Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner beträffande vissa taxeringsfrågor
Skatteutskottets betänkande nr 40 år 1972
SkU 1972:40
Nr 40
Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner beträffande vissa taxeringsfrågor.
Motionerna
1 detta betänkande behandlas motionerna
1972:9 av herr Henmark m. fl. (fp) vari hemställs att riksdagen beslutar
”att första stycket 36 § 1 mom. taxeringsförordningen ges följande lydelse:
Självdeklaration, som jämlikt 26 § 1 mom. skall avgivas utan anmaning, skall såvitt ej annat följer av vad här nedan stadgas vara avlämnad senast den 20 februari under taxeringsåret.”;
1972:861 av fru Nilsson i Kristianstad m. fl. (c, fp, m) vari hemställs
att riksdagen begär att kostnadsfria bevis för inlämnande av självdeklaration införs;
1972:887 av herr Söderström (m) vari hemställs
att riksdagen beslutar att 167 § 1 mom. första stycket punkten 7) taxeringsförordningen (1956:623) skall ha följande ändrade lydelse:
7) om underrättelse som avses i 152 § tredje stycket icke inom där fastställd tid kommit den skattskyldige till handa eller om underrättelse som avses i 152 § tredje stycket eller 154 § 1 mom. haft felaktigt innehåll.
Gällande bestämmelser och frågornas tidigare behandling
Tidpunkten för avlämnande av självdeklaration
Bestämmelser om när självdeklaration skall avges och om möjligheter till uppskov med avlämnandet är meddelade i 34 § 1 och 2 mom. taxeringsförordningen (1956:623) — TF — som har följande lydelse.
34 § / mom. Självdeklaration, som skall avgivas utan anmaning, skall försåvitt ej annat följer av vad här nedan stadgas, vara avlämnad senast den 15 februari under taxeringsåret.
Staten, landstingskommun, kommun och annan dylik menighet må åtnjuta anstånd med självdeklarations avlämnande till den 31 mars.
Den som nästföregående år varit skyldig föra räkenskaper må tillgodonjuta liknande anstånd, därest räkenskapsåret gått till ända senare än den 31 oktober året näst före taxeringsåret.
Vad i nästföregående stycke är sagt skall hava motsvarande tillämpning å delägare i vanligt handelsbolag, kommanditbolag eller rederi.
1 Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 40
SkU1972:40
2 mom. Visar någon att hinder på grund av särskilda omständigheter möter att avlämna självdeklaration inom föreskriven tid, må han efter ansökan erhålla annan tid, inom vilken självdeklarationen skall vara avlämnad.
Ansökan göres hos skattechefen i det län, där sökanden är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, eller, om sådan skattskyldighet ej föreligger, i det län, där självdeklarationen skall avlämnas.
Mot skattechefens beslut må talan ej föras.
Frågan om att senarelägga tidpunkten för deklarationsavgivandet har tidigare behandlats av riksdagen. 1953 års riksdag avvisade på bevillningsutskottets hemställan (BeU 1953:10) ett motionsyrkande om förlängning av deklarationstiden till den 1 mars. Även 1966 års riksdag avslog ett motsvarande yrkande. Bevillningsutskottet anförde då bl. a. följande (BeU 1966:28).
Tidsfristerna för avlämnande av självdeklaration har varit desamma under många år. Vid skilda tillfällen har ändringar — såväl förkortning som förlängning — av tidsfristerna varit föremål för bevillningsutskottets bedömande. Utskottet har därvid — mot bakgrunden av gällande beskattningssystem och nuvarande taxeringsförfarande — inte ansett det praktiskt möjligt att medverka till någon ändring av gällande bestämmelser.
Utskottet är medvetet om att en längre deklarationstid i vissa fall kan framstå som motiverad. Särskilt då en lagstiftningsändring görs sent på hösten kan det givetvis vara svårt för riksskattenämnden att tillhandahålla deklarationsblanketter i god tid före den 15 februari året därpå. För flertalet skattskyldiga torde emellertid nu gällande tidsfrister vara fullt tillräckliga. Härtill kommer att deklarationsskyldig, som visar att hinder för deklarations avlämnande i rätt tid möter till följd av den särskilda beskaffenheten av hans förvärvskällor, den mera betydande omfattningen av hans verksamhet eller annan omständighet av säregen beskaffenhet har möjlighet att hos vederbörande taxeringsintendent begära anstånd med deklarationens avlämnande. Enligt utskottets uppfattning bör denna föreskrift tillämpas liberalt.
Som utskottet tidigare framhållit torde det inte vara möjligt att inom ramen för den nuvarande taxerings- och uppbördsorganisationen genomföra en generell förlängning av deklarationstiderna. Om taxeringsarbetet skall kunna bedrivas ändamålsenligt, är det tvärtom önskvärt att de skattskyldiga lämnar sina deklarationer så snart som möjligt under taxeringsåret.
Avgift för bevis om inlämnande av självdeklaration
Enligt avgiftslistan till kungörelsen (1964:618) om expeditionsavgift m. m. (expeditionskungörelse) utgår avgift med 10 kr. för diariebevis eller annat bevis över ingivande av annan handling än värdehandling när beviset utfärdas på begäran, för varje person beviset avser.
Genom beslut den 28 januari 1972 föreskrev Kungl. Maj:t viss begränsning av skyldigheten att utge expeditionsavgift för bevis om ingivande av självdeklaration på sätt framgår av nedan angivna utdrag ur statsrådsprotokollet.
SkU 1972:40
3 I skrivelse den 20 januari 1972 har riksskatteverket anmält, att mot bakgrund av reglerna om förseningsavgift enligt taxeringsförordningen (1956:623) anledning finns att anta att ökat antal skattskyldiga — främst revisionsbyråer och andra ombud för skattskyldiga — kommer att begära bevis av länsstyrelse eller lokal skattemyndighet för att deklaration lämnats. Sådana bevis utfärdas i enlighet med den vid expeditionskungörelsen (1964:618) fogade avgiftslistan såsom diariebevis mot en avgift av 10 kr. för varje person beviset avser. Riksskatteverket föreslår att Kungl. Maj:t medger att försöksvis vid 1972 års taxering endast en avgift skall utgå då flera deklarationer inges enligt förteckning som kan tjäna som kvitto på mottagandet. Riksskatteverket ifrågasätter vidare om icke frankeringsfriheten enligt bilaga E till allmänna poststadgan för vissa svarsförsändelser till myndighet bör utsträckas till att omfatta insändande av självdeklaration.
Kungl. Maj:t medger, att expeditionsavgift för bevis över ingivandet av självdeklaration till 1972 års taxering skall utgå med 10 kr. även om beviset avser mer än en person, dock under förutsättning att förteckning, som kan tjäna som kvitto på mottagandet, tillhandahålles den myndighet som har att utfärda beviset.
Kungl. Maj :t lämnar frågan om portofrihet för deklarationsförsändelse utan åtgärd.
Det åligger riksskatteverket att vidtaga erforderliga åtgärder i anledning av detta beslut.
Den 2 mars 1972 besvarade statsrådet Sträng i riksdagen en fråga i ärendet och anförde därvid följande.
Herr Westberg i Ljusdal har frågat mig om jag anser det vara tillfredsställande att avgift tas ut av den som avlämnar sin deklaration och begär inlämningsbevis. Herr Karl Bengtsson i Varberg har ställt samma fråga.
Vi har sedan länge en ordning som innebär, att statliga myndigheter genom avgifter täcker sina kostnader för utfärdade expeditioner. Jag finner inget anmärkningsvärt i att detta gäller även när någon begär s. k. diariebevis beträffande inlämnad självdeklaration.
Besvär i särskild ordning över fastighetstaxeringsnämnds beslut
Regler om s. k. extraordinär besvärsrätt vid fastighetstaxering är meddelade i 167 § TF. Där stadgas att den som enligt 158 § 1 mom. äger föra talan mot fastighetstaxeringsnämnds beslut — dvs. ägaren av fastigheten samt vederbörande kommun och taxeringsintendent — får i särskild ordning anföra besvär,
1) om fastighet genom förbiseende icke blivit taxerad,
2) om taxering ägt rum av annan egendom än som enligt 4 § tredje stycket kommunalskattelagen är att hänföra till fastighet,
3) om fastighet upptagits såsom skattepliktig fastän den är undantagen från skatteplikt, eller undantagits från skatteplikt, trots att så icke bort ske,
4) om fastighet taxerats på mer än en ort eller eljest taxerats i fall där taxering av fastigheten icke bort äga rum,
SkU 1972:40
5) om taxeringsbeslut beträffande fastigheten blivit oriktigt på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende,
6) om eljest sådana omständigheter föreligger, som bort föranleda väsentligt annorlunda taxering, och särskilda skäl föreligger för prövning av besvären,
7) om underrättelse som avses i 152 § tredje stycket eller 154 § 1 mom. haft felaktigt innehåll.
Sådana besvär prövas av länsskatterätten. Har taxeringen prövats av länsskatterätten, skall kammarrätt pröva målet. Har taxeringen prövats av kammarrätten eller regeringsrätten, skall regeringsrätten pröva målet.
Regeringsrätten kan förordna att målet skall upptas och vidare handläggas av länsskatterätt.
Besvären skall vara inkomna före utgången av femte året efter taxeringsåret.
I 152 § TF anges reglerna för kommunikation med den skattskyldige i fråga om de preliminära fastighetstaxeringsvärdena. Där stadgas att lokal skattemyndighet senast den 15 februari under taxeringsåret skall underrätta ägare av fastighet, som skall taxeras,
1) om den taxering och de enligt 10 § kommunalskattelagen redovisade särskilda värden för fastigheten som preliminärt bestämts,
2) om att ägaren äger senast den 10 mars till fastighetstaxeringsnämndens ordförande avgiva skriftliga erinringar mot förslaget,
3) om att särskild underrättelse om det slutliga beslutet kommer att utsändas endast om ägaren avgivit erinringar mot preliminärt åsatt taxering eller om fastighetstaxeringsnämnden, utan att erinringar avgivits, beslutat åsätta fastighet annat taxeringsvärde än som preliminärt bestämts eller eljest frångått det preliminära beslutet,
4) om vad som skall iakttas vid anförande av besvär över fastighetstaxeringsnämndens beslut om taxeringen.
Sedan de preliminärt åsätta taxeringsvärdena blivit upptagna i fastighetslängden skall längden under tio dagar viss angiven tid på dagen hållas tillgänglig inom kommunen på lämplig expedition, med rätt för ägare av fastighet inom distriktet att på sätt och inom tid som angives i föregående stycke avgiva erinringar. Lokal skattemyndighet skall efter samråd med ordförande i fastighetstaxeringsnämnd senast den 15 februari under taxeringsåret utfärda kungörelse härom.
Lokal skattemyndighet skall så snart det kan ske efter den 10 mars översända fastighetslängden till fastighetstaxeringsnämndens ordförande.
I 154 § stadgas att om ägare av fastighet avgivit erinringar mot preliminärt åsatt taxering eller om fastighetstaxeringsnämnden utan att erinringar avgivits, beslutat åsätta fastighet annat taxeringsvärde än som preliminärt bestämts eller eljest frångått det preliminära beslutet, skall den lokala skattemyndigheten senast den 5 maj under taxeringsåret tillsända ägaren underrättelse om den taxering och de enligt 10 § kommunalskattelagen redovisade särskilda värden som av fastighetstaxeringsnämnden slutligt bestämts. Underrättelsen skall innehålla upplysning om vad som skall iakttas vid anförande av besvär över fastighetstaxeringsnämndens beslut.
SkU 1972:40
5 Utskottet
I motionen 1972:9 yrkas att tiden för avlämnande av självdeklaration skall förlängas till den 20 februari. Motionärerna motiverar sitt yrkande främst med att deklaranterna — om den 31 januari, som är senaste dagen för kontrolluppgifternas avlämnande, infaller på en fredag — endast får ett veckoslut till sin disposition för att upprätta deklarationen och att detta är för kort tid.
Utskottet kan i och för sig instämma i syftet med motionen, nämligen att deklaranterna bör få tillräcklig tid till förfogande för att på ett tillfredsställande sätt kunna fullgöra deklarationsskyldigheten, men uppgifterna om tidsnöd i motionen är enligt utskottets mening överdrivna. Det bör påpekas att deklarationstiden i det i motionen angivna exemplet förlängs till måndagen den 17 februari. Den sannolika effekten av den föreslagna åtgärden skulle bli att de flesta skulle börja deklarera senare än nu. De lokala skattemyndigheternas och nämndernas taxeringsarbete, som redan sker under tidspress, skulle därigenom ytterligare forceras.
Det förtjänar emellertid att i detta sammanhang erinras om att riksskatteverket och statskontoret f. n. gemensamt överser frågan om taxering i första instans. Detta utredningsuppdrag omfattar även spörsmålet om en förlängning av hela taxeringsperioden i samband med övergång till ett system som innebär att taxeringsnämnderna får biträde av tjänstemän i högre grad än som nu är fallet. Därvid kan även tidpunkten för avgivande av självdeklaration komma att omprövas. Med hänsyn till att det saknas förutsättningar för att med nuvarande taxeringsorganisation förlänga deklarationstiden avstyrker utskottet motionen 1972:9.
I motionen 1972:861 yrkas att bevis om inlämnande av självdeklaration skall vara kostnadsfritt.
Enligt expeditionskungörelsen utgår för närvarande avgift med 10 kr. för sådant bevis. Yrkandet skall främst ses mot bakgrund av den förseningsavgift på högst 300 kr. som fr. o. m. 1972 års taxering kan utgå om deklarationen avlämnas för sent.
Frågan skulle vara av betydelse om de avlämnade deklarationerna i stor omfattning inte kommer till rätta och om vaije deklarant, vars deklaration inte kan återfinnas, utan undantag påförs förseningsavgift. I praktiken torde deklaranterna endast i obetydlig omfattning efterfråga sådana bevis. Det har främst varit deklarationsbyråer och andra som yrkesmässigt biträder vid upprättandet av deklarationer, vilka utnyttjat möjligheterna att få bevis om att deklarationerna avlämnats i rätt tid för att de skall kunna styrka att de fullgjort sina åtaganden, om klienterna avkrävs förseningsavgift på grund av att deklarationen inte kunnat återfinnas. Härtill kommer att reglerna om förseningsavgift inte tillämpas så att en deklaration som förkommit föranleder förseningsavgift. Om deklaranten kan göra troligt att deklarationen avlämnats i rätt tid, undgår han denna påföljd. Man kan därför med fog göra gällande att den
SkU 1972:40
deklarant som i rätt tid fullgör sin deklarationsskyldighet inte riskerar att bli påförd förseningsavgift, även om han inte kan styrka deklarationsavlämnandet med skriftligt bevis från vederbörande myndighet. Det synes utskottet under sådana omständigheter varken lämpligt eller erforderligt att införa ett system som skulle kunna förorsaka statsverket betydande merkostnader utan att fylla någon egentlig funktion.
För deklarationsbyråer och för övriga som uppträder som ombud för ett flertal deklaranter har, som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen, Kungl. Majit på framställning av riksskatteverket medgett att expeditionsavgiften skall utgå med 10 kr. även om beviset avser mer än en person. Detta gäller under förutsättning att en förteckning över deklaranterna upprättas. Medgivandet avser t. v. endast 1972 års taxering, men enligt vad utskottet erfarit kommer riksskatteverket att göra framställning om att expeditionskungörelsen ändras i enlighet härmed. Med hänvisning till det anförda finner utskottet inte skäl tillstyrka yrkandet om kostnadsfria bevis för självdeklaration.
En taxeringsfråga av helt annan art tas upp i motionen 1972:887. Motionären gör gällande att ett stort antal fastighetsägare inte får besked om fastighetstaxeringsvärdena inom den tid som gäller för anförande av besvär och att de på denna grund bör få extraordinär besvärsrätt.
Fastighetstaxeringen sker i viss mån efter andra principer än inkomsttaxeringen, vilket möjligen kan bidra till att framkalla vissa missförstånd. Fastighetstaxeringsnämnden fastställer först ett preliminärt taxeringsvärde, som fastighetsägaren får besked om senast den 15 februari taxeringsåret. Skriftliga erinringar mot det preliminära värdet skall avges senast den 10 mars. Om inte fastighetsägaren gör några invändningar mot det preliminära värdet och inte heller nämnden finner anledning till ändring därav, åsätts fastigheten det preliminära värdet som slutligt taxeringsvärde utan att fastighetsägaren får särskild underrättelse härom. Fastighetslängderna skall emellertid finnas tillgängliga för granskning inom viss tid efter det de fastställts. Om fastighetsägaren anför erinringar mot det preliminära taxeringsvärdet eller om nämnden avviker härifrån, skall han underrättas om det slutliga värdet. Fastighetsägaren får utförliga upplysningar om förfarandet i samband med underrättelsen om det preliminära taxeringsvärdet.
Man torde därför kunna utgå från att fastighetsägaren endast i undantagsfall inte får besked om taxeringsvärdet. Det kan dock inte uteslutas att vissa fastighetsägare i stället för att ta del av informationen i meddelandet om det preliminära taxeringsvärdet utgår från att de skall få underrättelse om det slutliga taxeringsvärdet och därigenom försitter besvärstiden. Det torde ankomma på riksskatteverket att närmare överväga i vad mån informationen på denna punkt ytterligare behöver förbättras i samband med nästa allmänna fastighetstaxering. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen 1972:887.
SkU 1972:40
7 Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet att riksdagen avslår
1. motionen 1972:9
2. motionen 1972:861
3. motionen 1972:887.
Stockholm den 17 oktober 1972 På skatteutskottets vägnar
ERIK BRANDT
Närvarande: herr Brandt (s), fru Nettelbrandt (fp), herrar Josefson i Arrie (c), Wärnberg (s), Larsson i Umeå (fp), Carlstein (s), Sundkvist (c), Wikner (s), Nilsson i Trobro* (m), Stadling (s), Olof Johansson i Stockholm (c), Johansson i Jönköping (s), Söderström (m) och fru Normark (s).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
Reservation
av herrar Nilsson i Trobro (m) och Söderström (m), som dels anfört följande:
Utskottsmajoriteten hävdar i anslutning till motionen 1972:887 att fastighetsägaren endast i undantagsfall inte får besked om fastighetstaxeringsvärdena. Enligt vår mening bör detta förhållande vara tillräckligt motiv för extraordinär besvärsrätt. Den granskning av fastighetslängderna som står de skattskyldiga till buds kan knappast anses fylla moderna krav på kommunikation mellan parterna.
dels ansett att utskottet under punkten 3 bort hemställa
3. att riksdagen med anledning av motionen 1972:887 begär att 1971 års fastighetstaxeringsutredning (Fi 1971:81) får i uppdrag att överväga frågan om extraordinär besvärsrätt i de i motionen avsedda fallen.
Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1668 S Stockholm 1972