Näringsutskottets betänkande i anledning av motion angående tilldelningen av kontrollgirokonton
Näringsutskottets betänkande nr 21 år 1972
NU 1972:21
Nr 21
Näringsutskottets betänkande i anledning av motion angående tilldelningen av kontrollgirokonton.
Ärendet
I motionen 1972:1329 av herr Karlsson i Huskvarna m. fl. (s) hemställs att riksdagen skall hos Kungl. Maj:t begära en översyn av bestämmelserna för de s. k. 90 00 00-kontona, syftande till att poststyrelsen själv övertar kontotilldelningen.
Remissyttranden över motionen har avgivits av postbanken och av Näringslivets granskningsnämnd för gåvor och understödsannonser.
Gällande ordning
Näringslivets granskningsnämnd för gåvor och understödsannonser, som bildades 1943 och till huvudmän har ett antal organisationer inom näringslivet, har till uppgift att anordna och utöva fortlöpande kontroll över offentliga insamlingar. Nämnden förfogar enligt avtal med postbanken och Bankgirocentralen över postgiron och bankgirokonton i viss serie, i båda fallen 90 00 00-serien. Sådana konton upplåts till insamlande organisationer att användas i enlighet med granskningsnämndens stadgar och anvisningar. Vid behandling av ansökan om kontrollgirokonto prövar nämnden insamlingens uppläggning och organisation men icke dess ändamål eller behövlighet för ändamålet. Vidare utövas en löpande kontroll över insamlingsverksamheten och tillsyn av att de insamlade medlen kommer ändamålet till godo med minsta möjliga avbränningar. Under vartdera av åren 1969 och 1970 inflöt mer än 120 milj. kr. över kontrollpostgirokontona, vilkas antal för närvarande är ca 280. Granskningsverksamheten finansieras till två tredjedelar genom avgifter från kontohavama och till en tredjedel genom tillskott från huvudmännen; årsbudgeten uppgår för närvarande till knappt 60 000 kr. Närmare uppgifter om nämnden och dess verksamhet finns i nämndens remissyttrande till utskottet (bilaga).
Motionen
Med hänvisning till att kontroverser kan uppstå om olika insamlingar ifrågasätter motionärerna om den nuvarande ordningen, enligt vilken kontrollpostgirokonton utdelas genom ett privat organ, bör bestå. De anför:
1 Riksdagen 1972. 17sami. Nr21
NU 1972:21
2 Det blir enligt vår mening lätt mannamån när denna verksamhet sköts som den för närvarande gör.
Som exempel på detta kan vi nämna att Näringslivets granskningsnämnd nyligen drog in insamlingskonton med 900 000-nummer som tilldelats De handikappades riksförbund, medan andra organisationer av liknande ideell karaktär fick behålla sina. Trots att någon av dessa organisationer hade liknande insamlingsverksamhet som DHR.
Ett sådant förfarande är enligt vår mening en partisk handling, som allvarligt skakar tilltron till Näringslivets granskningsnämnds objektivitet och saklighet vid tilldelning av 900 000-konton.
Remissyttrandena
Postbanken lämnar en kortfattad redogörelse för tillkomsten av systemet med kontrollpostgirokonton och anför därefter:
De 16 riksomfattande organisationer som i dag är huvudmän för Näringslivets Granskningsnämnd synes täcka en stor del av det svenska näringslivet. Nämnden leds av en styrelse i vilken samtliga huvudmän är representerade. Denna sammansättning av styrelsen bör kunna garantera en objektiv och opartisk behandling av förekommande ärenden. Möjligen kunde denna objektivitet och opartiskhet ytterligare förstärkas om de fackliga huvudorganisationerna ingick som huvudmän i nämnden och blev representerade i dess styrelse.
Den tekniska sidan av verksamheten har nämnden enligt vår erfarenhet skött väl och samarbetet med Postbanken har varit gott.
Enligt vår uppfattning är det inte lämpligt att Postbanken handhar den verksamhet som Granskningsnämnden bedriver. Om Postbanken skulle få sig denna uppgift pålagd, befarar vi nämligen att vår opartiskhet skulle komma att sättas i fråga i en helt annan utsträckning än när det gäller nämnden. Vår uppgift är ju betalningsförmedling och det skulle därför kunna hävdas att vi har ett ekonomiskt intresse av verksamheten; ett intresse som många skulle kunna uppfatta som oförenligt med opartiskhet. Postbanken anser därför att något ingripande från statsmakternas sida inte är erforderligt.
Näringslivets granskningsnämnd — vars yttrande i sin helhet återges som bilaga — påpekar att nämnden också handhar tilldelningen av bankgirokonton, en uppgift som enligt dess mening inte rimligen kan övertas av ett organ inom postverket. Nämnden finner det otillfredsställande att postverket skulle bli skyldigt att uppträda som myndighet i förhållande till sina bankkunder. Att pålägga postbanken eller postverket nämndens granskningsfunktioner anser nämnden uteslutet. Vidare påtalas att möjligheter till internationellt samarbete med andra länders kontrollorgan skulle gå förlorade. Nämnden bemöter slutligen motionärernas kritik mot nämnden för bristande oväld.
NU 1972:21
3 Utskottet
Näringslivets granskningsnämnd för gåvor och understödsannonser utövar sedan länge — i realiteten på allmänhetens vägnar — kontroll över offentliga insamlingar. Ett viktigt inslag i verksamheten är att insamlande organisationer tilldelas s. k. kontrollgirokonton. Detta system har först tillämpats för postgirots del och därefter utsträckts till att omfatta även bankgirot. I motionen föreslås att poststyrelsen skall överta tilldelningen av kontrollgirokonton.
Motionärernas förslag har av allt att döma föranletts av ett aktuellt fall då granskningsnämnden dragit in en ideell organisations insamlingskonton. Detta fall belyses ingående genom det yttrande med tillhörande dokument som granskningsnämnden avgivit till utskottet och som återges såsom bilaga till detta betänkande.
En kontroll av ifrågavarande slag — gällande inte insamlingsverksamhetens ändamål men dess former, inklusive redovisningssystemet — är enligt utskottets mening av stor betydelse. Värdefullt är att härvid med ställande av samma krav på olika insamlingar tillses att i insamlingsverksamheten tillämpas en standard av principiellt sett samma kvalitet som numera krävs i fråga om marknadsföring etc. Näringslivets granskningsnämnds kontroll, som bedrivs till låga kostnader, torde av de flesta betraktas som opartisk och effektiv. Att överföra tilldelningen av kontrollgirokonton till poststyrelsen synes av skäl som postbanken och granskningsnämnden anfört inte vara lämpligt.
Utskottet avstyrker motionärernas förslag och hemställer alltså att riksdagen avslår motionen 1972:1329.
Stockholm den 13 april 1972
På näringsutskottets vägnar INGVAR SVANBERG
Närvarande: herrar Svanberg (s), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge (c), Bengtsson i Landskrona (s), Andersson i Örebro (fp), Haglund (s), Andersson i Storfors (s), Gustafsson i Byske (c), Ericsson i Åtvidaberg (fp), Blomkvist (s), Hovhammar (m), Jonsson i Husum (s) och fru Hansson (s).
NU 1972:21
4 Bilaga
NÄRINGSLIVETS GRANSKN1NGSNÄMND
Riksdagens Näringsutskott
Ang. motion 1972:1329 av hr Karlsson i Huskvarna m. fl.
Riksdagens Näringsutskott har berett Näringslivets Granskningsnämnd för gåvor och understödsannonser tillfälle att yttra sig till utskottet över en motion av hr Karlsson i Huskvarna m. fl. ”om en översyn av bestämmelserna för de s. k. 900 000-kontona”.
Näringslivets Granskningsnämnd får härmed anföra följande.
I motionen berörs två frågor, nämligen
— om vem som lämpligen bör handha tilldelning och, i förekommande fall indragning, av kontrollgirokonton
— om Näringslivets Granskningsnämnd fullgör sina uppgifter med oväld. Dessa två frågor tas i det följande upp var för sig.
Som en bakgrund till granskningsnämndens svar lämnas här först en redogörelse för Näringslivets Granskningsnämnds organisation, uppgifter och verksamhet. Detta kan vara lämpligt också av det skälet att motionen behandlar enbart en av granskningsnämndens funktioner, nämligen själva tilldelningen av kontrollgirokonton, men förbigår nämndens huvuduppgift vilken är att fortlöpande kontrollera kontohavarnas insamlingsverksamhet samt användningen av insamlade medel.
Några fakta om Näringslivets Granskningsnämnd
Varför granskningsnämnden kom till
Under mellankrigstiden och under krigsåren förekom allvarliga missförhållanden på insamlingsområdet. På marknaden arbetade professionella insamlingsorganisatörer, som mot ett mindre årligt kontantbelopp köpte rätten att t. ex. bedriva insamlingar i ideella organisationers namn eller att utge tidningar åt sådana organisationer, utan möjlighet till kontroll från dessas sida av intäkterna från verksamheten. Det förekom också att i och för sig rättskaffens men i ekonomiska frågor helt oerfarna människor igångsatte stora insamlingar, som de sedan inte förmådde genomföra på ett försvarligt sätt från ekonomisk synpunkt.
För att komma tillrätta med bl. a. missförhållanden av här antydd art skapades på initiativ av Sveriges Industriförbund en frivillig insamlingskontroll. Denna gavs 1943 en breddad bas. Näringslivets Granskningsnämnd bildades.
Till en början var granskningsnämndens uppgift främst att skydda näringsidkarna mot ekonomiskt oförsvarliga insamlingar. Allteftersom tiden gått har emellertid i stället huvuduppgiften kommit att bli att skydda den offervilliga allmänheten mot insamlingsmissbruk.
Granskningsnämndens uppgift
Nämndens uppgift är att anordna och utöva fortlöpande kontroll över offentliga insamlingar. Vaije insamling, som vänder sig till offentligheten och inte är begränsad till enbart fysiska personer, faller inom verksamhetsområdet.
Granskningsnämndens uppgift är att kontrollera själva insamlingsverksamheten och vad som hänger samman därmed. Nämnden prövar
NU 1972:21
däremot inte insamlingsändamålet och ej heller om insamlingen är behövlig för det avsedda ändamålet. Insamling som är oförenlig med lag eller goda seder godtas inte.
Insamlingar för politiska ändamål faller utanför granskningsnämndens behörighet. Undantaget tillkom på de politiska partiernas önskan vid nämndens bildande.
Granskningsnämnden kan sägas ha tre kontrollfunktioner.
Den första kontrollfunktionen fullgörs i samband med prövning av ansökan om kontrollgirokonto. Härvid utreds huruvida sökanden är kompetent och i övrigt lämpad att ha hand om den planerade insamlingen samt om insamlingen är organiserad på ett ekonomiskt försvarligt sätt och sker med etiskt godtagbara metoder. Granskningen av den ekonomiska organisationen omfattar planen för insamlingen, särskilt förhållandet mellan bruttointäkter och kostnader, redovisningssystemet samt kontrollen av att insamlade medel kommer insamlingsändamålet tillgodo.
Den andra kontrollfunktionen innebär löpande kontroll av insamlingsverksamheten. Kontrollen omfattar i princip inte bara själva insamlandet av medel utan kontohavarens hela, med insamlingen på ett eller annat sätt sammanhängande verksamhet. Kontrollen är av två slag, dels en fortlöpande kontroll som görs av den revisor granskningsnämnden förordnat till revisor för kontot, dels en kontroll från själva nämndens sida. Nämndens egen kontroll är i sin tur av två slag, nämligen årlig kontroll, som görs i nämndens kansli av högt kvalificerad revisionsteknisk expertis, samt särskild revision, som kan anordnas t. ex. när misstanke framkommit om att allt inte står rätt till i ett konto. Särskild revision verkställs av speciellt förordnad revisor.
Den tredje kontrollfunktionen innebär tillsyn av att medlen kommer användningsändamålet tillgodo med minsta möjliga avbränningar. I synnerhet när medlen skall användas av annan än den insamlande organisationen själv är denna kontroll viktig.
Den rättsliga grunden för kontrollen
Genom avtal mellan Näringslivets Granskningsnämnd och Postbanken respektive Bankgirocentralen förfogar nämnden över postgirokonton och bankgirokonton i viss serie — i båda fallen 90 00 00-serien. Förfogandet innebär att granskningsnämnden kan besluta om upplåtelse av postgirooch/eller bankgirokonto till insamlande organisation, att användas i enlighet med granskningsnämndens stadgar och de övriga anvisningar nämnden fastställer. Förfogandet innebär också att granskningsnämnden kan låta spärra eller avsluta upplåtet postgiro- och bankgirokonto.
Granskningsnämndens upplåtelse av kontrollgirokonto till insamlingsorganisation innebär att ett avtal träffas mellan nämnden och organisationen. Genom detta avtal regleras förutsättningarna för att använda kontrollgirokonto (postgiro- och/eller bankgirokonto).
Avtalets allmänna innebörd framgår av det ansökningsformulär och de allmänna anvisningar och föreskrifter, som tillställs varje sökande (se bilagan*). I många fall finner granskningsnämnden påkallat att ge särskilda anvisningar och föreskrifter. Detta gäller t. ex. vissa insamlingar, där insamlade medel är avsedda att användas i annat land. I fråga om mindre, lokala insamlingar begränsas numera ofta upplåtelsen till ett eller två år, med möjlighet till förlängning efter förnyad ansökan.
•[Ansökningsformutäret återges ej här.]
NU 1972:21
6 Organisationen
Granskningsnämnden uppbärs av följande organisationer: Föreningen Auktoriserade Revisorer, Föreningen Svensk Fackpress, Handelskamrarnas Nämnd, Kooperativa Förbundet, Svenska Annonsörers Förening, Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenska Bankföreningen, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Svenska Reklambyrå Förbundet, Svenska Tidningsutgivarefö reningen, Sveriges Grossistförbund, Sveriges Hotell- och Restaurangförbund, Sveriges Industriförbund, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Marknadsförbund och Sveriges Redareförening.
Granskningsnämnden leds av en styrelse. I denna är samtliga huvudmän representerade.
Den löpande verksamheten i granskningsnämnden ombesörjs av nämndens presidium, bestående av ordföranden, de två vice ordförandena och direktören. Rutinärenden handläggs av ordföranden och direktören. Den förut omnämnda årliga kontokontrollen ombesörjs av andre vice ordföranden. Förutom direktören tjänstgör i kansliet en kanslist. Såväl direktören som kanslisten är anställda på deltid.
Den fortlöpande kontrollen hos kontohavaren sköts av kontots revisor, som skall vara antingen auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman. Kontots revisor är i denna egenskap granskningsnämndens företrädare, med uppgift att se till att insamlingsverksamhet, medelsförvaltning och medelsanvändning sker på ett riktigt och lämpligt sätt.
Kontots revisor skall inte bara kontrollera utan också bistå kontohavaren med råd och anvisningar. Detta är viktigt i synnerhet om kontohavarens erfarenhet av ekonomisk verksamhet är begränsad.
(Granskningsnämndens stadgar samt en förteckning över nämndens ordinarie ledamöter 1972—1973 återfinns i bilagan*.)
Kontoupplåtelsen
Den som önskar erhålla kontrollgirokonto har att ansöka härom på fastställt formulär. Vid ansökan skall fogas stadgar för den sökande organisationen, behörighetshandlingar och annat material som sökanden vill åberopa.
Sökanden måste vara juridisk person med säte i Sverige. Flertalet sökande är ideella föreningar eller stiftelser. Om den sökande organisationens styrelsemedlemmar inte är kända för granskningsnämnden — vilket är det vanliga — söker nämnden utröna deras kvalifikationer och lämplighet.
Mycket ofta är ansökningshandlingarna ofullständiga eller oklara. I sådana fall tillhandagår direktören eller kanslisten med råd och anvisningar. Denna ”rättshjälp” till kontosökande är en viktig uppgift för granskningsnämnden.
Det viktigaste kontrollmomentet vid prövningen av en kontoansökan gäller insamlingsverksamhetens uppläggning och organisation. Syftet med denna granskning är ytterst att se till att insamlingskostnaderna skall bli så små och nettot så stort som möjligt. För mindre insamlingar får man i dagens läge räkna med nödvändiga kostnader på ca 15-25 procent av insamlat bruttobelopp. För stora insamlingar kan kostnadsprocenten bli ej oväsentligt lägre.
Vissa insamlingsmetoder godtas i princip inte. Insamlingar med listor och bössor godtas endast under förutsättning att betryggande kontroll kan ordnas. I fråga om listinsamlingar har detta visat sig nära nog ogörligt. Insamlingar som sker på andra vägar än över kontrollgirokontot godtas inte utan särskilt tillstånd i det särskilda fallet. Anledningen härtill
* [Stadgarna och förteckningen återges ej här.]
NU 1972:21
är att insamlingskontrollen annars lätt kan bli illusorisk. Den s. k. negativa säljmetoden — påsändning av obeställda varor under sken av köpskyldighet eller under moraliskt köptryck — godtas inte heller. Metoden är etiskt oförsvarlig och dessutom i regel mycket dyrbar — kostnader överstigande 50-60 procent är regel.
Frågan om vilka metoder som kan godtas får omprövas från tid till annan. Insamlingsformer som kräver stor insats av arbetskraft har hamnat i farozonen under senare år.
Insamlingar genom företag eller personer som är fristående i förhållande till den insamlande organisationen godtas inte. Orsaken är dels att granskningsnämnden vill motverka tillkomsten av professionella insamlingsentreprenörer, dels att nämnden saknar möjlighet att få full insyn i verksamheten eftersom något kontraktsförhållande inte föreligger mellan entreprenören och nämnden.
Insamlingskontrollen
Varje kontohavare skall årligen via kontorevisorn tillställa granskningsnämnden berättelse över verksamheten samt vinst- och förlusträkning och balansräkning. Vinst- och förlusträkning skall vara bruttoredovisad och innehålla en fullständig redogörelse över bruttointäkter och kostnader specificerade på lämpligt sätt.
Kontorevisorn skall årligen inge revisionsberättelse till granskningsnämnden.
De inkomna berättelserna granskas, såsom nämnts, hos granskningsnämnden. Rapport över granskningen avges till nämndens styrelse (nämnden in pleno). Nämndens granskning gäller i främsta mmmet den ekonomiska sidan av insamlingsverksamheten. Men även andra förhållanden måste uppmärksammas. Granskningsnämnden ser det som en viktig uppgift att söka tillse att givna belopp kommer insamlingsändamålet tillgodo. Många gånger förskjuts emellertid detta eller blir inaktuellt. Åtgärder måste då vidtas för att antingen avsluta insamlingen eller att hos nämnden ändra insamlingsändamålet. I dessa sammanhang uppkommer ej sällan svårlösta juridiska problem.
An vänd ni ngs kontrollen
En betydande del av de medel som samlas in över kontrollgirokonton (postgiro och/eller bankgiro) går till ändamål i utlandet, katastrofhjälp eller u-landshjälp. I synnerhet när det gäller u-landshjälp möter ofta stora svårigheter att ordna en rimligt effektiv kontroll av medelsanvändningen. Problemet studeras av det internationella samarbetsorgan som finns på området (se nedan).
Verksamhetens omfattning
Under vartdera året 1969 och 1970 inflöt över 120 mkr över kontrollgirokonton. Under den senaste tioårsperioden har sammanlagt inemot 1 000 mkr kommit in över kontona.
Antalet konton är för närvarande ca 280. De flesta konton gäller förhållandevis små insamlingar, ofta med lokal anknytning. Det insamlade beloppet per år i dessa insamlingar understiger ofta 10 tkr. Ett femtontal konton har under en följd av år svarat för ca två tredjedelar av det totalt insamlade beloppet.
NU 1972:21
8 Internationellt samarbete
Granskningsnämnden samverkar fortlöpande med systernämnder i Danmark, Finland och Norge och motsvarande organ i Nederländerna, Schweiz och Västtyskland. Denna samverkan är praktiskt värdefull från svensk synpunkt. I åtskilliga fall har avläggare av internationella insamlingsorganisationer kunnat avslöjas som mindre seriösa samt därigenom stoppats från aktivitet och i vart fall från att utnyttja kontrollgirokonto.
Det för närvarande allt annat överskuggande gemensamma internationella problemet är, hur en fungerande kontroll skall kunna åstadkommas av att medel, som insamlats för u-landshjälp, kommer insamlingsändamålet tillgodo utan alltför stora avbränningar. Frågan är särskilt känslig, när den insamlande organisationen inte själv bedriver någon verksamhet i mottagarlandet. Vissa lösningsaltemativ har framkommit vid gemensamma överläggningar granskningsorganen emellan.
Kostnader för kontokontrollen
Näringslivets Granskningsnämnds budget uppgår för närvarande till knappt 60 000 kronor. Arvoden eller lön uppbärs endast av ordföranden, andre vice ordföranden (för kontokontrollen hos nämnden), direktören och kanslisten. I övrigt bygger verksamheten på frivilliga insatser.
Kontorevisor erhåller sitt arvode från kontohavaren.
Granskningsnämndens verksamhet finansieras till två tredjedelar genom avgifter från kontohavarna varierande mellan 50 och 750 kronor (se bilagan*) och till en tredjedel genom tillskott från huvudmännen.
Frågan om lämplig organisation av kontotilldelningen
Av redogörelsen för Näringslivets Granskningsnämnds verksamhet torde ha framgått att granskningsnämndens huvuduppgift är att kontrollera insamlingsverksamheten i olika avseenden. För detta ändamål har granskningsnämnden byggt upp en kontrollorganisation, vilken arbetar med mycket obetydliga kostnader, räknat i såväl pengar som ianspråktagna reala samhällsresurser. Granskningsnämnden konstaterar att i motionen inte ens antytts att granskningsnämndens kontrollverksamhet skulle vara otillräcklig eller i något avseende mindre lämpligt organiserad eller utformad.
I motionen föreslås emellertid ”att poststyrelsen själv övertar kontotilldelningen”. Oavsett att det torde kunna ifrågasättas om i och för sig poststyrelsen är det lämpligaste organet inom postverket för en sådan uppgift, konstaterar granskningsnämnden att man i motionen förbisett att kontotilldelningen avser inte bara postgirokonton utan också bankgirokonton. Enligt granskningsnämndens uppfattning kan det inte rimligen komma i fråga att låta poststyrelsen eller annat organ inom postverket förordna om tilldelning av bankgirokonto.
Mot förslaget kan också anföras att Postbanken, den organisation inom postverket som tillhandahåller postgirokonton, är rent affärsdrivande. Den uppgift som motionärerna vill tilldela ”poststyrelsen” skulle emellertid innebära en form av myndighetsutövning. Det förefaller formellt onöjaktigt och praktiskt otillfredsställande att pålägga postverket en skyldighet att — i vissa lägen — uppträda såsom myndighet i förhållande till sina bankkunder.
Alldeles uppenbart är vidare att Postbanken eller postverket inte kan påläggas de kontrollfunktioner som Näringslivets Granskningsnämnd nu fullgör. Detta skulle vara oförenligt med den partsjämställdhet, som
* [Återges q här i ifrågavarande del.]
NU 1972:21
tänkes råda mellan kund och bank. Det förtjänar i detta sammanhang särskilt framhållas att kontohavarna ofta också är kunder i andra sammanhang hos Postbanken.
Mot den ordning, vilken skisseras i motionen, talar vidare bl. a. att möjligheterna till internationellt samarbete med kontrollorganen i övriga ovan nämnda länder — vilka alla är privata — går förlorade. En svensk myndighetskontroll i destinatärlandet av hur privat insamlade u-landsmedel används där är en omöjlighet, om inte annat så av internationellt rättsliga skäl.
Granskningsnämnden konstaterar att förslaget i motionen bygger på otillräckligt sakunderlag och inte är genomtänkt.
Antydningar om bristande oväld
Näringslivets Granskningsnämnd hade — av hänsyn till De Handikappades Riksförbund — helst önskat att inte ingå i svaromål. Anmärkningarna mot nämnden är emellertid av den art att nämnden ser sig nödsakad att klarlägga det faktiska läget i fråga om nämndens ställningstagande till den s. k. negativa säljmetoden i allmänhet och till DHR:s agerande i synnerhet.
Redan våren 1965 fann nämnden anledning att ta upp frågan om användning av den negativa metoden vid insamling. I cirkulär den 7 juli 1965 till samtliga kontohavare manade granskningsnämnden till yttersta försiktighet vid användning av metoden.
I cirkulär den 13 oktober 1967 såg sig nämnden föranlåten att helt förbjuda kontrollgirohavare att använda metoden. Förbudet motiverades dels av de allvarliga affärsetiska betänkligheter, som kunde anföras mot metoden och som kommit till uttryck bl. a. i betänkandet SOU 1966:71 (s. 218 f), dels av att en specialutredning inom granskningsnämnden — som bl. a. omfattade DHR — visat att insamlingskostnaderna för metoden var mycket höga och tenderade att ytterligare stiga. Nämnden medgav respit för avveckling av metoden till den 1 januari 1971. (Cirkulären återfinns i bilagan.)
Den 1 januari 1971 trädde lagen om otillbörlig marknadsföring i kraft. I motiven till lagen (prop 1970:57 s. 75) tas eftertryckligt avstånd från den negativa metoden.
DHR:s utsändning av julkort 1971 skedde otvivelaktigt i strid med förbudet i 1967 års cirkulär. Andra kontohavare, som tidigare använt den negativa metoden, hade såvitt känt avstått från att använda metoden. Det bör framhållas att distributionen av Rädda Barnens gåvokalender 1972, vilken DHR:s juridiske rådgivare påtalat hos nämnden, inte har skett med hjälp av den negativa metoden; däremot har nämnden funnit anledning att anmärka mot kalendern från annan synpunkt (se bilagan). Det kan också nämnas att en kontohavare, Röda Korsets Julklappsadress, hösten 1970 begärde att, med bibehållande av sitt kontrollgirokonto, få även efter den 1 januari 1971 sända ut adresser med hjälp av den negativa metoden. Granskningsnämnden avslog framställningen.
I den situation som alltså förelåg fann sig granskningsnämnden nödsakad att agera. Efter vederbörligt hörande av DHR togs saken upp och beslut fattades om att dra in de till förbundet upplåtna kontona. Nämnden bedömde att ett annat beslut skulle medföra att respekten för och tilltron till nämndens opartiskhet allvarligt äventyrades. Nämnden vidhåller denna bedömning. Detta innebär att, om någon ytterligare kontohavare beslås med att använda den negativa metoden, kommer granskningsnämnden — oavsett vem denne kontohavare är — att handla på samma sätt som i DHR-fallet. Nämnden kommer att, i samma ordning
NU 1972:21
som då skedde, utan dröjsmål låta dra in organisationens konto eller konton.
Det förtjänar ytterligare anmärkas att Konsumentombudsmannen (KO) sedermera ingripit mot DHR med anledning av 1971 års utsändning.
Framställningen i styckena 5 och 6 i motionen ger inte en rättvisande bild av vad som faktiskt förekommit. I själva verket har granskningsnämnden — vilket inte kan vara obekant för i vart fall hr Karlsson med hänsyn till hans tidigare engagemang såsom ordförande i DHR — visat betydande tillmötesgående mot DHR. Nämnden fann sig nämligen 1969 föranlåten att besluta särskild revision hos DHR. Vid revisionen uppenbarades vissa missförhållanden. Nämnden lät emellertid bero med den särskilde revisorns påpekanden och rekommendationer.
Granskningsnämnden beklagar att DHR försatt sig i den brydsamma situationen det utan tvivel innebär att tills vidare inte ha tillgång till kontrollgirokonton. Under förutsättning att DHR är berett att fullt ut iaktta de villkor som gäller i fråga om innehav av kontrollgirokonto, kan nämnden givetvis efter ansökan i vanlig ordning tilldela DHR sådant konto.
Näringslivets Granskningsnämnd konstaterar sammanfattningsvis att det i motionen framförda förslaget inte är genomförbart och att anmärkningarna mot granskningsnämnden för bristande oväld inte är befogade.
Granskningsnämnden tillåter sig förorda att Näringsutskottet hemställer att motionen 1972:1329 avslås av Riksdagen.
Stockholm den 7 mars 1971
För Näringslivets Granskningsnämnd
ÅKE SUNDQUIST
ordförande
Sten Tengelin direktör
NU 1972:21
11 NÄRINGSLIVETS GRANSKNINGSNÄMND
FÖR GÅVOR OCH UNDERSTÖDSANNONSER
Allmänna anvisningar och föreskrifter.
1. Det åligger kontrollgiroinnehavare att vid ansökan om bidrag klart ange insamlingens ändamål och andra omständigheter av betydelse för bidragsgivaren.
2. Innehav av kontrollgirokonto utgör icke någon rekommendation av insamlingen från nämndens sida. I upprop och cirkulärskrivelser m. m. får anges att kontrollgirokonto ställts till förfogande av nämnden. Då nämnden icke själv omhänderhar kontroll utan denna utföres av en av nämnden godkänd revisor, bör en eventuell hänvisning rörande kontrollen utformas exempelvis på följande sätt: ”Bidrag emotses tacksamt (kan insättas etc.) å kontrollgirokonto nr 9 , vilket ställts
till förfogande av Näringslivets Granskningsnämnd”.
3. Bidrag skall av bidragsgivaren själv insättas å kontrollgirokonto. Insamlingen äger sålunda icke genom sina ombud uppbära bidrag.
4. Kontrollgirokonto får icke användas för annan insamlingsform än den som godkänts av nämnden i samband med kontots utlämnande. Önskar kontrollgiroinnehavare jämväl använda annan insamlingsform, skall denna underställas nämnden för godkännande. För av nämnden godkänd insamling får jämte kontrollgirokonto icke användas annat girokonto.
5. Räkenskapsböcker skall upprättas i enlighet med av revisorn lämnade direktiv och på ett sådant sätt att bruttoredovisning möjliggöres. Å kontrollgirokonto influtna medel såväl som förekommande utbetalningar skall omedelbart bokföras.
6. Allt propaganda- och arbetsmaterial skall föreläggas revisorn för godkännande.
7. Efter varje räkenskapsårs slut samt efter insamlingens avslutande skall insamlingsorganisation utan anmodan snarast möjligt, dock senast fyra månader därefter, till revisorn insända följande redovisningshandlingar i två exemplar, nämligen vinst- och förlusträkning, balansräkning och berättelse över verksamheten. Vinst- och förlusträkning skall, där ej särskilda hinder föreligga, vara bruttoredovisad, dvs. innehålla en fullständig redogörelse över bruttointäkter och kostnader, specificerade på lämpligt sätt.
8. Den av nämnden antagne revisorn skall senast en månad efter mottagandet av redovisningshandlingarna till nämnden inlämna avskrift av revisionsberättelsen och redovisningshandlingarna. Det åligger jämväl revisorn att meddela nämnden om det vid revisionen skulle framkomma omständigheter, vilka kan anses vara av betydelse för nämndens bedömning av insamlingens verksamhet eller av använda insamlingsformers lämplighet.
9. Sker förändring inom ledningen för insamlingsorganisation eller utbyte av firmatecknare eller av revisor, skall detta omedelbart meddelas nämnden.
1 NU 1972:21 12
NÄRINGSLIVETS GRANSKNINGSNÄMND Till samtliga innehavare av kontrollgirokonton
På förekommen anledning har Näringslivets Granskningsnämnd funnit sig föranlåten att pröva om den s. k. negativa försäljningsmetoden kan anses utgöra en godtagbar insamlingsform för innehavare av kontrollgirokonto.
Den negativa metoden innebär i detta sammanhang att det insamlande organet oombett tillställer allmänheten — vanligen vissa kategorier inom denna — en bok, en samling julkort eller annan vara under sådana förhållanden, att mottagaren av försändelsen bibringas uppfattningen att han är rättsligen skyldig att vidtaga åtgärd för att inte bli bunden vid anbudet och därmed förpliktad att betala debiterat belopp eller att mottagaren i vart fall känner sig moraliskt förpliktad att antingen skicka tillbaka föremålet eller betala.
Granskningsnämnden har vid sitt senaste sammanträde beslutat att göra följande uttalande rörande den negativa metoden:
”Nämnden anser sig icke böra helt förbjuda innehavare av kontrollgirokonto att använda den s. k. negativa metoden vid försäljning till allmänheten i välgörande syfte men finner det påkallat att mana till yttersta försiktighet vid metodens användning. Sålunda måste tydligt angivas, att mottagaren av försändelsen icke har någon vare sig rättslig skyldighet eller moralisk förpliktelse att vidtaga någon som helst åtgärd. Det skall göras klart för adressaten, att han kan fritt välja mellan att antingen insända det angivna bidragsbeloppet eller underlåta att göra detta. Vidare skall angivas att för det fall mottagaren föredrager att underlåta att ge något bidrag, han kan välja mellan att göra bruk av försändelsen, att makulera den eller att returnera försändelsen. Nämnden rekommenderar att returkuvert bifogas försändelsen, varvid förutsättes att kontohavaren betalar portot.”
Granskningsnämnden vill slutligen framhålla att, om innehavare av kontrollgirokonto likväl använder metoden i fråga, det icke får anges eller antydas att försäljningen står under nämndens kontroll eller godtagits av nämnden.
Stockholm den 7 juli 1965.
För Näringslivets Granskningsnämnd STEN TENGELIN
NU 1972:21
13 NÄRINGSLIVETS GRANSKNINGSNÄMND
Till samtliga innehavare av kontrollgirokonton
Näringslivets Granskningsnämnd har nyligen funnit sig föranlåten att på nytt överväga användningen av den s. k. negativa säljmetoden vid insamlingar.
Den negativa metoden innebär att det insamlande organet oombett tillställer allmänheten en bok, en samling julkort, några ljusmanschetter eller något annat föremål med begäran eller vädjan om bidrag. Påsändningen sker under sådana förhållanden att mottagaren antingen får uppfattningen att han blir rättsligen förpliktad att betala bidraget om han ej återsänder föremålet eller i vart fall känner sig moraliskt förpliktad att betala eller alternativt skicka tillbaka föremålet.
I cirkulärmeddelande den 7 juli 1965 till samtliga kontrollgirokontohavare manade granskningsnämnden till yttersta försiktighet vid användning av den negativa metoden. Nämndens ställningstagande var närmast föranlett av affärsetiska betänkligheter mot metoden.
Under senare tid har det emellertid framkommit att denna insamlingsform också från ekonomisk synpunkt framstår som betänklig. En av granskningsnämnden nyligen genomförd stickprovsundersökning har givit vid handen, att insamlingskostnaderna med denna metod är förhållandevis mycket höga, i flera fall överstiger de 50 procent av bruttoinsamlingsbeloppet. Alltflera kontohavare har börjat använda metoden. Den ökade konkurrensen mellan olika insamlingsföretag med därav följande större spill i form av uteblivna likvider för utsända föremål kan antas leda till att insamlingskostnaderna för metoden kommer att stiga ytterligare och utbytet bli i motsvarande mån mindre.
Redan för närvarande överstiger kostnaderna i flertalet fall vad granskningsnämnden eljest brukar godta när det gäller insamlingar under kontrollgirokonto. Denna omständighet och det förhållandet att insamlingsformen ter sig moraliskt stötande för många människor och såsom affärsmetod betraktad knappast kan anses helt förenlig med god sed har föranlett granskningsnämnden att på nytt överväga den negativa metodens lämplighet för insamlingar.
Granskningsnämnden har nu beslutat följande, nämligen, att avvisa nya ansökningar om kontrollgirokonto för insamlingar där den negativa metoden skall användas,
att meddela samtliga innehavare av kontrollgirokonto att nämnden inte kommer att godta att nya insamlingsaktioner igångsättes, där den negativa metoden skall komma till användning,
att meddela kontohavare, som för närvarande använder den negativa metoden i sin insamlingsverksamhet, att nämnden från och med 1971 års ingång inte kommer att godta metoden ifråga.
Stockholm den 13 oktober 1967.
SVEN STRÖMBERG ordförande
Sten Tengelin direktör
De Handikappades Riksförbund Box 2053
103 12 STOCKHOLM
Näringslivets Granskningsnämnd har vid sammanträde den 1 december 1971 behandlat frågan om den utsändning av julkort, som förbundet låtit göra inför julen 1971 och vid vilken den s k negativa säljmetoden kommit till användning.
Granskningsnämnden konstaterade bl a
att utsändningen uppenbarligen skett i strid mot anvisningarna i nämndens meddelande den 13 oktober 1967 vari samtliga kontohavare underrättats om att den negativa metoden inte fick användas av kontohavare fr o m 1971 års ingång
att insamling över icke kontrollerat konto strider mot de villkor för insamlingsverksamhet som DHR påtagit sig att respektera i gällande avtal mellan förbundet och nämnden om upplåtelse av kontrollgirokonton, att användning av metoden uppenbart strider mot god affärssed (jfr Näringslivets Opinionsnämnds beslut i ärende 1408/68)
att metoden måste anses otillbörlig enligt 1 § lagen om otillbörlig marknadsföring (prop 1970:57 s 74).
Med hänsyn till nu anförda förhållanden beslöt nämnden att med verkan fr o m den 1 januari 1972 dra in samtliga de konton som upplåtits till förbundet eller till förbundet knutna organ, nämligen 90 05 53 De Handikappades Riksförbund, nr 90 06 88 Riksinsamlingen för invalidfordon, nr 90 09 60 Aktion 60 — För De Handikappade och nr 95 00 26 Svensk Handikapptidskrift.
Granskningsnämnden finner sig föranlåten erinra om att beslutet inte fritar förbundet för redovisningsskyldighet i förhållande till granskningsnämnden enligt nyssnämnda avtal för de medel som influtit till förbundet genom insamlingsverksamhet under 1971.
Nämnden beslöt att dess beslut skulle offentliggöras.
Stockholm den 9 december 1971
För Näringslivets Granskningsnämnd SVEN STRÖMBERG
Sten Tengelin
NU 1972:21
15 Rädda Barnens Riksförbund
Advokaten Otto Nordstrand Eriksbergsgatan 12 A 114 30 Stockholm
Näringslivets Granskningsnämnd får härmed meddela att nämnden vid sammanträde den 24 januari 1972 behandlat de anmärkningar advokaten Otto Nordstrand riktat mot vissa insamlingsåtgärder vidtagna av Rädda Barnens Riksförbund.
Nordstrand har gjort gällande att förbundet, genom det sätt varpå förbundet låtit utforma och sprida Rädda Barnens gåvokalender 1972, handlat i strid mot nämndens beslut den 13 oktober 1967 att den sk negativa säljmetoden inte får användas av innehavare av kontrollgirokontofrom 1971 års ingång.
Vad först gäller distributionen av gåvokalendern har granskningsnämnden inhämtat att 1972 års kalender — i olikhet, med tidigare års kalendrar — enbart tillställts Rädda Barnens medlemmar, fasta givare som under 1969, 1970 och 1971 sänt bidrag genom riksförbundets här aktuella postgironummer 90 01 00-9 eller lokalföreningens 90-konto samt dem som genom svarskuponger i pressen rekvirerat kalendern. Någon påsändning på personer till vilka utsändaren inte står i något ”affärsförhållande” eller annat liknande kontaktförhållande har inte skett. Ett enligt allmänt omfattad uppfattning för den negativa säljmetoden konstitutivt drag saknas alltså. Granskningsnämnden finner följaktligen att Rädda Barnen inte använt den negativa metoden vid utsändningen av 1972 års gåvokalender.
Vad härefter gäller utformningen av själva gåvokalendern, vilken otvivelaktigt är att betrakta som en reklamtrycksak utan saluvärde, finner granskningsnämnden att den kritik Nordstrand riktat mot formuleringarna på försättsbladet: ”Det är du själv som avgör hur mycket den här kalendern är värd” i viss mån är befogad. Formuleringarna kan nämligen uppfattas inte bara som en uppfordran till mottagaren av kalendern att visa offervilja utan möjligen också som en antydan om att kalendern skulle ha ett egenvärde, som mottagaren bör känna sig moraliskt skyldig att betala för.
Nämnden finner således att anmärkningarna mot den metod Rädda Barnen använt vid distributionen av 1972 års gåvokalender måste lämnas utan avseende men anmodar Rädda Barnen att vid omtryckning av gåvokalendern ändra dels rubriken dels näst sista stycket i försättsbladet.
Stockholm den 3 mars 1972
För NÄRINGSLIVETS GRANSKNINGSNÄMND
ÅKE SUNDQUIST
Sten Tengelin
Göteborgs Offsettryckeri A B 72 1297 S Stockholm 1972