Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner angående avdrag för ökade levnadskostnader m. m.
Skatteutskottets betänkande nr 19 år 1972 SkU 1972:19
Nr 19
Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner angående avdrag för ökade levnadskostnader m. m.
Motionerna
I detta betänkande behandlas motionerna
1972: 299 av herr Boo m. fl. (c) vari hemställs
att riksdagen anhåller hos Kungl. Maj:t om utredning och förslag till ändrade bestämmelser beträffande avdrag vid beskattningen för förhöjda levnadskostnader på annan ort och resekostnader i enlighet med vad som anförts i motionen;
1972: 408 av herr Björk i Gävle m. fl. (c) vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag att kontrolluppgiftsskyldighet ej skall föreligga för de arbetsgivare som betalar traktamente med högst de av riksskattenämnden förordade normalbeloppen, samt
att uppgiftsskyldighet skall föreligga för alla arbetsgivare som betalar högre belopp än vad som sägs ovan;
1972: 852 av herr Larsson i Umeå m. fl. (fp) vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär förslag till ändrade regler i fråga om avdrag vid inkomstbeskattningen för ökade levnadskostnader då skattskyldig tvingats ta arbete på annan ort än där han är bosatt;
1972: 855 av herr Lindström m. fl. (s) vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en översyn av aktuella lagbestämmelser i syfte att medge avdrag för extra omkostnader för studieledare med dubbeltjänstgöring.
Gällande bestämmelser m. m.
Skattskyldig, som i sin tjänst verkställer resor utom den vanliga verksamhetsorten, har rätt till avdrag inte bara för kostnaden för själva resan utan också för den ökning av levnadskostnaden som han får vidkännas för att han vistas utom sin vanliga verksamhetsort, såsom för hotellrum, ökad kostnad för föda osv.
1 Riksdagen 1972. 6 sami Nr 19
SkU 1972:19
2 Avdrag för ökade levnadskostnader medges inte enbart på den grund att den skattskyldige har sitt arbete på annan ort än den där han har sin bostad. Om han bosätter sig annorstädes än där han har tjänst eller anställning eller tar arbete som skall utföras på annan ort än där han är bosatt, medges avdrag endast om anställningen avser en kortare tid eller skall bedrivas på flera olika platser eller det av annan anledning inte kan ifrågasättas att den skattskyldige skall flytta till arbetsorten.
Genom beslut av 1963 års riksdag (prop. 1963: 120, BeU 43) utvidgades avdragsmöjligheterna så att avdrag kan medges vid dubbel bosättning om det med avseende på makes förvärvsverksamhet, svårighet att anskaffa familjebostad eller annan jämförlig omständighet inte skäligen kan ifrågasättas att familjen skall flytta till den skattskyldiges bostadsort.
Riksskattenämnden har i anslutning till dessa bestämmelser i meddelande nr 2/1967 p. 1 uttalat bl. a. att avdrag såsom för tjänsteresa utom den vanliga verksamhetsorten i regel inte bör medges vid fortlöpande anställning på en och samma ort under längre tid än två år.
Har statligt traktamente utgått, skall denna ersättning inte tas upp som inkomst. Avdrag får då inte göras för motsvarande kostnader, även om dessa överstiger traktamentet. I fråga om enskild tjänst redovisas emellertid traktamentet i princip som inkomst, och avdrag får göras för ökade levnadskostnader i samband med resan.
1963 års riksdagsbeslut innebar vissa ändringar också i fråga om traktamentsbeskattningen. Genom de nya bestämmelserna jämställdes vissa icke statliga traktamenten med statliga, nämligen traktamente från kommuner, hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser. Även traktamenten som utbetalas av andra offentliga institutioner än de nu nämnda kan förklaras jämställda med statliga traktamenten. I övrigt innebär de nya reglerna bl. a. att skattskyldigs ökade levnadskostnader vid tjänsteresor utanför den vanliga verksamhetsorten utan närmare utredning skall anses ha uppgått till belopp motsvarande traktamentet, dock högst till ett s. k. normalbelopp vilket förutsatts motsvara högsta dygnstraktamente enligt statens allmänna resereglemente. Normalbeloppet fastställs av riksskatteverket för varje kalenderår.
Statlig eller kommunal myndighet är inte skyldig att lämna kontrolluppgift beträffande icke skattepliktig kostnadsersättning. Enskild arbetsgivare skall däremot i kontrolluppgift ge specificerade upplysningar om samtliga förrättningar som arbetstagaren haft under året och de traktamentsbelopp som utgått. Traktamenten som inte överstiger 500 kr. eller inte avser mer än 24 förrättningsdagar per år får dock redovisas genom kryssmarkering, och detsamma gäller om dispens medgetts från uppgiftsskyldigheten. Om arbetsgivaren inte behöver lämna detaljerade upp -
SkU 1972:19
gifter om utgivna traktamenten, är inkomsttagaren befriad från deklarationsplikt.
De återgivna reglerna och vissa detaljer, som här förbigåtts, leder fortfarande till vissa smärre olikheter vid beskattningen av statliga och kommunala traktamenten å den ena sidan och enskilda traktamenten å den andra, särskilt som de traktamenten som utgår givetvis växlar från fall till fall. Här nedan anges vissa beloppsgränser som gäller för traktamente enligt allmänna resereglementet och Svenska kommunförbundets normalresereglemente samt riksskatteverkets normalbelopp för ökade kostnader vid förrättningar av olika slag (RSV I nr 1/1972 p. 2, jfr nr 9/1970 p. 4). De angivna traktamentsbeloppen är maximibelopp som kan nedsättas om så är påkallat i särskilda fall.
Korttidsförrättning samt första 15 dygnen av varje långtidsförrättning
RSV:s normalbelopp Statligt traktamente Kommunalt traktamente
Långtidsförrättning fr. o. m. 16:e dygnet RSV:s normalbelopp Statligt traktamente; eget hushåll Statligt traktamente; ej eget hushåll Kommunalt traktamente
Endagsförrättning, ej mer än 10 tim.
RSV:s normalbelopp (bortovaro 4—10 tim.) 18:—
Statligt traktamente (bortovaro 6—10 ev. 3—8 tim.) 18:—
Kommunalt traktamente (bortovaro 6—10 ev. 3—8 tim.) 23:—
Endagsförrättning med längre bortovaro RSV:s normalbelopp 36
Statligt traktamente (10—12, ev. 8—12 tim.) 36
(mer än 12 tim.) 46
Kommunalt traktamente 46
Anm. Om hotellrum e. d. inte kan skaffas till belopp, som täcks av traktamentet, ersätter staten och kommunerna i allmänhet den verkliga kostnaden härför.
Natt
Dag
Summa
—
46:—-(42+4)
89:—
—
46:—
89:—
—
46:—
89:—
28:—(26+2)
53:—
—
26:—
42:—
—
17:—
33:—
—
46:—
89:—
18:-
18:
23:-
46 I prop. 1963: 120 anförde departementschefen bl. a. att de skäl som åberopats för skattefrihet för statliga traktamenten torde äga giltighet även i fråga om kommunala traktamenten och därjämte även i viss utsträckning beträffande traktamenten, som utbetalas av vissa offentliga institutioner. Skattefriheten grundades bl. a. på en presumtion dels att fråga är om verklig tjänstförrättning och att beräkningen av antalet traktamenten är riktig och dels att traktamentenas belopp åtgått för att täcka merkostnaderna under förrättningen. De kommunala traktamentena torde väl ansluta sig till vad som staten i motsvarande fall skulle utbetala. I fråga om kommunerna förelåg därjämte en offentlig kontroll av reseräkningar och dylikt, som var jämförbar med motsvarande stat -
SkU 1972:19
liga kamerala tillsyn. Även kommunala traktamenten borde därför i beskattningshänseende behandlas på samma sätt som statliga traktamenten. Liknande synpunkter anfördes även för kostnadsersättningar från vissa offentliga institutioner, som tillämpar de statliga traktamentsbestämmelserna och vilkas räkenskaper granskas av statlig myndighet, bl. a. hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna.
Beträffande den föreslagna utvidgningen av möjligheterna till avdrag för sådana merkostnader som uppkommer genom dubbel bosättning eller eljest i samband med flyttning anförde departementschefen bl. a. att gällande regler medgav avdrag i mycket begränsad omfattning och att en liberalisering sedan länge framstått som ett angeläget önskemål.
Vid behandlingen av motionsyrkanden som syftade till en utvidgning av rätten till avdrag för ökade levnadskostnader vid dubbel bosättning anslöt sig skatteutskottet vid 1971 års riksdag (SkU 1971: 26) till den av bevillningsutskottet tidigare (BeU 1969: 9 och 1970: 19) uttalade uppfattningen att bestämmelserna om avdrag för ökade levnadskostnader, rätt tillämpade, tillgodoser de fall då sådant avdrag kan vara berättigat och att ett bifall till förevarande motionsyrkanden skulle innebära att det egentliga innehållet i begreppet ökade levnadskostnader vid dubbel bosättning gick helt förlorat. Skatteutskottet avstyrkte därför bifall till motionerna. Utskottets betänkande godkändes av riksdagen.
Beträffande traktamentsbeskattningen har bevillningsutskottet haft att ta ställning till motionsyrkanden avseende vissa lättnader i beskattningen, senast vid 1968 års riksdag (BeU 1968: 50). Utskottet har avstyrkt motionerna med hänvisning till traktamentsbeskattningsutredningens (Fi 1969: 63) pågående utredningsarbete.
I direktiven för traktamentsbeskattningsutredningen (Fi 1969:50) framhålls bl. a. att kritiken mot bestämmelserna har tagit sig delvis motsägande uttryck. Å ena sidan har gjorts gällande att bestämmelserna inte är tillräckligt långtgående vad avser förenkling och likställdhet med statliga traktamenten. Å andra sidan framhålls att bestämmelserna är alltför liberala med hänsyn till de grunder som eljest gäller för avdragsrätt vid beskattningen. Utredningen bör beakta de vunna erfarenheterna och de från olika håll framförda synpunkterna på hur bestämmelserna verkat i praktiken. Den bör utreda om ytterligare möjlighet föreligger att förenkla bestämmelserna och bringa dem närmare i överensstämmelse med vad som gäller om statliga traktamenten. Utredningen bör om möjligt också söka förenkla den uppgiftsskyldighet som sammanhänger med traktamentsbeskattningen.
Utredningen väntas avsluta sitt arbete under år 1972.
Utskottet
Har skyttskyldig tagit anställning på annan ort än där han är bosatt
SkU 1972:19
får avdrag för ökade levnadskostnader i regel medges endast om anställningen avser en kortare tid eller arbetet skall bedrivas på flera olika platser eller om det av annan anledning inte skäligen kan ifrågasättas att den skattskyldige skall flytta till arbetsorten. Vid dubbel bosättning kan avdrag medges endast om det på grund av andre makens förvärvsverksamhet, svårighet att anskaffa familjebostad eller annan därmed jämförlig anledning inte skäligen kan ifrågasättas att också den skattskyldiges familj skall flytta till arbetsorten.
Motionerna 1972: 299 och 1972: 852 syftar till att utvidga rätten till avdrag för ökade levnadskostnader vid arbete utom hemorten. Motionärerna anför bl. a. att den till följd av strukturrationalisering, arbetsbrist och andra skäl alltmer intensiva omflyttningen av arbetskraft medför avsevärda problem för såväl den enskilde som för utflyttningsoch inflyttningskommunerna. De anser att det, inte minst av samhällsekonomiska skäl, är angeläget att beskattningsreglerna utformas så att den som byter anställning har möjlighet att ha sin familjebostad kvar i sin tidigare hemort och få avdrag för ökade levnadskostnader på den nya orten.
Med anledning av de samhällsekonomiska synpunkter motionärerna åberopar kan exempelvis framhållas, att ett av målen för lokaliseringspolitiken är att genom ökade arbetstillfällen skapa bärkraftiga kommuner i lokaliseringsområdena, och att denna politik, som grundar sig på såväl samhällsekonomiska som allmänt sociala skäl, ofta förutsätter omflyttning av såväl arbetstagare som deras familjer. I sådana och andra liknande situationer kan det i och för sig inte anses självfallet att det från allmän synpunkt är mest lämpligt att den som tar anställning på annan ort bor kvar i sin gamla hemort. Det är däremot förståeligt att den som byter eller tvingas byta arbetsort kan vilja behålla sin bostadsort. Om den skattskyldige av privata skäl väljer detta alternativ i stället för att flytta, bör emellertid merkostnaden härför enligt utskottets mening i princip hänföras till ej avdragsgill privat kostnad. Endast om de ökade levnadskostnaderna framstår som en nödvändig följd av den skattskyldiges förvärvsverksamhet, t. ex. på grund av svårigheter att skaffa familjebostad, bör avdrag medges.
Som skatteutskottet och bevillningsutskottet uttalat vid prövning av motsvarande yrkanden vid tidigare års riksdagar tillgodoser således gällande bestämmelser, rätt tillämpade, de fall då avdrag för ökade levnadskostnader kan vara berättigat. Utskottet avstyrker därför motionerna 1972: 299 och 1972: 852.
Yrkandet i motionen 1972: 855 avser att underlätta rekryteringen av studieledare genom att medge dem avdrag för extra kostnader för en måltid vid dubbeltjänstgöring.
Enligt gällande regler kan studieledare liksom andra under vissa om -
SkU 1972:19
ständigheter få avdrag för ökade levnadskostnader om tjänstgöringen är förlagd utanför den vanliga verksamhetsorten. Att medge avdrag för kostnader som uppkommit på den skattskyldiges vanliga verksamhetsort strider mot grundläggande principer vid beskattningen, och undantag härifrån bör inte göras för vissa yrkeskategorier. Med det anförda avstyrker utskottet även motionen 1972: 855.
Enligt beslut av 1963 års riksdag jämställs kommunala och vissa andra traktamenten med statliga, vilket innebär att utbetalat traktamente icke utgör skattepliktig inkomst för mottagaren och att denne å andra sidan inte får göra avdrag för de ökade levnadskostnader som traktamentet avsett att täcka.
I motionen 1972: 408 uppmärksammar motionärerna att vissa kommuner fastställt högre traktamentsersättningar än de statliga maximibeloppen 43 kr. för natt och 46 kr. för dag, vilket medför ej avsedda fördelar vid beskattningen.
Som framgår av den tidigare redogörelsen grundas skattefriheten för statliga traktamenten sedan gammalt på antagandet att traktamentet gått åt för merkostnaderna vid förrättningen. Bakgrunden till 1963 års lagstiftning var bl. a. att de kommunala traktamentena angavs ansluta sig väl till vad som staten i motsvarande fall utbetalar och att det i fråga om kommunerna förelåg en offentlig kontroll av reseräkningar m. m., som var jämförbar med den statliga. Det ansågs därför att kommunala traktamenten borde kunna behandlas på samma sätt som statliga.
Svenska kommunförbundet har enligt de förutsättningar som gäller för denna lagstiftning i sitt normalresereglemente rekommenderat traktamenten, vilkas maximibelopp inte överstiger vad staten i motsvarande fall anvisar. Normalresereglementet gäller generellt för samtliga arbetstagare med undantag endast för ersättning enligt lag eller författning eller kollektivavtal och för vad som utgår till förtroendemän. Kommunerna är genom sitt medlemskap i förbundet förpliktade att följa dessa rekommendationer. Inte desto mindre har vissa kommuner så som anförs i motionen överskridit de angivna maximibeloppen. Dessa kommuner har därigenom brustit i det förtroende som ifrågavarande lagstiftning innebär.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det givetvis inte kan accepteras att vissa kommuner på detta sätt ger vissa arbetstagare obehöriga förmåner vid beskattningen. Enligt vad utskottet erfarit har Kungl. Maj:t sin uppmärksamhet riktad på frågan. Utskottet anser sig därför kunna förutsätta att Kungl. Maj:t — om inte missbruket dessförinnan kan stävjas på annat sätt — till höstriksdagen framlägger förslag till ändring av ifrågavarande beskattningsregler. Med det anförda anser utskottet sig ha besvarat motionen 1972: 408.
SkU 1972:19
7 Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet att riksdagen avslår
1. motionen 1972: 299,
2. motionen 1972: 408, i den mån den inte kan anses besvarad genom vad utskottet i betänkandet anfört,
3. motionen 1972: 852,
4. motionen 1972: 855.
Stockholm den 13 april 1972
På skatteutskottets vägnar ERIK BRANDT
Närvarande: herrar Brandt (s), Magnusson i Borås (m), Eriksson i Bäckmora (c), Engkvist* (s), fru Holmqvist (s), herrar Kristenson (s), Wärnberg (s), Larsson i Umeå (fp), Carlstein (s), Sundkvist (c), Wikner (s), Levin* (fp), Björk i Gävle (c), Söderström (m) och fru Normark (s).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
Reservation
av herrar Magnusson i Borås (m), Eriksson i Bäckmora (c), Larsson i Umeå (fp), Sundkvist (c), Levin (fp), Björk i Gävle (c) och Söderström (m), som
dels anfört följande:
»Som anförs i motionerna 1972: 299 och 1972: 852 har utvecklingen på senare år medfört att det blivit alltmer vanligt att arbetstagare på grund av omlokaliseringar, rationaliseringar, företagsnedläggelser, inskränkningar och arbetsbristsituationer tvingas byta verksamhetsort. Samtidigt medför avfolkningen i glesbygderna och anhopningen i storstadsregionerna avsevärda problem av olika slag såväl för den enskilde som för samhället.
Enligt vår mening skulle det i åtskilliga av dessa fall vara till fördel om arbetstagaren och hans familj i stället för att flytta till den nya verksamhetsorten kunde bo kvar i sin hembygd. Möjligheterna att pendla mellan bostadsort och arbetsort är emellertid begränsade, bl. a. av ekonomiska skäl. Till detta bidrar att de merkostnader som en dubbel bosättning innebär i allmänhet inte får dräs av vid beskattningen. Gällande bestämmelser utgår nämligen från att dessa merkostnader trots att de orsakas av de ändrade arbetsförhållandena i princip är att hänföra till ej avdragsgilla levnadskostnader. Majoriteten anser att dessa
SkU 1972:19
principer, trots den samhällsutveckling som onekligen ägt rum sedan 1963 års revidering av avdragsreglerna, fortfarande bör slå igenom i samma utsträckning som tidigare och att nuvarande regler i alla lägen är helt tillfredsställande. Vi kan inte instämma i denna uppfattning.
I motsats till majoriteten anser vi att skattedomstolar och beskattningsmyndigheter — med den utformning bestämmelserna om avdrag för ökade levnadskostnader vid dubbel bosättning f. n. har — inte har någon möjlighet att medge avdrag för sådana kostnader i ens tillnärmelsevis alla de fall, då kostnaderna uppkommit till följd av den skattskyldiges förvärvsverksamhet och därför rimligen bör vara avdragsgilla vid taxeringen.
På grund av det anförda anser vi att frågan om avdrag för ökade levnadskostnader vid dubbel bosättning bör bli föremål för översyn.»
dels ansett att utskottet under punkterna 1 och 3 bort hemställa »att riksdagen med bifall till motionerna 1972: 299 och 1972: 852 i skrivelse till Kungl. Maj:t begär utredning och förslag till ändrade regler i fråga om avdrag för ökade levnadskostnader i sådana fall, då skattskyldig har arbete på annan ort än där han är bosatt.»
TRYCKERIBOLAGET IVAR HAGGSTRÖM AB. STOCKHOLM 1S72