Inrikesutskottets betänkande i anledning av propositionen 1972:100 med förslag till lag om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare jämte motioner

Inrikesutskottets betänkande nr 27 år 1972 InU 1972:27

Nr 27

Inrikesutskottets betänkande i anledning av propositionen 1972: 100 med förslag till lag om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare jämte motioner.

Propositionen

Kungl. Maj:t har i propositionen 1972: 100 (inrikesdepartementet) föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag om rätt till ledighet och lön för deltagande i svenskundervisning för invandrare.

Lagförslaget har följande lydelse:

Förslag till

Lag om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare

Härigenom förordnas som följer.

1 § Denna lag gäller här i landet bosatt utländsk arbetstagare, som har arbetstillstånd. Föreligger icke skyldighet för arbetstagaren att ha arbetstillstånd eller är han befriad från sådan skyldighet, gäller lagen om han är kyrkobokförd här i landet.

Lagen gäller icke arbetstagare

1. som har svenska, danska eller norska språket till modersmål,

2. som genomgått undervisning som avses i denna lag eller som har sådana kunskaper i svenska, danska eller norska språket att sådan undervisning icke kan anses erforderlig,

3. som sysselsättes i feriearbete eller eljest i arbete av tillfällig natur, eller

4. som är anställd i arbetsgivarens hushåll.

2 § Arbetstagaren har rätt till ledighet 240 arbetstimmar under ordinarie arbetstid för att deltaga i sådan undervisning i svenska språket med samhällsorientering, för vilken statsbidrag utgår. För deltidsanställd arbetstagare skall rätten till ledighet utgöra den del som svarar mot arbetstagarens arbetstid i förhållande till heltid.

Genom kollektivavtal mellan arbetsgivaren eller förening av arbetsgivare och fackförening eller annan liknande förening av arbetstagare får rätten till ledighet enligt första stycket begränsas. Finnes ej fackförening eller annan liknande förening av arbetstagare, får avtal om sådan begränsning träffas mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Avtal som avses i detta stycke får träffas utan hinder av 3 § andra stycket stats 1

Riksdagen 1972.18 sami. Nr 27

InU 1972: 27

tjänstemannalagen (1965: 274) eller 2 § andra stycket kommunaltjänstemannalagen (1965: 275).

Tid varunder arbetstagaren åtnjuter ledighet enligt första stycket jämställes med arbetad tid.

3 § Arbetstagare som deltager i undervisning som avses i 2 § har rätt till lön från arbetsgivaren under 240 lektionstimmar. Vid beräkning av lönen skall en lektionstimme räknas som en arbetstimme.

Lönen för varje lektionstimme får ej understiga den lön som skulle ha utgått, om arbetstagaren under motsvarande tid utfört arbete för arbetsgivarens räkning under ordinarie arbetstid. För deltidsanställd arbetstagare får lönen ej understiga den del som svarar mot arbetstagarens arbetstid i förhållande till heltid.

Tid för vilken arbetstagaren erhåller lön enligt första stycket jämställes med arbetad tid även om undervisningen äger rum utanför ordinarie arbetstid. Vad som nu sagts gäller dock icke vid beräkning av arbetad tid enligt allmänna arbetstidslagen (1970: 103).

4 § Arbetsgivaren skall så snart det kan ske upplysa nyanställd arbetstagare om hans rättigheter enligt denna lag. Arbetsgivaren skall inom 60 dagar från anställningens början bereda arbetstagaren möjlighet till ledighet för att påbörja undervisningen.

Har arbetstagaren påbörjat men icke avslutat undervisningen under anställning hos tidigare arbetsgivare, har arbetstagaren i ny anställning rätt till ledighet och lön enligt denna lag för att fortsätta undervisningen. Härvid äger första stycket motsvarande tillämpning.

Har arbetsgivaren fullgjort sina skyldigheter enligt första stycket, upphör hans övriga skyldigheter enligt denna lag gentemot arbetstagaren, om denne ej påbörjat undervisningen inom två år från det han tillträdde sin första anställning här i landet.

5 § Arbetstagares rätt till lön enligt 3 § får ej inskränkas genom avtal. Sker det, är avtalet ogiltigt i den delen. Avtal får dock i den ordning som sägs i 2 § andra stycket träffas i fråga om hur lönen skall beräknas och när den skall utbetalas.

6 § Arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal enligt 2 § andra stycket eller 5 §, får tillämpa avtalet även på sådan utländsk arbetstagare som ej är medlem av den avtalsslutande organisationen på arbetstagarsidan.

7 § Arbetsgivare, som ej iakttager vad som föreskrives i denna lag, skall ersätta arbetstagaren uppkommen skada.

Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Om det med hänsyn till skadans storlek eller andra omständigheter är skäligt, får skadeståndets belopp nedsättas. Fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet kan också äga rum.

8 § Arbetstagare, som vill fordra skadestånd enligt denna lag, skall underrätta arbetsgivaren om sitt anspråk inom fyra månader efter det att skadan inträffade samt anhängiggöra sin talan senast två år efter skadans uppkomst.

Iakttager arbetstagare ej vad som föreskrives i första stycket är talan förlorad.

InU 1972: 27

9 § Mål om tillämpning av denna lag prövas, om ej annat följer av tredje stycket, av arbetsdomstolen, om anställningsavtalet regleras av kollektivavtal, och i annat fall av allmän domstol. Sådant mål får dock genom avtal hänskjutas till avgörande av skiljemän.

I fråga om talans väckande och utförande hos arbetsdomstolen gäller 13 § lagen (1928: 254) om arbetsdomstol även om målet ej är sådant som avses i den lagen.

Fråga som avses i 1 § andra stycket 1 och 2 prövas i den ordning Konungen bestämmer.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973 och tillämpas på arbetstagare som börjat sin första anställning här i landet efter utgången av år 1972. Har arbetstagare börjat sin anställning innan lagen trätt i kraft, räknas arbetsgivarens skyldigheter enligt 4 § från ikraftträdandet.

2. Har arbetsgivare innan lagen trätt i kraft gett arbetstagare ledighet för att deltaga i svenskundervisning eller betalat lön i enlighet med denna lag för arbetstagarens deltagande i sådan undervisning, får det antal timmar som ledigheten eller löneutbetalningen avsett avräknas från vad som åligger arbetsgivaren enligt 2 eller 3 §.

Motionerna

1972:1746 av herr Andersson i Örebro m. fl. (fp, c, m) vari hemställs att riksdagen beslutar

1. att invandrares deltagande i svenskundervisning i första hand måtte äga rum under icke arbetstid,

2. att företag med högst fyra anställda inte berörs av förslaget,

3. att företag som själva önskar administrera en undervisning och har förutsättningar härför skall ges möjlighet härtill,

1972:1747 av fru Eriksson i Stockholm (s) vari hemställs att lagtexten i proposition 1972: 100 ändras så att 1 § mom. 4 ”sorn är anställd i arbetsgivarens hushåll” utesluts,

1972:1748 av fru Laag (s) och herr Wiklund i Härnösand (s) vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer att ersättning för studieförbundens merkostnader i samband med lagförslaget om svenskundervisning till invandrare upptages i 1973 års budget,

1972:1749 av herrar Levin (fp) och Karl Bengtsson i Varberg (fp) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad i motionen har anförts.

I motionen anförs bl. a. att arbetsförmedlingarna bör åläggas att underrätta uppsökta arbetsgivare om deras skyldigheter enligt förslaget i propositionen,

1972:1750 av herr Lorentzon m. fl. (vpk) vari föreslås att riksdagen beslutar

dels att 4 § Förslag till lag om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare erhåller följande lydelse:

lf Riksdagen 1972.18 sami. Nr 27

InU 1972: 27

”4 § Arbetsgivaren skall omedelbart vid anställningen upplysa nyanställd arbetskraft om hans rättigheter enligt denna lag. Arbetsgivaren skall senast inom 30 dagar från anställningens början bereda arbetstagaren möjlighet till ledighet för att påbörja undervisningen”,

dels att ikraftträdande bestämmelsen punkt 1 erhåller följande lydelse: ”1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973. Har arbetstagare börjat sin anställning innan lagen trätt i kraft, räknas arbetsgivarens skyldigheter enligt 4 § från ikraftträdandet”,

dels att hos regeringen hemställa om skyndsamt förslag i enlighet med särskilt yttrande av experten Öberg, fogat till Invandrarutredningen, om att deltagande i svenskundervisning skall omfatta även vuxna invandrare, som inte har anställning, och att därvid skall utgå förmåner motsvarande dem som utgår vid arbetsmarknadsutbildning,

1972:1751 av herr Magnusson i Borås m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen avslår proposition nr 100,

1972:1752 av herr Nordstrandh m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte begära bestämmelser syftande till att samtliga erkända studieförbunds möjligheter att enligt folkbildningsförordningen fritt och på lika villkor verka inom bildningsarbetet icke, i vad gäller undervisning i svenska med samhällsorientering för invandrare, inskränks genom överenskommelser ensidigt gynnande något studieförbund och uteslutande andra från denna verksamhet,

1972:1753 av fru Olsson i Hölö (c) och fru Söder (c) vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit begär

att svenskundervisningen för invandrare inordnas i den kommunala vuxenundervisningen,

att proposition föreläggs 1973 års riksdag om hemarbetande invandrares svenskundervisning i enlighet med vad som anförts i motionen, 1972:1754 av herr Richardson (fp) vari hemställs att riksdagen uttalar att anvisningarna för svenskundervisningen av invandrare utformas så att alla studieförbund ges en likartad behandling,

1972:1755 av herr Strömberg m. fl. (fp) vari hemställs

1. att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Majit hemställa om förslag till 1973 års riksdag i enlighet med invandrarutredningens förslag med innebörd

a) att kommunerna skall vara huvudmän för grundutbildningen i svenska och samhällsorientering för invandrare,

b) att alla invandrare inklusive hemarbetande kvinnor ges möjligheter till grundläggande svenskundervisning samt att detta underlättas genom bl. a. premier, sociala insatser och barnpassning,

c) att fördjupad utbildning i svenska genom den kommunala vuxenutbildningen, folkhögskolorna, studieförbunden och radio-TV erbjuds invandrarna samt

InU 1972:27

d) att särskild undervisning inrättas för invandrare som är analfabeter; 2.

att riksdagen måtte uttala att någon central registrering av invandrarnas deltagande i den grundläggande undervisningen ej bör införas,

1972:1756 av herr Svensson i Eskilstuna (s) och fru Håvik (s) vari föreslås att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller att vid beredning av kompletterande förslag till nästa års riksdag om svenskundervisning för invandrare uppmärksamhet även ägnas åt frågan om berörda anställda invandrares skyldighet att delta i ifrågavarande undervisning som sker på arbetstid,

1972:1757 av herr Åkerfeldt m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen uttalar att den föreslagna ordningen inte får innebära en inskränkning i den studerandes möjlighet att fritt välja studieförbund.

Utskottet

Den svenska invandringspolitiken bygger på principen att invandrare skall beredas en med befolkningen i övrigt jämbördig ställning. Som en följd härav har samhället engagerat sig på olika sätt för att underlätta för invandrare att anpassa sig till svenskt samhälls- och arbetsliv.

Ett viktigt led i dessa strävanden är den sedan mitten av 1960-talet bedrivna försöksverksamheten med avgiftsfri undervisning i svenska med samhällsorientering för invandrare. Det starkt stegrade intresset bland invandrarna för denna undervisning framgår av att kostnaderna för undervisningen stigit från 6,3 milj. kr. budgetåret 1965/66 till 59,3 milj. kr. budgetåret 1970/71. Även arbetsgivarna har i ökad omfattning ekonomiskt eller på annat sätt sökt underlätta för invandrarna att delta i svenskundervisning. Detta har tagit sig uttryck bl. a. i en överenskommelse som SAF och LO ingått i november 1970. Enligt denna överenskommelse skall arbetsgivaren ge anställda invandrare ersättning för de första 60 timmarnas svenskundervisning, varav minst 20 timmar bör förläggas till arbetstid. För återstående ca 140 undervisningstimmar förutsattes att staten skulle betala premier till kursdeltagarna.

I den föreliggande propositionen konstateras att de åtgärder som hittills vidtagits inte varit tillräckliga. De bör byggas ut till ett enhetligt system som omfattar hela arbetsmarknaden. Som följd härav läggs fram förslag om lagstiftning i ämnet.

Enligt propositionens förslag åläggs arbetsgivare att ekonomiskt bidra till anställda invandrares undervisning i svenska språket med samhällsorientering. Arbetsgivaren skall vara skyldig att ge arbetstagarna ledigt för att delta i sådan undervisning. Undervisningen, som skall omfatta

InU 1972: 27

240 timmar, bör förläggas på arbetstid. Genom avtal kan dock huvudregeln om undervisningens förläggning till arbetstid begränsas. Arbetsgivare skall betala lön för 240 timmars undervisning, oavsett om den bedrivs under arbetstid eller ej. Lagen, som föreslås träda i kraft den 1 juli 1973, skall tillämpas på arbetstagare som börjat sin första anställning i Sverige efter utgången av år 1972.

I motionen 1972: 1751 av herr Magnusson i Borås m. fl. (m) yrkas avslag på propositionen i dess helhet. Motionärerna hävdar att lagförslaget kan få en effekt motsatt den åsyftade eftersom företagen kan befaras bli mindre benägna att anställa utländsk arbetskraft. Företagen kommer i dagens ekonomiska läge att få svårt att täcka de ökade kostnader — beräknade till 3 000—4 000 kr. förutom produktionsbortfallet — som ett genomförande av lagförslaget innebär. Motionärerna understryker att det är angeläget med svenskundervisning för invandrare men anser att frågan bör lösas avtalsvägen. Som en grund härför hänvisar de till överenskommelsen mellan SAF och LO.

Utskottet ser det framlagda förslaget som ett värdefullt första steg mot en undervisning som kan komma alla vuxna invandrare med språksvårigheter till del. Utskottet vill för sin del understryka den betydelse som en effektiv undervisning i svenska med samhällsorientering har för att skapa förutsättningar för en smidig anpassning och ett accepterande av invandrare på arbetsplatserna. Som motionärerna påpekar bör inte bortses från att kostnadseffekterna av lagförslagets genomförande i vissa fall kan komma att bli kännbara för företagen. Man bör dock vid en bedömning av lagförslagets ekonomiska konsekvenser beakta de fördelar det innebär för företagen genom en ökad effektivitet i arbetet. Utskottet har dessutom tidigare enhälligt uttalat sig för att arbetsgivare, som anlitar utländsk arbetskraft, i större omfattning än som i dag är fallet bör bidraga till kostnaderna för anpassningen (InU 1971: 27). De förslag som nu läggs fram ligger i linje med detta uttalande. Med hänsyn till de kostnader som stat och kommun haft och även i framtiden kommer att få för den invandrade arbetskraften får förslaget anses rimligt.

Utskottet ansluter sig alltså till förslaget att genom lagstiftning reglera företagens skyldigheter i vad avser utbildning av utländsk arbetstagare och avstyrker motionen 1972: 1751. Från arbetsgivarnas synpunkt bör lagstiftning vara att föredra framför avtal så till vida att alla arbetsgivare blir belastade efter enhetliga regler.

Även i motionen 1972: 1746 av herr Andersson i Örebro m. fl. (fp, c, m) tar man upp kostnadsaspekten för företagen. Motionärerna menar att kostnaderna i synnerhet för små företag blir betungande. De yrkar att företag med högst fyra anställda skall undantas från lagstiftningen. Motionärerna erinrar om att invandrarutredningen i sitt förslag ville undanta företag med högst fem anställda.

InU 1972: 27

7 Utskottet delar i denna fråga departementschefens uppfattning att den enskilde arbetstagarens möjlighet till svenskundervisning på betald tid inte bör vara beroende av storleken av det företag i vilket han är sysselsatt och kan därför inte tillstyrka motionsyrkandet.

I samma motion yrkas att riksdagen skall besluta att svenskundervisning i första hand bör äga rum på annan tid än arbetstid. Som skäl härför anförs svårigheterna för mindre företag, där frånvaron av en person kan omöjliggöra driften.

Såväl i invandrarutredningens betänkande som i flertalet remissyttranden understryks att en nödvändig förutsättning för att uppnå goda resultat av undervisningen är att denna förläggs till arbetstid. Departementschefen framhåller att detta bör vara huvudregeln. I propositionen föreslås dock att denna regel skall kunna begränsas genom att arbetsmarknadens parter får möjlighet att genom avtal komma överens om förläggning av undervisningen till annan tid. Med denna konstruktion av lagen bör det enligt utskottets uppfattning vara möjligt att i praktiken åstadkomma en lämplig avvägning mellan kravet på effektiv undervisning och önskemålet att undvika produktionsstörningar. Genom en sådan ordning bör det vidare vara möjligt att komma till rätta med de svårigheter för mindre företag som påtalats i det föregående. Med det anförda har utskottet besvarat det aktuella yrkandet i motionen 1972: 1746.

Enligt 4 § lagförslaget har arbetsgivaren skyldighet att så snart ske kan upplysa nyanställd arbetstagare om hans rättigheter. Vidare skall arbetsgivaren inom 60 dagar från anställningens början bereda arbetstagaren möjlighet till ledighet för att påbörja undervisning. I motionen 1972: 1750 av herr Lorentzon m. fl. (vpk) hävdas att skyldigheten för arbetsgivaren att upplysa nyanställd arbetstagare bör inträda ”omedelbart vid anställningen”. Motionärerna hävdar vidare att förslaget i propositionen att arbetsgivaren inom sextio dagar från anställningens början skall bereda arbetstagare möjlighet till ledighet för undervisning kan komma att missbrukas. Det finns enligt motionärerna risk för att arbetsgivare anställer invandrare men avskedar denne inom 60 dagar för att befrias från kostnaderna för svenskundervisningen. Motionärerna synes anta att vissa företagare skulle kunna sätta detta i system och sinsemellan byta arbetskraft.

De i propositionen föreslagna tidsfristerna får enligt utskottets mening anses innefatta en rimlig avvägning. Med anledning av de synpunkter som förs fram i motionen vill utskottet peka på den bestämmelse om skadeståndsskyldighet som ges i 7 §. Enligt denna skall arbetsgivare som inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen ersätta arbetstagaren för uppkommen skada. Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även till omständigheter av annan art än rent ekonomiska. Utskottet, som förutsätter att i förekommande

InU 1972: 27

fall arbetstagarorganisationerna bevakar medlemmarnas rättigheter, avstyrker motionsyrkandet och tillstyrker propositionen i motsvarande del.

I motionen 1972: 1749 av herrar Levin (fp) och Karl Bengtsson i Varberg (fp) behandlas frågan om information om lagstiftningen från en annan aspekt. Motionärerna — som påpekar att den merkostnad ett genomförande av propositionens förslag medför kommer att bli ytterst betungande för småföretagare — anser att arbetsförmedlingarna i samband med förmedling av anställning bör åläggas att alltid underrätta den uppsökte arbetsgivaren om dennes lagstadgade skyldigheter. Utskottet vill framhålla att det ingår som ett naturligt led i arbetsförmedlingarnas verksamhet att informera såväl arbetsgivare som arbetstagare om lagstiftning av den karaktär det här gäller. Något särskilt åläggande för förmedlingen kan inte anses erforderligt och utskottet avstyrker därför motionen.

Lagen föreslås gälla endast de utländska arbetstagare i Sverige som börjat sin första anställning här efter utgången av år 1972. Detta innebär att flertalet av de utländska arbetstagarna här i landet inte nu får laglig rätt till ledighet och lön för deltagande i svenskundervisning. Departementschefen uttalar emellertid att det är angeläget att även de i denna grupp invandrare, som är i behov av undervisning, får motsvarande stöd. Innan förslag härom kan läggas fram krävs dock viss ytterligare utredning bl. a. rörande omfattningen av föreliggande utbildningsbehov. F. n. pågår utredning inom inrikesdepartementet och i de fackliga organisationerna och enligt vad som uttalas i propositionen kommer förslag i denna fråga att läggas fram för 1973 års riksdag.

I motionen 1972: 1750 av herr Lorentzon m. fl. (vpk) vänder man sig mot begränsningen av lagstiftningen. Motionärerna vili att den redan från början skall omfatta arbetstagare som finns i landet den 1 januari 1973 och yrkar därför ändring i ikraftträdandebestämmelsen.

Utskottet hänvisar till det arbete på en vidgning av lagstiftningen som pågår. Som departementschefen framhåller bör vissa frågor övervägas ytterligare. Bl. a. bör det prövas om någon form av uppsägningsskydd för de redan anställda är erforderligt. Med hänsyn till det anförda bör Kungl. Maj:ts till nästa år aviserade förslag avvaktas och utskottet avstyrker därför motionsyrkandet.

Lagen omfattar inte alla nyinvandrade arbetstagare. Undantagen som är av begränsad natur återfinns i 1 §. Ett av undantagen gäller arbetstagare som är anställd i arbetsgivarens hushåll. I motionen 1972: 1747 av fru Eriksson i Stockholm (s) yrkas att denna grupp skall innefattas under lagstiftningen. Som skäl härför anförs att denna grupp, som i huvudsak består av kvinnor, liksom kvinnor som arbetar i det egna hemmet, torde tillhöra de invandrare som på grund av sin isolerade arbetsmiljö har svårast att få kontakt med svenska medborgare.

InU 1972: 27

9 Både för invandrarfamiljernas egen del och för de hushållsanställdas möjligheter att smälta in i det svenska samhället är det av största vikt att de i lika grad sorn övriga anställda får rätt till svenskundervisning på de villkor propositionen erbjuder.

I propositionen anges att det är praktiska skäl som är grunden för att denna grupp undantas från lagens tillämpningsområde. Därvid torde åsyftas problemet att applicera lagstiftningen på personer som delar sin arbetstid mellan flera enskilda hushåll och de allmänna svårigheter som finns att kontrollera efterlevnaden av lagstiftningen vid hushållsarbete.

Utskottet delar i och för sig motionärens uppfattning om behovet och värdet av att även anställda i enskilda hushåll får tillgång till undervisning i svenska. Med hänsyn till de ovan berörda praktiska svårigheterna med lagstiftning bör det emellertid prövas om det inte sådan lagstiftning förutan är möjligt att bereda de aktuella arbetstagarna möjlighet att delta i den svenskundervisning som genom det allmännas försorg kostnadsfritt tillhandahålls. Sedan lagstiftningen varit i kraft en tid är det angeläget att man undersöker hur det förhåller sig med svenskundervisningen för anställda i enskilda hushåll. Skulle resultatet bli negativt bör lagstiftningsvägen prövas trots de svårigheter som föreligger. Med hänvisning till det anförda anser sig utskottet kunna godta propositionens förslag i förevarande del. Den behandlade motionen avstyrks alltså.

Frågan om arbetstagare skall ha skyldighet att delta i undervisningen tas upp i motionen 1972: 1756 av herr Svensson i Eskilstuna (s) och fru Håvik (s). Motionärerna hänvisar till att statens invandrarverk och LO anser att en förutsättning för ett hundraprocentigt deltagande i svenskundervisningen är att denna betraktas som en del av arbetet. Mot bakgrund härav vill motionärerna att vid beredningen av det aviserade lagförslaget till 1973 års riksdag uppmärksamhet skall ägnas åt frågan om införande av skyldighet att delta i undervisning som sker på arbetstid.

Tanken på att deltagande i svenskundervisningen skulle utgöra ett obligatorium för arbetstagaren avvisas av departementschefen som i detta sammanhang uttalar att ersättning endast bör utgå i den mån arbetstagaren verkligen närvarit vid undervisningen.

Utskottet har stor förståelse för det syfte som ligger bakom motionen, nämligen att söka få en hundraprocentig anslutning till undervisningen. För att nå detta mål bör emellertid andra metoder än regler om obligatorium tillgripas. För det första kan det antas att undervisningsresultaten blir mindre goda med elever som känner sig tvingade till deltagande och för det andra finner utskottet det knappast möjligt att rekommendera införande av tvångsåtgärder riktade mot dem som ej inställer sig till undervisning. Utskottet har förhoppningen att de före -

InU 1972: 27

slagna reglerna om ledighet och lön skall innebära en tillräcklig stimulans till deltagande i undervisning och anser att verkningarna av reformen bör avvaktas innan andra åtgärder aktualiseras. Utskottet avstyrker alltså motionen.

Som tidigare sagts tar lagstiftningen sikte på endast anställda invandrare, och de förslag om en grundutbildning för alla vuxna invandrare som invandrarutredningen lagt fram behandlas inte i propositionen. Denna fråga aktualiseras dock i några motioner. I motionen 1972: 1750 av herr Lorentzon m. fl. (vpk) hemställs om skyndsamt förslag om att deltagande i svenskundervisning skall omfatta även vuxna invandrare som inte har anställning och att därvid skall utgå förmåner motsvarande dem som utgår vid arbetsmarknadsutbildning. I motionen 1972: 1753 av fru Olsson i Hölö (c) och fru Söder (c) begärs att proposition föreläggs 1973 års riksdag om hemarbetande invandrares svenskundervisning i enlighet med vad som anförs i motionen. Motionärerna anser att de hemarbetande invandrarna på samma sätt som de förvärvsarbetande bör frigöras från sina ordinarie arbetsuppgifter under 240 timmar för att erhålla svenskundervisning. Kommunerna bör enligt motionärerna tillse att barntillsyn finns ordnad under denna tid och genom uppsökande verksamhet informera denna grupp om de möjligheter till utbildning som erbjuds. Vidare bör ett särskilt stimulansbidrag utgå till dem som deltar i undervisningen. I motionen 1972: 1755 av herr Strömberg m. fl. (fp) hemställs om förslag till 1973 års riksdag i enlighet med invandrarutredningens förslag innebärande att alla invandrare inklusive hemarbetande kvinnor ges möjligheter till grundläggande svenskundervisning samt att detta underlättas genom bl. a. premier, sociala insatser och barnpassning. Frågan tas upp i motionen 1972:1747 av fru Eriksson i Stockholm (s) även om något konkret yrkande inte ställs.

I samtliga motioner betonas de vuxna icke förvärvsarbetande invandrarnas svåra ställning. Det anses nödvändigt att med olika medel stimulera dessa att delta i undervisning i svenska. Grundläggande kunskaper i svenska språket är — framhålls i motionerna — en förutsättning för att dessa invandrare skall kunna bryta sin isolering.

Utskottet delar i och för sig motionärernas uppfattning att vuxna invandrare oavsett om de är anställda eller ej bör ges vidgade praktiska möjligheter att erhålla svenskundervisning. Invandrarutredningen har klart visat på det behov som föreligger av såväl särskilda stimulansåtgärder, t. ex. genom särskilda premier, som sociala åtgärder då denna grupp saknar den motivation till utbildning i svenska som en anställning ofta innebär. Det rika utbudet av studiecirklar förlagda till olika delar av dygnet bör dock enligt utskottets mening göra det möjligt för många i denna grupp att följa svenskundervisningen. Därutöver ordnas särskilda kontaktkurser för hemarbetande invandrar -

InU 1972: 27

kvinnor. Visst statsbidrag kan f. n. utgå till uppsökande verksamhet och sociala åtgärder, exempelvis barnpassning. Skolöverstyrelsen har för dessa ändamål för budgetåret 1973/74 begärt 1 milj. kr.

Ett genomförande av utredningens förslag har sådana kostnadseffekter för det allmänna att de enligt departementschefens åsikt bör behandlas i ett vidare budgetsammanhang. Utskottet delar denna uppfattning. Propositionens förslag bör ses som en första etapp i utbyggnaden av svenskundervisning för invandrare. De frågor som aktualiserats i motionerna får tas upp i det fortsatta beredningsarbetet i Kungl. Maj:ts kansli. Vad här anförts gäller även för de i motionen 1972: 1755 av herr Strömberg m. fl. (fp) behandlade frågorna om vidareutbildning i svenska och särskild utbildning för analfabeter.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet de i detta sammanhang upptagna yrkandena i motionerna 1972: 1750, 1972: 1753 och 1972: 1755.

I det i förhållande till propositionen mer långtgående förslag som invandrarutredningen lade fram behandlas också organisationen av och huvudmannaskapet för undervisningen. Utredningen föreslår att kommunerna skall vara huvudmän, ha ansvaret för att utbildning anordnas och svara för dess kvalitet. Utredningen anser att det är angeläget att kommunerna drar nytta av studieförbundens erfarenheter av undervisning för invandrare och att de i lämplig utsträckning anlitar studieförbundens lokal- och personalresurser. Utredningen motiverar sitt ställningstagande med att en fastare organisation för utbildningen i svenska med samhällskunskap än den som finns f. n. är nödvändig för att undervisningen skall bli effektiv. Denna synpunkt överensstämmer med önskemål som invandrarnas organisationer fört fram till utredningen. Flertalet remissinstanser tillstyrker också utredningens förslag, men Kommunförbundet understryker att, om särskilda insatser skall krävas i samband med att grundutbildningen inordnas i den kommunala vuxenutbildningen, berörda kommuner bör kompenseras ekonomiskt med statliga bidrag.

Två motioner tar upp frågan om huvudmannaskapet. I motionen 1972: 1753 av fru Olsson i Hölö (c) och fru Söder (c) begärs att svenskundervisningen för invandrare skall inordnas i den kommunala vuxenundervisningen. 1 motionen 1972:1755 av herr Strömberg m. fl. (fp) hemställs om förslag till nästa års riksdag innebärande att kommunerna skall vara huvudmän för grundutbildningen i svenska och samhällsorientering för invandrare.

I propositionen prövas inte frågan om en förändring av huvudmannaskapet. Det erinras endast om att den lagstiftning som nu föreslås grundar sig på den svenskundervisning som f. n. försöksvis anordnas av studieförbunden.

Enligt utskottets mening finns det skäl som talar för ett ökat kommu -

InU 1972: 27

nalt ansvar för invandrarnas undervisning. Utskottet utgår från att denna fråga kommer att förutsättningslöst prövas av Kungl. Maj:t i samband med den fortsatta beredningen av frågan om ytterligare engagemang från samhällets sida vid anordnande av undervisning för invandrare. Med hänsyn härtill erfordras inte något initiativ från riksdagens sida i anledning av de aktuella motionsyrkandena.

Studieförbundens ställning och reella möjlighet att bedriva undervisning behandlas i tre motioner. Undervisningen har i viss utsträckning planerats och genomförts i samarbete med de fackliga organisationerna. Departementschefen uttalar att det efter genomförandet av den föreslagna lagstiftningen framstår som än angelägnare än hittills att studieförbundens samverkar med berörda fackliga organisationer i frågor om anordnande av utbildningen.

I motionen 1972: 1752 av herr Nordstrandh m. fl. (m) hemställs att riksdagen skall begära bestämmelser syftande till att samtliga erkända studieförbunds möjligheter att enligt folkbildningsförordningen fritt och på lika villkor verka inom bildningsarbetet icke, i vad gäller undervisning i svenska med samhällsorientering för invandrare, inskränks genom överenskommelser ensidigt gynnande något studieförbund och uteslutande andra från denna verksamhet. Motionärerna anser det angeläget att — ifall den föreslagna lagstiftningen genomförs — alla studieförbund som så önskar får möjlighet att delta i invandrarutbildningen. Motionärerna menar att om den lokala fackföreningen även i fortsättningen skall godkänna det studieförbund som skall få bedriva invandrarundervisning detta i praktiken innebär att ABF får hand om all undervisning i svenska med samhällsorientering för utländska arbetstagare. Någon valfrihet för invandrarna föreligger inte, anför motionärerna.

I motionen 1972: 1754 av herr Richardson (fp) hemställs om ett uttalande från riksdagen att anvisningar för svenskundervisningen av invandrare utformas så, att alla studieförbund får en likartad behandling. Hemställan i motionen 1972: 1757 av herr Åkerfeldt m. fl. (c) avser ett uttalande från riksdagens sida att den föreslagna ordningen inte får innebära en inskränkning i den studerandes möjlighet att fritt välja studieförbund.

Yrkandet i motionen 1972: 1752 överensstämmer i allt väsentligt med ett motionsyrkande som behandlats av innevarande års riksdag under dess vårsession. Utbildningsutskottet avstyrkte i sitt av riksdagen godkända betänkande (UbU 1972: 17) motionen med motiveringen att studieförbunden rymmer olika slag av medlemsorganisationer och att de i motionen aktualiserade frågorna får ses mot den bakgrunden.

Frågan om studieförbundens ställning har även berörts i en interpellationsdebatt under vårsessionen. Chefen för inrikesdepartementet framhöll då bl. a. att studieförbunden i dag är jämställda. Med hänsyn till att de andra folkbildningsorganisationerna inte har samma intima kontakt

InU 1972: 27

med arbetsplatserna som ABF ansåg inrikesministern att det beträffande de studiecirklar som ingår i företagsbunden svenskundervisning ligger nära till hands att ABF får i uppdrag att organisera studierna.

I likhet med inrikesministern konstaterar utskottet att studieförbunden är jämställda när det gäller rätten att anordna undervisning. Utskottet kan inte heller finna att det föreligger tillräckliga skäl att införa en ordning som syftar till att inskränka möjligheterna för arbetsgivare och arbetstagare att träffa avtal om att i konkreta fall anlita visst eller vissa studieförbund. Utskottet avstyrker de förevarande motionsyrkandena.

I motionen 1972: 1748 av fru Laag (s) och herr Wiklund i Härnösand (s) behandlas en annan fråga som rör studieförbundens roll i svenskundervisningen. Motionärerna hävdar att studieförbunden åsamkas merkostnader till följd av nya arbetsuppgifter om lagstiftningen genomförs. Motionärerna yrkar därför att i 1973 års statsbudget skall tas upp förslag om ersättning som kompenserar dessa merkostnader. I samband med departementsbehandlingen av anslagsäskanden från studieförbunden torde denna fråga komma att prövas. Utskottet anser det inte erforderligt att riksdagen i förevarande sammanhang gör något särskilt uttalande i frågan.

I motionen 1972: 1746 av herr Andersson i Örebro m. fl. (fp, c, m) yrkas att företag som så önskar och har förutsättningar skall få möjlighet att administrera undervisningen. Som skäl anges att om företagens egna lokaler används kan i många fall restiden för de som skall delta i undervisningen nedbringas till ett minimum och vidare kan ett visst kvalitetskrav på undervisningen garanteras.

Invandrarutredningen har tänkt sig att den inledande delen av grundutbildningen skall kunna integreras med introduktionen på arbetsplatsen. Utskottet förutsätter att i de fall då det är praktiskt genomförbart undervisningen förläggs till lokaler i anslutning till arbetsplatsen. Ett sådant arrangemang är självfallet enbart en fördel, och utskottet kan så till vida biträda motionen. I den mån motionärerna avser att låta företagen få möjlighet att ta över även ansvaret för planering och genomförande av undervisningen avstyrker utskottet däremot bestämt motionen. Med hänsyn till det anförda saknas skäl för riksdagen att ta något initiativ i anledning av motionsyrkandet.

I propositionen behandlas avslutningsvis frågan om registrering av arbetstagares deltagande i undervisning. Departementschefen anför att såväl arbetsgivare som fackföreningar kommer att ha ett behov av att kontrollera om en arbetstagare tidigare fått del av de förmåner som tillkommer honom enligt lagen och att en central registrering är nödvändig härför. Sådan registrering förekommer inte f. n.

I motionen 1972: 1755 av herr Strömberg m. fl. (fp) yrkas att ett centralt register inte skall inrättas. Motionärerna anser det olämpligt främst av praktiska skäl och menar att kontrollbehovet kan lösas enk -

InU 1972: 27

lare genom att invandrarna förses med kort där undervisningen antecknas.

Utskottet delar departementschefens uppfattning beträffande central registrering. Ett sådant system innebär fördelar inte minst för att fastställa i vilken omfattning deltagande i undervisningen kommit till stånd. Det kan också vara av värde för den uppsökande verksamheten. Ett system med individuella kort av det slag motionärerna skisserat fyller knappast rimliga krav på ordning och säkerhet. Utskottet avstyrker således även detta motionsyrkande.

Utöver vad ovan anförts har utskottet inte något att tillägga eller erinra i anledning av Kungl. Maj:ts förslag. Den föreslagna lagen godtas alltså till alla delar.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen beträffande avslag på propositionen 1972:100 avslår motionen 1972: 1751,

2. att riksdagen beträffande undantag från lagstiftningen för mindre företag avslår motionen 1972: 1746, yrkandet 2,

3. att riksdagen beträffande undantag från lagstiftningen för anställda i arbetsgivares hushåll med avslag på motionen 1972: 1747 bifaller propositionen i fråga om 1 § förslaget till lag om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare,

4. att riksdagen beträffande undervisning på ordinarie arbetstid med avslag på motionen 1972: 1746, yrkandet 1, bifaller propositionen i fråga om 2 § lagförslaget,

5. att riksdagen beträffande arbetsgivares upplysningsskyldighet m. m. med avslag på motionen 1972:1750, första dels-satsen, bifaller propositionen beträffande 4 § lagförslaget,

6. att riksdagen beträffande lagstiftningens tillämpning på alla anställda med avslag på motionen 1972: 1750, andra delssatsen, bifaller propositionen i fråga om lagförslagets ikraftträdandebestämmelse,

7. att riksdagen bifaller propositionen beträffande lagförslaget i den mån det inte behandlats ovan,

8. att riksdagen beträffande upplysningsskyldighet för arbetsförmedlingen avslår motionen 1972: 1749,

9. att riksdagen beträffande skyldighet att delta i undervisning avslår motionen 1972: 1756,

10. att riksdagen beträffande grundutbildning för alla vuxna invandrare avslår motionerna 1972: 1750, tredje dels-satsen, 1972: 1753, i denna del, och 1972: 1755, yrkandet 1 b,

InU 1972: 27

11. att riksdagen beträffande vidareutbildning av vuxna invandrare samt undervisning av analfabeter avslår motionen 1972: 1755, yrkandena 1 c och 1 d,

12. beträffande huvudmannaskapet för undervisningen att motionerna 1972: 1753, i denna del, och 1972: 1755, yrkandet 1 a, inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd,

13. att riksdagen beträffande studieförbundens ställning avslår motionerna 1972: 1752, 1972: 1754 och 1972: 1757,

14. att riksdagen beträffande studieförbundens merkostnader avslår motionen 1972: 1748,

15. att riksdagen beträffande företagsadministrerad undervisning avslår motionen 1972: 1746, yrkandet 3,

16. att riksdagen beträffande central registrering avslår motionen 1972: 1755, yrkandet 2.

Stockholm den 21 november 1972

På inrikesutskottets vägnar KARL ERIK ERIKSSON

Närvarande: herrar Eriksson i Arvika (fp), Fagerlund (s), Nilsson i Tvärålund (c), Nordgren (m), fru Hörnlund (s), herrar Fridolfsson i Rödeby (s), Stridsman (c), fru Ludvigsson (s), herrar Oskarson (m), Lorentzon (vpk), Nilsson i Kalmar (s), Mattsson i Skee (c), Carlström (fp), Jadestig (s) och Olsson i Asarum (s).

Reservationer

1. beträffande avslag på propositionen (1 i hemställan) av herrar Nordgren (m) och Oskarson (m) som anser

dels att den del i utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”Utskottet ser” och slutar med ”enhetliga regler” bort ha följande lydelse: Utskottet ansluter sig till propositionens principiella grundsyn att invandrare bör vara likaberättigade med svenska medborgare inom samhälls- och arbetsliv. Detta förutsätter bl. a. åtgärder insatta på ett tidigt stadium för att göra det möjligt för invandrare att hjälpligt behärska svenska språket samt att erhålla en orientering om svenskt samhällsliv. En effektiv undervisning i svenska med samhällsorientering är nödvändig för att invandrare skall kunna anpassa sig till och bli accepterade på arbetsplatsen. Utskottet vill dock understryka att allmän grundundervisning är en samhällelig uppgift och bör vara det även i vad avser svenskundervisning för invandrare.

Lagförslaget kommer enligt utskottets bedömning att medföra stora svårigheter för många företag. I synnerhet små företag kommer att ha

InU 1972: 27

svårt att bära de ökade kostnader som ersättning för utländsk arbetstagares deltagande i svenskundervisning samt produktionsbortfall i samband därmed kommer att medföra. Det finns otvivelaktigt risk för att, om lagförslaget genomförs, många företag kommer att undvika att nyanställa invandrare efter den 1 januari 1973 och att invandrarnas ställning på arbetsmarknaden härigenom försvagas. Totalt sett kan det ifrågasättas om lagstiftningen är gynnsam för invandrarna.

På anförda skäl anser utskottet att den föreslagna lagstiftningen inte bör genomföras. Frågan om rätt till ledighet och lön bör i stället lösas avtalsvägen. Genom att man överlåter åt arbetsmarknadens parter att sluta avtal om svenskundervisning med samhällsorientering för invandrare kan hänsyn också tas till speciella arbetsförhållanden inom olika branscher, överenskommelsen mellan SAF och LO visar att detta är en möjlig väg.

dels att utskottet bort hemställa

1. att riksdagen beträffande avslag på propositionen med bifall till motionen 1972: 1751 avslår propositionen 1972: 100.

2. beträffande arbetsgivares upplysningsskyldighet m. m. (5 i hemställan) av herr Lorentzon (vpk) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med ”De i” och på s. 8 slutar med ”motsvarande del” bort ha följande lydelse:

I propositionen anges inte närmare skälen till att arbetsgivares skyldighet att informera utländsk arbetstagare om dennes rättigheter skall inträda först ”så snart ske kan”. Utskottet delar motionärernas uppfattning att information alltid bör lämnas utan dröjsmål. Utskottet godtar således den i motionen föreslagna ändringen att information skall lämnas omedelbart vid anställningens början.

Utskottet delar också motionärernas uppfattning att tiden inom vilken arbetsgivare skall bereda arbetstagare möjlighet till ledighet bör sänkas från 60 till 30 dagar. Lagtexten bör ändras i enlighet härmed.

dels att utskottet bort hemställa

5. att riksdagen beträffande arbetsgivares upplysningsskyldighet m. m. med bifall till motionen 1972: 1750, första dels-satsen, samt med förklaring att viss ändring bör göras i 4 § lagförslaget antar paragrafen i nedanstående som utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

4 §

Arbetsgivaren skall så snart det Arbetsgivaren skall omedelbart kan ske upplysa nyanställd arbets- vid anställningen upplysa nyan tagare

om hans rättigheter enligt ställd arbetskraft om hans rättig -

InU 1972: 27

17 Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

denna lag. Arbetsgivaren skall heter enligt denna lag. Arbetsgi inom

60 dagar från anställningens varén skall inom 30 dagar från

början bereda arbetstagaren möj- anställningens början bereda ärlighet till ledighet för att påbörja betstagaren möjlighet till ledighet

undervisningen. för att påbörja undervisningen.

Har arbetstagaren motsvarande tillämpning.

Har arbetsgivaren i landet.

3. beträffande lagstiftningens tillämpning på alla anställda (6 i hemställan) »v herr Lorentzon (vpk) som anser

dels att den del i utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Utskottet hänvisar” och slutar med ”därför motionsyrkandet” bort ha följande lydelse:

Utskottet finner i likhet med vad LO och statens invandrarverk anfört i remissvar över invandrarutredningens betänkande att lagen bör omfatta alla utländska arbetstagare som är i behov av språkundervisning. Bristfälliga kunskaper i svenska språket förstärker invandrarnas osäkra situation på arbetsmarknaden och försvårar för invandrarna att få kännedom om deras rättigheter och ökar beroendet till det företag de arbetar i. Det är också en rättvisefråga att de invandrare som redan finns i landet inte får en sämre ställning beträffande rätten till undervisning än de som kommer hit efter den 1 januari 1973. Utskottet tillstyrker alltså motionsyrkandet. Detta föranleder ändring i lagens ikraftträdandebestämmelse.

dels att utskottet bort hemställa

6. att riksdagen beträffande lagstiftningens tillämpning på alla anställda med bifall till motionen 1972: 1750, andra dels-satsen, samt med förklaring att viss ändring bör göras i ikraftträdandebestämmelsen i lagförslaget antar bestämmelsen i nedanstående som utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj.ts förslag Utskottets förslag

1. Denna lag träder i kraft den 1. Denna lag träder i kraft den

1 juli 1973 och tillämpas på ar- 1 juli 1973. Har arbetstagare bör betstagare

som börjat sin första an- jat sin anställning innan lagen trätt ställning här i landet efter utgång- i kraft, räknas arbetsgivarens skylen av år 1972. Har arbetstagare digheter enligt 4 § från ikraftträ börjat

sin anställning innan lagen dandet.

trätt i kraft, räknas arbetsgivarens skyldigheter enligt 4 § från ikraftträdandet.

2. Har arbetsgivare eller 3 §.

InU 1972: 27

4. beträffande grundutbildning för alla vuxna invandrare (10 i hemställan) av herr Lorentzon (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ”Utskottet delar” och på s. 11 slutar med ”och 1972: 1755” bort ha följande lydelse:

Utskottet beklagar den begränsning i rätten att erhålla svenskundervisning som propositionen innebär i förhållande till invandrarutredningens förslag. Härigenom kommer främst de icke yrkesarbetande kvinnorna och de arbetslösa att drabbas. Dessa grupper har nu bl. a. genom bristande språkkunskaper svårigheter att få arbete. De hemarbetande kvinnornas isolering kommer ytterligare att förstärkas. Visserligen ordnas särskilda kontaktkurser för hemarbetande invandrarkvinnor och visst statsbidrag kan utgå till uppsökande verksamhet och sociala åtgärder, exempelvis barnpassning. Denna verksamhet har dock en mycket blygsam omfattning. Invandrarutredningen har klart visat på det behov som föreligger av särskilda stimulansåtgärder, t. ex. genom premier, liksom av sociala åtgärder. Utskottet anser att särskilda premier bör ställas till förfogande för att stimulera icke anställda vuxna invandrare att delta i svenskundervisning. Samma förmåner som tillämpas vid arbetsmarknadsutbildning bör — om inte formella invändningar häremot kan anses befogade — utgå. Med hänvisning till det anförda anser utskottet att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t bör begära skyndsamt utarbetande av förslag till en utvidgning av rätten att erhålla svenskundervisning till samtliga vuxna invandrare.

Vad avser de i motionen 1972: 1755 behandlade frågorna om vidareutbildning i svenska och särskild utbildning för analfabeter förutsätter utskottet att dessa frågor kommer att tas upp i det fortsatta beredningsarbetet i Kungl. Maj:ts kansli. Utskottet anser det inte erforderligt att riksdagen i förevarande sammanhang gör något särskilt uttalande.

dels att utskottet bort hemställa

10. att riksdagen beträffande grundutbildning för alla vuxna invandrare med bifall till motionen 1972:1750, tredje delssatsen, samt i anledning av motionerna 1972: 1753 i denna del och 1972: 1755, yrkandet 1 b, hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag om grundutbildning för alla vuxna invandrare och om ersättning för deltagande i sådan undervisning i enlighet med vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

beträffande studieförbundens ställning av herrar Eriksson i Arvika (fp), Nordgren (m), Oskarson (m) och Carlström (fp) som anfört:

InU 1972: 27

19 Studieförbundens ställning har aktualiserats vid ett flertal tillfällen under innevarande års riksdag. Debatten har företrädesvis rört frågor om lika villkor för de erkända studieförbunden i samband med anordnande av svenskundervisning för invandrare. Med anledning av de motionsyrkanden i denna fråga som utskottet behandlar i föreliggande betänkande konstaterar vi att studieförbunden i och för sig är jämställda. Att denna princip upprätthålles i realiteten är av betydelse inte minst med hänsyn till att invandrare i den form undervisningen nu har bör ges möjlighet att välja studieförbund, om de praktiska förhållandena så medger. Några föreskrifter varigenom ett eller flera studieförbund ensidigt gynnas i vad avser anordnande av svenskundervisning bör alltså inte få förekomma.

Frågan om studieförbundens ställning hör enligt vår mening nära samman med frågan om huvudmannaskapet för undervisningen. Denna fråga, som inte prövas i propositionen, bereds f. n. inom Kungl. Maj:ts kansli.

HARCUS BOKTR. STOCKHOLM 720050