Förordning (1996:610) med instruktion för Statens institutionsstyrelse

Statens institutionsstyrelse är central förvaltningsmyndighet för sådana hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (särskilda ungdomshem) samt 22 och 23 §§ lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM-hem).

Statens institutionsstyrelse skall särskilt svara för

1. 1.planering, ledning och drift av samt tillsyn över de särskilda ungdomshemmen och LVM-hemmen,
2. 2.anvisning av platser till hemmen,
3. 3.ekonomisk styrning, resultatuppföljning och kontroll,
4. 4.metodutveckling, forskning och utvecklingsarbete.

Statens institutionsstyrelse fastställer årligen avgifter enligt 6 kap. 3 § tredje stycket socialtjänstlagen (2001:453). Förordning (2001:945).

Statens institutionsstyrelse får mot avgift utföra uppdrag åt kommuner och landsting i samband med avgiftning av missbrukare, utslussning, eftervård eller andra insatser som anknyter till verksamheten vid sådana hem som anges i 1 §. Statens institutionsstyrelse får också mot avgift tillhandahålla sådana varor och tjänster som produceras huvudsakligen av intagna som ett led i verksamheten vid sådana hem som anges i 1 §.

Storleken på avgifterna enligt första stycket bestäms av Statens institutionsstyrelse. Förordning (2003:139).

Verksförordningen (1995:1322) skall tillämpas på Statens institutionsstyrelse med undantag av 32 och 35 §§.

Generaldirektören är chef för myndigheten och styrelsens ordförande.

Personalföreträdarförordningen (1987:1101) skall tillämpas på Statens institutionsstyrelse.

Generaldirektören anställs genom beslut av regeringen.

Chefer vid de särskilda ungdomshemmen och LVM-hemmen anställs av Statens institutionsstyrelse. Annan personal vid sådana hem anställs av chefen för hemmet.

Annan personal anställs av Statens institutionsstyrelse. Förordning (2003:139).

Beslut som fattats av chefen för ett särskilt ungdomshem eller av chefen för ett LVM-hem i ärenden som rör anställningar får överklagas hos Statens institutionsstyrelse, vars avgörande i ett sådant ärende inte får överklagas. I övrigt gäller om överklagande 35 § verksförordningen (1995:1322). Förordning (2003:139).