En konsument hade gett sin dotter i uppdrag att lämna in hennes bil till en verkstad för ett kostnadsförslag.

ML begärde att motparten återlämnar hennes bil och ersätter henne med 17 361 kr.

I sin anmälan till nämnden uppgav ML följande. Hon äger en bil och hon och hennes dotter EE skulle lämna in bilen till företaget för ett kostnadsförslag avseende de fel som fanns på bilen. Företaget skickade ett kostnadsförslag via mejl till EE. Kostnadsförslaget godkändes inte, varken av henne eller EE. Hon har inte på något sätt ingått ett avtal med företaget. Företaget påstår att EE godkänt reparationen per telefon. Företaget har inte tagit någon kontakt med henne som ägare av bilen innan reparationen påbörjades. Företaget vägrar att lämna tillbaka bilen om hon inte betalar fakturan, som är utställd på EE.

Det är hon som ägare som ska fatta beslut om bilen. När hon fick kännedom om kostnaden var bilen redan lagad. Hon vill att bilen återlämnas eftersom hon inte har begärt att bilen ska lagas. Hon vill även ha ersättning med 17 361 kr avseende hyrbil.

Företaget motsatte sig kravet.

I sitt svar till nämnden uppgav företaget följande. Det var EE som bokade tid hos företaget via mejl, lämnade in bilen och hade samtal med företaget angående reparationer. Bilen bokades in den 29 april 2022. Felsökning med offert på reparation utfördes samma vecka. EE uppgav ett telefonnummer som visade sig vara hennes mammas och offerten skickades först via sms till det numret. Då företaget inte fick något svar kontaktades kunden via samma mejl som vid bokningen. Företaget skickade offerten per mejl och fick svar dagen efter. Kunden skickade över ett nytt telefonnummer och bad om avbetalning. Företaget kontaktade henne på det nya numret och hon godkände offerten per telefon samt fick avbetalning i tre månader. Bilen var färdig den 9 juni 2022. Företaget kontaktades av kunden som ville förlänga avbetalningen till sex månader. Företaget förlorade sedan kontakten med kunden under 2 – 3 veckor och därefter ringde mamman upp och ville stoppa reparationen eftersom hon påstod sig ha tagit emot offerten men inte svarat på den.

Allmänna reklamationsnämnden gjorde följande bedömning.

Det är ostridigt att ML:s bil lämnats in till företaget och tvisten gäller om företaget har rätt att hålla kvar bilen.

Avser tjänsten en sak som har överlämnats till näringsidkaren eller som av annan orsak befinner sig i hans besittning och betalar inte konsumenten i rätt tid vad näringsidkaren har att fordra på grund av uppdraget, får näringsidkaren hålla kvar saken till dess att han har fått betalt eller, vid tvist om betalningen, till dess att konsumenten har ställt godtagbar säkerhet för det belopp som näringsidkaren har krävt (49 § konsumenttjänstlagen).

Enligt ML har hon gett sin dotter EE i uppdrag att lämna in bilen till företaget för ett kostnadsförslag. Hon har alltså accepterat att EE skulle företräda henne i förhållande till företaget, dvs. hon har gett dottern behörighet att ingå avtal för hennes räkning.

En fullmakts gränser utgörs av fullmaktshavarens befogenhet och behörighet. Enkelt förklarat

är behörigheten vad fullmaktshavaren kan göra medan befogenheten är vad fullmaktshavaren får göra enligt fullmaktsgivaren. Går fullmaktshavaren utanför befogenheten är fullmaktsgivaren bunden av avtalet om tredje man är i god tro.

Av utredningen framgår att företaget lämnat en offert på reparation och att EE har godkänt offerten, dvs. ett avtal om reparation har träffats. Enligt nämndens bedömning har en verkstad fog för att utgå från att den som lämnar in bilen för att få en offert också har befogenhet att godkänna offerten. Även om EE i det aktuella fallet inte haft befogenhet att godkänna offerten har företaget alltså varit i god tro. Detta medför att ML är bunden av avtalet om reparationen med företaget.

Eftersom ML inte har betalat reparationskostnaden har företaget enligt 49 § konsumenttjänstlagen rätt att hålla kvar bilen. Företaget är därmed inte heller skadeståndsskyldigt mot ML. Vid sådant förhållande saknas det förutsättningar för att bifalla kravet.