Bet. 1972:SkU30

Skatteutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1972:61 med förslag till lag om ändring i ölförsäljningsförordningen (1961:159), m. m. jämte motioner

Typ: Betänkande
Datum: 1972-05-16
Källa: data.riksdagen.se

Skatteutskottets betänkande nr 30 år 1972 SkU 1972: 30

Nr 30

Skatteutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1972:61 med förslag till lag om ändring i ölförsäljningsförordningen (1961:159), m. m. jämte motioner.

Propositionen

I proposition 1972: 61 har Kungl. Maj:t under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 3 mars 1972 föreslagit riksdagen att

dels anta vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i ölförsäljningsförordningen (1961: 159),

dels till Upplysning om alkohol- och narkotikaproblemen för budgetåret 1972/73 under sjunde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 5 000 000 kr.

I propositionen föreslås, att en åldersgräns på 18 år införs vid utminutering av öl och att åldersgränsen för utskänkning av öl höjs till 18 år. Vidare föreslås att 5 milj. kr. anslås för en upplysningsverksamhet rörande alkohol, narkotika m. m. under en tid av 2 år.

Motionerna

I detta betänkande behandlas

dels de i anledning av propositionen väckta motionerna

1972: 1513 av herr förste vice talmannen Bengtson m. fl. (c, fp, m), vari hemställs

att riksdagen fastställer CAN som huvudman för reservationsanslaget på 5 000 000 kronor under sjunde huvudtiteln för budgetåret 1972/ 73 till Upplysning om alkohol- och narkotikaproblemen;

1972:1568 av fru Åsbrink (s), vari hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om sådana åtgärder att mellanölet i distributionshänseende likställs med rusdrycker;

1972: 1602 av herr Johansson i Trollhättan m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller att Kungl. Maj:t uppdrar åt alkoholpolitiska utredningen att pröva frågan om sänkning av alkoholhalten i mellanölet;

1 Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 30

SkU 1972:30

1972: 1603 av herrar Jönsson i Arlöv (s) och Alf Pettersson i Malmö (s), vari hemställs att riksdagen beslutar

1. att förslaget i prop. 1972: 61 om lagstadgad åldersgräns vid ölförsäljning avslås,

2. att därmed den i prop. 1971: 61 föreslagna 33 § ölförsäljningsförordningen utgår,

3. att prop. 1972: 61 i övrigt bifalles,

4. att riksdagen vid behandling av prop. 1972: 61 beslutar slopa den kommunala rätten att meddela dispens för försäljning av öl på annan tid än å vardagar mellan klockan 08.00—20.00, enligt 23 § sista stycket, ölförsäljningsförordningen, att hos Kungl. Maj:t hemställa att riksskatteverkets alkoholbyrå ges i uppdrag att tillsammans med berörda intressenter arbeta vidare med frivilliga överenskommelser som kan antas ha positiva nykterhetspolitiska effekter;

1972: 1627 av fru Kristensson (m), vari hemställs att riksdagen fastställer Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning som huvudman för reservationsanslaget på 5 000 000 kronor under sjunde huvudtiteln för budgetåret 1972/73 till Upplysning om alkohol- och narkotikaproblemen;

1972: 1628 av herr Levin (fp), vari hemställs att riksdagen

1. utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit anvisar ytterligare 500 000 kronor för upplysning om alkohol- och narkotikaproblemen,

2. anvisar 50 000 kronor för undersökning av effekterna av de höjda åldersgränserna;

1972:1629 av herr Wennerfors (m), vari hemställs att riksdagen

1. anhåller att Kungl. Maj:t tillsätter en central ledningsgrupp som huvudman för det under sjunde huvudtiteln för budgetåret 1972/73 anvisade reservationsanslaget på 5 milj. kronor till Upplysning om alkohol- och narkotikaproblemen,

2. antar det vid propositionen 1972: 61 fogade förslaget till Lag om ändring i ölförsäljningsförordningen (1961: 159) med den ändringen att 22 § erhåller följande lydelse:

22 §

Öl må icke utskänkas eller utminuteras till den som kan antagas ej hava fyllt 16 år.

Öl må på försäljningsställe.

Ej heller olovlig försäljning.

Ej må någon såsom ombud eller på därmed jämförligt sätt med anskaffande av öl tillhandagå den som kan antagas ej hava fyllt 16 år

SkU 1972:30

eller missbruka alkoholhaltiga drycker eller vara berörd av sådana drycker eller annat berusningsmedel.

3. ger Kungl. Maj:t till känna vad som i övrigt anförts i motionen;

1972: 1630 av herr Wirtén m. fl. (fp), vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att med öl enligt ölförsäljningsförordningen skall förstås maltdryck vars alkoholhalt överstiger 1,8 men inte 2,8 viktprocent, varigenom försäljning av mellanöl i den allmänna handeln inte blir tillåten,

2. att riksdagen beslutar att Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning skall utses till huvudman för den i propositionen föreslagna särskilda verksamheten med upplysning om alkohol- och narkotikaproblemen;

dels de vid riksdagens början väckta motionerna

1972: 8 av herrar Henmark (fp) och Westberg i Ljusdal (fp) vari hemställs

att riksdagen beslutar att tillverkning och tillhandahållande av mellanöl tills vidare försöksvis upphör fr. o. m. 1 juli 1972;

1972: 207 av herr Engkvist m. fl. (s) vari hemställs

att riksdagen i princip uttalar sig för ett avgörande samhälleligt inflytande över ölhanteringen;

1972: 209 av herrar Hamrin (fp) och Larsson i Umeå (fp) vari hemställs att

riksdagen beslutar om förbud mot försäljning av mellanöl;

1972: 411 av herrar Börjesson i Falköping (c) och Persson i Heden (c) vari hemställs

att riksdagen beslutar att mellanöl hänförs till rusdrycker och att dess försäljning regleras enligt rusdrycksförsäljningsförordningen, samt att vederbörande utskott utarbetar förslag till erforderlig författningstext;

1972: 416 av herr Helén m. fl. (fp) vari hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär förslag om en bättre organisatorisk samordning av dels alkoholforskningen, dels bevakningen och ledningen av alkoholpolitiken;

1972: 640 av herr Johansson i Skärstad m. fl. (c) vari hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om en skyndsam utredning för att komma till rätta med alkohol- och narkotikabruket genom att dels väsentligt öka informationen om alkoholens och narkotikapreparatens risker, dels förbjuda alkoholreklamen och i stället införa motreklam, dels vidtaga åtgärder så att alkoholhalten i öl icke medför berusningsrisk, dels fastställa åldersgräns för rätt till alkoholförtäring samt dels klargöra föräldrarnas och samhällets ansvar i dessa frågor;

SkU 1972:30

1972: 829 av herr förste vice talmannen Bengtson m. fl. (c) vari hemställs att

riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att den alkoholpolitiska utredningen skall få i uppdrag att utreda under vilka lämpliga former ett statligt övertagande av ölproduktionen och ölimporten kan ske;

1972: 835 av herr Engkvist m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att medel ställs till förfogande för en upplysningsverksamhet i mellanölsfrågan;

1972: 845 av herr Israelsson m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen uttalar sig för överförande av bryggerinäringen i statens ägo och hemställer hos regeringen om härför erforderlig utredning och framläggande av förslag om övertagandet, samt

att riksdagen för sin del beslutar om införande av förbud mot reklam i varje form för alkoholhaltiga drycker och till regeringen göra hemställan om erforderlig lagtext;

1972: 846 av fru Jonäng (c) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna dels att AB Vin & Spritcentralen skall föra förhandlingar med sina leverantörer i syfte att få till stånd inskränkning av alkoholreklamen, dels att ordet ”uppenbarligen” skall tas bort ur 69 § rusdrycksförsäljningsförordningen så att paragrafen erhåller följande lydelse:

69 §

Bolaget är skyldigt att verka för att reklam för rusdrycker och därmed jämförlig verksamhet icke bedrives på sätt som finnes stå i strid med det i 7 § angivna syftet.

1972: 853 av herr Larsson i öskevik m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar att öl innehållande mera än 2,8 volymprocent alkohol skall försäljas enligt samma bestämmelser som nu gäller för starköl, samt att vederbörande utskott ges i uppdrag att utarbeta erforderlig författningstext;

1972: 858 av herrar Magnusson i Nennesholm (c) och Persson i Heden (c) vari hemställs att riksdagen

1. beslutar förbjuda tillverkning och försäljning av mellanöl tills vidare under ett år med början den 1 juli 1972,

2. uttalar sig för att under samma tid motreklam mot alkoholbruket ordnas;

1972: 869 av herr Olsson i Kil (fp) och Ångström (fp) vari hemställs att riksdagen i enlighet med alkoholpolitiska utredningens delbetän -

SkU 1972:30

kande ”Mellanölsfrågan” beslutar om dels lagfäst 18-årsgräns för inköp av mellanöl, dels obligatorisk försäljning över disk av mellanöl;

1972: 881 av herrar Stålhammar (fp) och Jonsson i Alingsås (fp) att riksdagen beslutar

1. att försäljning av mellanöl under en försöksperiod överflyttas till systembutikerna,

2. att förbud mot reklam för mellanöl införs,

3. att en intensiv information ges i särskilda radio/TV-kampanjer om mellanölets medicinska verkningar,

4. att obligatorisk varudeklaration ges på mellanölsförpackningarna med innehållsangivelse och beskrivning av ölets verkningar,

5. att, om dessa åtgärder visar sig otillräckliga, förslag om tillverkningsstopp — tillfälligt eller definitivt — framläggs för riksdagens prövning; 1972:

885 av herr Svensson i Kungälv m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen anhåller att Kungl. Maj:t förelägger riksdagen förslag om att ölförsäljnings- och rusdrycksförsäljningsförordningen ges ett sådant innehåll att reklam för alkoholhaltiga drycker inte får ske, om det står i strid med alkoholpolitikens mål,

att riksdagen uttalar sig för att ett allmänt reklamförbud för alkohol införs så snart detta är möjligt med hänsyn till tryckfrihetsförordningen; 1972:

889 av herr Wiklund i Stockholm m. fl. (fp, s) vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om förslag till sådan lagändring att endast maltdrycker med högst 2,8 viktprocent alkohol får försäljas i allmän handel;

1972: 1458 av herr Engkvist m. fl. (s), vari hemställs

1. att riksdagen som princip för genomförandet av en i motionen angiven upplysningsverksamhet i mellanölsfrågan uttalar att denna verksamhet skall handhas av folkrörelserna med Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning som samordnande organ, samt

2. att riksdagen begär att nykterhetsrörelsen och Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning vid fördelning av de medel som kan komma att anvisas, utan att detta tillåts inverka på medelsfördelningen för den egentliga upplysningsverksamheten, tillförsäkras ekonomiska resurser som gör det möjligt att vidmakthålla den organisatorisk-administrativa kapaciteten.

Med anledning av motionen 1972: 829 har Svenska bryggareföreningen i skrivelse till riksdagens ledamöter, vilken skrivelse även tillställts utskottet, framfört vissa synpunkter.

SkU 1972:30

6 Utskottet

1965 års riksdagsbeslut om införande av mellanöl föregicks av en för svenska förhållanden ovanligt intensiv massmediakampanj till förmån för denna åtgärd. Tidningar som normalt hade olika åsikter om nykterhetspolitiken enades i ett gemensamt krav på mellanölets införande. Förtäckt propaganda förekom dessutom i både radio och TV. De varningar som framfördes i debatten kom därför helt i skymundan. Mellanölet skulle — menade dess anhängare — tränga tillbaka konsumtionen av starkare drycker, det skulle ge det svenska folket en maltdryck som hade samma fyllighet som ölet hos de nationer där alkoholproblemen framstod som minst och skapa den förbättrade dryckeskultur som länge efterlysts i den alkoholpolitiska debatten. Det finns enligt utskottets mening anledning att i dag ställa frågan om resultatet av mellanölsreformen blev vad dess tillskyndare tänkte sig. Att mellanölet på relativt kort tid skulle bli den dominerande maltdrycken var inte någon oväntad effekt, men att konsumtionsökningen skulle bli så stor som fallet var fram till 1970 hade knappast någon förutsett och inte heller att mellanölet skulle bli ett vanligt berusningsmedel i allt lägre åldersgrupper. Skatteutskottet begärde vid behandlingen av motioner till 1971 års riksdag att den alkoholpolitiska utredningen — APU — skulle behandla mellanölsfrågan med förtur med hänsyn främst till de ungdomsproblem som missbruket av mellanöl i tidigare åldrar kunde få på längre sikt. Mot denna bakgrund ansåg utskottet sig kunna förutsätta att utredningen skulle förorda kraftfulla åtgärder för att vända den olyckliga utveckling av ungdomens ölmissbruk som allmänt omvittnas från skolhåll, av ungdomsledare och ungdomsorganisationer och alla andra som på nära håll kunnat bevittna hur missbruket snabbt spritt sig till allt yngre åldersgrupper. Vad utredningen föreslagit i sitt betänkande Mellanölsfrågan är endast att den 18-årsgräns för inköp av mellanöl, som handeln utan större framgång frivilligt tillämpat, skall lagfästas och att all mellanölsförsäljning skall ske över disk. Vidare förordas en särskild informationskampanj för att motverka ungdomsmissbruket. Reservanter i utredningen har — i strid mot det av utskottet framförda kravet på förtursbehandling av mellanölsfrågan — yrkat att denna inte skall föranleda några separata åtgärder utan behandlas tillsammans med alkoholpolitiken i stort, medan andra reservanter förordat att mellanölet endast skall säljas av systembolaget på samma villkor som övriga rusdrycker.

I propositionen avvisar departementschefen tanken på diskförsäljning men förordar en 18-årsgräns i ölförsäljningsförordningen för all försäljning av öl — alltså för både A-öl och B-öl — vid såväl utminutering som utskänkning. Vidare föreslås ett anslag på 5 milj. kr. för informationsverksamhet.

SkU 1972: 30

7 I ett stort antal motioner från riksdagens början och med anledning av propositionen begärs skyndsamma åtgärder mot mellanölet. Motionärerna framför mycket skiftande förslag, men flertalet av de motionärer, som kräver en bestämd samhällsreaktion mot ungdomens missbruk, ansluter sig till det yrkande om försäljning genom systembolag som reservanter i APU förordat. I vissa fall yrkas också att sådan försäljning skall ske under en försöksperiod eller att mellanölet helt skall förbjudas under viss tid. Andra yrkanden går ut på vidgad information, sänkning av alkoholhalten i mellanölet, förbud mot söndagsförsäljning, utvidgning av de frivilliga överenskommelserna med handeln etc. Gemensamt för det helt övervägande antalet motionärer är att de uppenbarligen anser att nu gällande regler för försäljning av mellanöl inte kan bibehållas oförändrade, om man vill skydda ungdomen mot en utveckling, vars konsekvenser är svåra att överblicka.

Utskottet vill inte bestrida att det stora flertalet mellanölskonsumenter — som APU framhåller — uppskattar denna dryck och att det egentliga missbruket av mellanöl återfinns inom en förhållandevis begränsad men synnerligen ömtålig sektor. Men utskottet är samtidigt av den uppfattningen att en växande del av befolkningen börjar komma till insikt om att priset för friheten att till vardags få tillgång till ett något starkare öl blivit högre än man från början hade anledning att räkna med och att det priset kommer att få betalas av kommande generationer genom ökade alkoholskador och i dagsläget i form av ökat ungdomsfylleri med därav följande skadeverkningar. Utskottet har kommit till den uppfattningen att även långtgående åtgärder mot mellanölet därför skulle stödjas inte bara av nykterhetsrörelsen, som i huvudsak varit motståndare mot mellanölet från början, utan också av de samhällsgrupper som i dag är mellanölskonsumenter men som är beredda att acceptera en inskränkning i sina konsumtionsvanor om en sådan åtgärd effektivt motverkar ungdomens ölmissbruk. De av den alkoholpolitiska utredningen föreslagna åtgärderna skulle däremot knappast leda till ett sådant resultat. En 18-årsgräns i en författning skapar inga garantier för att bestämmelsen kommer att iakttas i praktiken. Respekten för lagstiftningen är som regel beroende av möjligheterna att övervaka dess efterlevnad, och det skulle enligt utskottets mening krävas enorma insatser från samhällets sida att övervaka allt som sker på 13 000 försäljningsställen för mellanöl. Utskottet kan också ansluta sig till departementschefens uppfattning att vinsterna av en lagfäst diskförsäljning måste anses tveksamma. Här gäller för övrigt samma invändningar som mot 18-årsgränsen. Det kan vidare ifrågasättas om inte de avsedda försäljningsbestämmelserna skulle ställa alltför stora krav på butikspersonalen.

Av de diskuterade åtgärderna kvarstår alltså försäljning genom systembolag eller ett totalt avskaffande av mellanölet. Systembolaget har

SkU 1972:30

i sitt remissyttrande över betänkandet Mellanölsfrågan framhållit att bolaget inte har möjlighet att på ett godtagbart sätt överta mellanölsförsäljningen, och denna uppfattning har också understrukits av andra remissinstanser. Utskottet finner alltså att rent kontrollmässigt skulle en systembolagsförsäljning möjligen lösa problemen men att de praktiska följderna av en sådan åtgärd skulle bli alltför besvärande. Härtill kommer den ogynnsamma effekten att en sådan åtgärd skulle kunna leda till ökad konsumtion av starkare drycker. Under dessa förutsättningar anser utskottet att den enda realistiska och utan tvivel mest radikala och effektiva lösningen måste vara att helt återgå till det läge som rådde före mellanölets införande, alltså att detaljhandeln får sälja ett öl med högst 2,8 viktprocents alkoholhalt och att den särskilda skatteklassen för mellanöl slopas.

Utskottet är medvetet om att en sådan åtgärd vid oförändrad beskattning av dryckerna i övrigt skulle leda till ett betydande skattebortfall, men utskottet anser sig inte ha anledning anta att ersättningskonsumtionen i första hand skulle komma att avse andra drycker än maltdryckerna. Starkölet liksom A-ölet bör därför kunna bära en skärpt beskattning som i huvudsak skulle kunna kompensera bortfallet. Utskottet förordar därför att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär förslag till höstriksdagen om en sålunda skärpt beskattning, varvid Kungl. Maj:t även bör kunna överväga de ytterligare justeringar av dryckesbeskattningen i övrigt som kan bli motiverade härav.

Med hänsyn till att höstriksdagen alltså bör få möjlighet att pröva beskattningsfrågorna, innan mellanölet slopas, kan en sådan åtgärd inte genomföras före den 1 november 1972. Genom en dylik tidsfrist får bryggerierna, handeln och utskänkningen möjligheter att anpassa sig till de ändrade förhållandena. På grund av den omställningstid som näringslivet och konsumenterna således får till sitt förfogande begränsas också behovet av särskilda övergångsbestämmelser i fråga om kvarvarande lager och dylikt. All försäljning av mellanöl efter utgången av oktober 1972, som bedrivs av annan än den som har rätt att sälja rusdrycker, bör alltså behandlas som olovlig rusdrycksförsäljning. Återförsäljarna av mellanöl bör dock få möjlighet att inom sju dagar efter månadsskiftet oktober/november returnera eventuellt kvarvarande lager av mellanöl till tillverkaren, som i sådant fall åtnjuter avdragsrätt för returen. I fråga om importerat mellanöl bör samma tidsfrist gälla vid återutförsel.

Genom det sålunda förordade slopandet av mellanölet torde yrkandena i motionerna 1972: 8, 1972: 209, 1972: 411, 1972: 853, 1972: 858, 1972: 881, 1972: 889, 1972: 1568 och 1972: 1630, i vad de avser direkta ingripanden mot mellanölet, vara tillgodosedda. Utskottet avstyrker följaktligen också de i motionerna 1972: 869, 1972: 1603 och 1972: 1629

SkU 1972:30

framförda yrkandena, som innebär ändringar av förslaget i propositionen.

Departementschefen uttalar i propositionen sin anslutning till APU:s förslag om en utbyggd information i mellanölsfrågan men anser att informationsverksamheten inte bör begränsas till mellanölet utan omfatta även rusdryckerna, narkotika och andra beroendeframkallande medel som fått utbredning bland ungdomen. Han uttalar vidare att upplysningen bör syfta till bl. a. att sätta in alkohol- och narkotikaproblemen i deras sociala sammanhang och att medverka till en sådan förändring i synen på de alkohol- och narkotikaskadade att deras delaktighet i den samhälleliga gemenskapen tryggas. Mot denna bakgrund bör informationen inte framstå som centraldirigerad, utan olika organisationer bör få samhällets förtroende att efter egna värderingar och erfarenheter arbeta med upplysningsverksamheten för att man skall få en allsidig belysning av frågorna och en bred täckning. Som huvudman för informationsverksamheten förordar departementschefen statens ungdomsråd, som inte självt skall svara för verksamheten utan fördela tillgängliga medel till organisationer med en allmän och riksomfattande spridning. Ungdomsrådet har att beakta att Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning — CAN — kan bli anlitat för insatser i informationsverksamheten. Med anledning av förslaget att ungdomsrådet skall vara huvudman för informationsverksamheten har i motionerna 1972: 1458, 1972: 1513, 1972: 1627 och 1972: 1630 yrkats att CAN i stället skall svara för detta huvudmannaskap, medan i motionen 1972: 1629 yrkas att en central ledningsgrupp skall fungera som huvudman.

Utskottet har i fråga om informationen inhämtat yttrande från kulturutskottet, vilket yttrande fogas som bilaga till detta betänkande. Av yttrandet framgår att majoriteten i utskottet tillstyrker de i propositionen föreslagna riktlinjerna för informationsverksamheten. Kulturutskottet anser det önskvärt att CAN, där nykterhetsorganisationerna i huvudsak är representerade, tas i anspråk i informationsverksamheten och räknar med att så kommer att bli fallet men anser det väsentligt att huvudmannen har så god kontakt som möjligt med de grupper till vilka informationsverksamheten vänder sig. På bl. a. denna grund ansluter kulturutskottet sig till förslaget i propositionen och anser att skatteutskottet därför bör avstyrka ifrågavarande motionsyrkanden. Sju reservanter i kulturutskottet förordar CAN som huvudman för informationen.

Anslaget motiveras således bl. a. av de problem som mellanölet skapat. Det kan givetvis göras gällande att behovet av sådan information minskar, om den av utskottet förordade avvecklingen av mellanölet genomförs. Utskottet anser sig dock inte kunna bortse från att mellanölets slopande kan tänkas medföra risker för att de ungdomsgrupper som attraherats av mellanölet kommer att vända sitt intresse mot övriga

SkU 1972:30

berusningsmedel och att det därför framstår som en kanske än angelägnare uppgift att genom information söka hejda en sådan utveckling. Denna information bör — med de ändringar som betingas av att mellanölets roll inte längre blir den centrala frågan — i stort sett kunna bedrivas efter de riktlinjer som förordas i propositionen. Beträffande frågan om huvudman för informationen anser utskottet att de kunskaper och erfarenheter som CAN representerar bör skapa garantier för att medlen under detta förbunds överinseende kommer att användas till en kvalitativt godtagbar information och att sådana garantier bör väga tyngre vid frågans avgörande än ungdomsrådets bättre kontakter med vissa organisationer. Utskottet, som inte anser sig kunna förorda den höjning av informationsanslaget som begärs i motionen 1972: 1628, tillstyrker alltså reservationsanslaget med den ändringen att CAN bör bli huvudman för informationen. Något behov av en sådan central ledningsgrupp, som begärs i motionen 1972: 1629, anser utskottet inte föreligga, varför utskottet avstyrker detta yrkande.

Genom de åtgärder som utskottet ovan förordat kan flertalet motionärer som yrkat åtgärder för att motverka mellanölets skadeverkningar anses i huvudsak tillgodosedda liksom också flertalet motionärer som behandlat informationsfrågor. I motionerna behandlas också en lång rad andra frågeställningar inom alkoholpolitiken. Sålunda finns förslag om nya utredningar, om ytterligare information, om statligt inflytande över ölhanteringen eller om bryggeriernas förstatligande och en bättre samordning av alkoholpolitik och alkoholforskning. Utan att gradera dessa frågor finner utskottet att de alla hänför sig till APU:s utredningsuppdrag och att de därför kan väntas bli behandlade i utredningens slutbetänkande, som enligt arbetsplaneringen skall avlämnas i år. Med hänvisning härtill finner utskottet inte anledning att nu ta upp dessa frågor till närmare granskning men förutsätter att de kommer att beaktas vid den allmänna alkoholpolitiska debatt som APU:s slutbetänkande och därav föranledda förslag med all sannolikhet kommer att leda till.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

A. att riksdagen med avslag på det i propositionen 1972: 61 framlagda förslaget till lag om ändring i ölförsäljningsförordningen (1961: 159) och motionerna 1972: 869, 1972: 1603 och 1972: 1629 samt med anledning av motionerna 1972: 8, 1972: 209, 1972: 411, 1972: 853, 1972: 858, 1972: 822, 1972: 889, 1972: 1568 och 1972: 1630, i vad motionerna avser förbud mot eller ändrade försäljningsbestämmelser för mellanöl, antar följande såsom utskottets förslag betecknade

SkU 1972: 30

1 Förslag till

Förordning angående ändring i förordningen (1960: 253) om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker

Härigenom förordnas, att 1, 6, 7 och 8 §§ förordningen (1960: 253) om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Med maltdryck

Utskottets förslag

1 §

viktprocent alkohol.

Maltdryck betecknas som lättöl, om alkoholhalten icke överstiger 1,8 viktprocent, som ö 1, om alkoholhalten överstiger 1,8 men icke 3,6 viktprocent, och som starköl, om alkoholhalten överstiger 3,6 viktprocent.

Lättöl skall anses såsom färskt, om det är jäsande eller eljest innehåller jäst. Annat lättöl betecknas som lagrat. Öl skall anses vara av typ A, om alkoholhalten icke överstiger 2,8 viktprocent, och i annat fall av typ B.

Med läskedryck eller 22.02.

Tillverkare kallas för försäljning.

Maltdryck betecknas som lättöl, om alkoholhalten icke överstiger 1,8 viktprocent, som ö 1, om alkoholhalten överstiger 1,8 men icke 2,8 viktprocent, och som starköl, om alkoholhalten överstiger 2,8 viktprocent, Lättöl skall anses såsom färskt, om det är jäsande eller eljest innehåller jäst. Annat lättöl betecknas som lagrat.

6 §

Malt- och läskedrycker må för annat ändamål än utförsel ur riket eller till svensk frihamn eller, såvitt avser starköl, uppläggning på provianteringsfrilager utlämnas från tillverkningsställe endast på slutna kärl eller behållare, vilka godkänts av riksskatteverket eller med avseende på rymden blivit märkta på sätt i 14 § lagen om mått och vikt sägs. Sådana kärl och behållare skola vara försed -

SkU 1972: 30

12 Nuvarande lydelse

da med uppgift om tillverkarens namn eller om tillverkningsstället eller med tillverkarens inregistrerade varumärke samt, beträffande maltdrycker, om varuslag (lättöl, öl, starköl) och, i fråga om öl, typbeteckning samt, beträffande läskedrycker, med uppgift om dryckens benämning. Tillverkarens namn och tillverkningsstället må angivas med förkortning, som riksskatteverket godkänt. Varuslag och, i fråga om öl, typ må angivas med särskild beteckning, som godkänts av riksskatteverket. Kärl eller behållare, innehållande maltdryck, må icke förses med uppgift, ägnad att giva drycken sken av att tillhöra annat varuslag eller, i fråga om öl, annan typ än vartill drycken är hänför -

Utskottets förslag

da med uppgift om tillverkarens namn eller om tillverkningsstället eller med tillverkarens inregistrerade varumärke samt, beträffande maltdrycker, om varuslag (lättöl, öl, starköl) och, beträffande läskedrycker, med uppgift om dryckens benämning. Tillverkarens namn och tillverkningsstället må angivas med förkortning, som riksskatteverket godkänt. Varuslag må angivas med särskild beteckning, som godkänts av riksskatteverket. Kärl eller behållare, innehållande maltdryck, må icke förses med uppgift, ägnad att giva drycken sken av att tillhöra annat varuslag än det till vilket den är hänförlig.

lig Utan

hinder vederbörligen justerad.

För lagrat lättöl, öl, starköl och läskedrycker skall, där ej annat följer av 8 §, skatt erläggas av tillverkare eller, vid införsel till landet, den som i tullhänseende är att anse som varuhavare. Skatten utgår för liter med tolv öre för lagrat lättöl, sextio öre för öl av typ A, en krona trettio öre för öl av typ B,

två kronor för starköl, och trettiotre öre för läskedrycker.

Skattskyldigheten inträder införseln sker.

SkU 1972: 30

13 Nuvarande lydelse Utskottets förslag

8 §

Tillverkare skall varje tillverkningsställe.

Deklarationen skall deklarationen avser.

Om särskilda deklarationen avser.

I deklaration må särskilt för I deklaration må särskilt för

varje varuslag och, i fråga om öl, varje varuslag avdrag göras för

typ avdrag göras för myckenhet, myckenhet, som som

a) utförts ur tillverkarens besittning.

Riksskatteverket prövar från köpare.

Vid införsel ej erläggas.

Denna förordning träder i kraft den 1 november 1972.

2 Förslag till

Lag om ändring i ölförsäljningsförordningen (1961:159)

Härigenom förordnas, i fråga om ölförsäljningsförordningen (1961: 159)

dels att i 5, 26 och 27 §§ ordet ”kontrollstyrelsen” skall bytas ut mot ”riksskatteverket”,

dels att 1, 4 och 14 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

1 §

Med ö 1 förstås maltdryck vars Med ö 1 förstås maltdryck vars

alkoholhalt överstiger 1,8 men alkoholhalt överstiger 1,8 men

icke 3,6 viktprocent. icke 2,8 viktprocent.

4 §

öl som införes till riket må Öl som införes till riket må icke

icke utlämnas från tullverket, om utlämnas från tullverket, om icke

icke varan antingen då den inkom- varan antingen då den inkommer

mer hit eller därefter genom va- hit eller därefter genom varuha ruhavarens

försorg under tillsyn varens försorg under tillsyn av

av tullpersonal blivit försedd med tullpersonal blivit försedd med

uppgift om tillverkarens namn uppgift om tillverkarens namn

SkU 1972:30

14 Nuvarande lydelse

Utskottets förslag

samt om varuslag och typ. I stället för uppgift om varuslag och typ må användas av kontrollstyrelsen godkänd beteckning.

Öl som nu sagts må icke förses med uppgift ägnad att giva drycken sken av att tillhöra annat varuslag eller annan typ än vartill den är hänförlig.

Generaltullstyrelsen äger

och om varuslaget. I stället för uppgift om varuslaget må användas av riksskatteverket godkänd beteckning.

Öl som nu sagts må icke förses med uppgift ägnad att giva drycken sken av att tillhöra annat varuslag än det till vilket den är hänförlig.

denna paragraf.

Tillstånd till

14 §

att bedrivas.

av överståthållarämbetet.

Tillstånd meddelas att gälla tills vidare, för bestämd tid eller för visst tillfälle. Tillstånd må begränsas till att avse öl av typ A.

Om tillstånd utfärdas tillståndsbevis.

Tillstånd meddelas att gälla tills vidare, för bestämd tid eller för visst tillfälle.

Denna förordning träder i kraft den 1 november 1972.

Återförsäljare av öl, som vid utgången av oktober månad 1972 innehar öl av typ II B och som inte har rätt att sälja rusdrycker, skall senast den 7 november 1972 återställa sådant öl till tillverkaren eller dennes ombud eller, i fråga om importerat öl, till importören eller dennes ombud. Riksskatteverket meddelar närmare föreskrifter för tillämpningen av dessa bestämmelser.

3 Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 1 § rusdryckförsäljningsförordningen (1954: 521)

Härigenom förordnas, att 1 § rusdrycksförsäljningsförordningen (1954: 521) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

1 §

Till rusdrycker och starköl.

Med spritdryck eller läkemedel.

Med vin volymprocent etylalkohol.

SkU 1972:30

15 Nuvarande lydelse

Med starköl förstås maltdryck, vars alkoholhalt överstiger tre och sex tiondels viktprocent.

Utskottets förslag

Med starköl förstås maltdryck, vars alkoholhalt överstiger två och åtta tiondels viktprocent.

Denna förordning träder i kraft den 1 november 1972.

4 Förslag till

Förordning om ändring i tulltaxan (1971: 920)

Härigenom förordnas, att 22 kap. tulltaxan (1971: 920) skall ha nedan angivna lydelse.

Utskottets förslag

22 kap. Drycker, sprit och ättika

22.03 Maltdrycker:

med en alkoholhalt:

A. ej överstigande 1,8 viktprocent (lättöl) .. 100 1 10: —

B. överstigande 1,8 men ej 2,8 viktprocent

(öl) 100 1 12: —

C. överstigande 2,8 viktprocent (starköl) .. 100 1 14: —

Denna förordning träder i kraft den 1 november 1972.

5 Förslag till

Förordning om ändring i förordningen (1960: 258) om utjämningsskatt å vissa varor

Härigenom förordnas, att 2, 3, 4 och 8 §§ förordningen (1960: 258) om utjämningsskatt å vissa varor skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

2 § Utjämningsskatt skall utgå för

a) choklad- och konfektyrvaror tulltaxenummer 19.08;

d) öl av typ B och starköl. d) starköl.

3 § I fråga om skattskyldighet 3 § I fråga om skattskyldighet

samt den tidpunkt då sådan skyl- samt den tidpunkt då sådan skyldighet inträder äga, för inom ri- dighet inträder äga, för inom ri -

SkU 1972:30

16 Nuvarande lydelse

Utskottets förslag

ket tillverkat öl av typ B och starköl, bestämmelserna i förordningen (1960:253) om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker samt i övrigt bestämmelserna i förordningen om särskild varuskatt motsvarande tilllämpning. Skattskyldighet skall dock ej föreligga vid tillverkning i allenast ringa omfattning av varor som avses i 2 § b och c.

4 § För choklad- och i

För öl av typ B utgår skatten med 5 öre för liter och för starköl med 6 öre för liter.

ket tillverkat starköl, bestämmelserna i förordningen (1960: 253) om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker samt i övrigt bestämmelserna i förordningen om särskild varuskatt motsvarande tillämpning. Skattskyldighet skall dock ej föreligga vid tillverkning i allenast ringa omfattning av varor som avses i 2 § b och c.

detaljhandeln.

För starköl utgår skatten med 6 öre för liter.

8 § Deklaration till skattskyldighet uppkommit.

Deklaration skall deklarationen avser.

I deklarationen skall lämnas uppgift om den myckenhet skattepliktiga varor som under beskattningsperioden levererats till köpare eller, beträffande öl av typ B och starköl, utlämnats från tillverkningsställe eller där tillverkats och förtärts. Från denna myckenhet må avdrag göras för varor, vilka

a) använts vid tillverkning som deklarationen avser eller, beträffande öl av typ B och starköl, utlämnats från tillverkningsställe och som visas hava tidigare blivit påförda utjämningsskatt;

b) återtagits; eller

c) enligt bevis

I deklarationen skall lämnas uppgift om den myckenhet skattepliktiga varor som under beskattningsperioden levererats till köpare eller, beträffande starköl, utlämnats från tillverkningsställe eller där tillverkats och förtärts. Från denna myckenhet må avdrag göras för varor, vilka

a) använts vid tillverkning som deklarationen avser eller, beträffande starköl, utlämnats från tillverkningsställe och som visas hava tidigare blivit påförda utjämningsskatt; -

■ svensk frihamn.

Denna förordning träder i kraft den 1 november 1972.

B. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär förslag till 1972 års höstriksdag om skärpt beskattning av i första hand maltdrycker i enlighet med vad utskottet förordat

SkU 1972:30

17 C. att riksdagen med avslag på motionerna 1972: 1628 och 1972: 1629 i vad avser informationsfrågor samt med anledning av propositionen 1972:61 och motionerna 1972: 835, 1972: 1458, 1972: 1513, 1972: 1627 och 1972: 1630 i vad avser informationsfrågor 1.

till Upplysning om alkohol- och narkotikaproblemen för budgetåret 1972/73 under sjunde huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag av 5 000 000 kr.

2. beträffande informationsverksamhetens bedrivande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört

D. att riksdagen avslår följande motioner

1. motionen 1972: 8

2. motionen 1972: 207

3. motionen 1972: 209

4. motionen 1972: 411

5. motionen 1972: 416

6. motionen 1972: 640

7. motionen 1972: 829

8. motionen 1972: 835

9. motionen 1972: 845

10. motionen 1972: 846

11. motionen 1972: 853

12. motionen 1972: 858

13. motionen 1972: 881

14. motionen 1972: 885

15. motionen 1972: 889

16. motionen 1972: 1458

17. motionen 1972: 1513

18. motionen 1972: 1568

19. motionen 1972: 1602

20. motionen 1972: 1603

21. motionen 1972: 1627

22. motionen 1972: 1629

23. motionen 1972: 1630

i den mån de inte kan anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört och hemställt.

Stockholm den 16 maj 1972

På skatteutskottets vägnar ERIK BRANDT

2 Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 30

SkU 1972: 30

18 Närvarande: herrar Brandt (s), Eriksson i Bäckmora (c), Engkvist (s), fru Holmqvist* (s), herrar Wärnberg (s), Larsson i Umeå (fp), Carlstein (s), Wikner (s), Nilsson i Trobro (m), Stadling (s), Westberg i Hofors (s), Olof Johansson i Stockholm (c), Hörberg (fp), Björk i Gävle (c) och Söderström (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

Beträffande formerna för ölförsäljningen

1. av herrar Brandt (s), fru Holmqvist (s), herrar Carlstein (s), Wikner (s), Nilsson i Trobro (m), Westberg i Hofors (s) och Söderström (m), vilka

dels ansett att utskottets yttrande fram t. o. m. det stycke som på s. 9 slutar med orden ”för informationen.” bort ha följande lydelse:

”Mellanölsfrågan har under senare år kommit att bli det dominerande ämnet i den alkoholpolitiska debatten, vilket enligt utskottets mening måste anses innebära en snedvridning av diskussionen. Ungdomens missbruk av mellanöl har i olika aktioner mot mellanölet framställts som en följd av bryggeriernas vinstintresse och marknadsföringsmetoder, med en förledande reklam som främsta medel.

Utskottet har tidigare framhållit att reklamens roll i detta sammanhang inte bör överdrivas. Samtidigt har utskottet understrukit vikten av att ungdomsproblemen i samband med mellanölet föranleder skyndsamma åtgärder. Men utskottet har inte förordat något generellt eller temporärt förbud mot mellanölet, som ett flertal motionärer nu rekommenderar. Förbud löser sällan några problem och särskilt inom alkoholpolitiken kan man peka på förbudsexperiment som inte manar till efterföljd. Det långvariga starkölsförbud som rådde ända fram till hösten 1955 i förening med den detaljerade reglering av ölförsäljningen som samtidigt gällde bidrog till att framställa maltdryckerna som socialt mindervärdiga. Dessa förhållanden har sannolikt medverkat till att fixera spritförbrukningen på den höga nivå, som man genom 1954 års reform ville sänka. Den statliga propaganda som därefter bedrivits för övergång till svagare drycker har främst framhållit vinet som ett alternativ till spriten, medan producenterna fått svara för maltdryckernas marknadsföring.

En annan fråga som enligt utskottets mening förtjänar uppmärksamhet i diskussionen om att klassificera mellanölet som rusdryck är de ekonomiska konsekvenserna av en sådan åtgärd. Anhängare av denna reform gör gällande att den betalar sig genom bl. a. minskade alkoholskador. Enligt utskottets mening kan man i dagens ekonomiska situation inte bortse från det inkomstbortfall och de merkostnader som samhället skulle åsamkas, om mellanölet endast skulle få säljas

SkU 1972:30

genom systembolaget eller om man tar bort den särskilda skatteklassen för mellanöl, vilket i praktiken skulle innebära detsamma som ett förbud. Det går självfallet inte att göra några säkra prognoser om konsumtionsutvecklingen i det fall systembolaget övertar försäljningen. Det står klart att en betydande del av försäljningen då kommer att falla bort, vilket i sin tur leder till att tillverkningen går ned med därav följande arbetslöshet för de i produktionen anställda. Härtill kommer betydande utgifter för systembolaget på grund av ökat lokalbehov. Den största förlusten skulle emellertid drabba detaljhandeln, vars lokalbehov dimensionerats för denna försäljning och där vinsterna på mellanölsförsäljningen ingår i lönsamhetskalkylen. Att ökade livsmedelspriser måste bli följden av mellanölets borttagande från livsmedelshandeln är således uppenbart. Vill man kompensera skattebortfallet — som vid ett totalt slopande av mellanölet kan röra sig om ett belopp som närmar sig 500 milj. kr. — genom höjda priser på övriga drycker måste hela nivån för dryckesbeskattningen höjas avsevärt över vad som förordas i det förslag om höjning från och med 1973 som riksdagen behandlar i annat sammanhang. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att den svenska alkoholbeskattningen redan befinner sig på en nivå där väsentliga skärpningar kan väntas medföra konsekvenser som motverkar såväl de nykterhetspolitiska som de statsfinansiella strävandena. Hembränning, smuggling och missbruk av teknisk sprit visar ökningstendenser som redan vid måttliga skatteskärpningar kan bli besvärande men som vid mera drastiska åtgärder skulle kunna utvecklas till allvarliga problem. Man kan inte framgångsrikt genomföra nykterhetspolitiska experiment i strid mot en bred opinion och utan hänsyn till förhållandena i omvärlden. Mellanölsfrågan får också en i viss mån annan karaktär om den sätts in i sitt internationella sammanhang.

Om man ser på den totala alkoholkonsumtionen i industriländerna under senare decennier visar den en ökning som står i ett direkt förhållande till höjningen av levnadsstandarden. Det utmärkande för flertalet av dessa länder är att konsumtionen av de där vanligaste alkoholdryckerna stigit utan någon påtaglig förskjutning mellan dryckesgruppema. I Sverige har däremot spritförbrukningen i stort sett varit oförändrad under senare år medan vin- och maltdryckskonsumtionen praktiskt taget helt svarat för konsumtionsökningen. Spritkonsumtionen var under år 1971 lägre än under motboksåren 1947—1954. Det kan alltså konstateras att mellanölsreformen i praktiken medverkat till en övergång till svagare drycker, eftersom sannolikheten talar för att konsumtionsökningen eljest skulle ha inriktats på starkare drycker. Det bör också nämnas att skattepolitiken i hög grad bidragit till styrningen mot en ökad vinkonsumtion. I huvudsak har alltså konsumtionsutvecklingen efter 1954 års reform inneburit en övergång till svagare drycker. Det

2f Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 30

SkU 1972:30

är nödvändigt att man har denna utveckling klar för sig när man diskuterar mellanölsfrågan, som enligt utskottets mening därför kan betecknas som ett allvarligt problem huvudsakligen när det gäller ungdomens missbruk. Detta missbruk bör bekämpas med andra medel än ett förbud, som skulle gå ut över majoriteten av konsumenter, som uppskattar mellanölet utan att missbruka det.

Bevillningsutskottet framhöll vid 1970 års höstriksdag att frågan om ungdomens missbruk av mellanöl motiverade att den alkoholpolitiska utredningen tog upp mellanölsfrågan till förtursbehandling, och skatteutskottet instämde i detta krav vid 1971 års riksdag. I båda fallen avslogs på respektive utskotts hemställan de då väckta motionerna. Utredningen har alltså inte med anledning av utskottsbehandlingen fått några direktiv att bryta ut mellanölsproblemet men har dock — med åberopande av utskottens uttalanden — ansett sig böra särbehandla frågan i betänkandet Mellanölsfrågan, som ligger till grund för den förevarande propositionen. Utredningsmajoriteten förordar att den 18- årsgräns, som nu frivilligt tillämpas av detaljhandeln för inköp av mellanöl, skall lagfästas och att all försäljning av mellanöl skall ske över disk. Vidare förordas ett särskilt anslag för information till främst ungdomen i bl. a. mellanölsfrågan. Två reservanter i utredningen vill hänföra mellanölet till rusdrycker medan två andra reservanter anser det principiellt felaktigt att bryta ut mellanölet ur den alkoholpolitiska helhetsdiskussionen. Remissbehandlingen av betänkandet ger närmast vid handen att flertalet instanser, och bland dem många vars åsikter bör tillmätas särskild betydelse i denna fråga, delar de sist nämnda reservanternas uppfattning, att man inte bör vidta alltför ingripande åtgärder innan man kommit fram till en alkoholpolitisk helhetslösning. För mer långtgående åtgärder har förutom nykterhetsrörelsens landsförbund ett par av de politiska ungdomsförbunden uttalat sig. Praktiskt taget alla remissinstanser går emot förslaget om diskförsäljning.

Utskottet ansluter sig till departementschefens uttalande att man med hänsyn till remissyttrandena kan hysa viss tvekan inför att ta upp mellanölsfrågan med förtur. Uppenbart är att åtskilliga grupper som tidigare fann mellanölsfrågan oroande numera inte vill förorda några förhastade åtgärder och att kraven på ingripanden numera främst kommer från nykterhetsrörelsen, som var motståndare mot mellanölets införande. Det finns därför anledning anta att kravet på ett slopande av mellanölet i den allmänna handeln eller på ett förbud inte har någon bredare förankring i den allmänna opinionen.

Utskottet anser att de i propositionen föreslagna lagstiftningsåtgärderna i fråga om ölförsäljningen i och för sig utan olägenhet hade kunnat anstå tills en samlad bedömning görs av den alkoholpolitiska inriktningen, men att det inte finns några vägande invändningar mot förslaget om en lagfäst 18-årsgräns för inköp av öl. Förslaget innebär också

SkU 1972:30

— vilket utskottet finner motiverat — att denna åldersgräns tillämpas vid såväl utminutering som utskänkning i fråga om hela varuslaget öl. Det s. k. A-ölet, eller pilsnern, blir visserligen härigenom föremål för försäljningsinskränkningar som inte har sin grund i några påvisade olägenheter utan uteslutande för att få enhetliga försäljningsbestämmelser. Också om man i nuläget kan försvara en dylik åtgärd, synes det utskottet som om man bör kunna överväga att helt ta bort försäljningsrestriktionerna i fråga om detta öl, som trots sin lägre beskattning uppenbarligen inte utgör något alternativ till rusdryckerna. De restriktiva försäljningsbestämmelserna för pilsnern är i viss mån en kvarleva från den tid då ölets alkoholhalt låg mitt emellan A- och B-ölets och därför i viss utsträckning kunde tjäna som berusningsmedel. Utskottet anser att APU bör överväga en omprövning av försäljningsbestämmelserna för A-öl i den antydda riktningen.

I motionen 1972: 1603 riktas invändningar mot förslaget om lagstadgad 18-årsgräns med hänsyn främst till de problem som bestämmelserna kan skapa för de handelsanställda. APU har framhållit behovet av att man ser till att gällande bestämmelser efterlevs, att en effektiv kontroll sker och att överträdelser beivras. Departementschefen ansluter sig helt till dessa uttalanden. Det har under den tid som den frivilliga överenskommelsen om 18-årsgränsen gällt förekommit att ungdomar under 18 år tillhörande nykterhetsrörelsen köpt mellanöl i syfte att bevisa att handeln inte tillämpade överenskommelsen. Genom ett i pressen nyligen återgivet uttalande av en företrädare för en nykterhetsorganisation framgår att provokationer av motsvarande slag och angiveri kan bli följden av en lagstadgad 18-årsgräns. Utskottet vill med anledning härav uttala, att utskottet är övertygat om att aktioner av detta slag är ägnade att framkalla starka olustkänslor och att åtgärderna varken gagnar nykterheten eller nykterhetsrörelsen. Mot denna bakgrund blir också de handelsanställdas oro för konsekvenserna av den lagstadgade 18-årsgränsen mer berättigad. Det bör å andra sidan vara ett starkt stöd för de handelsanställda att de i tveksamma fall har möjlighet att avvisa ungdomliga köpare med åberopande av en lagbestämmelse. Den viktiga övervakningen bör enligt utskottets mening framför allt inriktas på att inte vissa butiker tar hand om de ungdomliga ölköparna som sin särskilda kundkrets. I sådana fall bör tillståndet att sälja öl snarast dras in. Med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna av en sådan åtgärd för en detaljhandlare inom livsmedelssektorn torde myndigheterna inte behöva göra många sådana ingripanden för att upprätthålla respekten för bestämmelserna.

Även om utskottet således inte står främmande för tanken att 18- årsgränsen kan skapa vissa problem för de handelsanställda ser utskottet denna lagstiftningsåtgärd mera som ett stöd för än som ett hot mot de anställda, vilka också får antas vilja medverka till en sanering

SkU 1972: 30

av mellanölshandeln. Utskottet förutsätter emellertid att APU kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt den här behandlade frågan vid sitt fortsatta arbete.

Beträffande motionsyrkandena i övrigt beträffande frågorna om mellanölsförsäljningen är flertalet av den arten att de inte låter sig förena med den uppfattning som utskottet ovan givit uttryck för, varför utskottet avstyrker dessa yrkanden. De yrkanden som avser andra alkoholpolitiska åtgärder än ändrade försäljningsregler för mellanöl anser utskottet sig inte kunna biträda med hänsyn till att frågorna faller inom APU:s utredningsuppdrag och att diskussionen härom bör anstå tills utredningen slutfört sitt arbete.”

dels ansett att utskottet under punkterna A och B bort hemställa ”att riksdagen med bifall till propositionen 1972: 61 i ifrågavarande del antar det vid propositionen fogade förslaget till lag om ändring i ölförsäljningsförordningen (1961: 159).”

Beträffande alkoholhalten i mellanöl

2. av herr Wikner (s), som

dels ansett att utskottets yttrande bort ha den lydelse som anges i reservationen 1 med den ändringen att sista stycket i reservationen får följande ändrade lydelse:

”Beträffande övriga motioner anser utskottet att yrkandet i motionen 1972: 1602 om fortsatt utredning av frågan om sänkning av alkoholhalten i mellanölet förtjänar särskild uppmärksamhet. Bevillningsutskottet uttalade 1970 att en sådan åtgärd skulle vara att föredra framför att överföra mellanölet till systembolaget. Även tidigare erfarenheter från det 3,2 °/o-iga öl som före andra världskriget salufördes här i landet tyder på att en sänkning av alkoholhalten hos mellanölet kan vara en åtgärd som skulle göra det möjligt att få ett drickbart öl som inte i samma grad som det nuvarande inbjuder ungdomen till missbruk. I förening med den nu förordade 18-årsgränsen skulle därför en sänkning av alkoholhalten förslagsvis till 3 °/o vara en åtgärd som bör tas upp till förnyad prövning. På sikt skulle en sådan ändring sannolikt leda till att ölet inte som nu delas upp på två typer, vilket tillverkningsoch distributionsmässigt måste verka fördyrande på produkten. Det främsta syftet med detta förslag är dock de rent nykterhetspolitiska vinster det skulle medföra. Övriga i detta betänkande behandlade motioner anser utskottet sig inte kunna tillstyrka.”

dels ansett att utskottet under punkten D 19 bort hemställa

”att riksdagen med bifall till motionen 1972: 1602 begär att alkoholpolitiska utredningen får i uppdrag att ompröva frågan om sänkning av alkoholhalten i mellanölet i enlighet med de i motionen angivna riktlinjerna.”

SkU 1972:30

23 Beträffande frågan om huvudman för viss information

3. av herr Brandt (s), fru Holmqvist (s), herrar Carlstein (s), Wikner (s), Westberg i Hofors (s), Olof Johansson i Stockholm (c) och Björk i Gävle (c) vilka

dels ansett att det stycke i utskottets yttrande som på s. 9 börjar med orden ”Anslaget motiveras” bort ha följande lydelse:

”Skatteutskottet kan i huvudsak ansluta sig till kulturutskottets uppfattning i denna fråga. Bakom förslaget att föredra ungdomsrådet framför CAN som huvudman ligger den tanken att det nu gäller att engagera ungdomsorganisationerna för att såvitt möjligt finna andra och vidare kontaktytor i syfte att nå de ungdomsgrupper som har problem med alkohol och andra beroendeframkallande medel. Utskottet vill starkt framhålla vikten av att den utåtriktade verksamhet som ungdomsorganisationerna bedriver därvid aktiveras.

Utskottet, som anser att ungdomsrådet har de bästa förutsättningarna för att kunna förverkliga syftet med informationsanslaget, tillstyrker alltså propositionen i denna del. Till följd härav avstyrker utskottet yrkandet i motionen 1972: 1629 om en central ledningsgrupp för informationen. ”

dels ansett att utskottet under punkten C bort hemställa

”att riksdagen med avslag på motionerna 1972: 835, 1972: 1458, 1972: 1513, 1972: 1627, 1972: 1628, 1972: 1629 och 1972: 1630 i vad avser informationsfrågor och med bifall till propositionen 1972: 61 i ifrågavarande del till Upplysning om alkohol- och narkotikaproblemen för budgetåret 1972/73 under sjunde huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag av 5 000 000 kr.”

Särskilda yttranden

1. av herrar Engkvist, Wärnberg, Carlstein och Stadling (samtliga s) och Olof Johansson i Stockholm (c), vilka anfört följande:

”Den nuvarande ordningen för ölhanteringen innebär att det enskilda vinstintresset är den främsta drivkraften inom denna näring. Detta strider mot den grundläggande principen för svensk alkohollagstiftning i övrigt. Inte minst den starka företagskoncentrationen inom bryggerinäringen skapar ett behov av ökat samhällsinflytande över denna näring. Vinstintresset inom ölhanteringen har tagit sig uttryck i olika reklamkampanjer och en hård marknadsföring. Detta har varit särskilt märkbart sedan mellanölet infördes och har i betydande grad bidragit till de skadeverkningar som mellanölet medfört, framför allt inom vissa ungdomsgrupper.

SkU 1972: 30

24 Även vid ett borttagande av mellanölet kvarstår emellertid behovet av ökat samhällsinflytande över även denna del av alkoholhanteringen. Det framstår nämligen som alltmera tydligt att bryggeriintressena inte svarar mot de krav på socialt ansvar som samhället har anledning att ställa på alla som kommer i beröring med tillverkning och marknadsföring av alkoholdrycker.

Vi förutsätter därför att APU med utgångspunkt i de motioner om ett ökat statligt inflytande över ölhanteringen som behandlas i detta betänkande ägnar frågan särskild uppmärksamhet vid sitt fortsatta utredningsarbete. ”

2. av herr Hörberg (fp) som anfört följande:

”Avsikten med att överföra försäljning av mellanöl till systembutiker är att minska lättåtkomlighet och därmed konsumtion. En betydande ökning av konsumtionen av de öltyper som blir kvar i detaljhandeln, lättöl och pilsner, kan beräknas bli den önskade följden.

Tillgång i systembutikerna till ett mellanöl med särskild skatteklass/ inköpspris är av betydelse för dem som önskar en god måltidsdryck till rimligt pris men utan starkölets alkoholhalt. Förslaget att tillämpa samma skatteklass för mellanöl och starköl synes mig mindre välbetänkt från nykterhetssynpunkt. En övergång till starköl kan bli följden.

Att motivera förslaget med det distributionstekniska problemet att systembutikerna inte klarar av försäljningen av den beräknade, minskade mellanölskvantiteten är orimligt då sådana skäl inte får tillåtas påverka riksdagens nykterhetspolitiska ställningstaganden.

Att motivera slopandet av den särskilda skatteklassen för mellanöl redan från den 1 november 1972 med att täckning för beräknat skatteinkomstbortfall behövs på grund av minskad mellanölskonsumtion synes mig heller inte rimligt. Minskad lättåtkomlighet för mellanöl kan väntas på sikt reducera såväl statliga som kommunala socialvårdsutgifter, övertidskostnader för ordningsmakten, skadegörelse på allmän egendom etc. På längre sikt kan mellanölsmissbrukets bortfall beräknas rädda många medborgare från grövre alkoholskador, till gagn för bl. a. produktion och samhälle. — Omedelbart tillkommer ökad skatteintäkt genom ökad konsumtion av lättöl och pilsner. Man borde därför avvakta utvecklingen innan en skatteklassjustering sker för mellanölet.

Då det inte lyckats mig att vinna utskottsmajoriteten för ovanstående synpunkter biträder jag ändå dess yrkande då jag anser det primära vara att genom överförande av försäljningen till systembutikerna minska mellanölets lättåtkomlighet.”

SkU 1972: 30

25 Till skatteutskottet

Genom beslut den 13 april 1972 har skatteutskottet anhållit om kulturutskottets yttrande över propositionen 1972: 61 med förslag till lag om ändring i ölförsäljningsförordningen (1961: 159), m. m., samt motionerna 1972: 835 av herr Engkvist m. fl. (s), 1972: 1458 av herr Engkvist m. fl. (s), 1972: 1513 av herr Bengtson i Jönköping m. fl. (c, fp, m), 1972: 1627 av fru Kristensson (m), 1972: 1629 av herr Wennerfors (m) och 1972: 1630 av herr Wirtén m. fl. (fp), i vad propositionen och motionerna avser upplysningsverksamhet rörande alkohol, narkotika m. m., dock ej beträffande frågan om det i propositionen för sådan verksamhet förordade anslagets storlek.

Med anledning härav får kulturutskottet anföra följande.

Departementschefen har i propositionen uttalat sin anslutning till det av alkoholpolitiska utredningen i betänkandet Mellanölsfrågan framförda kravet på en utbyggd information i mellanölsfrågan och ansett att beslut om en dylik verksamhet bör fattas nu och alltså utan att man avvaktar utredningens slutbetänkande. Utskottet ansluter sig till departementschefens sålunda angivna uppfattning och konstaterar samtidigt att yrkandet i motionen 1972: 835 i sak är tillgodosett genom propositionen och att denna motion därför inte bör föranleda någon hemställan till Kungl. Maj:t.

I informationsfrågan har departementschefen framhållit, att bruket av mellanöl och rusdrycker bland ungdomarna är ett av flera missförhållanden som inger bekymmer men att det finns andra som är minst lika allvarliga. I första hand anger han bruket av narkotika men framhåller också det s. k. sniffandet av thinner och liknande preparat. Departementschefen finner det både riktigt och naturligt att informationsverksamheten inte begränsas till mellanölet utan får omfatta även rusdryckerna, narkotika och andra beroendeframkallande medel som fått utbredning bland ungdomarna.

I motionen 1972: 1630 uttalas att huvuddelen av de medel som anslås till informationsverksamheten bör gå till alkoholupplysning eftersom alkoholmissbruket fortfarande totalt sett är ett större socialt problem än narkotikamissbruket. Motionärerna finner det vidare vara en allvarlig brist att det inte i propositionen sägs något om att informationen skall omfatta också vilka verkningar alkohol och narkotika har och inte uttrycker någon ambition att med hjälp av bl. a. upplysningsverksamheten nedbringa konsumtionen av alkohol och narkotika. De uttalar att alkoholfrågan i hög grad måste betraktas i ett socialt helhets -

SkU 1972: 30

perspektiv och anger vissa synpunkter på detta perspektiv. Motionens hemställan innebär, såvitt nu är i fråga, att riksdagen med instämmande bör ge Kungl. Maj:t till känna vad i motionen anförts om informationsverksamhetens inriktning.

Utskottet anser att informationsverksamheten så som föreslås i propositionen bör gälla inte bara mellanöl utan över huvud taget rusdrycker samt narkotika och andra beroendeframkallande medel. Utskottet finner det värdefullt att det i propositionen redovisats en helhetssyn på den sociala problematik som alkohol- och narkotikafrågorna är uttryck för och ansluter sig till vad departementschefen anfört härom. Informationsverksamheten bör spänna över hela fältet, men olika organisationer bör ha möjlighet att från sina skilda utgångspunkter angripa problemen. Med de riktlinjer för informationsverksamheten som angivits i propositionen kan man enligt utskottets mening förvänta att de aktuella frågorna blir allsidigt belysta. Utskottet anser inte att det finns anledning för skatteutskottet att tillstyrka att riksdagen gör det uttalande om inriktningen av informationsverksamheten som påyrkats i motionen 1972: 1630.

I motionen 1972: 1629 har föreslagits att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om tillsättande av en central ledningsgrupp som huvudman för informationsverksamheten. Därjämte har motionären hemställt att riksdagen för Kungl. Maj:t ger till känna vad i övrigt anförts i motionen. Därmed torde — såvitt nu är i fråga — avses ett uttalande i motionen om att informationskampanjen måste samordnas och bli en samlad insats och om att det är fel att plottra ut hela anslaget på organisationer av olika slag.

Utskottet finner det vara av stort värde att organisationerna, enligt förslaget i propositionen, får samhällets förtroende att efter egna värderingar och erfarenheter arbeta med upplysningsverksamheten. Utskottet ansluter sig i princip till departementschefens förslag om hur verksamheten skall administreras och avstyrker därför yrkandet i motionen om tillkännagivande för Kungl. Maj:t av ovan angivna uttalanden i denna fråga. Likaså avstyrker utskottet yrkandet i samma motion om att som huvudman för verksamheten skall fungera en för ändamålet tillkallad ledningsgrupp.

Det i motionen 1972: 1458 framförda önskemålet om ett uttalande av riksdagen om att upplysningsverksamheten skall handhas av folkrörelserna finner utskottet tillgodosett genom förslaget i propositionen. Utskottet som redan i princip anslutit sig till propositionen i denna del finner följaktligen att något uttalande av riksdagen i denna fråga inte är erforderligt. I motionen 1972: 1458 har också yrkats att riksdagen skall begära att nykterhetsrörelsen och Centralförbundet för alkoholoch narkotikaupplysning, utan att detta tillåtes inverka på medelsför -

SkU 1972: 30

delningen för den egentliga upplysningsverksamheten, tillförsäkras eko nomiska resurser som gör det möjligt att vidmakthålla den organisatorisk-administrativa kapaciteten. Detta yrkande framfördes under den allmänna motionstiden vid sessionens början och sålunda innan propositionen förelädes riksdagen. Utskottet som i sitt betänkande 1972: 8 behandlat frågan om bidrag för nästa budgetår till centralförbundet och nykterhetsorganisationerna finner inte anledning tillstyrka att riksdagen gör någon framställning till Kungl. Maj:t av den angivna innebörden.

I sistnämnda motion liksom i motionerna 1972: 1513, 1972: 1627 och 1972:1630 hemställes om beslut av riksdagen att Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning skall vara samordnande organ respektive huvudman för informationsverksamheten. Utskottet anser det önskvärt att centralförbundet, där nykterhetsorganisationerna i huvudsak är representerade, tas i anspråk i informationsverksamheten och räknar med att så kommer att bli fallet. Samma uppfattning har för övrigt uttalats i propositionen men förtjänar att ytterligare understrykas. En väsentlig synpunkt när det gäller val av huvudman är emellertid att huvudmannen bör ha så god kontakt som möjligt med de grupper till vilka informationsverksamheten vänder sig och så god kännedom som möjligt om förhållandena i olika hänseenden inom dessa grupper. Bakom statens ungdomsråd står ett mycket stort antal organisationer, och rådet har i sin verksamhet möjlighet att förvärva en mångsidig kännedom om olika ungdomsfrågor. Utskottet delar departementschefens åsikt att det lämpligen bör kunna anförtros åt ungdomsrådet att vara huvudman för informationsverksamheten med den innebörd denna uppgift har i propositionen. Utskottet anser alltså att nu ifrågavarande motionsyrkanden bör avstyrkas av skatteutskottet.

Stockholm den 20 april 1972

På kulturutskottets vägnar LENNART MATTSSON

Närvarande vid ärendets slutbehandling: herrar Mattsson i Lane-Herrestad (c), Larsson i Vänersborg (s), Källstad (fp), Nilsson i Agnäs (m), fru Berglund (s), herrar Sundman (c), Zachrisson (s), Leander (s), Eriksson i Ulfsbyn (c), Green (s), fru Ryding (vpk), herrar Enlund (fp), Andersson i Örträsk (s), fru Johansson (s) och herr Nisser (m).

SkU 1972: 30

28 Avvikande mening

beträffande frågan om huvudman för informationsverksamheten av herrar Mattsson i Lane-Herrestad (c), Källstad (fp), Nilsson i Agnäs (m), Sundman (c), fru Fraenkel (fp), herrar Eriksson i Ulfsbyn (c) och Nisser (m) som anser att det stycke i utskottets yttrande på s. 3 som börjar med ”1 sistnämnda” och slutar med ”av skatteutskottet” bort ha följande lydelse:

”1 sistnämnda motion liksom i motionerna 1972: 1513, 1972: 1627 och 1972: 1630 hemställes om beslut av riksdagen att Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning skall vara samordnande organ, respektive huvudman för informationsverksamheten. Utskottet konstaterar först att ett bifall till detta yrkande givetvis inte får anses innebära att informationsverksamheten skall genomföras utan medverkan av statens ungdomsråd. Tvärtom räknar utskottet med att rådets erfarenheter och kontakter kommer att nyttiggöras i denna verksamhet. När det gäller valet av huvudman finner utskottet dock övervägande skäl tala för att det blir centralförbundet som får denna uppgift. Förbundet fyller enligt utskottets mening alla de fordringar man kan ställa på ett lämpligt huvudmannaorgan. Det är förankrat i folkrörelserna, har lång erfarenhet av upplysningsverksamhet inom ifrågavarande område och har en administrativ apparat till sitt förfogande. Utskottet anser därför att skatteutskottet bör tillstyrka att Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning blir huvudman för informationsverksamheten. ”

MARCUS BOKTR. STHLM 1972 720046