Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner angående expeditionsavgiften för bevis om förvärv av svenskt medborgarskap

Skatteutskottets betänkande nr 27 år 1971 SkU 1971:27

Nr 27

Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner angående expeditionsavgiften för bevis om förvärv av svenskt medborgarskap.

Motionerna

I detta betänkande behandlas motionen 1971: 120 av fru Hjelm-Wallén m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär en översyn av expeditions­ avgifterna för bevis om förvärv av svenskt medborgarskap; motionen 1971: 158 (jfr 134) av herr Helén m. fl. (fp), vari hemställs, bl. a., att expeditionsavgiften för ansökan om och anmälan för svenskt medborgarskap borttas; motionen 1971: 592 av fröken Eliasson m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller att de avgifter som ut­ går för bevis om svenskt medborgarskap avskaffas. Motionen 1971: 158 har hänvisats till skatteutskottet i ovan angivna del och i övrigt till inrikesutskottet.

Gällande bestämmelser

Förvärv av svenskt medborgarskap Utlänning kan förvärva svenskt medborgarskap genom anmälan hos länssstyrelse eller efter ansökan hos invandrarverket. Om medborgar­ skap beviljas är sökanden skyldig att lösa bevis härom med 100 kr. i anmälningsärenden och med 300 kr. i ansökningsärenden. Anmälan hos länsstyrelse får göras av utlänning som oavbrutet vis­ tats här från det han fyllt 16 år och dessutom minst fem år dessför­ innan. Anmälan skall ske skriftligen efter det han fyllt 21 men innan han fyllt 23 år. Den som är statslös eller styrker att han förlorar sitt utländska medborgarskap om han får svenskt medborgarskap kan göra sådan anmälan redan då han fyllt 18 år, under motsvarande förutsätt­ ningar beträffande vistelsetidens längd. Även den, som vid födseln blivit svensk och oavbrutet haft sitt hemvist här till 18 års ålder men som sedan förlorat sitt svenska medborgarskap, kan återvinna detta genom anmälan till länsstyrelsen sedan han åter haft hemvist här i två år. Han

1 Riksdagen 1971. 6 sami. N r 27

måste emellertid kunna styrka att dubbelt medborgarskap inte uppkom­ mer. Förvärv av svenskt medborgarskap enligt dessa bestämmelser m ed­ för i regel att även sökandens ogifta barn under 18 år, som har hemvist här, blir svenska. För medborgare i Danm ark, Norge och Finland gäller särskilda reg­ ler. Dessa innebär bl. a. att medborgare i något av dessa länder, som fyllt 18 år och som haft hemvist här sedan sju år och under denna tid inte dömts till fängelse, i allmänhet kan förvärva medborgarskap här genom anmälan till länsstyrelse. Om svenskt medborgarskap inte kan erhållas genom anmälan till läns­ styrelsen kan ansökan om naturalisation i stället göras till invandrar­ verket. F ör att ansökan skall kunna beviljas krävs i regel att sökanden fyllt 18 år, att han sedan sju år har hemvist här i riket och fört en he­ derlig vandel samt att han h ar möjlighet att försörja sig och sin familj. I regel brukar också kunskap i svenska språket fordras. Om särskilda skäl föreligger kan naturalisation beviljas även om dessa villkor ej är uppfyllda. N är sökanden är medborgare i något av de nordiska län­ derna kan avvikelse ske från villkoret om minst sju års hemvist i riket även om annat särskilt skäl inte föreligger. I praxis brukar endast tre år krävas för nordiska medborgare. Om sökande med utländskt medborgarskap ej förlorar detta i och med sin naturalisation, utan fordras härför särskilt medgivande av den utländska staten, kan som villkor för medborgarskapet föreskrivas att han inom viss tid styrker att sådant medgivande lämnats. Ibland finns enligt den utländska lagstiftningen ingen möjlighet att få det utländska medborgarskapet att upphöra, och i andra fall kan det från början vara klart att sökanden har ytterst liten utsikt att få befrielse. A tt naturalisationen leder till dubbelt medborgarskap brukar då inte hindra att sö­ kanden omedelbart naturaliseras. M an eftersträvar emellertid att såvitt möjligt undvika att dubbelt medborgarskap uppkommer. Naturalisationen om fattar i regel även sökandens ogifta barn under 18 år. Ansökan om svenskt medborgarskap ges in till polismyndigheten i den ort där sökanden är kyrkobokförd, och polismyndigheten gör den utredning om sökandens personliga förhållanden, försörjningsförmåga m. m. som behövs för ärendets prövning. Förhör hålls m ed sökanden, och ansökningshandlingarna granskas och kompletteras. H ärefter in­ hämtas uppgifter om sökandens förhållanden från hans arbetsgivare. Om sökanden inte haft arbetsanställning i landet eller om det behövs av annat skäl hörs också sökandens hyresvärd. Vidare inhämtas upp­ gifter från lokal skattemyndighet och polismyndighet inom vars polis­ distrikt sökanden tidigare varit bosatt eller haft arbetsanställning eller annan sysselsättning. Uppgifterna skall avse de senaste tre åren här i riket. Endast om särskilda omständigheter ger anledning därtill görs utredningen utförligare.

Sedan utredningen slutförts överlämnas handlingarna till invandrar­ verket, som efter erforderliga kompletteringar avgör ärendet. Invand­ rarverket kan också, om särskilda skäl föreligger, överlämna ärendet till Konungen för avgörande. D en enskildes medborgarskap är i vissa situationer en vital fråga. Beträffande sociala förm åner h ar dock en utjämning skett mellan svenska och utländska medborgare dels genom konventioner som Sverige slutit m ed olika främ m ande stater, dels genom att vår social­ lagstiftning i åtskilliga hänseenden jämställt utlänningar — i varje fall sådana med fastare anknytning till vårt land — med svenska medborga­ re. V år utlänningslagstiftning h ar liberaliserats, varför risken för en ut­ länning att tvångsvis behöva lämna vårt land är mindre nu än tidigare. Också på näringslagstiftningens område h ar utvecklingen gått i rikt­ ning mot att bereda utlänningar en förmånligare ställning.

Expeditionsavgiften Gällande bestämmelser om expeditionsavgift grundar sig på vissa principer, som godtogs av riksdagen i samband med 1964 års stämpelskattereform (prop. 1964: 75, BeU 42). D enna reform innebar att tidi­ gare bestämmelser på detta område ersattes av en ren skatteförfattning, stämpelskatteförordningen (1964: 308), och en författning om av­ gifter för vissa expeditioner, expeditionskungörelsen (1964: 618). Avgif­ terna enligt expeditionskungörelsen bestäms av Kungl. M aj:t utan riks­ dagens hörande. Reformen, som grundade sig på en särskild utredning (SOU 1961: 37), innebar för dessa avgifter att det avgiftspliktiga om­ rådet begränsades och att avgiftsnivån höjdes, dock inte över stats­ verkets självkostnader. Enligt propositionen ansåg chefen för finansdepartementet att expeditionsförfattningen inte behövde underställas riksdagen men att riks­ dagen borde få tillfälle att yttra sig om huvudgrunderna för avgifter­ nas omfattning och storlek. I fråga om dessa grunder anförde departe­ mentschefen bl. a. att expeditionsavgifterna vid de allmänna domsto­ larna borde behållas i stort sett oförändrade. Hos övriga statsmyndig­ heter borde däremot principen om generell avgiftsplikt slopas och an­ talet avgiftsbelagda expeditioner begränsas. Vid denna frågas bedö­ mande hade m an att mot varandra väga å ena sidan serviceprincipen, enligt vilken allmänheten h ar ett berättigat intresse av att avgiftsfritt erhålla expeditioner, och å andra sidan grundsatsen att den som utnytt­ jar en myndighets tjänster också skall bidra till att täcka de därigenom orsakade kostnaderna. Till förmån för serviceprincipen talade bl. a. vissa praktiska synpunkter, men mot ett fullständigt slopande av avgiftsplikten hos förvaltningsmyndigheterna talade statsfinansiella skäl. Serviceprincipen skulle emellertid enligt utredningsförslaget i stor ut­

sträckning beaktas även inom det avgiftsbelagda området. De före­ slagna avgifterna gav nämligen genomgående inte full kostnadstäckning för de tjänster staten tillhandahåller. Av billighetsskäl genomfördes så­ lunda en viss subventionering av myndigheternas service mot allmän­ heten. I detta sammanhang erinrade departementschefen om att den som är medellös skall kunna medges befrielse från expeditionsavgift hos förvaltningsmyndighet liksom vid allmän domstol. Den minskning av antalet avgiftsbelagda expeditioner, som utredning­ en föreslagit, fann departementschefen i stort sett väl avvägd men före­ slog ytterligare begränsningar i syfte att åstadkomma en rationalise­ ring av myndigheternas expeditionsrutiner och att erhålla en mera lätt­ över sk ådlig avgiftsförfattning. I första hand borde avgiften slopas för mindre frekventa expeditioner, även om de i och för sig var av större värde för sökanden. Vidare borde viss myndighet med hänsyn till den ringa omfattningen av dess avgiftsuppbörd kunna uteslutas u r katego­ rien stämpelpliktiga myndigheter, om principiella och praktiska skäl medgav detta. — N är det gällde urvalet av de expeditioner som skulle avgiftsbeläggas, fann departementschefen övervägande skäl tala för att den som genom myndighets beslut erhöll begärt tillstånd, godkännande, dispens eller eljest särskild rättighet i princip själv skulle bestrida kost­ naden för ärendets handläggning i stället för att skattebetalarna i gemen skulle bära kostnaden. F rån denna huvudregel gjordes flera undantag. I detta sammanhang uttalade departementschefen att tillstånd givetvis borde vara avgiftspliktiga endast då avgiften hade någon betydelse för statsverket. Avgifternas storlek skulle enligt propositionen normeras genom själv­ kostnadsprincipen så att avgifterna inte skulle få överstiga statsverkets självkostnader för expeditionen. Vid remissbehandlingen av utrednings­ förslaget hade det emellertid bekräftats, att det i allmänhet inte lät sig göra att fastställa statsverkets självkostnad från fall till fall. En på denna kostnad direkt grundad avgift torde för övrigt enligt departementsche­ fens uppfattning med all sannolikhet leda till alltför stora ojämnheter i avgiftssättningen. D et var därför nödvändigt att göra avgiftstarifferna m era schablonartade. En generell uppräkning av förvaltningsmyndig­ heternas avgifter med hänsyn till inträffade penningvärdeförändringar syntes departementschefen rimlig och väl motiverad. Bevillningsutskottet (BeU 1964: 42) hade inte något att erinra mot att Kungl. Maj:t fastställde expeditionsavgifterna, dock under den i propositionen angivna förutsättningen att avgiften inte översteg stats­ verkets självkostnader för expeditionen och således inte fick karaktär av beskattning. Utskottet fann de i propositionen uppdragna riktlin­ jerna ligga väl i linje med vad såväl bevillningsutskottet som riksda­ gen och dess revisorer tidigare uttalat i flera sammanhang och till­ styrkte i princip propositionen.

Beträffande expeditionsavgifterna för bevis om förvärv av svenskt medborgarskap genom anm älan innebar utredningens förslag att tidi­ gare avgift på 6 kr. uppräknades till 25 kr. Om förvärvet skedde ge­ nom naturalisation skulle enligt förslaget avgifterna bli 25— 100 kr. i stället för 40 kr. I expeditionskungörelsen upptogs avgifterna till 30 resp. 100 kr. Fr. o. m. den 1 juli 1968 (SFS 1968: 145) höjdes avgif­ terna till 100 resp. 300 kr., samtidigt med en allmän schablonmässig uppräkning av expeditionsavgifterna med hänsyn till kostnadsföränd­ ringarna efter år 1964. D en förhållandevis kraftiga uppräkningen för­ anleddes av en framställning från justitiedepartementet och grundades på en kostnadsberäkning beträffande handläggningen av ansökningsärendena inom departementet. Den nya avgiften täckte inte dessa kost­ nader, trots att den förberedande handläggningen av ärendena utanför departementet inte ingick i beräkningen. — Fr. o. m. dea 1 juli 1969 har ansökningsärendena överförts till invandrarverket. Omorganisa­ tionen har hittills inte medfört någon m er väsentlig förändring i fråga om de lönekostnader m. m., som ingått i den angivna kostnadsberäk­ ningen. Särskilt den förberedande handläggningen har emellertid för­ enklats i olika hänseenden.

Beträffande förhållandena i övriga nordiska länder har utskottet in­ häm tat att vid förvärv av finskt medborgarskap utgår stämpelskatt med lägst 55 och högst 7 000 mark, beroende på storleken av sökandens in­ komst. F ör förvärv av norskt medborgarskap genom ansökan utgår i regel en avgift p å 100 norska kr. eller för m akar med sammanlagt 120 kr. I särskilda fall kan avgiften nedsättas. Förvärv genom anmälan är fritt. I Danm ark och Island utgår icke någon avgift.

Frågans tidigare behandling

Vid 1970 års riksdag behandlades en motion med begäran om över­ syn av ifrågavarande enligt motionärernas uppfattning betungande stäm­ pelavgifter. Bevillningsutskottet (BeU 1970: 17) instämde då i motio­ närernas uppfattning att expeditionsavgiften 300 kr. för ansökningsärenden, vilken hör till de i särklass högsta som utgår enligt expeditionskun­ görelsen, i många fall kunde kännas besvärande för sökanden. Som en jämförelse nämndes att övriga nordiska länder i motsvarande fall tog ut en i regel avsevärt lägre avgift eller inte någon avgift alls. Utskottet framhöll också att kostnaderna i vissa fall blev särskilt betungande, eftersom det förekom att sökandens hemland tog ut avgift för att be­ fria sökanden från hans medborgarskap där. Enligt de upplysningar utskottet inhäm tat hade emellertid den ifrågavarande expeditionsavgif­ ten fastställts i enlighet med de principer som legat till grund för 1964 års stämpelskattereform. A tt avgiften för ansökningsärenden blivit för­

hållandevis hög berodde på att bestämmelserna i medborgarskapslagen krävde en tämligen ingående bedömning i dessa fall. Utskottet konsta­ terade vidare att om handläggningen kunde förenklas, såsom vid för­ värv av svenskt medborgarskap efter anmälan till länsstyrelsen, blev också expeditionsavgiften lägre och framhöll att ett så enkelt förfaran­ de som möjligt givetvis borde eftersträvas. Det hade upplysts, att hand­ läggningen av dessa ärenden i viss mån förenklats sedan ansökningsärendena i samband med invandrarverkets tillkomst den 1 juli 1969 överförts från justitiedepartementet till detta ämbetsverk. U tskottet för­ utsatte att invandrarverket även i fortsättningen sökte tillvarata alla administrativa möjhgheter till förenklingar. Sedan närmare erfarenhe­ ter vunnits av det nya förfarandet antog utskottet att Kungl. Maj:t skulle ompröva avgiften. Med det anförda ansåg utskottet sig ha be­ svarat motionerna. Betänkandet godkändes av riksdagen, och motionerna föranledde så­ ledes inte någon åtgärd.

I ett medlemsförslag till Nordiska rådets 19:e session 1971 föreslogs att Nordiska rådet rekommenderade regeringarna i Finland, Norge och Sverige att avskaffa den avgift som utgår för bevis om medborgarskap i respektive land, och förslaget bifölls den 16 februari 1971. Av handlingarna i ärendet fram går bl. a., att finansministeriet i Fin­ land ansåg att det många gånger kunde vara oskäligt att uppbära den stämpelskatt (55— 7 000 mark) som utgår i dessa fall, och att finans­ ministeriet skulle undersöka möjligheterna att ändra lagen om stämpel­ skatt på så sätt, att endast stämpel för beslutet (nu 46,50 mark) skall utgå. Justis- og politidepartementet i Norge ansåg att man inte borde lägga avgörande vikt på att avgifterna inte var någon väsentlig inkomstkälla för staten. M an var i stället av den principiella uppfattningen att frågan måste ställas i relation till vad som utgår för andra tillstånd, auktorisationer osv. och avgöras med hänsyn till den allmänna politik som förs på detta område. Departem entet kunde därför inte tillstyrka att avgiften slopades generellt men hade inte lika stora betänkligheter m ot att slopa avgiften för nordiska medborgare, eftersom dessa utgjorde en antalsmässigt liten grupp. Departementet hade därför — med vissa reserva­ tioner — inte något att erinra m ot en norsk anslutning till förslaget, såvitt avsåg nordiska medborgare. Statens invandrarverk i Sverige hade från de synpunkter verket hade att företräda inte något att erinra mot att expeditionsavgiften slopades men ansåg att avgiften dock inte borde avskaffas enbart för medborgare i nordiskt land. Av verkets yttrande framgår bl. a. följande. U nder bud­ getåret 1969/70 beviljade länsstyrelserna medborgarskap för 6 693 per­ soner, varav 6 432 nordbor. U nder samma tid upptog invandrarverket

4 926 personer, varav 1 190 nordbor, till svenska medborgare. Stats­ verkets intäkter av invandrarverkets expeditionsavgifter i naturalisationsärenden uppgick under näm nda budgetår till omkring 1,5 milj. kr. Härtill kommer de avgifter som inflöt genom länsstyrelsernas be­ slut. — Invandrarverket uppgav vidare att 333 av sammanlagt 4 805 expedierade bevis av olika anledningar kommit i retur under budget­ året 1969/70. H ärav återstod 50 outlösta den 30 november 1970. På grund av sökandens medellöshet expedierade invandrarverket under nämnda budgetår 23 bevis utan avgift. — Enligt verkets uppfattning syntes expeditionsavgiften för bevis om svenskt medborgarskap h a fast­ ställts i enlighet med principerna för 1964 års stämpelreform. Invand­ rarverket anförde vidare: Invandrarverket har kunnat iaktta att avgiften 300 kronor kan vara betungande. F ö r en familj bestående av man, hustru och barn över 18 år uppgår sammanlagda kostnaden för förvärv av svenskt m edborgar­ skap till minst 900 kronor. Många invandrare lever under små förhål­ landen utan att vara så medellösa att de befrias från avgiften. F ö r des­ sa måste avgiften upplevas som kännbar. D et är ett rättvisekrav att olika grupper av invandrare inte påläggs olika bördor. Om avgiften slopas för nordbor bör den även slopas för andra invandrare. F ö r icke-nordbor tillkommer dessutom i många fall kostnader för befrielse från tidigare medborgarskap. Dessa kan ibland bli mycket höga.

Utskottet

Utländsk medborgare kan förvärva svenskt medborgarskap genom anmälan till länsstyrelse eller genom ansökan hos invandrarverket. Möjlig­ heten att förvärva medborgarskap genom anmälan till länsstyrelse står i de flesta fall öppen endast för dansk, finsk eller norsk medborgare, som vistats i Sverige i sju år. F ör att ansökan om medborgarskap skall beviljas krävs i allmänhet att sökanden skall ha vistats här sju år eller, i fråga om nordiska medborgare, tre år. Vidare skall sökanden ha fört en hederlig vandel och ha möjlighet att försörja sig och sin familj. I annat fall får ansökan beviljas endast om särskilda omständigheter mo­ tiverar detta. Beviljas svenskt medborgarskap är sökanden skyldig att lösa bevis härom. Avgiften är 100 kr. i anmälningsärenden och 300 kr. i ansökningsärenden. M otionärerna i de förevarande motionerna anser att dessa expedi­ tionsavgifter bör slopas. I motionerna 1971: 158 och 1971: 592 yrkas att riksdagen hemställer härom hos Kungl. Maj:t, medan motionärerna i motionen 1971: 120 inskränker sig till att begära en översyn av be­ stämmelserna. De skäl som åberopas för yrkandena är bl. a. att sam­

hållet bör underlätta för utlänningar, som uppfyller kraven för svenskt medborgarskap, att erhålla detta och att avgifterna är avskräckande höga.

Enligt de principer, som ligger till grund för 1964 års reform av stämpelskatter och expeditionsavgifter, skall den som genom myndighets beslut erhållit begärt tillstånd, godkännande e. d. också bidra till kost­ naden för ärendets handläggning. F rån denna huvudregel har undantag gjorts bl. a. för mindre frekventa expeditioner och fall då en avgift skulle sakna ekonomisk betydelse för statsverket. Sådana skäl kan emellertid inte åberopas för att slopa avgiften för medborgarskapsbevis. Antalet beviljade medborgarskap uppgick nämligen under budgetåret 1969/70 till närm are 12 000, och statsverkets intäkter av expeditionsavgifterna i medborgarskapsärenden inbringade samma budgetår drygt 2,1 milj. kr. Utskottet vill också framhålla, att medborgarskapsärendena skulle er­ hålla en förmånligare behandling än övriga ärendegrupper, om avgiftsplikten slopades i dessa fall men inte i andra. D enna fråga har emeller­ tid — som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen — aktua­ liserats genom en framställning från Nordiska rådet, och den kommer därför att prövas av Kungl. Majit. D et bör emellertid observeras att expeditionsavgiften i medborgar­ skapsärenden — liksom avgiften för utgivningsbevis för periodisk skrift och bevis om ändring av periodisk skrifts titel — fr. o. m. den 1 juli 1968 satts väsentligt högre än övriga avgifter. Avgiftsnivån är i andra fall högst 60 kr. eller för beslut som meddelas av Kungl. M ajit högst 115 kr. Uppräkningen 1968 till de nu gällande beloppen föranleddes av en framställning från justitiedepartementet och gjordes samtidigt med en allmän schablonmässig uppräkning med hänsyn till inträffade pen­ ningvärdeförändringar efter 1964. Skatteutskottet vill emellertid — lik­ som bevillningsutskottet — framhålla att expeditionsavgiften för medbor­ garskapsärenden fortfarande ligger inom ramen för de år 1964 god­ kända grunderna för avgiftsuttagets höjd. Statsverkets självkostnader är nämligen, såvitt utskottet kan bedöma, i dessa fall väsentligt högre. D et torde för övrigt inte kunna antas, att dessa kostnader i så väsentlig grad skulle kunna nedbringas genom rationalisering av handläggningen, att någon påtaglig nedsättning av avgifterna av denna anledning kan förväntas.

A tt bestämmelserna i medborgarskapslagen med nödvändighet inne­ bär, att statsverket åsamkas kostnader som överstiger de höga expedi­ tionsavgifter som utgår i dessa ärenden, innebär inte att skatteutskottet anser att avgifterna är i alla hänseenden väl avvägda. U tan att gå in på en närm are bedömning av avgiftsnivån i jäm förbara ärenden vill ut­ skottet fram hålla att medborgarskapsärendena knappast kan anses så särpräglade att det utan vidare står klart att det maximum, som på ett

undantag när tillämpas för övriga expeditioner, bör överskridas på sätt som skett. Därtill kommer att det — med den positiva inställning stats­ m akterna har till invandrarfrågorna — givetvis är särskilt viktigt att avgifterna avvägs så, att medborgarskapsärenden inte kan anses diskri­ minerade. Som bevillningsutskottet anförde förra året kan ifrågavarande avgifter många gånger vara betungande, särskilt för en familj med vuxna barn och då sökandens hemland tar u t avgifter för att befria vederbörande från hans medborgarskap där. D etta kan som m otionärerna anfört givet­ vis bidra till att många invandrare, trots att de fyller de krav som ställts, avstår från att söka svenskt medborgarskap, något som i och för sig måste anses otillfredsställande. U tskottet anser således, att expeditionsavgifterna för medborgarskapsbevis — med hänsyn inte minst till den praxis som i övrigt tillämpas i fråga om avgiftsnivån — bör kunna nedsättas. Utskottet förutsätter emellertid att Kungl. Maj:t vid sin prövning av Nordiska rådets tidigare näm nda rekommendation beaktar de här fram förda synpunkterna. I enlighet härm ed avstyrker utskottet ifrågavarande motionsyrkanden, i den mån motionerna inte kan anses tillgodosedda genom vad utskottet ovan anfört.

Med det anförda hemställer utskottet att riksdagen avslår 1. motionen 1971: 120 2. motionen 1971: 158, i vad den hänvisats till skatteutskottet, 3. motionen 1971: 592.

Stockholm den 27 april 1971

På skatteutskottets vägnar ER IK BRANDT

Närvarande: herrar Brandt (s), Magnusson i Borås (m), Engkvist* (s), Eriksson i Bäckmora* (c), fru Holmqvist (s), herrar Kristenson (s), Jo­ sefson i Arrie (c), W ärnberg (s), Larsson i Umeå (fp), Carlstein (s), Sundkvist (c), Westberg i Hofors (s), Levin (fp), Söderström (m) och fru Normark* (s). * Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herrar Larsson i Umeå (fp) och Levin (fp), vilka

dels anfört följande: »Kostnaden för att utfå bevis på svenskt medborgarskap från in­

vandrarverket är för många invandrare som är berättigade att utfå så­ dant bevis så ekonomiskt betungande att de av kostnadsskäl måste avstå från att göra ansökan. Invandrarna har samma skyldigheter som övriga medborgare i fråga om avgifter och skatter till stat och kommun, och övergången till svenskt meborgarskap bör därför inte vara för­ knippad med särskild avgift. Oavsett om det gäller ansökan om svenskt medborgarskap eller anmälan därom bör avgiften borttagas. Nordiska rådet har i år rekommenderat att avgiften för bevis om medborgarskap avskaffas.»

dels ansett att utskottet bort hemställa att riksdagen med anledning av motionerna 1971: 120, 1971: 158 och 1971: 592 i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer att expe­ ditionsavgiften för ansökan om och anmälan för svenskt m ed­ borgarskap slopas.