Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner angående beskattningen av bostadsrättsföreningar m. m.
Skatteutskottets betänkande nr 51 år 1972
SkU 1972:51
Nr 51
Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner angående beskattningen av bostadsrättsföreningar m. m.
Motionerna
I detta betänkande behandlas motionerna
1972:407 av herrar Björk i Gävle (c) och Fransson (c), vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj :t anhåller om förslag om åtgärder i syfte att åstadkomma jämställdhet i skattehänseende mellan bostadsrättsföreningar och villaägare;
1972:888 av herr Wictorsson (s), vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om en översyn av fastighetsbeskattningens roll i det framtida skattesystemet.
Gällande bestämmelser tn. m.
Vid inkomstbeskattningen redovisas inkomst av bl. a. fastighetsinnehav. Principen för inkomstberäkningen är — liksom i fråga om övriga inkomstslag - att få fram ett nettobelopp, sedan alltså från bruttointäkten dragits av omkostnaderna för inkomstförvärvet. Till intäkt hänförs bl. a. hyresvärdet av lägenhet som ägaren använt för sin och sin familjs räkning samt hyra eller annan ersättning för fastighet eller del därav som upplåtits till annan. Avdragsgilla är bl. a. kostnader för reparation och underhåll av byggnader, värdeminskning på byggnad och på maskiner och inventarier som hör till fastigheten och tomträttsavgäld eller liknande avgäld. Avdrag får däremot inte göras för ny-, till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig förbättring på fastigheten.
Under vissa omständigheter sker emellertid inkomstberäkningen enligt en s. k. schablonmetod. Schablonmetoden tillämpas i fråga om dels enoch tvåfamiljsfastigheter, s. k. villor, dels fastigheter som tillhör bostadsförening eller bostadsaktiebolag, dels fastigheter som tillhör allmännyttiga bostadsföretag. Schablonmetoden innebär att ägaren som bruttointäkt skall ta upp ett belopp motsvarande viss procent av fastighetens taxeringsvärde. Procenttalet är tre för andra fastighetskategorier än villor. För villor beräknas intäkten till 2 % av den del av taxeringsvärdet som understiger 150 000 kr., 4 % av den del som ligger mellan 150 000 kr. och 225 000 kr. samt 8 % av den del som överstiger sistnämnda belopp. Avdrag medges endast för ränta på lånat kapital, som lagts ned i fastigheten, och för tomträttsavgäld eller liknande avgäld. I fråga om villorna medges emellertid härutöver ett ytterligare avdrag med 500 kr., om ägaren är fysisk person och mantalsskriven på fastigheten.
1 Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 51
SkU 1972:51
2 Såvitt gäller den kommunala inkomstbeskattningen berörs fastighetsinnehavet också av reglerna om garantibelopp. Garantibelopp beräknas för alla skattepliktiga fastigheter och utgör 2 % av taxeringsvärdet. Garantibeloppet ingår i den till kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomsten. Om fastigheten lämnat överskott får ägaren i gengäld vid den kommunala beskattningen avdrag med 2 % av taxeringsvärdet, dock högst med belopp som motsvarar överskottet.
Medlem i bostadsförening eller delägare i bostadsrättsföretag skall inte redovisa inkomst på grund av sitt bostadsinnehav. Har medlemmen tagit upp lån för att förvärva andelen är emellertid ränteutgifterna avdragsgilla i vanlig ordning. Hyr han ut lägenheten räknas överskottet av uthyrningen såsom inkomst av kapital.
Reglerna om garantibelopp för fastighet härrör från 1953, då den dåvarande fastighetsbeskattningen inarbetades i den kommunala inkomstskatten (prop. 1953:186, BeU 49). Samtidigt sänktes det s. k. repartitionstalet, som då var 5, till 4. Därvid framhölls bl. a. att det från
principiell synpunkt inte fanns tillräckliga skäl att behålla denna
kommunala beskattningsform, som inte kunde anses fylla kravet på en jämn och rättvis beskattning och som inte längre fyllde sin funktion att utgöra garanti för ett tillräckligt skatteunderlag i kommunerna. Andra skäl — bl. a. ekonomiska olägenheter för vissa kommuner — talade emellertid mot att omedelbart avskaffa fastighetsskatten. Reformen begränsades därför till att undanröja vissa mer påtagliga olägenheter och till en sänkning av skattesatsen. — Skattesatsen har sedermera sänkts i omgångar till 2 %. I sammanhanget kan nämnas att kommunalekonomiska utredningen (Fi 1971:8) bl. a. har att pröva frågan om den
kommunala beskattningsrättens utformning.
Schablonmetoden för beräkning av villor infördes 1953 (prop. 1953:187, BeU 50) som en behövlig förenkling av beskattningsreglerna. Avsikten var att ägaren i princip skulle beskattas i den mån han hade eget kapital i fastigheten. Från början var inkomstschablonen 3 %, vilket då ungefärligen motsvarade det allmänna ränteläget. För att mildra effekterna av 1957 och 1965 års allmänna fastighetstaxering sänktes emellertid procenttalet dessa år till 2,5 resp. 2 %. År 1966 skärptes beskattningen för vissa villor genom att procentsatsen bestämdes till 2-8 %, beroende på taxeringsvärdets höjd. Gränserna för differentieringen, som då sattes vid 100 000 och 200 000 kr., höjdes i samband med 1970 års allmänna fastighetstaxering till 150 000 resp. 225 000 kr.
1969 års bostadsbeskattningsutredning har i sitt år 1971 framlagda betänkande Bostadsbeskattning (Stencil Ds Fi 1971:14) föreslagit att bostadsföreningar inte längre skall beskattas för den del av fastighetsinkomsten som belöper på bostäder till medlemmarna. Inkomsten — eller underskottet — skall enligt förslaget i stället fördelas mellan medlemmarna. Förslaget har beräknats medföra ett inkomstbortfall för det allmänna om 225 — 275 milj. kr. Majoriteten har samtidigt föreslagit en höjning av procentsatsen för villaschablonen till 2,5, 5 och 10%, vilket beräknats
SkU 1972:51
medföra en inkomstförstärkning om ca 190 milj. kr. Utredningen, vars huvuduppgift var att undersöka möjligheterna att ändra bestämmelserna om beskattning av bostadsförenings fastighet så att liknande skatteeffekter uppkommer för föreningens medlemmar som förvillaägare, konstaterade bl. a. att villorna totalt sett kunde beräknas ha lämnat ett underskott för taxeringsåret 1970 om 1,2 miljarder kr. och att motsvarande siffra för bostadsföreningarna var drygt 450 milj. kr., underskott som ibland kunde utnyttjas vid taxeringen, ibland inte. Utredningen framhöll att dessa underskott inte rimmade väl med den ekonomiska realiteten, eftersom underskotten till sina väsentliga delar består av faktiska kostnader under det att intäktsberäkningen bygger på en schablon där ”avkastningsräntan” inte torde kunna anses motsvara ”skälig ränta på eget investerat kapital” i dagens ränteläge.
Utredningen ansåg att olika omständigheter aktualiserade frågan om inkomstberäkning borde behållas för de fastigheter som nu schablonbeskattas. Utredningen hade inte att ta upp denna fråga enligt direktiven men ansåg sig inte kunna underlåta att göra följande allmänna uttalanden: Frågan
har diskuterats vid ett flertal tillfällen, bl. a. av villabeskattningsutredningen (se Fi-stencil 1966:4 s. 31). Skälen mot ett slopande av inkomstberäkningen är — förutom att det av rättviseskäl principiellt sett bör förekomma beskattning av eget kapital som nedlagts i fastighet — att åtgärden skulle medföra fördyring genom en avsevärd skärpning av skatten för det stora flertalet nytillträdande villaägare. Vidare anses det föreligga risk för skatteflykt genom försök att skaffa sig avdrag för räntor som avser fastigheter i andra förvärvskällor. Även denna utredning finner att frågan om slopandet av inkomstberäkningen för fastigheter som schablontaxeras inte kan behandlas separat i förhållande till frågan om rätt till gäldränteavdrag över huvud. Det framhålls uttryckligen i direktiven att utredningen skall räkna med att avdragsrätten för gäldränta inte kommer att begränsas vid inkomstbeskattningen. På grund av nu nämnda omständigheter har utredningen avstått från en närmare undersökning av möjligheterna att slopa inkomstberäkningen på de fastighetstyper som schablontaxeras.
Enligt direktiven för den nya utredning om bostadsbeskattningen, som tillkallats för kort tid sedan, visar remissbehandlingen av det nyssnämnda förslaget att det behövs ett annat grepp på ämnet. Den nya utredningen har att ta upp till principdiskussion den uppkomna motsättningen mellan det generella förbudet mot avdrag i beskattningen för levnadskostnader och rätten till ränteavdrag för boendet i dess olika former, där ränteavdraget medverkar till att bostadskostnaderna i viss utsträckning kan bestridas med obeskattade medel. Även de ojämna verkningarna av denna avdragsrätt för olika boendeformer bör tas upp i diskussionen. Med hänsyn till att avdragsrätt för räntekostnader är en grundläggande princip i vår skattelagstiftning framhålls det i direktiven att ett sätt att åstadkomma större likformighet torde vara att söka i den skattemässiga behandlingen av intäktssidan. Viktigt att beakta är i detta sammahang å ena sidan den utveckling som ägt rum på grund av fastighetsvärdenas höjning enligt de återkommande fastighetstaxeringarna, å andra sidan
SkU 1972:51
ränteutvecklingen sedan schablonsystemet infördes år 1953. Utredningen bör föreslå åtgärder i syfte att utjämna de skillnader som här föreligger så att beskattningseffekterna i möjligaste mån blir neutrala med avseende på boendeform. Bedömningen bör även inkludera effekterna av bostadsfinansieringssystemets utformning och familjebostadsbidragen, vilka också påverkar bostadskostnaderna. — Utgångspunkten bör alltjämt vara att vad som skall beskattas för den som inte bedriver yrkesmässig uthyrning är en på rimligt sätt beräknad avkastning av eget kapital som lagts ned i bostaden. Vidare bör — särskilt med hänsyn till villaägandets stora spridning bland familjer med måttliga bruttoinkomster främst barnfamiljer och pensionärer — de åtgärder som utredningen föreslår inte få leda till påtagliga generella skärpningar av boendekostnaderna för sådana hushåll. Utredningen bör härutöver uppmärksamma även andra problem som f. n. finns på bostadsbeskattningens område. Vidare framhålls att den bör bedrivas med all den skyndsamhet som omständigheterna tillåter.
Utskottet
I motionen 1972:407 begärs förslag om åtgärder för att jämställa medlemmar i bostadsrättsföreningar med villaägare vid beskattningen. Av vad som anförs i motionen 1972:888 synes framgå att även denna motion huvudsakligen syftar till att åstadkomma större likställighet mellan olika slag av bostadskonsumenter. Motionären i denna motion anser vidare att fastighetsbeskattningen bör skärpas av bl. a. kommunalekonomiska skäl.
Av den inledande redogörelsen framgår att den nya utredning om bostadsbeskattningen som tillsatts för kort tid sedan skall göra en allsidig bedömning av problemen på bostadsbeskattningens område och bedriva sitt arbete med all den skyndsamhet som omständigheterna tillåter. Med hänsyn härtill och då de kommunalekonomiska problem som berörs av motionen 1972:888 har uppmärksammats i direktiven för den kommunalekonomiska utredningen (Fi 1971:8) finner utskottet någon åtgärd inte påkallad med anledning av motionerna. Utskottet avstyrker således motionerna.
Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår
1. motionen 1972:407
2. motionen 1972:888.
Stockholm den 17 oktober 1972 På skatteutskottets vägnar ERIK BRANDT
Närvarande: herrar Brandt (s), Magnusson i Borås (m), Eriksson i Bäckmora (c), Engkvist (s), fru Nettelbrandt (fp), herrar Josefson i Arrie (c), Wärnberg (s), Larsson i Umeå (fp), Carlstein (s), Sundkvist (c), Wikner (s), Stadling (s), Johansson i Jönköping (s), Söderström (m) och fru Normark (s).
Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1675 S Stockholm 1972