Civilutskottets betänkande i anledning av motioner angående fysisk riksplanering, regionplan för Stockholm och rehabilitering av vissa bostadsområden

CU 1972:15

10 Nr 15

Civilutskottets betänkande i anledning av motioner angående fysisk riksplanering, regionplan för Stockholm och rehabilitering av vissa bostadsområden

Motionerna

Utskottet har behandlat motionerna 1972:

612 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari med hänvisning till motiveringen i motionen 1972:596 föreslås

1. att riksdagen uttalar sig för att skissen till fysisk riksplan omarbetas med utgångspunkt i de nya regionpolitiska målen och i miljöpolitiskt och ekologiskt tillfredsställande grundlinjer,

2. att storstadsregionernas — främst Storstockholms — tillväxt stoppas,

1424 av fröken Eliasson m. fl. (c) vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna att Regionplan 70 för Storstockholmsregionen ej må fastställas av Kungl. Majit utan riksdagens hörande,

2. att riksdagen uttalar sig för en sådan dämpning av tillväxten inom Storstockholmsregionen att den maximala planeringsnivån ryms inom en oförändrad andel av landets befolkning,

1450 av herrar Svensson i Malmö (vpk) och Hermansson (vpk) vari hemställs att riksdagen ger Kungl. Majit i uppdrag att tillsätta en särskild arbetsgrupp som inom inrikes- och socialdepartementen får utarbeta ett socialt och miljömässigt rehabiliteringsprogram för de nya bostadsområden där behov av sådant rehabiliteringsarbete föreligger.

Utskottet

Riksdagen har vid upprepade tillfällen uttalat sig för en dämpning av tillväxten av storstadsområdena och inom regionalpolitikens ram angett vissa konkreta riktlinjer för länsplaneringen. På skilda områden har även konkreta beslut fattats om medlen för att nå dessa mål.

Enligt utskottets mening får det allmänna syftet med motionerna 1972:612 och 1424 i denna del anses stå i överensstämmelse med riksdagens tidigare gjorda uttalanden. De konkreta förslag som framförs utgår dock från mer specifika överväganden.

Förslaget i motionen 1972:612 synes syfta till att absoluta hinder skulle skapas för en tillväxt av storstadsområdena. Enligt vad i motionen anförts skulle den angivna målsättningen utgöra ett led i en helt ny regionalpolitik, vari ingick åtgärder som delvis inte kan inrymmas i

CU 1972:15

rådande ekonomiska system. Enligt utskottets mening bör riktpunkterna för åtgärder som syftar till bättre regional balans och ändringar i samhällsbyggnadslinjerna anges i hittills använda termer.

Utskottet har inte heller funnit anledning uttala sig för en omarbetning av skissen till fysisk riksplan. Remissbehandlingen därav torde lämna tillfälle att framföra avvikande meningar även om skissens utgångspunkter.

Det i motionen 1972:1424 föreslagna uttalandet för en oförändrad befolkningsandel i Storstockholmsregionen synes i mycket utgå från uppfattningen att en sänkning av planeringsberedskapen på den fysiska planeringens område skulle vara ett medel att nå det avsedda målet. Utskottet har i annat sammanhang (CU 1972:9) avvisat tanken på att sänka bostadsbyggandets regionala ramar så att de inte motsvarade bostad sbyggnad sbehovet — ett behov som i sin tur beräknas med hänsyn till bl. a. samhällets regionalpolitiska målsättningar och de konkreta uttryck de får inom länsplaneringen. En helt annan sak är det obestridda förhållandet att den fysiska planeringen måste stå i samklang med den regionalpolitiska och även den ekonomiska planeringen. Exakta befolkningsramar kan inte ges bindande innebörd utan bör vara ett uttryck för väl samordnade planeringsöverväganden och sålunda inte axiomatiska utgångspunkter för dessa. Motionen avstyrks i denna del.

Vad i motionen 1972:1424 föreslås om att Regionplan 1970 för Stockholmstrakten inte skulle få fastställas av Kungl. Majit utan riksdagens hörande riktar uppmärksamheten på de samordningsproblem som uppstår då åtgärder inom det kommunala planmonopolets ram får effekter för även andra än den egna regionens invånare. Det är då naturligt att sådana konflikter får lösas i samspel mellan den statliga och kommunala planeringen. Frågor av denna art kommer att föreläggas innevarande års riksdag. Då det framställda yrkandet emellertid för att få avsedd effekt torde förutsätta ändringar i byggnadslagstiftningen, varom förslag nu inte föreligger, avstyrker utskottet detsamma.

Vad slutligen angår i motionen 1972:1450 föreslagen statlig arbetsgrupp med uppgift att föreslå ändringar i uppbyggnaden av vissa bostadsområden har utskottet funnit att de frågor som avses bör och kan lösas inom den kommunala planeringen. Motionen avstyrks.

Utskottet hemställer

1. beträffande storstadsregionernas tillväxt och skiss till fysisk riksplan att riksdagen avslår motionen 1972:612,

2. beträffande Storstockholmsregionens tillväxt och fastställelse av regionplan att riksdagen avslår motionen 1972:1424,

CU 1972:15

3. beträffande arbetsgrupp för åtgärder i nya bostadsområden att riksdagen avslår motionen 1972:1450.

Stockholm den 6 april 1972 På civilutskottets vägnar ERIK GREBÄCK

Närvarande: herrar Grebäck (c), Bergman (s), Almgren (s), Kristiansson i Örkelljunga (s), fröken Ljungberg (m), herrar Petersson i Nybro (s), Andersson i Knäred (c), Lindkvist (s), Ullsten (fp), Henrikson (s), Jadestig (s), Karlsson i Mariefred (c), Strömberg (fp), Adolfsson (m) och Werner i Tyresö (vpk).

Reservationer

1. beträffande storstadsregionernas tillväxt och skiss till fysisk riksplan av herr Werner i Tyresö (vpk) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ”Förslaget i” och på s. 11 slutar med med ”skissens utgångspunkter” bort ha följande lydelse:

”1 motionen 1972:612 krävs en omarbetning av skissen till fysisk riksplan enligt nya principer. Utskottet finner i likhet med motionärerna denna begäran motiverad. Formellt har riksplaneskissen utgetts för och presenterats som ett program för disposition av vissa delar av landets mark- och vattenresurser med syfte att avväga mot varandra stridande anspråk på sådana resurser. Mot riksplaneskissens utformning kan två huvudanmärkningar riktas.

För det första innebär redan planskissens formella målsättning att Kungl. Maj:t avvisar såväl de biologisk-naturvetenskapliga kravens som de folkliga intressenas primat gentemot kapitalet. ’Awägnings’principen innebär i själva verket att man generellt kompromissar även där de folkliga intressena och de biologiska kraven i och för sig icke tillåter kompromisser.

För det andra har tillämpningen av ’avvägnings’principen i realiteten getts en sådan utformning att 'avvägningen’ inte ens resulterat i reella kompromisser. Till grund för skissen har legat dels den i sina grunddrag redan färdiga statliga regionalplaneringen rörande näringsliv och befolkning, dels kapitalets direkta önskemål och krav rörande mark- och vattenanspråk de närmast kommande årtiondena. Detta betyder i praktiken att skissen redan i grunden tagit ställning för den ekonomiskstrukturella och befolkningsmässiga utveckling, som drivs och önskas av storkapitalet. Folkliga intressen, kommunernas krav och ekologiska principer kommer in i 'avvägningen' endast i den mån de icke strider mot kapitalets intressen. Riksplaneskissen har alltså icke utgått från de

CU 1972:15

intressen som ur demokratisk synpunkt borde getts ett självklart primat gentemot storkapitalet. Den har dessutom icke uppfyllt vad den formellt proklamerat i ’awägnings’resonemanget. 'Avvägningen’ sker överallt på den generella basen, att storkapitalets intentioner får bestämma ramen för den fysiska, liksom tidigare för den ekonomisk-demografiska planeringen. Över huvud torde varje awägningsdiskussion vara av ringa värde, när de avgörande avvägningarna rörande den geografiska fördelningen av produktionsresurserna icke kan och får tas i sammanhang med planeringens fysiska sida.”

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

”1. beträffande storstadsregionernas tillväxt och skiss till fysisk riksplan att riksdagen med bifall till motionen 1972:612 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,”

2. beträffande arbetsgrupp för åtgärder i nya bostadsområden av herr Werner i Tyresö (vpk) som anser att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 11 som börjar med "Vad slutligen” och slutar med "Motionen avstyrks” bort ha följande lydelse: "Frågan om den s. k. nya slummen, bostadssegregationen och den sociala problematiken i nya förstadsområden har de senaste åren fått nationell räckvidd. Frågan tränger sig på i alla större städer. Bostadsområden som präglas av de nämnda problemen blir allt fler. Trots att skarp kritik i den offentliga debatten riktats mot planpolitiska missgrepp och förbiseenden när det gäller konkreta bostadsprojekt, har samma typ av missgrepp återkommit i nyare projekt, ibland t. o. m. i gravare form. Detta tyder klart på att orsakerna bakom problemen väsentligen är att söka i själva grundprinciperna för byggnads- och planpolitiken, i den kommunala planeringsmetodiken och i den samhälleliga makt- och klasstrukturen. Detta, liksom frågans allmänna ekonomiska och sociala dimensioner, gör att den måste tas upp på ett nationellt politiskt plan. Desto nödvändigare är detta som problemen i den s. k. nyslummen ensidigt drabbar de redan drabbade och diskriminerade i den sociala hierarkin och har verkningar som sträcker sig långt fram i tiden. Mot denna bakgrund finner utskottet det angeläget att åtgärder av det slag som skisseras i motion 1450 snarast kommer till stånd.”

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

”3. beträffande arbetsgrupp för åtgärder i nya bostadsområden att riksdagen bifaller motionen 1972:1450.”

Särskilt yttrande

beträffande Storstockholmsregionens tillväxt och fastställelse av regionplan av herrar Grebäck (c), Andersson i Knäred (c) och Karlsson i Mariefred (c) som anför:

"Utskottet har inte ansett att riksdagen nu skall ta initiativ i anledning av yrkanden om att all planering för Storstockholmsregionen skulle ske

CU 1972:15

för invånartal som motsvarar oförändrad andel av landets befolkning samt att riksdagen skulle höras före fastställelseprövning av Regionplan 1970 för Stockholmstrakten. Avstyrkandet har i det förra fallet grundats på att målsättningarna i fråga om befolkningsfördelningen för alla län bör utgå från den regionala planeringen och fa uttryck i statsmakternas beslut angående en sammanjämkning av de skilda målsättningarna. Statsmakternas beslut härvidlag skall enligt vår mening innefatta en befolkningsmässig målsättning, som skall syfta till ett decentraliserat samhälle. Det erfordras en befolkningsmässig målsättning som utgår från att varje region i landet skall ha ett med hänsyn till sociala krav, miljö och naturresurser lämpligt befolkningsunderlag och erforderliga arbetstillfällen. För varje region skall finnas en befolkningsmässig målsättning. För Storstockholmsområdet anser vi det rimligt att ha en befolkningsram som innebär maximalt en oförändrad andel av landets befolkning. Denna kan med hänsyn till prognoserna för hela landet beräknas uppgå till ca 1 650 000 invånare år 1985. Detta tal ligger 300 000 under regionplaneförslagets tal och 200 000 under länsstyrelsens prognos för regionen år 1985.

En effektiv dämpning av expansionen i Storstockholm är en förutsättning för att regionens invånare skall kunna få goda miljöförhållanden i olika avseenden och för att en positiv befolkningsutveckling i landet i övrigt skall kunna ske. Verksamma medel som anvisats av centerpartiet i annat sammanhang måste sättas in för att åstadkomma denna dämpning.

Enligt vår uppfattning bör den fysiska planeringen och sålunda även den kommunala regionplaneringen självklart inriktas på en nivå som ansluter sig till de befolkningsramar som i enlighet med regionalpolitiska mål anges av statsmakterna. Denna nivå bör för Storstockholm således i enlighet med vad vi ovan anfört vara maximalt en oförändrad andel av landets befolkning. Detta är helt i överensstämmelse med den inriktning som centern har i regionplanearbetet i Storstockholmsregionen. I detta sammanhang har centerpartiet kraftigt hävdat de bedömningar som ligger till grund för och som återges i motionen 1972:1424. Riksdagen torde senare i år få tillfälle att ta ställning till de regionala målsättningarna i samband med att länsplaneringens resultat sammanfattas och presenteras. Det är av största vikt att decentraliseringsmålsättningarna hävdas i dessa sammanhang i såväl regionala som centrala avgöranden. Kan önskade beslut därvid uppnås och godtagbara, effektiva medel ställas till förfogande för att underlätta sådana intentioners genomförande bör det därefter framstå som en självklarhet att övrig planering, inklusive den fysiska, har att rätta sig därefter. Det borde vara lika självklart att det förhållandet att regionplanearbetet initierats vid en tidpunkt då länsplaneringen inte funnit sin form inte får innebära att tekniska skäl skall åberopas för att bibehålla en högre planeringsnivå än som är önskvärd ur rikssynpunkt. Det får också förutsättas att Kungl. Maj:t i sin fastställelseprövning av regionplaner har att kontrollera att planeringsnivån inte överskrids och sålunda inte fastställa en regionplan som inte i övrigt kan beräknas bli fullföljd genom investeringar.”