Näringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående långivning från allmänna pensionsfonden

Näringsutskottets betänkande nr 12 år 1972

NU 1972:12

Nr 12

Näringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående långivning från allmänna pensionsfonden.

Ärendet

I detta betänkande behandlas ett antal motioner om utnyttjande av medel från allmänna pensionsfonden för vidgad kreditgivning till mindre och medelstora företag, bl. a. i form av återlån, och en motion om en analys av den regionala fördelningen av fondens placeringar. Motionerna redovisas nedan.

Andra motioner angående de mindre och medelstora företagens kredit- och kapitalförsörjning behandlas samtidigt i utskottets betänkanden 1972: 1 1 och 1972: 13.

Motionerna

Yrkanden

Följande motioner behandlas:

1972:572 av herrar Annerås (fp) och Levin (fp), vari hemställs att riksdagen beslutar

att återlånerätten, som för närvarande baseras på ett års inbetalda avgifter, utökas till att gälla inbetalda avgifter för de senast förflutna fem åren.

att återlån får ske upp till 75 % av inbetalda avgifter i stället för nuvarande 50 %, samt

att amorteringstiden utökas från 10 till 20 år,

1972:580 av herr Olof Johansson i Stockholm m. fl. (c, fp), vari hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till sådan ändring av reglementet för allmänna pensionsfondens förvaltning

1. att arbetsgivare med mindre än 500 anställda får möjlighet att för återlån utnyttja de ATP-avgifter som inbetalats under loppet av de fem senast förflutna åren, och

2. att återlån för arbetsgivare med mindre än 500 anställda får ske upp till 75 % av inbetalda avgifter,

1972:1318 av herr Gustafsson i Stenkyrka m. fl. (c, fp, m), vari hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer att affärsbanker, sparbanker, postbanken och jordbrukskassor medges rätt att hos allmänna pensionsfonden upptaga reverslån motsvarande 10 % av respektive

1 Riksdagen 1972. 17sami. Nr 12

NU 1972:12

instituts utlåning vid närmast föregående årsskifte, vilka medel av instituten i huvudsak skulle få användas till medellånga rörelsekrediter till förmånlig ränta,

1972:1326 av herr Olof Johansson i Stockholm m. fl. (c), vari hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en analys av överensstämmelsen mellan allmänna pensionsfondens hittillsvarande place ringspolitik och samhällsmålsättningen att skapa regional balans i syfte att eliminera eventuella konflikter i anslutning till upprättandet av ett regionalpolitisk! program under budgetåret 1972/73, samt

att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om åtgärder för kontinuerlig produktion av statistik ur regional fördelningssynpunkt över allmänna pensionsfondens kapitalplaceringar,

1972:1334 av herr Levin (fp), vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit begär utredning om möjligheterna att låna ut medel ur allmänna pensionsfonden till grupper av mindre och medelstora företag,

1972:1346 av herr Nordgren m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit hemställer om snabb utredning och förslag syftande till en för de små och medelstora företagen gynnsam revidering av reglerna för återlån av till allmänna pensionsfonden inbetalade pensionsavgifter i enlighet med i motionen angivna riktlinjer.

Motivering

En vidgad rätt till återlån från allmänna pensionsfonden förordas i motionerna 1972:572, 1972:580 och 1972:1346. I motionen

1972:572 framhålls att de mindre och medelstora företagen svarar för en betydande del av sysselsättningen och produktionen inom industrin. Deras speciella problem kräver, säger motionärerna, större uppmärksamhet vid utformandet av näringspolitiken. Så bör t. ex. deras möjligheter att utnyttja kapitalmarknaden underlättas, något som bl. a. skulle kunna ske genom den i motionen föreslagna utvidgningen av återlånerätten. Samma förändringar i reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning förutsätts bli resultatet av den utredning som begärs i motionen 1972:1346. Här anförs bl. a. att återlånen till följd av de begränsningar som anges i reglementet inte har fått den omfattning som riksdagen torde ha avsett. Liknande synpunkter framförs i motionen 1972:580. Icke blott de minsta företagen blir, hävdas det här, missgynnade genom de nuvarande återlånereglerna, utan detta torde gälla företag med upp till 500 anställda. Motionärerna uttalar att det knappast kan anses rimligt att 1968 års kapitalmarknadsutredning, som bl. a. har att granska återlåneinstitutet, skall kunna blockera även mindre förändringar till det bättre för de i nuvarande system diskriminerade mindre och medelstora företagen.

NU 1972:12

3 Att mindre och medelstora företag befinner sig i underläge jämfört med större företag när det gäller kapitalförsörjningen är utgångspunkten också för motionen 1972:1334. Ytterligare svårigheter väntas tillkomma i samband med den ytterligare sänkning av självfinansieringsgraden som 1970 års långtidsutredning förutsagt. Återlånen är, säger motionären, åtminstone med nuvarande utformning inte något attraktivt alternativ för många företag. Om mindre och medelstora företag gruppvis kunde ta upp lån ur allmänna pensionsfonden skulle de ha ökade möjligheter att ställa säkerhet, och en större riskspridning skulle åstadkommas. Förluster till följd av konkurser etc. skulle kunna kompenseras genom ett kreditförsäkringssystem.

Familjeföretagens behov av medellånga krediter - med fem till tio års löptid — poängteras i motionen 1972: 1318. Det snabbaste och effektivaste sättet att öka kreditgivningen till näringslivet med bibehållande av en fungerande kreditmarknad är enligt motionärerna att ge kreditinstituten rätt att i allmänna pensionsfonden uppta lån speciellt avsedda för näringslivet. På detta sätt möjliggjorda krediter till företagen skulle särskiljas från annan kreditgivning och inte vara underkastade kreditrestriktioner.

I motionen 1972: 1326 erinras om att avsikten med fördelningen av allmänna pensionsfondens förvaltning på tre olika styrelser var att undvika maktkoncentration. Att uppnå detta är enligt motionärerna ett väsentligt mål. Gällande regler om att fondens medel skall förvaltas så att de blir till största nytta för tilläggspensioneringen är inte alldeles problemfria till sina konsekvenser, säger motionärerna, som menar att fonden med sin stora långivning får ett intresse av att hålla räntan på långa lån uppe, något som kan skapa en konflikt med samhällets intresse. Om fonden vid utlåningen ensidigt anpassar sig efter den efterfrågan på kapital som uppstår inom olika sektorer kan dess placeringspolitik komma i konflikt med samhällets intentioner att främja regional balans, hävdar motionärerna vidare. De betecknar det som angeläget att varje anledning till konflikt mellan samhällsintresset och allmänna pensionsfonden i dess egenskap av kapitalplacerare undanröjs.

Gällande bestämmelser angående allmänna pensionsfondens förvaltning

Enligt 11 § reglementet (1959:293, ändrat 1967:345) angående allmänna pensionsfondens förvaltning skall fonden av de tre fondstyrelser, som svarar för skilda delar av fonden, förvaltas på sådant sätt att den blir till största möjliga gagn för försäkringen för allmän tilläggspension. Därvid skall iakttagas att placeringen av fondmedlen tillgodoser kraven på betryggande säkerhet, god avkastning och tillfredsställande betalningsberedskap. Fondens medel får enligt 12 § reglementet placeras i obligationer och vissa andra skuldförbindelser, huvudsakligen sådana som utfärdats eller garanterats av staten, av kommun eller därmed jämförlig samfällighet eller av vissa hypoteks- och kreditinstitut eller som — såvitt gäller obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar — offentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag, samt i fordran hos kreditinrättning i enlighet med vad som stadgas om återlån.

1* Riksdagen 1972. 17 sami. Nr 12

NU 1972:12

4 Bestämmelserna om återlån finns i första hand i 14—16 §§ reglementet. De kreditinrättningar som äger bevilja återlån är riksbanken, affärsbankerna, postbanken, sparbankerna, centralkassorna för jordbrukskredit, Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska skeppshypotekskassan och andra kreditinrättningar som Konungen godkänner. Återlån kan medges den som har erlagt tilläggspensionsavgift under föregående år och får uppgå till högst hälften av det erlagda avgiftsbeloppet, under förutsättning att detta utgjort lägst 1 000 kronor. Kreditinrättning som har lämnat återlån får i sin tur mot fastställd räntesats låna motsvarande belopp från den fondstyrelse som har att förvalta de avgifter för vilka återlånet beviljats. Rätten till återlån är icke ovillkorlig, utan kreditinrättningen, som under alla omständigheter svarar för återbetalning av det refinansieringslån den erhållit från fondstyrelsen, prövar efter vanliga grunder den lånesökandes kreditvärdighet och kan även fordra säkerhet som vid annan utlåning. Kreditinrättningen har att amortera refinansieringslånet med minst 10 % årligen och under en tid av högst tio år. I den mån kreditinrättningen för sin del medger låntagare mindre amortering eller längre löptid för lånet, övergår dennes återlån således till att bli ett lån av ordinär typ.

Av de tre styrelserna förvaltar den första avgifter erlagda för statens och kommunernas anställda, den andra avgifter erlagda för anställda i enskilda företag med minst tjugo arbetstagare och den tredje avgifter för anställda i övriga enskilda företag samt egenavgifter erlagda för inkomst av annat arbete än anställning.

Statistiska uppgifter

1971 Mkr

%

Mkr

%

Mkr

%

Mkr

%

Staten

1 987

7,9

2 581

8,2

3 320

8,7

4 256

9,0

Bostadssektorn

11 639

46,3

14 741

47,0

18 403

48,1

23 037

48,4

Kommunerna

2 898

11,6

3 461

11,1

4 075

10,6

4 863

10,2

Näringslivet

8 465

33,6

10 318

33,1

12 325

32,2

15 270

32,1

Industriföretag m. fl.

6 365

25,3

7 542

24,2

9 030

23,6

11 607

24,4

Jordbruk

2,7

2,5

2,2

2,0

Återlån

1 414

5,6

1 998

6,4

2 439

6,4

2 716

5,7

Utländska

obligationer

0,6

0,5

0,4

0,3

Banktillgodo-

havanden

-

0,1

-

-

Summa

25 133

31 259

38 260 100

100 Källa: Allmänna pensionsfondens årsredogörelser 1968-1971.

Den andra fondstyrelsen svarar för den alldeles övervägande delen av återlånen. Av dess placeringar åren 1968-1971 utgjorde återlånen resp. 10,6%, 12,1 %, 12,0% och 10,8%. Motsvarande andel för den tredje fondstyrelsen var för vart och ett av de nämnda åren 0,2 %.

NU 1972:12

1968 års kapitalmarknadsutredning

1968 års kapitalmarknadsutredning (Fi 1969:59; ordförande: riksbankschefen Per Åsbrink) har till uppgift att verkställa en översyn av kapitalmarknadens struktur och funktionssätt. En central fråga för utredningen att behandla är enligt direktiven hur reglerna för allmänna pensionsfondens förvaltning bör vara utformade. Det erinras i direktiven om att fondens medel till helt övervägande del tillförts obligationsmarknaden samt kommunernas långfristiga upplåning men endast i begränsad utsträckning kanaliserats till institutioner med medelfristig eller kortfristig utlåning. Under senare år har, framhålls det, utlåningen till bostadsproduktion samt stat och kommuner uppgått till två tredjedelar av fondens totala utlåning, medan utlåningen till näringslivet — främst genom köp av industriobligationer och förlagsbevis samt utlåning till mellanhandsinstitut — svarat för en tredjedel. En grundtanke bakom fondens hittillsvarande agerande på kapitalmarknaden har, påpekas det vidare, varit att fondens medel skall kanaliseras i sådana former att man från fondens sida inte direkt behöver ta ställning till den slutliga låntagarens kreditvärdighet och inte heller behöver göra någon närmare prövning av investeringarnas räntabilitet.

En av utredningens huvuduppgifter är att överväga vilken inriktning som skall ges fondens framtida utlåningsverksamhet, en annan att överväga formerna för kreditgivningen. Med hänsyn till möjligheten av en ökad andel för näringslivet i den totala kreditefterfrågan skall utredningen pröva om nuvarande former kan anses tillräckliga för att kanalisera fondens medel till näringslivet. Frågan om medelsplaceringen skall prövas bl. a. utifrån Sveriges investeringsbank AB :s behov av medel och dess funktion inom näringslivet. Vidare skall övervägas om en utbyggnad av de särskilda mellanhandsinstituten bör ske. En utväg som ofta förts fram i diskussionen är, framhålls det, att transmittera pensionsfondsmedel via bankinstituten. En sådan lösning skulle dock, anförs det, innebära en betydande förskjutning i fråga om inflytandet över kreditresursernas användning och investeringarnas fördelning. Starka skäl talar därför, sägs det i direktiven, mot att denna utväg begagnas i någon mera betydande omfattning.

Utredningen skall också granska återlåneinstitutet. Härom anförs:

Redan 1957 års pensionskommitté framförde betänkligheter mot återlånen. Den starkaste invändningen torde vara att återlånerätten medför risk för en irrationell kreditfördelning. Bl. a. missgynnas kapitalintensiva företag jämfört med personalintensiva. Pensionskommittén rekommenderade återlån närmast som ett medel att övervinna vissa problem under en övergångsperiod. Utredningen bör förutsättningslöst pröva huruvida återlåneinstitutet skall bibehållas. Om utredningen stannar för att återlånen bör behållas även i framtiden, bör utredningen pröva, vilka villkor som bör gälla för denna utlåningsform.

NU 1972: 12

6 Tidigare behandling av frågan om återlån

Systemet med återlån infördes enligt beslut av 1959 års riksdag (prop. 100, SäU 1). Vart och ett av åren 1960-1968 samt 1970 och 1971 väcktes motioner vari hemställdes om ändringar i återlånereglerna i syfte att ge företagen vidgade möjligheter att med underlag i allmänna pensionsfonden få bidrag till sin kapitalförsörjning. Motionerna avslogs genomgående av riksdagen. Centerpartiets, folkpartiets och moderata samlingspartiets (högerpartiets) representanter i vederbörande utskott föreslog dock reservationsvis eller i majoritetsställning att riksdagen skulle tillgodose vissa önskemål som framförts i motionerna (2 LU 1960:6, 1961:56, 1962:13, 1963:2, 1964:18, 1965:64; BaU

1966: 15, 1967: 49, 1968: 25, 1970: 24; NU 1971: 5). Åren 1966-1968 samt 1970 påyrkades sålunda att reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning skulle ändras på det sätt som nu föreslås i motionerna 1972: 572 och 1972: 1346. År 1971 stödde reservanterna ett förslag av samma innebörd som det som nu framförs i motionen 1972: 580.

När frågan behandlades 1970 och 1971 framhöll vederbörande utskott att en granskning av återlånesystemet pågick genom 1968 års kapitalmarknadsutrednings försorg. Utskotten sade sig inte kunna tillstyrka att riksdagen utan att avvakta utredningens resultat skulle föranstalta om vittgående ändringar i återlånereglerna.

En motion av samma innebörd som motionen 1972: 1346 väcktes också hösten 1971 i anledning av propositionen 1971:140 angående konjunkturstimulerande åtgärder. Motionen avslogs av riksdagen sedan den avstyrkts av näringsutskottet (NU 1971: 2 y) och finansutskottet (FiU 1971:47) under hänvisning till att den föreslagna åtgärden inte kunde få någon omedelbar konjunkturstimulerande effekt.

Utskottet

1 motionerna 1972: 572, 1972:580 och 1972: 1346 framförs liksom vid ett stort antal tidigare tillfällen krav på en utvidgning av rätten för företag att erhålla återlån av avgifter som erlagts till allmänna pensionsfonden. Kraven går i alla tre motionerna ut på att lånemöjligheterna under fem år skall få ackumuleras och att 75 % av avgiftsbeloppen, inte som nu blott 50%, skall få återlånas. Enligt motionen 1972: 580 skall ändringarna gälla blott för arbetsgivare med mindre än 500 anställda. Någon motsvarande begränsning anges inte i motionerna 1972: 572 och 1972: 1346. Ytterligare ett krav ställs i dessa, nämligen att amorteringstiden för återlånen skall förlängas från tio till tjugo år. Motionen 1972: 572 å ena sidan och de båda övriga motionerna å den andra är skiljaktiga däri att riksdagen enligt den förstnämnda bör besluta om en omedelbar ändring av reglerna om återlån men enligt de övriga motionerna bör anhålla att Kungl. Maj:t framlägger ett förslag till ändring som riksdagen får ta ställning till.

NU 1972:12

7 En av uppgifterna för 1968 års kapitalmarknadsutredning är, såsom framgår av dess ovan refererade direktiv, att granska systemet med återlån från allmänna pensionsfonden. Utredningen skall därvid förutsättningslöst pröva om återlånesystemet bör bibehållas och, om den anser detta, överväga vilka villkor som bör gälla för denna utlåningsform. Liksom tidigare finner utskottet det olämpligt att riksdagen skulle föranstalta om vittgående ändringar i återlånesystemet utan att avvakta kapitalmarknadsutredningens resultat. Utskottet avstyrker därför de tre nämnda motionerna.

Motionen 1972: 1334 går ut på att ett alternativ till återlånen skall skapas i form av lån från allmänna pensionsfonden till grupper av mindre och medelstora företag, varvid företagen i en grupp gemensamt skulle ställa säkerhet för lånade medel och kunna genom ett kreditförsäkringssystem täcka förlustrisker förorsakade av konkurser etc. Med hänvisning till kapitalmarknadsutredningens generella uppdrag att pröva formerna för långivning från allmänna pensionsfonden avstyrker utskottet motionen.

En annan form för utlåning från allmänna pensionsfonden, likaledes avsedd att tillgodose de mindre och medelstora företagens kreditbehov, föreslås i motionen 1972:1318. Här förordas att affärsbankerna, sparbankerna, postbanken och jordbrukets kreditkassor hos fonden skall få ta upp reverslån motsvarande tio procent av respektive instituts utlåning vid närmast föregående årsskifte för att förmedla dessa till företagen i form av medellånga krediter.

Utskottet anser inte heller i detta fall skäl föreligga för en särskild framställning till Kungl. Maj:t rörande utredningsarbete inom det område som kapitalmarknadsutredningen sysslar med, varför utskottet avstyrker motionen 1972: 1318.

En helt annan aspekt på långivningen från allmänna pensionsfonden än i de hittills behandlade motionerna tas upp i motionen 1972: 1326. Motionärerna önskar få till stånd dels en analys av i vilken mån fondens placeringspolitik stått i överensstämmelse med samhällets regionalpolitiska mål, dels en kontinuerlig produktion av statistik över hur fondens placeringar fördelar sig regionalt.

Av allmänna pensionsfondens utlåning går i runt tal hälften till bostadssektorn. Inriktningen av kapitalflödet till bostadsmarknaden bestäms genom statsmakternas beslut om bostadsbyggandets omfattning och geografiska fördelning; något utrymme för styrande inverkan härpå från allmänna pensionsfondens sida finns således icke. Kommunerna, som tar i anspråk ca en tiondel av fondens resurser, är för sin upplåning till väsentlig del beroende av beslut som fattas av Kungl. Maj:t. Fondens tillskott till statens upplåning måste uppenbarligen ses som en del av statens totala upplåning, vilket gör att detta tillskott inte separat kan hänföras till vissa regioner. Endast beträffande den tredjedel av fondens medel som utlånas till näringslivet skulle därför ett sådant resonemang som motionärernas möjligen kunna vara befogat. Såsom omedelbart framgår av den förteckning över företag med lån från fonden som

NU 1972:12

regelmässigt publiceras i fondens årsredogörelse är mänga av dessa företag sådana som bedriver rörelse inom mer än en region. Det ligger i sakens natur att det i sådana fall inte går att korrekt fördela företagets totala investeringar under en period på olika finansieringskällor, bland dem allmänna pensionsfonden. Sammanfattningsvis får sägas gälla, att allmänna pensionsfondens placeringar måste studeras inom ramen för den totala kapitalmarknaden och att ett sådant isolerat studium av dessa placeringar från regionalpolitisk utgångspunkt som motionärerna föreslår därför inte ter sig meningsfullt. Att fondens placeringsbeslut icke i och för sig skall ha någon styrande effekt kan också anses ingå bland principerna för fondens förvaltning. Med hänvisning till vad nu sagts avstyrker utskottet motionärernas förslag.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionerna 1972:572, 1972:580 och 1972:1346 om vidgad rätt till återlån från allmänna pensionsfonden,

2. att riksdagen avslår motionen 1972:1334 om möjlighet för grupper av mindre och medelstora företag att erhålla lån från allmänna pensionsfonden,

3. att riksdagen avslår motionen 1972:1318 om viss rätt för bankerna att erhålla reverslån från allmänna pensionsfonden,

4. att riksdagen avslår motionen 1972:1326 om en analys av allmänna pensionsfondens placeringspolitik, m. m.

Stockholm den 7 mars 1972 På näringsutskottets vägnar INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s), Regnéll (m), Böijesson i Glömminge (c), Bengtsson i Landskrona (s), Andersson i Örebro (fp), Haglund (s), Andersson i Storfors (s), Gustafsson i Byske (c), Rask (s), Ericsson i Åtvidaberg (fp), Blomkvist (s), Sjönell (c), Wååg (s) och Clarkson (m).

Reservationer

1. beträffande vidgad rätt till återlån från allmänna pensionsfonden

a) av herrar Börjesson i Glömminge (c), Andersson i Örebro (fp), Gustafsson i Byske (c), Ericsson i Åtvidaberg (fp) och Sjönell (c), som anser

dels att det stycke på s. 7 i utskottets yttrande som börjar med ”En av uppgifterna” och slutar med ”tre nämnda motionerna” bort utbytas mot ett avsnitt av följande lydelse:

NU 1972:12

”Att mera generösa återlåneregler än de nuvarande är motiverade framgår med största tydlighet av tillgängliga uppgifter om hur återlånen fördelar sig på allmänna pensionsfondens olika delfonder. Återlånens ytterst ringa andel av tredje fondstyrelsens placeringar är ett uttryck för att de mindre företagen endast i obetydlig utsträckning kunnat utnyttja återlånemöjligheterna, något som står i uppenbar strid mot den vid fondens tillkomst uttalade principen att en betydande del av fondmedlen borde i form av återlån gå tillbaka till dem som erlagt pensionsavgifter. Förhållandet är så mycket betänkligare som de mindre företagens kreditförsöijning även i övrigt är förknippad med särskilda problem.

En av uppgifterna för 1968 års kapitalmarknadsutredning är, såsom framgår av dess ovan refererade direktiv, att granska systemet med återlån från allmänna pensionsfonden. Utredningen arbetar emellertid på lång sikt och har ett omfattande arbetsprogram.

Förslag till sådana ändringar i återlånesystemet som föreslås i motionen 1972:580 bör kunna framläggas för riksdagen utan att kapitalmarknadsutredningens resultat avvaktas. Utskottet tillstyrker denna motion. Däremot är utskottet icke berett att tillstyrka motionerna 1972:572 och 1972:1346, enligt vilka ändringarna i reglerna om återlån skulle komma att gälla alla företag utan storleksbegränsning och dessutom innefatta en förlängning av amorteringstiden.” dels att utskottet under 1 bort hemställa

”l.att riksdagen med bifall till motionen 1972:580 samt med avslag på motionerna 1972:572 och 1972:1346 hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till ändring i reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning i enlighet med vad utskottet anfört,”

b) av herrar Regnéll (m) och Clarkson (m), som anser dels att det stycke på s. 7 i utskottets yttrande som börjar med ”En av uppgifterna” och slutar med ”tre nämnda motionerna” bort utbytas mot ett avsnitt av följande lydelse:

”Att mera generösa återlåneregler än de nuvarande är motiverade framgår med största tydlighet av tillgängliga uppgifter om hur återlånen fördelar sig på allmänna pensionsfondens olika delfonder. Återlånens ytterst ringa andel av tredje fondstyrelsens placeringar är ett uttryck för att de mindre företagen endast i obetydlig utsträckning kunnat utnyttja återlånemöjligheterna, något som står i uppenbar strid mot den vid fondens tillkomst uttalade principen att en betydande del av fondmedlen borde i form av återlån gå tillbaka till dem som erlagt pensionsavgifter. Förhållandet är så mycket betänkligare som de mindre företagens kreditförsörjning även i övrigt är förknippad med särskilda problem.

En av uppgifterna för 1968 års kapitalmarknadsutredning är, såsom framgår av dess ovan refererade direktiv, att granska systemet med återlån från allmänna pensionsfonden. Utredningen arbetar emellertid på lång sikt och har ett omfattande arbetsprogram. Om inte frågan om återlånen kan behandlas med förtur av kapitalmarknadsutredningen bör en skyndsam utredning verkställas i annan ordning, så att förslag av den

NU 1972:12

innebörd som anges i motionen 1972:1346 snarast kan föreläggas riksdagen. Utskottet tillstyrker denna motion. Däremot är utskottet icke berett att tillstyrka motionen 1972:572, vari föreslås att riksdagen skall besluta om omedelbara ändringar i reglerna om återlån, och motionen 1972:580, vari ändringarna föreslås gälla blott för företag med mindre än 500 anställda och vari hänsyn inte tas till önskvärdheten av att amorteringstiden för återlån förlängs.” dels att utskottet under 1 bort hemställa

” 1.att riksdagen med bifall till motionen 1972:1346 samt med avslag på motionerna 1972:572 och 1972:580 hos Kungl. Maj:t anhåller om snabb utredning och förslag rörande ändring i reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning i enlighet med vad utskottet anfört,”

2) beträffande rätt för bankerna att erhålla reverslån hos allmänna pensionsfonden av herrar Regnéll (m), Börjesson i Glömminge (c), Andersson i Örebro (fp), Gustafsson i Byske (c), Ericsson i Åtvidaberg (fp), Sjönell (c) och Clarkson (m), som anser

dels att det stycke på s. 7 i utskottets yttrande som börjar med ”Utskottet anser inte” och slutar med ”avstyrker motionen 1972: 1318” bort utbytas mot ett stycke av följande lydelse:

”Motionärernas uppslag förtjänar enligt utskottets mening allvarligt beaktande, varför utskottet tillstyrker att riksdagen hos Kungl. Maj:t påkallar åtgärder för dess förverkligande.” dels att utskottet under 3 bort hemställa

”3. att riksdagen med bifall till motionen 1972: 1318 hos Kungl Maj:t begär utredning och förslag rörande rätt för bankerna att erhålla reverslån hos allmänna pensionsfonden i enlighet med vad utskottet anfört,”

3) beträffande analys av allmänna pensionsfondens placeringspolitik av herrar Börjesson i Glömminge (c), Andersson i Örebro (fp) och Gustafsson i Byske (c), som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som börjar på s. 7 med ”Av allmänna pensionsfondens” och slutar på s. 8 med ”motionärernas förslag” bort utbytas mot ett stycke av följande lydelse:

”Mot bakgrund av den alltmer dominerande roll som allmänna pensionsfonden spelar på den svenska kapitalmarknaden är det av central betydelse att fondens placeringar fördelas på ett sätt som står i överensstämmelse med de grundläggande politiska riktlinjer som statsmakterna antagit. Motionärernas krav på en analys av huruvida fondens hittillsvarande placeringspolitik varit förenlig med de regionalpolitiska mål som uppställts är därför enligt utskottets mening välmotiverat, liksom också deras önskemål om produktion av statistik som kan ge underlag för kontinuerliga studier på detta område. Utskottet tillstyrker sålunda motionen 1973:1326.”

dels att utskottet under 4 bort hemställa

”4. att riksdagen med bifall till motionen 1972:1326 hos Kungl.

NU 1972:12

11 Maj:t anhåller om dels en analys av i vad mån allmänna pensionsfondens hittillsvarande placeringspolitik överensstämmer med målen för regionalpolitiken, dels åtgärder för kontinuerlig produktion av statistik rörande den regionala fördelningen av allmänna pensionsfondens kapitalplaceringar. ”

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1188 S