Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner angående avdraget för nedsatt skatteförmåga m. ni
Skatteutskottets betänkande nr 21 år 1972
SkU 1972:21
Nr 21
Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner angående avdraget för nedsatt skatteförmåga m. ni.
Motionerna
I detta betänkande behandlas motionerna
1972: 173 av herrar Henmark (fp) och Hörberg (fp), vari hemställs att riksdagen beslutar att för folkpensionär som utöver sin folkpension har inkomst av tjänst upp till ett belopp av högst 10 000 kr. det generella avdraget för arbetsinkomstens förvärvande ökas från nu gällande 100 kr. till 400 kr.;
1972: 646 av herr Schött m. fl. (m), vari hemställs
1. att 50 § 2 mom. kommunalskattelagen ändras så att ordet ”väsentligen” utgår,
2. att bestämmelsen om inskränkning i rätten till extra avdrag för nedsatt skatteförmåga för barn som åtnjuter allmänt barnbidrag utgår,
3. att maximibeloppet för extra avdrag höjs till 10 000 kr.,
4. att vederbörande utskott utarbetar erforderlig författningstext.
Gällande bestämmelser
Har skattskyldig fått sin skatteförmåga väsentligen nedsatt på grund av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående än barn för vilka han åtnjuter allmänt barnbidrag eller annan jämförlig omständighet, får extra avdrag medges med högst 6 000 kr. Extra avdrag medges vidare i de s. k. existensminimifallen, dvs. om den skattskyldiges inkomst, efter avdrag för skatt, på grund av nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller annan därmed jämförlig omständighet understigit vad han kan anses ha behövt till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda barn (existensminimum). Avdraget är även i dessa fall maximerat till 6 000 kr., men skattskyldig med oförsörjda barn kan få tillägg med högst 1 500 kr. för varje barn.
Beträffande folkpensionärema innebär 1970 års skattereform att det kommunala bostadstillägget blivit skattefritt och att det extra avdrag, som medges i dessa fall, avpassats så att sidoinkomster upp till 1 500
1 Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 21
SkU 1972:21
kr. för ensamstående och 2 000 kr. för makar inte beskattas. Om sidoinkomsten är högre avtrappas det extra avdraget med en tredjedel av den överskjutande inkomsten. Har den skattskyldige förmögenhet över visst belopp skall det extra avdraget minskas eller inte utgå. Bestämmelserna innebär att marginalskatten blir omkring 43 #/o i de inkomstlägen där avdraget avtrappas. Det kommunala bostadstillägget avtrappas med 50°/o av inkomstökningen, varför den sammanlagda marginaleffekten kan bli så hög som 93 °/o. Detta innebär emellertid en förbättring jämfört med tidigare. Påpekas kan också att sidoinkomsten för gifta halveras före avtrappningen av det kommunala bostadstilllägget, varför den sammanlagda marginaleffekten i dessa fall inte är lika hög.
Riksskatteverket har utfärdat närmare anvisningar i ämnet (RSV I nr 1/1972 p. 1).
Frågornas tidigare behandling
Motsvarande yrkanden som i motionen 1972: 646 har prövats flera gånger av riksdagen, senast förra året. Skatteutskottet (SkU 1971: 36) anförde då i likhet med bevillningsutskottet tidigare år att den skattskyldiges ekonomiska ställning borde vara avgörande för om extra avdrag skulle medges. För en skattskyldig med mera betydande inkomst eller förmögenhet kunde skatteförmågan knappast anses vara väsentligen nedsatt om han inte fått vidkännas en avsevärd utgift. Vidare borde kostnader för hemmavarande barn enligt allmänt godtagna principer inte beaktas vid beskattningen utan genom barnbidrag. De skäl motionärerna anfört kunde enligt utskottet inte heller anses tillräckliga för att höja beloppsgränsema för det extra avdraget.
Samtidigt hade skatteutskottet att behandla motionsyrkanden rörande folkpensionäremas beskattning. Skatteutskottet åberopade bl. a. att socialförsäkringsutskottet i betänkande 1971: 23, som godkänts av riksdagen, avstyrkt bifall till motionsyrkanden om ändrade avtrappningsregler för det kommunala bostadstillägget men därvid förutsatt att Kungl. Maj:t, om det visade sig möjligt, lade fram förslag i syfte att motverka de mindre önskvärda marginaleffekterna av bidrags- och skattereglerna. Utskottet anförde vidare att det inte var motiverat att ge folkpensionärer med stora inkomster avsevärt större förmåner vid beskattningen än som tillkommer andra skattskyldiga i motsvarande inkomstlägen. Beträffande de i och för sig otillfredsställande marginaleffekter, som skatte- och bidragsreglerna i vissa fall kunde medföra, framhöll skatteutskottet, liksom bevillningsutskottet tidigare år, att folkpensionärerna hade en i många avseenden gynnad ställning vid beskattningen, eftersom de även i de inkomstlägen, där avtrappningseffektema satte in, totalt sett beskattades lägre än andra inkomsttagare.
SkU 1972: 21
3 Enligt utskottets uppfattning torde det inte vara möjligt att genom ytterligare åtgärder på beskattningsområdet komma till rätta med problemet utan betydande avsteg från skatteförmågeprincipen.
Utskottet
Reglerna om extra avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga innebär bl. a. att sådant avdrag kan medges med högst 6 000 kr. i vissa särskilt angivna fall, bl. a. om nedsättningen av skatteförmågan orsakats av sjukdom e. d. eller av underhåll av andra närstående än barn för vilka den skatteskyldige åtnjuter allmänt barnbidrag.
I motionen 1972: 646 yrkas att reglerna mjukas upp, så att avdrag kan medges även om nedsättningen av skatteförmågan inte kan anses väsentlig och om den orsakats av underhåll av barn. Vidare yrkas att avdragets maximibelopp höjs till 10 000 kr.
Riksdagen har vid upprepade tillfällen prövat och avvisat motsvarande yrkanden. Några nya omständigheter anförs inte i motionen. Utskottet vidhåller bevillningsutskottets och skatteutskottets uttalanden tidigare år att extra avdrag bör kunna medges endast om omständigheterna är ömmande, dvs. vid väsentligen nedsatt skatteförmåga, och att motionärerna inte visat att den nuvarande beloppsgränsen är otillräcklig. Vidare bör kostnaden för hemmavarande barn enligt gällande principer inte beaktas vid beskattningen. Utskottet avstyrker således motionen 1972: 646.
Reglerna om extra avdrag för folkpensionärer konstruerades om i samband med 1970 års skattereform, och samtidigt gjordes det kommunala bostadstillägget skattefritt. Principen är i dessa fall att det extra avdraget avpassas så, att sidoinkomster upp till 1 500 kr. för ensamstående och 2 000 kr. för makar inte beskattas. Om inkomsten är högre minskas det extra avdraget, som f. n. uppgår till högst 3 600 kr. för ensamstående och 3 400 kr. för makar, med en tredjedel av överskjutande belopp. Rätten till extra avdrag påverkas också av förmögenhetsinnehav. Även kommunalt bostadstillägg trappas av när inkomsten stiger. På grund härav kan i vissa fall den sammanlagda marginaleffekten av avtrappningsreglerna uppgå till mer än 90 %>•
I motionen 1972: 173 anförs bl. a. att skatten på ett inkomsttillskott blir alltför hög i de inkomstlägen som berörs av avtrappningsreglerna. Motionärerna framhåller också att arbetsfri inkomst av kapital i de lägre inkomstskikten ger större nettobehållning än inkomst av arbete. De yrkar därför att schablonavdraget i inkomstkällan tjänst höjs från 100 till 400 kr. för den som utöver folkpension har inkomst av tjänst om högst 10 000 kr.
Som skatteutskottet framhöll förra året vid behandlingen av vissa motionsyrkanden beträffande folkpensionärernas beskattning är de margi -
SkU 1972: 21
naleffekter som skatte- och bidragsreglerna medför i och för sig otillfredsställande, även om de nya reglerna medfört vissa förbättringar. Svårigheterna att komma till rätta med detta problem beror på att folkpensionärerna även i de inkomstlägen, där avtrappningsreglerna sätter in, totalt sett beskattas lägre än andra inkomsttagare och att man med hänsyn till skatteförmågeprincipen inte ansett sig böra ge folkpensionärer med stora inkomster avsevärt större förmåner vid beskattningen än andra i motsvarande inkomstlägen. Förslaget i motionen är ägnat att förstärka nuvarande skillnader i detta hänseende men påverkar däremot inte i nämnvärd utsträckning de kritiserade marginaleffekterna. Av vad som anförs i motionen synes vidare framgå, att avsikten med det föreslagna avdraget bl. a. är att undanröja den skillnad i beskattningen av folkpensionärer med inkomst av olika slag, sorn uppkommer som en naturlig följd av det s. k. sparavdraget. Det bör emellertid framhållas att sådana skillnader kommer att bestå även med motionärernas förslag och i vissa fall dessutom förstärkas till nackdel t. ex. för den som endast har sidoinkomst i form av rörelse. Därtill kommer att avsikten synes vara att avdraget endast skall få tillgodoräknas den som förvärvsarbetat under året, vilket medför vissa svårigheter vid den praktiska tillämpningen.
Med det anförda avstyrker utskottet också motionen 1972: 173.
Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet att riksdagen avslår
1. motionen 1972: 173
2. motionen 1972: 646.
Stockholm den 18 april 1972
På skatteutskottets vägnar ERIK BRANDT
Närvarande: herrar Brandt (s), Magnusson i Borås* (m), Eriksson i Bäckmora* (c), Engkvist* (s), Wärnberg (s), Larsson i Umeå (fp), Carlstein* (s), Sundkvist (c), Wikner (s), Nilsson i Trobro* (m), Stadling (s), Westberg i Hofors (s), Hörberg* (fp) och fru Normark (s).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
Reservation
av herrar Magnusson i Borås (m) och Nilsson i Trobro (m), som — under åberopande av innehållet i motionen 1972: 646 — ansett att utskottet under punkten 2 bort hemställa
”att riksdagen med bifall till motionen 1972: 646 antar följande
SkU 1972: 21
5 Förslag till
Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370).
Härigenom förordnas, att 50 § 2 mom. kommunalskattelagen (1928: 370) skall ha nedan angivna lydelse.
50 §.
2 mom. För fysisk kronor, bortfaller.
Finnes skattskyldigs skatteförmåga under beskattningsåret hava varit nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av närstående eller annan därmed jämförlig omständighet, må efter taxeringsnämndens eller, om besvär anförts eller ock särskild framställning därom gjorts senast den 30 juni året näst efter taxeringsåret, skatterättens beprövande den skattskyldiges taxerade inkomst minskas, förutom med kommunalt grundavdrag, med ytterligare ett efter omständigheterna avpassat belopp, dock högst 10 000 kronor. Har skattskyldig på grund av jämkning vid beräkning av sjömansskatt åtnjutit avdrag för nedsatt skatteförmåga, skall avdrag, som avses i detta stycke, minskas med det belopp, varmed jämkning medgivits.
Om skattskyldigs motsvarande tillämpning.
Skattskyldig, vars detta stycke.
Vad härefter beskattningsbar inkomst.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973. Äldre bestämmelser gäller dock vid 1973 eller tidigare års taxering och vid eftertaxering för år 1973 eller tidigare år.”
Särskilt yttrande
av herr Hörberg (fp):
”Utskottet framhåller beträffande folkpensionärernas beskattning att de marginaleffekter som skatte- och bidragssystemet medför i och för sig är otillfredsställande. Vidare påpekar utskottet att svårigheterna att komma till rätta med problemet bl. a. bottnar i att man inte vill ge folkpensionärer med stora inkomster avsevärt större förmåner vid beskattningen än andra medborgare i motsvarande inkomstlägen.
Förslaget i motion 1972: 173 syftar endast till att minska skattetrycket för folkpensionär med låg arbetsinkomst utöver folkpensionen. Den av motionärerna föreslagna förmånen om ett generellt avdrag om 400 kr., d. v. s. detsamma som vid inkomst av kapital, är endast avsedd att få åtnjutas av folkpensionär som har inkomst av tjänst upp till ett belopp om högst 10 000 kr.
Motionen pekar på en möjlighet att öka intresset hos folkpensionärer
SkU 1972: 21 6
med ingen eller ringa arbetsinkomst för en från social synpunkt önskad aktivitet som samtidigt blir meningsfull ur inkomstsynpunkt. Även andra åtgärder är tänkbara, och man kan utgå från att frågan ägnas fortsatt uppmärksamhet.”
MARCUS »OKTR. STHLM 1 »71 720046
mm