Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående reglerna för tilläggssjukpenning vid havandeskap

Socialförsäkringsutskoitets betänkande nr 15 år 1971 SfU 1971:15

Nr 15

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av m otioner angående reglerna för tilläggssjukpenning vid havandeskap.

U tsk o tte t h ar i e tt sam m anhang behandlat följande två m o tio n er, nämligen 1) m otionen 1971:721 av herrar R o m a n u s och A hlm ark, i vilken hem ställts ” a tt riksdagen beslutar om u tsträ ck t rä tt till havandeskapsledighet och tilläggssjukpenning för m ödrar, vilkas barn vistas på sjukhus, på det sätt som anges i m otio n en , samt a tt vederbörande u tsk o tt u ta rb e tar erforderlig la g tex t.” 2) m o tio n en 1971:723 av h err R o m a n u s m. fl., i vilken hem ställts ” a tt riksdagen beslutar om följande ändring av 3 kap. 13 § lagen om allmän försäkring:

Gällande bestämmelser

Kvinnlig försäkrad, som är inskriven hos allm än försäkringskassa eller skulle ha varit inskriven om h o n fyllt 16 år, har enligt lagen om allmän försäkring vid barnsbörd rä tt till m oder skap spenning. Denna utgör 1 080 kr. Vid flerbörd tillkom m er 540 kr. för varje barn utöver e tt. Av m oderskapspenningen kan den försäkrade lyfta 300 kr. före nedkom sten, dock tidigast 1 20 dagar före den beräknade tiden härför. Om en kvinna, som har rä tt till m oderskapspenning, skulle vara sjuk, är ho n avstängd från rä tt till grundsjukpenning fr. o. m. förlossningsdagen t. o. m. tjugonionde dagen därefter. Därest en kvinnlig försäkrad i anledning av barnsbörd avhåller sig från förvärvsarbete, har ho n enligt 3 kap. 13 § lagen om allm än försäkring rä tt till tilläggssjukpenning, även om sjukdom inte föreligger. En fö ru tsättn in g är dock a tt hon om edelbart före nedkom sten eller den beräknade tid p u n k te n därför u nder m inst 270 dagar i följd varit placerad i sjukpenningklass n r 3 eller högre, dvs. haft m inst 2 600 kr. i arbetsinkom st, eller skulle ha varit placerad i sådan sjukpenningklass, om hon fyllt 16 år. Sjukpenningen utgår tidigast fr. o. m. den sextionde dagen före den beräknade tid p u n k te n för nedkom sten och senast fr. o. m. förlossningsdagen. Sjukpenningen utgår u nder högst 180 dagar, dock endast för dag då kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete. Därest kvinnan u n d er 180-dagarsperioden u tfö r förvärvsarbete u n d er m er än 30 dagar, förlorar hon rätten till fo rts a tt sjukpenning. Därvid m edräknas ej dag, då barnet åtn ju te r sjukhusvård. Fr. o. m. den tre ttio n d e dagen efter förlossningsdagen utgår tilläggssjukpenningen endast u nder fö ru tsättn in g att kvinnan har eller på grund av sjukdom är förhindrad a tt ha barnet i sin vård. Barntillägg utgår ej till sjukpenning vid barnsbörd.

Motionerna

1 m otionen 1971:721 fram hålls a tt sy ftet med tilläggssjukpenningen under havandeskapsledighet är — fram för allt under den senare delen av ledigheten — a tt ge m odern ekonom isk m öjlighet att avstå från förvärvsarbete fö r a tt vara tillsam m ans med barnet. Med hänsyn därtill vore det enligt m o tionärerna rim ligt a tt den m oder, vars barn m åste vistas på sjukhus e fte r förlossning, fick m öjlighet att ” skjuta u p p ” havandeskapsledigheten tills barnet kan kom m a hem. R ätten till ledighet och tilläggssjukpenning borde alltså enligt m otionärerna gälla u nder to ta lt sex m ånader, även om m odern förvärvsarbetar u nder den tid då barnet är på sjukhus. I m o tio n en 1971:723 kritiseras den av 1969 års riksdag beslutade lagändringen, a tt m odern får förvärvsarbeta högst 30 dagar u ta n a tt förlora rä tte n till fo rtsatt tilläggssjukpenning. M otionärerna ansluter sig i allt väsentligt till vad L andsorganisationen (LO ) anförde i sitt rem issytt­ rande över det förslag som låg till grund för lagändringen. O rganisationen ansåg, a tt kvinnan skulle få arbeta obegränsat antal dagar u ta n a tt gå miste om sjukpenning för återsto d en av de 1 80 dagar, som havandeskaps-

ledigheten om fattar. S yftet med lagstiftningen b ö r enligt m otionärerna vara a tt genom tilläggssjukpenning ge kvinnan m öjlighet a tt vara hem m a i sex m ånader, inte a tt genom ekonom iska påtryckningsm edel göra det oförm ånligt för henne att förvärvsarbeta u nder denna period så länge hon önskar. M otionärerna vill därför a tt regeln slopas.

Tidigare behandling

Regeln a tt förlossningsdagen u tg ö r sista dag som utgångspunkt för beräkning av 180-dagarsperioden infördes genom 1954 års lag om m oderskapshjälp och överfördes ofö rän d rad i lagen om allm än försäkring (AFL). E fter dess tillkom st har regeln inte varit förem ål för uppm ärksam ­ het inom riksdagen. 1 p ro p ositionen med förslag till lag om m oderskapshjälp (prop. 1954:144) erinrade d epartem entschefen bl. a. om den av Internationella arbetsorganisationens allm änna k o nferens år 1952 antagna konventionen n r 103 om skydd vid havandeskap och barnsbörd. Enligt denna konvention skulle kvinnor, på vilka konventionen var tillämplig, ha rätt till k o n ta n t ersättning u nder havandeskapsledighet, som skulle avse minst tolv veckor och in n e fa tta en obligatorisk ledighetsperiod e fte r ned­ kom sten om m inst sex veckor. D epartem entschefen pekade även på den bestäm m else i arbetarskyddslagen (§ 35), som fö rbjuder kvinna a tt arbeta i vissa y rk en u nder de sex första veckorna e fte r förlossningen. Med hänvisning härtill tillstyrkte d epartem entschefen på nu ifrågavarande p unkt det utredningsförslag, som låg till grund för propositionen. Den nu gällande regeln, som m edger kvinnan rä tt att förvärvsarbeta högst tre ttio dagar u nder 180-dagarsperioden, u ta n a tt förlora rätten till fo rtsatt sjukpenning, infördes genom en år 1969 beslutad lagändring. D essförinnan gällde som fö ru tsättn in g för rätten till sjukpenning vid barnsbörd a tt kvinnan helt avhöll sig från förvärvsarbete under den tid då sjukpenning skulle utgå. Den fö ru t gällande regeln var h äm tad från 7 § lagen om m oderskaps­ hjälp. I propositionen erinrade departem entschefen om den bestäm m else i arbetarskyddslagen, som tillförsäkrar kvinnan sex veckors ledighet om edelbart före den väntade n edkom sten och som förbjuder henne att arbeta i vissa y rken u nder de sex första veckorna efter förlossningen. D epartem entschefen fram höll, a tt sy fte t m ed tilläggssjukpenningen sam m anföll med tanken bakom nyssnäm nda bestäm m else, nämligen a tt kvinnan för sin egen och fö r b arn e ts skull skall få en tids vila från sitt dagliga arbete uto m hem m et, och han ansåg d et m indre välbetänkt, att genom dispensm öjlighet från det för rätten till sjukpenning uppställda kravet på fullständig avhållsam het från förvärvsarbete göra avkall på d etta gem ensam m a syfte. Vid 19 6 5 års riksdag aktualiserades frågan om en uppm jukning av den nu förevarande regeln genom e tt par m otioner, vari hem ställdes om utredning av frågan om m öjligheterna a tt medge förvärvsarbete i begränsad u tsträckning i sam band m ed barnsbörd u tan att kvinnan därvid

1 * -R ik sd a g e n 1971. 11 sami. N r 15.

förlorar tilläggssjukpenningen. A ndra la g u tsko ttet hem ställde i sitt av riksdagen godtagna utlåtande nr 37, a tt riksdagen m å tte hos Kungl. Maj:t anhålla a tt m otionerna överläm nades till 1961 års sjukförsäkringsutredning. U tsk o ttet underströk vikten av de skyddssynpunkter, som anlades då ifrågavarande regler om tilläggssjukpenning infördes. Ledigheten i sam band med barnsbörd borde alltså enligt u ts k o tte t i princip vara sam m anhängande. U tsk o ttet fann det em ellertid befogat att undersöka, om man k unde tillåta en uppm jukning av den dittills gällande regeln, varvid u tsk o tte t syftade på sådana fall som gällde enstaka, k o rtare avbrott i ledigheten, t. ex. för a tt tillgodose tillfälliga behov av arbetskraft. Fam iljepolitiska ko m m ittén , som fick i uppdrag a tt u tred a frågan, föreslog a tt ifrågavarande regel skulle m jukas upp på d e t sätt som nu gäller. I propositionen med förslag till lagändringen (prop. 1969:37) anförde departem entschefen bl. a.

Havandeskap och förlossning innebär för en kvinna avsevärd om ställ­ ning av såväl fysisk som psykisk art. U nder tiden d ärefter m edför am ningen och skötseln av b arnet bety d an d e påfrestningar. F ör barn et b etra k tas det som en fördel om m odern själv svarar för vården under den första tiden av dess levnad. Det har därfö r ansetts vara av sto rt värde att m odern i sam band med barnsbörd får en tids ledighet från arbete u tom hem m et. D etta återspeglas i lagregler som garanterar kvinnan rä tt till ledighet i sam band med nedkom st. Tilläggssjukpenningen i anledning av barnsbörd ger kvinnan ekono­ miska m öjligheter att u tn y ttja rätten till ledighet. D etta sker genom att tilläggssjukpenningen ersätter inkom stbortfall på grund av bortovaro från förvärvsarbete i sam band m ed havandeskap och b a rn s b ö rd .-------- Om m an b etra k tar de båda andra alternativ som k o m m itté n diskuterat kan det naturligtvis från vissa sy n p u n k te r te sig tilltalande att helt slopa nuvarande avbrottsregel. Kvinnan skulle under 180-dagarsperioden kunna få tilläggssjukpenning fö r varje dag hon avhåller sig från förvärvsarbete men vara utesluten från förm ånen endast för dag då hon haft förvärvsarbete. Kvinnan u tsä tts då inte för något ek onom iskt try ck a tt ta u t ledigheten i ett sam m anhang. I stället får ho n m öjlighet a tt bestäm m a om av b ro tt i ledigheten utifrån sina egna personliga önskem ål. Obegränsade avbrottsm öjligheter innebär em ellertid också a tt man lå ter de skydds- och vårdhänsyn, som m otiverat förm ånen av tilläggssjuk­ penning vid barnsbörd och som legat bakom dess utform ning, helt träda i bakgrunden. Enligt min m ening bö r en sådan utveckling in te eftersträvas. Som k o m m itté n fram håller är d et fo rtfaran d e från såväl den enskildes som sam hällets sy npunkt av sto rt värde a tt ledigheten tas ut sam m an­ hängande. Om möjligt b ö r det då finnas ett effektivt m edel a tt u p p m u n tra och påverka kvinnan att ta u t ledighet på sådant sätt. Något annat m edel än att inom m oderskapsförsäkringen reglera m öjligheterna till ledighetsavbrott synes därvid inte k unna kom m a i fråga. Bestäm m el­ ser inom arbetarskyddslagstiftningens ram skulle uppenbarligen bli föga smidiga om de skulle kunna fylla kravet på effektivitet.

Oavsett h ur man värderar de för- och nackdelar som är förenade med d etta alternativ är em ellertid e tt avgörande skäl m ot a tt n u gå på denna lösning a tt m an — som k o m m itté n fram hållit — skulle k unna föregripa

kom m ittén s behandling av frågan om e tt eventuellt vårdbidrag. En lösning enligt d e tta alternativ skulle dessutom gå längre än vad riksdagen uppenbarligen åsyftat i de fram ställningar som legat till grund för k o m m ittén s uppdrag på den nu aktuella punkten. Mot bakgrund av det anförda kan jag inte förorda en sådan lösning. De skedda övervägandena le d er följaktligen till a tt den m etod k o m m itté n föro rd at kom m er i b lickpunkten. Inte heller d etta alternativ är invändningsfritt. Också en begränsad eftergift i kravet på sam m anhäng­ ande ledighet m inskar lagstiftningens effektivitet när det gäller a tt bevaka de grundläggande skydds- och vårdhänsynen. Fastläggs en bestäm d gräns för m öjligheterna till avbrott k an d etta också tänkas föra med sig nackdelar av sam m a slag som visat sig förbundna med nuvarande ordning. Varje avsteg från kravet på to ta l avhållsam het från förvärvsarbete to rd e vidare m edföra visst adm inistrativt m erarbete. F ördelen med alternativet är em ellertid a tt d e tta kan u tfo rm as så att stelheten i den nuvarande regeln m jukas u p p väsentligt sam tidigt som lagstiftningen alltjäm t vilar på principen om sam m anhängande ledighet. Dessutom blir de adm inistrativa svårigheterna begränsade. Jag bed ö m er det således m öjligt a tt nå en godtagbar lösning efte r den linje k o m m itté n v a l t . -------- När det gäller a tt fastställa d e t tillåtna an talet avbrottsdagar får en avvägning ske mellan skilda synpunkter. Skydds- och vårdintressena kräver att ledigheten i regel in te splittras up p av e tt sto rt antal avbrott eller avbrott som sträcker sig över långa perioder. Sam tidigt måste em ellertid beaktas a tt önskem ålen och behoven när det gäller ledighetsav b ro tt kan variera betydligt bland kvinnorna. E tt tillgodoseende så långt möjligt även av dem som vill ha stö rre avbrottsm öjligheter m inskar risken för a tt kvinnorna kom m er i k o n flik t med begränsningsregeln. Mot bakgrund av det anförda b ö r k o m m itté n s förslag att bestäm m a an talet möjliga avbrottsdagar till tre ttio k u n n a godtas.

I anledning av propositionen väcktes m otioner, vari fram ställdes bl. a. sam m a y rkande som det nu förevarande. A ndra la g u tsko ttet behandlade propositionen och m otionsyrkandena i utlå ta n d et 1969:40, som godkändes av riksdagen. U tsk o ttet anförde bl. a.

F ram för allt vill u tsk o tte t u n d erstryka a tt sy ftet med reglerna om tilläggssjukpenning vid barnsbörd är a tt ge kvinnan m öjlighet till vila och återhäm tning i sam band med den fysiska och psykiska påfrestning, som graviditeten och nedkom sten m ed fö r samt a tt ge henne m öjlighet att till gagn för barnet svara för vården av d etta u n d er den första tiden. Dessa skydds- och vårdsynpunkter, som enligt u tsk o tte ts bedöm ning alltjäm t m åste tilläggas väsentlig betydelse, lå ter sig inte i tillräcklig grad förena m ed e tt system där det u tan några konsekvenser i försäkringshänseende överlåtes åt kvinnan själv a tt bestäm m a i vilken o m fattning hon skall u tn y ttja ledigheten. En fo rtsatt regel, som föreskriver förlust av rä tt till tilläggssjukpenning och därigenom u p p m u n tra r och påverkar kvinnan att ta en sam m anhängande ledighet i sam band m ed barnsbörden, bö r alltjäm t finnas. Å andra sidan bör regeln in te utform as så snävt som den gällande u ta n ge kvinnan m öjlighet a tt å ta sig förvärvsarbete u nder e tt m indre antal dagar. Propositionens förslag om 30 dagar finner u ts k o tte t utgöra en läm plig avvägning.

Även vid 19 7 0 års riksdag väcktes m otioner med samma yrkande som d et nu behandlade. M otionerna avslogs av riksdagen med hänvisning till 1969 års ställningstagande i frågan.

Utskottet

Tilläggssjukpenning i sam band med barnsbörd utgår till kvinna under en period av högst 180 dagar. Sjukpenningen får tas ut tidigast fr. o. m. sextionde dagen före den beräknade tid p u n k te n för nedkom sten och senast fr. o. m. förlossningsdagen. Kvinnan är berättigad till sjukpenning endast för dag, då hon avhåller sig från förvärvsarbete. Sedan den 1 juli 1969 gäller a tt om hon u n d er 180-dagarsperioden u tfö r förvärvsarbete u nder mer än 30 dagar u p p h ö r rätten till fo rtsatt sjukpenning u nder resten av perioden. Före den angivna tid p u n k ten gällde a tt förvärvsarbete redan under en dag m edförde förlust av rä tt till fo rtsa tt sjukpenning. Enligt m otionen 19 7 1 :7 2 1 bö r kvinnan i de fall, då barnet på grund av förlossningsskada eller av annat skäl m åste vårdas på sjukhus efter födseln, ha rä tt a tt skjuta up p havandeskapsledigheten tills barnet kan k om m a hem . E ftersom sy ftet med tilläggssjukpenningen bl. a. är a tt ge m odern ekonom isk m öjlighet a tt kunna avstå från förvärvsarbete fö r att ta hand om sitt barn, bör enligt m otionärerna rätten till tilläggssjukpen­ ning i dessa fall utsträckas till a tt gälla under to ta lt sex m ånader, även om m odern förvärvsarbetar u nder tid då barnet är på sjukhus. M otionen 1 9 7 1 :723 ta r upp regeln a tt kvinnan får förvärvsarbeta högst 30 dagar u nder 180-dagarsperioden utan a tt förlora rä tte n till fo rtsatt sjukpenning u nder resten av perioden. M otionärerna hävdar a tt det bör vara kvinnans sak att själv få avgöra hur många dagar hon vill förvärvsarbeta u nder perioden. L agstiftningens syfte bö r enligt m otionä­ rerna vara a tt genom tilläggssjukpenning ge kvinnan m öjlighet att vara hem m a sex m ånader, inte a tt genom ekonom iska påtryckningar göra det oförm ånligt för henne a tt förvärvsarbeta u nder denna period så länge hon vill. 30-dagarsregeln föreslås därfö r slopad. U tsk o tte t vill inledningsvis erinra om det dubbla syftet bakom reglerna om tilläggssjukpenning vid havandeskapsledighet, nämligen dels a tt ge kvinnan tillfälle till vila och återhäm tning i sam band med den påfrestning, som graviditeten och nedkom sten m edför, dels att ge henne möjlighet a tt för barnets bästa svara för vården av d e tta under den första tiden av dess levnad. D et bö r också fram hållas a tt den tidsperiod om 180 dagar, som sjukpenningrätten avser, överensstäm m er med den regel i 1945 års lag om förbud m ot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap enligt vilken en kvinna med m inst ett års anställning hos sam m e arbetsgivare har rä tt till sex m ånaders ledighet i sam band med nedkom st. Vad först gäller yrk an d et i m o tio n e n 1971:721 vill u tsk o tte t till en början k onstatera, a tt den nuvarande bestäm m elsen om förlossningsdagen som den senaste dag från vilken 180-dagarsperioden får beräknas ursprungligen infördes genom 1954 års lag om m oderskapshjälp. Av p ropositionen i äm net fram går, a tt m an på denna p u n k t ville åstadkom m a en sam ordning med bl. a. den regel i arbetarskyddslagen som förbjuder en kvinna a tt arbeta i vissa yrken u nder de sex första veckorna efte r förlossningen.

E tt bifall till m otionen, vari fö ru tsättes att m odern förvärvsarbetar fram till dess barnet kom m er hem från sjukhuset, skulle m edföra att det ena av de båda syftena m ed rä tte n till tilläggssjukpenning, näm ligen vårdsynpunkten, blev ensidigt tillgodosett på bekostnad av det andra, m oderns m öjlighet till vila och återhäm tning. D etta kan enligt u tsk o tte t inte accepteras. E ftersom e tt uppskov med havandeskapsledighet u nder obegränsad tid inte gärna kan kom m a i fråga, skulle en ändring av reglerna på förevarande p u n k t dessutom m edföra svårm otiverade tröskeleffekter. Med hänvisning till det anförda avstyrker u tsk o tte t m otionen. Samma yrkande som nu fram ställs i m otionen 1971:723 har riksdagen på hem ställan av andra la g u tsk o ttet avslagit såväl år 1969 som år 1970. I sina av riksdagen godkända u tlå ta n d en hänvisade u tsk o tte t till de ovan återgivna syftena med reglerna om tilläggssjukpenning vid havandeskap. U tsk o tte t fram höll, a tt dessa skydds- och vårdsynpunkter, som alltjäm t m åste tilläggas väsentlig betydelse, inte i tillräcklig grad lät sig förena med e tt system där det överläts åt kvinnan själv att utan några konsekvenser i försäkringshänseende bestäm m a i vilken om fattning hon skulle u tn y ttja ledigheten. U tsk o ttet, som fann a tt kvinnan borde ges m öjlighet a tt u n d er 180-dagarsperioden förvärvsarbeta e tt m indre antal dagar, ansåg a tt 30 dagar utgjorde en lämplig avvägning. U tsk o tte t ansluter sig till den stån d p u n k t i frågan, som riksdagen sålunda intagit de senaste två åren, och vill dessutom tillägga, a tt e tt bifall till m otionärernas förslag skulle k u n n a föregripa fam iljepolitiska kom ­ m itténs behandling av frågan om e tt eventuellt vårdbidrag. U tsk o ttet avstyrker därför m otionen. U tsk o ttet hem ställer A. a tt m otionen 1971:721 inte föranleder någon riksdagens åtgärd; B. a tt m otionen 1971:723 inte föranleder någon riksdagens åtgärd. S tockholm den 30 mars 1971 På socialförsäkringsutskottets vägnar ERIC CARLSSON

Närvarande: herrar Carlsson i V ikm anshyttan (c), Lundberg (s), Jonsson i Mora (fp), Fredriksson (s), Ringaby (m ), fröken Sandell (s), h err Karlsson i R onneby (s), fru Håvik (s), herrar Björck i Nässjö (m ), N ordberg (s), fröken Pehrsson (c)*, herrar H erm ansson i Malmberget (vpk)*, Marcus­ son (s), Andersson i N ybro (c) och fröken Bergström (fp).

* Ej närvarande vid b etänkandets justering.

Reservationer

1) vid u ts k o tte ts hemställan under A . av herr Jonsson i Mora och fröken Bergström (båda fp ) , som ansett dels a tt det avsnitt av u tsk o tte ts y ttra n d e , som börjar på s. 6 med

o rden ” U tsk o ttet vill” och slutar m ed orden ” u ts k o tte t m o tio n e n ” bort ersättas med te x t av följande lydelse: ” U tsk o tte t v i l l (lika m ed u t s k o t t e t ) dess levnad. 1 anledning av m otionen 1971:721 får u ts k o tte t till en början k o n statera a tt m ed nuvarande bestäm m elser kan d et sista av dessa båda syften, vårdsynpunkten, inte bli tillgodosett i de fall då barnet, kanske u nder en längre tid , m åste vistas på sjukhus efter födelsen. Barnets sjukhusvistelse kan vara så långvarig, a tt barnet kom m er hem först nära utgången av den sjukpenningberättigade perioden om 180 dagar eller t. o. m. e fte r denna periods utgång. M oderns m öjlighet a tt, med u tn y ttja n d e av det ekonom iska stöd som sjukpenningen innebär, stanna hem m a för att ta hand om barnet inskränker sig då till kanske e tt par dagar och kan i vissa situationer helt bortfalla. E tt bifall till m otionen skulle därem ot m edföra att m odern får ekonom isk m öjlighet att u nder viss tid själv ta vård om barnet efter en sådan sjukhusvistelse. E tt uppskov med havandeskapsledigheten enligt m otionärernas förslag leder till a tt sjukpenning i nu åsyftade fall skulle kunna utgå även efter den första tid en av barnets levnad, dvs. den tid om cirka sex m ånader i sam band med förlossningen som ansågs vara den väsentliga då den ifrågavarande förm ånen infördes. Enligt u tsk o tte ts m ening kan em ellertid i dessa fall den närm aste tiden e fte r sjukhusvistelse jäm ställas med den första tiden av levnaden fö r friska barn. I d e tta sam m anhang vill u tsk o tte t även erinra om a tt riksdagen tidigare (se bl. a. 2LU 1969:13) ställt sig positiv till a tt adoptivföräldrar i sam band med ad o p tio n får e tt ekonom iskt stöd av ungefär sam m a storleksordning som inom den allm änna försäkringen utgår i sam band med barnsbörd. Mot bakgrund av det anförda anser u ts k o tte t att en lagändring bör kom m a till stånd i enlighet med m otionärernas förslag. Den u tredning i d etta syfte, som kan erfordras, torde inte behöva bli o m fattan d e . U tsk o tte t utgår därför ifrån a tt förslag till lagändringen föreläggs riksdagen inom relativt snar fram tid. Vad u ts k o tte t sålunda an fö rt bö r bringas till Kungl. Maj:ts känn ed o m .”

dels o c k a tt u ts k o tte t under A. b o rt hem ställa ” 1. att riksdagen i anledning av m otionen 1971:721 i skrivelse till Kungl. Maj:t begär skyndsam utredning och förslag till lagändring i enlighet m ed vad u tsk o tte t an fö rt; sam t 2. att m otionen 1971:721, i den mån den inte kan anses besvarad genom vad u tsk o tte t hem ställt u nder 1, inte föranleder någon riksdagens åtgärd.” 2) vid u ts k o tte ts hemställan under B. av herrar Jonsson i Mora (fp), R ingaby (m ), B jörck i Nässjö (m ) och fröken Bergström (fp), som ansett dels a tt det avsnitt av u tsk o tte ts y ttra n d e , som börjar på s. 7 med orden ” Samma y rk an d e” och slutar m ed orden ” därför m o tio n en ” b o rt ersättas med te x t av följande lydelse: ” U tsk o tte t finner a tt de skäl, som m otionärerna an fö r för en

ytterligare uppm jukning av reglerna för tilläggssjukpenning u nder havandeskapsledighet, är hållbara. Lagstiftningens syfte bö r vara a tt genom rä tt till ledighet och tilläggssjukpenning möjliggöra för kvinnan att avstå från förvärvsarbete u nder 180 dagar. A vgörandet, i h u r stor u tsträckning denna m öjlighet skall u tn y ttjas, bö r ligga hos kvinnan. Sam hället bör in te ingripa styrande genom a tt dra in tilläggssjukpenningen fö r återstoden av havandeskapsledigheten fö r den kvinna, som förvärvsarbetat viss tid. Det finns inte anledning a tt befara a tt en sådan valfrihet skulle m issbrukas från m ödrarnas sida till förfång fö r barnets bästa. När det gäller risken för påtryckningar m ot m ödrarna från arbetsgivar­ na, hänvisar u tsk o tte t till vad som anförts i LO.s rem issyttrande i sam band m ed lagändringen 1969. LO anser inte a tt risken blir större vid en uppm jukning av lagen. U tsk o tte t vill också påpeka, a tt nuvarande lagstiftning i vissa fall kan få en effekt rakt m o tsatt den avsedda. En kvinna som börjat förvärvsarbeta någon gång u nder de första m ånaderna e fte r barnets födelse, men som t. ex. på grund av arbetets påfrestningar in te anser sig kunna fo rtsätta och d ärför vill u tn y ttja återstoden av ledigheten, kan finna a tt ekonom iska skäl tvingar henne a tt fo rtsätta förvärvsarbetet, därför a tt hon gått miste om rätten till tilläggssjukpenning. Med hänvisning till det anförda anser u tsk o tte t a tt sådan ändring bör vidtas i lagen om allm än försäkring a tt kvinna medges rä tt till obegränsat avbrott i havandeskapsledighet utan a tt rätten till tilläggssjukpenning skall gå förlorad för återstående ledighetstid.” dels o c k a tt u tsk o tte t u nder B. b o rt hem ställa, ” a tt riksdagen med bifall till m otionen 1971:723 för sin del m åtte antaga följande

Förslag till Lag om ändring i 3 kap. 13 § lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom förordnas a tt 3 kap. 13 § lagen (1 9 6 2 :3 8 1 ) om allmän försäkring skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

3 KAP.

13 §

Även o m --------------------------------- 1 kap. 4 §. Sjukpenningen utgår tidigast Sjukpenningen utgår tidigast från och med den sextionde dagen från och med den sextionde dagen före den beräknade tid p u n k ten före den beräknade tid p u n k ten för nedkom sten och senast från för nedkom sten och senast från och med förlossningsdagen. Sjuk- och med förlossningsdagen. Sjuk­ penningen utgår endast fö r dag då penningen utgår endast för dag då kvinnan avhåller sig från förvärvs- kvinnan avhåller sig från förvärvs­ arbete och längst till etth u n d ra- arbete och längst till e tth u n d ra ­ åttio n d e dagen efter förlossnings- åttionde dagen efte r förlossnings-

Denna lag träd e r i k raft den 1 juli 1971.” G ö te b o rg s O ffs e ttry c k e ri A B, S th lm 7 1 .1 3 7 S