Skatteutskottets betänkande i anledning av motion om en översyn av beskattningsreglerna för representationsutgifter

Skatteutskottets betänkande nr 10 år 1972

SkU 1972:10

Nr 10

Skatteutskottets betänkande i anledning av motion om en översyn av beskattningsreglerna för representationsutgifter.

Motionen

I motionen 1972:831 av herr Bergqvist m. fl. (s) hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en översyn av beskattningsreglerna för representationsutgifter.

Gällande regler

Frågan om representationskostnadernas ställning i beskattningshänseende reglerades först år 1963 på grundval av ett av skattelagssakkunniga avgivet betänkande (SOU 1962:42, prop. 1963:96, BeU 1963:40). I punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen (1928:370) togs då in bestämmelser av innehåll att utgifter för representation och liknande ändamål är att hänföra till omkostnader i förvärvskälla endast om de har omedelbart samband med verksamheten. Sådant samband kan enligt samma författningsrum anses föreligga då fråga uteslutande är om att inleda eller bibehålla affärsförbindelser och liknande eller då utgifterna avser jubileum för företaget, invigning av mera betydande anläggning för verksamheten, stapelavlöpning eller jämförliga händelser eller då utgifterna är att hänföra till personalvård. Avdrag får inte åtnjutas med större belopp än som kan anses skäligt.

Avdragsreglerna kombinerades med regler i 25 a § taxeringsförordningen (1956:623) enligt vilka det åligger den som yrkat avdrag för representation att vid självdeklarationen foga noggranna uppgifter om arten och omfattningen av denna jämte noggrann specifikation hur kostnaderna fördelar sig på olika typer av representation.

De nya reglerna kompletterades med detaljerade anvisningar av riksskattenämnden, och anvisningarna blev två år senare föremål för viss översyn (RN ser. I nr 1/1964 p. 1 och nr 1/1966 p. 1). De har därefter stått kvar med i princip oförändrat innehåll, även om vissa beloppsramar uppräknats tid efter annan.

Riksskatteverkets nu gällande anvisningar (RSV ser. I nr 5/1971 p. 1) innehåller bl. a. följande.

Begreppet representation har en i viss mån obestämd innebörd. 1 allmänhet torde emellertid därmed avses den gästfrihet, som på grund av sedvänja förekommer i kommersiella och liknande sammanhang. Denna kommersiella gästfrihet tar sig merendels uttryck i samma former som i

1 Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 10

SkU 1972:10

det privata livet personliga vänner emellan. Representationskostnaden är sålunda oftast en kostnad för mat, dryck, betjäning, hotellrum, teaterbiljetter och dylikt. En gränsdragning måste därför ske mellan avdragsgilla representationskostnader å ena samt icke avdragsgilla levnadskostnader å andra sidan.

På sätt framgår av stadgandet i andra stycket av punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen är utgifter för representation och liknande ändamål att hänföra till omkostnader i förvärvskälla endast under förutsättning att utgifterna har omedelbart samband med verksamheten i förvärvskällan. Därmed har i lagen markerats, att avdragsrätten icke omfattar kostnader för sällskapsliv av personlig natur, personlig gästfrihet och dylikt.

Representationen kan rikta sig antingen utåt gentemot den skattskyldiges affärsförbindelser och liknande eller också inåt gentemot företagets personal i form av personalfester och dylikt (intern representation). Fråga kan också vara om s. k. indirekta representationskostnader t. ex. kostnader för underhåll, löner etc. avseende fastighet, inventarier m. m. som helt eller huvudsakligen används för representationsändamål eller liknande.

Beträffande representation i samband med affärsförhandlingar och liknande anförs bl. a. att omedelbart samband mellan representationen och verksamheten i förvärvskällan bör föreligga såväl med avseende å tiden för representationen och platsen för densamma som med avseende å den eller de personer gentemot vilka representationen riktar sig. Representationen skall - för att kostnaden vid inkomsttaxeringen skall anses avdragsgill — ingå såsom ett naturligt led i affärsförhandlingar och vara ett uttryck för sedvanlig gästfrihet i form av värdskap vid inledande av affärsförhandlingar, under förhandlingarna eller såsom en avslutning å desamma. 1 den mån utgiften avser representation, som innebär en mera lyxbetonad livsföring, bör avdrag regelmässigt icke medges för denna del av utgiften.

Avdrag bör i regel icke medges med högre belopp än för representation utom hemmet i form av middag eller supé 90 kr. per person eller i form av lunch 45 kr. per person, inklusive serveringsutgift men exklusive mervärdeskatt.

1 de fall, då representationen riktas mot i utlandet bosatt person, vilken besöker Sverige i egenskap av representant för ett stort utländskt företag, bör ovan angivna prisramar icke tillämpas. Avdrag kan i sådana fall medges även för representationskostnader avseende anhöriga till de av förhandlingarna direkt berörda personerna.

Beträffande representation i den skattskyldiges hem och där kostnaden sålunda icke kan verifieras genom restaurangnota bör förenämnda prisramar icke heller tillämpas utan bör avdrag medges med belopp, som på grundval av företedd utredning framstår som skäligt. Högre avdrag än enligt förenämnda prisramar bör icke medges.

Vissa former av representation får i och för sig anses ha sådan karaktär, att de är att anse som uttryck för en mera lyxbetonad

SkU 1972:10

livsföring. Hit bör räknas representation i form av t. ex. semesterresor, särskilt arrangerade jaktutflykter och specialarrangerad underhållning samt hållande av lustjakter och lantställen för representationsändamål; även villor och andra, helt eller huvudsakligen för representationsändamål avsedda byggnader bör räknas till ifrågavarande kategori, dock med undantag för bruksvillor (brukshotell) och jämförliga byggnader i brukssamhällen, där bostadsfrågan för besökande affärsförbindelse eljest icke kan ordnas på ett tillfredsställande sätt. Avdrag för kostnad för dylik representation bör sålunda icke medges, ej ens om det är sannolikt att representationen har visst samband med den skattskyldiges verksamhet.

Kostnader för representation i samband med jubileum, invigning av anläggning, stapelavlöpning och jämförliga händelser bör kunna anses såsom avdragsgill om fråga är om en mera betydande milstolpe i företagets verksamhet såsom 25-, 50-, 75- och 100-årsjubileum etc. I jubileumsfestligheterna brukar delta företagets anställda, eventuellt jämte makar, samt representanter för myndigheter och pressen. Även den del av kostnaden, som hänför sig till dessa utomstående personer, bör regelmässigt anses såsom avdragsgill.

Kostnad för representation i samband med invigning av anläggning bör anses som avdragsgill endast under förutsättning att fråga är om en anläggning, som med hänsyn till det ifrågavarande företagets storlek och omfattning är att anse som mera betydande.

Förhållandena med avseende å jubiléer, invigningar och stapelavlöpningar torde vara så växlande, att några prisramar här icke bör anges. Självfallet gäller emellertid den allmänna regeln, att avdrag bör vägras i den mån fråga är om utgifter för en mera lyxbetonad livsföring. De ovan angivna prisramarna bör härvid kunna tjäna till viss ledning.

Till representation av under denna rubrik hänförlig karaktär får även anses höra representation i samband med industrivisningar och liknande. I den mån fråga är om förtäring av relativt enkelt slag bör avdrag för kostnaden medgivas. Demonstrationen eller visningen kan rikta sig mot grupp eller grupper av företag eller yrkesutövare, som i och för den egna verksamheten är direkt intresserade av det representerande företagets produkter eller tjänster. I dylika fall bör kostnaden för representation i anslutning till demonstrationen eller visningen anses avdragsgill inom de ovan angivna prisramarna. Detsamma gäller även i vissa andra fall, såsom då — i anslutning till ett företags publicrelationsverksamhet — gästfrihet utövas mot t. ex. riksdagsutskott, till landet officiellt inbjudna utländska journalister m. fl. som besöker företaget i studiesyfte, svenska diplomater på besök i Sverige, svenska handelsdelegationer och liknande.

Avdragsrätt för kostnader för representation gentemot anställda i samband med personalfester, informationsmöten och dylikt föreligger i princip oavsett omfattningen av den verksamhet, som den skattskyldige bedriver, och utan avseende på om representationen vänder sig till en större eller mindre krets. Fråga får dock inte vara om sällskapsliv eller gästfrihet av personlig art.

Mera påkostade firmafester torde i allmänhet ha ett sådant drag av

SkU1972:10

personlig gästfrihet, sorn enligt vad nyss sagts utesluter eller reducerar avdragsrätten. För att kostnaden skall anses avdragsgill bör representationen sålunda regelmässigt avse endast enklare former av traktering — därvid kostnaden per person icke bör överstiga två tredjedelar av det högsta avdragsbelopp, som medges enligt de ovan angivna prisramarna — och icke vara oftare återkommande än som kan anses normalt. Om även anställdas familjemedlemmar eller pensionerade befattningshavare inbjudes att deltaga i personalfest, bör jämväl den på dem belöpande andelen av kostnaden anses avdragsgill.

Representation i form av gåvor är regelmässigt en icke avdragsgill utgift i förvärvskälla. Undantag från denna huvudregel är gåvor i form av reklam samt, i viss utsträckning, gåvor i form av representation.

Reklamgåvorna är såsom regel artiklar av förhållandevis ringa värde, som överlämnas till ett större antal personer och som antingen har direkt anknytning till givarens produktion eller utgöres av enklare s. k. presentartiklar såsom almanackor, pennknivar, plånböcker osv. Kostnaden för dylika reklamgåvor bör anses som avdragsgill.

Representationsgåvan är en i kommersiella sammanhang förekommande gåva från ett företag till annat företag eller representant för detsamma, avsedd att bidraga till goda personliga förbindelser mellan företagen. För att representationsgåva skall kunna anses såsom en avdragsgill omkostnad i förvärvskälla måste fråga uteslutande vara om att inleda eller bibehålla affärsförbindelser och liknande. Gåvan bör med andra ord ha ett omedelbart samband med verksamheten i förvärvskällan såsom t. ex. då en leverantör uppvaktar ett kundföretag med en blomsteruppsats eller bokgåva i anledning av att kundföretaget öppnar en ny filial eller firar ett jubileum eller dylikt eller då ett företag i stället för restaurangbesök i samband med affärsuppgörelse överlämnar en chokladkartong, en fruktkorg eller dylikt.

Även beträffande Representationsgåvor gäller, att avdrag icke bör i det enskilda fallet medges med större belopp än som kan anses skäligt. Detta innebär — då avdrag icke får ske för utgifter för mera lyxbetonad livsföring — att avdrag icke bör medges för dyrbarare gåvor. Utan hinder av det nyss sagda bör emellertid — med hänsyn till de särskilda förhållanden som föreligger i fråga om sjösättningssmycken - avdrag medges för dylik gåva, dock endast i den mån kostnaden för smycket icke uppgår till större belopp än som är skäligt i förhållande till bl. a. det avtalade fartygspriset.

Kostnad för gåvor av sådana konsumtionsvaror som t. ex. rökt lax, renkött, starköl, sprit, klädespersedlar eller dylikt, som icke har samband med givarens verksamhet, bör i intet fall anses såsom en vid taxeringen avdragsgill utgift.

Representationsgåvor till affärsförbindelser vid helger eller personliga högtidsdagar bör icke anses som avdragsgill omkostnad i förvärvskälla. Ej heller bör kostnad för kransar eller blommor i samband med dödsfall anses avdragsgill. Representationsgåvor, som nu sagts, får nämligen anses ha ett sådant inslag av personlig natur, som utesluter avdragsrätt.

SkU 1972:10

5 Vad här sagts har icke avseende å sedvanliga gåvor från arbetsgivare med karaktär av personalomkostnader (t. ex. en klocka efter 25 års anställning eller s. k. julpaket av mindre värde till samtliga anställda eller till en större grupp av dem).

Frågans tidigare behandling

I samband med 1963 års lagstiftning framställdes ett motionsyrkande av innebörd att representationskostnader generellt skulle anses som ej avdragsgilla levnadskostnader.

Bevillningsutskottet (BeU 1963:40) fann visserligen att skattelagssakkunnigas utredning och remissyttrandena däröver bestyrkt att avdragsrätten på ett anmärkningsvärt sätt missbrukats. Enligt utskottets mening kunde man emellertid inte bortse från att representation under vissa förhållanden hade sådan karaktär att den framstod såsom omkostnad i förvärvskällan. I dylika fall borde avdrag enligt utskottets mening alltjämt vara medgivet. Det borde även uppmärksammas att uppgift saknades om storleken av de årligen yrkade avdragen för representationskostnader och hur de fördelade sig på olika utgifter. På grund härav saknades kännedom om hur ett helt slopande av avdragsrätten skulle träffa olika skattskyldiga. Utskottet erinrade i detta sammanhang om att den föreslagna lagstiftningen var avsedd att vara provisorisk. Såsom departementschefen framhållit i prop. 1963:96 kom genom den utökade uppgiftsskyldigheten material att erhållas som kunde bilda underlag för en mer definitiv lösning av avdragsfrågan. Utskottet tilläde att det i lagstiftningens karaktär av provisorium låg att den borde omprövas efter någon tid. Vid denna tidpunkt tillgängliga erfarenheter av tillämpningen i praktiken kunde ge vid handen att lagstiftningen i vissa hänseenden var för snäv, i andra åter fortfarande alltför generös.

Motionen föranledde icke någon riksdagens åtgärd.

Även vid 1970 och 1971 års riksdagar avslogs motionsyrkanden som syftade till att avskaffa avdragsrätten för representationskostnader. Vid 1971 års riksdag anförde skatteutskottet följande (SkU 1971:20).

De bestämmelser om avdrag för representationskostnader vilka redovisats i det föregående tillkom i syfte att begränsa rätten till avdrag för representationsutgifter. Målsättningen var att söka komma till rätta med det tidigare missbruket av avdragsrätten utan att försvåra den verksamhet som från kommersiella och andra utgångspunkter framstod som motiverad. Såvitt utskottet kan bedöma har bestämmelserna om avdrag för representationskostnader i huvudsak tillgodosett detta syfte. Utskottet kan således i princip ansluta sig till den av bevillningsutskottet vid 1970 års riksdag gjorda bedömningen (BeU 1970:23) att avdragsrätten numera inte är föremål för något utbrett missbruk. De skattskyldiga och de tillämpande myndigheterna är inte längre hänvisade till en godtycklig bedömning av frågan i vad mån en utgift kan anses avdragsgill eller ej utan har förhållandevis fasta, av riksskatteverket lämnade normer att hålla sig till. Enligt skatteutskottets uppfattning torde flertalet företag lojalt följa dessa normer vid beräkning av sina i beskattningshänseende

SkU 1972:10

avdragsgilla representationskostnader.

Den omständigheten att representationsutgifter med nödvändighet måste innefatta också levnadskostnader är emellertid enligt utskottets mening en omständighet som ger beskattningsmyndigheter och skattedomstolar särskild anledning att kontrollera riktigheten av lämnade uppgifter om arten och omfattningen av ett företags representation. Om så inte sker kan avdrag i särskilda fall komma att medges i en omfattning som inte varit avsedd vid bestämmelsernas tillkomst.

En av det nyinrättade riksskatteverkets huvuduppgifter är att följa skattelagstiftningen och dess tillämpning. Det kan enligt utskottets mening förutsättas att verket kommer att följa utvecklingen på förevarande område och vidta de ändringar i anvisningarna som kan visa sig motiverade.

På grund av det anförda och med utgångspunkt i uppfattningen, att rätten till avdrag för sådan representation som från affärsmässiga synpunkter ter sig naturlig och berättigad bör bestå, avstyrkte utskottet bifall till motionen. Riksdagen godkände betänkandet.

Utskottet

Representationskostnader intar i viss mån en särställning vid beskattningen. Å ena sidan kan sådana utgifter vara mer eller mindre ofrånkomliga och ha ett naturligt samband med affärsförhandlingar, information och reklam beträffande ett företag och dess produkter eller avse personalvård m. m. På samma gång som utgifterna i sådana fall kan jämföras med andra omkostnader, kan de å andra sidan många gånger ses som ett uttryck för sådana generösa levnadsvanor, som i allmänhet inte bör beaktas vid beskattningen.

Motionärernas yrkande om en översyn av reglerna om avdrag för representationskostnader går ut på att rätten till avdrag skall slopas eller i vart fall begränsas kraftigt. Yrkandet grundar sig på den kritik som sedan länge riktats mot avdragsrätten. Denna kritik tar fasta på att reglerna bl. a. lämnar utrymme för avdrag för levnadskostnader på tämligen hög nivå för företagare, vissa befattningshavare och deras umgängeskrets, samtidigt som andra kategorier i stort sett saknar möjlighet till avdrag för t. ex. arbetskläder, kostfördyring vid extraarbete och flyttningskostnader vid tillträde av ny anställning. Vidare kan den som utövar representationen, blir bjuden på en måltid eller mottar en gåva sägas åtnjuta en förmån, vars värde inte beskattas. Reglerna uppmuntrar därmed till kostnader som i själva verket utgör en belastning för företagen och som i allmänhet är av sådan karaktär att de i möjligaste mån bör begränsas.

Bakgrunden till den år 1963 genomförda lagstiftningen på detta område var att rätten till avdrag för representationskostnader missbrukats i betydande omfattning och att detta missförhållande tenderade att öka. Målsättningen för lagstiftningen var att genom förhållandevis fasta regler försöka komma till rätta med missbruket utan att onödigtvis försvåra en verksamhet som från kommersiella och andra synpunkter framstod som motiverad. Samtidigt framhölls att lagstiftningen hade i viss mån

SkU 1972:10

provisorisk karaktär och att den ökade uppgiftsskyldighet, som de nya bestämmelserna innefattade, bl. a. skulle skapa underlag för en mer definitiv bedömning av avdragsfrågan.

Som bevillingsutskottet och skatteutskottet anfört vid senare års riksdagsbehandling av frågan torde bestämmelserna åtminstone så till vida ha tillgodosett det angivna syftet, att flertalet företag lojalt följer av riksskatteverket lämnade normer vid beräkningen av sina avdragsgilla representationskostnader. Lagstiftningen och den i anslutning härtill förda debatten torde också ha underlättat en viss självsanering på sina håll och över huvud taget medfört en mer restriktiv inställning till utgifter av denna karaktär.

Det sagda innebär emellertid inte att utskottet anser förhållandena på detta område helt tillfredsställande. När utskottet vid föregående års riksdag avstyrkte ett utredningsyrkande av samma innehåll som det nu förevarande framhölls bl. a. att beskattningsmyndigheterna hade särskild anledning att kontrollera lämnade uppgifter om arten och omfattningen av ett företags representation för att inte avdrag i särskilda fall skulle komma att medges i en omfattning som inte varit avsedd. Utskottet förutsatte emellertid att riksskatteverket skulle följa utvecklingen och vidta de ändringar i anvisningarna som kunde vara motiverade.

Riksskatteverkets anvisningar på ifrågavarande område och gällande praxis grundar sig givetvis på de avvägningar som ligger till grund för 1963 års lagstiftning. Av vad ovan anförts framgår, att denna lagstiftning, trots förbättringar jämfört med tidigare, onekligen har vissa brister. En tillfredsställande kontroll torde bl. a. med hänsyn till kostnadernas speciella karaktär i praktiken bereda såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna stora svårigheter. Inledningsvis angivna invändningar mot reglerna kvarstår för övrigt även om en sådan kontroll skulle vara möjlig att genomföra. Invändningar av den art som berörts i det föregående har allmänt sett lett fram till en mer restriktiv inställning till avdragsrätten och en revidering av riksskatteverkets anvisningar torde inte kunna leda till erforderliga begränsningar.

Reglerna har numera tillämpats så lång tid, att tillräcklig erfarenhet kunnat vinnas av deras praktiska verkningar. Utskottet anser således att den ursprungligen planerade översynen nu bör komma till stånd. Vid denna översyn, som lämpligen bör företas av företagsskatteberedningen (Fi 1970:77), bör principerna för representationskostnader vid beskattningen få en allsidig bedömning.

Med den av utskottet förordade översynen får yrkandet i motionen anses i huvudsak tillgodosett.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet att riksdagen

1. med anledning av motionen 1972:831 i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer att företagsskatteberedningen (Fi 1970:77) får i uppdrag att göra en allmän översyn av principerna för representationskostnader vid beskattningen i enlighet med vad utskottet i betänkandet anfört,

SkU 1972:10

2. avslår motionen 1972:831, i den mån den inte kan anses besvarad genom vad utskottet ovan hemställt.

Stockholm den 29 februari 1972 På skatteutskottets vägnar ERIK BRANDT

Närvarande: herrar Brandt (s), Magnusson i Borås (m), Eriksson i Bäckmora (c), Engkvist (s), fru Holmqvist (s), herrar Josefson i Arrie (c), Wärnberg (s), Larsson i Umeå (fp), Carlstein (s), Sundkvist (c), Wikner (s), Westberg i Hofors (s), Hörberg (fp), Söderström (m) och fru Normark (s).

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1160 S