Betänkande i anledning av motioner om ett handlingsprogram för jämlikhetspolitik och om en kontinuerligt arbetande låginkomstutredning
Inrikesutskottets betänkande nr 8 år 1972 InU 1972:8
Nr 8
Betänkande i anledning av motioner om ett handlingsprogram för jämlikhetspolitik och om en kontinuerligt arbetande låginkomstutredning.
I detta betänkande behandlar utskottet följande motioner
1) motionen 1972:590 av herr Fälldin m. fl. (c) om ett handlingsprogram för jämlikhetspolitik. I motionen yrkas att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om skyndsamt tillsättande av en parlamentarisk kommitté med uppdrag att utarbeta förslag till handlingsprogram för jämlikhetspolitik enligt de grunder som angivits i motionen,
2) motionen 1972:1382 av herrar Olof Johansson i Stockholm (c) och Andersson i Nybro (c) om tillsättande av en kontinuerligt arbetande låginkomstutredning. I motionen yrkas att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om tillsättande av en kontinuerligt arbetande låginkomstutredning med en parlamentarisk referensgrupp knuten till denna i enlighet med de riktlinjer som anförts i motionen.
Kontinuerligt arbetande låginkomstutredning
Låginkomstutredningen
Låginkomstutredningen tillkom genom beslut i december 1965. Utredningen avslutade sitt arbete under loppet av år 1971. Utredningen genomförde ett omfattande kartläggningsarbete av inkomst- och välståndsfördelningen i Sverige. Utredningens första undersökning avsåg inkomstförhållandena i Sverige under år 1966. Resultatet redovisades i Svenska folkets inkomster (SOU 1970: 34). I betänkandet belyses inkomstskillnaden mellan helårs- och heltidssysselsatta. Dessutom kan avläsas hur stora inkomster som uppnås vid olika volym och typ av sysselsättning.
Den andra undersökningen innehåller en kartläggning av köpkraftens fördelning under inkomståret 1967. Undersökningen publicerades i Den svenska köpkraftsfördelningen 1967 (SOU 1971: 39).
Den tredje undersökningen är en s. k. levnadsnivåundersökning, som syftar till att ge en bild av välfärdens fördelning med beaktande av andra faktorer än de rent penningmässiga. Undersökningen har tryckts i en serie rapporter: Om levnadsnivåundersökningen, De extremt lågavlönade, Ålder och inkomst, Sysselsättning — arbetslöshet — förvärvshinder, De förvärvsarbetandes arbetsplatsförhållanden, Löntagarnas
Riksdagen 1972. 18 sami. Nr 8
InU 1972: 8
faktiska arbetstider, Hushållsarbete och dubbelarbete, Uppväxtförhållanden och social rörlighet, Utbildning — resonerande del Utbildning — emipirisk del, Politiska resurser, Den vuxna befolkningens hälsotillstånd, Den vuxna befolkningens kostvanor, Den vuxna befolkningens bostadsförhållanden 1960, Fritid och rekreation.
Arbetsgruppen för låginkomstfrågor
I samband med att låginkomstutredningen upphörde den 1 oktober 1971 tillsattes en interdepartemental arbetsgrupp som från den 1 oktober
1971 fått i uppdrag att analysera låginkomstutredningens kartläggningsmaterial och föreslå åtgärder. Arbetsgruppen har i december 1971 låtit ställa samman låginkomstutredningens betänkanden och rapporter i ett kompendium (In 1971: 16).
Sakkunnig för inventering av forskningsresultat, statistik m. m. rörande välfärdsutvecklingen i Sverige
Under hösten 1971 tillkallade inrikesministern en sakkunnig — fil. kand. Per Holmberg — att biträda med att undersöka hur fördelningsstudier av det slag låginkomstutredningen utfört skall läggas upp i framtiden m. m.
Direktiven till den sakkunnige finns intagna i riksdagsberättelsen år
1972 In 28.
Motionen 1972:1382 I motionen uttalas bl.a.:
Det borde vara en stor tillgång för samhället som helhet och den fortsatta reformverksamheten och dess inriktning att kontinuerligt få tillgång till analyser av hur den enskilda människans situation påverkas i hennes egen vardag av reformerna och om resultaten motsvarar reformintentionerna eller om andra krafter tar över samhällsinsatserna. De av låginkomstutredningen använda undersökningsmetoderna borde få möjlighet att vidareutvecklas under en längre tidsperiod och samhällets förändring och reformverksamhet borde bli föremål för kontinuerlig uppföljning och kartläggning i kombination med studier av förklaringsmodeller och styrprocesser.
Allt talar för att låginkomstutredningen behövs också i fortsättningen. Vi föreslår därför, att en utredning av samma karaktär som den låginkomstutredningen hade tillsätts och ges möjlighet arbeta kontinuerligt efter samma organisatoriska modell, kompletterad med en parlamentarisk referensgrupp och att vidareutveckla de undersökningsmetoder som använts av låginkomstutredningen. En sådan permanent låginkomstutredning kan tillföra undersökningar och material i den fortsatta reformdebatten som onödiggör många av de nu arbetande utredningarna och i varje fall deras kartläggningsuppgifter.
InU 1972: 8
3 Handlingsprogram för jämlikhetspolitik
Motionen 1972:590
I motionen hävdas att jämlikhetspolitiken under efterkrigstiden varit misslyckad. En aktiv jämlikhetspolitik måste enligt motionärerna innebära att man i alla politiska avgöranden är beredd att främja jämlikhetsmålet. Bristen på ett handlingsprogram som kan samordna strävandena till jämlikhet är — heter det vidare — en väsentlig orsak till att jämlikhetspolitiken inte haft tillfredsställande effekt.
Motionärerna anger därefter vad man kallar exempel på aspekter som bör anknytas till en jämlikhetsmålsättning. Dessa punkter, som redovisas i det följande, avses vara underlag för det förordade utredningsarbetet. Sedan ett jämlikhetspolitiskt handlingsprogram antagits skall detta vara grund och vägledning för utrednings- och beredningsarbeten på olika politiska områden. De anförda punkterna har följande lydelse:
1. Det är angeläget att inkomst- och lönebildningen utformas så att klyftorna minskas väsentligt. Staten och kommunerna måste beakta detta gentemot sina egna anställda.
2. Ortsgrupperingen av lönerna måste helt avvecklas.
3. Kvinnorna på arbetsmarknaden måste ges samma praktiska möjligheter och villkor som männen.
4. Strukturpolitiken kan effektivisera näringslivet till förmån för jämlikhet men måste utformas så att inte enskilda människor får försämrade villkor. Det är nödvändigt med ökad hänsyn till äldre och handikappad arbetskraft.
5. Ett huvudmål i näringspolitiken måste vara att ge de mindre företagen gynnsammare utvecklingsmöjligheter. Nuvarande näringspolitik missgynnar småföretagen t. ex. genom att de inte fått någon motsvarighet till storföretagens investeringsfonder.
6. Jordbrukspolitiken måste ges en jämlikhetspolitisk inriktning.
7. En mera målmedveten kamp mot inflation och prisstegringar är angelägen inte minst för låginkomstgrupperna, som har små möjligheter att kompensera sig.
8. Arbetsmarknadspolitiken måste särskilt inriktas på att ge ökade sysselsättningsmöjligheter åt äldre och handikappade. Företagen bör åläggas ökat ansvar för sådan arbetskraft.
9. Det är en viktig uppgift för arbetsmarknadspolitiken att skapa ökad tillgång till deltidsarbeten, som framför allt ger kvinnor med småbarn ökade förvärvsmöjligheter.
10. Det är viktigt med en mer aktiv regionalpolitik, som i områden med arbetslöshet förbättrar förutsättningarna för näringslivet och skapar nya sysselsättningstillfällen, så att de regionala inkomstskillnaderna kan utjämnas.
11. En angelägen uppgift för arbetsmarknadspolitiken är att främja arbetstillfällen för s. k. dolt arbetslösa, som främst utgörs av kvinnor i områden med sysselsättningssvårigheter.
12. En särskild glesbygdspolitik måste inriktas på att i glesbygdsom -
InU 1972: 8
rådena ge sysselsättningsmöjligheter och tillgång till en tillfredsställande service.
13. En allmän arbetslöshetsförsäkring måste införas.
14. En aktiv konsumentpolitik måste utformas särskilt med sikte på att ge stöd åt de ekonomiskt svaga konsumenterna.
15. Utbildningspolitiken måste i ökad utsträckning inriktas på att ge ungdomarna från olika sociala miljöer likvärdiga utbildningsmöjligheter. Elever, som är missgynnade socialt eller utbildningsmässigt, måste ägnas särskild omsorg i undervisningen.
16. Vuxenutbildningen kräver väsentligt ökade insatser, som främst måste inriktas på de sämst utbildade grupperna.
17. Kulturpolitiken måste i ökad utsträckning användas som instrument för jämlikhet. Det betyder ökade insatser för kulturpolitiskt missgynnade grupper, särskilt i glesbygdsområdena.
18. En aktiv miljöpolitik, inriktad på såväl yttre som inre samhällsmiljöer, är av stor jämlikhetspolitisk betydelse.
19. Arbetsmiljöerna måste utformas så att hälsorisker undvikes och olika arbetstagargrupper får goda och likvärdiga miljöförhållanden.
20. En företags- eller arbetsdemokrati måste förverkligas, som ger alla arbetande goda möjligheter att forma sin egen arbetssituation och att påverka produktionsbesluten.
21. Skattepolitiken måste i ökad utsträckning användas i jämlikhetspolitiskt syfte. De höga kommunalskatternas inverkan för de lägre inkomstgrupperna måste särskilt beaktas.
22. Samhället måste i ökad utsträckning medverka till möjligheter till barntillsyn, så att föräldrar med småbarn får ökade förvärvsmöjligheter.
23. Stödet till barnfamiljerna måste ökas och utformas så, att det bättre främjar en jämlikhetspolitisk målsättning.
24. Sänkt pensionsålder är en viktig jämlikhetsfråga. Den allmänna pensionsåldern bör sänkas till 65 år, i syfte att alla grupper skall få likvärdiga villkor.
25. Socialpolitiken måste överhuvudtaget utnyttjas i ökad utsträckning för en jämlikhetspolitisk målsättning. Det är angeläget att få fram ett system för garanterad minimiinkomst för trygghet åt låginkomstgrupper, som nu är förbisedda eller otillräckligt beaktade.
26. Bostadspolitiken måste få en sådan inriktning att även de som har mindre inkomster kan erhålla bostad med god standard.
27. Förstärkt kommunal demokrati och länsdemokrati är väsentliga mål för jämlikhet i medborgarnas inflytande över egna samhällsangelägenheter.
1971 års riksdag
Vid 1971 års riksdag väcktes en motion av i stort sett samma innebörd som motionen 1972:590. Inrikesutskottet som behandlade motionen anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande 1971: 36:
På senare år har den politiska debatten i allt större omfattning kretsat kring jämlikhetsfrågorna. Kraven på utjämning i levnadsvillkor och på en bättre balans i fråga om makt och inflytande har satt spår i de politiska partiernas programarbete och ställningstaganden i sakfrågor. De -
InU 1972: 8
hatten har vitaliserat det politiska livet och belyst avigsidor i samhället, som tidigare inte uppmärksammats i tillräcklig grad.
Utskottet vill understryka vikten av att jämlikhetsfrågorna blir ytterligare uppmärksammade och klarlagda. Det är nödvändigt med en kartläggning av faktiska förhållanden och en presentation av fakta på ett sätt som gör dem tillgängliga för en bredare publik. Låginkomstutredningen har utfört ett betydelsefullt arbete i dessa hänseenden. Resultatet av utredningsarbetet har publicerats i betänkandena Svenska folkets inkomster (SOU 1970: 34) och Den svenska köpkraftsfördelningen 1967 (SOU 1971: 39) samt i ett antal rapporter som ingår som delar av den s. k. levnadsnivåundersökningen. Det insamlade materialet bearbetas nu av en inom statsdepartementen tillsatt arbetsgrupp, som skall göra utvärderingar och lägga fram förslag. Även annat utredningsarbete av kartläggande karaktär har utförts eller pågår. Här kan nämnas ett av riksbankens jubileumsfond finansierat forskningsprojekt om budgetpolitikens innebörd för inkomst- och förmögenhetsfördelningen. Det är betydelsefullt att undersökningar och utredningar av berört slag fortlöpande kommer till stånd så att underlag skapas för bedömning av vilka åtgärder som bör vidtas för att förverkliga en ökad jämlikhet på olika områden.
Såsom framgår av uppräkning i motionen kan jämlikhetsaspekter läggas på så gott som alla viktigare samhällsfrågor. I detta sammanhang kan utskottet inte underlåta att peka på att motionärerna i sin uppräkning inte tagit med den mycket stora ojämlikhet som räder i fråga om förmögenhetsfördelningen i samhället. Detta är en av de stora frågorna som man inte kan bortse ifrån.
Jämlikhetsaspekternas centrala roll måste medföra direkta konsekvenser för den praktiska politiken. Med hänsyn till de skilda ämnesområden som är berörda måste i praktiken utredningsarbete bedrivas och ställningstaganden i anslutning därtill göras från fall till fall i det löpande reformarbetet. En övergripande utredning med uppgift att ta konkret ställning till jämlikhetsproblem på nästan alla delar av samhällsdaningens område är inte någon framkomlig väg, om man önskar nå resultat inom överskådlig tid.
Vid sidan av de ovan angivna sätten att angripa jämlikhetsfrågorna finns onekligen ett behov av mer långsiktiga bedömningar. Programarbete av det slaget kan innefatta uppställande av långsiktiga mål för politiken, översiktliga inventeringar av problemen, resonemang i prioriterings- och metodfrågor. Ett programarbete av det slaget är en uppgift för de politiska partierna i deras arbete och bör enligt utskottets mening inte överlåtas på en parlamentarisk kommitté.
Företrädare för centerpartiet i utskottet reserverade sig för bifall till motionen.
Utskottet
I motionen 1972: 590 yrkas att riksdagen skall begära att en parlamentarisk kommitté tillsätts med uppdrag att utarbeta förslag till ett handlingsprogram för jämlikhetspolitik. Ett sådant program bör enligt motionärerna omfatta praktiskt taget alla områden inom samhällslivet.
InU 1972: 8
6 I motionen hävdas att den omständigheten att ett utredningsarbete kan te sig svårt, omfattande och kontroversiellt inte bör hindra att en utredning kommer till stånd. Det har på andra områden visat sig möjligt att i samhällets regi utarbeta övergripande handlingsprogram. Som exempel nämner motionärerna regionalpolitiken, arbetsmarknadspolitiken, jordbrukspolitiken och bostadspolitiken.
Riksdagen avslog i november 1971 en motion av väsentligen samma innebörd. Inrikesutskottet underströk i sitt av riksdagen godkända betänkande vikten av att jämlikhetsfrågorna blir ytterligare uppmärksammade och klarlagda. Det ansågs betydelsefullt att undersökningar och utredningar av det slag låginkomstutredningen utfört fortlöpande kom till stånd så att underlag skapas för bedömning av vilka åtgärder som bör vidtas för att förverkliga en ökad jämlikhet på olika områden. När det gällde att lösa jämlikhetsfrågan i den praktiska politiken ansåg utskottet det nödvändigt att bedriva utredningsarbete och ta ställning inom olika ämnesområden vart för sig. En övergripande utredning med uppgift att konkret behandla jämlikhetsproblem på nästan alla delar av samhällsdaningens område var enligt utskottets mening inte någon framkomlig väg om man önskade nå resultat inom överskådlig tid. Slutligen uttalade utskottet att det vid sidan om de av utskottet rekommenderade sätten att angripa problemen fanns ett behov av bedömningar på längre sikt, innefattande upprättande av långsiktiga mål för politiken, probleminventeringar samt resonemang i metod- och prioriteringsfrågor. Enligt utskottets bedömning var programarbete av det slaget en uppgift för de politiska partierna i deras arbete och borde inte överlåtas på en parlamentarisk kommitté.
Utskottet vidhåller sin uppfattning från föregående år. Motionärernas förslag är inte någon lämplig eller effektiv metod att lösa jämlikhetsfrågorna. De praktiska problemen är ofta svårbemästrade och måste, som tidigare sagts, lösas från område till område. Motionärernas resonemang att övergripande program tidigare antagits i kontroversiella och svåra frågor, t. ex. inom arbetsmarknads- och jordbrukspolitiken, illustrerar i själva verket riktigheten av utskottets slutsatser. I de fallen har man efter ett omfattande utredningsarbete behandlat och antagit program på varje område för sig. Lika litet som tillämpningen av begrepp som demokrati och frihet på alla olika samhällsområden ägnar sig för sammanhållen utredning är det lämpligt att använda en sådan metod för att komma till rätta med brister i jämlikheten. Enligt utskottets mening bör i stället jämlikhetstanken prägla det fortlöpande reformarbetet i samhället. Utskottet avstyrker alltså motionen 1972: 590.
I motionen 1972: 1382 behandlas jämlikhetsproblematiken från mer realistiska utgångspunkter. Motionärerna framhåller att det med tanke på den fortsatta reformverksamheten och dess inriktning är värdefullt
InU 1972: 8
för samhället att få tillgång till analyser hur den enskilda människans situation förändras. Låginkomstutredningens undersökningsmetoder bör enligt motionen vidareutvecklas och förändringarna i samhället kontinuerligt följas och kartläggas. Enligt motionärerna finns det behov av en kontinuerligt arbetande utredning av samma karaktär som låginkomstutredningen, dock att den borde kompletteras med en parlamentarisk referensgrupp.
Den i motionen framförda tanken om vidareutveckling av kartläggningsarbetet och metoderna på det aktuella området står i överensstämmelse med vad utskottet tidigare anfört. Det bör emellertid framhållas att utredningsarbetet i låginkomstfrågorna förs vidare sedan låginkomstutredningens arbete avslutats. En sakkunnig har tillkallats för att bl. a. undersöka hur fördelningsstudier av det slag som låginkomstutredningen utfört skall läggas upp i framtiden. Den sakkunnige skall utarbeta förslag till effektivare metoder att kontinuerligt följa utvecklingen av välfärden och dess fördelning. Låginkomstutredningsarbetet har också följts upp på ett konkretare plan. En interdepartemental arbetsgrupp är sedan oktober 1971 sysselsatt med att analysera låginkomstutredningens kartläggningsmaterial och föreslå åtgärder. Arbetsgrupper har nyligen publicerat ett kompendium som möjliggör en överblick över låginkomstutredningens material. Enligt utskottets mening är det angeläget att pågående utredningsarbete leder till praktiska resultat innan nya utredningar sätts i gång.
Med hänsyn till pågående utredningsarbete är utskottet inte f. n. berett att tillstyrka motionärernas förslag. Utskottet vill emellertid påpeka vikten av att också i framtiden material från pågående utredningsverksamhet fortlöpande publiceras så att underlag skapas för den offentliga debatten.
Utskottet hemställer
A. att riksdagen avslår motionen 1972: 590,
B. att riksdagen avslår motionen 1972: 1382.
Stockholm den 15 februari 1972
På inrikesutskottets vägnar KARL ERIK ERIKSSON
Närvarande: herrar Eriksson i Arvika (fp), Fagerlund (s), Nilsson i Östersund (s), Nordgren (m), fru Hörnlund (s), herrar Fridolfsson (s), Johansson i Simrishamn (s), Stridsman (c), fru Ludvigsson (s), herrar Nilsson i Kalmar (s), Mattsson i Skee (c), Ekinge (fp), Winberg (m) och Hallgren (vpk).
InU 1972: 8
8 Reservation
av herrar Stridsman (c) och Mattsson i Skee (c), som anser att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:
»Som en praktisk jämlikhetspolitisk målsättning har i motionen 1971: 590 angivits, att de politiska strävandena måste inriktas på att göra människornas allmänna levnadsförhållanden och livsvillkor så likvärdiga som möjligt. Det gäller fördelningen av ekonomiska och kulturella resurser, makt och inflytande i samhälle och näringsliv samt att samhället skall värdera och behandla alla lika. Utskottet ansluter sig helt till denna grundsyn.
Liksom motionärerna noterar utskottet med tillfredsställelse, att den politiska debatten under de senaste åren i allt större utsträckning kretsat kring jämlikhetsfrågorna. Vårt samhälle har dock inte nått fram till godtagbara jämlikhetsförhållanden. De stora inkomst- och löneskillnader, som påvisats t. ex. genom låginkomstutredningen, kan enligt utskottets mening inte accepteras från jämlikhetspolitiska utgångspunkter. Låginkomsterna förekommer särskilt mycket inom vissa delar av näringslivet, t. ex. textilindustrin, träindustrin, vårdyrken, vissa kontorsarbeten, detaljhandel, lantbruks- och skogsarbeten. Anmärkningsvärt är vidare, att låginkomstsituationen i hög grad gäller kvinnor, att småföretagargrupperna generellt sett har låga inkomster och att de regionala inkomstvariationerna är stora.
Den redovisade situationen tyder, såsom motionärerna framhållit, på brister i samhällets politik i fråga om t. ex. regional-, arbetsmarknads-, närings- och jordbrukspolitiken. Mot denna bakgrund måste skattepolitiken vara ett huvudmedel för jämlikhetssträvan. Socialpolitiken och även utbildningspolitiken måste samtidigt tillmätas ökad betydelse.
I likhet med motionärerna vill utskottet vidare framhålla, att det under senare tid blivit sämre med jämlikheten i fråga om makt och inflytande. Avståndet från människan till styrelsen har ökats. Det gäller samhällsstyrelsen men också förhållandena i näringslivet.
Utskottet vill understryka, att en aktiv jämlikhetspolitik måste innebära, att man strängt taget i alla politiska avgöranden är beredd att främja jämlikhetsmålet. Detta betyder, att samhället bör ha ett handlingsprogram för jämlikhetspolitik, som kan ge en hel samordning av strävandena. Avsaknaden av ett sådant program torde vara en väsentlig orsak till att jämlikhetspolitiken hittills inte haft tillfredsställande effekt. Motionärerna har i 27 punkter exemplifierat områden, som bör innefattas i ett sådant handlingsprogram.
Det har ibland hävdats, att övergripande och långsiktiga handlingsprogram inte skulle vara en uppgift för samhället. Sådant programarbete skulle ankomma endast på de politiska partierna. Motiveringen skulle vara dels att uppgifterna är svåra och omfattande, dels att frå -
InU 1972: 8
gorna är kontroversiella. Detta är enligt utskottets bedömning en orimlig ståndpunkt, vilket också framgår av att samhället tidigare antagit övergripande och långsiktiga handlingsprogram för t. ex. regionalpolitiken, arbetsmarknadspolitiken, jordbrukspolitiken och bostadspolitiken. Det gäller här problemkomplex, som måste betecknas som såväl svåra och omfattande som i väsentliga avseenden kontroversiella.
Om en fråga är särskilt omfattande och svårbemästrad, är det enligt utskottets bedömning desto angelägnare, att samhället har ett övergripande handlingsprogram för dess lösning. Svårigheterna kan härvidlag inte vara större för samhället än för partierna. Det förhållandet, att en fråga är kontroversiell, måste också bedömas som ett argument för att samhället bör utforma ett handlingsprogram, som fäster uppmärksamheten på såväl åsiktsgemenskap som skiljelinjer mellan partiernas program och därmed ökar förutsättningarna för konkreta lösningar.
På olika områden försiggår, såsom framhållits i motionen, i kommittéer eller på annat sätt beredning av frågor, som är av betydelse för jämlikhetspolitiken. Utskottet fäster särskild vikt vid den kartläggning, som låginkomstutredningen utfört. Det är angeläget, att undersökningar av sådant slag liksom mera avgränsade utredningar fortlöpande kommer till stånd, så att underlag skapas för bedömning av vilka åtgärder som bör vidtas för förbättrade jämlikhetsförhållanden på olika områden. Experter från olika områden bör givetvis utnytjas för sådant kartläggnings- och utredningsarbete. Men det är lika angeläget att representanter för de olika politiska partierna får delta och att det utredningsmaterial, som arbetas fram, på ett tidigt stadium görs tillgängligt för den politiska debatten. Det sistnämnda är väsentligt t. ex. i fråga om den särskilda arbetsgrupp inom regeringens kansli, som ersatt den nedlagda låginkomstutredningen.
Uppdraget att utarbeta förslag till ett övergripande handlingsprogram med långsiktiga bedömningar och mål för samhällets jämlikhetspolitik måste givetvis anförtros åt en särskild parlamentarisk kommitté. Denna bör i hög grad inrikta sig på att hålla kontakt med olika pågående detaljutredningar, som är av betydelse för uppgiften. Samtidigt står det klart, att ett jämlikhetspolitiskt handlingsprogram, som antagits av samhället, kommer att tjäna som värdefull utgångspunkt för fortsatta utrednings- och beredningsarbeten på olika politiska områden. En utredning av det slag som här förordats skulle också tillgodose de önskemål som finns i motionen 1972: 1382.
Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet motionerna.
Utskottet hemställer därför
att riksdagen med bifall till motionen 1972: 590 och i anledning av motionen 1972: 1382 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om skyndsamt tillsättande av en parlamentarisk kommitté med uppdrag att utarbeta förslag till handlingsprogram för jämlikhetspolitik i enlighet med vad utskottet anfört.»
InU 1972: 8
10 Särskilt yttrande
av herr Hallgren (vpk) sorn anfört:
Med understrykande av synpunkterna i utskottets betänkande om betydelsen av en fortsatt kartläggning av situationen för låginkomsttagarna anser jag det angeläget att uttala ett beklagande av att låginkomstutredningen icke bereddes tillfälle att fullfölja sitt arbete, vilket ingalunda kunde sägas vara slutfört. Det hade varit värdefullt om utredningen kunnat framlägga sina slutsatser på grundval av sitt eget material. I detta läge är det angeläget att en uppföljning skyndsamt kommer till stånd som utmynnar i förslag om konkreta åtgärder för att förbättra låginkomsttagarnas läge. Vad riksdagen nu främst har att göra är att pröva under den allmänna motionstiden ställda förslag som avser sådana förbättringar.