Betänkande

Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om ansvar för ekonomiskt förtal

Beteckning: Bet. 1971:JuU22
Typ: Betänkande
Datum: 1971-10-26

Justitieutskottets betänkande nr 22 år 1971 JuU 1971:22

Nr 22

Justitieutskottets betänkande i anledning av m otion om ansvar för ekonom iskt förtal.

Motionen

I m o tio n en 1 9 7 1 :646 av herr N ordgren m. fl. (m ) yrkas ” a tt riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit hem ställer a tt Kungl. Majit m å tte framlägga förslag om sådana ändringar i 5 kap. 1 § b rottsbalken och i 7 kap. 4 § try ckfrihetsförordningen a tt bestäm m elserna i dessa även k om m er att o m fatta ek onom iskt fö rta l” . R örande m otionens innehåll i övrigt får u tsk o tte t hänvisa till m o tio n en.

Gällande rätt

Som ek onom iskt fö rtal b rukar betecknas fö rta l som rik tar sig m ot en fysisk eller juridisk person och som m ed fö r ekonom iska skadeverkningar fö r den u tp e k ad e men inte in n e fa tta r angrepp m ot någons personliga heder. I brottsbalken (BrB) saknas uttryckliga straffstadganden rörande ekonom iskt fö rtal och ärekränkning av juridiska personer och andra kollektiv. Reglerna om ärekränkning ges i 5 kap . Enligt 1 § första sty ck et skall döm as fö r fö rta l, om någon u tp e k ar annan såsom b rottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest läm nar uppgift som är ägnad a tt u tsä tta denne för andras m issaktning. Ansvar skall dock enligt andra stycket ej ådöm as, om den åtalade var skyldig a tt uttala sig eller om d e t eljest med hänsyn till om ständigheterna var försvarligt a tt läm na uppgift i saken och han visar a tt uppgiften var sann eller a tt han hade skälig grund fö r den. Med d e tta undantag är fö rta l straffb art oavsett om beskyllningen var sann eller icke. F ö r straffb arh et fö ru tsättes bl. a. a tt fråga är om u tta la n d en med en viss bestäm d h et, icke b lo tt om värdeom döm en. S traffet för fö rtal är b ö ter. F ör grovt fö rta l, varom stadgas i 2 §, är straffet b ö te r eller fängelse i högst två år. Vid bedöm ande av om b ro tte t är grovt skall särskilt beaktas, om uppgiften genom sitt innehåll eller den o m fattn in g i vilken den blivit spridd eller eljest var ägnad a tt m edföra allvarlig skada. Enligt 3 § skall ansvar för föroläm pning in trä d a, om man

Riksdagen 1971. 7 sami. Nr 22

sm ädar annan genom kränkande tillm äle eller beskyllning eller genom annat skym fligt beteende m ot honom . Om föroläm pning sam tidigt utgör e tt fö rta lsb ro tt, äger stadgandena om fö rta l företräde. Ansvar för fö ro läm pning skall alltså ådöm as endast om gärningen ej är belagd med ansvar enligt 1 eller 2 §. S traffet för norm alfall är endast b ö te r m en för grova fall b ö te r eller fängelse i högst sex m ånader. I 4 § stadgas a tt fö rta l av avliden skall bestraffas enligt 1 eller 2 § om gärningen är sårande för de efterlevande eller den eljest kan anses kränka den frid, som bö r till kom m a den avlidne. Därvid skall beaktas den tid som fö rflu tit efte r dödsfallet sam t om ständigheterna i övrigt. Vad b eträffar ärekränkningsbrottens förhållande till try c k frih e tsfö r ordningen stadgas i 7 kap. 4 § näm nda förordning a tt såsom o tillåtet y ttra n d e i try c k t skrift skall anses sådan enligt lag straffbar fram ställning som in n e fa tta r, bland an n at, ärekränkning m ot enskild person. I lag rum m et stadgas vidare: ” Med ärekränkning förstås i den n a paragraf fö rta l och föroläm pning. F örtal innebär, a tt någon u tp e k ar annan såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest läm nar uppgift som är ägnad a tt u tsä tta denne för andras m issaktning, dock ej om det med hänsyn till om ständigheterna var försvarligt a tt läm na uppgift i saken och han visar a tt uppgiften var sann eller a tt han hade skälig grund för den. F örtal av avliden in n e fa tta r a tt gärningen är sårande fö r de efterlevande eller att den eljest kan anses kränka den frid, som bö r tillkom m a den avlidne. Föroläm pning innebär a tt någon sm ädar annan genom kränkande tillm äle eller beskyllning eller genom annat skym fligt beteende m ot h o n o m .” Enligt 8 kap. 1 § try ckfrihetsförordningen gäller vidare a tt för try c k frih e tsb ro tt genom periodisk skrift svarar i första hand utgivaren. Vid bedöm ande av fråga om ansvar för honom skall enligt 12 § i näm nda kapitel anses som om vad skriften innehåller införts däri med hans vetskap och vilja. Den eller de andra personer som genom författan d e av artiklar eller på annat sätt m edverkat till a tt skriften få tt visst innehåll är uteslutna från ansvar. Anledningen härtill är a tt e tt dylikt ansvar skulle kunna verka häm m ande på y ttra n d e frih e te n . E tt nödvändigt kom plem ent till y ttra n d e frih e te n har även ansetts vara att artik elfö rfattare och andra bidragsgivare till en tidning skall kunna göra anspråk på ano n y m itet (3 kap. tryckfrihetsförordningen). Även om e k o n o m isk t fö rta l, såsom av det nyligen anförda fram går, inte d irekt e fte r ordalagen om fattas av brottsbalkens stadganden om ärekränkning anses a tt spridande av oriktiga eller ogrundade uppgifter om en persons yrkesutövning eller ekonom iska förhållanden o fta bör kunna åtkom m as som vanlig ärekränkning. Även vad gäller ärekränkning m ot kollektiva en h eter tolkas huvudregeln i 1 § något vidsträckt och den anses tilläm plig på sådana y ttra n d en som form ellt avser t. ex. en juridisk

person, e tt företag eller en vara, en kår, invånarna i e tt hus eller annan grupp m en som m åste förstås så a tt en eller flera bestäm da personer därigenom utpekas. I lagen ( 1 9 7 0 :4 1 2 ) om otillbörlig m arknadsföring har intagits en generalklausul, enligt vilken en näringsidkare, som vid m arknadsföring av vara eller tjänst företager handling som genom a tt strida m ot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig m ot konsum enter eller närings idkare, kan vid vite förbjudas a tt fo rtsä tta därm ed eller företaga annan liknande handling (1 §). Denna generalklausul ger näringsidkare e tt visst skydd m ot fö rtal från kon k u rren ters sida. Med stöd av klausulen kan m an näm ligen ingripa m ot att som e tt led i m arknadsföring oriktiga upplys ningar läm nas rörande e tt k onkurrerande företag eller av d etta tillh an d a hållna varor o ch tjänster. I viss mån to rd e det också få anses m öjligt a tt ingripa m ot fram ställningar som visserligen in te innehåller annat än fullt sakriktiga uppgifter i dessa hänseenden m en är u tform ade på e tt sätt som onödigtvis m isskrediterar den u tpekade. Enligt 12 § sam m a lag skall den som b ry te r m ot vitesförbud ersä tta skada som därigenom u ppkom m er för ko n kurrerande näringsidkare.

Frågans tidigare behandling

Enligt 16 kap. 8 § strafflagen straffades den som em ot annan av arghet u tsa tte eller fo rtspred ry k te om gärning som var menlig för den angripnes yrk e, näring eller fortkom st. S tra ffrä ttsko m m itté n föreslog i sitt b etänaknde Förslag till b rottsbalk (SOU 1953: 14) a tt en m otsvarande straffbestäm m else om ekonom iskt fö rtal skulle införas i b rottsbalkens bedrägerikapitel. Med ekonom iskt fö rtal förstods ogrundad uppgift angående gärning eller om ständighet som är ägnad a tt skada någon i utövningen av yrke eller näring eller eljest i ekonom iskt hänseende. F öru tsättn in g en för straff enligt bestäm m elsen var a tt gärningen in te var straffbar som fö rtal enligt ärekränkningskapitlet (b etä n k an d e t s. 28, 2 7 8 - 2 8 2 ). D epartem entschefen avstyrkte i lagrådsremiss 1958 (prop. 1962:10 s. B 52 f.) kom m ittén s förslag om ekonom iskt förtal, bl.a. då han ansåg a tt spridande av oriktiga eller ogrundade uppgifter om en persons yrkesutöv ning eller ekonom iska förhållanden ofta kunde åtkom m as såsom vanlig ärekränkning. I den m ån det var fråga om sådana närings- och ekonom iska förhållanden, som ej kunde sägas ha något sam band m ed det personliga anseendet, hade det föreslagna stadgandet sin väsentliga betydelse i förhållandet m ellan olika näringsidkare och berö rd e således spörsm ål som läm pligast borde regleras i lagstiftningen m o t illojal konkurrens, anförde departem entschefen. Lagrådet (prop. 1962: 10 s. B 429 f.) u ttalade en avvikande mening

och fö rordade a tt i ärekränkningskapitlet upptogs e tt stadgande om ekonom iskt fö rta l. Lagrådet ansåg a tt sådan ryktesspridning som här var i fråga knappast syntes höra hem m a i lagstiftningen m ot illojal konkurrens. A tt k o n k u rre n te r spred osanna uppgifter om varandra förekom visser ligen m en även andra — såsom kun d er, p atien ter, f. d. anställda m. fl. — kunde om yrkesutövare sprida oriktiga uppgifter som ej var ärekränkande i vanlig m ening men m ycket skadliga för vederbörande. Enligt lagrådet kunde frågan få en mera konsekvent behandling, om ett stadgande härom m eddelades i b rottsbalken. I p ro p ositionen (1 9 62:10) vidhölls em ellertid den tidigare av departe m entschefen i lagrådsremissen intagna ståndpunkten. Vid riksdagsbehandlingen av prop o sitio n en berördes frågan om ekono m iskt fö rtal i en i anledning av p ro p ositionen väckt m o tio n (1:536). M otionen föranledde ingen ändring i Kungl. Maj:ts förslag. F örsta la gutskottet (1LU 1962:42) anförde i frågan bl.a.: U tsk o tte t anser det möjligt a tt frågan om ekonom iskt fö rtal ej kan erhålla en tillfredsställande reglering inom den naturliga ram en för lagstiftningen m ot illojal konkurrens. Eventuellt kan det då visa sig läm pligt a tt i b rottsbalken upptaga e tt stadgande i äm net. Spörsm ålet härom synes dock icke böra upptagas till ytterligare övervägande i förevarande sam m anhang utan först då utredningen om illojal k o n k u r rens, vilken num era om händerhar varum ärkes- och firm autredningens ifrågavarande uppgifter, har fram lagt resu ltatet av sitt arbete. S tra ffrättsk o m m ittén föreslog också införande av en straffbestäm melse avseende ärekränkning av kollektiv. I propositionen om bro ttsb al ken fanns em ellertid näm nda straffbestäm m else icke m edtagen. D eparte m entschefen anförde som skäl härfö r bl. a. a tt man vid bedöm ning av om en sådan krim inalisering är behövlig måste beakta att starka betänklighe ter anm äler sig u r y ttra n d efrih e te n s sy n p u n k ter. Vid övervägande av frågorna fann sig departem entschefen in te övertygad om behovet av den av k o m m itté n föreslagna utvidgningen. Lagrådet, som även i denna fråga hade en avvikande m ening, uttalade bl. a.: Den sakliga grunden till a tt vanlig ärekränkning ansetts kunna riktas endast m ot fysisk person har naturligen varit, a tt juridiska personer ej ansetts fö reträd a något sådant intresse som straffbestäm m elserna avsett a tt skydda. B eträffande ekonom iskt fö rtal är u ppenbart, a tt i sakens n atur ej ligger någon dylik begränsning. Även juridiska personer äro bärare av ekonom iska intressen. Det synes icke behövligt a tt i lagtexten särskilt u tm ä rk a, a tt brottsbeskrivningen avser a tt täcka även det fallet a tt förtalshandlingen gäller en juridisk persons verksam het. O ckså denna fråga upptogs i den nyssnäm nda m otionen 1 :536. F örsta la g u tsk o ttet u tta la d e i sitt även i denna del avstyrkande u tlå ta n d e :

Kollektiva enheter to rd e allm änt sett få anses väsentligt m indre känsliga för ärekränkning än enskilda personer, åtm instone för u tta la n den, som ej är ägnade att m edföra ekonom isk skada. Sam tidigt to rd e rä tte n till fri kritik vara väl så betydelsefull för samhällslivet i fråga om kollektiv som b eträffande enskilda. D etta är särskilt påtagligt när det gäller starka organisationer på de politiska och ekonom iska om rådena. U nder angivna förhållanden m åste den intresseavvägning som bö r ligga till grund för en krim inalisering av ärekränkning utfalla på annat sä tt för kollektiva enheter än för enskilda personer. Bland annat därför a tt e tt kollektiv norm alt to rd e ha m öjligheter a tt genom offentligt fram trädande få till stånd e tt tillrättaläggande av fak ta, m åste värdet av e tt så begränsat ärekränkningsskydd som hänsynen till y ttra n d efrih e te n m edger starkt ifrågasättas såvitt gäller fö rta l u tan skadeverkningar på det ekonom iska planet.

B rottsbalken kom alltså in te , som fram gått av redogörelsen för gällande r ä tt, a tt innehålla något särskilt stadgande om ärekränkning av kollektiv. Frågan om ekonom iskt fö rtal har d ärefter behandlats av utredningen om illojal konkurrens i dess b etänkande Otillbörlig k o nkurrens (SOU 1966: 7 1 ), vilket låg till grund för 1970 års lag om otillbörlig m arknads föring. U tredningen anförde bl. a.:

Vad gäller i näringsverksam het använda sanningslösa uppgifter och påståenden, vilka ekonom iskt skadar näringsidkare, hänvisar utredningen till sitt förslag till stadgande m ot sådan fram ställning som är oriktig eller vilseledande och ägnad att påverka efterfrågan på eller u tb u d e t av vara, tjänst eller annan n y ttig h et. Med förslaget blir det m öjligt a tt ingripa m ot i näringsverksam het använda oriktiga o ch vilseledande fram ställningar, som m edför risk för a tt k onsum enter och andra som tar del av dem påverkas i sitt handlande. H ärigenom bereds i första hand konsum enter o ch andra adressater m en i andra hand också andra näringsidkare e tt skydd m ot skada till följd av oriktiga eller vilseledande uppgifter.

Förslaget till stadgande m ot oriktiga eller vilseledande fram ställningar ger alltså — såvitt angår förhållandet näringsidkare em ellan — indirekt det rättsskydd som skulle följt av straffrä ttsk o m m ittén s och lagrådets förslag till stadgande m ot ekonom iskt förtal. R ättsk y d d et enligt förslaget gäller givetvis för varje skadad näringsidkare, oavsett om det är fråga om fysisk eller juridisk person.

Om näringsidkare eller om varor eller tjänster kan givetvis läm nas oriktiga eller vilseledande u ppgifter m ed större eller m indre skadeverk ningar för den drabbade i många andra sam m anhang än dem som o m fattas av utredningens näm nda förslag. Särskilt k om m er i b lic k p u n k t en in k o rre k t konsum entupplysning. Mot näringsidkare rik ta t ekonom iskt fö rtal kan också, exem pelvis i häm n d sy fte, spridas av privatpersoner. E konom iskt förtal kan drabba juridiska personer, som inte är näringsid kare. U tredningen har em ellertid — — — funnit det falla u ta n fö r dess uppdrag a tt ta ställning till annat ekonom iskt förtal än sådant, som berör förhållandet näringsidkare em ellan. U tredningen anser det em ellertid angeläget a tt de återstående betydelsefulla frågorna om ekonom iskt fö rtal utreds. I viss utsträck n in g to rd e d etta göras av 1963 års konsum entupplysningskom m itté.

I b etän k a n d et K onsum etnupplysning (SOU 1968: 58) u p ptog 1963 års ko n su m e n tu p p ly sn in g sk o m m itté frågan om e tt straffstadgande m ot ekonom iskt fö rtal som rättsligt korrektiv m ot ovederhäftig k o n su m en t upplysning. K om m ittén ansåg em ellertid att det av kom m ittén behan d la de problem et in te kunde lösas enbart genom e tt stadgande m ot e k o n o m iskt förtal — in te ens med den av lagrådet vid brottsbalkens införande förordade form uleringen. K om m ittén fo rtsa tte (s. 125).

E tt sådant stadgande går in te u t på a tt skydda den som det här prim ärt gäller, dvs. konsum enten. Med e tt stadgande m ot ekonom iskt förtal — med straff som prim är påföljd vid överträdelse — kan man nämligen knappast kom m a åt an n at än de allra grövsta form erna av vilseledande konsum entupplysning, uppsåtliga fö rfaran d en , och d e tta är helt otillräckligt från k o n sum entsynpunkt. Å andra sidan kan påverkan genom vilseledande inform ation till många k onsum enter m edföra m ycket b etydande skador för enskilda företag. För en näringsidkare vöre därför redan en m öjlighet a tt kunna beivra åtm instone uppsåtliga fall av värde. Men någon adekvat lösning på problem et vilseledande konsum entupplysning u tgör e tt stadgande m ot ekonom iskt fö rta l in te heller från näringsidkarsynpunkt. E konom iskt förtal genom konsum entupplysning utgör vidare endast en m indre del av det större problem et om skador till följd av ekonom iskt förtal. En separat lösning av d etta delproblem synes in te böra kom m a ifråga. K o m m ittén vill em ellertid betona vikten av a tt konsum entupplysningsaspekten beaktas vid en totallösning av p ro b lem et e k o n o m isk t förtal, vilket utgör en lagstiftningsfråga som d et är angeläget a tt snarast bringa till en positiv lösning (kurs av k o m m ittén).

Vid remiss till lagrådet 1969 av förslaget till lag om otillbörlig m arknadsföring uttalad e föredragande departem entschefen, statsrådet Geijer, i frågan om lagstiftning rörande ekonom iskt fö rta l bl.a.:

Problem et om ekonom iskt fö rtal går em ellertid långt u tö v e r vad som täcks av den föreslagna generalklausulen. F ö rta l från en näringsidkare m ot en annan kan förekom m a i andra sam m anhang än som led i reklam och m arknadsföring eller avse annat än sådana u ppgifter om kom m er siella förhållanden som generalklausulen kan tilläm pas på. D et kan rikta sig m o t eller härröra från andra än näringsidkare. Felaktiga u ppgifter som sprids i form av offentlig eller privat konsum entupplysning från allm änna organ, privata organisationer, massm edia eller enskilda personer kan exem pelvis vara ägnade a tt m edföra ekonom isk skada fö r den som drabbas därav. Flera rem issinstanser har anfört a tt allm änna bestäm m el ser m ot ekonom iskt förtal behövs. Sådana bestäm m elser har em ellertid inte sin naturliga p la ts vare sig i en lag om otillbörlig konkurrens eller i en lag om otillbörlig m arknadsföring u ta n i b rottsbalken och try ck frih etsfö r ordningen. Frågan om införande av allm änna bestäm m elser i äm net får tas upp i annat sam m anhang (prop. 1970:57 s. 71).

Ä m net var d ärefter förem ål för överläggning i riksdagens andra kam m are i februari 1 970, då statsrådet Geijer läm nade svar på en en k e l fråga om ju stitiem inistern avsåg a tt förelägga riksdagen förslag till lagstiftning m ot ekonom iskt förtal. Justitiem in istern u ttalade i sitt svar bl. a.

Det rör sig här om en lagstiftningsfråga av svårbedöm d art. Mot envars i och för sig berättigade intresse a tt inte drabbas av ekonom isk skada genom oriktiga eller ogrundade uppgifter står intresset a tt inte begränsa y ttra n d e- och try ck frih ete n bl. a. till m en för en fri d eb a tt i konsum entupplysningsfrågor. Jag är för dagen inte beredd a tt ta ställning till om allm änna bestäm m elser om ekonom iskt förtal bö r införas. I sam band med riksdagsbehandlingen 1970 av prop. 1970: 57 med förslag till lag om otillbörlig m arknadsföring, m. m. - vilken proposition såvitt nu är i fråga överensstäm de med den fö ru t näm nda lagrådsremissen — u p ptog tredje la g u tsko ttet även m otioner vari hem ställdes om u tre d ning om förslag till lagstiftning om ekonom iskt fö rtal och fö rtal m ot juridiska personer m. m. (m o t. 1:835 sam t I: 1171 och II: 1380). Tredje la g u tsk o ttet fann någon riksdagens åtgärd i anledning av m otionsyrkandena in te påkallad. U tsk o ttet y ttra d e i sitt av riksdagen godkända utlåtan d e (3L U 1970:45 s. 88) bl. a. U tsk o ttet delar departem entschefens u ppfattning a tt frågan om eko nom iskt förtal inte bö r behandlas i förevarande sam m anhang. M otsvaran de bedöm ning gäller frågan om ärekränkning av kollektiv. D epartem enteschefen är som fram går av ovanstående redogörelse införstådd med a tt ekonom iskt förtal kan m edföra skada för dem som drabbas därav. Det to rd e därför kunna fö ru tsättas a tt h ithörande frågor, dvs. också frågor om ärekränkning av juridisk person, ägnas tillbörlig uppm ärksam het.

Pågående utredning

K o m m ittén fö r lagstiftningen om yttra n d e - och try c k frih e t har genom tilläggsdirektiv 1967 erhållit i uppdrag att fö reta översyn av förtals b ro tte n särskilt med hänsyn till y ttra n d efrih e te n och den yrkesmässiga nyhetsförm edlingen. Även reglerna om ersättning på grund av ärekränkningsbrott skall ses över i sin helhet (se Riksdagsberättelsen 1968 s. 54 och 1LU 1967:10). F rågorna om ekonom iskt fö rta l och fö rtal av juridisk person anses em ellertid in te falla inom ko m m ittén s uppdrag, vilket be räknas vara slutfört u nder innevarande år.

U tskottet

I m otionen yrkas a tt riksdagen hem ställer om lagstiftning rörande straffrättsligt ansvar för s. k. ekonom iskt förtal. Med ekonom iskt fö rtal avses fö rta l som rik ta r sig m ot en fysisk eller juridisk person och m edför ekonom iska skadeverkningar för denne men som in te in n e fa tta r angrepp m ot någons personliga heder. I gällande rä tt saknas uttryckliga bestäm m elser som direkt reglerar ekonom iskt förtal och ärekränkning av kollektiv. E m ellertid anses a tt spridande av oriktiga eller ogrundade u ppgifter om en persons yrkesutövning eller ekonom iska

förhållanden o fta bör k unna åtkom m as som vanlig ärekränkning. Även vad gäller ärekränkning m ot kollektiva en h eter tolkas brottsbalkens förtalsstadgande något vidsträckt och anses tilläm pligt på sådana y ttra n den som form ellt avser t. ex. en juridisk person men som måste förstås så a tt en eller flera bestäm da personer utpekas. D et bör också tilläggas a tt 1970 års lag om otillbörlig m arknadsföring kan ge näringsidkare e tt visst skydd m o t fö rtal från k o nkurrenters sida. S traffrättslig reglering av ekonom iskt förtal var, som fram går av redogörelsen ovan, förem ål för riksdagens ställningstagande i sam band med 1970 års lagstiftning om otillbörlig m arknadsföring m. m. I d etta lagstiftningsärende hade vid rem issbehandlingen från flera håll anförts a tt det förelåg e tt behov av allm änna bestäm m elser m ot ekonom iskt förtal. D epartem entschefen ansåg em ellertid a tt sådana bestäm m elser in te hade sin naturliga plats vare sig i en lag om illojal k onkurrens eller i en lag om otillbörlig m arknadsföring u tan i brottsb alk en och try ck frih etsfö ro rd ningen. Han ansåg därfö r a tt frågan om införande av allm änna bestäm melser i äm net fick tas upp i annat sam m anhang. I anslutning till propositionen behandlades också m o tio n er med delvis enahanda y rk an den som i den nu förevarande m otionen. 1 sitt av riksdagen godkända u tlåtande hänvisade vederbörande u tsk o tt till a tt departem entschefen var införstådd m ed a tt ekonom iskt förtal kan m edföra skada för dem som drabbas därav samt a tt det därför to rd e k unna fö ru tsä tta s a tt h ithörande frågor kom m er a tt ägnas tillbörlig uppm ärksam het. Någon riksdagens åtgärd i anledning av m otionerna ansågs d ärfö r inte påkallad. U tsk o ttet har inte funnit anledning att frångå den bedöm ning av det i m otionen upptagna spörsm ålet som gjordes av föregående års riksdag. U tsk o ttet avstyrker således bifall till m otionen. U tsk o tte t hem ställer a tt riksdagen avslår m otionen 1 9 7 1 :646.

Stockholm den 26 o k to b er 1971 På ju stitie u tsk o tte ts vägnar ASTRID KRISTENSSON

N ärvarande : fru K ristensson (m ), fröken Bergegren (s), fröken M attson (s), herrar D ockered (c), Eskel (s), Johansson i V äxjö (c), Jönsson i Malmö (s), Westberg i Ljusdal (fp), N ygren (s), fru Hjelm-Wallén (s), fru N ordlander (vpk), h errar Petersson i Röstånga (fp), Wijkman (m ) och fru Gradin (s).

Reservation

av fru K ristensson (m ), herrar D ockered (c), Johansson i Växjö (c), Westberg i Ljusdal (fp ), Petersson i Röstånga (fp ) och Wijkman (m ), vilka ansett dels a tt det stycke i u ts k o tte ts y ttra n d e på s. 8, som börjar m ed orden ” U tsk o tte t h a r” och slutar m ed orden ” till m o tio n e n ” b o rt ersättas med te x t av följande lydelse: Ju stitie u tsk o tte t delar den av departem entschefen i nyssnäm nda lagstiftningsärende u tta la d e m eningen a tt frågan om allm änna bestäm m el ser m ot ekonom iskt fö rtal inte bö r behandlas i sam band m ed lagstiftning rörande otillbörlig m arknadsföring eller annan liknande näringsrättslig lagstiftning. I likhet m ed vad från olika håll fram hållits i tidigare lagstiftningssam m anhang anser em ellertid u ts k o tte t a tt det to rd e förelig ga behov av allm änna bestäm m elser m ot ekonom iskt förtal, och u tsk o tte t vill erinra om a tt både utredningen om illojal konkurrens och 1963 års konsum entupplysningskom m itté funnit det angeläget a tt lagstiftningsfrå gan om ekonom iskt fö rtal bringas till en lösning. Ä m net bör enligt u tsk o tte ts m ening inom en nära fram tid bli förem ål fö r utredning syftande till lagstiftning. dels a tt u ts k o tte t b o rt hem ställa a tt riksdagen i anledning av m otionen 1971:646 hos Kungl. Maj .t anhåller om utredning sam t förslag till lagstiftning rörande s. k. ekonom iskt förtal.