Kulturutskottets betänkande i anledning av motion om en skyddslagstiftning för kulturhistoriskt värdefulla bebyggelser och miljöer

Nr 26

Kulturutskottets betänkande i anledning av motion om en skydds­ lagstiftning för kulturhistoriskt värdefulla bebyggelser och miljöer.

I motionen 1971: 832 av herr Turesson m. fl. (m, s, c, fp och vpk) har hemställts att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär tillsät­ tande av en expertgrupp med representanter förslagsvis från bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, riksantikvarieämbetet, socialstyrelsen, sta­ tens planverk och minst en expert med praktisk erfarenhet av bevarande och iståndsättning av äldre stadsbebyggelse och kännedom om modern europeisk byggnadskulturvård med uppgift att utreda frågan om en skyddslagstiftning avseende kulturhistoriskt värdefulla bebyggelser och miljöer, att framläggas i så god tid att proposition i ärendet kan före­ läggas 1972 års riksdag.

Enligt motionärernas sammanfattning av motionen avser denna änd­ ring och utökning av lagar, stadgor och kungörelser för att etablera skydd för och garantera bevarande och iståndsättning av kulturhisto­ riskt värdefulla och intressanta bebyggelser och miljöer genom införan­ de exempelvis av skyddsområden och bevaringsplaner. M otionärerna har särskilt uppehållit sig vid den franska lagstiftningen på området, den s. k. Lex Malraux, men samtidigt uttalat att även andra former av skyddslagstiftning givetvis kan tänkas i den mån de leder till lik­ artat resultat.

I motionen omnämnes att den statliga expropriationsutredningen före­ slagit en viss lättnad i fråga om utverkande av expropriationstillstånd för inlösen av historiskt eller kulturhistoriskt märklig bebyggelse eller av byggnader som är eller kan väntas bli föremål för grov vanvård. I pro­ positionen 1971: 122 som avlämnats till riksdagen efter att motionen väcktes har i anslutning till utredningen numera föreslagits slopande av 44 a § i byggnadslagen, den s. k. Lex Gamla Stan, och samtidigt en viss omformulering av 1 § första stycket 12 i expropriationslagen av inne­ börd att expropriation får äga rum för att bevara historiskt eller kul­ turhistoriskt märklig bebyggelse eller märklig fast fornlämning eller för att bereda erforderligt utrymme däromkring. Frågan om vidsträcktare möjligheter till expropriation för kulturella ändamål har däremot an­ setts böra tagas upp först i ett senare sammanhang.

Beträffande innehållet i övrigt i motionen 1971: 832 hänvisas till denna.

1 Riksdagen 1971. 13 sami. N r 26

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen, riksantikvarieämbetet, bostadsstyrelsen, statens plan­ verk, 1965 års musei- och utställningssakkunniga samt Svenska kom ­ munförbundet. Alla remissinstanserna har tillstyrkt utredning men en­ dast en av dem, nämligen riksantikvarieämbetet, har ansett det lämpligt att utredningen uppdras åt en expertgrupp av det slag som motionärer­ na angivit. Socialstyrelsen har inte tagit ställning till frågan om läm p­ ligt utredningsorgan medan Kommunförbundet förklarat sig inte kun­ na bedöma om utredningsarbetet kan inordnas i någon nu arbetande utredning. Övriga fyra remissinstanser anser att utredningsarbetet bör samordnas med pågående utredningsarbete inom bygglagutredningen, saneringsutredningen och 1965 års musei- och utställningssakkunniga och närmast anförtros åt sistnämnda utredning, som dock själv för­ ordar att den i så fall, bl. a. för att tillgodose behovet av politisk för­ ankring, i detta sammanhang får ställning som expertorgan åt de parla­ mentariskt förankrade bygglag- och saneringsutredningama. I några av yttrandena betonas att utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt varjämte musei- och utställningssakkunniga uttalat att förslag efter hand bör kunna läggas fram om interimistiska åtgärder. Beträffande det huvudsakliga innehållet i övrigt i remissyttrandena hänvisas till bilaga till detta betänkande.

Utskottet

Som motionärerna framhållit är vi för närvarande inne i en period då olika omständigheter, fram för allt ekonomiska och tekniska, snabbt aktualiserar genomgripande omdaningar av bebyggelsen i städer och tätorter — omdaningar som i många fall genomförts, i andra är under genomförande eller planeras och som ofta är så genomgripande att äldre miljöer helt ersätts av nya. Omdaningarna har många effekter som ligger i öppen dag, exempelvis förändringar i trafiksituationen, förbätt­ ringar i bostadsstandarden, förvandling av bostadskvarter till affärs- och kontorscentra m. m. men också andra som tidigare uppmärksammats mindre men num era allt oftare ställs under debatt.

Motionärerna har enligt utskottets mening med all rätt pekat på vad kontinuitet i bebyggelsemiljön kan betyda för många människors känsla av trivsel och trygghet i tillvaron och samma synsätt kommer fram i flera av de remissyttranden som avgivits över motionen. Som exempel vill utskottet erinra om att socialstyrelsen i sitt yttrande betonat bety­ delsen för många människor av möjlighet till närkontakt med sådan miljö som bevarats från gångna generationer och dess kultur. I en tid av rationaliseringar och snabba förändringar i samhällsstrukturen torde behovet av relativt oföränderliga replipunkter i miljön vara stort, fram­ håller styrelsen.

Utskottet ser i motionen ett av många tecken på att synen på be­ varandet av äldre bebyggelser och miljöer vidgats. Vid sidan av de kul­ turminnesvårdande intressen som tidigare dominerade har man efter­ hand fäst allt större vikt vid miljösynpunkter. Förskjutningen i syn­ sättet innebär också att behovet av åtgärder blir annorlunda än tidi­ gare. Den svenska byggnadsminneslagstiftningen ger inga möjligheter till effektiva åtgärder för bevarande av hela miljöer, den är helt in­ riktad på skydd av enstaka byggnader. Utskottet är ense med motionä­ rerna och remissmyndigheterna om att frågan om skydd för hela be­ byggelsemiljöer nu bör tas upp till ingående överväganden. Samtidigt är utskottet på det klara med att denna fråga kan och bör ses ur många aspekter.

M an måste analysera vilka kriterier som bör föreligga för att en miljö skall anses så värd att bevara att särskilda åtgärder bör tillgripas och likaså vad m an vill uppnå med bevarandet. M an måste söka mot var­ andra väga de olika intressen som kan komma att hävdas i bevarande­ frågorna. D et allmänna intresse av en kontinuitet i miljön som utskottet inledningsvis betonat kan i uppkommande aktuella fall tala för åtgär­ der i en riktning, medan bostadspolitiska och sociala synpunkter kan ge anledning till andra bedömningar av samma fall. Vad gäller bostads­ områden måste m an ha blicken öppen för de problem som kan upp­ komma för dem som bor inom områden som m an vill bevara och som därför förutsättes bli föremål för särskilda åtgärder.

En avvägningsfråga av stor praktisk betydelse är vilket inflytande som skall tillmätas de statliga organens miljö- och kulturminnesvårdande synpunkter, om dessa strider mot den uppfattning som företrädes av kommunerna.

Av avgörande betydelse n är det gäller att bevara äldre miljöer är vi­ dare de ekonomiska förutsättningar under vilka lagstiftningen skall verka. U tan ett genomtänkt och i praktiken fungerande finansierings­ system riskerar varje lagstiftning med ifrågavarande syfte att bli utan effekt.

Med den syn på bevarandefrågorna som här angivits är det enligt utskottets mening ofrånkomligt att bedömningen av dessa frågor får ingå som en viktig del i bebyggelseplaneringen. D et utredningsarbete som utskottet anser erforderligt bör bl. a. sikta till en samordning av oli­ ka författningskomplex så att de av utskottet i detta betänkande fram ­ hävda synpunkterna också blir beaktade i näm nda planering. Det bör i utredningsarbetet också övervägas hur man skall få fram nödvändiga ekonomiska förutsättningar för en förbättrad vård av bebyggelsen.

M otionärerna har hemställt att riksdagen för genomförande av den i motionen angivna utredningen hos Kungl. M aj:t skall begära tillsät­ tande av en expertgrupp bestående av representanter för vissa angivna ämbetsverk och därutöver en fristående expert med praktisk erfarenhet

av hithörande problem. Utskottet finner det emellertid angeläget med hänsyn till arten av de många olika, ovan delvis antydda frågeställning­ ar som kommer att aktualiseras i det utredningsarbete som utskottet förordat att detta anförtros åt en kommitté med parlamentarisk förank­ ring och med tillgång till därutöver erforderlig expertis.

Med hänsyn till vad utskottet anfört om det nära sambandet mellan bevarandefrågorna och den fysiska planeringen skulle utskottet finna det naturligt om den utredning som utskottet förordat av Kungl. Maj:t inordnades i den översyn av lagstiftningen om den fysiska planeringen som f. n. pågår inom bygglagutredningen. Denna utredning skulle i så fall i fråga om denna nya arbetsuppgift dels kunna anlita 1965 års m u­ sei- och utställningssakkunniga som expertorgan, dels arbeta i nära kontakt med saneringsutredningen som h ar att överväga frågor om sa­ nering av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Den närm are precise­ ringen av arbetsfördelningen mellan näm nda utredningar bör ankomma på Kungl. Maj:t.

I motionen har förutsatts att en blivande utredning skall arbeta så snabbt att proposition i ärendet kan föreläggas 1972 års riksdag. Efter­ som motionen behandlas av utskottet först vid årets höstsession torde motionärernas önskemål i denna del knappast vara möjliga att uppfylla. Utskottet vill emellertid understryka angelägenheten av att utrednings­ arbetet bedrives skyndsamt. U nder arbetets gång bör förslag, om så bedömes lämpligt, kunna läggas fram om provisoriska åtgärder, exempelvis i fråga om förstärkning av skyddet mot rivning av kulturhistoriskt värde­ full bebyggelse.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet

att riksdagen i anledning av motionen 1971: 832 i skrivelse till

Kungl. M aj:t anhåller att Kungl. M aj:t låter verkställa den ut­

redning av frågan om skydd för vissa bebyggelser och miljöer

som utskottet förordat.

Stockholm den 9 november 1971

På kulturutskottets vägnar LEN N A RT MATTSSON

Närvarande: herrar Mattsson i Lane-Herrestad (c), Björk i Göteborg (s), Larsson i Vänersborg (s), Källstad (fp), fru Sundström (s), herr Nilsson i Agnäs (m), fru Berglund (s), herr Zachrisson (s), fru Fraenkel (fp), herr Leander (s), fru M ogård (m), herrar Green (s), Eriksson i Ulfsbyn (c), fru Ryding (vpk) och fröken Eliasson (c).

Bilaga

Remissyttranden

Byggnadsstyrelsen (30.8.1971)

Samhällsutvecklingens krav på den fysiska miljön har under de senaste decennierna medfört radikalt förändrade betingelser för dess bebyggelse­ struktur från äldre tider. Bevarandeproblematiken gällande såväl en­ skilda byggnader som samlade bebyggelsemiljöer har därmed kommit att uppmärksammas i allt vidare utsträckning.

I obruten tradition från sekelskiftets upptäckt av det förindustriella samhällets kulturhistoriska och estetiska miljövärden h ar försvaret för den äldre bebyggelsens vidmakthållande länge förts främst eller enbart u r kulturminnesvårdande synpunkter. Bevarandemålen h ar i anslutning därtill koncentrerats till ett starkt begränsat urval enskilda byggnader eller homogena bebyggelsemiljöer av särskilt fram trädande kulturhisto­ riskt eller estetiskt värde.

Samtidigt har de medel som stått till kulturminnesvårdens förfogande för att uppnå dessa begränsade bevarandemål varit föga verksamma.

Alltjämt är de legislativa förutsättningarna för en aktiv byggnads­ kulturvård otillräckliga och de ekonomiska resurserna alltför knappa för att ens medge fullföljande av åtgärder som gällande lagstiftning i och för sig ger rum för.

Synen på bevarandefrågorna har emellertid genomgått väsentliga för­ ändringar under de senaste åren. Parallellt med en fördjupning av de traditionella kulturminnesvårdande aspekterna h ar sociala och ekono­ miska överväganden fört fram till en breddad och intensifierad miljöoch saneringsdebatt. U nder denna debatt h ar bevarandemålen vidgats. Målinriktningens nyansering är koncentrerat uttryckt redan genom begreppsförändringar i debatten. Hävdvunna begrepp som kulturminnes­ vård och byggnadsminnesvård har sedan 1960-talets senare år allt oftare ersatts med begrepp som byggnadsvård och stadsvård. Bevarandet av äldre bebyggelse betraktas sålunda inte längre som enbart eller ens främst en kulturhistorisk angelägenhet utan som en självklar del av sam­ hällsbyggandets strävanden att skapa eller bibehålla en god miljö.

I organisatoriskt hänseende leder detta synsätt till krav på att kul­ turminnesvården integreras i samhällsplaneringen och därvid ges en vertikal uppbyggnad i analogi med den decentralisering av beslutande­ rätt och ansvar som gäller för samhällsplaneringen och byggandet i stort.

I legislativt hänseende leder samma synsätt till en principiell prefe­ rens för att tillgodose det allt starkare behovet av en lagstiftning inrik­ tad på bevarande och upprustning av äldre bebyggelseområden inom byggnadslagstiftningens i stället för den kulturhistoriska speciallagstift­ ningens ram.

M ot bakgrund av detta synsätt betraktar byggnadsstyrelsen också

frågan om bevarande och vård av äldre bebyggelseområden som pri­ m ärt en kommunal angelägenhet.

Till belysande av frågan om behov av och former för en utredning om den rättsliga regleringen inom byggnadskulturvårdens område vill byggnadsstyrelsen anföra följande.

Frågan om tillsättandet av utredningar rörande möjligheterna till ut­ vidgat skydd för kulturhistoriskt värdefulla miljöer och därmed förena­ de finansieringsfrågor har upptagits i ett flertal motioner i riksdagen un­ der senare år.

Å r 1967 väcktes en motion om inrättande av ett kulturhistoriskt ser­ vitut under hänvisning till byggnadsminneslagens begränsade räckvidd och att därmed huvuddelen av de kulturhistoriskt värdefulla byggnader­ na och miljöerna saknade lagligt skydd (II: 453). Motionen utmynnade i hemställan att en utredning skulle tillsättas.

Å r 1969 väcktes två likalydande motioner om åtgärder till skydd för den medeltida miljön i Visby (I: 799 och II: 919) samt vid samma riks­ dag ytterligare två likalydande motioner i samma fråga (I: 816 och II: 918). Såväl lagstiftnings- som finansieringsproblematiken behandla­ des i motionerna som utmynnade i hemställan om att en utredning skulle tillsättas. Å r 1970 togs frågan om statlig medverkan vid sanering­ en av Gamla stan i Stockholm upp i två motioner (I: 266 och II: 303). Såväl lagstiftnings- som fram för allt finansieringsproblematiken behand­ lades.

Motionerna utmynnade i hemställan att riksdagen måtte uttala sig för statlig medverkan till restaureringen av Gam la stan. Samma år väck­ tes en motion om skydd för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse med utgångspunkt i problematiken i Gränna. Motionen utmynnade i hem­ ställan om en särskild utredning.

Samtliga nu näm nda motioner har i sak behandlats positivt av re­ missinstanserna liksom i riksdagen men samtliga hemställanden om till­ sättande av utredningar har avslagits under hänvisning till en eller flera av de tre sittande utredningarna 1965 års musei- och utställningssakkunniga, bygglagutredningen samt saneringsutredningen.

Byggnadsstyrelsen har den 23.8.1966 i yttrande och förslag i anled­ ning av den departementspromemoria av den 27.6.1966 som framlades till grund för styrelsens den 1.7.1967 genomförda omorganisation bl. a. anfört följande.

En ändamålsenlig utveckling av landets kulturminnesvård förutsät­ ter sålunda en grundlig reform av dess rättsliga reglering, som bör ba­ seras på ett ingående studium av de faktiska processerna såväl inom planläggning och byggande som i fråga om byggnadskulturvårdens samlade verksamhet. Därvid bör särskild uppmärksamhet ägnas åt frå­ gan om en koordination av byggnadslagstiftningens stadganden och de specialbestämmelser som reglerar kulturminnesvården. Möjligheterna att vid en revision av byggnadslagstiftningen kunna där direkt tillgodose

vissa av byggnadskulturvårdens intressen synes böra närm are övervägas.

En omprövning av byggnadskulturvårdens rättsliga reglering bör medföra en samordnad översyn av dess funktionsformer och organisa­ tion.

Genom tilläggsdirektiv den 17.3.1967 har åt 1965 års musei- och utställningssakkunniga uppdragits att utföra en sammanfattande utredning om målsättning och organisation för samhällets kulturminnesvård. E n­ ligt vad styrelsen erfarit från de sakkunniga har dessa med utgångspunkt i direktiven inte ansett sig kunna ingå på en mera genomgripande sak­ lig revision av den gällande lagstiftningen. De sakkunniga har sålunda huvudsakligen inriktat sig på en modernisering och förenkling av gäl­ lande författningar med anpassning till en föreslagen ny organisation.

Enligt styrelsens mening förutsätter emellertid en korrekt utvärdering av förutsättningar och resursbehov för genomförandet av uppställda mål, att såväl funktionsformer och organisation som rättslig reglering i deras egenskap av medel blir allsidigt belysta.

Fördelningen inom samhället av det ekonomiska ansvaret för bygg­ nadskulturvården — eller byggnadsvården om m an så vill — utgör i dag ett av de mest aktuella spörsmålen inom detta område. Frågan är nära relaterad såväl till den rättsliga regleringen inom byggnadskulturvårdens område som till organisationen av och funktionsformerna för byggnadskulturvården inom främst den statliga men även den kommu­ nala sektorn.

Dessa problem bör ges en sammanfattande belysning.

Enligt vad styrelsen erfarit kan saneringsutredningen och bygglagut­ redningen med hänsyn till sina respektive huvudinriktningar inte för­ väntas uppta byggnadskulturvårdens speciella problemställningar till mera allsidig behandling.

Mot bakgrund av vad nu anförts synes det styrelsen som om den an­ gelägna frågan om byggnadskulturvårdens rättsliga reglering med till­ hörande finansieringsfrågor varken har behandlats eller torde komma att behandlas i tillräcklig omfattning av någon av de nämnda utredning­ arna inom ram en för sina nuvarande uppdrag.

Med hänsyn till att var och en av dessa tre utredningar likväl har att behandla problem som nära sammanhör med och direkt påverkar hu­ vudfrågan i detta sammanhang anser styrelsen dock att m an bör und­ vika att tillsätta ytterligare en utredning på sätt som föreslås i motionen. Istället förordar styrelsen att någon av de tre sittande utredningarna ge­ nom tilläggsdirektiv ges i uppdrag att genomföra en utredning av det slag som åsyftas i motionen. I första hand bör enligt styrelsens mening övervägas att lämna detta uppdrag till 1965 års musei- och utställningssakkunniga att genomföras i direkt samarbete med sanerings- och bygg­

lagutredningarna. De sakkunniga bör därvid tillföras erforderlig ex­ pertis.

Enligt uppgift från 1965 års musei- och utställningssakkunniga är dess utredning rörande kulturminnesvårdens målsättning och organisation under slutredigering. Med hänsyn bl. a. till att frågan om den rättsliga regleringen av byggnadskulturvården i hela sin vidd bör bedömas i di­ rekt sammanhang med målsättning och organisation och vice versa bör det utvidgade utredningsuppdraget genomföras med skyndsamhet.

Bostadsstyrclsen (27.8.1971)

M otionärerna avser att få till stånd ändring och utökning av lagar, stadgar och kungörelser för att dels etablera skydd för, dels garantera bevarande och iståndsättning av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse och miljö. Som förebild härför näm ner motionärerna vissa principer för skyddsområden och bevaringsplaner enligt fransk lagstiftning, den s. k. »Lex Malraux». M otionärerna önskar få hithörande frågor utredda i en expertgrupp, som skulle tillsättas fö r ändamålet, med representanter för­ slagsvis från bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, riksantikvarieämbetet, socialstyrelsen, planverket och minst en fristående expert med viss sär­ skild kompetens. Utredningen föreslås ske i så god tid att proposition kan föreläggas 1972 års riksdag.

Som motiv för en särskild utredning i nuvarande läge anförs i motio­ nen bl. a. att de kulturhistoriska och miljömässiga frågorna bör behand­ las före den tekniska frågan om modernisering. Enligt bostadsstyrelsens mening kan emellertid de kulturhistoriska och miljömässiga frågorna i samband med bevarandet av äldre bebyggelse och miljö inte behandlas fristående från hithörande rättsliga, ekonomiska, finansieringstekniska och i vid mening byggnadstekniska frågor. Även en rad andra frågor måste beaktas i sammanhanget, t. ex. avvägningen mellan statligt och kommunalt ansvar, fastighetsägarens förutsättningar och villkor, m. m. Härtill kommer att åtskilliga principiella frågor rörande bevarandet av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse hittills inte kan sägas ha erhål­ lit en bärande lösning.

Bostadsstyrelsen konstaterar att hithörande problem i skiftande ut­ sträckning berör arbetsområdet för tre sittande utredningar, nämligen bygglagutredningen, 1965 års musei- och utställningssakkunniga (MUS 65) och saneringsutredningen. Vidare torde frågan i väsentliga avseen­ den ligga inom riksantikvarieämbetets kompetensområde.

Bostadsstyrelsen finner för sin del angeläget att frågan om skydd för kulturhistoriskt värdefull miljö och bebyggelse inom rimlig tid blir före­ mål för utredning. Frågan blir närm ast att finna den för uppgiften mest ändamålsenliga utredningsformen.

Styrelsen anser att en expertutredning av det slag som föreslås i motio­ nen inte är den mest lämpliga utredningsformen.

Med denna utgångspunkt är de andra alternativ som står till buds antingen att tillsätta en särskild utredning, eller också att genom erfor­ derliga tilläggsdirektiv uppdra åt någon av de näm nda utredningarna, d. v. s. bygglagutredningen, MUS 65 eller saneringsutredningen, att hand­ lägga frågan. Det förra alternativet kan innebära svårigheter ifråga om samordning och avgränsning av arbetsuppgifter, det senare kan medföra förändringar av arbetsområde med tidsmässiga förskjutningar av arbets­ planen som följd. Av vissa vid tidigare riksdagar väckta motioner med syfte näraliggande motionen 1971: 832 har en del hänskjutits till MUS 65, andra till saneringsutredningen. Med den uppläggning som föreslås i motionen syns frågan i hög grad inrymma rättsliga aspekter. Enligt vad styrelsen under hand erfarit kommer saneringsutredningen, som i höst avlämnar sitt huvudbetänkande, att i ett senare betänkande behandla finansieringsfrågor rörande sanering av kulturhistoriskt värde­ full bostadsbebyggelse. MUS 65 lär avse att under innevarande år avge förslag bl. a. rörande kulturminnesvården och dess organisation. Bygg­ lagutredningen däremot torde först längre fram komma att avge några förslag. Motionen 1971: 832 avser till mycket väsentlig del frågan om en skyddslagstiftning för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Denna fråga får anses ligga nära eller t. o. m. inrymmas i ett av huvudområdena för MUS 65, nämligen frågan om målsättning och organisation för sam­ hällets kulturminnesvård enligt 1967 års tilläggsdirektiv till utredningen. Frågan om skyddslagstiftning — liksom över huvud frågan om lagstift­ ning med syfte att reglera befintlig bebyggelse — utgör emellertid också ett väsentligt byggnadslagstiftningsproblem. Med hänsyn till förhandenvarande omständigheter vill bostadsstyrelsen i anledning av remissen för sin del föreslå, att frågan om en skyddslag­ stiftning för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse och miljö, lämpligt av­ gränsad från närliggande problemkomplex, överlämnas till M US 65 för utredning. Förutsättningar för en sådan utredning torde egentligen inte föreligga förrän riktlinjer fastlagts för kulturminnesvårdens målsättning i stort. Om samma utredning väljs för dessa frågor bör dock, enligt sty­ relsens mening, utredning av frågan om skyddslagstiftning kunna på­ börjas redan nu. Förutsättningar att utreda frågan så, att ärendet kan föreläggas 1972 års riksdag, vilket föreslås i motionen, torde inte föreligga.

Statens planverk (31.8.1971)

Planverket delar m otionärernas uppfattning a tt gällande lagstiftning otillräckligt skyddar kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Enligt plan­ verkets mening bör lagstiftningen därför skyndsamt ses över och kom ­ pletteras så a tt inte endast ett verksam t skydd m ot rivning införs utan

även så a tt förutsättningar skapas fö r en tillfredsställande vård av den skyddade bebyggelsen. V ård och underhåll av kulturbebyggelse är emel­ lertid så kostnadskrävande att det enligt verkets mening är ofrånkomligt a tt det allm änna ta r på sig en betydande del av det ekonomiska ansvaret. H ur kostnaderna skall fördelas mellan stat, kommun och enskilda måste därför noga övervägas.

M otionärerna förordar en skyddslagstiftning enligt utländsk förebild (Lex Malraux). Enligt deras förslag skulle skyddet av kulturbebyggelse regleras i särskild lagstiftning. Enligt verkets mening bör emellertid skyddet av och vården om sådan bebyggelse ingå som en viktig del i be­ byggelseplaneringen. Avvägningen mellan skyddsintressena och andra samhällsintressen samt mellan skilda grader av konservering och om ­ byggnad är frågor som bör ingå i de överväganden som läggs till grund för denna planering. Praktiska skäl talar därför för a tt rättsreglerna om skydd och vård av kulturbebyggelse tas in i den lagstiftning som reglerar den fysiska planeringen.

Lagstiftningen om fysisk planering ses över av bygglagutredningen. Enligt utredningsdirektiven åsyftas en genomgripande revision av gäl­ lande lagstiftning. Denna revision bör enligt verkets mening även om ­ fatta lagstiftningen om skyddet av kulturbebyggelsen.

Frågan om kulturminnesvårdens organisation har genom tilläggsdirek­ tiv 1968 uppdragits åt 1965 års musei- och utställningssakkunniga (MUS 65). I uppdraget ingår även att se över gällande bestämmelser rörande det offentliga byggnadsväsendet i fråga om byggnadsminnesmärken och kyrkor m. m. Utredningen bör därför inom ramen för sitt uppdrag och i nära samarbete med bygglag- och saneringsutredningam a undersöka förutsättningarna a tt genom ändringar i lagstiftningen åstadkomma så­ dan samordning av kulturminnesvården och den fysiska planeringen, som planverket förordar. Inom ram en för bygglagutredningens upp­ drag bör kunna övervägas en skyndsam förstärkning av skyddet m ot rivning av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse genom ändring av gäl­ lande bestämmelser i byggnadslagen.

Socialstyrelsen (22.9.1971)

Socialstyrelsen som med intresse tagit del av föreliggande motion får u r de synpunkter styrelsen h a r a tt företräda anföra följande.

Synen på frågan om bevarande av h ä r ifrågavarande bebyggelser och miljöer h a r under senare år vidgats. De kulturminnesvårdande intressena var till en början de förhärskande. D etta betydde a tt åtgärder vidtogs endast för att bevara enstaka byggnader och föremål. I samband med den intensiva miljö- och saneringsdebatt, som pågått under senare år, h ar allt starkare krav fram förts på bevarande inte enbart av enstaka byggnader utan även av områden med äldre bebyggelse i dess helhet.

Styrelsen, som är medveten om a tt välgrundade skäl föreligger för be­ varande av dylika områden, vill för sin del fram hålla att m ånga m än­ niskor känner trivsel och trygghet — socialt välbefinnande — genom möjlighet till närkontakt med sådan miljö, som bevarats från gångna generationer och dess kultur. I en tid av rationaliseringar och snabba förändringar i sam hällsstrukturen torde behovet av relativt oföränderliga replipunkter i miljön vara stort.

M ed hänsyn till det ovanstående vill styrelsen tillstyrka den av motio­ närerna föreslagna utredningen, men vill samtidigt fram hålla a tt en ev. skyddslagstiftning av ovan berört slag bör ges en sådan utform ning att de bebyggelser och miljöer, som genom den bevaras, i hygieniskt av­ seende uppfyller de minimikrav som föreligger enligt gällande hälso­ vårdslagstiftning.

Riksantikvarieämbetet (10.9.1971)

Å r 1969 väcktes i riksdagen olika m otioner rörande åtgärder till skydd för den medeltida miljön i Visby (motion 1:816 och 11:918 samt 1:799 och 11:919). Såsom fram går av ämbetets yttrande den 11 april 1969 till riksdagens tredje lagutskott, h a r äm betet med en redogörelse för de möjligheter, som för närvarande finnes a tt skydda äldre bebyggelse, fram hållit det önskvärda i att en utredning av dessa frågor kom m er till stånd men att en sådan icke skulle begränsas till a tt om fatta enbart problem i Visbys stadskärna utan få en allmän giltighet.

U nder senare år h ar i den offentliga debatten, såsom fram hålles i den nu aktuella motionen, konstaterats, a tt nu existerande legala och eko­ nomiska möjligheter är otillräckliga fö r a tt påverka omvandlingsproces­ sen i de historiska stadskärnorna i en för kulturminnesvården gynnsam­ m are riktning. Ä m betet h ar också under senare år alltför ofta haft an­ ledning konstatera, a tt ämbetets möjligheter att med fram gång få sina synpunkter på denna process beaktade ä r ringa. Exempel på a tt goda resultat kan ernås genom en målmedveten insats från kom m unala och statliga myndigheter samt även genom enskilda fastighetsägares med­ verkan saknas dock icke i vårt land. G enerellt sett ä r det emellertid fortfarande en brist att instrument, såväl legala som ekonomiska, tyvärr saknas för att åstadkomma en u r kulturminnesvårdens synpunkt önsk­ värd styrning av dessa frågor. De författningar, som antagits utomlands, t. ex. i Frankrike, Holland och England till skydd för bebyggelsemiljöer synes erbjuda stora möjligheter a tt n å önskat resultat. U tm ärkande för denna lagstiftning är att syftet med den främ st är att göra det möjligt a tt bevara den historiskt betingade stadsbilden och dess kom ponenter och att särskilda medel ställs till förfogande fö r att integrera det äldre byggnadsbeståndet i det m odem a samhällslivet. F ö r a tt förverkliga detta syfte krävs betydande finansiella åtaganden från såväl stat som kommun.

Det torde vara uppenbart a tt även i Sverige fordras stora ekonomiska resurser, och således icke bara en lagstiftning, fö r att den pågående fö r­ störelsen av kulturhistoriskt värdefulla miljöer skall kunna hindras.

Den nu pågående bygglagutredningen liksom saneringsutredningen h a r — såsom framhålles i motionen — jäm likt sina direktiv a tt behandla frågor av stor vikt även för kulturminnesvården. U tredningarna synes emellertid f. n. icke direkt avse att behandla den nu aktuella frågeställ­ ningen. R esultatet av dessa utredningar synes emellertid icke kunna väntas inom den närm aste tiden. Frågan om en lagstiftning till skydd för kulturhistoriska bebyggelsemiljöer kräver dock en skyndsam be­ handling, om den nu pågående utvecklingen skall kunna bromsas. Ä m ­ betet finner det därför synnerligen angeläget att den i motionen före­ slagna expertgruppen snarast tillsättes. Enligt ämbetets mening skulle det vara värdefullt om i denna, utöver de i motionen föreslagna repre­ sentanterna för olika verk och myndigheter, även funnes sakkunniga från ett kom m unalt fastighetsförvaltande organ samt kreditväsendet.

Svenska kommunförbundet (3.9.1971)

I kom m unerna inrättas successivt kom m unala kulturnäm nder, och styrelsen räk n ar med a tt n är den pågående kommunreformen genom­ förts vid ingången av 1974 samtliga kommuner inrättat kulturnämnd. Inom kom m unförbundet h ar till ledning fö r kom m unerna utarbetats ett normalreglemente för kommunal kulturnäm nd, vilket utsänts till landets alla kommuner. I detta normalreglemente uppmärksammas även kulturnäm ndens medverkan i vissa planeringsfrågor. Kulturnäm nden förutsätts sålunda bl. a. verka för bevarande av estetiskt och kulturhisto­ riskt värdefulla eller i samhällsbilden karakteristiska byggnader, anlägg­ ningar och anordningar samt ägna uppmärksamhet å t utform ning och utsmyckning av offentliga platser och byggnader. Dessutom bör det en­ ligt normalreglementet åligga kulturnäm nden att avge yttranden i planoch byggnadsärenden, som rem itteras till näm nden, samt a tt jämväl utan föregående remiss följa aktuella plan- och byggnadsfrågor och därvid, om kulturnäm nden så finner påkallat, till vederbörande myndighet fram ­ föra sina synpunkter i sådana ärenden.

Vidare kan i d etta sammanhang nämnas a tt kommunförbundet i skri­ velse 1970 till saneringsutredningen angående kommuns möjligheter att reglera rivning av bostadshus också berört frågan om vidgat skydd för äldre och enhetliga stadsmiljöer. I näm nda skrivelse fram förs bl. a. tan­ ken på a tt rivningsreglering av bostadsförsörjningsskäl samordnas med reglering av kultur- och miljömässiga skäl, eventuellt genom en fristå­ ende lagstiftning.

Förutom saneringsutredningen pågår f. n. vissa andra utredningar med anknytning till det aktuella ämnesområdet, främst 1965 års musei-

och utställningssakkunniga och bygglagutredningen. Ingen av dessa tre utredningar syns dock enligt sina direktiv h a att behandla det n u aktua­ liserade frågekomplexet i hela dess vidd.

Styrelsen instämmer därför i m otionärernas bedömning, a tt frågan behöver utredas m era ingående. Styrelsen anser sig dock inte kunna bedöma om ett sådant arbete kan inordnas i någon nu arbetande utred­ ning eller om uppdraget bör ges å t en särskild expertgrupp såsom motio­ närerna hemställt. Styrelsen vill som sin mening framhålla, att om sär­ skild utredning tillsätts det parlam entariska inslaget bör garanteras med hänsyn till om rådets art och frågornas ekonomiska räckvidd för det all­ männa.

1965 års musei- och utställningssakkunniga (3.9.1971)

De senaste årens utveckling h ar i vissa avseenden inneburit att förut­ sättningarna för vården av den fysiska kulturm iljön förbättrats. Miljövårdsdebatten h ar under de senaste åren bl. a. kom m it a tt inriktas på våra städer och tätorter, dvs. p å den miljö som i dag utgör ram en för flertalet människors dagliga tillvaro. Bevarandet av den historiska kon­ tinuitet som stadsplaner och bebyggelse representerar h a r i olika opi­ nionsyttringar, bl. a. även i form av riksdagsmotioner och riksdagsuttalanden, tillm ätts stor betydelse fö r den enskildes känsla av trygghet och förankring i tillvaron. Den ökande bilismen, kontoriseringen av bostads­ kvarter, förslumning och andra faktorer h ar lett till m iljöförändringar som väckt krav på ändrade m ålsättningar med bättre tillgodoseende av de mänskliga behoven. I vissa fall h ar d etta resulterat i a tt motiven för de stora om daningarna av gatunät och bebyggelse ifrågasatts.

D et h a r också visat sig a tt samhällets bostadspolitiska m ålsättningar avseende standardhöjningar endast till en del kan fullföljas genom totalfömyelse av byggnadsbeståndet. Enligt direktiven för den å r 1968 till­ satta saneringsutredningen bör därför frågan om samhällets medverkan i syfte a tt främ ja arbetet med sanering av det äldre bostadsbeståndet tas upp till särskild utredning. R edan nu h a r för övrigt en om fattande upp­ rustning av byggnadsbeståndet kommit till stånd genom a tt fastighets­ ägarna h a r få tt rä tt till högre hyressättning för utförda upprustningsoch modemiseringsåtgärder.

Kulturminnesvårdens strävanden a tt förbättra skyddet för befintlig bebyggelse i städer och täto rter h ar genom den h är redovisade utveck­ lingen fått stöd i opinionens allmänna miljövårdsintresse och i nya eko­ nomiska och bostadspolitiska värderingar. Samtidigt h a r dock även de rent kulturhistoriska och antikvariska motiven för a tt ta till vara bygg­ nader och miljöer fått ökad betydelse. E tt flertal kom m uner h a r före­ tagit inventeringar med avsikt a tt skapa underlag för stadsplanearbetet. I de fall dessa intentioner fullföljts h ar även om fattande förvärv och upprustning av särskilt värdefulla byggnader förekommit.

De sakkunniga h ar således kunnat konstatera a tt även andra faktorer än de antikvariska och kulturhistoriska bedömningarna ligger till grund för det ökande intresset att bevara befintlig bebyggelse. Härigenom har det blivit möjligt a tt bibehålla även de kategorier byggnader och miljöer som inte kan hänföras till det relativt snäva urval som kan skyddas enligt kulturminnesvårdens speciallagstiftning. Förutsättningarna h ar därmed skapats för a tt bevara de kronologiska skiktningarna och de spår av so­ ciala grupperingar som gör det möjligt a tt i bebyggelse och stadsplan avläsa en stads utveckling under olika skeden fram till nutidens växlande ideal i byggande och planering.

Den kulturminnesvårdande verksamheten som tidigare huvudsakligen ägnades enstaka m onum ent av fram trädande kulturhistoriskt värde har med det ökande exploateringstrycket i expanderande regioner och de uppkommande avfolkningsproblemen i andra områden sedan länge sökt inrikta sig på sammanhängande byggnadsmiljöer och på kulturlandska­ pet. Samtidigt har, vid sidan av de vetenskapliga och antikvariska be­ dömningarna större vikt lagts vid kulturminnesmärkenas sociala och praktiska funktioner. Kulturminnesvården h ar därmed fått ökat ansvar för ett betydligt m er om fattande om råde än tidigare. D etta liksom det starkare fram hävandet av den fysiska kulturm iljöns betydelse innebär a tt kulturminnesvården nu har sina ojämförligt viktigaste arbetsupp­ gifter inom miljövården.

Kulturminnesvårdens nuvarande organisation och den särskilda lag­ stiftning som reglerar verksamheten h ar inte anpassats till utvecklingen. F ör att kulturminnesvården i dagens situation skall kunna fullgöra sina arbetsuppgifter måste verksamheten anpassas till och integreras i sam­ hällsplaneringen och i det fysiska planarbetet. De sakkunniga kommer därför a tt föreslå inrättandet av en statlig kulturminnesvårdsorganisation med länsrepresentanter placerade inom länsstyrelsernas nyinrättade hu­ vudenheter för samhällsplanering. F ö r a tt där ge kulturminnesvårdens intresseområde en med övriga sektorer jämbördig ställning kom m er u t­ redningen a tt föreslå att besluten enligt kulturminnesvårdens speciallag­ stiftning, vilka nu fattas centralt inom riksantikvarieämbetet, övergår på länsstyrelserna. Ä m betet avlastas på så sätt huvuddelen av sina nu­ varande granskningsuppgifter. D etta innebär a tt äm betet får ökade möj­ ligheter a tt bedriva aktiv planering och att det genom utvecklings- sam t råd- och anvisningsverksamhet kan skapa bättre förutsättningar även för byggnadsminnesvården.

De sakkunnigas möjligheter att inom ram en för sitt uppdrag företa en m er genomgripande, saklig revidering av lagstiftningen är begränsa­ de. Direktiven anger i detta hänseende en klar begränsning.

Förutom vissa förslag till en modernisering och förenkling av gällande författningar h ar de sakkunniga huvudsakligen inriktat sig på en an­ passning till den föreslagna nya kulturminnesvårdsorganisationen. Dock

h ar utredningsuppdraget sedermera vidgats genom Kungl. M aj:ts beslut den 17 maj 1968 a tt till de sakkunniga för beaktande överlämna en av h err W ennerfors i andra kam m aren väckt motion (1967:453) om in­ rättandet av ett kulturhistoriskt servitut. Vidare har, såsom redan näm nts frågan om ett förbättrat skydd för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse upptagits i andra motioner, varvid i m otionstextem a, utskottsuttalanden och i riksdagsdebatten hänvisning skett till det inom MUS 65 pågående utredningsarbetet. F ö r att tillmötesgå dessa förvänt­ ningar h ar de sakkunniga inom ram en för sitt uppdrag sökt skapa ett instrum ent som i första hand skall fungera som informationsmedel för den kulturminnesvårdande myndigheten men som även skulle ge m öj­ ligheter till bevakning av ett större antal byggnader än som kan komma i fråga för byggnadsminnesförklaring.

Förslaget innebär a tt den kulturminnesvårdande myndigheten skall få rä tt att på en inventeringslista uppföra byggnad som, ehuru den inte uppfyller kravet på att bli byggnadsminne, likväl klart äger ett bety­ dande kulturhistoriskt värde. Registrerad byggnad skall icke få rivas eller ändras utan förhandsanm älan härom till myndigheten. Denna skall inom viss tid ta upp frågan om en byggnadsminnesförklaring eller an­ sökan om expropriation. Om så icke sker eller om myndigheten inte genom förhandlingar h a r lyckats uppnå en samförståndslösning, blir beslutet om att uppta byggnaden på inventeringslista autom atiskt hävt. E nbart registreringen ger icke myndigheten rätt a tt besluta om huruvida tilltänkta ändringsarbeten kan tillåtas med hänsyn till de kulturhistoriska värdena. Den föreslagna registreringen med dess anmälningsplikt inne­ bär ett så obetydligt intrång a tt det för ägaren inte kan medföra rä tt till ersättning. Med registreringsförfarandet h ar de sakkunniga bl. a. avsett a tt erbjuda den kulturminnesvårdande myndigheten ett medel a tt upplysa i första hand kom m unerna men även enskilda om bebyg­ gelsens kulturhistoriska värde. Anmälningsplikten innebär a tt myndig­ heten kontinuerligt hålls underrättad om vad som planeras ske samtidigt som den få r rådrum a tt genom förhandlingar eller konkreta åtgärder rädda byggnaden. Genom att villkoren för registreringen är mindre re­ striktiva än för byggnadsminnesförklaringen nås ett större antal byggna­ der liksom i viss utsträckning även byggnadsmiljöer.

V arje lagstiftning med bindande förpliktelser avseende vård och under­ håll av kulturhistoriska byggnader och byggnadsmiljöer innebär en in­ skränkning i ägarens förfoganderätt som kan tas till intäkt för ersätt­ ningskrav. E n sådan speciallagstiftning kan därför endast om fatta ut­ valda objekt som uppfyller vissa, särskilt angivna kriterier i avseende på kulturhistoriskt, antikvariskt eller konstnärligt värde. D etta innebär svårigheter n ä r det anses önskvärt a tt utsträcka skyddet till a tt om fatta en av ett flertal byggnader bestående miljö. Endast i undantagsfall kan

varje enskild byggnad anses äga ett sådant värde a tt en byggnadsminnesförklaring enligt nu gällande villkor kan försvaras. A tt åstadkomma ett miljöskydd med hjälp av en till enstaka objekt begränsad författning ä r möjligt endast om villkoren fö r lagskyddet medger att även mindre betydelsefulla byggnader kan förklaras för byggnadsminne. Med hänsyn till de ersättningskrav som ägare av ett lagskyddat byggnadsminne anses ha rä tt a tt ställa på det allmänna är en sådan lösning inte realiserbar.

En lagstiftning i anslutning till den franska »Lex Malraux» förutsätter att vissa bestämda kriterier avseende bevaringsområdets kulturhistoriska, antikvariska och konstnärliga kvaliteter måste fastställas. D etta betyder a tt den endast kan tillämpas på särskilt utsedda objekt där ersättnings­ frågor, andra ekonomiska omständigheter och olika andra problem kan lösas. Enligt de sakkunniga skulle detta endast innebära en utökning av den skyddslagstiftning av förbudskaraktär som representeras av övriga för den svenska kulturminnesvården gällande författningar.

M otionärernas förslag är emellertid inte begränsat till önskemålet om a tt införa denna typ av skyddslagstiftning. I det inledande avsnittet upp­ märksammas en rad olika faktorer som styr utform ningen av miljön och i sammanfattningen framhålles att motionen avser ändring och utökning av lagar, stadgor och kungörelser för att uppnå de eftersträvade syftena varvid införandet av skyddsområden och bevaringsplaner endast nämns som ett exempel.

Enligt de sakkunniga kan ett vidare miljöskydd endast åstadkommas inom ram en för de författningar som reglerar den fysiska planeringen och med hjälp av de bestämmelser som styr de ekonomiska resurserna. Eftersom kom munerna enligt byggnadslagstiftningen har det primära ansvaret för den fysiska planeringen har de även ansvaret för vården av den fysiska kulturmiljön. Detta fram går av bestämmelserna i 9 och 38 §§ byggnadsstadgan. Kommunernas befogenheter enligt den allmänna byggnadslagstiftningen är emellertid begränsade. Som motionärerna framhållit kan kommunerna enligt nu gällande bestämmelser inte för­ hindra rivning eller garantera upprustning av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Enligt de sakkunniga är frågan om ett vidare miljöskydd av sådan betydelse att det bör övervägas om icke kommunerna skall ges ett ökat stöd i sin miljövårdande verksamhet genom att deras an­ svar i detta avsende klart slås fast i lagstiftningen.

M öjligheterna att via planlagstiftningen och den ekonomiska styr­ ningen verka för en aktiv miljövård är för närvarande under utredning av bygglagutredningen och saneringsutredningen. De kulturminnesvår­ dande aspekterna på miljövården är emellertid ingen huvudfråga för nå­ gon av dessa utredningar. Genom a tt de likalydande motionerna 1:799 och 11:919 om åtgärder till skydd fö r den medeltida miljön i Visby över­ lämnats till saneringsutredningen för beaktande h ar dock dess uppdrag vidgats till a tt även om fatta de kulturm innesvårdande aspekterna. A r­

betet med dessa frågor h a r emellertid tills vidare m åst skjutas åt sidan till förm ån för uppgifter som är av m er central betydelse för utredning­ ens arbete. De sakkunniga h ar även erfarit att varken bygglagutredning­ en eller saneringsutredningen kan förväntas angripa frågan om skydd fö r kulturhistoriskt värdefull bebyggelse mer allsidigt. Ingen av utred­ ningarna h ar heller den sakkunskap som erfordras för en grundligare genomgång av dessa frågor.

De sakkunniga delar m otionärernas uppfattning a tt möjligheterna att tillvarata bebyggelsens kulturhistoriska värden bör förbättras. F ö r det vidare sammanhang i vilket de sakkunniga strävar a tt inlemma kultur­ minnesvården ter det sig dock icke i första hand önskvärt med en skydds­ lagstiftning i anslutning till den franska »Lex M alraux». D enna är en speciallagstiftning fö r sanering i form av restaurering avseende särskilt avgränsade områden. Kulturminnesvårdens intressen i frågor rörande dispositionen av den fysiska miljön bör på lagstiftningsområdet självfallet tillgodoses inom ram en för den allm änna byggnadslagstiftningen och de bestämmelser som reglerar den ekonomiska styrningen. Behandlingen av den befintliga miljön måste som ansvarsområde likställas med utform ­ ningen av ny miljö. F ö r a tt få en allsidig belysning av det problemkom­ plex som ä r förknippat med ett förbättrat skydd för kulturhistoriska byggnader och miljöer erfordras enligt de sakkunniga en särskild utred­ ning rörande möjligheterna att införa de kulturm innesvårdande aspek­ terna i de lagar och författningar som beröres av arbetet inom bygglagoch saneringsutredningarna. Målsättningen bör vara att genom samord­ ning mellan olika författningskomplex skapa ett system som ger kultur­ minnesvården möjlighet a tt medverka i miljövårdsplaneringen och att skapa de nödvändiga ekonomiska förutsättningarna för förbättrad vård av bebyggelsen.

F ö r utredningen erfordras en arbetsgrupp bestående av sakkunniga på kulturminnesvårdsområdet samt viss annan expertis. Eftersom upp­ draget kommer a tt beröra de områden som för närvarande utreds inom såväl sanerings- och bygglagutredningarna som inom MUS 65 föreligger inte skäl a tt tillsätta en särskild utredning. De sakkunniga h ar i stället övervägt möjligheterna a tt uppdraget överlämnas till någon av dessa nu verksamma kommittéer. Sanerings- och bygglagutredningama har emellertid huvuduppgifter av sådan a rt och om fattning a tt den h ä r ak­ tuella utredningen skulle löpa risk a tt tillmätas sekundär betydelse. Med hänsyn till att frågan närm ast tillhör MUS 65:s kompetensområde och då de sakkunniga redan h ar a tt företa en översyn av kulturm innesvår­ dens speciallagstiftning skulle h är berörda uppgift därem ot utgöra en naturlig vidgning och fortsättning på det å t MUS 65 redan anförtrodda uppdraget. De sakkunniga föreslår därför a tt MUS 65 genom tilläggs­ direktiv får i uppdrag a tt genomföra den av m otionärerna föreslagna

utredningen i enlighet med ovan skisserade riktlinjer. F ö r uppgiften bör MUS 65 tillföras viss kom pletterande sakkunskap. A rbetet måste själv­ fallet bedrivas i nära kontakt med bygglag- och saneringsutredningarna. F ör detta samarbete och för a tt tillgodose behovet av politisk förankring föreslår de sakkunniga a tt MUS 65 i dessa frågor få r ställningen av ex­ pertorgan å t de parlam entariskt sammansatta bygglag- och sanerings­ utredningarna. Det m å framhållas att uppdraget skulle inrymma många frågor av sådan aktualitet att skyndsamma åtgärder ä r påkallade. MUS 65 bör därför befullmäktigas att efter hand föreslå interimistiska å t­ gärder.