Lagutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om hemförsäljning jämte motioner m.m.

Nr 10

Lagutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om hemförsäljning jämte motioner m. m.

Genom en den 19 mars 1971 dagtecknad proposition, nr 86, har Kungl. M aj:t, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag om hemförsäljning m. m.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till lag om hemförsäljning m. m. L a­ gen ger konsument möjlighet att frånträda vissa köp- eller s. k. abonnemangsavtal som h ar ingåtts i hans bostad eller under andra likartade för­ hållanden genom att inom en vecka — ”ångerveckan” — skriftligen meddela säljaren att han frånträder avtalet. Den föreslagna lagen gäller vid yrkesmässig försäljning av lös egen­ dom fö r enskilt bruk, under förutsättning att köparen avger eller antar anbud vid sam m anträffande m ed säljaren eller dennes ombud i köparens bostad eller i övrigt på annan plats än säljarens eller ombudets fasta för­ säljningsställe. Lagen gäller under motsvarande förutsättningar också i fråga om vissa avtal varigenom en näringsidkare åtar sig att fortlöpan­ de tillhandagå en konsument med tjänster. Om ett köpeavtal ingås och fullgörs på ömse sidor vid sammanträffandet, är lagen inte tillämplig. F ör att köparen skall få kännedom om sin rätt att frånträda avtalet, skall säljaren vid sam m anträffandet läm na honom underrättelse om hans rättigheter enligt den nya lagen. Underrättelsen skall lämnas och kvitte­ ras på fastställt formulär. Iakttas inte dessa bestämmelser blir konsu­ menten över huvud taget inte bunden av sin beställning. H ar köparen frånträtt avtalet skall i princip vardera parten lämna tillbaka vad han har mottagit. H ar säljaren inte häm tat godset inom tre månader, tillfaller det köparen utan kostnad. Lagen innehåller också en bestämmelse som slår fast, att om köparen har läm nat anbud till ombud för säljaren, han norm alt skall ha rätt att utgå från att ett antagande svar från säljaren avser det av ombudet mot- 1 Riksdagen 1971. 8 sami. Nr 10

tagna anbudet. D et betyder bl. a. att även om det vid sidan av en skrift­ lig beställning har förekommit muntliga utfästelser från ombudets sida, säljaren blir bunden av dessa, om han inte i sitt svar uttryckligen anger att detta inte om fattar utfästelserna eller det uppenbart fram går av om­ ständigheterna att svaret inte överensstämmer med köparens anbud. Den rätt ombudet sålunda har att mottaga även muntliga anbud från köpa­ ren kan inte begränsas av säljaren genom klausul i ordersedel eller på annat sätt. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1971.

Lagförslaget har följande lydelse.

Förslag till

Lag om hemförsäljning m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 § D enna lag äger tillämpning vid yrkesmässig försäljning av lös egendom, som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk, i fall då köpa­ ren avger anbud eller svar på anbud vid sam m anträffande med sälja­ ren eller ombud för denne i köparens bostad eller eljest på annan plats än säljarens eller ombudets fasta försäljningsställe. Lagen gäller under motsvarande förutsättningar även i fråga om nä­ ringsidkares åtagande att mot vederlag fortlöpande tillhandagå någon med underhåll eller tillsyn av egendom, undervisning eller andra liknan­ de tjänster. I fråga om avtal, som slutes och på ömse sidor fullgöres vid samman­ träffandet, gäller lagen endast om köparen betalar köpeskillingen eller dol därav med användande av kreditbevis eller med belopp som han er­ håller som lån av säljaren eller genom dennes förmedling.

2 § Köparens anbud eller svar är gällande mot honom endast om han av säljaren eller dennes ombud vid sam manträffandet mottager en sär­ skild handling, varigenom han erinras om sina rättigheter enligt denna lag, och bekräftar mottagandet genom sin underskrift på ett exemplar av handlingen. Det exemplar som överlämnas till köparen skall vara åt­ följt av blankett för meddelande enligt 4 §. Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer fastställer for­ m ulär till handling och blankett som avses i första stycket.

3 § H ar köparen avgivit anbud till ombud för säljaren och meddelar säljaren, att han antager anbudet, skall han anses ha godtagit anbudet sådant det fram förts till ombudet, om ej annat uttryckligen anges eller uppenbart fram går av omständigheterna. Säljaren kan ej med verkan m ot köparen inskränka den rätt för om­ budet att mottaga anbud som följer av första stycket.

4 § Köparen kan frånträda sitt anbud eller svar genom att överlämna eller med post eller telegraf avsända skriftligt meddelande härom till säljaren inom en vecka, räknat från dagen för sammanträffandet. H ar köparen i fall som avses i 1 § första stycket mottagit godset eller del därav, är hans rätt att frånträda anbudet eller svaret beroende av att han håller godset tillgängligt för säljaren i väsentligen oförändrat och oförminskat skick. H an står dock icke faran för att godset av våda förstöres, försämras eller minskas eller undergår förändring endast genom sin egen beskaffenhet eller till följd av åtgärd som varit nödvändig för undersökning av godset.

5 § Frånträder köparen sitt anbud eller svar enligt 4 §, åligger det säl­ jaren att inom tid som skäligen åtgår för godsets avhämtande återställa vad han kan ha mottagit av vederlaget. Köparen har rätt att hålla god­ set inne till dess säljaren har fullgjort sin betalningsskyldighet. Avhäm­ tas ej godset inom tre m ånader efter sammanträffandet, tillfaller godset köparen utan vederlag. Återgår avtal om tillhandahållande av tjänst, skall den omständighe­ ten att säljaren redan utfört viss del av sitt åtagande icke befria honom från skyldigheten att betala åter vad han uppburit.

6 § Villkor, varigenom köparens rättigheter enligt denna lag inskränkes, är ogiltigt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

Motionsyrkanden

Med anledning av propositionen h ar väckts följande motioner: 1. motionen 1971: 1435 av herr Levin (fp), vari hemställs att riks­ dagen, i analogi med lagen den 31 m ars 1950 om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats, beslutar att 5 § första stycket lagen om hemförsäljning skall ha följande lydelse.

Frånträder köparen sitt anbud eller svar enligt 4 §, åligger det sälja­ ren att inom tid som skäligen åtgår för godsets avhämtande återställa vad han kan ha mottagit av vederlaget. Köparen har rätt att hålla god­ set inne till dess säljaren har fullgjort sin betalningsskyldighet. Av­ hämtas ej godset inom sex m ånader efter sammanträffandet, äger köpa­ ren rätt att på offentlig auktion sälja godset och uttaga sin eventuella fordran och uppkomna kostnader u r köpeskillingen. Överskott skall ofördröjligen tillställas säljaren. Om godset uppenbarligen saknar salu­ värde, äger köparen bortskaffa detsamma.

2. motionen 1971:1436 av herr Möller i Göteborg m. fl. (fp) vari hemställs att riksdagen beslutar att en lagstadgad s. k. ångervecka in­ föres även vid hemförsäljning med kontantbetalning om priset uppgår till minst 200 kronor, att tiden inom vilken en säljare måste återta sitt

gods, förlängs från tre till fyra m ånader samt att därvid beaktas vad som i m otionen anförts för det fall då köparen inte bereder säljaren tillgång till godset, att kostnaderna för skriftligt beställda och kontant betalade installationer skall bestridas av köparen även om köpet åter­ går, att kontrakt och övriga villkor som upprättas vid hemförsäljning måste vara avfattade på svenska eller försedda med fullständig över­ sättning, samt att utskottet utarbetar erforderliga lagtexter. Vidare hem­ ställs att riksdagen beslutar att i skrivelse till Kungl. M aj:t uttala vad som i motionen anförts beträffande hemförsäljning på främmande språk, och att i skrivelse till Kungl. M aj:t begära speciell utredning om telefonförsäljning enligt vad som i motionen anförts. 3. motionen 1971: 1437 av fru N ordlander m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen beslutar dels att 1 § första stycket lagen om hemförsäljning m. m. — med avvikelse från Kungl. M aj:ts förslag — får följande lydelse: Denna lag äger tillämpning vid yrkesmässig försäljning av lös egen­ dom, som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk, i fall då köparen avger anbud eller svar på anbud vid sam m anträffande m ed säljaren eller ombud för denne i köparens bostad eller eljest p å annan plats än säljarens eller ombudets fasta försäljningsställe. Försäljningsställe på mässa, utställning eller dylikt, som upprättas under begränsad tid, är i denna lag ej att anse som fast försäljningsställe. Lagen gäller under motsvarande förutsättningar även i fråga om näringsidkares åtagande att m ot vederlag fortlöpande tillhandagå nå­ gon m ed underhåll eller tillsyn av egendom, undervisning eller andra liknande tjänster.

dels att 1 § tredje stycket i näm nda lag utgår. 4. m otionen 1971: 1438 av herr Söderström m. fl. (m, c, fp), vari hemställs att riksdagen m åtte anta det till prop. 86 fogade förslaget till Lag om hemförsäljning m. m. med följande ändring:

§ 5

F rå n trä d e r. . . sin betalningsskyldighet. Avhämtas ej godset inom sex m ånader efter sammanträffandet, tillfaller godset köparen utan veder­ lag. Återgår . . . uppburit.

Motiveringen till lagförslagen. Motionerna

I det följande återger utskottet vad departementschefen anfört i lagrådsremissen under rubriken ” 1. Inledning” samt i den allmänna moti­ veringen. Av vad som har anförts i specialmotiveringen återger utskot­ tet endast de avsnitt som är av intresse med hänsyn till motionerna.

U r lagrådets uttalanden samt departementschefens yttrande i anledning därav återges de avsnitt som gäller 3 § i lagförslaget. Motionernas innehåll redovisas sammanfattningsvis under rubriken ”Utskottet” i anslutning till frågor, vartill de hänför sig. I fråga om motionernas fullständiga innehåll hänvisar utskottet till de tryckta mo­ tionerna.

Inledning

Konsumtionskreditutredningen lade i betänkandet Konsumtionskrediter i Sverige (SOU 1966: 42) fram bl. a. förslag till lag om rätt att från­ träda avtal i vissa fall. Vid remissbehandlingen hävdades från flera håll att frågan krävde ytterligare utredning. Utredningsförslaget i denna del har hittills inte heller föranlett några lagstiftningsåtgärder. I rekommendation 1967: 15 hemställde Nordiska rådet till de nordiska ländernas regeringar att undersöka behovet av och överväga innehållet i en skyddsregel särskilt för sådana fall då avtal träffas eller beställning sker vid den ena partens besök utan anmodan i den andra partens bo­ stad eller på därm ed jämförlig plats. Med stöd av Kungl. M aj:ts bemyndigande i februari 1968 tillkallades i Sverige särskilda sakkunniga för att följa ett i D anm ark och Norge på­ gående lagstiftningsarbete avseende den lagstiftningsfråga som berörs i rekommendationen och att överväga om anledning förelåg att föreslå ändringar i den svenska lagstiftningen. I Finland hade utsetts en sakkun­ nig med motsvarande uppdrag. De svenska sakkunniga1 har efter samar­ bete med de sakkunniga i Danm ark, Finland och N orge den 18 juni 1970 avgett betänkandet Hemförsäljning (SOU 1970: 35) med förslag till lag om hemförsäljning m. m. Över betänkandet h ar remissyttranden avgetts av hovrätten för Västra Sverige, försäkringsinspektionen, kommerskollegium, statens institut för konsumentfrågor (konsumentinstitutet), statens konsumentråd, statens pris- och kartellnämnd, konsumentutredningen, Föreningen Sveriges hä­ radshövdingar och stadsdomare (domareföreningen), Sveriges advokat­ samfund, Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister, Sveriges industriför­ bund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpm annaförbund, Svenska fö­ retagares riksförbund, Direktförsäljningsföretagens förening, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Svenska försäkringsbo­ lags riksförbund, Svenska tidningsutgivareföreningen, Sveriges handels­ agenters förbund, Föreningen Sveriges handelsresande, Kooperativa för­ bundet (KF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens cen­

1 Rättschefen Ulf K. Nordenson och hovrättsassessorn Allan Ekström; direktiv se riksdagsberättelsen 1969 Ju: 55.

tralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Husmodersförbundet Hem och Samhälle samt M otorbran­ schens riksförbund. Kommerskollegium har bifogat gemensamt yttrande av handelskamrarna i Göteborg, Borås och K arlstad samt yttranden av Stockholms handelskammare, östergötlands och Södermanlands handelskammare, G otlands handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren för ö reb ro och Västmanlands län samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare. Sveriges m arknadsförbund h ar med instämmande hänvisat till det yttrande som Direktförsäljningsföretagens förening av­ gett. Också i Danm ark och Norge har lagts fram betänkanden med förslag till lagstiftning angående hemförsäljning. E tt finländskt förslag kan vän­ tas under våren 1971. Vid ärendets behandling i justitiedepartementet har överläggningar ägt rum med företrädare för de danska, finländska och norska justitieministerierna.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, stats­ rådet Lidbom , bl. a. följande.

7.1 Allmänna synpunkter

V år förm ögenhetsrätt vilar i stor utsträckning på lagar som kom till under 1900-talets första decennier. De är präglade av sin tids liberalistiska grundsyn på det ekonomiska livet. Lagarna utgår sålunda från bilden av avtalskontrahenterna som två socialt och ekonomiskt likvär­ diga parter. I konsekvens härmed gäller på förmögenhetsrättens om­ råde grundsatsen om avtalsfrihet. Denna har visserligen med tiden un­ derkastats vissa inskränkningar, dels genom generellt verkande bestäm­ melser — s. k. generalklausuler — dels genom olika tvingande special­ bestämmelser av begränsad räckvidd. Alltjäm t gäller dock som huvud­ regel på förmögenhetsrättens område, att lagstiftaren har överlämnat åt avtalskontrahenterna att tillvarata sina egna intressen så långt de förmår. Vid sidan av denna civilrättsliga avtalsfrihet gäller i vårt land en — num era oskriven — princip om oinskränkt rätt fö r svensk medborgare att driva näring, även om denna allmänna näringsfrihet inom vissa näringsgrenar är begränsad genom särskilda föreskrifter, mestadels i den formen att rätten att idka viss näring är underkastad tillståndspröv­ ning. F ör att ett system med vidsträckt avtalsfrihet och näringsfrihet skall

fungera tillfredsställande krävs att företagarna inte utnyttjar sin hand­ lingsfrihet på ett sätt som är till skada för konsumenterna. En i och för sig önskvärd konkurrensfrihet blir inte till nytta för konsumenterna om den inte inriktas på sådant som är av positivt värde för dem eller om de konkurrensmetoder som används försvårar ett rationellt konsumtionsval. F rån samhällets sida har under senare tid vidtagits olika åtgärder för att skydda konsumenterna m ot ogynnsamma verkningar av det förut beskrivna rättsläget. H är bör särskilt nämnas lagen (1970: 412) om otillbörlig marknadsföring. Denna innehåller vid sidan av vissa be­ stämmelser om straff fö r speciella marknadsföringsmetoder en general­ klausul, som ger vidsträckta möjligheter att vid vite förbjuda otillbör­ liga förfaranden genom reklam och annan marknadsföring. Också behovet av särskilda skyddsregler för konsumenterna som avtalskontrahenter h ar uppmärksammats av statsm akterna såväl på det näringsrättsliga som på det civilrättsliga planet. P å det näringsrättsliga om rådet bör här nämnas det tidigare i dag anmälda förslaget till lag om förbud m ot otillbörliga avtalsvillkor, som främ st tar sikte p å form ulärrätten (prop. 1971: 15). D en föreslagna lagen bygger på en generalklausul. Denna ger möjlighet att förbjuda företagare att vid försäljning till konsument använda kontraktsvillkor som är otillbörligt m ot konsumenten. Tillämpningen av lagstiftningen skall ankomma på konsumentombudsmannen och marknadsrådet. I propositionerna om otillbörlig marknadsföring och om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor understryks bl. a. betydelsen av att samhälls­ organen påtar sig ett ansvar för att näringsverksamheten bedrivs i for­ mer som inte strider mot konsumenternas intressen. Vad angår det civilrättsliga skyddet för konsumenterna som avtalskontrahenter bör nämnas, att köplagssakkunniga genom tilläggsdirektiv år 1967 har fått i uppdrag bl. a. att överväga behovet av särskilda köp­ rättsliga regler till konsumenternas skydd. Sakkunniguppdraget avser inte bara frågan om inskränkning av den köprättsliga avtalsfriheten till skydd för konsumenter utan de sakkunniga har att göra en allmän över­ syn av köplagen. Vidare har år 1970 efter bemyndigande av Kungl. M aj:t tillkallats en sakkunnig med uppdrag att verkställa utredning angående general­ klausulerna i den förmögenhetsrättsliga lagstiftningen. Syftet med utred­ ningen är bl. a. att den civilrättsliga lagstiftningen skall bringas i när­ m are överensstämmelse med den näringsrättsliga regleringen i förslaget till lag om förbud m ot otillbörliga avtalsvillkor och att generalklausu­ lerna skall kunna utnyttjas som ett kompletterande instrum ent i strä­ vandena mot ett förstärkt skydd för konsumenterna. De generellt verkande åtgärder m ot den fria konkurrensens avigsidor som sålunda har vidtagits eller förbereds får dock inte hindra punktvisa

insatser från lagstiftarens sida på det ena eller andra området, där det h ar visat sig att konsumenterna behöver skydd och där de generella åt­ gärderna inte kan antas vara tillräckliga. E tt område som i detta hänseende h ar kommit i blickpunkten på senare tid är den s. k. hemförsäljningen, dvs. försäljning i köparens hem eller under andra liknande omständigheter. De problem som hemför­ säljning kan ge upphov till för konsumenterna uppmärksammades av konsumtionskreditutredningen, som i sitt år 1966 avgivna betänkande Konsumtionskrediter i Sverige lade fram förslag till lag om rätt att frånträda avtal i vissa fall. Enligt förslaget skulle konsument, som in­ gått avtal om köp av vara eller om förvärv av tjänst eller annan nyttig­ het, ha möjlighet att frånträda avtalet när detta kommit till på grund av anbud vid säljarens eller hans ombuds personliga besök i konsumen­ tens bostad eller därmed jämförlig vistelseort. Lagen skulle dock inte gälla för den händelse avtalet helt hade fullgjorts vid besöket. Önskade konsumenten frånträda avtalet, skulle han enligt förslaget meddela detta till säljaren senast inom en vecka från det han insett eller bort inse att avtal kommit till stånd. Vid remissbehandlingen av förslaget hävdades från flera håll, att frå­ gan krävde ytterligare utredning. Förslaget har hittills inte lett till någon lagstiftning. Sedermera har N ordiska rådet i rekommendation (1967:15) hem­ ställt till de nordiska ländernas regeringar att undersöka behovet av och överväga innehållet i en skyddsregel särskilt för sådana fall där avtal träffas eller beställning sker vid ena partens besök utan anmodan i den andra partens bostad eller på därmed jämförlig plats. Sedan kommit­ téer tillsatts i Danm ark och Norge för att utreda denna fråga, tillkal­ lades i Sverige sakkunniga för att följa dessa kommittéers arbete och överväga om anledning förelåg att föreslå ändringar i den svenska lag­ stiftningen. E fter samråd med de danska och norska kommittéerna och en fin­ ländsk observatör har de sakkunniga nu lagt fram förslag till lag om hemförsäljning m. m. Förslaget gäller i fråga om yrkesmässig försälj­ ning av varor till konsument, när denne h ar avgett anbud eller anta­ gande svar på anbud i sin egen eller annans bostad. Lagen avses få motsvarande tillämpning på vissa avtal om fortlöpande tjänster. K on­ sumenten skall enligt förslaget kunna frånträda sin rättshandling inom en vecka. De sakkunniga föreslår att rena kontantköp och vissa kredit­ köp undantas från lagens tillämpningsområde. Förslaget innehåller ock­ så vissa bestämmelser om utfästelser som ombud för säljaren gjort vid sidan av köpekontrakt, ordersedel eller liknande handling, s. k. sidolöpare. U nder remissbehandlingen har tanken på lagstiftning till skydd för konsumenten vid hemförsäljning så gott som genomgående godtagits

eller lämnats utan erinran. Från något håll hävdas dock att lagstift­ ningen om otillbörlig marknadsföring och om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor erbjuder ett tillräckligt skydd. Å andra sidan har i vissa yttranden fram förts tanken att man i vart fall p å sikt bör överväga näringsrättsliga åtgärder i syfte att i princip förbjuda hemförsäljning. I fråga om b e h o v e t a v l a g s t i f t n i n g till skydd för konsu­ menten vill jag fram hålla att redan försäljningsformen som sådan ökar svårigheterna för konsumenterna att fatta rätt avvägda köpbeslut och kan föra med sig avtal som är direkt oförmånliga för konsumenterna. Hemförsäljning avser ofta relativt dyrbara kapitalvaror, t. ex. hushålls­ maskiner av olika slag. F ö r konsumenten är det här ofta särskilt vik­ tigt att överväga vad han behöver och h ar råd med och omsorgsfullt välja mellan de olika fabrikat som finns i m arknaden. Ofta växlar ock­ så varornas priser kraftigt mellan olika inköpsställen. Vid hemförsälj­ ning saknar konsumenten möjlighet att jäm föra pris, kvalitet och ser­ vice i fråga om konkurrerande produkter på det sätt som han kan göra vid besök i varuhus eller i flera med varandra konkurrerande butiker. Vidare är köparen vid hemförsäljning regelmässigt från början i un­ derläge på det sättet att han inte har planerat något köp och därför inte har tillräckligt underlag för diskussionen med säljaren, som där­ emot har sina argument för en affär i beredskap. Vid hemförsäljning förekommer enligt vad erfarenheten visar inte bara ett moment av överrumpling utan ibland används också hårdför övertalning för att förm å konsumenten till köp. D et förekommer att försäljaren skaffar sig tillträde till bostaden under falska förespeglingar, t. ex. genom att påstå sig syssla med en marknadsundersökning. Köpa­ ren kan till slut känna sig m er eller mindre tvungen att skriva på ett kontrakt för att bli av med säljaren. Omständigheter som bidrar till att minska det norm ala köpmotståndet kan vara att den omedelbara ekono­ miska insatsen är liten — hemförsäljning sker till största delen på av­ betalning — och att köparen inte har någon att rådföra sig med. Det inträffar att köparen efter besöket, när han får överväga saken i lugn och ro eller diskuterar den med andra, kommer till insikt om att han inte behöver varan eller ens har råd att köpa den. Möjligheterna att med stöd av lagen om otillbörlig marknadsföring ingripa m ot alltför aktiva eller på annat sätt otillbörliga marknadsföringsmetoder är i och för sig värdefulla även vid hemförsäljning. Också den föreslagna lagstiftningen om förbud m ot otillbörliga avtalsvillkor kan här få betydelse. M ed hänsyn till de speciella förhållanden som enligt vad jag nyss har angett föreligger vid hemförsäljning kan emel­ lertid de näm nda lagarna inte anses ge ett tillräckligt skydd. D et bör särskilt framhållas att det just vid hemförsäljning synes föreligga behov av ett skydd som sträcker sig längre än vad som kan åstadkommas med en lagstiftning som tar sikte enbart på otillbörliga förfaranden från säl­

jarens sida, eftersom försäljningsformen som sådan minskar konsumen­ ternas möjligheter att göra rationella köp. D et föreligger sålunda enligt min mening behov av särskild lagstift­ ning till skydd för konsumenterna vid hemförsäljning. Ingripande mot hemförsäljning skulle i och fö r sig kunna tänkas ske genom n ä r i n g s r ä t t s l i g a åtgärder, dvs. genom att förbjuda hem­ försäljning helt eller delvis eller uppställa villkor för näringsidkamas rätt att använda denna försäljningsmetod. En förbudslagstiftning är gi­ vetvis det mest effektiva medlet m ot de olägenheter som visat sig vara förenade med hemförsäljning. M an måste emellertid räkna med att hemförsäljning kan utgöra ett värdefullt komplement till butikshandeln för vissa konsumenter både i tätorterna och på landsbygden. I en under­ sökning som pris- och kartellnämnden har gjort på de sakkunnigas be­ gäran redovisas en omsättning av 300 milj. kr. under år 1968 fö r sådan kontraktsbunden hemförsäljning som ingick i undersökningen. Härtill kom m er att ett förbud m ot hemförsäljning av böcker inte kan genom­ föras utan ändringar i tryckfrihetsförordningens bestämmelser om rät­ ten att sprida tryckt skrift. A tt utesluta böcker från ett förbud m ot hem­ försäljning utan att samtidigt införa någon form av civilrättslig regle­ ring skulle å andra sidan innebära, att fältet lämnas fritt för missbruk på ett område där avarter i särskilt hög grad h ar gett sig tillkänna. E tt system med tillståndstvång och därmed viss kontroll från det all­ männas sida finns redan i förordningen om tillfällig handel, som dock i praktiken inte är tillämplig på hemförsäljning i egentlig mening. Ett allm änt tillståndstvång för hemförsäljning och liknande försäljningsför­ mer skulle knappast kunna råda bot på de olägenheter som typiskt sett är förenade med dem, nämligen svårigheterna för konsumenterna att jäm föra pris, kvalitet och service på konkurrerande varor och tjänster. M an måste också räkna med att ett system m ed tillståndstvång skulle m edföra ett betydande administrativt merarbete. Slutligen kan i fråga om hemförsäljning av tryckt skrift anföras betänkligheter från tryckfrihetsrättslig synpunkt. Enligt min mening bör därför näringsrättsliga åtgärder m ot hem för­ säljning och liknande försäljningsformer undvikas, om man m ed en c i v i l r ä t t s l i g l a g s t i f t n i n g kan komma till rätta med före­ kommande olägenheter. D etta beror i sin tur på hur en sådan lagstift­ ning utformas. De sakkunnigas förslag bygger, som tidigare har nämnts, på tanken att man skall begränsa köparens bundenhet av de rättshand­ lingar han har företagit i samband m ed hemförsäljning. H an skall få en betänketid — en ångerfrist — under vilken han kan överväga om han vill fullfölja avtalet. Enligt min mening är det möjligt att genom ett sådant system bereda konsumenterna ett så effektivt skydd, att m an nu skall kunna avstå från näringsrättsliga åtgärder mot hemförsäljning. Det är dock nödvändigt att utvecklingen på detta om råde noga följs även

sedan en särskild civilrättslig skyddslagstiftning genomförts, och jag an ­ ser det inte uteslutet att ett näringsrättsligt ingripande kan bli aktuellt om den civilrättsliga regleringen visar sig otillräcklig. U nder remissbehandlingen har yppats något olika meningar i frågan när en civilrättslig lagstiftning beträffande hemförsäljning bör genom­ föras. De sakkunniga anser, att det inte erbjuder några svårigheter att ta upp frågan till omedelbar behandling. D enna ståndpunkt har i all­ mänhet godtagits av remissinstanserna. Från några håll har dock ifråga­ satts om det inte vore bättre att avvakta resultatet av det reform arbete som pågår på den allmänna köprättens och avtalsrättens områden i syfte att stärka konsumenternas rättsskydd i allmänhet. A ndra anser att den föreslagna lösningen bara bör bli tem porär i avvaktan på en omarbetning av köplagen. Önskemål har också fram förts i fråga om in­ riktningen av det fortsatta utredningsarbetet på köprättens område, t.ex. att förutsättningarna för ett system m ed generellt öppet köp skall ut­ redas. F ö r egen del anser jag att det föreligger ett så påtagligt behov av skydd fö r konsumenterna vid hemförsäljning, att en lagstiftning på detta område bör genomföras snarast möjligt. Jag kan i likhet med de sak­ kunniga inte finna annat än att det går att avgränsa en sådan lagstift­ ning så att m an inte föregriper en samlad lösning av de centrala förmögenhetsrättsliga problem som är under utredning. De erfarenheter som en speciallagstiftning om hemförsäljning ger kan tas till vara vid det fortsatta arbetet på konsumentköprättens område i stort. Leder detta arbete till en särskild konsumentköplag, fram står det som natur­ ligt att specialreglerna om hemförsäljning förs in i en sådan lag, om inte de regler som kan komma att gälla för konsumentköp i allmänhet är tillräckliga för att skydda konsumenterna även mot de olägenheter som sådan försäljning för med sig. Med anledning av de önskemål som förts fram om det fortsatta ar­ betet på konsumentköprättens om råde vill jag erinra om vad jag tidi­ gare har sagt om att köplagssakkunniga har i uppdrag att förutsättnings­ löst pröva behovet av särskilda regler till skydd för konsumenterna. Man kan utgå från att de sakkunniga därvid kom m er att pröva också sådana tankegångar rörande innehållet av den fram tida konsumentköprätten som fram förts under remissbehandlingen av förevarande förslag. Från några håll har anförts farhågor för att en reglering efter de grundlinjer som de sakkunnigas förslag bygger på — med en begräns­ ning av köparens bundenhet — skulle minska respekten för avtal i all­ mänhet. F ör min del finner jag dessa farhågor överdrivna. Förslagets syfte är att eliminera verkningarna av att köparen just vid hem försälj­ ning typiskt sett befinner sig i ett underläge. D et får förutsättas att in­ form ation i massmedia och annan konsumentupplysning kom m er att göra lagstiftningens tillämpningsområde klart för konsumenterna. Det

finns därför inte anledning tro att en lagstiftning på detta särskilda om ­ råde skulle påverka uppfattningen om avtals bindande verkan på andra områden. I likhet m ed den alldeles övervägande delen av remissinstanserna an­ ser jag därför att de sakkunnigas förslag kan läggas till grund för en lagstiftning i ämnet. Som har fram gått har utredningsarbetet bedrivits i nordiskt lagsamar­ bete. Sålunda föreligger i Norge ett kommittébetänkande med förslag till lagstiftning om rätt att frånträda avtal som har ingåtts vid hemförsälj­ ning. Förslaget har remissbehandlats och man synes kunna räkna med att det kommer att leda till lagstiftning. I Finland är arbetet alltjämt på utredningsstadiet, men även där föreligger ett intresse för lagstiftning av det slag som de svenska sakkunniga h ar föreslagit. I Danmark, där frå­ gan har behandlats i ett kommittébetänkande, är det m era ovisst om nå­ gon civilrättslig lagstiftning kommer till stånd, eftersom m an där redan har näringsrättsligt förbud m ot hemförsäljning med vissa undantag.

7.2 Huvudgrunderna för lagstiftningen

7.2.1 Tillämpningsområdet Vad angår de a v t a l s t y p e r på vilka lagstiftningen skall tilläm ­ pas föreslår de sakkunniga att den skall omfatta dels köp av lös egen­ dom, dels s. k. abonnemangsavtal, dvs. avtal varigenom någon åtar sig att under en tidsperiod eller tillsvidare vid återkommande tillfällen till­ handagå annan med underhåll eller tillsyn av egendom, undervisning och andra liknande tjänster. U nder remissbehandlingen har förslaget i denna del i allmänhet lämnats utan erinran. Från några håll har emel­ lertid fram förts önskemål om undantag för vissa varugrupper, nämligen s. k. dagligvaror, tidningar och tidskrifter samt bilar. Förslaget att dagligvaror, som ungefär torde motsvara varusortimen­ tet i den vanliga livsmedelshandeln, skall undantas från lagstiftningen motiveras främ st med att hemförsäljning av sådana varor utgör ett värdefullt komplement till försäljningen från fasta försäljningsställen. Jag delar i och för sig denna uppfattning. Hemförsäljning av livsmedel sker emellertid vanligen m ot kontant betalning. Jag kommer i det föl­ jande att föreslå, att avtal som fullgjorts på ömse sidor vid köparens sam m anträffande med säljaren eller dennes ombud inte skall omfattas av lagstiftningen. Det föreligger med en sådan avgränsning enligt min mening inte något praktiskt behov av att särskilt undanta dagligvaror från den föreslagna lagstiftningen. Så torde inte heller vara fallet i fråga om tidningar och tidskrifter. Vad angår bilförsäljning kan jag inte finna att den i något väsentligt hänseende skiljer sig från försäljning av andra mera dyrbara kapital­

varor. Jag anser därför att försäljning av bilar bör omfattas av lagen. Inte heller i övrigt finns enligt min mening skäl att göra något undantag såvitt gäller försäljning av lös egendom. I huvudsak samma behov av konsumentskydd som föreligger vid hemförsäljning av lös egendom torde göra sig gällande också i fråga om avtal som under motsvarande förhållanden ingås mellan en före­ tagare och en konsument om tillhandahållande av fortlöpande tjänster, t. ex. tillsyn eller service av en anläggning. Jag biträder därför de sak­ kunnigas förslag även i denna del och vill i sammanhanget erinra om att ett avtal kan avse både försäljning av lös egendom och vissa tjänster som säljaren skall utföra i anslutning därtill, t. ex. avtal om en korres­ pondenskurs som om fattar både undervisningsmateriel och handledning. Därem ot bör uppenbarligen inte anställningsavtal kunna frånträdas av arbetsgivaren under åberopande av förevarande lagstiftning. De sakkunniga har föreslagit, att försäkringsavtal inte skall omfattas av lagen. D enna ståndpunkt biträds eller lämnas utan erinran av det stora flertalet remissinstanser, bl. a. försäkringsinspektionen. Därem ot föreslår statens konsum entråd och TCO att även ackvisition av försäk­ ringar i hemmen bör falla under lagen. F ö r egen del vill jag i likhet med de sakkunniga erinra om att det enligt 302 § lagen om försäkringsrörelse åligger försäkringsbolags sty­ relse och verkställande direktör att övervaka att anskaffning av ansök­ ningar om försäkring hos bolaget sker p å sätt som överensstämmer med god försäkringssed. Kungl. M aj:t kan enligt samma lagrum meddela närm are föreskrifter angående anskaffningsverksamheten och kan där­ vid också förordna att frågor om denna verksamhet skall handläggas av en av Kungl. M aj:t utsedd nämnd. Försäkringsbolagen har träffat frivilliga överenskommelser om anskaffningsverksamheten, och något behov av föreskrifter enligt 302 § lagen om försäkringsrörelse har hit­ tills inte visat sig föreligga. Skulle missförhållanden ge sig tillkänna i samband med anskaffning av försäkringar i hemmen och på liknande platser ger dock näm nda bestämmelse tillräckliga möjligheter till ingri­ panden. M ed hänsyn härtill biträder jag förslaget att försäkringsavtal inte skall om fattas av den nu aktuella lagstiftningen. I fråga om a v t a l s p a r t e r n a s s t ä l l n i n g innebär de sak­ kunnigas förslag att lagen skall gälla vid yrkesmässig försäljning. Vidare krävs att vad som förvärvas är avsett huvudsakligen för privat bruk. Des­ sa förslag har genomgående godtagits vid remissbehandlingen och vid de nordiska departementsöverläggningarna, och jag har inte någon in­ vändning m ot dem. Jag återkom m er i specialmotiveringen till den när­ mare innebörden av den nu angivna avgränsningen av lagstiftningen. Vad angår d e f ö r h å l l a n d e n u n d e r v i l k a k o n s u m e n ­ t e n f ö r e t a r r ä t t s h a n d l i n g e n förordar de sakkunniga, att endast fall då köparen h ar avgett anbud eller antagande svar på anbud

i egen eller annans bostad skall inbegripas under lagstiftningen. De sakkunniga är visserligen medvetna om att det kan föreligga ett behov av skydd för konsumenterna också vid annan uppsökande försäljning än sådan som sker i hemmen. De anser emellertid att en speciallagstift­ ning av detta slag, vilken innebär avvikelser från de avtalsrättsliga prin­ ciper som annars gäller, inte bör ges vidsträcktare tillämpningsområde än som är oundgängligen nödvändigt och att m an därför f. n. inte bör gå utanför om rådet för hemförsäljning i m era inskränkt mening. F ör­ säljning i säljarens eller tredje mans bostad omfattas dock av de sak­ kunnigas förslag. U nder remissbehandlingen har fram kom m it önskemål både om ett snävare och om ett vidare tillämpningsområde för lagstiftningen. Några remissinstanser, bland dem industriförbundet, anser att lagen i enlighet med N ordiska rådets rekommendation bör om fatta endast de fall då säljarens besök hos köparen sker utan anmodan från denne. Industri­ förbundet hänvisar till att köparen i regel inte torde få leverans så länge han inte är definitivt bunden av sin rättshandling och att det därför är ett konsumentintresse att tillämpningsområdet inte görs för vidsträckt. D ärem ot förordas från företrädare för konsumentintressena att lagstiftningen vidgas att om fatta all försäljning som inte sker från ett av säljaren inrättat fast försäljningsställe. Denna ståndpunkt intar bl. a. LO, som anser att konsumenten också utanför bostaden h ar svårt att värja sig mot påträngande försäljning, t. ex. tillfällighetsförsäljningar, mässförsäljningar och försäljningar i samband med pensionärsutflykter, på arbetsplatser och i skolor. I ett annat yttrande pekas särskilt på så­ dana tillställningar som säljare anordnar på t. ex. biografer. F rån något håll hävdas att även försäljning per telefon bör inbegripas under lagen. Behov av särskilt skydd för köparen föreligger otvivelaktigt främst i de fall då säljaren oombedd uppsöker köparen i dennes bostad. Köparen saknar då i regel möjligheter att göra erforderliga jämförelser i fråga om pris och kvalitet på det slags vara det gäller. N orm alt befinner han sig då också i ett psykologiskt underläge gentemot säljaren. Dessa skäl gör sig givetvis inte gällande med samma styrka när initiativet till säl­ jarens besök har tagits av köparen själv. Som de sakkunniga har fram ­ hållit skulle det emellertid kunna medföra betydande bevissvårigheter, om man undantog sådana fall från lagstiftningen. Mot en sådan ord­ ning talar också risken för att försäljare skulle söka kringgå lagen ge­ nom att skaffa sig en anmodan från köparen att besöka denne, t. ex. vid ett överrumplande telefonsamtal strax före besöket. Jag delar därför de sakkunnigas uppfattning att lagen generellt bör gälla när försälj­ ningen sker i köparens bostad. Utöver hemförsäljning i nyss angivna bemärkelse förordar de sak­ kunniga, som förut har nämnts, att lagstiftningen skall om fatta också rättshandlingar som sker vid köparens sammanträffande med säljaren

i annans bostad. De h ar härvid särskilt tänkt på tillställningar där någon efter överenskommelse med ett företag bjuder in vänner och bekanta till sitt hem för att sälja företagets varor. Förslaget i den delen har i all­ m änhet lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Enligt min uppfattning befinner sig konsumenten i nu åsyftade fall norm alt i en situation liknande den som föreligger när säljaren uppsöker konsumen­ ten i dennes egen bostad. Jag är därför ense med de sakkunniga om att lagstiftningen bör om fatta all försäljning som sker i köparens eller annans bostad. Som skäl för att begränsa lagstiftningen till försäljning i köparens eller annans bostad åberopar de sakkunniga främ st att hittillsvarande erfarenheter inte ger belägg fö r att försäljning under andra förhållanden har gett upphov till m era betydande olägenheter från konsumentskydds­ synpunkt. Vidare framhålls att, i den mån skyddsbehov föreligger, man kan förvänta att arbetsgivare eller annan huvudman för den lokal som det är fråga om ingriper med förbud m ot försäljning. För egen del biträder jag den under remissbehandlingen fram förda uppfattningen att skyddsbehovet vid försäljning på köparens arbetsplats samt på sjukhus, skolor och liknande lokaler norm alt är i huvudsak detsamma som i köparens eller annans bostad. Enligt min mening föreligger det en påtaglig risk för att sådana försäljningsformer får ökad utberedning om de lämnas utanför lagstiftningens tillämpnings­ område. A tt lita till ingripande från lokalinnehavarens sida för att för­ hindra alltför aggressiva försäljningsmetoder synes mig knappast till­ räckligt. Det finns ytterligare en m era oenhetlig grupp av försäljningsmetoder där det skyddsbehov som kan åberopas gör sig gällande i växlande ut­ sträckning. Jag tänker här på sådana tillfällighetsförsäljningar av olika slag som redovisas i remissyttrandena från konsumenthåll. D et kan gälla försäljning i samband med utflykter eller biografföreställningar som säl­ jaren arrangerar, försäljning i tillfälligt förhyrda lokaler till vilka hus­ hållen inbjuds genom annonser eller gruppförsändelser, försäljning i an­ slutning till utställningar, mässor, offentliga tillställningar, basarer osv. Beträffande sådana försäljningar gäller ofta nog att köparen i större eller mindre grad saknar möjligheter att jäm föra pris, kvalitet och ser­ vice på konkurrenternas varor. Ibland har han till och med otillräck­ liga möjligheter att granska vad som bjuds ut. De psykologiska fakto­ rerna är däremot i hög grad varierande. M an kan peka på att den som läm nar sin bostad för att besöka en mässa eller biografförsäljning är på ett annat sätt beredd att möta försäljningserbjudanden än den som uppsöks av en försäljare i sitt hem och att han norm alt har möjlighet att utan vidare lämna lokalen. Så är emellertid inte alltid fallet. Enligt vad LO h ar upplyst i sitt remissyttrande förekommer det en typ av pensionärsutflykter, där deltagarna tror att det rör sig om en vanlig utflykt men

där det under lunch- eller kaffepausen förekom m er en mycket påträng­ ande försäljningsverksamhet. U nder sådana omständigheter föreligger tydligen både överraskningsmoment och svårigheter att komma ifrån försäljaren. I detta och liknande fall kan konsumenten också komma i ett psykologiskt underläge i och med att han har blivit bjuden på det ena eller det andra. A ndra personer i den grupp som konsumenten ingår i kan i sådana fall också snarare påverka honom att köpa — genom att de själva gör inköp — än vara ett stöd m ot försäljarens övertalnings­ försök. Tillfällighetsförsäljningar m edför över huvud taget större fres­ telser till impulsköp än vanlig butiksförsäljning. Jag anser därför att det också med avseende på den grupp av försäljningsmetoder som jag nu har behandlat finns ett konsumentskyddsbehov av samma slag som vid hemförsäljning i egentlig mening. I enlighet med nu anförda synpunkter delar jag den under remissbe­ handlingen från konsumenthåll fram förda uppfattningen att lagstift­ ningens tillämpningsområde bör vidgas i förhållande till de sakkunnigas förslag. A tt åstadkomma en för alla tänkbara fall helt tillfredsställande gränsdragning stöter uppenbarligen på stora svårigheter. Enligt min mening uppnår m an en från saklig synpunkt genomsnittligt sett läm p­ lig och samtidigt tillräckligt klar avgränsning genom att låta lagen bli tillämplig i fråga om all försäljning som sker på annan plats än sälja­ rens eller hans ombuds fasta försäljningsställe. Beträffande den närm are innebörden av uttrycket fast försäljningsställe återkommer jag i specialmotiveringen. En särskild fråga är huruvida lagstiftningen, på sätt som har ifråga­ satts under remissbehandlingen, bör om fatta också försäljning som sker per telefon. Jag är medveten om att ett behov av skydd för konsumen­ terna kan föreligga även här. Av naturliga skäl torde emellertid denna försäljningsform inte ha någon större utbredning. Skyddsbehovet lär också vara mindre än vid de försäljningsformer som jag tidigare har behandlat, eftersom den konsument som inte är intresserad för köp lätt kan avbryta samtalet. Bortsett härifrån skulle det stöta på stora prak­ tiska svårigheter att föra in telefonförsäljning under den nu aktuella lagstiftningen. Jag återkommer till frågan om hur skyddet rättstekniskt skall utform as men vill förutskicka att jag har funnit den ordning som de sakkunniga har föreslagit vara den från olika synpunkter mest läm p­ liga. De sakkunnigas förslag innebär som jag förut h ar nämnt, att kö­ paren skall ha rätt att frånträda sin rättshandling inom viss tid från försäljningstillfället och att en förutsättning för att han över huvud ta­ get skall bli bunden av sin rättshandling är att han i samband därmed skriftligen underrättas om sina rättigheter enligt lagstiftningen. Denna metod bygger på att köparen sam m anträffar med säljaren eller dennes ombud vid försäljningen. M etoden är sålunda inte praktiskt användbar vid telefonförsäljning. Sakkunnigförslaget innebär vidare, att konsu-

mentén under en ”ångerfrist” av en vecka skall kunna frånträda avta­ let. Utgångspunkten för fristens beräkning skall vara sam m anträffan­ det med säljaren eller dennes ombud. Vid telefonförsäljning skulle det bli utomordentligt svårt att bestämma utgångspunkten för fristen på ett sätt som undanröjer bevissvårigheterna. Jag är m ot bakgrund av det sagda inte beredd att förorda att lagstiftningen utvidgas att omfatta också sådan försäljning. D et är emellertid angeläget att utvecklingen på detta område noga följs. D e erfarenheter som man härigenom vinner kan tillvaratas vid det fortsatta arbetet på konsumentköprättens område. Sammanfattningsvis föreslår jag alltså att den nu aktuella lagstift­ ningen skall gälla när köparen har företagit den rättshandling som en­ ligt vanliga regler är bindande för honom vid sam m anträffande med säljaren eller ombud för denne på annan plats än säljarens eller ombu­ dets fasta försäljningsställe.

7.2.2 Den rättstekniska metoden En lagstiftning med syfte att begränsa köparens bundenhet av rätts­ handling som han företar vid hemförsäljning och likartade försäljningsform er kan utform as på olika sätt. De sakkunniga har diskuterat tre skilda lösningar. En möjlighet är vad de sakkunniga kallar den suspensiva metoden. Denna innebär att köparen blir bunden av sin rättshand­ ling bara under förutsättning att han inom viss tid uttryckligen bekräf­ tar den. En annan metod är att låta köparens rättshandling bli defini­ tivt bindande för honom, om han inte inom viss tid meddelar säljaren att han frånträder rättshandlingen, den s. k. resolutiva metoden. Slut­ ligen talar de sakkunniga om den kombinerade metoden, där ånger­ fristen för köparen inte börjar löpa förrän säljaren efter sammanträf­ fandet med köparen tillställer denne kopia av ordersedel eller annan liknande bekräftelse av köparens rättshandling. M ed denna metod in­ träder över huvud taget inte någon bundenhet fö r köparen innan säl­ jaren har bekräftat avtalet, och därefter har köparen möjlighet att under viss tidrymd frånträda avtalet. De sakkunniga har för sin del förordat en lagstiftning enligt den resolutiva metoden. Förslaget har i allmänhet mottagits positivt vid remissbehandlingen. Konsumentrådet anser emellertid att den suspensiva metoden ger kon­ sumenten ett bättre skydd och därför är att föredra. Även LO ifråga­ sätter lämpligheten av de sakkunnigas förslag. F rån något håll uttalas övervägande sympati för den kombinerade metoden. F ör egen del vill jag först framhålla, att mellan den suspensiva me­ toden, å ena, och den resolutiva resp. den kombinerade metoden, å andra sidan, den skillnaden föreligger att med den suspensiva metoden även den köpare som är passiv och oföretagsam kan komma ifrån av­ talet medan de båda andra förutsätter att köparen uttryckligen från­ träder sin rättshandling. 2 Riksdagen 1971. 8 sami. Nr 10

Den s u s p e n s i v a m e t o d e n fram står otvivelaktigt som den me­ tod som ger konsumenten det effektivaste skyddet men den h ar å andra sidan olägenheter som är betydande inte minst för konsumenterna. Som de sakkunniga fram håller är det principiellt betänkligt att låta en rätts­ handling, som norm alt är bindande, bli helt utan verkan. Eftersom det kan antas att konsumenten själv i flertalet fall både verkligen vill bli och också anser sig vara bunden av sin rättshandling, går det nämnda systemet längre än vad som kan anses påkallat från konsumentsyn­ punkt. Den kanske allvarligaste invändningen mot den suspensiva me­ toden är emellertid att den kan motverka konsumentens intressen. Me­ toden skapar nämligen sådan otrygghet för säljarsidan att det finns risk för att hemförsäljning praktiskt taget kommer att upphöra eller i varje fall begränsas i alltför hög grad. De betänkligheter som enligt vad jag tidigare har sagt kan anföras m ot ett förbud mot hemförsäljning kan enligt min mening i det väsentliga anföras också mot en generell tilllämpning av den suspensiva metoden. M ed den k o m b i n e r a d e m e t o d e n blir köparen efter att ha mottagit en orderbekräftelse eller liknande handling från säljaren tvungen att reklamera om han vill komma ifrån sin rättshandling. Han försätts därmed i den situation där han befann sig från början, om den resolutiva metoden tillämpas. D et praktiska resultatet blir sålunda att avtalsslutet kompliceras utan motsvarande nytta för köparen. Dess­ utom uppstår med den kombinerade metoden svårigheter att fastställa den tidpunkt — t. ex. då köparen h ar mottagit säljarens bekräftelse — som bör bilda utgångspunkt för ångerfristen. Som de sakkunniga fram håller h ar en lösning enligt den r e s o l u t i ­ v a m e t o d e n flera fördelar. D en anknyter nära till köplagens reg­ ler om öppet köp och inger därför inte några principiella betänklighe­ ter. Praktiskt sett m edför den inga nämnvärda förändringar i alla de fall då köparen är inställd på att fullfölja avtalet. F ö r den seriösa hem­ försäljningens del finns därför inte anledning att räkna med några nämnvärda, för konsumenten menliga effekter i form av t. ex. prissteg­ ringar. Om köparen ångrar sig har han alltid rätt att frånträda avtalet. H ärför krävs emellertid en aktivitet från hans sida. M ot bakgrund härav har under remissbehandlingen ifrågasatts om metoden ger konsumen­ ten ett tillräckligt skydd. D et är givet att köparens rätt att frånträda avtalet blir illusorisk, om han inte från början görs uppmärksam på sin rätt i nämnda hänseende. D enna brist kan emellertid elimineras ge­ nom att säljaren, som de sakkunniga föreslår, åläggs skyldighet att vid sam m anträffande m ed köparen överlämna en skriftlig handling, varige­ nom köparen underrättas om sina rättigheter enligt den nya lagen. U n­ derlåter säljaren detta, blir köparen enligt förslaget över huvud taget inte bunden av sin rättshandling. E n sådan ordning tillgodoser enligt min mening rimliga krav på skydd fö r konsumenten.

I enlighet med nu anförda synpunkter vill jag, i likhet med de sak­ kunniga och det stora flertalet remissinstanser, förorda den resolutiva metoden. Denna metod har f. ö. förordats också av de övriga nordiska ländernas delegerade vid departementsöverläggningama. D et är givetvis angeläget att skapa garantier för att säljarens medde­ lande till köparen om rätten att frånträda avtalet utformas i klara och entydiga ordalag. D et är också lämpligt att meddelandet utform as på samma sätt i alla fall. M ot bakgrund härav synes det mest ändamålsen­ ligt att meddelandets lydelse fastställs av Kungl. M aj:t. F ö r att förebyg­ ga bevissvårigheter bör som en ytterligare förutsättning för köpa­ rens bundenhet krävas, att köparen bekräftar att han mottagit hand­ lingen på ett exemplar av denna. I syfte att underlätta förfarandet för den köpare som vill frånträda sin rättshandling, bör till handlingen fogas blankett till avbeställningssedel. F ör de seriösa hemförsäljnings­ företagen lär det inte medföra några näm nvärda svårigheter att anpassa sig till dessa rutiner. En väsentlig fråga i sammanhanget är givetvis å n g e r f r i s t e n s l ä n g d , dvs. den tid inom vilken konsumenten måste frånträda sin rättshandling för att inte bli definitivt bunden av den. De sakkunniga föreslår en vecka räknat från dagen för köparens sam m anträffande med säljaren eller ombud för denne. Förslaget har så gott som genomgåen­ de godtagits vid remissbehandlingen. I ett yttrande hävdas emellertid att tidsfristen bör utsträckas till 14 dagar. F ö r egen del vill jag först fram hålla att den tidpunkt, då en köpare får klart för sig att han gjort ett enligt hans mening oförmånligt köp och därför vill frånträda avtalet, givetvis i hög grad kan variera från fall till fall. Den ene köparen ångrar sig kort efter försäljarens besök, en annan kanske först långt senare, t. ex. i samband med krav från säl­ jaren på obetald del av köpeskillingen. Uppenbarligen är det av prak­ tiska skäl nödvändigt att fastställa en enhetlig utgångspunkt för ånger­ fristen. Av hänsyn både till säljarna och till köparnas intresse av att kunna få snar leverans i de fall då de vill stå fast vid sin rättshand­ ling, synes det mest ändamålsenligt att tidsfristen, som de sakkunniga förordar, räknas från säljarens eller hans ombuds sammanträffande med köparen. En sådan ordning torde också komma att bidra till att ge köparen anledning att i anslutning till sam m anträffandet ta definitiv ställning och sålunda inte skjuta saken på framtiden. Tidsfristens längd är en bedömningsfråga om vilken delade meningar givetvis kan råda. Köparen måste självklart ha skäligt rådrum för att kunna besluta om han skall stå fast vid sin rättshandling eller inte. In­ tresset av trygghet i den allmänna varuomsättningen kräver å andra si­ dan att tidsfristen görs relativt kort. Också köparen har norm alt ett starkt intresse härav, eftersom han i allmänhet inte torde kunna påräkna leverans förrän efter fristens utgång. De sakkunnigas förslag om en

ångerfrist på en vecka synes mig utgöra en rimlig avvägning mellan de skilda intressen som här gör sig gällande. Det torde också vara lättare för allmänheten att anpassa sig efter en veckofrist än efter en frist på t. ex. tio dagar. Två veckor torde emellertid vara en alltför lång tidrymd i förevarande hänseende. Jag biträder således de sakkunnigas förslag, som vunnit anslutning också vid de nordiska departementsöverläggningarna. Det är givetvis angeläget att frånträdandet i förekommande fall sker i sådan f o r m att bevissvårigheter och tvistigheter inte uppkommer. De sakkunniga förordar att köparen, om han inte vill fullfölja avtalet, skall vara skyldig att skriftligen underrätta säljaren härom . Förslaget har genomgående godtagits av remissinstanserna. Som tidigare har nämnts skall säljaren enligt m itt förslag vara skyldig att alltid till köpa­ ren överlämna blankett till avbeställningssedel. K ravet p å skriftlig form kan med hänsyn härtill inte anses innebära någon olägenhet för köpa­ ren. Jag biträder därför sakkunnigförslaget i denna del.

7.2.3 Fråga om undantag fö r kontantköp m. m. D et kan inte förutsättas att flertalet hemförsäljningsavtal ingås utan tillräckligt övervägande från konsumentens sida. N är köparen h ar bestämt sig för att ingå ett avtal och vet vad han ger sig in på, önskar han givetvis som regel få varan levererad så snart som möjligt. Som tidigare har framhållits får m an dock räkna med att säl­ jarna blir obenägna att fullgöra leverans innan ångerfristen har gått ut. Vidare vill jag erinra om att de fall av hemförsäljning som har särskilt uppmärksammats och bl. a. föranlett Nordiska rådets tidigare näm nda rekommendation är sådana där säljaren eller dennes ombud oombedd söker upp köparen. Som jag förut h ar anfört anser jag i likhet m ed de sakkunniga att ett krav på att säljaren tagit initiativet skulle medföra tillämpningssvårigheter och därför bör undvikas. M ot bakgrund av nu angivna omständigheter kan det emellertid finnas skäl att på annat sätt begränsa lagstiftningens tillämpningsområde. De sakkunniga har sökt att på en indirekt väg i praktiken utesluta såväl de fall då köparen är fast besluten att fullfölja avtalet och önskar snabb leverans som de fall då det är köparen som h ar tagit initiativet till sam m anträffandet med säljaren eller dennes ombud. De anknyter därvid till graden av den ekonomiska uppoffring som köparen gör i sam band med besöket. Om denna är kännbar, anser de att m an har grund för antagande att köparen är klart medveten om vad han har gett sig in på. De utgår också från att en person, som själv kallar en försäljare till sig och bestämmer sig fö r köp, i allmänhet är angelägen att slutligt avtal och därmed leverans skall komma till stånd snarast och sålunda regelmässigt är beredd att göra den ekonomiska uppoffring som kan krävas fö r att lagen inte skall bli tillämplig. M ot bakgrund av dessa

synpunkter föreslår de sakkunniga att rätten att frånträda avtalet inte skall gälla vid hemförsäljning — men väl vid abonnemangsavtal — om köparen i samband med sin rättshandling erlägger antingen hela köpe­ skillingen kontant eller, när denna överstiger 100 kr., en handpenning motsvarande minst 25 °/o av köpeskillingen och ej mindre än 100 kr. Förslaget har i denna del kritiserats av flera remissinstanser som före­ träder konsumentintressen. Enligt denna kritik finns det anledning tro att försäljningsvillkoren i många fall skulle komma att anpassas efter den föreslagna undantagsregeln på så sätt att lagstiftningen kom att gälla bara ett litet antal köp. Vidare anförs att konsumenten, n är han företar sin rättshandling, i de flesta fall torde uppfatta denna som väl genomtänkt och vara nöjd med köpet. D et är först när han h ar fått överlägga med andra m edlemmar av hushållet och jäm föra det pris han har åtagit sig att betala m ed priserna på motsvarande varor i butikshandeln som han kanske upptäcker att han har gjort en dålig affär. Vidare hävdas att äldre personer, som i särskild grad är i behov av lagens skydd, inte gärna köper på avbetalning och dessutom i större utsträckning än andra har förhållandevis stora penningsummor förva­ rade i bostaden. Det ligger därför nära till hands att förm oda att dessa konsumenter har en önskan att betala hela köpeskillingen genast, utan att det kan tas som tecken på att affären från deras sida är väl genom­ tänkt. Jag hyser förståelse för remisskritiken mot förslaget att vissa kredit­ köp skall undantas från lagens tillämpningsområde. D en avgränsning som de sakkunniga här förordar synes medföra att konsum enterna får ett otillräckligt skydd. Varje avgränsning med hänsyn till kontantinsat­ sens storlek måste f. ö. fram stå som i viss mån godtycklig. Härtill kom­ mer risken för att säljarna anpassar betalningsvillkoren så att flertalet köp faller utanför lagen. De skäl som de sakkunniga har anfört för sin ståndpunkt är enligt min mening inte helt övertygande. Köparens behov av snabb leverans torde i flertalet fall inte vara så starkt att nå­ gon olägenhet av betydelse uppstår, om han får vänta en dryg vecka på den vara han har beställt. N är köparen undantagsvis har ett påtag­ ligt intresse av omedelbar leverans, torde han ofta kunna motivera sitt önskemål på sådant sätt att det för säljaren fram står som riskfritt att leverera varan innan ångerfristen har gått ut. Vad angår önskemålet att utesluta fall när köparen har tagit initiativ till säljarens besök bör detta få vika, om det krävs för att skyddet i övriga fall skall bli effektivt. Å andra sidan synes det mig inte lämpligt att föra in alla avtal som ingås vid hemförsäljning och försäljning i likartade form er under lagens tillämpningsområde. Någon avgränsning är nödvändig så att lagstift­ ningen inte kommer att om fatta exempelvis kontantförsäljning av livs­ medel från varubussar och liknande. Om köparen får varan levererad genast och således redan från början vet exakt vad han får samt dess­

utom är beredd att omedelbart erlägga hela vederlaget för det köpta, sy­ nes behovet av särskilt skydd vara avsevärt mindre än i de typiska hemförsäljningsfallen, där varan levereras i efterhand och köparen i en eller annan form får kredit. D et är f. ö. från principiell synpunkt mindre tilltalande att ge köparen rätt att riva upp en affär som för båda parter enligt vanliga regler fram står som avslutad. Sådana situationer som jag nu har beskrivit bör därför enligt min mening undan tas. På denna punkt har det också rått principiell enighet vid de nordiska departementsöverläggningarna. M an synes uppnå en lämplig avgränsning av undantaget om detta får om fatta de fall då avtalet har fullgjorts på ömse sidor redan vid köparens sam m anträffande med säljaren eller der nes ombud. Jag vill understryka att den avgränsning som jag sålunda förordai medför att ett ganska litet område undantas från lagstiftningen. Som jag nyss näm nde är det vid hemförsäljning och likartade försäljningsform er regel både att varan levereras i efterhand och att köparen får kredit. Vid köp av dyrbarare kapitalvaror torde m an bara i undantags­ fall ha anledning att räkna med att köparen helt fullgör sin del av av­ talet vid försälj ningstillfället. De mest skyddsvärda fallen torde sålunda i praktiken komma att omfattas av lagstiftningen. Med den avgränsning av tillämpningsområdet som jag nu har före­ slagit finns det enligt min mening inte något praktiskt behov av att — som har föreslagits i några remissyttranden — från lagen särskilt un­ danta köp som avser endast obetydliga värden. Till frågan vad som i olika situationer bör krävas för att avtalet skall anses vara fullgjort åter­ kommer jag i specialmotiveringen.

7.2.4 Utfästelse av säljarens om bud m. m. N är försäljare för de företag som bedriver hemförsäljning eller an­ nan likartad försäljning tar upp beställningar på de varor de bjuder ut förekommer inte sällan, att de läm nar köparen utfästelser om k öpevil­ kor som är gynnsammare för denne än de som är upptagna i de tryck­ ta ordersedlar eller kontraktsform ulär som vanligen används vid detta slag av försäljning. Sådana utfästelser, som i den juridiska litteraturen och av de sakkunniga har kallats ”sidolöpare”, kan avse t. ex. rabatter, gratis tillbehör, särskilda egenskaper hos den beställda varan, leverans­ tid eller betalningsvillkor. Ibland kan sådana utfästelser vara av vä­ sentlig betydelse för köparen, när han tar ställning till säljarens erbju­ dande. E tt tillbehör som enligt försäljarens utfästelse skall ingå i köpet kan t. ex. vara nödvändigt för att varan skall kunna användas på det sätt som köparen avser. Det kan givetvis många gånger bereda köparen stora svårigheter att mot säljarens bestridande föra bevisning om att en utfästelse av detta slag verkligen har lämnats eller att styrka sitt påstående om en sådan

utfästelses innehåll. Misslyckas han i det hänseendet lär han få finna sig i att fullgöra sin del av avtalet utan att han kan genomdriva att ut­ fästelsen infrias. M en även om han lyckas bevisa att en viss utfästelse har gjorts, är det inte säkert att därmed alla problem är lösta. Rätts­ läget när det gäller verkningarna av sidolöpare är nämligen oklart. Om försäljaren har behörighet att för säljarens räkning göra utfästelser av det aktuella slaget, uppkommer inte några problem. Säljaren blir då bunden av utfästelsen på samma sätt som om han gjort den själv. Vad detta praktiskt sett innebär i olika situationer h ar närm are utvecklats av de sakkunniga, och jag hänvisar i den delen till min föregående redogörelse för betänkandet. Annorlunda förhåller det sig om försälja­ ren — såsom vanligen torde vara fallet — saknar behörighet att göra muntliga utfästelser vid sidan av de villkor som upptagits i den tryckta ordersedeln eller kontraktshandlingen. Som de sakkunniga har fram ­ hållit är det ovisst vilka rättsverkningar som enligt gällande rätt är knutna till sidolöparen i dessa situationer. U tan att gå in på någon detaljerad diskussion om de komplicerade avtalsrättsliga problem som här anmäler sig kan jag instämma i de sakkunnigas uttalande att den rådande osäkerheten beträffande rätts­ läget är ägnad att skapa otrygghet, ge upphov till tvistigheter och leda till rättsförluster fö r konsumenterna. Situationen är i hög grad otill­ fredsställande. Som de sakkunniga har uttalat torde sidolöparproblemet ha stor aktualitet vid sådan försäljningsverksamhet som skall om­ fattas av den nya lagstiftningen. Fastän motsvarande problem kan upp­ komma också i andra fall och det från den synpunkten kunde vara önskvärt att i ett sammanhang åstadkomma en lösning av dessa frågor för hela det avtalsrättsliga området, anser jag därför, i likhet med de sakkunniga men i motsats till vissa remissinstanser, att sidolöparproblemet nu bör lösas på detta speciella område. De sakkunniga har sökt att utan ingrepp i centrala förmögenhetsrättsliga bestämmelser åstadkomma en reglering som skall praktiskt sett tillgodose köparens intresse av att säljaren antingen infriar de ut­ fästelser som försäljaren h ar gjort eller också ger klart till känna att han inte vill ingå avtal på villkor som innefattar sidolöparen och att i så fall något avtal inte kommer till stånd. Med utgångspunkt i antagan­ det att försäljaren alltid har eller skall anses ha fullmakt att för sälja­ rens räkning m ottaga anbud från de presumtiva köparna föreslår de sakkunniga dels en bestämmelse av innebörd att en utfästelse av för­ säljaren alltid skall anses ingå i det anbud eller svar som köparen läm ­ nar försäljaren, dels en regel som ålägger säljaren att i de fall, då kö­ parens anbud eller svar innefattar en sidolöpare och säljaren inte vill ingå avtal på villkor som innefattar sidolöparen, utan oskäligt uppe­ håll ge köparen meddelande därom vid påföljd att säljaren annars an­ ses ha antagit köparens anbud. Enligt förslaget inträder dock inte denna

påföljd, om köparen insett eller bort inse att säljaren inte avsett att an­ taga köparens anbud. I sådant fall kommer något avtal över huvud taget inte till stånd. Förslaget h ar i sina huvuddrag godtagits av flertalet remissinstanser. M en det har också rönt kritik från skilda utgångspunkter. I en del ytt­ randen hävdas, att förslaget skulle medföra sakligt sett alltför oförm ån­ liga konsekvenser för säljarföretagen. Å andra sidan fram håller några remissinstanser att förslaget inte undanröjer svårigheterna för en kö­ pare att bevisa existensen av en sidolöpare. Som ett tänkbart alterna­ tiv till den föreslagna lösningen har framkastats tanken att uppställa krav på skriftlig form för de avtal det här gäller. Särskilt i de typiska hemförsäljningsfallen, där försäljarna i många avseenden uppträder självständigt och ofta använder en mycket aktiv försäljningsteknik, ter det sig för konsumenten naturligt att lita på att de uttalanden försäljaren gör eller de utfästelser han läm nar görs på säljarens vägnar och är bindande för denne. Den ordersedel som före­ läggs konsumenten för underskrift innehåller visserligen ofta en klau­ sul om att muntliga utfästelser av försäljaren inte är bindande för säljaren, men man kan utgå från att köparen ofta inte studerar order­ sedeln så noga att han uppm ärksam m ar en sådan klausul. Och även om han gör det ligger det nära till hands för honom att utgå från att försäljaren har möjlighet att göra åtminstone vissa undantag. Den reella innebörden av de sakkunnigas förslag synes till en början vara att ombuden utrustas med en legal ställningsfullmakt att mot­ taga anbud från de presumtiva köparnas sida. En sådan fullmakt inne­ b är att köparens anbud anses ha nått säljaren i och med att det mot­ tagits av ombudet. Förslaget innebär vidare att utfästelse om särskild förm ån som ombudet läm nar köparen alltid anses ingå i köparens an­ bud. En reglering i huvudsaklig överensstämmelse med sakkunnigförslaget i nu berörda hänseende synes medföra att sidolöparproblemet får en från konsumenternas synpunkt praktisk och på det hela taget tiPfredsställande lösning. Det väsentliga synes nämligen vara att konsumenten bereds skydd mot den risk han nu löper att bli bunden av ett avtal vars innehåll inte överensstämmer med det anbud som han h ar lämnat på grundval av sina diskussioner med försäljaren och som inte sällan i ett eller flera hänseenden avviker från säljarens ursprungliga anbud sådant det kommer till uttryck i ordersedel eller liknande handling. Den risken elimineras om försäljaren utrustas med fullm akt att m ot­ taga anbud. I så fall kommer nämligen alla de önskemål konsumenten uttrycker vid sam m anträffandet med försäljaren — inbegripet sådana utfästelser som försäljaren gör och som konsumenten uttryckligen eller underförstått tar fasta på — att ingå i det anbud han läm nar för­ säljaren, och detta anbud skall i kraft av fullmakten anses ha nått säl­

jaren i och med att det avgetts till försäljaren. Därm ed uppkommer för säljaren den situationen att han endast kan välja mellan att antaga köparens anbud oförändrat eller avslå anbudet. Därem ot kan han inte påtvinga köparen ett avtal med annat innehåll än denne önskar. Läm ­ nar säljaren antagande svar utan att göra klart huruvida hans accept om fattar eventuella sidolöpare eller inte, lär köparen regelmässigt ha rätt att utgå från att det förra är fallet. Avtal kommer då till stånd i enlighet med köparens anbud. Tänkbart är visserligen att säljarens svar faktiskt avviker från köparens anbud m en har en sådan utformning att köparen måste inse att säljaren uppfattar svaret som överensstämmande med anbudet, och i sådant fall kan köparen enligt 6 § andra stycket avtalslagen eller allmänna rättsgrundsatser bli bunden av avtal i enlig­ het med svaret, om han inte reklam erar hos säljaren. M en det torde vara så ytterst sällsynt att underlåtenhet att reklam era kan åberopas m ot köpare i de situationer som det h är är fråga om att man från praktiska synpunkter kan helt bortse från dem. De sakkunniga synes ha utgått från att säljarombuden redan nu ge­ nomgående har eller måste anses ha fullmakt att mottaga anbud från de presumtiva köparna och har inte föreslagit någon uttrycklig be­ stämmelse i ämnet, vilket inte heller varit behövligt med hänsyn till den passivitetsregel som sakkunnigförslaget innehåller och som i sig förut­ sätter existensen av en fullm akt för säljarombuden att mottaga anbud. Som jag strax skall utveckla anser jag emellertid att någon passivitets­ regel av detta slag inte bör tas upp i den nya lagen och därmed för­ ändras situationen. Härtill kommer att det i och för sig kan ifrågasät­ tas om de sakkunnigas utgångspunkt när det gäller försäljarnas behö­ righet att m ottaga anbud är riktig. Och under alla förhållanden kan denna behörighet i avsaknad av uttryckliga lagregler inskränkas genom särskilda föreskrifter, som kan bringas till kundernas kännedom t. ex. genom att de tydligt återges i ordersedlar e. d. Det synes under dessa förhållanden ligga nära till hands att i lagen ta in en uttrycklig och tvingande föreskrift om att i fall då säljaren före­ träds av ombud vid sam m anträffandet m ed köparen ombudet skall an­ ses ha fullmakt att därvid mottaga anbud från köparen. Jag kan inte heller finna att en sådan regel skulle leda till några obilliga konsekvenser för säljarföretagen. Regeln betager givetvis inte företagen möjligheten att genom instruktioner till ombuden på olika sätt inskränka deras be­ fogenhet, t. ex. i fråga om rätten att ta emot anbud vilkas innehåll av­ viker från säljarens erbjudande. Sådana inskränkande föreskrifter får full rättslig verkan såvitt gäller det inbördes förhållandet mellan före­ taget och försäljaren. A tt föreskrifterna inte kan åberopas mot köparna får ingen som helst praktisk betydelse så länge försäljarna lojalt följer sina instruktioner. Den ifrågasatta regleringen m edför olägenheter för säljarföretagen endast i de fall då ombuden handlar i strid mot instruk­

tionerna eller underlåter att inberätta mottagna anbud eller vid inberättandet ger anbuden ett oriktigt innehåll. Men det synes mig utom ordent­ ligt svårt att finna sakligt bärande argument för en ordning som inne­ bär att de ekonomiska konsekvenserna av sådana förfaranden skall ens till någon del bäras av konsumenterna och inte av säljarföretagen. Det är vid hemförsäljning typiskt sett säljaren som har tagit initiativet till köpeavtalet och det är han som själv valt sina ombud och gett dem instruktioner. Under sådana förhållanden bör säljaren svara för om om ­ budet i något hänseende visar försumlighet vid fullgörandet av sitt upp­ drag. En reglering enligt nu angivna riktlinjer skulle möjligen kunna inge betänkligheter i sådana fall då köparen faktiskt känt till att ombudet av­ sett att inte inberätta anbudet till säljaren eller att inberätta det med oriktigt innehåll. Säljaren torde emellertid i dessa fall med stöd av av­ talslagens ogiltighetsregler eller allmänna rättsgrundsatser kunna värja sig m ot att bli bunden i enlighet med köparens anbud. I enlighet med nu anförda synpunkter förordar jag att en fullmaktsregel av nyss angivet innehåll tas upp i den nya lagen. En sådan bestämmelse synes i gengäld göra det onödigt att i lagen uttryckligen föreskriva, att utfästelse som ombudet läm nar skall anses ingå i köparens anbud. Det säger sig nämligen självt att alla de önskemål i fråga om avtalsinnehållet som köparen fram för till ombudet kommer att ingå i hans anbud, och detta alldeles oavsett om det går tillbaka på utfästelser som ombudet m er eller mindre spontant har lämnat. Någon bestämmelse motsvarande 5 § andra stycket sakkunnigförslaget anser jag därför inte böra tas upp i lagen. Även med den nu förordade regleringen kvarstår givetvis de svårighe­ ter som kan uppkomma för en köpare att föra bevisning om att ett för­ säljningsombud gjort muntliga utfästelser i det ena eller andra hänseen­ det eller över huvud taget att hans anbud har ett innehåll som avviker från säljarens ursprungliga erbjudande. Det lär emellertid inte stå nå­ gon annan möjlighet till buds att åstadkomma en fullgod lösning av detta problem än att på sätt som har föreslagits under remissbehand­ lingen införa krav på skriftlig form för hemförsäljningsavtal. En sådan ordning skulle dock knappast stå i överensstämmelse med den allmänna uppfattningen om vad som bör gälla i fråga om avtal av detta slag och skulle i själva verket kunna få verkningar som är till konsumenternas nackdel. A tt införa ett form krav på detta speciella område skulle inte heller rimma väl med utvecklingen under senare tid inom avtalsrätten i övrigt. En sådan ordning som jag nu föreslår kan väntas leda till en välbe­ hövlig sanering av hemförsäljningsverksamheten. D et blir mera ange­ läget än tidigare för företagen att välja sina försäljningsombud med om­ sorg, att utarbeta detaljerade instruktioner för dem och att noga över­

vaka att instruktionerna följs. I den m ån lagstiftningen på så sätt får en gynnsam effekt på försäljningsverksamhetens etiska och affärsmässiga standard är detta självfallet i både företagens och konsumenternas in­ tresse. Jag vill understryka att den fullmaktsregel jag här har föreslagit för hemförsäljningsavtalens del inte bör ses som någon slutgiltig lösning av sidolöparproblemet, som enligt vad jag tidigare h ar framhållit uppträder också i andra sammanhang och således har en mera allmän räckvidd. Den nu föreslagna regleringen bör uppfattas som ett provisorium, till­ kommet för att utan alltför långtgående ingripanden i gällande regel­ system undanröja m er påtagliga missförhållanden på ett begränsat om­ råde, där olägenheter av nuvarande ordning är särskilt kännbara för konsumenterna. D et får ankomma på köplagssakkunniga att förutsätt­ ningslöst pröva hur en slutlig och allmängiltig lösning av hithörande problem bör se ut. Bakgrunden till den passivitetsregel som de sakkunniga har föreslagit torde vara att sälj arföretagen med nuvarande dispositiva avtalsrättsliga regler är oförhindrade att förbehålla sig rätt att pröva huruvida de vill godkänna anbud eller antagande svar på egna anbud som inberättas av deras försäljare. Genom att utan tidsbegränsning på detta sätt förbe­ hålla sig en acceptfrist kan en säljare åstadkomma att köparen förblir bunden av sitt anbud under avsevärd tid samtidigt som säljaren står fri att när som helst genom ett avböjande svar dra sig ur den tillämnade af­ fären. D et är uppenbart att en sådan ensidig bundenhet kan innebära avsevärda olägenheter för köparen. Situationen är särskilt otillfreds­ ställande i de typiska hemförsäljningsfallen där köparen ofta nog genom övertalning har förm åtts att göra sin beställning och därför i verklig­ heten h ar ett ganska svalt intresse för affären m en å andra sidan regel­ mässigt h ar små möjligheter att framtvinga ett besked av säljaren. K ö­ paren kommer alltså att under kanske lång tid sväva i ovisshet om huru­ vida han skall tvingas fullfölja ett för honom m er eller mindre likgiltigt avtal. Olägenheterna av den ensidiga bundenheten undanröjs visserligen ge­ nom den passivitetsregel som de sakkunniga har föreslagit, eftersom passiviteten leder till att även säljaren blir bunden och köparen således alltid inom rimlig tid får klart för sig vad han har att rätta sig efter. Men k det kan ifrågasättas om det i allmänhet verkligen är förenligt med köpa­ rens intresse att tillägga säljarens passivitet den verkan att ett för båda parter bindande avtal kommer till stånd. Om köparen efter det han har gjort sin beställning inte hör något från säljaren ter det sig nog regel- 1 mässigt m era naturligt för honom att utgå från att hela affären har för­ fallit. D etta gäller naturligtvis särskilt i fall då han själv inte ursprung­ ligen har tagit initiativet till köpet och därför sannolikt inte är påfallan­ de angelägen om att det fullföljs, en situation som ofta föreligger just i

hemförsäljningsfallen. Och att köparen inte utnyttjat den rätt att från­ träda köpet som den nya lagen ger honom lär inte utan vidare kunna tas till intäkt för att han har en positiv önskan att fullfölja köpet även lång tid efter beställningen. I varje fall skulle det sällan innebära någon ekonomisk förlust för honom om följden av säljarens passivitet i stället blev att beställningen anses ha förfallit. Flera skäl talar sålunda mot passivitetsregeln i sakkunnigförslaget. Avgörande för frågan om en sådan regel bör gälla eller inte synes emellertid vara i vad m ån m an på annat sätt kan komma till rätta med det förhållandet att säljarföretagen genom att förbehålla sig acceptfrister håller köparna ensidigt bundna under praktiskt taget obegränsad tid. I det avseendet bör det tidigare i dag anmälda förslaget till lag om förbud m ot otillbörliga avtalsvillkor uppmärksammas (prop. 1971: 15). Som uttalades i det ärendet (s. 72) måste bl. a. just förbehåll av det slag som jag här har beskrivit räknas till den kategori av avtalsvillkor som undantagslöst bör stämplas såsom otillbörliga mot konsumenterna. Om detta lagförslag antages av riksdagen och i enlighet med vad som föreslagits träder i kraft den 1 juli 1971 öppnar sig alltså i en mycket nära fram tid en möjlighet att ingripa m ot villkor av det här slaget i bl. a. hemförsäljningsavtal. Jag räknar med att i så fall konsumentom­ budsmannen kommer att snabbt vidtaga lämpliga åtgärder i syfte att få sådana villkor utmönstrade u r här aktuella avtalsformulär eller i varje fall modifierade på sådant sätt att de inte leder till några menliga verk­ ningar för konsumenterna. Kommer en sådan sanering till stånd bortfal­ ler tydligen behovet att bereda konsumenterna skydd genom en sådan passivitetsregel som här har diskuterats eller andra tvingande civilrätts­ liga regler. U nder dessa förhållanden vill jag förorda att någon passivitetsregel f. n. inte tas upp i den nu förevarande lagen. Skulle den fram tida u t­ vecklingen bli en annan än jag här har räknat med kan det bli aktuellt att ompröva ställningstagandet. Jag förutsätter att köplagssakkunniga uppmärksammar spörsmålet under sitt pågående arbete.

7.2.5 Verkan av frånträdande m. m. Om anbud från någondera avtalskontrahenten har lett till avtal om hemförsäljning och köparen därefter i föreskriven ordning frånträder avtalet innebär det att avtalet skall bringas att gå åter. F ör det fall att köparen har frånträtt avtalet innan någondera parten till någon del har fullgjort sin avtalsprestation krävs inte några särskilda regler. K öpa­ rens rätt att frånträda avtalet bör i dessa fall vara ovillkorlig och inte medföra några ekonomiska konsekvenser för honom. Om säljaren har levererat den försålda varan eller del därav eller om köparen helt eller delvis har betalat köpeskillingen, uppkommer däremot vissa frågor

som kräver närm are reglering. De sakkunnigas förslag innebär här följande. H ar köparen mottagit varan eller del därav skall han hålla den till­ gänglig för säljaren i väsentligen oförändrat och oförminskat skick. Säljaren är i så fall skyldig att häm ta godset hos köparen inom skälig tid och därvid betala tillbaka vad han har mottagit av köpeskillingen. Köparen har rätt att behålla varan tills säljaren fullgör sin betalnings­ skyldighet. Köparen står risken för att varan förstörs, försämras eller minskas så länge den är i hans besittning. U nderlåter säljaren att inom skälig tid häm ta varan övergår emellertid risken på säljaren. Vid åter­ gång av abonnemangsavtal är säljaren skyldig att betala tillbaka vad han uppburit även om säljaren har utfört viss del av sitt åtagande en­ ligt avtalet. Vid remissbehandlingen h ar de sakkunnigas förslag rönt kritik på några punkter. I ett yttrande hävdas sålunda att det bör ankomma på köparen att återställa varan till säljaren. Som skäl härför åberopas bl. a. att köparen kan vara oanträffbar för säljaren och att denne där­ för saknar möjlighet att själv häm ta varan. Från ett p ar håll hävdas vidare att säljaren bör ha rätt till i varje fall viss begränsad ersättning för sina kostnader i samband med att han återtar varan. Slutligen har hovrätten för Västra Sverige ifrågasatt om inte säljaren alltid bör stå risken för varan innan avtalet är definitivt. H ovrätten hänvisar till m öj­ ligheten för säljaren att hålla varan försäkrad. Även om det torde kom m a att höra till undantagen att köparen över huvud taget får varan levererad innan ångerfristen har löpt ut, är det tydligt att frågan om parternas rättigheter och skyldigheter i samband m ed att avtalet skall bringas att återgå efter det att leverans h ar skett måste regleras. Utgångspunkten bör härvid givetvis vara att vardera parten i princip skall återbära vad han har mottagit enligt avtalet. Säljaren skall sålunda ha rätt att få tillbaka levererat gods och köparen skall återfå vad han har presterat av vederlaget, vare sig detta består av likvida medel, fordringsbevis e. d. eller av inbytesgods. N är det gäller att bestämma hur dessa transaktioner skall genomföras in­ ställer sig emellertid ett flertal frågor av praktisk och rättslig natur. Ansvaret för återtransporten av godset till säljaren skall enligt sak­ kunnigförslaget åvila säljaren, som också har att stå för kostnaderna fö r transporten. I den delen skiljer sig förslaget från vad som anses gälla enligt köplagen vid öppet köp och som innebär att det är köpa­ rens sak att återläm na godset och stå för härm ed förbundna kostnader. G oda skäl talar emellertid enligt min mening för de sakkunnigas stånd­ punkt. Till skillnad från vad som i allmänhet gäller vid öppet köp är det i norm alfallet säljaren som vid hemförsäljning h ar tagit initiativet till avtalet. Flertalet av de fall då köparen får leverans före ”ånger­ veckans” utgång torde vara sådana där försäljaren haft varan med sig

vid besöket hos köparen och det närmast varit i säljarens intresse att godset omedelbart överlämnas till köparen i stället för att försändas till honom i efterhand. I många fall torde vidare situationen vara den att säljaren är bosatt på långt avstånd från köparens hem och att en återtransport av godset därför blir besvärlig. Vid hemförsäljning är det regelmässigt säljaren som har stått för transporten vid leveransen, och han har då också norm alt bättre möjligheter än köparen att transporte­ ra tillbaka godset. Skulle skyldigheten att sörja för återtransporten åvila köparen, skulle detta i själva verket i många fall avsevärt förringa värdet av rätten att frånträda avtalet. Vad beträffar det av en remiss­ instans fram förda argumentet för att köparen bör vara skyldig att åter­ läm na godset till säljaren, nämligen att köparen kan vara oanträffbar och att säljaren därför saknar möjlighet att häm ta godset, vill jag er­ inra om att det även enligt mitt förslag skall vara en förutsättning för själva rätten att frånträda avtalet, att köparen håller godset tillgängligt för säljaren. Den förutsättningen är emellertid inte uppfylld om köpa­ ren är oanträffbar för säljaren eller om denne på grund av annan om­ ständighet som beror av köparen är satt ur stånd att häm ta godset. Av nu anförda skäl biträder jag de sakkunnigas förslag att det skall ankomma på säljaren att avhämta godset hos köparen. Dessa skäl bör enligt min mening föranleda också att säljaren åläggs att bära kostna­ derna för återtransporten. Tänkbart vore visserligen att köparen fick bidraga till dessa kostnader genom att erlägga en mindre del av dessa, t. ex. i form av någon maximerad avgift. En sådan ordning skulle emellertid innebära att regelsystemet kompliceras för de relativt få­ taliga fall som det här är fråga om utan att m an vinner några mer påtagliga fördelar fö r någondera parten. D et bör särskilt hållas i minnet att säljaren till skillnad från köparen h ar möjligheter att kalky­ lera in utgifterna för ett antal återtransporter bland sina allmänna om­ kostnader. Den prisförhöjning som kan bli följden härav torde bli mycket ringa. Säljaren bör givetvis ha en rimlig tid till sitt förfogande inom vilken han kan avhämta godset. U nder denna tid bör köparen, som också de sakkunniga förutsatt, vara skyldig att vårda godset och således stå faran för att detta förstörs, minskas eller skadas till följd av händelse som är att tillräkna köparen som försummelse i vården av godset. En m era tveksam fråga är vem av säljaren och köparen som skall bära risken för att godset under denna tid förstörs, minskas eller ska­ das genom olyckshändelse. De sakkunniga har efter mönster av köp­ lagens regler om öppet köp föreslagit att detta s. k. casus-ansvar skall åvila köparen. En jämförelse med öppet köp är emellertid inte träf­ fande, eftersom det vid öppet köp åligger köparen att återlämna godset men i hemförsäljningsfallen enligt både de sakkunnigas och m itt fö r­ slag skall ankomma på säljaren att avhämta godset. D et är i dessa fall

således säljaren som i princip bestämmer den tidrym d under vilken godset skall förbli i köparens besittning. U nder dessa förhållanden sy­ nes det naturligt att säljaren också får stå faran för godset till dess han återtar detta. D et nu sagda gäller i varje fall såvitt angår tiden efter det köparen frånträtt köpet. Dessförinnan föreligger ett för köpa­ ren bindande avtal, och i och med att godset levereras övergår ägande­ rätten på köparen. Från den synpunkten kunde det te sig som en na­ turlig ordning att köparen fick stå faran för godset intill dess han frånträder köpet. D et rör sig emellertid här om en mycket begränsad tid­ rymd — högst en vecka — och betänkligheterna m ot att låta säljaren stå faran för gods som tillhör köparen och befinner sig i dennes be­ sittning synes böra vika fö r önskemålet att undvika de komplikationer i form av tvistigheter och bevissvårigheter som alltid är förbundna med regler om farans övergång. Om säljaren får stå faran fö r godset redan från början, leder detta visserligen till att en köpare i vissa situationer kan utnyttja frånträdandet på ett sätt som egentligen inte är åsyftat. Om godset skadas eller förstörs genom olyckshändelse, innan ångerveckan gått ut, kan sålunda köparen, även om han i och för sig varit fullt nöjd med köpet, omedelbart frånträda avtalet och därigenom över­ vältra bördan av den ekonomiska förlusten på säljaren. D et rö r sig emellertid här om rena undantagssituationer utan större praktisk be­ tydelse. N ågra ekonomiska konsekvenser av betydelse fö r parterna in­ träder f. ö. i praktiken inte i de enskilda fallen, eftersom det hela i realiteten inskränker sig till en försäkringsfråga, nämligen frågan huru­ vida de aktuella riskerna skall täckas av säljarens affärs- eller företags­ försäkring eller av köparens hemförsäkring. D et får förutsättas att försäkringsvillkoren i aktuella försäkringar i mån av behov anpassas till den nya lagstiftningens reglering av farespörsmålet. I enlighet med vad jag nu har anfört förordar jag en regel av inne­ börd att säljaren står faran fö r att godset förstörs, minskas eller ska­ das genom olyckshändelse. Övervägande skäl talar för att regeln får gälla också i fråga om risken för att godset undergår förstörelse eller försämring genom sin egen beskaffenhet eller till följd av åtgärd som varit nödvändig för undersökning av godset. Norm alt har givetvis säljaren själv ett intresse av att avhämta godset snarast möjligt efter det att köparen frånträtt avtalet. Om han gör det och samtidigt betalar tillbaka vad han kan ha fått av köpeskillingen, uppkom m er inte några ytterligare problem. Men det kan inte uteslutas att säljaren i något enstaka fall helt underlåter att häm ta godset — kan­ ske helt enkelt därför att han är insolvent för det köpeskillingsbelopp han skall betala tillbaka till köparen. Den frågan inställer sig vad som bör gälla i ett sådant fall. Enligt de sakkunnigas förslag skall faran för godset helt övergå på säljaren, om denne inte häm tat godset inom skälig tid. Vid utgången

av den tiden — som enligt de sakkunniga kan variera alltefter omstän­ digheterna från några få dagar till ungefär en m ånad — upphör enligt förslaget köparens vårdnadsplikt, och praktiskt sett synes detta innebära a tt godset övergår i köparens ägo. I och för sig kunde det ligga nära till hands att i stället anknyta till köplagens regler för det fall att köparen vill avvisa gods som han fått i sin besittning. Dessa innebär i korthet att köparen är skyldig att vårda godset m en under vissa omständigheter har rätt att sälja godset på of­ fentlig auktion eller, i vissa fall, bortskaffa det. D et är emellertid tyd­ ligt att frånträdanderättens värde för köparen skulle väsentligt urholkas om han i hithörande fall skulle vara tvungen att sälja godset för sälja­ rens räkning. Eftersom m an torde kunna utgå från att säljarens under­ låtenhet att häm ta godset i allmänhet är ett uttryck för att han inte har något ekonomiskt intresse av att få tillbaka detta, möter det å andra sidan knappast betänkligheter att på sätt som de sakkunniga föreslagit låta köparen efter viss tids förlopp förvärva äganderätt till godset. Jag biträder sålunda i princip sakkunnigförslaget i denna del. Såväl säljaren som köparen har emellertid ett starkt intresse av att veta exakt vid vilken tidpunkt säljaren förlorar sin rätt till godset och köparen för­ värvar äganderätt till detta. I sakkunnigförslaget talas om ”skälig tid”. D et innebär visserligen att frågan om tidpunkten för äganderättsövergången kan avgöras under hänsynstagande till omständigheterna i de enskilda fallen, men å andra sidan tillgodoser inte denna metod att be­ stämma tidpunkten parternas intresse av att alltid veta vilken rätt de har till godset. Enligt min mening bör därför i stället fixeras en viss tid­ rymd i lagen, vid vars utgång äganderätten till godset övergår på köpa­ ren. N är m an bestämmer tidens längd bör hänsyn tas till risken av att i enstaka fall köparens meddelande om att han frånträder köpet inte når säljaren. Samtidigt måste beaktas att köparen inte bör betungas m ed en vårdnadsplikt under oskäligt lång tid. Jag vill för min del förorda att tiden bestäms till tre månader. Tiden synes av praktiska skäl böra räknas från dagen för sam m anträffandet mellan köparen och säljaren eller den­ nes ombud. D et skulle givetvis vara logiskt riktigare att räkna tiden från den dag köparen frånträdde köpet, men denna tidpunkt kan någon gång vara svår att fastställa, och den skillnad på högst en vecka som det här är fråga om kan inte tillmätas praktisk betydelse. Om fristen sätts till tre m ånader — dvs. samma tid som enligt 4 § hittegodslagen (1938: 121) skall förflyta, innan upphittare förvärvar äganderätt till gods vars ägare är okänd — lär det i praktiken inte inträffa att godset tillfaller köparen utan att säljaren faktiskt fått vetskap om att köparen frånträtt köpet och således haft möjlighet att bevara sin rätt till godset genom att häm ta det. De sakkunnigas förslag innebär, att om köparen håller godset tillgäng­ ligt för säljaren, denne blir skyldig att återbetala vad han uppburit av

köpeskillingen inom den tid som skäligen åtgår för godsets avhämtande och således oberoende av om han faktiskt avhäm tar godset eller inte. Också på den punkten biträder jag förslaget, som undanröjer varje möj­ lighet för säljaren att på ett otillbörligt sätt spekulera på köparens be­ kostnad i fall då det vederlag som säljaren har uppburit överstiger god­ sets värde minskat m ed kostnaderna för återtagandet. Som de sakkun­ niga h ar föreslagit bör å andra sidan köparen inte i något fall vara skyl­ dig att läm na ut godset till säljaren utan att få tillbaka den del av ve­ derlaget som han har erlagt.

7.2.6 Tvingande eller dispositiv reglering D et är i och för sig självklart att en skyddslagstiftning av den art som det h är gäller i princip bör vara tvingande till förm ån för den som skall skyddas, dvs. i förevarande fall köparen. De sakkunniga har föreslagit att denna princip undantagslöst skall gälla i fråga om den nu aktuella lagen. Jag ansluter mig till denna ståndpunkt och föreslår alltså att av­ talsvillkor, varigenom köparens rätt enligt lagen inskränks, skall vara ogiltigt.

9. Specialmotivering

9.1 Förslaget till lag om hemförsäljning m. m. De sakkunniga har som rubrik på den nya lagen föreslagit ”lag om hemförsäljning m. m .” Enligt de sakkunniga ger denna rubrik möjligen sken av att lagstiftningen innefattar en uttömmande reglering av hem­ försäljnings- och abonnemangsavtal. De har också övervägt att ge lagen en beteckning som på ett m er adekvat sätt förm edlar en föreställning om dess innehåll och begränsade räckvidd. A tt de trots allt h ar stannat för den föreslagna rubriken är främ st betingat av en önskan att i över­ ensstämmelse med m odern lagstiftningsteknik undvika långa och svår­ lästa lagrubriker. Härtill kommer att det under alla förhållanden blir naturligt att i dagligt tal kalla lagen för ”hemförsäljningslagen”. N är jag som fram går av den allmänna motiveringen föreslår att lag­ stiftningens tillämpningsområde skall utvidgas till att om fatta i princip all yrkesmässig försäljning till konsumenter på annan plats än säljarens fasta försäljningsställe, kan det förefalla mindre träffande att använda rubriken ”lag om hemförsäljning m. m.” Behovet av och intresset för en lagstiftning på det aktuella om rådet gäller emellertid i främ sta rum ­ met hemförsäljning i egentlig mening, och det är naturligt att också i lagens rubrik anknyta till denna försälj ningsform. Av skäl som de sak­ kunniga har anfört är det önskvärt att undvika rubriken ”lag om rätt att frånträda avtal i vissa fall, m. m .” eller något liknande. Jag förordar därför att den föreslagna lagen får rubriken ”lag om hemförsäljning m. m.”. 3 Riksdagen 1971. 8 sami. Nr 10

1 §

Denna paragraf innehåller bestämmelser om lagens tillämpningsom­ råde. Den motsvarar 1 och 4 §§ sakkunnigförslaget.

Första och andra styckena

Med säljarens fasta försäljningsställe avses i första hand säljarens butik men också andra liknande platser, t. ex. säljarens kontor. E tt för­ säljningsställe som säljaren utnyttjar i fasta utställningslokaler antingen under längre tid, kanske en månad eller mera, eller varje år vid en regel­ bundet återkommande utställning — t. ex. S:t Eriksmässan i Stockholm — måste också räknas som fast försäljningsställe. Försäljning som sker från mera tillfälliga stånd, kiosker o. d. i anslutning till utställningar, mässor, offentliga tillställningar, basarer, utflykter, biografföreställning­ ar osv. omfattas därem ot av lagstiftningen. Detsamma gäller försäljning som anordnas i andra tillfälligt förhyrda lokaler. E tt typiskt exempel härpå är en konstförsäljning i en förhyrd skollokal under några dagar. Självfallet omfattas också försäljning som sker i säljarens eller ombudets bostad. Med säljarens fasta försäljningsställe likställs fast försäljningsställe som tillhör säljarens ombud. Sådan försäljning av varor för köparens privata bruk som äger rum i en köparen tillhörig butik faller in under lagstiftningen. Auktioner omfattas inte av lagstiftningen i den m ån de äger rum på säljarens eller hans ombuds fasta försäljningsställe, t. ex. i ett auktions­ verks försäljningslokaler. En auktion som ordnas t. ex. av ett dödsbo i eget namn faller inte under lagstiftningen av den anledningen att det inte är fråga om yrkesmässig försäljning. D ärem ot torde den som på frivillig auktion säljer lös egendom för annans räkning enligt rådande rättsupp­ fattning handla i egenskap av kommissionär för ägaren och sålunda själv vara att anse som säljare. I den m ån han driver yrkesmässig auktionsverksamhet faller därför hans försäljning i princip under lagen. Som regel torde dock auktionsförsäljning ske mot kontant betalning och med omedelbar leverans och undantas då enligt tredje stycket i förevarande paragraf från lagens tillämpningsområde.

Som jag har fram hållit i den allmänna motiveringen skall lagen inte vara tillämplig på försäkringsavtal. Abonnemangsavtal h ar i förevarande bestämmelse beskrivits på sådant sätt att denna begränsning av tilläm p­ ningsområdet torde stå fullt klar. Försäkringsinspektionen har anfört, att försäkringsavtal som gäller villor osv. kan vara kombinerade m ed ga­ rantiavtal m ot skadeinsekter e. d. på vilka enligt inspektionens mening den föreslagna lagens regler i princip torde bli tillämpliga. Om försäk­ ringsgivaren enbart har åtagit sig att för den händelse skadeinsekter upp­

träder i den försäkrade fastigheten se till att sanering kommer till stånd och svara för kostnaderna därför, kan dock enligt min mening de före­ slagna bestämmelserna om abonnemangsavtal inte bli tillämpliga, efter­ som det inte är fråga om fortlöpande tillsyn eller underhåll. Skulle däre­ m ot åtagandet vara utform at p å så sätt att fortlöpande besiktning av fastigheten skall ske till skydd m ot t. ex. skadeinsekter, kan avtalet i den delen vara att anse som abonnemangsavtal i h ä r angiven betydelse.

Tredje stycket I den allmänna motiveringen har jag anfört, att avtal som h ar full­ gjorts på ömse sidor vid köparens sam m anträffande m ed säljaren eller dennes ombud inte bör om fattas av lagstiftningen. Eftersom abonne­ mangsavtal avser ett åtagande att fortlöpande tillhandagå m ed vissa tjänster, kan det enligt sakens natur inte ha fullgjorts vid sam m anträf­ fandet och undantaget bör sålunda begränsas till att avse avtal om för­ säljning av gods. I de sakkunnigas lagförslag, där undantag h ar gjorts fö r det fall att köparen erlägger hela köpeskillingen eller viss minsta del därav kontant, anges att i kontantinsats inte inräknas belopp som köparen kan ha erhål­ lit som lån av säljaren eller genom dennes förmedling. Vidare innehåller förslaget en bestämmelse att som kontant betalning räknas även över­ lämnande av check. I det senare hänseendet har betänkandet kritiserats från såväl sakliga som rättstekniska synpunkter. Konsumentinstitutet finner det tveksamt om betalning med check bör m edföra att lagen inte blir tillämplig. Stockholms handelskammare och sparbanksföreningen å sin sida ifrågasätter om checkens ställning som betalningsmedel bör reg­ leras i en lagstiftning av förevarande art. Även om den undantagsregel jag föreslår får betydligt mindre räck­ vidd än motsvarande bestämmelse i sakkunnigförslaget, synes det ange­ läget att dess närm are innebörd så långt möjligt preciseras. En köpare, som h ar överläm nat hela vederlaget till säljaren, bör anses ha fullgjort sin del av avtalet, även om fullgörandet delvis — eller i sällsynta undantagsfall helt — har skett genom att han h ar läm nat inbytesgods. Någon uttrycklig bestämmelse på denna punkt behövs emel­ lertid enligt min mening inte. Vid avbetalningsköp är det inte ovanligt att köparen i samband med att han ingår avtalet utfärdar en växel på köpeskillingen. Växeln kan sedan diskonteras av säljaren i bank eller annat kreditinstitut som finan­ sierar affären åt säljaren. I andra fall sker affären på så sätt att köparen genom säljarens förmedling lånar köpeskillingen hos en kreditgivare, ex­ empelvis en bank, och därefter betalar den kontant till säljaren (s. k. låneköp). I verkligheten ingår köparen h är två transaktioner, ett kontantköp och ett försträckningsavtal. A tt m ärka är att köparen vanligtvis aldrig får de lånade pengarna i sin hand. I själva verket torde det vara 3f —Riksdagen 1971.8 sami. Nr 10

vanligt att köparen över huvud taget inte är medveten om att han an­ vänder denna form utan själv utgår från att fråga är om ett vanligt av­ betalningsköp. A tt avtalet inte skall anses fullgjort från köparens sida om han har läm nat en växel i stället för kontant betalning torde fram stå som så själv­ klart att det inte behöver utsägas i lagtexten. D ärem ot skulle kanske tve­ kan kunna uppstå hu r det förhåller sig när köparen har lånat pengar till köpeskillingen av säljaren eller genom dennes förmedling. D et kan knappast bestridas, att själva köpeavtalet därm ed är fullgjort från köpa­ rens sida, på samma sätt som om han lånat pengarna i en bank utan di­ rekt samband med avtalet, och att kvar står endast ett separat försträckningsavtal. D et är emellertid uppenbart, att den nya lagen skulle förfela sitt syfte om köparen anses ha fullgjort sin del av avtalet med medel som han har fått av säljaren eller genom dennes förmedling. Det bör därför uttryckligen föreskrivas, att lagen är tillämplig i fall av denna art. En liknande bestämmelse i förordningen (1959: 575) med föreskrift om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar kan här lämpligen tjäna som förebild. E tt num era vanligt sätt för konsumenterna att finansiera sina inköp av konsumtionsvaror är att använda sig av kontokredit i olika former. Kontot kan föras hos en viss affär eller hos ett särskilt kreditinstitut. I det senare fallet får konsumenten utnyttja kredit hos institutet — i regel dock endast intill ett visst belopp — fö r inköp hos olika företag som är anslutna till systemet. N orm alt får konsumenten ett särskilt kon­ tokort som måste uppvisas vid köp. Säljaren kan sedan få likvid för kreditförsäljningen från institutet i fråga. Affären mellan säljaren och kon­ sumenten är i princip avslutad redan i och med att kontokortet har uppvisats för säljaren, och konsumenten har därefter endast en skuld till kreditinstitutet på grund av köpet. F rån rättslig synpunkt kan alltså köpeavtalet sägas vara fullgjort, trots att köparen faktiskt inte har er­ lagt någon del av köpeskillingen. D et skyddsbehov som lagstiftningen skall tillgodose är emellertid i det närmaste lika starkt i denna situation som när det är säljaren som själv ger köparen kredit. Visserligen tar kö­ paren en del av sin kontokredit i anspråk och kan inte utnyttja den de­ len för andra ändamål, m en i allmänhet torde detta inte verka mera avhållande på köparen än om han skulle köpa godset på vanlig avbetalningskredit. F rån psykologisk synpunkt ligger saken väsentligt annor­ lunda till, om köparen exempelvis skulle på egen hand vända sig till en bank och ta upp ett lån för att betala köpeskillingen. Jag anser därför att även köp m ot uppvisande av kreditkort av olika slag bör omfattas av lagstiftningen. Situationen synes lämpligen kunna beskrivas så att köpa­ ren betalar köpeskillingen m ed användande av kreditbevis. De betänkligheter som konsumentinstitutet har anfört m ot de sakkun­ nigas förslag att jämställa överlämnande av check med kontant betal­

ning anser jag inte befogade. Checklöneväsendets utbredning och de ändringar i betalningsvanorna som detta lett till har medfört, att m an inte gärna i förevarande sammanhang kan behandla checken annat än som ett betalningsmedel. F ö r den ordentlige konsumenten fram står den otvivelaktigt också så med hänsyn till att det i princip är förenat med straffansvar att ställa ut check utan täckning. Den nu aktuella undantags­ bestämmelsen kan utform as så, att rättsläget på denna punkt fram går fullt tydligt utan att det sker något uttryckligt om näm nande av betal­ ning med check.

I enlighet m ed vad jag sålunda har anfört föreskrivs i tredje stycket av förevarande paragraf, att om avtal om försäljning av gods har kom­ mit till stånd och fullgjorts på ömse sidor vid sam m anträffandet mellan parterna, lagen gäller endast om köparen har betalat köpeskillingen eller del därav med användande av kreditbevis eller med belopp som han erhållit som lån av säljaren eller genom dennes förmedling. D et krävs enligt denna bestämmelse att inte bara köparen utan också säljaren har fullgjort sin del av avtalet. Skall godset levereras i efter­ hand, blir lagen alltid tillämplig, om de i första stycket angivna förut­ sättningarna föreligger. H ar godset levererats men säljaren eller hans ombud gjort utfästelser om särskilda förm åner, som skall uppfyllas i efterhand, blir lagen också tillämplig. A tt säljaren utställt en garanti eller gjort annan utfästelse som norm alt inte behöver tas i anspråk av köparen hindrar däremot inte att avtalet anses vara fullgjort av säljaren. F ör att lagen inte skall vara tillämplig krävs att avtalet h ar blivit full­ gjort vid sam m anträffandet mellan köparen och säljaren eller dennes ombud. Även om leverans sker före ångerveckans utgång men efter sammanträffandet, skall lagen tillämpas. Också köparen skall fullgöra sin del av avtalet vid sam m anträffandet för att undantagsregeln skall gälla. Ingår inbytesgods i vederlaget, skall detta alltså avlämnas samti­ digt. En senare gjord betalning medför inte att köparen förlorar rätten att frånträda avtalet, och detta gäller även om betalningen sker mycket kort tid senare, kanske redan samma dag. Ibland kan dock betalning i efterhand tänkas ske under sådana förhållanden — t. ex. i samband med att köparen besöker säljaren på dennes kontor och därvid diskuterar också andra villkor för köpet — att parterna får anses ha ingått ett nytt avtal som köparen inte kan frånträda. Bestämmelsen om lån som köparen har erhållit av säljaren eller genom dennes förmedling avser att hindra kringgående av lagstiftningen. Givet­ vis träffar bestämmelsen endast de fall då försträckningen lämnas eller förmedlas i samband med avtalet och just i syfte att sätta köparen i stånd att fullgöra detta. Som nyss h a r nämnts likställs överlämnande av check m ed kontant betalning. A tt så är fallet fram går motsättningsvis genom att i lagtexten

inte har gjorts undantag för betalning med check. Om köparen vid sam m anträffandet fullgör betalningen med check och det senare visar sig att checken saknar täckning, anses köparen likväl ha fullgjort av­ talet vid sammanträffandet.

4 §

Paragrafen innehåller regler om vad köparen har att iaktta, om han vill begagna sin rätt att frånträda avtalet. D en motsvarar 3 § och 6 § första stycket sakkunnigförslaget.

Som har fram gått av den allmänna motiveringen biträder jag de sak­ kunnigas förslag att köparen skall ha rätt att frånträda sitt anbud eller svar inom en vecka räknat från sam m anträffandet med säljaren eller dennes ombud samt att frånträdande skall ske genom skriftligt medde­ lande därom till säljaren. Sakkunnigförslaget innebär, att köparen skall anses ha fullgjort vad på honom ankommer ifall meddelandet före veckofristens utgång av ho­ nom inlämnas till befordran m ed post eller telegraf eller avsänds på an­ nat ändamålsenligt sätt. D etta h ar lagtekniskt uttryckts genom hänvis­ ning i 7 § till 40 § första stycket avtalslagen i fråga om sådant medde­ lande som det h är gäller. Vid remissbehandlingen h ar i ett yttrande hävdats att köparen bör stå risken för att meddelandet om frånträdande inte når säljaren. Enligt min mening skulle köparens skydd enligt lagen avsevärt försäm­ ras om i ångerveckan inräknas också tiden för postbefordran till säljaren av meddelande om att köparen frånträder avtalet. Därtill kommer att det kan vara svårt för köparen att säkert veta vilken tid en norm al post­ befordran tar i anspråk. Jag anser i likhet med de sakkunniga att det bör vara tillräckligt att köparen, om han inte överlämnar meddelandet direkt till säljaren, före veckofristens utgång avsänder det med post eller telegraf, som är de befordringsmedel vilka i praktiken torde komma i fråga. Detta bör kom m a till uttryck i lagtexten. E n hänvisning till 40 § första stycket avtalslagen är emellertid inte tillräcklig i detta hänseende, eftersom detta stadgande endast reglerar frågan vem som står faran för försändelsen. D et bör därför i lagtexten klart utsägas att själva frånträdandet sker genom att köparen avlämnar meddelandet för befordran med post eller telegraf. Frågan vem som står faran för försändelsen blir då över huvud taget inte aktuell och någon bestämmelse därom är alltså inte behövlig. K öparen blir bevisskyldig för att meddelandet om frånträdande inom rätt tid har överlämnats till säljaren eller avlämnats för befordran till denne. Med hänsyn härtill är det lämpligt att köparen sänder medde­ landet i rekommenderat brev. E n erinran härom bör tas in i det form u­ lär till underrättelse om köparens rättigheter enligt lagen som Kungl.

M aj:t skall fastställa. Till skillnad m ot vad som har förordats i vissa remissyttranden anser jag därem ot inte att köparen i lagen bör åläggas skyldighet att använda rekommenderad försändelse. H ar godset eller del därav levererats till köparen, bör i enlighet med de sakkunnigas förslag som förutsättning för köparens frånträdanderätt gälla att han håller godset tillgängligt för säljaren i väsentligen oföränd­ rat och oförminskat skick. Av skäl som jag har redovisat i den allmänna motiveringen bör dock köparen inte stå faran för att godset förstörs, för­ sämras eller minskas genom olyckshändelse eller undergår förändring bara till följd av sin egen beskaffenhet eller till följd av åtgärd som varit nödvändig för undersökning av godset.

H ar köparen mottagit godset eller del därav, är enligt andra punkten hans rätt att frånträda anbudet eller svaret beroende av att han håller godset tillgängligt för säljaren i väsentligen oförändrat eller oförmins­ kat skick.

Av bestämmelsen i paragrafens andra punkt följer att en köpare som h ar mottagit godset och inte håller det tillgängligt för säljaren i väsent­ ligen oförändrat och oförminskat skick i princip är skyldig att fullgöra sin del av avtalet, även om han har läm nat säljaren meddelande enligt första punkten. A tt köparen håller godset tillgängligt för säljaren inne­ bär, att han skall göra det möjligt för säljaren att avhäm ta godset. Han är däremot inte skyldig att själv återläm na det.

5 § Paragrafen innehåller regler om verkan av frånträdande. Den motsva­ rar 6 § andra stycket sakkunnigförslaget.

Första stycket Om köparen i enlighet med vad som föreskrivs i 4 § frånträder sitt anbud eller svar, är säljaren givetvis skyldig att återställa vad han m ot­ tagit av vederlaget. Eftersom han i princip samtidigt skall återfå godset, om det levererats till köparen, m en han av praktiska skäl kan vara för­ hindrad att omedelbart häm ta det, bör han få skäligt rådrum att häm ta godset och i anslutning därtill fullgöra sin betalningsskyldighet. I enlig­ het härm ed föreskrivs i första stycket första punkten av förevarande pa­ ragraf, att om köparen frånträder sitt anbud eller svar enligt 4 §, det åligger säljaren att inom tid som skäligen åtgår för godsets avhämtande återställa vad han kan ha mottagit av vederlaget. Med ”vederlaget” avses i och för sig även inbytesgods som köparen kan ha läm nat i stället för kontant betalning. Ä r situationen den att säljarens ombud för egen räkning h ar köpt inbytesgodset från köparen, föreligger emellertid i själva verket två avtal, ett mellan säljaren och

köparen samt ett mellan ombudet och köparen. Om köparen har fått kontant betalning av om budet för inbytesgodset och i sin tur betalat säl­ jaren, har köparen självfallet rätt att av säljaren få tillbaka vad han har betalat. Därem ot har han inte någon på förevarande lag grundad rätt att återkräva inbytesgodset från ombudet. H ar köparen endast fått en ford­ ran på ombudet som övertagits av säljaren, kan förhållandena bli något m er komplicerade. Skulle säljaren kräva att köparen återtar fordringen, får köparen finna sig i det och vända sig mot ombudet för att få betal­ ning för inbytesgodset. M an torde dock i allmänhet kunna räkna med att säljarföretaget föredrar att själv behålla fordringen mot sin försäljare och betala köparen motsvarande del av köpeskillingen. Lika litet som enligt de sakkunnigas förslag har köparen enligt departementsförslaget någon rätt till ränta på erlagd del av köpeskillingen eller till ersättning för vård av levererat gods. I enlighet med vad som har föreslagits i den allmänna motiveringen föreskrivs i första stycket andra punkten att köparen har rätt att hålla godset inne, till dess säljaren har fullgjort sin betalningsskyldighet, samt i tredje punkten att godset tillfaller köparen utan vederlag, om godset inte avhämtas inom tre m ånader efter sam m anträffandet mellan köparen och säljaren eller dennes ombud. Dessa regler avser endast avtal om köp av lös egendom. E n special­ regel i fråga om abonnemangsavtal finns i paragrafens andra stycke. Bestämmelsen att godset tillfaller köparen utan vederlag, om säljaren underlåter att häm ta det inom tre m ånader efter sammanträffandet, torde komma att få ringa praktisk betydelse och i huvudsak bli tillämp­ lig endast när godset saknar egentligt ekonomiskt värde för säljaren. U nder hela tremånadersfristen kvarstår köparens skyldighet att vårda godset så länge han h ar det i sin besittning. Åsidosätter köparen sin vårdnadsplikt och kan han till följd därav inte hålla godset tillgängligt för säljaren i väsentligen oförändrat och oförminskat skick, är köparen skyldig att fullgöra sin del av avtalet. H ar säljaren förlorat äganderät­ ten till godset på grund av förevarande bestämmelse, är han å andra sidan likväl skyldig att betala tillbaka vad han kan ha uppburit av köpe­ skillingen. Om säljaren har en m otfordran på köparen blir frågan om hans rätt att avräkna denna på sin skuld till köparen enligt första stycket av före­ varande paragraf att bedöma enligt allmänna kvittningsregler.

Lagrådets yttrande och departementschefens uttalanden i anledning därav

Lagrådet h ar anfört bl. a. följande:

3 § Med denna bestämmelse har avsetts att inom tillämpningsområdet för förevarande lag lösa frågan om säljarens bundenhet av muntliga utfäs­ telser från ombudets sida, s. k. sidolöpare, i fall då ombudet ej h ar be­ hörighet att sluta avtal för säljarens räkning. Enligt bestämmelsen skall ombudet anses ha ställningsfullmakt att mottaga anbud från köparen och föreskrift som inskränker ombudets befogenhet härutinnan vara utan verkan m ot köparen. Den föreslagna bestämmelsen, som utgår från att det är köparen som avger anbud, tar sikte på den mycket vanliga typ av hemförsäljning som innebär att säljaren förbehåller sig att pröva köparens svar på det an­ bud som ordersedeln formellt innehåller; detta svar blir därvid ett an­ bud som säljaren antager eller avslår. A tt om budet förses med ställ­ ningsfullmakt att mottaga köparens anbud och att inskränkande före­ skrifter i detta avseende från säljarens sida frånkännes verkan m ot kö­ paren ger i och för sig ej anledning till erinran. Frågan är emellertid om den föreslagna bestämmelsen verkligen är ägnad att stärka köpa­ rens ställning när det gäller sidolöpare. I motiven sägs fullmaktsregeln m edföra att köparens anbud skall anses ha nått säljaren i och m ed att det avgetts till ombudet. Verkan av regeln i detta hänseende är emel­ lertid endast att det objektivt blir fastslaget vad köparens anbud går ut på men däremot ej att säljaren verkligen skall anses ha fått känne­ dom om anbudet och dess innebörd redan i och med att ombudet bli­ vit underrättat därom. Om ombudet inte på ett riktigt sätt inberättar köparens anbud till säljaren, blir vanliga avtalsrättsliga regler att tilllämpa beträffande frågan huruvida detta skall ligga säljaren till last eller ej i förhållande till köparen. H är finns uppenbarligen risk för missförstånd. Fullmaktsregeln, som skall finnas återgiven på den hand­ ling som ombudet överlämnar vid sam m anträffandet, kan inge köparen den felaktiga föreställningen att alla de villkor han uppställer för sitt anbud är att anse som fram förda till säljaren. D et kan därför vara na­ turligt för honom att, då han m ottager ett antagande svar från sälja­ ren, utan närm are granskning utgå från att accepten helt motsvarar hans anbud. D et kan krävas betydande uppmärksamhet från hans sida för att han genom jämförelse mellan ordersedeln och säljarens svar skall upptäcka att säljaren genom något förbehåll garderat sig m ot att bli bunden av sidolöpare. Och även om köparen skulle uppmärksamma skillnaden mellan anbud och accept, är det möjligt att han m ed sin uppfattning att sidolöparen fram förts till säljaren förbiser, att säljaren kan vara ovetande om denna och oriktigt antaga att accepten överens­

stämmer med anbudet. I så fall kanske köparen räknar med att vara fri från anbudet, eftersom säljaren tydligen ej velat antaga detta oför­ ändrat. Om emellertid säljarens misstag är så uppenbart, att köparen vid en närm are granskning och med någon eftertanke måste ha insett det, kan köparen genom underlåtenhet att reklamera bli bunden av av­ tal i enlighet med svarets innehåll, d. v. s. utan sidolöparen. Bedömning­ en av dessa frågor torde bl. a. bli beroende av hu r rättspraxis kommer att uppfatta fullmaktsregelns psykologiska inverkan för den ena eller andra parten. D et är svårt att nu bilda sig en bestämd uppfattning härom. D et sagda ger vid handen att innebörden av den föreslagna regeln inte är lätt att inse och att dess verkan måste betecknas som oviss. Det ä r tydligt att det föreligger stora svårigheter att bereda köparen ett effektivt skydd, om m an inte vill i väsentlig grad sätta vanliga avtalsrättsliga principer u r spel. Ifrågasättas kan om inte paragrafen borde utgå ur förslaget och problemet rörande sidolöpare göras till föremål för vidare utredning i ett större sammanhang. M ed hänsyn till de ris­ ker för rättsförluster som i rådande rättsläge otvivelaktigt föreligger för konsumenterna är det emellertid inte tillfredsställande att nu läm na frågan helt åsido. Lagrådet vill därför inte m otsätta sig att en bestäm­ melse upptages i lagen, men den bör då i klarhetens intresse utform as med direkt sikte på säljarens svar på det anbud, eventuell sidolöpare inbegripen, som köparen fram fört till ombudet. D et bör fastslås, att köparen norm alt skall ha rätt att utgå från att antagande svar från säl­ jaren avser det av ombudet m ottagna anbudet. D etta kan lämpligen ske genom en bestämmelse, att meddelande från säljaren att han anta­ ger köparens anbud skall medföra att säljaren anses ha godtagit an­ budet sådant det fram förts till ombudet, om ej annat uttryckligen anges eller uppenbart fram går av omständigheterna. Härm ed utsäges, att ett antagande svar från säljaren, som ej är försett med särskilda reserva­ tioner, regelmässigt binder säljaren i enlighet med det anbud som fram ­ förts till ombudet, men det inskärpes å andra sidan för köparen, att han måste uppmärksamma huruvida något förbehåll, uttryckligen eller på grund av de föreliggande omständigheterna, finns inbegripet i sva­ ret. D et är självfallet underförstått, att ombudet på grund av sin ställ­ ning har fullm akt att m ottaga anbud från köparen. Uttrycklig bestäm­ melse härom är därför onödig, vilket innebär att första punkten i för­ slagets bestämmelse kan utgå. D ärem ot bör andra punkten bibehållas till förebyggande av att ombudet till följd av instruktioner från sälja­ rens sida skall anses förhindrad att m ottaga anbud som inbegriper si­ dolöpare.

Föredragande departementschefen, statsrådet Lidbom, anförde vid anmälan av lagrådets yttrande bl. a. följande:

L U 1971: IG 43

Enligt 3 § första punkten i det rem itterade förslaget skall, om sälja­ ren företräds av ombud vid sam m anträffandet med köparen, ombudet anses ha fullmakt att därvid m ottaga anbud från köparen i fråga om förvärv av gods eller tjänst av det slag som avses med hans uppdrag. Lagrådet förordar i stället en bestämmelse av innehåll, att om säljaren meddelar köparen att han antager dennes anbud, han skall anses ha godtagit anbudet sådant det fram förts till ombudet, om inte annat u t­ tryckligen anges eller uppenbart fram går av omständigheterna. Enligt lagrådets mening kan därmed första punkten i det rem itterade försla­ get utgå såsom överflödig. En ändring av förevarande paragraf i enlighet med vad lagrådet för­ ordat torde inte innebära någon saklig ändring av nämnvärd praktisk betydelse. D et är dock inte uteslutet att bestämmelsen med den av lag­ rådet föreslagna utformningen i vissa fall kan tänkas ge köparen ett längre gående skydd. Det är sålunda tänkbart att enligt detta förslag av­ tal i enlighet med köparens anbud kommer till stånd i vissa situationer, där det rem itterade förslaget skulle leda till att avtalet strandar på grund av bristande överensstämmelse mellan anbud och svar, s. k. dissens. I den m ån så är fallet är den av lagrådet förordade bestämmel­ sen ägnad att bättre tillgodose konsumentskyddsintresset. H ärtill kom­ mer att den av lagrådet föreslagna bestämmelsen beskriver rättsläget på ett mera konkret och lättillgängligt sätt. Under dessa förhållanden anser jag mig böra biträda lagrådets förslag.

Utskottet

Genom propositionen läggs fram ett lagförslag, innefattande civilrätts­ liga regler, som ger konsument möjlighet att frånträda vissa köp eller s. k. abonnemangsavtal som har ingåtts i hans bostad eller under andra likartade förhållanden genom att inom en vecka — ”ångervecka” — skriftligen meddela säljaren att han frånträder avtalet. Syftet m ed lag­ förslaget är att eliminera verkningarna av att köparen vid s. k. hem för­ säljning befinner sig i ett psykologiskt underläge gentemot talföra och påträngande försäljare. Till grund för lagförslaget ligger ett av särskilda sakkunniga — efter samarbete m ed sakkunniga i Danmark, Finland och Norge — den 18 juni 1970 avgivet betänkande (SOU 1970: 35) med förslag till hemförsäljning. Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till den kortfattade redogörelse, som intagits i det föregående (s. 1). I de motioner som väckts i anledning av propositionen förekommer ingen erinran m ot huvudlinjerna i lagförslaget. Fastm era har i några av motionerna framhållits att propositionens huvudmålsättning är lov­ värd. U tskottet vill för sin del fram hålla att den föreslagna lagen om

hemförsäljning m. m. utgör ett värdefullt komplement till de lagar — lagen om otillbörlig marknadsföring och lagen om otillbörliga avtals­ villkor — som under senare tid antagits för att skydda konsumenterna m ot ohederliga eller på annat sätt skadliga metoder i marknadsföring. I det följande behandlar utskottet de delar av förslaget som berörts i motioner eller eljest tilldragit sig utskottets uppmärksamhet.

Lagens tillämpningsområde Den föreslagna lagstiftningen om fattar som ovan nämnts dels köp av lös egendom, dels s. k. abonnemangsavtal, dvs. avtal varigenom någon åtar sig att under en tidsperiod eller tills vidare vid återkom m ande till­ fällen tillhandagå annan med underhåll eller tillsyn av egendom, under­ visning och andra liknande tjänster. Lagen skall därem ot inte om fatta f ö r s ä k r i n g s a v t a l . I motionen 1971:1437 av fru N ordlander m. fl. (vpk) uttalas att lagen också bör om fatta försäljning av försäkringar, då försäljningen sker un­ der sådana form er att lagen skulle bli tillämplig om det varit fråga om varor. U nder remissbehandlingen av det betänkande, som ligger till grund för lagförslaget, framfördes förslag av motsvarande innehåll från statens konsum entråd och TCO. Såsom fram går av den föregående redogörelsen åligger det enligt 302 § lagen om försäkringsrörelse försäkringsbolags styrelse och verk­ ställande direktör att övervaka att anskaffning av ansökningar om för­ säkring hos bolaget sker på ett sätt som överensstämmer m ed god försäkringssed. Kungl. M aj:t han enligt samma lagrum m eddela närm are föreskrifter angående anskaffningsverksamheten och kan därvid också förordna att frågor om denna verksamhet skall handläggas av en av Kungl. M aj:t utsedd nämnd. Departementschefen har anfört att för­ säkringsbolagen träffat frivilliga överenskommelser om anskaffnings­ verksamheten och att något behov av föreskrifter enligt 302 § lagen om försäkringsrörelse hittills inte visat sig föreligga. Om missförhållanden skulle ge sig till känna i samband m ed anskaffning av försäkringar i hemmen och på liknande platser får, såsom departementschefen fram ­ hållit, näm nda bestämmelser anses ge tillräckliga möjligheter till ingri­ panden. M ed hänsyn härtill delar utskottet departementschefens upp­ fattning att försäkringsavtal inte skall omfattas av lagstiftningen om hemförsäljning. Motionen 1971: 1437 bör därför avslås i förevarande del. V ad angår d e f ö r h å l l a n d e n u n d e r v i l k a k o n s u m e n ­ t e n f ö r e t a r r ä t t s h a n d l i n g e n föreskrivs i 1 § första stycket i lagförslaget att köparens sam m anträffande med säljaren eller ombud för denne skall h a skett i köparens bostad eller eljest på annan plats än säljarens eller ombudets fasta försäljningsställe. I specialmotiveringen

till lagrummet anför departementschefen att med säljarens fasta försälj­ ningsställe i första hand avses säljarens butik m en också andra liknande platser, t. ex. säljarens kontor. E tt försäljningsställe som säljaren utnytt­ jar i fasta utställningslokaler antingen under längre tid, kanske en månad eller mera, eller varje år vid en regelbundet återkommande utställning — t. ex. S:t Eriksmässan i Stockholm — måste enligt departements­ chefens mening också räknas som fast försäljningsställe. Försäljning som sker från mera tillfälliga stånd, kiosker o. d. i anslutning till utställ­ ningar, mässor, offentliga tillställningar, basarer, utflykter, biografföre­ ställningar osv. anses däremot skola omfattas av lagstiftningen. D et­ samma gäller försäljning som anordnas i andra tillfälligt förhyrda loka­ ler. I motionen 1971: 1437 av fru N ordlander m. fl. (vpk) erinras om att avsikten med lagen är att skydda köpare som i köpsituationen befinner sig i ett psykologiskt underläge i förhållande till säljaren. Enligt motio­ närernas mening kan en sådan situation föreligga även vid försäljning på mässor eller liknande försäljningsställen, som upprättats för viss be­ gränsad tid och där demonstration av varor sker. M otionärerna anser därför att dylika försäljningsställen inte kan anses vara fasta försälj­ ningsställen i lagens mening och att detta bör komma till uttryck i lag­ texten eller i anvisning till lagen. På grund härav yrkar m otionärerna att riksdagen beslutar att till 1 § första stycket skall fogas en bestämmelse, vari utsägs att försäljningsställe på mässa, utställning o. d., vilket upp­ rättas under begränsad tid, i lagen om hemförsäljning inte skall anses som fast försäljningsställe. Utskottet finner de av departementschefen till ledning för rättstilllämpningen lämnade anvisningarna i fråga om vad som skall vara att hänföra till fast försäljningsställe lämpliga och ändamålsenliga. Föreva­ rande yrkande i motionen 1971: 1437 bör således inte vinna bifall. I motionen 1971: 1436 av herr Möller i Göteborg m. fl. (fp) uppm ärk­ sammas det förhållandet att t e l e f o n f ö r s ä l j n i n g inte omfattas av den föreslagna lagen. Bakgrunden till att telefonförsäljning undantagits från lagstiftningen har utvecklats närm are av departementschefen i propositionen på s. 70 (se ovan s. 16 f.). De sakkunniga anförde för sin del att de speciella psykologiska förhållanden som utgör det grundläggande motivet för en särskild skyddslagstiftning inte föreligger vid telefonförsäljning. G ent­ emot detta påstående uttalade Husmodersförbundet Hem och samhälle i sitt remissvar att förbundet ansåg att konsumenten vid telefonförsälj­ ning är i ett med övrig hemförsäljning jäm förbart psykologiskt under­ läge. M ånga konsumenter har enligt förbundet svårt att motstå en för­ säljares locktoner i telefon och säger hellre ja till anbudet än avbryter samtalet. D å bokköp ofta förmedlas på detta sätt ansåg förbundet det

4 — Riksdagen 1971. 8 sami. Nr 10

väsentligt att även telefonförsäljning omfattas av den nya lagen. Prisoch kartellnämnden, som underströk vikten av att man, sedan den före­ slagna lagstiftningen genomförts, noga följer utvecklingen på området och undersöker i vilken m ån de nya reglerna kringgås, anförde telefon­ försäljningen som ett exempel på företeelser, som vid en efterhandsgranskning kan behöva särskilt uppmärksammas. I motionen 1971: 1436 förklarar sig m otionärerna instämma i Husmodersförbundets synpunkter. M otionärerna ifrågasätter vidare om inte en skriftlig bekräftelse alltid skulle krävas vid försäljningsavtal som träffats i telefon. Åtminstone då varans pris uppgår till ett visst belopp, förslagsvis minst 200 kronor, borde enligt motionärerna så vara fallet. M otionärerna anför att när ”ångervecka” införts för försäljning vid be­ sök i hemmet det säkerligen uppkommer en betydande osäkerhet hos allmänheten om inte telefonförsäljning också omfattas av lagen. Mo­ tionärerna befarar vidare att mindre nogräknade försäljare kan komma att övergå från hemförsäljning till telefonförsäljning om denna försäljningsform ger konsumenten mindre skydd. M otionärerna ansluter sig till statens pris- och kartellnämnds förslag att reglerna för telefonför­ säljning bör bli föremål för särskild granskning i fortsättningen. Enligt m otionärernas uppfattning bör detta ske genom att en speciell utred­ ning tillsätts och då gärna en enmansutredning för enbart denna fråga så att en översyn erhålles snabbt. De hemställer därför att riksdagen i skrivelse till Kungl. M aj:t begär att en sådan utredning kommer till stånd. Utskottet har stor förståelse för de betänkligheter som kommit till uttryck i näm nda remissvar och i motionen 1971: 1436 med anledning av att telefonförsäljning inte omfattas av den föreslagna lagen. Såsom departementschefen framhållit skulle det emellertid stöta på stora prak­ tiska svårigheter att föra in telefonförsäljning under den aktuella lag­ stiftningen. Den rättstekniska metod, som valts för att bereda konsu­ menten avsett skydd vid hemförsäljning, innebär, som närm are fram ­ går av den föregående redogörelsen, att köparen skall ha rätt att från­ träda sin rättshandling inom viss tid från försäljningstillfället och att en förutsättning för att han över huvud taget skall bli bunden av sin rättshandling är att han i samband därmed skriftligen underrättas om sina rättigheter enligt lagstiftningen. Denna metod bygger följaktligen på att köparen sam m anträffar med säljaren eller dennes ombud vid försäljningen, och metoden är därför inte praktiskt användbar vid tele­ fonförsäljning. Vidare skall utgångspunkten för ångerfristens beräkning vara sam m anträffandet med säljaren eller dennes ombud. Såsom fram ­ hålls i propositionen skulle det vid telefonförsäljning bli utomordentligt svårt att bestämma utgångspunkten för fristen på ett sätt som undan­ röjer bevissvårigheterna. Departementschefen har funnit att det med

hänsyn till vad sålunda anförts inte är lämpligt att nu införa regler om telefonförsäljning i den föreslagna lagstiftningen. Pris- och kartellnämnden anför i sitt remissvar att det alltid är vansk­ ligt att förutse hur effektiv en ny lagstiftning kan bli och vilka verk­ ningar den på det hela taget kommer att få. Särskilt sägs detta vara fal­ let när man ger sig in på ett område som inte förut varit föremål för någon speciell reglering. Utskottet anser i anslutning härtill att det är viktigt att man noga följer utvecklingen efter det att lagen trätt i kraft och att man undersöker i vilken mån de nya reglerna kringgås och om allvarliga missförhållanden alltjäm t kvarstår. Vid en sådan efterhandsgranskning synes telefonförsäljning särskilt behöva uppmärksammas. Också departementschefen har fram hållit att det är angeläget att u t­ vecklingen i fråga om telefonförsäljning noga följs. Eftersom Kungl. M aj:ts uppmärksamhet sålunda är riktad på att ifrågavarande försäljningsform kan komma att brukas för att kringgå den föreslagna lagen synes någon åtgärd i enlighet med förevarande yrkande i motionen 1971: 1436 inte vara erforderlig. M otionsyrkandet bör därför inte vinna bifall. Enligt 1 § tredje stycket gäller lagen i fråga om avtal, som slutes och på ömse sidor fullgöres vid sammanträffandet, endast om köparen be­ talar köpeskillingen eller del därav med användande av kreditbevis eller med belopp som han erhåller som lån av säljaren eller genom dennes förmedling. Den föreslagna lagstiftningen om fattar således inte k o n t a n t f ö r s ä l j n i n g . I motionen 1971: 1437 av fru N ordlander m. fl. (vpk) yrkas att lag­ stiftningen inte skall göra undantag för kontantköp och att 1 § tredje stycket i lagförslaget därför skall utgå. I motionen 1971: 1436 av herr Möller i Göteborg m. fl. (fp) yrkas att ångervecka införs också vid hemförsäljning med kontantbetalning om priset för det köpta uppgår till minst 200 kronor. Frågan om lagstiftningen också bör omfatta kontantköp uppm ärk­ sammades vid remissbehandlingen av flera remissinstanser. Sålunda ställde sig bl. a. statens konsumentråd, konsumentutredningen, LO, TCO och Husmodersförbundet Hem och samhälle kritiska till de sakkunnigas förslag att kontantköp skulle undantas från lagens tillämpningsområde. Konsumentutredningen ansåg att lagen bör gälla alla köp över 50 kro­ nor. Statens konsumentråd förordade att endast försäljning av böcker till ett belopp understigande 50 kronor och försäljning av dagligvaror skulle undantas. Som skäl för att lagstiftningen också bör om fatta kon­ tantköp åberopades bl. a. att konsumenten, när han företar sin rätts­ handling, i de flesta fall torde uppfatta denna som väl genomtänkt och vara nöjd med köpet. D et är först när han fått överlägga med andra medlemmar av hushållet och jäm föra det pris som han åtagit sig att betala med priser på motsvarande varor i butikshandeln som han kanske

upptäcker att han gjort en dålig affär. Vidare hävdades att äldre per­ soner, som i särskild grad är i behov av lagens skydd, inte gärna köper på avbetalning och dessutom i större utsträckning än andra har förhål­ landevis stora penningsummor förvarade i bostaden. Det ansågs därför ligga nära till hands att förmoda att dessa konsumenter önskar betala hela köpeskillingen genast, utan att detta kan tas som tecken på att affären från deras sida är väl genomtänkt. Departementschefen har för sin del framhållit att någon avgränsning är nödvändig så att lagstiftningen inte kommer att omfatta exempelvis kontantförsäljning av livsmedel från varuhussar och liknande. Om kö­ paren får varan levererad genast och således redan från början vet exakt vad han får samt dessutom är beredd att omedelbart erlägga hela vederlaget för det köpta, synes behovet av särskilt skydd vara avsevärt mindre än i de typiska hemförsäljningsfallen, där varan levereras i ef­ terhand och köparen i en eller annan form får kredit, framhåller depar­ tementschefen. H an tillägger att det f. ö. från principiell synpunkt är mindre tilltalande att ge köparen rätt att riva upp en affär som för båda parter enligt vanliga regler fram står som avslutad. Sådana situa­ tioner som nu har beskrivits bör därför enligt departementschefens me­ ning undantas. Vidare understryker departementschefen att ett ganska litet område undantas från lagstiftningen om denna inte om fattar kontantköp, eftersom det vid hemförsäljning och likartade försäljningsformer är regel både att varan levereras i efterhand och att köparen får kredit. Enligt departementschefen torde man vid köp av dyrbarare kapi­ talvaror bara i undantagsfall ha anledning att räkna med att köparen helt fullgör sin del av avtalet vid försäljningstillfället, varför de mest skyddsvärda fallen i praktiken torde komma att omfattas av lagstift­ ningen. I motionen 1971: 1436 anför motionärerna att de skäl, som departe­ mentschefen sålunda fram fört för att lagen inte skall avse kontantköp, inte förefaller bärande. Visserligen, anför motionärerna, levereras va­ ran senare och på kredit vid de flesta köp som h är är i fråga, men obe­ stridligen förekommer också kontantköp, och dessa torde komma att öka i omfattning efter den nya lagens ikraftträdande. M otionärerna fram håller bl. a. att samma principiella skäl kan anföras för ångervecka vid kontantköp som vid kreditköp, t. ex. köparens psykologiska under­ läge. Enligt m otionärerna kan det vidare inte anses ”från principiell synpunkt mindre tilltalande” att ge köparen, som betalar kontant, sam­ ma möjlighet som den som ingått kreditavtal att i lugn och ro fundera över det kloka i sitt beslut och att kunna ändra sig. Vad beträffar kon­ tantförsäljning av livsmedel från varubussar och liknande kan enligt motionärerna undantag lätt göras genom att en nedre gräns för varans pris sätts exempelvis vid 200 kronor. I motionen 1971: 1437 ansluter sig motionärerna till de synpunkter

som vid remissbehandlingen anförts till stöd för att undantag för kontantköp ej skall göras. Enligt utskottets mening föreligger skäl för att också kontantköp skall omfattas av lagstiftningen. Såsom anförts i motionen 1971: 1436 gäller också vid kontantförsäljning att köparen befinner sig i ett psykologiskt underläge och att han saknar möjlighet att jäm föra pris, kvalitet m. m. i fråga om konkurrerande produkter på det sätt som han kan göra vid besök i varuhus eller i flera med varandra konkurrerande butiker, dvs. just omständigheter som föranlett den aktuella lagstiftningen. Å andra sidan finner utskottet de av departementschefen fram förda skälen för att kontantköp inte skall omfattas av lagstiftningen vara tungt vägande, och utskottet har efter övervägande funnit sig böra inta samma stånd­ punkt i frågan som denne. Vid sitt ställningstagande har utskottet be­ aktat att just i fråga om kontantköp den allmänna meningen torde vara att affären är avslutad när varan betalats, varför det ter sig mindre till­ talande att ge köparen rätt att riva upp en sådan affär. Utskottet har ovan uttalat sig för en efterhandsgranskning av den nya lagstiftningens verkningar. Vid sådan granskning är det angeläget att också kontantförsäljningen uppmärksammas. I den mån erfarenhe­ terna ger vid handen att förhållandena utvecklat sig dithän att även kontantförsäljning bör omfattas av lagstiftningen för att denna skall kunna ge åsyftat skydd måste givetvis frågan tas upp till förnyad pröv­ ning. På grund av vad sålunda anförts bör motionerna 1971: 1436 och 1971: 1437, båda såvitt nu är i fråga, inte vinna bifall.

Verkan av frånträdande Enligt 4 § äger köparen frånträda sitt anbud eller svar genom att överlämna eller med post eller telegraf avsända skriftligt meddelande härom till säljaren inom en vecka, räknat från dagen för sam m anträf­ fandet. H ar köparen mottagit godset eller del därav, är hans rätt att frånträda anbudet eller svaret beroende av att han håller godset till­ gängligt för säljaren i väsentligen oförändrat och oförminskat skick. Om köparen sålunda frånträtt sitt anbud eller svar, åligger det enligt 5 § första stycket säljaren att inom tid som skäligen åtgår för godsets avhämtande återställa vad han kan ha mottagit av vederlaget. Köparen har rätt att hålla godset inne till dess att säljaren fullgjort sin betal­ ningsskyldighet. Avhämtas ej godset inom tre m ånader efter samman­ träffandet, tillfaller godset köparen utan vederlag. Förslaget att godset skall t i l l f a l l a k ö p a r e n u t a n v e d e r - 1 a g om säljaren ej avhäm tar det inom tre m ånader efter sammanträf­ fandet behandlas i motionen 1971: 1435 av herr Levin (fp). M otionä­ ren anser bl. a. att ifrågavarande förslag innebär en ny princip som inte torde ha stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Enligt motionären er­

bjuds köparen genom stadgandet en faktisk möjlighet att inte blott be­ fria sig från gjorda åtaganden utan dessutom på säljarens bekostnad göra en lika omotiverad som obillig vinst. M otionären anser det vidare stötande att en person, som dock frivilligt ingått ett avtal, skulle kunna skaffa sig personlig vinning allenast därigenom att säljaren inte inom viss tid avhäm tat godset. Enligt m otionären kan den olägenhet, som säljarens försummelse att avhämta godset kan medföra för köparen, lätt avhjälpas på annat sätt, exempelvis genom tillägg av bestämmelser i analogi m ed lagen den 31 mars 1950 om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats. H an yrkar därför att riksdagen i 5 § första stycket inför sådana bestämmelser. Departementschefen har i motiveringen till den föreslagna bestäm­ melsen anfört att det i och för sig kunde ligga nära till hands att an ­ knyta till köplagens regler för det fall att köparen vill avvisa gods som han fått i sin besittning. Dessa innebär i korthet att köparen är skyldig att vårda godset men under vissa omständigheter har rätt att sälja godset på offentlig auktion eller i vissa fall bortskaffa det. D et är emellertid tydligt, fram håller departementschefen, att frånträdanderättens värde för köparen skulle väsentligt urholkas om han i hithörande fall skulle vara tvungen att sälja godset för säljarens räkning. D eparte­ mentschefen fram håller vidare att eftersom man torde kunna utgå från att säljarens underlåtenhet att häm ta godset i allmänhet är ett uttryck för att han inte har något ekonomiskt intresse av att få tillbaka detta, det å andra sidan knappast möter betänkligheter att låta köparen efter viss tids förlopp erhålla äganderätt till godset. Utskottet finner för sin del ej skäl att frångå den bedömning som departementschefen sålunda gjort. Det må framhållas att invändningen, att frånträdanderättens värde för köparen skulle väsentligt urholkas om han skulle vara tvungen att sälja godset för säljarens räkning, naturligt­ vis också äger giltighet i fråga om försäljning i enlighet med m otionä­ rens förslag. På grund av det anförda bör motionen 1971: 1435 avslås. I motionen 1971: 1438 av herr Söderström m. fl. (m, c, fp) yrkas att riksdagen beslutar att den tidrymd, tre månader, vid vars utgång ägan­ derätten till godset övergår, skall förlängas till sex månader, och i m o­ tionen 1971: 1436 av herr Möller i Göteborg m. fl. (fp) yrkas förläng­ ning till fyra månader. I förstnäm nda motion framhålls att hemförsäljningen i bl. a. N o rr­ land har praktisk betydelse med hänsyn till de stora avstånden. Härvid kommer televisionsapparater och köksutrustning som kylskåp och spi­ sar i fråga. Enligt m otionärerna är den föreslagna tidsfristen för kort med hänsyn till de förseningar som kan uppstå. Sålunda kan kun­ den oavsiktligt vara borta vid säljarens besök, avbeställningen kan för­ komma under postbefordran, endera parten kan vara p å semester eller befinna sig utomlands m. m. Enligt m otionärerna kan det inte heller

uteslutas att kunden avsiktligt är frånvarande för att därigenom kost­ nadsfritt tillgodogöra sig exempelvis en färgtelevisionsapparat. M otio­ närerna fram håller att även om lagen föreskriver att godset skall hållas tillgängligt för säljarens avhämtning det kan vara svårt för denne att bevisa eventuell avsiktlig frånvaro från kundens sida. D et anförda m oti­ verar enligt m otionärerna att tiden för återhämtning av godset bestäms till sex månader. I motionen 1971: 1436 av herr Möller i Göteborg m. fl. (fp) anförs till stöd för yrkandet om förlängning av tidsperioden till fyra månader att denna bör vara tillräckligt lång för att ge säljaren möjlighet till av­ hämtning under alla norm ala omständigheter. M otionärerna pekar bl. a. på att perioden kan infalla under semestertiden juni—-augusti då godset kan vara svåråtkomligt. Departementschefen anför i motivering till den föreslagna bestäm­ melsen att m an vid bestämmande av tidsfristens längd bör ta hänsyn till risken av att i enstaka fall köparens meddelande om att han frånträder köpet inte når säljaren men att det samtidigt måste beaktas att kö­ paren inte bör betungas med vårdnadsplikt under oskäligt lång tid. De­ partementschefen förordar därför för sin del att tiden bestäms till tre m ånader från dagen för sam m anträffandet mellan köparen och sälja­ ren eller dennes ombud. Sätts fristen till tre m ånader — dvs. samma tid som enligt 4 § hittegodslagen (1938: 121) skall förflyta innan upphittaren förvärvar äganderätt till gods vars ägare är okänd — lär det i praktiken inte inträffa att godset tillfaller köparen utan att säljaren fak­ tiskt fått vetskap om att köparen frånträtt köpet och således haft möj­ lighet att bevara sin rätt till godset genom att häm ta det, fram håller de­ partementschefen. U tskottet finner för sin del inte skäl att frångå den bedömning de­ partementschefen sålunda gjort. Yrkandena i motionerna 1971: 1436 och 1971: 1438 om förlängning av tidsfristen bör därför avslås. Slutligen har i anledning av den föreslagna bestämmelsen, att ägan­ derätten till gods som säljaren inte avhämtat skall övergå till köparen utan vederlag, i motionen 1971: 1436 av herr Möller i Göteborg m. fl. (fp) framhållits att följderna av att en köpare omöjligen kunnat an­ träffas måste göras helt klara. M otionärerna föreslår att en brevledes framställd begäran om avhämtning inom den lagstadgade tiden — eller t. ex. minst en m ånad före dess slut — bör innebära att varan inte till­ faller köparen, om denne inte bereder säljaren tillfredsställande möjlig­ heter för varans avhämtning. Såsom fram går av den föregående redo­ görelsen har också i motionen 1971: 1438 av herr Söderström m. fl. (m, c, fp) påtalats att det kan vara svårt att bevisa en eventuell avsiktlig frånvaro från kundens sida. Härjäm te har under utskottsbehandlingen framlagts förslag att i lagen skall intas en bestämmelse som gör det möjligt för säljaren att — i lik­

het med vad som föreskrivs i lagen den 11 juni 1915 om avbetalningsköp — hos utmätningsman erhålla handräckning för godsets återtagande. Till stöd för förslaget har bl. a. anförts att det kan förekomma fall då köpa­ ren genom tredska eller på annat sätt försvårar för säljaren att avhämta godset. Utskottet vill i anledning av vad sålunda förekommit understryka att det enligt 4 § första stycket andra punkten i lagförslaget är en förut­ sättning för själva rätten att frånträda avtalet, att köparen håller godset tillgängligt för säljaren, vilket innebär att köparen skall göra det möjligt för säljaren att avhämta godset. Om köparen är oanträffbar för säljaren eller om denne på grund av annan omständighet, som beror av köparen, är satt ur stånd att häm ta godset, är följaktligen näm nda förutsättning för tillämpning av lagen inte uppfylld och köparen således skyldig att fullgöra sin del av avtalet. Med hänsyn härtill föreligger enligt utskottets mening inte skäl att i lagen införa bestämmelser om möjlighet för säljaren att vända sig till u t­ mätningsman för att kunna återta godset. I det utkast till form ulär till underrättelse enligt 2 § lagförslaget, som fogats till propositionen, h ar köparens skyldighet att verka för att sälja­ ren skall kunna avhämta godset kommit till uttryck i punkt 3, där det bl. a. föreskrivs att köpare skall se till att säljaren kan häm ta godset. U t­ skottet vill dock ifrågasätta om det inte i klarhetens intresse också bör framgå att underlåtenhet av köparen i nämnda hänseende medför att han förlorar rätten att avbeställa. Vidare vill utskottet förorda att avbeställningssedeln utformas så att köparen har att ange tider som är lämpliga för godsets avhämtande. N ågra ytterligare föreskrifter för att belysa följderna av att köparen inte berett möjlighet för säljaren att avhämta godset kan inte anses erforderliga. Motionerna 1971: 1436 och 1971: 1438, får, såvitt nu är i fråga, anses besvarade genom vad utskottet sålunda anfört.

Installationskostnader I motionen 1971: 1436 av herr Möller i Göteborg m. fl. (fp) yrkas att riksdagen beslutar att kostnaderna för skriftligt beställda och kontant betalade installationer skall bestridas av köparen även om köpet återgår. Till stöd för yrkandet åberopar m otionärerna som exempel att en person köper en tvättmaskin och har stort behov av att få den levererad och in­ stallerad omedelbart. Om säljaren utför installationen står han risken för installationskostnaderna, eftersom kunden kan ångra sig. Detta förefal­ ler m otionärerna olämpligt, och de framhåller att följden torde bli att så­ dan installation ofta inte utförs förrän efter ångerperioden, vilket inte kan anses konsumentvänligt. M otionärerna anser därför att installa­ tionskostnaderna bör bestridas av köparen även om köpet går tillbaka. De tillägger dock att härför bör fordras att köparen uttryckligen och

skriftligen begärt den omedelbara installationen och — såsom ytterliga­ re tecken på köpvilja — att denna betalats kontant före eller senast i samband med installationen. Också i motionen 1971: 1438 av herr Sö­ derström m. fl. (m, c, fp) fäster motionärerna uppmärksamheten på det problem som kan uppstå om installation utförs vid kontraktsskrivningen och kunden därefter ångrar köpet. M otionärerna har inget yrkande utan säger sig förutsätta att utskottet har sin uppmärksamhet riktad på frågan om vem som i dylika fall skall betala installationen. I propositionen har den av motionärerna uppm ärksammade frågan inte berörts. Enligt utskottets mening kommer de fall då frågan blir ak­ tuell sannolikt att bli mycket fåtaliga, fram för allt med hänsyn till att det torde höra till undantagen att köparen över huvud taget får varan levererad innan ångerfristen löpt ut. A tt för det fåtal fall det kan röra sig om komplicera regelsystemet anser utskottet inte lämpligt. I sam­ manhanget bör hållas i minnet att säljaren till skillnad från köparen har möjligheter att kalkylera in utgifterna för ett antal installationer bland sina allmänna omkostnader. Den prisförhöjning som kan bli följden härav torde bli mycket liten. På grund av vad sålunda anförts bör motionerna 1971: 1436 och 1971: 1438, båda såvitt nu är i fråga, inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Försäljning och kontraktsvillkor på främmande språk I motionen 1971: 1436 av herr Möller i Göteborg m. fl. (fp) anförs att det inte bör förekomma att — såsom ibland sker — försäljare som kan tala svenska använder ett främ m ande språk för att skaffa sig övertag över kunden. Tillvägagångssättet medför att missförstånd kan uppstå och att informationen blir m er ofullständig. M otionärerna anser att man bör komma till rätta med detta oskick genom lagstiftningen om otillbörlig marknadsföring och hemställer att riksdagen i skrivelse till Kungl. M aj:t uttalar vad sålunda anförts beträffande hemförsäljning på främmande språk. M otionärerna pekar vidare på att kontrakt som upprättats på främ ­ mande språk utgör ett näraliggande problem, eftersom dylika kontrakt försvårar för köparen att sätta sig in i kontraktets detaljer om garanti­ bestämmelser m. m. M otionärerna yrkar därför att riksdagen beslutar att kontrakt och övriga villkor som upprättas vid hemförsäljning måste vara avfattade på svenska eller försedda med fullständig översättning. Såsom motionärerna själva antytt torde möjligheter föreligga att med stöd av lagen om otillbörlig marknadsföring komma till rätta med att försäljare, som kan svenska, använder främ m ande språk för att skaffa sig övertag över kunden. D et ankommer således på de institutioner, främst konsumentombudsmannen, som anförtrotts tillämpningen av näm nda lag att angripa en dylik ohederlig marknadsföring. Någon riks­ dagens åtgärd synes därför inte böra komma i fråga.

Vad beträffar frågan om kontraktsvillkor på främ m ande språk vill u t­ skottet hänvisa till att departementschefen i propositionen 1970: 57 an­ gående otillbörlig marknadsföring m. m. på s. 88 anfört att det bör vara möjligt för m arknadsrådet att förbjuda en näringsidkare att vidare använda ett visst kontraktsform ulär om detta är utform at på ett försåtligt sätt så att kunden får en oklar eller felaktig bild av dess innebörd. En sådan situation kan enligt utskottets mening föreligga om en person föreläggs ett kontrakt som avfattats på ett språk, som han inte behärskar. Även nu ifrågavarande förfarande torde sålunda kunna angripas med stöd av lagen om otillbörlig marknadsföring, varför yrkandet i motionen 1971: 1436 om lagstiftning för att komma till rätta med problemet inte bör vinna bifall.

Lagförslaget i övrigt De delar av lagförslaget som inte behandlats i det föregående föran­ leder ingen erinran från utskottets sida.

Hemställan

Utskottet hemställer A. att riksdagen med avslag på motionen 1971: 1437, såvitt avser frågan om vad som är att anse som fast försäljningsställe, antar 1 § första stycket i det vid propositionen 1971: 86 fogade försla­ get till lag om hemförsäljning m. m., B. att riksdagen med avslag på m otionerna 1971: 1436 och 1971: 1437, båda såvitt avser frågan om kontantköp skall omfattas av lagstiftningen, antar 1 § tredje stycket i lagförslaget, C. att riksdagen med avslag på motionen 1971: 1435 samt motio­ nerna 1971: 1436 och 1971: 1438, båda såvitt avser frågan om längden på den tidsfrist, inom vilken säljaren skall avhämta av­ beställt gods, antar 5 § första stycket i lagförslaget, D. att riksdagen antar förslaget till lag om hemförsäljning m. m. i de delar som inte omfattas av hemställan under A— C, E. att riksdagen avslår följande motioner, nämligen 1.1971: 1436; 2.1971: 1437; samt 3.1971: 1438 i vad de inte kan anses besvarade genom vad utskottet ovan hem­ ställt. Stockholm den 18 maj 1971

På lagutskottets vägnar D A N IEL W IKLUND

Närvarande: herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s)*, Sundelin (s), fröken Anderson i Lerum (s), herrar Lidgård (m), Hammarberg (s), Börjesson i Falköping (c), fru Åsbrink (s), herrar Sjöholm (fp), Winberg (m), Andersson i Södertälje (s), fru Jonäng (c), herr Israelsson (vpk), fru Olsson i Helsingborg (c)* och fru Nilsson i Sunne (s). * Ej närvarande vid betänkandets justering

Reservationer

Vid A i utskottets hemställan

I. beträffande frågan om vad som är att hänföra till fast försäljnings­ ställe av herr Israelsson (vpk), som ansett a) att det avsnitt av utlåtandet som börjar på s. 45 med orden ”U t­ skottet finner” och som slutar på samma sida med orden ”vinna bifall” bort ha följande lydelse. Såsom m otionärerna understrukit är situationen för konsumenter, som besöker försäljningsställe på mässa, utställning o. d. vilket upprät­ tats för viss begränsad tid och där demonstration av varor sker, ofta sådan att de befinner sig i ett psykologiskt underläge i förhållande till talföra och påträngande försäljare. Om den föreslagna lagstiftningen skall kunna ge konsumenterna det skydd som åsyftas, bör därför inte dy­ lika försäljningsställen anses som fasta försäljningsställen. På grund härav tillstyrker utskottet bifall till motionsyrkandet att i lagtexten skall intas en bestämmelse, vari utsägs att försäljningsställe på mässa, utställ­ ning o. d., vilket upprättats under begränsad tid, i lagen om hemförsälj­ ning inte skall anses som fast försäljningsställe, b) att utskottet bort hemställa att riksdagen — med förklaring att visst tillägg bör göras i 1 § första stycket i det vid propositionen 1971: 86 fogade förslaget till lag om hemförsäljning m. m. — med bifall till motionen 1971: 1437, såvitt av­ ser frågan om vad som är att hänföra till fast försäljningsställe, för sin del antager 1 § första stycket i följande såsom utskottets förslag be­ tecknade lydelse:

(Kungl. M aj:ts förslag) (Utskottets förslag) Denna lag äger tillämpning vid Denna lag äger tillämpning vid yrkesmässig försäljning av lös yrkesmässig försäljning av lös egendom, som är avsedd huvud­ egendom, som är avsedd huvud­ sakligen för enskilt bruk, i fall då sakligen för enskilt bruk, i fall då köparen avger anbud eller svar köparen avger anbud eller svar på på anbud vid sammanträffande anbud vid sam m anträffande med med säljaren eller ombud för den­ säljaren eller ombud för denne i ne i köparens bostad eller eljest köparens bostad eller eljest på an-

(Kungl. M aj.ts förslag) (Utskottets förslag) på annan plats än säljarens eller nan plats än säljarens fasta försäljombudets fasta försäljningsställe. ningsställe. Försäljningsställe på mässa, utställning o. d., vilket upp­ rättats under begränsad tid, är i denna lag ej att anse som fast försäljningsställe.

Vid B i utskottets hemställan

II. beträffande frågan om kontantköp skall omfattas av lagstiftningen av herrar Sjöholm (fp) och Israelsson (vpk), vilka ansett a) att det avsnitt av utlåtandet, som börjar på s. 49 med orden ”Enligt utskottets” och som slutar på samma sida med orden ”vinna bifall” bort ha följande lydelse: Enligt utskottets mening får de skäl för att också kontantköp skall omfattas av lagstiftningen, vilka framförts i näm nda remissvar och i fö­ revarande motioner, anses vara tungt vägande. Sålunda gäller, såsom an­ förts i motionen 1971: 1436, också vid kontantförsäljning att köparen befinner sig i ett psykologiskt underläge och att han saknar möjlighet att jäm föra pris, kvalitet m. m. i fråga om konkurrerande produkter på det sätt som han kan göra vid besök i varuhus eller i flera m ed varandra konkurrerande butiker, dvs. just omständigheter som föranlett den ak­ tuella lagstiftningen. Enligt utskottets mening kan det vidare inte anses principiellt mindre tilltalande att ge en köpare som betalat kontant sam­ ma möjlighet som den som ingått kreditavtal att i lugn och ro fundera över det kloka i sitt beslut och att kunna ändra sig. Fastm era kan med fog hävdas att den som blivit övertalad till ett icke planerat köp och dessutom betalt varan kontant kan anses ha större anledning till ånger än den som slutit ett kreditavtal. På grund av vad sålunda upptagits fin­ ner utskottet för sin del att kontantköp också bör omfattas av lagstift­ ningen. Utskottet finner dock i likhet med bl. a. konsumentutredningen att en lämplig undre gräns för lagens tillämpning bör fastställas och ut­ skottet föreslår att denna gräns sätts vid ett belopp om 50 kronor. b) att utskottet bort hemställa B. att riksdagen — med förklaring att viss ändring bör göras i 1 § tredje stycket i lagförslaget — i anledning av motionerna 1971: 1436 och 1971: 1437, båda såvitt avser frågan om kontantköp skall omfattas av lagstiftningen, för sin del antager 1 § tredje stycket i följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag) I fråga om avtal, som slutes och I fråga om avtal, som slutes och på ömse sidor fullgöres vid sam- på ömse sidor fullgöres vid sam-

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag) m anträffandet, gäller lagen endast m anträffandet, gäller lagen endast om köparen betalar köpeskilling­ om vid kontant betalning köpeskil­ en eller del därav med användande lingen överstiger fem tio kronor el­ av kreditbevis eller med belopp ler om köparen betalar köpeskil­ som han erhåller som lån av säl­ lingen eller del därav med använ­ jaren eller genom dennes förmed­ dande av kreditbevis eller med be­ ling. lopp som han erhåller som lån av säljaren eller genom dennes för­ medling.

Vid C i utskottets hemställan

III. beträffande förslaget att vara som inte avhämtats inom tre m åna­ der utan vederlag skall tillfalla säljaren av herrar Wiklund i Stockholm (fp), Lidgård (m) och Winberg (m), vilka ansett a) att det avsnitt av utlåtandet som börjar på s. 50 med orden ”U t­ skottet finner” och slutar på samma sida m ed orden ” 1971: 1435 avslås” bort ha följande lydelse: Utskottet finner för sin del att de skäl, som departementschefen åbero­ pat för att avbeställt gods efter viss tids förlopp skall tillfalla köparen utan vederlag, inte är bärande. Såsom m otionärerna framhållit, torde det strida m ot allmänt rättsmedvetande att en köpare som häver ett ingånget avtal skall göra sig en vinst genom att bli ägare till det avbeställda godset enbart därigenom att säljaren inte inom viss tid häm tat detsamma. U t­ skottet anser att den olägenhet, som säljarens försummelse att avhämta godset kan medföra för köparen, kan avhjälpas på annat sätt än genom den i lagförslaget upptagna bestämmelsen, exempelvis genom tillägg av bestämmelser i analogi med lagen den 31 mars 1950 om rätt för hant­ verkare att sälja gods som ej avhämtats. Vilken rättsteknisk metod som bör användas för att lösa problemet synes dock lämpligen böra över­ vägas inom Kungl. M aj:ts kansli. Enligt utskottets mening är det ange­ läget att frågan ges sådan förtur att förslag kan framläggas till höstses­ sionen av årets riksdag. b) att utskottet bort hemställa C. dels att riksdagen med avslag på motionen 1971: 1435, såvitt av­ ser yrkandet om ändring i 5 § första stycket, samt motionerna 1971: 1436 och 1971: 1438, båda såvitt avser frågan om längden på den tidsfrist, inom vilken säljaren skall avhämta avbeställt gods, antar 5 § första stycket i lagförslaget; dels att riksdagen i anledning av motionen 1971: 1435 i skrivelse till Kungl. M aj:t ger till känna vad utskottet anfört rörande fö r­ slaget att avbeställd vara, som ej avhämtats inom viss tid, utan vederlag skall tillfalla köparen.

M A R C U S B O K T R . S T H L M 1971 7 1 0 0 2 8