Uttalanden om omhäktningsförhandling när begäran om åtalsförlängning har medgetts och förhandling inte har påkallats

Anmälan I en anmälan som kom in till JO i september 2024 förde AA fram klagomål mot Uddevalla tingsrätt. Han angav bl.a. att han hade varit häktad med restriktioner sedan början av februari och att tingsrätten inte hade hållit någon omhäktningsförhandling sedan i mars.

Utredning JO hämtade in ett dagboksblad per den 26 september 2024. Av det framgick bl.a. att AA häktades den 9 februari 2024 och att en omhäktningsförhandling hade ägt rum den 22 mars. I övrigt hade tingsrätten under en period om runt sex månader inte hållit någon omhäktningsförhandling utan enbart prövat åklagarens begäran om åtalsförlängning på handlingarna.

JO begärde att Uddevalla tingsrätt skulle yttra sig i ärendet. Av yttrandet skulle särskilt framgå vilka överväganden som tingsrätten gjort i förhållande till 24 kap. 18 § tredje stycket rättegångsbalken (RB).

Tingsrätten yttrade sig genom dåvarande lagmannen BB. I fråga om målets handläggning anförde han sammanfattningsvis följande.

Vid den första häktningsförhandlingen häktades AA såsom på sannolika skäl misstänkt för bl.a. allmänfarlig ödeläggelse och ålades restriktioner i flera avseenden. Efter omhäktningsförhandlingen den 22 mars beviljades åtalsförlängning vid tio tillfällen. AA medgav vid samtliga nu angivna tillfällen åklagarens framställan och påkallade inte vid något tillfälle omhäktningsförhandling. Åklagaren beviljades konsekvent fortsatt tillstånd att meddela beslut om restriktioner. Åtal väcktes den 19 september och den 22 oktober dömdes AA till ett längre fängelsestraff.

Åklagaren har redogjort för utredningsläget i samtliga framställningar. I juni redogjorde åklagaren för det fortsatta utredningsarbetet och tidsplanen inför åtals väckande under hösten. Åklagaren har genomgående noterat att förhandling inte torde vara nödvändig.

I tingsrätten tjänstgör en rådman som häktningsjourdomare varje vecka med utpekat ansvar för häktade mål. Det innebär att det har varit flera av domstolens rådmän som beslutat om förlängd tid för åtals väckande.

Tingsrätten redovisade därefter sin bedömning enligt i huvudsak följande.

Med undantag för i det inledande skedet har varken AA eller hans försvarare påkallat omhäktningsförhandling. Tvärtom har åklagarens åtalsförlängningar medgetts. AA har inte heller begärt några restriktionslättnader. Särskilt med hänsyn till brottslighetens straffvärde står det klart att häktning och restriktioner har varit proportionerligt. Det nu sagda innebär att besluten om åtalsförlängning som sådana får bedömas som formellt riktiga.

Oavsett beslutens riktighet i sig kräver förlängningsbeslut utan omhäktningsförhandling att det med hänsyn till utredningen eller av någon annan anledning är uppenbart att sådan förhandling skulle vara utan betydelse. Ju längre tiden går, desto svårare blir det att säga att uppenbarhetsrekvisitet är uppfyllt, såtillvida att en omhäktningsförhandling kan vara nödvändig även om åklagarens utredning bedrivs enligt plan och den misstänkte medger förlängning utan att påkalla förhandling. I det här fallet kan konstateras att häktningstiden i sig borde ha föranlett tingsrätten att sätta ut målet till omhäktningsförhandling, även utan begäran. Att så inte skett kan bara beklagas.

Det borde finnas någon ytterligare kontrollstation för att säkerställa att det i framtiden inte blir något sådant uppehåll mellan förhandlingarna som AA haft. Tingsrätten har därför beslutat en rutin enligt vilken det i regel ska hållas

omhäktningsförhandling minst varannan månad, även om någon sådan inte påkallats av part.

Rättsliga utgångspunkter

I fråga om 24 kap. 18 § RB finns det anledning att nämna följande.

I första och andra stycket regleras tiden för väckande av åtal sedan häktning beslutats respektive förlängning av den utsatta tiden enligt följande.

När rätten beslutar om häktning ska, om inte åtal redan har väckts, rätten sätta ut den tid, inom vilken åtal ska väckas. Tiden får inte bestämmas längre än vad som är oundgängligen nödvändigt. Om den utsatta tiden är otillräcklig, får rätten medge förlängning av tiden, om detta begärs före tidens utgång. Åklagaren ska i samband med begäran om förlängning redovisa en tidsplan för förundersökningen. Den misstänkte eller hans eller hennes försvarare ska om möjligt beredas tillfälle att yttra sig. I bestämmelsens tredje stycke, som berör omhäktningsförhandlingar, anges följande.

Om inte åtal väcks inom två veckor ska rätten, så länge den misstänkte är häktad och till dess åtal har väckts, med högst två veckors mellanrum hålla en ny förhandling i häktningsfrågan och därvid särskilt se till att utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt. Om det med hänsyn till utredningen eller av någon annan anledning är uppenbart att förhandling inom den nu angivna tiden skulle vara utan betydelse, får rätten bestämma längre tids mellanrum. Regleringen i tredje stycket innebär att förhandling i häktningsfrågan som utgångspunkt ska hållas med högst två veckors mellanrum. Högsta domstolen (HD) har i rättsfallet NJA 1997 s. 368 betonat att det redan av lagtexten framgår att förutsättningarna för att bestämma längre tids mellanrum än två veckor mellan häktningsförhandlingarna är mycket begränsade.

Av tredje stycket framgår vidare att syftet med en omhäktningsförhandling är att rätten ska utöva viss kontroll över förundersökningens bedrivande och underkasta häktningsfrågan en förnyad prövning. Vid en omhäktningsförhandling ska domstolen således pröva dels om de förhållanden som föranlett häktningen fortfarande föreligger, dvs. om den häktade fortfarande är på sannolika skäl misstänkt för det häktningsgrundande brottet och om den särskilda häktningsgrunden alltjämt är aktuell, dels om förundersökningen bedrivs med den skyndsamhet som är nödvändig. I förekommande fall ska domstolen även pröva om det fortfarande finns skäl att besluta om restriktioner. (Se vidare Fitger m.fl., Rättegångsbalken, 11 juni 2025 JUNO, kommentaren till 24 kap. 18 §.) HD har i det ovan nämnda rättsfallet framhållit att betydelsen av att rätten kontrollerar att utredningen bedrivs skyndsamt och att häktningsskälen kvarstår ökar allt eftersom tiden går. Detta gäller särskilt i fall där den misstänkte har begärt att förhandling ska hållas.

Enligt tidigare JO-uttalanden kan en förhandling anses vara uppenbart utan betydelse endast när beslutsunderlaget är sådant att rätten kan göra en bedömning på handlingarna i samtliga berörda avseenden (se JO 2005/06 s. 38,

dnr 300-2003, och JO 2021/22 s. 89, dnr 4133-2020). Som exempel på när rätten kan fatta beslut i häktningsfrågan utan att pröva den vid en omhäktningsförhandling har nämnts situationer då det rör sig om ett grovt våldsbrott där åtalet är beroende av teknisk utredning som inte har hunnit färdigställas, eller när den misstänkte uttryckligen har förklarat att han eller hon avstår från förhandling (se prop. 1986/87:112 s. 78 respektive JO 2005/06 s. 38).

I JO 2021/22 s. 89 framhöll JO att bestämmelsen om omhäktningsförhandling bör ses som en handlingsregel för rättens kontinuerliga kontroll av häktningsfrågan och att denna kontroll är av grundläggande betydelse för den enskildes rättssäkerhet. I beslutet – i vilket JO riktade kritik mot en tingsrätt som under fem månader inte höll någon omhäktningsförhandling beträffande en minderårig – uttalade JO vidare följande.

Det säger sig självt att rätten många gånger har bättre förutsättningar att bilda sig en uppfattning om såväl häktningsfrågan som utredningsläget om den håller en förhandling. Åklagaren kan då inom de ramar som gäller för förundersökningar och successiv delgivning redovisa hur utredningen fortskrider samt utveckla skälen för sin begäran om åtalsförlängning medan försvararen å sin sida kan ställa motfrågor och förklara sin syn på vad som kommit fram. Dessutom kan rätten ställa kontrollfrågor till åklagaren och följa upp tidigare beskrivna åtgärder. Den redogörelse som åklagaren lämnar in i samband med sin framställan om förlängd tid för att väcka åtal utgör en väsentlig del av underlaget för rättens bedömning av om häktningsfrågan kan prövas på handlingarna och följaktligen av om en förhandling uppenbart skulle vara utan betydelse. Den misstänktes inställning och de skäl han eller hon anför har givetvis relevans för rättens prövning av huruvida det är uppenbart att en förhandling är utan betydelse. Med hänsyn till rättens ansvar för ett frihetsberövande kan emellertid det förhållandet att den misstänkte avstår från en omhäktningsförhandling inte tillmätas avgörande vikt, särskilt inte om en förundersökning drar ut på tiden eller den misstänkte har restriktioner. Rätten har under alla förhållanden att vid varje framställning om åtalsförlängning göra en noggrann prövning av omständigheterna i det enskilda fallet. Om häktningsfrågan omprövas av en annan domare än den som höll i den första häktningsförhandlingen kan den, för målet, nya domaren, ha sämre insikt i utredningen än den domare som ursprungligen beslutade om häktning. I en sådan situation kan därför utrymmet att avstå från att hålla en förhandling ofta vara mindre.

Justitiekanslern (JK) har i ett ärende, där en tingsrätt under drygt fem månader bara hade hållit en omhäktningsförhandling och det i det inledande skedet, ansett att det med fog kunde ifrågasättas om det hade varit möjligt för de olika domare som beslutade om förlängd åtalstid att göra en bedömning på handlingarna i alla relevanta delar under den senare delen av handläggningen. Det gällde särskilt med tanke på att åklagarens framställningar över huvud taget inte innehöll uppgifter som tog sikte på frågorna om häktningsskäl fortfarande förelåg och varför det var nödvändigt att fortsatt ha möjlighet att besluta om restriktioner. JK inskärpte vikten av att domstolar tar sitt ansvar för att kontrollera längden på häktningstider och menade att den kontrollen ytterst inte

kan ske på annat sätt än genom att omhäktningsförhandlingar äger rum med viss regelbundenhet. (Se JK:s beslut den 20 december 2018, dnr 2103-18-2.4.)

Skyldigheten för åklagaren enligt 24 kap. 18 § andra stycket att redovisa en tidsplan infördes genom en lagändring den 1 juli 2021. Ett av syftena med ändringen var att underlätta för rätten att se till att utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt (se prop. 2019/20:129 s. 26 f.). I förarbetena anfördes beträffande detta bl.a. följande.

En stor fördel med att redovisa tidsplanen redan när åklagaren begär åtalsförlängning är att det ger ett bättre underlag för den häktade och dennes försvarare att ange inställning till om åtalsförlängning medges eller inte, vilket kan leda till att nya förhandlingar i häktningsfrågan inte behöver hållas. I de fall en förhandling kan undvaras är det mycket arbetsbesparande för samtliga inblandade. Redan i dagsläget förekommer det att den häktade och dennes försvarare har sådan insikt i hur utredningen fortskrider och om häktningsskälens fortsatta bärkraft att åklagarens begäran om åtalsförlängning medges. I ett sådant fall kan det finnas utrymme för att avstå från att hålla förhandling i häktningsfrågan. Som JO har konstaterat är det likväl rätten som principiellt har ansvaret för kontrollen att utredningen bedrivs skyndsamt och att häktningsskälen kvarstår (JO 2005/06 s. 38). Kontrollen att utredningen bedrivs skyndsamt underlättas betydligt av om åklagaren redovisar en tidsplan i samband med begäran om åtalsförlängning.

I samband med införandet av bestämmelsen om tidsplan infördes ytterligare två bestämmelser i 24 kap. RB som har betydelse i sammanhanget.

Enligt 4 a § får en misstänkt vara berövad friheten i Sverige som häktad under en sammanhängande tid om högst nio månader fram till dess att åtal har väckts. Om det finns synnerliga skäl får rätten på begäran av åklagaren besluta att tiden får överskridas. Om åklagaren begär att häktningstiden ska få överskridas ska rätten, enligt 18 a §, senast den dag tiden går ut hålla förhandling i häktningsfrågan.

För beslut om inskränkningar i en häktads kontakter med omvärlden, s.k. restriktioner, gäller enligt 24 kap. 5 a § RB bl.a. följande.

Om rätten beslutar att häkta någon, förordnar att någon ska stanna kvar i häkte eller medger förlängning av tiden för att väcka åtal, ska den samtidigt på begäran av åklagaren pröva om och i så fall på vilket sätt den häktades kontakter med omvärlden ska få inskränkas enligt 6 kap. 2 § häkteslagen (2010:611). Tillstånd till sådana restriktioner får meddelas endast om det finns risk för att den misstänkte undanröjer bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning. Tillstånd till restriktioner får meddelas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

Bedömning Tingsrättens handläggning av frågan om omhäktning Av utredningen framgår att AA under en tidsperiod om runt sex månader var häktad med restriktioner utan att tingsrätten höll någon omhäktningsförhandling. Det framgår också att AA under denna period inte vid något

tillfälle påkallade att förhandling skulle hållas och att han i huvudsak medgav varje begäran om åtalsförlängning. Den huvudsakliga frågan blir därmed om det trots AA:s inställning fanns skäl för tingsrätten att hålla ytterligare omhäktningsförhandlingar. I denna del gör jag följande överväganden.

Som framgått ovan är åklagaren numera skyldig att redovisa en tidsplan för förundersökningen i samband med sin begäran om åtalsförlängning. Härigenom får den häktade och dennes försvarare ett bättre underlag för att ange sin inställning till om åtalsförlängning medges eller inte. En tidsplan medför samtidigt att också rätten får ett fylligare underlag för sin bedömning av om en omhäktningsförhandling behöver hållas eller inte. En genomtänkt tidsplan i förening med underlaget i övrigt kan därför innebära att rätten i större utsträckning än tidigare kan göra en prövning på handlingarna i samtliga de avseenden som behövs.

Det är emellertid rätten som har det yttersta ansvaret för kontrollen att utredningen bedrivs skyndsamt och att häktningsskälen kvarstår. Likaså är det rätten som, i förekommande fall, har att kontrollera att det fortsatt finns tillräckliga skäl för ålagda restriktioner. Vad gäller omfattningen av rättens kontrollansvar i det sistnämnda avseendet kan det argumenteras för att denna har ökat till följd av att domstolarna numera inte endast ska meddela ett generellt tillstånd för restriktioner utan i stället ta ställning till vilka specifika slag av restriktioner som ska få användas i det enskilda fallet. I linje med vad såväl JO som JK tidigare har konstaterat kan rättens kontroll i de nämnda avseendena inte äga rum utan att omhäktningsförhandlingar hålls med viss regelbundenhet.

Huruvida en omhäktningsförhandling är uppenbart utan betydelse är visserligen en bedömning domstolarna har att göra. I det nu aktuella fallet rör det sig emellertid om en period om sex månader utan omhäktningsförhandling. Utrymmet att nå slutsatsen att det är uppenbart att en förhandling är utan betydelse – i samtliga nu relevanta hänseenden – framstår som närapå obefintligt efter en så lång tidsperiod. Detta torde särskilt gälla när det, som i det här fallet, är flera olika domare som har prövat åtalsförlängningarna.

I likhet med vad tingsrätten har konstaterat borde domstolen, även utan begäran om det, alltså ha satt ut målet till omhäktningsförhandling. Tingsrätten kritiseras för att det inte gjordes.

Avslutande uttalanden om omhäktningsförhandling Som framgått ovan krävs det att rätten håller omhäktningsförhandlingar med viss regelbundenhet, oavsett den häktades inställning. För att minska risken för att det går alltför lång tid mellan förhandlingarna i häktningsfrågan kan det vara värdefullt att ha en rutin som innebär att häktningsfrågan prövas vid en förhandling med visst intervall även om parterna inte begär förhandling.

Det går inte att generellt ange hur ofta en omhäktningsförhandling behöver hållas för att rätten ska kunna leva upp till sitt kontrollansvar i fråga om häktning. Omständigheterna kan av naturliga skäl nämligen variera från ett mål till ett annat. Av regleringen i 24 kap. 4 a och 18 a §§ RB följer emellertid att nio månader är en absolut bortre gräns för hur länge en misstänkt kan vara frihetsberövad som häktad utan omhäktningsförhandling. I linje med vad jag tidigare har anfört torde det inte heller vara möjligt att underlåta att hålla förhandling i häktningsfrågan under en så pass lång period som sex månader. Av kontroll- och rättssäkerhetsskäl bör en omhäktningsförhandling alltså hållas oftare än så.

Jag har erfarit att man vid vissa tingsrätter tillämpar en rutin som innebär att man som utgångspunkt håller omhäktningsförhandling omkring var tredje månad i de fall åtalsförlängning har medgetts och förhandling inte har påkallats. Enligt min mening ter sig en sådan rutin som väl avvägd. På detta sätt säkerställs att frågan om omhäktning och, i förekommande fall, restriktioner prövas vid en förhandling med viss regelbundenhet samtidigt som domstolen undviker att det går oförsvarligt lång tid mellan förhandlingarna.

Med detta sagt vill jag avslutningsvis understryka att det ytterst är den enskilda domaren som alltid har en skyldighet att göra en omsorgsfull prövning av förutsättningarna att avstå från att hålla förhandling vid varje enskilt tillfälle.

Vad som i övrigt har förekommit i ärendet föranleder inte några kommentarer från min sida.

Ärendet avslutas.

Beslutet har fattats av chefsJO Erik Nymansson. Dokumentet har fastställts digitalt och har ingen underskrift.

Rättssakkunniga Per Samuelsson har föredragit ärendet och byråchefen Stefan Nyman har deltagit i beredningen.