Kritik mot Göteborgs tingsrätt för bristfällig handläggning av ett tvistemål enligt den europeiska småmålsförordningen

Anmälan I en anmälan till JO den 14 juni 2024 framförde AA klagomål mot Göteborgs tingsrätt med anledning av tingsrättens handläggning av ett mål enligt den europeiska småmålsförordningen . Av anmälan med kompletteringar och bilagor framgick i huvudsak följande.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 861/2007 av den 11 juli 2007 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande.

Han gav in en ansökan som inledde ett europeiskt småmålsförfarande den 27 november 2023. Tingsrätten underlät att i enlighet med förordningen utfärda stämning inom två veckor efter mottagandet. Tingsrätten gav dessutom svaranden uppskov med att inkomma med svaromål trots att förordningen inte ger utrymme för detta. Tingsrätten agerade även i strid med förordningen när den nekade honom att medverka vid förhandling i målet via videolänk från Polen och när den satte ut förhandlingen först den 8 oktober 2024. Tingsrätten försökte vidare få honom delgiven i ett orelaterat brottmål inom ramen för tvistemålet, och försökte även få honom att närvara vid huvudförhandlingen i brottmålet genom att sätta ut förhandlingen i tvistemålet mellan två av förhandlingsdagarna i brottmålet.

Utredning Tingsrättens yttrande Tingsrätten yttrade sig genom lagmannen BB.

Tingsrätten redogjorde för relevant lagstiftning i huvudsak enligt följande.

[Det europeiska småmålsförfarandet] regleras i huvudsak genom [den europeiska småmålsförordningen] (förordningen) samt lagen (2008:1038) om europeiskt småmålsförfarande (småmålslagen). – – – Förfarandet i ett europeiskt småmål regleras huvudsakligen i artikel 5 förordningen. Det framgår där bland annat att domstolen ska utfärda stämning inom 14 dagar efter det att ett korrekt ifyllt ansökningsformulär mottagits och att svaranden ska inkomma med svar i form av ett korrekt ifyllt standardformulär inom 30 dagar efter delgivningen av ansökningsformuläret. Artikel 5 anger vidare att utgångspunkten är att förfarandet är skriftligt men att domstolen kan hålla muntlig förhandling om den anser att det inte är möjligt att meddela dom på grundval av de skriftliga bevisen eller om en part begär det. När den standardiserade skriftväxling som följer av artikel 5 har avslutats har domstolen fyra alternativa möjligheter att handlägga målet. Domstolen kan enligt artikel 7 antingen meddela en dom på det befintliga underlaget, besluta om ytterligare yttranden, ta upp bevisning eller hålla en förhandling. De kompletteringsmöjligheter som erbjuds är alternativa och inte kumulativa. Således kan domstolen inte först besluta om fortsatt skriftväxling för att sedan hålla en muntlig förhandling eller ta upp bevisning utan förhandling. Det betyder att om det finns ett behov av att ta upp bevisning men också ett behov av att reda ut målet ytterligare, torde det enda alternativet vara att kalla parterna till en muntlig förhandling för att vid den dels klargöra parternas ståndpunkter, dels ta upp bevisningen (se De europeiska civilprocessförordningarna – en kommentar, [14 juni 2022, Version 1C, JUNO], kommentaren till artikel 7, Förordningen om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande). Förutsättningarna för och genomförandet av en muntlig förhandling och bevisupptagning regleras närmare i artiklarna 8 och 9. Av artikel 8.1 framgår att i den mån en muntlig förhandling är nödvändig ska den i första hand hållas med hjälp av kommunikationsteknik såsom video- eller telefonkonferens och att personlig inställelse endast är aktuellt om det på grund av särskilda omständigheter i fallet vore olämpligt att använda sådan teknik med tanke på en rättvis handläggning av målet. Det framgår vidare av artikel 8.2 att om domstolen beslutat att kalla parterna personligen till förhandling har parterna möjlighet att begära att få närvara vid en förhandling via till exempel video- eller

telefonkonferens om det är möjligt och om det vore oproportionerligt i förhållande till kravets storlek att bekosta en resa till domstolen för att delta vid förhandlingen. Deltagande i en muntlig förhandling via videokonferens, telefonkonferens eller annan lämplig teknik för distanskommunikation ska arrangeras genom användning av de förfaranden som föreskrivs i rådets förordning (EG) nr 1206/2001 om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (bevisupptagningsförordningen). 2 – – – Ett europeiskt småmålsförfarande avslutas i enlighet med vad som anges i artikel 7. Det framgår där att om domstolen hållit en muntlig förhandling måste den meddela dom inom 30 dagar från dagen för förhandlingen. När förhandlingen avslutas måste domstolen således ha inhämtat alla uppgifter och bevisning som är nödvändiga för att meddela ett avgörande avseende sakinnehållet i målet eller genkäromålet, om ett sådant föreligger. Domstolen har inte möjlighet att begära ytterligare uppgifter eller bevisning från parterna när förhandlingen väl har avslutats. Enligt artikel 14.3 kan tidsfristen på 30 dagar förlängas, men endast om domstolen i undantagsfall inte kan meddela dom inom den tidsfrist på 30 dagar som föreskrivs i förordningen.

– – –

Tingsrätten redovisade i huvudsak följande bedömning.

[…] I detta fall kom det … att dröja 31 dagar innan stämning utfärdades. Det kan konstateras att tingsrätten i denna del inte har iakttagit förordningens tidsfrister. Efter att svaromål inkommit i målet beslutade tingsrätten att [AA] skulle inkomma med ytterligare ett yttrande. […] Efter att han inkommit med det kompletterande yttrandet har tingsrätten, givet de begränsningar gällande domstolens möjligheter att handlägga målet som följer av artikel 5, inte haft möjlighet att också kalla till muntlig förhandling. I förevarande fall kompliceras dock situationen av att [AA] i det kompletterande yttrandet åberopat förhör med sig själv. När det gäller åberopande av bevisning skiljer sig småmålsförordningen från regleringen i rättegångsbalken såtillvida att det är tillåtet med vittnesattester. Av artikel 9 framgår vidare att muntliga bevis endast ska tillåtas om det är nödvändigt för att meddela dom. Det saknas dock uttryckliga bestämmelser i förordningen som ger domstolen rätt att avvisa bevisning om ett åberopande av bevisningen skulle innebära att tidsfristerna i förordningen inte iakttas. Jag avser inte att yttra mig i frågan om det i detta fall funnits förutsättningar att avvisa [AA:s] förhör med sig själv eller tillåta honom att åberopa en skriftlig

2 JO:s kommentar : Den aktuella förordningen har omarbetats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/1783 av den 25 november 2020 om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (2020 års bevisupptagningsförordning) (se närmare prop. 2021/22:142). Målet med den omarbetade förordningen har varit att främja en digitalisering av förfarandet för bevisupptagning (se a. prop. s. 13). Artiklarna i 2001 års förordning upphävs samma dag som de artiklar som ersätter dem ska börja tillämpas (se artikel 34.1). Hänvisningar till den upphävda förordningen ska anses som hänvisningar till 2020 års bevisupptagningsförordning (se artikel 34.2). Huvuddelen av bestämmelserna i 2020 års förordning började tillämpas den 1 juli 2022 (se artikel 35 och a. prop. s. 17).

vittnesattest med de uppgifter han avsåg att få fram. Jag kan enbart konstatera att förhöret inte avvisades och att en skriftlig vittnesattest inte gavs in. Under dessa förhållanden har det funnits fog för tingsrätten att ta upp beviset vid en muntlig förhandling. När det gäller närvaro vid muntlig förhandling har [AA] med stöd av artikel 8.2 visserligen haft rätt att närvara via videolänk. Det hade dock förutsatt att det varit möjligt att anordna en sådan länk mot Polen genom bevisupptagningsförordningen (jfr artikel 8.1). … [I] detta fall fanns befogad anledning att tro att [AA] inte var bosatt på den adress i Polen som han uppgett och att en framställan om bevisupptagning till Polen skulle vara lönlös. Det har därmed inte funnits förutsättningar att låta honom närvara via videolänk. Givet de förutsättningar som var för handen vid tidpunkten har det varit rimligt att avkräva [AA] personlig närvaro vid den muntliga förhandlingen. […] En begäran om bevisupptagning i Polen hade med stor sannolikhet inneburit att målet försenades ytterligare. För att minska kostnaderna för [AA] – vid tidpunkten för beslut om muntlig förhandling hade tingsrätten ännu inte kunskap om [AA] faktiskt bodde i Polen eller inte – har han dessutom kallats till förhandling vid en tidpunkt då tingsrätten kände till att han skulle befinna sig i Göteborg. Det kan vidare konstateras att tingsrättens mallar och rutiner följt rättegångsbalkens reglering av dispositiva tvistemål. I småmålsförfaranden förekommer emellertid varken muntlig förberedelse eller huvudförhandling. Det finns därför anledning att framöver förtydliga tingsrättens rutiner i denna del. När det gäller frågan om hantering av delgivning i målet är det helt naturligt att tingsrätten i samband med delgivning av kallelse också bifogade de handlingar som skulle delges i ett vid tingsrätten anhängiggjort brottmål. Det är en ändamålsenlig och effektiv ordning. I detta fall har det dessutom förelegat risk för att misstankarna i brottmålet preskriberades. Det har därför varit angeläget att delge [AA] handlingarna.

Anmälarens kommentarer AA kommenterade tingsrättens yttrande och anförde bl.a. följande. Förklaringen till att det var ändamålsenligt att kalla honom att närvara personligen är en efterkonstruktion. Ingen på tingsrätten hade vid tidpunkten för kallelsen någon kännedom om att han inte skulle vara bosatt på sin folkbokföringsadress i Polen.

Bedömning Granskningens inriktning Jag har inriktat min granskning till att huvudsakligen avse den inledande handläggningen samt besluten att sätta ut målet till muntlig förhandling och att neka AA att närvara via videolänk. Jag uttalar mig också i frågan om delgivning av handlingar i brottmålet inom ramen för tvistemålet.

Den europeiska småmålsförordningens regelverk och syfte Tingsrätten har redogjort för de centrala delarna av den reglering som nu är av intresse. Jag vill dock understryka följande. Syftet med det europeiska småmålsförfarandet är att förenkla och skynda på lösningen av gränsöverskridande tvister om mindre värden samt minska kostnaderna (se artikel 1 i förordningen). Karaktäristiskt för förfarandet är de snäva frister som gäller för handläggningen och tanken med fristerna är att ett europeiskt småmål

ska vara avslutat snabbt (se Sjövall & Rudvall, De europeiska civilprocessförordningarna – En kommentar [14 juni 2022, Version 1C, JUNO], Förordningen om ett europeiskt småmålsförfarande, inledningen). Med hänsyn till förordningens syfte bör domstolen agera så skyndsamt som möjligt, också i fall där det i förordningen inte föreskrivs någon tidsfrist för en specifik del av förfarandet (se beaktandesats 23). Domstolen får i undantagsfall förlänga vissa av tidsfristerna i förordningen, om det är nödvändigt för att garantera parternas rättigheter (se artikel 14.2). Om det i undantagsfall inte är möjligt för domstolen att iaktta vissa av tidsfristerna i förordningen, ska den så skyndsamt som möjligt vidta de åtgärder som krävs enligt dessa bestämmelser (se artikel 14.3).

Om inte annat följer av bestämmelserna i förordningen eller av lagen om europeiskt småmålsförfarande, ska de bestämmelser som gäller för sådana tvistemål som avses i 1 kap. 3 d § första stycket rättegångsbalken tillämpas i ett europeiskt småmålsförfarande (se 3 § lagen om europeiskt småmålsförfarande, jfr artikel 19 i förordningen).

Den inledande handläggningen Av utredningen framgår att ansökan som inledde tvistemålet gavs in till tingsrätten den 27 november 2023. Annat har inte framkommit än att ansökan var korrekt ifylld och det följer då av artikel 5.2 i förordningen att domstolen skulle ha skickat ansökan tillsammans med ett svarsformulär till svaranden inom 14 dagar från detta datum. I stället kom det att dröja ca 30 dagar innan handlingarna skickades. Som tingsrätten konstaterat i sitt yttrande har den i denna del alltså inte iakttagit förordningens tidsfrister.

Efter att svarandens svar inkom den 7 februari 2024 förelades AA att yttra sig över handlingarna. Han inkom den 19 februari med ett yttrande där han åberopade partsförhör med sig själv under sanningsförsäkran. Tingsrätten beslutade samma dag att målet skulle sättas ut till muntlig förberedelse. Som tingsrätten konstaterat hade den dock inte möjlighet enligt förordningen att först besluta om fortsatt skriftväxling för att sedan kalla till muntlig förhandling (se artikel 7 och Sjövall & Rudvall, a.a., kommentaren till artikel 7). Tingsrätten har anfört att situationen komplicerades av att AA åberopade förhör med sig själv i det kompletterande yttrandet, men det har inte framkommit att tingsrätten i detta skede faktiskt gjorde några överväganden i fråga om handläggningen utifrån förordningens regelverk.

Efter beslutet om att målet skulle sättas ut till muntlig förberedelse förekom ytterligare skriftväxling mellan parterna. Som framgått är möjligheterna till fortsatt skriftväxling efter att svarandens svar inkommit och till överskridande av tidsfristerna emellertid mycket begränsade enligt förordningen (se artiklarna 7 och 14). Tingsrätten bör som nämnts även i övrigt agera så skyndsamt som möjligt (se beaktandesats 23).

Den 27 mars 2024 skickade tingsrätten ett föreläggande till AA där det noterades att han hade önskat att höras under sanningsförsäkran. Tingsrätten

anförde att det innebar att tingsrätten skulle behöva hålla en huvudförhandling där han skulle behöva delta på plats i tingsrätten. Han förelades att meddela i fall han vidhöll sin begäran. Som tingsrätten redogjort för i sitt yttrande är huvudregeln enligt förordningen dock att muntlig förhandling ska hållas med hjälp av t.ex. videokonferens, såvida det inte på grund av särskilda omständigheter i fallet vore olämpligt att använda sådan teknik med tanke på en rättvis handläggning av målet (se artikel 8.1).

AA svarade på tingsrättens föreläggande samma dag som det skickades. Han hänvisade till artikel 8 i förordningen och begärde att få höras via videolänk från Polen. Det har inte framkommit att tingsrätten därefter vidtog några vidare åtgärder i målet förrän en rådman tog över handläggningen den 23 april, dvs. nästan en månad senare. Hon konstaterade då att målet inte hade satts ut till förhandling och skrev ett nytt beslut om att målet skulle sättas ut. Kallelser skickades sedan den 24 april. Enligt artikel 7.1 i förordningen skulle kallelser dock ha skickats inom 30 dagar från det att domstolen mottog svarandens svar. Någon närmare förklaring till varför tingsrätten inte tidigare hade handlagt målet med större skyndsamhet eller varför kallelser skickades över två månader efter att svaret inkom har inte framkommit.

Sammantaget anser jag att den inledande handläggningen av målet i flera delar inte har varit förenlig med den europeiska småmålsförordningens regelverk. Tingsrätten kritiseras för detta. Handläggningen synes i flera avseenden ha skett utan att förordningens bestämmelser har beaktats och såvitt framkommit har detta varit en konsekvens av att handläggande beredningsjurist inte haft tillräckliga kunskaper om regelverket. Jag utgår från att tingsrätten kommer att vidta åtgärder för att samtliga medarbetare som arbetar med europeiska småmål ska ges nödvändiga kunskaper för att kunna handlägga den aktuella måltypen på ett korrekt sätt.

Som tingsrätten angett i sitt yttrande till JO har tingsrättens mallar och rutiner följt rättegångsbalkens reglering av dispositiva tvistemål, trots att det i småmålsförfaranden varken förekommer muntlig förberedelse eller huvudförhandling. Jag ser positivt på det tingsrätten angett om att det finns anledning att framöver förtydliga tingsrättens rutiner i denna del.

Tingsrättens beslut att sätta ut målet till muntlig förhandling för att hålla partsförhör När det gäller tingsrättens beslut om att målet skulle sättas ut till muntlig förhandling för att hålla partsförhör vill jag tillägga följande.

Det europeiska småmålsförfarandet är huvudsakligen ett skriftligt förfarande och muntliga förhandlingar bör hållas endast i undantagsfall (se beaktandesats

11 i 2015 års revidering av förordningen) 3 . Domstolen ska hålla en muntlig förhandling endast om den anser att det inte är möjligt att meddela dom på grundval av de skriftliga bevisen, eller om en part begär det (se artikel 5.1a). Domstolen får avslå en sådan begäran, om den anser att en muntlig förhandling med hänsyn till omständigheterna i fallet inte är nödvändig för en rättvis handläggning av målet.

Av artikel 9.1, som rör bevisupptagning, framgår att domstolen ska fastställa sättet för bevisupptagning, samt omfattningen av det bevismaterial som krävs för domen, enligt bestämmelserna om tillåtande av bevisning. Domstolen kan därvid med tillämpning av nationell processrätt (t.ex. 35 kap. 7 § rättegångsbalken) avvisa sådan bevisning som inte är nödvändig (jfr prop. 2007/08:165 s. 8 och Sjövall & Rudvall, a.a., kommentaren till artikel 9). Domstolen får tillåta bevisupptagning via skriftliga vittnesmål, utlåtanden från sakkunniga eller uttalanden från parterna (se artikel 9.2). Om bevisupptagningen innebär att en person ska höras, ska det förhöret genomföras i enlighet med de villkor som anges i artikel 8 (se artikel 9.3). Domstolen får uppta sakkunnigbevisning eller muntliga vittnesmål endast om det inte är möjligt att meddela en dom på grundval av övriga bevis (se artikel 9.4).

Förordningen innehåller således flera verktyg som domstolen kan använda för att undvika muntlig förhandling och muntliga förhör. Det torde finnas ett större utrymme för domstolen att exempelvis vägra muntlig förhandling eller avvisa muntliga förhör i förfaranden som handläggs enligt den europeiska småmålsförordningen än i sådana som handläggs enligt rättegångsbalken (jfr Sjövall & Rudvall, a.a., kommentaren till artikel 5 respektive 9). Domstolens ställningstaganden i fråga om muntlig förhandling samt omfattningen av och sättet för bevisupptagning ska dock alltid göras med beaktande av rätten till en rättvis rättegång och principen om ett kontradiktoriskt förfarande (se beaktandesats 9 och a. prop. s. 9). Det måste således finnas ett utrymme för domstolen att fatta de beslut som är nödvändiga för att upprätthålla dessa rättigheter och principer. Mot denna bakgrund finner jag inte skäl att ifrågasätta att partsförhöret med AA inte avvisades eller att målet sattes ut till muntlig förhandling i syfte att höra honom, trots att detta inte var strikt i enlighet med förordningens regelverk.

3 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2421 av den 16 december 2015 om ändring av förordning (EG) nr 861/2007 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande och förordning (EG) nr 1896/2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande.

Tingsrättens beslut att avslå begäran om videolänk och att sätta ut den muntliga förhandlingen i oktober 2024 Om domstolen beslutar om muntlig förhandling ska denna hållas inom 30 dagar efter kallelsen (se artikel 7.1 i småmålsförordningen). Om det i undantagsfall inte är möjligt för domstolen att iaktta tidsfristen ska den så skyndsamt som möjligt vidta de åtgärder som krävs enligt bestämmelsen (se artikel 14.3). Som redan framhållits ska muntlig förhandling i första hand hållas med hjälp av t.ex. videokonferens, såvida det inte på grund av särskilda omständigheter i fallet vore olämpligt att använda sådan teknik med tanke på en rättvis handläggning av målet. Om personen som ska höras har hemvist eller sin vanliga vistelseort i en annan medlemsstat än den där målet handläggs ska personens deltagande via t.ex. videokonferens arrangeras genom användning av de förfaranden som fastställs i bevisupptagningsförordningen, dvs. numera 2020 års bevisupptagningsförordning. (Se artikel 8.1 i småmålsförordningen och jfr artiklarna 34–35 i bevisupptagningsförordningen.) En part som kallas att vara fysiskt närvarande vid en muntlig förhandling får begära att teknik för distanskommunikation används med hänvisning till att arrangemangen för att vara fysiskt närvarande, särskilt vad gäller den partens eventuella kostnader, skulle vara oproportionerliga i förhållande till fordran (se artikel 8.2 i småmålsförordningen, jfr Sjövall & Rudvall, a.a., kommentaren till artikel 8).

Av utredningen framgår att tingsrätten den 24 april 2024 skickade en skrivelse till AA. Till denna bifogades kallelse i det europeiska småmålet samt stämning och kallelse i brottmålet. I skrivelsen angavs att eftersom han ändå skulle åka till Sverige för huvudförhandlingen i brottmålet i oktober ansåg tingsrätten att det förelåg särskilda skäl att avslå hans begäran om att närvara via videolänk i tvistemålet och i stället sätta ut förhandlingen i detta mål i anslutning till huvudförhandlingen i brottmålet. I ett föreläggande till AA två månader senare, den 24 juni 2024, angav tingsrätten att tidigare beslutade handläggningsåtgärder alltjämt kvarstod och dessutom att den uppgift om bostadsadress som han hade angett föreföll vara felaktig, varför tingsrätten under alla händelser inte kunde använda denna för att ansöka om rättslig hjälp.

Tingsrättens beslut att sätta ut den muntliga förhandlingen först den 8 oktober 2024, dvs. mer än fem månader efter att kallelse skickades, innebar en mycket lång fördröjning i förhållande till tidsfristen i förordningen (se artikel 7.1). Beslutet att avslå begäran om videolänk har vidare inneburit en avvikelse från huvudregeln att muntlig förhandling i första hand ska hållas med hjälp av t.ex. videokonferens (se artikel 8.1).

Rådmannen som tog över handläggningen av tvistemålet den 23 april 2024 har inför tingsrättens yttrande till JO uppgett bl.a. följande. För att kunna tillmötesgå AA:s önskemål om att få höras via videolänk hade det krävts att tingsrätten gjorde en framställan om bevisupptagning till Polen. I en sådan framställan ska förhörspersonens adress anges. Osäkerheten kring var AA var bosatt och de svårigheter det medförde för tingsrättens framställning om rättslig

hjälp, samtidigt som det stod klart att han ändå skulle närvara vid tingsrätten i början av oktober, gjorde att hon tog beslutet att neka honom rätten att delta via videolänk och i stället sätta ut målet till sammanträde i anslutning till brottmålsrättegången. Härigenom skulle de kostnader och besvär som en personlig inställelse skulle kunna medföra för AA kunna minimeras. Hon gjorde också bedömningen att även en framställan till Polen skulle ha tagit viss tid och att handläggningen av målet inte skulle fördröjas mer än vad som var acceptabelt, sett till omständigheterna, om förhandlingen i stället hölls i anslutning till brottmålsrättegången.

Det har inte framkommit att det beslut som rådmannen hänvisat till antecknades i dagboksbladet eller någon annanstans än i skrivelsen den 24 april. Jag utgår därför från att det beslut som rådmannen hänvisat till är detsamma som hänvisas till i skrivelsen. De skäl som rådmannen nu anfört angavs dock inte i skrivelsen. Där angavs endast att AA ändå skulle åka till Sverige i oktober för huvudförhandlingen i brottmålet. Det framgår inte på vilket sätt detta medförde hinder för att hålla muntlig förhandling i tvistemålet inom tidsfristen (jfr artikel 14.3 i förordningen) eller utgjorde skäl för att inte hålla förhandlingen via videolänk enligt huvudregeln (jfr artikel 8). Utformningen av skrivelsen ger därför visst stöd för AA:s påstående att syftet med beslutet var att få honom att närvara vid huvudförhandlingen i brottmålet. Om det skulle förhålla sig på det sättet har det naturligtvis inte varit godtagbart utifrån förordningens regelverk.

Med utgångspunkt i att skälen för tingsrättens beslut var de som rådmannen nu anfört framstår utformningen av skrivelsen den 24 april som missvisande. Jag anser även att det var olämpligt att beslutet endast dokumenterades i en skrivelse till AA. Det saknas visserligen särskilda formföreskrifter för den aktuella typen av beslut, men det är viktigt att uppgifter som är till nytta för parterna och för exempelvis överrätterna att ha tillgängliga antecknas i en form som innebär att de är lätta att hitta. Eftersom skrivelsen innehöll beslutsskäl (jfr 17 kap. 13 § första stycket rättegångsbalken) och beslutet dessutom gick AA emot hade det enligt min mening varit naturligt att det togs in i ett protokoll. Det borde dessutom tydligare ha framgått när beslutet fattades och att det var rådmannen som svarade för beslutet. (Se 6 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken, 5 och 25 §§ förordningen (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol, prop. 1999/2000:26 s. 77 samt Fitger m.fl., Rättegångsbalken [11 juni 2025, Version 98, JUNO], inledningen till 6 kap. och kommentaren till 6 kap. 2 §.)

Att AA:s bostadsadress var felaktig angavs vidare först i skrivelsen den 24 juni varför det i viss mån är oklart när under handläggningen osäkerheten kring AA:s adress ska ha uppkommit. Jag finner dock inte skäl att ifrågasätta att det faktiskt förelegat en osäkerhet rörande hans adress. Som rådmannen påpekat ska en förhörspersons adress anges i en ansökan om bevisupptagning (se bl.a. artikel 5 i 2020 års bevisupptagningsförordning). Jag har därför förståelse för att den aktuella osäkerheten medförde svårigheter för tingsrätten i handläggningen.

Det har dock inte framkommit att tingsrätten vidtog några åtgärder för att reda ut oklarheten innan beslut fattades om att avslå begäran om videolänk och att sätta ut målet i oktober. Att inga sådana åtgärder vidtogs är i viss mån förvånande bl.a. eftersom det inte framkommit att det förelegat några svårigheter att kommunicera med AA i tvistemålet. Det kan enligt min mening ifrågasättas om det då beslutet fattades förelåg tillräckliga skäl för att avslå begäran om videolänk (jfr artikel 8) eller för att sätta ut förhandlingen så långt fram i tiden (jfr artikel 14.3). Det borde i vart fall ha kunnat förväntas att tingsrätten vidtog ytterligare åtgärder för att reda ut oklarheten rörande adressen innan den fattade ett beslut som så tydligt avvek från förordningens avsedda handläggningsordning och krav på skyndsamhet.

Sammantaget kan tingsrätten inte undgå kritik för utformningen av beslutet i skrivelsen den 24 april 2024 och för att den inte innan beslutet fattades vidtog ytterligare åtgärder för reda ut oklarheten rörande AA:s adress.

Delgivning av handlingar i brottmålet inom ramen för det europeiska småmålet Av utredningen framgår att stämning och kallelse i brottmålet skickades till AA tillsammans med handlingar i det europeiska småmålet. Handläggande rådman har även redogjort för svårigheter att få AA delgiven i brottmålet. Med hänsyn bl.a. till detta och intresset av att få AA delgiven innan preskription av åtalade brott får delgivningssättet anses ha varit ändamålsenligt (jfr 4 § delgivningslagen [2010:1932]). Detta även med beaktande av de olägenheter det kan ha inneburit för honom att delgivningen skedde i samband med kommunikation i tvistemålet. Sammantaget finner jag inte skäl att kritisera tingsrätten för att den delgav handlingarna i brottmålet inom ramen för tvistemålet.

Vad som i övrigt framkommit i ärendet ger inte anledning till några åtgärder eller uttalanden från min sida.

Ärendet avslutas.

Beslutet har fattats av chefsJO Erik Nymansson. Dokumentet har fastställts digitalt och har ingen underskrift.

Rättssakkunniga Erik Thilén har föredragit ärendet och byråchefen Stefan Nyman har deltagit i beredningen.