Förordning om hantering av statliga fordringar

Denna förordning gäller för myndigheter under regeringen.

Förordningen gäller även för de allmänna försäkringskassorna. Vad som i det följande sägs om myndighet skall även gälla allmän försäkringskassa. Förordning (1998:1776).

Förordningen tillämpas på fordringar som staten har rätt till och som inte omfattas av lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

Bestämmelserna i 14 och 17 §§ tillämpas dock även på fordringar som omfattas av lagen om indrivning av statliga fordringar m. m. med undantag för

1. 1.medel som i statsbudgeten redovisas som skatt samt restavgifter och dröjsmålsavgifter på sådana medel,
2. 2.böter och andra medel som enligt särskilda bestämmelser drivs in på samma sätt som böter.

Bestämmelserna i förordningen skall tillämpas om inte något annat följer av lag eller förordning eller av ett särskilt beslut av regeringen.

En myndighet skall tillämpa affärsmässiga betalningsvillkor vid försäljning av varor och tjänster.

När en myndighet träffar avtal om försäljning av varor och tjänster, skall myndigheten upplysa om betalningsvillkoren.

Om varan eller tjänsten skall betalas mot faktura, skall betalningsvillkoren framgå av fakturan.

Ränta på statens fordringar skall tas ut enligt den räntesats som för varje budgetår fastställs av regeringen (statens utlåningsränta).

Dröjsmålsränta skall tas ut på fordringar och lån som inte betalas i rätt tid, om det inte finns särskilda skäl mot det eller något annat följer av lånebestämmelserna.

Dröjsmålsränta skall tas ut enligt räntelagen (1975:635). Dröjsmålsränta enligt andra grunder får dock tas ut efter samråd med Ekonomistyrningsverket.

Första stycket gäller inte för Riksgäldskontorets fordringar. Förordning (1998:436).

Andra fordringar än lån skall faktureras så snart som möjligt.

Varje myndighet skall se till att myndighetens fordringar betalas enligt betalningsvillkoren.

Om fordran inte har betalats senast på förfallodagen, skall myndigheten så snart som möjligt skicka en betalningspåminnelse till den betalningsskyldige.

Om fordran inte betalas efter påminnelse, skall myndigheten vidta de åtgärder som behövs för att få betalt.

En myndighet får, om det är till fördel för staten, uppdra åt en annan myndighet eller åt ett företag som bedriver inkassoverksamhet enligt inkassolagen (1974:182) att bevaka och driva in myndighetens fordringar. Ett sådant uppdrag får inte innefatta överlåtelse av fordran.

Utan hinder av vad som sägs i första stycket får en allmän försäkringskassa överlåta en fordran avseende en socialförsäkringsförmån eller en bidragsförmån eller en fordran i uppbördsverksamhet till en annan försäkringskassa. Förordning (1998:1776).

En myndighet företräder staten inför domstol i mål eller ärenden som rör myndighetens fordringar. Myndigheten får uppdra åt en annan myndighet eller åt ett ombud att föra myndighetens talan.

En myndighet får medge den betalningsskyldige skäligt betalningsanstånd.

Anstånd utöver ett år från förfallodagen får medges bara om det är till fördel för staten eller om det i övrigt finns synnerliga skäl.

En myndighet får besluta att indrivningen skall avbrytas tills vidare om ytterligare indrivningsåtgärder framstår som utsiktslösa eller inte är försvarliga med hänsyn till kostnaderna och indrivning inte heller krävs från allmän synpunkt.

Indrivningen skall tas upp på nytt, om det visar sig att betalning kan fås utan större kostnader än vad som är skäligt.

En myndighet får anta ett förslag om ackord, om det kan anses fördelaktigt för det allmänna.

Ett ackordsförslag som inte framställts i konkurs eller enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion får antas bara om övriga borgenärer som berörs av ackordet godkänner det. Förordning (1996:893).

En myndighet får helt eller delvis efterge en fordran, om det på grund av den betalningsskyldiges sjukdom eller av någon annan anledning är uppenbart oskäligt att kräva betalning.

Bestämmelserna i 4, 5 och 7--10 §§ tillämpas även på fordringar som en myndighet har på en annan statlig myndighet. En myndighet får uppdra åt en annan myndighet under regeringen att hantera sådana fordringar.

Innan en myndighet beslutar att avbryta indrivnings- försök, anta ackordsförslag eller efterge en fordran skall myndigheten samråda med Kammarkollegiet. Detsamma gäller innan myndigheten beslutar att ansöka om att en betalningsskyldig skall försättas i konkurs. Samrådsskyldigheten gäller dock inte för affärsverken och Riksgäldskontoret.

Kammarkollegiet får medge undantag från samrådsskyldigheten.

I fråga om de allmänna försäkringskassorna skall vad som i första och andra styckena sägs om Kammarkollegiet i stället avse Riksförsäkringsverket. Förordning (1998:1776).

Ett beslut i ärende om eftergift får, om beslutet fattats av en myndighet som lyder under en central förvaltningsmyndighet, överklagas till den centrala förvaltningsmyndigheten. Andra beslut enligt denna förordning får inte överklagas.

En allmän försäkringskassas beslut enligt första stycket får överklagas till Riksförsäkringsverket. Förordning (1998:1776).

Kammarkollegiet får meddela föreskrifter i fråga om samråd enligt 19 §.

Ekonomistyrningsverket får meddela de föreskrifter som i övrigt behövs för verkställigheten av denna förordning. Ekonomistyrningsverket skall därvid samråda med Kammarkollegiet i frågor som rör 15-17 §§ och med Skatteverket i frågor som rör kronofogdemyndigheternas verksamhet. Förordning (2003:962).