Inrikesutskottets betänkande i anledning av motioner om direktiven till utredningen rörande arbetsfredslagstiftningen

Inrikesutskottets betänkande nr 16 år 1972

InU 1972:16

Nr 16

Inrikesutskottets betänkande i anledning av motioner om direktiven till utredningen rörande arbetsfredslagstiftningen.

Motionerna

1972:766 av herr Hermansson m. fl. (vpk)

I motionen kritiseras utformningen av direktiven till den statliga utredningen om arbetsfredslagstiftningen. Motionärerna anser att direktiven till utredningen bör vidgas till att omfatta följande problemställningar:

”A. Lagen om kollektivavtal av den 22 juni 1928 omarbetas i syfte att i första hand ur nämnda lag avlägsna paragraf 4, gällande förbud mot att under avtalstiden tillgripa arbetsinställelse.

B. I samband med kollektivavtalslagens omarbetning företas en översyn och revidering av lagen om arbetsdomstol.

C. Ur statstjänstemannalagen av den 3 juni 1965 strykes paragraf 3.

D. Bestämmelser av typen paragraf 32 i Svenska arbetsgivareföreningens stadgar ogiltigförklaras genom lagstiftning, varigenom tillämpandet av de prejudicerande domarna i arbetsdomstolen med grund i nämnda paragraf upphäves.

E. Arbetsköparens ensidiga tolkningsföreträde avskaffas.

I samband med ogiltigförklaringen av paragraf 32 tillförsäkras de anställda och deras fackliga organisationer grundläggande demokratiska rättigheter enligt följande:

1. Lagstadgad rätt till förhandlingar i alla frågor.

2. Lagstadgad rätt till strejk när inte förhandlingar ger resultat.

3. Lagstadgad rätt att avbryta hälsofarligt arbete.

4. Lagstadgad rätt att välja löneform samt att säga nej till sådana produktions- tidmätningsmetoder som användes för att öka utsvettningen.

5. Lagstadgad rätt till möten och agitation på arbetsplatsen.

6. Lagstadgad rätt att hindra uppsägningar och omplaceringar.”

I motionen hemställs att riksdagen med uttalande att även i denna motion anförda problemställningar lägges till grund för utredningen angående arbetsfredslagstiftningen överlämnar motionen till utredningen för beaktande.

1972:1412 av herr Ullsten m. fl. (fp)

I motionen yrkas att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär, att utredningen om arbetsfredslagstiftningen får i uppgift att behandla också frågan om den nuvarande lagstiftningens bristande skydd för arbetssökande, frågan

1 Riksdagen 1972. 18 sami. Nr 16

InU 1972:16

om en precisering av den förhandlingsrätt som tillkommer en facklig organisation som företräder viss mindre del av medlemmar i en yrkesgrupp samt problemet med det s. k. mätningsmonopolet.

Utredningen rörande arbetsfredslagstiftningen

Sedan inrikesutskottet biträtt en motion med begäran om utredning av arbetsfredslagstiftningen och riksdagen bifallit utskottets hemställan tillsatte Kungl. Maj:t i december 1971 den begärda utredningen (InU 1971:13, rskr 1971:161). Utredningen har antagit namnet arbetsrättskommittén.

I direktiven till utredningen heter det inledningsvis att statsmakterna bör genom lagstiftningsåtgärder ge löntagarorganisationerna det stöd som behövs för att få till stånd en demokratisering av arbetslivet.

Medbestämmanderätt för arbetstagarna i företagen på olika nivåer bör visserligen i första hand åstadkommas genom avtal och i former som inte förändrar de fackliga organisationernas ställning som fria och oberoende organisationer. Men för att förhandlingar skall kunna leda till resultat måste förhandlingsrätten byggas ut och kollektivavtalslagstiftningen ändras så att arbetstagarna och deras organisationer får en med arbetsgivaren mer jämbördig ställning. Föredragande departementschefen anför vidare:

Arbetet på en översyn av lagstiftningen om förhandlingar och avtal på arbetsmarknaden bör naturligen i första hand inriktas på att skapa förutsättningar för ett verkligt arbetstagarinflytande på områden som berör den enskilde arbetstagaren nära och dagligen. Men ramen för utredningsarbetet bör vara vidare än så. Den förhandlingsrätt som kommer att knäsättas genom ny lagstiftning bör i princip vara så vidsträckt att förhandlingar kan inledas i alla frågor på olika beslutsnivåer som det är angeläget för de anställda att få inflytande på. De sakkunniga bör emellertid inte överväga reformer beträffande annan lagstiftning än den arbetsrättsliga. De reformer inom associationsrätten som kan behövas bl. a. för att förverkliga kraven på styrelserepresentation för de anställda kommer att aktualiseras i annat sammanhang.

I dag förekommer det knappast några kollektivavtal som ger arbetstagarna inflytande på arbetets ledning och fördelning. Traditionellt är inställningen från arbetsgivarna att sådana frågor skall hållas utanför förhandlingarna. I SAF:s stadgar finns en paragraf, numera § 32, som ålägger medlem av föreningen att i varje kollektivavtal ta in bl. a. en bestämmelse om att arbetsgivaren har rätt att leda och fördela arbetet. Men även om sådana bestämmelser saknas i ett kollektivavtal, har arbetsgivaren enligt arbetsdomstolens praxis denna oinskränkta rätt i den mån parterna inte har kommit överens om annat eller annat följer av lag. Det förhåller sig också så, att arbetsgivarens arbetsledningsrätt automatiskt skyddas av fredsplikt så snart det finns ett kollektivavtal mellan parterna. Även om arbetsledningsfrågor inte är nämnda i kollektivavtalet och över huvud taget inte har berörts vid förhandlingar mellan parterna är arbetstagarna i princip skyldiga att respektera arbetsgivarens befogenheter på området så länge avtalet består.

Det är uppenbart att § 32 och den rättspraxis som utbildats har gjort det mycket svårt för arbetstagarna att föra fram frågor om arbetsledningsrätten till materiell lösning i kollektivavtal. En ny lagstiftning bör

InU 1972:16

utgå från att frågor som hör till arbetsledningsrätten bör regleras i kollektivavtal. En möjlighet som bör övervägas är att denna tanke kommer till uttryck i kollektivavtalslagen på det sättet att lagen uppställer vissa minimikrav på vilka frågor som måste vara uttryckligen reglerade i kollektivavtal för att de skall omfattas av avtalet och därmed av fredsplikt. I den mån arbetsledningsfrågor ingår bland dessa minimikrav blir konsekvensen, om frågorna inte är materiellt reglerade i avtal, att arbetstagarna när som helst kan vidta stridsåtgärder för att få en lösning till stånd. Med en sådan ordning bör det ligga i båda parters intresse att utforma regler om arbetsledningen som uppfyller lagens krav och ger garantier för arbetsfred. Jag är emellertid medveten om att det kan möta svårigheter att göra den nödvändiga avgränsningen av minimikraven. De sakkunniga bör vara oförhindrade att pröva även andra möjligheter att göra parterna jämbördiga vid förhandlingsbordet och underlätta avtalslösningar i arbetsledningsfrågor.

En följd av principen om arbetsgivarens rätt att bestämma över företaget och dess verksamhet har ansetts vara att arbetsgivaren har tolkningsföreträde i tvister om innebörden och tillämpningen av kollektivavtal. Tolkningsföreträdet betyder att arbetstagaren, när det på en arbetsplats uppkommer tvist om arbetsskyldigheten, i regel är skyldig att utföra beordrat arbete i avvaktan på att tvisten löses genom förhandlingar eller dom. Om arbetsledningsfrågorna i framtiden blir föremål för reella förhandlingar och närmare regleras i kollektivavtal, kommer frågan om tolkningsföreträdet i ett nytt läge. Det torde då kunna antas att parterna i avtal reglerar hur tvister under löpande avtalsperiod skall lösas. I den mån så inte sker kvarstår emellertid problemet. De sakkunniga bör ingående undersöka i vilken omfattning och i vilka slag av frågor det kan vara motiverat att avskaffa eller begränsa arbetsgivarens tolkningsföreträde. I det sammanhanget bör de också ta upp frågan om primär förhandlingsskyldighet. I många fall är det sannolikt redan nu så att en arbetstagare inte utan föregående förhandlingar behöver finna sig i sådana förändringar som att arbetsgivaren inför ett nytt löneutbetalningssystem, nya mätmetoder, en ny arbetstidsförläggning eller dylikt. Tänkbart är att man i linje härmed skulle som huvudregel kunna fastslå att arbetsgivaren inte får ändra på rådande förhållanden utan att i förväg ta upp förhandlingar med arbetstagarsidan. Det kan också visa sig lämpligt att ge ytterligare ökat utrymme för systemet med primär förhandlingsskyldighet. Utredningsarbetet får ge svar på dessa frågor.

Av kollektivavtal följer som redan har nämnts fredsplikt beträffande frågor som omfattas av avtalet. Enligt kollektivavtalslagen får arbetsgivare eller arbetstagare som är bundna av kollektivavtal inte under den tid avtalet gäller vidta stridsåtgärder på grund av tvist om avtalets giltighet, bestånd eller rätta innebörd eller på grund av tvist, huruvida visst förfarande strider mot avtalet eller mot kollektivavtalslagen. Stridsåtgärd får inte heller vidtas för att åstadkomma ändring i avtalet eller för att genomföra bestämmelse, som är avsedd att tillämpas efter det att avtalet har gått ut, och inte heller för att bispringa annan i fall då denne inte själv får vidta stridsåtgärd. Både avtalsslutande organisation och dess medlemmar är bundna av fredsplikten. För organisationens del innebär detta också att organisationen är skyldig att försöka hindra sina medlemmar att vidta en stridsåtgärd eller, om sådan redan har vidtagits, att försöka förmå dem att häva stridsätgärden. Denna senare mera långtgående skyldighet åvilar inte organisation, som inte själv är part i det kollektivavtal som tvisten rör, men organisationen får inte aktivt stödja olovlig stridsåtgärd som medlem vidtar.

Fredsplikten är av stor betydelse inte bara för parterna utan också för

1 * Riksdagen 1972. 18 sami Nr 16

InU 1972:16

samhället. Från arbetstagarnas synpunkt är den betydelsefull bl. a. som förutsättning för en solidarisk lönepolitik. Men det finns anledning att betona att fredsplikten i vissa situationer kan innebära särskilda påfrestningar på arbetstagarna och att arbetsgivarna har ett ansvar för att påfrestningarna inte blir så stora att arbetsfreden hotas. I många fall bör vilda strejker kunna förebyggas genom att arbetsgivaren i god tid undanröjer missförhållanden som kan ge upphov till irritation hos arbetstagarna. Isolerade och kortvariga vilda strejker utlöses inte sällan av att arbetstagarna är missnöjda med sådant som att ackordsförhandlingar drar ut på tiden, att en överordnad uppträder opsykologiskt eller att förhållandena på arbetsplatsen är bristfälliga i något hänseende.

Frågan om hur man rättsligt bör behandla vilda strejker av detta slag är en del av den större frågan om organisationers och enskildas ansvar för att kollektivavtal inte respekteras. Enligt kollektivavtalslagen är arbetsgivare resp. arbetstagare skyldig att betala skadestånd, om han åsidosätter sina förpliktelser enligt kollektivavtal eller enligt kollektivavtalslagen. Motsvarande gäller för förening. Nedsättning och även fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet kan förekomma. Enskilda arbetstagare får inte ådömas högre skadestånd än 200 kr. Är flera ansvariga för skadan, skall skadeståndsskyldigheten fördelas mellan dem efter den större eller mindre skuld som ligger var och en till last. De sakkunniga bör ingående pröva hur karaktären och omfattningen av avtalsstridiga konflikter bör påverka frågan om påföljder för åsidosättande av fredsplikten, och i vilken utsträckning det kan finnas skäl att befria enskilda arbetstagare från skadeståndsansvar. De bör också undersöka möjligheterna att skapa förutsättningar för snabba avgöranden vid förhandlingar i lokala tvister.

I anslutning till översynen av skadeståndsreglerna bör de sakkunniga ta upp frågan om arbetsgivarens disciplinära befogenheter. Enligt gällande rätt kan suspension och varning förekomma endast om befogenhet för arbetsgivaren att tillämpa sådana påföljder får anses avtalad mellan parterna (AD 1970 nr 6). Uppsägning kan däremot tillgripas vid allvarliga avtalsbrott utan att denna åtgärd avtalsvägen har tillförts arbetsgivarens disciplinära befogenheter. Det kan enligt min mening ifrågasättas om systemet med dubbla påföljder — såväl skadeståndsskyldighet som disciplinär bestraffning — är en lämplig ordning. De sakkunniga bör också undersöka i vilken utsträckning det förekommer disciplinära påföljder som uppfattas enbart som uttryck för ett auktoritärt förhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare. Disciplinära åtgärder av den typen hör inte hemma i ett system som bygger på medbestämmanderätt för arbetstagarna.

Som jag förut har nämnt föreligger fredsplikt enligt kollektivavtalslagen bl. a. vid tvist om avtalets giltighet, bestånd eller rätta innebörd, liksom vid tvist, huruvida visst förfarande strider mot avtalet. Det är tvister av denna karaktär som brukar kallas rättstvister i motsats till intressetvister, dvs. tvister i frågor som inte regleras i avtalet och där det alltså föreligger rätt till stridsåtgärder. Det räcker att en av parterna gör gällande att en fråga faller under avtalet för att stridsåtgärd skall vara förbjuden till dess saken har lösts genom förhandling eller dom. Vid tillkomsten av kollektivavtalslagen diskuterades hur man skulle dra gränsen mellan rätts- och intressetvister. En av svårigheterna därvidlag gällde i vad mån man skulle utgå från att en fråga skulle anses löst genom avtalet i och med att den hade varit uppe till behandling mellan parterna, även om den sedan inte föranlett några bestämmelser i själva avtalstexten (s. k. negativ reglering). Skälet till avtalets tystnad på en viss punkt kan vara att ena parten inte har vunnit gehör för sitt krav eller att en

InU 1972:16

uttrycklig bestämmelse inte ansetts nödvändig. Av förarbetena framgår att man vid tillkomsten av kollektivavtalslagen räknade med att formellt olösta frågor av detta slag i princip skulle omfattas av kollektivavtalet och därmed av fredsplikten. I vissa fall behövde inte ens krav ha framställts för att avtalet skulle anses innefatta ett negativt avgörande, nämligen om det var fråga om att beröva resp. tillerkänna den ena parten en rättighet som han tidigare ansetts ha resp. sakna (prop. 1928:39 s.95). Det kan enligt min mening vara naturligt att ett kollektivavtal i viss utsträckning skall anses reglera även andra frågor än dem som uttryckligen har tagits med i avtalstexten. Med hänsyn till att den fredsplikt, som följer med ett kollektivavtal, har så ingripande betydelse är det emellertid av vikt att man vid tolkningen av avtalet är förhållandevis restriktiv när det gäller att anta att en fråga är negativt reglerad. Hithörande problem bör övervägas av de sakkunniga. De bör undersöka om det går att finna en form för att avgränsa de ämnen som utan uttrycklig reglering skall anses omfattade av kollektivavtal. Härvid bör beaktas att en sådan avgränsning inte får leda till att avtalsparterna för att gardera sig mot stridsåtgärder från motpartens sida anser sig tvingade att i kollektivavtal detaljreglera alla sina inbördes förhållanden.

De sakkunniga bör pröva ytterligare en fråga som berör fredsplikten. Enligt kollektivavtalslagen är stridsåtgärd för att hjälpa annan, s. k. sympatiåtgärd, förbjuden när primärkonflikten är olovlig. Gällande lagstiftning innehåller emellertid inte några regler som tar sikte på det fallet att den primära stridsåtgärden har företagits i annat land. Frågan har berörts i arbetsdomstolens praxis (AD 1961 nr 30) men rättsläget torde fortfarande vara i viss mån oklart. Hela komplexet av problem som hänger samman med stridsåtgärder som har internationell bakgrund kan sägas vara olöst. Vid en reglering av dessa frågor kan det knappast bli tal om att generellt låta en sympatiåtgärds tillåtlighet vara beroende av om primärkonflikten är lovlig enligt lagen i det land där den företas. Begränsningar av det slaget kan vara naturliga när det gäller länder vilkas arbetsrättsliga lagar och arbetsmarknadsförhållanden är likartade våra egna. I andra fall får man kanske tänka sig en huvudregel som innebär att en sympatiåtgärd till stöd för arbetstagare, som är inblandade i en konflikt i annat land, skall anses lovlig, om de svenska arbetsmarknadsparterna inte har avtalat om en vidsträcktare fredsplikt. De sakkunniga bör pröva möjligheten av en sådan regel. De bör med beaktande av nu angivna och andra synpunkter söka finna en lösning på hela komplexet av problem i fråga om stridsåtgärder med internationell bakgrund.

De sakkunniga bör gå igenom också den äldsta av lagarna på det arbetsrättsliga området, nämligen lagen om medling i arbetstvister. De bör därvid kartlägga erfarenheterna av medlingsförfarandet och undersöka vilka ändringar i det nuvarande systemet som kan vara motiverade.

De arbetsuppgifter som sålunda bör åvila de sakkunniga har samband med utredningsarbete som pågår inom närliggande ämnesområden. Tryggheten i anställningen och därmed sammanhängande problem behandlas av utredningen om ökad anställningstrygghet m. m. Frågor som rör arbetsmiljön behandlas av arbetsmiljöutredningen som enligt sina direktiv skall ägna stor uppmärksamhet åt frågan om de anställdas möjligheter att öva inflytande på utformningen av sin arbetsmiljö. De sakkunniga bör upprätthålla ett nära samråd med dessa utredningar. De bör också hålla kontakt med det av LO, TCO och SAF tillsatta utvecklingsrådet för samarbetsfrågor och med delegationen för försöksverksamhet med fördjupad företagsdemokrati i de statliga aktiebolagen.

Utredningen om ökad anställningstrygghet m. m. har i uppgift att undersöka bl. a. i vilken ordning tvister om uppsägning skall prövas och

InU 1972:16

avgöras. I anslutning härtill åligger det utredningen att pröva frågan om behörigheten för arbetsdomstolen i vissa mål om anställningsavtal och därvid särskilt uppmärksamma hur olika lösningar påverkar arbetsdomstolens sammansättning och organisation. De av mig nu förordade sakkunniga bör behandla sådana frågor om arbetsdomstolens verksamhet som inte omfattas av det uppdrag som har lämnats åt utredningen om ökad anställningstrygghet. Något som särskilt bör uppmärksammas under utredningsarbetet beträffande arbetsfredslagstiftningen är de grundläggande problem som sammanhänger med rättsbildning genom praxis. Det har invänts mot arbetsdomstolens verksamhet att domstolen inte sällan är alltför bunden av en gång fastlagda principer. En viss tröghet torde ofrånkomligt följa av metoden att skapa rättsregler genom prejudikat i stället för genom lagstiftning. De sakkunniga bör emellertid undersöka vilken grund som kan finnas för den framförda kritiken och hur man eventuellt skall kunna förbättra förutsättningarna för en levande rättsbildning som anpassar sig till utvecklingen på arbetsmarknaden.

De sakkunnigas uppdrag bör i princip avse alla arbetstagare, även de offentligt anställda. De sakkunniga bör pröva om och i så fall i vilken utsträckning det med hänsyn till de politiska organens beslutsbefogenheter och därpå grundad myndighetsutövning kan vara erforderligt med särskilda inskränkningar i medinflytandet för denna kategori. När det gäller de offentligt anställda bör de sakkunniga samråda även med förhandlingsutredningen, delegationen för förvaltningsdemokrati och de centrala råden för samarbetsfrågor på de primärkommunala och landstingskommunal arbetsområdena.

Jag har i det föregående berört vissa centrala frågor som bör beaktas vid översynen av arbetsfredslagstiftningen. De sakkunniga bör emellertid vara oförhindrade att ta upp också andra problem inom den ram för utredningsarbetet som jag här har redovisat.

Frågornas behandling vid 1971 års riksdag

Som tidigare nämnts tillsattes arbetsrättsutredningen på begäran av riksdagen. I betänkandet 1971:13 som låg till grund för riksdagens ställningstagande behandlade utskottet motioner av liknande innebörd som de aktuella.

Motionen 1971:1118 av herr Hermansson i Stockholm mc /7. (vpk)

Motionen hade väsentligen samma syfte som den förevarande i fråga om utredningsarbetets bedrivande. 1 inrikesutskottets utlåtande redovisas bakgrunden till gällande regler om fredsplikt m. m., se InU 1971:13 s. 3 ff. Utskottet yttrade i fråga om fredsplikt under tid då avtal gäller, att fredsplikt i princip bör bestå men att det kan finnas anledning att i utredningsarbetet överväga vissa jämkningar. 1 övrigt yttrade utskottet i fråga om motionen 1971:1 1 18 att åtskilliga av de frågor som motionärerna tagit upp faller inom det ämnesområde som utredningen avses skola behandla. Utskottet var emellertid inte berett att som utgångspunkt för utredningsarbetet acceptera de i motionen framlagda förslagen. I fråga om 3 § statstjänstemannalagen hänvisades till förhandlingsutredningens arbete.

InU 1972:16

7 I enlighet med utskottets hemställan avslog riksdagen motionen.

Motionen 1971:1145 av herrar Ullsten (fp) och Romanus (fp)

I motionen begärdes en översyn av lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Översynen skulle avse samma frågor som tas upp i motionen 1972:1412. Dessa frågor har behandlats av riksdagen vid ett par tidigare tillfällen. En redogörelse härför återfinns i betänkandet InU 1971:13.

De problem motionärerna tar upp kan i korthet beskrivas på följande sätt.

Föreningsrätt. Lagen om förenings- och förhandlingsrätt har bl. a. till uppgift att trygga arbetstagares och arbetsgivares rätt att organisera sig i föreningar och utöva medlemskap däri. Lagstiftningen är begränsad till de fall där det föreligger ett anställningsförhållande. Den ger alltså inte skydd för personer som söker arbete. En sådan person kan alltså vägras arbete med motivering att han tillhör viss förening. Med motsvarande motivering är det däremot inte möjligt att lagligen avskeda en anställd.

Förhandlingsrättens innebörd. I 4 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt betecknas förhandlingsrätten som en ”rätt att påkalla förhandling rörande reglering av anställningsvillkoren ävensom rörande förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare”. Förhandlingsrätt tillkommer å ena sidan arbetsgivare eller förening av arbetsgivare, vari han är medlem, samt å andra sidan förening av arbetstagare, vari de ifrågavarande arbetstagarna är medlemmar. Ingen av parterna får vägra att gå i saklig diskussion av tvistefrågan med motparten. Förhandlingsrätt föreligger för vaije arbetstagarförening, oavsett hur många arbetstagare de representerar på en arbetsplats. Syftet med förhandlingar är givetvis att nå en överenskommelse. 5 § i lagen innehåller allmänna regler om gången av förhandling, hur förhandling skall påkallas, när sammanträde skall hållas och hur protokollet skall föras. En part har däremot inte någon förpliktelse att träffa en uppgörelse. Parten har alltså fullgjort sin förhandlingsskyldighet även om han vägrar att sluta kollektivavtal med motparten. Denna ståndpunkt har av arbetsdomstolen i en dom (1946 nr 46) framhållits som ”en logisk nödvändighet i ett rättssystem som vårt, vilket icke genombrutit avtalsfrihetens princip genom bestämmelser om obligatorisk skiljedom i intressetvister”.

Arbetsdomstolen har i två senare utslag, AD 1969 nr 14 och 1972 nr 5, bekräftat denna inställning.

Bestämmelser i kollektivavtal om mätningsavgift. Enligt det mellan Svenska byggnadsindustriförbundet och Svenska byggnadsarbetareförbundet upprättade riksavtalet för byggnadsindustrin skall uppmätning och uträkning av ackordsarbete i regel utföras gemensamt av respektive organisationers mätningsmän. Arbetsgivare är på begäran skyldig att av ackordsöverskott innehålla och till Byggnadsarbetareförbundets lokala organisation överlämna ett belopp utgörande ersättning för mätningsarbetet, s. k. mätningsarvode. Såsom mätningsarvode får allenast upptagas belopp, som svarar mot den lokala organisationens kostnader för mätningen.

InU 1972:16

8 Som allmän princip gäller att en arbetsgivare gentemot avtalsslutande fackorganisation är skyldig tillämpa ingånget kollektivavtal även på arbetstagare som är oorganiserade eller tillhör annan organisation. En av byggnadsavtalet bunden arbetsgivare är alltså skyldig att följa reglerna om mätning även i de fall då samtliga medlemmar i ett ackordslag är oorganiserade eller tillhör annan organisation än Byggnadsarbetareförbundet. Detta innebär att mätningsavgift enligt ovanstående avtal utgår exempelvis vid arbete utfört av arbetare organiserade i den syndikalistiska fackföreningsrörelsen. Systemet har stundom betecknats som ”mätningsmonopolet”.

Vid behandlingen av motionen 1971:1145 anförde inrikesutskottet att den föreslagna utredningen bör omfatta bl. a. en allmän översyn av lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Frågorna om föreningsrättsskyddet för arbetssökande och om förhandlingsrättens innebörd kunde — enligt utskottet — väntas bli belysta under utredningsarbetet. Däremot avstyrktes motionen beträffande det s. k. mätningsmonopolet. I utskottets hemställan med begäran om utredning åberopades bl. a. motionen 1971:1 145.

Utskottet

På riksdagens begäran tillsattes i december 1971 arbetsrättskommittén. Utredningen skall bl. a. göra en översyn av lagstiftningen om förhandlingar och avtal på arbetsmarknaden. Avsikten är att förhandlingsrätten skall byggas ut och kollektivavtalslagstiftningen ändras så att arbetstagarna och deras organisationer vid förhandlingar får en med arbetsgivarna ”mer jämbördig ställning”. I direktiven diskuteras olika sätt att nå detta mål. Frågan om hur arbetstagarna skall få inflytande på arbetets ledning och fördelning är ett problem, som behandlas utförligt. Arbetsgivarnas nuvarande företräde vid tolkning av innebörden av kollektivavtal är en annan fråga som utredningen skall pröva. När det gäller arbetsstriden sägs uttryckligen att de nuvarande grunderna för fredsplikten under avtalstid i princip skall bestå. Vissa frågor i anslutning till detta spörsmål skall emellertid prövas. Det gäller gränsdragning mellan rätts- och intressetvister och rätten att vidta sympatiåtgärder vid arbetskonflikt i annat land. Skadeståndsregler och arbetsgivares disciplinära befogenheter skall också tas upp av utredningen liksom frågor som rör arbetsdomstolens verksamhet. Särskilt skall uppmärksammas det grundläggande problem som hänger samman med rättsbildning genom praxis och de framtida förutsättningarna för en levande rättsbildning, som anpassar sig till utvecklingen på arbetsmarknaden. Utredningsuppdraget är inte begränsat till den enskilda delen av arbetsmarknaden utan avser även de offentligt anställda. Föredragande departementschefen säger avslutningsvis i direktiven att han berört vissa centrala frågor som skall beaktas men att de sakkunniga är oförhindrade att ta upp också andra problem inom den uppdragna ramen för utredningsarbetet.

I motionerna yrkas att riksdagen skall begära att arbetsrättsutredningen skall behandla vissa frågor, som tagits upp i motionerna.

InU 1972:16

9 I motionen 1972:766 av herr Hermansson m. fl. (vpk) yrkas att fredsplikten under avtalstid skall avskaffas. Motionärerna vill dessutom ha en revision av lagen om arbetsdomstol, förbud mot bestämmelser av typ § 32 i Svenska arbetsgivareföreningens stadgar och upphävande av nuvarande praxis i fråga om rätten att leda och fördela arbetet. Arbetsgivarnas ensidiga tolkningsföreträde bör dessutom avskaffas. Motionärerna vill vidare att begränsningen på det statliga området i rätten att träffa avtal i vissa frågor skall avskaffas. Slutligen yrkar motionärerna att de fackliga organisationerna skall få lagstadgad rätt 1) till förhandlingar i alla frågor, 2) att strejka när förhandlingar inte ger resultat, 3) att avbryta hälsofarligt arbete, 4) att välja löneform, 5) att agitera på arbetsplatsen samt 6) att hindra uppsägningar och permitteringar.

Vid behandlingen förra året av de motioner som utgjorde grunden för beslutet om tillsättandet av arbetsrättskommittén förelåg yrkanden av samma slag som de förevarande. Inrikesutskottet yttrade då att åtskilliga av de frågor motionärerna tagit upp faller inom området för den tillämnade utredningens arbetsområde men att utskottet inte var berett att acceptera motionärernas förslag som utgångspunkt för utredningsarbetet.

Sedan utredningen nu tillsatts kan det konstateras att så gott som samtliga i motionen upptagna frågor tillhör de ämnesområden utredningen skall behandla. 1 den mån så inte är fallet är utredningsarbete aktuellt i annat sammanhang. I fråga om hälsofarligt arbete kan hänvisas till arbetsmiljöutredningen och beträffande uppsägningsskyddet till utredningen rörande ökad anställningstrygghet m. m„ Båda dessa utredningar kommer inom kort att avlämna betänkanden.

Vad nu sagts innebär emellertid inte att utredningsdirektiven tillgodoser motionärernas önskemål. I motionen har framställts bestämda yrkanden om vad som bör bli resultatet av utredningsarbetet, och detta utan att konsekvenserna av ställningstagandena närmare belysts. På vissa punkter, t. ex. i fråga om fredsplikten, strider motionen direkt mot vad som uttalas i direktiven.

Lika litet som i fjol är utskottet i år berett att tillstyrka de framlagda förslagen. Utredningen bör få arbeta i enlighet med de givna direktiven utan att bindas på det sätt motionärerna tänkt sig. Utskottet avstyrker således motionen.

Motionen 1972:1412 av herr Ullsten m„ fl. (fp) har ett mera begränsat syfte. Motionärerna tar upp tre frågor som rör lagen om förenings- och förhandlingsrätt och menar att dessa frågor bör behandlas av utredningen. Det gäller det bristande skyddet för arbetssökande i föreningsrättsligt hänseende, vilket bl. a. medför att arbetsgivare kan vägra anställa en person med hänvisning till att han tillhör en viss organisation. Motionärerna tar vidare upp ställningen i förhandlingshänseende för fackliga organisationer som på en arbetsplats endast företräder ett mindre antal av de anställda. Det hävdas att en sådan organisation inte får förhandla på samma villkor som en organisation som företräder en majoritet av de anställda utan har att i efterhand anta eller förkasta ett

InU 1972:16

träffat avtal. Motionärerna vill ha en precisering av förhandlingsrättens innebörd i det aktuella fallet. Slutligen tar motionärerna upp det s. k. mätningsmonopolet vars innebörd ovan redovisats.

De frågor som behandlas i motionen prövades av utskottet i fjol i samband med att utskottet begärde översyn av arbetsfredslagstiftningen. Utskottet anförde då att utredningen borde omfatta bl. a. en allmän översyn av lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Frågorna om föreningsrättsskyddet för arbetssökande och förhandlingsrättens innebörd kunde enligt utskottets uppfattning väntas bli belysta under utredningsarbetet. Beträffande det s. k. mätningsmonopolet avstyrkte utskottet den då aktuella motionen.

Utskottet vill ånyo som sin uppfattning uttala att utredningsuppdraget får anses omfatta hela det lagkomplex som brukar benämnas arbetsfredslagstiftningen och till vilket lagen om förenings- och förhandlingsrätt räknas. Kommittén är enligt sina direktiv oförhindrad att ta upp de frågor som motionärerna behandlar. Med hänsyn till det anförda och riksdagens tidigare ställningstagande synes det inte erforderligt med något initiativ av det slag motionärerna begär.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionen 1972:766,

2. att motionen 1972:1412 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 oktober 1972 På inrikesutskottets vägnar KARL ERIK ERIKSSON

Närvarande: herrar Eriksson i Arvika (fp), Fagerlund (s), Nilsson i Östersund (s), Andersson i Billingsfors (s), Nordgren (m), fru Hörnlund (s), herrar Fridolfsson i Rödeby (s), Johansson i Simrishamn (s), Stridsman (c), fru Ludvigsson (s), herrar Oskarson (m), Lorentzon (vpk), Mattsson i Skee (c), Fransson (c) och Ekinge (fp).

InU 1972:16

i 1

Reservation

vid utskottets hemställan under 1 av herr Lorentzon (vpk) som anser

dels att utskottets yttrande från och med den del på s. 9 som börjar med ”Vid behandlingen” bort ha följande lydelse:

Utskottet hälsar med tillfredsställelse att äntligen en utredning om arbetsfredslagstiftningen kommit till stånd. Under många år har behovet av förändringar i lagstiftningen varit påfallande men ändå förnekats av företrädare för statsmakterna och den centrala fackliga ledningen. Uppvaknandet skedde först i fjol. Något av den gamla inställningen finns dock uppenbarligen fortfarande kvar och har på olika punkter färgat av sig på direktiven till utredningen.

Enligt utskottets mening är det nödvändigt att radikalt förändra maktstrukturen på arbetsplatserna. Det räcker inte att med lagstiftningens hjälp formellt stödja de anställda, utan aktiva åtgärder måste till som ger dem reellt inflytande på arbetsplatserna.

En första åtgärd måste vara att avskaffa fredsplikten i dess nuvarande utformning. Förbudet mot stridsåtgärder binder de anställdas händer och garanterar arbetsköparen ett ständigt övertag. Utredningsarbetet måste helt inriktas på att stärka de anställdas ställning. Självfallet måste arbetsköparnas självtagna rätt att leda och fördela arbetet undanröjas och i samband därmed bör de anställdas rättigheter slås fast i huvudsaklig överensstämmelse med uppräkningen i motionen 1972:766. Även i övrigt bör de utgångspunkter som anges i motionen vara grunden för utredningsarbetet.

När det gäller yrkandena i motionen 1972:1412 konstaterar utskottet att lagen om förenings- och förhandlingsrätt måste omfattas av utredningsarbetet och att det därför saknas anledning att göra någon särskild framställning beträffande den motionen.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. att riksdagen i anledning av motionen 1972:766 begär att Kungl. Maj:t utfärdar tilläggsdirektiv till arbetsrättsutredningen i enlighet med vad utskottet anfört.

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1672 S Stockholm 1972