Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner avseende begränsning av rätten till avdrag för skuldränta vid inkomstbeskattningen
Skatteutskottets betänkande nr 49 år 1972
SkU 1972:49
Nr 49
Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner avseende begränsning av rätten till avdrag för skuldränta vid inkomstbeskattningen.
Motionerna
I detta betänkande behandlas motionerna
1972:422 av herrar Nilsson i Väjgö (s) och Fagerlund (s), vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj .1 begär förslag om ändring av gällande bestämmelser i kommunalskattelagen (1928:370), KL, angående dels gäldränteavdrag (39 §), dels grunderna för beräkning av sådana avdrag i fråga om villafastigheter (23 §), av den innebörd som redovisas i motionen;
1972:830 av herr Bergqvist m. fl. (s), vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en utredning om förutsättningarna för en förändring av ränteavdraget vid inkomstbeskattningen, så att avdraget sker från skatten med en viss fast del av nettoränteutgifterna och därmed blir oberoende av inkomsttagarnas marginalskatt.
Yrkanden om begränsning av rätten till avdrag för låneränta har framställts även i motionerna 1972:840 och 1972:1697. Dessa yrkanden, som ingick i ett större program, har behandlats i annat sammanhang (SkU 1972:32).
Frågor angående villabeskattningen behandlas av utskottet i betänkandet 1972:51.
Gällande regler m. m.
Enligt grundläggande principer vid beskattningen medges avdrag för samtliga omkostnader för inkomsternas förvärvande, däremot inte för levnadskostnader (20 § KL). Ränteutgifter behandlas vid beskattningen på samma sätt som andra omkostnader, även om lånet tagits för levnadskostnader. Ränta på lånat kapital, som investerats i fastighet eller rörelse, får dras av vid beräkning av inkomst härav — 22, 25 och 29 §§ KL. Vid beräkning av inkomst av kapital får avdrag göras för all låneränta, som icke skall dras av i annan förvärvskälla (39 § KL). Rätten till avdrag för räntekostnader innefattar också rätt till avdrag för ränta i avbetalningskontrakt m. m. Medför avdraget att underskott uppkommer, medges s. k. allmänt avdrag härför (46 § KL).
Frågan om avdragsrätten för skuldränta bör begränsas har i första hand tagits upp i samband med schablonberäkningen av inkomst av en- och
1 Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 49
SkU 1972:49
tvåfamiljsfastigheter (villor). Så diskuterade villabeskattningsutredningen (Stencil Fi 1964:4) ingående möjligheterna till en begränsning av rätten till ränteavdrag och ansåg praktiska svårigheter utgöra det främsta skälet mot att omkonstruera schablonmetoden för villabeskattningen genom att angripa ränteavdraget. Skulle avdragsrätten för ränta upphävas helt eller delvis just vid villabeskattningen men behållas i övrigt torde den praktiska konsekvensen bli att många skattskyldiga sökte att i annan förvärvskälla tillgodogöra sig avdrag för inteckningsränta som egentligen avsåg villafastighet. En omkonstruktion av villaschablonen så att ränteavdragen helt utgick eller reducerades skulle därför enligt utredningens mening behöva kompletteras med regler i syfte att eliminera möjligheten att överföra ränteavdraget till annan förvärvskälla, men sådana regler skulle bli alltför komplicerade och trots detta föga tillförlitliga. Utredningen ansåg dock att frågan om en begränsning av rätten till avdrag för skuldränta med hänsyn till att räntan kunde anses utgöra levnadskostnad borde prövas i ett vidare sammanhang.
I prop. 1966:151, som grundades på villabeskattningsutredningens förslag, uttalade departementschefen, att ingen remissinstans velat anvisa någon annan väg att angripa problemet än via schablonens intäktssida, varför allmän enighet syntes råda om att lösningen inte borde sökas i en begränsning av avdragsrätten för skuldränta.
1970 års bostadsbeskattningsutredning hade enligt sina direktiv att utgå från att avdragsrätten för skuldränta inte kommer att begränsas. Den år 1972 tillsatta bostadsbeskattningsutredningen skall enligt direktiven ta upp den uppkomna motsättningen mellan det generella förbudet mot avdrag för levnadskostnader och rätten till ränteavdrag för boendet i dess olika former till principdiskussion. Det framhålls emellertid i direktiven att avdragsrätten för räntekostnader är en grundläggande princip vid beskattningen och att ett sätt att åstadkomma större likformighet är att söka en lösning i den skattemässiga behandlingen av intäktssidan.
Avdragsreglerna vid beskattningen utgör en av de frågor som behandlas av 1972 års skatteutredning.
Frågan om begränsning av ränteavdraget har prövats av riksdagen flera gånger men alltid avvisats. Skatteutskottet (SkU 1971:56) anförde förra hösten bl. a. att man knappast kunde rikta berättigade invändningar mot att ränta alltid behandlades som en avdragsgill omkostnad. Utskottet konstaterade visserligen att progressionen vid beskattningen naturligt nog ledde till att ett ränteavdrag i likhet med andra omkostnadsavdrag gav mera i kronor räknat till hög- än till låginkomsttagare. Utskottet framhöll emellertid att man, om ränteinkomster beskattades enligt en progressiv skala men avdrag medgavs enligt en proportionell metod, förtog ränteavdraget dess egenskap av omkostnadsavdrag. Detta stred enligt utskottets mening mot principen om att skatt skall utgöras efter förmåga. Utskottet ansåg att rätten till avdrag för ränta på skuld måste anses så central i det svenska beskattningssystemet att en begränsning av denna rätt knappast
SkU 1972:49
torde kunna komma till stånd utan en grundlig omprövning av beskattningsreglerna över huvud taget. Med hänsyn härtill och då en begränsning av avdragsrätten kunde väntas få betydande negativa effekter även för andra än höginkomsttagare avstyrkte utskottet en sådan åtgärd.
Av utskottet under vårriksdagen behandlade motionsyrkanden rörande begränsning av rätten till avdrag för gäldränta ingick som ett led i finansieringen av vissa andra reformer. Utskottet ansåg att erforderliga inkomstförstärkningar i stället borde åstadkommas genom ökat uttag av indirekt skatt, varför utskottet avstyrkte motionerna (SkU 1972:32). Ställningstagandet den gången grundade sig således inte på principiella skäl.
Utskottsbetänkandena i dessa frågor godkändes av riksdagen.
Utskottet
Avdragsrätten för räntekostnader omfattar inte endast sådan ränta, som kan anses utgöra omkostnad i förvärvsverksamhet, utan också ränta på lån som tagits för att bestrida levnadskostnader, ränta på avbetalningslån o. d.
1 motionerna yrkas att denna avdragsrätt begränsas. Motionärerna i motionen 1972:422 anser att avdrag bör få göras endast för ränta på kapital, som nedlagts i förvärvsverksamhet, t. ex. i fastighet eller rörelse eller som tagits exempelvis för att finansiera köp av aktier. Vidare bör enligt deras mening ränteavdraget vid beräkning av inkomst av schablontaxerad fastighet (villa) begränsas till lån om högst 200 000 kr. eller till lån som inte överstiger fastighetens taxeringsvärde. Även motionärerna i motionen 1972:830 anser att gällande regler är alltför förmånliga, särskilt för höginkomsttagare. De föreslår därför en utredning i syfte.att begränsa marginalskatteeffekterna av avdraget så att endast en viss fast del av ränteutgifterna eller alternativt en viss fast del av det underskott som uppkommer genom ränteavdraget får dras av från den slutliga skatten.
Med anledning av vad som anförs i motionerna vill utskottet framhålla att avdragsrätten för räntekostnader vilar på grundläggande principer för beskattningen, främst skatteförmågeprincipen. Den som måste ta upp lån för att finansiera sina utgifter blir givetvis alltid ekonomiskt sämre ställd än den som erlägger motsvarande utgifter med egna medel men lever under motsvarande förhållanden i övrigt. Detta gäller oavsett om utgifterna hänför sig till köp av fastighet, aktier eller inventarier eller till rena levnadskostnader. Låntagaren kommer genom ränteutgifterna i en sämre ekonomisk situation än den andre. Avdragsrätten för ränteutgifter tjänar endast till att åstadkomma ett jämförbart underlag för beskattningen.
Utskottet kan emellertid instämma i motionärernas uppfattning att avdragsrätten inte ger ett i alla lägen tillfredsställande resultat. Detta är särskilt tydligt om man sätter avdragsreglerna i relation till andra beskattningsregler. Kritiken bör emellertid, som framgår bl. a. av direkti -
SkU 1972:49
ven för den nyligen tillsatta bostadsbeskattningsutredningen, i första hand riktas mot beskattningsreglernas inkomstsida. I vart fall måste frågan om ränteavdraget anses så komplicerad att riksdagen inte bör ta ställning härtill innan den blivit allsidigt belyst. Ränteavdraget utgör en av huvudfrågorna för bostadsbeskattningsutredningen, och i sammanhanget kan nämnas att även realisationsvinstbeskattningen, som får anses ha viss betydelse i sammanhanget, är under översyn inom realisationsvinstkommittén (Fi 1970:79). Med hänsyn härtill och eftersom avdragsreglerna vid beskattningen enligt vad utskottet erfarit kommer att tas upp till allsidig bedömning av 1972 års skatteutredning avstyrker utskottet motionerna.
Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet att riksdagen avslår
1. motionen 1972:422
2. motionen 1972:830.
Stockholm den 17 oktober 1972 På skatteutskottets vägnar ERIK BRANDT
Närvarande: herrar Brandt (s), Magnusson i Borås (m), Eriksson i Bäckmora (c), Engkvist (s), fru Nettelbrandt (fp), herrar Josefson i Arrie (c), Wärnberg (s), Larsson i Umeå (fp), Carlstein (s), Sundkvist (c), Wikner (s), Stadling (s), Johansson i Jönköping (s), Söderström (m) och fru Normark (s).
Reservation
av herrar Magnusson i Borås (m) och Söderström (m), som ansett att sista stycket före utskottets hemställan bort utgå.
Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1677 S Stockholm 1972