Näringsutskottets betänkande i anledning av motion om inrättande av en patentdomstol

Näringsutskottets betänkande nr 56 är 1972

NU 1972:56

Nr 56

Näringsutskottets betänkande i anledning av motion om inrättande av en patentdomstol.

Ärendet

I motionen 1972:924 av herr Löfgren m. fl. (fp) hemställs att riksdagen skall hos Kungl. Majit anhålla om förslag till sådana ändringar av berörda bestämmelser inom patentlagens område att besvärsavdelningen inom patentverket omändras till en fristående patentdomstol såsom sista instans inom patentverkets område beträffande patent, varumärken, mönster, namn och aktiebolagsregistrering.

Över motionen har först patent- och registreringsverket avgivit yttrande. Detta har åtföljt motionen vid förnyad remiss. I den andra remissomgången har yttranden avgivits av regeringsrättens ledamöter, Svenska industriens patentingenjörers förening, Svenska patentombudsföreningen, Svenska uppfinnareföreningen och Sveriges industriförbund.

Gällande bestämmelser och deras bakgrund

Patent- och registreringsverket är central statlig myndighet för handläggning av ärenden på det industriella rättsskyddets, namnrättens och associationsrättens områden. Enligt lagen (1967:840; ändrad 1970:493) om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning skall inom verket finnas en besvärsavdelning för prövning av besvär i ärenden rörande patent, mönster och varumärken samt ärenden angående släktnamn och förnamn. Besvärsavdelningen består av ämbetsverkets chef som ordförande, minst fem av Kungl. Majit utsedda tekniskt kunniga ledamöter och minst tre av Kungl. Majit utsedda lagkunniga ledamöter. Besvärsavdelningen får arbeta på avdelningar. Den är beslutför med tre ledamöter. Vid handläggning av patentärenden skall minst två ledamöter vara tekniskt kunniga; lagkunnig ledamot skall deltaga om ärendets beskaffenhet fordrar det. Vid handläggning av mönster-, varumärkes- och namnärenden skall minst två ledamöter vara lagkunniga.

1 11 § instruktionen (1965:658; omtryckt 1972:372) för patent-och registreringsverket föreskrivs att besvärsavdelningen består av generaldirektören, sex patenträttsråd som tekniskt kunniga ledamöter samt ett patenträttsråd och två byråchefer såsom lagkunniga ledamöter. Som tillfällig ledamot kan tjänstgöra överingenjör, byråchef, avdelningsdirektör eller byrådirektör. Enligt 12 § instruktionen arbetar besvärsavdelningen på två avdelningar. På den ena av dessa är generaldirektören ordförande, på den andra den ledamot som Kungl. Majit förordnar. I regleringsbrevet för patent- och registreringsverket för budgetåret

1 Riksdagen 1972. 17 sami. Nr 56

NU 1972:56

1972/73 har Kungl. Maj:t förordnat att besvärsavdelningen med avvikelse från vad som föreskrivs i instruktionen för verket tills vidare skall arbeta på tre avdelningar.

Patent- och registreringsverkets besvärsavdelning inrättades år 1931 i samband med en omorganisation av verket. Dessförinnan var regeringsrätten första och enda besvärsinstans. Vid omorganisationen övergavs ett tidigare tillämpat kollegialt förfarande vid behandlingen av patentansökningar. Besvärsavdelningens funktioner som besvärsinstans i varumärkes-, namn- och mönsterärenden tillkom genom nya lagar för dessa områden respektive 1960, 1963 och 1970. För namnärenden är besvärsavdelningen sista instans. Detsamma gäller i fråga om talan i patentärende av annan än sökanden.

Lagen om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning tillkom vid den revision av den patenträttsliga lagstiftningen varom beslöts år 1967 (prop. 1966:40, 1LU 1967:53). Utredningsarbetet hade bedrivits av svenska kommittén för nordiska patent. Denna kommitté ansåg att de grundläggande bestämmelserna om besvärsavdelningen med hänsyn till dennas karaktär av förvaltningsdomstol borde upptagas i lag, medan närmare bestämmelser om förfarandet liksom förut skulle meddelas i administrativ väg. Vid remissbehandlingen godtogs kommitténs förslag på denna punkt i allmänhet. Några remissinstanser ansåg emellertid att besvärsavdelningen borde erhålla en mera klart markerad karaktär av domstol och att dess verksamhet därvid borde regleras mer ingående än kommittén föreslagit. Förvaltningsdomstolskommittén anförde bl. a. att en lämpligare benämning syntes vara patentdomstolen för att markera avdelningens karaktär av förvaltningsdomstol. Kommittén ville inte påyrka att patentverkets besvärsinstans personellt skulle helt avgränsas från verket i övrigt. Frågan om ordförandeskapet i besvärsinstansen krävde enligt förvaltningsdomstolskommitténs uppfattning särskilt övervägande. Härvid borde dryftas om inte ordförandeskapet i besvärsinstansen borde göras till en särskild post utan anknytning till verkschefsfunktionen.

Besvärssakkunniga ansåg att det förelåg behov av ett kvalificerat förfarande hos besvärsavdelningen och att detta behov lämpligen borde tillgodoses genom att avdelningen omvandlades till en förvaltningsdomstol. För att avdelningen skulle kunna utgöra domstol krävdes enligt besvärssakkunniga vissa organisatoriska förändringar. Bl. a. borde avdelningen brytas ut ur verket och bilda en från detta fristående myndighet, förslagsvis benämnd patentdomstolen. Någon personalunion eller annan organisatorisk sammanbindning borde då inte få förekomma mellan patentdomstolen och patentverket. I domstolen borde sålunda patentverkets chef inte ingå som ledamot. Domstolen borde i stället lyda under egen ordförande. Besvärssakkunniga föreställde sig dock att det av praktiska skäl skulle vara både nödvändigt och lämpligt att upprätthålla visst samband mellan patentdomstolen och patentverket i fråga om lokaler, skrivpersonal m. m. En fördel härmed skulle vara att den antydda reformen i och för sig inte skulle kräva nämnvärt ökade kostnader.

NU 1972:56

3 Även Sveriges juristförbund ansåg att tiden var inne att förstärka besvärsavdelningens domstolskaraktär. Utvecklingen pekade, sade förbundet, på en ordning enligt vilken särskilt prövningstillstånd komme att krävas för fullföljd av talan till regeringsrätten. Besvärsavdelningen kunde då i realiteten bli slutinstans i det stora flertalet ärenden, vilket gjorde det ännu mer angeläget att stärka dess ställning och process. De nämnda remissinstanserna påyrkade olika ändringar i de föreslagna reglerna om besvärsavdelningen i syfte att markera avdelningens karaktär av förvaltningsdomstol.

Chefen för justitiedepartementet framhöll i propositionen att frågan om besvärsavdelningens organisation och arbetsformer hade nära samband med spörsmålet om inrättande av en nordisk besvärsinstans för patentärenden. Starka skäl ansågs tala för att man borde avvakta hur detta spörsmål slutligen löstes innan man tog ställning till frågan om en nyorganisation av besvärsavdelningen. Vid riksdagsbehandlingen av propositionen föreslogs i en motion bl. a. att besvärsavdelningen skulle omvandlas till en fristående förvaltningsdomstol. Första lagutskottet uttalade att vissa skäl enligt dess mening talade för en prövning av besvärsavdelningens organisation men att det syntes ofrånkomligt att avvakta införandet av en gemensam nordisk besvärsinstans innan det vore möjligt att ta ställning till en ny organisation av besvärsavdelningen. Riksdagen avslog motionen.

Internationellt samarbete

Förberedelser har vidtagits för ett system med nordiska patentansökningar, enligt vilket patent på uppfinning skall kunna erhållas för Danmark, Finland, Norge och Sverige eller för tre av dessa stater efter ansökan i en av staterna. Bestämmelser härom finns i 3 kap. patentlagen (1967:837), som dock har undantagits från ikraftträdande. Sannolikheten av att detta kapitel skall träda i kraft under 1970-talet bedöms vara ringa. Ett annat nordiskt projekt avseende en gemensam besvärsinstans har utarbetats och presenterats. Det anses osäkert om en sådan instans kommer till stånd under 1970-talet.

Vid en diplomatisk konferens i Washington år 1970 antogs en konvention, Patent Cooperation Treaty (PCT), som avser att minska dubbelarbetet på patentansökningar som inges i flera länder och gäller samma uppfinning. Sverige hör till de länder som har undertecknat denna konvention. Samarbetet för att förbereda ikraftträdandet av PCT-planen förekommer dels på det nordiska planet, dels inom en större internationell krets. Enligt planen skall nyhetsgranskning och eventuellt även patenterbarhetsbedömning ske endast vid några utsedda patentverk, av vilka det svenska patentverket kan bli ett. Planen beräknas för Sveriges del få praktisk effekt tidigast mot slutet av 1970-talet.

Strävanden att undvika dubbelarbete vid behandling av patentansökningar ligger också till grund för förhandlingar om en europeisk patentgemenskap. Sammanlagt 21 stater, däribland Sverige, deltar i detta

1 * Riksdagen 1972. 17sami. Nr 56

NU 1972:56

arbete. Avsikten är att upprätta ett centralt europeiskt patentverk (EPO), som i den mån patent söks där kan bevilja patent för medlemsstaterna. De nationella patentverken avlastas helt och hållet prövningen av patentansökningar som går denna väg. Från nordisk sida har vunnits gehör för att en nordisk PCT-myndighet — det svenska patentverket — skall kunna etableras även om de nordiska länderna ansluter sig till Europapatentkonventionen. Slutgiltig ställning till konventionen kommer att tas vid en diplomatisk konferens, sannolikt hösten 1973. Konventionen beräknas tidigast träda i kraft 1976. Även om så sker anses det mindre sannolikt att den kommer att i högre grad påverka arbetsbelastningen vid det svenska patentverket under 1970-talet.

Motionen

Med hänvisning till att det betraktas som osäkert om någon gemensam nordisk besvärsinstans kommer till under 1970-talet anför motionärerna att det inte finns anledning att längre skjuta på frågan om en prövning av besvärsavdelningens organisation och arbetsformer. För en omvandling av besvärsavdelningen till en fristående patentdomstol talar enligt deras mening bl. a. den förändring av avdelningens arbetsmiljö som har skett under de senaste åren. Antalet besvär i patentärenden har nästan fyrfaldigats sedan lagen om besvärsavdelningen antogs. För att öka produktionen på besvärsavdelningen har granskare som patentavdelningen i huvudsak utvalt ställts till förfogande av patentavdelningen för tjänstgöring på besvärsavdelningen. Under tiden januari 1970—juni 1971 tjänstgjorde ca 40 granskare under kortare perioder såsom tf. patenträttsråd på besvärsavdelningen och ca 90 granskare som föredragande, var och en i endast ett fåtal ärenden. Det kan enligt motionärernas mening ifrågasättas om en sådan rekrytering av tillfälliga ledamöter och föredragande är lämplig för en besvärsinstans som vill arbeta under domstolsmässiga former. Systemet med korttidsförordnad arbetskraft på besvärsavdelningen uppges dessutom vara ekonomiskt ofördelaktigt för statsverket. Den bästa och mest effektiva lösningen vore säkerligen, säger motionärerna, att bygga ut besvärsavdelningen till en självständig förvaltningsdomstol med erforderligt antal fasta ledamöter, inklusive göromålsförordnanden, och fasta föredragande för beredning och föredragning av mål. Med ett sådant system skulle man kunna anpassa sig till vad som allmänt gäller inom förvaltningsprocessen.

Om besvärsavdelningen byggs ut på detta sätt finns det enligt motionärerna ingenting principiellt betänkligt i att göra avdelningen till sista instans i den administrativa prövningen. Tvistefrågan i det stora flertalet patentärenden är, framhålls det, av utpräglat teknisk karaktär, och det kan då inte sägas att regeringsrätten har bättre förutsättningar än patentverkets besvärsavdelning att komma till ett riktigt resultat. I varje fall borde vid den angivna lösningen krav på prövningstillstånd av regeringsrätten gälla för patentmål från besvärsavdelningen liksom för mål från kammarrätterna.

NU 1972 :56

5 Ytterligare upplysningar i anslutning till motionen

Statistiska och organisatoriska uppgifter

Ärendefrekvensen vid patentverkets besvärsavdelning ökade kraftigt i slutet av 1960-talet. Följande tabell belyser efterfrågan på avdelningens tjänster och avdelningens produktion under budgetåren 1967/68—1971/72 (verkligt utfall), 1972/73 (enligt internbudget) och 1973/74 (enligt anslagsframställning):

Budgetår

Inkomna

ärenden

Avgjorda

ärenden

Ärende- balans vid årets slut

Antal hand- läggare i manår

Patentärenden

1967/68

1 214

6,5

1968/69

1 108

1 697

10,3

1969/70

1 422

1 010

2 109

19,4

1970/71

1 166

2 327

22,5

1971/72

2 435

19,0

1972/73

2 515

15,0

1973/74

1 000

2 565

15,0

Övriga

ärenden

1967/68

1,4

1968/69

1,7

1969/70

1,8

1970/71

2,0

1971/72

1,8

1972/73

2,2

1973/74

2,2

Produktionsökningen i fråga om patentärenden under budgetåren 1968/69-1970/71 möjliggjordes genom att tjänstemän från patentavdelningen i ökande omfattning ställdes till besvärsavdelningens förfogande som t. f. ledamöter och som föredragande. Detta resurstillskott uppgick vid periodens slut, då det var som störst, till ungefär 15 manår. Vid prövningen av de enskilda ärendena har den ordningen tillämpats att endast en av de i beslutet deltagande får vara en tillfälligt förordnad ledamot.

Pensionerade tjänstemän från patentverket har sedan åtskilliga år periodvis medverkat i besvärsavdelningen som tillfälligt förordnade ledamöter. En sjätte ordinarie tjänst som tekniskt kunnig ledamot tillkom år 1968.

Åren 1970 och 1971 har besvärsavdelningens personal utökats med fyra tjänstemän med förordnande att bestrida göromål som ankommer på patenträttsråd som är tekniskt kunnig ledamot av besvärsavdelningen och en med motsvarande förordnande som lagkunnig ledamot.

Antalet till regeringsrätten inkomna mål som fullföljts från patentverkets besvärsavdelning (antalet avgjorda mål inom parentes) utgjorde åren 1966-1971 respektive 32 (36), 45 (32), 76 (62), 99 (52), 130 (73)

NU 1972:56

och 126 (125). Den 30 september 1972 uppgick antalet icke avgjorda mål av detta slag till 214. — Huvuddelen av de mål som fullföljs från besvärsavdelningen utgörs av patentmål. Tiden från anhängiggörandet hos regeringsrätten till det slutliga avgörandet i regeringsrätten är för patentmålen för närvarande i allmänhet två—tre år.

Utländska förhållanden

Den i Sverige tillämpade ordningen med en i patentmyndigheten inbyggd besvärsavdelning har motsvarighet på flera håll i utlandet. För förhållandena i de nordiska grannländerna och i några av de större industriländerna lämnar patentverket i sitt remissyttrande en redogörelse med i huvudsak följande innehåll.

I de nordiska länderna har de finska och norska patentverken inbyggd besvärsavdelning som har kollegiala arbetsformer och står under verkschefens ordförandeskap. I Danmark råder sedan gammalt den ordningen att patentärenden från första instans överklagas till ett särskilt organ, knutet till handelsministeriet. Efter viss omorganisation benämnes organet numera patentankenaevnet.

1 övriga europeiska länder har patentverken i Nederländerna, Schweiz och Österrike besvärsavdelningar som är administrativt inbyggda i myndigheterna. Även det västtyska patentverket hade tidigare en besvärsavdelning som utgjorde en del av verket. År 1961 inrättades en särskild patentdomstol, Bundespatentgericht, som ersatte besvärsavdelningen. Tillskapandet av Bundespatentgericht skall ses mot bakgrunden av att de allmänna domstolarna i Västtyskland har en allmän överprövningsrätt med avseende på beslut träffade av administrativ myndighet. Enligt ett avgörande av den högsta förvaltningsdomstolen 1959 var besvärsavdelningen — vilken tidigare allmänt ansetts ha domstols ställning — att betrakta som administrativ myndighet, vars beslut kunde angripas vid allmän domstol. Förvandlingen av besvärsavdelningen till en fristående domstolsmyndighet skedde för att undvika den allvarliga fördröjning i patentförfarandet som en överprövning av besvärsavdelningens beslut i ytterligare tre domstolsinstanser kunde medföra.

Handläggningen i det brittiska patentverket skiljer sig principiellt från den i Sverige. Verkschefen, ”the Comptroller”, fattar vissa beslut i den administrativa procedur som leder fram till beviljande av patent. Sedan patentet beviljats har tredje man möjlighet att hos ”the Comptroller” begära att patentet på särskilda grunder ogiltigförklaras. Beslut av ”the Comptroller” överklagas antingen vid Patents Appeal Tribunal eller Divisional Court, vilka båda är fristående domstolar.

Utanför Europa har USA och Japan besvärsorgan inbyggda i patentverken. Australien och Canada har patentsystem som företer likheter med det brittiska.

NU 1972:56

7 Patentpolicy kommittén

Patentpolicykommittén (H 1969:10; ordförande: generaldirektör Göran Borggård) tillkallades i böljan av år 1968 för utredning om vissa spörsmål rörande patentverket. Bakgrunden till utredningsuppdraget är det pågående internationella samarbetet på patentområdet, främst den ovan berörda PCT-planen. Dennas konsekvenser för vårt land blir beroende på om Sverige vill delta aktivt i samarbetet genom att åta sig nyhetsgranskning och patenterbarhetsbedömning av internationella ansökningar. Om ansökningar som avser patent i flera länder i framtiden skulle granskas av andra institutioner i stället för det svenska patentverket anses det knappast sannolikt att patentverket kan till rimliga kostnader granska det fåtal ansökningar som avser patent enbart i Sverige. En ordning där även dessa granskas utomlands bör därför övervägas. Utredningen skall vidare bedöma de praktiska fördelarna för den svenska industrin och de enskilda uppfinnarna av att även framdeles kunna få uppfinningarna granskade här i landet. Utredningen skall beakta den roll som patentverket spelar som organ för teknisk dokumentation och för utbildning av patentexpertis. Den skall också överväga vilka möjligheter det svenska patentverket kan ha att inom PCT-planens ram erbjuda sina tjänster som nyhetsgranskande och patenterbarhetsprövande institution. Kommittén avgav 1970 en preliminär promemoria (Ds H 1970:1) Patentverkets service och PCT-planen. Sedan den diplomatiska konferensen antagit PCT, undersöker kommittén vissa kostnadsfrågor och lagstiftningsfrågor som aktualiseras genom Sveriges deltagande i samarbetet enligt PCT. Kommittén utreder också frågor som har samband med planerna på en europeisk patentkonvention.

Vissa uttalanden i patentverkets långsiktsplan

I patentverkets långsiktsplan för 1970-talet, framlagd i december 1970, anges bl. a. följande principer för besvärsavdelningens verksamhet.

Besvärsavdelningen skall arbeta som en administrativ domstol. Särskild vikt fästs vid kravet på god kvalitet i avdelningens avgöranden. Avdelningens nuvarande ställning i patentverket bibehålles. Dess ledamöter ingår i verkets plenum och medverkar vid utformningen av verkspolitiken och i andra frågor av särskild vikt för patentväsendet, något som bedöms främja en enhetlig praxis och jämn kvalitet i verkets produktion. Det administrativa sambandet mellan besvärsavdelningen och patentverkets övriga enheter möjliggör för verkets ledning att vid behov disponera över arbetskraft från dessa för tjänstgöring som t. f. ledamöter eller föredragande på besvärsavdelningen. Genom att ingenjörs- och juristpersonal från patentavdelningen och andra enheter får tillfälle att tjänstgöra på besvärsavdelningen kommer denna att i viss utsträckning fungera som utbildningsenhet.

NU 1972:56

Remissyttrandena

I patent- och registreringsverkets beslut om remissyttrande över motionen har deltagit generaldirektören och ytterligare 27 befattningshavare inom verket. Av dessa har sex - fyra patenträttsråd (av sju) och två t.f. patenträttsråd (av fem) — förenat sig om ett skiljaktigt yttrande. De betecknas i det följande som ”reservanterna”.

Handläggningsformerna och arbetssituationen inom patentverket ägnas uppmärksamhet i flera av remissyttrandena. Delvis görs därvid en jämförelse med förvaltningsrättsskipningen i övrigt.

Patentverket uttalar att den kompakta behandlingen på patentavdelningen med huvudvikten lagd på ett första tekniskt föreläggande och begränsning av efterföljande skriftväxling till det strängt nödvändiga i dag är ett oeftergivligt villkor för att verket skall kunna klara av den stora mängden inkommande ärenden och samtidigt minska den alltför stora balansen oavgjorda. Handläggningen i besvärsavdelningen är anpassad härefter, framhålls det. En påtaglig förändring av handläggningen i patentavdelningen skulle därför få konsekvenser för besvärsavdelningen. I särskilt hög grad står besvärsavdelningen under inflytande av sådana skiftningar som hör samman med att patentavdelningen av arbetsekonomiska skäl periodvis ger förtur åt vissa typer av ärenden, säger patentverket, och detta kan medföra tillfälliga höga arbetstoppar för besvärsavdelningen, vilka måste kunna mötas med speciella åtgärder. Å andra sidan kan inte heller besvärsavdelningens arbetsformer ändras utan att patentavdelningens verksamhet påverkas. Denna växelverkan mellan första och andra instans har krävt en ömsesidig anpassning inte bara av handläggningsformerna utan också vad gäller fördelningen av de resurser som tilldelats patentverket. Denna anpassning har, yttrar verket, hittills varit möjlig tack vare den administrativa samhörigheten mellan instanserna. Det anförda visar enligt patentverkets mening att en omprövning av besvärsavdelningens ställning inte kan ske utan att samtidigt en översyn görs av principerna för handläggningen av patentärenden såväl i patentavdelningen som i besvärsavdelningen och i regeringsrätten.

Reservanterna anser att patentverkets här återgivna synpunkter inte utgör något starkt argument för bibehållande av den nuvarande ordningen. Ändringar i belastningen av det slag som nämnts torde, säger reservanterna, vara vanliga på alla områden av rättsskipningen och kan då ge anledning till mer eller mindre tillfälliga förstärkningar, t. ex. inrättande av en extra avdelning för hyresmål eller fastighetstaxeringsmål.

Svenska industriens patentingenjörers förening säger sig dela motionärernas kritiska inställning till en alltför strikt tillämpning av principen med kompakt behandling på patentavdelningen. Så komplicerat som ett patentärende kan vara från såväl rent tekniska som även patenttekniska synpunkter torde det, menar föreningen, i många fall vara ogörligt att genom endast ett föreläggande med efterföljande svar få patentärendet i

NU 1972:56

ett skick som kan anses helt tillfredsställande för såväl patenthavare som tredje man. Utlagda ansökningar uppvisar ibland i sina patentkrav olämpliga formuleringar, som kanske hade kunnat elimineras genom en fortsatt skriftväxling mellan patentavdelningen och sökanden redan före kungörandet.

Föreningen erinrar om att den i många sammanhang har framhållit önskvärdheten av patent med klart formulerade patentkrav, som godkänts efter en noggrann prövning beträffande nyhet och uppfinningshöjd. Det är också väsentligt för rättssäkerheten att denna prövning sker med minsta möjliga tidsfördröjning, tillägger föreningen, men snabbhet får ej vinnas på bekostnad av kvalitet. Den konstaterade utvecklingen med starkt ökat antal besvär ger enligt föreningens mening en antydan om att den kompakta behandlingen resulterat i en kvalitetssänkning. I en sådan situation är det angeläget att besvärsinstansen får erforderliga personalresurser. En från patentavdelningen i personalhänseende helt skild besvärsinstans torde, hävdar föreningen, ha bättre möjligheter att objektivt behandla enskilda ärenden och kunna med större tyngd påtala eventuella brister i behandlingen på patentavdelningen än besvärsinstansen kan göra om den måste arbeta delvis med patentavdelningens granskare på korttidsförordnande som t. f. patenträttsråd. Genom åtskillnaden i personalhänseende skulle, anförs det, uppnås att den åtminstone teoretiskt föreliggande risken för enskilda befattningshavare att komma i konfliktsituationer skulle elimineras och att arbetssituationen på patentavdelningen troligen skulle bli klarare genom de normgivande utslagen från besvärsinstansen.

De krav som från intressenternas sida måste ställas på avgörandena både i besvärsavdelningen och andra instanser är, säger Sveriges industriförbund, god ”materiell” kvalitet, rättssäkerhet och snabbhet. Från principiella utgångspunkter kan diskuteras vilken form av instansordning som bäst tillgodoser dessa krav. Det förefaller förbundet som om tyngdpunkten i motionärernas kritik av den nuvarande ordningen hänför sig till de aktuella interna förhållandena vid besvärsavdelningen. Förbundet säger sig oreserverat vilja instämma i uttalandet att besvärsavdelningen på ett berömvärt sätt sökt bemästra den starkt ökade arbetsbelastningen under senare år.

Svenska uppfinnareföreningen påpekar att tidsutdräkten för behandling av ärenden i besvärsavdelningen för närvarande är stor. Vare sig besvärsavdelningen organisatoriskt skiljes från patentverket eller ej kan detta problem endast lösas genom att besvärsavdelningen tillförs ökade resurser, säger föreningen. Om besvärsavdelningen sidoordnas patentavdelningen och verkschefen befrias från sin nuvarande funktion inom besvärsavdelning medför detta, framhåller föreningen, att basen för rekryteringen av chef för patentverket vidgas. Den nya patentlag som trädde i kraft 1968 och de rationaliseringssträvanden på patentavdelningen som inleddes kort senare har, yttrar Svenska patentombudsföreningen, medfört en merbelastning på besvärsavdelningen, som denna inte har varit organisatoriskt rustad att möta. Föreningen finner det klart

NU 1972:56

otillfredsställande att den rent passiva väntetiden innan besvärsavdelningen börjar behandla ett patentärende numera uppgår till ca två år. Dessutom pressar eftersläpningen besvärsavdelningen att i strid med sökandens och övriga parters intresse reducera den aktiva behandlingstiden, hävdar föreningen, och detta är ägnat att inverka menligt på behandlingens kvalitet och därmed även på rättssäkerheten. Denna trend måste, säger föreningen, brytas omedelbart och innan balansen hunnit bli etablerad som en tradition inför vilken berörda tjänstemän resignerar. Patentavdelningen torde, anförs det, tyvärr vara den enda källa från vilken personella resurser kan hämtas. I den föreliggande valsituationen anser föreningen att en mindre fördröjning av rationaliseringsprogrammet för patentavdelningen får accepteras som ett medel att återge besvärsinstansen normal funktionsduglighet.

I detta sammanhang tar föreningen bestämt avstånd från det system med korttidsförordnanden vid besvärsavdelningen som praktiserats sedan någon tid. Föreningen ansluter sig till den av patentverket framförda åsikten att aspiranter till besvärsinstansen bör ha tillfälle att pröva och prövas i instansens dagliga arbete, men menar att beslutsrätt bör tillerkännas endast den som under betryggande tid visat prov på erforderlig förmåga att föredraga ärenden inför besvärsinstansen och som dessutom kan känna sig helt obunden gentemot underinstansen. När en korttidsförordnad ges full beslutanderätt hamnar man ofta snubblande nära jävssituationen, säger föreningen. Härtill kommer att besvärsavdelningens ordinarie ledamöter stundom har ifrågasatt den förordnades kapacitet. Under sådana omständigheter är det enligt föreningens uppfattning ett starkt rättssäkerhetsintresse att man snarast söker en bättre lösning än dagens. Föreningen understryker att vad den anfört om arbetssituationen vid besvärsavdelningen avser endast patentärenden.

Patentombudsföreningen kan inte inse att en formell omvandling av besvärsavdelningen skulle behöva medföra någon modifiering av övriga instansers handläggningsprinciper. Det på rättssäkerhetsprinciper grundade synsätt som anlagts av bl. a. förvaltningsdomstolskommittén talar enligt föreningens uppfattning för att besvärsavdelningen bör omvandlas till en självständig förvaltningsdomstol. Detta bör, betonar föreningen, ske utan någon väsentlig förändring av besvärsinstansens nuvarande arbetsformer. Föreningen anför att besvärsavdelningen innan den ovan berörda reduktionen av den aktiva behandlingstiden inträffade åtnjöt mycket stort anseende i internationella fackkretsar, särskilt till följd av ärendenas grundliga beredning och behandling men även som en följd av det informella sätt på vilket umgänget med avdelningen kunde ske. Föreningen förutsätter att dessa förhållanden skall kunna återuppstå och bevaras hos den föreslagna patentdomstolen.

Patentverket tillbakavisar bestämt den kritik som motionärerna riktat mot systemet med tillfälliga ledamöter och föredragande. Inlåningen motsvarade, säger verket, under en begränsad tid ca 14 manår och var då, som en nödåtgärd, motiverad för att förhindra en allvarlig förlängning av behandlingstiderna i besvärsavdelningen. Denna oproportionerligt stora

NU 1972:56

resursöverföring gav god effekt, och inlåningen har därefter kunnat minskas till normal omfattning. Genom den förstärkning med fyra göromålsförordnanden, som verket fått år 1971, har de ekonomiska olägenheterna med systemet i allt väsentligt undanröjts. Enligt verkets preliminära internbudget för 1972/73 kommer inlåningen från patentavdelningen att motsvara fyra manår. Verket vill understryka att — även när inlåningen var som störst — den personal som ställdes till förfogande som föredragande och ledamöter utgjordes av väl utbildade och skickliga ingenjörer med stor erfarenhet av föredragning. Som ledamöter har endast ingenjörer med tjänstgöring som ledamot på patentavdelningen tjänstgjort. Icke i något fall, uppger verket, har av parter eller eljest från intressenthåll framförts kritik till verkets ledning eller till besvärsavdelningen mot den tillämpade ordningen. Denna har redovisats i patentverkets kontaktkommitté, där företrädare för verkets intressenter medverkar, utan att någon kritik av det slag som motionärerna framför kommit fram. Tvärtom visar erfarenheten att en cirkulerande tjänstgöring som föredragande och extra ledamot har ett betydelsefullt utbildningsvärde för särskilt de yngre bland ingenjörerna, anser verket. Den vidgade kontakten mellan patentavdelningens ingenjörer och besvärsavdelningen motverkar tendensen till isolering av de enskilda ledamöterna på patentavdelningen och medverkar bl. a. därigenom till en enhetligare praxis. Det tillfogas att i den mån den tillämpade ordningen inneburit att unga ingenjörer betrotts med ansvar som vanligen brukar vila på betydligt äldre tjänstemän, detta väl överensstämmer med en enligt verkets mening värdefull svensk tradition inom såväl domstolsväsendet som den offentliga förvaltningen, att den hierarkiska uppbyggnaden inte hindrar att unga, duktiga personer genom tillfälliga förordnanden får bära ett ansvar som annars är förbehållet befattningshavare i högre åldrar. Den möjligheten säger sig verket ämna slå vakt om även i fortsättningen.

Organisatoriska synpunkter med anknytning till förvaltningsrättsliga principfrågor framläggs mera utförligt av reservanterna. Inledningsvis erinrar dessa om att det i patentverkets första långtidsplan, år 1966, föreslogs att ett avskiljande av besvärsavdelningen från patentverkets organisation skulle närmare övervägas och om att den förre generaldirektören för verket kort före sin avgång år 1967 avgav en promemoria som utmynnade i ett förord för en sådan åtgärd. Då de planer på en gemensam nordisk besvärsinstans för patentärenden som vid det tillfället ansågs böra avvaktas numera tycks vara avförda från dagordningen är det enligt reservanternas uppfattning betydelsefullt att förvaltningsrättsskipningen även beträffande de kategorier av ärenden som tillhör patentverkets arbetsområde bringas i linje med förvaltningsrättsskipningen i övrigt. Reservanterna anser det angeläget att för besvärsärendena på patentverkets område inrättas en förvaltningsdomstol på kammarrättsnivå, vilken liksom kammarrätten i det stora flertalet mål blir sista instans. Huruvida den bör vara sista instans även formellt eller målen efter dispens bör kunna föras också till regeringsrätten är för reservanterna en öppen fråga. En organisation med besvärsavdelningen som en

NU 1972:56

självständig förvaltningsdomstol skulle, hävdar reservanterna, innebära en betydande rationalisering och medföra en betydelsefull förkortning av handläggningstiden för de ärenden det här gäller. Den skulle också innefatta garantier för en bättre rättssäkerhet på detta förvaltningsområde. Samtidigt skulle en fastare organisation kunna erhållas om domstolen, såsom andra förvaltningsdomstolar, finge ett eget kansli med erforderlig arbetskraft för målens beredning och föredragning och icke såsom nu vore beroende av sådan tillfällig hjälp som ställs till förfogande från andra arbetsenheter vid patentverket i den mån arbetsbördan på dessa enheter så medger. 1 denna organisation skulle finnas utrymme för unga, duktiga personer av det slag som patentverket talar om i sitt yttrande. En sådan kansliorganisation skulle kunna åvägabringas utan att den sammanlagda kostnaden för patentadministrationen blir större än vid nuvarande organisationsformer. Reservanterna framhåller att den av dem förordade självständigheten väl kan förenas med besvärsorganets placering i lokaler inom patentverkets nuvarande byggnad, liksom att vissa serviceorgan inom patentverkets organisation, t. ex. löneutbetalningsenhet, bibliotek och telefonväxel, bör kunna utnyttjas av patentdomstolen.

Frågan om en begränsning av rätten att fullfölja talan till regeringsrätten behandlas ingående av regeringsrättens ledamöter. Den genomgripande reform av förvaltningsprocessen som genomförts i år innebär bl. a., framhåller de, att fullföljdsrätten har gjorts beroende av att regeringsrätten lämnat prövningstillstånd. Såsom allmän förutsättning för denna begränsning av fullföljdsrätten har dock uppställts att handläggningen i instansen före regeringsrätten ägt rum hos förvaltningsdomstol. Till följd härav har kammarrätt gjorts till allmän mellaninstans närmast under regeringsrätten i flertalet av de målgrupper i vilka regeringsrätten är sista instans. Vissa slag av mål, bl. a. de som gäller patent, varumärken etc., har emellertid undantagits från kammarrätts handläggning och från krav på prövningstillstånd för fullföljd till regeringsrätten. Såsom skäl för att dessa mål, åtminstone tills vidare, icke skulle hänföras till kammarrätts kompetens anförde chefen för justitiedepartementet i propositionen 1971:30, att det här gällde mål av speciell karaktär och att prövningen hos patentverkets besvärsavdelning hade flera domstolsmässiga drag.

Om besvärsavdelningen omorganiseras till en självständig förvaltningsdomstol, kommer frågan om reglerna för fullföljd av talan i här berörda mål i ett nytt läge, säger regeringsrättens ledamöter. Då skulle nämligen även för dessa mål föreligga den allmänna förutsättning för införande av prövningstillstånd, som uppställdes vid förvaltningsprocessreformens genomförande, nämligen att målet i instansen under regeringsrätten handlagts av förvaltningsdomstol. Ledamöterna anser det önskvärt att principen om prövningstillstånd för fullföljd av talan till regeringsrätten genomförs i så stor utsträckning som möjligt. De undantag som hittills gjorts från denna princip bör inte bibehållas om det inte längre ter sig

NU 1972:56

nödvändigt. Inga betänkligheter anses föreligga mot att införa krav på prövningstillstånd även för de här diskuterade målen under förutsättning att besvärsavdelningen organiseras som en fristående förvaltningsdomstol.

Att låta besvärsavdelningen efter den tänkta omorganisationen bli sista instans finner regeringsrättens ledamöter däremot icke tillrådligt. De anser att motionärerna har underskattat de rättsliga aspekterna på patentmålen och påpekar att dessa aspekter i vissa fall dominerar. Beträffande övriga typer av mål som handläggs av besvärsavdelningen föreligger icke alls det av motionärerna anförda skälet, framhålls det.

I anslutning härtill erinras om att statsmakterna vid förvaltningsprocessreformens genomförande intog den ståndpunkten att samtliga mål som handläggs i kammarrätt skall kunna prövas i regeringsrätten. Skulle efter en tänkt reform av besvärsavdelningens ställning prövningstillstånd föreskrivas för fullföljd av talan mot avdelningens beslut, borde i överensstämmelse härmed övervägas att låta även mål enligt namnlagen, vilka nu inte får föras vidare från besvärsavdelningen, få fullföljas till regeringsrätten efter prövningstillstånd.

Även patentverket självt vill att fullföljdsrätten skall bibehållas. Motionärerna förefaller, säger verket, att undervärdera betydelsen av den överprövning av besvärsavdelningens beslut som nu står till buds. Frågan om införande av fullföljdsbegränsning är emellertid inte beroende av besvärsavdelningens administrativa hemort, anför verket vidare, utan skulle i och för sig kunna tas upp till diskussion med utgångspunkt i rådande system.

Även företrädare för patentverkets klienter avvisar tanken på att slopa fullföljdsrätten. Patentombudsföreningen vänder sig bestämt mot att så sker. I det fåtal patent- och varumärkesärenden som förs upp till regeringsrätten torde överklagandet utan undantag avse ärenden av stor ekonomisk betydelse, säger föreningen, och i många fall torde dessutom besvärsavdelningens bedömning avvika från bedömningen av motsvarande ansökningar i andra länder. Den förväntade utvecklingen under 1970- talet kan för patentärendenas del tänkas medföra internationellt-rättsliga problem i stor omfattning och av en sådan svårighetsgrad att möjligheten till prövning hos landets högsta rättsvårdande organ bör stå till buds. Ökningen av antalet till regeringsrätten överklagade patentärenden torde, uttalar föreningen vidare, till stor del ha samma bakgrund som de förhållanden som lett till ”en ohållbar situation på besvärsavdelningen”, nämligen behovet av prejudikat i anslutning till en ny lagstiftning.

Speciellt patent- och varumärkesärenden kan vara förknippade med enormt stora ekonomiska värden, framhåller Patentingenjörsföreningen. Rätten att föra ett ärende vidare till regeringsrätten bör därför bibehållas, säger föreningen, och dessutom utökas så att både sökande och invändare har denna rätt och därmed kan strida på lika villkor. Å andra sidan kan det, fortsätter föreningen, vara lämpligt att genom krav på prövningstillstånd åstadkomma att regeringsrättens behandling av patentmål begränsas till att omfatta sådana sorn gäller stort ekonomiskt värde eller har stor prejudiciell betydelse.

NU 1972:56

14 En allmänt negativ uppfattning i fråga om slopande av fullföljdsrätten deklareras också av Industriförbundet.

Behovet av kontakt mellan besvärsavdelningen och patentavdelningen poängteras av patentverket.

Patentlagstiftningen lämnar stort utrymme åt patentmyndigheten att forma praxis på grundval av egna riktlinjer för såväl den formella handläggningen som bedömningen av patenterbarheten, framhåller verket, och det är därför särskilt betydelsefullt att handläggningen av patentärenden i skilda instanser bygger på en enhetlig och gemensam praxis. Intresset härav begränsar sig inte till processuella frågor utan hänför sig även till den utveckling av den materiella patenträtten som lagstiftningen lämnar utrymme för och som i hög grad beror på resultaten av internationellt förhandlingsarbete. För närvarande är ledamöter av besvärsavdelningen direkt engagerade i detta förhandlingsarbete, och samtliga ledamöter av avdelningen medverkar dessutom i de överläggningar i plenum vid vilka patentverkets politik dryftas. Om besvärsavdelningen administrativt skiljs från verket skulle den nuvarande kontakten mellan patentavdelningens ledning och ledamöterna av besvärsavdelningen när det gäller utvecklingen av patentpolitiken och praxis gå förlorad. En sådan förändring skulle allvarligt försämra förutsättningarna för en enhetlig och konsekvent handläggning av patentärendena, främst inom de delar av tekniken där förändringar aktualiseras av den internationella utvecklingen. Liknande överväganden uppges ligga bakom den organisation med inbyggda besvärsavdelningar som enligt utkastet till en europeisk patentkonvention skulle gälla för det europeiska patentverket.

Uppfinnareföreningen betecknar det som en fördel att uppnå en personell separation mellan besvärsavdelningen och patentavdelningen men anser det samtidigt viktigt att besvärsavdelningens chef har möjlighet att deltaga i patentverkets plenum, där riktlinjerna förverkets policy och praxis dras upp.

Patentverkets besvärsavdelning intar i någon mån en förvaltningsrättslig särställning genom att avdelningen genom sina beslut de facto även fungerar som ”samordnare” av patentverkets praxis, exempelvis med avseende på kravet på uppfinningshöjd, yttrar Industriförbundet. En sådan samordning är självfallet angelägen, tillägger förbundet. Om besvärsavdelningen etableras som en fristående domstol utanför verket skulle därför andra arrangemang troligen bli nödvändiga för att åstadkomma den erforderliga samordningen.

Patentverkets synpunkter i frågan bemöts av reservanterna. Den kontakt som det gäller är enligt deras mening inte enbart till fördel utan kan också innebära en fara för obehörig påverkan på besvärsavdelningen från underinstansers sida. Besvärsavdelningens frånskiljande skulle, säger reservanterna, inte behöva försämra patentverkets möjligheter att bidra till utvecklingen av en rationell patentpolitik. I den män ledamöter av en självständig patentdomstol behöver tas i anspråk för internationellt arbete eller svenskt kommittéarbete med avseende på utformningen av patentpolitiken bör detta kunna ske.

NU 1972:56

15 Patentärendenas speciella natur har enligt patentverket utgjort anledning till att en organisation av den andra instansen i patentärenden liknande den svenska valts också på åtskilliga håll utomlands. Verket hänvisar till att handläggningen i samtliga instanser präglas av det forhållandet att sökanden först under handläggningens gång får vetskap om de sakliga förutsättningarna för bifall (nyhetsläget) och av den förhandling mellan sökanden och myndigheten som är en förutsättning för att patentansökningen skall kunna avgöras. Sålunda har sökanden, säger verket, i viktiga avseenden en större rörelsefrihet än inom andra delar av förvaltningsförfarandet (vida ändringsmöjligheter ända upp till högsta instans, rätt att återupptaga ärendet efter avskrivning, m. m.). Ett uttryck för förhandlingssituationen är också att ansökningen inte kan beviljas med mindre sökanden godkänt eventuella av granskaren föreslagna ändringar i beskrivning och patentkrav.

Denna patentverkets beskrivning är träffande såvitt avser första instansens handläggning men endast i ringa utsträckning i fråga om behandlingen i besvärsavdelningen och än mindre i fråga om behandlingen i regeringsrätten, genmäler reservanterna. I överinstanserna antar handläggningen en övervägande judiciell karaktär, anför de, och kan anses väl jämförlig med handläggningen i andra förvaltningsprocessuella ärenden.

Beträffande jämförelsen med besvärsinstansernas organisation i andra länder anför reservanterna, att det visserligen är riktigt att besvärsorgan i åtskilliga länder är inbyggda i patentverken men att den konstruktion av den patenträttsliga förvaltningsprocessen som är karakteristisk för det svenska systemet knappast torde kunna påträffas i andra länder, med undantag för Finland. I fråga om de planerade besvärsavdelningarna enligt utkastet till europeisk patentkonvention framhåller reservanterna att presidenten för det europeiska patentverket icke avses vara ledamot av besvärsavdelningen eller besvärsavdelningens plenum och att han sålunda icke skulle deltaga i de utlåtanden som på hans begäran kan avges av sådant plenum.

Vid bedömningen av motionärernas förslag bör hänsyn tas till internationella samarbetsprojekt på patentväsendets område, säger flera av remissinstanserna.

Patentverket påpekar att förutsättningarna för patentadministrationen i vårt land kan komma att förändras radikalt under de närmaste åren. Detta kan bli följden av det pågående arbetet med en europeisk patentkonvention (EPC) liksom av Patent Cooperation Treaty (PCT), som har undertecknats av Sverige och ett stort antal andra stater. Verket erinrar om patentpolicykommitténs arbete och uttalar att frågan om besvärsavdelningens framtida ställning och därmed sammanhängande frågor rörande handläggningen av patentärenden inte kan bedömas utan erfarenhet av hur den europeiska patentadministrationen kommer att gestalta sig och av de arbetsuppgifter som i framtiden kommer att tilldelas en svensk patentmyndighet. Även om en gemensam nordisk

NU 1972:56

besvärsavdelning inte är lika aktuell i dag som när riksdagen år 1967 prövade frågan om patentverkets organisation bör dock, anför patentverket, framhållas att de framtida formerna för det nordiska samarbetet på patentområdet för närvarande är ytterst svåra att bedöma. Utvecklingen blir beroende av bl. a. den roll som de nordiska länderna kommer att spela såväl i det europeiska integrationsarbetet som i den vidare internationella samverkan vilken regleras av PCT.

Reservanterna inom patentverket invänder att varken EPC eller PCT bör anses stå i vägen för en förbättrad organisation av besvärsprövningen i det svenska patentväsendet. Oavsett i vad mån och på vad sätt projekten kan komma att förverkligas blir nämligen en nationell besvärsorganisation inom det industriella rättsskyddet alltid nödvändig. Därtill kommer att de internationella projekten inte kan beräknas bli realiserade inom de närmaste åren.

Till patentverkets uppfattning ansluter sig Industriförbundet. Särskilt EPC kan komma att nödvändiggöra förändringar i det svenska patentverkets organisation, framhåller förbundet. Frågan om en eventuell mera genomgripande förändring av besvärsavdelningens ställning kan därför inte bedömas utan beaktande av de konsekvenser som utvecklingen på det internationella planet kan komma att medföra. Dessa konsekvenser låter sig emellertid ännu inte överblickas. Ett likartat uttalande gör Uppfinnare före ningen. Enligt Patentingenjörsföreningen är det lämpligt att en utredning beträffande inrättandet av en patentdomstol företas i samband med den översyn av patentlagen och av patentverkets organisation och arbetsformer som nödvändiggörs av Sveriges anslutning till PCT och eventuellt också till EPC.

Sammanfattningsvis är remissinstansernas inställning följande.

Patentverket avstyrker motionsyrkandet under hänvisning till att förslag om ändring av besvärsavdelningen till en fristående patentdomstol inte kan framläggas utan en genomgripande utredning avseende handläggningen av patentärenden i samtliga instanser och organisationer härför, att förutsättningarna för en revision av förfarandet i patentärenden kan komma att på ett avgörande sätt förändras till följd av den internationella utvecklingen av patentväsendet och att tillräckliga skäl inte har framkommit för att nu sätta i gång en utredning av nämnda slag.

Även Svenska uppfinnareföreningen avstyrker motionsyrkandet. Föreningen anför emellertid att skäl föreligger att överse besvärsavdelningens organisation och arbetsmetoder samt öka dess resurser.

Ungefär samma uppfattning uttrycks av Sveriges industriförbund, som säger att det inte har någon erinran mot att en översyn av besvärsavdelningens organisation och arbetsformer bl. a. med sikte på integritets- och kvalitetsfrågor verkställs utan tvärtom — mot bakgrund av de opinioner som framkommit i anledning av motionen — finner en sådan översyn motiverad. Denna översyn skulle även kunna ge belysning åt frågan hur man i en framtid lämpligast bör utforma instansordningen; att nu

NU 1972:56

aktualisera en genomgripande omläggning av denna anser förbundet inte att det finns fog för.

Bifall till motionen förordas däremot av reservanterna inom patentverket. Enligt deras uppfattning erfordras det inte någon genomgripande utredning för att komma till ett beslut om inrättande av en fristående patentdomstol. Att en sådan utredning även skulle behöva avse handläggningen i underinstansen och i regeringsrätten säger sig reservanterna ha svårt att inse.

En omvandling av patentverkets besvärsavdelning till en självständig förvaltningsdomstol — som dock ej skall vara sista instans — förordas vidare av Svenska industriens patentingenjörers förening och Svenska patentombudsföreningen, vilken sistnämnda också särskilt understryker att besvärsinstansens personella resurser omedelbart bör förstärkas.

Regeringsrättens ledamöter finner en omorganisation av besvärsavdelningen till fristående förvaltningsdomstol önskvärd för att det skall kunna införas krav på prövningstillstånd för fullföljd till regeringsrätten av besvärsmål på patentverkets område. Ledamöterna säger sig vara medvetna om att den nuvarande organisationsformen innebär icke obetydliga fördelar och om att vissa internationella förhållanden bör beaktas. I dessa hänseenden anser de sig dock inte ha anledning att uttala sig närmare.

Utskottet

Patent- och registreringsverkets besvärsavdelning utgör i organisatoriskt hänseende en unik företeelse inom den svenska statsförvaltningen. Den prövar nämligen såsom förvaltningsdomstol besvär över beslut som har träffats av andra enheter inom samma verk. Först om talan fullföljs till högre instans, som är regeringsrätten, kommer saken att prövas av en helt fristående förvaltningsdomstol. 1 vissa slags ärenden är besvärsavdelningen sista instans.

Bl. a. i samband med den revision av den patenträttsliga lagstiftningen som ägde rum omkring mitten av 1960-talet har tanken på en ombildning av besvärsavdelningen till en självständig patentdomstol diskuterats. Det avgörande argumentet mot en sådan förändring var då att man borde avvakta hur planerna på att inrätta en nordisk besvärsinstans för patentärenden utvecklades. Dessa planer har nu ingen omedelbar aktualitet.

I motionen tas frågan om en omvandling av besvärsavdelningen till fristående domstol upp från delvis nya utgångspunkter. Antalet besvär i patentärenden har under senare år legat på en väsentligt högre nivå än när samma fråga dryftades på 1960-talet. Besvärsavdelningens härav föranledda personalbehov har i betydande utsträckning fått tillgodoses genom ianspråktagande av tjänstemän från verkets patentavdelning. Motionärernas främsta motiv för vad de föreslår är att på patentverkets ämnesområde bör ske en anpassning till vad som allmänt gäller inom förvaltningsrättsskipningen. Dock framförs också uppslaget att den avsedda förvaltningsdomstolen skulle kunna göras till sista instans i patentmål.

NU 1972:56

18 Vid remissbehandlingen har en rad såväl positiva som negativa synpunkter på motionärernas förslag framkommit. Liksom tidigare hänvisas, bl. a. av patentverket, till aktuella internationella samarbetsprojekt som skulle kunna ändra förutsättningarna för frågans bedömning. En grupp reservanter inom patentverket, bestående av vissa ordinarie och tillförordnade ledamöter av besvärsavdelningen, och ett par av de organisationer som företräder patentverkets klienter förordar främst av rättssäkerhetsskäl att besvärsavdelningen ombildas till domstol. Andra, såsom patentverkets majoritet och Sveriges industriförbund, understryker de fördelar som den nuvarande organisationen har, bl. a. därigenom att besvärsavdelningens ledamöter kan engageras i överläggningar i policy-frågor inom verket och att en större flexibilitet i resursutnyttjandet blir möjlig. Regeringsrättens ledamöter förordar domstolsaltemativet främst för att systemet med prövningstillstånd för fullföljd till regeringsrätten skall kunnna införas i fråga om mål på patentverkets område. Ett par remissinstanser tar avstånd från tanken på en genomgripande förändring men förordar en översyn av besvärsavdelningens organisation och arbetsformer.

Utskottet noterar i första hand att det internationella samarbetet på patentområdet nu tar sikte på organisatoriska lösningar som kan få mycket långtgående verkningar på den svenska patentadministrationen. Ovissheten om förutsättningarna för en patentdomstols verksamhet i framtiden synes tala emot att en utredning rörande ombildning av besvärsavdelningen till domstol igångsätts under nuvarande förhållanden. De förändringar i besvärsavdelningens arbetsvillkor som har inträtt under de senaste åren talar emellertid enligt utskottets uppfattning för att en översyn av avdelningens organisation och arbetsformer bör komma till stånd. Därvid bör hänsyn tas till de förvaltningsrättsliga synpunkter som intar en framträdande plats i flera av remissyttrandena.

Utskottet hemställer alltså

att riksdagen i anledning av motionen 1972:924 hos Kungl. Maj:t anhåller om en översyn rörande patent- och registreringsverkets besvärsavdelning i enlighet med vad utskottet anfört.

Stockholm den 5 december 1972 På näringsutskottets vägnar INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s), Bengtsson i Landskrona (s), Haglund (s), Andersson i Storfors (s), Gustafsson i Byske (c), Rask (s), Ericsson i Åtvidaberg (fp), Blomkvist (s), Sjönell (c), Wååg (s), Hovhammar (m), Svensson i Malmö (vpk), Gustafsson i Säffle (c), Rydén (fp) och Fridolfsson i Stockholm (m).