Inrikesutskottets betänkande i anledning av motion om intensifierad forskning angående arbetslivet och arbetsmarknadspolitiken
Inrikesutskottets betänkande nr 26 år 1972
InU 1972:26
Nr 26
Inrikesutskottets betänkande i anledning av motion om intensifierad forskning angående arbetslivet och arbetsmarknadspolitiken.
Motionen
I motionen 1972:1392 av herr Nilsson i Kalmar m. fl„ (s) hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om att forskningen kring arbetslivet och arbetsmarknadspolitiken intensifieras och utökas, att AMS anmodas att budgetåret 1972/73 påbörja planeringen för dessa ökade forskningsinsatser samt att ekonomiska medel härför ställes till AMS:s förfogande från och med budgetåret 1973/74, vilka successivt utökas för att nå omfattningen en procent av AMS:s årliga budget senast efter fem år.
Motionärerna erinrar om den kraftiga utbyggnaden av arbetsmarknadspolitiken under de senaste åren och understryker att denna satsning på olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder kräver en god kunskap om hur arbetsmarknaden fungerar. Arbetsmarknaden utgör ett stort och starkt försummat forskningsområde, och enligt motionärerna är de medel som satsas på arbetsmarknadsforskning helt otillräckliga. De ansluter sig till det förslag som LO lagt fram i sitt arbetspolitiska program om att ett belopp motsvarande en procent av arbetsmarknadsstyrelsens totala budget skall ställas till förfogande för forsknings- och utvecklingsarbete. AMS skulle härigenom få möjligheter att liksom skolöverstyrelsen och universitetskanslersämbetet lägga ut forskningsuppdrag. Motionärerna anser att AMS skall formulera de forskningsuppgifter som bedöms som mest angelägna och att forskningsinstitutioner, främst då institutet för social forskning, får i uppdrag att genomföra dessa projekt.
Remissyttranden
Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från universitetskanslersämbetet (UKÄ), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), institutet för social forskning (SOFI), expertgruppen för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfrågor (EFA), Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation SACO och Statstjänstemännens riksförbund (SR).
Samtliga remissinstanser delar motionärernas uppfattning om behovet av att forskningen kring arbetslivet och arbetsmarknadspolitiken intensifieras och utökas.
AMS erinrar om att styrelsen under ett antal år i petita äskat anslag
1 Riksdagen 1972. 18 sami. Nr 26
InU 1972:26
för forsknings- och utvecklingsarbete. AMS anför vidare:
Genom tillkomsten av institutet för social forskning har förutsättningar skapats för en utvidgning av forskningsinsatserna inom området arbetslivet och arbetsmarknadspolitiken. Institutet föreslås förutom en mera övergripande grundforskning även ägna sig åt tillämpningsorienterad forskning. Såsom styrelsen framhöll i sitt remissvar på betänkandet Mål och riktlinjer för verksamheten vid ett institut för social forskning är det i detta sammanhang önskvärt att de potentiella beställarna av arbetsmarknadsforskning har tillgång till medel för forsknings- och utvecklingsarbete.
UKÄ hänvisar inledningsvis i sitt yttrande till det remissvar ämbetet lämnat över betänkandet Mål och riktlinjer för verksamheten vid ett institut för social forskning (Ds U 1971:4) och erinrar om att UKÄ i detta yttrande starkt underströk vikten av en utbyggd forskning på de social- och arbetsmarknadspolitiska områdena. Särskilt betonade UKÄ vikten av forskning med inriktning på arbetsmarknadspolitiska problem. UKÄ framhöll vidare ändamålsenligheten av att verksamheten vid institutet i stor utsträckning sker i form av uppdragsforskning. Med hänsyn till de produktivitets- och effektivitetsvinster som inom de aktuella områdena utan tvivel står att erhålla genom förbättrade beslutsunderlag bör enligt UKÄ:s mening intresse för sådan uppdragsforskning finnas hos berörda myndigheter. UKÄ konstaterade vidare att myndigheternas möjligheter att genom uppdragsforskning bättre underbygga det praktiska handlandet hittills starkt begränsats genom avsaknad av härför tillgängliga medel. UKÄ framhöll därför, att en ändamålsenlig utveckling av verksamheten vid det nya institutet förutsätter, att medel för uppdragsforskning ställs till de berörda myndigheternas förfogande. UKÄ uttalar vidare att det beslut som innevarande års riksdag fattat beträffande riktlinjer för verksamheten vid institutet för social forskning innebär vad avser institutets uppgifter m. m. väsentligen en uppföljning av de beslut, som förra året fattats rörande institutet. När det gäller institutets resurser, har vissa begränsade förstärkningar förordats. Vad avser institutets uppdragsverksamhet har anförts, att det är väsentligt att berörda myndigheter utnyttjar de möjligheter, som institutet erbjuder. Några förslag innebärande ökade medelsanvisningar för detta ändamål har emellertid inte lagts fram.
UKÄ säger sig vara väl medvetet om att den statsfinansiella situationen medför begränsningar i möjligheten att tillgodose skilda önskemål. Emellertid anser sig UKÄ inte böra underlåta att framhålla det beklagliga i att intentionerna bakom institutets tillkomst inte följts upp genom en kraftfullare förstärkning av institutets resurser. De resurser, som institutet enligt föreliggande förslag kommer att disponera under budgetåret 1972/73, gör det svårt för institutet att fylla sina omfattande och angelägna uppgifter. Härtill kommer att myndigheters möjligheter att anlita institutet för uppdragsforskning inte vidgats genom något i detta hänseende framlagt förslag. Det beslut som fattats av statsmakterna ger institutet en viss särställning när det gäller social- och arbetsmarknads -
InU 1972:26
forskning. Institutet och dess tillkomst bör enligt ämbetet ses som ett av ett alltmer växande och accentuerat behov betingat komplement till verksamheten vid universitet och högskolor och inte som en strävan att koncentrera resurserna och ansträngningarna på området till en enhet. I överensstämmelse med detta finner UKÄ det angeläget, att universitetens och högskolornas basorganisation i form av forskartjänster och andra resurser byggs ut och dimensioneras för att i ökad utsträckning kunna tillgodose bl. a. forskningsbehov inom de social- och arbetsmarknadspolitiska områdena. Lika angeläget är det enligt UKÄ att uppdragsverksamheten på området inte enbart kommer att avse institutet utan även institutioner vid universitet och högskolor. Vidare påpekas att ämbetet i skilda sammanhang betonat angelägenheten av att forskningsverksamheten vid universitet och högskolor i ökad utsträckning bedrivs i samverkan med annan statlig, kommunal och enskild verksamhet. En viktig form för sådan samverkan utgör uppdragsverksamheten, för vilken vissa riktlinjer meddelats av Kungl. Majit i regleringsbrev för budgetåret 1969/70.
SOFI finner kravet på intensifierad forskning kring arbetslivet och arbetsmarknadspolitiken synnerligen angeläget. Med hänsyn till områdets sociala och ekonomiska betydelse är de resurser som i dag föreligger klart otillräckliga. På en rad forskningsområden av stor betydelse för det politiska arbetet saknas enligt institutet i dag svenska forskningsinsatser nästan helt. Särskilt problematisk blir denna situation på grund av att det i blott ringa mån går att falla tillbaka på utländska forskningsresultat. Läget är här markant annorlunda mot vad som är fallet med stora delar av medicinsk och naturvetenskaplig forskning. De förhållanden som råder på varje enskilt lands arbetsmarknad är tämligen unika på grund av skilda institutionella förhållanden. Inte minst gäller detta för svensk arbetsmarknad. Det speciella i den svenska situationen understryks av det faktum att svensk arbetsmarknadspolitik varit och är mycket avancerad och av de svenska arbetsmarknadsorganisationernas unika ställning.
Genom omvandlingen av institutet för arbetsmarknadsfrågor till institutet för social forskning erhöll institutet något större forskningsresurser. Samtidigt vidgades emellertid verksamhetsområdet till att omfatta också hela socialpolitiken. I realiteten har därför arbetsmarknadsforskningens resurser inte ökat i någon nämnvärd grad.
Institutet framhåller vidare att i såväl utredningen angående ett institut för social forskning som propositionen 1972:29 angående institutet för social forskning den nödvändiga styrningen av forskningsinriktningen vid institutet förutsattes kunna uppnås genom att de statliga myndigheter som berördes av denna verksamhet disponerade egna medel för att beställa forskning.
Utan att berörda myndigheter får sådana medel är det enligt institutets mening tvivelaktigt om man kan vänta sig att en tillämpad forskning inom detta område kommer till stånd vid eller utanför institutet.
InU 1972:26
4 EFA delar motionärernas uppfattning att ökade medel bör anvisas till forskning kring arbetsmarknadspolitikens problem och menar att det är angeläget att forskning på arbetsmarknadspolitikens område med i huvudsak samma inriktning som den vilken EFA bedriver på olika sätt främjas.
Expertgruppen anför vidare att den har till uppgift att initiera undersökningar av arbetsmarknadspolitikens verkningar. Undersökningsverksamheten syftar bl. a. till att ge underlag för samhällsekonomiska lönsamhetsbedömningar (s. k. cost-benefitanalyser) av skilda arbetsmarknadspolitiska medel.
Kommunförbundet anser att den uppdragsforskning som förutsätts bli en viktig del av verksamheten vid institutet för social forskning givetvis kräver att de potentiella avnämarna har tillgång till medel för forskning och utvecklingsarbete. Förbundet finner det därför i princip rimligt att ekonomiska medel ställs till AMS förfogande för att möjliggöra forskning av angiven art och att en ökad medelsanvisning på sikt bör ske för detta ändamål. Förbundet understryker i överensstämmelse med det till utbildningsdepartementet avgivna yttrandet över förslag till mål och riktlinjer för ett institut för social forskning att det är angeläget att kontinuerligt följa upp lagstiftningseffekter inom det sociala området och att denna forskning och arbetsmarknadsforskningen är starkt beroende av varandra.
Landstingsförbundet delar motionärernas uppfattning om de allmänna principer kring vilka kravet på en ökad arbetsmarknadsforskning är uppbyggd. Förbundet erinrar vidare om att det i yttrandet över betänkandet Mål och riktlinjer för verksamheten vid ett institut för social forskning anslöt sig till de mål och riktlinjer som kommittén föreslagit för institutets verksamhet. Samtidigt varnade förbundet för en övertro på möjligheterna att genom detta organ skapa en bred täckning av det aktuella forskningsområdet. Den av motionärerna föreslagna forskningsverksamheten synes, anför förbundet, ligga inom ramen för denna målsättning, varför Landstingsförbundet delar motionärernas uppfattning att institutets resurser bör utnyttjas bl. a. för sådan forskning.
SAF betonar att storleken av de resurser som statsmakterna anvisat för arbetsmarknadspolitiken gör det nödvändigt att ställa stora krav på de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Vissa ansatser har gjorts att undersöka grundförutsättningarna för utformningen av dessa åtgärder samt för att söka bestämma deras effekt. Programbudgeteringen inom AMS torde vidare ha bidragit till en ökad kontinuitet vid uppföljningen och utvärderingen av uppnådda resultat.
SAF, som delar motionärernas uppfattning om otillräckligheten av nuvarande forskningsinsatser och uppföljning på arbetsmarknadspolitikens område, anser att det torde vara angeläget med en utökad och
InU 1972:26
intensifierad forskning kring dessa problem. Därför synes det ändamålsenligt, anför SAF, att förbättra arbetsmarknadsforskningens villkor på det sätt som motionärerna föreslagit genom att bevilja AMS medel för detta ändamål, som styrelsen sedan kan förfoga över för angelägna forskningsuppgifter.
LO erinrar om att dessa förslag överensstämmer med de krav som framförts av de båda senaste LO-kongresserna. LO delar motionärernas uppfattning att AMS skall tilldelas resurser för att kunna initiera forskning, uppföljnings- och utvecklingsarbete, i likhet med t. ex. skolöverstyrelsen m. fl. verk.
LO betonar vidare motiven för i synnerhet en utvärderingsforskning kring arbetsmarknadspolitiken och uttalar.
De krav LO senast vid kongressen 1971 rest på ökade arbetsmarknadspolitiska insatser med inriktning på fördelnings- och strukturpolitiska effekter medför samtidigt krav på en ökad forskning om resultaten av åtgärderna och om nya vägar för att uppnå målen. Den bredd den arbetsmarknadspolitiska verksamheten fått gör det nödvändigt att väga insatserna mot eftersträvade och uppnådda resultat. Detta förutsätter även kunskaper om arbetsmarknadens funktionssätt.
De ökade påfrestningarna på människorna i samband med strukturomvandlingen har medfört en kritik av arbetsmarknadspolitiken som sådan och dess effekter ofta med förbiseende av att det snarare är otillräckliga insatser och resurser som gjort att de uttalade målsättningarna inte uppnås. När de faktiska effekterna av de arbetsmarknadspolitiska insatserna inte kan redovisas finns det möjligheter för en osaklig kritik att vinna gehör. LO skulle finna det olyckligt om en misstro grundlädes mot arbetsmarknadspolitiken i dess helhet. Forskning, uppföljnings- och utvecklingsarbete skulle kunna eliminera risken för detta och för att berättigad kritik av brister i åtgärder eller resultat uppfattas som kritik av arbetsmarknadspolitiken över huvud taget.
TCO hänvisar i sitt yttrande till organisationens remissvar på betänkandet (Ds U 1971:4) rörande ”mål och riktlinjer för verksamheten vid ett institut för socialforskning”. TCO erinrade häri om att organisationen vid många olika tillfällen starkt understrukit behovet av ökad satsning på den socialpolitiska forskningen t. ex. i yttrandet 1962 över socionomutbildningskommitténs förslag om reformering av socionomutbildningen. TCO underströk i detta vikten av att forskning bedrivs på de områden för vilka socialhögskolorna ger utbildning och framhöll, att enbart storleken av socialutgifterna ger anledning till ett ökat engagemang från samhällets sida när det gäller forskningen. TCO understödde starkt kravet på inrättandet av professurer i socialhögskolornas kärnämnen. TCO var också en av de drivande krafterna bakom tillkomsten av institutet för arbetsmarknadsfrågor 1966.
TCO påpekar vidare att organisationen länge har understrukit de utomordentligt stora behov av såväl teoretisk som empirisk forskning som finns inom dessa båda områden. Redan ett så enkelt relationstal som insatta forskningsresurser i förhållande till av samhället satsade resurser inom dessa områden tyder på att forskningen är klart underdimensione -
InU 1972:26
råd. Det förefaller enligt TCO inte finnas någon rimlig proportion mellan totalbeloppets storlek och den samhälleliga insatsen för att kritiskt och från vetenskapliga synpunkter granska verksamhetens omfattning och innehåll.
SACO instämmer i motionärernas förslag men understryker att institutet för social forskning i tillräcklig omfattning bör tilldelas egna resurser för grundforskningsändamål.
SR delar i allt väsentligt motionärernas synpunkter och framhåller angelägenheten av att ekonomiska medel för forsknings- och utvecklingsarbete ställs till AMS förfogande från och med budgetåret 1973/74.
Den av motionärerna föreslagna successiva uppbyggnaden av de ekonomiska forskningsresurser som skall ställas till AMS:s förfogande berörs av några remissinstanser.
UKÄ anför att de forskningsbehov som föreligger starkt talar för att dessa medel i enlighet med det i motionen vidare framförda förslaget successivt utökas för att nå omfattningen en procent av arbetsmarknadsstyrelsens budget efter fem år. UKÄ framhåller emellertid att den lämpliga dimensioneringen av styrelsens uppdragsforskning är en fråga, som bl. a. hänger samman med den utbyggnad, som kan komma till stånd av den för verksamheten nödvändiga basorganisationen vid berörda institutioner vid universitet och högskolor och vid institutet för social forskning. I och för sig har ämbetet inte något att erinra mot den föreslagna utbyggnaden av verksamheten men ställer sig något tveksamt inför att tillstyrka att ett på angivet sätt bestämt mål nu ställs upp för omfattningen av den fortsatta utbyggnaden. UKÄ förordar att uppdragsforskningens framtida omfattning får bli beroende av det bedömningsunderlag härför, som framkommer som ett resultat av det årliga planerings- och budgetarbetet.
Landstingsförbundet anser att det är lämpligt att ange en målsättning för forskningsresursernas uppbyggnad. Huruvida man sedan skall relatera denna till arbetsmarknadsstyrelsens budget eller ange den på annat sätt är en fråga som förbundet inte finner anledning att yttra sig över.
SAF finner det föga lämpligt att, som motionärerna föreslagit, binda storleken av forskningsanslaget till en viss bestämd bråkdel av AMS:s budget. Det torde vara mer ändamålsenligt att fastställa forskningsanslaget genom analys av behov och resurser.
SR ställer sig tveksamt till motionärernas förslag att de ekonomiska medlen senast efter fem år skall nå omfattningen en procent av AMS:s årliga budget. SR vill i stället i första hand förorda att de medel som skall
InU 1972:26
ställas till förfogande för forsknings- och utvecklingsarbete bedöms för varje år utan direkt koppling till styrelsens årliga budget. Ett sådant mera självständigt beslut kan mycket väl tänkas innebära att vissa budgetår ett högre belopp än en procent av styrelsens budget ställs till förfogande för forsknings- och utvecklingsarbete.
Pågående utredningsarbete
Expertgruppen för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfrågor (EFA)
Gruppen tillkallades år 1967 för att i anslutning till sysselsättningsberedningens verksamhet ta initiativ till och biträda beredningen vid uppläggning av utredningsverksamhet i frågor rörande arbetsmarknadspolitikens verkningar. Genom det belopp om 1 milj. kr./år som står till inrikesdepartementets förfogande över anslaget kommittéer m. m. har EFA i stor utsträckning kunnat finansiera följande fyra forskningsprojekt.
Immigrationens ekonomiska effekter
Projektet, som finansierats genom anslag från inrikesdepartementet och riksbankens jubileumsfond, påbörjades 1968 och omfattar bl. a. en intervjuundersökning av immigranter jämte en kontrollgrupp av svenskar. Data från denna undersökning har gett underlag för uppskattningar av invandringens samhällsekonomiska lönsamhet samt belyst immigranternas ekonomiska karakteristika och deras ekonomiska assimilering. En preliminär slutrapport från undersökningen har nyligen presenterats för EFA.
Arbetsmarknadsutbildningens samhällsekonomiska kostnader och intäkter Undersökningen
påbörjades 1968 och omfattar uppföljningar av ett urval personer, som genomgått arbetsmarknadsutbildning, samt av en kontrollgrupp bestående av personer, som ej genomgått sådan utbildning. Sysselsättning, arbetslöshet och inkomst studeras liksom andra förhållanden, som påverkar personernas produktionsinsats och totalinkomst före och efter utbildningen. Genom jämförelse med kontrollgruppen eftersträvas ett mått på den ekonomiska effekten av arbetsmarknadsutbildning Slutrapport beräknas föreligga under budgetåret 1972/73.
Undersökning av den geografiska rörligheten
Undersökningen, som kom i gång 1970, består av två delar, en sociologisk, som fått titeln Levnad snivåförändringar och sociala processer i samband med geografisk rörlighet, och en ekonomisk benämnd Benefit-Cost-analys av geografisk rörlighetsstimulans. Projektet syftar bl. a. till att studera och mäta de effekter, som uppkommer, om man genom intensifierad förmedlingsverksamhet och/eller höjda ekonomiska bidrag söker påverka flyttningsströmmarna, där alternativet är att åtgärderna uteblir. Genom anslag från inrikesdepartementet och riksbankens jubileumsfond finansieras en intervjuundersökning bland flyttare från sex norrlandsorter. Delrapporter från undersökningen kommer fortlöpande att produceras med böljan under innevarande år.
InU 1972:26
8 Undersökning av informationsöverföringen mellan arbetsförmedling, individ och företag
Efter en längre planeringsperiod startade undersökningarna under våren 1971. Projektet består av tre delar: en del som tar upp arbetssökandesidan, en del som behandlar företagssidan samt en costbenefit studie.
Den första delen är en studie av dels personer, vilka ej utnyttjar arbetsförmedlingarna, dels besökare på förmedlingskontoren. Den andra delen består av en intensivstudie av kontakterna mellan företag och arbetsförmedling.
1 den tredje delen prövas möjligheterna att anlägga ett cost-benefitanalytiskt betraktelsesätt på arbetsförmedlingens informationsverksamhet. Här krävs i första hand ett teoretiskt utvecklingsarbete, som nyligen påbörjats.
Expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU)
Gruppen som tillkallades den 30 juni 1965 har till uppgift att i anslutning till lokaliseringsberedningens verksamhet dels biträda vid uppläggning av den regionala utredningsverksamheten, särskilt i vad avser uppgiftsfördelning samt metodologisk samordning och utveckling, dels biträda forskningsberedningen med att samla informationer om och föreslå koordinering av forskningsverksamheten samt definiera forskningsbehov i lokaliseringsfrågor.
Översyn av arbetslivsforskning med anknytning till beteendevetenskapliga området
En översyn av den del av den tillämpade arbetslivsforskningen som har anknytning till det beteendevetenskapliga området skall göras av en den 26 maj 1972 av industriministern tillkallad sakkunnig. Den sakkunnige bör enligt direktiven kartlägga pågående forskning och nuvarande statliga engagemang på det aktuella området samt pröva frågan om vilken inriktning och omfattning denna forskning i framtiden bör ha. Därvid bör beaktas såväl samhällets ansvar i stort för utvecklingen inom arbetslivet som statens ställning som landets största arbetsgivare.
Vidare bör den sakkunnige pröva frågan om hur en utökad arbetslivsforskning bör finansieras.
I direktiven anges vidare att den sakkunnige även bör ta upp till prövning i vad mån förändringar i befintlig forskningsorganisation är motiverade och om så bedöms vara fallet lägga fram förslag härom. Därvid bör den sakkunnige i första hand pröva möjligheterna att anknyta forskningen till något av de statliga organ som sysslar med näraliggande frågor. Med hänsyn till PA-rådets ställning inom den beteendevetenskapliga arbetslivsforskningen förefaller det naturligt att undersöka möjligheterna att i detta sammanhang tillvarata PA-rådets (Personaladministrativa rådet) kompetens och personella resurser.
Den sakkunnige bör dock vara oförhindrad att överväga även andra
InU 1972:26
alternativ för en organisatorisk lösning av frågan om samhällets insatser inom den beteendevetenskapliga arbetslivsforskningen.
Institutet för social forskning
På grundval av det betänkande (Ds U 1971:4) Mål och riktlinjer för verksamheten vid ett institut för social forskning som i oktober 1971 avgivits av en för ändamålet tillkallad organisationskommitté beslöt statsmakterna år 1971 (prop 1971:141, UbU 1971:32, rskr 1971:348) att inrätta ett institut för social forskning (SOFI). Detta beslut innebar att institutet för arbetsmarknadsfrågor ombildades och uppgick i SOFI till vilket även knöts den professur i socialpolitik som inrättats den 1 januari 1972. Innevarande års riksdag har på grundval av förslag i propositionen 1972:29 fattat beslut (UbU 1972:25, rskr 185) om riktlinjer för verksamheten vid institutet försocial forskning. Dessa riktlinjer innebär i huvudsak att institutet bör koncentrera sina insatser på forskning som är inriktad på praktiska tillämpningar och på problem med direkt anknytning till social- och arbetsmarknadspolitiken. Institutet bör även verka för ett effektivt utnyttjande av de samlade resurserna för social- och arbetsmarknadspolitisk forskning. Vidare bör avnämarna — berörda myndigheter och organisationer — genom representation i styrelsen ha ett avgörande inflytande över inriktningen av institutets verksamhet. Institutets forskningsresurser har förstärkts genom att en professur i arbetsmarknadspolitik samt en tjänst som biträdande professor med inriktning på välfärds- och levnadsnivåforskning inrättats vid institutet den 1 juli 1972.
Utbildningsutskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända betänkande att det torde vara ställt utom allt tvivel att de problemställningar som institutet kommer att ägna sin forskning åt är av stort och allmänt intresse. Inte minst riksdagen, som har att ta ställning till en mängd komplicerade frågor av för samhället grundläggande betydelse inom sektorer som berörs av institutets verksamhet, har självfallet ett intresse att få information om forskningsresultat och aktuella problemområden. Med hänsyn till att föredragande statsrådet framhållit att uttalanden från statsmakternas sida om institutets forskningsinriktning givetvis kan bli aktuella i samband med den årliga prövningen av frågan om anslag till institutet ansåg sig utskottet kunna utgå från att riksdagen när institutets verksamhet närmare planlagts får en redogörelse härför som underlag för en debatt om forskningens inriktning m. m.
Vissa uppgifter rörande arbetsmarknadsforskningen i Sverige
I det förslag, som organisationskommittén för ett institut för social forskning avgivit, lämnas en kort beskrivning av de sociala forskningsaktiviteter som pågår i Sverige. Kommittén påpekar dock att det tillgängliga bl. a. statistiska materialet är mycket begränsat och bristfälligt och att det därför inte är möjligt att ge en fullständig bild av förhållandena.
InU 1972:26
10 Social forskning omfattande dels socialpolitisk forskning, dels arbetsmarknadsforskning bedrivs vid universitet, högskolor och liknande institutioner, vid statliga ämbetsverk, i kommittér, primärkommuner och landsting samt av enskilda organisationer och forskningsinstitut. En inventering/evaluering av pågående och planerad forskning med anknytning till arbetsmarknaden har påbörjats av institutet för arbetsmarknadsfrågor och fullföljes av institutet för social forskning. Denna inventering beräknas bli färdig vid årsskiftet 1972/73.
Kommittén redovisar en rad organ som sysslar med social forskning men anser sig dock kunna konstatera att bakom den långa lista på forskningsinstitutioner, myndigheter, kommittéer, kommuner och enskilda huvudmän som sysslar med forskning eller utredningsarbete rörande den sociala sektorn står mycket litet av resurser ägnade åt forsknings- och utvecklingsarbete med anknytning till centrala socialpolitiska och arbetsmarknadspolitiska problemställningar. Av kommitténs redovisning framgår att forskning rörande arbetslivet och arbetsmarknaden förekommer vid dels organ med väsentligen överblickande, styrande eller ledande funktioner, dels vissa forskningsinstitutioner. Inom den förstnämnda gruppen nämner kommittén forskningsberedningen, olika myndigheter som socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, riksförsäkringsverket, bostadsstyrelsen, statliga forskningsråd och fonder som statens råd för samhällsforskning, statens medicinska forskningsråd, riksbanksfonden samt arbetsskyddsfonden. Bland institutioner som själva bedriver forskning märks universitet och högskolor, arbetsmedicinska institutet, statens arbetsklinik, handikappinstitutet, institutet för folkhälsan och statistiska centralbyråns utredningsinstitut. Vidare nämner kommittén de två kommittéerna EF A och ERU som är knutna till inrikesdepartementet, arbetsvetenskapliga nämnden vid styrelsen för teknisk utveckling, Personaladministrativa rådet samt enskilda institutioner som Industrins utredningsinstitut och Studieförbundet Näringsliv och samhälle (SNS).
Kostnader för arbetsmarknadsforskning 1969/70
Kostnadsramen för den svenska arbetsmarknadsforskningen har i en PM utarbetad av dåvarande föreståndaren vid institutet för arbetsmarknadsfrågor Rudolf Meidner beräknats till ca 14 milj. kr. för budgetåret 1969/70. I denna beräkning ingår dock inte kostnaden för den forskning som sker vid universitetsinstitutioner, där arbetet bedrivs på professorsoch docentnivå samt med doktorandstipendier. Totalt sett är denna forskning enligt Meidner numera av inte ringa omfattning men kan inte specificeras. Fördelningen framgår av följande tabell:
InU 1972:26
11 Ungefärliga kostnader för arbetsmarknadsforskningen i Sverige (budgetåret 1969/70), kr
1. Ämbetsverk
SCB :s prognosinstitut 2 000 000
Arbetsmarknadsstyrelsen1 250 000 2 250 000
2. Forskningsinstitutioner (statliga)
Arbetsmedicinska institutet2 6 600 000 Institutet för arbetsmarknadsfrågor2 500 000 7 100 000
3. Forskningsinstitutioner (privata)
PA-rådet
Utvecklingsrådet3
4. Inrikesdepartementet Forskningsanslag Kommittéanslag
1 000 000 450 000 1 450 000
1 000 000 1 000 000 2 000 000
5. Forskningsråd
Riksbanksfonden 500 000
Nämnden för arbetsvetenskap4 500 000 1 000 000
Totalt 13 800 000
1 endast kostnader för forskningsanslag till utomstående
2 totala kostnader
3 större delen från Riksbanksfonden
4 vid STU
Kommittén konstaterar i sitt förslag att av de ca 14 milj. kr. som 1969/70 ägnades åt arbetsmarknadsforskning i vid mening 7 milj. kr. gick till arbetsmedicinsk forskning och ca 4 milj. kr. till prognosverksamhet och till forskning med beteendevetenskaplig inriktning. Det belopp som ägnades åt forskning kring arbetsmarknadspolitiken och dess verkningar utgjorde enligt kommitténs uppskattning endast en ringa del av de ovan nämnda 14 miljonerna; kanske uppgick det till 2 milj. kr.
InU 1972:26
12 Utskottet
Krav på en ökad satsning från det allmännas sida i fråga om forskning rörande arbetsmarknadspolitiken har under de senaste åren förts fram av en rad myndigheter och organisationer. Man har pekat på att den kraftiga utbyggnaden av arbetsmarknadspolitiken och strukturomvandlingen i samhället gör det nödvändigt med ökad forskning om resultaten av de vidtagna åtgärderna och om alternativa metoder för att nå de av samhället uppställda målen.
Motionärerna anknyter till dessa krav och aktualiserar förslag som förts fram av de båda senaste LO-kongresserna. I motionen yrkas att forskningen kring arbetslivet och arbetsmarknadspolitiken skall intensifieras, att arbetsmarknadsstyrelsen under budgetåret 1972/73 skall få i uppdrag att påbörja planeringen för ökade forskningsinsatser samt att AMS skall få vidgade möjligheter att initiera sådan forskning genom att ekonomiska medel ställs till styrelsens förfogande fr. o. m. budgetåret 1973/1974. Dessa medel skall sucessivt utökas för att senast efter fem år uppgå till en procent av AMS:s budget. Motionärerna anför bl. a. att ett flertal andra verk har tilldelats medel för forskning och utvecklingsarbete inom sina verksamhetsområden medan AMS:s framställningar i de senaste årens petita om anslag för detta ändamål avvisats.
Under de senaste åren har — som också framhålls i motionen — forskningen rörande arbetsmarknadspolitiken tillförts ökade resurser bl. a. genom tillkomsten av institutet för arbetsmarknadsfrågor. Detta institut, som år 1971 ombildades till institutet för social forskning, har genom beslut av innevarande års riksdag tillförts ökade forskningsresurser genom att en professur i arbetsmarknadspolitik och en tjänst som biträdande professor med inriktning på välfärds- och levnadsnivåforskning inrättats vid institutet den 1 juli 1972. Samtidigt har dock en för verksamheten vid institutet för arbetsmarknadsfrågor inrättad tjänst som föreståndare dragits in.
Av den i det föregående lämnade redovisningen framgår att forskning rörande frågor som berör arbetsmarknadspolitiken förekommer inom en rad statliga kommittéer, offentliga myndigheter och privata institutioner. Särskilt bör i detta sammanhang framhållas den forskning som bedrivs inom ramen för verksamheten i expertgruppen för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfrågor och som syftar bl. a. till att ge underlag för samhällsekonomiska lönsamhetsbedömningar av skilda arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Huvuddelen av de medel som ställs till förfogande för forskningen på arbetslivets område disponeras emellertid för arbetsmiljö- och arbetarskyddsforskning. Forskning med direkt anknytning till arbetsmarknadspolitiken synes endast ha fått en mindre andel av de medel som anslås. De relativt begränsade forskningsresurser som f. n. finns inom området är spridda på ett stort antal enheter och samordningen synes hittills ha varit obetydlig. Institutet för social forskning bör, enligt vad som anförs i propositionen 1972:29 vari Kungl. Majit anger närmare riktlinjer för
InU 1972:26
institutets verksamhet, verka för samordning bl. a. av den arbetsmarknadspolitiska forskningen i landet. Ett väsentligt led i denna samordning är att förmedla forskningsuppdrag till andra institutioner. En viktig uppgift för institutet är därför att fullfölja den kartläggning av pågående forskning och behovet av forskningsinsatser som påbörjats av institutet för arbetsmarknadsfrågor. Denna kartläggning beräknas enligt vad utskottet inhämtat komma att föreligga i början av år 1973.
Samtliga remissinstanser understryker behovet av att arbetsmarknadsforskningen byggs ut. Åtskilliga remissinstanser anser att tillkomsten av institutet för social forskning endast i begränsad utsträckning tycks medföra en sådan förstärkning - främst beroende på att institutet inte tillförts resurser så att det kan fullgöra de omfattande uppgifter som statsmakterna ålagt det. Bl. a. universitetskanslersämbetet framhåller att den uppdragsforskning som enligt vad som förutsätts i ovannämnda proposition skall bedrivas vid institutet kommer att bli av begränsad omfattning då några medel härför inte ställts till berörda myndigheters förfogande.
Enligt utskottets mening är det viktigt att arbetsmarknadsforskningen tillförs ökade resurser. Den resursförstärkning som enligt utskottets mening bör komma till stånd kan ske genom att arbetsmarknadsstyrelsen tilldelas medel för uppdragsforskning men även andra vägar att kanalisera medlen bör prövas. Det är viktigt att planeringen av uppdragsforskningen sker i nära samarbete med institutet för social forskning, detta med hänsyn till de samordnade funktioner som institutet har på området. Vad utskottet här anfört om utbyggnaden av forskning om arbetsmarknadspolitiken bör av riksdagen ges Kungl. Maj:t till känna.
En utbyggnad av arbetsmarknadsforskningen förutsätter — som framgår av vad ovan anförts — en resursförstärkning. Motionärerna föreslår att de ökade medel som kommer att ställas till AMS:s förfogande bör bindas till en viss procent av styrelsens budget. Utskottet vill inte förorda en sådan koppling. Utgångspunkten vid resurstilldelning bör vara tillgängliga forskningsprojekt vars angelägenhetsgrad får prövas på vanligt sätt i det årliga planerings- och budgetarbetet.
Vad slutligen avser motionärernas yrkande att AMS skall få i uppdrag att under nu löpande budgetår påbörja planeringen för ökade forskningsinsatser får utskottet erinra om att — som redovisats i det föregående — en inventering av omfattning och behov av arbetsmarknadsforskning f. n. pågår inom institutet för social forskning. En meningsfull planering av fortsatta och utbyggda forskningsinsatser förutsätter att resultatet av denna inventering föreligger. Utskottet anser sig därför inte böra föreslå riksdagen att nu göra en framställning till Kungl. Majit av det slag motionärerna begär.
Under åberopande av vad ovan anförts hemställer utskottet
1. att riksdagen i anledning av motionen 1972:1392 som sin mening ger Kungl. Majit till känna vad utskottet anfört i fråga om behovet av en ökad satsning på forskning rörande
InU 1972:26
arbetsmarknadspolitiken,
2. att riksdagen avslår motionen 1972:1392 i den mån den inte behandlats genom vad utskottet ovan anfört och hemställt.
Stockholm den 24 oktober 1972 På inrikesutskottets vägnar KARL ERIK ERIKSSON
Närvarande: herrar Eriksson i Arvika (fp), Fagerlund (s), Nilsson i Tvärålund (c), Nilsson i Östersund (s), Andersson i Billingsfors (s), Nordgren (m), fru Hörnlund (s), herrar Fridolfsson i Rödeby (s), Johansson i Simrishamn (s), Stridsman (c), fru Ludvigsson (s), herrar Oskarson (m), Lorentzon (vpk), Fransson (c) och Ekinge (fp).