Civilutskottets betänkande i anledning av propositionen 1972:111 angående regional utveckling och hushållning med mark och vatten, såvitt propositionen hänvisats till civilutskottet, jämte motioner

Civilutskottets betänkande nr 35 år 1972 CU 1972:35

Nr 35

Civilutskottets betänkande i anledning av propositionen 1972:111 angående regional utveckling och hushållning med mark och vatten, såvitt propositionen hänvisats till civilutskottet, jämte motioner.

PROPOSITIONEN

Kungl. Maj:t har i propositionen 1972:111 dels föreslagit riksdagen

att godkänna de riktlinjer för regionalpolitiken och för hushållningen med mark- och vattentillgångarna, för vilka statsministern lämnat en redogörelse till statsrådsprotokollet för den 29 september 1972, dels föreslagit riksdagen

1. att godkänna de förslag till

a. uttalande om de allmänna regionalpolitiska målen,

b. ramar för planeringen av verksamheten i länen och

c. plan för utveckling av den regionala strukturen,

om vilka Kungl. Maj:t enligt utdrag av statsrådsprotokollet för den 29 september 1972 fattat beslut,

2. att besluta om ett regionalpolitiskt handlingsprogram i enlighet med det av Kungl. Majit enligt utdrag av statsrådsprotokollet för den 29 september 1972 fattade beslutet,

dels berett riksdagen tillfälle

att avge yttrande över det förslag till riktlinjer för hushållningen med mark och vatten, om vilket Kungl. Majit enligt utdrag av statsrådsprotokollet för den 29 september 1972 fattat beslut, dels föreslagit riksdagen

att godkänna det förslag till riktlinjer för organisationen för en fysisk riksplanering, om vilket Kungl. Majit enligt utdrag av statsrådsprotokollet för den 29 september 1972 fattat beslut, dels föreslagit riksdagen

att antaga de på de angivna riktlinjerna grundade lagförslag, om vilka Kungl. Majit enligt bilagda utdrag av statsrådsprotokollet för den 20 oktober 1972 fattat beslut, dels berett riksdagen tillfälle att avge yttrande över de förslag till

a. kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959:612) och

b. kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617), om vilka Kungl. Majit enligt bilagda utdrag av statsrådsprotokollet för

den 20 oktober 1972 fattat beslut,

Propositionen har hänvisats till inrikesutskottet beträffande regionalpolitiken och till civilutskottet beträffande den fysiska planeringen.

Civilutskottet har behandlat propositionen såvitt angår första dels -

1 Riksdagen 1972. 19 sami. Nr 35

CU 1972:35

satsen i fråga om hushållningen med mark och vattentillgångarna samt de fyra sista cte/r-satserna. I övrigt har propositionen behandlats av inrikesutskottet i betänkandet InU 1972:28.

I propositionen läggs fram förslag om ett regionalpolitisk! handlingsprogram för hela landet och riktlinjer för hushållningen med mark och vatten.

Det regionalpolitiska handlingsprogrammet grundas på länsprogram 1970, som länsstyrelserna har upprättat i samverkan med kommunerna och som lades fram i slutlig form vid årsskiftet 1971-1972. Insatserna för att förverkliga de långsiktiga och ambitiösa mål för regionalpolitiken som ställdes upp av 1964 och 1970 års riksdagar måste fortsätta för att de regionala obalansproblemen skall få godtagbara lösningar. Propositionens utgångspunkt är därför att arbetet på att tillförsäkra människorna i olika delar av landet så långt möjligt likvärdiga levnadsbetingelser måste fullföljas med all kraft.

I propositionen preciseras de regionalpolitiska målen mer än som skett tidigare. Sammanfattningsvis uttalas att våra successivt ökade resurser målmedvetet skall utnyttjas för att i länen bygga upp orter av olika karaktär som inbördes kompletterar varandra så att de i möjlig mån kan ge människorna samtidig tillgång till yrkesarbete, god service och en positiv yttre miljö. Till ledning för planeringen i länen och för fördelningen av de samhälleliga resurserna mellan dessa föreslås ramar i form av befolkningstal för tiden t. o. m. år 1980. Planeringstalen anger det intervall inom vilket utvecklingen förutsätts ligga. I länen inom det allmänna stödområdet, vilka nu har uttalade regionala obalansproblem, bör planeringen grundas på en i stort sett oförändrad befolkning år 1980. Utanför stödområdet bör planeringen inriktas på vad en rimlig prognos för utvecklingen kan innebära utan insats av speciella tillväxtfrämjande åtgärder. I fråga om storstadsområdena förutsätts någon dämpning av tillväxttakten.

I huvudsaklig överensstämmelse med förslag som lagts fram i länsprogrammen förordas i propositionen en plan för utveckling av den regionala strukturen. I denna beskrivs vilka funktioner olika orts- och regiontyper bör fullgöra i regionala sammanhang. Följande ortstyper anges: storstadsområden, primära centra, regionala centra och kommuncentra. Vid sidan av de tre storstadsområdena redovisas 22 primära centra och ett sjuttiotal regionala centra. Övriga huvudorter i kommunerna enligt den snart genomförda kommunindelningen betecknas kommuncentra.

Regionalpolitiken arbetar med ett brett register av åtgärder. Åtgärderna berör många olika former av samhällsaktivitet som har betydelse för den geografiska fördelningen av näringsliv och befolkning. Regionalpolitiken arbetar därför inte enbart med medel som direkt syftar till att påverka den regionala utvecklingen — lokaliseringsstöd — utan i lika hög grad med effekterna av den offentliga sektorns expansion och regionala utveckling. En rad konkreta åtgärder inom olika samhällssektorer förutskickas i propositionen för att förverkliga den förordade regionala

CU 1972:35

strukturen. Åtgärderna berör bl. a. reformerad skatteutjämning, utlokalisering av statlig verksamhet, industripolitiska åtgärder, åtgärder på trafikområdet, förbättrat regionalpolitisk! stöd och särskilda åtgärder i glesbygderna. I fråga om vissa regionala centra och kommuncentra, främst inom inre stödområdet, förutsätts särskilda åtgärder efter hand bli nödvändiga för att människorna där skall få tillgång till en tillfredsställande service.

Övervägandena om hushållningen med mark och vatten innefattar vissa allmänna riktlinjer för lokal och regional planering i sådana fall då anspråken på naturresurser från olika verksamhetsområdens sida står i konflikt med varandra. De verksamheter som behandlas är främst de areella näringarna, friluftsliv, fritidsbebyggelse, vetenskaplig naturvård, kulturminnesvård och sådan industri som har särskilda behov av naturresurser eller förorsakar betydande miljöstörningar. Vidare anges riktlinjer anknutna till geografiska områden, främst kusterna, fjällen och älvdalarna. Genom dessa riktlinjer avgränsas för det första områden vilkas vetenskapliga och rekreativa värde i riksperspektiv bedöms vara sådant att större miljöstörningar, t. ex. genom lokalisering av miljöstörande industri, inte bör få komma till stånd. Dessa riktlinjer bör bli långsiktigt bestämmande för naturresurshushållningen och inte frångås utan att synnerliga skäl föreligger. För det andra anges vissa riktlinjer för lokalisering av den behandlade industrin. Dessa riktlinjer måste kunna revideras bl. a. med hänsyn till den tekniska utvecklingen.

Riktlinjerna skall detaljeras och preciseras i ett fortsatt planeringsarbete inom län och kommuner. Väsentliga avsteg från riktlinjerna bör inte kunna göras utan riksdagens hörande. 1 propositionen anges huvuddragen i organisationen av det fortsatta arbetet med att dels fullfölja planeringsriktlinjerna, dels vidareutveckla den fysiska riksplaneringen inom ramen för en mera integrerad samhällsplanering. Ett fortlöpande samarbete mellan stat och kommun förutsätts.

I propositionen läggs också fram förslag till lagstiftning som skall säkra att planeringsriktlinjerna fullföljs i den kommunala planeringen och vid beslut om lokalisering av viss industri. I detta syfte föreslås att regeringen skall kunna lämna direktiv rörande en kommunal översiktsplanering och att regeringen skall överta avgörandet i frågor om var sådan industri får förläggas.

Vidare föreslås lagändringar för att stärka samhällets, i synnerhet kommunernas, ställning i den lokala planeringen. Enligt förslaget skall i fortsättningen all bebyggelse föregås av en prövning av var och när den från allmän synpunkt bör få komma till stånd. För att motverka markspekulation och opåkallad markvärdestegring föreslås att vid bl. a. generalplanering och förordnanden enligt naturvårdslagen ersättning i framtiden skall utgå för faktiska intrång som kan förorsakas av planeringen men inte, som f. n. är fallet, för bortfall av förväntningsvärden.

CU 1972:35

4 MOTIONERNA

Utskottet har i detta sammanhang behandlat

dels den under allmänna motionstiden väckta motionen 1972:

781 av herr Magnusson i Grebbestad m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen beslutar att hos Kungl. Maj:t begära utredning och förslag som syftar till att de kommuner vars mark i stor utsträckning skall användas för fritidsbebyggelse och rörligt friluftsliv ges ekonomisk kompensation i form av årligt tillskott av statliga medel för de extra kostnader detta medför för kommunerna,

dels de i anledning av propositionen väckta motionerna 1972:

1775 av herr Johanson i Västervik (s) vari hemställs att riksdagen beslutar att industri med begränsad nedsmutsningseffekt kan prövas bli lokaliserad till sådan del av Kalmar läns kustområde som på grund av oläglighet icke kan beräknas tas i anspråk för bad-eller friluftsverksamhet,

1 782 av herr Andersson i Örebro m. fl. (fp, c, m) vari hemställs

1. att förslaget om lagstiftning ang. lokalisering av viss industri (byggnadslagen 136 a § med åtföljande följdändringar i bl. a. miljöskyddslagen) avslås,

2. att riksdagen, därest yrkandet ovan inte skulle bifallas, beslutar att ersättning skall utgå när etableringstillstånd vägras inom planlagt område och hinder mot anläggningen inte föreligger enligt miljöskyddslagens normala tillåtlighetsregler,

1786 av herr Eriksson i Bäckmora m. fl. (c, fp, m, vpk) vari hemställs att riksdagen i sitt yttrande över det av civilministern anmälda förslaget till riktlinjer för ”Hushållning med mark och vatten” måtte i fråga om älvdalarna i södra Norrland uttala sig i enlighet med vad i motionen anförts,

1 788 av herr Hamrin (fp) vari hemställs att riksdagen måtte besluta att vid utarbetandet av riktlinjer för det fortsatta planeringsarbetet inom län och kommuner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1972:1 11 hänsyn skall tagas till i motionen framförda synpunkter rörande lokalisering av icke miljöstörande industri,

1795 av herr Magnusson i Grebbestad m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t framhålla att Kungl. Maj:t i samverkan med berörda kommuner måtte vidta särskilda åtgärder för att kompensera uteblivna arbetstillfällen från företag som haft för avsikt att etablera verksamhet till s. k. bevarandeområden men som till följd av riksdagens beslut i anledning av proposition 1972:111 ej kan fullfölja sina planer,

1798 av herr Nordgren (m) vari hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ger till känna vad i motionen anförts,

1800 av fru Sundberg (m) vari hemställs att riksdagen vid behandlingen av proposition 1972:1 1 1 anhåller om utredning i syfte att klargöra

CU 1972:35

hur högproduktiv jordbruksmark för framtiden skall kunna behållas för jordbruksdrift,

1805 av herrar Karl Bengtsson i Varberg (fp) och Källstad (fp) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger till känna att kommunerna låter verkställa en översyn av tillgångar på markområden som är lämpliga för skolornas exkursionsverksamhet och i samband därmed verkar för att välbelägna och tillräckligt stora naturområden kommer att bevaras för framtiden med hänsyn till skolornas behov,

1807 av herr Bohman m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen

1. beslutar om uppskov med behandlingen av propositionen 1972:1 1 1 bilaga 2 och 3 Hushållning med mark och vatten,

2. ger Kungl. Maj:t till känna vad som anförts i motionen under punkt 1 angående riktlinjer rörande hushållning med mark och vatten och under punkt 2 angående den fortsatta riksplaneringens uppgifter och organisation,

3. avslår de i propositionen föreslagna ändringarna av 18 a, 22, 83, 137-139 och 142 §§ byggnadslagen, 25-28 och 36 §§ naturvårdslagen, 55, 61-62 §§ väglagen, 102 § lagen om enskilda vägar, 2, 6, 9, 14, 33 och 35 §§ miljöskyddslagen, och 5, 7, 11 och 12 §§ byggnadsminneslagen samt avslår förslaget såvitt avser 136 a § byggnadslagen,

4. beslutar att 11 § första stycket i förslaget till lag om ändring i byggnadslagen skall erhålla följande lydelse:

Underlåter kommun att vidtaga erforderliga åtgärder för upprättande av generalplan, där sådan enligt av Konungen meddelad föreskrift skall finnas eller eljest erfordras, må Konungen förelägga kommunfullmäktige viss tid inom vilken sådan plan skall vara antagen. Ställa kommunfullmäktige sig ej föreläggandet till efterrättelse, äger Konungen efter hörande av kommunfullmäktige låtapa kommunens bekostnad upprätta generalplan, dock att kostnaden skall bäras av statsverket, därest generalplan upprättas endast till främjande avi 10 § första stycket omförmält syfte.

1809 av herr Ekinge (fp) vari hemställs att riksdagen vid avgivandet av yttrandet till Kungl. Majit över riktlinjerna angående hushållningen med mark och vatten anför vad i motionen framhållits beträffande etablering av miljöstörande industrier i Nyköping-Oxelösund samt att beträffande eventuell ytterligare utbyggnad av Marvikens kraftverk, sådan bör bedömas som nyetablering,

1812 av herr Fälldin m. fl. (c) vari — såvitt motionen hänvisats till civilutskottet (yrkandet 2 b) — hemställs att riksdagen vid behandlingen av propositionen nr 111 måtte hemställa hos Kungl. Maj :t om att förslag till länsdemokratireform snarast möjligt förelägges riksdagen, så att i motionen föreslaget uttalande av riksdagen om att den regionala utvecklingsplaneringen skall handhas av länskommunalt organ kan realiseras,

CU 1972:35

1813 av herr Fälldin m. fl. (c) vari hemställs

1. att riksdagen godkänner de riktlinjer för den fysiska planeringen som anges i motionen,

2. att riksdagen i sitt yttrande över av civilministern angivna planeringsriktlinjer m. m. som sin mening ger Kungl. Majit till känna vad som anges i motionen beträffande

a. att alla kommuner skall kunna bli föremål för prövning vid val av lokaliseringsort för den i den fysiska riksplaneringen behandlade industrin,

b. vikten av att i det fortsatta planeringsarbetet för fritids- och rekreationsområden tillmäta jordbruket större betydelse,

c. angelägenheten av att lokalisera bebyggelse, såväl i form av fritidsbebyggelse som för fast boende, i anslutning till befintlig jordbruksbebyggelse,

3. att riksdagen för sin del antar förelagda lagförslag och motiveringar med de ändringar som angivits i motionen beträffande

a. kommunernas ökade roll i det fortsatta planeringsarbetet,

b. kommunernas rätt att själva bedöma vilken omfattning i de olika fallen generalplanen eller annan översiktlig plan bör ha för att utgöra tillräcklig grund vid lämplighetsbedömning av bebyggelseutvecklingen,

c. byggnadsnämndernas rätt att bevilja dispens från detaljplanekravet för viss tätbebyggelse,

d. främjande av bebyggelse under den period som åtgår för kommunerna att åstadkomma generalplaner eller andra översiktliga planer,

e. beräknande av inlösens- och ersättningsrätt i övergångsbestämmelserna till byggnadslag och naturvårdslag utifrån 1972 års taxeringsvärde med avdrag för restvärde i vissa fall,

4. att vederbörande utskott ges i uppdrag att utarbeta erforderlig författningstext,

1817 av herr Helén m. fl. (fp) vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att till grund för den fysiska riksplaneringen bör ligga de riktlinjer, som anges i motionen, varvid särskilt bör understrykas

a. att grundläggande för riksplaneringens utformning skall vara ett ekologiskt betraktelsesätt,

b. att de stora nationella värden som vår fjällvärld representerar blir föremål för en aktiv planering i bevarande syfte,

c. att vattenkraftsutbyggnad ej bör tillåtas i hittills oexploaterade älvoch sjösystem,

d. att lokalisering av särskilt miljöfarlig industri på Västkusten bör tillåtas endast i undantagsfall,

e. att riksplanearbetet i inlandet nu prioriteras,

2. att riksdagen hos Kungl. Majit begär att en parlamentarisk nämnd tillsätts med uppgift att följa det fortsatta riksplanearbetet och delta i beredningen av riksplanebeslut i enlighet med vad som anges i motionen,

3. att riksdagen hos Kungl. Majit begär en årlig information om

CU 1972:35

riksplanearbetets fortgång,

4. att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär

a. att en fortsatt naturvårds- och kulturvårdsinventering genomförs,

b. att landets vattentillgångar inventeras och en plan för vattenhushållningen upprättas,

c. att landets samlade grustillgångar inventeras och klassificeras samt att en plan för grusexploateringen upprättas med utgångspunkt i att sten och berg kan utnyttjas som ersättningsmaterial,

5. att riksdagen uttalar att de ekologiska storprojekten Energiflöde och dynamik i Östersjöns ekosystem resp. Barrskogslandskapets ekologi, vilka kan ge kunskapsunderlag av avsevärd betydelse för riksplanearbetet, bör genomföras,

6. att riksdagen uttalar att prövningen av glesbebyggelse skall ske i sådana former att den ej blir betungande för den sökande och att rättssäkerheten garanteras,

7. att riksdagen ger Kungl. Maj:t till känna vad i motionen anförs om koncessionprövning av industrilokalisering,

8. att riksdagen beslutar att ersättnings- och inlösenrätten bör anknytas till hinder i markens tillåtna användning,

9. att riksdagen uttalar att en översyn av taxeringsvärden som är baserade på förväntningsvärden genomförs,

1818 av herr Helén m. fl. (fp) vari — såvitt motionen hänvisats till civilutskottet — hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär

(14.) att riksdagen uttalar att landstingens förvaltningsutskott får förstärkt ställning som remissinstans vid fördelningen av resurser inom länen,

1819 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari — såvitt motionen hänvisats till civilutskottet - hemställs att riksdagen - i enlighet med vad som anförts i motionen samt med avslag på proposition 1972:111 i motsvarande delar — hos regeringen begär förslag till ny region- och planpolitik innefattande följande principer och förslag:

(7.) en prioritering i det teknologiska utvecklingsprogrammet samt en skärpning av lagstiftningen i syfte att framtvinga hinder mot miljöskadliga produktionsmetoder och att skapa förutsättningar för regional spridning av tunga och hittills miljöfarliga industrier,

(10.) nya huvudprinciper för den fysiska riksplaneringen i enlighet med vad som anförts i motionen,

1820 av herr Hörberg (fp) vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om påskyndande av pågående utredningar så att riksdagen snarast möjligt får tillfälle ta ställning till frågan om

1. länsstyrelser helt bestående av lokalt valda förtroendepersoner,

2. län som är rimligt stora och näringspolitiskt anpassade,

1821 av herrar Hörberg (fp) och Jonsson i Alingsås (fp) vari anhålles att riksdagen hos Kungl. Maj :t hemställer att undervisningens behov av exkursionsområden beaktas från statens sida i det kommande samarbetet

CU 1972:35

mellan stat och kommun när det gäller markplaneringen,

1823 av herr Lundberg (s) vari — såvitt motionen hänvisats till civilutskottet — hemställs att riksdagen i anslutning till proposition 1972:1 1 1 om regional utveckling och hushållning med mark och vatten måtte besluta:

1. att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att regeringen snarast möjligt måtte förelägga riksdagen förslag till att kronan vid bruk som nedlagts måtte återkräva kronans egendom, och eventuell ersättning för senare uttagna nyttigheter, på ett liknande sätt som skedde i det av landshövdingen Curry Treffenberg den 22 april 1873 undertecknade betänkandet om socialisering av två fastigheter i Norrland, omfattande ett område om ca ”160 mils längd och 1,5-2,5 mils bredd”,

2. att regering och myndigheter ålägges att bevaka kronans äganderätt till älvar och vattendrag, som i landslag och grundlag föreskrives, och att allmogens av ålder gällande urminnesrätt av myndigheter och rättsväsende uppmärksammas och respekteras, och att bolagens utbyggnad av vattenfallen i Ljusnan och Dalälven förbjudes, eftersom äganderätten ligger hos kronan,

3. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om utredning och förslag att hindra markvärdestegring för all mark och allt vatten, och, om sådan sker, markvärdestegringen skall tillfalla kronan och kommunerna, och att markpriserna åsättes ett grundpris ej överstigande det markpris som betalas för god jordbruksjord; att beträffande grustäkterna, f. d. impediment som tillhör kronan, om de från naturvårdssynpunkt skall fredas, ersättning icke skall utgå, och i övrigt, om ersättning skall utgå, samma ersättning söm för mark ovan angives utgår,

4. att 1950 års lag om gräns mot vatten, fiskerättslagen, ersättning för s. k. intrång i fiskerätt revideras, med hänsyn till gamla, allmogen tillkommande urminnesrätter; och att det undersökes hur miljonrullningen för s. k. intrång i fiskerätt kunnat utgå, samt om äganderätten till de överbetalade och till 1950 av kronan ägda vattnen nu är klarlagd och kan redovisas,

5. att Kungl. Maj:t nu utreder och kommer med förslag om ett nedläggande av kammarkollegiet och att dess akter överlåtes till annan museal institution, och att all remissverksamhet upphör,

(7.) att utskottet vid behandlingen av propositionen måtte beakta de i motionen framförda synpunkterna,

1824 av herrar Mattsson i Skee (c) och Mattsson i Lane-Herrestad (c) vari hemställs att riksdagen vid behandling av proposition 1972:1 11 bilaga 2 och 3 måtte uttala att planeringsprincipen om ett obrutet kustområde i norra Bohuslän samt förslaget om att inga nya industriområden skall öppnas på Västkusten inte utgör hinder för att som industrimark reserveras ett område vid Idefjorden,

1825 av herr Nilsson i Agnäs (m) vari hemställs att riksdagen vid behandling av proposition 1972:1 1 1 bilaga 2 och 3 Hushållning med

CU 1972:35

mark och vatten beslutar att odlad jord och god odlingsbar jord icke får användas så att jordbruksproduktion förhindras samt att vederbörande utskott utarbetar nödig lagtext,

1830 av herr Oskarson (m) vari — såvitt motionen behandlas av civilutskottet (yrkandet 3 a) - hemställs att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna att huvudansvaret för den kommunala planeringen och utvecklingen även i framtiden åvilar kommunens beslutande organ och att dessa tillförsäkras största möjliga handlingsfrihet,

1832 av herrar Schött (m) och Kronmark (m) vari hemställs att riksdagen vid utarbetandet av riktlinjer för riksplanearbetet och för regionalpolitiken tar hänsyn till de särskilda skäl som föreligger för att vissa områden av Kalmar län behandlas positivt när det gäller stimulans åt miljövänlig industri m. m.,

1834 av herr Tobé m. fl. (fp, m) vari hemställs att riksdagen för sin del antar ändringar i byggnadslagen och naturvårdslagen som inte knyter inlösenskyldighet endast till hel fastighet.

UTSKOTTETS YTTRANDE

1. Behandlingsfråga

I motionen 1972:1807 har hemställts att riksdagen beslutar om uppskov med behandlingen av propositionen i här förevarande del. Utan att särskilt yrkande framställts har vidare i motionen 1972:1823 anförts den åsikten att riksdagen, för att inte handla under trycket av tidsnöd, bör skjuta upp behandlingen av propositionen till vårriksdagen.

Den principiella utgångspunkten för förslagen i denna del har varit känd sedan årsskiftet 1971 — 1972 och föremål för en livlig debatt. Vissa utredningsförslag har varit tillgängliga även dessförinnan. Motionstiden har förlängts inom de gränser som riksdagsordningen medger. Med hänvisning till det anförda och efter samråd med inrikesutskottet avstyrker civilutskottet bifall till motionen i denna del.

2. Allmänna riktlinjer

Kungl. Maj:t har bl. a. föreslagit riksdagen att godkänna de riktlinjer för hushållningen med mark och vatten, för vilka statsministern redogjort.

Vad sålunda anförts om behovet och angelägenheten av en fysisk planering i riksperspektiv kan utskottet helt ansluta sig till.

Utskottet kan vidare helt dela den framförda uppfattningen att de planeringsriktlinjer som nu bör fastställas skall ta sikte på sådana naturtillgångar där rikssynpunkerna och den stora allmänhetens intressen har stor tyngd. Detsamma gäller vad som närmare anförts om riktlinjernas allmänna utformning.

CU 1972:35

10 Denna begränsning av planeringsriktlinjernas inriktning till områden och företeelser där konflikter med riksintressen i första hand uppkommer, får anses helt naturlig i ett i princip decentraliserat ekonomiskt system. Utskottet avstyrker i detta sammanhang motionen 1972:1819 i vad avser kravet på en vidgning av planeringen till att avse all disposition av naturresurser. Motionärernas syften att tillgodose allmänna intressen uppfylls i de förutsebara konkurrenssituationerna. Det bakomliggande kravet på ett radikalt förändrat ekonomiskt beslutssystem bör enligt utskottets mening inte ytterligare behandlas i detta sammanhang.

I fråga om dessa planeringsriktlinjers uttryck och genomslagskraft ansluter sig utskottet till meningen att de bör bli vägledande för Kungl. Maj:t och underställda myndigheter och att det får förutsättas att de beaktas och följs även vid kommunala beslut om markanvändningen. Då riktlinjerna konkretiserats direkt eller i en fortsatt planering bör lagstiftning säkra planeringsintentionernas genomförande. Enligt utskottets mening bör denna praktiskt genomförbara syn tillgodose även de önskemål som framställts i motionen 1972:1819 om rättsligt bindande regler. I detta sammanhang får även hänvisas till vad nedan (s. 29) anförts om bygglagutredningens uppgifter.

Den angivna lagstiftningen utgår bl. a. från den av en riksdagsmajoritet tidigare godtagna principen att all bebyggelse skall föregås av en prövning av var och när den från allmän synpunkt bör få komma till stånd. Denna princip i förening med syftet att även på andra sätt stärka samhällets ställning i bl. a. miljövårdsplaneringen ansluter till vad som numera synes ha blivit en allmänt omfattad ståndpunkt.

Vad som anförs i motionen 1972:1807 om att den enskilde markägarens rätt inte får kränkas — vilket i och för sig är obestritt — har dock i nämnda motion getts en tolkning i fråga om ersättningar m. m. som enligt utskottets mening skulle innebära att de nämnda planeringsintentionerna skulle försvåras, fördröjas eller helt omintetgöras. Utskottet återkommer nedan (s. 38-39) till denna frågeställning.

Det kan knappast ifrågasättas att intressen av rikskaraktär, vilka godtagits som allmänna, måste hävdas av staten. Därav följer att även vissa frågor som nu avgörs helt av kommunerna kommer att kräva avgörande av statliga organ. Statsministern har betonat, att detta inte får leda till en stel statlig kontroll eller styrning utan bör komma till uttryck i ett mer utvecklat samarbete mellan stat och kommun. Utskottet ansluter sig till och stryker för sin del också under denna uppfattning. Det bör dock också betonas att statens handlande i dessa frågor inte skall resultera i tillfälliga kompromisslösningar utan bestämmas av de planeringsriktlinjer som riksdagen kan komma att uttala sig för. Det är enligt utskottets mening av väsentlig betydelse att klara och godtagna långsiktiga intressen inte får vika för antagna fördelar på kort sikt. Utskottet har anledning förutsätta att kommunernas ökade ansvar och vidgade befogenheter inom den översiktliga planeringen kommer att ytterst garantera en sådan utveckling och att möjliggöra att denna utveckling får bredaste möjliga demokratiska förankring. På detta sätt, genom ett vidgat

CU 1972:35

ansvarsområde för både stat och kommun och genom en strävan att förbättra såväl beslutsunderlag som metodik, kan möjligheter skapas för att förankra målinriktade synteser i en bred demokratisk opinion.

Utskottet tillstyrker med hänvisning till det här anförda att riksdagen godkänner de av statsministern angivna riktlinjerna för en fysisk riksplanering m. m.

3. Riktlinjer för hushållningen med mark och vatten

3.1 Utgångspunkter och mål

3.1.1 Allmänt

Utskottet har ovan uttalat sig om de allmänna riktlinjer för hushållningen med mark och vatten för vilka statsministern redogjort och som riksdagen föreslagits godkänna. Riksdagen har vidare beretts tillfälle att avge yttranden över av civilministern närmare utvecklade planeringsriktlinjer. Dessa avses även utan uttryckligt stadgande i lagens form bli vägledande för Kungl. Majit och underställda myndigheter vid alla beslut om sådan markanvändning som riktlinjerna avser. De förutsätts likaledes bli vägledande för kommunernas motsvarande beslut. 1 den mån dessa planeringsriktlinjer utformas som klart uttalade direktiv och då de preciseras genom fortsatt planeringsarbete avses lagstiftning säkra att de fullföljs i den kommunala planeringen och vid beslut om lokalisering av viss industri. Fråga om denna lagstiftning behandlas av utskottet i ett senare avsnitt.

3.1.2 Behovet av och syftet med en fysisk riksplanering Utskottet

har tidigare anslutit sig till uppfattningen att en fortlöpande fysisk riksplanering är angelägen för att tillgodose behovet att bättre överblicka naturresurserna och öka möjligheterna att styra hushållningen med dessa.

Den fysiska riksplaneringens närmare uppgifter och syfte har preciserats av civilministern. Efter kartläggningar och analyser skall, i den mån det är motiverat av riksintressen, allmänna riktlinjer dras upp för hushållningen med sådana naturtillgångar som är eller kan väntas bli efterfrågade av skilda intressen eller som är särskilt känsliga för miljöpåverkan. Dessa planeringsriktlinjer skall dels avse utnyttjandet av vissa grovt avgränsade geografiska områden, dels vara av mer allmän karaktär. 1 det senare fallet skall de syfta till att, förutom att utgöra en utgångspunkt för de nyssnämnda geografiskt inriktade riktlinjerna, tjäna till ledning för den regionala och lokala planeringen även i andra delar av landet.

Det bör i detta sammanhang noteras att den planeringsaktivitet som direkt föranleds av den fysiska riksplaneringen — dvs. här aktuella planeringsriktlinjer och deras fortsatta konkretisering — tids- och innehållsmässigt måste samordnas med aktivitet med delvis andra

I

CU 1972:35 12

utgångspunkter. Sålunda får kommunerna direkta ytterligare uppgifter i arbetet att lägga fast översiktliga bedömningar av marks lämplighet för glesbebyggelse. Statens planverk har vidare initierat strävanden att i en s. k. ”vidgad generalplanering” - dock inte generellt anknuten till BL:s generalplaneinstitut — få fram en översiktlig fysisk planering i kommunerna, samordnad med annan planering, inklusive den sociala. Utskottet berör dessa frågor ytterligare i samband med behandlingen av förslag angående den fortsatta fysiska riksplaneringens uppgifter, (s. 26—29)

3.1.3 Vissa grundläggande utgångspunkter

Frågorna om på vilket sätt man i planeringen skall beakta bedömningar av ekologisk art, miljöutvecklingen i stort och önskemålet om fortsatt ekonomisk tillväxt är, som departementschefen anfört, av grundläggande betydelse.

Utskottet ansluter sig till meningen att en tillämpning av ett ekologiskt synsätt får anses innebära att den fysiska planeringen skall medverka till att samhällsutvecklingen sker inom de ramar som naturresurserna och naturmiljön anger så att förutsättningar ges för rika biologiska utvecklingsmöjligheter. Detta innebär bl. a. att ökade krav ställs på produktionstekniken och att restriktioner måste ställas upp. Om denna utgångspunkt råder fullständig enighet.

I praktiska planeringsavgöranden uppstår svårigheter i tillämpningen av den nämnda utgångspunkten: kunskapsunderlaget är ofullständigt, utvecklingen av en ny teknologi tar avsevärd tid och skilda meningar förs fram om hur de restriktiva reglerna skall preciseras — särskilt då de i konkreta situationer ställs mot aktuella bedömningar av en allmän eller lokal arbetsmarknadssituation.

Departementschefens slutsats i denna del är att det är angeläget att en ekologisk grundsyn tillämpas på alla samhällsnivåer. Han nödgas dock konstatera att denna ekologiska grundsyn inte är möjlig att tillämpa fullt ut i dag på grund av de ovan angivna svårigheterna. Riktigheten av detta konstaterande kan självfallet inte bestridas. De förslag som lagts fram i propositionen 1972:1 11 är emellertid ett avgörande steg mot möjligheter att få en ekologisk grundsyn beaktad i tidigare planeringsavgöranden och därmed bort från en rovdrift på naturtillgångarna. Inte minst får hänsyn tas även till att frågeställningen kommit in i övergripande och fastlagda handlingslinjer för samhällets aktiva agerande.

1 motionen 1972:1817 föreslås riksdagen särskilt stryka under att ett ekologiskt betraktelsesätt skall vara grundläggande för riksplaneringens utformning. Vad utskottet har uttalat torde innebära att motionärernas intresse är tillgodosett.

Bristerna i det grundläggande kunskapsmaterialet bör så långt som möjligt undanröjas. Enighet råder om att forskning och planering bör inriktas på att mer välgrundade ekologiska överväganden så snart som möjligt kan inlemmas i beslutsunderlaget. Utskottet behandlar nedan (s. 28-29) mer konkreta överväganden i detta syfte. Utskottet vill dock,

CU 1972:35

liksom civilministern, redan i detta sammanhang betona vikten av att hänsyn tas till nu känt kunskapsmaterial.

Huvudprincipen bör vara att restriktivitet skall iakttas när det gäller ytterligare påfrestningar på naturmiljön. Restriktioner i fråga om ingrepp i eller påfrestningar på naturmiljön måste sålunda fortfarande vidmakthållas. De planeringsriktlinjer som förordas innebär konkretiseringar av denna princip. Miljölagstiftningen i övrigt får enligt utskottets mening fortfarande en central roll i detta sammanhang och förutsätts bli föremål för fortsatt uppmärksamhet, bl. a. genom den år 1971 tillsatta utredningen rörande kostnaderna för miljövård (Jo 1971:8).

Utvecklingen av den allmänna teknologin och reningstekniken kan förhoppningsvis ge vidgade handlingsmöjligheter. Det bör dock — även med konkreta framsteg för ögonen - inte nu dras den slutsatsen av en framtida utveckling på detta område att miljöeffekterna kan tillmätas minskande betydelse.

Vad som anförts i motionen 1972:1819 om en prioritering av det teknologiska utvecklingsprogrammet och skärpt miljölagstiftning m. m. sammanfaller i princip med tankegångarna i propositionen. Det i motionen ställda yrkandet är emellertid så allmänt hållet att det inte kan föranleda till något riksdagens verkställbara ställningstagande i detta sammanhang.

Utskottet ansluter sig helt till vad civilministern anfört om att en grundläggande princip också bör vara ökad vaksamhet beträffande miljöutvecklingen i stort. Utskottet har anledning att i detta sammanhang särskilt betona vikten av att denna princip tillämpas för att förebygga sådana allvarliga motsättningar i dessa frågor mellan tätorter och landsbygd som på andra håll verkat förlamande — särskilt på den sociala planeringen.

Även om de i propositionen framlagda förslagen utgår från miljöbetonande principer för hushållningen med naturtillgångarna måste även avgöranden som formellt och administrativt faller inom den fysiska planeringen innefatta hänsyn till allmän välfärdspolitik och ekonomisk utveckling. Beroendet är inte ensidigt utan ömsesidigt. Just i sammanhang med sådana hänsynstaganden inom den offentliga verksamheten ställs olika grundläggande principer mot varandra. Planeringsriktlinjerna innehåller som ett väsentligt moment förslag till lösningar av intressemotsättningar mellan vissa typiska särintressen.

Utskottet ansluter sig till uppfattningen att man i strävandena mot en god långsiktig hushållning med naturresurserna måste väga in även samhällsekonomiska bedömningar. De avvägningar som sker innebär en brytning mellan olika intressen och mellan kortsiktiga och långsiktiga fördelar. Bevakningen av miljön ur ekologiska och allmänt miljömässiga utgångspunkter innebär kostnadsförskjutningar. Det bör på ett tidigt stadium göras klart att prioriteringar inte bara kan diskuteras som fördelar för ett intresse — de innebär också att ett annat sätts i efterhand. Civilministern anför som exempel att om vår samlade konsumtion av varor och tjänster belastas i förhållande till deras miljökostnader skulle

CU 1972:35

avsevärda förskjutningar i konsumtions- och produktionsmönstret sannolikt följa. Detta skulle troligen innebära bl. a. en dämpning av konsumtionsökningen när det gäller materiella förnödenheter. Konfliktfallen får dessutom en annan dimension då de konkretiseras. Även allmänt hållna riktlinjer måste dock ytterst komma till uttryck i ett specifikt planeringsbeslut. Redan i hittillsvarande debatt har getts exempel på anslutning till allmänna principer i förening med ett avståndstagande från deras tillämpning i ett preciserat fall. Denna i och för sig naturliga intressekonflikt får emellertid inte leda till riktlinjer som är till intet förpliktande. Det är därför enligt utskottets mening av utomordentligt värde att riktlinjerna — trots intressekonflikterna - kunnat preciseras så långt som nu har skett och genom riksdagens hörande få en demokratisk förankring.

I motionen 1972:1807 tas upp konflikter mellan miljömässiga och regionalpolitiska motiv i de riktlinjer som rör den tunga basindustrins utbyggnad. Det anförs att de regionalpolitiska motiven inte är övertygande och att de samhällsekonomiska och företagsekonomiska konsekvenserna inte klargjorts.

Utskottet kan inte dela den i motionen anförda uppfattningen, som inte utmynnar i annat än ett krav på förtydligande. Motionen får i denna del uppfattas som ett betonande av vissa av de intressen som ingått i avvägningarna och inte föranleda till föreslaget tillkännagivande av dessa ståndpunkter.

I fråga om avvägningen mellan skilda intressen har i motionen 1972:1819 anförts att skyddsintressena inte tillgodosetts i erforderlig utsträckning och att regionpolitiska bedömningar fått vika.

Enligt utskottets mening får dessa omdömen anses överdrivna. Det är uppenbart att i avvägningar av denna typ gränsdragningar mellan allmänna och enskilda intressen kan bedömas olika. Vad i motionen anförts i denna del bör inte föranleda till något uttalande från riksdagens sida.

Vad som anförts i motionen 1972:1813 om vikten av att de fysiska och ekonomiska övervägandena samordnas och hänsyn tas till sociala bedömningar får, liksom uttalanden i samma riktning i motionen 1972:1817 anses helt tillgodosedda genom vad civilministern anfört och utskottet ovan anslutit sig till.

1 den nyssnämnda motionen 1972:1813 tas vidare upp frågan om inriktningen i stort av miljöinsatserna och anförs att de största insatserna måste göras där människorna befinner sig. Detta torde vara så invändningsfritt att ett särskilt understrykande inte behövs. Härav får dock inte dras den slutsatsen att glesbygds- och vildmarksområdenas miljövård skall eftersättas.

3.1.4 Samordnad långsiktig samhällsplanering

Vad utskottet närmast här ovan anfört om samordning av intressen vid beslut om planeringsriktlinjer gäller självfallet i tillämpliga delar även det

CU 1972.35

följande planeringsarbetet. Här knyter sig intresset även till att skapa förutsättningar för en administrativ beslutssamordning mellan olika sektorer — i detta sammanhang främst mellan den fysiska riksplaneringen, den regionalpolitiska planeringen och transportplaneringen. Detta kommer att beröras i samband med behandlingen av organisationsfrågorna.

Civilministern anger vissa områden där samordningsfrågorna får särskild betydelse.

Sålunda anges att i nästa etapp av den fysiska riksplaneringen ökad uppmärksamhet bör ägnas inlandsfrågorna och inlandslokalisering av viss industri. I denna del anförs att avgörande för valet av vissa bestämda industrilägen i inlandet — liksom vid kustlokalisering — blir en samlad bedömning från skilda aspekter där de regionalpolitiska synpunkterna kommer att väga särskilt tungt.

Vidare erinras om sambandet mellan den fysiska riksplaneringen och tätortsutvecklingen, ett samband som särskilt knyter an till samordning av grundläggande regionalpolitiska riktlinjer med i den fysiska planeringen hävdade miljöaspekter. Frågorna blir i huvudsak behandlade inom den regionala planeringens ram. Sålunda har inrikesministern i propositionens förslag till regionalpolitisk! handlingsprogram betonat vikten av att den regionalpolitiska planeringen får en sådan inriktning att goda förutsättningar skapas för tätorternas miljöutformning.

Utskottet ansluter sig till vad som anförts i propositionen om utvecklingen av tätortsmiljön som sådan.

Vidare stryker civilministern under behovet av att successivt, och särskilt med avseende på den långsiktiga planeringen, mera samordna transportplanering, fysisk riksplanering och regionalpolitisk planering. Den väsentliga roll som kommunikationerna spelar för en önskad översiktlig planering betonas.

För civilutskottets del finns i detta sammanhang inte anledning att — utöver en hänvisning till vad inrikesministern anfört i denna del (bil. 1, s. 519—523) — betona vikten av den regionala trafikplanering som sker genom länsstyrelserna.

En integrerad långsiktig och översiktlig samhällsplanering med regional inriktning föreslås böra leda fram även till en strukturplanering, vari anges den regionala struktur som man vill se förverkligad och vissa orters roll i denna struktur. De grundläggande riktlinjerna i denna del läggs fast inom den regionala utvecklingsplaneringen.

Civilutskottet har inte funnit skäl att för sin del göra annat uttalande, än att vad civilministern anfört i denna del inte ger anledning till erinran och ett understrykande av att bedömningar av här aktuell art måste komma i ett tidigt skede för att samordningen skall kunna bli effektiv.

CU 1972:35

3.2 Planeringsriktlinjer

3.2.1 Planering för vissa verksamheter

3.2.1.1 De areella näringarna

Civilministern anför att det är naturligt att de areella näringarna ges ett större utrymme i det fortsatta planeringsarbetet med hänsyn till deras stora samhällsekonomiska betydelse och deras betydelse för miljön. All möjlig hänsyn bör tas till dessa näringars krav. Restriktioner kan dock komma i fråga bl. a. med hänsyn till behovet av goda rekreationsmöjligheter eller till vetenskapliga intressen. Civilministern uttalar sig för att anspråken — närmast i fråga om jordbruk och skogsbruk — preciseras i det fortsatta arbetet bl. a. genom en förfinad gradering av jordbruksmark genom lantbruksstyrelsens försorg, genom en gradering av skogsmark så att även samhällsekonomiska synpunkter beaktas och genom att jordoch skogsbrukets företrädare får medverka i planeringsarbetet på ett tidigt stadium.

1 motionen 1972:1800 föreslås särskild utredning för att få förslag om hur högproduktiv jordbruksmark skall bevaras. Längre går förslaget i motionen 1972:1825 om ett direkt riksdagsbeslut om att odlad jord och även god odlingsbar jord inte får användas så att jordbruksproduktionen förhindras.

Enligt utskottets mening torde konflikterna i detta hänseende främst stå mellan jordbruket och tätortsutbyggnaden. I sitt av riksdagen godkända betänkande (JoU 1969:21) har jordbruksutskottet uttalat att högvärdig jordbruksmark inte bör tas i anspråk för tätbebyggelse om likvärdiga lösningar kan åstadkommas på annat sätt. Civilutskottet har inte anledning att nu inta annan ståndpunkt.

Utskottet finner att det intresse som motionen 1972:1800 företräder får anses helt tillgodosett vid tillämpning av vad civilministern anfört i denna del.

Förslaget i motionen 1972:1825 är emellertid så långtgående att den förordade principen inte kan läggas till grund för ett riksdagens beslut. Motionen avstyrks sålunda.

Vad civilministern anfört i fråga om fiske och renskötsel kan utskottet ansluta sig till.

3.2.1.2 Friluftsliv och fritidsbebyggelse

Utskottet delar meningen att kunskapsunderlaget i denna del i många hänseenden kan behöva kompletteras men att redan föreliggande redovisningar har ett betydande värde.

Vad som närmast behandlats i förarbetena till den fysiska riksplaneringen är friluftsverksamheter med speciella eller stora krav på fysiska resurser. Friluftslivets markanspråk i eller i nära anslutning till tätorterna har inte behandlats.

Behovet att freda vissa angivna områden behandlas i samband med de

CU 1972:35

geografiskt anknutna planeringsriktlinjerna. Utskottet ansluter sig till de av civilministern i detta sammanhang sammanfattade utgångspunkterna för valet av skyddsvårda områden.

Aktuella konfliktfall som kräver snara lösningar förorsakas av den snabba utvecklingen av fritidsbebyggelsen, vilken till stor del skett utan föregående planläggning. Utskottet ansluter sig därför till meningen att det är önskvärt att fritidsbebyggelse i fortsättningen utvecklas mer planmässigt än hittills och stryker liksom civilministern under att detta inte behöver innebära minskade möjligheter till enskilt fritidsboende eller minskad valfrihet för det enskilda hushållet att välja önskad bebyggelsetyp. Planeringskravet innebär självfallet inte heller att fritidsbebyggelse endast skall tillåtas i form av stora tätbebyggda fritidsbyar. De olikheter som föreligger mellan t. ex. vissa delar av Norrlands inland och tätortsregionerna i fråga om naturtyper och exploateringstryck måste lika självfallet beaktas vid de planmässiga bedömningarna.

I motionen 1972:1807 har civilministerns sålunda sammanfattade uttalande uppfattats som en snäv inställning till enskilt fritidsboende och en favorisering av stora tätbebyggda fritidsbyar. Enligt utskottets mening saknar denna tolkning all grund. I den mån emellertid som motionen avses tala för att attraktiv mark för fritidsbebyggelse skall fördelas endast efter priskonkurrens och utan hänsynstagande till bl. a. det rörliga friluftslivets och naturvårdens behov tar emellertid utskottet kraftigt avstånd därifrån. Utskottet ansluter sig till vad civilministern sålunda och

1 övrigt anfört i denna fråga.

De anmärkningar som i motionen 1972:1819 riktas mot att klar ställning inte tas i konflikter mellan fritidsbebyggelse och rörligt friluftsliv får anses överdrivna. Skiftande förutsättningar kräver att konflikterna ytterst löses i det fortsatta arbetet.

I motionen 1972:1813 och den nyssnämnda motionen 1972:1807 tas vidare upp synpunkten att även fritidsbebyggelsens intresse bör vika för de areella näringarnas klarlagda behov. Detta överensstämmer enligt utskottets mening med den ställning de areella näringarna getts i nu behandlade riktlinjer.

Motionen 1972:1813 innehåller även ett förordande av att fritids- och permanentbostäder bör lokaliseras i anslutning till befintlig jordbruksbebyggelse. Avgöranden i denna del ligger inom den kommunala planeringens ram och måste behandlas olika i skilda planeringssammanhang. Enligt utskottets mening strider en sådan lokalisering inte mot förordade planeringsprinciper utan är i många fall otvivelaktigt en lösning som medför ömsesidiga fördelar. På grund av det anförda bör motionerna inte föranleda något särskilt riksdagens uttalande.

3.2.1.3 Vetenskaplig naturvård m. m.

Utskottet delar uppfattningen att den vetenskapliga naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen bör tillmätas stor tyngd som restriktioner vid planering av andra verksamheters markanvändning. Detta gäller, som

2 Riksdagen 1972. 19 sami. Nr 35

CU 1972:35

utskottet anfört, även vid konflikter med de areella näringarnas behov. Ett sådant övervägande står i god överensstämmelse med utgångspunkten att få en ökad vaksamhet beträffande miljöutvecklingen i stort. Utskottet ansluter sig till vad civilministern anfört i detta sammanhang.

Krav pä beaktande av skolans markbehov för exkursioner förs fram i motionerna 1972:1805 och 1821 — i den förra motionen riktat till den kommunala planeringen och i den senare motionen klassat som ett riksintresse som det skulle åligga staten att bevaka i samarbetet med kommunerna.

De här aktuella markbehoven sammanfaller ofta med friluftslivets och naturvårdens intressen, vilka även bör kunna beaktas ur denna synvinkel. Motionen 1972:1805 skulle därmed kunna anses tillgodosedd. Utskottet har däremot inte funnit anledning till ett särskilt uttalande i enlighet med motionen 1972:1821.

Vad som anförts i propositionen angående försvarsaspekterna har inte gett utskottet anledning till särskilt uttalande.

3.2.1.4 Industri med speciella lokaliseringsönskemål eller betydande miljöstörningar

I vad gäller avgränsningen av industrityper som bör behandlas i den fysiska riksplaneringen har i förarbetena två förhållanden varit vägledande: anläggningens behov av speciella naturresurser och de mer betydande miljöstörningar de kan orsaka. Detta har lett till att studierna i första hand inriktats på kraftverk, oljeraffinaderier, tung kemisk industri, vissa metallverk och skogsindustri. Civilministern stryker under att denna avgränsning utgår från vissa egenskaper hos industrin och att urvalet därför kontinuerligt får anpassas till utvecklingen.

Tidigare har anförts att en övergripande målsättning är att utveckla sådana produktionsprocesser som inte medför skadliga utsläpp och att restriktionerna i bl. a. den direkta miljölagstiftningen inte kan mildras endast på grund av förväntningar om en bättre reningsteknik. I detta sammanhang anför civilministern att även om de kontinuerliga utsläppen av föroreningar från en viss anläggning begränsas så att de inte medför negativa effekter kan risk för fel på reningsanordningar m. m. motivera en prövning av anläggningens lokalisering i den fysiska riksplaneringen.

Utskottet har ingen erinran mot vad civilministern anfört i denna del.

Vad härefter angår lokaliseringsprinciperna har civilministern anslutit sig till följande utgångspunkter:

— Lokaliseringsplatserna skall helst ha god tillgång på de natur- och transportförutsättningar som behandlade industrityper kan behöva.

— Lokaliseringsplatserna skall så långt möjligt ligga i anslutning till områden som redan är påverkade av behandlade typer av industri, och nya lokaliseringsplatser skall helt undvikas i områden som är särskilt värdefulla från rekreations- och naturvårdssynpunkter.

— Lokaliseringsplatserna skall så långt möjligt ligga inom bekvämt pendlingsavstånd från tätort som utpekas som regionalt centrum i ett

CU 1972:35

regionalpolitisk t handlingsprogram.

Det bör noteras, att dessa principer utgår från olika överordnade målsättningar och kan leda till motstridande slutsatser. Civilministern förordar att den slutliga sammanvägningen får göras från fall till fall. Naturlig osäkerhet i bedömningarna skall beaktas så att handlingsutrymmet bevaras.

Den sålunda förordade principen att samla den behandlade typen industri till ett begränsat antal lokaliseringsorter får, enligt vad civilministern anför, inte leda till oacceptabla förhållanden på dessa platser. I sammanhanget hänvisas till utredningen om utbyggnad av vissa stora industrianläggningar. Inrikesministern har strukit under angelägenheten av att till andra delar av landet avleda så stor del som möjligt av de lokaliseringsönskemål som riktas mot Västkusten.

I motionen 1972:1813 har anförts att det är angeläget att lokaliseringen av industri inte koncentreras i större utsträckning än vad bevarandeintressena kräver. Vidare anförs att en anknytning till i propositionens regionalpolitiska del utpekade regionala centra inte kan godtas. Alla kommuner bör i princip kunna bli föremål för lokalisering av sådan industri om det, som det sägs i motionen, inte strider mot miljökraven.

Enligt utskottets mening torde förslagen i propositionen och motionen sammanfalla formellt i fråga om koncentrationsgraden. I båda fallen har hänsyn tagits till att koncentrationen inte får leda till oacceptabla förhållanden. Skälet till koncentration är just ett skyddsintresse. Endast i den mån motionen, vilket utskottet inte har anledning att anta, skulle fästa mindre vikt vid skyddsintressena skulle en reell skillnad uppkomma.

Invändningarna i motionen mot utpekandet av regionala centra som lokaliseringsalternativ torde få anses vara ett fullföljande av regionalpolitiska förslag som behandlas i inrikesutskottet och till vars överväganden i denna del civilutskottet får hänvisa.

Utskottet vill också i detta sammanhang — liksom civilministern — hänvisa till att i sådana delar av landet där ingen konkurrens föreligger mellan olika industrier och lokaliseringen inte heller medför konflikt med speciella miljö- och naturvårdsintressen, den fysiska riksplaneringen som sådan inte ger motiv för en prioritering av olika orter i här aktuellt lokaliseringsval.

Utskottet ansluter sig till vad civilministern sålunda och i övrigt anfört i detta sammanhang och avstyrker motionen 1972:1813 i nu behandlad del.

3.2.2 Geografiskt orienterade riktlinjer

3.2.2.1 Motiv, underlag och karaktär

Civilministern anför att — även om ytterligare utredningar och forskningsuppgifter bör utföras för att få ett säkrare beslutsunderlag —

CU 197235

vissa planeringsöverväganden inte kan anstå. Sådana preciseringar bör kunna göras så att värdefulla naturresurser inte förstörs eller tas i anspråk på ett sätt som från rikssynpunkt är olämpligt i ett längre tidsperspektiv. Detta torde enligt utskottets mening följa redan av de allmänna riktlinjer som riksdagen föreslagits godkänna.

Det föreliggande materialet har på vissa håll ansetts brista i fråga om beaktande av effekterna från sysselsättnings- och arbetsmarknadssynpunkter. Denna kritik har närmast gällt förslagen om att till förmån för friluftsliv och naturvård undanta områden från lokalisering av miljöstörande industri utan att samtidigt analysera möjligheterna att skapa annan industrisysselsättning. Civilministerns anförande i propositionen på denna punkt om att förslaget självfallet inte innebär att näringslivets utveckling i området skall hindras och hänvisningen till möjligheten att inom ramen för de regionalpolitiska medlen lämna stöd till utvecklingen i dessa områden synes ha medfört att kritiken inte upprepas i nu väckta motioner.

I motionerna 1972:1788, 1795, 1813 och 1832 har, om än i skilda former, förts fram krav som närmast är ett understrykande av vad civilministern sålunda anfört. Härtill anknyter även förslagen i motionen 1972:1775. Utskottet har inte anledning att förorda någon särskild prioritering mellan områdena inbördes eller någon riktlinje utöver de som ingår i de frågor om regional utveckling som inrikesutskottet behandlat. Motionärernas intressen får anses tillgodosedda.

Motionen 1972:781 utmynnar i en begäran om utredning och förslag om årliga statsbidrag till kommuner, vilkas mark i stor utsträckning skall användas för fritidsbebyggelse och rörligt friluftsliv.

Frågeställningen anknyter till motionsledes tidigare framförda krav i fråga om skatteutjämning. Skatteutjämningsrevisionen har (SOU 1972: 44) föreslagit för kommunerna individuellt bestämda procenttal för skattekraftsgarantin, kompletterade med bl. a. en särregel för sommarstugekommuner enligt vilken garantibelopp för fritidsfastigheter inte skall räknas in i kommunens eget skatteunderlag vid bidragets bestämmande. Proposition i anledning av nämnda förslag avses läggas fram för 1973 års riksdag. Enligt utskottets mening bör motionärernas intentioner tas upp till behandling i detta sammanhang.

Utskottet vill i anslutning till de här behandlade frågorna om kommunernas ställning i områden med restriktioner enligt fysisk planering hävda att krav på kompensation m. m. självfallet inte kan grundas på skadeståndssynpunkter och bestämmas som en ersättning för förlust av mer eller mindre grundade förväntningsvärden. Statsmakternas ansvar utgår även i dessa områden från den övergripande principen om en regional utjämning i anslutning till tidigare nämnd strukturplanering.

Tveksamhet har under remissbehandlingen uttryckts om möjligheterna att med nuvarande kunskapsunderlag göra bedömningar om känsligheten på olika kuststräckor och i skilda områden.

Utskottet ansluter sig till uppfattningen att den tveksamhet som sålunda anförts närmast innebär ett understrykande av osäkerheten i materialet och inte att felaktigheter påvisas. Denna osäkerhet leder dock

CU 1972:35 21

till att bevarandeaspekten måste betonas särskilt starkt samt att försiktighet och restriktivitet skall iakttas vid lokalisering av anläggningar vilkas långtidseffekt inte är känd.

Till vad nu behandlats knyter även an den principiella kritik som i motionen 1972:1819 riktas mot slutsatserna av bl. a. olika kustvattens känslighet för skilda föroreningar — en kritik mot den s. k. ”utspädningsfilosofin”. Med hänsyn emellertid till att motionen inte anvisar alternativa metoder eller handlingslinjer i denna del — utan snarare tycks ta avstånd från slutsatserna från regionalpolitisk utgångspunkt — finner utskottet inte skäl att förorda något särskilt uttalande.

Hänsynstagandet till utvecklingen av tekniska och andra faktorer har utskottet berört redan i samband med de allmänna riktlinjerna. Anledning finns dock att liksom civilministern även i detta sammanhang stryka under att de riktlinjer som nu dras upp måste grundas på föreliggande tekniska och ekonomiska förutsättningar.

De områdesanknutna övervägandenas karaktär bestäms av syftet att, i de ytmässigt sett begränsade delar av landet där konkurrens om naturresurserna finns eller kan väntas bli särskilt framträdande, få fram planeringsriktlinjer av två slag. Dels avgränsas områden med skyddsvärde ur vetenskaplig och rekreativ synpunkt, dels ges vissa riktlinjer för lokalisering av den här behandlade industrin. Utskottet har fått särskild anledning att betona att dessa senare riktlinjer är av annan karaktär än de långsiktiga bevaranderiktlinjerna. Lokaliseringsövervägandena måste kunna revideras med ganska täta mellanrum, bl. a. med hänsyn till den tekniska utvecklingen.

Riktlinjerna har allmänt åskådliggjorts i bilaga 2. Bilagan är inte att anse som en del av utskottets beslut.

3.2.2.2 Kusterna, riktlinjer för rekreation och naturvård

I fråga om de obrutna kusterna — norra Bohusläns skärgårdskust från Brofjorden till norska gränsen, norra Kalmar läns och Östergötlands skärgårdskust från Simpevarp till Bråvikens mynning och Ångermanlands brantkust mellan Ångermanälven och Köpmanholmen — ansluter sig civilministern till vad som förordats i förarbetena. Sålunda bör etablering av industri av det slag som behandlas i rapporten helt undvikas i dessa områden. Områdena bör disponeras så att ett allsidigt utnyttjande för fritidsändamål blir möjligt. Återhållsamhet bör gälla i fråga om enskild fritidsbebyggelse i kustlandet. Vissa områden — främst de ytterskärgårdar som bara är obetydligt påverkade av exploatering — bör med hänsyn till flora och fauna helt undantas från ytterligare bebyggelse och friluftsliv i intensivare form. I andra områden bör, efter en omsorgsfull planering, kunna reserveras åtskillig ytterligare fritidsbebyggelse, som dock bör förläggas så att stränderna inte tas i anspråk. Planeringen bör inriktas bl. a. på att bevara landskapets skönhetsvärden.

Mot dessa förslag i bevarandesyfte har inte riktats andra invändningar än förslagen i motionerna 1972:1824 att som industrimark skall

r

CU 1972:35 22

reserveras ett område vid Idefjorden samt 1972:1775 att industri med begränsad nedsmutsningseffekt skall kunna förläggas till sådana olägliga delar av Kalmar läns kust som inte kan användas för bad eller friluftsliv.

I vad gäller område vid Idefjorden synes motionen inte särskilt ta sikte på att tillåta miljöstörande industri utan närmast avse ett tillvaratagande av djuphamnsmöjligheterna vid fjorden. I den mån dessa syften i en framtid kan kombineras, tillgodoses intresset av att bevara hamnmöjligheterna som sådana genom civilministerns förslag. Skulle emellertid kravet avse möjlighet att till ett sådant industriområde förlägga miljöstörande industri har dock utskottet inte anledning att tillstyrka förslaget. Lokaliseringen av annan industri till området får som utskottet tidigare anfört bedömas i den nämnda regionalpolitiska strukturplaneringen med de begränsningar som den fysiska riksplaneringen här ställer.

Utskottet vill i detta sammanhang starkt betona önskemålet om en region- och strukturplanering som så långt som möjligt tar hänsyn till intressen över riksgränserna. Nya former bör sökas och vidareutvecklas för ett samarbete på ett tidigt planeringsstadium. Ett meningsfullt sådant samarbete kräver ömsesidiga eftergifter för att kunna fortleva. Det bör noteras att den norska regeringen framfört önskemål om en annan lokalisering av ett för Strömstad planerat oljekraftverk — en lokalisering som efter en samlad värdering av svenska och norska intressen ger mindre skadeverkningar.

Förslaget i den nämnda motionen 1972:1775 — utan ändring i här förordade planeringsprincip — torde närmare få prövas inom den lokala planeringen. Utskottet erinrar om att riktlinjerna inte innebär att näringslivets utveckling i området skall hindras i vidare mån än den står i strid med de refererade planeringsintentionerna. I den mån motionen syftar till att miljöstörande industri skall lokaliseras till området kan utskottet sålunda inte ansluta sig därtill.

I fråga om de högexploaterade kusterna har inga direkta invändningar mot föreslagna planeringsprinciper anförts i motionen. Utskottet ansluter sig till vad som förordats i propositionen. Detta gäller även riktlinjerna för övriga kuster samt för Öland och Gotland.

3.2.2.3 Kusterna, riktlinjer för lokalisering av viss industri

Civilministern erinrar om att den i förarbetena behandlade industrin riktar sitt huvudsakliga intresse mot Västkusten. Det har betonats att ett förverkligande av industrins samlade önskemål i denna del kan få allvarliga regionalpolitiska och miljömässiga konsekvenser.

I det i propositionen föreslagna regionalpolitiska handlingsprogram som inrikesutskottet behandlar har betonats angelägenheten från regionalpolitisk synpunkt att till andra delar av landet avleda så stor del som möjligt av de lokaliseringsönskemål som riktas mot Västkusten. Civilministern anför att de miljömässiga och regionalpolitiska bedömningarna ger klart stöd för en rekommendation att för flertalet av de anläggningar, som anspråken på Västkustlokalisering gäller, eftersträva förläggning till andra delar av landet. Målsättningen bör vara att eftersträva en jämnare

CU 1972:35

fördelning av den behandlade industrin inom landet. Civilministerns förslag sammanfattas så att lokalisering till Västkusten skall tillåtas endast om starka samhällsekonomiska skäl eller miljövårdsskäl talar för en sådan lokalisering. Enbart företagsekonomiska argument skall sålunda inte godtas. Med denna utgångspunkt föreslås att inga nya områden bör öppnas på Västkusten för lokalisering av den behandlade industrin.

I motionen 1972:1817 uttalas att endast ett mycket begränsat antal nyetableringar av här aktuell industri bör tillåtas på Västkusten och då hänvisa till redan öppnade industriområden. I motionen 1972:1819 stryks under att Västkusten inte kan godtas som tyngdpunkt för den framtida tungindustrin.

Vad i de sistnämnda motionerna sålunda anförts synes endast innebära anslutning till vad civilministern förordat.

I Lysekil och Värö föreslås att mark reserveras för fortsatt industriutbyggnad. Ställning tas inte nu till omfattningen och takten av utbyggnaden.

För Stenungsunds del föreslås att tillgänglig mark reserveras för industriutbyggnad. Civilministern anför att utförda undersökningar visar att någon ökning av mängden förorenande utsläpp inte bör tillåtas. Fortsatt utbyggnad är därför beroende av i vilken mån de befintliga anläggningarnas föroreningsutsläpp kan nedbringas eller förorenande anläggningsdelar vid utbyggnad kan ersättas av nya enheter med mindre utsläpp. Utskottet har utgått från att vad sålunda förordats inte avses innebära avsteg från tillåtlighetsreglerna i miljöskyddslagen (ML).

För Göteborgs del föreslås att utbyggnad av behandlad typ av industri bör begränsas. Som motiv anförs omsorg om närmiljön samt strävanden att dämpa storstadstillväxten och främja en god differentiering av arbetsmarknaden. Utskottet har självfallet ingen erinran mot att frågor om utbyggnad av behandlad industri prövas med beaktande av dessa motiv.

Utskottet har inte heller anledning till invändning mot vad som anförts om utbyggnad av handelsstålverket i Halmstad. Inga speciella restriktioner bör föreligga mot utbyggnad av befintliga industrier utanför storstadsområdena, så länge expansionen inte kan väntas medföra allvarliga störningar på särskilt värdefulla naturområden och verksamheten i övrigt uppfyller de krav på rening som kan komma att ställas av behöriga myndigheter. Denna slutsats kan i tillämpliga delar och med beaktande av det regionala perspektivet förenas även med vad utskottet förutsatt i fråga om utbyggnad i Stenungsund.

I fråga om Kalmarkusten har utskottet inte funnit anledning till annat än anslutning till vad civilministern anfört.

Vad som anförts i propositionen om Öresundskusten och Karlshamnsområdet kan utskottet för sin del godta.

Civilministern föreslår, för att tillgodose riksintressen, att lämpliga markområden för den behandlade industrin reserveras i Norrköping, i Nyköping-Oxelösund samt i Nynäshamn. Civilministern förklarar sig inte vara beredd att ta ställning till frågan i vilket av dessa områden olika

CU 1972:35

industrityper bör lokaliseras. I övriga delar av Bråvikenområdet och vid kuststräckan mellan Oxelösund och Nynäshamn bör nyetablering av miljöstörande industri inte tillåtas. Vidare utbyggnad av kraftverket i Marviken bör bedömas restriktivt.

1 motionen 1972:1809 förordas att miljöstörande industri inte förläggs till Nyköping-Oxelösund och att Marvikens kraftverk tills vidare inte bör byggas ut.

Enligt vad som i propositionen förordats om skydd för de högexploaterade kusterna synes bl. a. ha godtagits bedömningar i rapporten att kusten mellan Oxelösund och Nynäshamn har särskilt rekreativt värde. Detta torde sålunda särskilt beaktas vid senare ställningstagande i fråga om val av industrityper. Enligt utskottets mening torde motionens syfte såväl i denna del som beträffande utbyggnad av Marviken redan vara i väsentlig grad beaktat. Något uttalande enligt motionen bör därför inte göras.

I vad gäller norra Svealands- och Norrlandskusten ansluter sig utskottet till vad civilministern anfört.

I fråga om lokalisering av kärnkraftverk anförs i propositionen att utbyggnaden tills vidare begränsas till Värö, Barsebäck, Simpevarp och Forsmark. Riksdagen torde senare få tillfälle att pröva eventuella ytterligare förslag grundade på fortsatta, omfattande undersökningar. Utskottet har ingen erinran mot vad civilministern förordat.

3.2.2.4 Fjällen, riktlinjer för rekreation och naturvård

Civilministern stryker under behovet av en fortsatt planering av fjällvärlden och av att skydda våra sista vildmarker från exploatering. Planverket och naturvårdsverket bör i samarbete med kommuner och länsstyrelser fortsätta utredningsarbetet för att klarlägga planeringsförutsättningar för fjällområdena och bedöma behovet av stöd till fjällkommunernas generalplanering. Tills vidare bör området Råsto—Tsåkto, Kebnekaiseområdet, området Sarek—Piteälven, området Tärna—Graddis och området Sylarna-Helags undantas från all tyngre exploatering, t. ex. vägar och vattenkraftsutbyggnad. Rogenområdet och Pessinkiområdet bör dessutom undantas från skogsbruksdrift. Inom de s. k. vildmarkskärnorna bör ytterligare övernattningsstugor för turism inte uppföras.

Utskottet ansluter sig till vad civilministern anfört och anser att de krav som ställs i motionen 1972:1817 på en aktiv bevarandeplanering i fjällvärlden därmed är tillgodosedda.

3.2.2.5 Älvdalarna, vattenkraftsutbyggnad

Civilministern ansluter sig till den allmänna utgångspunkten att huvudälvar och källflöden som i dag är opåverkade av vattenkraftsutbyggnad skall bevaras opåverkade. 1 fråga om Kalix älv bör dock ytterligare överväganden göras. Utbyggnadsplaner för de södra huvudälvarna — fr. o. m. Indalsälven t. o. m. Dalälven samt Klarälven skall behandlas i en särskild utredning.

CU 1972:35

25 Förslaget i motionen 1972:1817 avser bl. a. att riksdagen redan nu skall ta definitiv ställning mot utbyggnad av Kalix älv.

Enligt utskottets mening kan ett temporärt förbud i avvaktan på ytterligare överväganden väl tillgodose motionärernas syften. Anledning finns inte att avstå från möjligheten att grunda ett definitivt beslut på ett bättre underlag.

Förslag att inte bygga ut Dalälven förs fram i motionen 1972:1823. Utskottet förordar emellertid att beslut i denna del får anstå till dess aviserad sakkunnigutredning kan beaktas.

Vidare innehåller motionerna 1972:1786 och 1823 förslag om uttalanden som i huvudsak avser ett uttalande mot utbyggnad av Ljusnan. Motionen 1972:1786 omfattar även åt södra Norrlandsälvarna i övrigt, medan motionen 1972:1817 riktar sig mot utbyggnad av hittills oexploaterade älv- och sjösystem.

Frågan om utbyggnad av viss del av Ljusnan prövas för närvarande av vattendomstolen. Det ankommer på domstolen att avgöra om den vid sin prövning enligt vattenlagen i dess lydelse före den 1 januari 1972 t. ex. kan avvakta den särskilda utredning som tillsatts. Ett uttalande från riksdagens sida som skulle innefatta ett föregripande av domen i tillåtlighetsfrågan är uteslutet med hänsyn till att staten inte är sökandepart i målet och ett uttalande sålunda inte kan anses vara en hemställan till Kungl. Maj:t om grundlagsenliga direktiv tillverkställande myndighet.

Däremot vill utskottet i anslutning till denna fråga anföra följande. Starka skäl talar för att hushållningen med återstående oexploaterade huvudälvar och källflöden i södra Norrland och norra Svealand - på sätt som förutsatts i direktiven för utredningen - prövas i ett sammanhang. Garanti härför bör skapas. Det kan ske exempelvis på det sättet att övergångsbestämmelserna till den ändring av vattenlagen som trädde i kraft den 1 januari 1972 omformuleras därhän att vattendomstols beslut i tillståndsfrågor skall underställas Kungl. Maj:t. Utskottet förordar att riksdagen ger Kungl. Maj:t denna mening till känna.

3.2.2.6 Övriga inlandsområden, allmänna synpunkter, planeringsbehov

I propositionen har civilministern pekat på vikten av att de fortsatta riksplanestudierna kommer att omfatta även inlandet. Ett klart behov kan redan konstateras i fråga om planering — utifrån de redovisade riktlinjerna — av de för friluftsliv och fritidsbebyggelse mest attraktiva områdena.

I motionen 1972:1817 föreslås att det särskilt bör understrykas vikten av att riksplanearbetet i inlandet nu prioriteras.

Enligt utskottets mening får motionärernas synpunkter anses helt tillgodosedda.

De planeringsinsatser som gjorts, inom förarbetenas ram och eljest, har visat på starka skäl för en fortsatt, framför allt översiktlig regional och kommunal planering. Alla planeringsönskemål kan inte tillgodoses omedelbart. För länens del ställs högst på listan över angelägna åtgärder

CU 1972:35

en översyn av deras naturvårdsplanering med en prioritering av kusterna, Öland och Gotland, fjällvärlden samt huvudälvarnas dalgångar m. m. För kommunernas del bör en översiktlig planering ske vid kusterna, inom övriga områden där fritidsbebyggelsen är eller väntas bli särskilt omfattande samt inom områden med speciella resurser för industri.

3.3 Den fortsatta fysiska riksplaneringens uppgifter och organisation

3.3.1 Central, regional och lokal planering

Utskottet har ovan behandlat de planeringsriktlinjer som föreslagits bli vägledande i det fortsatta arbetet. Dessa riktlinjer för hur riksintressen skall bevakas inom den fysiska riksplaneringen kommer ytterst till uttryck i t. ex. markreservationer för friluftsliv och vissa vetenskapliga intressen, reservationer för industri och särskild planering för vissa områden.

I enlighet med vad som tidigare angetts begränsas de centrala besluten till att avse erforderliga preciseringar av frågor som kräver bedömning i större regional eller i nationell skala. Utskottet har ovan helt anslutit sig till meningen att riksplaneringen skall fullföljas och vidareutvecklas genom kommunal planering.

Preciseringen av hur riksintressena skall hävdas föreslås i en första etapp ske dels genom Kungl. Maj:ts anvisningar till länsstyrelserna, dels genom överläggningar mellan länsstyrelse och kommun. Den skall syfta till att få fram program för hur den regionala och lokala planeringen i länet skall bedrivas för att intentionerna i de här behandlade planeringsriktlinjerna skall kunna fullföljas.

Utskottet har vidare i samband med lagförslagen behandlat medel för att åstadkomma en lämplig glesbebyggelseutveckling i huvudsak innebärande krav på översiktliga kommunala planbedömningar rörande spridd bebyggelse. I realiteten kan i många fall även dessa kommande beslut kräva översiktliga ställningstaganden till markanvändningen i stort. De överläggningar som länsstyrelse och kommun förutsätts ta upp om det särskilda planeringsbehov som härleds från riksplanebedömningen skulle därmed i vart fall i ett inledningsskede komma att beröra också vissa allmänna grunder för glesbebyggelseregleringen.

Bortsett från behovet av översiktliga bedömningar rörande spridd bebyggelse torde det särskilda planeringsbehov som direkt föranleds av den fysiska riksplaneringen vara av relativt begränsad omfattning. Det kan redan nu förutsättas att detta planeringsbehov inte rör alla kommuner och i regel inte heller de berörda kommunernas hela yta. Som anförs i motionen 1972:1817 uppstår vissa problem för de kommuner som färdigbildas först den 1 januari 1974. Det torde böra förutsättas att kommunens ställningstagande skall förankras genom beslut i den nybildade kommunens fullmäktige. I dessa fall får sålunda beräknas att möjligheten att sammanfatta överläggningarnas resultat inte finns förrän våren 1974.

Härefter skall länsstyrelserna lämna redogörelse för överläggningarna

CU 1972:35

till Kungl. Maj:t, varefter berörda centrala verk förutsätts få tillfälle att avge yttranden. I de fall där kommun och länsstyrelse är överens om avgränsning av program för arbetet och kommun förklarar sig ha för avsikt att bedriva sin planering i enlighet därmed kräver redovisningen i regel inte någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Har överläggningarna inte lett till sådant resultat eller om riktlinjerna anses ha åsidosatts har Kungl. Maj:t att fatta beslut om de utgångspunkter som skall gälla varvid det kan bli fråga om att ge föreskrifter till kommunen om generalplanering. Kungl. Maj :ts beslut i detta skede kommer att innebära ett konkret stadfästande av den fysiska riksplaneringens intentioner av den karaktär att man åtminstone för vissa delar av landet skulle kunna tala om en fysisk riksplan.

Sedan ett Kungl. Maj :ts beslut sålunda föreligger kan det i den fysiska riksplaneringen direkt ingående planeringsarbetet i länen och kommunerna inledas. Denna senare etapp väntas utförd så att planeringen i huvudsak är genomförd före den 1 juli 1976. Kungl. Maj:ts ställningstagande till denna planering sker i form av överväganden i anslutning till frågor om fastställelse av generalplan m. m.

Statens planverk har i samarbete med Svenska kommunförbundet verkat och verkar för att det ökande behovet av översiktlig planering även utanför den fysiska riksplaneringens ram skall tillgodoses. Planverket har redovisat utgångspunkter för det fortsatta arbetet i syfte att lämna praktiska anvisningar för översiktlig kommunal samhällsplanering och vidgad översiktlig planering som på sikt skall avse kommuns hela yta och vara väl samordnad med kommunens ekonomiska och sociala planering. Inom statens naturvårdsverk pågår arbete med att utarbeta råd och anvisningar för naturvårdsinventering och naturvårdsplanering.

Beslutanderätten på central nivå föreslås fortfarande ligga hos Kungl. Maj:t med en vidgad integration mellan fysisk riksplanering, regionalpolitisk planering, industripolitisk planering och transportplanering i former som närmare får övervägas inom Kungl. Maj:ts kansli. Departementschefen avvisar tanken på ett korporativt organ som skulle delta i beredningsarbetet men avser däremot att överväga om någon form av mera allmänt organ bör inrättas för diskussion och meningsutbyte.

I motionen 1972:1807 anförs att det inte kan accepteras att dessa angelägna frågor avgörs inom regeringen och att även i detta led bör förekomma parlamentarisk insyn och medverkan. Vidare hemställs i motionen 1972:1817 att en parlamentarisk nämnd tillsätts med uppgift att följa det fortsatta arbetet och delta i beredningen av riksplanebeslut. Ytterligare föreslås däri att årlig information lämnas om riksplanearbetets fortgång.

Mot det förhållande att den centrala beslutanderätten skall ytterst utövas av Kungl. Maj:t synes ingen invändning ha gjorts enligt de sistnämnda motionerna. Vad däri anförts torde avse ett vidgat deltagande i beredningen av hithörande frågor. Dessa synpunkter kan till en del komma att bli tillgodosedda genom det allmänna organ — av typ lokaliseringsberedningen — som departementschefen säger sig överväga. Insyn i det fortsatta arbetet garanteras vidare genom kommunernas

CU 1972:35

deltagande i överläggningar med länsstyrelserna under den första planeringsetappen samt avsedda remisser till statliga centrala organ med lekmannastyrelser. Slutligen har angetts att Kungl. Maj:ts samlade beslut i anledning av länsstyrelsernas redogörelser samt viktigare delar av detta beslutsunderlag skulle kunna ställas samman och publiceras. En sådan sammanställning som innehåller även en principiell del med ytterligare konkretisering av planeringsriktlinjema kan vara av värde för riksdagens förutsedda fortsatta befattning med dessa riktlinjer. Hinder finns inte att under allmän motionstid ta upp principfrågorna i riksdagen på grundval av detta mer konkreta material. Utskottet — som vill stryka under att konkreta, enskilda avgöranden inte bör tas upp i riksdagen — vill för sin del förorda att de allmänna principer som riksdagen nu har att yttra sig över på nytt översiktligt presenteras för riksdagen och relateras till den prövning som skett hos Kungl. Maj:t. Därigenom skulle alla rimliga anspråk på parlamentarisk förankring av det fortsatta arbetet samt information anses vara tillgodosedda.

I motionen 1972:1807 föreslås att den regionala, även fysiska planeringen förs över till landstingen. Motionen 1972:1812 innehåller begäran om förslag till en länsdemokratireform. I motionen 1972:1817 anförs att länsstyrelsen måste kvarstå som regionalorgan i avvaktan på ytterligare utredningar och erfarenheter, medan i motionen 1972:1820 synes förordas att länsberedningens arbete bör påskyndas. Slutligen föreslås i motionen 1972:1818 ett uttalande för att landstingens förvaltningsutskott får förstärkt ställning som remissinstans vid fördelningen av resurser inom länen.

Bedömningar i frågan om det regionala ansvaret för den fysiska riksplaneringen får utgå från de uppgifter som i detta hänseende läggs på länsstyrelserna enligt det förslag som utskottet här nedan (s. 29-43) behandlar. Huvuduppgiften att — utan en egen ny planeringsbefogenhet — bevaka de av staten företrädda riksintressena i ett ömsesidigt samarbete med kommunerna kan inte med bibehållen karaktär läggas på landstingen. En landstingens synbarligen avsedda beslutsbefogenhet skulle därvid motsvaras av minskningar i den primärkommunala planeringsbefogenheten och den decentralisering härvicHag som förslagen i propositionen slår vakt om.

Vad i motionerna anförts om det regionala huvudmannaskapet för den fysiska riksplaneringen synes mera utgå från tidigare ståndpunkter i länsdemokratifrågorna i vilka en fysisk riksplanering av här föreslagen karaktär inte beaktats. Dessa frågor får, efter pågående arbete inom länsberedningen, behandlas i ett senare sammanhang.

Det sålunda anförda gäller även förslaget om viss möjlighet för

landstingens förvaltningsutskott att avge remissyttranden.

3.3.2 Vidareutveckling av en fortlöpande fysisk planering

Vad civilministern i denna del anfört har inte gett anledning till

erinran från utskottets sida. Utskottet vill dock stryka under vad

CU 1972:35

civilministern anfört om en fortsatt integration mellan olika planeringsformer och strävandena att i lämplig utsträckning få till stånd en nordisk samverkan i utredningsarbetet.

Förslagen i motionerna 1972:1813, 1807 och 1817 står inte i principiell motsättning till vad som föreslagits i propositionen och föranleder inte behov av något särskilt uttalande från riksdagens sida. Detta gäller även vad i den sistnämnda motionen föreslagits om en fortsatt naturvårds- och kulturvårdsinventering.

I motionen 1972:1817 har vidare begärts målinriktade undersökningar i fråga om vattentillgångarna och grustillgångarna. Civilministern har i bl. a. dessa fall ansett att förslagen måste övervägas ytterligare och angelägenhetsgraderas med hänsyn till andra utredningsbehov.

Utskottet delar meningen att de i motionen föreslagna utredningsområdena, liksom vissa andra, får anses väsentliga och angelägna. Med hänsyn till vad civilministern anfört bör dock beslut i dessa frågor anstå. Utskottet har anledning utgå från att hänsyn tas till det av motionärerna understrukna behovet.

4. Lagförslagen m. m.

4.1 Allmänt

Den föreslagna lagstiftningen är avsedd som en ytterligare partiell reform och skall inte ersätta den mer genomgripande lagstiftning som kan bli resultatet av närmast bygglagutredningens och naturvårdskommitténs överväganden. Bygglagutredningen prövar hur man mer generellt skall kunna förknippa beslut grundade på den fysiska riksplaneringen med direkta rättsverkningar för kommuner och enskilda. Härav följer att en utgångspunkt bör vara att så litet som möjligt föregripa kommande lösningar.

I propositionen anförs att nuvarande lagstiftning i och för sig i stor utsträckning visserligen ger åsyftade möjligheter att reservera mark, få en lämplig lokalisering av glesbebyggelsen och styra lokaliseringen av vissa industrier. Den föreslagna lagstiftningen har emellertid avsetts i väsentliga avseenden förbättra dessa möjligheter samt att åstadkomma beslut om markanvändning på ett tidigt stadium.

I motionen 1972:1807 påpekas att det kan göras gällande att den nuvarande lagstiftningen mycket väl skulle kunna räcka för att tillgodose riksplaneringens behov, emellertid anser motionärerna att en förstärkt generalplanering är önskvärd, bl. a. för industrins möjligheter att planera för framtiden. Någon generell invändning förs därför inte fram.

Vad i motionen 1972:1819 anförts om behovet att redan nu vidga lagstiftningsdelen så att alla riksplanebeslut skulle få rättslig verkan har utskottet tidigare yttrat sig över.

Krav på fortsatt utredning av den typ som förespråkades i reservationer till utskottets betänkande CU 1971:26 av utskottets ledamöter från centerpartiet och folkpartiet har inte förts fram på nytt.

Utskottet kan konstatera att allmän enighet föreligger om lämpligheten av denna lagstiftningse tapp även om sålunda vissa röster höjts för att

CU 1972:35

gå vidare redan nu och inte avvakta bygglagutredningens arbete. Utskottet har förutsatt att denna enighet därmed också får anses omfatta av 1971 års riksdag antagna förslag till ändringar i byggnadslagstiftningen m. m.

4.2 Generalplan som medel i den fysiska riksplaneringen

4.2.1 Statligt initiativ

Riktlinjer som dras upp i riksplaneringen får i vissa fall formen av klart uttalade planeringsdirektiv, som t. ex. kan utpeka områden för exploatering eller bevarande. Direktiven skall vara vägledande vid överväganden om förändrad markanvändning även om de som sådana inte medför direkta rättsverkningar. En precisering av direktiven förutsätter en fortsatt översiktlig planering på regional och/eller lokal nivå — en planering som bör kunna förenas med vissa rättsverkningar i fråga om markanvä nd ningen.

Civilministern finner beträffande val av planmedel — på i propositionen redovisade skäl — det naturligt att den fysiska riksplaneringen i första hand vidareutvecklas inom ramen för generalplaneinstitutet och erinrar om att ett sådant val också ger uttryck för kommunernas väsentliga roll i detta sammanhang. Det betonas dock att generalplanering kan bli endast ett av flera medel för genomförande av riksplaneintentioner.

Inga invändningar har förts fram mot denna slutsats i motionerna. I motionen 1972:1813 uttalas ett uttryckligt stöd för detta övervägande.

Utskottet har inte anledning till annat än att helt ansluta sig till vad civilministern anfört i denna del.

I propositionen stryks under att generalplaneringen även fortsättningsvis måste ses främst som ett instrument för att under kommunalt huvudmannaskap styra den närmare planläggningen. De vägledande riktlinjer, i vissa fall i form av plandirektiv, som blir uttryck för den fysiska riksplaneringen måste emellertid få genomslagskraft. För att garantera detta föreslås ökat statligt inflytande på denna kommunala planering. De konkreta förslag som framläggs i denna riktning har med hänsyn till kommunala farhågor om ett åsidosättande av den kommunala självstyrelsen begränsats till åtgärder som kan anses oundgängligen nödvändiga för att riksplaneringens intentioner skall kunna genomföras.

I vid propositionen fogat förslag till lag om ändring av byggnadslagen har tagits in en ny paragraf, 10 a §, som i första stycket ger Kungl. Maj:t befogenhet att för tillgodoseende av riksintressen besluta att för visst område — som Kungl. Maj:t sålunda bestämmer — generalplan skall finnas och tillgodose i beslutet angivet allmänt intresse — ett riksintresse klarlagt genom riksplaneringen. Förordnande kan sålunda ges även för område för vilket generalplan tidigare upprättats. Den fortsatta bearbetningen av riksplaneringen genom generalplanläggning blir därigenom från början målinriktad.

Enligt hemställan i motionen 1972:1813 synes ändring föreslås så att kommunen själv skulle bedöma generalplanens omfattning.

CU 1972:35

31 Motionens motivdel synes dock närmast innebära en anslutning till lagförslaget i denna del. Även enligt utskottets mening kan lagförslaget inte anses innebära annat än att minimivillkoren uppfylls för att staten skall kunna säkra genomförandet av riksplaneintentioner. Motionsyrkandet avstyrks därför.

Genom vad i detta sammanhang och i övrigt anförts av utskottet får även motionen 1972:1830 i denna del anses tillgodosedd.

Nämnda 10 a § BL ger i andra stycket vidare Kungl. Maj:t befogenhet att föreskriva att en sålunda statligt initierad generalplan skall vara helt eller delvis fastställd. I en föreslagen ny 14 a § BL bemyndigas Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, länsstyrelsen att till föreskrift om fastställelse knyta förbud mot nybyggnad intill dess planen prövats för fastställelse. Förbudet behöver inte meddelas i samband med föreskrift om fastställelse utan kan ges vid ett senare tillfälle — i sådana fall i regel dock bara om kommunen tillstyrkt eller begärt det. 14 a § BL öppnar även dispensmöjligheter.

Befogenheten att föreskriva att planen skall fastställas och därmed befogenheten att på denna grund meddela byggnadsförbud begränsas i lagtexten till fall där åtgärden är oundgängligen nödvändig för att det angivna intresset — klarlagt genom i den fysiska riksplaneringen fastlagda riktlinjer — skall bli tillgodosett. Departementschefen anger vidare som ytterligare förutsättning för nämnda åtgärder att behövligt samråd skett mellan berörda statliga och kommunala organ.

Inte heller dessa förslag har mött invändningar i motioner.

Lagrådet har anmärkt att lagförslaget inte ger Kungl. Maj :t möjlighet att i alla lägen få till stånd en fastställd generalplan. Fastställelse kan ske endast på kommunens begäran (10 § BL). Underlåter kommun detta kommer sålunda fastställd generalplan inte att finnas trots Kungl. Maj:ts beslut (10 a § BL). Denna ofullständighet synes, enligt också utskottets mening, ha betingats av hänsyn till kommunens allmänna ställning i plansammanhang. Utskottet utgår från att kommun inte underlåter att följa beslut om att fastställd generalplan skall finnas i andra fall än då kommun utnyttjar sin vetorätt i fråga om beslut enligt 136 a § BL. Därmed skulle en rätt för Kungl. Maj:t att utan framställning från kommun fastställa en på dess bekostnad upprättad generalplan inte behöva aktualiseras. Utskottet tillstyrker sålunda lagförslagen i denna del.

4.2.2 Samordning med annan lagstiftning

Väsentliga bestämmelser i naturvårdslagen (NVL) om bebyggelseförbud gäller inte inom områden med bl. a. fastställda generalplaner. 1 frågan om i vilken utsträckning markreservationer för naturvårdsändamål bör ske genom NVL eller föreslagen generalplanering anför departementschefen att generalplaneringen fortsättningsvis bör i betydligt större utsträckning än hittills inriktas på naturvårdsintressen. Tills vidare och i avvaktan på resultatet av pågående utredningar får frågan lösas inom ramen för nuvarande reglering och på sådant sätt att den nuvarande balansen mellan statligt och kommunalt inflytande bibehålls.

CU 1972:35

32 Lösningarna förutsätts kunna bli resultat av de överläggningar mellan i första hand berörda länsstyrelser och kommunen. Kungl. Maj:ts befogenhet att föreskriva upprättande av generalplan för fastställelse är enligt lagförslaget (10 a § BL) begränsad till fall där fastställelse och därmed direkt rättsverkan är oundgängligen nödvändig för att i planeringen fastlagt riksintresse skall bli tillgodosett. Eftersom redan gällande naturvårdslagstiftning ger tillräckliga rättsliga medel kommer Kungl. Maj:ts nämnda befogenhet inte till användning. Detta innebär, som civilministern anför, att, om en kommun finner att fastställd generalplan inte är ett lämpligt medel för säkerställande av från rikssynpunkt väsentliga naturvårdsintressen, får sålunda dessa intressen tillgodoses inom ramen för NVL.

I motionen 1972:1819 anförs att risk finns för att fastställda generalplaners i huvudsak restriktiva rättsverkningar kan kollidera med NVL:s möjligheter till även positiva föreskrifter — kommunens valrätt skulle därmed enligt motionärerna kunna leda till att ”kommersiella intressen och lokala byråkratier” skulle kunna hindra att NVL tillämpades. Fortsatt utredning föreslås därför.

Bygglagutredningen och naturvårdskommittén har att mot bakgrund av de fortsatta erfarenheterna av en fysisk riksplanering göra överväganden i dessa samordningfrågor. Det ankommer på planverket att efter samråd med naturvårdsverket utarbeta de närmare anvisningar som kan behövas i förevarande hänseende. Anledning finns bl. a. på grund därav inte till något riksdagens initiativ.

För att understryka vikten av att naturvårds- och rekreationsfrågorna beaktas i generalplaneringen föreslås att till i 9 § BL angivna exempel på vad generalplan skall ange i fråga om markanvändning även tillfogas marks användning för friluftsändamål.

Utskottet har ingen erinran mot detta förslag.

Frågor om samordning med övrig planering avses fortlöpande övervägas i det fortsatta arbetet med den fysiska riksplaneringen. Vad gäller väglagstiftningen föreslås ändring av 50 § väglagen och 1 § fjärde stycket lagen om enskilda vägar så att lagarnas bebyggelsereglerande bestämmelser blir tillämpliga även inom område med fastställd generalplan.

Utskottet har ingen erinran mot vad civilministern anfört och tillstyrker förevarande lagförslag.

4.2.3 Samråds- och fastställelseförfarande

Anpassningen av den kommunala planeringen till eventuella riksplanebedömningar och till konkretiserade regionalpolitiska riktlinjer, bör enligt departementschefen ske i första hand vid generalplanläggningen. Fn slutlig avstämning kan ske vid planfastställelse men får innan dess och för de fall då generalplan inte upprättas för fastställelse ske vid ett samrådsförfarande. Planverkets och länsstyrelsens medverkan däri garanteras redan nu av regeln i 17 § 3 mom. BS enligt vilken byggnadsnämnden har att till dessa myndigheter översända avskrifter och kopior av förslag till generalplan innan förslaget utställs. 1 vid propositionen fogat

CU 1972:35

förslag till ändring av nämnda bestämmelse har - med hänsyn till de särskilda kraven på samordning med planering enligt naturvårds- och väglagstiftningen — denna skyldighet utsträckts att gälla översändande även till naturvårdsverket och vägverket.

Utskottet har ingen invändning mot att föreslagen ändring görs i BS. Utskottet förutsätter att redan de inledande överläggningarna mellan länsstyrelser och kommuner leder till så stor klarhet i fråga om riksplaneintressenas precisering att några principiellt nya anspråk inte förs fram i detta stadium.

Enligt i propositionen framlagt förslag till ett nytt fjärde stycke i 10 § BL skall generalplan i regel fastställas av länsstyrelsen i stället för som hittills uteslutande av Kungl. Majit. Avsikten är att härmed lägga denna slutliga samstämning på länsnivå, där också tyngdpunkten i den regionalpolitiska bedömningen ligger, och därmed även i övrigt underlätta samordningen mellan skilda kommuners planering genom att ställa till förfogande kunskapskapaciteten hos länsstyrelsernas nya planeringsavdelningar. Med utgångspunkt i motsvarande regler för stadsplan (26 § andra stycket BL) föreslås dock att länsstyrelse, om särskild anledning föreligger, skall underställa planen för Kungl. Maj :ts fastställelse. Av betydelse är härvid naturligen om generalplanen upprättats i enlighet med intentioner som lagts fast i den fysiska riksplaneringen. Den avsedda vidgade tillämpningen av generalplaneinstitutet syftar som anförts bl. a. till att alternativa lokaliseringsbedömningar av riksintresse skall kunna göras på centralnivå. Länsstyrelsen skall vidare underställa planen då det i ärendet uppkommit frågor om avgörande enligt BL som ankommer på Kungl. Majit. I anslutning därtill föreskrivs i förslaget att planen alltid skall underställas om den innefattar ställningstagande i lokaliseringsfrågor som enligt 136 a § BL skall avgöras av Kungl. Majit.

Då generalplanen enligt av Kungl. Majit meddelad föreskrift skall vara fastställd skall planen utan prövning i länsstyrelsen alltid fastställas av Kungl. Majit. Förslag därom har tagits in i den nämnda föreslagna nya 10a § BL.

Utskottet har ingen erinran mot vad sålunda föreslagits.

Vidare föreslår departementschefen kompletteringar av bestämmelserna i 26 och 108 §§ BL om fastställelseprövning av stadsplan resp. byggnadsplan. Kompletteringarna innebär att detaljplan — således även byggnadsplan — skall underställas Kungl. Majits prövning dels när planen inte endast i ringa mån avviker från generalplan som fastställts av Kungl. Majit enligt den föreslagna 10 a § BL, dels när planen innefattar ställningstagande i lokaliseringsfråga som skall avgöras av Kungl. Majit enligt 1 36 a § BL.

Förslagen tillstyrks.

4.2.4 Kostnadsfrågor m. m.

Frågan om kostnadsfördelningar mellan stat och kommun i samband med generalplanering för tillgodoseende av riksintressen har föranlett departementschefen att i statsrådsprotokollet uttala sig för att statsmakterna bör ge ökat direkt stöd till planeringen. Detta stöd skulle avse

3 Riksdagen 1972. 19 sami. Nr 35

CU 1972:35

regioner där kommunerna har begränsade planeringsresurser men där överväganden från rikssynpunkt föranleder omfattande planeringsinsatser eller sådan verksamhet av utvecklingskaraktär av allmänt intresse för den översiktliga planeringen förekommer, som Kungl. Maj:t redan nu kan bidra till med medel från reservationsanslaget till Bidrag till översiktlig planering m. m. För detta senare ändamål har för innevarande budgetår beräknats 400 000 kr. Frågan om en successiv vidgning av bidragsgivningen avses få prövas i det fortlöpande budgetarbetet.

Även om frågan formellt inte torde ha underställts riksdagen föreslår utskottet att riksdagen för sin del nu ansluter sig till vad sålunda uttalats. Enligt utskottets mening är ett stöd av denna typ värdefullt för det fortsatta arbetet.

Under remissbehandlingen har förts fram farhågor dels för att en vidgad användning av fastställd generalplan som medel att tillgodose naturvårdsintressen skall medföra en kostnadsövervältring från stat till kommun, dels att en vidgad användning av fastställd generalplan skall ge ökade lösen- och ersättningskostnader. Departementschefen har i det förra fallet pekat på att förordade riktlinjer för samordningen i denna del torde undanröja dessa farhågor. 1 det senare fallet hänvisas till de förslag i frågan om ersättning till markägare och inlösen av mark som utskottet härefter tar upp.

Vad sålunda anförts föranleder ingen erinran. Utskottet hänvisar även till vad som ovan anförts om sambandet mellan planeringen enligt BL och enligt NVL.

Vad gäller möjligheterna att planering för tillgodoseende av nationella bevarandeintressen i vissa fall kan tänkas inverka hämmande på en kommuns utvecklingsmöjligheter i övrigt hänvisas till det samtidigt framlagda förslaget till regionalpolitisk! handlingsprogram m. m. och erinras om att en sådan bevarandeplanering även kan ha positiva effekter för bygden.

Utskottet har ovan (s. 20) behandlat i motionen 1972:781 väckt fråga om viss ersättning till kommuner.

I motionen 1972:1807 har föreslagits sådan ändrad lydelse av 11 § första stycket BL som syftar till att lägga plankostnaderna på statsverket, då plan upprättas endast för att skydda riksintressen.

Vad civilministern anfört om statligt stöd till planeringen i vissa fall, och som utskottet anslutit sig till, minskar tyngden i motionsförslaget. Främst dock med hänsyn till att generalplaneringen liksom hittills blir en i allt väsentligt kommunal uppgift och till det härav följande behovet av en klar ansvarsfördelning avstyrker utskottet bifall till motionen i denna del.

4.3 Medel att åstadkomma en lämplig glesbebyggelseutveckling

4.3.1 Allmänna synpunkter

1971 års riksdag (CU 1971:26) fann att det ökade behov av en ändamålsenlig hushållning med markresurserna som en fysisk riksplanering kunde väntas framkalla kunde tillgodoses endast om det slogs fast att

CU 1972:35

utnyttjande av mark för även glesbebyggelse förutsätter planmässiga överväganden från samhällets sida och att det sålunda tillkommer samhället att avgöra var och när även glesbebyggelse får ske. Riksdagsmajoriteten uttalade sig för att en sådan princip bör ligga till grund för den lagstiftning som bör prövas i samband med att riksdagen tar ställning till principerna för den fysiska riksplaneringen.

Riksdagsbeslutet innebar bifall till ett utskottsinitiativ, vilket inte biträddes av utskottets ledamöter från centerpartiet, folkpartiet och moderata samlingspartiet. Center- och folkpartiledamöterna utgick i gemensam reservation från den även av majoriteten intagna ståndpunkten att glesbebyggelse som sådan inte får motverkas och att glesbebyggelse är och kommer att vara den enda lämpliga byggnadeformen i stora delar av landet. De utgick liksom majoriteten vidare från behovet av översiktliga markhushållningsplaner utan någon betungande detaljreglering. De förutsatte dock att förslag om vidare lagstiftning i denna del skulle behandlas av riksdagen efter eventuell proposition i anledning av resultatet av det fortsatta arbetet i bygglagutredningen och naturvårdskommittén, förenat med erfarenheterna från det fortsatta riksplanearbetet. Utskottets ledamöter från moderata samlingspartiet uttalade sig inte om den fortsatta inriktningen av lagstiftningsarbetet och tog avstånd från syftet bakom de samtidigt framlagda partiella reformförslagen, vilket bl. a. angavs förändra avvägningen mellan samhälleliga och enskilda intressen i fråga om fortsatt rådighet över ett i fast egendom omsatt enskilt sparande.

I ett uttalande till statsrådsprotokollet anför civilministern att han, i likhet med den i det allra närmaste enhälliga remissopinionen, ansluter sig till de av riksdagen antagna riktlinjerna, nämligen att även glesbebyggelse skall bedömas planmässigt.

Utskottet konstaterar som här ovan att de utgångspunkter som civilministern sålunda ansluter sig till numera är allmänt omfattade.

4.3.2 Reformförslag

Departementschefen förordar att den av riksdagen sålunda begärda lagstiftningen utformas som ett krav att mark som avses för glesbebyggelse skall ha prövats från allmän synpunkt lämpad härför.

Denna prövning förutsätts föregås av generalplanläggning utan krav på fastställelse, annan översiktlig planläggning eller översiktliga bedömningar i någon form av marks lämplighet för glesbebyggelse. De översiktliga bedömningarna bör ske i enkla och, där de lokala förhållandena motiverar det, enhetliga former. De bör föregås av samråd och debatt och förankras i representativa kommunala beslut. Formerna för dessa bedömningar förutsätts få utveckla sig på fritt sätt, obundna av föreskrifter från statsmakterna. Planverkets anvisningsverksamhet förutsattes dock komma att spela en väsentlig roll.

De översiktliga bedömningarna genom generalplan eller i friare former avses kompletterade med preciserade ställningstaganden beträffande lokalisering av enstaka byggnader, något som kan ske i anslutning till den nu över hela landet obligatoriska byggnadslovsprövningen. En förbättrad

CU 1972:35

översiktlig planering bör, som departementschefen stryker under, ge väsentligt säkrare lokaliseringsbedömningar och kunna medföra att dispens ges för enstaka byggnadsföretag som kan innefatta tätbebyggelse i vissa former där det inte kan ske i dag. En tillräcklig översiktsbedömning bör alltså leda till att ett strikt hävdande av detaljplanekravet för enstaka byggnader kan underlåtas.

De förordade principerna föreslås komma till uttryck i byggnadslagstiftningen genom ändring av 5 § andra stycket BL så att den för tätbebyggelse gällande principen att marken skall ha prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet utvidgas att omfatta även glesbebyggelse — en prövning som i fråga om glesbebyggelse skall kunna ske i samband med prövning av byggnadslov, i allmänhet mot bakgrund av översiktlig planläggning.

Kungl. Majit inhämtar vidare i fråga om synpunkter vid planläggning riksdagens yttrande över förslag till ändringar i 9 § andra stycket samt 11 § 1 mom. BS. Förslagen innebär att de allmänna bestämmelserna om vad som skall iakttas för att mark skall få avsättas till tätbebyggelse samt regler om undersökning vid generalplanering av vilka områden som inte är lämpade för tätbebyggelse görs tillämpliga på all bebyggelse.

Inte heller mot denna ytterligare konkretisering har några generella invändningar rests i motionerna.

I motionen 1972:1813 hemställs om ändringar i förslagen beträffande rätt för kommun att själv bestämma vilken omfattning en översiktlig planbedömning bör ha. Motsvarande hemställan i fråga om generalplan har behandlats ovan.

Enligt utskottets mening har kraven på beslutets utformning i propositionen angetts så generellt att motionärernas intresse får anses helt tillgodosett. Utskottet har även fått anledning anta att kommande anvisningar från statens planverk i denna del skall i all rimlig utsträckning beakta i motionen betonade intressen.

Vad gäller den ytmässiga omfattningen av bedömningarna ligger just i kravet på översiktlighet att kommunens hela yta beaktas. Kommunen har knappast något intresse av att få till stånd dellösningar. En helt annan sak är att vid dessa översiktliga bedömningar möjligen aktualiserade krav på generalplanering eller detaljplanering avser begränsade områden. Enligt utskottets mening får motionärernas syften även i denna del anses helt tillgodosedda.

I detta sammanhang tar utskottet även upp det i motionen 1972:1813 framförda förslaget att övergångsvis krav inte skulle ställas på översiktliga bedömningar. Avsikten är att med en sådan regel möjliggöra ytterligare byggande även under den tid som bedömningarna övervägs.

I de flesta kommuner torde byggklar mark stå till förfogande i sådan utsträckning att byggnadsproduktionen inte påverkas. För vissa initiativ till glesbebyggelse kan kravet på översiktlig bedömning medföra att beslut i byggnadslovsärende inte omedelbart kan lämnas. Det är också av mycket stor vikt att bedömningarna även faktiskt och inte endast formellt föregås av samråd och debatt innan de förankras i kommunala

CU 1972:35

beslut. Det kan dock förekomma fall där lokaliseringens lämplighet - eller olämplighet - ur allmän synpunkt framstår som så klar att beslut kan fattas redan före den översiktliga prövningen. Någon särskild övergångsregel är enligt utskottets mening inte behövlig eller lämplig.

I motionen 1972:1817 föreslås ett uttalande att prövning av glesbebyggelse skall ske i sådana former att den inte blir betungande för den sökande samt att rättssäkerheten garanteras.

Vad sålunda anförts i motionen ansluter i allt väsentligt till vad 1971 års riksdag uttalat. Enligt utskottets bedömning uppfyller nu framlagda förslag också dessa intentioner. Motionen innehåller inte några förslag till särregler. Vad civilministern anfört och utskottet även i övrigt (s. 35) uttalat i liknande sammanhang torde medföra att motionärernas syfte är tillgodosett även utan ett särskilt uttalande.

Bestämmelser som säkerställer att de enskilda byggnaderna får en lämplig detaljlokalisering finns nu i form av krav på detaljplan som förutsättning för byggnadslov (56 § 1 mom. BS) samt i form av utomplansbestämmelser. I 29 § BS finns föreskrifter om utomplansbestämmelsernas innehåll. Sålunda stadgas i 29 § 1 BS att byggnad inte får uppföras om inte tomtplatsen kan anses varaktigt lämpad för den tillämnade bebyggelsen — en bestämmelse vars sakliga innehåll anses täckas av den enligt ovan föreslagna nya lydelsen av 5 § andra stycket BL ang. lämplighetsprövning ur allmän synpunkt och därtill anknytande innehåll i 9 § andra stycket BL.

De ovan nämnda i 9 § andra stycket BL upptagna bestämmelserna — enligt förslaget tillämpliga även på glesbebyggelse — avser vad som från allmän synpunkt skall iakttas vid planläggning. I syfte att samma allmänna krav skall ställas såväl vid översiktlig planläggning eller vid bedömningar i samband med ansökan om byggnadslov föreslås att bland förutsättningarna för byggnadslov i 29 § BS tas in likartade regler med direkt sikte på detaljlokalisering av byggnad.

Utomplansbestämmelser, som reglerar glesbebyggelse och sådan tätbebyggelse som efter dispensprövning tillåts ske utan detaljplaneläggning, utfärdas av Kungl. Maj :t enligt 77 § BL för riket i dess helhet eller viss del och äger tillämpning när i regel på kommunalt initiativ särskilt förordnande ges därom. Sådana bestämmelser täcker ca 95 % av landets inte detaljplanelagda område. Befogenheten att utfärda bestämmelser har utnyttjats genom att sådana tagits in i 29 § BS. I propositionen föreslås nu sådan ändring i 77 § BL att utomplansbestämmelserna görs generellt tillämpliga för hela riket. Syftet är att de förordade ändringarna i 29 § BS skall få genomslagskraft inom alla icke detaljplanelagda områden. Med den sålunda förordade ändringen i 77 § BL blir även 30 § BS obehövlig och föreslås upphävd.

Utskottet har i här upptagna delar inte funnit anledning till erinran.

Civilministern erinrar vidare om vikten av att prövningen av byggnads lokalisering görs redan på grundval av situationsplan och enkel beskrivning så att inte sökanden åsamkas kostnader för ritningar m. m. som vid ett avslag enligt 29 § 1 BS skulle bli onyttiga. Tanken fullföljs genom

CU 1972:35 38

förslag till ändring av 55 § 3 mom. BS. Vikten av att byggnadsnämnd enligt 1 § BS iakttar skyldigheten att lämna allmänheten råd och upplysningar i fråga av detta slag stryks under.

I förevarande sammanhang erinrar civilministern slutligen om att de förordade ändringarna i byggnadslagstiftningen får betydelse också för prövningen av fastighetsbildningsärenden. Det framhålls att höga krav ställs på samarbetet mellan fastighetsbildningsmyndigheter och planmyndigheter — krav som får ökad räckvidd genom att också frågor om lokalisering av glesbebyggelse prövas från allmän synpunkt.

Utskottet finner anledning stryka under detta uttalande.

4.4 Ersättning till markägare och inlösen av mark

4.4.1 Ersättning till markägare

Förslagen i propositionen syftar bl. a. till att ge samhället ökade möjligheter att avsätta mark för det rörliga friluftslivets och naturvårdens behov och att reservera lämplig mark för industriella och andra ändamål. Detta kan ske genom att även glesbebyggelse underkastas lämplighetsprövning, genom generalplan och, när det gäller fritidsliv och naturvård, genom tillämpning av NVL.

1971 års riksdags nämnda uttalande innebär bl. a. att samhällets befogenhet att bestämma var och när bebyggelse får ske skall utsträckas till all bebyggelse. Härav ansågs följa att någon rätt till ersättning i princip inte heller skall föreligga då av hänsyn till allmänna intressen en förväntan om annan användning av marken genom bebyggelse än den pågående faller bort.

Civilministern ställer upp den allmänna principen att vid genomförande av glesbebyggelseregleringen samt vid tillämpning av generalplaneinstitutet i BL eller av reglerna i NVL ersättning inte bör utgå för att förväntningar om ändringar i markens användningssätt inte blivit infriade. Detta innebär bl. a. att 1971 års till bebyggelse knutna princip utvidgas att omfatta alla inskränkningar i pågående markanvändning.

I motionen 1972:1807 föreslås riksdagen avslå lagändringar som innebär ändring av ersättningsbestämmelser.

I principfrågan innebär motionsförslaget att ersättning skulle som hittills utgå bl. a. om ägaren kan efter beslut enligt NVL eller för generalplanefallet använda marken endast på sätt som står i uppenbart missförhållande till markens värde — en regel som i första hand tar sikte på inskränkningar i byggnadsrätten. För inskränkning på grund av en förordad glesbebyggelsereglering föreslås ingen liknande ersättningsregel, vilket utskottet tolkat så att motionärerna i denna del helt biträder lagförslaget.

Utskottet kan inte ansluta sig till motionsförslaget i denna del. Denna slutsats innebär att utskottet ansluter sig till de motiv för förslagen i ersättningsfrågan som civilministern anfört. Vidare bör strykas under att ersättningar i enlighet med den allmänna argumentering som förts fram i

CU 1972:35

motionen skulle innebära en fördelningspolitiskt inte godtagbar förmögenhetsöverföring av en sådan storleksordning att syftet med reformen möjligen skulle helt omintetgöras — något som utskottet har tagit kraftigt avstånd från. Ersättningarna skulle dessutom genom sin anknytning till förväntningsvärden och därmed skapade karaktär av generell vinstgaranti vid markspekulation strida mot allmän rättsuppfattning.

Vad gäller byggnadsminneslagen innebär lagförslagen att dess ersättningsbestämmelser ändras på motsvarande sätt som föreslagits beträffande NVL. I motionen 1972:1807 har i denna del åberopats bl. a. även att frågorna prövas av bygglagutredningen.

Utskottet åberopar i denna del samma principiella inställning som ovan redovisats. I fråga om övriga anförda skäl ansluter sig utskottet till vad civilministern anfört och avstyrker motionen även i denna del.

Den av civilministern uppställda huvudprincipens anknytning av ersättningsrätten till intrång i pågående markanvändning kritiseras i motionen 1972:1817. I motionen föreslås att ersättningsrätten skall knytas till inskränkningar i markens tillåtna användningssätt under hänvisning bl. a. till att detta begrepp används i expropriationslagens presumtionsregel.

Civilministern anför att begreppet pågående markanvändning bör ges en relativt generös tolkning och lämnar också exempel på en sådan tolkning som skulle beakta vad som vid varje tidpunkt framstår som en naturlig fortsättning av den pågående markanvändningen. Vidare anförs att i begreppet pågående markanvändning bör räknas in vad fastighetsägaren enligt detaljplan, byggnadslov eller tillstånd enligt NVL får använda marken till under förutsättning att en ändring i användningssättet framstår som aktuell.

Enligt utskottets mening är ett fasthållande vid principen att ersättning till fastighetsägare som behåller sin fastighet skall knytas till intrång i den pågående markanvändningen långt mer väsentligt än att få en anknytning till expropriationslagens presumtionsregel, som föreslås gälla även vid inlösen enligt NVL och BL. Motionen avstyrks i denna del.

I anslutning till vad civilministern uttalat om skillnaden mellan ersättning vid intrång och vid inlösen vill även utskottet ifrågasätta om inte också i inlösenfallen värdering borde ske med hänsyn till endast pågående markanvändning.

Enligt uttalande i propositionen bör ställning tas till frågan om ersättning av staten i anledning av täktreglering enligt NVL i samband med behandlingen av grustäktskommitténs betänkande (SOU 1972:46). I en departementspromemoria om ersättning enligt naturvårdslagen vid vägrat tillstånd till täktverksamhet (Ds Ju 1972:34) har lagts fram ett förslag till ändring av ifrågavarande ersättningsbestämmelser, vilket delvis ersätter grustäktskommitténs förslag.

Utskottet ansluter sig i övrigt till vad som föreslagits i ersättningsfrågorna.

CU 1972:35

4.4.2 Inlösen av mark

Lagförslaget innebär att för framtiden endast ett kvalificerat intrång i pågående markanvändning medför inlösenrätt vare sig det gäller naturreservatsförordnande enligt NVL eller föreskrifter i generalplan enligt BL. Härmed avses endast intrång i den pågående markanvändningen. Principen får uttryck i ändring av 22 § tredje stycket BL, varigenom inlösensrätten knyts till att synnerligt men skall ha uppkommit vid användningen av fastigheten, samt i den bibehållna anknytningen till samma krav vid ändringarna av 26 och 27 §§ NVL.

Ersättning för inlöst mark skall enligt förslaget beräknas enligt expropriationslagens presumtionsregel. Detta innebär bl. a. att vid presumtionstidens början redan etablerade förväntningsvärden ersätts. Denna olikhet mellan intrångs- och inlösenfallet motiveras med att i burängsfallet en möjlighet kvarstår att i framtiden kompensera en eventuell förlust — en möjlighet som inte föreligger efter inlösen.

Utskottet kan lämna förslagen utan erinran.

Inlösenplikt skall enligt lagförslaget föreligga endast i fråga om hel fastighet. I motionen 1972:1834 föreslås att inlösen skall kunna ske även av del av fastighet.

Civilministern har mot liknande invändning under remissbehandlingen invänt att det inte kan anses rationellt att bilda särskild fastighet endast för att fastighetsägare skall bli av med den del av fastigheten som lider intrång. Löses inte fastigheten utgår ersättning för intrånget.

Utskottet ansluter sig på sålunda anförda skäl till propositionens lagförslag.

4.4.3 Övriga frågor

De övergångsregler som ingår i lagförslaget ansluter i allt väsentligt till det ståndpunktstagande som gjordes av 1971 års riksdag.

I motionen 1972:1813 har föreslagits att en alternativ inlösens- och ersättningsmöjlighet skulle öppnas för på drabbad brukningsenhet år 1972 mantalsskrivna ägare av dessa fastigheter och knytas till minskning av 1972 års taxeringsvärde. Ersättning skulle uppgå till högst 150 000 kr. Eventuellt konstaterad minskning i ett taxeringsvärde över t. ex. jordbruksvärdet skulle utgöra ersättningsgrund — detta även om minskningen berodde på bortfall av glesbebyggelserätt enligt äldre definition.

Utskottet, som inte delar motionärernas uppfattning att den av civilministern föreslagna regeln är ägnad att gynna markspekulanter, har vid överväganden i frågan funnit sig inte kunna tillstyrka en föreslagen utvidgning av ersättningsrätten. Till en början är det uteslutet att för dessa speciella fall — i strid med intentionerna i nyssnämnda ståndpunktstagande av 1971 års riksdag — beräkna ersättning för sådan minskning av förväntningsvärde som orsakas av att tätbebyggelsebegreppets innebörd förskjutits. Det synes inte heller praktiskt möjligt att med anknytning till fastighetstaxeringen konstruera en regel som ger rätt till ersättning vid förlust av glesbebyggelsevärde enligt nu gällande definition.

CU 1972:35

41 Taxeringsvärdena ger nämligen, enligt vad utskottet inhämtat, ingen vägledning för att bedöma i vad mån sådant värde över huvud taget förelegat. En regel i enlighet med motionsförslaget skulle därför kunna få en helt godtycklig verkan. Utskottet anser vidare att det från allmänna utgångspunkter inte är acceptabelt att i den markpolitiska lagstiftningen införa en princip som innebär att konstaterandet av förväntningsvärden vid taxeringen skulle berättiga fastighetsägaren till kompensation av allmänna medel om förväntningen inte infrias.

I anslutning härtill kan tas upp det i motionen 1972:1817 framförda förslaget om en översyn av fastighetstaxeringen. Härtill anknytande synpunkter förs fram i motionen 1972:1807.

Behovet av en omedelbar omtaxering i anledning av förlust av förväntningsvärden har behandlats av innevarande års riksdag (prop. 1972:49 s. 76, SkU 23). Därvid har beaktats även effekter som kan uppstå vid genomförande av de utredningsförslag som nu grundar lagförslaget. Därvid anfördes bl. a. att lagstiftning om generella inskränkningar i förfoganderätten endast kunde anses medföra att frågan hölls svävande tills den avgjorts genom ett konkret beslut i dispositionsfrågan. Med hänsyn därtill och även till att ny allmän fastighetstaxering övervägs avstyrker utskottet motionen i denna del.

4.5 Lagstiftning angående lokalisering av viss industri

Kungl. Maj:ts förslag innebär att - som en provisorisk reform — lokaliseringsprövningar enligt BL och ML samordnas hos Kungl. Maj:t beträffande industriell eller liknande verksamhet av väsentlig betydelse för hushållningen med landets samlade mark- och vattentillgångar. Prövningen skall kunna avse såväl nylokalisering som utvidgning av befintlig verksamhet. Den skall kunna omfatta i princip verksamhet som kan prövas enligt ML, men undantagsvis även annan verksamhet, t. ex. en större hamn.

Förslaget innebär beträffande koncessionsnämnden att den ges uppgifter att såsom remissinstans göra utredningar, bereda ärendet i denna del och avge yttrande i frågorna innan de avgörs och det inte är uppenbart att en ansökan skall avslås. Syftet med denna nämndens medverkan i beredningen är att den skall ge en allsidig belysning av miljöaspekterna. Avsett yttrande bör inriktas på att belysa företagets lokalisering på platsen med hänsyn till de krav som ställs i ML.

Mot förslaget har ställts motionsyrkanden av i huvudsak tre typer. Den ena typen företräds av motionen 1972:1807 med dess avslagsyrkande, i huvudsak motiverat med att avsedda behov kan tillgodoses genom generalplanering. Den andra typen innefattar motionerna 1972:1817 och 1972:1819. I den förra motionen hemställs att riksdagen uttalar sig för en vidgning av koncessionsnämndens roll, den andra torde närmast avse ett inte närmare preciserat ändringsyrkande. 1 båda motionerna grundas invändningarna på farhågor att regeringen i föreslagen prövning inte tillräckligt beaktar miljöaspekterna. Den tredje typen slutligen represen -

CU 1972:35

teras av motionen 1972:1782 där huvudinvändningen är att regeringen får möjlighet att vägra ^byggnadstillstånd av ”politiska” skäl. I första hand yrkas avslag, i andra hand rätt till ersättning om ett avslag innebär att enligt miljöskyddslagens normala tillåtlighetsregler godtagbar industri hindras att etablera sig inom planlagt område.

Utskottet kan inte ansluta sig till avslagsyrkandena i motionerna 1972:1807 och 1782. Behovet av en samordning som möjliggör allsidiga bedömningar på ett tidigt stadium har praktiskt verifierats. De i motionen 1972:1782 framförda farhågorna, som kan förefalla innebära att risk skulle föreligga för att regeringen i sina beslut utgick från annat än av riksdagen godtagna riktlinjer, förtjänar inte avseende. Bl. a. härav följer även att andrahandsyrkandet om en närmast skadeståndsliknande ersättning avstyrks.

Förslagen i motionerna 1972:1817 och 1819 syftar båda till att ytterligare säkra allmänna intressen av att hävda miljövårdsaspekter. Däremot ifrågasätts i och för sig inte behovet av samordning — även om det anses möjligen kunna tillgodoses på annat sätt. Enligt utskottets mening kan motionärernas intresse dock anses tillgodosett genom koncessionsnämndens förutsatta medverkan och bevakning av krav inom ML:s område. Skäl finns därför inte nu för något riksdagens uttalande i dessa frågor.

4.6 Undantag från planbestämmelser

I propositionen redovisas en översyn av dispensreglerna i byggnadslagstiftningen och PBL samt samordningen mellan dessa. Förslagen innebär bl. a. följande. Kungl. Maj:ts befogenhet enligt BL att medge undantag från fastställd generalplan och stadsplan förs över till länsstyrelsen. Länsstyrelsens befogenhet att medge undantag från planer bör inte ytterligare regleras. Byggnadsnämndens dispensbefogenhet blir, efter delegation från länsstyrelsen, lika vidsträckt som länsstyrelsens och begränsad endast av kravet på att särskilda skäl skall föreligga. Samordningen mellan dispensbestämmelser i BL och PBL tillgodoses så att en vetorätt av samma slag som enligt PBL tillkommer byggnadsnämnd i frågor om undantag från fastställd generalplan eller stadsplan nu överförs även i byggnadslagstiftningen.

Vad angår villkoren för att länsstyrelse skall kunna delegera dispensbefogenheter till byggnadsnämnd anförs att en prövning av nämndens tillgång till sakkunskap fortfarande skall göras. Länsstyrelse skall därför som nu kunna föreskriva att dispensbefogenheten skall vara begränsad i vissa hänseenden.

I motionen 1972:1813 torde yrkas avslag på vissa dispensregler och föreslås viss förändring av byggnadsnämnds dispensrätt för tätbebyggelse.

Vad i motionen anförts i denna del torde närmast få uppfattas som ett understrykande av de ökade möjligheter att lämna dispens för viss tätbebyggelse som följer av att översiktliga kommunala bedömningar gjorts. Motionärernas syfte torde sålunda kunna anses tillgodosett utan någon riksdagens åtgärd.

CU 1972:35

43 Utskottet har ingen erinran mot vad i propositionen föreslagits och förordats i denna del. Utskott erinrar om vad riksdagen tidigare (GU 1971:29) givit Kungl. Maj :t till känna.

4. 7 Lagförslagen i övrigt m. m.

En närmast redaktionell ändring föreslås av p. 5 i övergångsbestämmelserna till förslaget till lag om ändring av byggnadslagen.

Utskottet tillstyrker lagförslagen och har ingen invändning mot vad i övrigt förordats i detta sammanhang.

5. Övriga frågor

Förslaget i motionen 1972:1798 om att riksdagen skall ge Kungl. Maj:t till känna vad i motionen anförts om vikten av att tillräckligt beakta lokala önskemål vid kommunsammanläggningarna bör inte föranleda till någon riksdagens ytterligare åtgärd i detta sammanhang. Den i motionen anförda ståndpunkten ingår i de allmänna bedömningar som riksdagen redan gjort.

Vad i motionen 1972:1823 föreslagits och inte ovan behandlats rör frågor av synnerligen omfattande räckvidd som visserligen knyter an till förslag i propositionen men inte har ett sådant omedelbart samband därmed att en sammankoppling av bedömningarna är oundgängligen nödvändig. Utskottet hänvisar till riksdagens tidigare prövning av likartade förslag.

UTSKOTTETS HEMSTÄLLAN

Utskottet hemställer

1. beträffande uppskov med behandling av ärendet att riksdagen avslår motionen 1972:1807, yrkandet 1,

2. beträffande allmänna riktlinjer för hushållningen med markoch vattentillgångarna att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionen 1972:1819, yrkandet 10 i denna del, godkänner vad statsministern anfört till statsrådsprotokollet,

3. beträffande ett ekologiskt synsätt att riksdagen lämnar motionen 1972:1817, yrkandet 1 a, utan ytterligare åtgärd och som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

4. beträffande prioritering av ett teknologiskt utvecklingsprogram m. m. att riksdagen med avslag å motionen 1972:1819, yrkandet 7, som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

5. beträffande konflikter mellan miljömässiga och regionalpolitiska motiv att riksdagen med avslag å motionerna

CU 1972:35

1972:1807, yrkandet 2 i denna del, och 1819, yrkandet 10 i denna del, sorn sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

6. beträffande samordning av fysiska och ekonomiska överväganden, m. m., att riksdagen lämnar motionerna 1972:1813, yrkandet 1 i denna del, och 1817, yrkandet

1 i denna del, utan ytterligare åtgärd och som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

7. beträffande inriktningen av miljöinsatserna att riksdagen lämnar motionen 1972:1813, yrkandet 1 i denna del, utan ytterligare åtgärd och som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

8. beträffande sambandet med tätortsutvecklingen att riksdagen lämnar motionen 1972:1819, yrkandet 10 i denna del, utan ytterligare åtgärd och som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

9. beträffande jordbrukets och skogsbrukets intressen att riksdagen lämnar motionen 1972:1800 utan ytterligare åtgärd samt med avslag å motionen 1972:1825 som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

10. beträffande fritidsboende och rörligt friluftsliv att riksdagen med avslag å motionerna 1972:1807, yrkandet 2 i denna del, och 1819, yrkandet 10 i denna del, som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

11. beträffande konflikter mellan fritidslivets och de areella näringarnas intressen att utskottet lämnar motionerna 1972:1807, yrkandet 2 i denna del, och 1813, yrkandet

2 b, utan ytterligare åtgärd och som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

12. beträffande lokalisering av visst byggande i anslutning till jordbruksbebyggelse att riksdagen lämnar motionen 1972:1813, yrkandet 2 c, utan ytterligare åtgärd och som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

13. beträffande markbehov för exkursioner att riksdagen med avslag å motionen 1972:1821 lämnar motionen 1972:1805 utan ytterligare åtgärd och som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

14. beträffande lokalisering av viss industri till ett begränsat antal orter, m. m., att riksdagen lämnar motionen 1972:1813, yrkandet 1 i denna del samt yrkandet 2 a, utan ytterligare åtgärd och som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

15. beträffande effekter från sysselsättnings- och arbetsmarknadssynpunkt att riksdagen lämnar motionerna 1972:1775 i denna del, 1788, 1795, 1813 yrkandet 1 i denna del, och 1832 utan ytterligare åtgärd samt som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

16. beträffande vissa statsbidrag till kommuner att riksdagen

CU 1972:35

avslår motionen 1972:781,

17. beträffande olika kustvattens känslighet, m. m., att riksdagen lämnar motionen 1972:1819, yrkandet 10 i denna del, utan ytterligare åtgärd och som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

18. beträffande reservation av mark för industri vid Idefjorden att riksdagen med avslag å motionen 1972:1824 som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

19. beträffande lokalisering av viss industri till Kalmar läns kust att riksdagen avslår motionen 1972:1775 i vad den inte behandlats under punkten 15,

20. beträffande allmänna riktlinjer för industrilokalisering vid Västkusten att riksdagen lämnar motionerna 1972:1817, yrkandet 1 d, och 1819, yrkandet 10 i denna del, utan ytterligare åtgärd och som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

21. beträffande lokalisering av industri till Nyköping-Oxelösund samt utbyggnad av Marvikens kraftverk att riksdagen lämnar motionen 1972:1809 utan ytterligare åtgärd och som sitt yttrande ger Kungl. Maj.t till känna vad utskottet anfört,

22. beträffande fortsatt planering av fjällvärlden att riksdagen lämnar motionen 1972:1817, yrkandet 1 b, utan ytterligare åtgärd och som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

23. beträffande utbyggnad av Kalix älv att riksdagen med avslag å motionen 1972:1817, yrkandet lc i denna del, som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

24. beträffande de södra huvudälvarna samt oexploaterade älvoch sjösystem i övrigt i vad de inte behandlats under 23 ovan att riksdagen med avslag å motionerna 1972:1786, 1817 yrkandet 1 c i denna del, och 1823, yrkandet 2 i denna del

a. som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört om underställning av vattendomstols beslut i tillståndsfrågor,

b. som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet

1 övrigt anfört,

25. beträffande riksplanearbetet i inlandet att riksdagen lämnar motionen 1972:1817, yrkandet 1 e, utan ytterligare åtgärd och som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

26. beträffande parlamentarisk insyn i riksplanearbetet, m. m., att riksdagen med avslag å motionerna 1972:1807, yrkandet

2 i denna del, och 1817, yrkandena 2 och 3, som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskoftet anfört,

27. beträffande huvudmannaskapet för planeringen på länsnivå, m. m., att riksdagen med avslag å motionerna 1972:1807, yrkandet 2 i denna del, 1812, yrkandet 2 b, 1817, yrkandet

CU 1972:35

1 i denna del, 1818, yrkandet 14, och 1820 som sitt yttrande ger Kungl. Majit till känna vad utskottet anfört,

28. beträffande vidareutveckling av en fortlöpande fysisk planering att riksdagen lämnar motionerna 1972:1807, yrkandet 2 i denna del, 1813, yrkandet 1 i denna del, samt 1817, yrkandena 4 och 5, utan ytterligare åtgärd och som sitt yttrande ger Kungl. Majit till känna vad utskottet anfört,

29. beträffande riktlinjer för hushållningen med mark och vatten i vad de inte behandlats under 3—25 samt 28 ovan att riksdagen som sitt yttrande ger Kungl. Majit till känna vad utskottet anfört,

30. beträffande riktlinjer för organisationen för en fysisk riksplanering i vad de inte behandlats under 26 och 27 ovan att riksdagen godkänner vad i statsrådsprotokollet anförts,

31. beträffande den föreslagna lagstiftningens allmänna lämplighet att riksdagen godkänner vad utskottet anfört,

32. beträffande val av planmedel m. m. att riksdagen lämnar motionen 1972:1813, yrkandet 3 a och yrkandet 3 b i denna del samt 1830, yrkandet 3 a utan ytterligare åtgärd,

33. beträffande omfattning av generalplan att riksdagen med bifall till Kungl. Majits förslag och avslag å motionen 1972:1813, yrkandet 3 b i denna del, godkänner vad utskottet anfört,

34. beträffande utredning om samordningen mellan byggnadslagstiftningen och naturvårdslagen att riksdagen avslår motionen 1972:1819, yrkandet 10 i denna del,

35. beträffande bidrag till viss översiktlig planering att riksdagen som sin mening ger Kungl. Majit till känna vad utskottet anfört,

36. beträffande kostnader för upprättande av vissa generalplaner m. m. att riksdagen med avslag å motionen 1972:1807, yrkandet 4 i denna del, godkänner vad utskottet anfört,

37. beträffande grunderna för reglering av glesbebyggelse att riksdagen godkänner vad utskottet anfört,

38. beträffande omfattning av översiktlig planbedömning att riksdagen lämnar motionen 1972:1813, yrkandet 3 b i denna del, utan ytterligare åtgärd,

39. beträffande krav på översiktliga bedömningar i ett övergångsskede att riksdagen avslår motionen 1972:1813, yrkandet 3 d,

40. beträffande formerna för planmässig bedömning av marks lämplighet för glesbebyggelse att riksdagen lämnar motionen 1972:181 7, yrkandet 6, utan ytterligare åtgärd,

41. beträffande grunderna för ersättningsreglerna att riksdagen avslår motionen 1972:1807, yrkandet 3 i denna del,

42. beträffande anknytning av ersättningsrätt m. m. till intrång i pågående markanvändning att riksdagen avslår motionen

CU 1972:35

1972:1817, yrkandet 8,

43. beträffande inlösen av del av fastighet att riksdagen med avslag å motionen 1972:1834 godkänner vad utskottet anfört,

44. beträffande viss vidgning av ersättningsrätt enligt övergångsbestämmelser att riksdagen med avslag å motionen 1972:1813, yrkandet 3 e, godkänner vad utskottet anfört,

45. beträffande översyn av fastighetstaxeringen att riksdagen avslår motionen 1972:1817, yrkandet 9,

46. beträffande lokaliseringsprövning för viss industri m. m. att riksdagen med avslag å motionerna 1972:1782, yrkandet 1 i denna del och yrkandet 2, 1807, yrkandet 3 i denna del, 1817, yrkandet 7, och 1819, yrkandet 10 i denna del, godkänner vad utskottet anfört,

47. beträffande dispensreglerna att riksdagen med avslag å motionen 1972:1813, yrkandet 3 c, godkänner vad utskottet anfört,

48. beträffande uttalande i fråga om kommunsammanläggningar att riksdagen avslår motionen 1972:1798,

49. beträffande vissa fastighetsfrågor att riksdagen avslår motionen 1972:1823 i vad den inte behandlats under 24 ovan,

50. beträffande förslaget till lag om ändring i byggnadslagen (1947:385) i vad det inte behandlas under 51. nedan att riksdagen med avslag å motionerna 1972:1782, yrkandet 1 i denna del, och 1807, yrkandena 3 och 4 i denna del, antar Kungl. Maj :ts förslag,

51. beträffande förslaget till lag om ändring i byggnadslagen (1947:385) i vad avser p. 5 i övergångsbestämmelserna att riksdagen med avslag å motionen 1972:1807, yrkandet 3 i denna del, för sin del antar förslaget med visst tillägg enligt i bilaga härtill som utskottets förslag betecknad lydelse,

52. beträffande förslaget till ändring i naturvårdslagen (1964:822) att riksdagen med avslag å motionen 1972:1807, yrkandet 3 i denna del, antar Kungl. Maj.ts förslag,

53. beträffande förslaget till ändring i väglagen (1971:948) att riksdagen med avslag å motionen 1972:1807, yrkandet 3 i denna del, antar Kungl. Maj:ts förslag,

54. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar att riksdagen med avslag å motionen 1972:1807, yrkandet 3 i denna del, antar Kungl. Maj:ts förslag,

55. beträffande förslaget till lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387) att riksdagen med avslag å motionen 1972:1782, yrkandet 1 i denna del, och 1807, yrkandet 3 i denna del, antar Kungl. Maj:ts förslag,

56. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen (1960:690) om byggnadsminnen att riksdagen med avslag å motionen

CU 1972:35

1972:1807, yrkandet 3 i denna del, antar Kungl. Maj:ts förslag,

57. beträffande förslagen till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988) och lag om ändring i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster antar Kungl. Maj:ts förslag,

58. beträffande förslagen till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959:612) och kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617) att riksdagen som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 8 december

På civilutskottets vägnar

ERIK GREBÄCK

Närvarande: herrar Grebäck (c), Bergman (s), Almgren (s), Tobé (fp), Kristiansson i Örkelljunga (s), fröken Ljungberg (m), herrar Petersson i Nybro (s), Andersson i Knäred (c), Lindkvist (s), Ullsten (fp), Henrikson (s), fru Olsson i Hölö (c), herrar Högström (s), Wennerfors (m) och Claeson (vpk).

RESERVATIONER

1. beträffande uppskov med behandling av ärendet

av fröken Ljungberg (m) och herr Wennerfors (m) som — under förutsättning av bifall till den vid inrikesutskottets betänkande InU 1972:28 fogade reservationen 1 — anser att utskottet bort hemställa1 :

(1.) beträffande uppskov med behandling av ärendet att riksdagen med bifall till motionen 1972:1807, yrkandet 1, beslutar att till 1973 års riksdag uppskjuta slutlig behandling av propositionen 1972:11 1, motionen 1807, i vad ej avser uppskovsyrkandet, och övriga i anledning av propositionen väckta motioner ävensom motionen 1972:781, allt i vad propositionen och motionerna faller under civilutskottets beredning,

2. beträffande allmänna riktlinjer i vad avser hemställan

av herr Claeson (vpk) som anser att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande allmänna riktlinjer för hushållningen med mark och vattentillgångarna att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionen 1972:1819, yrkandet 10 i denna del, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

1 Om eventuellt yrkande om återremiss inte bifalls får bifall till denna reservation dock anses innebära att utskottets hemställan och därvid fogade reservationer i övrigt har förfallit.

CU 1972:35

3. beträffande allmänna riktlinjer i vad avser motiveringen

a. av fröken Ljungberg (m) och herr Wennerfors (m) som — under förutsättning av bifall till utskottets hemställan under 2 — anser att det stycke i utskottets yttrande på s. 10 som börjar med ”Vad som” och slutar med ”denna frågeställning” bort utgå,

b. av herr Claeson (vpk) som — under förutsättning av bifall till reservationen 2 — anser att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ”Kungl. Maj:t” och på s. 11 slutar med ”riksplanering m. m.” bort ha följande lydelse:

Tanken på en fysisk riksplan, som nu materialiseras i propositionen, är givetvis en riktig tanke. Det är i högsta grad angeläget att ett planinstrument av dylik övergripande nationell natur kommer till stånd. Kommunisterna hävdade denna uppfattning redan i sin motion år 1945. Regeringens initiativ kommer sent i utvecklingen. Riksplaneringen har kommit alltför långt efter den kommunala och regionala planeringen. Speciellt under 1950-talets utbyggnadskonjunktur med dess kraftigt miljöförstörande verkningar hade det kunnat ligga ett stort värde i att ha stöd i någon form av fysisk riksplan.

Kan riksplanen och den ändrade lagstiftningen som instrument godtas, ställer det sig helt annorlunda med riksplanens innehåll i väsentliga huvudstycken. Här måste enligt utskottets mening mycket allvarlig kritik framföras.

Riksplanen är, som framgår, inte en allmän nationell plan för hushållning med mark och vatten. Den utgör ett inventeringsunderlag, avsett att användas i speciella lägen. Dessa lägen inträffar då konkurrens i konkreta fall uppstår mellan kapitalintressen och andra intressen. Från fall till fall fattas då beslut om vilka intressen som skall prioriteras.

Detta är en otillfredsställande uppläggning av hela riksplaneringen. Det understryker anpassningskaraktären i den statliga planeringen över huvud. Varje beslut i en dylik konkurrenssituation kommer att fattas på basis av utvecklingsförutsättningar som bestämts av andra, företrädesvis det privata storkapitalet. Det blir fråga om efterhandsbeslut, som många gånger kommer att styras av de intressen som i varje situation kunnat skaffa sig det bästa utgångsläget och effektivast föregripit utvecklingen. Detta lämnar mycket stort utrymme åt manövrer från mäktiga finansintressen.

Begränsningen av planen till att avse konkurrenslägen, speciella områden i landet, begränsningen till enbart viss typ av industri samt dess icke-rättsliga natur gör att någon verklig helhetssyn inte är möjlig med planen som utgångspunkt. I vissa avsnitt gör regeringen anspråk på att företräda vad som kallas en ekologisk grundsyn. Sådana anspråk är helt ogrundade, eftersom regeringens ställningstaganden i praktiken är uppskjutna till dess behandlingen av varje detaljerat planärende blir aktuell. Det finns därför i planen inga överväganden om de ekologiska balansproblemen för landet som helhet. Någon effektiv sammankoppling av industripolitik i stort med markhushållning är inte möjlig, eftersom planens hela konstruktion inte tillåter sådana perspektiv. Detta är en

4 Riksdagen 1972. 19 sami. Nr 35

CU 1972:35

allvarlig brist. Man har här försuttit en möjlighet att angripa de stora miljöproblemen effektivt — tydligen i syfte att inte lägga hämsko på kapitalets i princip fria etableringsrätt.

Nya riktlinjer för den fysiska riksplanen måste genomdrivas. Riksplanen skall inte vara ett instrument för specifika, lokala konkurrenssituationer. Riksplanen skall ha en egen ideologi, och dess principer skall vara allmänt bindande för den planpolitiska synen. Ett ekologiskt betraktelsesätt som beaktar det totala trycket på den nationella miljön skall ligga som grund. Skyddsområdena skall inte vara små undantagsområden, isolerade och uppsplittrade. Skyddsaspekten skall vara närvarande över hela landet och få avgöra exploateringsgraden. Inte endast specifika, särpräglade naturområden är skyddsvärda. Skyddsproblemet är förknippat med den biologiska balansen över landet som helhet. Riksplanens miljöeffekt är nära ansluten till dess regionpolitiska verkningar. Planen måste innefatta avancerade teknologiska krav på produktionen, vilka möjliggör en relativt obunden geografisk lokalisering av de flesta industrienheter. Den primitiva ”utspädningsfilosofin” måste utmönstras. Inom fritidssektorn måste expansionen av privata fritidshus dämpas både från miljösynpunkt och med hänsyn till angelägnare investeringsbehov.

4. beträffande prioritering av ett teknologiskt utvecklingsprogram m. m.

av herr Claeson (vpk) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”Vad som” och slutar med ”detta sammanhang” bort ersättas med text av följande lydelse:

För att minska påfrestningarna på miljön krävs som anförs i motionen 1972:1819 ett brett upplagt näringspolitiskt och teknologiskt utvecklingsprogram. Inom ramen för detta program måste utvecklings- och forskningsarbetet i hela landet samordnas. Man måste tillgodogöra sig och självständigt behärska så mycket som möjligt att de internationella teknologiska erfarenheterna. Arbetet måste inriktas på att i landet framdriva den mest avancerade och framtidsbetonade industrin. Endast den kan skapa bestående ökningar i sysselsättningen och bryta den nuvarande nedgången. Utvecklings- och tillverkningsarbete inom den kollektiva transportsektorn måste få en vida större omfattning. Här föreligger inte endast möjligheter för expansion utan också för att bygga upp ett framtida transportväsen, som reducerar hela transportproblemet, för olika landsdelar närmare varandra och avskaffar avlägsna regioners handikapp. Utveckling av från miljöskyddssynpunkt avancerade processer och deras allmänna tillämpning bildar likaledes en framtidssektor av betydelse. Förutom sin sysselsättningseffekt har den betydelse för att göra den nu miljöfarliga produktionen mer oberoende av lokaliseringsort och för att underlätta en jämnare regional fördelning. Av samma typ är en teknologisk och ekonomisk satsning på miljöförbättrande hjälpmedel och skyddsanordningar för arbetslivets räkning. Bristsektorernas utbyggnadsproblem måste angripas. Ett speciellt problem utgör den forskning

CU 1972:35

och teknologi sorn inriktas på besparingar inom energi- och materialförbrukning och som genom besparingseffekterna ger nya förutsättningar för tillväxt.

Den stora teknologiska satsningen för att garantera tillväxtmöjligheterna får inte reserveras åt administrativa och teknokratiska eliter. Folket i arbetslivet måste utnyttja sina erfarenheter och sin begåvning i utvecklingens tjänst. Endast detta kan bilda grund för maximalt snabba framsteg. Men det kräver också att den hittillsvarande maktstrukturen och maktfördelningen i ekonomin bryts upp.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande prioritering av ett teknologiskt utvecklingsprogram m. m. att riksdagen med bifall till motionen 1972:1819, yrkandet 7, som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

5. beträffande konflikter mellan miljömässiga och regionalpolitiska motiv

a. av fröken Ljungberg (m) och herr Wennerfors (m) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 14 som börjar med ”Utskottet kan” och slutar med ”dessa ståndpunkter” bort utgå,

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 14 som börjar med ”Enligt utskottets” och slutar med ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:

Som anförs i motionen 1972:1807 har i konkurrensen mellan skilda intressen de miljömässiga lokaliseringsgrunderna alltför ofta fått vika för de regionalpolitiska utan närmare redovisning och analys. Å andra sidan kan en ensidig dominans för miljösynpunkter tvinga statsmakterna att använda regionalpolitiken som ett instrument för att eliminera negativa sysselsättningspolitiska följder av den fysiska riksplaneringen. I nu framlagda riktlinjer är fortfarande de regionalpolitiska motiven oklara och föga övertygande. Skall en ändamålsenlig avvägning kunna göras, krävs enligt utskottets mening att innebärden av den önskade samordningen mellan regionalpolitik och fysisk riksplanering förtydligas. Detta är en central och mycket angelägen uppgift. Riksdagen bör snarast få tillfälle att på ett bättre och mer utvecklat underlag få ta ställning till dessa frågor som inte kan överlåtas till en regeringens prövning utan stöd i godtagna riktlinjer. Vid denna bedömning kan utskottet inte tillstyrka motionen 1972:1819 i motsvarande del.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande konflikter mellan miljömässiga och regionalpolitiska motiv att riksdagen med bifall till motionen 1972:1807, yrkandet 2 i denna del, och med avslag å motionen 1972:1819, yrkandet 10 i denna del, som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

CU 1972:35

b. av herr Claeson (vpk) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 14 som börjar med ”Utskottet kan” och slutar med ”dessa ståndpunkter” bort utgå,

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 14 som börjar med ”Enligt utskottets” och slutar med ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:

Utskottet finner - som anförts i motionen 1972:1819 — särskilt den regionalpolitiska sidan av riksplanen i dess nuvarande utformning vara bristfällig. Kopplingen med de delar av regeringspropositionen som behandlar den ekonomiska sidan av regionplaneringen är löslig och inskränker sig till allmänt hållna önskemål om en jämnare lokalisering. Detta ter sig förklarligt vid en närmare granskning. Riksplanens lokaliseringsprinciper för berörda industrier går nämligen i viktiga hänseenden klart emot kraven på en regionpolitisk utjämning. Att synpunkter av denna typ får flyta in i något som utger sig för att vara en riksplan är särskilt allvarligt med hänsyn till beslutens långsiktiga verkningar.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande konflikter mellan miljömässiga och regionalpolitiska motiv att riksdagen med bifall till motionen 1972:1819, yrkandet 10 i denna del, och med avslag å motionen 1972:1807, yrkandet 2 i denna del, som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

6. beträffande inriktningen av miljöinsatserna

av herrar Grebäck (c), Andersson i Knäred (c) och fru Olsson i Hölö (c) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 14 som börjar med ”1 den” och slutar med ”skall eftersättas” bort ha följande lydelse:

I den nämnda motionen 1972:1813 tas vidare upp frågan om inriktningen i stort av miljöinsatserna. Denna fråga får med ökande medvetenhet om dessa insatsers betydelse och om de reella konflikter som uppstår då skilda intressen skall vägas samman stor betydelse. Prioriteringar blir nödvändiga i det fortsatta arbetet. Enligt utskottets mening bör härmed sammanhängande frågor redovisas ytterligare så att riksdagen i denna del kan ta ställning till riktlinjer som möjliggör att samhällets och medborgarnas insatser kan få så stor samlad effekt som möjligt och samtidigt påverka den långsiktiga utvecklingen i önskad riktning. Det vidgade miljöbegrepp med anknytning til! den sociala planeringen, som utgör utgångspunkt för den nämnda motionen, bör därvid leda arbetet i riktning mot en betoning av insatser på miljöpolitikens område där anspråken har den största tyngden.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande inriktningen av miljöinsatserna att riksdagen med bifall till motionen 1972:1813, yrkandet 1 i denna del, som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

CU 1972:35

7. beträffande sambandet med tätortsutvecklingen i vad avser hemställan

av herr Claeson (vpk) som anser att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande sambandet med tätortsutvecklingen att riksdagen med bifall till motionen 1972:1819, yrkandet 10 i denna del, som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

8. beträffande sambandet med tätortsutvecklingen i vad avser motiveringen a.

av herr Grebäck (c), Andersson i Knäred (c) och fru Olsson i Hölö (c) som — under förutsättning av bifall till utskottets hemställan under 8 — anser att det stycke i utskottets hemställan på s. 15 som börjar med ”Utskottet ansluter” och slutar med ”sorn sådan” bort ha följande lydelse:

Utskottet kan ansluta sig till vad civilministern anfört i detta sammanhang. I fråga om den regionalpolitiska planeringen innebär dock detta inte ett ställningstagande för det av inrikesministern redovisade handlingsprorammet, som behandlas i inrikesutskottet. Den slutsats som civilministern kommit till är dock förenlig även med de alternativa handlingslinjer som föreslagits i motion från centerhåll.

b. av herr Claeson (vpk) som — under förutsättning av bifall till reservationen 7 — anser att det stycke i utskottets hemställan på s. 15 som börjar med ”Utskottet ansluter” och slutar med ”sorn sådan” bort ha följande lydelse:

Utskottet har ingen erinran mot civilministerns mycket allmänt hållna synpunkter i denna del. Enligt utskottets mening bör dock övervägandena konkretiseras genom förslag till lösningar. Som anförs i motionen 1972:1819 behövs en grundläggande sanering av storstäderna planpolitiskt, miljömässigt och från trafiksynpunkt. Markspekulation i förening med storkapitalistiska planidéer att i storstadsbebyggelsens centrala delar skapa reservat för privatkapitalistisk maktutövning och administration har medfört en utglesning och en överdriven kontorisering av storstadsregionernas inre delar. Speciellt är detta märkbart i Storstockholm. Detta har medfört allvarliga kommunalekonomiska problem och ett utflyttningsöverskott till i första hand regionens utkantsområden. Denna situation finner utskottet helt ohållbar. Det är ytterst betänkligt att regeringen i sin ovanligt omfattande proposition inte analyserat faktorerna i detta problem och än mindre föreslagit några åtgärder.

CU 1972:35

9. beträffande fritidsbebyggelsens karaktär och konflikter med rörligt friluftsliv

a. av fröken Ljungberg (m) och herr Wennerfors (m) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som börjar med ”Aktuella konfliktfall” och slutar med ”fortsätta arbetet” bort ha följande lydelse: I

motionen 1972:1807 har kritik riktats mot civilministerns sålunda sammanfattade uttalande. Även enligt utskottets mening är denna kritik befogad. Även om civilministern inte formellt tar ställning för inriktningen mot ökat byggande av fritidsbyar av tätortskaraktär kan uttalandet i förening med de praktiska exempel som redan getts på en sådan inriktning kräva ett klart uttalande från riksdagens sida. Enligt utskottets mening bör riksdagen slå fast att huvudprincipen i denna del är att även fritidsboendets karaktär måste få bestämmas av människornas egna önskemål och inte bli föremål för en centralstyrning och detaljreglering som är alltför välkänd från bostadsområdet. Detta innebär självfallet inte ett avståndstagande från att hänsyn till allmänna intressen skall tas i former som överensstämmer med rådande rättsuppfattning.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande fritidsboende och rörligt friluftsliv att riksdagen med bifall till motionen 1972:1807, yrkandet 2 i denna del, och med avslag å motionen 1972:1819, yrkandet 10 i denna del, som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

b. av herr Claeson (vpk) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som börjar med ”1 motionen 1972:1807” och slutar med ”fortsätta arbetet” bort ha följande lydelse:

Vad anförts i motionen 1972:1807 i denna del är endast ett bland flera exempel på uppfattningar som alltfort gör sig gällande och som utgör ett allvarligt hot mot varje tanke på en målinriktad planering där prövning sker från allmän synpunkt. Vad civilministern anfört kan i och för sig inte föranleda någon erinran. Även i denna del präglas emellertid framställningen av brist på konkretion. Som anförs i motionen 1972: 1819 tas bl. a. ingen ställning i konflikten mellan fast och rörligt friluftsliv. Detta finner utskottet vara en stor brist. I propositionen konstateras att fritidsbebyggelsen skall expandera efter vissa linjer, men inga åsikter uttalas om huruvida satsning på kollektivt ägda anläggningar är att föredra framför individuella, privata fritidshus. Frågan ställs inte om expansionen av de privata fritidshusen är angelägen från allmän resursanvändningssynpunkt jämfört med andra behov - bostadssanering, daghem etc. Den planpolitiska synen är slapp. Detta är en naturlig konsekvens av att staten förutsätts ha en uppfattning först när en akut konkurrenssituation föreligger i ett lokalt fall.

CU 1972:35

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande fritidsboende och rörligt friluftsliv att riksdagen med bifall till motionen 1972:1819, yrkandet 10 i denna del, och med avslag å motionen 1972:1807, yrkandet 2 i denna del, som sin mening ger Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört,

10. beträffande effekter från sysselsättnings- och arbetsmarknadssynpunkt av

fröken Ljungberg (m) och herr Wennerfors (m) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 20 som börjar med ”1 motionerna” och slutar med ”anses tillgodosedda” bort ha följande lydelse:

Framställningen i propositionen av konflikterna mellan arbetsmarknadsmässiga, regionpolitiska och miljömässiga synpunkter brister enligt utskottets mening i önskad klarhet. Dels kommenteras knapphändigt i ett avsnitt viss remisskritik på denna punkt, dels görs i andra sammanhang försök till preciseringar av vissa geografiska planeringsriktlinjer som förefaller att kunna stå i strid med det tidigare anförda. Vad nu anförts i motionerna 1972:1775, 1788, 1795, 1813 och 1832 i denna del kan närmast uppfattas som tecken på en sålunda skapad ovisshet. Denna ovisshet blir allvarlig med tanke på att samtidigt starka beslutsbefogenheter läggs i samhällsorganens hand och att de därför ofta måste handla utan stöd av i demokratisk ordning fastlagda riktlinjer. Ingreppen från närmast statens sida i en fungerande marknadshushållning under ansvar blir därför slumpartade och kan leda till allvarliga störningar. Konkreta exempel på riktlinjernas diffusa karaktär ges t. ex. i fråga om Kalmar läns kust. De särskilda omständigheter som i detta sammanhang bör vägas in i bilden har inte belysts tillräckligt. Snarare förstärks intrycket av en skrivbordsplanering som i sin brist på realism skapar osäkerhet och kan verka förlamande på näringslivets och därmed sysselsättningsfrågornas utveckling i dessa områden.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande effekter från sysselsättnings- och arbetsmark - nadssynpunkt att riksdagen i anledning av motionerna 1972:1775 i denna del, 1788, 1795, 1813 ivad gäller yrkandet 1 i denna del och 1832 som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

11. beträffande olika kustvattens känslighet m. m.

av herr Claeson (vpk) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 21 som börjar med ”Till vad” och slutar med ”särskilt uttalande” bort ha följande lydelse:

CU 1972:35

56 Förarbetena grundades på speciella principer för lokalisering av tungindustri. Man accepterade den av storkapitalet tillämpade produktionstekniken och ställde inga krav på denna punkt. Den logiska följden blev en underkastelse under det som kallats ”utspädningsfilosofin”, dvs. principen att förorenande industrier skall lokaliseras till områden som är ”tåligare” mot utsläpp än andra. Av detta skäl blev Västkusten starkt prioriterad.

Mot denna inriktning av den tyngre industrin riktas i motionen 1972:1819 två allvarliga anmärkningar. I motionen anförs att lokaliseringsinriktningen dels är oförenlig med varje strävan att mildra den regionala obalansen, dels innebär en helt ansvarslös miljösyn, grundad på den närmast groteska föreställningen att föroreningarna är mindre farliga om de hamnar i ett hav som ännu inte är lika hårt belastat som Östersjön. Utskottet instämmer med motionärerna.

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:

17. beträffande olika kustvattens känslighet m. m. att riksdagen med bifall till motionen 1972:1819, yrkandet 10 i denna del, som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

12. beträffande reservation av mark för industri vid Idefjorden

av herr Grebäck (c), fröken Ljungberg (m), herr Andersson i Knäred (c), fru Olsson i Hölö (c) och herr Wennerfors (m) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 22 som börjar med ”1 vad” och slutar med ”här ställer” bort ha följande lydelse:

I vad gäller området vid Idefjorden finner utskottet att planeringsprincipen om ett obrutet kustområde i norra Bohuslän inte kan sägas utgöra ett hinder för att som industrimark reservera ett område vid Idefjorden, då detta område ligger i omedelbar anslutning till ett starkt expanderande industriområde i Norge. Redan enligt civilministerns uttalanden syftar områdesangivelserna endast till en grov avgränsning. Utskottet finner det vara speciellt angeläget att de goda djuphamnsmöjligheterna i området tillvaratas. Utskottet tillstyrker därför att riksdagen med bifall till motionen 1972:1824 ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet ovan anfört,

dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:

18. beträffande reservation av mark för industri vid Idefjorden att riksdagen med bifall till motionen 1972:1824 som sitt yttrande ger Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört,

13. beträffande utbyggnad av Kalix älv

av herrar Grebäck (c), Tobé (fp), fröken Ljungberg (m), herrar Andersson i Knäred (c), Ullsten (fp), fru Olsson i Hölö (c) och herr Wennerfors (m) som anser

CU 1972:35

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 25 som börjar med ”Enligt utskottets” och slutar med ”bättre underlag” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening talar övervägande skäl för att Kalix älv ej bör byggas ut för kraftproduktion. Vad utskottet här anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.

dels att utskottets hemställan under 23 bort ha följande lydelse:

23. beträffande utbyggnad av Kalix älv att riksdagen med bifall till motionen 1972:1817, yrkandet 1 c i denna del, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

14. beträffande utbyggnad av de södra huvudälvarna m. m. i vad avser hemställan

av herrar Grebäck (c), Tobé (fp), fröken Ljungberg (m), herrar Andersson i Knäred (c), Ullsten (fp), fru Olsson i Hölö (c) och herr Wennerfors (m) som anser

att utskottets hemställan under 24 bort ha följande lydelse:

24. beträffande de södra huvudälvarna samt oexploaterade älvoch sjösystem i övrigt i vad de inte behandlats under 23 ovan att riksdagen i anledning av motionerna 1972:1786, 1817, yrkandet 1 c i denna del, och 1823, yrkandet 2 i denna del, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna att som riktlinje för planeringsarbetet bör gälla att vattenkraftutbyggnad inte bör tillåtas i hittills oexploaterade älv- och sjösystem,

15. beträffande utbyggnad av de södra huvudälvarna m. m. i vad avser motiveringen

a. av herrar Grebäck (c), Tobé (fp), fröken Ljungberg (m), herrar Andersson i Knäred (c), Ullsten (fp), fru Olsson i Hölö (c) och herr Wennerfors (m) som — under förutsättning av bifall till reservationen 14 — anser att den del av utskottets yttrande på s. 25 som börjar med ”Förslag att” och slutar med ”till känna” bort ersättas med text av följande lydelse:

I motionen 1972:1817 diskuteras den fortsatta kraftverksutbyggnaden. Där yrkas att vattenkraftutbyggnad ej bör tillåtas i hittills oexploaterade älv- och sjösystem. Preciserade synpunkter beträffande viss vattenkraftutbyggnad framförs även i motionerna 1972:1786 och 1823.

Starka skäl talar enligt utskottets mening för att hittills oexploaterade älv- och sjösystem bör bevaras. Utskottet vill därför understryka att de hittills oexploaterade huvudälvarna bör undantas från kraf t verksut byggnad. Med oexploaterade älv- och sjösystem bör därutöver innefattas outbyggda källflöden till huvudälvar, outbyggda biflöden och längre sammanhängande outbyggda delar av i övrigt utbyggda älvar. Denna princip bör gälla som riktlinje för det fortsatta riksplaneringsarbetet. Vad utskottet här anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.

CU 1972:35

58 Frågan om utbyggnad av viss del av Ljusnan prövas för närvarande av vattendomstolen. Det ankommer på domstolen att avgöra om den vid sin prövning enligt vattenlagen i dess lydelse före den 1 januari 1972 skall avvakta t. ex. den särskilda utredning som aviserats. Utskottet har inte anledning att utgå från annat än att de synpunkter som framförs i motionerna också tas upp till bedömande i vattenmålet. Ett direkt uttalande från riksdagens sida, som skulle innebära ett föregripande av domen i tillåtlighetsfrågan, torde strida mot grundlagens anda beträffande kompetensfördelningen mellan lagstiftande och dömande instans. Det torde heller inte vara förenligt med godtagen praxis att genom lagstiftning med retroaktiv verkan förändra formerna för handläggning av redan anhängiggjort ärende. Vad utskottet sålunda anfört borges Kungl. Maj :t till känna.

b. av herr Claeson (vpk) som — under förutsättning av bifall till utskottets hemställan under 24 — anser att efter det stycke på s. 25 som börjar med ”Däremot vill” och slutar med ”till känna” bort tilläggas text av följande lydelse:

Det är enligt utskottets mening nödvändigt att bedöma den erforderliga elproduktionen och vattenkraftens möjliga roll på längre sikt. En utbyggnad av ännu opåverkade källflöden och längre outbyggda älvsträckor ger ett ringa bidrag till kraftförsörjningen. Produktionskapaciteten hos vattenkraften beräknas kunna ge ytterligare 10 miljarder kilowattimmar per år vid pågående och möjliga utbyggnader. Detta krafttillskott bör ställas i relation till att vart och ett av de fyra aggregaten hos det projekterade kärnkraftverket i Forsmark får en effekt av inte mindre än 800 megawatt och beräknas svara för en total elproduktion av 5,2 miljarder kilowattimmar per år. Vid full drift kommer alltså enbart detta kärnkraftverk att ge 20 miljarder kilowattimmar per år.

Mot bakgrunden av sådana fakta måste här berörda möjligheter prövas och en nationell försörjningsplan i fråga om energin snarast upprättas. En sådan plan måste också sikta till att slå vakt om starka skyddsintressen och att skydda den biologiska miljön. Som princip bör gälla att återstående orörda älvar inte får byggas ut i de fall då detta innebär ingrepp som inte kan anses obetydliga.

16. beträffande parlamentarisk insyn i riksplanearbetet m. m.

av herrar Grebäck (c), Tobé (fp), fröken Ljungberg (m), herrar Andersson i Knäred (c), Ullsten (fp), fru Olsson i Hölö (c) och herr Wennerfors (m) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som på s. 27 börjar med ”Mot det” och på s. 28 slutar med ”vara tillgodosedda” bort ha följande lydelse:

Förberedelserna för den fysiska riksplaneringen har hela tiden pågått

CU 1972:35

utan parlamentarisk insyn ända fram till propositionens avlämnande i november detta år. Så länge det gällde tekniska metodfrågor kunde ett sådant tillvägagångssätt försvaras, men då det gällde att genom lagstiftning förankra riksplaneavgöranden i den demokratiska beslutsprocessen på kommunal och regional nivå borde, som brukligt är i sådana fall, en parlamentarisk beredning ha föregått förslagen. Genom en intensiv bevakning från remissorganen har en del oformligheter i civildepartementets lagstiftningspromemoria då det gäller kommunernas förhållande till riksplaneringen i den nu föreliggande propositionen arbetats bort.

Då det emellertid gäller parlamentarisk insyn på riksplanet finns endast vaga antydanden om att vid behov vidga insynen genom något av regeringen tillsatt informationsorgan av typen lokaliseringsberedningen eller näringspolitiska rådet. Detta är enligt utskottets mening inte till fyllest. Detta innebär inte att riksdagen skall besluta i konkreta planärenden. Däremot är det angeläget att - sedan riksdagen beslutat om riktlinjerna för fortsatt riksplanering — ett parlamentariskt organ ges tillfälle att deltaga i de avgöranden som gäller utvecklingen enligt riktlinjerna.

Utskottet ansluter sig på anförda skäl till motionerna 1972:1807 och 1817 i denna del.

dels att utskottets hemställan under 26 bort ha följande lydelse:

26. beträffande parlamentarisk insyn i riksplanearbetet, m. m., att riksdagen med bifall till motionerna 1972:1807, yrkandet 2 i denna del, och 1817, yrkandena 2 och 3, som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

17. beträffande huvudmannaskapet för planeringen på länsnivå, m. m.

av herrar Grebäck (c), Tobé (fp), fröken Ljungberg (m), herrar Andersson i Knäred (c), Ullsten (fp), fru Olsson i Hölö (c) och herr Wennerfors (m) som anser

dels att den del i utskottets yttrande på s. 28 som börjar med ”Bedömningar i” och slutar med ”avge remissyttranden” bort ha följande lydelse:

Samtliga motioner utgår från en strävan att genom beslut i folkvalda organ direkt på länsplanet förankra beslut inom såväl den fysiska planeringen som den regionalpolitiska utvecklingsplaneringen. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att riksdagen nyligen uttalat att länsberedningen bör ges tilläggsdirektiv för att även kunna ta upp frågan om länsdemokrati.

Det är enligt utskottets mening viktigt att länsberedningens arbete i det avseendet sker skyndsamt för att förslag om länsdemokrati snarast skall kunna föreläggas riksdagen. Speciellt när det gäller den regionalpolitiska utvecklingsplaneringen anser utskottet det vara synnerligen angeläget att folkvalda länsorgan får det avgörande inflytandet när det gäller att fördela samhällsresurser inom länen och forma en för länen i alla

CU 1972:35

avseenden god utveckling.

Utskottet är väl medvetet om att införande av länsdemokrati inte kan ske så att nästa länsplaneringsomgång ställs under folkvalda organ på länsnivå. Det bör emellertid förutsättas att länsstyrelserna får genomföra denna planeringsomgång med större självständighet än den tidigare. Med den förankring som länsstyrelserna nu har i den kommunala demokratin är detta en möjlig utväg under ett övergångsskede.

Utskottet bedömer den demokratiska förankringen av planeringsbesluten vara så viktig att även i avvaktan på en länsdemokratireform bör åtgärder vidtas i syfte att stärka det folkvalda länsorganets inflytande över planeringsfrågorna. Ett lämpligt förfarande under denna övergångstid synes vara att landstingens förvaltningsutskott får en starkare ställning som remissinstans vid fördelning av resurser inom länen och vid olika planeringsfrågor.

Vad utskottet ovan anfört i anledning av motionerna 1972:1807, 1812, 1817, 1818, och 1820 bör riksdagen som sitt yttrande ge Kungl. Maj:t till känna.

dels att utskottets hemställan under 27 bort ha följande lydelse:

27. beträffande huvudmannaskapet för planeringen på länsnivå, m. m., att riksdagen i anledning av motionerna 1972:1807 yrkandet 2 i denna del, 1812, yrkandet 2 b, 1817, yrkandet 1 i denna del, 1818, yrkandet 14, och 1820 som sitt yttrande ger Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört,

18. beträffande kostnader för upprättande av vissa generalplaner m. m.

av fröken Ljungberg (m) och herr Wennerfors (m) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 34 som börjar med ”Vad civilministern” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Kostnadsfördelningen mellan stat och kommun kommer att prövas i ett annat sammanhang. Under denna tid införda nya krav på kommunernas medverkan måste emellertid i kostnadshänseende prövas från fall till fall. En grundläggande faktor i en sådan prövning måste vara intressesynpunkten. Det förefaller utskottet orimligt att utan egentliga skäl frångå denna princip i fråga om kostnader för att genom generalplan hävda ett riksintresse - kanske i strid mot kommunens egna önskemål. Utskottet förordar därför att staten i enlighet med förslag i motionen 1972:1807 påtar sig kostnadsansvaret även för detta led i hävdandet av statliga intressen.

dels att utskottets hemställan under 36 bort ha följande lydelse:

36. beträffande kostnader för upprättande av vissa generalplaner m. m. att riksdagen med bifall till motionen 1972:1807, yrkandet 4 i denna del, godkänner vad utskottet anfört,

CU 1972:35

19. beträffande krav på översiktliga bedömningar i ett övergångsskede

av herrar Grebäck (c), Tobé (fp), fröken Ljungberg (m), herrar Andersson i Knäred (c), Ullsten (fp), fru Olsson i Hölö (c) och herr Wennerfors (m) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som på s. 36 börjar med ”1 de” och på s. 37 slutar med ”eller lämplig” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det synnerligen angeläget att byggande inte hindras under den tid som åtgår för planering. Ett strikt hävdande av kravet på översiktlig planering för bebyggelse skulle på ett olyckligt sätt under en övergångstid stoppa visst byggande i kommuner med låg planeringsberedskap. Enligt utskottets mening måste byggnadslovsprövningen i byggnadsnämnderna under denna övergångstid anses vara tillräcklig för att hindra bebyggelse som binder framtida planering. Utskottet tillstyrker att riksdagen med bifall till motionen 1972:1813 i denna del ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 39 bort ha följande lydelse:

39. beträffande krav på översiktliga bedömningar i ett övergångsskede att riksdagen med bifall till motionen 1972:1813, yrkandet 3 d, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

20. beträffande formerna för planmässig bedömning av marks lämplighet för glesbebyggelse

av herrar Grebäck (c), Tobé (fp), fröken Ljungberg (m), herrar Andersson i Knäred (c), Ullsten (fp), fru Olsson i Hölö (c) och herr Wennerfors (m) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 37 som börjar med ”Vad sålunda” och slutar med ”särskilt uttalande” bort ha följande lydelse: Prövning av glesbebyggelse bör ske i sådana former att den inte blir betungande för den sökande och medför risker från rättssäkerhetssynpunkt. Utskottet vill för sin del ytterligare understryka vikten av ett enkelt prövningsförfarande. Vad utskottet i anledning av motionen 1972:1817 i denna del anfört bör riksdagen ge Kungl. Maj:t till känna.

dels att utskottets hemställan under 40 bort ha följande lydelse:

40. beträffande formerna för planmässig bedömning av marks lämplighet för glesbebyggelse att riksdagen i anledning av motionen 1972:1817, yrkandet 6, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

21. beträffande grunderna för ersättningsreglerna

av fröken Ljungberg (m) och herr Wennerfors (m) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med ”Utskottet kan” och på s. 39 slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

CU 1972:35

62 Utskottet ansluter sig till den mening som anförts i motionen 1972:1807. De nu framlagda förslagen kommer i en tid då enskilt ägande mer än förut framstår som den bästa garantin inte bara för personligt oberoende i allmänhet utan även för en bibehållen materiell levnadsstandard. Förslagens yttersta syfte är utan tvivel att med ytterligare ett steg närma sig en total socialisering av all mark i vårt land. Genom successiva lagändringar under det gångna kvartsseklet har innehållet i den enskildes äganderätt undergrävts. De nu aktuella förslagen innebär inte bara att äganderätten ytterligare urholkas utan också att ett stort mått av rättsotrygghet kommer att vidlåda innehavet av mark och vatten. En sådan otrygghet innebär ett främmande element i ett rättssamhälle. 1 framtidsperspektivet framträder risken allt tydligare att äganderätten slutgiltigt degraderas till något slag av förfoganderätt och fastighetsägaren till en förvaltare av socialiserad egendom. Med hänsyn härtill bör nu gällande regler tills vidare bestå. Kungl. Maj:t bör snarast förelägga riksdagen förslag till de ändringar i lagstiftningen som kan behövas för nödvändig formell anpassning till övriga regler.

dels att utskottets hemställan under 41 bort ha följande lydelse:

41. beträffande grunderna för ersättningsreglerna att riksdagen med bifall till motionen 1972:1807, yrkandet 3 i denna del, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

22. beträffande anknytning av ersättningsrätt m. m. till intrång i pågående markanvändning

av herrar Grebäck (c), Tobé (fp), Andersson i Knäred (c), Ullsten (fp) och fru Olsson i Hölö (c) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 39 som börjar med ”Enligt utskottets” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det angeläget att grunda ersättningsbedömningen på tillåten markanvändning. Därmed vinner man också den fördelen att nå överensstämmelse med det förslag till expropriationslag som framlagts för riksdagen genom proposition 1972:109. Det där använda uttrycket ”förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt” bör därför användas vid beräkning av ersättning för intrång och vid inlösen enligt förslagen till ändring av BL och NVL.

Utskottet ansluter sig på anförda skäl till motionen 1972:1817 i denna del. Förslag i ämnet bör läggas fram.

dels att utskottets hemställan under 42 bort ha följande lydelse:

42. beträffande anknytning av ersättningsrätt m. m. till intrång i pågående markanvändning att riksdagen med bifall till motionen 1972:1817, yrkandet 8, godkänner vad utskottet anfört,

CU 1972:35

23. beträffande inlösen av del av fastighet

av herrar Grebäck (c), Tobé (fp), fröken Ljungberg (m), herrar Andersson i Knäred (c), Ullsten (fp), fru Olsson i Hölö (c) och herr Wennerfors (m) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med ”Civilministern har” och slutar med ”propositionens lagförslag” bort ha följande lydelse:

Enligt gällande rätt, BL och i vissa avseenden NVL, kan inlösen påfordras av markägaren för del av fastighet. Om visst markområde lider så starkt intrång att synnerligt men uppkommer, bör kommunen ha inlösenskyldighet oberoende av om markområdet utgör särskild fastighet — som kan ingå i en större brukningsenhet — eller om området utgör del av en fastighet. Några betänkligheter från fastighetsbildningssynpunkt föreligger inte för en sådan lösning av inlösenskyldigheten enligt BL och NVL. Förslag härom bör läggas fram.

Utskottet ansluter sig på anförda skäl till motionen 1972:1834.

dels att utskottets hemställan under 43 bort ha följande lydelse:

43. beträffande inlösen av del av fastighet att riksdagen med bifall till motionen 1972:1834 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

24. beträffande viss vidgning av övergångsvis ersättningsrätt

av herrar Grebäck (c), Tobé (fp), Andersson i Knäred (c), Ullsten (fp) och fru Olsson i Hölö (c) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 40 som börjar med ”Utskottet som” och som på s. 41 slutar med ”inte infrias” bort ha följande lydelse:

Utskottet har vid överväganden i frågan funnit, att en på föreslaget sätt endast till ortsboende knuten ersättningsrätt, vilken har sitt ursprung i ett av samhället tidigare - i fastighetstaxeringen — accepterat förväntningsvärde, är välmotiverad. Denna kompletterande ersättningsregel skulle öppna en möjlighet för fastighetsägare, vilka inte vidtagit påtagliga åtgärder för markens bebyggande och därmed inte kvalificerat sig för ersättning enligt propositionens förslag, att få viss ersättning. Särskilt angelägen är en sådan ersättningsmöjlighet i de fall en alternativ byggnadsplats inte kan anvisas på fastigheten. En sådan ersättningsrätt kan motiveras inte minst utifrån sociala skäl. Denna kompletterande ersättningsregels inriktning bör enligt utskottet på sätt som förordas i motion 1972:1813 innehålla en uttrycklig bestämmelse om ett högsta ersättningsbelopp om 150 000 kronor. En sådan ersättningsrätt torde främst bli tillämplig för ägare av mindre jordbruk men inte för exploatörer, vilka innehar marken endast i spekulationsintresse.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet att riksdagen med bifall till motionen 1972:1813 i denna del hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till en kompletterande ersättningsbestämmelse.

CU 1972:35

dels att utskottets hemställan under 44 bort ha följande lydelse:

44. beträffande viss vidgning av ersättningsrätt enligt övergångsbestämmelser att riksdagen i anledning av motionen 1972:1813, yrkandet 3e i denna del, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

25. beträffande lokaliseringsprövning av viss industri

a. av herrar Tobé (fp) och Ullsten (fp) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 42 som börjar med ”Utskottet kan” och slutar med ”dessa frågor” bort ha följande lydelse:

Motionen 1972:1817 syftar till att ytterligare hävda miljöintressena. I motionen framhålls att koncessionsnämnden även fortsättningsvis måste spela en betydande roll vid prövning av här ifrågavarande lokaliseringsärenden. Vid nämndens prövning ingår bl. a. besök på lokaliseringsplatsen med förhandlingar vid vilka olika intressenter kommer till tals. Denna ordning utgör enligt utskottets mening ett stort värde och bör ytterligare utvidgas, så att fler människor, grupper och sammanslutningar ges möjlighet att påverka besluten.

Utskottet vill vidare ansluta sig till vad som i motionen anförs om principerna för koncessionsprövning. Koncessionsnämnden bör således ha möjlighet att vid industrilokalisering av riksplaneringsintresse kunna pröva alternativa lokaliseringsorter och ange de restriktioner, som skall uppställas för dessa. Konsekvenserna för miljön vid olika lokaliseringar skulle därigenom öppet anges.

Vidare bör en sådan ordning åstadkommas att koncessionsnämnden kan pröva ett enskilt projekt i dess regionala plansammanhang. Härigenom skulle en från allmänna synpunkter önskvärd fördelning av recipientutrymme komma till stånd och lokaliseringsönskemål kunna samordnas.

Utskottet vill slutligen med instämmande i vad som anges i motionen understryka att koncessionsnämndens och naturvårdsverkets arbete i första hand bör inriktas på att bedöma miljökonsekvenserna av en lokalisering. De samhällsekonomiska avvägningarna bör i första hand ankomma på andra organ. Vad utskottet anfört angående en reformerad prövning av miljöskyddsärenden bör ges Kungl. Maj:t till känna.

Utskottet tillstyrker alltså bifall till motionen 1972:1817 och yrkar avslag på motionerna 1972:1782, 1807 och 1819 alla, motionerna i motsvarande delar.

dels att utskottets hemställan under 46 bort ha följande lydelse:

46. beträffande lokaliseringsprövning av viss industri m. m. att riksdagen med bifall till motionen 1972:1817, yrkandet 7, samt med avslag å motionerna 1972:1782, yrkandet 1 i denna del och yrkandet 2, 1807 yrkandet 3 i denna del och 1819 yrkandet 10 i denna del, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

CU 1972:35

b. av fröken Ljungberg (m) och herr Wennerfors (m) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 42 som börjar med ”Utskottet kan” och slutar med ”dessa frågor” bort ha följande lydelse:

Även om önskemålen om samordning m. m. inte kan avvisas utgör de enligt utskottets mening inte grund för att införa en ordning som i sig innesluter än större olägenheter. Som anförs i motionen 1972:1807 blir regeringens prövning av allt att döma en politisk prövning. Även om regeringen söker följa riktlinjer av den typ som nu läggs fram är deras natur sådan att man i förväg inte kan bilda sig en uppfattning om vilka förutsättningar regeringen kommer att beakta. Man är därmed farligt nära en partiell etableringskontroll, där miljövårdsintressen ingalunda blir tillbörligt beaktade. Med hänsyn härtill nödgas utskottet avstyrka den föreslagna provisoriska reformen. Utskottet förutsätter att förslag som möjligen kan leda till en enklare administrativ samordning kommer att övervägas.

dels att utskottets hemställan under 46 bort ha följande lydelse:

46. beträffande lokaliseringsprövning för viss industri m. m. att riksdagen med bifall till motionen 1972:1807, yrkandet 3 i denna del, i anledning av motionen 1972:1782, yrkandet 1 i denna del och yrkandet 2, samt med avslag å motionerna 1972:1817, yrkandet 7, och 1819, yrkandet 10 i denna del, godkänner vad utskottet anfört,

c. av herr Claeson (vpk) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 42 som börjar med ”Utskottet kan” och slutar med ”dessa frågor” bort ha följande lydelse:

Förslaget om Kungl. Maj:ts förhandsprövning enligt miljöskyddslagen av lokaliseringsärenden som rör miljöstörande industri kan inte godtas som lösning. Det är riktigt att det i vissa fall administrativt kan vara en fördel att regeringen ger bindande anvisning om att en viss lokalisering inte är godtagbar från miljösynpunkt. Men det innebär också en risk. För det första kan regeringen genom förhandsbeslut också ge tillstånd till en miljöfarlig lokalisering och därmed föregripa andra instansers berättigade kritik. För det andra innebär förhandsbeskedet att den offentliga diskussionen hämmas och att möjligheterna för opinioner både utanför de officiella apparaterna och i fullmäktigeförsamlingarna helt utestängs. Ett förslag som tillgodoser dessa intentioner bör snarast läggas fram.

dels att utskottets hemställan under 46 bort ha följande lydelse:

46. beträffande lokaliseringsprövning för viss industri m. m. att riksdagen med bifall till motionen 1972:1819, yrkandet 10 i denna del, samt med avslag å motionerna 1972:1782, yrkandet 1 i denna del och yrkandet 2, 1807, yrkandet 3 i denna del, och 1817, yrkandet 7, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

5 Riksdagen 1972. 19 sami. Nr 35

CU 1972:35

26. beträffande ändring i byggnadslagen utom i vad avser p. 5 i övergångsbestämmelserna

av fröken Ljungberg (m) och herr Wennerfors (m) som — under

förutsättning av bifall till reservationerna 18, 21 och 25 — anser att

utskottets hemställan under 50 bort ha följande lydelse:

50. beträffande förslaget till lag om ändring i byggnadslagen i vad det inte behandlas under 51 nedan att riksdagen med bifall

till motionerna 1972:1782, yrkandet 1 i denna del, och

1807, yrkandena 3 och 4 i denna del,

a. ej antar förslaget såvitt avser 18 a, 22, 83, 136 a, 137—139 och 142 §§,

b. för sin del antar 11 § första stycket, ingress och övergångsbestämmelser till lagförslaget med i bilaga härtill som reservanternas förslag betecknad lydelse,

c. hos Kungl. Maj :t hemställer om skyndsam översyn av härtill anknytande lagstiftning,

27. beträffande ändring i byggnadslagen såvitt avser p. 5 i övergångsbestämmelserna av

fröken Ljungberg (m) och herr Wennerfors (m) som — under förutsättning av bifall till reservationen 21 — anser att utskottets hemställan under 51 bort ha följande lydelse:

51. beträffande förslaget till lag om ändring i byggnadslagen (1947:385) i vad avser p. 5 i övergångsbestämmelserna att riksdagen med bifall till motionen 1972:1807, yrkandet 3 i denna del, ej antar förslaget,

28. beträffande ändring i naturvårdslagen

av fröken Ljungberg (m) och herr Wennerfors (m) som — under förutsättning av bifall till reservationen 21 — anser att utskottets hemställan under 52 bort ha följande lydelse:

52. beträffande förslaget till ändring i naturvårdslagen (1964: 822) att riksdagen med bifall till motionen 1972:1807, yrkandet 3 i denna del,

a. ej antar förslaget såvitt avser 25—28 och 36 §§,

b. för sin del antar ingress och övergångsbestämmelser till lagförslaget med i bilaga härtill som reservanternas förslag betecknad lydelse,

29. beträffande ändring i väglagen

av fröken Ljungberg (m) och herr Wennerfors (m) som — under förutsättning av bifall till reservationen 21 — anser att utskottets hemställan under 53 bort ha följande lydelse:

53. beträffande förslaget till ändring i väglagen (1971:948) att riksdagen med bifall till motionen 1972:1807, yrkandet 3 i denna del,

CU 1972:35

a. ej antar förslaget såvitt avser 55, 61—62 §§,

b. för sin del antar ingress och övergångsbestämmelser till lagförslaget med i bilaga härtill som reservanternas förslag betecknad lydelse,

30. beträffande ändring i lagen om enskilda vägar

av fröken Ljungberg (m) och herr Wennerfors (m) som — under förutsättning av bifall till reservationen 21 — anser att utskottets

hemställan under 54 bort ha följande lydelse:

54. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar att riksdagen med bifall till motionen 1972:1807, yrkandet 3 i denna del,

a. ej antar förslaget såvitt avser 102 §,

b. för sin del antar ingress till lagförslaget med i bilaga härtill som reservanternas förslag betecknad lydelse,

31. beträffande ändring i miljöskyddslagen

av fröken Ljungberg (m) och herr Wennerfors (m) som — under

förutsättning av bifall till reservationerna 21 och 25 — anser att

utskottets hemställan under 55 bort ha följande lydelse:

55. beträffande förslaget till lag om ändring av miljöskyddslagen (1969:387) att riksdagen i anledning av motionerna 1972:1782, yrkandet 1 i denna del, och 1807, yrkandet 3 i denna del, ej antar lagförslaget,

32. beträffande ändring i byggnadsminneslagen

av fröken Ljungberg (m) och herr Wennerfors (m) som — under

förutsättning av bifall till reservationen 21 — anser att utskottets hemställan under 56 bort ha följande lydelse:

56. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen (1960:690) om byggnadsminnen att riksdagen med bifall till motionen 1972:1807, yrkandet 3 i denna del,

a. ej antar 5, 7, 11 och 12 §§,

b. för sin del antar ingress till lagförslaget med i bilaga härtill som reservanternas förslag betecknad lydelse,

SÄRSKILDA YTTRANDEN

1. beträffande den föreslagna lagstiftningens allmänna lämplighet (hemställan under 31) av fröken Ljungberg (m) och herr Wennerfors (m) som anfört:

CU 1972:35

68 I moderata samlingspartiets partimotion 1972:1807 har inte framförts ett generellt avståndstagande till hela den nu föreslagna lagstiftningsetappen. Detta innebär emellertid inte ett godtagande av förslagets huvudlinjer. Det allmännas intressen måste alltid få vägas mot enskilda intressen och — om de allmänna intressena i en objektiv prövning enligt klara riktlinjer funnits böra överväga och annan lösning inte finns — kunna leda till ingrepp i en bestående äganderätt. För detta fall bör full ersättning utgå. Det är emellertid fråga om något helt annat då privat egendom genom en förskjutning av vissa begrepp, genom planeringsprinciper, konfiskatoriska ersättningsregler och retroaktiv lagstiftning överförs till staten i en antagen fullföljd av oklara s. k. fördelningspolitiska syften. Den bristande omsorg om grundläggande principer i fråga om rättstrygghet som på flera håll kan märkas måste även i fortsättningen bevakas. Moderata samlingspartiets inställning i denna del är oförändrat fast.

2. beträffande omfattning av generalplan (hemställan under 33) av herr Grebäck (c), Andersson i Knäred (c) och fru Olsson i Hölö (c) som anfört:

Utskottets uttalande (s. 30—31) angående omfattning av generalplan m. m. får tolkas som en anslutning till i motionen 1972:1813 hävdade grundläggande principer om en betoning av kommunernas ansvar i planfrågorna. Skilda uppfattningar i fråga om hur ett angivet riksintresse skall konkretiseras skall enligt riktlinjerna förenas i ett regeringsbeslut. Vi har förutsatt att därvid, i fråga om generalplans omfattning m, m., kommunens önskemål beaktas i den utsträckning som är möjlig. Vi har också förutsatt att kommunens önskemål och bedömningar får bilda utgångspunkt för de överläggningar som avses föras mellan länsstyrelserna och kommunerna.

3. beträffande utredning om samordningen mellan byggnadslagstiftningen och naturvårdslagen (hemställan under 34) av herr Claeson (vpk) som anfört:

Ett ytterligare problem på lagstiftningssidan, som kräver uppmärksamhet, är förknippat med den av regeringen föreslagna vidgade användningen av generalplaneinstitutet, dvs. fastställda generalplaner. Dessa planers rättsverkningar kan kollidera med exempelvis naturvårdslagen. Givetvis kan skyddsintressen tillgodoses såväl genom generalplan som genom skydd enligt naturvårdslagen. Men det finns en viss risk att tillämpningen av naturvårdslagen kan hindras genom dispositionerna i en fastställd plan. Det är angeläget att skyddsintressen, som från folklig och samhällelig synpunkt är betydelsefulla, tillgodoses maximalt. Generalplaneinstitutet kan i princip hindra detta. Kommersiella intressen och lokala byråkratier kan alltså på vissa punkter formellt utestänga den samhälleliga prövningen enligt naturvårdslagen. Visserligen skall även en generalplan fastställas av statliga myndigheter. Denna fastställelse fungerar dock i praktiken mycket formellt på grund av principen om det

CU 1972:35

kommunala planmonopolet. Fråga är om inte en nationell lag bör kunna vara överordnad en generalplan, ifall lagen önskar skydda sådant som inte skyddas i planen. Problemet bör utredas vidare.

4. beträffande viss vidgning av ersättningsrätt enligt övergångsbestämmelser (hemställan under 44) av fröken Ljungberg (m) och herr Wennerfors (m) som anfört:

Enligt synpunkter som vidareförts i reservationen 24 har föreslagits visst tillägg till de övergångsvisa ersättningsreglerna. Ett bifall till motionen 1972:1807 i fråga om huvudregler angående ersättning skulle göra liknande detaljjusteringar onödiga. Även om varje förbättring av propositionens förslag givetvis är av godo har vi dock ansett oss inte kunna biträda de inledningsvis anförda synpunkterna. Huvudskälet till detta är att de begränsningar som föreslås för regelns tillämpning, t. ex. i fråga om högsta ersättningsbelopp, skulle kunna uppfattas som en anslutning till motiv som är främmande för gällande rättsuppfattning och som ett godtagande av konfiskatoriska inslag.

5. beträffande översyn av fastighetstaxeringen (hemställan under 45) av herrar Tobé (fp) och Ullsten (fp) som anfört:

Riksdagens bifall till proposition 1972:49 innebär inte att lagstiftning om fysisk riksplanering som sådan kan uppfattas som ändring av dispositionsrätten och därmed ge grund för en ändring av taxeringsvärdet före nästa allmänna fastighetstaxering. I stället bör enligt departementschefen dispositionsrätten anses som svävande intill dess frågan avgjorts för taxeringsenheten genom konkret beslut i dispositionsfrågan. Om sådant beslut inte aktualiseras kommer ett på numera orealistiskt förväntningsvärde baserat taxeringsvärde sålunda inte att kunna omprövas. Vi anser att i fall där taxeringsvärdet är uppenbart för högt med hänsyn till tillåten markanvändning vidgad möjlighet till omedelbar omtaxering bör införas även om inte konkret beslut i dispositionsfrågan föreligger.

CU 1972:35

70 Utdrag ur 1 Förslag till

Lag om ändring i byggnadslagen (1947:385)

Kungl. Maj.ts av utskottet tillstyrkta förslag

Härigenom förordnas i fråga om byggnadslagen (1947:385)' dels att 21, 76, 80, 88-90, 93-97, 105, 106, 119, 121, 122, 145 och 157 §§ skall upphöra att gälla,

dels att rubrikerna närmast före 76, 88, 96, 105, 119, 121 och 122 §§ skall utgå,

dels att i 18, 19, 20, 24, 27, 32, 41-43, 47-50, 52, 54, 56- 59, 61-64, 70, 73, 75, 156, 163 och 164 §§ ordet ”stad” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”kommun” i motsvarande form, dels att i 27 och 68 §§ ordet ”stadsfullmäktige” skall bytas ut mot ”kommunfullmäktige”, dels att 1—3, 5, 9—17, 18 a, 22, 23, 26, 34, 35,37, 38, 53, 55, 65, 67, 69, 71, 74, 77, 79, 83-85, 108-110, 113-116, 126, 128, 130, 137, 138, 140-144, 146, 147 och 149-151 §§ samt rubrikerna närmast före 9, 24, 77, 81, 86, 107, 126, 136, 137, 147 och 152 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 10 a, 14 a, 136 a och 139 §§, av nedan angivna lydelse.

Bilaga 1

Reservanternas

förslag

Härigenom förordnas i fråga om byggnadslagen (1947:385)' dels att 21, 76, 80, 88-90, 93-97, 105, 106, 119, 121, 122, 145 och 157 §§ skall upphöra att gälla,

dels att rubrikerna närmast före 76, 88, 96, 105, 119, 121 och 122 §§ skall utgå,

dels att i 18, 19, 20, 24, 27, 32, 41-43, 47-50, 52, 54, 56- 59, 61-64, 70, 73, 75, 156, 163 och 164 §§ ordet ”stad” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”kommun” i motsvarande form, dels att i 27 och 68 §§ ordet ”stadsfullmäktige” skall bytas ut mot ”kommunfullmäktige”, dels att 1-3, 5, 9-17, 23, 26, 34, 35, 37, 38, 53, 55, 65, 67, 69, 71, 74, 77, 79, 84, 85, 108-1 10, 113-116, 126, 128, 130, 140, 141, 143, 144, 146, 147 och 149—151 §§ samt rubrikerna närmast före 9, 24, 77, 81, 86, 107, 126, 136, 137, 147 och 152 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 10 a och 14 a §§, av nedan angivna lydelse.

1 Lagen omtryckt 1972:1088.

CU 1972:35

11 §

Kungl. Maj.ts av utskottet tillstyrkta förslag

Underlåter kommun att vidtaga erforderliga åtgärder för upprättande av generalplan, där sådan enligt av Konungen meddelad föreskrift skall finnas eller eljest erfordras, må Konungen förelägga kommunfullmäktige viss tid inom vilken sådan plan skall vara antagen. Ställa kommunfullmäktige sig ej föreläggandet till efterrättelse, äger Konungen efter hörande av kommunfullmäktige låta på kommunens bekostnad upprätta generalplan.

Reservanternas förslag

Underlåter kommun att vidtaga erforderliga åtgärder för upprättande av generalplan, där sådan enligt av Konungen meddelad föreskrift skall finnas eller eljest erfordras, må Konungen förelägga kommunfullmäktige viss tid inom vilken sådan plan skall vara antagen. Ställa kommunfullmäktige sig ej föreläggandet till efterrättelse, äger Konungen efter hörande av kommunfullmäktige låta på kommunens bekostnad upprätta generalplan, dock att kostnaden skall bäras av statsverket, därest generalplan upprättas endast till främjande av i 10 § första stycket om förmält syfte.

Finnes generalplan men prövas den uppenbarligen icke fylla de krav som med hänsyn till kommunens utveckling skäligen böra ställas på densamma, skall i fråga om ändring av planen vad i första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj.ts av utskottet med visst tillägg tillstyrkta förslag

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

2. Mål som före ikraftträdandet anhängiggjorts hos domstol prövas och handlägges enligt äldre bestämmelser. I fråga om betalning av ersättning och löseskilling som fastställts i sådant mål gäller också äldre bestämmelser.

3. Har generalplan fastställts genom beslut sorri vunnit laga kraft före lagens ikraftträdande, skall 21 § alltjämt tillämpas och

Reservanternas förslag

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

2. Mål som före ikraftträdandet anhängiggjorts hos domstol prövas och handlägges enligt äldre bestämmelser. I fråga om betalning av ersättning och löseskilling som fastställts i sådant mål gäller också äldre bestämmelser.

3. Har generalplan fastställts genom beslut som vunnit laga kraft före lagens ikraftträdande, skall 21 § alltjämt tillämpas.

CU 1972:35

72 Kungl. Maj:ts av utskottet med visst tillägg tillstyrkta förslag

22 § tillämpas i sin äldre lydelse, om talan väckes före utgången av år 1973.

4. Om lösenplikt eller ersättningsrätt enligt 83 § förelåg vid lagens ikraftträdande, skall äldre lydelse av 83 § tillämpas, om talan väckes före utgången av år 1973.

5. Ägare av fastighet som före den 1 september 1972 har vidtagit påtagliga åtgärder för att få till stånd sådan glesbebyggelse på fastigheten som anges i 6 § i lydelse enligt lagen (1971:1088) om ändring i byggnadslagen är berättigad till ersättning av kommunen för den skada han lider, om bebyggelsen vägras på grund av de nya bestämmelserna i 5 § eller icke får äga rum på grund av bestämmelse i fastställd generalplan. Ersättningen skall beräknas med hänsyn till förhållandena vid lagens ikraftträdande. Uppkommer synnerligt men vid användningen av fastigheten, är kommunen skyldig att lösa denna. Frågan om sådan skyldighet föreligger skall bedömas efter den fastighetsindelning som gällde vid tiden för lagens ikraftträdande. Bestämmelserna om rätt till ersättning och skyldighet att lösa fastighet gäller dock endast om talan väckes före utgången av år 1977 eller, i fall som avses med de nya bestämmelserna i 5 §, ansökan om byggnadslov göres före samma tidpunkt och talan väckes inom ett år efter det att frågan om byggnadslov slutligen prövats. / mål om ersättning äger bestämmelserna i 137 § första stycket och 139 § motsvarande tillämpning.

Reservanternas

förslag

CU 1972:35

73 Kungl. Maj.ts av utskottet med visst tillägg tillstyrkta förslag

6. Bestämmelserna i 142 § i dess nya lydelse gäller ej värdeökning som ägt rum före utgången av juni 1971.

Utdrag ur

(3) Förslag till

Lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)

Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag

Härigenom förordnas i fråga om naturvårdslagen (1964:822) dels att 30 § skall upphöra att gälla,

dels att nuvarande 31 § skall betecknas 30 §,

dels att 25-28, 33, 34, 36, 46 och 48 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 31 §, av nedan angivna lydelse.

Reservanternas

förslag

Reservanternas

förslag

Härigenom förordnas i fråga om naturvårdslagen (1964:822) dels att 30 § skall upphöra att gälla,

dels att nuvarande 31 § skall betecknas 30 §,

dels att 33, 34, 46 och 48 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 31 §, av nedan angivna lydelse.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

2. Mål som före ikraftträdandet anhängiggjorts hos domstol prövas och handlägges enligt äldre bestämmelser. I fråga om betalning av ersättning och löseskilling som fastställts i sådant mål gäller också äldre bestämmelser.

3. Talan som väckes före utgången av år 1973 prövas enligt äldre bestämmelser om ersättning och inlösen, om det beslut varpå anspråket grundas har vunnit laga kraft före ikraftträdandet av denna lag.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

2. Mål som före ikraftträdandet anhängiggjorts hos domstol prövas och handlägges enligt äldre bestämmelser. I fråga om betalning av ersättning och löseskilling som fastställts i sådant mål gäller också äldre bestämmelser.

CU 1972:35

74 Kungl. Maj.ts av utskottet tillstyrkta förslag

4. Även om det beslut varpå anspråket grundas har vunnit laga kraft efter ikraftträdandet av denna lag, gäller fortfarande äldre bestämmelser angående ersättning såsom följd av att enligt 8, 9, 15, 16 eller 19 § föreskrifter har meddelats eller tillstånd till viss åtgärd vägrats eller förentas med villkor, om den som kräver ersättning har före den 1 september 1972 i den del kravet avser vidtagit påtagliga åtgärder för att få till stånd ändring i pågående markanvändning. Oavsett om sådana åtgärder vidtagits, skall äldre bestämmelser också gälla, om föreskrifter enligt 8 eller 9 § har föregåtts av förbud enligt 11 § och förbudet meddelats före ikraftträdandet. Ersättningen skall bestämmas utan hänsyn till förväntningar om sådan ändrad användning av marken som innebär tätbebyggelse eller till värdestegring som efter lagens ikraftträdande uppkommit på grund av förväntningar om annan ändring i pågående markanvändning. Äldre bestämmelser får tillämpas endast om talan om ersättning väckes före utgången av år 1977 eller, om talan grundas på att tillstånd till viss åtgärd vägrats eller förenats med särskilda villkor, tillstånd sökts före samma tidpunkt och talan väckes inom ett år efter det att frågan om tillstånd slutligen prövats.

5. Bestämmelsen i 25 § andra stycket om tillämpning av 4 kap. 3 § expropriationslagen ( ) gäller ej i fråga om värdeökning som ägt rum före utgången av juni 1971.

Reservanternas

förslag

CU 1972:35

75 Utdrag ur

(4) Förslag till

Lag om ändring i väglagen (1971: 948)

Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag

Härigenom förordnas, att 50, 55, 56, 61, 62 och 67-69 §§ väglagen (1971:948) skall ha nedan angivna lydelse.

Reservanternas

förslag

Härigenom förordnas, att 50, 56 och 67—69 §§ väglagen (1971: 948) skall ha nedan angivna lydelse.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

2. Mål som före ikraftträdandet anhängiggjorts hos domstol prövas och handlägges enligt äldre bestämmelser. I fråga om betalning av ersättning och löseskilling som fastställts i sådant mål gäller också äldre bestämmelser.

3. Bestämmelserna i 55 § andra stycket och 69 § andra stycket om tillämpning av 4 kap. 3 § expropriationslagen ( ) gäller

ej i fråga om värdeökning som ägt rum före utgången av juni 1971.

4. Har tillstånd enligt 47 § första stycket vägrats genom beslut som vunnit laga kraft före utgången av år 1972, skall äldre bestämmelser om ersättning och inlösen gälla, om talan väckes före utgången av år 1973.

Utdrag ur

(5) Förslag till

Lag om ändring i lagen (1939: 608) om enskilda vägar

Kungl. Maj.ts av utskottet tillstyrkta förslag

Härigenom förordnas, att 1, 102, 103 och 105 §§ lagen (1939 :608) om enskilda vägar skall ha nedan angivna lydelse.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

2. Mål som före ikraftträdandet anhängiggjorts hos domstol prövas och handlägges enligt äldre bestämmelser. I fråga om betalning av ersättning och löseskilling som fastställts i sådant mål gäller också äldre bestämmelser.

3. Bestämmelserna i 69 § andra stycket om tillämpning av 4 kap. 3 § expropriationslagen (

) gäller ej i fråga om värdeökning som ägt rum före utgången av juni 1971.

4. Har tillstånd enligt 47 § första stycket vägrats genom beslut som vunnit laga kraft före utgången av år 1972, skall äldre bestämmelser om ersättning och inlösen gälla, om talan väckes före utgången av år 1973.

Reservanternas

förslag

Härigenom förordnas, att 1, 103 och 105 §§ lagen (1939:608) om enskilda vägar skall ha nedan angivna lydelse.

CU 1972:35

76 Bilaga 2

Huvuddragen i riktlinjerna för naturresursernas utnyttjande

De obrutna kusterna bör helt undantas från lokalisering av behandlade typer av industri. De bör vidare disponeras så att ett allsidigt utnyttjande för fritidsändamål blir möjligt och så att bl.a. vetenskapliga naturvärden skyddas.

Vid de högexploaterade kusterna bör etablering av miljöstörande industri inte tillåtas annat än i anslutning till områden där sådan industri redan förekommer. Tillgängligheten till attraktiva strandområden bör ökas och tillräckliga arealer reservsras för anordningar för turism och friluftsliv.

■ Hark för behandlade tvoer av industri bör vid de högexploaterade kusterna reser veras

i anslutning till Lysekil, Stenungsund, Värö, Karlshamn, Norrköping, Nyköpl' ng-Oxelösund och Nynäshamn. I dessa områden bör också kompletterande recipientundersökningar utföras. Lokalisering till de utpekade orterna på västkusten skall dock tillåtas bara om starka samhällsekonomiska skäl eller miljövårdsskäl talar för en sådan lokalisering.

;XvXvX;> Industrilokalisering till övriga kustområden sammanfaller med strävandena till re gional

balans i den industriella utvecklingen och torde på många ställen kunna ske

utan större konflikter med naturvårds- och rekreationsintressen. Längs k_a|markus_ten saknas emellertid vissa av de efterfrågade naturförutsättningarna och när det gäller no£ra_ syeal_ands^och_norrlandskjjsteji erfordras bl.a. samhällsekonomiska bedömningar för ett närmare urval av lämpliga lokal i seringsplatser. Längs dessa kuster är det vidare angeläget att skydda de relativt fåtaliga områden som har särskilt stora naturvärden.

^ Utbyggnaden av kärnkraftverk bör i avvaktan på resultaten av pågående utrednings arbete

beträffande kärnkraftverkens lokalisering medges bara i anslutning till redan befintliga eller beslutade anläggningar i Värö, Barsebäck, Simpevarp och Forsmark.

Väglösa vildmarksomräden i fjällvärlden bör undantas från all tyngre exploatering som t.ex. vägbyggnad och vattenkraftutbyggnad och i iörekommande fall även från skogsbruk. (Preliminär områdesavgränsning.)

Vildmarkskärnor. större områden som nu inte är utrustade med leder och övernattni ngsanordningar för turism, bör inte heller fortsättningsvis förses med anordningar som medger en intensivare fjällturism. (Preliminär områdesavgränsning.)

Vissa huvudälvar och källflöden i norra Sverige är ännu opåverkade av vattenkraftutbyggnad. När det gäller deövrejiorrlandsälvarna (Angermanälven-Torne älv) bör opåverkade huvudälvar och källflöden bevaras outbyggda, dock erfordras i fråga om Kalix älv ytterligare överväganden om älven bör bevaras i sin helhet eller om någon utbyggnad bör få komma till stånd. Beträffande de nedjre_huvudälvarna (Klarälven-lndalsälven) med biflöden utreds f.n. frågan om avvägningen mellan fortsatt utbyggnad resp. bevarande.

(Älvarna: 1. Klarälven, 2. Dalälven, 3. Ljusnan, k. Ljungan, 5. Indalsälven,

6. Ångermanälvan, 7. Umeälven, 8. Vindelälven, 9. Skellefte älv, 10. Pite älv,

11. Lula älv, 12. Kalix älv, 13, Torne älv.)

Planering särskilt angelägen på Öland och Gotland.

CU 1972:35

77 Forsmark

...Nyköpl ng ^ • Dxelösund^^pNYnäshamri Norrköpi ngÄ^g®f

Lysekil /

BrS teming sund !jy

Simpevarp

Karlshamn

barsebäck ^

CU 1972:35

78 MOTIONSYRKANDENAS BEHANDLING

Bilaga 3

Utskottets

Utskottets

Motion

yttrande

hemställan

Reservation

(nr)

Yrkande

(s.)

(punkt)

(nr)

20, 21-22

15, 19

41-42

46,50

25, 26

41-42

14, 15

10, 14, 17

5, 10, 11

3a, 5, 9,

27-29

26-28

16, 17

38-39,41-42

41,46,50-56

21,25-32

36,50

18, 26

23-24

2b

14, 19,20,29

6,7, 14, 15,

6,8a, 10

2a

2b

2c

3a

3b

30, 36

32, 33, 38

3c

3d

36-37

3e

40-41

14, 28

6, 27

la

lb

lc

24-25

23, 24

13,14,15

ld

le

27-28

27-28

41-42

10, 14,17,21,

2,5, 10, 17,

2, 3b, 4,5

23, 32,41-42

20, 34,46

7,8b, 9, 1

1-5,7

14, 15

21-22

3a

23 Särskilt

yttrande

(nr)

,25

CU 1972:35

79 INNEHÅLL

s.

Propositionen 1

Motionerna 4

Utskottets yttrande 9

1 Behandlingsfråga 9

2 Allmänna riktlinjer 9

3 Riktlinjer för hushållning med mark och vatten 11

3.1 Utgångspunkter och mål 11

3.1.1 Allmänt 11

3.1.2 Behovet av och syftet med en fysisk riksplanering ...11

3.1.3 Vissa grundläggande utgångspunkter 12

3.1.4 Samordnad långsiktig samhällsplanering 14

3.2 Planeringsriktlinjer 16

3.2.1 Planering för vissa verksamheter 16

3.2.1.1 De areella näringarna 16

3.2.1.2 Friluftsliv och fritidsbebyggelse 16

3.2.1.3 Vetenskaplig naturvård m. m 17

3.2.1.4 Industri med speciella lokaliseringsönskemål eller betydande miljöstörningar 18

3.2.2 Geografiskt orienterade riktlinjer 19

3.2.2.1 Motiv, underlag och karaktär 19

3.2.2.2 Kusterna, riktlinjer för rekreation och naturvård 21

3.2.2.3 Kusterna, riktlinjer för lokalisering av viss industri 22

3.2.2.4 Fjällen, riktlinjer för rekreation och naturvård 24

3.2.2.5 Älvdalarna, vattenkraftsutbyggnad 24

3.2.2.6 Övriga inlandsområden, allmänna synpunkter, planeringsbehov 25

3.3 Den fortsatta fysiska riksplaneringens uppgifter och organisation 26

3.3.1 Central, regional och lokal planering 26

3.3.2 Vidareutveckling av en fortlöpande fysisk riksplanering 28

4 Lagförslagen 29

4.1 Allmänt 29

4.2 Generalplan som medel i den fysiska riksplaneringen 30

4.2.1 Statligt initiativ 30

4.2.2 Samordning med annan lagstiftning 31

4.2.3 Samråds-och fast ställelseförfarande 32

4.2.4 Kostnadsfrågor m. m 33

4.3 Medel att åstadkomma en lämplig glesbebyggelseutveckling . 34

4.3.1 Allmänna synpunkter 34

4.3.2 Reformförslag 35

4.4 Ersättning till markägare och inlösen av mark 38

4.4.1 Ersättning till markägare 38

CU 1972:35

4.4.2 Inlösen av mark 40

4.4.3 Övriga frågor 40

4.5 Lagstiftning angående lokalisering av viss industri 41

4.6 Undantag från planbestämmelser 42

4.7 Lagförslagen i övrigt m. m 43

5 Övriga frågor 43

Utskottets hemställan 43

Reservationer 48

Särskilda yttranden 67

Bilaga 1. Utdrag ur lagförslagen 70

Bilaga 2. Karta 76

Bilaga 3. Motionsyrkandenas behandling 78

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1936 S Stockholm 1972

■ ■ ■ . '

•v

'

.

MiBfc

■■■! yfc»

\.v ■ ■

'• ;or

IKi

äll

-

i v--:; :• ;t T-: .