Skatteutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1972:110 med förslag till tullag, ni. m. jämte motion

Skatteutskottets betänkande nr 61 år 1972 SkU 1972:61

Nr 61

Skatteutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1972:110 med förslag till tullag, ni. m. jämte motion. Propositionen

I proposition 1972: 110 har Kungl. Maj:t (finansdepartementet) föreslagit riksdagen att

dels anta vid propositionen fogade förslag till

1. tullag,

2. lag om ändring i lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling,

dels besluta att den tullhusbyggnadsskyldighet, som åvilar vissa kommuner, skall upphöra när tullagen träder i kraft.

I propositionen framläggs förslag till en ny tullag och vissa därmed sammanhängande ändringar i varusmugglingslagen.

Den nuvarande tullproceduren bygger på en i väsentliga delar föråldrad lagstiftning. Den har därför trots att en rad åtgärder i reformerande riktning genomförts kommit att framstå som otidsenlig mot bakgrunden av den snabba utveckling som på senare tid ägt rum inom utrikeshandel, transportteknik och varuhantering liksom på en rad andra för tullverkets arbete väsentliga områden.

Förslaget till tullag innebär att ett enkelt hemtagningsförfarande och ett system med privat godsvård införs. Vidare föreslås att importgodset skall tulltaxeras med ledning av deklarationer.

Företag, som bedriver en mer regelbunden importverksamhet, skall sålunda efter tillstånd av tullmyndighet få ta hand om och förfoga över varorna, redan innan dessa har förtullats. Det förutsätts dock att vissa undantag görs med hänsyn till gällande importförbud och importregleringar. Tullverkets befattning med godsvården avses i huvudsak upphöra. I avvaktan på tullbehandling skall varorna tas om hand av privata företag, som fått tullverkets tillstånd att bedriva godsvård. Vissa kommuners ännu kvarstående tullhusbyggnadsskyldighet föreslås upphöra. Tulldeklarationerna skall i princip innehålla sådana uppgifter om varorna att dessa omedelbart kan tulltaxeras med ledning av deklarationerna. Tullverket skall i stor utsträckning kunna medge lättnader i deklarationsskyldigheten. Förhandsbesked i tulltaxeringsfrågor skall kunna erhållas i större omfattning än tidigare. Tullverket skall också se till att en smidig och successiv anpassning till det nya förfarandet blir möjlig.

1 Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 61

Skl) 1972: 61

2 Förslaget till tullag innehåller vidare bestämmelser om uppbörd och återbetalning av tull och andra införselavgifter, tullager och frihamn, tullverkets kontrollverksamhet samt allmänt ombud.

De föreslagna ändringarna i varusmugglingslagen innebär att denna närmare anpassas till skattebrottslagen.

Den nya lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1974.

Motionen

I motionen 1972: 1768 av herr Magnusson i Borås m. fl. (m, c, fp) yrkas

1. att riksdagen beslutar om sådan ändring av 7 § och följande i förslaget till tullag att endast partiell tulldeklaration erfordras,

2. att i 15 § tidsfristen för eftertulltaxering ändras från fem till två år.

Utskottet

Det nu framlagda förslaget till tullag utgör ett viktigt led i strävandena att åstadkomma en tidsenlig och rationell tullbehandling av införseln. Förslaget bygger på resultaten av tullagstiftningskommitténs överväganden men kan i vissa stycken också karakteriseras som en kompromiss mellan de skiljaktiga meningar som kom till uttryck vid remissbehandlingen av kommitténs förslag och av en senare departementspromemoria i ämnet.

De viktigaste punkterna i den nya tullagen är införandet av ett enkelt hemtagningsförfarande, ett system med privat godsvård samt ett deklarationsförfarande som grund för tulltaxeringen. Förslaget innebär på många punkter att reglerna för tulltaxering och uppbörd bringas i närmare överensstämmelse med vad som gäller i fråga om den indirekta beskattningen. I propositionen framläggs också förslag till ändringar i varusmugglingslagen som innebär att denna lagstiftning närmare anpassas till skattebrottslagen. Förslagen i propositionen har endast föranlett motionsyrkanden på ett par punkter. Dessa ändringsförslag, som framförs i motionen 1972: 1768, berör tulldeklarationens omfattning och den tidsgräns inom vilken eftertulltaxering får ske.

När det gäller frågan om deklarationen kan utskottet inte finna att det föreligger några verkliga motsättningar mellan motionärernas yrkande och förslaget i propositionen. Motionärerna menar att små och medelstora företag, som inte driver någon kontinuerlig importverksamhet, inte kan fullgöra den i propositionen fastställda skyldigheten att avge en fullständig tulldeklaration och anser att det är mer rationellt att tullverkets personal skall svara för bl. a. uppgifterna om statistiskt nummer och tullvärde.

SkU 1972: 61

3 Utskottet vill först erinra om att den väsentligaste reformen i sammanhanget gäller det förenklade hemtagningsförfarandet som näringslivets företrädare hälsat med stor tillfredsställelse. 1 dessa fall skulle strävandena att nå en snabb godsgenomströmning avsevärt motverkas, om man bibehåller det nuvarande systemet för tulltaxering. Ser man till importen i dess helhet, kan man räkna med att den till mer än 90 %, värdemässigt sett, utgör upprepad import. Det är en förhållandevis liten del av importen som kan tänkas vålla importörerna bekymmer i samband med tulldeklarationen, eftersom det inte kan göras gällande att varje ny importprodukt skulle kräva djupgående kunskaper i tull- och importlagstiftningen. Med detta konstaterande vill utskottet endast framhålla att de problem som finns är av begränsad räckvidd och i viss mån av temporär karaktär. Under sådana förutsättningar anser utskottet det riktigt med en i princip generell deklarationsplikt men att samtidigt förfarandet på allt sätt underlättas och, där det anses skäligt, undantag medges från deklarationsplikten. Detta är också den lösning som förordas i propositionen. Att behålla huvuddelen av det nuvarande systemet bara för att vissa deklarationsfall kan vara besvärliga synes inte vara rationellt, särskilt om man beaktar att en sådan åtgärd i väsentlig grad skulle motverka tullverkets rationaliseringssträvanden.

I detta sammanhang bör också erinras om att departementschefen klart uttalat, att de lättnader i kravet på deklarationens fullständighet som tullmyndigheterna får rätt att medge bör tillämpas generöst under en relativt lång övergångsperiod. Utskottet, som helt ansluter sig till detta uttalande, vill samtidigt tillägga att uttalandet inte får tolkas så att möjligheten till skäliga lättnader skulle försvinna efter en övergångstid. Bestämmelsen härom är inte av övergångskaraktär utan inskriven i tullagen, men det ligger givetvis i sakens natur att behovet av dispens från huvudregeln kommer att minska i takt med att importörerna vinner ökad erfarenhet av det nya deklarationsförfarandet. Utskottet vill i detta sammanhang också hänvisa till att erfarenheterna från Danmark och Finland, som båda tillämpar ett system med fullständiga tulldeklarationer, inte ger anledning till några betänkligheter, eftersom antalet felaktiga deklarationer i dessa länder visat sig vara förhållandevis litet.

Departementschefen understryker i propositionen särskilt tullverkets skyldighet att stå importörerna till tjänst med upplysningar om deklarationsförfarandet. Han förordar dessutom en allmän informationsverksamhet rörande den nya tullproceduren. Dessa åtgärder i förening med de utvidgade möjligheter till förhandsbesked som föreslås i propositionen bör enligt utskottets mening skapa förutsättningar för att övergången till det nya deklarationsförfarandet kan ske utan besvärande komplikationer. Utskottet har med detta förhållandevis utförliga resonemang velat markera, att utskottet är medvetet om att övergången till ett

SkU 1972: 61

deklarationssystem kan innebära svårigheter i det enskilda fallet och att dessa svårigheter inte bör nonchaleras. Utskottet är därför angeläget framhålla vikten av att tullmyndigheterna på allt sätt medverkar till en smidig introduktion av systemet. Utskottet anser sig också kunna förutsätta att Kungl. Maj:t i överensstämmelse med den syn på dessa frågor som kommit till uttryck i det ovan åberopade departementschef suttalandet kommer att ta vederbörlig hänsyn till behovet av dispenser vid meddelande av tillämpningsföreskrifter till tullagen.

Det andra yrkandet i motionen går ut på att eftertulltaxering inte bör kunna ske senare än två år efter den dag då varan angavs till förtullning. i propositionen föreslås en femårsgräns för en sådan åtgärd i överensstämmelse med vad som gäller för efterbeskattning vid den indirekta beskattningen. Motionärerna gör gällande dels att bestämmandet av tullvärde och statistiskt nummer skulle vara ett specialistarbete, dels att importören i de flesta fall själv får stå för de ekonomiska följderna av en eftertulltaxering.

Utskottet vill med anledning härav framhålla att — om man som utskottet förordar inför ett deklarationsförfarande i samband med införseln — det finns anledning att i möjligaste mån konstruera detta system efter samma principer som i övrigt tillämpas vid sådan beskattning som grundas på deklarationer. Däremot är det givetvis konsekvent att motionärerna i överensstämmelse med sitt första yrkande om i stort sett oförändrade regler för tulltaxeringen också vill bibehålla den nu gällande tidsgränsen för eftertulltaxering. Utskottet anser inte att det föreligger några påtagliga skillnader i fråga om svårighetsgrad eller övervältringsmöjligheter mellan tullbeskattningen och därmed jämförlig indirekt beskattning. Det bör i samband med de nya reglerna för eftertulltaxering också erinras om att en sådan åtgärd får vidtas endast om den tullskyldige lämnat oriktiga eller ofullständiga uppgifter och åtgärden inte framstår som uppenbart oskälig. Femårsgränsen för eftertulltaxering svarar mot en liknande gräns för den tullskyldiges extraordinära besvärsrätt, som bl. a. innebär att han under vissa förutsättningar kan få rättelse om det efter det deklarationen fastställts kommer fram omständigheter som motiverar en nedsättning.

Motionärerna åberopar även i detta sammanhang svårigheterna att fastställa tullvärdet. Med anledning härav vill utskottet framhålla, att bestämmandet av tullvärdet knappast medför några bekymmer för den normale importören, eftersom tullvärdet för honom vanligen överensstämmer med fakturavärdet. De komplicerade frågorna på detta område uppkommer främst då det föreligger ekonomisk intressegemenskap mellan den utländske säljaren och den inhemske köparen, vilket är fallet i fråga om exempelvis de multinationella företagen. I sådana fall kan vid marknadsföringen av varorna framkomma omständigheter, som inte var kända vid införseltillfället och som motiverar eftertulltaxering.

SkU 1972: 61

5 Med det anförda avstyrker utskottet motionen 1972: 1768.

Vid sin granskning av övriga frågor som behandlas i propositionen har utskottet inte funnit anledning till erinran.

Med hänsyn till att den föreslagna tullagen kan anses utgöra den första etappen i en fullständig modernisering av de författningar som reglerar tullområdet vill utskottet avslutningsvis beröra den i och för sig bagatellartade frågan om centralmyndighetens benämning. Ämbetsverket använder numera inte namnet generaltullstyrelsen i interna sammanhang, utan föredrar därvid den kortare formen tullstyrelsen, som synes vara en mera tidsenlig benämning.

Utskottet anser det därför lämpligt att i detta sammanhang fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på att en omprövning av namnfrågan i enlighet med verkets interna praxis också skulle innebära viss förenkling och modernisering som skulle stå i god överensstämmelse med de övriga åtgärder som förordas i propositionen.

Utskottet hemställer att riksdagen

A. med avslag på motionen 1972: 1768 och med bifall till Kungl. Maj:ts proposition 1972: 110 antar förslagen till

1. tullag,

2. lag om ändring i lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling,

B. beslutar att den tullhusbyggnadsskyldighet, som åvilar vissa kommuner, skall upphöra att gälla när tullagen träder i kraft.

Stockholm den 23 november 1972

På skatteutskottets vägnar ERIK BRANDT

Närvarande: herrar Brandt (s), Magnusson i Borås (m), Eriksson i Bäckmora (c), Engkvist (s), Kristenson* (s), Josefson i Arrie (c), Wärnberg (s), Larsson i Umeå* (fp), Carlstein (s), Sundkvist (c), Stadling (s), Westberg i Hofors (s), Levin* (fp), Marcusson (s) och Söderström (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

MARCUS BOKTR. STHLM 1972 720046

SkSmmBI