart för betalarens eller enbart för betalningsmottagarens räkning, oavsett om ombudet är i besittning av kundens medel eller inte. När ett ombud agerar för både betalarens och betalningsmottagarens räkning (t.ex. vissa e-handelsplattformar) bör de undantas bara om de inte vid någon tidpunkt kommer i besittning eller kontroll av kundens medel.

Undantaget i artikel 3 b) är genomfört i 1 kap. 7 § första stycket 6 p betaltjänstlagen. Vid genomförandet av det första betaltjänstdirektivet fann regeringen att undantaget innebär att reglerna i betaltjänstlagen inte är tillämpliga på en betalning från en betalare via en handelskommissionär till en betalningsmottagare, när handelskommissionären har åtagit sig att för betalarens eller betalningsmottagarens (kommittentens) räkning men i eget namn sälja eller köpa lös egendom enligt bestämmelserna i kommissionslagen (2009:865). Det omfattar alltså endast betalningar inom ramen för en handelskommissionärs verksamhet. En handelskommissionär agerar i eget namn och efter instruktioner av sin uppdragsgivare (kommittenten)och har möjlighet att inom ramen för de lämnade instruktionerna sälja eller köpa lös egendom för kommittentens räkning. Handelskommissionären agerar således antingen för köparens eller för säljarens räkning. Mot denna bakgrund bör inte den modifiering som har gjorts av undantaget i artikel 3 b) föranleda någon ändring av 1 kap. 7 § första stycket 6 p betaltjänstlagen.

Särskilt om betalningstransaktioner som utförs med hjälp av mobiltelefoner m.m.

I artikel 3 l) finns ett undantag från direktivets bestämmelser som gäller betalningstransaktioner som utförs med hjälp av t.ex. mobiltelefoner. Detta undantag har ändrats i förhållande till det första

Tillämpningsområdet SOU 2016:53

186

betaltjänstdirektivets motsvarande artikel. Enligt det första betaltjänstdirektivets artikel skulle direktivet inte tillämpas på betalningstransaktioner som verkställs med hjälp av teleutrustning eller digital eller informationsteknisk utrustning, när de köpta varorna eller tjänsterna levereras till och är avsedda att användas med hjälp av tele-, IT- eller digital utrustning. En förutsättning för att undantaget skulle gälla var dock att operatören för tele-, IT- eller den digitala utrustningen inte enbart agerar som en mellanhand mellan betaltjänstanvändaren och leverantören av varorna eller tjänsterna. För att undantaget skulle anses tillämpligt skulle operatören alltså tillföra någon form av mervärde till varan eller tjänsten. Genom undantaget tilläts s.k. operatörsfakturering eller inköp där faktureringen görs direkt via telefonräkningen. Exempel på sådana tjänster är nedladdningar av musik eller information om väder eller aktiekurser. Undantaget har inte någon motsvarighet i betaltjänstlagen eftersom regeringen fann undantaget överflödigt. Som skäl för detta ställningstagande anförde regeringen bl.a. följande.

En grundläggande utgångspunkt vid bedömningen av omfattningen av undantaget i direktivets artikel 3 l är att direktivet, och den lagstiftning som genomför dess regler i Sverige, syftar till att reglera tillhandahållande av betaltjänster till betaltjänstanvändare. Syftet är däremot inte att reglera försäljning av vissa produkter eller tjänster som enbart tillhandahålls via digitala medier. Om en viss produkt eller tjänst, exempelvis en ringsignal, ett spel eller en nyhetsservice, produceras och tillhandahålls av samma aktör, och produkten eller tjänsten enbart kan användas genom digital utrustning som mobiltelefoner eller datorer, är betaltjänstdirektivets regler inte tillämpliga på transaktioner där användare betalar producenten för produkterna eller tjänsterna.

Bedömningen blir en annan i de fall då en tele-, IT- eller nätverksoperatör – exempelvis en mobiltelefonoperatör – gör det möjligt för en kund att förvärva en produkt eller en tjänst av en tredje part. Om ett annat företag än mobiltelefonoperatören tillhandahåller exempelvis ringsignaler och spel till mobiltelefoner, medan mobiltelefonoperatören tillhandahåller möjligheten att betala för dessa med användning av mobiltelefonen, kan transaktionen i vissa fall komma att omfattas av betaltjänstdirektivets regler, beroende på vilken roll operatören har i utförandet av transaktionen. _____

Om operatören av det system i vilket betalningen görs och produkten eller tjänsten tillhandahålls enbart agerar mellanhand mellan säljaren och köparen, utgör transaktionen en sådan betalningstransaktion som faller inom direktivets definition av betaltjänst. Det innebär att systemoperatören blir att betrakta som en betaltjänstleverantör

SOU 2016:53 Tillämpningsområdet

187

i direktivets mening. Även köp av exempelvis SMS-biljetter och digitala produkter som ringsignaler och spel kan därmed utgöra betaltjänster, förutsatt att systemoperatören enbart agerar mellanhand i transaktionen.

Om systemoperatören tillför ett värde i form av åtkomst, distribution eller sökmöjligheter utgör transaktionen dock inte en betaltjänst. _____

Av definitionen av betaltjänster i bilagan till direktivet följer att genomförande av sådana betalningstransaktioner som genomförs med hjälp av utrustning för telekommunikation, digital teknik eller informationsteknik, och där operatören tillför ett mervärde, inte utgör betaltjänster i direktivets mening och alltså inte omfattas av dess regler. Eftersom direktivet enligt artikel 2 är tillämpligt på betaltjänster, och de tjänster som undantas i artikel 3 l inte utgör betaltjänster, förefaller detta undantag överflödigt. Motsvarande undantag behöver därmed inte tas in i den nu föreslagna lagstiftningen.6

I skäl 15 till det andra betaltjänstdirektivet anförs att undantaget i artikel 3 l) i det första betaltjänstdirektivet var oklart formulerat, vilket har medfört att det har genomförts på olika sätt i medlemsstaterna. Det anses därför lämpligt att begränsa utrymmet för att kunna åberopa detta undantag genom att specificera de typer av betaltjänster som undantaget är avsett för. I det andra betaltjänstdirektivets artikel 3 l) har undantaget följaktigen förtydligats och fått en snävare innebörd.

Enligt nuvarande artikel 3 l) ska direktivet inte tillämpas på betalningstransaktioner från en leverantör av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster som utöver elektroniska kommunikationstjänster tillhandahålls för den som abonnerar på nätverket eller tjänsten

i) för inköp av digitalt innehåll och röstbaserade tjänster, oavsett

vilken anordning som används för inköp eller konsumtion av det digitala innehållet och som faktureras på den dithörande fakturan, eller ii) som genomförs från eller via elektronisk utrustning och som

faktureras på den dithörande fakturan inom ramen för välgörenhet eller för inköp av biljetter, förutsatt att värdet på den en-

Tillämpningsområdet SOU 2016:53

188

skilda betalningstransaktion som avses i leden i och ii inte överstiger 50 EUR och där – betalningstransaktionernas sammanlagda värde för en abon-

nent inte överstiger 300 EUR per månad eller – betalningstransaktionernas sammanlagda värde inte överstiger

300 EUR under en månad om en abonnent betalar in pengar i förskott på sitt konto hos leverantören av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster.

Enligt artikel 4.43 definieras digitalt innehåll som ”varor eller tjänster som framställs och tillhandahålls i digital form, vars användning eller konsumtion är begränsad till en teknisk anordning och som inte på något sätt innefattar användning eller konsumtion av fysiska varor eller tjänster”. Denna definition av begreppet digitalt innehåll skiljer sig något från definitionen av samma begrepp i artikel 2.11 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG7. I denna artikel definieras begreppet som ”data som produceras och tillhandahålls i digital form”, dvs. en definition som innefattar även digitalt innehåll som tillhandahålls på ett fysiskt medium.

I skäl 16 till det andra betaltjänstdirektivet anges bl.a. att det aktuella undantaget särskilt bör inriktas på mikrobetalningar för digitalt innehåll och röstbaserade tjänster. En tydlig hänvisning till betalningstransaktioner för köp av elektroniska biljetter bör införas eftersom elektroniska biljetter minskar produktions- och distributionskostnaderna i förhållande till traditionella pappersbaserade biljettkanaler och underlättar för kunderna genom att nya och enkla sätt att köpa biljetter tillhandahålls på detta sätt. För att mildra bördan för organisationer som samlar in välgörenhetsdonationer bör också sådana donationer omfattas av undantaget.

I likhet med verksamheter som bedrivs inom ramen för undantaget i artikel 3 k) föreskriver direktivet en anmälningsskyldighet för

7 Direktivets bestämmelser har i huvudsak genomförts i lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler.

SOU 2016:53 Tillämpningsområdet

189

de aktörer som bedriver sin verksamhet inom ramen för artikel 3 l). Av artikel 37.3 följer att tjänstleverantörer som bedriver verksamhet enligt det undantaget ska skicka en underrättelse till de behöriga myndigheterna och förse dem med ett årligt revisionsuttalande av vilket det framgår att verksamheten är förenlig med de gränser som anges i artikel 3 l). Till skillnad från artikel 37.2, som reglerar anmälningsskyldighet för leverantörer som bedriver verksamhet enligt undantaget i artikel 3 k) i och ii, föreskrivs det i artikel 37.3 inte att den behöriga myndigheten ska underrätta aktören i fråga om myndigheten anser att verksamheten inte faller under direktivets undantagsbestämmelse i 3 l). Av artiklarna 37.4 och 37.5 följer att myndigheterna ska underrätta Eba om de tjänster som har anmälts i enlighet med 37.3 och att en beskrivning av verksamheter som har anmälts ska föras in i det register som avses i artiklarna 14 och 15.

Överväganden och förslag

Artikel 3 l) i det andra betaltjänstdirektivet har alltså fått en ny och snävare innebörd jämfört med motsvarande bestämmelse i det första betaltjänstdirektivet. Undantaget omfattar inte längre samtliga betalningstransaktioner som tillför mervärde och som utförs med hjälp av t.ex. en mobiltelefon. De skäl som anfördes i förarbetena till betaltjänstlagen om varför undantaget i dåvarande artikel 3 l) var överflödigt kan inte appliceras på den nya lydelsen eftersom frågan huruvida mervärde tillförs i samband med betalningstransaktionen inte är avgörande för huruvida undantaget ska tillämpas.

I de fall där t.ex. en systemoperatör bara agerar som mellanhand i en betalningstransaktion, som vid köp av en SMS-biljett för en resa, aktualiseras undantaget i 3 l) under förutsättning att transaktionen inte överstiger det belopp som anges i artikeln.

Det bör i betaltjänstlagen införas ett undantag som överensstämmer med undantaget i artikel 3 l). Undantaget ska dock vara tillämpligt endast om systemoperatören bara är mellanhand i transaktionen. Skulle det förhålla sig så att mervärde tillförs i samband med en transaktion är det i enlighet med de återgivna förarbetsuttalandena fortfarande inte fråga om en betaltjänst, utan i stället om köp av en produkt eller tjänst. Detta ska klart framgå av undantagets utformning.

Tillämpningsområdet SOU 2016:53

190

Det bör i betaltjänstlagen också införas en bestämmelse om att tjänsteleverantörer som bedriver verksamhet som är undantagen enligt artikel 3 l) ska anmäla detta till Finansinspektionen. När det gäller den information om verksamheten som de ska ge in till inspektionen på en årlig basis framstår det som mest lämpligt att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om vad detta underlag närmare ska innehålla.

I direktivets bestämmelse om anmälningsplikt finns det inget krav på att myndigheten ska besluta om det aktuella undantaget är tillämpligt för den anmälningspliktiga verksamheten, vilket enligt artikel 37.2 är fallet för en verksamhet som åberopar ett undantag enligt artikel 3 k) i och ii. Finansinspektionen kan dock enligt det andra betaltjänstdirektivets regler samt enligt reglerna i betaltjänstlagens åttonde kapitel ingripa mot någon som enligt inspektionen bedriver verksamhet som omfattas av betaltjänstlagen utan att vara berättigad till det. Skulle Finansinspektionen finna att en verksamhet utan grund åberopar det aktuella undantaget kan inspektionen således ingripa mot den.

I likhet med vad som gäller för de aktörer som åberopar undantaget för begränsade nätverk bör det i betaltjänstlagen föreskrivas att en beskrivning av de verksamheter som har anmälts till Finansinspektionen ska föras in i det register som förs av myndigheten. Finansinspektionen bör också åläggas en skyldighet att meddela Eba om de verksamheter som åberopar undantaget.

191

6 Tredjepartsbetaltjänstleverantörer

6.1 Inledning

Genom det andra betaltjänstdirektivet införs bestämmelser om s.k. tredjepartsbetaltjänstleverantörer. De tjänster som dessa aktörer erbjuder och som regleras i direktivet är betalningsinitieringstjänster respektive kontoinformationstjänster, som båda utgör betaltjänster. Begreppet betaltjänst har således fått en delvis ny och ändrad innebörd. Redan i dag erbjuds dessa tjänster på marknaden av olika företag. Genom direktivets bestämmelser blir denna marknad nu reglerad, till skillnad från vad som varit fallet hittills.

Begreppet betalningsinitieringstjänst definieras i det andra betaltjänstdirektivet som ”en tjänst för att initiera en betalningsorder på begäran av betaltjänstanvändaren med avseende på ett betalkonto hos en annan betaltjänstleverantör”. Redan i dag finns flera varianter av dessa tjänster och nya modeller kan förutsättas tillkomma i framtiden.

Den som tillhandahåller/levererar en betalningsinitieringstjänst erbjuder en möjlighet att genomföra betalningar genom att leverantören får tillgång till betalarens bankuppgifter för att fullfölja en betalning utan att betalaren behöver använda sig av bank- eller kreditkort.

En betalning som initieras genom en sådan tjänst kan – på dagens oreglerade marknad – gå till på följande sätt. En kund som vill genomföra ett köp på ett e-handelsföretags hemsida, loggar via denna hemsida in hos sin internetbank genom att lägga en betalningsorder. Av den information som visas för kunden framgår inte annat än att han eller hon har direkt kontakt med banken vid betalningen. På motsvarande sätt kan banken inte se annat än att det är kunden själv som utför betalningen. Det är dock leverantören av betalningsinitieringstjänsten som initierar betalningen med hjälp av de

Tredjepartsbetaltjänstleverantörer SOU 2016:53

192

inloggningsuppgifter som kunden har lämnat utan att vara synlig för banken.

Efter genomförandet av det andra betaltjänstdirektivet kommer en leverantör av betalningsinitieringstjänster att vara tvungen att identifiera sig mot banken. Detta innebär att banken, till skillnad från i dag, kan se att en betalningstransaktion utförs med en betalningsinitieringstjänst.

I det andra betaltjänstdirektivet definieras en kontoinformationstjänst som ”en onlinetjänst att för att tillhandahålla sammanställd information om ett eller flera betalkonton som betaltjänstanvändaren innehar hos antingen en annan betaltjänstleverantör eller hos fler än en betaltjänstleverantör”. Genom att använda en sådan tjänst kan en betaltjänstanvändare kontrollera t.ex. saldot på sitt betalkonto hos en bank.

På samma sätt som vid en betalningsinitieringstjänst kan banken i dag inte se om det är den egna kunden eller en leverantör av kontoinformationstjänster som hämtar uppgiften. Även dessa leverantörer kommer med det andra betaltjänstdirektivets reglering att bli tvungna att identifiera sig mot den kontoförvaltande betaltjänstleverantören, som ofta är en bank.

Direktivet innehåller en rad särbestämmelser för leverantörer av betalningsinitieringstjänster respektive kontoinformationtjänster, bl.a. om krav för tillstånd eller registrering. Direktivet reglerar också ansvarsfördelningen mellan tredjepartsbetaltjänstleverantörer och de kontoförvaltande betaltjänstleverantörerna, som rätten till tillgång till betalkonto, ansvar för obehöriga transaktioner och säkerhetsfrågor. Dessa särskilda bestämmelser för tredjepartsbetaltjänstleverantörer behandlas i detta kapitel.

Det bör poängteras att betalningsinitieringstjänster och kontoinformationstjänster kan tillhandahållas även av en betaltjänstleverantör som också erbjuder andra betaltjänster, t.ex. en bank eller ett kreditmarknadsföretag. Framställningen i detta kapitel avser huvudsakligen aktörer som tillhandahåller endast betalningsinitierings- eller kontoinformationstjänster. Undantagsvis behandlas också frågor om aktörer som utöver dessa tjänster också tillhandahåller andra betaltjänster.

SOU 2016:53 Tredjepartsbetaltjänstleverantörer

193

6.2 Leverantörer av betalningsinitieringstjänster

6.2.1 Tillståndspliktig verksamhet

Bedömning och förslag: Juridiska personer som bara levererar

betalningsinitieringstjänster faller inom kategorin betalningsinstitut. För att genomföra det andra betaltjänstdirektivets bestämmelser om tillståndsplikt för leverantörer av betalningsinitieringstjänster ska i betaltjänstlagen anges att betalningsinstitut som levererar betalningsinitieringstjänster inte får undantas från tillståndsplikten i 2 kap. 1 §.

Leverantörer av betalningsinitieringstjänster är betaltjänstleverantörer enligt det andra betaltjänstdirektivet. Av artikel 11 i direktivet följer att ett företag som avser att tillhandahålla betaltjänster måste ha tillstånd som betalningsinstitut innan det startar sin verksamhet. Undantag gäller för företag som anges i artikel 1.1 a–c) och e–f) samt för fysiska eller juridiska personer som utnyttjar ett undantag enligt artiklarna 32 och 33. Tillstånd får enligt artikeln endast beviljas en juridisk person som är etablerad i en medlemsstat.

Enligt artikel 32 får vissa betaltjänstleverantörer som bedriver betaltjänstverksamhet i mindre omfattning – både juridiska och fysiska personer – undantas från bl.a. kravet på tillstånd. Av artikel 32.1 framgår dock att leverantörer av betalningsinitieringstjänster inte får undantas från tillståndskravet, oavsett omfattningen av deras verksamhet.

I artikel 4.4 definieras betalningsinstitut som ”en juridisk person som i enlighet med artikel 11 har auktoriserats att tillhandahålla och genomföra betaltjänster inom unionen”. Av denna artikel följer alltså att juridiska personer som enbart är leverantörer av betalningsinitieringstjänster faller inom kategorin betalningsinstitut.

I 2 kap. 1 § betaltjänstlagen föreskrivs att det krävs tillstånd av Finansinspektionen för att tillhandahålla betaltjänster, om inte något annat framgår av 2 eller 3 §. När det gäller svenska tillhandahållare av betaltjänster, får tillstånd endast ges ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening. Endast vissa kategorier av juridiska personer kan alltså få tillstånd att bedriva verksamhet som betalningsinstitut.

Tredjepartsbetaltjänstleverantörer SOU 2016:53

194

Av 2 kap. 2 § betaltjänstlagen följer att tillstånd inte behövs för banker, kreditmarknadsföretag, institut för elektroniska pengar, myndigheter och motsvarande utländska företag eller organ, samt inte heller för filialer till kreditinstitut utanför EES.

Enligt 2 kap. 3 § betaltjänstlagen får en fysisk eller juridisk person ansöka hos Finansinspektionen om undantag från tillståndsplikt enligt 1 §. Inspektionen ska besluta om ett sådant undantag om vissa förutsättningar är uppfyllda, bl.a. om genomsnittet av de totala betalningstransaktionerna under de senaste tolv månaderna inte överstiger ett belopp om tre miljoner euro per månad.

För att genomföra det andra betaltjänstdirektivets bestämmelser om tillståndsplikt för leverantörer av betalningsinitieringstjänster bör det i 2 kap. 3 § betaltjänstlagen anges att den som tillhandahåller betalningsinitieringstjänster inte får undantas från tillståndsplikten.

Den som bara levererar betalningsinitieringstjänster faller inom kategorin betalningsinstitut och omfattas således av de bestämmelser i betaltjänstlagen som gäller för betaltjänstleverantörer inom denna kategori. De är dock undantagna från vissa av dessa bestämmelser, vilket behandlas i det följande.

Som nämnts inledningsvis kan en betaltjänstleverantör som tillhandahåller andra betaltjänster också erbjuda betalningsinitieringstjänster. En bank kan således även tillhandahålla denna tjänst, vilket då inte kräver tillstånd eftersom banker är undantagna från kravet på tillståndsplikt enligt 2 kap. 2 § betaltjänstlagen. Andra betaltjänstleverantörer måste ha tillstånd för att tillhandahålla betalningsinitieringstjänster. Utöver de krav som betaltjänstlagen uppställer för den betaltjänstverksamhet de redan bedriver måste de då också uppfylla villkoren för att få erbjuda betalningsinitieringstjänster. Vidare måste en leverantör av betalningsinitieringstjänster som önskar tillhandahålla även andra former av betaltjänster ansöka om särskilt tillstånd för detta och då uppfylla betaltjänstlagens krav för att få leverera andra tjänster än betalningsinitieringstjänster.

SOU 2016:53 Tredjepartsbetaltjänstleverantörer

195

6.2.2 Krav på ansvarsförsäkring samt på kapitalbas

Förslag: Tillstånd för ett företag som tillhandahåller betalnings-

initieringstjänster ska förutsätta att företaget har en ansvarsförsäkring som täcker det område inom vilket företaget bedriver sin verksamhet eller en garanti eller liknande utfästelse som täcker den skadeståndsskyldighet som kan uppkomma till följd av verksamheten.

Leverantörer av betalningsinitieringstjänster ska ha ett startkapital som motsvarar ett belopp om minst 50 000 euro. Kapitalbasen får aldrig underskrida detta belopp.

I det andra betaltjänstdirektivets artikel 5 finns detaljerade krav på innehållet i en ansökan för att få tillstånd att som betalningsinstitut tillhandahålla betaltjänster. Av artikel 5.2 följer att medlemsstaterna ska kräva att företag som ansöker om tillstånd för att tillhandahålla betalningsinitieringstjänster har en ansvarsförsäkring för de territorier där de tillhandahåller tjänster eller annan jämförbar garanti mot skadeståndsansvar för att säkerställa att de kan täcka sitt skadeståndsansvar enligt artiklarna 73, 89, 90 och 92.

Enligt artikel 7.1 b) ska ett betalningsinstitut som tillhandahåller betalningsinitieringstjänster vid tidpunkten för tillståndsprövningen ha ett startkapital som motsvarar minst 50 000 euro. Enligt artikel 8.1 får ett betalningsinstituts kapitalbas inte underskrida det belopp för startkapitalet som anges i artikel 7 eller ett belopp beräknat i enlighet med metoder som anges i artikel 9, beroende på vilket av dessa belopp som är högst. I artikel 9.1 anges att betalningsinstitut, oberoende av kravet på startkapital enligt artikel 7, alltid ska ha en kapitalbas beräknad i enlighet med de tre olika metoder som anges i artikeln. Enligt artikel 9.1 är dock leverantörer av enbart betalningsinitieringstjänster samt leverantörer av enbart kontoinformationstjänster, eller leverantörer som tillhandahåller båda dessa tjänster, undantagna från detta krav.

I skäl 35 till direktivet uttalas att när leverantörer av betalningsinitieringstjänster eller av kontoinformationstjänster uteslutande tillhandahåller dessa tjänster innehar de inte kundmedel, och att det därför vore oproportionerligt att uppställa krav på kapitalbas för dem. Det poängteras dock att det är viktigt att dessa aktörer kan fullgöra sina betalningsskyldigheter i samband med den verksamhet

Tredjepartsbetaltjänstleverantörer SOU 2016:53

196

som de bedriver, varför de bör vara skyldiga att ha antingen ansvarsförsäkring eller annan jämförbar garanti.

Av artiklarna 7.1 b) och 8.1 följer således att en leverantör av betalningsinitieringstjänster vid tidpunkten för ansökan om tillstånd ska ha ett startkapital som motsvarar ett belopp om minst 50 000 euro samt att företagets kapitalbas inte får underskrida detta belopp vid någon tidpunkt. Uttalandet i skäl 35 bör tolkas på så sätt att leverantörer av betalningsinitieringstjänster endast är undantagna från de ytterligare krav på beräkning av kapitalbas som anges i artikel 9.1.

Direktivets bestämmelser i artiklarna 7–9 är i övrigt stort sett oförändrade i förhållande till det första betaltjänstdirektivet. I 3 kap.12 §§betaltjänstlagen genomförs direktivets krav på startkapital respektive kapitalbas för betalningsinstitut. För att genomföra direktivets bestämmelser om startkapital och kapitalbas för leverantörer av betalningsinitieringstjänster bör av betaltjänstlagen framgå att dessa betalningsinstitut ska ha ett startkapital om minst 50 000 euro samt att detta belopp ska utgöra institutets kapitalbas.

I enlighet med direktivets bestämmelser bör det i betaltjänstlagen införas en regel om att ett krav för tillstånd för den som tillhandahåller betalningsinitieringstjänster är att företaget i fråga har en ansvarsförsäkring som täcker det geografiska område inom vilket företaget bedriver sin verksamhet eller en garanti eller liknande utfästelse som täcker den skadeståndsskyldighet som kan uppkomma till följd av verksamheten. Denna formulering, som även finns i 3 kap. 6 § andra stycket lag (2007:528) om värdepappersmarknaden, bör anses materiellt överensstämma med direktivets bestämmelse i artikel 5.2. Det behöver alltså inte särskilt anges enligt vilka bestämmelser i betaltjänstlagen som skadeståndsansvar kan komma att aktualiseras.

6.2.3 Undantag från skyddskrav

Bedömning: Det behövs inte något uttryckligt undantag för

leverantörer av betalningsinitieringstjänster från de skyddskrav som anges i 3 kap. 7 § betaltjänstlagen.

SOU 2016:53 Tredjepartsbetaltjänstleverantörer

197

Av det andra betaltjänstdirektivets artikel 10 framgår att betalningsinstitut som tillhandahåller de tjänster som anges i punkterna 1–6 i direktivets bilaga I ska uppfylla vissa skyddskrav. Bestämmelsen föreskriver bl.a. att en betaltjänstleverantör ska skydda alla medel som mottagits för genomförandet av betalningstransaktioner. Leverantörer av enbart betalningsinitieringstjänster faller dock utanför denna bestämmelse, eftersom dessa tjänster omfattas av punkten 7 i direktivets bilaga I.

I 3 kap. 7 § betaltjänstlagen anges vilka skyddskrav som ställs på ett betalningsinstitut eller registrerad betaltjänstleverantör. Det andra betaltjänstdirektivet undantar leverantörer av betalningsinitieringstjänster från de i artikel 10 angivna skyddskraven. Eftersom en leverantör av enbart betalningsinitieringstjänster enligt artikel 66 (mer om denna artikel, se avsnitt 6.2.7) inte vid någon tidpunkt får inneha betalarens medel i samband med tillhandahållande av betaltjänster finns det inte behov att särskilt ange att dessa leverantörer är undantagna från de skyddskrav som uppställs i 3 kap. 7 § betaltjänstlagen.

6.2.4 Informationsskyldighet vid enstaka betalningstransaktioner

Förslag: Bestämmelser om vilken information som ska lämnas

eller göras tillgänglig av en leverantör av betalningsinitieringstjänster ska införas i betaltjänstlagen. Kraven motsvarar informationskraven i det andra betaltjänstdirektivets artiklar 45–47. Formkraven i 4 kap. 4 § betaltjänstlagen ska gälla även för den information leverantörer av betalningsinitieringstjänster ska lämna.

I 4 kap. 7 § betaltjänstlagen ska uttrycket betalarens kontoförvaltande betaltjänstleverantör ersätta betalarens betaltjänstleverantör.

Information till olika betaltjänstanvändare

Det andra betaltjänstdirektivets artikel 45 innehåller föreskrifter om den information som ska lämnas till betaltjänstanvändaren eller hållas tillgänglig för av betaltjänstleverantören i samband med enstaka betaltjänsttransaktioner som inte omfattas av ett ramavtal. Den

Tredjepartsbetaltjänstleverantörer SOU 2016:53

198

information som framgår av artikel 45.1 ska tillhandahållas av samtliga betaltjänstleverantörer. Bestämmelsen motsvarar artikel 36.1 i det första betaltjänstdirektivet. Av artikel 45.2, som är ny, följer att ytterligare informationskrav ställs på leverantörer av betalningsinitieringstjänster. Enligt artikel 45.2 a) ska leverantörer av dessa tjänster

före initieringen till betalaren lämna eller göra tillgänglig tydlig och

utförlig information om bl.a. namnet på leverantören av betalningsinitieringstjänster, dess geografiska adress och andra behövliga kontaktuppgifter. Enligt artikel 45.2 b) ska även information om den behöriga myndighetens kontaktuppgifter lämnas till eller göras tillgänglig för användaren.

I artiklarna 46 och 47, som är nya i förhållande till det första betaltjänstdirektivet, finns bestämmelser om informationsgivning som gäller endast leverantörer av betalningsinitieringstjänster. Av artikel 46 a–d) följer att en leverantör av sådana tjänster även är skyldig att, utöver den information och villkor som anges i artikel 45, till

betalaren och i tillämpliga fall även till betalningsmottagaren omedelbart efter initieringen lämna eller tillgängliggöra uppgifter om följande:

– en bekräftelse på att betalningsordern initierats med betalarens

kontoförvaltande betaltjänstleverantör, – en referens som gör det möjligt för betalaren och betalnings-

mottagaren att identifiera betalningstransaktionen och, i förekommande fall, för betalningsmottagaren att identifiera betalaren samt all information som överförts tillsammans med betalningstransaktionen, – betalningstransaktionens belopp och – i tillämpliga fall alla avgiftsbelopp som ska betalas till leverantören

av betalningsinitieringstjänster för transaktionen och i tillämpliga fall en specificering av beloppen för sådana avgifter.

Av artikel 47 följer att när en betalningsorder initieras via en leverantör av betalningsinitieringstjänster ska denne göra referensen för betalningstransaktionen tillgänglig för betalarens kontoförvaltande betaltjänstleverantör.

Direktivets artikel 48 innehåller bestämmelser om vilken information som betalarens kontoförvaltande betaltjänstleverantör ska lämna eller hålla tillgänglig för betalaren efter mottagande av betal-

SOU 2016:53 Tredjepartsbetaltjänstleverantörer

199

ningsordern. I artikel 49 uppställs regler om att viss information ska lämnas eller göras tillgänglig för betalningsmottagaren av dennes betaltjänstleverantör sedan betalningstransaktionen genomförts. Bestämmelserna överensstämmer i stort sett med första betaltjänstdirektivets artiklar 38 och 39 och har genomförts i 4 kap.78 §§betaltjänstlagen.

I 4 kap. 4 § betaltjänstlagen anges vilka krav på förhandsinformation som gäller för enstaka betalningstransaktioner. Bestämmelsen överensstämmer med artikel 45.1. För att genomföra det andra betaltjänstdirektivets reglering i fråga om den informationsskyldighet som ankommer på leverantörer av betalningsinitieringstjänster enligt 45.2 a–b) bör en motsvarande bestämmelse införas i betaltjänstlagen. Av bestämmelsen bör det tydligt framgå vilken information som ska lämnas eller göras tillgänglig för betaltjänstanvändaren. Det bör alltså anges att leverantören före initieringen av en tjänst ska ge betalaren information om leverantörens namn och adressen till dess huvudkontor eller till en filial i den medlemsstat där betaltjänsten erbjuds samt övriga kontaktuppgifter som är relevanta. Vidare bör det framgå att leverantören ska ge information om kontaktuppgifter till den behöriga myndigheten, som är Finansinspektionen.

För att genomföra regleringen i artiklarna 46 och 47 bör motsvarande informationskrav föreskrivas i betaltjänstlagen. Vid utformandet av informationskraven bör det tydligt anges vilken information som ska ges till de olika betaltjänstanvändarna, dvs. antingen betalaren eller betalningsmottagaren, samt i vilket skede informationen ska ges. Enligt artikel 46 ska den i artikeln angivna informationen lämnas omedelbart efter initieringen till antingen betalaren eller betalningsmottagaren. Den information som enligt 4 kap.78 §§betaltjänstlagen ska lämnas av betalarens respektive betalningsmottagarens betaltjänstleverantör, ska enligt nämnda bestämmelser lämnas

snart som möjligt efter att en betalningsorder tagits emot respektive

efter att en betalningstransaktion genomförts. I de artiklar i såväl det första som det andra betaltjänstdirektivet som motsvarar denna reglering används i detta sammanhang i stället begreppet omedelbart. I förarbetena anförde regeringen följande i fråga om denna reglering.

Den närmare tidsramen för informationsgivning i de fall som omfattas av den nu aktuella bestämmelsen skiljer sig dessutom åt beroende på omständigheterna i samband med avtalsslutandet. I vissa fall då en betalningsorder mottagits på elektronisk väg kan betaltjänstleverantören lämna informationen inom någon minut efter mottagandet, t.ex. i ett

Tredjepartsbetaltjänstleverantörer SOU 2016:53

200

e-postmeddelande. Att inte tillgängliggöra eller lämna information inom denna tid skulle strida mot direktivets krav på omedelbar informationsgivning. I andra fall när betalaren inte fysiskt överlämnar betalningsordern till betaltjänstleverantören kan det dock, beroende på vilka rutiner som tillämpas av betaltjänstleverantören, vara ogörligt att lämna eller tillgängliggöra informationen direkt i anslutning till mottagandet. I dessa fall bör kravet på snabbhet i informationsgivningen innebära att betaltjänstleverantören ska lämna, tillgängliggöra eller sända informationen till betalaren samma dag som betalningsordern mottagits. Beroende på faktorer som t.ex. postgång kan detta få till följd att betalaren i praktiken får tillgång till informationen först en eller flera dagar senare. Betaltjänstleverantören fullgör dock sin informationsgivningsskyldighet i detta sammanhang genom att vidta de åtgärder som krävs för att informationen ska lämnas, tillgängliggöras eller sändas till betalaren samma dag som betalningsorder mottagits…1

Betalningsinitieringstjänster används främst i fråga om betalningstransaktioner som sker via internet. Vidare är en förutsättning för att en betaltjänstanvändare ska ha rätt att använda sig av en sådan tjänst att dennes betalkonto är tillgängligt online (artikel 66.1, se avsnitt 6.2.7). När en betalningsorder initieras via en leverantör av betalningsinitieringstjänster mottar således leverantören ordern på elektronisk väg. Det bör därför vara möjligt för leverantören att lämna eller tillgängliggöra information till betalaren och betalningsmottagaren omgående eller någon minut efter att initieringen gjorts, t.ex. genom ett e-postmeddelande, för att på så sätt uppfylla direktivets krav på omedelbar informationsgivning(se exemplet i det återgivna förarbetsuttalandet i fråga om betalningsorder som mottas på elektronisk väg). I fråga om den information som avses i artikel 46 bör det därför anges att den ska lämnas eller tillgängliggöras

omedelbart efter initieringen av en betalningsorder gjorts. Den infor-

mation som ska lämnas enligt 4 kap. 7–8 §§ av den kontoförvaltande betaltjänstleverantören respektive betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ska i stället lämnas så snart som möjligt. Det finns inte något skäl att ändra tidsramen för när information ska lämnas enligt de sistnämnda bestämmelserna. Utredningen har i denna del ingen annan uppfattning än den som redovisats i det återgivna förarbetsuttalandet i fråga om denna reglering.

Även den referens eller uppgift som leverantören av betalningsinitieringstjänster enligt artikel 47 ska göra tillgänglig för den konto-

SOU 2016:53 Tredjepartsbetaltjänstleverantörer

201

förvaltande betaltjänstleverantören bör, i konsekvens med regleringen i artikel 46, göras tillgänglig omedelbart efter initieringen av betalningsordern, trots att detta inte framgår av artikel 47.

Det finns i övrigt inte skäl för ändringar i betaltjänstlagen i fråga om de informationskrav som uppställs i 4 kap. 7–8 §§, eftersom direktivets bestämmelser i dessa delar är oförändrade i förhållande till det första betaltjänstdirektivet. I 7 § bör dock, i konsekvens med direktivets terminologi, uttrycket betalarens kontoförvaltande

betaltjänstleverantör användas i stället för betalarens betaltjänstleverantör.

Formkrav för informationsgivning

Enligt artikel 44.1 ska informationen och villkoren vid enstaka betalningstransaktioner lämnas till betaltjänstanvändaren eller göras åtkomliga för denne på ett lättillgängligt sätt. Artikel 44.1 motsvarar artikel 36.1 i det första betaltjänstdirektivet.

I artikel 46 finns det inte några bestämmelser om hur den informationen som avses i artikeln ska lämnas. När det gäller informationsgivning enligt artiklarna 48 och 49 gäller samma formkrav som för den information som ska lämnas enligt artikel 44.1. I skäl 58 till direktivet anges i fråga om information vid enstaka betaltransaktioner att endast den viktigaste informationen ges på betaltjänstleverantörens eget initiativ vid sådana transaktioner. Det bör inte vara nödvändigt att lämna information i varje enskilt fall på papper eller något annat varaktigt medium, utan att betaltjänstleverantören bör kunna lämna muntlig information vid betjäningen eller göra informationen åtkomlig på annat sätt, t.ex. genom att anslå villkoren i lokalerna. Det anges vidare att det bör lämnas information om var övriga upplysningar finns att tillgå, t.ex. på en webbplats. Det poängteras dock att den viktigaste informationen bör lämnas på papper eller något annat varaktigt medium om konsumenten begär det.

I 4 kap. 5 § betaltjänstlagen anges att information enligt 4 § ska tillhandahållas på ett lättillgängligt sätt och vara tydlig och lätt att förstå samt att informationen ska vara på svenska eller på något annat språk som parterna kommer överens om. I andra stycket anges att informationen på begäran av betaltjänstanvändaren ska tillhandahållas på papper eller något annat varaktigt medium. Av förarbetena

Tredjepartsbetaltjänstleverantörer SOU 2016:53

202

till betaltjänstlagen framgår att samma formkrav gäller för den informationsskyldighet som ankommer på de olika betaltjänstleverantörerna i en transaktion enligt 4 kap. 7–8 §§.2 Om ett avtal om en enstaka betalningstransaktion ingås på distans och detta medför att betaltjänstleverantören inte kan uppfylla kraven i 4 kap. 4–5 §§ ska den enligt 4 kap. 6 § uppfylla kraven omedelbart efter att betaltjänsten har genomförts.

Som nämnts ovan finns det i direktivet inte några krav uppställda om formerna för hur informationen som avses i artikel 46 ska lämnas. Med utgångspunkt från vad som framförs i skäl 58 till direktivet framstår det som mest ändamålsenligt att samma formkrav gäller vid information i samband med att en betalningsorder initieras via en leverantör av betalningsinitieringstjänster som vid förhandsinformation enligt artikel 44.1. Följaktligen bör de formkrav som anges i 4 kap. 5 § gälla även för leverantörer av betalningsinitieringstjänster i fråga om den information som ska lämnas eller hållas tillgänglig i samband med användning av dessa tjänster. Om ett avtal om en enstaka betalningsinitieringstjänst ingås på distans bör även den informationsplikt som följer av artikel 46 uppfyllas omedelbart efter det att tjänsten har genomförts på det sätt som föreskrivs i 4 kap. 6 § betaltjänstlagen.

Den uppgift som leverantören av betalningsinitieringstjänster ska göra tillgänglig för betalarens kontoförvaltande betaltjänstleverantör enligt artikel 47 bör inte omfattas av något särskilt formkrav. Den enskilde leverantören av betalningsinitieringstjänster får avgöra hur den ska göras tillgänglig.

6.2.5 Informationsskyldighet vid ramavtal

Bedömning och förslag: Den informationsskyldighet som an-

kommer på en betaltjänstleverantör innan ett ramavtal ingås med en betaltjänstanvändare enligt 4 kap. 10 § betaltjänstlagen gäller även för en leverantör av betalningsinitieringstjänster. Det ska dock framgå av betaltjänstlagen att en sådan leverantör är skyldig att lämna information till betaltjänstanvändaren om hur

2 a.a. s. 176 ff. och s. 339 ff.

SOU 2016:53 Tredjepartsbetaltjänstleverantörer

203

ett godkännande att initiera en betalningsorder ges samt hur ett sådant godkännande kan återkallas. Det ska också föreskrivas att leverantören är skyldig att informera om sitt ansvar för initiering av betalningstransaktioner.

I det andra betaltjänstdirektivets artikel 52 beskrivs den information som en betaltjänstleverantör ska lämna till betaltjänstanvändaren innan ett ramavtal träffas mellan parterna. Reglerna gäller även för leverantörer av betalningsinitieringstjänster. Informationskraven i denna artikel, som är relativt omfattande och detaljerade, avser information och villkor som betaltjänstleverantören ska lämna till betaltjänstanvändaren. Artikelns lydelse är i stort oförändrad i förhållande till det första betaltjänstdirektivets artikel 42, med undantag för två tillkommande punkter som reglerar att betaltjänstleverantören ska i fråga om kortbaserade betalningsinstrument med s.k. co-badging informera om betaltjänstanvändarens rättigheter samt att information ska lämnas om ett säkert förfarande genom vilket betaltjänstanvändaren underrättas av betaltjänstleverantören i händelse av misstänkt eller faktiskt bedrägeri eller säkerhetshot (artiklarna 52.2 g) och 52.5 b), mer om dessa nya punkter se avsnitt 13.12.1). Tre av punkterna har fått en delvis ändrad lydelse, som rör just betalningsinitieringstjänster. Enligt artikel 52.2 b) ska betaltjänstleverantören specificera den information eller unika identifikationskod som betaltjänstanvändaren måste ange för att en betalningsorder ska initieras eller genomföras korrekt. Av artikel 52.2 c) framgår att betaltjänstleverantören ska lämna information om den form och det förfarande som används för att godkänna initiering av

en betalningsorder eller genomföra en betalningstransaktion och att

återkalla detta godkännande i enlighet med artiklarna 64 och 80 (som motsvaras av 5 kap.3 och 1315 §§betaltjänstlagen). Enligt artikel 52.5 f) ska betaltjänstleverantören informera om sitt ansvar för initiering och godkännande av betalningstransaktioner i enlighet med artikel 89 (som motsvaras av 5 kap.2529 §§betaltjänstlagen).

Reglerna i artikel 52 finns i 4 kap. 10 § betaltjänstlagen, där informationskraven är uppställda i 27 punkter. De tre punkter som berörs av direktivets ändringar i fråga om betalningsinitieringstjänster är punkterna 4, 5 och 21. Enligt punkten 4 ska betaltjänstleverantören informera om vilka uppgifter som användaren ska uppge för att en betalningsorder ska kunna utföras korrekt. Enligt punkten 5 ska

Tredjepartsbetaltjänstleverantörer SOU 2016:53

204

information ges om hur ett godkännande att genomföra en betalningstransaktion ges samt hur det kan återkallas enligt 5 kap. 13– 15 §§. Av punkten 21 följer att leverantören ska informera om sitt ansvar för genomförande av transaktioner enligt 5 kap. 25–29 §§.

För att genomföra det andra direktivets reglering i fråga om informationskrav för leverantörer av betalningsinitieringstjänster bör de angivna informationskraven i 4 kap. 10 § betaltjänstlagen anpassas till att även avse betalningsinitieringstjänster enligt direktivets ändrade lydelse i dessa delar. I fråga om punkterna 4, 5 och 21 bör det således anges att motsvarande information även ska ges när det är fråga om initiering av en betalningsorder. Ytterligare anpassningar av informationskraven i 10 § behöver inte göras för att dessa ska anses tillämpliga även för leverantörer av betalningsinitieringstjänster.

6.2.6 Godkännande av betalningstransaktion

Förslag: Det ska framgå av 5 kap. 3 § betaltjänstlagen att betalaren

kan lämna sitt samtycke till att en betalningstransaktion genomförs antingen direkt till sin betaltjänstleverantör, via betalningsmottagaren eller via en leverantör av betalningsinitieringstjänster.

I artikel 64.1 anges bl.a. att en betalningstransaktion ska betraktas som godkänd om betalaren har lämnat sitt samtycke till att den genomförs. Bestämmelsen motsvarar artikel 54.1 i det första betaltjänstdirektivet och har genomförts i 5 kap. 3 § betaltjänstlagen.

Av första meningen i artikel 64.2 framgår att godkännande att genomföra en betalningstransaktion eller en serie betalningstransaktioner ska lämnas i den form som avtalats mellan betalaren och betaltjänstleverantören. I artikelns andra mening, som är ny, anges att godkännande av genomförandet av en betalningstransaktion kan också ges via betalningsmottagaren eller leverantören av betalningsinitieringstjänster.

Vid genomförandet av det första betaltjänstdirektivet fann lagstiftaren att det inte var behövligt med en uttrycklig bestämmelse för att genomföra den bestämmelse som motsvaras av första meningen i nuvarande artikel 64.2. Utredningen delar denna bedömning. För att genomföra det tillägg som gjorts i artikel 64.2 bör det dock framgå av betaltjänstlagen att en betalare även kan lämna sitt samtycke till

SOU 2016:53 Tredjepartsbetaltjänstleverantörer

205

att en betalningstransaktion genomförs antingen via betalningsmottagaren eller via en leverantör av betalningsinitieringstjänster, vilket alltså innebär att samtycket i dessa fall inte lämnas direkt till betalarens betaltjänstleverantör.

6.2.7 Tillgång till betalkonto i samband med betalningsinitieringstjänster

Förslag: En betaltjänstanvändare har rätt att använda sig av betal-

ningsinitieringstjänster om det betalkonto som berörs av tjänsten är tillgängligt online. Rätten att använda sig av dessa tjänster är inte beroende av att det föreligger ett avtalsförhållande mellan den kontoförvaltande betaltjänstleverantören och leverantören av betalningsinitieringstjänster.

Bestämmelser som överensstämmer med direktivets regler om de skyldigheter som ankommer på den kontoförvaltande betaltjänstleverantören respektive leverantören av betalningsinitieringstjänster i samband med dessa tjänster ska införas i betaltjänstlagen.

En kontoförvaltande betaltjänstleverantör får bara vägra en leverantör av betalningsinitieringstjänster tillträde till ett betalkonto om den kan styrka att den senare har obehörig tillgång till eller obehörigen har initierat en betalningstransaktion från kontot. Kontoförvaltaren ska i regel upplysa kontoinnehavaren om detta. Tillgång till betalkontot ska medges så snart det inte finns skäl för att vägra tillgång till kontot.

Det andra betaltjänstdirektivets avdelning IV innehåller flera artiklar som behandlar olika aspekter av hur en betalningstransaktion ska genomföras. I fråga om just betalningsinitieringstjänster finns det i artikel 66, som är ny, bestämmelser om tillgång till betalkonto i samband med betalningsinitieringstjänster och om vilka skyldigheter som den kontoförvaltande betaltjänstleverantören respektive leverantören av betalningsinitieringstjänster har i samband med leverans av dessa tjänster.

Enligt artikel 66.1 har en betalare rätt att utnyttja en leverantör av betalningsinitieringstjänster för sådana tjänster. Denna rätt gäller dock enligt artikeln endast när betalkontot är tillgängligt online.

Tredjepartsbetaltjänstleverantörer SOU 2016:53

206

Tillhandahållande av betalningsinitieringstjänster ska vidare vara oberoende av förekomsten av ett avtalsförhållande mellan leverantören av betalningsinitieringstjänster och den kontoförvaltande betaltjänstleverantören i detta syfte (artikel 66.5). I skäl 93 till direktivet betonas att det är nödvändigt att fastställa en tydlig rättslig ram med villkor för när leverantörer av betalningsinitieringstjänster ska kunna leverera sina tjänster med kontoinnehavarens medgivande utan att den kontoförvaltande betaltjänstleverantören kräver att de ska använda en särskild affärsmodell för denna typ av tjänster. I skäl 30 anges att oberoende av vilken affärsmodell som används av leverantörerna av betalningsinitieringstjänster bör de kontoförvaltande betaltjänstleverantörerna möjliggöra för leverantörer av betalningsinitieringstjänster att förlita sig på de autentiseringsförfaranden som de kontoförvaltande betaltjänstleverantörerna tillhandahåller för att initiera en specifik betalning för betalarens räkning.

För att genomföra direktivets bestämmelser i artikel 66.1 och 66.5 om att en betalares rätt att utnyttja betalningsinitieringstjänster bör en reglering med motsvarande innehåll införas i betaltjänstlagen. Rätten att använda sig av dessa tjänster är villkorad av att betalkontot är tillgängligt online, dvs. betalarens betalkonto som denne avser att använda sig av i samband med tjänsten ska stå i kontakt med ett datasystem. Av betaltjänstlagen bör det således framgå att en betalare har rätt att använda sig av betalningsinitieringstjänster endast om det betalkonto som betalaren avser använda sig av är tillgängligt online. Det ska också klart framgå att rätten att använda sig att dessa tjänster ska vara oberoende av om det föreligger ett avtalsförhållande mellan den kontoförvaltande betaltjänstleverantören och leverantören av betalningsinitieringstjänster som reglerar användningen av sådana tjänster. En kontoförvaltande betaltjänstleverantör, t.ex. en bank, ska således inte ha rätt att kräva att det ska finnas ett avtal mellan banken och leverantören av betalningsinitieringstjänster för att betalaren ska kunna använda sig av dessa tjänster. Detta hindrar givetvis inte att en kontoförvaltande betaltjänstleverantör och en leverantör av betalningsinitieringstjänster ingår ett avtal i syfte att reglera t.ex. ansvarsfrågor som kan uppstå i samband med att en leverantör av betalningsinitieringstjänster är involverad i en betalningstransaktion.

SOU 2016:53 Tredjepartsbetaltjänstleverantörer

207

Skyldigheter för leverantören av betalningsinitieringstjänster

I artikel 66.3 a–h9 anges de skyldigheter som ankommer på leverantörer av betalningsinitieringstjänster vid tillhandahållande av sina tjänster. Dessa leverantörer:

a) får inte vid någon tidpunkt inneha betalarens medel i samband

med tillhandahållandet av betalningsinitieringstjänsten,

b) ska se till att betaltjänstanvändarens personaliserade behörighets-

funktioner inte är tillgängliga för andra parter, med undantag för användaren och utgivaren av de personaliserade behörighetsfunktionerna, och att de överförs via säkra och effektiva kanaler,

c) ska se till att eventuell övrig information om betaltjänstanvändaren

som erhållits vid tillhandahållande av betalningsinitieringstjänster endast lämnas till betalningsmottagaren och endast med betaltjänstanvändarens uttryckliga godkännande,

d) ska varje gång en betalning initieras identifiera sig mot konto-

innehavarens kontoförvaltande betaltjänstleverantör och kommunicera med denne, betalaren och betalningsmottagaren på ett säkert sätt i enlighet med artikel 98.1 d,

e) får inte lagra känsliga betalningsuppgifter som tillhör betaltjänst-

användaren,

f) får inte av betaltjänstanvändaren begära andra uppgifter än sådana

som krävs för att tillhandahålla betalningsinitieringstjänster,

g) får inte använda, ha tillgång till eller lagra uppgifter för andra

ändamål än för att tillhandahålla den betalningsinitieringstjänst som uttryckligen begärs av betalaren och

h) får inte ändra beloppet, betalaren eller något annat inslag i trans-

aktionen.

Som framgår av artikel 66.3 a får en leverantör av betalningsinitieringstjänster inte inneha betalarens medel. Detta avser en leverantör av enbart betalningsinitieringstjänster. Det kan förekomma att en leverantör av betalningsinitieringstjänster även har tillstånd att bedriva annan betaltjänstverksamhet (eller i fråga om t.ex. en bank, rätt att tillhandahålla betaltjänster utan tillstånd). I sådant fall kan det således vara möjligt för en leverantör av betalningsinitierings-

Tredjepartsbetaltjänstleverantörer SOU 2016:53

208

tjänster att initiera en betalning till ett betalkonto som de förvaltar i egenskap av kontoförvaltande betaltjänstleverantör.

En fråga i detta sammanhang är vad som avses med känsliga betalningsguppgifter och med personaliserade behörighetsfunktioner, som nämns i artikel 66.3 b) och e). Definitioner av dessa begrepp har införts i direktivets artikel 4.31 och 4.32. Begreppet har behandlats i avsnitt 4.3 och utredningen föreslår att definitioner av dessa begrepp ska införas i betaltjänstlagen. I detta sammanhang kan påpekas att det i artikel 4.32 i direktivet anges att kontohavarens namn och kontonummer inte utgör känsliga betalningsuppgifter beträffande verksamhet som bedrivs av leverantörer av betalningsinitieringstjänster.

Det kan också noteras att artikel 66.3 c) hindrar leverantören av betalningsinitieringstjänster att utan betaltjänstanvändarens uttryckliga godkännande förse betalningsmottagaren eller annan part med sådan information som leverantören kan komma över vid tillgång till betaltjänstanvändarens betalkonto, som t.ex. uppgifter om sparande, krediter och kontots historik. Artiklarna 66.3 f) och g) hindrar vidare leverantören av betalningsinitieringstjänster att efterfråga och lagra uppgifter i syfte att t.ex. göra kreditprövningar för annan parts räkning.

För att genomföra regleringen i artikel 66.3 bör motsvarande bestämmelser som reglerar de skyldigheter som ankommer på leverantörer av betalningsinitieringstjänster införas i betaltjänstlagen.

Den kontoförvaltande betaltjänstleverantörens skyldigheter

Av artikel 66.2 följer att när en betalare godkänner en betalning som ska genomföras enligt artikel 64 ska den kontoförvaltande betaltjänstleverantören vidta de åtgärder som anges i artikel 66.4 för att säkerställa betalarens rätt att använda sig av betalningsinitieringstjänster. Enligt artikel 64.2 kan ett sådant godkännande lämnas via leverantören av betalningsinitieringstjänster, dvs. den kontoförvaltande betaltjänstleverantören mottar inte detta godkännande direkt från betaltjänstanvändaren.

Enligt artikel 64 ska den kontoförvaltande betaltjänstleverantören kommunicera säkert med leverantörer av betalningsinitieringstjänster i enlighet med artikel 98.1 d. Eba ska i sin tur enligt den

SOU 2016:53 Tredjepartsbetaltjänstleverantörer

209

sistnämnda artikeln utarbeta förslag till tekniska standarder för hur dessa aktörer ska kunna kommunicera via gemensamma och säkra öppna kommunikationsstandarder (artikel 66.4 a).

Vidare är den kontoförvaltande betaltjänstleverantören enligt artikel 66.4 b) skyldig att omedelbart efter mottagande av betalningsordern från en leverantör av betalningsinitieringstjänster tillhandahålla eller göra tillgänglig för denne all information om initieringen och genomförandet av betalningstransaktionen som är tillgänglig för den kontoförvaltande betaltjänstleverantören. Sådan information kan utgöras av besked om transaktionen har initierats, och om så inte har skett, skälen till varför initiering inte ägt rum, som t.ex. att det inte fanns medel för täckande av transaktionen på kontot.

Slutligen anger artikeln att den kontoförvaltande betaltjänstleverantören endast om det finns objektiva skäl får behandla en betalningsorder som överförs via en leverantör av betalningsinitieringstjänster på ett avvikande sätt när det gäller val av tidpunkt, prioritering eller avgifter jämfört med betalningsorder som betalaren överför direkt (artikel 66.4 c). Bestämmelsen innebär således att det inte får förekomma någon diskriminering vid behandlingen av en betalningsorder beroende på hur ordern har initierats, om det inte finns objektiva skäl att behandla ordern annorlunda. Den kontoförvaltande betaltjänstleverantören kan således inte ta ut en högre avgift för behandling av en betalningsorder som initieras via en leverantör av betalningsinitieringstjänster för att betalningsordern initieras på detta sätt. På frågan vad som skulle kunna utgöra objektiva skäl i detta hänseende kan en parallell dras till artikel 68.5, som reglerar under vilka omständigheter en leverantör av betalningsinitieringstjänster får vägras tillgång till ett betalkonto. Av denna artikel framgår att tillgång till konto får vägras endast om det finns objektivt motiverade och vederbörligen styrkta skäl rörande att denne leverantör har obehörig eller bedräglig tillgång till betalkontot (mer om denna bestämmelse se avsnittet nedan). Ett sådant objektivt skäl som avses i artikel 66.4 c) kan således vara att den kontoförvaltande betaltjänstleverantören kan styrka att leverantören av betalningsinitieringstjänster har obehörig tillgång till det aktuella betalkontot.

För att genomföra artikel 66.4 bör en bestämmelse med motsvarande innehåll införas i betaltjänstlagen, och reglera vilka åtgärder som ankommer på den kontoförvaltande betaltjänstleverantören i samband med betalningsinitieringstjänster.

Tredjepartsbetaltjänstleverantörer SOU 2016:53

210

För att säkerställa en betaltjänstanvändares rätt att använda sig av dessa tjänster och för att trygga en rättvis konkurrens på marknaden bör det av betaltjänstlagen tydligt framgå att den kontoförvaltande betaltjänstleverantören inte får behandla en betalningsorder som överförs via en leverantör av betalningsinitieringstjänster på ett avvikande sätt om det inte finns objektiva skäl för en särbehandling.

Ikraftträdande av regler om säkerhetsåtgärder

Som framgår av redogörelsen ovan är leverantören av betalningsinitieringstjänster enligt artikel 66.3 d) skyldig att varje gång en betalning initieras identifiera sig mot kontoinnehavarens kontoförvaltande betaltjänstleverantör och kommunicera med denne, betalaren och betalningsmottagaren på ett säkert sätt i enlighet med artikel 98.1 d). Den kontoförvaltande betaltjänstleverantören är å sin sida enligt artikel 66.4 a) skyldig att kommunicera säkert med leverantörer av betalningsinitieringstjänster i enlighet med artikel 98.1 d).

Eba ska emellertid först i januari 2017 till EU-kommissionen överlämna sitt förslag på tekniska standarder för säker kommunikation enligt artikel 98.1. Enligt artikel 98.2 ska standarderna bl.a. syfta till att säkerställa en lämplig säkerhetsnivå för betaltjänstanvändare och leverantörer av betaltjänster, säkerställa skydd för betaltjänstanvändarens medel och personuppgifter, upprätthålla rättvis konkurrens mellan alla betaltjänstleverantörer och möjliggöra utveckling av användarvänliga och innovativa betalningsmedel.

Av artikel 115.4 följer att de säkerhetsåtgärder som avses i bl.a. artikel 66.3 d) och 66.4 a) ska tillämpas arton månader efter dagen för ikraftträdandet av de tekniska standarder för tillsyn som avses i artikel 98. Med säkerhetsåtgärder torde här avses formerna för sättet att kommunicera säkert, och inte att tredjepartsbetaltjänstleverantörerna ska identifiera sig gentemot den kontoförvaltande betaltjänstleverantören.

Det är alltså inte nu möjligt att hänvisa till de tekniska standarderna som avses i artikel 98 för säker kommunikation. I och med att bestämmelserna i artikel 66 angående säker kommunikation inte ska tillämpas förrän efter arton månader efter ikraftträdandet av dessa standarder, är det inte behövligt att det framgår vare sig av lag

SOU 2016:53 Tredjepartsbetaltjänstleverantörer

211

eller föreskrifter hur denna kommunikation ska utformas i väntan på att de tekniska standarderna träder ikraft.

Artikel 115 senarelägger således ikraftträdandet av de säkerhetsåtgärder som avses i artiklarna 66.3 d) och 66.4 a). Detta innebär inte att ikraftträdandet av de övriga bestämmelserna i artikel 66 också senareläggs, utan dessa ska träda ikraft samtidigt som de bestämmelser som genomför övriga artiklar i direktivet, vilket ska ske fr.o.m. den 13 januari 2018 (artikel 115.2) Av artikel 115.5 framgår tvärtom att medlemsstaterna inte får förbjuda juridiska personer som före den 12 januari 2016 har bedrivit verksamhet som leverantörer av betalningsinitieringstjänster eller kontoinformationstjänster att fortsätta att bedriva samma verksamhet under den övergångsperiod som avses i punkterna 2 och 4 i enlighet med den det regelverk som gäller i väntan på att det andra betaltjänstdirektivet träder ikraft. Vidare följer det av artikel 115.6 att medlemsstaterna ska se till att enskilda kontoförvaltande betaltjänstleverantörer, fram tills dess att kontoförvaltande betaltjänstleverantörer följer de tekniska standarder som avses i punkt 4, inte missbrukar den bristande efterlevnaden för att blockera eller förhindra användningen av betalningsinitierings- och kontoinformationstjänster för de konton som de förvaltar. Av detta följer att leverantörerna av dessa tjänster ska identifiera sig mot och kommunicera med den kontoförvaltande betaltjänstleverantören via de kanaler som i dag är tillgängliga i väntan på att de tekniska standarderna på området träder ikraft. Som framgår av artikel 97.5 (som behandlas närmare i avsnitt 10.4) har leverantörer av betalningsinitieringstjänster respektive kontoinformationstjänster rätt att använda sig av de autentiseringsförfaranden som tillhandahålls av den kontoförvaltande betaltjänstleverantören, vilket även torde vara fallet i fråga om den övergångsperiod som följer av artikel 115.4. Utredningen återkommer till denna reglering i avsnittet om övergångsbestämmelser.

Tillgång till betalkonto för leverantören av betalningsinitieringstjänster

I det andra betaltjänstdirektivets artikel 68 finns bestämmelser om begränsning av betalningsinstruments användning och tillgång till betalkonton för betaltjänstleverantörer. I artikel 68.1–68.4, som motsvarar det första direktivets artikel 55.1–55.4, finns bl.a. bestämmel-

Tredjepartsbetaltjänstleverantörer SOU 2016:53

212

ser om begränsning av betalningsinstruments användning. Reglerna har genomförts i 5 kap. 4 § betaltjänstlagen.

I artikel 68.5, som är ny, anges att en kontoförvaltande betaltjänstleverantör får vägra en leverantör av betalningsinitieringstjänster eller kontoinformationstjänster tillgång till ett betalkonto av objek-

tivt motiverade och vederbörligen styrkta skäl rörande obehörig eller

bedräglig tillgång till betalkontot, vilket inbegriper obehörig eller bedräglig initiering av en betalningstransaktion. I sådana fall ska den kontoförvaltande betaltjänstleverantören informera betalaren om att leverantören av betalningsinitieringstjänster eller kontoinformationstjänster har vägrats tillgång till betalkontot och om skälen till detta. Den informationen ska, om möjligt, ges till betalaren innan tillgång vägras och senast direkt därefter, om inte tillhandahållandet av sådan information hindras av objektivt motiverade säkerhetsskäl eller förbjuds i annan relevant unionsrätt eller nationell rätt.

Den kontoförvaltande betaltjänstleverantören ska medge tillgång till betalkontot när skälen för att vägra tillgång inte längre föreligger.

Av artikel 68.6 framgår att den kontoförvaltande betaltjänstleverantören omedelbart ska rapportera om en incident i de fall som avses i punkt 5 till den behöriga myndigheten. Myndigheten ska bedöma fallet och vid behov vidta lämpliga åtgärder. Informationen ska enligt bestämmelsen innefatta relevanta uppgifter om fallet och skälen till att åtgärder vidtas.

I konsekvens med artikel 68 bör det i betaltjänstlagen anges att en kontoförvaltande betaltjänstleverantör endast får vägra en leverantör av betalningsinitieringstjänster tillgång till ett betalkonto om det finns sådana skäl som anges i artikeln. Detta bör uttryckas så att den kontoförvaltande betaltjänstleverantören ska kunna styrka att leverantören av betalningsinitieringstjänster har obehörig tillgång till betalarens betalkonto. Ett exempel på obehörig tillgång till betalkontot torde vara om leverantören av betalningsinitieringstjänster obehörigen har initierat en betalningstransaktion från betalkontot.

Vad som avses med att den kontoförvaltande betaltjänstleverantören ska kunna styrka obehörig tillgång till ett betalkonto beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Ett bevis för att styrka obehörig tillgång till ett betalkonto skulle t.ex. kunna vara en bekräftelse från betalkontots innehavare att denne inte har initierat en

SOU 2016:53 Tredjepartsbetaltjänstleverantörer

213

viss betalningstransaktion eller gett en leverantör av betalningsinitieringstjänster tillgång till kontot.

Som huvudregel ska den kontoförvaltande betaltjänstleverantören på avtalat sätt informera betalaren om att leverantören av betalningsinitieringstjänster har vägrats tillgång till betalarens betalkonto och skälen till detta. Hur informationen ska lämnas bör alltså vara föremål för det avtal som träffats mellan den kontoförvaltande betaltjänstleverantören och betaltjänstanvändaren. Av betaltjänstlagen bör framgå att sådan information ska lämnas innan leverantören av betalningsinitieringstjänster nekas tillgång till betalkontot om detta är möjligt, eller direkt efter att blockeringen har gjorts. Som följer av direktivet bör det dock anges att information inte får lämnas om det är oförenligt med annan lag eller om det är motiverat av säkerhetsskäl att inte göra det. En bestämmelse med motsvarande innehåll finns i 5 kap. 4 § tredje stycket betaltjänstlagen, som reglerar frågan om information till betalaren när ett betalningsinstrument är föremål för spärrning.

Exempel på en situation när det kan vara oförenligt med annan lag att lämna information är om det finns misstanke att betalningsinstrumentet har använts för penningtvätt. Att i en sådan situation informera betalaren om att tillgång till betalkontot har vägrats pga. misstanke om penningtvätt skulle strida mot bestämmelsen om meddelandeförbud i 3 kap. 4 § första stycket lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Vad som utgör sådana säkerhetsskäl som skulle medföra att information inte ska lämnas har inte utvecklats i direktivet. Regeringen har i förarbetena till bestämmelsen i 5 kap. 4 § tredje stycket behandlat frågan om vad som kan utgöra sådana säkerhetsskäl som kan hindra betaltjänstleverantören från att meddela betaltjänstanvändaren om att ett betalningsinstrument är föremål för spärrning. Enligt regeringens bedömning bör bedömningen av om sådana säkerhetsskäl föreligger ha sin utgångspunkt i om informationen skulle öka risken i betalningssystemet eller på något annat sätt skada betalningssystemets stabilitet. Bedömningen av om betaltjänstleverantören ska underlåta att informera betalaren om spärren ska göras i varje enskilt fall och bör vara restriktiv.3 Regeringens uttalande i frågan om vad som utgör sådana säkerhetsskäl som avses i 5 kap. 4 § tredje stycket

3 a.a. s. 213.

Tredjepartsbetaltjänstleverantörer SOU 2016:53

214

betaltjänstlagen bör även ha bäring på bedömningen om det finns sådana säkerhetsskäl som medför att information inte ska lämnas till betalaren i de fall en leverantör av betalningsinitieringstjänster nekas tillgång till ett betalkonto.

I likhet med regleringen i 5 kap. 4 § fjärde stycket betaltjänstlagen, som anger att en spärr av ett betalningsinstrument ska hävas

så snart det inte längre finns skäl att låta den kvarstå, bör det i betal-

tjänstlagen anges att den kontoförvaltande betaltjänstleverantören ska medge tillgång till betalkontot så snart det inte längre finns skäl att vägra sådan tillgång (jfr once i den engelska originaltexten). Den kontoförvaltande betaltjänstleverantören bör vidare åläggas en skyldighet att omedelbart rapportera till Finansinspektionen när en leverantör av betalningsinitieringstjänster har vägrats tillgång till ett betalkonto och skälen för detta. Finansinspektionen ska vid behov vidta lämpliga åtgärder.

En fråga i detta sammanhang är om betaltjänstanvändaren kan lämna besked till den kontoförvaltande betaltjänstleverantören om denne inte önskar att vissa leverantörer av betalningsinitieringstjänster får ha tillgång till dennes betalkonto, dvs. om vägran till tillgång till betaltjänstanvändarens konto kan baseras på betaltjänstanvändarens besked i frågan och inte på sådana misstankar som anges i artikel 68.5. I och med att betaltjänstanvändarens uttryckliga godkännande krävs för att initiera en betalningstransaktion via en leverantör av sådana tjänster bör det vara möjligt för betaltjänstanvändaren att i förväg lämna besked till den kontoförvaltande betaltjänstleverantörer att vissa angivna leverantörer av betalningsinitieringstjänster inte får ha tillgång till betalkontot ifråga. Betaltjänstanvändaren måste dock när som helst ha rätt att återta ett sådant besked, för att rätten att använda sig av dessa tjänster enligt artikel 66.1 inte ska äventyras. På motsvarande sätt bör det vara möjligt för betaltjänstanvändaren att lämna besked till den kontoförvaltande betaltjänstleverantören om vilka leverantörer av betalningsinitieringstjänster som användaren godkänner har tillgång till betalkontot. Ett sådant godkännande bör dock inte hindra den kontoförvaltande betaltjänstleverantören att vägra en leverantör av betalningsinitieringstjänster tillgång till kontot om det föreligger sådana skäl som anges i artikel 68.5 i syfte att skydda betaltjänstanvändarens medel.

SOU 2016:53 Tredjepartsbetaltjänstleverantörer

215

6.2.8 Vägran att initiera en betalningstransaktion

Förslag: Det ska av betaltjänstlagen framgå att en betaltjänst-

leverantör har samma skyldigheter vid vägran att initiera en betalningstransaktion som vid vägran att utföra en betalningsorder. Vidare bör det framgå att betaltjänstleverantören, om villkoren i ramavtalet med betalaren inte är uppfyllda, inte heller får vägra att utföra en betalningsorder som initierats av en betalare genom en leverantör av betalningsinitieringstjänster.

Regler om vad som gäller när en betaltjänstleverantör vägrar att utföra en betalningsorder finns i artikel 79.1. I sådana fall ska betaltjänstleverantören meddela betaltjänstanvändaren detta och ange både skälen för vägran och hur betaltjänstanvändaren ska gå tillväga för att korrigera eventuella fel från dennes sida som lett till vägran. Av artikel 79.1 framgår att samma skyldigheter åligger en betaltjänstleverantör vid vägran att initiera en betalningstransaktion som vid vägran att genomföra en betalningsorder. Enligt artikel 79.2 får betalarens betaltjänstleverantör som huvudregel inte vägra att utföra en godkänd betalningsorder om alla villkor i ramavtalet med betalaren är uppfyllda. Detta gäller oavsett om betalningsordern initierats av en betalare, inklusive en leverantör av betalningsinitieringstjänster, eller av betalningsmottagaren. Artikel 79.1–2 motsvarar i stort sett det första betaltjänstdirektivets artikel 65.1–2. De tillägg som har gjorts rör alltså endast betalningsinitieringstjänster. Det första betaltjänstdirektivets bestämmelser om vad som gäller vid vägran att utföra en betalningsorder har genomförts genom regleringen i 5 kap. 10–11 §§. För att genomföra det andra betaltjänstdirektivets ändringar bör motsvarande tillägg om betalningsinitieringstjänster göras i de angivna paragraferna.

6.2.9 Återkallelse av en betalningsorder

Förslag: Det ska föreskrivas i betaltjänstlagen att om en betal-

ningstransaktion har initierats via en leverantör av betalningsinitieringstjänster får betalaren inte återkalla betalningsordern efter att ha godkänt att leverantören initierar transaktionen.

Tredjepartsbetaltjänstleverantörer SOU 2016:53

216

I det andra betaltjänstdirektivets artikel 80 regleras under vilka förhållanden en betalningsorder får återkallas. Artikeln motsvarar huvudsakligen det första betaltjänstdirektivets artikel 66 med undantag av ett tillägg i artikel 80.2 om återkallelse av betalningsorder som har initierats av en leverantör av betalningsinitieringstjänster. Av detta tillägg följer att om en betalningstransaktion initieras av en sådan leverantör får betalaren inte återkalla ordern efter att ha gett sitt godkännande till leverantören att initiera betalningstransaktionen. En betalningstransaktion ska betraktas som godkänd om betalaren har lämnat sitt samtycke till den (artikel 64.1. och 5 kap. 3 § betaltjänstlagen).

En bestämmelse som motsvarar det första betaltjänstdirektivets artikel 66.2 finns i 5 kap. 14 § första stycket betaltjänstlagen och reglerar frågan om återkallelse av betalningsorder som initierats av betalningsmottagaren (t.ex. vid en överföring med autogiro) eller genom denne (t.ex. vid betalning med kontokort i butik).

För att genomföra det andra betaltjänstdirektivets regler om återkallelse av betalningsorder som initieras av en leverantör av betalningsinitieringstjänster bör det i den nämnda bestämmelsen i betaltjänstlagen göras ett tillägg som omfattar betalningstransaktioner som initierats av dessa leverantörer och som motsvarar direktivets bestämmelse i artikel 80.2.

Av artikel 80.5 (som motsvarar det försa betaltjänstdirektivets artikel 66.5) följer att efter utgången av de tidsfrister som anges i artikelns punkter 1–4 får betalningsordern återkallas endast om detta har avtalats av betaltjänstanvändaren och de berörda betaltjänstleve-

rantörerna (tidigare endast betaltjänstleverantören). I konsekvens

med detta bör det i 5 kap. 15 § betaltjänstlagen, som genomför tidigare artikel 66.5, anges att avtal om återkallelse av betalningsorder ska ha träffats mellan betaltjänstanvändaren och de berörda betaltjänstleverantörerna, vilket alltså inkluderar leverantörer av betalningsinitieringstjänster.

SOU 2016:53 Tredjepartsbetaltjänstleverantörer

217

6.2.10 Ansvar och rättelse vid obehöriga eller felaktiga betalningstransaktioner

Inledning

I det andra betaltjänstdirektivets avdelning IV finns ett flertal artiklar som reglerar ansvarsfrågor i samband med obehöriga eller felaktigt genomförda betalningstransaktioner. De flesta av dessa bestämmelser är oförändrade i förhållande till det första betaltjänstdirektivet. Nytt är dock att regler om ansvar för leverantörer av betalningsinitieringstjänster har tillkommit i de olika bestämmelserna.

Direktivets bestämmelser om ansvar i fråga om obehöriga eller felaktiga betalningstransaktioner har genomförts i svensk lag i betaltjänstlagen men i också i lagen (2010:738) om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument. Utredningen föreslår i kapitel 7 att samtliga bestämmelser i lagen om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument ska föras in i betaltjänstlagen i samband med genomförandet av det andra betaltjänstdirektivet i svensk rätt. På så sätt samlas direktivets reglering i fråga om obehöriga respektive felaktiga transaktioner i en och samma lag. I det nämnda kapitlet behandlas de bestämmelser som anger vilka skyldigheter som ankommer på betalaren respektive betaltjänstleverantören i samband med obehöriga transaktioner. I detta avsnitt behandlas därför endast de bestämmelser i det andra betaltjänstdirektivet reglerar det ansvar som åvilar leverantören av betalningsinitieringstjänster gentemot den kontoförvaltande betaltjänstleverantören i samband med en obehörig transaktion. Vidare behandlas frågan om det ansvar som åligger leverantören av betalningsinitieringstjänster för en felaktigt genomförd transaktion samt vilken av betaltjänstleverantörerna som är ansvarig gentemot betalaren. Frågan om vilken betaltjänstleverantör som ska ge rättelse vid en felaktigt genomförd transaktion tas också upp i detta avsnitt. Inledningsvis behandlas direktivets bestämmelse om bevisbördans placering när parterna är oense om en betalningstransaktion har genomförts obehörigen eller felaktigt.

Tredjepartsbetaltjänstleverantörer SOU 2016:53

218

Styrkande av att en betalningstransaktion har godkänts och genomförts korrekt

Bedömning: Bestämmelsen i direktivets artikel 72 om vem som

har bevisbördan för att en betalningstransaktion godkänts och genomförts korrekt bör inte föranleda någon lagstiftningsåtgärd.

Direktivets artikel 72.1, som i stort sett motsvarar det första betaltjänstdirektivets artikel 59, reglerar de fall där betaltjänstleverantören och betaltjänstanvändaren är oense om en genomförd betalningstransaktion. Reglerna rör vad som gäller när betaltjänstanvändaren nekar till att ha godkänt transaktionen eller hävdar att den inte har genomförts på ett korrekt sätt. Enligt artikel 72.1 måste betaltjänstleverantören i dessa fall kunna styrka att betalningstransaktionen har processats på ett korrekt sätt utan att påverkas av något tekniskt fel eller någon annan brist i den tillhandahållna tjänsten. I artikelns andra stycke, som är nytt, anges att om betalningstransaktionen initierats genom en leverantör av betalningsinitieringstjänster ska bevisbördan ligga på denna leverantör att, inom ramen för sin behörighet, visa att betalningstransaktionen har pr