Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående tillsynen över oljelagringen, m. m.

Jordbruksutskottets betänkande nr 53 år 1971 JoU 1971: 53

Nr 53

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående till­ synen över oljelagringen, m. m.

Till jordbruksutskottet har hänvisats följande av utskottet till be­ handling i ett sammanhang upptagna motioner:

dels 1971: 421 av herr Lindahl (s), vari hemställts att riksdagen måtte hos Kungl. M aj:t anhålla att Kungl. M aj:t låter utreda hur en effektiv kontroll av gällande oljelagringsbestämmelser lämpligen bör ordnas — frågan om tillskapande av en särskild besiktningsorganisation för olje­ cisterner bör därvid beaktas — samt anmoda länsstyrelserna att tillsam­ mans med kommunerna förbereda mottagningscentraler för oljeförorenade jordmassor och annat fast oljeavfall,

dels 1971: 1054 av herr W irtén m. fl. (fp, c), vari hemställts att riks­ dagen i skrivelse till Kungl. M aj:t begär att en utredning skyndsamt tillsätts för att lämna förslag till organisation av övervakning av olje­ cisterner av i motionen angivet slag.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionerna från statens natur­ vårdsverk, kommerskollegium, Korrosionsinstitutet, Svenska kommun­ förbundet, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Svenska Petroleum Institutet, Vattenvärnet, Svenska Brandförsvarsföreningen (SBF) samt länsstyrelserna i Jönköpings och Skaraborgs län. Se bilaga till detta betänkande.

Utskottet. I förevarande m otioner framställs yrkanden dels om en övervakningsorganisation för besiktning av oljecisterner (mot. 1971: 421 och 1971: 1054), dels om åtgärder för anordnande av mottagningscen­ traler för oljeförorenade jordmassor och annat fast oljeavfall (mot. 1971:421).

Frågan om bl. a. en speciell besiktningsorganisation behandlades av 1968 års riksdag i anledning av väckta motioner. I utlåtande över motio­ nerna anförde tredje lagutskottet (3LU 1968: 68) avslutningsvis att u t­ skottet fått intrycket att åtskilliga brister förelåg i kontrollen av att gäl­ lande bestämmelser efterlevdes och att det syntes nödvändigt att få till stånd ett effektivt system för kontroll av att cisternerna överensstämmer m ed bestämmelserna och att de rengörs och besiktigas på föreskrivet sätt. Utskottet föreslog bl. a. att riksdagen skulle hos Kungl. M aj:t hem­ ställa om de åtgärder vartill av utskottet gjorda uttalanden kunde fö r­ anleda. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag. Av kommers- 1 Riksdagen 1971. 16 sami. Nr 53

kollegiets yttrande över nu föreliggande m otioner framgår att kollegiet i samråd med statens naturvårdsverk, statens brandinspektion och statens planverk som komplement till tidigare lämnade bestämmelser utfärdat en kungörelse (Ser. B nr 1/1970) med bestämmelser om åtgärder till skydd mot vattenförorening genom brandfarlig vätska samt att härige­ nom de synpunkter som riksdagen anfört enligt kollegiets mening i allt väsentligt blivit tillgodosedda. Kollegiet fram håller bl. a. att den nya kungörelsen innehåller ingående regler om kontroll av underjordiska cisterner och rörledningar samt att kontrollen, som skall ske med närm a­ re angivna mellanrum, skall utföras av sakkunnig person med skyldighet att utfärda intyg enligt ett av kollegiet fastställt formulär. Vidare anför kommerskollegiet att intyget skall uppta utförliga uppgifter och att den sakkunnige därför ej kan undandra sig att lämna en så klar bild över cisternen med tillbehör att det blir möjligt för byggnadsnämnden att be­ döma, om fortsatt förvaringstillstånd kan lämnas eller om det i före­ kommande fall finns skäl att återkalla gällande tillstånd. Samma kon­ trollregler gäller för cistern ovan jord inom skyddsområde, och rörled­ ning över jord inom sådant område är underkastad regelbunden kon­ troll. Däremot har kollegiet ej föreskrivit särskild kontroll av cistern i byggnad, eftersom sådan cistern norm alt står under daglig uppsikt och regler finns vilkas efterlevnad hindrar utläckande olja från att vålla skada.

Den förenämnda kungörelsen har trätt i kraft den 1 oktober 1970.

Utskottet vill för egen del starkt understryka nödvändigheten av en effektiv cisternkontroll. Särskilt kräver förvaringen av brandfarlig vätska i cisterner helt eller delvis under jord stor uppmärksamhet. D et är uppen­ bart att svårigheterna för kontroll är speciellt stora i vad gäller yttre korrosionsskador på den del av sådana cisterner som ligger under jord.

En avgörande förutsättning för att en ändamålsenlig kontroll skall kunna åstadkommas är givetvis att för uppgifterna väl utbildad personal finns att tillgå. Detta fram står såsom nödvändigt inte minst med hänsyn till att kontroll i allmänhet skall ske med fem års intervall. Utbildning bedrivs f. n. vid kurser som anordnas av statens institut för företagsut­ veckling. Undervisningen om fattar cisternvård samt cisternkontroll, och den som genomgått kurs får intyg härom. Kursverksamhet bedrives även av bl. a. Svenska kommunförbundet. Enligt utskottets mening bör man kunna räkna med att härigenom en förstärkning skall ske vad gäller byggnadsnämndernas tillgång till på området sakkunnig personal. Lika­ så bör de pågående kommunsammanslagningarna kunna leda till för­ bättrade resurser för byggnadsnämnderna i här förevarande hänseende.

D et synes uppenbart att insikten om vikten av hithörande frågor nu är klar såväl hos myndigheter som hos kommuner och berörda organisa­ tioner. De av kommerskollegiet utfärdade kontrollföreskrifterna har emellertid varit i kraft endast ett år. Utskottet finner inte osannolikt att

motionernas syfte skulle kunna tillgodoses inom ramen för den nuva­ rande organisationen. D et synes emellertid kunna ifrågasättas om inte en tidsgräns skulle kunna införas efter vilken placering av oljetank under jord inte tillåts med mindre än att den omges av ett bctongtråg med vat­ tentät botten. En sådan tidsgräns kunde förslagsvis sättas vid år 1980. Åtgärder i detta syfte motiveras av att det hittills inte varit möjligt att finna en ekonomiskt försvarbar kontrollmetod, varigenom kan klarläg­ gas att en underjordisk cistern förblir tät. Nämnas kan i detta sam­ manhang att det finns ca 100 000 underjordiska oljetankar i vårt land vilka är över 15 år gamla. D et finns starka skäl anta att en stor del av dessa redan är otäta eller blir det inom relativt kort tid. Kostnaden för att åstadkomma en mera skyddad placering av dessa underjordstankar får anses ringa jämförd med den skada som läckage från tankarna kan vålla på grundvattnet. En stor del av de nuvarande underjordiska oljetankarna har inte undergått kontroll före nedläggningen. Detta gäller dem som nedgrävdes före tillkomsten av nu gällande bestämmelser. Emellertid måste en särskild kontrollorganisation på förevarande om­ råde bli synnerligen kostsam samtidigt som det kan förväntas att utveck­ lingen går mot ett minskat antal underjordiska oljecisterner. En lämpli­ gare väg att komma till rätta med olägenheterna skulle enligt utskottets mening kunna vara att övergå till ett besiktningssystem med tätare tids­ intervaller än f. n. Sålunda borde exempelvis möjligheterna kunna över­ vägas att den tidsintervall av fem år, som nu gäller för besiktningarna, efter år 1973 minskas till tre år och efter år 1976 till två år. D å utskot­ tet utgår från att Kungl. M aj:t och ansvariga myndigheter följer nu ak­ tuella fråga med största uppmärksamhet och vidtar de åtgärder som i angivet syfte kan befinnas erforderliga finner utskottet inte anledning påkalla annan åtgärd från riksdagen sida till följd av nu behandlade motionsyrkanden än att riksdagen som sin mening ger Kungl. M aj:t till känna vad utskottet anfört.

Vad gäller spörsmålet om omhändertagande av oljeförorenade jord­ massor och annat fast oljeavfall fram går av remissyttrandena att proble­ met uppmärksammats bl. a. av länsstyrelser och kommuner. I samman­ hanget kan erinras om att räddningstjänstutredningen nyligen avgivit sitt betänkande ”Räddningstjänst”, vilket är under remissbehandling. U t­ redningens förslag innebär att ansvaret för samhällets räddningstjänst, inbegripet oljebekämpning till lands, skall ligga på kommunerna. Det föreslås även ett interkommunalt samarbete för åstadkommande av en lämpligt avvägd beredskapsorganisation. Länsstyrelserna anses böra få ansvaret för katastrofplanläggningen. Utredningen har därem ot inte ta­ git ställning till det nyss berörda spörsmålet om omhändertagande av oljeavfall m. m. Som kommerskollegiet anfört i sitt remissyttrande över motionerna bör det dock kunna förutsättas att, om utredningens förslag genomförs, kommunerna inte kan underlåta att i samråd med vederbö­

rande länsstyrelse se till att ett lämpligt antal mottagningscentraler an­ läggs. Oskadliggörande av omhändertaget oljespill måste självfallet an­ ses ingå som ett led i oljebekämpningen. I vart fall måste spörsmålet upp­ märksammas vid den kommande prövningen av förslaget. Utskottet finner den i motionen 1971:421 upptagna, här berörda frågan mycket betydelsefull men anser att prövningen av utredningsförslaget bör av­ vaktas och är därför inte berett att nu påkalla någon särskild riksdagens åtgärd i anledning av förevarande motionsyrkande.

Utskottet hemställer

att riksdagen i anledning av motionerna 1971: 421 och 1971: 1054

som sin mening ger Kungl. M aj:t till känna vad utskottet an­

fört angående besiktningen av cisterner samt lämnar motioner­

na i övrigt utan åtgärd. Stockholm den 9 november 1971

På jordbruksutskottets vägnar NILS G. HANSSON

Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit: herrar Hansson i Skegrie (c), Mossberger (s), Persson i Skänninge (s), Johanson i Västervik (s), Hedin (m), Hedström (s), Jonasson (c), Magnusson i Grebbestad (s), Augustsson (s), Takman (vpk), Åberg (fp), Leuchovius (m), fru Theorin (s), herr Persson i Heden (c) och fru Anér (fp).

Reservation

av herr Åberg och fru Anér (båda fp), vilka anser

dels att det avsnitt av utskottets utlåtande som börjar på s. 2 med orden ”Den förenäm nda” och slutar på s. 3 med orden ”utskottet an­ fört” i stället bort ha följande lydelse:

”Den förenäm nda kungörelsen, som trätt i kraft den 1 oktober 1970, innefattar inte några uppgifter om vilka krav som måste ställas för att i kungörelsen avsedd kontrollant av underjordiska cisterner skall betrak­ tas som sakkunnig. Enligt utskottets uppfattning torde det ofta ställa sig svårt för byggnadsnämnderna att få sådant biträde av experter i ärenden angående underjordiska cisterner som krävs för en betryg­ gande kontroll. Utskottet vill vidare ifrågasätta om den i kungörelsen föreskrivna intervallen mellan kontrollbesiktningarna, vanligtvis fem år, inte är för lång. Det synes önskvärt att denna intervall successivt minskas, exempelvis efter år 1973 till tre år och efter år 1976 till två år. Det finns nämligen skäl antaga att en stor del av de äldre underjordiska

cisternerna redan är otäta eiler får befaras bli det inom relativt kort tid. De skador som härigenom kan kom m a att åsamkas våra vattentill­ gångar, främ st grundvattnet, kan bli mycket allvarliga.

Det torde enligt utskottets mening inte vara möjligt att tillgodose nyss angivna önskemål om en effektiv och med kortare tidsintervaller än f. n. återkommande cisternkontroll med de resurser för dessa ända­ mål som nu står byggnadsnämnderna till buds. U tskottet finner därför övervägande skäl tala för m otionärernas uppfattning att spörsmålet om tillskapande av en särskild organisation för övervakning av oljecister­ nerna bör tas upp till närm are övervägande genom en utredning i äm ­ net. Som exempel på frågor som därvid, förutom själva uppbyggna­ den av kontrollorganisationen, torde böra prövas kan nämnas spörs­ målen om utbildning och auktorisation av kontrollanter, om cistern­ material och cisternernas konstruktion och utrustning samt om skydds­ åtgärder av olika slag och om anordningar för varning vid läckage.”

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

”att riksdagen i anledning av motionerna 1971:421 och 1971:

1054 hos Kungl. M aj:t hemställer om utredning av frågan

om en organisation för kontroll av oljecisterner samt lämnar

motionerna i övrigt utan åtgärd.”

l f Riksdagen 1971.16 sami. Nr 53

Bilaga

Yttranden över motionerna 1971: 421 och 1 9 7 1 :1 0 5 4

Statens naturvårdsverk (13.9.1971)

Naturvårdsverket anför.

Från den 1 oktober 1970 gäller skärpta bestämmelser till skydd mot vattenförorening orsakad av brandfarlig v ä tsk a .----------- Bl. a. skall un­ derjordiska cisterner och rörledningar kontrolleras och täthetsprovas. Statens naturvårdsverk vill understryka vikten av att denna kontroll u t­ förs av kompetent personal. M ed hänsyn till de krav på sakkunskap verksamheten ställer synes det verket lämpligt att någon form av behö­ righet krävs för att utöva cisternkontroll och utfärda besiktningsintyg.

De nya bestämmelserna har ännu inte varit i kraft ett helt år och till­ räckliga erfarenheter av deras praktiska tillämpning torde därför knap­ past föreligga. Naturvårdsverket har emellertid i princip inget att erinra mot att bl. a. kontrollfrågan löses genom en särskild besiktningsorganisation.

Verket ifrågasätter dock om en sådan organisation bör begränsas till att om fatta kontroll av lagringsanordningar för brandfarliga vätskor. Enligt verkets åsikt bör kemikalielagringen ägnas minst lika stor upp­ märksamhet. Emellertid finns ännu inga bestämmelser som reglerar den­ na verksamhet ur miljösynpunkt.

Enligt förordningen om brandfarliga varor räknas till brandfarlig vätska vara i flytande eller halvfast form med en flampunkt av högst -I- 60° C samt oavsett flampunkt dessutom motorbrännolja och eldnings­ olja. Konungen kan dock förordna att även annan vara underordnas be­ stämmelserna.

Vissa petroleum produkter som förvaras på i princip samma sätt som de brandfarliga vätskorna, t. ex. smörjoljor och hydrauloljor, samt andra vätskor såsom tjäroljor, vissa impregneringsmedel m. m. faller utanför förordningen om brandfarliga varor. Naturvårdsverket anser det ange­ läget att produkter av detta slag, som kan förorsaka allvarlig vatten­ förorening och som lagras på samma sätt som de brandfarliga vätskorna, även inordnas under förordningens bestämmelser. Såvitt naturvårds­ verket kan finna föreligger ej heller något formellt hinder härför. Miljö­ skyddsföreskrifter saknas som nämnts även för lagring av kemikalier.

Vad gäller uppläggningsplatser för oljebemängda markmassor från sanering av oljeskador i mark, har naturvårdsverket på olika sätt riktat bl. a. länsstyrelsernas uppmärksamhet på denna fråga. Verket har där­ vid fram fört den åsikten att kommunala soptippar i vissa fall erbjuder deponeringsplatser, förutsatt att tippningen sker på kontrollerbart sätt.

Kungl, kommerskollegium (20.7.1971)

Kollegiet anför.

Inledningsvis får kollegiet erinra om att räddningstjänstutredningen num era avlämnat sitt betänkande ”Räddningstjänst” (SOU 1971: 50). I detta framläggs förslag om att ansvaret för samhällets räddningstjänst — vilken skall inbegripa oljebekämpning till lands — skall läggas på kom­

munerna, envar inom sitt område. Verksamheten skall handhas av kommunens brandförsvar (brandkåren) såsom lokalt räddningsorgan, varvid förutsätts ett interkom m unalt samarbete för skapande av en lämpligt aw äg d beredskapsorganisation. Vidare förordas att länsstyrel­ sen skall ha ansvaret fö r katastrofplanläggningen inom länet, vilken i största möjliga utsträckning bör bygga på den lokala planläggningen och ske i samråd med kom m unerna m. fl.

Därem ot synes utredningen ej ha tagit ställning till den viktiga, i m o­ tionen 1971: 421 berörda frågan om hur oljeförorenade jordmassor och annat fast oljeavfall i samband med saneringsåtgärder skall om händerta­ gas. Såvitt kollegiet kan belöma, är denna fråga långt ifrån tillfreds­ ställande löst i dag. Kollegiet förutsätter emellertid att, om utredningens förslag genomförs, kommunerna inte kan underlåta att i samråd med länsstyrelsen se till att ett lämpligt antal mottagningscentraler anläggs. Oskadliggörande av omhändertaget oljespill måste anses ingå som ett sista led i oljebekämpningen. I vart fall måste denna fråga uppm ärk­ sammas i samband med den kommande prövningen av utredningens förslag.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser kollegiet att denna pröv­ ning bör avvaktas, innan riksdagen tar ställning till det i motionen 1971: 421 gjorde yrkandet beträffande mottagningscentraler.

Vad härefter angår den i båda motionerna upptagna frågan om till­ skapandet av en särskild besiktningsorganisation för oljecisterner så får kollegiet erinra om att denna fråga dryftades av 1968 års riksdag i sam­ band med behandlingen av motionerna nr I: 481/1968 och n r II: 605/ 1968 (jfr tredje lagutskottets utlåtande nr 68/1968, sid. 12, och riksda­ gens skrivelse den 5 december 1968 om åtgärder m ot oljeläckage m. m.). Riksdagens skrivelse remitterades av handelsdepartementet till kollegiet för yttrande. I skrivelse den 13 juli 1970 avgav kollegiet det begärda yttrandet. 1 detta omtalades att kollegiet den 30 juni 1970, i samråd med statens naturvårdsverk, statens brandinspektion och statens plan­ verk, med stöd av 14 § förordningen om brandfarliga varor — som komplement till tidigare lämnade bestämmelser — utfärdat en kungö­ relse (Ser. B nr 1/1970) med bestämmelser om åtgärder till skydd mot vattenförorening genom brandfarlig vätska samt att härigenom de syn­ punkter som riksdagen anfört i allt väsentligt blivit tillgodosedda. Kol­ legiet framhöll bl. a. att den nya kungörelsen innehöll ingående regler om kontroll av underjordiska cisterner och rörledningar samt att kon­ trollen, som skall ske m ed närm are angivna mellanrum, skall utföras av sakkunnig person med skyldighet att utfärda intyg enligt ett av kolle­ giet fastställt formulär. Vidare omtalade kollegiet att intyget skall uppta utförliga uppgifter och att den sakkunnige därför ej kan undandra sig att lämna en så klar bild över cisternen med tillbehör att det blir möjligt för byggnadsnämnden att bedöma, om fortsatt förvaringstillstånd kan lämnas eller om det finns skäl att återkalla gällande tillstånd. F ör full­ ständighetens skull bör här framhållas att samma kontrollregler gäller för cistern ovan jord inom skyddsområde samt att rörledning över jord inom sådant område är underkastad regelbunden kontroll. D ärem ot har kollegiet ej föreskrivit särskild kontroll av cistern i byggnad, eftersom cisternen norm alt står under daglig uppsikt och regler finns vilkas efter­ levnad hindrar därifrån utläckande olja från att vålla skada.

Vidare anförde kollegiet i skrivelsen den 13 juli 1970 följande: ”F ör­ ordningen saknar bestämmelser med stöd varav en speciell statlig kon­

trollorganisation skulle kunna tillskapas (jfr motionerna nr I: 481 och n r II: 605 och sista stycket i tredje lagutskottets utlåtande, sid. 12), och kollegiet har därför ansett sig ej kunna meddela föreskrifter om krav på viss kompetens hos dem, som ägnar sig åt cisternkontroll, eller att ut­ färda regler, som skulle innebära införandet av ett auktorisationssystem i någon form. Kollegiet förutsätter, att byggnadsnämnderna vid hand­ läggningen av hithörande ärenden ser till att endast i saken insatta per­ soner anlitas för cisternkontroll. Det bör då nämnas att bl. a. statens institut fö r företagsutveckling bedriver en om fattande kursverksamhet på området, och att kurserna är väl besökta. Undervisningen om fattar cisternvård av skilda slag samt cisternkontroll. Den som genomgått kurs får intyg härom. U nderkastar han sig skriftliga prov, utfärdas betyg för honom ”. I anslutning härtill framhöll kollegiet, att föreskrifter om en särskild kontrollorganisation hade sin plats i förordningen om brand­ farliga varor men att, eftersom det i så fall skulle bli fråga om ett täm ­ ligen långt gående ingrepp i enskild rätt, en sådan komplettering ännu inte borde genomföras. Enligt kollegiets mening borde erfarenheterna från tillämpningen av kungörelsen n r 1/1970 avvaktas. Vidare uttalade kollegiet att kollegiet hyste gott hopp om att förhållandena på detta om ­ råde snart skulle komma att avsevärt förbättras. Anledningen härtill var bl. a. att kollegiet i nyssnämnda kungörelse lämnade utförliga anvisning­ ar till byggnadsnämnderna hur de skulle handlägga hithörande ärenden samt att kollegiet förutsatte att kommunsammanslagningarna skulle leda till att varje kommun skulle finna det möjligt att anskaffa erforderlig sakkunskap på området.

Kollegiet finner angeläget att i detta sammanhang framhålla att det ej råder tvivel om att de allvarligaste skadorna genom brandfarlig vätska hittills uppkommit i samband med påfyllning av cisterner, som används för förvaring av eldningsolja och är belägna inomhus i källare el. dyl. eller under jord. På grund av slarv och vårdslöshet i olika form er eller till följd av misstag har nämligen överfyllning m ed därav föranledda oljeflöden varit en tämligen vanlig företeelse. U nder senaste tiden har emellertid oljebolagen börjat använda s. k. elektroniskt överfyllningsskydd, så konstruerat och anbringat att överfyllning är omöjlig. Skyd­ det utgörs av två huvudbeståndsdelar, av vilka den ena — som är täm ­ ligen billig — inmonteras i cisternen — och den andra — som är ganska kostsam — inmonteras i tankbilen. Oljebolagen h ar förklarat sig villiga att satsa på detta system. P å grund av bristande resurser är det emeller­ tid inte möjligt att genast införa systemet överlag, utan detta måste byg­ gas ut efter hand. Enligt övergångsbestämmelserna i kungörelsen nr 1/1970 skall systemet vara helt genomfört senast den 1.7.1974.

Såsom betonats i motionen 1971: 1054 så blir sakkunnigt utförda kontroller av främ st underjordiska cisterner under alla omständigheter nödvändiga. Tidigare har insikten om betydelsen av dylika kontroller varit allt fö r ringa, men i dag är läget uppenbarligen ett annat. Mycket talar dock för att tillgången på erforderlig sakkunskap ännu är otillräck­ lig och att all cisternkontroll därför inte kan betraktas som tillförlitlig samt att ibland det är svårt för byggnadsnämnderna att bedöma huru­ vida inkomna kontrollintyg är vederhäftiga. D et är emellertid sannolikt att dessa brister kommer att avhjälpas efter hand. M ed hänsyn härtill vill kollegiet alltjäm t ifrågasätta om tillräcklig anledning finns att nu ingripa med nya åtgärder eller om inte ytterligare någon tids erfarenhe­ ter bör avvaktas.

Härtill kommer att statsm akterna alltsedan tillkomsten av 1864 års näringsfrihetsförordning varit restriktiva när det gällt att medverka i auktorisationssystem. En medverkan har den påtagliga nackdelen att staten i allmänhetens ögon m er eller mindre h ar ansvaret för att den verksamhet som auktorisationen avser också bedrivs såsom avsetts. I de fall då någon form av statlig auktorisation skapats har det vanligen gällt att tillgodose viktiga säkerhetssynpunkter. Eftersom det är denna fråga som är aktuell i detta sammanhang, fram står motionärernas yr­ kanden som naturliga.

I motionen 1971: 1054 föreslås att all cisternkontroll skall utföras av en särskild övervakningsorganisation — förslagsvis benämnd AB Svensk cisternbesiktning — med förebild från bilområdets AB Svensk bilprov­ ning. Kollegiet ställer sig tveksamt till detta förslag. En väsentlig skill­ nad är att bilkontrollen kan utföras på ett centralt provningsställe, där erforderlig personal är samlad och dit bilarna körs för besiktning, me­ dan cisternkontrollen måste utföras på platser som ligger spridda över stora områden och dit besiktningspersonalen måste förflytta sig. D et kan befaras att en dylik apparat blir tungrodd och dyrbar. Det kan vara svårt att ge personalen jäm n sysselsättning. Särskilt bör beaktas att an­ talet kontrollpliktiga cisterner efter hand minskar.

Enligt kollegiets mening är i dag viktigast tillse, att utbildningsresur­ serna är sådana att de snabbt leder till att det över hela landet finns sak­ kunniga personer som kan utföra en riktig cisternkontroll. I anslutning härtill skulle ett auktorisationssystem av något slag kunna införas. H är­ vidlag kan 31 § andra stycket i 1949 års arbetarskyddskungörelse tjäna som förebild. I så fall skulle stadgas att föreskrifter rörande villkor för behörighet som cisternkontrollant meddelas av kommerskollegium med skyldighet att, när villkoren är uppfyllda, bevilja behörighet, och med rätt att i förekommande fall återkalla denna.

Vid övervägande av de olika synpunkter som anmäler sig i samman­ hanget har kollegiet funnit att en utredning med uppdrag att framlägga förslag om, hur kontrollen av oljecisterner bör organiseras, kan vara be­ fogad.

Korrosionsinstitutet (29.9.1971)

Institutet anför.

Korrosionsinstitutet och dess föregångare Ingenjörsvetenskapsakademiens korrosionsnämnd har ägnat stort intresse åt korrosionen i olje­ cisterner. — Sålunda belystes ämnet från olka utgångspunkter i tre upp­ märksammade föredrag vid Stiftelsens för korrosionsteknisk forskning årsstämma år 1967. Se institutets Årsbok 1968, s. 92— 114.1

Korrosionsinstitutet har också ansett det angeläget att medverka till en lösning av de problem som vidlåder oljelagringen i stålcisterner. A r­ betet har bl. a. innefattat medverkan att starta forskning ifråga om inhibitorer mot cisternkorrosion, långtidsförsök med in- och utvändigt katodiskt skydd, långtidsförsök vad gäller invändig målning av cisterner, utarbetande av provningsnormer för färger härför samt uppföljning av reparationsåtgärder i invändigt korrosionsskadade cisterner. — Arbetet har skett och sker tillsammans eller i samråd med bl. a. försvaret och andra myndigheter, Svenska Petroleum Institutet och den materieltill- 1 Här ej bilagd.

verkande industrin. Helt nyligen har ett anslag sökts och erhållits från Statens råd för byggnadsforskning ”fö r att sammanställa erfarenheter och göra kompletterande undersökningar för att få en helhetsbild som kan ligga till grund fö r de kriterier som skall vara uppfyllda för att skyddsåtgärder resp. skyddsmedel skall bli godkända”.

I olika sammanhang har Korrosionsinstitutet, vid kurser, uppföljningsdagar etc. pejlat inställningen till dessa problem hos deltagare från byggnadsnämnder och hälsovårdsnämnder. Deras ambition att komma tillrätta med problemen har i de flesta fall stått utom diskussion, men samtidigt h ar osäkerhet framkommit inför det stora kunskapsområde som oljelagringen i alla dess faser inrymmer.

Då frågan ånyo uppkommit om en särskild besiktningsorganisation vill institutet särskilt betona den trygghetsfaktor som en sådan organisa­ tion skulle innebära såväl för den enskilde som för samhället. Byggnads­ nämndernas personal skulle avlastas en arbetsuppgift som är viktig men ändock endast en bland många betydelsefulla. M an torde knappast kunna begära att byggnadsnämndernas ledamöter annat än i undantags­ fall skall kunna bli kvalificerade för just denna del av deras arbetsom­ råde.

En rationellt organiserad besiktningspatrull med ansvaret för ett di­ strikt av lämplig storlek torde vara berättigad. Den skulle kunna arbeta systematiskt och med föreskrivna intervaller följa upp varje enskild cisterns kondition. A tt personalen skulle hålla sig fortlöpande informerad om framsteg ifråga om förebyggande åtgärder, rengörings- och inspektionsmetoder m. m. är en självklarhet.

Erfarenheterna visar att en ganska kvalificerad utrustning är önskvärd för en riktigt arbetande patrull, avsedd för cisternrengöring, besiktning och övervakning. — D et finns exempel p å att personal till rengöringspatruller rekryterats från arbetsförmedlingar och utan någon som helst kännedom om cisternrengöringen eller dess olika faromoment anvisats arbete, t. o. m. i cisterner som innehållit l : a klass vara. Deras utrustning har dessutom varit undermålig. — En fast organisation skulle eliminera sådana risker och dessutom kunna arbeta metodiskt, med minsta möjli­ ga förflyttningssträckor mellan olika arbetsobjekt, vilket givetvis med­ verkar till att hålla kostnaderna nere.

Det har vidare kunnat konstateras en brist på kunskaper och initiativ när det gällt att vidta åtgärder efter inträffat läckage. En till personal­ styrkan begränsad men kvalificerad personalgrupp med fullgod utrust­ ning skulle vara av stort värde när och oavsett var en oljeskada, även av annat slag än genom cisternläckage, inträffat. Den skulle med andra ord utgöra ett önskvärt och viktigt tillskott till den kommunala oljeskyddsberedskapen.

Det bör betonas att underjordscisternerna — vilka utgör största risk­ momentet — kommer att minska i antal; Kommerskollegiets författ­ ningssamling, serie B, 1970, nr 1, kommer att medverka till en u p p fa tt­ ning av underjordiska cisterner enär kostnaderna för säkerhetsåtgärder ofta blir så höga att en uppflyttning blir den naturliga följden. Det skall emellertid framhållas att en besiktningsorganisation bör ägna sig inte endast åt i jorden nedgrävda cisterner utan även åt andra cisterntyper, t. ex. inomhuscisterner. — Plast- och betongcisterner bör också innefat­ tas i besiktningen.

M ot bakgrund av det ovan sagda vill Korrosionsinstitutet uttala sig positivt för en besiktningsorganisation av den art som förutsättes i m o­

tionerna samtidigt som institutet kraftigt vill understryka att organsationens planläggning bör ske grundligt och med beaktande av att man i största möjliga utsträckning utnyttjar existerande erfarenheter och re­ surser så att kostnaderna hålls på lägsta möjliga nivå. Även lösningen att f ö r s t ä r k a b y g g n a d s n ä m n d e r n a med specialister alterna­ tivt i mindre orter ge utvalda ledamöter i byggnadsnämnden specialut­ bildning kan dock övervägas såsom ett mindre kostnadskrävande alterna­ tiv. Vilken lösningen än blir fordras någon form av a u k t o r i s a t i o n . Den kursverksamhet som bedrivs genom Statens Institut för Företags­ utveckling (SIFU), Svenska Kom m unförbundet och Korrosionsinstitutet är värdefull i många avseenden. A tt en deltagare skall kunna anses ” sakkunnig” enbart efter att ha genomgått en sådan kurs torde emeller­ tid innebära risker. F ö r närvarande föreligger inte heller något förfa­ rande liknande det som tillämpas för svetsare eller elektriker, vilka inte får utföra sitt arbete utan att vara i vederbörlig ordning auktoriserade. Kommerskollegiets författningssamling, serie B, 1970, nr 1, är synnerli­ gen vag ifråga om sakkunnig-begreppet, något som t. ex. fram går av bi­ laga 3 till bestämmelserna; inga som helst uttalanden om den sakkun­ niges kvalifikationer och skyldigheter göres. Korrosionsinstitutet har enligt ovan uttalat sig positivt om en besiktningsorganisation av den art som motionärerna föreslagit men samtidigt antytt en alternativ lösning och anser att denna fråga behöver bearbetas ytterligare. Korrosionsinstitutet vill därför tillstyrka en utredning om lämpligaste sättet för en fram tida cisternkontroll. Institutet är därvid berett att undersöka sina möjligheter att aktivt medverka i denna kon­ trollverksamhet, t. ex. genom att bistå vid utveckling och övervakning av kontrollmetoder och genom att ge synpunkter i auktorisationsfrågan. Frågan om mottagningsplatser för oljeförorenat avfall ligger utanför Korrosionsinstitutets kompetensområde, varför institutet avstår från att yttra sig om motionens 1971: 421 hemställan i detta avseende.

Svenska kommunförbundet (3.9.1971)

Förbundets styrelse anför. Sedan kommerskollegii tillämpningsbestämmelser till skydd för vat­ tenförorening genom brandfarlig vätska meddelades har förbundet ge­ nom fört ett stort antal kurser i hithörande frågor för berörda kommu­ nala befattningshavare. Dessutom har anvisningar och förslag till ad­ ministrativa rutiner avseende brandfarliga varor utarbetats och tillställts samtliga kommuner. Förbundets avsikt har varit att härigenom bidraga till att förutsättningar för effektiv kontroll av gällande bestämmelser skapas. Förbundet har rekommenderat kommunerna att inte knyta särskild expertis för teknisk kontroll av cisterner till den kommunala organisa­ tionen. I stället förordas att byggnadsnämnderna godkänner företag och enskilda som har erforderliga kvalifikationer. Denna rekommendation innebär egentligen att ett offentligt auktorisationssystem förordas, vilket — om det skall bli effektivt — torde kräva författningsstöd. I och för sig kan denna verksamhet tänkas vara ordnad i kommunal regi, varvid kommunerna är oförhindrade att anlita entre­ prenörer. I samband härmed kan kommunerna givetvis avtalsvägen upp­ ställa vissa kvalifikationskrav. U tan författningsstöd torde man dock

härigenom ej kunna hindra att oljetanksinnehavare och andra anlitar sig av andra företag inom branschen för vilka laglig grund för uppställande av kvalifikationskrav saknas.

Enligt styrelsens mening är det från miljövårdssynpunkt angeläget att m an genom krav på auktorisation i någon form erhåller kontroll över de företag, som är verksamma i oljesaneringsbranschen. De funk­ tioner som härvidlag kan komma ifråga är icke enbart tankbesiktning utan även tankrengöring, sanering efter oljeutsläpp och andra kemikalieutsläpp. Styrelsen kan på detta stadium icke närm are ange vad ett auktorisationssystem bör innehålla, men hävdar att ett sådant system — som kan baseras på tillgängliga resurser hos oljesaneringsföretagen — bör kunna medföra väsentligt billigare administrativa kostnader än upp­ byggnaden av en central, fristående organisation av samma struktur som AB Svensk bilprovning.

M ot den bakgrunden vill styrelsen avstyrka motionärernas förslag om utredning för tillskapande av en särskild besiktningsorganisation för oljecisterner. D ärem ot vill styrelsen förorda att frågan om ett auktorisationssystem för privata oljesaneringsföretag, som bl. a. är verksamma m ed kontroll och rengöring av tankar blir föremål för närm are över­ väganden. D ärvid bör ställning tas till vilket eller vilka verksamhetsfält auktorisationen skall om fatta, om indelning i auktorisationsklasser bör ske, vilka kompetenskrav som bör uppställas, vilket krav som bör ställas på företagens utrustning, h u r ett ansvarssystem bör utform as (garanti eller försäkring) m. m. V idare bör klargöras vilken myndighet, som bör ge tillstånd till auktorisation. Om i princip enhetliga norm er för god­ kännande av företag inom oljesaneringsbranschen utfärdas från cen­ tralt håll talar mycket för att tillståndsprövningen av det enskilda före­ taget kan ske lokalt för varje kommun.

Vissa funktioner i samband med oljesaneringen kan tänkas ligga inom ramen för det kommunala renhållningsmonopolet. Avgränsningen härav bör närm are klarläggas.

N är det gäller frågan om mottagningscentraler för oljeförorenade jordmassor och annat fast oljeavfall bör framhållas att den materia som innefattas i denna beskrivning kan inrymma avfallsprodukter som inte kan deponeras på av m otionären föreslaget sätt utan kräver speciell be­ handling. Bortsett härifrån delar styrelsen motionärens uppfattning om det angelägna i att sådana centraler förbereds. Det behöver enligt sty­ relsens mening härvid ej röra sig om färdiga anläggningar utan vad som bör eftersträvas är en planeringsberedskap och normer för hur oljeför­ orenade massor och dylikt bör omhändertas. F. n. råder osäkerhet om hur oljeavfall av denna karaktär lämpligen bör behandlas. Styrelsen an­ ser det angeläget att m an från statligt håll ser till att forskning härom kommer till stånd. Det är tveksamt hur långt kommunernas ansvar inom ram en för allmänna hälsovården för omhändertagande av oljeavfall av h är aktuell typ kan sträcka sig. Enligt räddningstjänstutredningens be­ tänkande, ”Räddningstjänst, SOU 1971: 50”, skall det inte ankomma på räddningsorgan att ombesörja sanerings- eller återställningsåtgärder. Även här är det angeläget att en klar gräns dras.

Om kom munerna skall ta hand om det oljeavfall som här närmast avses uppkommer frågan om hur kostnadstäckning skall ske. Det före­ faller rimligt, att den som hanterat oljan också bär kostnaden för om­ händertagandet när oljan kommit lös. Enligt styrelsens mening skulle — för såvitt inte frågan om kostnadsansvaret kan ordnas tillfredsställan­

de genom andra generellt verkande regler — en lagstiftning om strikt skadeståndsansvar fö r skada till följd av oljehantering ha en betydande effekt. Strikt ansvar förefaller motiverat med hänsyn till den stora skada löskommen olja kan orsaka.

M ot denna bakgrund anser styrelsen att lagstiftning om strikt ansvar för oljeskada bör övervägas som ett tänkbart alternativ för en lösning av kostnadsansvaret.

Svenska försäkringsbolags riksförbund (15.9.1971)

Riksförbundet instämmer i de yrkanden som fram förts i motionerna och anför.

Båda motionerna tar främ st sikte på de särskilda risker som är förena­ de med lagring av oljeprodukter i underjordscisterner. Såsom särskilt fram trädande brister framhålles därvid kommunernas bristande resurser att kontrollera cisternerna och att efter inträffad skada ta hand om oljespill och oljeförorenade jordmassor. M otionen 1971:421 utmynnar i yrkandet att riksdagen m åtte anhålla att Kungl. M aj:t låter utreda h ur en effektiv kontroll av gällande oljelagringsbestämmelser lämpligen bör ordnas, varvid frågan om tillskapandet av en särskild besiktningsorganisation för oljecisterner bör beaktas. Vidare yrkas i motionen att Kungl. M aj:t måtte anmoda länsstyrelserna att tillsammans med kom­ munerna förbereda mottagningscentraler för oljeförorenade jordmassor och annat fast oljeavfall. I motionen 1971: 1054 yrkas att riksdagen i skrivelse till Kungl. M aj:t begär att en utredning skyndsamt tillsättes för att lämna förslag till organisation av övervakning av oljecisterner.

Enligt försäkringsbolagens erfarenheter från skaderegleringsarbetet måste problemet med de underjordiska oljecisternerna bedömas som mycket allvarligt. Kommerskollegii nya bestämmelser (Kommerskollegii författningssamling ser. B 1970 nr 1) innebär visserligen ett väsentligt framsteg. Inte desto mindre finns anledning att tro att det nuvarande läget snabbt kan förvärras om det inte tillses att resurser skapas för effektiv kontroll av bestämmelsernas efterlevnad samt för sakkunnig rådgivning och anvisningar åt de enskilda oljelagrarna.

Tillämpningen av bestämmelserna kräver om fattande fackkunskap och meningarna är i viktiga frågor delade även bland fackmän. Frågan är enligt riksförbundets mening så viktig att olika vägar att skapa en orga­ nisation för övervakning och kontroll av oljecisterner allsidigt bör prö­ vas.

Allt oljeavfall — avfallsoljor, emulsioner, oljeindränkta jordmassor m. m. — medför risker för miljöskador, främ st på vattendrag och grund­ vatten. Bristen på en organiserad mottagning i kommunerna av olje­ avfall har länge varit besvärande, vilket inte minst försäkringsbolagen fått erfara i samband med saneringsarbete efter oljeutflöden.

I skrivelse till Svenska Kom m unförbundet den 19 mars 1969 framhöll samarbetsgruppen för oljeskyddspropaganda — i vilken grupps arbete riksförbundet aktivt deltar — följande:

”Skall oljeskyddspropagandan vara meningsfull måste emellertid en allvarlig brist avhjälpas. D et har nämligen visat sig att kommunerna endast i undantagsfall har anordningar för mottagning av spillolja, och på endast några få ställen i landet finns det företag e. d. som tar emot

olja för destruktion eller möjligen regenerering. Detta måste i realiteten innebära att betydande mängder olja töms ut på marken, i avlopp eller direkt i vatten. I vissa fall hälls olja på soptippar elier bränns öppet, vil­ ket emellertid kan medföra förorening av vatten respektive luft.

Samarbetsgruppen för oljeskyddspropaganda vill därför till Svenska kommunförbundet hemställa, att Förbundet hos kommunernas bygg­ nadsnämnder skyndsamt fram håller vikten av att varje kommun snarast vidtar lämpliga åtgärder för att ordna mottagning av olja, exempelvis i container för vidaretransport till destruktion, som måste ske med hänsyn till miljövårdskraven, eller om möjligt till regenerering för återanvänd­ ning.”

I huvudsak likalydande skrivelser avläts samtidigt till Statens N atur­ vårdsverk, Statens Planverk samt Riksdagens tredje lagutskott.

Motioner avgavs till 1969 års riksdag om dels oskadliggörande av oljeavfall, dels åtgärder i syfte att bygga upp ett system av uppsamlings­ platser för olja och andra farliga ämnen över hela landet. Riksdagen lämnade motionerna utan åtgärd. Jordbruksutskottet framhöll i sitt utlåtande nr 48 att på olika håll undersökningar rörande skilda problem på avfallshanteringens om råde bedrevs i såväl statlig och kommunal som enskild regi. U tskottet utgick ifrån att undersökningarna bedrevs skynd­ samt och att Kungl. M aj:t och berörda myndigheter snarast skulle vidta de åtgärder som befanns motiverade.

Utförda och pågående undersökningar p å avfallshanteringens område har i allmänhet tagit sikte på de tekniska och ekonomiska förutsättning­ arna för totalt oskadliggörande eller återanvändning av avfall. D et är riksförbundet bekant att, såvitt rör oljeavfallet, synnerligen effektiva m etoder för behandlingar framkommit, baserade på kemiska och fysika­ liska processer och att avancerade projekt står inför sitt förverkligande, innefattande såväl uppsamling och behandling av oljeavfall som distri­ bution av behandlat avfall till avnämare. U tan att ha en dagsaktuell över­ blick över läget vill riksförbundet dock peka på den risk som föreligger att kommunernas oljeuppsamlingsproblem genom sådana system inom överskådlig tid endast kommer att lösas för de mer industrialiserade regionerna i landet. F ör åtskilliga kommuner — idag m åhända de flesta — kvarstår i så fall frågan hu r m an praktiskt skall kunna fullgöra den skyldighet som enligt hälsovårdsstadgan torde föreligga att mottaga olje­ avfall inom kommunen. En planlagd och organiserad verksamhet för mottagning av oljeavfall är emellertid — även om den idag av kostnads­ skäl inte kan knytas till ett system med totalt oskadliggörande eller åter­ användning — bättre än ingen verksamhet alls. N är det gäller mottag­ ning av oljeförorenade jordmassor och annat fast oljeavfall — yrkandet i motionen 1971: 421 avser endast denna avfallstyp — är det enligt för­ säkringsbolagens erfarenhet idag snarast svårare än tidigare att av kominunmyndigheterna få anvisning om var sådant avfall får avlämnas. Sär­ skilda avstjälpningsplatser för sådant avfall, med praktiskt sett små eller inga risker för miljöförstöring, kan — om god expertis anlitas — i de flesta fall anordnas med enkla medel och till låga kostnader. U r Svenska Brandförsvarsföreningens och Svenska Petroleuminstitutets publikation ” Olja, skada, sanering” kan h är citeras:

”Med hänsyn till att olja i m ark — särskilt i m atjord — ganska snabbt bryts ner av bakterier kan det vara ekonomiskt rimligt att inom en kom­ m un ordna särskild avstjälpningsplats för oljeförorenade massor, där oljans nedbrytning kan påskyndas genom ”gödsling” med näringssalter

(kväve, fosfor). Lämplig plats bör utses i samråd med geohydrologisk expertis (se 323) så att risk för vattentäktsskador undvikes.”

Folksam (15.9.1971)

Folksam fram håller att det finns många skäl som talar för m otionä­ rernas hemställan om utredningar angående övervakningsorganisation för tillsyn av oljecisterner och om förberedelse av mottagningscentraler för oljeförorenade jordmassor och annat fast oljeavfall.

Folksam anför vidare.

Problemet m ed läckande oljecisterner har nyligen i sin helhet diskute­ rats av riksdagen, utretts av kommerskollegium och kommunikations­ departementet och blivit föremål för nya bestämmelser som trädde i kraft den 1 oktober 1970. Trots detta är läget otillfredsställande. Nya oljeskador, rapporter om förstörda vattentäkter, aktuella sifferuppgifter om oljecisternernas dåliga kondition visar klart behovet av kraftåtgärder på det område som motionerna behandlar.

Utan förbättrade resurser och en effektiv organisation för att handha problemet med läckande oljecisterner är nya bestämmelser av ringa värde. Hela problematiken måste behandlas på så sätt att man samtidigt beaktar och väger m ot varandra alla verkliga kostnader som kan kom ­ m a att åvila cisternägaren-konsumenten, dvs. kostnader för eventuell installation av cistern inomhus, kostnader för periodisk rengöring och besiktning, utlägg för ny cistern, försäkringskostnader, eventuell förlust av oersättliga vattentäkter, kostnader som skall betalas kollektivt för annan miljöförstöring, m. m. Om inte detta sker kan vare sig myndig­ heter eller den enskilde konsumenten fatta väl övervägda beslut när det gäller oljelagringsproblemet. Motionerna som aktualiserats så kort tid efter frågans behandling i riksdagen, är klara symptom på att den tidi­ gare behandlingen av frågan skett utifrån ett alltför snävt perspektiv, trots att det inte saknats realistiska förslag till lösning av problemen.

Folksam fram förde år 1968 i en skrivelse till riksdagens tredje lagut­ skott och i ett remissyttrande till kommunikationsdepartementet förslag till lösningar av problem som ånyo aktualiseras i föreliggande motioner. Det kan vara värt att rekapitulera och i någon m ån komplettera vissa av de synpunkter som då framfördes av Folksam och som kan vara relevanta i detta sammanhang.

De nya bestämmelserna innehåller en brist som onödigtvis komplicerar konsumentens valsituation. Som framhålls i motion 1971: 1054 kommer de nya bestämmelserna att de facto göra det fördelaktigare för konsu­ menten att placera oljecisternen inomhus. Detta riktiga konstaterande visar att de nya bestämmelserna egentligen borde innehålla förbud mot nyinstallation av underjordiska stålcisterner. Samtidigt visar konstate­ randet att oljelagringsproblemet borde beaktas bättre vid byggnadsplaneringen i likhet med vad som t. ex. gäller för behovet av parkeringsplat­ ser. Detta skulle ha besparat blivande cisternägare onödigt besvär med att kalkylera kostnader för vissa alternativ för oljelagring. Vid en sådan kalkyl kan det finnas risk för att väsentliga delar av kostnadsbilden åsidosatts, särskilt som konsumenten tillhandahålls råd från olika håll med intressen för enbart delar av problemkomplexet med läckande olje­ cisterner t. ex. oljedistributörer, cisternproducenter och cisternvårdsföretag. Särskilt allvarligt är det att man alltför litet tar hänsyn till de risker

för oljeskador och därmed förknippade försäkringskostnader som kon­ sumenten måste beakta i sin kalkyl.

D et kan starkt ifrågasättas om ett besiktningsarbete, baserat på en­ skilt företagande, kan uppfylla de kvalitetskrav som måste ställas. En del aktuella fall visar att oljeskador och allvarliga tillbud inträffat kort tid efter godkänd besiktning och rengöring av cisternen. Priskonkurrens mellan cisternvårdsföretag och en eventuell strävan från deras sida att konkurrera med att vara allm änt ”hygglig” och inte gärna döma ut cisterner kan leda till att cisternägarens kortsiktiga ekonomiska intres­ sen överbetonas. H an försätts i en situation där ett lågt pris på besikt­ ningen kan te sig viktigare än hög kvalitet på arbetet och där benägenhe­ ten att behålla cisternen så länge som möjligt, trots eventuella risker, kan komma alltför mycket i blickpunkten.

En särskild besiktningsorganisation för oljecisterner har många förde­ lar. De praktiska erfarenheter som försvarets intendenturverk har på detta område kan utnyttjas för att organisera en rationell och effektiv besiktnings- och rengöringsverksamhet. Stora möjligheter finns att ratio­ nalisera verksamheten och tillgodose de krav som motionärerna fram för när det gäller kompetens hos cisternvårdspersonalen. Kvaliteten på ar­ betet kan höjas. M an kan utnyttja mera ändamålsenlig utrustning. D et borde också gå att hålla de fasta kostnaderna för en organisation nere genom att söka åstadkomma en kombination mellan besiktningsverksamhet och den kommunala oljeskyddsberedskapen mot löskommen olja.

Eftersom det är svårt att dra en gräns mellan förebyggande, begrän­ sande, sanerings- och rengöringsarbete borde en slagkraftig organisation som tillgodoser behovet för hela det kommunala oljeskyddet vara moti­ verad.

Den säkerhetsutrustning som krävs — t. ex. explosionsindikatorer, gnistfria redskap, gasmask, säkerhetsselar m. m. — och den utbildning i att använda materielen på ett riskfritt sätt, som är erforderlig, kan knappast åstadkommas med en splittrad organisation. En särskild be­ siktningsorganisation kan därem ot hålla hög och jämn standard på sä­ kerhetsåtgärder till skydd för den personal som arbetar i detta ofta myc­ ket riskfyllda arbete.

Om alternativet med en särskild besiktningsorganisation av finansiella skäl inte går att realisera anser Folksam det vara nödvändigt att man gör en åtskillnad mellan organisationen för besiktning och kontroll å ena sidan och för rengöring å andra sidan.

F ö r att kontrollera oljecisterner krävs en kompetens som i många stycken kombinerar brandchefens och hälsovårdsinspektörens. Sådana resurser saknas f. n. i kommunerna, dvs. i byggnadsnämnderna inom vilkas ansvarsområde frågan hör hemma. D et vore m era praktiskt att avlasta byggnadsnämnderna allt arbete med kontroll av cisterner och i stället bygga upp en särskild kontrollorganisation m ed inspektörer som inom olika distrikt arbetar direkt under länsstyrelsen. Samtidigt bör införas ett behörighets- och auktorisationsförfarande för cistern­ vårdsföretag. Indragning av koncession bör ifrågakomma om upprepat slarv föreligger vid rengöring av cisterner. Vidare bör oljeleverantörerna åläggas att kontrollera att giltigt intyg om cisternens tjänlighet finns innan olja ifylls. Oljeleverans som sker utan sådant intyg bör vid skada kunna medföra påföljd och betalningsansvar för oljeleverantör.

Avsaknad av platser för tippning av oljeskadade jordmassor fördröjer

och fördyrar oljesanering efter skada och kan i många fall ge upphov till risker för nya skador p å vattentäkter. Enligt Folksam bör kommunen eller kommunblocket i sam råd med länsstyrelsen och geohydrologisk expertis anmodas att på lämplig plats där risk för vattentäktsskador kan undvikas iordningställa avstjälpningsplats för oljeförorenade jord­ massor. D etta bör kunna ordnas utan alltför betungande kostnader och finansieras genom avgift för tippning.

Svenska Petroleum Institutet (21.9.1971)

Institutet tillstyrker dels utredning om lämpligaste metoden för fram ­ tida cisternkontroll, dels ock uppdrag till länsstyrelserna att förbereda anordnande av mottagningsplatser för oljeförorenat avfall och uttalar därvid bl. a. följande.

I bägge m otionerna behandlas de risker för utsläpp av flytande bräns­ len och drivmedel, som föreligger genom läckage från fram för allt under­ jordiska cisterner. I samband härm ed erinras också om de bestämmelser, som utfärdats av Kommerskollegium i kungörelse n r 1/1970 om åtgärder till skydd m ot vattenförorening genom brandfarlig vätska.

Ifrågavarande kungörelse trädde i kraft den 1 oktober 1970 och hade alltså inte varit gällande mer än knappt fyra månader, när motionerna avlämnades. N ågra praktiska erfarenheter av de nya bestämmelsernas efterlevnad har inte kunnat erhållas under denna korta period, som dessutom inträffat under en intensiv del av eldningssäsongen. Vad in­ spektion av underjordiska cisterner beträffar tillkommer dessutom svå­ righeter till följd av bl. a. tjälbildning.

I motionen 1971: 421 anges antalet underjordiska cisterner till mellan 300 000 och 400 0000 st. Nya undersökningar visar, att antalet underjor­ diska villacistemer starkt minskat och num era ej är högre än ca 125 000. Vid oljeföretagens bensinanläggningar finns uppskattningsvis 25 000 underjordiska cisterner, vilka är föremål för fortlöpande kontroll av kompetent personal.

Oljeföretagens egna cisterner under jord skötes i dag av oljeföretagens experter i medvetande om betydelsen av aktsam hantering av denna materiel. Samarbetet med myndigheterna fungerar i stort sett tillfreds­ ställande. I den mån kompletterande föreskrifter erfordras, erhålles dessa genom Institutet, som i tveksamma frågor tillfrågas och som därvid in­ häm tar upplysningar från Sprängämnesinspektionen resp. Kommerskolle­ gium.

Inspektions- och kontrollverksamhet i fråga om cisterner, speciellt sådana som användes för förvaring av eldningsoljor för villa- och fastighetsuppvärmning, sker av praktiska skäl norm alt under sommarmåna­ derna. H ärjäm te måste beaktas att de nya bestämmelserna, som bl. a. berör omkring en miljon villa- och fastighetsägare, nödvändiggjort ett omfattande informations- och upplysningsarbete. Med hänsyn till den betydelse petroleumindustrien tillmäter ansträngningarna att i möjligaste mån begränsa riskerna för oljeläckage, h ar Institutet i samarbete med medlemsföretag och fristående företag med verksamhet innefattande cisternrengöring och kontroll under våren och sommaren 1971 varit en­ gagerat i att bekantgöra de nya bestämmelsernas innebörd. Nämnas kan i detta sammanhang att Institutet utarbetat en informationsbroschyr, som genom medlemsföretagens försorg distribuerats i en upplaga av i runt tal

en miljon exemplar till villa- och fastighetsägare. Härjäm te har Institu­ tet låtit göra en instruktionsfilm om de nya bestämmelserna för att un­ derlätta utbildning av berörd personal hos medlemsföretag såväl som fristående företag med intresse härför. Petroleumindustrien har på så sätt aktivt medverkat till att göra de nya bestämmelserna kända och förstådda av landets villa- och fastighetsägare. Resultatet har också en­ ligt vad Institutet har sig bekant blivit, att sommarmånaderna 1971 kän­ netecknats av en mycket omfattande verksamhet i fråga om cisternren­ göring och -kontroll. Härutöver må nämnas att SPI på uppdrag av oljeföretagen förbereder en stort upplagd kampanj för att utbyta och helt rekonditionera de s. k. gårdscisterner, som inrymmer lager av petro­ leumprodukter åt jordbruk, åkerier, entreprenadföretag m. fl. Ett dot­ terföretag till Institutet, AB Gårdscisterner, är under bildande och be­ räknas påbörja verksamhet under 1972.

M en även om Institutet sålunda inte kan dela uppfattningen, att det vid tiden för motionernas avlämnande fanns tillräckligt underlag för bedömning av de nya bestämmelsernas efterlevnad, vill Institutet inte m otsätta sig en utredning, som ta r sikte på att erforderlig inspektionsoch kontrollverksamhet skall göras så tillförlitlig som möjligt. M ed hän­ syn till kontrollverksamhetens av naturliga skäl relativt säsongmässiga karaktär torde en särskild statlig kontrollorganisation komma att bli både tungrodd och kostsam, speciellt om denna verksamhet inte kan förenas med andra uppgifter. U r denna synpunkt borde inkoppling av skorstensfejarorganisationen kunna medföra avsevärda fördelar. Institutet är ock­ så av den uppfattningen, att det kan övervägas, om inte någon form av auktorisationsförfarande för de företag och enskilda, som skall ombe­ sörja inspektions- och kontrollverksamhet av cisterner enligt kungörelse 1/1970 kan vara på sin plats. Den lokala tillsynen bör liksom hittills åvila byggnadsnämnderna, som enligt Institutets erfarenheter normalt inrymmer erforderlig sakkunskap. Vad slutligen beträffar förslaget att anm oda länsstyrelserna att tillsammans med kommunerna förbereda mottagningsplatser för oljeförorenade jordmassor och annat fast oljeav­ fall, vill Institutet tillstyrka detta.

Vattenvärnet (7.9.1971)

Vattenvärnet anför.

Redan när Vattenvärnet bildades 1962 påtalade föreningen oljecisternproblemet. Den broschyr som utarbetades av föreningen 1964 och tryck­ tes i en sammanlagd upplaga på ca 80 000 ex. var länge den enda in­ form ation som fanns tillgänglig för allmänheten angående de 1961 införda bestämmelserna rörande underjordisk förvaring av brandfarlig vätska.

I syfte att sam ordna och intensifiera inform ation och propaganda kring oljeskyddet till lands och på inre vattendrag tog Vattenvärnet 1968 initiativet till Samarbetsgruppen för oljeskyddspropaganda (SOP). I den sitter representanter för Konsumentinstitutet, Korrosionsinstitutet, Folksam, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Svenska Brandför­ svarsföreningen, Svenska Kommunförbundet, Svenska Naturskyddsför­ eningen m. fl. Ordförande är redaktör Bo Rosén, Vattenvärnet. Själv­ fallet h ar SOP i mycket hög grad uppmärksammat oljecisternfrågan.

D et är alldeles uppenbart att det råder en allvarlig disharmoni mellan, å ena sidan, de gällande bestämmelserna för lagring av olja m. m. i

cistern och, å andra sidan, de möjligheter som kommunernas byggnads­ nämnder nu har att efterfölja dem. M otionärerna ger också övertygande belägg för detta. Vattenvärnets erfarenheter understryker att skildring­ en inte på något vis överdriver den rådande situationen.

Man kan emellertid inte begära att byggnadsnämnderna med de otill­ räckliga resurser som de har i fråga om teknik, personal och kunskap på ett tillfredsställande sätt skall kunna svara för kontroll m. m. av cisternerna. Men detta betyder ingalunda, att bestämmelserna gjorts för rigorösa. Tvärtom , de betecknar snarast ett minimum beträffande de krav som man bör ställa på cisterner, cisternägare, kontroll osv.

Det synes också svårt att helt allm änt nu fordra att kommunerna skaffar sig erforderliga resurser. D et är möjligt att detta kunde gå i några få stora kommuner, men definitivt inte på landsbygden. Uppgif­ ten att enligt bestämmelserna rätt övervaka anläggning och löpande kontroll av oljecisterner kräver en omfattande kompetens vilket också med styrka framhålles i motion nr 1054. Området påkallar därtill allt­ jäm t mycken forskning och försöksverksamhet.

Vattenvärnet finner det därför utomordentligt angeläget att en ra­ tionell besiktningsorganisation upprättas. En utredning som prövar den i motion n r 1054 föreslagna organisationen, och även andra alternativ, bör därför snarast komma till stånd.

Vattenvärnet vill också biträda yrkandet i motion nr 421 om inrättan­ de av mottagningscentraler för oljeförorenade jordmassor och annat fast oljeavfall. Såsom däri framhålles drar för närvarande saneringsaktionerna vid oljeutsläpp kostnader som måste anses orimligt stora. En anmärkningsvärt stor del av utgifterna belastar transport och mottagning av oljeavfall. Dessvärre är det inte alls säkert att de platser där oljeav­ fallet läggs är lämpade för detta. Annan miljöförorening kan bli följden av olämpligt platsval, främst vattenförstöring. D et måste ingå i kom­ munernas skyldigheter att vara förberedda på att anvisa lämpliga plat­ ser och att där ha en åtgärdsplan klar så att ingen ny miljöförstöring uppkommer.

Svenska Brandförsvarsföreningen (SBF) (21.9.1971)

Brandförsvarsföreningen tillstyrker att kontrollen av i mark förlagda oljecisterner effektiviseras och att frågan om hur denna kontroll och övervakning skall ske utredes. Därvid bör enligt SBF:s mening beaktas att frågan om vidareutveckling av m etoder för skydd mot cisternkor­ rosion får en tillfredsställande lösning inom ramen för befintliga cen­ trala institutioner och organisationer. SBF föreslår att i direktiven för utredningen anges att i första hand bör undersökas vilka möjligheter som finns att med hjälp av befintliga resurser inom de kommunala organen och inom sotningsväsendet utföra de erforderliga rutinm äs­ siga kontrolluppgifterna. SBF avråder från att för detta ändamål skapas en särskild övervaknings- och besiktningsorganisation. Vidare tillstyrker SBF utredning av frågan om hur mottagning av oljespill och oljeinfekterade jordmassor ska kunna tas till vara på ett bättre sätt än hittills inom kommunerna.

I anslutning härtill anför Brandförsvarsföreningen följande.

Svenska Brandförsvarsföreningen har i sin målsättning att verka för ett betryggande brandförsvar och därmed förenlig verksamhet. Skydd mot skador av utrinnande olja h ar sedan åtskilliga år varit en viktig arbetsuppgift inom föreningen och har även tagit sig uttryck i om fat­ tande utbildnings- och publikationsverksamhet avseende förebyggande av att olja kommer lös och att undanröja skador som uppstår av olja som runnit ut. F ör kännedom bifogas två av våra skrifter.1 Frågan om att m otverka skador på oljecisterner förlagda i jord är som påpekas av m otionärerna av stor vikt och vi håller med motio­ närerna om dels att byggnadsnämnderna hittills inte hunnit med att genomföra effektiv tillsyn, dels att frågan om hur en bättre kontroll av oljecisterner skall ske bör utredas. En oljecistern är emellertid endast en del av det totala uppvärmningssystem som cisternen tillhör. Tillsynen över oljeeldningsanlägg • ningar är enligt brandlagstiftningen en primärkommunal angelägen­ het som under byggnadsnämndernas och brandmyndigheternas ledning anförtrotts åt sotningsväsendet. Frågor avseende tillsyn av oljecisterner har också enligt kommerskollegii tillämpningsbestämmelser till för­ ordningen om brandfarliga varor ålagts byggnadsnämnderna och brandmyndigheterna. Avsikten med den föreskrivna eldstadstillsynen — eldstadsbesiktning och sotning — torde vara att motverka skador genom gasförgiftning, soteld och brand som uppstår på grund av bristfälliga uppvärmningsanordningar, speciellt eldstäder och skorstenar. Avsikten med kontroll av oljecisternerna är att undvika skador även av vattenförorening. I sammanhanget kan påpekas att antalet skador av nämnda orsaker gi­ vetvis påverkas av bränsleslaget. Den mer vidsträckta användningen av flytande bränsle och gas istället för som tidigare fast bränsle i form av ved, kol och koks har m edfört att sotningsväsendet kontinuerligt måste anpassa sin verksamhet till de förändrade skaderiskema genom uppvärmningsanläggningarna. Sotningsväsendets ledare och deras per­ sonal har därför sedan länge måst ägna mycken tid åt studium av nya risker och åt omskolning och vidareutbildning av sin personal. Att i detta skede, innan vare sig kom m uner eller kontrollorgan hunnit ge­ nom föra erforderlig utbildning av sin personal och omläggning av sina rutiner för att ta hand om de nya uppgifter som ålagts dem, under­ känna deras möjligheter och kompetens att på rimligt sätt lösa upp­ gifterna i fråga — vilket antydes av motionärerna — synes oss icke vara adekvat. N är nu frågan om en effektivare kontroll av oljecisterner aktualise­ rats, ligger det nära till hands att diskutera utnyttjande av sotnings­ väsendets personal för de uppgifter som kan bli aktuella. Det förhål­ landet att sotningsväsendets personal redan på grund av nu gällande lagstiftning regelbundet besöker samtliga eldstadsanläggningar inom landet måste innebära att man vid en utökning av arbetsuppgifterna når m ycket väsentliga kostnadsbesparingar i förhållande till det alter­ nativ som motionärerna väckt. Deras förslag innebär bl. a. att man skulle etablera ett särskilt företag för cisternkontroll. Som ett motiv härför anföres den framgång som AB Svensk Bilprovning rönt. Vi kan inte finna annat än att denna jämförelse haltar, eftersom vid bilprov­ ning provföremålen, bilarna, utan kostnad för provningsföretaget transporteras till provningsstationerna, medan denna för upprätthållan- 1 Här ej bilagda.

det av låga kostnader grundläggande förutsättning inte föreligger vid cisternkontroll enligt m otionärernas förslag.

Vi är alltså i motsats till m otionärerna av den bestämda uppfatt­ ningen att för kontrollen inte bör upprättas ett nytt organ med bl. a. särskilda kontrollanter.

Vid utredning av frågan om kontroll av oljecisterner bör man enligt vår uppfattning undersöka möjligheterna att i första hand appellera på befintliga resurser hos de kommunala instanserna resp. inom sotningsväsendet. F ör effektivt bedrivande av övervakning i stor skala av i mark nedgrävda oljecisterner måste givetvis förenklade tillsynsrutiner utformas. F ör kontrollen kunde, när det gäller underjordscisterner, utnyttjas personal från gatukontoren i de fall uppgrävning av cisterner blir aktuell. Sotningsväsendets personal kan utnyttjas för besiktning av cisterner ovan och under jord anslutna till uppvärmningsanordningar. Att en sådan lösning måste bli väsentligt billigare såväl för anläggningsägarna som för samhället än vad skapandet av en särskild övervakningsorganisation skulle föranleda är enligt vår uppfattning en själv­ klarhet.

Vi är överens med m otionärerna om behovet av vidareutveckling av skydd mot korrosion av oljecisterner och att, för framtagning och vidare­ utveckling av lämpliga kontrollmetoder, fordras samverkan mellan olika institutioner samt viss forskning. Vi har emellertid åsikten att de många komplicerade frågor och det mångsidiga kunnande som m otionärerna anser måste föreligga för verksamhetens bedrivande icke behöver spridas utanför en inom expertorgan samlad relativt snäv personkrets. Den på forskning och vidareutveckling inriktade verksamhet som fordras kan bedrivas inom ramen av sådana institutioner som Korrosionsinstitutet i samverkan med Statens brandinspektion och Sprängämnesinspektionen samt med andra organisationer inom näringslivet som sysslar med hithörande frågor såsom Svenska Petroleum Institutet och Svenska Brandförsvarsföreningen. Vi utgår också från att kompletteringsut­ bildning (grundutbildning) av personal kan meddelas inom ramen för den normala utbildningsorganisationen för sotningsväsendet — i första hand Statens brandskola samt eventuellt Statens Institut för Hantverk och Industri — men att fortbildningskurser för den mera kvalificerade ledande personalen också kan anordnas i samverkan med andra orga­ nisationer, t. ex. Korrosionsinstitutet, Petroleuminstitutet, Svenska kom­ munförbundet m. fl.

Till sist vill vi meddela att vi håller med om att frågan om att skapa ökade möjligheter för mottagning av oljespill inom kommuner­ na bör utredas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län (4.10.1971)

Länsstyrelsen anför.

För handläggning av ärenden enligt förordningen om brandfarliga varor krävs, vilket även framhållits av m otionärerna, omfattande kun­ skaper inom olika områden. I den övervägande delen av ärenden vän­ der sig cisterninnehavaren till vederbörande kommunal myndighet med begäran om råd och anvisningar rörande val av cisterntyp, tekniskt u t­ förande av olika skyddsmetoder m. m. Till den befattningshavare på länsstyrelsen, som har att bistå byggnadsnämnderna beträffande vattenvårdsfrågor vid handläggning av ärenden rörande brandfarliga va­

ror, inkommer från byggnadsnämnderna förfrågningar även om andra problem än de som direkt berör vattenvården.

F ö r närvarande sker besiktning och kontroll av cisterner av ett fler­ tal olika firmor. Då för en noggrann besiktning erfordras härför lämplig utbildning och en relativt omfattande utrustning är det önskvärt att en auktorisation krävs för detta arbete. De auktoriserade företagen kan härvid även ha till uppgift att läm na råd och anvisning rörande teknis­ ka anordningar samt åtgärder vid inträffade oljeskador. Enligt läns­ styrelsens mening bör dock handläggningen av tillståndsärenden samt ansvaret för tillsyn fortfarande åvila nuvarande myndigheter enligt §§ 14— 17 förordningen om brandfarliga varor.

Utöver vad i motionerna framhållits synes enligt länsstyrelsen även en auktorisation böra komma till stånd för cisterntillverkning samt in­ stallation av cisterner såväl ovan m ark som under jord.

Beträffande i motion 1971: 421 upptagna förslag om om händertagan­ de av oljeindränkta jordmassor och annat oljeavfall har frågan upp­ tagits av länsstyrelsen i samband m ed upprättande av provisorisk plan för bekämpande av löskommen olja, bilaga 5. Inom Jönköpings län på­ går i enlighet med planen rekognosering av lämpliga platser för om ­ händertagande av olja och oljeindränkta jordmassor. Flera platser är redan iordningställda härför.

Bilaga 5 i förenämnda plan för bekämpande av löskommen olja och oljeskador i Jönköpings län är av följande lydelse.

Förslag till beredskapsåtgärder

F rån beredskapssynpunkt är det av vikt, att de större perm anenta ”riskerna” kartlägges. Sådan risk kan t. ex. utgöras av större cistern för olja och belägen i närheten av vattendrag. P å lämplig plats(er) kan landfästen i form av pålar o. dyl. anbringas redan nu. Halmlänsor (halm och hönsnät) som utlägges mellan sådana fästen uppfångar effektivt olja som kommit lös, och den oljebemängda halmen kan sedan brännas. Tillgången på bl. a. halm och nät i de kom m uner där vatten­ drag förekommer bör således säkras, och vidare bör efterhand perso­ nalen orienteras och övas.

M ed avseende på följdåtgärderna bör lämpliga platser utses till vil­ ka upptagen löskommen olja och oljeindränkta jordmassor kan trans­ porteras. Vid val av plats bör särskilt beaktas grundvattenskyddet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län (10.9.1971)

Länsstyrelsen anför.

Gemensamt för de båda motionerna är förslaget till en riksom fat­ tande besiktningsorganisation med avseende på oljecisterner. Som skäl härför anförs att byggnadsnämnderna rimligtvis inte kan besitta all den sakkunskap som erfordras för tillämpningen av de bestämmelser som utfärdats av kommerskollegium med avseende på såväl kontrollen i samband med nyanläggningar av oljecisterner som bedömningen av äldre cisterners kondition. Till sin hjälp i det senare fallet har bygg­ nadsnäm nderna givetvis företag som specialiserat sig på denna verk­ samhet i samband med att cisterner rengörs. Kunnandet hos dessa före­ tag måste naturligt variera i samma m ån som sakkunskapen hos bygg­ nadsnämnderna beroende på företagens storlek respektive kommu-

neraas storlek och möjlighet att anställa specialutbildad personal. Tjänstem an vid länsstyrelsen som utsetts att vara sakkunnig i vattenoch avloppsfrågor får förutom förfrågningar i samrådsärenden enligt 55 § även en mängd förfrågningar beträffande praktiskt taget allt som regleras i förordningen om brandfarliga varor med tillhörande tillämpningsbestämmelser. A tt osäkerheten är stor hos byggnadsnämnderna i hithörande frågor är uppenbar. Av undersökning som utförts beträffan­ de antalet samrådsärenden fram går att dessa varierar inom vida gränser och finns det kommuner där endast enstaka samråd ägt rum under senare år. D et torde ej vara orealistiskt att draga den slutsatsen att nämndernas befattning med oljelagringsärenden varierar i samma mån.

Länsstyrelsen får därför tillstyrka att den av motionärerna föreslag­ na besiktningsorganisationen tillskapas. Dock vill länsstyrelsen fram ­ hålla att myndighetsfunktionerna enligt förordningens §§ 14— 17 bi­ behålls och att till tillståndsmyndighetens tjänst tillskapas föreslagen ”AB Svensk cistembesiktning”. Härigenom skulle tillståndsmyndigheten, byggnadsnämnden, få tillgång till verklig expertis för allt fältarbete samtidigt som önskvärd samordning av tillstånds- och byggnadslovgivningen bibehålls.

Beträffande förslaget att ”AB Svensk cisternbesiktning” jämväl skulle fungera som övervakningsorganisation och kunna ingripa vid saneringsarbete efter ett oljeläckage tillstyrks detta jämväl men med samma förbehåll att kommunen fungerar som huvudman, vilket föreslagits av räddningstjänstutredningen.

Vad slutligen angår förslaget i motion n r 421 angående länsstyrel­ sernas engagemang tillsammans med kommunerna att förbereda mottagningsplatser för oljeförorenade jordmassor och annat fast oljeavfall kan nämnas att länsstyrelsen i juni 1967 och maj 1969 tillställde samt­ liga kom m uner i länet cirkulär beträffande bl. a. sådana mottagningsplatser. Gensvaret från kommunerna h ar blivit synnerligen ringa. Osä­ kerheten beträffande hur sådana massor skall omhändertagas är emel­ lertid alltjämt stor. Så sent som i februari i år diskuterades inför läns­ styrelsen dessa frågor med represtentanter för SAKAB och INTERKAB samt länsavdelningen av Svenska Kom munförbundet, varvid skilda uppfattningar framfördes. Vidare har länsstyrelsen 19.3.1971 i skrivelse till statens naturvårdsverk hemställt om synpunkter på hithörande pro­ blem men har svar härpå ej erhållits. Såvitt bekant pågår vissa försök i naturvårdsverkets regi tillsammans med IVL. Det är därför önskvärt att riktlinjer för hur platser för emottagande av dylikt avfall bör vara anordnade snarast utformas.

M A R C U S B O K T R . STH LM 1971 7 1 0 0 4 2