Skatteutskottets betänkande i anledning av vissa motioner rörande den allmänna arbetsgivaravgiften m. m.

Skatteutskottets betänkande nr 7 år 1972

SkU 1972:7

Nr 7

Skatteutskottets betänkande i anledning av vissa motioner rörande den allmänna arbetsgivaravgiften m. m.

Motionerna

I detta betänkande behandlas

motionen 1972:7 av herr Helén m. fl. (fp) vari bl. a. hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning — inom 1968 års beredning om stat och kyrka eller på annat sätt — rörande kompensation på lämpligt sätt till de fria trossamfunden för den extra ekonomiska belastning som orsakats dem genom skyldigheten att erlägga arbetsgivaravgift och genom den successiva övergången från direkt till indirekt skatt;

motionen 1972:174 av herr Nilsson i Agnäs m. fl. (m) vari hemställs

att riksdagen beslutar att arbetsgivaravgiften icke behöver erläggas av kristna och andra humanitära organisationer;

motionen 1972:634 av herr Fälldin m. fl. (c) vari hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning om differentiering av den allmänna arbetsgivaravgiften i enlighet med vad som anförs i motionen.

Yrkandet är främst motiverat med arbetsmarknadspolitiska skäl;

motionen 1972:645 av herr Nilsson i Trobro m. fl. (m) vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att allmän arbetsgivaravgift (egenavgift) icke skall erläggas av fysisk person som åtnjutit inkomst av annat förvärvsarbete enligt 11 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän försäkring i form av inkomst av här i riket bedriven rörelse eller inkomst av här belägen jordbruksfastighet som brukas av honom,

2. att vederbörande utskott utarbetar förslag till erforderlig ändring av berörd lagtext;

motionen 1972:841 av herr Hovhammar m. fl. (m, c, fp) vari hemställs att

riksdagen beslutar att förordningen (1968:419) om allmän arbetsgivaravgift tills vidare skall upphöra att gälla från och med 1972 års ingång;

motionen 1972:882 av herrar Sundman (c) och Eriksson i Ulfsbyn (c) vari hemställs

Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 7

SkU 1972:7

att riksdagen beslutar att inkomster från av enskild driven litterär, konstnärlig och därmed jämförbar verksamhet undantas vid bestämmande av allmän arbetsgivaravgift.

Vissa andra motioner till innevarande riksdag berör frågan om en differentiering av den allmänna arbetsgivaravgiften för att tillgodose regionalpolitiska önskemål. Dessa motioner liksom de yrkanden i motionen 1972:7 som inte tas upp i detta betänkande behandlar utskottet i andra sammanhang.

Gällande bestämmelser ni. m.

Genom beslut av 1968 års riksdag antogs förordningen (1968:419) om allmän arbetsgivaravgift. Syftet med avgiften var att kompensera staten för det skattebortfall som övergången från allmän varuskatt till mervärdeskatt skulle medföra i fråga om näringslivets investeringar.

Enligt förordningen skall allmän arbetsgivaravgift erläggas av arbetsgivare och av fysisk person, vilken haft inkomst av här i riket bedriven rörelse eller av jordbruksfastighet som han själv brukar. Arbetsgivares avgift beräknas på löner i pengar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad. Till grund för beräkningen av fysisk persons avgift (s. k. egenavgift) skall läggas inkomsten av jordbruksfastighet och av rörelse, allt i den mån arbetsgivare inte har att erlägga allmän arbetsgivaravgift för inkomsten. Även staten och kommunerna erlägger allmän arbetsgivaravgift.

Enligt 1968 års riksdagsbeslut utgjorde avgiften 1 % och utgick på löner som utgavs fr. o. m. den 1 januari 1969 och på inkomster som upptogs till beskattning vid 1970 och senare års taxeringar. 1970 års höstriksdag beslöt i enlighet med prop. 1970:156 vissa åtgärder på avgifts- och skatteområdet i syfte att stabilisera samhällsekonomin, bl. a. att från ingången av år 1971 höja den allmänna arbetsgivaravgiften från 1 % till 2 %.

I likhet med vad som enligt 19 kap. 1 § lagen om allmän försäkring gäller i fråga om avgift till sjukförsäkringen tas vid beräkning av den allmänna arbetsgivaravgiften inte hänsyn till arbetstagare vars lön under året inte uppgått till 300 kr. eller till arbetstagare som inte är obligatoriskt försäkrad enligt lagen om yrkesskadeförsäkring. Avgift beräknas således inte för arbetstagare som är gift med arbetsgivaren och inte heller för vissa andra anförvanter som varaktigt lever i hushållsgemenskap med denne och inte är placerade i sjukpenningklass enligt lagen om allmän försäkring. Med anförvanter avses de som är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag med arbetsgivaren. Med släktskap likställs adoptivförhållande.

SkU 1972:7

3 Enligt 3 kap. 2 § andra stycket sista punkten lagen om allmän försäkring kan inom sjukförsäkringen träffas överenskommelse om att till inkomst av anställning skall hänföras ersättning som utgår utan att anställningsförhållande föreligger. Genom dylika s. k. likställighetsavtal, vilka kan avse ersättning för uppdrag av olika slag eller för tillfälligt bedriven litterär, konstnärlig, vetenskaplig eller annan verksamhet, blir den som utger ersättningen att anse som arbetsgivare i avgiftshänseende, och den försäkrade får till följd därav en lägre avgift att betala.

Vid beräkning av underlaget för den allmänna arbetsgivaravgiften bortses från ersättningar som omfattas av likställighetsavtal. En arbetsgivare som betalar ut både ersättningar av nu angivet slag och kontant lön måste alltså i fortsättningen på arbetsgivaruppgiften redovisa ett belopp för den avgift han har att erlägga enligt lagen om allmän försäkring och ett belopp för den allmänna arbetsgivaravgiften.

I fråga om rederinäringen har införts en bestämmelse som anknyter till vad som gäller enligt förordningen (1959:555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring. Den svenska utrikesfarten bedrivs i stark konkurrens med andra länders sjöfart och sysselsätter på svenska fartyg många utlänningar som inte är bosatta i Sverige. Med hänsyn härtill tillämpas enligt 2 § andra stycket nämnda förordning en särskild reduktionsregel för redare. De betalar endast så stor del av den avgift, som normalt tas ut av arbetsgivare för sjukförsäkring och tilläggspensionering, som svarar mot de svenska sjömännens andel i den totala arbetsstyrkan på svenska handelsfartyg. Motsvarande bestämmelse gäller enligt 2 § första stycket förordningen om allmän arbetsgivaravgift i fråga om denna avgift. Allmän arbetsgivaravgift på sjömännens löner utgick därför fr. o. m. 1970 med 0,64 % i stället för

1 % och utgår f. n. med 1,27 % i stället för 2 %.

I övrigt gäller beträffande utländsk arbetskraft att svensk arbetsgivare skall erlägga allmän arbetsgivaravgift för lön till utländsk arbetstagare som sysselsätts i landet. Om utländsk arbetsgivare kan anses driva verksamhet här i landet och därvid anlitar utländsk arbetskraft föreligger också i regel avgiftsskyldighet.

Arbetsgivares avgift jämställs i beskattninghänseende med lönekostnad. Är lönen avdragsgill får således även arbetsgivaravgiften dras av. Båda avdragen skall ske i samma förvärvskälla.

För budgetåret 1972/73 beräknas den allmänna arbetsgivaravgiften ge

2 110 000 000 kr. i statsinkomster. Av detta belopp är ca 70 000 000 kr. att hänföra till den s. k. egenavgiften.

SkU 1972:7

4 Frågans tidigare behandling

Flertalet av de frågor som tas upp i förevarande motioner har riksdagen tidigare behandlat. Framförda ändringsyrkanden har genomgående avvisats på bevillningsutskottets eller skatteutskottets förslag. Av utskottens motiveringar för dessa ställningstaganden kan följande anföras.

Beträffande undantag för ideella m. fl. organisationer Bevillningsutskottet (BeU 1970:55)

Beträffande frågan om befrielse från avgiftsplikt för de ideella organisationerna har utskottet tidigare som sin mening uttalat att, även om skäl kan åberopas för att undanta vissa avgiftspliktiga från skyldighet att erlägga avgift, det knappast torde vara möjligt att finna en norm för undantag som tillgodoser rättvisekravet utan att äventyra syftet med avgiften. Utskottet vidhåller denna uppfattning och anser att den åtstramning som eftersträvas i propositionen i princip bör drabba alla arbetsgivare och med dem i avgiftsammanhang jämställda.

Med det anförda anser utskottet sig böra tillstyrka bifall till propositionen i förvarande del. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till samtliga motioner i den mån de innehåller yrkanden om undantag från avgiftsskyldighet eller andra begränsningar i avgiftsplikten.

Skatteutskottet (SkU 1971:17)

De förevarande motionerna syftar samtliga till undantag från den allmänna arbetsgivaravgiften. I en av motionerna begärs en översyn av hithörande bestämmelser, men av motiveringen framgår att motionärerna ifrågasätter egenavgiftens berättigande.

Skatteutskottet vill med anledning av motionerna först framhålla vikten av att arbetsgivaravgiften bibehåller sin generella karaktär. Jämförd med flertalet övriga beskattningsformer erbjuder denna avgift betydande tekniska och uppbördsmässiga fördelar, som uppenbarligen skulle gå förlorade om man införde undantag och särbestämmelser. Flertalet av de här behandlade yrkandena har tidigare avvisats av riksdagen.

Den i motionen 1971:34 behandlade frågan om trossamfunden, som har nära anknytning till yrkandet i motionen 1971:169 om undantag för kristna och ideella organisationer liksom till yrkandet i motionen 1971:624 om de frivilliga studieorganisationerna, är alla välkända frågor, som klart visar hur undantag skulle föda nya undantag om man med utgångspunkt i de resonemang om behovsprövning och kompensation som förs i motionerna luckrar upp giltighetsområdet för avgiften.

Beträffande egenavgiften Bevillningsutskottet (BeU 1968:44)

Ett slopande av egenavgiften skulle innebära ett icke oväsentligt

SkU 1972:7

skattebortfall och därmed strida mot syftet med arbetsgivaravgiften. Utskottet anser sig därför inte kunna biträda yrkandet om avslag på förslaget om egenavgift. Innan närmare erfarenheter vunnits av bestämmelsernas tillämpning i praktiken är det inte heller motiverat att höja inkomstgränsen för egenavgiftsberäkningen till 2 000 kr. Utskottet vill erinra om att den gräns på 500 kr. som föreslagits i propositionen skall räknas särskilt för ett vart av de båda inkomstslagen jordbruksfastighet och rörelse och att det avgörande för om egenavgift skall utgå eller ej är att inkomsten inom varje inkomstslag uppgår till 500 kr.

Utskottet har slutligen att ta ställning till de yrkanden som syftar till att bereda de skattskyldiga kompensation för att viss del av egenavgiften kommer att beräknas på inkomst som utgör kapitalavkastning.

Om man anser att egenavgiften — i likhet med arbetsgivares avgift — bör utgöra en i inkomstkällan avdragsgill lönekostnad talar vissa skäl för att egenavgiften bör beräknas efter en annan och lägre procentsats eller att avdrag för densamma bör medges med ett i förhållande till avgiften förhöjt belopp. Att genom en schablonregel generellt medge egenföretagare skattemässig kompensation för egenavgiftens kapitaldel torde emellertid knappast vara motiverat. Det i inkomstkällan nedlagda kapitalet varierar naturligt nog högst avsevärt i olika fall. Effekten av att egenavgiften kommer att beräknas också på kapitalavkastning torde oftast komma att helt elimineras av de möjligheter jordbrukare och rörelseidkare har att — omedelbart eller genom årliga värdeminskningsavdrag — skriva av sina tillgångar i inkomstkällan. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att man vid beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring låter löneinkomst och företagarinkomst i lika mån ge underlag för pensionsrätt. Man bortser således från att i företagarinkomst normalt ingår förmögenhetsavkastning.

Med det anförda och då en regel om särbehandling av egenavgiften är ägnad att komplicera tillämpningen av lagstiftningen avstyrker utskottet motionerna.

Skatteutskottet (SkU 1971:17)

Skatteutskottet vill beträffande egenavgiften först konstatera att en total avveckling av denna del av arbetsgivaravgiften måste betecknas som utesluten av rättviseskäl. En sådan åtgärd skulle i många fall innebära att avgiften skulle utgå på en rörelseidkares inkomster om rörelsen bedrivs som aktiebolag men inte om den drivs som handelsbolag eller enskild firma. Utskottet kan inte heller finna att några starkare skäl talar för en översyn av arbetsgivaravgiftens regler om egenavgiften, vilken — som tidigare nämnts — nära ansluter till vad som gäller i fråga om socialförsäkringarnas finansiering. Vid bedömningen av vissa av de skiljaktigheter mellan arbetsgivaravgiften och socialförsäkringarna i fråga om exempelvis s. k. likställighetsavtal, som av tekniska skäl inte

SkU 1972:7

kan komma i fråga när det gäller beskattning, bör man enligt utskottets mening inte bortse från att egenavgiften utgör en obetydlig del av den samlade avgiften.

När det slutligen gäller frågan om undantag från arbetsgivaravgiften för kulturarbetare, har detta spörsmål inte tidigare behandlats av riksdagen. Bevillningsutskottet har emellertid i olika sammanhang hävdat att samhällets stödjande verksamhet bör ske genom direkta bidrag och inte genom undantag från beskattningen, och skatteutskottet ansluter sig till denna uppfattning. Det förtjänar här erinras om att chefen för utbildningsdepartementet i årets statsverksproposition framhållit att bland kulturrådets huvuduppgifter ingår att undersöka kulturarbetarnas ekonomiska förhållanden och olika metoder för att från samhällets sida stödja kulturarbetarna och ersätta dem för deras tjänster. Vidare erinrar departementschefen om pågående utredningar i frågan och om den betydande förstärkning av de statliga insatserna till ersättning åt kulturarbetarna som genomförts under innevarande budgetår.

Utan att här gå in på anslagsfrågorna vill skatteutskottet bestämt avstyrka att man på grundval av en osäker behovsprövning låter en särskild grupp av yrkesutövare inta en särställning i avgiftshänseende.

Beträffande arbetsgivaravgiften sorn konjunkturpolitiskt instrument

I motioner till 1971 års höstriksdag yrkade moderata samlingspartiet och centerpartiet bl. a. att den allmänna arbetsgivaravgiften inte skulle uttas fr. o. m. den 1 november 1971 medan folkpartiet förordade att avgiften skulle slopas under tiden november 1971—april 1972 i det inre stödområdet och att den skulle sänkas till 1 % i övriga landet. Riksdagen avslog dessa yrkanden på finansutskottets hemställan (FiU 1971:47). Utskottet förordade begränsade och fördelningspolitiskt motiverade konsumtionsstödjande åtgärder framför en generell stimulans av den privata konsumtionen.

Frågan om arbetsgivaravgiftens konjunkturpolitiska betydelse behandlas i direktiven för Företagsskatteberedningen (Fi 1970:77). Departementschefen anför där bl. a. följande:»

”Såsom jag förut framhållit torde det vara givet att den nuvarande nettovinstbeskattningens huvuddrag måste bestå. Det bör dock övervägas att komplettera detta system med rörliga bruttoskatter, som kan användas i stabiliseringspolitiskt syfte. Jag avser därmed närmast investerings- och arbetsgivaravgifter, de senare av den typ som införts med verkan fr. o. m. den 1 januari 1969. Behov av sådana komplement till nettobeskattningen torde uppstå framför allt i konjunkturlägen med klara överhettningstendenser, där en snabb likviditetsindragning via höjda arbetsgivaravgifter eller en omedelbar dämpning av företagens investeringsaktivitet lämpligen bör åstadkommas. Utredningens uppgift

SkU 1972:7

blir därför att undersöka verkningarna av dylika avgifter från olika synpunkter, såväl stabiliseringspolitiska som strukturpolitiska, och utreda hur ett system med rörliga avgifter bör konstrueras för att ge största möjliga handlingsfrihet inom den ekonomiska politiken utan att därför i icke acceptabel utsträckning störa företagens planering. Jag vill i detta sammanhang erinra om det förslag rörande s. k. konjunkturdepositioner för enskilda företags byggnadsinvesteringar, som nyligen lagts fram av byggplaneringsutredningen (SOU 1970:33). En annan tanke som framförts i den allmänna diskussionen är att i konjunkturpolitiskt syfte utnyttja avdragsrätten för ingående skatt i mervärdeskattesystemet. Vid den nu förordade utredningen bör prövas olika medel för att konjunkturmässigt kunna styra investeringar även i fråga om maskiner och omsättningstillgångar.”

Utskottet

I de motioner som behandlas i detta betänkande framställs olika yrkanden beträffande den allmänna arbetsgivaravgiften. Vissa andra motioner rörande regional differentiering av denna avgift behandlar utskottet i samband med övriga motionsyrkanden beträffande regionalpolitiska skattefrågor.

Avgiften tillkom för att kompensera statsverket för den skatteförlust som uppkom genom att kostnaderna för företagens investeringar, som varit belagda med allmän varuskatt, blev avdragsgilla i mervärdeskattesystemet. Ställningstagandet innebar att kombinationen mervärdeskatt — allmän arbetsgivaravgift skulle gynna den högmekaniserade industrin och missgynna mera personalintensiv verksamhet. Avgiften har karaktär av en generell skatt som utgör en väsentlig inkomstpost i budgeten.

Frågan om ett temporärt avskaffande eller en sänkning av den allmänna arbetsgivaravgiften med anledning av konjunkturnedgången 1971 var ett av diskussionsämnena vid den konjunkturpolitiska debatten under föregående års höstriksdag, som därvid avvisade förslagen om att tillgripa generellt verkande stimulansåtgärder av denna art. Det i motionen 1972:841 framförda yrkandet om slopande av den allmänna arbetsgivaravgiften från och med detta års början motiveras närmast med samma skäl som höstriksdagen inte kunde biträda.

Utskottet vill inte bestrida att arbetsgivaravgiften kan tänkas ha vissa negativa effekter från arbetsmarknadspolitisk synpunkt, men dessa verkningar bör samtidigt karaktäriseras som marginella. Man bör enligt utskottets mening inte bortse från att denna avgift framstår som obetydlig jämförd med socialförsäkringsavgifterna och även vid jämförelse med resultaten av lönerörelserna. Att arbetsgivaravgift liksom socialförsäkringsavgifter skall utgå på de löner varom avtal träffades under förra

SkU 1972:7

året har självfallet beaktats vid löneförhandlingarna. Ett upphävande av arbetsgivaravgiften skulle därför innebära förutom ett kraftigt inkomstbortfall i en redan starkt underhalanserad budget också ett ensidigt gynnande av den ena parten på arbetsmarknaden. Utskottet, som inte finner det erforderligt att ytterligare utveckla de ekonomiska konsekvenserna av detta förslag, avstyrker alltså yrkandet om arbetsgivaravgiftens slopande.

Yrkandet i motionen 1972:634 om utredning beträffande möjligheterna att differentiera arbetsgivaravgiften för att därigenom bättre tillgodose sysselsättningskraven får också ses mot bakgrunden av konjunkturdebatten förra hösten.

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen kommer företagsskatteberedningen att göra vissa utredningar beträffande bl. a. avgiftens strukturpolitiska effekter. Höstriksdagen begärde vidare en allsidig översyn av skattesystemet i sin helhet. Utskottet finner med hänsyn härtill inte skäl tillstyrka särskild utredning av den i motionen avsedda frågan och avstyrker således detta yrkande.

I motionen 1972:7 begärs bl. a. utredning i syfte att bereda de fria kristna trossamfunden kompensation för arbetsgivaravgiften och mervärdeskatten.

Yrkandet är tekniskt sett en anslagsfråga, som inte tillhör skatteutskottets kompetensområde, men utskottet anser sig likväl oförhindrat att ta upp frågan till diskussion med hänsyn till att den nära berör principerna för beskattningen. Bakgrunden till yrkandet torde närmast vara att riksdagen avvisat motsvarande krav om skattebefrielse för dessa samfund med hänvisning till att väsentliga tekniska fördelar skulle gå förlorade, om man bryter sönder det nuvarande uppbördssystemet genom undantag. Utskottet kan inte godta principen att dessa samfund — som motionärerna hävdar — bör få tillbaka erlagda skatter och avgifter huvudsakligen på den grunden att de bedriver en allmännyttig verksamhet med hjälp av insamlade medel. I sammanhanget kan man inte helt bortse från att de fria trossamfunden bedriver ett flertal verksamheter i konkurrens med annan näringsutövning, t. ex. förlagsverksamhet, hotel], restauranger, utgivande av tidningar och grammofonskivor. Enligt utskottets uppfattning leder motionärernas kompensationstänkande till orimliga konsekvenser. Utskottet har därmed inte tagit någon ställning i anslagsfrågan, som givetvis bör kunna påverkas av utgiftsutvecklingen men där de erlagda skatterna eller avgifterna inte beloppsmässigt bör bestämma anslaget. Med det anförda avstyrker utskottet motionen 1972:7 i vad den behandlas i detta betänkande.

Ett närliggande yrkande framställs i motionen 1972:174 där motionärerna begär, att fria kristna samfund och humanitära hjälporganisationer skall befrias från allmän arbetsgivaravgift. Även i dessa fall anser utskottet att eventuella stödåtgärder bör lämnas genom anslag och inte

SkU 1972:7

genom lättnader vid beskattningen. Utskottet avstyrker därför också yrkandet i motionen 1972:174.

Frågor om undantag från eller slopande av den s. k. egenavgiften har återkommit alltsedan arbetsgivaravgiftens införande. I motionen 1972:645 yrkas att egenavgiften skall avvecklas för bl. a. jordbrukare med hänsyn till att avgiften utgår inte enbart på arbetsinkomst utan även på kapitalinkomst.

Som framgår av redogörelsen för tidigare utskottsuttalanden rörande den allmänna arbetsgivaravgiften har frågan om avgiftsberäkningen för jordbrukarna och rörelseidkama redan utförligt belysts. Med hänvisning därtill avstyrker utskottet bifall till motionen 1972:645.

I motionen 1972:882 gör motionärerna bl. a. gällande att de konstnärliga och litterära yrkesutövare, som bedriver självständig verksamhet, inte bör beskattas efter de principer som gäller för rörelse och att följaktligen någon arbetsgivaravgift inte heller bör utgå. Motionärerna hänvisar till att de konstnärliga yrkesutövarna inte har några anställda och inte heller kan ersättas av andra.

Enligt utskottets mening bör inkomsterna av konstnärligt skapande behandlas efter samma skatteregler som andra inkomster. Den som bedriver självständig verksamhet exempelvis som konsult, arkitekt, uppfinnare, konstruktör eller fotomodell baserar i lika hög grad som en konstnär eller författare sina försörjningsmöjligheter på rent personliga förutsättningar. Att denna omständighet skulle utgöra ett skäl för undantag från gängse beskattningsregler har utskottet svårt att inse. Om arkitekten eller konsulten får en kommunal anställning skall kommunen betala arbetsgivaravgift på hans lön. Det är enligt utskottets mening ett rättvisekrav att motsvarande avgift tas ut på inkomster av självständigt bedriven verksamhet för att denna form för yrkesutövning inte otillbörligt skall gynnas. Utskottet kan på angivna grunder inte biträda yrkandet i motionen 1972:882.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen avslår

1. motionen 1972:7, i vad den behandlas i detta betänkande,

2. motionen 1972:174

3. motionen 1972:634

4. motionen 1972:645

5. motionen 1972:841

6. motionen 1972:882.

Stockholm den 29 februari 1972

På skatteutskottets vägnar ERIK BRANDT

SkU 1972:7

10 Närvarande: herrar Brandt (s), Magnusson i Borås (m), Eriksson i Bäckmora (c), Engkvist (s), fru Holmqvist (s), herrar Josefson i Arrie (c), Wärnberg (s), Larsson i Umeå (fp), Carlstein (s), Sundkvist (c), Wikner (s), Westberg i Hofors (s), Hörberg (fp), Söderström (m) och fru Normark (s).

Reservationer

1. av herrar Eriksson i Bäckmora (c), Josefson i Arrie (c), Larsson i Umeå (fp), Sundkvist (c) och Hörberg (fp) som anser

att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

”De motioner som behandlas i detta betänkande innehåller olika yrkanden beträffande den allmänna arbetsgivaravgiften.

Den allmänna arbetsgivaravgiften infördes 1969. Dess tillkomst hade ett direkt samband med omläggningen av konsumtionsbeskattningen från allmän varuskatt (omsättningsskatt) till mervärdeskatt. Uttaget av arbetsgivaravgift avvägdes vid detta tillfälle så att det kom att direkt motsvara bortfallet av konsumtionsskatt. För näringslivet innebar omläggningen därför främst en omfördelning av skattebördan från kapitalintensiva till arbetskraftsintensiva företag. För bl. a. samfund och andra organisationer innebar omläggningen en ökad skattebelastning.

Dessa förhållanden förstärktes ytterligare när avgiften i fjol höjdes till två procent. Motivet för denna höjning var annars finanspolitiskt och åtgärden medförde en ökad samlad skattebörda på näringslivet. Den var bl. a. avsedd att av stabiliseringspolitiska skäl i den då aktuella situationen begränsa löneökningarna i den kommande avtalsrörelsen.

Omfördelningar i den här angivna riktningen har också varit ett av de mest karaktäristiska inslagen i utvecklingen på skatteområdet under senare år. Inte minst de snabba höjningarna av socialförsäkringsavgifterna, främst avgiften till ATP, har medverkat till detta förhållande.

Att skattepolitiken fått denna inriktning har sannolikt utgjort ett incitament till rationaliseringar och personalbesparingar inom olika näringsgrenar samtidigt som strukturrationaliseringen påskyndats. Inte minst våra exportindustrier har därigenom uppnått ökad konkurrenskraft. Förutsättningen för att en medveten politik i denna riktning skall vara meningsfull är emellertid att den arbetskraft som friställs kan finna ny sysselsättning och att några sociala skadeverkningar inte uppstår. Det innebär bl. a. att regional balans måste kunna upprätthållas. Med den takt strukturrationaliseringen haft under senare år har det förhållandet inte förelegat. Det mest påtagliga tecknet på att det har rått obalans under en följd av år är att det — oberoende av konjunktursituationen — rått en stor permanent strukturarbetslöshet.

Som framhålls i motionen 1972:634 är det därför angeläget att vidta olika åtgärder som kan bidra till bättre balans i de här nämnda avse -

SkU 1972:7

endena. Man skulle därigenom både uppnå ökad trygghet på arbetsmarknaden och åstadkomma en bättre hushållning med arbetskraftsresurserna. En av de vägar som därvid bör prövas är att genomföra en differentiering av den allmänna arbetsgivaravgiften.

Med en differentierad arbetsgivaravgift blir det möjligt att lättare uppnå olika näringspolitiska målsättningar. Differentieringen kan göras geografiskt eller utformas så att skatten inte drabbar mindre företag, företag med stor andel äldre arbetskraft eller den lönesumma som avser vissa kategorier av anställda. Den närmare utformningen av en sådan omläggning av arbetsgivaravgiften får givetvis anpassas till samhällets näringspolitiska åtgärder i övrigt.

Utskottet tillstyrker således yrkandet i motionen 1972:634 om en förutsättningslös utredning om en differentiering av arbetsgivaravgiften i syfte att uppnå en från närings- och sysselsättningspolitisk synpunkt lämpligare avvägning av det samlade avgiftsuttaget. En sådan utredning bör även kunna beröra utformningen av egenavgiften för företagare och för konstnärer och andra fria yrkesutövare, som tas upp i motionerna 1972:645 och 1972:882.

1 motionerna 1972:7 och 1972:174 tar motionärerna upp frågan om befrielse från allmän arbetsgivaravgift för bl. a. fria trossamfund och humanitära hjälporganisationer.

Utskottet vill i likhet med motionärerna understryka, att dessa organisationer utför en från hela samhällets synpunkt mycket värdefull insats. Det är därför en samhällets uppgift att se till, att de ekonomiska förutsättningarna att bedriva en allsidig och omfattande verksamhet underlättas. De under senare år genomförda ändringarna i skattesystemet har som redan nämnts i flera avseenden medfört försämrade förhållanden både för samfunden och för andra ideella organisationer. Det är därför angeläget att de kompenseras för arbetsgivaravgiften och mervärdeskatten och att även de ekonomiska arbetsvillkoren i övrigt förbättras. Såväl en höjning av de utgående statsbidragen som reformer på beskattningens område bör därvid kunna komma i fråga.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen

1. med bifall till motionen 1972:7, såvitt nu är i fråga, samt med anledning av motionen 1972:174 hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning beträffande kompensation till fria trossamfund och hjälporganisationer för allmän arbetsgivaravgift och mervärdeskatt i enlighet med vad utskottet anfört,

2. med bifall till motionen 1972:634 och med anledning av motionerna 1972:645 och 1972:882 hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning angående en differentiering av den allmänna arbetsgivaravgiften i enlighet med vad utskottet anfört,

3. avslår motionen 1972:841.”

SkU 1972:7

2. av herrar Magnusson i Borås (m) och Söderström (m) som med hänvisning till innehållet i samtliga motioner i vad de behandlas i detta betänkande anser att utskottet bort hemställa

”att riksdagen med anledning av motionerna 1972:7, såvitt nu är i fråga, 1972:174, 1972:634, 1972:645, 1972:841 och 1972: 882 i skrivelse till Kungl. Maj:t begär en förutsättningslös utredning beträffande den allmänna arbetsgivaravgiftens verkningar. Utredningen, som antingen kan bedrivas självständigt eller genom tilläggsdirektiv uppdras åt företagsskatteberedningen, bör pröva såväl frågor rörande avgiftens utformning som frågan om dess nedsättning eller avveckling.”

Victor Pettersons Bokindustri AB, Stockholm 1972