Om hanteringen av intagnas personliga tillhörigheter i anstalt

Bakgrund

Det är relativt vanligt att JO får klagomål från intagna inom Kriminalvården om hur deras personliga tillhörigheter hanteras. Det råder en stor platsbrist inom myndigheten och överbeläggningen är påtaglig. JO granskar återkommande Kriminalvårdens hantering av överbeläggningar och de konsekvenser som förhållandena kan få för de frihetsberövade (se t.ex. rapporten från JO:s Opcatenhet, Dubbelbeläggningens konsekvenser för intagna i anstalt, dnr O 14-2024). Beläggningssituationen kan tänkas ha en stor påverkan för de intagnas möjligheter att inneha personliga tillhörigheter.

En intagen får ta emot och inneha böcker, tidskrifter och tidningar, dock inte sådana som kan äventyra ordningen eller säkerheten eller antas motverka den behandling som han eller hon genomgår. I övrigt får en intagen ta emot och inneha de personliga tillhörigheter som är motiverade med hänsyn till att verkställigheten ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt. (Se 5 kap. 1 § fängelselagen [2010:610].)

Möjligheten att inneha personlig egendom är en viktig fråga för att de intagnas levnadsförhållanden så långt som möjligt ska motsvara livet utanför anstalten och för att de negativa konsekvenserna av frihetsberövandet ska motverkas. Samtidigt kan innehav av viss personlig egendom motverka en pågående behandling eller utgöra en säkerhetsrisk, försvåra visitation och användas som betalningsmedel eller för att fortsätta begå brott under verkställigheten. Av

praktiska skäl är det inte heller möjligt att tillåta att de intagna har med sig personlig egendom annat än i begränsad omfattning. Begränsningar har därför gjorts när det gäller vilken egendom som intagna får lov att ta emot och inneha i anstalten. (Se prop. 2006/07:127 s. 15 f.)

Det är mot denna bakgrund som jag har genomfört en begränsad inspektionsserie för att närmare granska hanteringen av intagnas personliga tillhörigheter vid tre anstalter i säkerhetsklass 2.

Anstalterna Karlskoga, Beateberg och Borås har inspekterats. Protokoll med redogörelser för gjorda iakttagelser och inhämtade uppgifter från respektive verksamhetsställe har skickats till de enskilda anstalterna och Kriminalvården samt har publicerats på JO:s webbplats (dnr 13323-2025, 306-2026 och 2551-2026). Även om undersökningen enbart avsett några verksamhetsställen har jag kunnat se vissa återkommande frågor och utmaningar. I det här beslutet gör jag uttalanden med anledning av detta. Det kan anmärkas att det finns förhållanden som har kommit fram under inspektionerna som jag inte nu kommenterar. Sådana omständigheter kan ändå vara av intresse och få betydelse i min tillsyn av Kriminalvården.

Inför varje inspektion granskades handlingar i omkring 50 av den aktuella anstaltens ärenden om innehav av personliga tillhörigheter samt runt 15 beslut om återkallelse av ett tidigare positivt beslut om innehav. Mina medarbetare tog också del av bl.a. skriftlig information som intagna får om hanteringen av personliga tillhörigheter på respektive verksamhetsställe samt lokala skriftliga beskrivningar av arbetsrutinerna och beslutsmallar. Närmare uppgifter om utredningar som hämtats in framgår av respektive protokoll.

Under inspektionerna talade mina medarbetare med flera intagna om deras erfarenheter. Vidare samtalade de med personal om hanteringen av intagnas personliga tillhörigheter och tittade på verksamhetsställenas förrådsutrymmen.

Efter varje inspektion hölls ett avslutande möte med anstaltsledningen, som fick möjlighet att kommentera de centrala iakttagelser som gjorts i samband med inspektionen.

JO:s uttalanden

Allmänt om förrådsverksamheten Vid samtliga verksamhetsställen framkom att de tidigare hade haft relativt omfattande problem med förrådsverksamheten, som hade varit oordnad och haft ett stort antal personer involverade i hanteringen av intagnas personliga tillhörigheter. Detta hade fått alla tre anstalter att införa en ordning med en eller två personer med särskilt ansvar för förrådsfrågor. Jag har fått intrycket att det var helt nödvändigt att vidta åtgärder för att komma till rätta med de problem som fanns och att lösningen med särskilda förrådstjänster har varit lyckad.

Det är tillfredsställande att samtliga förrådsansvariga hade delegation för beslutsfattande och att alla förutom en hade gått Kriminalvårdens beslutsfattarutbilning. Jag vill i det här sammanhanget lyfta fram anstalten Borås som ett gott exempel: där deltar förrådspersonalen återkommande i rättsvårdsforum och kort före inspektionen hade klienthandläggare granskat avslagsbeslut i innehavsärenden. Det är ägnat att bidra till kunskapsutveckling och att höja kvaliteten på besluten i innehavsärenden.

Därutöver är det värdefullt att förrådspersonalen i samtliga tre anstalter närvarar på avdelningarnas morgonmöten, låt vara att det förekom i olika utsträckning. Vid sådana möten kan förråds- och avdelningspersonal enkelt lyfta och diskutera aktuella frågor och utmaningar i hanteringen av intagnas personliga tillhörigheter. Dessutom borde det i förlängningen leda till en bättre kommunikation mellan förrådsansvariga och personalen på avdelningarna samt förståelse för varandras uppdrag och arbetssituation. Jag vill redan här säga att det även är mycket positivt att förrådspersonal tar sig ut på avdelningarna för att informera de intagna om hanteringen och prata om personliga tillhörigheter.

En risk med ett fåtal särskilt utpekade förrådsansvariga är att det kan ge en sårbar bemanning. Anstalterna måste säkerställa att intagnas personliga tillhörigheter kan hanteras även vid t.ex. sjukdom hos förrådsansvarig och under semestertider. Enligt min mening är det viktigt att anstalterna ser till att det finns tydliga rutiner och en beredskap för att även då klara verksamheten.

Alla verksamhetsställen som inspekterades hade övergått till att placera två intagna i samma cell, s.k. dubbelbeläggning, och antalet intagna hade därmed ökat kraftigt. Det har medfört utmaningar när det gäller förvaringsutrymmen för de intagnas personliga tillhörigheter. Som kommer framgå har anstalterna av den anledningen, på skilda sätt, försökt begränsa mängden tillhörigheter som de intagna får förvara i förråden och inneha i cellen. Förrådsutrymmen Kriminalvården ska se till att tillhörigheter som omhändertagits förvaras på ett betryggande sätt (se 16 § fängelseförordningen [2010:2010]). Myndigheten har i interna anvisningar utvecklat sin syn på vad ett sådant sätt innebär. I Kriminalvårdens handbok om personliga tillhörigheter – Fängelse (2013:1), avsnitt 7.2.2, anges bl.a. följande: • Tillhörigheterna ska förvaras i låsta utrymmen dit inte mer personal än nödvändigt har tillträde. • Det ska klart framgå vilken tillhörighet som hör till vilken intagen. • Förvaringen ska ske på ett sådant sätt att intagnas personliga tillhörigheter inte riskerar att sammanblandas. • Värdeföremål, såsom t.ex. pengar, värdepapper, smycken, kreditkort och mobiltelefoner ska förvaras i säkerhetsskåp.

Jag instämmer i att omständigheterna bidrar till säkra och pålitliga förvaringar. Det är tillfredsställande att samtliga tre anstalter hade utfört ett arbete för att begränsa tillträdet till förrådsutrymmena till endast personal som har behov av det. Vid alla verksamhetsställen förekom emellertid vissa brister när det gäller att förvara de intagnas tillhörigheter på ett betryggande sätt.

I anstalten Karlskoga förvarades tillhörigheter i flyttkartonger och väskor i ett förrådsutrymme dit en stor del av anstaltspersonalen har tillträde. Det är bra att anstaltsledningen var medveten om riskerna med en sådan förvaring och att det fanns en plan för att tillhörigheterna i framtiden ska förvaras i ett låst utrymme som inte mer personal än nödvändigt har tillgång till.

I anstalten Beateberg användes inte säkerhetsskåp. Vid det avslutande mötet uppgav dock ledningen att det fanns ett skåp av det slaget i anstalten och att det skulle komma att börja användas för intagnas värdesaker.

Vid inspektionen av anstalten Borås kom det fram att man där visserligen har små säkerhetsskåp men att nycklarna alltid sitter i skåpen. Med en sådan lösning kan skåpen inte gärna kallas säkerhetsskåp och värdesakerna inte sägas hanteras på ett annat sätt än övriga tillhörigheter. Enligt min mening måste anstalten se till att säkerhetsskåpen är låsta.

Information till intagna om hanteringen av personliga tillhörigheter En intagen ska i anslutning till att han eller hon tas in i anstalt informeras om bl.a. de rättigheter och skyldigheter som en intagen har och det regelverk som i övrigt gäller för verkställigheten. Informationen ska särskilt avse bl.a. Kriminalvårdens rätt att omhänderta och i övrigt hantera personliga tillhörigheter. (Se 2 § fängelseförordningen och 1 kap. 10 § Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd [2011:1] om fängelse, FARK Fängelse.)

Av fängelseförordningen framgår vidare att informationen ska lämnas på ett språk som den intagne förstår, och enligt allmänna råd till föreskrifterna ska det företrädesvis ske skriftligen. Informationen kan också lämnas genom skyltning eller i digitalt format.

Jag har förstått att ankomsten till en anstalt och de första dagarna kan vara så pass omtumlande för intagna att det kan vara svårt att ta till sig all information som lämnas då. En fördel med skriftlig information som en intagen får behålla är att han eller hon kan ta del av denna när så önskas och i lugn och ro.

I anstalterna Karlskoga och Beateberg fick de intagna skriftlig information där det redogörs för hanteringen av personliga tillhörigheter. För mig är det därför något förvånande att så många intagna vid dessa anstalter sade att de inte hade fått sådan information. Inte fullt lika överraskande är det att intagna i anstalten Borås gjorde det eftersom man inte delar ut något informationshäfte eller liknande i samband med att de tas in i anstalten.

Verksamhetsställenas skriftliga information om hanteringen av intagnas personliga tillhörigheter, listor, blanketter och övriga dokument riktade till intagna fanns bara tillgängliga på svenska och tolk användes endast i begränsad utsträckning. Ledningen i anstalten Beateberg uppgav att de lokala dokumenten revideras ofta och att det blir ett för stort projekt att tillhandahålla uppdaterade versioner av dessa översatta till andra språk. Det är dock självklart att intagna som inte behärskar svenska ska få information på ett språk som de förstår. Och som framgått nyss följer det dessutom av regleringen. Det finns följaktligen skäl för verksamhetsställena att ta fram översättningar av relevanta dokument till i vart fall de mest vanligen förekommande andra språken än svenska.

Vid alla tre anstalter var det alltså många intagna som tyckte att de inte hade fått tillräcklig information om hanteringen av personliga tillhörigheter och flera hade vänt sig till medintagna med frågor. Jag ser det som mycket problematiskt eftersom en förutsättning för att en intagen ska kunna hävda sina rättigheter är att han eller hon känner till dessa. För mig visar den här inspektionsserien att det finns ett behov för Kriminalvården att se över hur informationsgivningen kan förbättras. Den bör enligt min mening så långt som möjligt vara anpassad till de intagnas förutsättningar. Det kan innebära att informationen behöver förmedlas både skriftligt och muntligt, eventuellt vid flera tillfällen. En lämplig ordning som borde kunna införas relativt enkelt är att personalen, t.ex. en kontaktperson eller liknande, följer upp att den intagne har fått relevant information och kunnat ta till sig denna.

Avslutningsvis i detta avsnitt vill jag lyfta fram ett intressant alternativ för informationsgivning. Ledningen i anstalten Borås förklarade att det där pågår ett arbete för att information till intagna ska kunna ges i en informationskanal på TV-apparaterna. En sådan digital lösning borde kunna ge goda förutsättningar att säkerställa att den information som de intagna tar del av är korrekt, uppdaterad och på ett språk som de förstår. Som ett gott exempel vill jag också nämna de pedagogiska bilder som tagits fram i den anstalten på vad som normalt anses vara tillåtet och otillåtet innehav.

Dokumentation av personliga tillhörigheter När tillhörigheter som den intagne inte får ta emot och inneha omhändertas ska han eller hon underrättas. Kriminalvården ska dokumentera vad som omhändertagits. (Se 14 § fängelseförordningen.) I avsnitt 4 i den tidigare nämnda handboken om personliga tillhörigheter anges att dokumentationen av vad som har omhändertagits görs i förrådsfunktionen i Kriminalvårdsregistret (KVR) och vikten av kvalitativa anteckningar understryks.

Något som förenade de tre verksamhetsställena var att intagnas tillhörigheter generellt skrevs in tydligt i förrådsfunktionen i KVR, med angivande av bl.a. märke, färg och skick.

En skillnad var hur anstalterna registrerade CD-skivor, som är en tillhörighet som många intagna vill inneha. I anstalten Karlskoga antecknades varken titel

eller artist. Den typen av uppgifter skrev man däremot in i anstalten Borås för samtliga CD-skivor och i anstalten Beateberg om det inte rörde sig om ett större antal skivor.

Ledningen i anstalten Karlskoga ansåg att nyttan av att ytterligare precisera tillhörigheter i KVR måste vägas mot den tid det skulle ta i anspråk att ange t.ex. titel på varje CD-skiva. Ledningen konstaterade visserligen att det i vissa avseenden hade underlättat om alla tillhörigheter tydligt specificerades, t.ex. vid hanteringen av ersättningsanspråk från intagna, men menade att det inte är praktiskt görbart. Förrådsansvariga i anstalten Beateberg var av uppfattningen att det inte tar så lång tid att skriva in CD-skivor och att det finns fördelar med att göra detta, bl.a. att intagna då lätt kan se vad de har för tillhörigheter samt att det går snabbare att hantera hemställningar om innehav och förlustanmälningar. Förrådspersonal i anstalten Borås berättade i sin tur att CD-skivor är den tillhörighet som i störst utsträckning skickas fram och tillbaka till förrådet och att det underlättar för såväl intagna som personal att skivorna är specificerade. Ledningen i den anstalten ansåg också att ordningen hade inneburit en enklare hantering av förlustärenden och en lägre arbetsbelastning vid byten av tillhörigheter mellan bostadsrum och förråd.

När det gäller handlingar hade verksamhetsställena emellertid en liknande syn på avvägningen mellan att noggrant precisera dessa och den tid det skulle ta. Handlingar kategoriserades och skrevs i de berörda anstalterna normalt in som ”diverse papper”, ”diverse myndighetspapper”, ”diverse brev” och ”diverse foton”.

Majoriteten av intagna som hade begärt en lista över sina tillhörigheter i förrådet (en s.k. förrådsstatus) berättade för mina medarbetare att det tillräckligt tydligt framgick av den vad som fanns i förrådet. De flesta intagna ansåg vidare att det gick förhållandevis snabbt att få en sådan lista från avdelningspersonalen.

För mig framstår det som att fördelarna överväger nackdelarna med det något mer detaljerade sätt att dokumentera tillhörigheter i KVR som tillämpas i anstalterna Beateberg och Borås . Samtidigt noterar jag att ordningen i anstalten Karlskoga tycks fungera, vilket också flera intagna har framhållit. Det är tillfredsställande att de intagna vid alla tre verksamhetsställen hade möjlighet att få gå igenom sina tillhörigheter om det rådde osäkerhet om vilka saker som förvarades i förrådet.

I fråga om värdeföremål fotograferades sådana i anstalten Karlskoga men i princip inte i anstalterna Beateberg och Borås . Jag vill därför påminna om att när omhändertagna tillhörigheter med stort ekonomiskt värde förvaras ska dokumentation ske genom fotografering (se 5 kap. 17 § FARK Fängelse).

Handläggningen av ärenden om innehav av personliga tillhörigheter Hanteringen av hemställningar och lokalt framtagna blanketter Förfarandet när det gäller ansökningar om innehav av personliga tillhörigheter såg olika ut i de tre anstalterna. Jag har förståelse för att det kan behöva skilja sig mellan verksamhetsställen hur man hanterar ansökningar men för stora olikheter kan skapa en osäkerhet, såväl vid nuvarande placering som efter omplacering till en annan anstalt. Intagna i anstalten Borås beskrev det som bl.a. förvirrande och krångligt att anstalten har så många blanketter och efterfrågade en ordning där hemställan används vid samtliga ansökningar. Jag noterar att ledningen berättade att en översyn av förrådsverksamheten ska göras och att planen är att reducera antalet blanketter.

Såvitt avser ansökningar om att få inneha en tillhörighet i cellen var en avgörande skillnad mellan de tre anstalterna hur man hade valt att fördela arbetsuppgifterna mellan avdelnings- och förrådspersonal och vilken utredning som skulle göras inför förrådspersonalens ställningstagande i innehavsfrågan.

I anstalten Beateberg var avdelningspersonalens insats begränsad till att se till att hemställan var fullständig och begriplig. I anstalten Karlskoga tillkom att den personalen ska registrera hemställan i KVR. I anstalten Borås användes både hemställan och en särskild blankett för ansökan om att få inneha en tillhörighet i sin cell och avdelningspersonalen skulle se till att rätt ansökningsblankett användes.

En ordning där bara hemställan tillämpas för ansökningar om innehav av tillhörigheter förefaller vara enkel att förstå och följa för såväl intagna som avdelningspersonal. Den kan som exemplet anstalten Beateberg visar användas även om det inte meddelas formella beslut i ärenden om innehav av tillhörigheter som normalt tillåts. I anstalten var det förrådspersonalen som gjorde bedömningen av om den tillhörighet som den intagne ville inneha omfattades av normalinnehav och om ansökan därför skulle hanteras på ett förenklat sätt. I anstalten Borås var det i stället avdelningspersonal som skulle ta ställning till det i samband med valet av ansökningsblankett. För mig framstår det som att det finns fördelar, inte minst av effektivitetsskäl, med att låta förrådspersonalen som har en mer ingående kunskap kring innehavsfrågor att göra den typen av bedömningar.

I anstalten Borås skulle avdelningspersonalen inte bara se till att en ansökan var fullständig och begriplig utan också utreda bl.a. vad den intagne har för tillhörigheter i cellen samt i vilken mängd. En anledning till det var att anstalten vill ha kontroll över att varje intagen inte innehar annat än tillåtna tillhörigheter i rätt mängd. Ett annat skäl var att personal i samband med visitationer inte skulle behöva hamna i onödiga diskussioner med intagna om att de har för många tillhörigheter i sitt bostadsrum. I anstalterna Karlskoga och Beateberg fick förrådspersonalen normalt inte information om vad som fanns i den intagnes cell och behövde förlita sig på uppgifterna i KVR vid prövningen av

innehavsfrågan. Att en intagen har en för stor mängd av någon tillhörighet uppmärksammades där vanligtvis först i samband med avdelningspersonalens regelmässiga visitationer av cellerna.

Jag kan i och för sig se fördelar med en sådan mer ingående utredning som utfördes i anstalten Borås . En förutsättning för att det ska fungera är dock att avdelningspersonalen vet vilken utredning de förväntas att göra. Det förefaller lämpligt att anstalten planerar att i samband med översynen av förrådsverksamheten genomföra utbildningsinsatser för avdelningspersonal om innehavsfrågor, hur de kvarvarande blanketterna ska användas och vilken utredning som ska göras. Anstalten bör enligt min mening också överväga att ta fram ett rutindokument som avdelningspersonalen kan ha som stöd. Viss vägledning i det arbetet skulle anstalten säkerligen kunna få genom att ta del av anstalten Karlskogas lathund för hantering av hemställningar och anstalten Beatebergs dokument med förrådsrutiner.

Vid samtliga verksamhetsställen hade förrådspersonalen att hantera bristfälliga ansökningar om innehav av personliga tillhörigheter. Som jag tidigare har varit inne på ser jag mycket positivt på att förrådspersonal går ut på avdelningarna för att ställa förtydligande frågor om hemställningar eller förklara innehavsfrågor för intagna. Precis som flera förrådsansvariga som mina medarbetare pratade med anser jag att det är ett bra och pedagogiskt arbetssätt, som dessutom kan minska pappershanteringen.

Särskilt om elektroniska apparater och privata underkläder Vid alla de inspekterade anstalterna måste en intagen som vill inneha vissa elektriska apparater underteckna en blankett där han godkänner undersökning och modifiering av den aktuella apparaten samt bekräftar att han är medveten om att det finns en risk att apparaten blir defekt och att Kriminalvården inte tar något ekonomiskt ansvar för det.

Ledningen i anstalten Borås förklarade att en förutsättning för att den här typen av föremål ska få finnas i verksamheten är att de kontrolleras. På motsvarande sätt uppgav ledningen i anstalten Beateberg att alternativet hade varit att sådana över huvud taget inte tillåts i anstalten. Enligt den anstaltsledningen ska dock modifiering normalt inte skada en elektronisk apparat. Inte på något av de tre verksamhetsställena ska det ha framställts ersättningsanspråk för skadad elektronisk apparat.

I Kriminalvårdens handbok om personliga tillhörigheter – Fängelse anges i avsnitt 6.2 att ett beslut om innehav kan förenas med villkor, som kan avse t.ex. att teknisk utrustning ska vara försedd med plombering.

Jag är givetvis medveten om att säkerhetsskäl kan motivera att elektroniska apparater som intagna önskar inneha i sin cell undersöks och modifieras. I den mån en sådan ordning gäller generellt är det lämpligt att intagna informeras om

detta och följdriktigt att anstalten förenar ett innehavsbeslut med villkor om plombering.

Däremot ifrågasätter jag att en intagen måste bekräfta att anstalten inte tar något ekonomiskt ansvar för det fall en elektrisk apparat blir defekt för att över huvud taget kunna få inneha den. Det kan konstateras att myndighetens eventuella skadeståndsansvar ska bedömas enligt skadeståndsrättsliga regler, vilket för övrigt uppmärksammas i handboken om personliga tillhörigheter (avsnitt 3). Jag är tveksam till att ett verksamhetsställe kan träffa ett giltigt avtal med en intagen om att frångå denna reglering, men saken är ytterst en civilrättslig angelägenhet som prövas av allmän domstol. Motsvarande tveksamheter hyser jag i fråga om huruvida en anstalt kan friskriva sig från skadeståndsansvar eller att en intagen kan lämna ett frivilligt samtycke till bortfall av skadeståndsansvar.

Ett huvudsyfte med blanketterna förefaller vara att begränsa antalet obefogade ersättningsanspråk om att elektroniska apparater skadats i samband med undersökning eller modifiering. Som ett alternativt sätt att förebygga och hantera sådana anspråk kan det finnas skäl att uppmärksamma anstalten Borås arbetssätt, som innebär att apparaterna funktionstestas.

Frågorna om hanteringen av elektriska apparater och skadeståndsansvar är rättsligt komplexa och samtidigt viktiga och återkommande för såväl intagna som verksamhetsställen. Det finns anledning för Kriminalvården att utreda förhållandena närmare på myndighetsövergripande nivå och i samband med det se över användningen av den här typen av blanketter.

När det gäller innehav av privata underkläder kom det fram att anstalten Karlskoga tillåter det sedan Kriminalvårdens huvudkontor ändrade ett av anstaltens beslut att avslå en begäran om det. I anstalten Borås fick intagna p.g.a. bristande tvättmöjligheter inte inneha privata underkläder. Inom ramen för ett särskilt ärende granskas för närvarande myndighetens hantering av vissa innehavsfrågor (JO:s ärende dnr 14075-2025). Kriminalvården har yttrat sig över bl.a. om myndigheten anser att enskilda verksamhetsställen kan besluta att egna underkläder generellt inte är tillåtet för intagna att inneha. Jag avser att återkomma med mina uttalanden i frågan i det ärendet.

Beslut Anstalten Karlskoga var den enda av de tre anstalterna där det inleddes ett ärende i KVR som avslutades med ett skriftligt innehavsbeslut vid alla ansökningar om innehav. I anstalterna Beateberg och Borås meddelades skriftliga positiva innehavsbeslut endast avseende sådana personliga tillhörigheter som inte omfattades av en lista för normalinnehav och vissa andra tillhörigheter, så som elektriska apparater.

I anstalten Beateberg besvarades en hemställan från en intagen om att få inneha en personlig tillhörighet som inte kunde godtas vanligtvis genom att förrådspersonal noterade på hemställan att innehavet inte var tillåtet i anstalten. I

anstalten Borås besvarades ansökningar gällande personliga tillhörigheter som gjordes med användningen av de lokalt framtagna blanketterna direkt på dessa. Svaren i de båda anstalterna skulle enligt förrådspersonalen ses som förhandsbesked. I anstalten Beateberg fick de intagna normalt inte någon information om att de, för det fall de var missnöjda med förhandsbeskedet, hade rätt att få ett skriftligt beslut som kunde omprövas och sedan överklagas. I anstalten Borås lämnades muntlig information om det på vissa avdelningar men inte på andra.

En fördel med att som i anstalten Karlskoga alltid inleda ett ärende i KVR är att det minskar risken för att ansökningar om innehav av personliga tillhörigheter tappas bort. Ordningen innebär vidare att det blir tydligt för de intagna vad för typ av beslut som har meddelats och att det går att få omprövat och kan överklagas.

Jag vill dock understryka att jag har förståelse för att ett verksamhetsställe av effektivitetsskäl väljer att mer formlöst lämna ut tillhörigheter som normalt tillåts i anstalten eller lämnar ett preliminärt negativt besked genom att ge intagna information om innehavspraxis. Det senare förutsätter emellertid att det görs klart för den intagne dels att det rör sig om just ett förhandsbesked, dels att han eller hon har rätt att få ett skriftligt beslut som kan omprövas och därefter eventuellt överklagas. Vidare får förfarandet inte innebära att en handläggning drar ut på tiden och det ska inte tillämpas om det redan från början är tydligt att en intagen gör en ansökan eller vill ha en formell prövning. (Se mitt beslut den 30 november 2023, dnr 8064-2022.)

Beslutsmallar med överlåtelseförbud I anstalten Beateberg användes beslutsmallar med vissa villkor för innehavet. Ett villkor var att tillhörigheten inte fick överlåtas till medintagen. Anstaltsledningen beskrev att bakgrunden till överlåtelseförbudet var att det tidigare uppstod situationer där intagna blev hotade att lämna ifrån sig sina tillhörigheter, inte minst i samband med villkorlig frigivning.

En intagen som vill överlåta en tillhörighet i anstalten Borås ska skicka den till förrådet med uppgift om överlåtelsen. Förrådet lägger i den situationen tillhörigheten i den medintagnes skåp och återkallar det tidigare meddelade innehavsbeslutet. Den nya ägaren kan därefter ansöka om att få inneha tillhörigheten i cellen. Denna ansökan avslås emellertid regelmässigt av säkerhetsskäl. Om en mellanhand utanför anstalten används kan däremot innehavet prövas på samma sätt som om någon utifrån hade skickat in tillhörigheten. Anstaltsledningen förklarade att man genom denna ordning försöker motverka att tillhörigheter används som betalningsmedel eller på annat sätt missbrukas.

Jag inser varför en anstalt kan vilja införa ett förbud för intagna att överlåta eller låna ut sina personliga tillhörigheter. Men det här utgör begränsningar av den intagnes rättshandlingsförmåga, som kräver stöd i lag. Något lagstöd att

förbjuda intagna att ge bort, sälja eller låna ut sin egendom finns inte. Anstalten Beateberg måste därför åtgärda saken och se över skrivningarna i beslutsmallarna.

Tidigare har jag inte haft någon invändning mot en rutin som innebär att en intagen som vill överlåta en tillhörighet till en annan intagen meddelar personalen detta, att egendomen sedan läggs i den medintagnes förråd och att den som fått egendomen därefter får ansöka om att få inneha den (se mitt beslut den 7 juni 2023, dnr 7564-2021. Se även JO:s beslut den 18 augusti 2025, dnr 11595-2024). Med hänsyn till vad som kom fram vid inspektionen av anstalten Borås vill jag tillägga att det inte är korrekt att per automatik avslå den medintagnes ansökan om innehav. Anstalten måste göra en individuell bedömning av innehavsfrågan utifrån förutsättningarna i varje enskilt fall.

Handläggningstid och underrättelser Handläggningstiden för innehavsärenden var relativt kort vid samtliga tre verksamhetsställen. Anstalten Beateberg utmärkte sig positivt med tider på bara några dagar. Som ett gott exempel vill jag också lyfta fram den anstaltens användning av informationsblanketter för att ge de intagna information om status på deras hemställan till förrådet.

En intagen ska underrättas om ett beslut rörande innehav av personliga tillhörigheter så snart som möjligt (se 33 § förvaltningslagen [2017:900]). Det är glädjande att det vid den handlingsgranskning som mina medarbetare gjorde kom fram att de intagna i majoriteten av de granskade ärendena hade underrättats om beslutet samma dag eller dagen efter att beslutet meddelats. Mer problematiskt är att det vid den granskningen kom fram att underrättelse av avslagsbeslut i anstalten Borås skedde först efter fyra till nio dagar. Anstalten måste se till att intagna underrättas även om dessa beslut så snart som möjligt. Omhändertagande av personliga tillhörigheter Kriminalvården får omhänderta personliga tillhörigheter som en intagen inte får ta emot och inneha. Omhändertagna tillhörigheter ska förvaras för den intagnes räkning och lämnas ut senast i samband med att han eller hon inte längre ska vara frihetsberövad. Vid omhändertagande ska den intagne underrättas. Kriminalvården ska dokumentera vad som har omhändertagits. (Se 5 kap. 2 § fängelselagen och 14 § fängelseförordningen.)

Omhändertagande av personliga tillhörigheter kan ske t.ex. vid kontroll av intagnas celler. I handboken om personliga tillhörigheter anges i avsnittet 7.1.2 att dokumentation i ett sådant fall vanligtvis sker i ett visitationsprotokoll i kombination med muntlig information samt även i KVR förrådsanteckningar. Vidare nämns att underrättelse till den intagne ska ske skriftligen, t.ex. genom att en kopia av dokumentationen lämnas över till honom eller henne.

Ett generellt intryck är att intagnas personliga tillhörigheter omhändertas främst när avdelningspersonal uppmärksammar att det finns ett för stort antal av någon

personlig tillhörighet, t.ex. CD-skivor. Vid samtliga tre verksamhetsställen fick intagna i den situationen välja vilka skivor som skulle lämnas till förrådet. Det framstår som ett praktiskt sätt att hantera saken.

Personal i anstalten Karlskoga beskrev detta tillvägagångsätt som ett frivilligt utlämnande. Anstaltsledningen var dock av uppfattningen att det inte går att tala om frivillighet vid utlämnande av en personlig tillhörighet i samband med kontroll av en cell. Det håller jag helt med om. Enligt min mening rör det sig om ett omhändertagande enligt 5 kap. 2 § fängelselagen. Det innebär att anstalten ska dokumentera vad som har visiterats ut och omhändertagits samt att den intagne ska underrättas om omhändertagandet. Det kom fram att man inte bara mellan utan också inom de inspekterade anstalterna dokumenterar den här typen av omhändertaganden på olika sätt. Detsamma gäller hur intagna underrättades om omhändertagandet. Jag anser att det finns anledning för de tre anstalterna att se över detta och överväga att ta fram rutiner eller stöddokument vad gäller dokumentation och underrättelse vid omhändertagande av personliga tillhörigheter.

Vid dubbelbeläggning kan det vara svårt att veta vem en tillhörighet tillhör. Ledningen i anstalten Karlskoga ansåg att det var klart att någon form av kommunikation måste ske med de intagna när egendom i en dubbelbelagd cell ska omhändertas. Jag delar den uppfattningen och tycker att det är bra att avdelningspersonalen i anstalten Beateberg pratar med de berörda om det är oklart vem tillhörigheten tillhör av två intagna som delar cell.

Mottagande av tillhörigheter utifrån I anstalterna Beateberg och Borås måste en intagen som vill ta emot en tillhörighet per post få anstaltens godkännande i förväg. I anstalten Karlskoga fanns det planer på att undersöka möjligheten att övergå till en liknande ordning.

Jag har inom ramen för ett initiativärende nyligen gjort en större granskning av Kriminalvårdens hantering av paket till intagna. I beslutet konstaterade jag att det inte finns något rättsligt stöd för att vägra intagna att ta emot paket som privatpersoner har skickat in. Vidare uttalade jag att intagna inte kan avkrävas uppgifter om vad ett paket innehåller för att få ta emot det. Jag har i och för sig inte några invändningar mot att intagna uppmanas att på förhand beskriva vad ett inkommande paket innehåller för att på det sättet underlätta den lokala hanteringen. Men det får alltså inte vara något krav – ibland vet ju helt enkelt inte den intagne detta. (Se mitt beslut den 23 april 2026, dnr 1899-2025.)

Med anledning av mina ställningstaganden i det beslutet behöver anstalterna Beateberg och Borås se över sina rutiner kring hanteringen av försändelser till intagna.

När det gäller anstalten Borås finns det skäl för mig att göra ytterligare uttalanden i denna del.

JO har tidigare utrett anstaltens hantering av personliga tillhörigheter som kommer in per post till intagna (JO:s beslut den 29 augusti 2025, dnr 736-2025). I det ärendet hade en intagen fått CD-skivor inskickade. Eftersom han inte hade ansökt om detta i förväg omhändertog anstalten skivorna. Den intagne gavs sedan möjlighet att skicka ut dessa. När han inte valde på vilket sätt han föredrog att det skulle ske skickade anstalten skivorna till en tillfällig adress (poste restante). JO kritiserade anstalten för att mot den intagnes vilja ha skickat egendomen till en adress som varken var hans folkbokföringsadress eller en adress som han hade anvisat.

Kriminalvården anförde i sitt remissvar i det ärendet att den intagne borde ha upplysts om möjligheten att ansöka om innehav av de skivor som hade skickats till honom. JO instämde i detta och tillade att en förutsättning för att en intagen ska kunna ta ställning till om han eller hon vill inneha inskickad egendomen är att den intagne ges tillräckligt med information om egendomen så han eller hon kan avgöra om en ansökan om innehav ska upprättas. Kriminalvården uppgav vidare att anstalten hade ändrat sina rutiner så att intagna vid ett omhändertagande ska ges information om möjligheten att ansöka om innehav för att få innehavsfrågan prövad genom ett överklagbart beslut. Det ansåg JO vara positivt.

Vid den nu aktuella inspektionen av anstalten kom det emellertid fram att förrådspersonalen tycks använda samma rutiner som tidigare. I blanketten som intagna får i den här typen av situationer (”Hemskickande av omhändertagna tillhörigheter”) har det visserligen förts in en skrivning om att den intagne kan ansöka om att få inneha tillhörigheten. Det fanns dock inte någon kryssruta för att välja det här som ett alternativ. I samtal med förrådspersonal fick mina medarbetare också uppfattningen att en tillhörighet som kommit in utan en tidigare godkänd ansökan skickas iväg, och det även om den intagne uppger att han vill ansöka om att inneha den.

Det kom fram att anstaltsledningen var medveten om att intagna ska ha rätt att ansöka om att inneha en tillhörighet som har kommit in per post också för det fall att innehavet inte hade godkänts dessförinnan. Jag förutsätter därför att anstalten snarast förtydligar detta för berörd personal och ser över utformningen av de blanketter som ska användas. Sändande av tillhörigheter från anstalten och kassering Tillhörigheter som omhändertagits får på den intagnes bekostnad sändas till den adress där han eller hon är folkbokförd eller till annan adress som han eller hon anger (se 5 kap. 3 § fängelselagen). Som framgått använder sig anstalten Borås av denna möjlighet. Anstalten Karlskoga sände inte ut personliga tillhörigheter som hade omhändertagits. Frågan skulle emellertid ses över i syfte att frigöra plats.

I anstalten Beateberg informerades de intagna skriftligen om att för det fall en intagen har för mycket saker i sitt förråd kommer dessa att skickas till hans

folkbokföringsadress på egen bekostnad. Det kom dock fram att anstalten inte använder sig av den ordningen. I stället uppmanas den intagne att rensa när det börjar bli fullt i hans förvaringsbox i förrådet. Intagna kan välja att lämna ut tillhörigheter t.ex. vid besök eller per post eller att kassera sådant som de inte vill behålla. Jag kommer i mina avslutande kommentarer återkomma till anstalten Beatebergs arbete med att begränsa mängden personliga tillhörigheter. Här vill jag bara understryka att det är viktigt att de intagna inte får uppfattningen att de är tvungna att kassera eller skicka ut tillhörigheter.

I anstalten Borås kom det fram att intagna inte tilläts att byta ut, kassera eller skicka ut en tillhörighet förrän tillhörigheten som den intagne innehar är trasig eller uttjänt. Precis som när det gäller överlåtelseförbud kan jag inse varför anstalten önskar begränsa möjligheterna för intagna att kassera och skicka ut tillhörigheter. Även i denna del rör det sig dock om begränsningar av den intagnes rättshandlingsförmåga som kräver stöd i lag. Inte heller i detta avseende finns det lagstöd för att förbjuda intagna att slänga eller skicka ut sin egendom från verksamhetsstället. Anstalten måste därmed sluta tillämpa dessa förbud.

Avslutande kommentarer

Det är glädjande att samtliga tre inspekterade anstalter har gått från en hantering av intagnas personliga tillhörigheter med omfattande problem till en mer uppstyrd verksamhet med utbildade personer som har särskilt ansvar för förrådsfrågor. Det är också tillfredsställande att det vid inspektionerna kom fram så många exempel på goda arbetssätt.

Något som förenade anstalterna var att det i takt med det ökade antalet intagna hade blivit svårt att få förrådsutrymmena att räcka till. Anstalterna hade därför på skilda sätt försökt begränsa mängden tillhörigheter som de intagna får förvara i förråden och inneha i cellen.

Jag inser att verksamhetsställen i den ansträngda beläggningssituation tenderar att bli mer restriktiva när det gäller mängden tillhörigheter som intagna får inneha. Förändringar som begränsar intagnas möjligheter att inneha personliga tillhörigheter måste dock göras på ett avvägt sätt och i enlighet med gällande reglering. Enligt min mening bör övervägas att i lämplig ordning efterhöra de intagnas synpunkter och under alla förhållanden måste de få tydlig information i god tid innan eventuella ändringar genomförs.

Jag anser att anstalten Beatebergs arbete i stort med att skapa en ordnad förvaring i flera avseenden kan tjäna som förebild. Där har mängden personliga tillhörigheter begränsats utan att man behövt sända ut tillhörigheter från anstalten med stöd av 5 kap. 3 § fängelselagen. Det framstår som att en avgörande förutsättning för att anstalten har lyckats med detta är den löpande dialog som förrådspersonalen har med intagna om hur möjligheterna att förvara personliga tillhörigheter ser ut. En viktig anledning till att den dialogen

förefaller vara produktiv måste enligt min mening vara att förrådspersonalen i så stor utsträckning är ute på avdelningarna och pratar om innehavsfrågor med intagna. Som på så många andra områden verkar alltså ett klientnära arbete vara ett vinnande koncept.

Ärendet avslutas.

Beslutet har fattats av JO Katarina Påhlsson. Dokumentet har fastställts digitalt och har ingen underskrift.

Seniora rättssakkunniga Mattias Karlsson och rättssakkunniga Sanna Ekman har föredragit ärendet och byråchefen Catrine Björkman har deltagit i beredningen.