Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående bevakning av säljares garantiutfästelser vid konkurs

Nr 22

Lagutskottets betänkande i anledning av m otion angående bevakning av säljares garantiutfästelser vid konkurs.

Motionen

I motionen 1971: 661 av herr Norrby i Gunnarskog m. fl. (c) hem­ ställs att riksdagen i skrivelse till Kungl M aj:t begär att Kungl. Maj:t efter erforderlig utredning måtte framlägga förslag om att även kon­ sumenter skall kunna bevaka sina intressen i konkurser.

Till stöd för yrkandet anför motionärerna att konsumenterna, när det gäller garantiutfästelser beträffande konsumentkapitalvaror, såsom bi­ lar, hushållsmaskiner, tv-apparater etc., har små eller inga möjligheter att bevaka sina intressen. Detta förhållande understryks av det faktum att företagsnedläggelser och konkurser tenderar att starkt öka vilket betyder försämrade möjligheter för konsumenterna att kunna återfå erlagda avgifter för garanti m. m. Enligt motionärernas mening borde det därför skapas möjligheter för konsumenterna att få gjorda garanti­ utfästelser bevakade vid konkurs. M otionärerna hävdar att det i fråga om kapitalvaror med lång garantitid måste vara av värde för köparna att få fastslaget att utlovade garantiåtaganden skall kunna — i likhet med andra fordringar — bevakas i en konkurs.

Utskottet har inhäm tat utlåtanden över motionen från hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelsen i Stockholms län och konsumentombuds­ mannen. Till länsstyrelsens utlåtande har fogats yttrande från Stock­ holms handelskammare. P å begäran av utskottet har yttranden där­ jämte avgivits av Sveriges advokatsamfund och Sveriges köpmanna­ förbund.

Gällande bestämmelser

I konkurs får enligt 100 § konkurslagen den 13 maj 1927 (KL) ej göras gällande andra fordringar än sådana som uppkommit före kon­ kursens början. Å andra sidan kan utdelning för dylika fordringar er­ hållas även om de ej förfallit till betalning. Vidare kan också fordringar som är beroende av villkor göras gällande. Den som gått i borgen för någon konkursgäldenärens skuld har alltså rätt att i konkursen bevaka sin eventuella regressfordran. Konkursborgenär, som vill göra fordran gällande i konkurs, skall inom den av konkursdomaren bestämda bevakningstiden, minst 4 och högst 10 veckor från konkursbeslutet, till kon­ kursdomaren insända skriftlig bevakningsinlaga med angivande av ford­ ringens belopp och beskaffenhet (101 § UL). G ör borgenären anspråk

Riksdagen 1971. 8 sami. N r 22

på förmånsrätt för fordringen skall han också lämna uppgift om vilken rätt han i sådant avseende gör gällande. Försittes bevakningstiden går bevakningsrätten dock ej förlorad. Lagen medger nämligen, att bevak­ ning görs även senare under konkursen, s. k. efterbevakning. Underlåten­ heten att iakttaga den ordinarie bevakningstiden medför emellertid dels skyldighet för efterbevakaren att vidkännas de särskilda kostnader som föranleds härav, dels risken att då ej återstår så mycket outdelat att han kan tilldelas sin fulla andel.

Fördelning av de medel som influtit vid realiserandet av konkursboets tillgångar sker genom utdelning (125 § UL). Utdelning kan ske i etapper utan att man behöver avvakta att alla tillgångar hunnit förvandlas i pen­ ningar (126 § UL). Utdelning får dock icke ske förrän bevaknings- och anmärkningstid utgått. Då utdelning skall ske har konkursförvaltaren att i samråd med rättens ombudsman upprätta skriftligt utdelningsförslag. I förslaget skall utdelning tilldelas de olika fordringarna efter den förmånsrättsordning som finns upptagen i 17 kap. handelsbaden (fr. o. m. 1.1.1972 förmånsrättslagen). Förm ånsrätt iakttas dock endast om yr­ kande därom med åberopande av laga grund därför framställts i bevakningsinlagan. H ar så ej skett behandlas fordringen som en oprioriterad fordran. Beträffande suspensivt villkorade fordringar, dvs. fordringar som är beroende av sådant villkor att borgenären ej har rätt att uppbära betalning, såvida ej viss omständighet inträffar, finns regler upptagna i 136 § KL. Åtskillnad görs härvid mellan borgensmäns och medgäldenärers eventuella regressfordringar och andra suspensivt villkorade ford­ ringar. För båda grupperna skall utdelning avsättas i utdelningsförslag som ej avser slututdelning. Självfallet får dock utdelning ej lyftas förrän villkoret inträffat (141 § andra st.). För eventuell regressfordran avsätts enligt 136 § andra stycket utdelning även i slututdelningsförslag. Andra suspensivt villkorade fordringar än regressfordringar förlorar däremot enligt första stycket i 136 § all rätt till utdelning i konkursen, om borge­ nären ej, innan kungörelse om framläggande av slututdelningsförslag utfärdas, hos rättens ombudsman visar att villkoret uppfyllts. N är ford­ ringen sålunda ej skall beaktas i slututdelningsförslag, skall vad som i tidigare utdelningsförslag reserverats för densamma gå till fördelning i vanlig ordning mellan övriga borgenärer.

Lagberedningen

Lagberedningen har i sitt år 1970 avgivna delbetänkande ”Utsökningsrätt X ” (SOU 1970: 75) föreslagit vissa ändringar i konkurslagen, såvitt avser konkursgrunderna, gäldenärens legitimation, återvinning, kvittning, solidariska skuldförhållanden m. m., däri inbegripet 136 § KL.

Lagberedningen framhåller att i Danmark och Norge ej f. n. torde göras någon åtskillnad mellan olika slag av suspensivt villkorade ford­

ringar, och man avser inte heller att i förslagen till ny konkurslagstift­ ning göra någon skillnad dem emellan såvitt nu är i fråga. Beredningen anser, att skäl föreligger till en sådan förenkling också för vår del. Det har inte vid beredningens överläggningar med sakkunniga anförts något fall då den särskilda regleringen i fråga om andra suspensivt villkorade fordringar än eventuella regressfordringar har tillämpats. D et praktiska behovet av en specialreglering synes vara mycket ringa. A tt vid slutut­ delning alltid reservera medel för suspensiva fordringar är dock olägligt, eftersom medlen skulle kunna komma att hållas reserverade för praktiskt taget obegränsad tid i stället för att utdelas till övriga borgenärer. Denna olägenhet kan, anser beredningen, emellertid väsentligen elimineras, om medel ej behöver avsättas vid slututdelning när det saknas anledning antaga att villkoret kommer att uppfyllas.

Enligt första punkten i den föreslagna nya lydelsen av 136 § skall utdelning för supensivt villkorad fordran beräknas i utdelningsförslag som inte avser slututdelning i konkursen. Detta överensstämmer med gällande rätt. De i övrigt i K L angivna förutsättningarna för att ford­ ringen skall komma i fråga för utdelning måste självfallet vara för han­ den. En annan sak är, att lyftning av utdelningen endast får ske om det suspensiva villkoret uppfylls (141 § andra st.).

Andra punkten i den föreslagna nya lydelsen av 136 § avser slut­ utdelning. Vid sådan utdelning skall enligt bestämmelsen suspensivt villkorad fordran ej komma i betraktande, om det saknas anledning antaga att villkoret kommer att uppfyllas. Huvudregeln blir, att medel skall avsättas även vid slututdelning. Det kan sålunda knappast tänkas komma i fråga, att förvaltaren och rättens ombudsman (se 128 § första st. KL) beträffande eventuella regressfordringar annat än möjligen i rena undantagsfall kommer att finna, att det saknas anledning antaga att vill­ koret kommer att uppfyllas. I övrigt bör avsättning ske så snart det inte framstår som mycket osannolikt att villkoret kommer att uppfyllas. En lämplig riktpunkt för bedömningen synes enligt beredningen vara, huru­ vida fordringen kan vid tillfället anses ha något förmögenhetsvärde eller ej. De beslut som fattas i frågan huruvida avsättning skall ske eller ej, kan i vanlig ordning bringas under rättens prövning genom klander av utdelningsförslaget enligt 130 § KL. I huvudsaklig överensstämmelse med vad som f. n. gäller stadgas i förslaget, att när en fordran av här aktuellt slag inte skall komma i beaktande vid slututdelningen, vad som vid tidigare utdelning kan ha beräknats för fordringen skall gå till för­ delning mellan andra borgenärer.

översyn av konkursförfarandet

Justitieministern har 30.8.1971 tillkallat fyra sakkunniga att verkställa en allmän översyn av konkursförfarandet. De sakkunniga har antagit

namnet konkurslagskommittén. I direktiven anges, såvitt nu är i fråga, att det finns anledning för kommittén att ompröva det nuvarande bevak­ nings-, anmärknings- och utdelningsförfarandet. Anmärkas bör att kom­ mitténs uppdrag inte om fattar den materiella konkursrätten, beträffande vilken förslag till revision, såsom ovan redovisats, framlagts av lagbe­ redningen.

Köplagssakkunniga

De sakkunniga tillkallades 1962 för att följa arbetet i en i Finland tillsatt kommitté, som hade uppdrag att utarbeta förslag till lag om köp av lös egendom, samt att överväga om anledning förelåg att föreslå ändringar i den svenska köplagen.

I en till justitiedepartementet avgiven promemoria framhöll de sak­ kunniga bl. a. att det kunde finnas skäl att genomföra vissa lagänd­ ringar för att bättre tillgodose konsumenternas intressen. De sakkun­ niga hänvisade till att Nordiska kommittén för konsumentspörsmål föreslagit att frågor rörande t. ex. säljarens möjligheter att begränsa köparens befogenheter vid fel i godset utreddes i syfte att stärka kon­ sumentens ställning gentemot den som bedriver yrkesmässig försälj­ ning.

I tilläggsdirektiv år 1967 (se Ju:30 i riksdagsberättelsen år 1968) har de sakkunniga fått i uppdrag att göra en begränsad översyn av den svens­ ka köplagen och lägga fram de förslag till ändringar som utredningsarbe­ tet föranleder. Enligt direktiven bör de frågor som angetts i den ovan­ näm nda promemorian övervägas. De sakkunniga bör vara oförhindrade att ta upp även andra frågor och de bör förutsättningslöst pröva beho­ vet av särskilda regler till skydd för konsumenterna. Om det anses erforderligt att införa särskilda köprättsliga regler till konsumenternas skydd, bör övervägas om reglerna bör infogas i köplagen eller tas upp i en särskild lag.

Remissyttrandena

Konsumentombudsmannen anser att en utredning av problemen att säkerställa konsumenterna vid en garantigivares konkurs är från konsu­ mentsynpunkt önskvärd och förordar därför en sådan utredning. Sve­ riges köpmannaförbund ansluter sig i princip till syftet med motionen men framhåller att ett verkligt skydd för konsumenterna endast kan komma till stånd om avsättning sker till en särskild garantifond.

Hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelsen i Stockholms län, Sveriges advokatsamfund och Stockholms handelskammare ställer sig avvisande till motionen. Remissmyndighetema åberopar bl. a. svårigheterna att finna en beräkningsregel som kan utgöra grund för fastställande av en fordran, ävensom att garantifordringarna blir oprioriterade varför det

ekonomiska värdet för konsumenten av en bevakningsrätt skulle bli mycket litet.

Konsumentombudsmannen (KO) anför att för enskilda konsumenter av kapitalvaror representerar säljarens garantiutfästelser ofta ett icke obetydligt förmögenhetsvärde. A tt garantigivare försätts i konkurs innan garantitiden för varan löpt ut, kan sålunda medföra kännbara ekonomis­ ka förluster för konsumenterna.

KO hänvisar därefter till lagberedningens ovan redovisade förslag att medel i regel skall reserveras vid slututdelning i konkurs för s. k. suspensivt villkorade fordringar. KO anser att det dock är tveksamt om en ändring av konkurslagen i enlighet med detta förslag skulle medföra någon reell förbättring för garantihavarna. Sådana fordringar måste näm­ ligen bevakas i konkursen. Dessutom är fordringarna oprioriterade, vilket innebär att utdelning på dem bara kommer i fråga i de sällsynta fall, då tillgångarna över huvud taget räcker till för ens partiell täckning av såda­ na fordringar. F ör att säkerställa konsumenterna av kapitalvaror mot ekonomiska förluster vid en garantigivares konkurs, skulle sålunda ytter­ ligare säkerhet behöva tillskapas för garantihavares rätt. Tänkbart skulle enligt KO:s mening kunna vara att ålägga näringsidkare skyldighet att vid lämnande av garantiutfästelser samtidigt avsätta medel till täckande av de kostnader, som utfästelsen kan komma att föranleda. Vid närings­ idkarens konkurs kunde garantihavaren i så fall ges företrädesrätt till de sålunda avsatta medlen. Förluster för konsumenterna skulle därige­ nom kunna undvikas.

A tt ta ställning till här berörda problem är dock, framhåller KO, av många skäl mycket vanskligt. Till att börja med saknas utredning om problemets praktiska räckvidd, dvs. en uppskattning av hur ofta det händer att garantitiden ännu löper då näringsidkare försätts i konkurs. Vidare fordras en avvägning mellan prioriterade fordringsägares och garantihavares intressen. Slutligen ter sig enligt KO problemet rättstekniskt komplicerat. En närm are utredning av de angivna problemen är dock från konsumentsynpunkt önskvärd och förordas därför av KO.

Sveriges köpmannaförbund meddelar att förbundet i princip ansluter sig till syftet med motionen. Förbundet framhåller dock i likhet med KO att en konsument som gör ett av säljaren lämnat garantiåtagande gällande i säljarens konkurs blir med nu gällande ordning att betrakta som oprioriterad fordringsägare, vilket medför betydande risk för att garantin inte får någon praktisk betydelse. Det kan enligt förbundet f. ö. vara svårt att beräkna fordringsbeloppets storlek, dvs. värdet av garantin under resterande garantitid. Förbundet anser därför att det — för att möjliggöra ett effektivt skydd för konsumenten — torde bli nödvändigt att medge säljare av ifrågavarande kapitalvaror att verkställa avsättning

till en garantifond för att täcka lämnade garantiåtaganden. E n sådan ordning förutsätter i sin tur en ändring av skattelagstiftningen så att avdrag för avsättning till en sådan garantifond blir skattefri. Om detta sker skulle, anser förbundet, det skydd som motionärerna önskar till­ skapa bli en realitet.

Hovrätten för Västra Sverige anför att köpares förmån med anledning av säljares garantiåtaganden enligt gällande rätt torde kunna hänföras till suspensivt villkorade fordringar, vilka kan bevakas i konkurs men för vilka utdelning icke får äga rum förrän villkoret uppfyllts och om detta icke skett innan förslag till slututdelning kungörs ej får beaktas vid slututdelningen. Enligt gällande rätt kan sålunda — där garanti kan åberopas — utdelning ej erhållas för skada eller fel som uppstår sedan förslag till slututdelning kungjorts. Enligt lagberedningens förslag skulle, framhåller hovrätten, utdelning kunna ske även senare, nämligen om det vid slututdelningsförslagets upprättande ej saknas anledning antaga att skada kommer att inträffa. Svårigheten är i sådant fall att finna en grund för beräkning av fordringen — en värderingsregel. I köpeskillingen ingår garantikostnad såsom en mindre del. A tt låta köparen erhålla utdelning i konkurs för denna kostnad torde enligt hovrättens mening vara av ringa värde. Och att låta varje köpare erhålla utdelning mot­ svarande full skada — trots att sådan skada ännu ej inträffat — anser hovrätten ogörligt.

Hovrätten framhåller vidare att för gemene man uppfattas i allmänhet en garanti såsom en förmån jämfört med köplagens regler. I verkligheten medför emellertid garantin ofta en begränsning av de förpliktelser som eljest skulle åvila säljaren enligt nämnda regler. Endast undantagsvis förekommer en mera förmånlig garanti, t. ex. vagnskadegarantin på bilar. Om man skulle öka köparnas möjligheter att få utdelning med anledning av säljarnas garantiutfästelser, vore det enligt hovrättens upp­ fattning följdriktigt att förbättra köparnas ställning även i de fall då någon särskild garantiutfästelse icke föreligger. D etta synes hovrätten emellertid uppenbart vara mycket svårgenomförbart. Med tanke på att garantin ofta medför en begränsning i förhållande till köplagens regler, att en rättvis värderingsregel torde vara svår att finna samt att ifrågavarande fordringar såsom oprioriterade endast kan ge ringa ut­ delning i konkurs finner hovrätten ej skäl föreligga att särskilt utreda frågan om säljares garantiutfästelser i konkurs.

Sveriges advokatsamfund framhåller att den av motionärerna upptagna frågan inte är ett spörsmål som är begränsat till konsumentkapitalvaror. G arantiåtaganden av olika slag förekommer bl. a. inom näringslivet i betydande omfattning och kan vara av avsevärd ekonomisk betydelse. En fråga om bevakningsrätten i konkurs bör således inte begränsas till

att enbart avse i motionen näm nda slag av varor. Samfundet påpekar vidare att en fordran i konkurs måste kunna anges till sitt belopp, i vart fall vid den tidpunkt då slututdelningsförslaget skall framläggas. Den skall vidare grunda sig på en betalningsskyldighet, som förelegat vid konkursutbrottet, även om betalningsskyldigheten understundom inte kan omedelbart preciseras till beloppet. H ar fel, som skall avhjälpas på grund av garantin, inte inträffat vid konkursutbrottet, kan inte något konkret ersättningsanspråk bevakas. En reservationsvis gjord bevakning av den förlust som skulle kunna drabba vederbörande på grund av konkursen i och med att en t. ex. under konkursen inträffad skada inte kan ersättas har samfundet veterligt inte varit föremål för något refererat avgörande i praxis. A tt omarbeta konkurslagens bevakningsregler på ett sådant sätt att man inför en uttrycklig möjlighet att bevaka garantiåtaganden skulle enligt samfundet säkerligen leda till ganska stora svårigheter såvitt gäller utformningen av lagstiftningen och ha föga praktiskt värde. Samfundet hänvisar därvid till svårigheten att finna en beräkningsregel som kan utgöra grund för fastställande av en fordran, t. ex. i det fall då skada inte inträffat före konkursens avslutande. I likhet med hovrätten fram ­ håller samfundet också att en bevakningsrätt för garantiansvar då det gäller konsumentkapitalvaror nästan undantagslöst torde vara av ringa betydelse. De fordringsbelopp som skulle kunna ifrågakomma på grund av bevakningsrätt för garantiåtagande torde nämligen i allmänhet vara relativt små, även om de givetvis för den enskilde kan vara betydelse­ fulla. Det ekonomiska utbytet av en bevakningsrätt, dvs. utdelningen, skulle enligt samfundets mening i de allra flesta fall vara obefintligt och i återstoden av fallen mycket obetydligt. Samfundet avstyrker därför motionen.

Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar att garantiutfästelsen som sådan endast innefattar ett villkorligt anspråk, som ej kan likställas med fordran i pengar. D et torde därför ej vara juridiskt konsekvent att åstadkomma sådan lagändring att anspråket i fråga skall kunna göras gällande i säljarens konkurs. H ärtill kommer att, innan garantifall in­ träffat, värdet av utfästelsen måste anses ekonomiskt obestämbart, sär­ skilt som köpeavtalen regelmässigt ej anger om och i så fall till vilket belopp ersättning för den lämnade garantin inkluderats i köpeskillingen för varan. Det torde för övrigt endast i rena undantagsfall vara möjligt för köparen att välja mellan att förvärva varan med eller utan garanti­ utfästelse. Av rent praktiska skäl måste det därför enligt länsstyrelsens mening anses ogörligt att bereda köparen möjlighet att i säljarens konkurs bevaka sitt endast på garantiutfästelsen som sådan grundade anspråk. Motionärerna har inte heller ens antytt på vilket sätt det skulle vara praktiskt genomförbart att bereda köparen dylik möjlighet.

Stockholms handelskammare fram för i stort sett samma synpunkter som länsstyrelsen. Handelskammaren tillägger att problemet ej heller är av den storleken att det motiverar en särskild utredning av denna spe­ ciella företeelse.

Utskottet

I förevarande motion hemställs att riksdagen skall begära att Kungl. M aj:t efter erforderlig utredning lägger fram förslag till bestämmelser om rätt för konsumenter att bevaka garantiutfåstelser i konkurs. Köpares förmån med anledning av säljares garantiutfåstelser synes kunna hänföras till s.k. suspensivt villkorade fordringar, vilka kan be­ vakas i konkurs men för vilka utdelning inte får äga rum förrän vill­ koret uppfyllts, dvs. i förevarande fall att skada inträffat. Om detta inte skett innan förslag till slututdelning kungjorts förlorar fordringen all rätt till utdelning i konkursen. Lagberedningen har såsom framgår av den föregående redogörelsen i ett år 1970 avgivet betänkande med förslag till revision av vissa delar av konkurslagen förordat att vid slututdelning i konkurs medel skall reserveras för suspensivt villkorade fordringar. Medel skall dock ej av­ sättas om det vid tidpunkten för slututdelningen saknas anledning anta att villkoren kommer att uppfyllas. De av lagberedningen föreslagna ändringarna torde knappast med­ föra någon reell förbättring för garantihavare. Svårigheten är nämligen såsom framhålles i remissvaren att finna en grund för beräkning av den fordran som garantihavaren skall bevaka i konkursen. A tt låta köparen erhålla utdelning i konkurs endast för den i köpeskillingen ingående garantikostnaden — om denna över huvud taget går att särskilja från köpeskillingen — torde vara av ringa värde för honom. Och att låta varje köpare bevaka belopp motsvarande full skada — trots att skada ej inträffat — synes ej rimligt. Härtill kommer att garantifordringen är oprioriterad vilket innebär att någon utdelning i konkursen för ford­ ringen i de allra flesta fall inte kommer att äga rum eller att utdelningen i vart fall kommer att bli obetydlig. Utskottet delar med hänsyn till det anförda remissinstansernas upp­ fattning att det såväl av rättstekniska som praktiska skäl inte är möjligt att bereda garantihavare ökade möjligheter att bevaka garantiutfåstelser i konkurs. Motionsyrkandet bör därför avslås. Från såväl säljares som köpares synpunkt är det emellertid av vikt att sådana regler tillskapas att garantiutfåstelsema får ett reellt inne­ håll. Konsumentombudsmannen har i sitt remissvar framhållit att det skulle kunna vara tänkbart att ålägga näringsidkare skyldighet att vid lämnande av garantiutfåstelser avsätta medel till täckande av de kost­ nader som utfästelsen kan komma att föranleda. Även Sveriges köpman­

naförbund är inne på tanken att säkerställa garantiutfästelser genom avsättning till en särskild garantifond. Konsumentombudsmannen anser att en närm are utredning av frågan är önskvärd från konsumentsyn­ punkt. Utskottet anser för sin del att konsumentombudsmannens förslag förtjänar att övervägas. Såsom fram går av den föregående redogörelsen har köplagssakkunniga i tilläggsdirektiv år 1967 fått i uppdrag att göra en begränsad översyn av köplagen och att därvid pröva behovet av särskilda regler till skydd för konsumenterna. Vid denna prövning har de sakkunniga bl. a. att ta ställning till frågor som har samband med säljares garantiutfästelser. Enligt vad utskottet erfarit kan de sakkun­ niga väntas lägga fram förslag till en konsumentköplag under nästa år. Utskottet anser det lämpligt att de sakkunniga i sitt utredningsarbete även får överväga frågan om tillskapandet av garantifonder.

Utskottets betänkande bör därför överlämnas till köplagssakkunniga.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionen 1971:661;

2. att riksdagen i skrivelse till Kungl. M aj:t anhåller att detta be­

tänkande överlämnas till köplagssakkunniga för övervägande

av frågan om näringsidkare bör åläggas att vid garantiut­

fästelser avsätta medel till garantifond.

Stockholm den 10 november 1971

På lagutskottets vägnar

D A N IEL W IKLUND

Vid detta ärendes behandling har närvarit: herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s), Svanström (c)*, fröken Anderson i Lerum (s), herrar Lidgård (m), Hammarberg (s), Sjöholm (fp), fru Lundblad (s), herrar Winberg (m), Andersson i Södertälje (s), fru Jonäng (c), herrar Israels­ son (vpk), Olsson i Timrå (s), fru Nilsson i Sunne (s) och herr Olsson i Sundsvall (c).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

AB Egnellska Boktryckeriet, Stockholm 1971