Skatteutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1972:58 med förslag till förordning om skatt på annonser och reklam, m. m. jämte motioner
Skatteutskottets betänkande nr 29 år 1972 SkU 1972: 29
Nr 29
Skatteutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1972: 58 med förslag till förordning om skatt på annonser och reklam, m. m. jämte motioner.
Propositionen
I proposition 1972: 58 har Kungl. Maj:t under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 17 mars 1972 föreslagit riksdagen att anta vid propositionen fogade förslag till
1) förordning om skatt på annonser och reklam,
2) lag om ändring i förordningen (1959: 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning,
3) lag om ändring i skattebrottslagen (1971: 69).
I syfte främst att finansiera ett utökat statligt stöd åt dagspressen föreslås i propositionen, att den skatt på annonser, som infördes den 1 juli 1971, utsträcks till att omfatta vissa former av reklam, bl. a. film-, flyg-, ljus-, ljud- och utomhusreklam (s. k. A-mediareklam) samt trycksaksreklam. Förslaget bygger på reklamutredningens betänkande (Ds U 1972: 1) Reklam I Beskattning av reklamen, men avviker i vissa väsentliga hänseenden från det i betänkandet framlagda skatteförslaget.
Förslaget lämnar annonsskatten i princip orubbad. Skatten blir således oförändrat 6 % för annonser i dagspressen och 10 °/o för andra annonser. Det nuvarande s. k. bottenavdraget för skatt på annonsintäkter upp till 3 milj. kr. per år bibehålls i fråga om dagstidningar och andra periodiska publikationer. Utanför beskattningen ställs även i fortsättningen annonser i medlemsblad och i periodiska publikationer som utgör organ för religiösa, nykterhetsfrämjande, politiska, idrottsliga och försvarsfrämjande sammanslutningar samt de handikappades intresseorganisationer.
För annan reklam än annonsreklam blir skatten 10 °/o och knyts till produktionskostnaderna för trycksaksreklam och till de s. k. mediakostnadema, dvs. kostnaderna för offentliggörandet, för övrig reklam.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 november 1972. Den utvidgade beskattningen beräknas inbringa ca 50 milj. kr. per år.
1 Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 29
SkU 1972:29
2 Motionerna
I detta betänkande behandlas
dels de i anledning av propositionen väckta motionerna
1972:1583 av herr Antonsson m. fl. (c), vari hemställs
att riksdagen beslutar att avslå propositionen 1972: 58;
1972: 1584 av herr Bohman m. fl. (m), vari hemställs
1. att riksdagen beslutar avslå propositionen 1972: 58,
2. att riksdagen beslutar upphäva förordningen (1971: 170) om annonsskatt från och med den 1 juli 1972;
1972: 1585 av herrar Clarkson (m) och Hovhammar (m), vari hemställs att
riksdagen vid bifall till moderata samlingspartiets motion 1972: 1584 om avslag på propositionen 1972: 58 i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer att Kungl. Maj:t förelägger riksdagen förslag om beskattning av spel och dobbel;
1972: 1586 av herr Helén m. fl. (fp), vari hemställs
1. att riksdagen avslår propositionen 1972: 58,
2. att riksdagen beslutar överlämna motionen i de delar som rör reklamsanerande åtgärder till reklamutredningen;
1972:1587 av herr Hermansson m. fl. (vpk), vari hemställs
1. att riksdagen beslutar att den allmänna reklambeskattningen skall utformas såsom en omkostnadsavgift,
2. att denna avgift tills vidare skall uttas med 25 procent av beskattningsvärdet, samt
3. att vederbörande utskott utformar nödvändig författningstext med utgångspunkt i det av ledamoten Lindqvist till reklamutredningens förslag fogade särskilda yttrandet;
1972: 1588 av herr Molin (fp), vari hemställs
1. att riksdagen beslutar att i förordningen om skatt på reklam och annonser införa en bestämmelse om att politiska meddelanden icke skall anses utgöra skattepliktig reklam, samt
2. att vederbörande utskott utarbetar nödvändig ändring av texten i den föreslagna förordningen;
1972:1589 av herr Nordstrandh m. fl. (m), vari hemställs
1. att riksdagen beslutar undanta den annonsering och övrig reklam, som i studieutbudssyfte bedrivs av olika utbildningsanstalter och er -
SkU 1972: 29
kända studieförbund, från den föreslagna annons- och reklamskatten, samt
2. att vederbörande utskott utarbetar härför erforderlig författningstext; 1972:
1590 av herr Strindberg m. fl. (m), vari hemställs
att riksdagen på det sätt ändrar det i propositionen 1972: 58 framlagda förslaget till lag om ändring i förordningen (1959: 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning att 32 § i denna förordning erhåller följande lydelse:
32 § På ansökan av den som driver eller ämnar driva verksamhet, i vilken skattskyldighet ifrågakommer, skall beskattningsmyndigheten, därest tillgänglig utredning det medgiver, meddela förhandsbesked rörande skattskyldighet samt i fråga huruvida vara är skattepliktig ävensom efter vilken skattesats och vilket beskattningsvärde skatten, då sådan skall utgöras, är att bestämma. Beskedet skall utfärdas för sökanden och gälla för beskattningsperiod som ännu icke utgått, eller senare period, dock att beskedet icke må avse längre tid än ett år.
1972: 1591 av herr Strindberg m. fl. (m), vari hemställs
att riksdagen, om förslaget till förordningen om skatt på annonser och reklam antas, beslutar den ändringen att till 23 § i förordningen fogas ett nytt tredje stycke av följande lydelse:
Skattskyldig får från det sammanlagda beskattningsvärdet av reklamtrycksaker såsom kostnadsersättning avdraga ett belopp motsvarande en procent av beskattningsvärdet.
1972: 1592 av herrar Svensson i Eskilstuna (s) och Möller i Gävle (s), vari hemställs
att 1 § punkten 4 i förslaget till förordning om skatt på annonser och reklam utformas enligt i motionen angivna riktlinjer;
1972: 1593 av herr Åsling (c), vari hemställs
1. att riksdagen uttalar att fackpressens särart skall betonas och beaktas, speciellt i reklamutredningens fortsatta arbete samt i den aviserade nya pressutredningen,
2. att riksdagen beslutar införa en möjlighet för vissa tidningar att — efter särskild prövning — erhålla befrielse från erläggande av annonsskatt,
3. att riksdagen beslutar att annonser i den skattebelagda fackpressen i övrigt beskattas på samma sätt som annonser i dagspressen efter en skattesats på 6 procent,
4. att vederbörande utskott utarbetar erforderlig författningstext;
SkU 1972:29
dels de vid riksdagens början väckta motionerna 1972:11 av herr Sjöholm (fp), vari hemställs
att riksdagen beslutar att upphäva förordningen (1971: 170) om an nonsskatt;
1972: 53 av herr Helén m. fl. (fp), vari hemställs, att riksdagen beslutar avskaffa annonsskatten;
1972: 833 av herr Clarkson m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen beslutar upphäva annonsskatten från och med ingången av budgetåret 1972/73.
I anledning av propositionen har ingivits skrivelser från Svenska tidningsutgivareföreningen, Huvudstadspress aktiebolag och Grafiska arbetsgivare- och industriorganisationerna.
Utskottets yttrande
Allmänna synpunkter
Vid föregående års behandling av förslaget till förordning om annonsskatt framhöll skatteutskottet att denna lagstiftning borde betraktas som ett provisorium med relativt kort giltighetstid med hänsyn till att förslag om en allmän reklamskatt kunde väntas till följande års riksdag. Detta uttalande åberopas av såväl reklamutredningen som departementschefen till stöd för det nu framlagda förslaget om skatt på annonser och reklam. Utskottet finner det i princip tillfredsställande att den renodlade annonsskatten, som innebär en diskriminering av tidningsreklamen i förhållande till andra reklammedia, nu föreslås ersatt med en mera generell reklamskatt. Utskottet delar också departementschefens uppfattning att det i nuvarande budgetläge inte är försvarligt att besluta om ytterligare presstöd utan att samtidigt dessa utgifter kompenseras genom ökade intäkter. De motionärer som ansett sig kunna godta förslaget om presstöd men inte förslaget om reklamskatt har som regel inte anvisat andra åtgärder för att finansiera stödet än en ytterligare underbalansering av budgeten.
De invändningar i övrigt som i partimotionema riktas mot det framlagda förslaget är i huvudsak av samma karaktär som invändningarna mot annonsskatteförslaget. Motionärerna hänvisar bl. a. till de tryckfrihetsrättsliga invändningar som framfördes mot annonsskatteförslaget och som riksdagen underkände. Vidare åberopas de synpunkter som från pressens sida framfördes i fråga om annonsskattens förmenta ne -
SkU 1972:29
gativa verkningar. Motionärerna framför också olika förslag om reklamsanerande åtgärder för att åstadkomma en bättre information för konsumenterna.
Beträffande effekterna av annonsskatten för tidningarna delar utskottet departementschefens uppfattning att den minskning av annonsvolymens omfattning som ägde rum under år 1971 i första hand torde bero på den då inträffade konjunkturavmattningen och knappast på annonsskatten. När det gäller åtgärder för att skapa en bättre reklam vill utskottet hänvisa till att dessa frågor närmare kommer att belysas i reklamutredningens slutbetänkande. Som ett skäl för införande av en allmän reklamskatt har reklamutredningen åberopat vissa beräkningar rörande reklamens tillväxttakt och funnit att en dämpning härav skulle vara ett samhällsintresse. Även departementschefen betraktar en sådan effekt av reklamskatten som positiv, samtidigt som han i annat sammanhang uttalar att han inte vill frånkänna reklamen dess betydelse som ett både värdefullt och effektivt medel för marknadsföringen. Utskottet anser att reklamen med hänsyn bl. a. till den starka tillväxttakten bör kunna bära en viss beskattning men att styrningen av reklamens innehåll främst bör ske genom andra åtgärder än befrielse från skatt. Utskottet har med det anförda velat betona att utskottet i första hand betraktar reklamskatten som en punktskatt bland andra punktskatter. Med den angivna reservationen tillstyrker utskottet i princip förslaget om skatt på reklam och annonser och avstyrker följaktligen yrkandena om avslag på propositionen och om upphävande av förordningen om annonsskatt i motionerna 1972: 11, 1972: 53, 1972: 833, 1972: 1583, 1972: 1584 och 1972: 1586. I konsekvens härmed avstyrker utskottet också motionen 1972: 1585, som för bifall till yrkandet förutsätter bifall till motionen 1972: 1584.
Utskottet kan inte heller biträda yrkandet i motionen 1972: 1587 om att reklamskatten bör utformas som en 25-procentig omkostnadsavgift. Bortsett från att utskottet inte anser sig kunna förorda en beskattning av denna höjd bör yrkandet avvisas med hänsyn till bl. a. de administrativa och kontrollmässiga svårigheter som denna beskattningskonstruktion kan antas medföra.
Beskattningen av annonser
Den i propositionen föreslagna lösningen av reklamskattefrågan innebär att den nuvarande annonsbeskattningen med ett par ändringar överförs i huvudsak oförändrad till den nya författningen. Den väsentliga fördelen med denna åtgärd jämfört med reklamutredningens förslag att undanta de icke kommersiella annonserna från beskattning ligger i att man därigenom slipper en uppdelning av annonserna i skattepliktiga och skattefria med därav följande gränsdragningsproblem.
SkU 1972: 29
6 I motionen 1972: 1588 yrkas undantag från beskattningen för politisk annonsering, medan ett motsvarande yrkande i fråga om studieutbud framförs i motionen 1972: 1589.
Utskottet får med anledning härav framhålla, att ett bifall till dessa yrkanden rimligen kan tänkas endast på de grunder som reklamutredningen förordade, nämligen att all icke kommersiell annonsering undantas från beskattning. Då utskottet på ovan angivna skäl inte vill förorda en sådan åtgärd avstyrker utskottet bifall till dessa motioner.
I motionen 1972: 1593 framförs ett yrkande som utskottet hade anledning att pröva i samband med annonsskattens införande, nämligen att vissa publikationer, som företräder bl. a. fackliga eller kooperativa organisationer, med hänsyn till sitt värdefulla innehåll skall undantas från beskattning. Utskottet fann att ett sådant undantag inte kunde förenas med de tryckfrihetsrättsliga reglerna. Det synes utskottet rimlig att tidskrifter av ifrågavarande slag bör kunna få stöd i den mån de anses vara av särskilt värde för den allmänna debatten. Då frågor om presstöd emellertid faller utanför utskottets kompetensområde anser utskottet sig förhindrat att framlägga förslag härom. Med det anförda hänvisar utskottet till en lösning som bör föredras framför undantag från beskattningen och avstyrker bifall till motionen 1972: 1593.
Utskottet har tidigare konstaterat att annonsbeskattningen föreslås kvarstå i huvudsak oförändrad. En väsentlig ändring är dock att beskattningsmyndigheten i fråga om periodiska publikationer skall kunna medge befrielse från skyldigheten att erlägga reklamskatt om den årliga annonsomsättningen inte överstiger tre miljoner kr., det s. k. bottenavdraget. Utskottet är medvetet om att den ändring, som på utskottets förslag genomfördes vid annonsskattens införande och som innebär att skatten i sådana fall först skall inbetalas för att sedan halvårsvis återbetalas, lett till mindre önskvärda konsekvenser. I princip kan utskottet biträda reklamutredningens uppfattning att ett bottenavdrag av denna storlek inte är motiverat av skattetekniska skäl utan att avdraget närmast bör betraktas som en del av presstödet. Med den nu föreslagna konstruktionen vinner man emellertid den fördelen att flertalet periodiska publikationer helt befrias från skyldighet att betala reklamskatt. Utskottet har funnit att genom bottenavdraget undantas från beskattning praktiskt taget alla de publikationer som redan är fritagna från beskattning på grund av att de enligt 8 § 6 och 7 mom. förordningen om mervärdeskatt är undantagna från skatteplikt till sådan skatt. Under sådana förhållanden saknas enligt utskottets mening anledning att bibehålla denna undantagsbestämmelse som medför vissa från tryckfrihetsrättslig synpunkt tveksamma effekter. Den viktigaste gruppen av publikationer som omfattas av mervärdeskatteundantaget är medlemsbladen, som i ett par fall kommer upp i en annonsomsättning som överstiger 3 milj. kr. per år.
SkU 1972:29
7 En förutsättning för att en publikation skall betraktas som medlemsblad från mervärdeskattesynpunkt är att den inte säljs i allmänna handeln. Denna bestämmelse kan uppenbarligen få den effekten att en organisation kan göra skattemässiga vinster genom att begränsa spridningen av sitt medlemsblad till de egna medlemmarna. Om medlemsbladet är av sådan karaktär att dess innehåll måste bedömas vara av värde för den offentliga debatten, måste alltså beskattningsreglerna sägas motverka den fria opinionsbildningen, vilket inte står i god överensstämmelse med grunderna för tryckfriheten. Frågan är emellertid primärt ett mervärdeskatteproblem, som till denna del bör kunna prövas av den pågående tekniska utredningen angående mervärdeskatten. I fråga om reklamskatten kan man enklast lösa problemet genom att slopa det angivna undantaget. Härigenom kommer visserligen ett par medlemsblad med betydande annonsomsättning att få betala skatt, men detta bör enligt utskottets mening vara ägnat att skapa större rättvisa vid beskattningen eftersom dessa organ bör betraktas som konkurrenter till den övriga pressen på annonsmarknaden.
En fråga som också gäller pressen har tagits upp av Tidningsutgivareföreningen och i motionen 1972: 1592, nämligen frågan om de s. k. annonstidningarna har möjlighet att genom bestämmelserna om grundavdrag undvika beskattningseffektema. Enligt författningsförslaget skall grundavdrag medges för varje självständig periodisk publikation. Villkoret för att bli betraktad som periodisk publikation är endast att tidningen enligt utgivningsplan utkommer med minst fyra nummer om året.
Utskottet delar den i motionen framförda uppfattningen att annonstidningarna, som närmast har karaktär av reklamtrycksaker, inte bör vara berättigade till grundavdrag, vilket som utskottet tidigare framhållit närmast skall ses som en del av presstödet. Utskottet förordar därför den ändringen av definitionen på periodiska publikationer att reklamtrycksaker inte skall kunna hänföras till sådana publikationer samt att bestämmelserna om bottenavdrag kompletteras med föreskrifter om att endast dagspress och tidskrifter skall kunna komma i åtnjutande härav.
Om undantaget för medlemsblad, publikationer, som utgör organ för vissa ideella sammanslutningar, personaltidningar, vissa program och kataloger slopas, uppkommer som tidigare nämnts endast en obetydligt utvidgad beskattning. Det bör emellertid framhållas att åtgärden medför redovisningsskyldighet för publikationer, som har en årlig annonsomsättning som överstiger 60 000 kr. Enligt utskottets mening kan emellertid upprättandet av deklaration beträffande annonsomsättningen inte anses särskilt betungande med hänsyn till att deklarationsavlämnandet i flertalet av dessa fall — enligt särskilt medgivande av beskattningsmyndigheten — kan få ske årsvis. Det omfattande deklarations -
SkU 1972: 29
material som bcskattningsmyndigheten på detta sätt får till sitt förfogande utgör ett värdefullt underlag för annonsstatistiken, som bl. a. bör kunna användas för att följa upp verkningarna av reklamskatten och för prognoser om annonsmarknadens utveckling. Utskottet förutsätter alltså att dessa deklarationer blir förmål för särskild statistisk bearbetning i här angivet syfte.
I propositionen föreslås den utvidgningen av annonsbeskattningen att skatt skall utgå även på annonser som införs utan vederlag, om annonsen avser annan av utgivaren bedriven verksamhet än det skattskyldiga utgivandet av den publikation vari annonsen införts. Med anledning av bl. a. bestämmelserna härom har Tidningsutgivareföreningen begärt sådan ändring av författningsförslaget att skatt inte kommer att utgå på s. k. ersättningsannonser, dvs. annonser som vid första införandet innehållit tryckfel eller andra felaktigheter som tidningen och inte beställaren svarar för och som av denna anledning införts i rättat skick utan debitering.
Enligt utskottets mening bör skatt inte utgå för ersättningsannons, som närmast bör jämföras med retur när det gäller varubeskattningen.
I fråga om övriga punktskatter godtas normalt avdrag för returer på grund av fel eller brist i godset och motsvarande bör enligt utskottets mening gälla i fråga om annonser. Utskottet anser det emellertid inte nödvändigt att komplettera författningstexten på denna punkt. Föreskrifter av denna art bör kunna meddelas anvisningsvägen av beskattningsmyndigheten.
Beskattningen av annan reklam än annonser
Utskottet har vid sin granskning av förslaget till reklamskatt i vad det avser de tidigare obeskattade reklamområdena helt allmänt ansett sig kunna konstatera att beskattningsmyndigheterna och främst riksskatteverket kommer att ställas inför betydande svårigheter vid tillämpningen av de nu föreslagna bestämmelserna. Även om reklamutredningen lagt ned ett omfattande arbete på utformningen av sitt förslag och detta förslag i väsentliga delar efter remissbehandling överarbetats inom finansdepartementet är det redovisade resultatet behäftat med vissa brister.
Bestämmelserna är såvitt utskottet kan finna svåra att tillämpa för vissa av de skattskyldiga. Detta gäller främst den del av skatteområdet som berör tryckerierna, nämligen reklamtrycksakerna. De grundläggande definitionerna ger inte besked om en trycksak framställts huvudsakligen för att offentliggöra reklam eller inte. Sedan den frågan avgjorts återstår att fastställa dels vem som är skattskyldig, dels vad som skall räknas in i beskattningsvärdet. Huvudprincipen i författningsförslaget är att tryckeriet skall svara för skattskyldigheten, även när det
SkU 1972: 29
inte självt till alla delar framställt trycksaken, och att skattskyldigheten skall omfatta också sådant bokbinderiarbete som sker utanför tryckeriet. I beskattningsvärdet skall också inräknas värdet av arbete och materiel, som tryckeriet inte självt svarat för. Om tryckeriet inte kan få uppgifter härom från beställaren, skall beskattningsvärdet till denna del fastställas genom uppskattning. Den grafiska branschen har i skrivelse till utskottet uttryckt sin oro för hur dessa bestämmelser skall kunna tillämpas i praktiken, och utskottet finner dessa farhågor till viss del befogade.
Enligt utskottets mening gäller den väsentligaste invändningen det förhållandet att tryckerierna åläggs redovisningsskyldighet för åtgärder, som äger rum sedan trycksakerna lämnat tryckeriet och gått till ett bokbinderi, alltså vid en tidpunkt då de ekonomiska mellanhavandena mellan tryckeri och beställare ofta är slutreglerade. Att bestämmelserna fått denna utformning torde främst vara motiverat av en önskan att begränsa kretsen av skattskyldiga. Enligt vad utskottet erfarit skulle emellertid en utvidgning av skattskyldigheten till att omfatta även de företag som självständigt utför bokbinderiarbeten i fråga om reklamtrycksaker endast innebära att antalet skattskyldiga okar med ett par hundra. Med en utvidgning av skattskyldigheten till bokbinderierna skulle man emellertid få en i princip riktigare och från praktisk synpunkt rimligare fördelning av skattskyldigheten. Med hänsyn härtill förordar utskottet den ändringen att den som självständigt utför bokbinderiarbete, som innebär färdigställande av reklamtrycksak, skall vara skattskyldig för utfört arbete.
En annan omständighet som gäller trycksakerna och som sannolikt kommer att leda till svårigheter i praktiken är att klichéernas värde skall inräknas i beskattningsvärdet enligt propositionens förslag. Enligt vad utskottet erfarit sker framställningen av kliché till övervägande del i fristående klichéanstalter, vilka i ringa eller ingen omfattning kan avgöra om klichéerna skall användas för reklamtryck eller för annat ändamål. Härtill kommer att de i viss omfattning används såväl till skattepliktiga produkter som till andra och i vissa fall till flera olika trycksaker. Med anledning härav har i författningsförslaget intagits en bestämmelse om att värdet av kliché får räknas bort från beskattningsvärdet i de fall den tidigare använts för framställning av skattepliktig reklamtrycksak och beställaren påförts skatt härför. De praktiska svårigheterna att kontrollera tillämpningen av en sådan bestämmelse torde vara påtagliga. Detta i förening med de övriga problem, som klichéerna skulle medföra i fråga om beskattningsvärdets bestämmande, föranleder utskottet att förorda att värdet av klichéer inte skall inräknas i beskattningsvärdet. Denna åtgärd medför självfallet viss minskning av skatteinkomsterna, men detta skattebortfall torde kunna anses till större delen bli kompenserat genom den något utvidgade annonsbeskattning som ut -
SkU 1972:29
skottet tidigare förordat. De av utskottet föreslagna ändringarna och det förslag, som utskottet i det följande framlägger beträffande utvidgade och snabbare möjligheter att erhålla förhandsbesked i bl. a. skattepliktsfrågorna, bör bidra till att väsentligt underlätta tryckeriernas redovisningsskyldighet.
I fråga om reklamtrycksakerna förtjänar också nämnas att särskilda nedsättningsregler och i vissa fall möjligheter till befrielse från skatt föreslås i fråga om postorderföretagens kataloger. Dessa förslag grundar sig på vissa överväganden av reklamutredningen, som dock framhållit att några säkra bedömningsgrunder inte finns för storleken av den nedsättning som bör komma i fråga. Utskottet förutsätter därför att dessa nedsättningsbestämmelser kommer att omprövas, då närmare erfarenheter vunnits i fråga om den praktiska tillämpningen.
Förhandsbesked
Riksskatteverket har i sitt remissyttrande över reklamutredningens betänkande anfört, att behovet av snabba besked till de skattskyldiga främst i fråga om skattepliktsfrågor beträffande reklamtrycksaker skulle kunna tillgodoses genom att en särskild nämnd inrättas hos verket, vilken nämnd skulle kunna lämna bindande förhandsbesked. Enligt verkets förslag skulle nämndens besked inte kunna överklagas. Departementschefen anser också att verket i reklamskattefrågor bör förstärkas med en särskild nämnd, men nämnden skall enligt hans förslag bara ha rådgivande funktion. Det framgår inte klart om nämnden avses vara ett rådgivande organ till den rättsnämnd, som nu meddelar förhandsbesked i skatte- och taxeringsfrågor, eller om den främst skall biträda verksledningen eller möjligen ha båda dessa uppgifter.
I motionen 1972: 1590 yrkas att förfarandeförordningens bestämmelser om förhandsbesked generellt skall utvidgas så att förhandsbesked skall kunna meddelas inte enbart i fråga om skatteplikt och skattesats utan även beträffande skattskyldighet och beskattningsvärde. Yrkandet är motiverat av att vissa problem kan uppkomma i samband med reklamskatten, men förslaget får genom sin utformning motsvarande verkningar för hela den del av punktbeskattningen som regleras av förfarandeförordningen.
Med anledning härav vill utskottet erinra om att punktskatteutredningen f. n. överser förfarandeförordningen och att förhandsbeskedsinstitutet därvid också torde komma att granskas. Såvitt utskottet kan bedöma torde normalt inga problem uppkomma, om man låter rätten till förhandsbesked omfatta även frågor om skattskyldighet på samma sätt som redan gäller i fråga om mervärdeskatten. Det är däremot tveksamt om en ovillkorlig rätt att erhålla förhandsbesked beträffande beskattningsvärde utan vidare kan införas på hela den berörda skattesektorn. Med hänsyn till den pågående utredningen anser utskottet sig
SkU 1972:29
inte kunna tillstyrka andra ändringar i förfarandeförordningen än dem som föreslås i propositionen med anledning av reklamskattens införande. Däremot finner utskottet att starka skäl talar för att särskilda regler införs i fråga om möjligheterna att få snabba besked i fråga om bl. a. skatteplikt för reklamtrycksaker. I det sammanhanget kan i fråga om reklamskatten det motionsvis framförda önskemålet om förhandsbesked i fråga om skattskyldighet också tillgodoses liksom behovet av besked rörande rätt till återbetalning av reklamskatt för periodiska publikationer enligt det av utskottet tidigare redovisade ändringsförslaget. Rent principiellt kan givetvis vissa invändningar resas mot att man inför särskilda besluts- och besvärsregler för ett så relativt obetydligt skatteområde som reklamskatten. Enligt utskottets mening kan dock sådana invändningar avvisas med hänsyn till att behovet av vägledande besked i skattefrågorna är betydligt större på detta område än vad som tidigare varit fallet vid införandet av andra punktskatter. Reklamtrycksakernas mångskiftande karaktär kommer otvivelaktigt att medföra vissa tillämpningssvårigheter, och enligt utskottets mening har branschen ett legitimt krav på snabba besked i skattepliktsfrågorna utan att rättssäkerheten därför eftersätts. Enligt utskottets bedömning skulle riksskatteverkets förslag bäst gagna snabbheten, medan förslaget i propositionen i högre grad tillgodoser önskemålen om rättssäkerhet.
Utskottet anser det uteslutet att bibehålla det nu gällande systemet med förhandsbesked, som meddelas av rättsnämnden och kan överklagas till kammarrätt och regeringsrätt. Vanligtvis tar en behandling i alla tre instanserna längre tid än ett halvår trots att förhandsbeskedsärendena tas upp med förtur. Utskottet förordar därför att riksskatteverket, som departementschefen föreslagit, förstärks med en särskild nämnd och att verket meddelar beslut i förhandsbeskedsfrågor efter hörande av nämnden. Verksstyrelsen bör kopplas in endast om frågan kan anses vara av principiell vikt. Om verket och nämnden kan utveckla sådana allmänna riktlinjer för beskattningen, som allmänt kan godtas av de skattskyldiga och deras uppdragsgivare, bör överklagande av förhandsbeskeden endast komma i fråga i undantagsfall. För att det slutliga avgörandet i sådana fall skall ske utan onödig omgång föreslår utskottet att förhandsbeskeden skall kunna överklagas direkt till regeringsrätten. Utskottet är medvetet om att det finns risk för att regeringsrätten kan komma att överhopas med okynnesbesvär i frågor av ringa ekonomisk betydelse. Utskottet förutsätter därför att punktskatteutredningen noga följer utvecklingen och om så befinnes erforderligt framlägger förslag om erforderliga spärregler. De skattskyldiga har möjlighet att få förhandsbesked, som blir gällande redan från och med ikraftträdandet. Ansökan om förhandsbesked bör enligt utskottets mening kunna inges från och med den 1 september 1972. Beträffande sammansättningen av den särskilda nämnden för reklamskattefrågor vill
SkU 1972:29
utskottet endast framhålla att den bör kunna ha alternativ sammansättning med hänsyn till utskottets förslag att den också skall kunna pröva frågor om rätt till återbetalning av skatt för periodiska publikationer.
Övriga frågor
Beträffande författningsförslagets utformning i övrigt förordar utskottet vissa ändringar av redaktionell natur, vilka närmare redovisas i utskottets hemställan. Utskottet vill i detta sammanhang också framhålla att vissa av de definitioner som anges i 1 § i författningsförslaget synes böra överarbetas vid en kommande revision av reklamskatten. Dessutom förordar utskottet vissa ändringar i syfte att klargöra arrangörens skattskyldighet när det gäller mässor och utställningar. Då den föreslagna reklamskatten till sin karaktär avviker högst väsentligt från nuvarande eller tidigare existerande punktskatter, finns det anledning anta att behov av författningsändringar kan uppkomma relativt snart efter det att förordningen trätt i kraft. Utskottet förutsätter därför att beskattningsmyndighetema med beaktande av inte bara de fiskaliska intressena utan även de skattskyldigas berättigade krav på rättvisa och rimlighet tar initiativ till förbättringar så snart det finns anledning härtill.
Riksskatteverket har i sitt yttrande framhållit behovet av bestämmelser om öppen skattedebitering för att avdragsrätten skall kunna kontrolleras. Genom de av utskottet förordade ändringarna kommer rätten till avdrag på grund av tidigare erlagd reklamskatt att i viss mån begränsas. I de fall sådana avdrag förekommer bör riksskatteverket dock få meddela föreskrifter om öppen skattedebitering. På grund av frågans begränsade räckvidd synes inte generella föreskrifter härom behöva tas in i förordningen.
Utskottet behandlar slutligen två motionsyrkanden, som i viss mån faller utanför de frågeställningar som tas upp i propositionen. I motionen 1972: 1591 hemställs att tryckerierna skall få särskild kostnadsersättning för sitt arbete med skatteredovisningen. Ersättningen föreslås utgå med 1 °/o av beskattningsvärdet. De skattskyldiga skulle enligt förslaget få tillgodogöra sig kostnadsersättningen genom särskild avdragsrätt.
Utskottet avstyrker detta yrkande med hänvisning till vad utskottet tidigare anfört i samma fråga beträffande mervärdeskatten. I fråga om denna skatt anses skattekredittidens längd innefatta kompensation för tidigare utgående kostnadsersättning vid den allmänna varuskatten. Då skattekredittiden för reklamskatten helt överensstämmer med vad som gäller i fråga om mervärdeskatten, kan motionärernas önskemål i viss mån redan anses tillgodosett. Någon ytterligare kompensation är utskottet inte berett att tillstyrka.
SkU 1972: 29
13 I motionen 1972: 1586 framställs ett yrkande om att motionen i de delar den berör olika reklamsanerande åtgärder skall överlämnas till reklamutredningen.
Med hänsyn till att utskottet anser sig kunna förutsätta, att reklamutredningen även utan en sådan åtgärd kommer att överväga de olika förslag som framförs i den reklampolitiska debatten, avstyrker utskottet detta yrkande.
Mot de delar av propositionen, som utskottet inte tagit upp till särskild behandling, har utskottet inte funnit anledning till erinran.
Utskottets hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
A. Beträffande avslag på proposition 1972: 58 att riksdagen avslår
1. motionen 1972: 1583
2. motionen 1972: 1584, i denna del
3. motionen 1972: 1586, i denna del
B. Beträffande slopande av annonsskatten att riksdagen avslår
1. motionen 1972: 11
2. motionen 1972: 53
3. motionen 1972: 833
4. motionen 1972: 1584, i denna del
C. Beträffande vissa yrkanden om ändring av propositionen att riksdagen avslår
1. motionen 1972: 1587
2. motionen 1972: 1588
3. motionen 1972: 1589
4. motionen 1972: 1591
5. motionen 1972: 1593
D. Beträffande författningsförslagen
att riksdagen med anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1972: 58 och motionerna 1972: 1590 och 1972: 1592 antar
1. det vid propositionen fogade förslaget till förordning om skatt på annonser och reklam med de ändringar och tillägg att 1, 3, 4, 5, 13, 24 och 30 §§ samt en tillkommande 29 §, som föranleder att 29—31 §§ i förslaget betecknas 30— 32 §§, jämte anvisningarna till 9 och 13 §§ och tillkommande anvisningar till 24 § erhåller följande som utskottets förslag betecknade lydelse:
SkU 1972: 29
14 Kungl. Maj:ts förslag
1 § Skatt (reklamskatt)
I denna förordning förstås med 1. trycksak, avtryck
4. periodisk publikation, publikation som enligt utgivningsplan skall komma ut med normalt minst fyra nummer om året,
5. allmän nyhetstidning,
(Se vidare anvisningarna.)
3 § Skatteplikt föreligger, om ej annat följer av 4 §, för annons enligt 1 § som avser reklam och för annan annons för vilken vederlag utgår.
4 § Skatteplikt föreligger ej för annons i
1. publikation som enligt 8 § 6 eller 7 förordningen (1968: 430) om mervärdeskatt är undantagen från skatteplikt för sådan skatt eller som ges ut på främmande språk för spridning huvudsakligen utomlands,
2. publikation eller
5 § Skatteplikt föreligger, om ej annat följer av 6 §, för reklam enligt 1 § som i annan form än annons återges
1. i s. k. ljustidning,
3. på mässa eller utställning
4. i reklamtrycksak.
(Se vidare anvisningarna.)
13 § Beskattningsvärdet utgöres för reklamen.
Utskottets förslag än annons.
eller bild,
4. periodisk publikation, publikation som enligt utgivningsplan skall komma ut med normalt minst fyra nummer om året och som inte är att anse som reklamtrycksak,
offentliggöra reklam.
(Se vidare anvisningarna.)
3 § Skatteplikt föreligger, om ej
annat följer av 4 §, för annons som avser reklam och för annan annons för vilken vederlag utgår.
4 § Skatteplikt föreligger ej för annons i
1. publikation som ges ut på främmande språk för spridning huvudsakligen utomlands,
egen verksamhet.
5 § Skatteplikt föreligger, om ej annat följer av 6 §, för reklam som i annan form än annons återges
av ljud,
3. genom mässa eller utställning,
4. i reklamtrycksak.
(Se vidare anvisningarna.)
13 § Beskattningsvärdet utgöres för reklamen.
SkU 1972: 29
15 Kungl. Maj.ts förslag
I fall som avses i 5 § 4 utgöres beskattningsvärdet av sådan del av vederlaget som avser likvid för sättning, kliché, reproduktionsarbete, tryckplåt eller cylinder, papper eller annat tryckunderlag, tryckfärg, tryckning och bokbinderiarbete. Har den som utför tryckningen ej själv eller genom underleverantör utfört sådant arbete eller tillhandahållit sådan materiel, skall värdet av arbetet eller materielen inräknas i beskattningsvärdet med ledning av uppgifter från den som beställt trycksaken. Lämnas icke sådan uppgift, skall beskattningsvärdet uppskattas efter vad som är skäligt.
Utskottets förslag
I fall som avses i 5 § 4 utgöres beskattningsvärdet av sådan del av vederlaget som avser likvid för sättning, reproduktionsarbete, tryckplåt eller cylinder, papper eller annat tryckunderlag, tryckfärg, tryckning och bokbinderiarbete. Har den som utför tryckning ej själv eller genom underleverantör utfört annat sådant arbete än bokbinderiarbete eller tillhandahållit sådan materiel, skall värdet av arbetet eller materielen inräknas i beskattningsvärdet med ledning av uppgifter från den som beställt trycksaken. Lämnas icke sådan uppgift, skall beskattningsvärdet uppskattas efter vad som är skäligt.
Utgår icke
I beskattningsvärdet -
• skäligt vederlag. eller avgift.
(Se vidare anvisningarna.)
24 § I fråga om självständig periodisk publikation, för vilken den skattepliktiga omsättningen av annonser kan förväntas med säkerhet icke överstiga 3 miljoner kronor för helt kalenderår, får riksskatteverket medge befrielse tills vidare från skyldighet att inbetala reklamskatt.
Till skattskyldig, som redovisat reklamskatt för annonser i självständig periodisk publikation, återbetalar riksskatteverket så stor del av den erlagda skatten för ett kalenderår som svarar mot en skattepliktig omsättning om högst 3 miljoner kronor för helt år. Ater -
(Se vidare anvisningarna.)
24 § I fråga om självständig periodisk publikation, som har dagspress- eller tidskriftskaraktär och för vilken den skattepliktiga omsättningen av annonser kan förväntas med säkerhet icke överstiga 3 miljoner kronor för helt kalenderår, får riksskatteverket medge befrielse tills vidare från skyldighet att inbetala reklamskatt.
Till skattskyldig, som redovisat reklamskatt för annonser i självständig periodisk publikation som avses i första stycket, återbetalar riksskatteverket så stor del av den erlagda skatten för ett kalenderår som svarar mot en skattepliktig omsättning om högst 3 miljö -
SkU 1972: 29
16 Kungl. Maj:ts förslag
betalningen sker efter utgången av varje halvt kalenderår. För första halvåret av ett kalenderår får återbetalat belopp ej överstiga skatten på en omsättning om 1 500 000 kronor.
Om synnerliga
29 § Förordningen (1959: 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning äger tillämpning på reklamskatt. Bestämmelserna i 46 § nämnda förordning gäller även beträffande reklamskatt vid införsel. Förordningens bestämmelser om kontroll hos annan än skattskyldig äger tillämpning på
Utskottets förslag
ner kronor för helt år. Återbetalningen sker efter utgången av varje halvt kalenderår. För första halvåret av ett kalenderår får återbetalat belopp ej överstiga skatten på en omsättning om 1 500 000 kronor.
■ andra stycket.
(Se vidare anvisningarna.)
29 § På ansökan av den som bedriver eller ämnar bedriva verksamhet, som medför skattskyldighet till reklamskatt, skall riksskatteverket, om tillgänglig utredning det medger, efter hörande av en till verket knuten särskild nämnd för reklamskattefrågor meddela förhandsbesked huruvida annons eller reklam är skattepliktig, liksom i fråga som avser sökandens skattskyldighet eller sökandens rätt till återbetalning av reklamskatt enligt 24 §.
Besvär över beslut, varigenom riksskatteverket meddelat förhandsbesked i fråga om reklamskatt, skall upptagas och avgöras av regeringsrätten.
Om sammansättningen av den i första stycket angivna nämnden förordnar Konungen.
30 § Förordningen (1959: 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning äger tillämpning på reklamskatt, dock ej bestämmelserna i 32, 38 och 39 §§ i vad avser förhandsbesked. Bestämmelserna i 46 § nämnda förordning gäller även beträffande reklamskatt vid införsel. Förordningens
SkU 1972: 29
17 Kungl. Maj:ts förslag
varje näringsidkare här i landet för vars räkning annons eller reklam i annan form än annons offentliggöres eller reklamtrycksak framställes.
Utskottets förslag
bestämmelser om kontroll hos annan än skattskyldig äger tillämpning på varje näringsidkare här i landet för vars räkning annons eller reklam i annan form än annons offentliggöres eller reklamtrycksak framställes.
Anvisningar
till 9 §
1 fråga om mässa eller utställning anses arrangören offentliggöra den skattepliktiga reklamen.
Verksamhet anses
Har innehavare
Har tryckeri åtagit sig att för annans räkning framställa reklamtrycksak och anlitas underleverantör för uppdraget, är underleverantören ej skattskyldig.
Med vederlag Från vederlag Utgår i
Kan beställaren visa att kliché eller annan vara, vars värde skall inräknas i beskattningsvärdet för reklamtrycksak, tidigare använts vid framställning av skattepliktig trycksak och att beställaren därvid påförts reklamskatt för värdet av varan, skall skatt ej beräknas på nämnda värde.
Skäligt värde
Beskattningsvärdet av
skattepliktig reklam.
■ — enligt 5 §.
Har tryckeri åtagit sig att för annans räkning framställa reklamtrycksak och anlitas underleverantör för uppdraget, är underleverantören ej skattskyldig. Den som självständigt utför bokbinderiarbete är skattskyldig för sådant arbete.
till 13 §
— sådant skuldebrev.
annan prestation.
i kommunalskattelagen (1928: 370).
av särtrycket.
2 Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 29
SkU 1972: 29
18 Kungl. Maj.ts förslag Utskottets förslag
till 24 §
Skattskyldig, som ger ut program, katalog eller liknande trycksak, som inte kan hänföras till allmän nyhetstidning, populärpress eller fackpress, är inte berättigad till återbetalning av reklamskatt.
2. det vid propositionen fogade förslaget till lag om ändring i förordningen (1959: 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning; 3.
det vid propositionen fogade förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen (1971: 69);
E. Beträffande övriga yrkanden att riksdagen avslår
1. motionen 1972: 1585 beträffande finansiering av presstödet genom skatt på spel,
2. motionen 1972: 1586, såvitt avser yrkandet att motionen i vissa delar överlämnas till reklamutredningen,
3. motionen 1972: 1591, beträffande kostnadsersättning till tryckerierna.
Stockholm den 9 maj 1972
På skatteutskottets vägnar ERIK BRANDT
Närvarande: herrar Brandt (s), Engkvist (s), fruar Nettelbrandt (fp), Holmqvist (s), herrar Josefson i Arrie (c), Wärnberg (s), Larsson i Umeå (fp), Carlstein (s), Sundkvist (c), Wikner (s), Nilsson i Trobro (m), Stadling (s), Westberg i Hofors (s), Olof Johansson i Stockholm (c) och Söderström (m).
Reservationer
1. av fru Nettelbrandt (fp), herrar Larsson i Umeå (fp), Nilsson i Trobro (m) och Söderström (m) som ansett att utskottet dels bort anföra följande:
”Beträffande reklamskatten
Ett uttalat syfte med reklamskatten är att åstadkomma en minskning av den totala reklamvolymen i samhället. Bakom detta ligger uppfattningen att reklamen kommit att få en alltför stor omfattning. Som skäl
SkU 1972:29
för denna ståndpunkt har bl. a. åberopats att reklamen tar i anspråk för stor del av samhällets resurser och innebär en dålig resursanvändning.
För att kunna bedöma den från samhälls- och företagsekonomisk synpunkt optimala storleken på reklamvolymen är det emellertid, enligt utskottets mening, nödvändigt att se reklamen i sitt sammanhang som en nödvändig del av produktionsprocessen i vid bemärkelse. Reklamens betydelse i förhållande till pris- och produktutveckling, försäljningsformer etc. måste analyseras och beaktas. Det är vidare nödvändigt att ta hänsyn till vad en lägre reklamvolym kan innebära i form av övergång till andra försäljnings- och marknadsföringsformer, vars reala resursutnyttjande är större än reklamens.
Något material, som möjliggör bedömningar av detta slag, har inte framlagts vare sig av reklamutredningen eller i propositionen. Inte heller har försök gjorts att bygga under ställningstagande till en reklamskatt med en analys av detta slag. Uttalandet att reklamen generellt sett tar i anspråk för stor del av våra resurser måste därför anses vara bristfälligt underbyggt.
För att få till stånd en bättre och mer informationsrik reklam är en reklamskatt också av tvivelaktigt värde. Enligt utskottets mening finns det mycket litet som talar för att mindre reklam automatiskt innebär bättre reklam. Några sakskäl för denna ståndpunkt har inte heller framlagts, och det finns inget som tyder på att den minskade reklamvolymen i första hand skulle gå ut över vilseledande reklam, informationsfattig reklam etc.
Utskottet ställer sig också avvisande till tanken att i ett senare skede genom ett s. k. befrielseinstitut åstadkomma en sanering av reklamen. Däremot finner utskottet det motiverat att pröva och vidareutveckla möjligheterna att komma till rätta med vilseledande reklam, som ger felaktig information.
Ett sådant institut är enligt utskottets mening en omväg för att åstadkomma bättre reklam. För detta fordras andra och mer direkta åtgärder. Därtill kommer att en beskattning bör bygga på objektivt fastställbara kriterier och inte på subjektiva värderingar. Också den som blir skattskyldig till reklamskatt bör kunna kräva rättvisa vid beskattningen, vilket får anses vara svårförenligt med ett institut som på vaga grunder skall medge skattebefrielse för viss reklam. Det kan enligt utskottets mening ifrågasättas om en dylik åtgärd är väl förenlig med de konstitutionella reglerna för beskattningen. Härtill bör läggas att just det ifrågavarande området måste anses vara särskilt svårt att administrera med hänsyn främst till flexibiliteten hos reklamen och marknadsföringen i övrigt.
Vid ställningstagandet till en eventuell reklamskatt är det enligt utskottets mening nödvändigt att även beakta de sysselsättningsmässiga
2f Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 29
SkU 1972:29
konsekvenserna av ett införande av skatt på reklam. I sammanhanget inskränker utskottet sig till att ta upp verkningarna för den bransch, som torde drabbas hårdast, nämligen den grafiska branschen.
Inom en stor del av denna bransch bedrivs verksamheten i närmast hantverksmässiga former, vilket sammanhänger med att den traditionella teknik, som fortfarande används, gör det svårt att erhålla några egentliga stordriftsfördelar. Den grafiska industrin karakteriseras därför av en mycket hög andel mindre företag. Ca 90°/o av företagen har mindre än 50 anställda. Branschen står emellertid av allt att döma inför betydande strukturomvandlingar, vilkas verkningar redan börjat bli kännbara. Bakom denna ligger framför allt framväxten av en ny grafisk teknik, som förändrar produktionsbetingelserna och möjliggör väsentliga stordriftsfördelar. En annan bidragande orsak är den ökande internationaliseringen av trycksaksmarknaden, som innebär en skärpt konkurrens från utlandet. Enligt 1970 års långtidsutredning är det troligt att branschstrukturen på sikt kommer att förändras genom fusioner, företagsnedläggningar och en snabbare tillväxt av större företag. Mot denna bakgrund har chefen för industridepartementet funnit det nödvändigt att tillsätta en särskild branschutredning för att granska branschens svårigheter och föreslå lämpliga åtgärder.
De första känningarna av den kommande omstruktureringen har redan blivit märkbara. I januari 1972 uppmättes det högsta antalet registrerade arbetslösa inom branschen under hela efterkrigstiden, mer än 600 personer. För 1972 väntas ytterligare minskningar komma att ske såväl bland arbetare som tjänstemän. Hittills har varsel utfärdats för flera hundra anställda. Till detta skall läggas att det på sina håll förekommer en dold arbetslöshet.
Den för sysselsättningen inom den grafiska branschen intressanta effekten är den minskade efterfrågan på reklamtryck, som reklamskatten kan väntas leda till. I första hand är denna naturligtvis ett resultat av den dämpning av reklamvolymen i allmänhet som åsyftas med reklamskatten. Men också subsitutionseffekter av olika slag t. ex. övergång till icke skattebelagda förfaranden som stencilering, fotostatkopiering etc., ökat utnyttjande av personliga marknadsförings- och försäljningsmetoder, tryckning i egna kontorsoffsetpressar etc. kan medverka till en nedgång i efterfrågan på reklamtryck. Till detta kommer också övergång till tryckning utomlands.
I sammanhanget vill utskottet också peka på de ytterligare negativa effekter på pressens ekonomiska situation som svårigheter för den grafiska branschen kan få. Många tidningsföretag bedriver en omfattande civiltrycksverksamhet och är ofta starkt beroende av denna. Genom att minska efterfrågan på reklamtryck kommer därför reklamskatten också indirekt att påverka pressens ekonomi.
De negativa sysselsättningseffekterna förstärks av det ändrade kon -
SkU 1972:29
kurrensläge gentemot utlandet som kan bli en följd av reklamskatten. Hittills har de svenska tryckerierna i stort sett kunnat hävda sig väl gentemot konkurrensen från utlandet. En pålaga på 10 o/o kan emellertid komma att ge de utländska konkurrenterna sådana kostnadsmässiga fördelar att det kommer att vara svårt för många trycksaksbeställare att stå emot. Som generaltullstyrelsen framhållit i sitt remissvar över reklamutredningen föreligger stora svårigheter i såväl administrativt som fiskalt hänseende att tillämpa en skatt på införsel av reklamtrycksaker. Därtill kommer att internationella överenskommelser i avsevärd mån begränsar möjligheten att ta ut skatt vid import. Viktigast i detta sammanhang är konventionen för underlättande av import av varuprover och reklammaterial (SÖ 1955: 23). Denna konvention utgör hinder för uttagande av skatt på direktreklam, även i form av massförsändelse, frånsett reklam som här i landet etablerade företag kan tänkas sprida från utlandet.
Mot bakgrund av de synpunkter som redovisats ovan finner utskottet att övervägande skäl talar mot en beskattning av reklamen. Utskottet avstyrker därför förslaget om skatt på reklam och tillstyrker följaktligen yrkandena om avslag på propositionen.
Beträffande annonsskatten
Annonsskatten har bidragit till att ytterligare försämra den ekonomiska situationen för tidningarna. Genom denna har de s. k. förstatidningarnas resurser minskat på ett allvarligt sätt. Men samtidigt har också annonsskatten påtagligt försvagat andratidningarnas situation. Företagen har ofta minskat sin annonsering och då dragit in reklamen i andratidningen. Statistiken visar, att annonsering i storstädernas förstatidningar under andra halvåret 1971 minskat med 10,4 procent; för andratidningar i samma kommuner är nedgången drygt dubbelt så stor eller 21,0 procent. I landsorten har annonserna i genomsnitt minskat med 5,5 procent för förstatidningar och 12,1 procent för andratidningar. Annonsskatten synes således allvarligt ha försämrat situationen för alla sorters tidningar.
Det främsta syftet med reklamskatten är, enligt propositionen, att finansiera ett utökat statligt stöd åt dagspressen. Samma motiv anfördes när annonsskatten förelädes riksdagen förra året. Utskottet finner det emellertid felaktigt att finansiera ett presstöd genom en ny punktbeskattning, som särskilt hårt drabbar vissa tidningsföretag. Med en dylik beskattning försvagas den ekonomiska ställningen i de drabbade företagen och därmed motverkas syftet med de samhälleliga stödåtgärderna, som ju skulle vara att förbättra och inte försämra de ekonomiska betingelserna för en fri och oberoende dagspress. Ett stöd till en drabbad bransch bör inte finansieras via en skatt som drabbar samma bransch. Utskottet vill också peka på att stödet till andra utsatta branscher inte
SkU 1972:29
finansierats genom speciella skatter. Det har i stället uppfattats som naturligt att detta stöd utgått utan att speciella finansieringsställen anvisats. Utskottet vill också erinra om sitt uttalande i samband med behandlingen av förslaget till förordning om annonsskatt att ’om ett förslag till reklamskatt inte framläggs eller om ett sådant förslag inte kan godtas frågan om annonsskatten bör omprövas’. Utskottet tillstyrker därför yrkandena om upphävande av förordningen om annonsskatt”.
dels bort hemställa
A. Beträffande avslag på propositionen 1972: 58
att riksdagen med bifall till motionerna 1972: 1583, 1972: 1584 och 1972: 1586, såvitt avser avslag på propositionen, beslutar avslå propositionen,
B. Beträffande slopande av annonsskatten
att riksdagen med bifall till motionerna 1972: 11 och 1972: 53, 1972: 833 samt 1972: 1584, såvitt avser slopande av annonsskatten, beslutar upphäva förordningen (1971: 170) om annonsskatt från och med den 1 juli 1972,
C.—E. Beträffande motionerna i övrigt att riksdagen avslår
1. motionen 1972: 11
2. motionen 1972: 53
3. motionen 1972: 833
4. motionen 1972: 1583
5. motionen 1972: 1584
6. motionen 1972: 1585
7. motionen 1972: 1586
8. motionen 1972: 1587
9. motionen 1972: 1588
10. motionen 1972: 1589
11. motionen 1972: 1590
12. motionen 1972: 1591
13. motionen 1972: 1592
14. motionen 1972: 1593
i den mån de inte kan anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört och hemställt.”
2. av herrar Josefson i Arrie, Sundkvist och Olof Johansson i Stockholm (samtliga c), som ansett att utskottet dels bort anföra följande:
”Allmänna synpunkter
I proposition 1972: 58 föreslås att en skatt av samma typ som den nuvarande annonsskatten skall införas på vissa andra former av reklam
SkU 1972:29
såsom trycksaker, reklamfilm, ljusreklam m. m. Propositionen bygger på reklamutredningens betänkande men avviker i vissa viktiga avseenden från detta. Enligt förslaget i propositionen skall annonsskatten sålunda bibehållas i huvudsak oförändrad men lagtekniskt inordnas i en ny förordning om skatt på annonser och reklam. Den nu gällande annonsskatteförordningen föreslås i samband därmed komma att upphöra att gälla.
Förslaget om en särskild annonsskatt har aktualiserats av dels reklampolitiska, dels statsfinansiella skäl. Reklamutredningen har sålunda främst haft att ta ställning till frågan på grundval av sina undersökningar av reklamens allmänna roll och verkningar i samhället under det att de skattetekniska frågorna ägnats mindre uppmärksamhet. Från reklampolitisk synpunkt kan förslaget i propositionen i första hand ses som ett försök att åstadkomma en begränsning eller åtminstone en dämpad tillväxt av den totala reklamvolymen.
I propositionen betonas emellertid också vissa statsfinansiella aspekter. Som ett viktigt motiv för att nu införa en reklamskatt anförs sålunda möjligheterna att finansiera den föreslagna förstärkningen av det statliga stödet till dagspressen på detta sätt.
Utskottet instämmer i de uttalanden som gjorts i motion 1972: 1583 och av reklamutredningen om att reklamen måste betraktas som ett legitimt och nödvändigt medel för att främja avsättningen av varor och tjänster. Å andra sidan kan, som motionärerna också framhåller, en stark tillväxt av vissa former av reklam lätt leda till misshushållning med resurser. I sådana fall påverkas givetvis priserna ofördelaktigt av de höga reklamkostnaderna. Det är lätt att finna konkreta exempel på överdriven och suggestiv reklam, som har ett mycket begränsat informationsvärde.
Enligt utskottets mening finns det därför skäl att beakta de synpunkter, som förs fram i den nämnda motionen om behovet av väsentligt bättre instrument för att motverka undermålig och överdriven reklam. Med den utformning som reklamen i dag har, kan det också anses riktigt att söka dämpa reklamvolymen, åtminstone på vissa områden.
Det anförda talar enligt utskottets uppfattning för att frågan om införande av reklamskatt bör bedömas i ett vidare sammanhang än vad som är möjligt för närvarande. Möjligheterna att påverka utvecklingen på reklamområdet med en skatt måste bedömas i samband med att man tar ställning till andra tänkbara åtgärder som kan stimulera till förbättringar av den kommersiella reklamen. Sådana jämförelser kan inte göras förrän reklamutredningen slutfört sitt arbete. I detta sammanhang vill utskottet i likhet med motionärerna också understryka, att en praktiskt taget enhällig remissopinion — om än på delvis olika grunder — avstyrkt att en särskild reklamskatt införs nu. Bland dessa remissinstan -
SkU 1972:29
ser befinner sig även de konsumentpolitiska organen marknadsrådet, näringsfrihetsombudsmannen och konsumentombudsmannen.
Utskottet anser vidare att det föreliggande lagförslaget har så stora svagheter i tekniskt avseende att det inte bör genomföras i befintligt skick. Riksskatteverket uttalade redan vid remissbehandlingen av reklamutredningens betänkande stora betänkligheter mot skattens tekniska utformning. Dessa svagheter har inte undanröjts vid den fortsatta beredningen i departementet. Verket framhöll bl. a. att de skattskyldiga kommer att stöta på mycket stora svårigheter, när det gäller att tilllämpa och lojalt följa de angivna bestämmelserna. Det underströks också att verket självt kan komma att få stora problem, då det gäller att åstadkomma en likformig beskattning. Utskottet delar denna uppfattning.
Beträffande de statsfinansiella aspekterna vill utskottet framhålla, att reklamskatten kommer att ge staten ett mycket begränsat inkomsttillskott. Mot detta skall vägas de relativt sett mycket höga administrationskostnader, som skatten kommer att dra med sig. Det nuvarande konjunkturläget inbjuder inte heller till att införa en pålaga av detta slag. Ytterligare en faktor som måste tillmätas betydelse i sammanhanget är strukturproblemen inom den grafiska industrin.
Av dessa skäl avstyrker utskottet förslaget till förordning om skatt på annonser och reklam jämte följdförfattningar i propositionen 1972: 58 samt förordar att den nu gällande annonsskatteförordningen skall upphöra att gälla.
Detta ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker yrkandena i motionerna 1972: 1583, 1972: 1584 och 1972: 1586 beträffande avslag på propositionen. Som framhålls i motionen 1972: 1583 får behovet av att ersätta det inkomstbortfall för staten som detta föranleder bedömas vid behandlingen av kompletteringspropositionen. Detta innebär att utskottet avstyrker yrkandet i motionen 1972: 1585 beträffande beskattning av spel och dobbel.
Vad gäller yrkandet i motionen 1972: 1587 om att reklamskatten skall utformas som en omkostnadsavgift finner utskottet det naturligt att för- och nackdelar med den skatteformen kartläggs i samband med de fortsatta reklampolitiska övervägandena. Något särskilt uttalande från riksdagens sida i denna fråga anser dock utskottet inte behövligt. Utskottet avstyrker således motionen 1972: 1587.
Annonsskatten
När riksdagen förra året fattade beslut om att införa annonsskatten, förutskickades att utformningen av denna skatt skulle tas upp till ny prövning, om något förslag till allmän reklamskatt inte lades fram eller inte kunde godtas. Utskottet vill på nytt understyrka att det givetvis inte går att behålla annonsskatten på sikt, om annan reklam inte beskattas.
SkU 1972: 29
25 Som framhålls i motion 1972: 1583 kan det å andra sidan hävdas, att alltför kort tid gått för att det skall vara möjligt att göra en utvärdering av annonsskattens verkningar. Det bortfall av annonser, som träffat dagspressen sedan annonsskatten infördes, torde till största delen ha berott på konjunktursituationen. Avgörandet beträffande annonsskattens framtid bör därför anstå ytterbgare en tid. Av stor betydelse i detta sammanhang är också hur den framtida presstödspolitiken kommer att utformas. Utskottet avstyrker alltså yrkandena i motionerna 1972: 11, 1972: 53 och 1972: 833 om att annonsskatten skall avskaffas.
I motionen 1972: 1588 yrkas undantag från annonsbeskattningen för politisk annonsering medan ett motsvarande yrkande i fråga om studieutbud framförs i motionen 1972: 1589.
Liksom vid behandlingen av likartade motioner förra året vill utskottet här framhålla, att den likformighet lagtekniskt som råder mellan annonsskatten och mervärdeskatten erbjuder redovisningstekniska fördelar. Den vinst som man på detta sätt har uppnått skulle till stor del gå förlorad, om man införde vissa undantag i beskattningen grundade på annonsernas syfte eller innehåll. Med den här angivna motiveringen avstyrker utskottet yrkandena i motionerna 1972: 1588 och 1972: 1589.
I motionen 1972: 1592 har uppmärksammats, att utgivare av s. k. annonstidningar i vissa fall har möjlighet att undvika effekterna av annonsbeskattningen genom bestämmelserna om grundavdrag. I motionen 1972: 1593 yrkas vidare att en särskild prövningsrätt införs i syfte att medge befrielse från annonsskatt för vissa slag av publikationer. Vad motionärerna främst har haft i åtanke är de relativt fåtaliga tidningar, som — fast de inte är befriade från mervärdeskatt — främst är att anse sorn medlemstidningar eller språkrör för stora folkrörelseorganisationer.
Utskottet kan i viss utsträckning instämma i de i motionerna anförda synpunkterna. Med hänsyn till att annonsskatten alltjämt måste betraktas som ett provisorium finns dock inte anledning att nu vidta några förändringar. Utskottet avstyrker således yrkandena i motionerna 1972: 1592 och 1972: 1593 men förutsätter att de i motionerna aktualiserade frågorna tas upp till prövning i den mån en allmän översyn av annonsbeskattningen kommer till stånd.
I motionen 1972: 1593 aktualiseras också vissa frågor om stöd till viss fackpress. Då frågan om presstöd faller utanför utskottets kompetensområde anser sig utskottet inte ha anledning att ta ställning till dessa förslag.
Utskottet vill också rikta uppmärksamheten på de mindre tillfredsställande förhållanden som följt med de nuvarande bestämmelserna om inbetalning av annonsskatt. Utskottet syftar därvid på att man kan komma i den situationen, att indrivningsåtgärd kan få vidtas för skatt som inom en snar framtid skall restitueras. Utskottet förordar med anled -
SkU 1972:29
ning härav, att riksskatteverket får möjligheter att medge befrielse från skyldigheten att inleverera annonsskatt, om den skattepliktiga omsättningen med säkerhet kan beräknas understiga 3 milj. kr för helt år.
Övriga frågor
I motionen 1972: 1590 begärs en utvidgning av förfarandeförordningens bestämmelser om förhandsbesked. Yrkandet är motiverat av vissa problem som kan uppstå i samband med införandet av en reklamskatt, men förslaget får genom sin utformning verkningar för hela den del av punktbeskattningen som regleras av förfarandeförordningen.
Med anledning härav vill utskottet erinra om att punktskatteutredningen f. n. överser förfarandeförordningen. Det saknas enligt utskottets uppfattning därför anledning att nu vidta en sådan utvidgning som föreslås i motionen. Utskottet avstyrker således motionen 1972: 1590.
I motionen 1972: 1591 hemställes att tryckerierna skall få särskild kostnadsersättning för sitt arbete med skatteredovisningen.
Frågan om kostnadsersättning till företagen för deras arbete i samband med redovisningen av olika skatter och avgifter har stor räckvidd. Utskottet finner inte anledning att här ta ställning till principfrågan men vill understryka, att en sådan ersättning knappast kan begränsas till en enda skatteform. Utskottet avstyrker således motionen 1972: 1591.
Slutligen framställs i motionen 1972: 1586 ett yrkande om att motionen i de delar som den berör olika reklamsanerande åtgärder skall överlämnas till reklamutredningen.
Utskottet förutsätter att reklamutredningen tar upp olika förslag till reklamsanerande åtgärder utan särskild åtgärd från riksdagens sida och avstyrker därför motionen 1972: 1586 i nu förevarande del”.
dels bort hemställa
”A. att riksdagen med bifall till motionen 1972: 1583 och med
anledning av motionerna 1972: 1584 och 1972: 1586 såvitt
avser avslag på propositionen 1972: 58
1. avslår propositionen 1972: 58
2. ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört beträffande en särskild reklamskatt.
B.—E. att riksdagen avslår
1. motionen 1972: 11
2. motionen 1972: 53
3. motionen 1972: 833
4. motionen 1972: 1584
5. motionen 1972: 1585
6. motionen 1972: 1586
7. motionen 1972: 1587
8. motionen 1972: 1588
SkU 1972:29
9. motionen 1972: 1589
10. motionen 1972: 1590
11. motionen 1972: 1591
12. motionen 1972: 1592
13. motionen 1972: 1593
i den mån de inte kan anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört och hemställt.”
MARCUS BOKTR. STHLM 1 »71 7200 46
■fliMnrinr ^