Reformatio in pejus
Hänvisat till av
- Betongbolagen (PMT 2800-24)
- De 13 armbandsuren (NJA 2020 s. 767)
- Den felaktiga verkställigheten (NJA 2014 s. 245)
- Det tillfälliga näringsförbudet (NJA 2019 s. 251)
- Drograttfylleriet i Fyledalen (NJA 2025 s. 211)
- HFD 2016 ref. 24
- MIG 2007:41
- MIG 2012:11
- MÖD 2005:7
- MÖD 2014:36
- MÖD 2016:4
- NJA 1983 s. 180
- NJA 1983 s. 425
- NJA 1984 s. 452
- NJA 1984 s. 918
- NJA 1987 s. 602
- NJA 1991 s. 633
- NJA 1992 s. 219
- NJA 1993 s. 751
- NJA 1996 s. 149
- NJA 1996 s. 173
- NJA 1996 s. 541
- NJA 1997 s. 283
- NJA 1997 s. 703
- NJA 1998 s. 55
- NJA 1998 s. 713
- NJA 2000 s. 195
- NJA 2001 s. 614
- NJA 2006 s. 582
- NJA 2009 s. 34
- NJA 2010 s. 555
- RH 1994:93
- RH 1995:22
- RH 1997:30
- RH 1997:36
- RH 1998:43
- RH 2000:23
- RH 2000:52
- RH 2000:77
Reformatio in pejus är en processrättslig princip som beskriver att en domstol vid överklagande inte får döma den part som klagat till en allvarligare rättsföljd än den dom som överklagats. Syftet är att en part inte ska förlora på att få saken prövad än en gång om domen anses felaktig.
Detta latinska uttryck betyder ungefär "ingen förändring till det sämre får ske".
I brottmål innebär detta att den tilltalade inte kan dömas till ett hårdare straff om endast han eller hon överklagar. Principen gäller inte om åklagaren också överklagar domen eller ensam väljer att överklaga domen. Principen är fastslagen i [https://lagen.nu/1942:740#K51P25 51 kap 25 § st 1].
I tvistemål innebär det i en fullgörelsetalan att svaranden om han ensam klagat inte kan dömas att utge mer än han eller hon förpliktats att utge i underinstans.