En polis har hållit ett förhör med en 18-åring misstänkt för våldtäkt utan att en försvarare varit närvarande

Bakgrund

I augusti 2019 polisanmäldes AA för våldtäkt. AA var vid tidpunkten 18 år gammal. Efter vissa inledande utredningsåtgärder beslutades att AA skulle hämtas till förhör. Undersökningsledaren, kammaråklagaren BB, lämnade i ett skriftligt direktiv en gärningsbeskrivning som AA skulle delges vid förhöret.

Hämtningsbeslutet verkställdes av polis på morgonen den 30 september 2019. BB skickade därefter en framställan om offentlig försvarare till tingsrätten. I framställan angavs att AA uppgett att han inte ansåg sig behöva försvarare men att han enligt åklagarens uppfattning – med hänsyn till brottets allvar och karaktär – var i behov av en försvarare. Det angavs också att förhör med AA planerades att hållas så snart som möjligt.

Polisinspektören CC höll ett första förhör med AA. En civil utredare deltog också vid förhöret. Förhöret hölls utan att någon försvarare närvarade och pågick i knappt en kvart. I förhörsprotokollet är antecknat att AA inte önskade ha någon försvarare närvarande. Vidare framgår att AA vid förhöret delgavs brottsmisstanken och att han informerades om sin rätt att inte behöva uttala sig om den. Det framgår också att AA ville berätta om den anmälda händelsen och att förhörsledaren ställde frågor till honom om den. Efter förhöret anhölls AA misstänkt för våldtäkt.

Tingsrätten utsåg en offentlig försvarare för AA senare samma dag. Dagen därpå hölls ett nytt förhör med AA. Försvararen närvarade vid det förhöret.

Anmälan

I en anmälan som kom in till JO den 13 januari 2020 förde AA:s föräldrar – DD och EE – fram klagomål mot Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten. De var kritiska till att det första förhöret med AA hade hållits utan en försvarare närvarande.

DD och EE förde också fram synpunkter på hur gripandet av AA hade gått till samt menade att det under förundersökningen inte tagits tillräcklig hänsyn till AA:s personliga förhållanden.

Utredning JO begärde att Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten skulle yttra sig över anmälan i den del som avsåg behovet av en försvarares närvaro vid förhöret den

30 september 2019.

Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren FF) och Polismyndigheten (juristen GG) yttrade sig den 18 augusti respektive 1 oktober 2020, efter att berörda befattningshavare hade beretts tillfälle att lämna upplysningar. Yttrandena finns tillgängliga hos JO.

BB uppgav i sina upplysningar inför Åklagarmyndighetens yttrande till JO bl.a. följande. Hennes uppfattning var att AA hade behov av en försvarare. Hon bad utredaren vid polisen att, så snart som möjligt efter att hämtningen hade verkställts, återkomma med besked om AA hade något önskemål om vem som skulle utses som hans försvarare. Hon dokumenterade inte särskilt vilka direktiv hon lämnade inför det första förhöret. Hennes minnesbild är att hon gav muntliga direktiv om att AA vid det första förhöret endast skulle delges brottsmisstanken. Att hålla ett mer omfattande förhör utan närvaro av en försvarare stod inte i överensstämmelse med de direktiv hon lämnat.

Åklagarmyndigheten redovisade följande bedömning.

Efter att polisen verkställt beslutet att hämta AA till förhör såsom misstänkt för våldtäkt förhördes AA relativt långt och utförligt om misstanken utan att någon försvarare närvarade. Jag delar åklagarens uppfattning att vid detta första förhör, som hölls innan försvarare hade förordnats, borde AA enbart ha delgetts brottsmisstanken och beretts tillfälle att ange sin inställning till denna. Mot bakgrund av brottets allvarlighet och karaktär samt AA:s personliga förhållanden gäller detta oaktat AA:s egen inställning till att genomföra förhöret utan försvarare. Ett utförligare förhör med AA borde ha anstått till dess att en försvarare förordnats och förhöret borde hållits i närvaro av försvararen. Brottsmisstänktas rätt till försvarare är en central rättssäkerhetsfråga och att förhöret med AA genomfördes utan försvarare närvarande är givetvis olyckligt. När det gäller åklagarens hantering av ärendet kan jag konstatera att i det skriftliga direktiv rörande förhöret som finns i ärendet skrev åklagaren ingenting om formerna för förhöret utan angav endast vilken gärningsbeskrivning AA skulle delges. Åklagaren har dock upplyst att hennes avsikt hela tiden var att AA vid det första förhöret enbart skulle delges misstanke om brott och hennes minnesbild är att hon gav polisen muntliga direktiv om detta. Dessa upplysningar från åklagaren stöds enligt min mening av det faktum att polisen kontaktade åklagaren efter att hämtningsbeslutet verkställts och att åklagaren då direkt skickade in en framställan om offentlig försvarare till tingsrätten i vilken hon skrev bl.a. att hennes uppfattning var att AA var i behov av försvarare och att förhör skulle hållas inom kort. I en situation som den aktuella åligger det åklagaren att inför ett förhör vara tydlig i sina direktiv om att endast ett s.k. delgivningsförhör ska hållas oaktat om

den misstänkte vill genomföra förhöret utan försvarare. Åklagaren borde givetvis ha diariefört de muntliga direktiv som lämnats. Polismyndigheten redovisade bl.a. följande uppgifter från CC. I samband med att AA skulle hämtas till förhör skickade åklagaren den gärningsbeskrivning som AA skulle delges och höras mot. Åklagaren bad att hon skulle kontakta åklagaren efter det första förhöret och berätta vilken försvarare som AA önskade. AA tillfrågades om han ville ha försvarare redan då han transporterades in till polishuset och fick frågan igen inför förhöret. Han ville dock absolut inte ha någon försvarare. AA informerades om att han med hänsyn bl.a. till brottets allvar ändå skulle komma att få det. AA informerades även om att han inte behövde uttala sig om brottsmisstanken. Därefter delgavs AA brottsmisstanken och hördes kort om sin inställning till den enligt gängse rutin. AA avbröt henne flera gånger under tiden då hon läste upp gärningsbeskrivningen och ville berätta om händelsen. Hon lät honom kort göra det och avslutade därefter förhöret.

Sammanfattningsvis följande uppgifter redovisades från den civila utredaren. Då CC frågade AA om han ville ha en försvarare uttryckte han med emfas att han inte ville ha någon försvarare närvarande vid förhöret. AA upplystes om sin rätt att inte yttra sig. Ett kort förhör hölls sedan med AA, vid vilket han delgavs brottsmisstanken och sedan fick lämna sin inställning till den. AA avbröt dock CC när hon läste upp gärningsbeskrivningen och började själv berätta om händelsen. CC sa att han fick vänta med det tills hon hade läst färdigt vad han var misstänkt för.

Polismyndigheten redovisade följande bedömning.

Inför förhöret den 30 september 2019 hade AA visserligen förklarat att han inte ville ha en försvarare närvarande och han hade fått information om att han inte behövde yttra sig om misstanken mot honom. Det var fråga om ett första förhör i en brottsutredning som avsåg ett allvarligt brott. Förhöret hölls utan försvarares närvaro och i direkt anslutning till att AA, som var 18 år, hade hämtats av polis från föräldrahemmet. Vid ovan angivna förhållanden ... borde det första förhöret med AA inte ha avsett något annat än att delge AA brottsmisstanken och att bereda AA tillfälle att ange sin inställning till den. Det gäller oavsett AA:s egen inställning i försvararfrågan och att han inte önskade ha en försvarare närvarande vid förhöret. Berörda befattningshavare har beskrivit att AA avbröt förhörsledaren och att han själv ville berätta vad som hänt. Förhörsledaren gjorde då bedömningen att AA skulle få berätta om händelsen, vilket Polismyndigheten kan ha viss förståelse för. Det är vidare genom utredningen inte klarlagt vilka närmare direktiv som åklagaren givit inför förhöret. Det är dock ändå inte godtagbart att AA, vid det första förhöret, förhördes mer utförligt än vad som nyss sagts. DD och EE kommenterade remissvaren och vidhöll vad de angett i anmälan.

Rättsliga utgångspunkter

Rätten till tillgång till försvarare En person som misstänks för ett brott har enligt 21 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken (RB) en generell rätt att biträdas av en försvarare för att förbereda och utföra sin talan. Av 21 kap. 3 a § RB följer att den misstänkte i vissa fall har rätt till en offentlig försvarare.

Rätten till tillgång till försvarare är en del av rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen. Även av EU:s försvarardirektiv följer en rätt att få tillgång till försvarare.

Den misstänkte har rätt att ha tillgång till en försvarare redan från det första förhöret. Om rätten till försvarare inte kan tillgodoses bör endast ett s.k. delgivningsförhör hållas. Ett sådant förhör ska vara kortfattat och inriktat på att delge brottsmisstanken och få besked om den misstänktes inställning till den. Det är undersökningsledaren som ansvarar för att en misstänkts försvararrättigheter respekteras.

Enligt riksåklagarens riktlinjer från 2017 (Rätten till försvarare vid förhör med misstänkt över 18 år – särskilt vid ett frihetsberövande, RåR 2017:3) ska en åklagare, när han eller hon är undersökningsledare, inför ett förhör med en misstänkt ta ställning till om försvarare ska närvara vid förhöret.

Avstående från rätten till tillgång till försvarare En misstänkt kan under vissa förhållanden avstå från rätten till försvarare. Av bl.a. Europadomstolens praxis följer att ett avstående måste ske under rättssäkra former, och det ska vara klart, entydigt och frivilligt. (Se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 5 uppl. s. 345.)

Även om den misstänkte anger att han eller hon avstår från en försvarare kan det med hänsyn till bl.a. brottsmisstankarna, utredningsläget eller den misstänktes ålder finnas anledning att förordna en offentlig försvarare för att hans eller hennes försvararrättigheter inte ska äventyras. Det är undersökningsledarens ansvar att göra en självständig bedömning av behovet av försvarare, oavsett vilken inställning den misstänkte har.

JO har i några fall där den misstänkte var under 18 år eller strax över framhållit att förhörsledaren bör rådgöra med undersökningsledaren i försvararfrågan innan ett mer ingående förhör inleds (se JO 2011/12 s. 77 och JO 2013/14 s. 133).

Förundersökningsdirektiv om försvararfrågan Undersökningsledaren ska ge dem som biträder honom eller henne behövliga direktiv för arbetet (se 1 a § förundersökningskungörelsen). Denna skyldighet omfattar även de direktiv som krävs med hänsyn till behovet av försvarare. Det är angeläget att undersökningsledaren är tydlig när direktiv ges inför ett förestående förhör. Av direktiven bör framgå att om det inte går att tillgodose

behovet av försvarare ska endast ett delgivningsförhör hållas. Direktiven ska dokumenteras. (Se t.ex. JO 2016/17 s. 400 samt ovan nämnda RåR 2017:3.)

Bedömning

Jag har begränsat min granskning till det förhållandet att det inte var någon försvarare närvarande vid det förhör som hölls med AA den 30 september 2019. Jag går därför inte in på de klagomål som förts fram i övrigt.

AA var misstänkt för ett allvarligt brott och var vid förhörstillfället 18 år gammal. Det fanns därför inte förutsättningar att utan en försvarare närvarande låta förhöret omfatta mer än att delge AA brottsmisstanken och ge honom tillfälle att ange sin inställning till den. Det gäller oavsett AA:s inställning i försvararfrågan.

Av förhörsprotokollet framgår att AA avbröt polisinspektören CC då hon läste upp gärningsbeskrivningen för att själv berätta om händelsen. Detta är naturligtvis inte något som CC kan lastas för. Däremot borde hon ha avslutat förhöret efter att AA hade delgetts brottsmisstanken och fått tillfälle att ange sin inställning. Av protokollet framgår dock att hon i stället fortsatte att ställa frågor till AA om brottsmisstanken. Förhöret blev förhållandevis långt och utförligt och var klart mer ingående än ett delgivningsförhör. AA:s rätt till tillgång till en försvarare respekterades inte vid förhöret. CC kritiseras för det.

Kammaråklagaren BB har i utredningen hos JO uppgett att hennes avsikt var att AA vid det första förhöret endast skulle delges brottsmisstanken. I de skriftliga direktiv som hon lämnade angavs vilken gärningsbeskrivning som AA skulle delges men ingenting om formerna för förhöret. Hennes minnesbild är dock att hon gav muntliga direktiv om att det endast var fråga om att delge AA brottsmisstanken.

Utredningen ger inte anledning att ifrågasätta att det förhöll sig på det sätt som BB angett. Som Åklagarmyndigheten har konstaterat skulle hon dock ha dokumenterat även de muntliga direktiv hon lämnade inför förhöret. BB kan inte undgå kritik för att hon inte gjorde det.

Ärendet avslutas.

Per Lennerbrant

Ärendet har föredragits av Lovisa Svenaeus. Byråchefen Stefan Nyman har deltagit i beredningen.