Socialutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1972:24 angående ändrad organisation av verksamheten med hjälpmedel för handikappade m. m. jämte motioner

Socialutskottets betänkande nr 14 år 1972

SoU 1972:14

Nr 14

Socialutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1972: 24 angående ändrad organisation av verksamheten med hjälpmedel för handikappade m. m. jämte motioner.

Propositionen

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen 1972: 1 (bilaga 7, punkten K 4) beräknat medel för nedannämnda ändamål, har Kungl. Maj:t genom en den 3 mars 1972 dagtecknad proposition, 1972: 24, under åberopande av statsrådsprotokollet över socialärenden föreslagit riksdagen att

1) godkänna de allmänna riktlinjer för organisationen av verksamheten med hjälpmedel för handikappade som föredragande departementschefen angett i statsrådsprotokollet;

2) till Bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade för budgetåret 1972/73 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 135 000 000 kr.

I samband med propositionen har utskottet behandlat tolv motioner.

I propositionen anförs att den tekniska och medicinska utvecklingen och det ökade utbudet av handikapphjälpmedel ställer allt större krav på en rationell organisation för att tillförsäkra de handikappade goda och ändamålsenliga hjälpmedel.

Mot denna bakgrund föreslås i propositionen en samordning och effektivisering av upphandlingsförfarandet i fråga om handikapphjälpmedel. Vidare föreslås att socialstyrelsen förstärks med ett hjälpmedelsråd för att biträda styrelsen med erforderliga bedömningar inom hjälpmedelsområdet.

I propositionen föreslås även att vissa på hjälpmedelsförteckningen nu upptagna förbrukningsartiklar för handikappade skall tillhandahållas av apoteken fr. o. m. den 1 januari 1973 och att kostnaden för dessa förbrukningsartiklar från samma tidpunkt skall betalas genom sjukförsäkringen.

I propositionen anges också riktlinjer för ett förenklat bidragsförfarande för enklare hjälpmedel och för ändrade bidragsregler för vissa hjälpmedel. Anslaget för bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade föreslås för nästa budgetår till 135 milj. kr.

1 Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 14-

SoU 1972:14

2 Motionerna

A. Vid riksdagens början väckta motioner

1) I motionen 1972: 120 av herr Hamrin m. fl. (fp) har hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en utvidgning av hjälpmedelsförteckningen, varvid bl. a. sollampa för psoriasissjuka och luftrenare för allergiker uppföres, samt en klarare definition av hjälpmedelsbe greppet.

2) I motionen 1972:479 av fru Skantz m. fl. (s) har hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller att en översyn görs av frågan om en bestämning av begreppet hjälpmedel i kungörelsen (1968: 238) om statsbidrag till vissa hjälpmedel för handikappade och att därvid särskilt beaktas avgränsningen gentemot s. k. terapeutiska hjälpmedel.

3) I motionen 1972: 995 av herrar Andersson i örebro (fp) och Petersson i Röstånga (fp) har hemställts att riksdagen beslutar att hos Kungl. Maj:t hemställa om ändring av hjälpmedelsförteckningen så att denna även omfattar luftrenare och luftfuktare.

4) I motionen 1972: 1006 av herr Gernandt (c) har hemställts att riksdagen uppdrar åt Kungl. Maj:t att utreda möjligheterna till bidrag för astmasjukas fördyrade bostadskostnader enligt huvudmeningen i motionen.

5) I motionen 1972: 1007 av herr Gernandt (c) har hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär dels en ändring av bestämmelserna om fria tekniska hjälpmedel för handikappade med avseende på ultravioletta lampor för användning i hemmen, dels att statsbidrag kan utgå för behandlingsapparatur som här avses.

B. I anledning av propositionen väckta motioner

6) I motionen 1972: 1515 av fröken Bergström (fp) och herr Ekinge (fp) har hemställts att riksdagen beslutar avslå förslaget om slopande av statsbidraget för vissa hålfotsinlägg samt införande av egenavgift vid erhållande av ortopediska skor.

7) I motionen 1972: 1516 av herr Clarkson (m) har hemställts att riksdagen måtte besluta

a) att hjälpmedelsrådet skall åläggas hålla kontakt med vederbörande industri och distribution inom branschen,

b) att upphandlingsorganet — utrustningsnämnden för universitet och högskolor (UUH) — skall vara helt fristående,

c) att Apoteksbolaget i första hand skall söka träffa avtal med befintlig enskild handel om distribution efter den 1 januari 1973 eller i andra hand skall vara skyldigt att till skäligt pris övertaga sådant normallager som den enskilda handeln har av berörda varor per den 31 december 1972.

SoU 1972:14

8) I motionen 1972: 1517 av herrar Gustavsson i Alvesta (c) och Nilsson i Tvärålund (c) har hemställts att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition 1972: 24 beslutar att den centrala upphandlingsfunktionen för inköp av handikapphjälpmedel anförtros Landstingens inköpscentral (LIC).

9) I motionen 1972: 1518 av herr Hamrin m. fl. (fp) har hemställts att riksdagen med instämmande ger Kungl. Maj:t till känna vad som i motionen anförts

a) om representation för de handikappade och sjukvårdshuvudmännen i det föreslagna hjälpmedelsrådet,

b) om rätt till statsbidrag vid inköp av handikapphjälpmedel, även om inköpen skett vid sidan av det centrala upphandlingsorganet,

c) om åtgärder för att förbättra apotekens service på hjälpmedelsområdet.

10) I motionen 1972: 1519 av herr Hedin m. fl. (m, s, c, fp, vpk) har hemställts att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna

a) att ordinationsberättigad läkare skall ha rätt att skriva ut sådana dyrbara tekniska hjälpmedel som finns uppförda på hjälpmedelsförteckningen för klinisk prövning, i syfte att förkorta väntan på hjälpmedel för svårt handikappade,

b) att det i propositionen 1972: 24 föreslagna upphandlingsorganet bör ha uppdraget att verkställa inköp och träffa avtal om individuell anpassning då det gäller dyrbara tekniska hjälpmedel, i syfte att möjliggöra klinisk prövning i enlighet med vad i motionen föreslås,

c) att Kungl. Maj:t snarast bör häva den nuvarande ordningen med underställande hos Kungl. Maj:t av socialstyrelsens beslut i ärende beträffande statsbidrag till sådana hjälpmedel, vilka finns uppförda på hjälpmedelsförteckningen och för vilka kostnaden överstiger 5 000 kronor.

11) I motionen 1972: 1520 av fru Marklund m. fl. (vpk) har hemställts att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts prop. 1972:24 måtte uttala

a) att den i propositionen föreslagna upphandlingsverksamheten skall åvila socialstyrelsen,

b) att bidragsreglerna för ortopediska skor och hålfotsinlägg bibehålies oförändrade,

c) att till hjälpmedelsförteckningen skall fogas såväl kostnadsfria batterier för hörselapparater som reparationer av sådana,

d) att vid utarbetandet av riktlinjer för verksamheten även rätten till överklagande i ärende som rör ordination av hjälpmedel inskrives samt att i dessa angives till vilken myndighet besvär i sådana ärenden skall ställas.

SoU 1972:14

12) I motionen 1972: 1521 av herr Ringaby m. fl. (m) har hemställts att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1972:24 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna att i det i propositionen föreslagna hjälpmedelsrådet bör - utöver statliga representanter - ingå demokratiskt valda representanter för handikapporganisationerna, landstingen och primärkommunerna i enlighet med vad i motionen anförts.

Departementschefen

Samhällets åtgärder för handikappade syftar till att motverka handikappets följder och göra det möjligt för den handikappade att leva ett självständigt liv under trygga förhållanden. Insatserna för stöd och omvårdnad av handikappade avser vitt skilda behov och situationer. Under det senaste årtiondet har samhället även på ett klarare sätt än förut blivit medvetet om handikappades speciella behov och i ökad utsträckning verkat för att tillgodose dessa. Jag vill erinra om att statens kostnader för det stöd som avser handikappade för budgetåret 1972/73 beräknas till ca 3 060 milj. kr. För tio år sedan var motsvarande kostnad 460 milj. kr. Vidare beräknas under kommande budgetår utgå förtidspension från ATP till handikappade med 670 milj. kr.

Även primärkommunema och sjukvårdshuvudmännen svarar för väsentliga insatser inom handikappområdet. Genom den uppsökande verksamheten i kommunerna ges möjlighet att uppdaga och tillgodose enskilda behov. Primärkommunemas och sjukvårdshuvudmännens insatser utgörs framför allt av omvårdnad, service och rehabilitering.

Många handikappade behöver hjälpmedel för sin dagliga livsföring. Dessa hjälpmedel tillhandahålls av sjukvårdshuvudmännen, som erhåller statsbidrag till kostnaden för hjälpmedlen. I princip har statsbidraget alltsedan sin tillkomst avsett hjälpmedel som handikappade använder i sina sociala funktioner utanför sjukvården. Sedan år 1962 täcker bidraget hela anskaffningskostnaden. Statsbidragskostnadema för hjälpmedel har ökat från 13 milj. kr. budgetåret 1962/63 till 121 milj. kr. budgetåret 1970/71.

I prop. 1968: 41 angående vissa frågor om hjälpmedel för handikappade erinrade jag om att tillhandahållandet av hjälpmedel åt handikappade vuxit fram som en sjukvårdshuvudmännens angelägenhet. Denna verksamhet har utvecklats till en organisation som innefattar anordningar för ordination, instruktion, träning, utprovning och anpassning, information, tillverkning och reparation. Enligt min mening är det önskvärt att denna organisation får en så likartad utformning som möjligt i de olika sjukvårdsområdena, så att nuvarande skillnader i verksamheten med tillhandahållande av hjälpmedel utjämnas.

Jag framhöll i den nyss nämnda propositionen att det borde ankomma på socialstyrelsen och det då planerade handikappinstitutet att ut -

SoU 1972:14

forma riktlinjer för en förbättrad hjälpmedelsorganisation i sjukvårdsområdena och för samverkan med primärkommunema. Socialstyrelsen har också, på grundval av ett av handikappinstitutet i samråd med Svenska landstingsförbundet utarbetat förslag, utformat en vägledande information på området. Jag räknar med att denna information - vars grundprinciper redan börjat tillämpas - inom kort kommer att tillställas sjukvårdshuvudmännen.

På grundval av de förslag hjälpmedelsgruppen redovisat, vill jag nu ta upp frågan om formerna för anskaffandet och tillhandahållandet av handikapphjälpmedel.

Allmänt om hjälpmedelsgruppcns förslag

Hjälpmedelsgruppen framhåller att hjälpmedlen i många fall är nödvändiga för att den handikappade skall kunna leva oberoende av andras hjälp, bo kvar i sin egen bostad, sköta sitt arbete och även i övrigt ordna sitt liv efter egna önskemål och intressen. I likhet med hjälpmedelsgruppen och remissinstanserna finner jag det angeläget att samhällets strävan att förse handikappade med goda och ändamålsenliga hjälpmedel kan fullföljas på ett sätt som ger den handikappade det stöd han behöver. Samtidigt bör samhällets önskemål om en rationell hjälpmedelsorganisation tillgodoses. Genom målmedvetna insatser för rationalisering kan de betydande resurser som samhället tillför hjälpmedelsverksamheten tillvaratas bättre än vad som f. n. är fallet.

Som hjälpmedelsgruppen framhåller har en väl fungerande hjälpmedelsverksamhet även samhällsekonomiska effekter. I samma mån som hjälpmedel gör det möjligt för handikappade att klara sig själva, minskar behovet av omvårdnad och institutionsvård. Vidare utgör hjälpmedlen för många handikappade en förutsättning för att de skall kunna förvärvsarbeta och därmed klara sin försörjning. Hjälpmedelsverksamheten blir härigenom till gagn både för den enskilde och samhället. Dessa synpunkter understryks av ett flertal remissinstanser.

Hjälpmedelsgruppen har pekat på den kraftiga ökningen av hjälpmedelsverksamheten och de kostnadseffekter detta fått för statsbidraget. Samtidigt erinrar gruppen om att sjukvårdshuvudmännens kostnader för sin del av hjälpmedelsförsörjningen är svåra att beräkna, men att de torde ha ökat i motsvarande takt. Vidare har gruppen framhållit att pågående forskning och utveckling inom området kan förväntas leda till nya eller förbättrade hjälpmedel, för vilka statsbidrag kan komma att aktualiseras. Enligt hjälpmedelsgruppens mening är det därför angeläget att staten till sitt förfogande får organisatoriska möjligheter att dels påverka prisbildningen på området, dels utforma riktlinjer för hjälpmedelsverksamheten som bättre än nu samordnar denna med övriga medicinska och sociala insatser och ger underlag för nödvändiga prioriteringar.

I likhet med remissinstanserna ansluter jag mig till den allmänna

SoU 1972:14

bedömning som hjälpmedelsgruppen givit uttryck åt. Den utveckling, som lett till att statsbidragskostnaderna för handikapphjälpmedel under de senaste tio åren i genomsnitt ökat med mer än 30 % per år och budgetåret 1970/71 utgjorde 121 milj. kr., ställer stora anspråk på hjälpmedelsverksamhetens organisation. Den fortsatta utveckling som kan väntas gör det ännu angelägnare att staten får ett fastare grepp om hjälpmedelsmarknaden. Enligt remissinstansernas mening ger hjälpmedelsgruppens olika förslag i stort sett underlag för behövliga åtgärder. De ställningstaganden jag på grundval härav kommer att redovisa i det följande torde leda till en begränsning av den hittillsvarande kostnadsutvecklingen utan att handikappades behov eftersätts. I avvaktan på närmare erfarenheter av dessa åtgärder bör hjälpmedelsanslaget även i fortsättningen ha formen av ett förslagsanslag.

Jag övergår nu till att redovisa mina ställningstaganden till hjälpmedelsgruppens förslag. I syfte att nå större översiktlighet redovisas även sådana förslag vars genomförande inte kräver något riksdagens beslut.

Hjälpmedelsråd i socialstyrelsen

Hjälpmedelsgruppen konstaterar att huvuddelen av statens insatser på hjälpmedelsområdet sker genom socialstyrelsen, som är ansvarig myndighet för bl. a. handikappvården i landet. I verkets uppgifter ingår att fortlöpande följa verksamhetens omfattning, utformning och utveckling samt påverka dess inriktning. Socialstyrelsen har därvid att beakta samhällets resurser att ekonomiskt och på annat sätt fullfölja verksamheten.

En ständig förändring och utveckling pågår inom hjälpmedelsområdet. Behov solm man tidigare inte kunnat avhjälpa kan nu ofta tillgodoses genom tillkomsten av nya hjälpmedel. Men många gånger kan det finnas flera typer av hjälpmedel eller olika åtgärder att välja på. En övergripande bedömning kräver behovsanalyser, medicinska, sociala och psykologiska bedömningar likaväl som tekniska och ekonomiska värderingar. Vidare är gränsen mellan tekniska hjälpmedel och terapevtiska hjälpmedel svår att precisera, inte minst därför att den ständigt förskjuts till följd av nya landvinningar inom medicin och teknik.

Inom hjälpmedelsområdet pågår forskning och utveckling, som kan väntas resultera i nya hjälpmedel. Därvid torde frågan om statsbidrag för dessa komma att aktualiseras. Enligt hjälpmedelsgruppens mening kräver dessa frågor ställningstaganden, som bör grundas på en total bedömning av handikappades behov och möjligheterna att på olika sätt tillgodose dessa, varvid kostnaderna för alternativa lösningar får prövas. Prioriteringar mellan olika anspråk torde därvid bli ofrånkomliga, liksom också när det gäller att bedöma olika forskningsprojekts värde och behovet av utvecklingsarbete.

SoU 1972:14

7 Hjälpmedelsmarknaden har också ändrat karaktär. Till skillnad från tidigare, då hjälpmedlen uteslutande var hantverksmässigt tillverkade produkter, sker nu tillverkningen i industriella former för en stor del av sortimentet. Samtidigt sker ett aktivt utbud med utnyttjande av kommersiell försäljningsteknik. Jämsides med sin strävan att förse de handikappade med lämpliga hjälpmedel måste samhället självfallet bevaka att de ekonomiska resurser som anslås för ändamålet blir så effektivt använda som möjligt. De kommersiella intressena måste därför mötas med sakkunnig bedömning ur såväl medicinsk-teknisk som socialmedicinsk synpunkt med beaktande av de ekonomiska aspekterna.

Hjälpmedelsgruppen anser att de uppgifter som åvilar och kommer att åvila socialstyrelsen inom hjälpmedelsområdet är av sådan omfattning både kvantitativt och kvalitativt att de kräver en förstärkning av socialstyrelsens resurser. Gruppen föreslår därför att ett hjälpmedelsråd inrättas i socialstyrelsen.

I likhet med hjälpmedelsgruppen och remissinstanserna finner jag det angeläget att ökade resurser på central nivå tillförs hjälpmedelsorganisationen. I en alltjämt expanderande hjälpmedelsverksamhet är det framför allt den ledande och styrande funktionen som behöver byggas ut. Jag anser därför liksom hjälpmedelsgruppen och den helt övervägande remissopinionen att förstärkningen av socialstyrelsens resurser bör ske genom att ett hjälpmedelsråd inrättas. Rådet bör inrättas den 1 juli

1972.

Hjälpmedelsrådets verksamhet kommer att spänna över stora områden. Det kommer att få en viktig roll i utformningen av samhällets allmänna riktlinjer för hjälpmedelsverksamheten. Jag delar den av hjälpmedelsgruppen framförda uppfattningen att hjälpmedelsrådet bör vara ett sakkunnigorgan som skall bistå socialstyrelsen med bedömningar och råd inom hjälpmedelssektom. Socialstyrelsens beslutanderätt i hjälpmedelsfrågor bör kunna delegeras till rådet i den utsträckning styrelsen bestämmer. Ställningstaganden av större principiell och ekonomisk betydelse bör dock underställas Kungl. Majit. Beträffande hjälpmedel, vars uppförande på hjälpmedelsförteckningen har större principiell eller kostnadsmässig betydelse, bör socialstyrelsen i enlighet med hjälpmedclsgruppens förslag inhämta Kungl. Maj.ts medgivande att föra upp hjälpmedlet på förteckningen. I fråga om hjälpmedel, vars kostnad överstiger 5 000 kr., bör sådant medgivande alltid inhämtas. Det ankommer på Kungl. Majit att då så anses behövligt meddela särskilda bestämmelser.

Beträffande hjälpmedelsrådets uppgifter kan jag i allt väsentligt ansluta mig till de synpunkter som hjälpmedelsgruppen framfört. För att på ett tillfredsställande sätt kunna fullgöra sina uppgifter bör rådet kunna anlita olika experter och sakkunniga. Rådet bör i första hand begagna sig av experter och expertgrupper som är knutna till socialstyrelsen,

SoU 1972:14

handikappinstitutet och handikapporganisationer. Handikapporganisationerna bör beredas möjlighet att på eget initiativ framföra sina synpunkter. Rådet bör kunna ha egna överläggningar med olika myndigheter, införskaffa uppgifter från dem samt göra de undersökningar och utredningar som kan erfordras.

Antalet statsbidragsberättigade hjälpmedel har under senare år ökat. Önskemål framförs från olika håll om att ytterligare artiklar som kan vara till nytta vid olika handikapp skall tas upp som statsbidragsberättigade hjälpmedel. Det pågår en omfattande forskning och utveckling i syfte att framställa nya hjälpmedel eller förbättra och tekniskt vidareutveckla redan kända hjälpmedel. Att göra de bedömningar och prioriteringar som till sist blir nödvändiga är en både svår och betydelsefull uppgift, där hjälpmedelsrådets sakkunskap och överblick behövs för en helhetsbedömning.

Några remissinstanser tar upp frågan om kompetensfördelningen mellan olika centrala organ på hjälpmedelsområdet. I denna fråga behöver enligt min mening ingen oklarhet uppstå. Rådets verksamhet kommer helt att ligga inom socialstyrelsens ansvarsområde. Styrelsen har, som ansvarig central myndighet inom handikappområdet, att fortlöpande följa hjälpmedelsverksamhetens omfattning, utformning och utveckling samt påverka dess inriktning från medicinska, sociala och tekniska synpunkter under beaktande av samhällets möjligheter att ekonomiskt och på annat sätt svara för verksamheten. Tillkomsten av hjälpmedelsrådet innebär en förstärkning av socialstyrelsens resurser på ett allt viktigare område.

Jag förordar i likhet med hjälpmedelsgruppen att ledamöterna i hjälpmedelsrådet utses av Kungl. Maj:t för en tid av tre år. Rådet bör bestå av högst sju personer som besitter ingående sakkunskap på olika specialområden som ingår i eller sammanhänger med hjälpmedelsverksamheten. Ledamöterna bör inte företräda särskilda intressegrupper. Integreringen i socialstyrelsens verksamhet bör kunna åstadkommas på det sätt hjälpmedelsgruppen föreslår. Det ankommer på Kungl. Maj:t att lämna anvisningar för verksamheten.

För att hjälpmedelsrådets arbete skall kunna bedrivas effektivt krävs viss personal för ärendenas handläggning och beredning, för föredragning, utredningar m. m. Såväl socialstyrelsen som övriga remissinstanser understryker behovet av ökade personella resurser för detta ändamål. Jag delar denna uppfattning och beräknar under anslaget Bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade 200 000 kr. att ställas till socialstyrelsens förfogande för erforderlig personal m. m. för hjälpmedelsrådet budgetåret 1972/73.

SoU 1972:14

9 Upphandlingen av hjälpmedel

Hjälpmedelsgruppen konstaterar att det inte finns några statliga föreskrifter om sjukvårdshuvudmännens upphandling av statsbidragsberättigade handikapphjälpmedel. Sjukvårdshuvudmännen erhåller statsbidrag i efterskott med det belopp som motsvarar kostnaden för varje hjälpmedel oavsett inköpssätt och inköpsvillkor. Hjälpmedelsgruppens undersökningar visar att inköpsrutinerna skiftar starkt.

Hjälpmedelsgruppen betonar att tiden nu är inne att ge upphandlingen fastare former. Den omfattning verksamheten har nått gör det möjligt att utforma en organisation för central upphandling som till en förhållandevis ringa kostnad kan ge betydande besparingar för statsverket. Hjälpmedelsgruppen föreslår att det för hjälpmedelsverksamheten bildas ett statligt inköpsorgan, benämnt statens upphandlingsnämnd för handikapphjälpmedel.

I likhet med samtliga remissinstanser är jag ense med hjälpmedelsgruppen om behovet av en effektiviserad och samordnad upphandling av handikapphjälpmedel. Den nuvarande splittrade inköpsverksamheten bör rationaliseras genom organiserade centrala inköp av hjälpmedel.

Jag kan däremot inte biträda hjälpmedelsgruppens förslag om bildandet av ett särskilt statligt inköpsorgan för ändamålet. Jag förordar i likhet med bl. a. socialstyrelsen och riksrevisionsverket och efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet att upphandlingsfunktionen t. v. anförtros åt utruslningsnämnden för universitet och högskolor (UUH). Nämnden är central upphandlingsmyndighet avseende utrustning för högre utbildning och forskning. Vid nämnden finns ett 50-tal anställda. Den statliga upphandling som äger rum med anlitande av nämndens centrala avropsavtal beräknas f. n. till ca 100 milj. kr. per år. UUH förfogar sålunda över en utbyggd organisation som är väl ägnad att även innefatta inköp av handikapphjälpmedel. Nämnden har i sitt remissyttrande också förklarat sig beredd att ta på sig den angivna upphandlingsfunktionen. Nämnden bör få erforderlig förstärkning av personal med erfarenhet från hjälpmedelsområdet. Genom tillförandet av de nya arbetsuppgifterna kommer utrustningsnämndens verksamhet att utvidgas med ett väsentligt område. Upphandlingen av handikapphjälpmedlen kommer att omsättningsmässigt få praktiskt taget samma betydelse som nämndens övriga verksamhet.

Jag delar den uppfattning som förts fram av socialstyrelsen och som går ut på att ett samarbete bör eftersträvas mellan UUH och Landstingens inköpscentral. Det bör ankotmma på UUH att undersöka förutsättningar och former för ett sådant samarbete.

Jag ansluter mig till hjälpmedelsgruppens förslag att upphandlingen främst bör ske i den form som är vanlig inom statsförvaltningen, nämligen genom avropsavtal efter anbudsförfarande. Genom avropsavtal

SoU 1972:14

kan sjukvårdshuvudmännen från leverantören rekvirera hjälpmedel i önskad kvantitet vid lämplig tidpunkt till det pris som anges i avtalet.

Hjälpmedelsgruppen framhåller att många hjälpmedel förekommer i olika typer och utföranden. Vissa produkter skiljer sig obetydligt från varandra. En centraliserad upphandling kommer att leda till en viss begränsning av hjälpmedelssortimentet genom att tekniskt likvärdiga, konkurrerande produkter vägs mot varandra vid anbudsprövningen. Flera remissinstanser instämmer i hjälpmedelsgruppens bedömning att en begränsning av det stora utbudet av i stort sett likvärdiga produkter är önskvärd, inte minst för att ordinatörema skall kunna överblicka sortimentet.

Enligt min mening bör det finnas ett icke obetydligt utrymme att inom tillgängliga resurser få fram en rationellare hjälpmedelsförsörjning genom att man begränsar sortimentet av likvärdiga hjälpmedel och att man vid upphandlingen systematiskt prioriterar sådana varianter som är fördelaktigast ur ekonomisk synpunkt. Jag förutsätter att UUH:s upphandlingsverksamhet kommer att ske enligt uppdrag givna av socialstyrelsen, som därvid har att beakta de variationer som föreligger beträffande hjälpmedelsbehov och hjälpmedelstyper. Inköpsverksamheten bör bedrivas i nära samarbete med handikappinstitutet. Kravspecifikationer beträffande hjälpmedlen bör anges av institutet.

I anslutning till hjälpmedelsgruppens förslag beträffande upphandlingsorganets funktioner förordar jag att UUH även får i uppgift att svara för att en tillfredsställande statistisk redovisning kan erhållas över verksamheten med handikapphjälpmedel. UUH bör vidare utarbeta anvisningar till sjukvårdshuvudmännen beträffande debiteringsnormer och debiteringsrutiner inom området och kontrollera att dessa följs. Vidare bör UUH verka för att service och reparationer - särskilt av kostsamma hjälpmedel - sker på ett ändamålsenligt sätt. När det gäller de ortopediska verkstäderna bör UUH i samarbete med deras huvudmän verka för att alla möjligheter till effektivisering av verkstädernas arbetsformer tillvaratas och för att enhetliga och enkla redovisningsrutiner så långt möjligt tillämpas. Vidare bör det ankomma på UUH att beakta frågor rörande import och export av hjälpmedel. Däremot bör UUH enligt min mening inte ägna sig åt projektutveckling.

Hjälpmedelsgruppen föreslår att 1 milj. kr. av hjälpmedelsanslaget årligen får disponeras för att initiera och stimulera tillverkning av sådana handikapphjälpmedel för vilka det - på grund av låg frekvens eller andra omständigheter - föreligger svårigheter att etablera produktion på gängse industriella villkor. Icke minst bör detta stöd inriktas på att främja tillkomsten av ändamålsenliga billiga hjälpmedel även om dessa inte framstår som lönsamma för tillverkarna på kort sikt. Förslaget har tillstyrkts av remissinstanserna. Jag förordar i anslutning till förslaget

SoU 1972:14

att 1 milj. kr. av anslaget Bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade får disponeras av socialstyrelsen för ändamålet.

Jag förordar att Kungl. Maj:t ger utrustningsnämnden för universitet och högskolor i uppdrag att t. v. utföra vissa centrala upphandlingsfunktioner m. m. på hjälpmedelsområdet. Det ankommer på Kungl. Maj:t att meddela anvisningar om UUH:s verksamhet inom nämnda område. För upphandling av hjälpmedel åt handikappade behöver nämnden tillföras personal med erfarenhet inom området. Jag beräknar under anslaget Bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade övergångsvis 475 000 kr. att ställas till nämndens förfogande för täckande av kostnaderna för erforderlig personal m. m. för ändamålet under budgetåret 1972/73. Det ankommer på Kungl. Maj:t att föreskriva att till nämnden vid UUH skall adjungeras företrädare för hjälpmedelsområdet och för riksrevisionsverket vid handläggning av frågor rörande hjälpmedel.

Statsbidragsreglcma för vissa enklare hjälpmedel

Hjälpmedelsgruppen framhåller att de nuvarande statsbidragsbestämmelsema förutsätter en arbetskrävande detalj redovisning av statsbidragsunderlaget. I syfte att förenkla och förbilliga rutinerna föreslår gruppen att vissa enklare hjälpmedel skall kunna utlämnas av sjukvårdshuvudmännen utan detalj redovisning. För detta slags hjälpmedel bör huvudmännen enligt gruppens förslag erhålla kostnadsersättning i form av ett stående, till kostnaden avpassat samlingsbidrag från staten. Bidragsbeloppet bör fastställas att gälla för viss tid, i första hand tre år.

Gruppen föreslår att 136 angivna hjälpmedel upptas på en särskild hjälpmedelsförteckning (förteckning B) och att statsbidraget till dessa hjälpmedel utgår genom samlingsbidraget. För att sjukvårdshuvudmännen skall erhålla samlingsbidraget krävs att de förbinder sig att lämna ut dessa hjälpmedel till handikappade kostnadsfritt i enlighet med nuvarande praxis. Sjukvårdshuvudmännen föreslås vidare själva få bestämma vilka befattningshavare sorn skall ha rätt att lämna ut (ordinera) hjälpmedlen.

Remissinstanserna ställer sig i princip positiva till förslaget om införande av ett samlingsbidrag till de angivna hjälpmedlen. Man anser det angeläget att en förenkling kommer till stånd och att huvudmännen lämnas största möjliga frihet, utan att detta minskar handikappades möjligheter att få adekvata hjälpmedel. Vissa remissinstanser förordar att systemet med samlingsbidrag på sikt byggs ut.

Svenska landstingsförbundet finner det angeläget att möjligheter skapas att förenkla och förbilliga landstingens rutiner i fråga om enklare hjälpmedel. Eftersom hjälpmedelsgruppen förutsatt att överläggningar skall tas upp med förbundet anser sig förbundet inte kunna föregripa

SoU 1972:14

det slutliga förhandlingsresultatet genom att ta ställning för eller emot förslaget. Inte heller Svenska kommunförbundet vill ta ställning till förslaget i avvaktan på överläggningar i frågan.

För egen del finner jag det angeläget att verksamheten med vanligen förekommande, enklare hjälpmedel ges en mera rationell utformning. Statsbidraget till sjukvårdshuvudmännens hjälpmedelsverksamhet är sedan gammalt knutet till kostnaden för varje utlämnat hjälpmedel. Denna bidragskonstruktion kunde te sig naturlig då hjälpmedelssortimentet i stort sett endast utgjordes av proteser och andra ortopediska hjälpmedel. Utvecklingen har emellertid lett till att enbart de enklare hjälpmedel som innefattas i det av hjälpmedelsgruppen föreslagna bidragssystemet för närvarande torde ordineras och utlämnas i ett antal av minst 150 000 per år. En ersättning styckevis kan inte anses rationell. Verksamheten med dessa hjälpmedel bör nu få en enklare och övergripande utformning. Praktiskt taget alla remissinstanser har också i princip intagit denna ståndpunkt.

överläggningar bör snarast tas upp med företrädare för sjukvårdshuvudmännen beträffande de angivna frågorna. Dessa överläggningar bör syfta till att sjukvårdshuvudmännen inom ramen för sina uppgifter på rehabiliteringsområdet svarar för verksamheten med de av hjälpmedelsgruppen angivna enklare hjälpmedlen. Formen för statsverkets ersättning till sjukvårdshuvudmännen för deras verksamhet med dessa hjälpmedel bör fastställas i överläggningarna. Det ankommer på Kungl. Maj:t att, sedan överenskommelse nåtts med sjukvårdshuvudmännen, meddela de bestämmelser som behövs, övriga hjälpmedel berörs inte av den föreslagna förändringen.

Nya bidragsregler för ortopediska skor m. m.

Hjälpmedelsgruppen konstaterar att under år 1968 utgick statsbidrag till ortopediska skor med ca 8 milj. kr. Erfarenhetsmässigt utlämnas sådana skor i betydande utsträckning även till personer med smärre fotdeformiteter, vilka visserligen kräver anpassning av skorna, men som inte i och för sig innebär något handikapp i vanlig mening. Hjälpmedelsgruppen anser det rimligt att även den som ordineras ortopediska skor får vidkännas den kostnad som ett skoköp normalt medför för envar och föreslår att en egenavgift på 80 kr. per par tas ut av den som blivit ordinerad sådana skor. Besparingen för statsverket uppskattar gruppen till drygt 1 milj. kr. per år. Dessa medel bör enligt gruppens mening kunna användas till angelägnare insatser inom hjälpmedelsområdet.

Flertalet remissinstanser delar hjälpmedelsgruppens uppfattning att den som ordineras ortopediska skor bör betala ett normalt pris för skoma. Åtskilliga remissinstanser anför dock att avgiften bör sättas lägre än 80 kr. och vara differentierad, särskilt med hänsyn till barn och per -

SoU 1972:14

söner med onormal skoförslitning. Några remissinstanser avstyrker förslaget.

Jag delar hjälpmedelsgruppens principiella uppfattning och förordar att en egenavgift införes för ortopediska skor. Bestämmelserna bör dock utformas så att särskilda regler eller differentierade avgifter kan fastställas för den mindre grupp - huvudsakligen barn - där det av medicinska och sociala skäl får anses obilligt att ta ut den angivna egenavgiften. Det ankommer på Kungl. Maj:t att, efter hörande av socialstyrelsen, meddela närmare bestämmelser, som bör träda i kraft den 1 januari 1973.

Inom den ortopediska hjälpmedelssektom utgår för närvarande statsbidrag till vissa hålfotsinlägg, som skiljer sig från övriga inlägg genom sin konstruktion och funktion. Enligt av hjälpmedelsgruppen redovisade uppgifter tillverkades år 1968 ca 30 000 sådana statsbidragsberättigade inlägg. Den genomsnittliga tillverkningskostnaden var 36 kr. Hjälpmedelsgruppen föreslår att den som ordineras sådant inlägg i fortsättningen skall betala den kostnad som inlägget betingar. Belastningen på hjälpmedelsanslaget för detta ändamål var under budgetåret 1970/71 drygt 1,4 milj. kr. Dessa medel bör enligt gruppens mening kunna komma till bättre användning på andra områden inom ramen för hjälpmedelsanslaget.

Flertalet remissinstanser delar i princip gruppens mening. Viss tveksamhet anförs dock mot ett generellt slopande av statsbidraget. Särskilt för vissa grupper handikappade barn anses kostnaderna kunna bli påtagliga genom täta byten av inläggen. Några remissinstanser avstyrker helt förslaget.

För egen del ansluter jag mig till den principiella uppfattningen att statsbidrag till de angivna inläggen inte bör utgå generellt. Nuvarande bidragsmöjligheter bör dock bibehållas för personer som genom sina fotdeformiteter eller andra medicinska skäl är uppenbart handikappade och i behov av inläggen för sin dagliga livsföring. Särskild hänsyn bör därvid tas till barn och ungdomar. Det ankommer på Kungl. Maj:t att, efter hörande av socialstyrelsen, meddela närmare bestämmelser, som bör träda i kraft den 1 januari 1973.

Vissa gränsdragningsfrågor

Hjälpmedelsgruppen tar i sitt betänkande upp frågan om definitionen av hjälpmedel för handikappade. Gruppen påpekar att det bland de statsbidragsberättigade ortopediska hjälpmedlen finns artiklar som inte är att anse som handikapphjälpmedel utan som terapevtiska hjälpmedel, dvs. de används i vissa fall eller alltid som ett inslag i sjukvård. Gipsvaggor, halskragar och sträck kan i stor utsträckning räknas hit. Även en avsevärd del av stödkorsetterna torde ordineras i terapevtiskt syfte. Det är många gånger svårt att avgöra när sådana ortopediska hjälpmedel skall föras till ena eller andra gruppen. Eftersom staten betalar kostna -

SoU 1972:14

derna för hjälpmedel åt handikappade, medan sjukvårdshuvudmännen har att svara för de med sjukvården förenade kostnaderna, bör det emellertid så långt möjligt klarläggas om ett hjälpmedel skall hänföras till gruppen hjälpmedel för handikappade eller ej.

De remissinstanser som tar upp dessa frågor tillstyrker överlag att överläggningar tas upp mellan staten och sjukvårdshuvudmännen i syfte att klargöra gränsdragningen mellan handikapphjälpmedel och terapevtiska hjälpmedel. Statens handikappråd anser för sin del att den nuvarande gränsdragningen över huvud taget mellan terapevtiska hjälpmedel och handikapphjälpmedel innebär problem för enskilda handikappade och snarast bör utredas.

Jag delar uppfattningen att det är angeläget att klart definiera vilka hjälpmedel som är att betrakta som handikapphjälpmedel i ordets egentliga betydelse och följaktligen skall bekostas med statsbidrag enligt hjälpmedelskungörelsen. En gränsdragning bör därvid ske gentemot sådana hjälpmedel som har till ändamål att tillgodose ett behov av sjukvårdskaraktär och vars tillhandahållande bedöms falla inom sjukvårdshuvudmännens ansvarsområde. I likhet med bl. a. statens handikappråd anser jag att denna fråga bör närmare utredas. Jag avser att senare föreslå Kungl. Maj:t att uppdra åt hjälpmedelsgruppen att företa denna utredning.

Distribution och finansiering av vissa förbrukningsartiklar

Hjälpmedelsgruppen framhåller att de statsbidragsberättigade förbrukningsartiklarna för handikappade intar en särställning inom hjälpmedelshanteringen. Det gäller här artiklar huvudsakligen av engångsnatur, som fortlöpande förbrukas av den handikappade. I den av socialstyrelsen fastställda hjälpmedelsförteckningen återfinns som kostnadsfria förbrukningsartiklar bandage m. m. för colostomi- och ileostomiopererade, injektionssprutor och kanyler för diabetiker samt uppsamlingsanordningar m. m. för patienter med urininkontinens, urinretention och tarminkontinens. Artiklarna utlämnas vanligen i kvantiteter som är avsedda att täcka en viss tids förbrukning.

De undersökningar hjälpmedelsgruppen redovisat från detta område visar att förbrukningsartiklarna av sjukvårdshuvudmännen f. n. tillhandahålls i skiftande former. Enligt gruppens mening bör förbrukningsartiklarna tillhandahållas kostnadsfritt genom landets ca 600 apotek. Därigenom uppnås en god geografisk spridning av utlämningsställena. Vidare tillhandahåller apoteken redan nu bl. a. hudskyddsmedel, tvättsprit och insulin, dvs. apoteksvaror och läkemedel som många handikappade behöver i kombination med förbrukningsartiklar. En distribution genom apoteken förutses också kunna förenas med personlig service till de handikappade. Beträffande viss utrymmeskrävande materiel kan kompletterande distributionsformer ifrågakomma om detta

SoU 1972:14

ur kostnadssynpunkt ställer sig fördelaktigt. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt apotekens service i glesbygder.

Genom den föreslagna förändringen kan också uppköpen av förbrukningsartiklarna rationaliseras. En central upphandling genom Apoteksbolaget kan enligt gruppens mening medföra påtagliga besparingseffekter.

I anslutning till förslaget om ändrade distributionsformer för artiklarna förordar hjälpmedelsgruppen även ändrade finansieringsregler för dessa. Gruppen har i sina överväganden stannat för att föreslå att de kostnadsfria förbrukningsartiklarna skall finansieras genom sjukförsäkringen, enligt samma regler som gäller för de kostnadsfria läkemedlen. Motiveringen är främst att dessa artiklar har ett nära samband med sjukvården. Totalkostnaden för de artiklar som enligt hjälpmedelsgruppens förslag skall ersättas av den allmänna försäkringen kan f. n. beräknas till omkring 10 milj. kr. per år.

I likhet med samtliga remissinstanser delar jag hjälpmedelsgruppens uppfattning att en distribution genom apoteken bör vara en rationell form för tillhandahållande av förbrukningsartiklarna. Apoteksbolaget har i sitt remissyttrande också förklarat sig berett att ta på sig uppgiften. Bolaget begär emellertid skäligt rådrum för att förbereda och organisera verksamheten. Jag förordar att distributionen av de statsbidragsberättigade förbrukningsartiklarna överförs till apoteken fr. o. m. den 1 januari

1973.

Förslaget om att de statsbidragsberättigade förbrukningsartiklarna skall finansieras genom den allmänna försäkringen tillstyrks av samtliga remissinstanser. Jag förordar att dec genomförs och att förbrukningsartiklarna fr. o. m. den 1 januari 1973 finansieras genom sjukförsäkringen enligt samma regler som gäller för kostnadsfria läkemedel. Jag avser att i annat sammanhang framlägga förslag till erforderliga författningsändringar.

Anslagsfrågor

Medelsbehovet under anslaget Bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade kan - med beaktande av gällande utbetalningsbestämmelser - för nästa budgetår beräknas till 135 milj. kr.

I detta anslagsbelopp för budgetåret 1972/73 har jag inräknat 200 000 kr. till personal m. m. för socialstyrelsens hjälpmedelsråd samt 475 000 kr. för personal m. m. inom utrustningsnämnden för universitet och högskolor för nämndens verksamhet med upphandling av handikapphjälpmedel.

SoU 1972: 14

16 Utskottet

I propositionen som bygger på ett betänkande av den s. k. hjälpmedelsgruppen läggs fram förslag som syftar till en samordning och effektivisering av upphandlingsförfarandet i fråga om handikapphjälpmedel. Det föreslås vidare att socialstyrelsen skall förstärkas med ett hjälpmedelsråd för att biträda styrelsen med erforderliga bedömningar inom hjälpmedelsområdet. Det föreslås också att i fortsättningen vissa förbrukningsartiklar för handikappade skall tillhandahållas av apoteken och att kostnaden för dessa artiklar skall betalas genom sjukförsäkringen. Riktlinjerna för ett förenklat bidragsförfarande för enklare hjälpmedel och för ändrade bidragsregler för vissa hjälpmedel anges i propositionen. Det föreslås en uppräkning av anslaget för bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade för nästa budgetår med 45 milj. kr. till 135 milj. kr.

I anledning av propositionen har väckts ett antal motioner. I dessa framställs inte några erinringar mot huvudprinciperna i Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet har inte heller något att invända mot dessa principer utan anser förslaget vara väl ägnat att åstadkomma en rationell organisation och ett praktiskt bidragssystem på hjälpmedelsområdet. I det följande behandlar utskottet därför i huvudsak endast frågor som tagits upp i motionerna. Utskottet behandlar i sammanhanget även ett antal motionsyrkanden som väckts under den allmänna motionstiden.

Hjälpmedelsråd i socialstyrelsen

Huvuddelen av statens insatser på hjälpmedelsområdet sker genom socialstyrelsen. Den förändring och utveckling som sker både genom att nya hjälpmedel efter hand tillkommer och genom att existerande hjälpmedel tillhandahålls på marknaden i ett ökat antal utföranden och därtill alltmer framställs industriellt ställer ökade krav på socialstyrelsen. Utskottet biträder mot denna bakgrund Kungl. Maj:ts förslag att styrelsen bör tillföras förstärkning genom att ett hjälpmedelsråd inrättas från halvårsskiftet innevarande år. Hjälpmedelsrådet bör, som föreslås i propositionen, vara ett sakkunnigorgan som skall bistå socialstyrelsen med bedömningar och råd inom hjälpmedelssektorn.

Kungl. Maj:t har föreslagit, att rådet skall bestå av högst sju personer. Ledamöterna bör inte företräda särskilda intressegrupper. I motionerna 1972: 1518 av herr Hamrin m. fl. och 1972: 1521 av herr Ringaby m. fl. framställs yrkanden som innebär att i hjälpmedelsrådet skall ingå representanter för handikapporganisationerna och sjukvårdshuvudmännen. I motionen 1972: 1521 vill motionärerna även ha en representant från primärkommunerna i hjälpmedelsrådet.

För att hjälpmedelsrådets verksamhet skall kunna bidra till att förstärka socialstyrelsens resurser på hjälpmedelsområdet är det enligt ut -

SoU1972:14

skottets mening angeläget att, som hjälpmedelsgruppen anfört, rådet både har kännedom om hjälpmedelsverksamheten i dess helhet och har nära kontakt med verksamheten på fältet. Ledamöterna i hjälpmedelsrådet bör därför, som Kungl. Maj:t föreslagit, företräda framstående sakkunskap på olika områden som ingår i eller sammanhänger med hjälpmedelsverksamheten. Utskottet biträder förslaget att ledamöterna inte bör företräda särskilda intressegrupper. Vid detta ställningstagande beaktar utskottet att olika intressegrupper inte behöver vara företrädda

1 rådet för att gruppernas befogade intresse av att deras åsikter blir framförda till rådet skall tillgodoses och för att deras sakkunskap i hjälpmedelsfrågor skall bli utnyttjad av rådet. Såväl då det gäller handikapporganisationerna som andra organisationer eller intressegrupper bör hjälpmedelsrådet nämligen låta dessa få generösa möjligheter att på eget initiativ framföra sina synpunkter. Det är enligt utskottets mening angeläget att hjälpmedelsrådet även i övrigt anlitar expertis och sakkunniga utanför rådet. Endast härigenom torde det vara möjligt för rådet att tillfredsställande kunna fullgöra sina betydelsefulla uppgifter. Som en följd av det anförda avstyrker utskottet motionerna i här aktuell del. I detta sammanhang vill utskottet nämna att socialstyrelsen genom beslut den 19 i denna månad inrättat en rådgivande nämnd i handikappfrågor. I denna nämnd, som i första hand skall behandla principfrågor och allmänt övergripande frågor inom hela handikappområdet, ingår sju representanter för handikapporganisationerna och fem representanter för socialstyrelsen.

I motionen 1972: 1516 av herr Clarkson framställs bl. a. ett yrkande som avser hjälpmedelsrådets verksamhet. Motionären vill att rådet skall åläggas hålla kontakt med industri och distribution inom hjälpmedelsbranschen. Han framhåller att sådan kontaktverksamhet skulle främja framtagande av nya och förbättrade hjälpmedel.

Utskottet vill till en början framhålla, att det i främsta rummet åligger handikappinstitutet, som är ansvarigt tekniskt organ för hjälpmedelsverksamheten, att hålla kontakt med hjälpmedelsindustrin. Vidare har styrelsen för teknisk utveckling, som är anslagsbeviljande organ för forskning och utveckling inom bl. a. hjälpmedelssektorn, kontakter med nämnda industri. Även det organ som skall svara för central upphandlingsverksamhet av handikapphjälpmedel — enligt förslag i propositionen utrustningsnämnden för universitet och högskolor — kommer att få livliga kontakter med hjälpmedelsindustrin och distributörerna av hjälpmedlen. Vidare torde inte minst den omständigheten att 1 milj. kr. av hjälpmedelsanslaget enligt förslag av Kungl. Maj:t, till vilket utskottet ansluter sig, skall användas för att initiera och stimulera tillverkning av vissa hjälpmedel leda till ytterligare utbyggande av kontakterna mellan de olika centrala organen och hjälpmedelsindustrin. Mot nu angivna bakgrund kan det enligt utskottets mening inte anses erforderligt att ut 2

Riksdagen 1972.12 sami. Nr 14

SoU 1972:14

tryckligen ålägga även hjälpmedelsrådet sådan kontaktskyldighet som förordas i motionen. Motionsyrkandet bör därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Upphandling av hjälpmedel

Det finns inte några statliga föreskrifter om sjukvårdshuvudmännens upphandling av statsbidragsberättigande handikapphjälpmedel. Hjälpmedelsgruppen har kommit fram till att den omfattning verksamheten har nått, gör det möjligt att utforma en organisation för central upphandling som till en förhållandevis ringa kostnad kan ge betydande besparingar för statsverket. Utskottet ansluter sig till uppfattningen hos hjälpmedelsgruppen, samtliga remissinstanser och föredragande departementschefen att det behövs en effektiviserad och samordnad upphandling av handikapphjälpmedel.

I propositionen föreslås att upphandlingsfunktionen t. v. anförtros åt utrustningsnämnden för universitet och högskolor (UUH), som nu är central upphandlingsmyndighet avseende utrustning för högre utbildning och forskning. Departementschefen ansluter sig till den av socialstyrelsen framförda uppfattningen att samarbete bör eftersträvas mellan UUH och Landstingens inköpscentral (LIC).

I flera motioner tas upp frågan om valet av inköpsorgan eller om upphandlingsorganets ställning. Sålunda yrkas i motionen 1972: 1517 av herrar Gustavsson i Alvesta och Nilsson i Tvärålund att LIC skall svara för den centrala upphandlingsfunktionen på området och i motionen 1972: 1520 av fru Marklund m. fl. att socialstyrelsen skall anförtros denna uppgift. Med utgångspunkt i att UUH blir upphandlingsorgan framhålls i motionen 1972: 1516 av herr Clarkson att om — som förordas i propositionen — UUH samarbetar med LIC, upphandlingsorganets objektivitet i upphandlingsärenden kan rubbas på grund av nämnda samarbete. Motionären yrkar därför att riksdagen skall besluta att UUH skall vara helt fristående.

Den upphandlingsverksamhet som upphandlingsorganet skall handha kan förutses bli av storleksordningen 100 milj. kr. per år. För att på ett effektivt sätt kunna sköta uppgifterna måste upphandlingsorganet därför ha betydande resurser. Det framstår inte som rationellt att skapa en helt ny organisation för ändamålet eller att anförtro upphandlingen åt socialstyrelsen eller annan myndighet som saknar erfarenhet från upphandlingsverksamhet. Utskottet avstyrker därför yrkandet i motionen 1972: 1520.

Då det härefter gäller yrkandet i motionen 1972: 1517 att LIC skall bli upphandlingsorgan får utskottet framhålla att LIC själv tillverkar och saluför hjälpmedel och på vissa sektorer av marknaden, bl. a. i fråga om hjälpmedel för hörselskadade, har ett dominerande inflytande. Med hänsyn härtill anser utskottet det mindre lämpligt att anförtro en upp -

SoU 1972:14

handlingsfunktion åt LIC, som skulle innebära att LIC i viss utsträckning fick förhandla med konkurrerande företag eller organisationer. Utskottet biträder i stället Kungl. Maj:ts förslag att till upphandlingsorgan skall utses UUH, som förfogar över en utbyggd organisation, som är väl ägnad att även innefatta inköp av handikapphjälpmedel. Utskottets ställningstagande innebär att motionen 1972: 1517 avstyrks i denna del. Det är visserligen angeläget att även med UUH som upphandlingsorgan beakta det konkurrensförhållande som kan finnas mellan LIC och andra tillverkare eller försäljare av handikapphjälpmedel, men med hänsyn främst till att landstingen är de huvudsakliga avnämarna på området framstår det som naturligt att ett samarbete eftersträvas mellan UUH och LIC. Det bör vara möjligt att åstadkomma ett sådant samarbete utan att LIC fördenskull skall anses få några speciella förmåner. Med det sagda anser sig utskottet ha besvarat det här behandlade yrkandet i motionen 1972: 1516. Yrkandet bör inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I detta avsnitt behandlar utskottet slutligen ett yrkande i motionen 1972: 1518 av herr Hamrin m. fl. som innebär hemställan om att statsbidrag skall utgå även för handikapphjälpmedel som sjukvårdshuvudmännen inköpt från annan inköpskälla än den med vilken upphandlingsorganet (UUH) har träffat avropsavtal.

Genom UUH:s och handikappinstitutets verksamhet skall de handikappade garanteras goda och ändamålsenliga hjälpmedel samtidigt som upphandlingen av hjälpmedlen skall ske på ett ur det allmännas synpunkt så ekonomiskt sätt som möjligt. Upphandlingen bör därför i princip ske genom centrala avropsavtal, som träffas av UUH. I enlighet med vad motionärerna förordar bör det emellertid vara sjukvårdshuvudmännen obetaget att använda annan inköpskälla om de i något fall bedömer detta som lämpligare. Därvid bör emellertid statsbidrag inte utgå med högre belopp än vad som anges i gällande avropsavtal. De bestämmelser härom som torde komma att utfärdas bör kunna få en styrande effekt. Man kan därför räkna med att de inköpskällor med vilka UUH träffar avtal kommer att med få undantag utnyttjas av sjukvårdshuvudmännen. Vad utskottet anfört i denna fråga överensstämmer med vad hjälpmedelsgruppen föreslagit. Departementschefen har inte haft något att erinra mot förslaget. Någon riksdagens åtgärd för att motionsyrkandet skall bli tillgodosett är därför inte erforderlig. Motionen bör avslås i denna del.

Nya bidragsregler för ortopediska skor m. m.

Hjälpmedelsgruppen har framhållit att ortopediska skor erfarenhetsmässigt i betydande utsträckning utlämnas även till personer med smärre fotdeformiteter, som inte i och för sig innebär något handikapp i vanlig mening. Gruppen har ansett det rimligt att även den som ordi -

SoU1972:14

neras ortopediska skor får vidkännas den kostnad som ett skoköp normalt medför. Även då det gäller vissa hålfotsinlägg, som skiljer sig från övriga inlägg genom sin konstruktion och sin funktion och till vilka nu utgår statsbidrag, har hjälpmedelsgruppen föreslagit ändring i nu gällande hjälpmedelsregler. Det har föreslagits att den som ordineras sådana inlägg — för vilka den genomsnittliga tillverkningskostnaden år 1968 var 36 kr. — i fortsättningen skall betala den kostnad som inläggen betingar. Departementschefen har i båda de frågor, som sålunda angivits, anslutit sig till den principiella uppfattning som hjälpmedelsgruppen givit uttryckt åt.

I envar av motionerna 1972: 1515 av fröken Bergström och herr Ekinge och 1972: 1520 av fru Marklund m. fl. föreslås att riksdagen skall avslå förslagen om införande av egenavgift för ortopediska skor och om slopande av statsbidraget för vissa hålfotsinlägg.

Utskottet anser att det ur principiell synpunkt inte kan riktas några vägande invändningar mot att egenavgift införes för ortopediska skor. Då det därtill finns anledning räkna med att sådan avgift kan uttas utan betungande administrativt merarbete, ansluter sig utskottet till förslaget i propositionen om att sådan avgift skall införas. Utskottet vill dock starkt understryka att, som också föreslagits i propositionen, bestämmelserna bör utformas så att särskilda regler eller differentierade avgifter kan fastställas för den mindre grupp — huvudsakligen barn — för vilka det av medicinska och sociala skäl får anses obilligt att ta ut den angivna avgiften. Utskottet förordar att dessa undantagsregler får en generös utformning. Även i fråga om slopande av statsbidraget för vissa hålfotsinlägg ansluter sig utskottet till propositionens förslag. De medel som hittills belastat hjälpmedelsanslaget för detta ändamål bör — liksom de medel som kan sparas genom införande av egenavgift för ortopediska skor — kunna komma till bättre användning på andra områden inom hjälpmedelssektorn. Även i fråga om hålfotsinläggen bör dock vissa undantag från den nya principen göras, nämligen så till vida att nuvarande bidragsmöjligheter bör bibehållas för personer som genom sina fotdeformiteter eller andra medicinska skäl är uppenbart handikappade och i behov av inläggen för sin dagliga livsföring. Särskild hänsyn bör därvid tas till barn och ungdomar. Detta utskottets ställningstagande står helt i överensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag. Av det anförda följer att utskottet avstyrker motionsyrkandena.

Vissa gränsdragningsfrågor m. m.

I flera motioner som väcktes vid riksdagens början tas upp frågan om hjälpmedelsbegreppet. Problemställningen utvecklas utförligast i motionen 1972: 479 av fru Skantz m. fl. I motionen erinras om att enligt kungörelsen (1968: 238) om statsbidrag till vissa hjälpmedel för handikappade statsbidrag utgår för anskaffning av de typer av hjälp -

SoU1972:14

medel som anges i kungörelsen och att i den av socialstyrelsen upprättade hjälpmedelsförteckningen anges de särskilda hjälpmedel för vilka statsbidrag utgår enligt kungörelsen. Det framhålls ytterligare att begreppet hjälpmedel även har en allmännare innebörd än vad som följer av hjälpmedelsförteckningen och att därvid till hjälpmedel för handikappade också räknas bl. a. vissa sjukvårdshjälpmedel (terapevtiska hjälpmedel) — beträffande vilka sjukvårdshuvudmännen skall ansvara för kostnaden — och vissa hjälpmedel i bostaden för vilkas anskaffning invalidbostadsbidraget kan anlitas. Mot angivna bakgrund yrkas att riksdagen skall anhålla att en översyn görs av frågan om en bestämning av begreppet hjälpmedel i hjälpmedelskungörelsen och att därvid skall särskilt beaktas avgränsningar gentemot s. k. terapevtiska hjälpmedel. Även i motionen 1972: 120 av herr Hamrin m. fl. framställs yrkande om klarare definition av hjälpmedelsbegreppet.

Även hjälpmedelsgruppen har — med hänsyn till att staten betalar kostnaderna för hjälpmedel åt handikappade och sjukvårdshuvudmännen har att svara för de med sjukvården förenade kostnaderna — ansett det angeläget att de nämnda definitions- och avgränsningsfrågorna blir lösta. Sedan föredragande departemetschefen i propositionen anslutit sig till hjälpmedelsgruppens bedömning, har Kungl. Majit för kort tid sedan uppdragit åt hjälpmedelsgruppen att i anslutning till sitt fortsatta arbete närmare pröva frågorna. Därigenom har önskemålen i de båda motionsyrkandena blivit tillgodosedda. Någon riksdagens åtgärd i anledning av yrkandena är därför inte erforderlig. Utskottet vill i anslutning till det anförda erinra om att riksdagen år 1970 förordade en översyn av villkoren för invalidbostadsbidrag i syfte att öppna möjligheter till bidrag för nya grupper; i utskottsutlåtandet i ämnet (SU 1970: 50) uttalades att bidragsgivningen borde inom ramen för vad som var tekniskt lämpligt och anknutet till bostadsbyggandet kunna tillgodose behov som föranleds av skilda handikapp och ansluta till det område som täcks genom bidragen till handikapphjälpmedel. Handikapputredningen, som i samråd med bostadsstyrelsen utrett frågan, väntas inom kort tid lägga fram förslag i ämnet. Socialutskottet utgår från att även hjälpmedelsgruppen vid utförandet av sitt nyssnämnda tilläggsuppdrag beträffande definitionen av handikapphjälpmedel uppmärksammar gränsdragningen mellan de båda aktuella bidragsförfattningarna, nämligen hjälpmedelskungörelsen och den författning, räntelånekungörelsen, som reglerar rätten till invalidbostadsbidrag.

Vid riksdagens början väcktes också ett flertal motionsyrkanden, som har starkt samband med den nyss behandlade frågan. I motionen 1972: 120 av herr Hamrin m. fl., motionen 1972: 995 av herrar Andersson i Örebro och Petersson i Röstånga samt motionen 1972: 1007 av herr Gernandt läggs sålunda fram förslag om utvidgning av hjälpmedelsförteckningen. Motionärerna vill att i förteckningen skall upptas

SoU1972:14

sollampor för psoriasissjuka samt luftrenare och luftfuktare för allergiker. I motionen 1972: 1006 av herr Gernandt vill motionären att möjligheterna till bidrag för astmasjukas fördyrade bostadskostnader skall utredas. Yrkandet synes främst syfta till att bidrag skall utgå för fasta installationer i bostaden av utrustning som kan ge den astmasjuke ett förbättrat allmäntillstånd. I motionen nämns luftfilter- och luftkonditioneringsaggregat som exempel på sådan utrustning.

Frågan huruvida de olika hjälpmedel som nämns i motionerna skall föras upp på hjälpmedelsförteckningen är beroende av vilken avgränsning som görs mellan handikapphjälpmedel och terapevtiska hjälpmedel samt, då det gäller motionen 1972: 1006, även mellan handikapphjälpmedel och sådana behov som skall täckas genom invalidbostadsbidrag. Eftersom det tidigare nämnda utredningsarbetet skall klarlägga hithörande frågor, förutsätter utskottet att det därvid ingående prövas huruvida de i motionerna angivna hjälpmedlen bör föras upp på hjälpmedelsförteckningen. Utskottet avstyrker därför motionsyrkandena.

I detta sammanhang får utskottet erinra om att utskottet vid förra årets riksdag (SoU 1971: 5 p. 40) starkt underströk betydelsen av att hjälpmedelsförteckningen kontinuerligt blir föremål för en systematisk översyn och komplettering så att nya och bättre hjälpmedel, som framkommer och blir utprovade utan dröjsmål förs upp på förteckningen. Det kan också finnas skäl att i vissa fall ompröva huruvida hjälpmedel, som redan nu finns men som inte uppförts på förteckningen, bör tas upp på denna. Utskottet uttalade vidare bl. a. att med hänsyn till vad utskottet inhämtat det fanns anledning räkna med att socialstyrelsen liksom dittills varit fallet kommer att i samråd med handikappsinstitutet följa utvecklingen på hjälpmedelsområdet och vidta de åtgärder som ter sig befogade i frågan om vidgning av hjälpmedelsförteckningen till att avse ytterligare hjälpmedel. Utskottet vill tillägga att den förstärkning av socialstyrelsens resurser som inrättandet av hjälpmedelsrådet innebär ger socialstyrelsen ökade möjligheter att i enlighet med vad utskottet förordat ägna denna del av hjälpmedelsfrågan fortlöpande uppmärksamhet.

På hemställan av utskottet (SoU 1971: 5 p. 40) beslöt 1971 års riksdag begära utredning såväl av frågan om vidgade möjligheter till statsbidrag för reparation av hjälpmedel för handikappade — frågan hade tagits upp i anledning av krav på bidrag för reparation av hörapparater — som av frågan om statsbidrag för batterier till hörapparater. Även detta utredningsuppdrag har anförtrotts hjälpmedelsgruppen. Med hänsyn till det anförda bör ett yrkande i motionen 1972: 1520 av fru Marklund m. fl. om att batterier för hörapparater skall uppföras på hjälpmedelsförteckningen och om att statsbidrag till reparationer av sådana apparater skall utgå inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

SoU1972:14

23 Distribution och finansiering av vissa förbrukningsartiklar

Utskottet biträder de förslag som Kungl. Maj:t framlägger i propositionen om att vissa på hjälpmedelsförteckningen nu upptagna förbrukningsartiklar för handikappade skall tillhandahållas av apoteken fr. o. m. den 1 januari 1973 och att kostnaden för dessa förbrukningsartiklar från samma tidpunkt skall betalas genom sjukförsäkringen.

I motionen 1972: 1516 förordas att på orter där distribution av förbrukningsartiklar för handikappade redan sker med sakkunnig personal genom enskild handel, Apoteksbolaget i första hand skall träffa distributionsavtal med företagen i fråga. Motionären uttalar farhågor för att om sådana avtal inte slutes, det är risk för att en period av bristande tillgång på förbrukningsartiklar uppstår, eftersom det inte är rimligt att begära att handeln in i det sista skall lagerhålla varor som inte får avsättning efter årsskiftet 1972—1973. Motionären vill därför, i andra hand, att Apoteksbolaget skall åläggas skyldighet att till skäligt pris överta sådant normallager som den enskilda handeln vid årsskiftet har av de aktuella förbrukningsartiklarna.

Enligt vad utskottet inhämtat pågår inom Apoteksbolaget planläggning av det distributionssystem, som erfordras vid bifall till Kungl. Maj:ts förslag i förevarande del. Det är en strävan vid denna planläggning att övergången till det nya systemet skall bli så smidig som möjligt för att alla berörda parter. Med hänsyn till det anförda och då det bör ankomma på Apoteksbolaget att självt pröva huruvida och i vilken utsträckning det är möjligt att överta kurant varulager från den enskilda handeln avstyrker utskottet motionsyrkandet.

I motionen 1972: 1518 av herr Hamrin m. fl. uttalas att distribution av vissa hjälpmedel genom apotekens försorg kan medföra stora fördelar för den enskilde. Mot denna bakgrund vill motionärerna att man överväger att vidga apotekens service till att avse även andra hjälpmedel än de förbrukningsartiklar som nu är aktuella för denna distributionsform. Vidare vill motionärerna att åtgärder i form av personalutbildning skall vidtas för att öka apotekens möjligheter att ge service till konsumenterna av handikapphjälpmedel.

Det är självfallet angeläget att den apotekspersonal som i praktiken skall ta befattning med distributionen av förbrukningsmaterielen har god kännedom om materielen och dess användning. Behovet av utbildning för apotekspersonalen har också understrukits under remissbehandlingen av hjälpmedelsgruppens förslag. Enligt vad utskottet inhämtat kommer Apoteksbolaget redan under innevarande vår att hålla de första regionala kurserna för sådan personal. Kursverksamheten kommer efter hand att byggas ut. Någon åtgärd från riksdagens sida i utbildningsfrågan synes inte vara erforderlig. Motionen avstyrks i motsvarande del. I anslutning till det anförda finner utskottet anledning erinra om att under remissbehandlingen av hjälpmedelsgruppens för -

SoU 1972:14

slag har framhållits att den omständigheten att vissa förbrukningsartiklar tillhandahålls genom apoteken inte fritar sjukvårdshuvudmännen från ansvaret att avdela personal för utprovning av bandage m. m. innan patienten skrivs ut från sjukhus. I vissa fall kan det också vara nödvändigt att kontinuerlig övervakning och rådgivning ges av sjukvårdspersonal.

Då det slutligen gäller den i motionen upptagna frågan om utvidgning av hjälpmedelssortimentet på apoteken får utskottet framhålla att denna fråga måste bli beroende av de erfarenheter som den nya ordningen ger. Inte heller i detta avseende är någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen påkallad. Utskottet avstyrker därför motionen även i denna del.

Ordination av särskilt kostsamma hjälpmedel, m. m.

Som framgår av det tidigare anförda upptas de hjälpmedel som berättigar till statsbidrag i en hjälpmedelsförteckning som upprättas av socialstyrelsen. Ett hjälpmedel som kostar mer än 5 000 kr. får föras upp på förteckningen endast med tillstånd av Kungl. Maj-.t. Socialstyrelsen har med sådant tillstånd på förteckningen fört upp vissa typer av eldrivna rullstolar, elektriska skrivmaskiner med s. k. possumaggregat och en tippsäng av viss typ. Ordination av dessa hjälpmedel får i huvudsak ske av läkare vid vissa lasarettskliniker. Sedan ordination skett av ett särskilt kostsamt hjälpmedel, skall socialstyrelsen besluta huruvida statsbidrag skall utgå. Beslutet skall underställas Kungl. Maj:t.

I motionen 1972: 1519 av herr Hedin m. fl. yrkas att ordinationsberättigad läkare skall ha rätt att för klinisk prövning skriva ut särskilt kostsamma hjälpmedel som finns uppförda på hjälpmedelsförteckningen. Motionärerna vill att upphandlingsorganet — UUH — skall få i uppdrag att inköpa sådana kvantiteter av särskilt kostsamma tekniska hjälpmedel och träffa sådana avtal om individuell anpassning av dessa att den kliniska prövning som motionärerna förordar möjliggörs. Slutligen vill motionärerna att underställningsförfarandet hos Kungl. Majt: skall slopas.

Huvudsyftet med motionen är att man skall få till stånd en förkortning av den tid som nu åtgår för behandling av de bidragsärenden som skall underställas Kungl. Maj:t. Med hänsyn härtill har utskottet inhämtat bl. a. följande upplysningar rörande handläggningstiden hos socialstyrelsen och hos Kungl. Maj:t av ansökningar i sådana bidragsärenden. År 1971 inkom till socialstyrelsen 335 ansökningar som avgjordes under året. Socialstyrelsen avgjorde av dessa ärenden 110 inom en månad, 235 inom två månader och 303 inom tre månader. Endast ett ärende tog mer än sex månader att handlägga. Under året inkom 53 ärenden som inte hade avgjorts vid årets utgång. Av dessa ärenden — som i huvudsak inkom i slutet av året — avgjordes 35 under första

SoU1972:14

kvartalet 1972. Handläggningstiden hos Kungl. Maj:t under 1971 var som regel endast två å tre veckor. Redogörelsen ger enligt utskottets mening inte fog för påstående om att långa handläggningstider hos socialstyrelsen eller Kungl. Maj:t skulle fördröja ärendena. I förhållande till år 1970 har handläggningstiderna förkortats samtidigt som antalet ärenden avsevärt ökats. Mot denna bakgrund finns det inte någon mera påtaglig anledning att delegera handläggningen av ärendena i syfte att förkorta handläggningstiden för dessa. Utskottet vill dock framhålla att hjälpmedelsgruppen anslutit sig till ett förslag av departementsutredningen om att underställningsförfarandet hos Kungl. Majit skall slopas. Kungl. Majit har ännu inte prövat denna fråga. Det finns inte skäl för riksdagen att i anledning av motionsyrkandet i saken vidta någon åtgärd. Utskottet vill här också understryka att det är angeläget att ansträngningar görs hos socialstyrelsen att ytterligare förkorta väntetiden för de personer som har behov av att få tillgång till de kostsamma hjälpmedlen. Utskottet är dock medvetet om att den långa väntetid som kan förekomma i enstaka fall inte sällan beror på omständigheter över vilka socialstyrelsen inte råder, såsom exempelvis då kompletterande utredning från den ordinerande läkaren behöver infordras.

Enligt utskottets mening skulle ett genomförande av det i motionen framförda förslaget beträffande klinisk prövning — liksom ett motionsförslag med i huvudsak samma innehåll som väcktes förra året — vara liktydigt med att helt överföra beslutanderätten för de särskilt kostsamma hjälpmedlen till den ordinerande läkaren. Det torde nämligen i praktiken knappast komma i fråga att ta ifrån en handikappad ett hjälpmedel som denne erhållit för klinisk prövning. Det finns med hänsyn härtill skäl framhålla att socialstyrelsens bedömning av förevarande ärenden innefattar en allsidig prövning av vilket hjälpmedel som är lämpligast för den handikappade och att därvid beaktas både den medicinska och sociala situationen för den handikappade. För bedömningen krävs ingående kännedom om de olika hjälpmedlens funktion. Mot nu angivna bakgrund och med beaktande av att de hjälpmedel som här är aktuella i många fall betingar ett pris som överstiger 30 000 kr. kan utskottet inte heller biträda motionen i denna del. Motionen avstyrks således i sin helhet.

Slutligen behandlar utskottet ett yrkande i motionen 1972: 1520 av fru Marklund m. fl. som syftar till att det skall bli möjligt att anföra besvär i ärende som rör ordination av hjälpmedel.

I samband med 1968 års reform på hjälpmedelsområdet avslogs ett motionsyrkande med i princip samma innehåll som det nu aktuella; med hänsyn till innebörden i ordinationsrätten ansågs ett förvaltningsmässigt besvärsförfarande vid missnöje inte lämpligen kunna komma i fråga. Det framhölls att socialstyrelsen har att övervaka verksamheten såväl ur sociala som medicinska aspekter (SU 1968: 88). Socialut -

SoU1972:14

skottet anser att riksdagen inte bör frångå sitt tidigare ställningstagande i frågan och avstyrker därför yrkandet i motionen 1972: 1520 i denna del.

Medelson visningen

Utskottet har inte något att erinra mot medelsberäkningen i propositionen.

Utskottet hemställer

A. beträffande hjälpmedelsråd i socialstyrelsen att riksdagen, med bifall till Kungl. Majt:s förslag och med avslag på motionen 1972: 1516 och motionen 1972: 1518, båda motionerna i motsvarande del, samt motionen 1972: 1521, godkänner vad i statsrådsprotokollet förordas,

B. beträffande upphandlingen av hjälpmedel att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag på motionen 1972: 1517, motionen 1972: 1516, motionen 1972: 1518 och motionen 1972: 1520, de tre sistnämnda motionerna i motsvarande del, godkänner vad i statsrådsprotokollet förordas,

C. beträffande nya bidragsregler för ortopediska skor m. m. att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag på motionen 1972: 1515 samt motionen 1972: 1520 i motsvarande del, godkänner vad i statsrådsprotokollet förordas,

D. beträffande distribution och finansiering av vissa förbrukningsartiklar att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag på motionen 1972: 1516 och motionen 1972: 1518, båda motionerna i motsvarande del, godkänner vad i statsrådsprotokollet förordas,

E. att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts förslag godkänner

de i statsrådsprotokollet förordade allmänna riktlinjerna för

organisationen av verksamheten med hjälpmedel för handikappade i den mån riktlinjerna inte behandlats under A—D,

F. beträffande medelsanvisningen att riksdagen med bifall till

Kungl. Maj:ts förslag till Bidrag till vissa hjälpmedel för

handikappade för budgetåret 1972/73 under femte huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag av 135 000 000 kr.,

G. beträffande hjälpmedelsbegreppet att riksdagen avslår motionen 1972: 120 i motsvarande del samt motionen 1972: 479,

H. beträffande frågan om uppförande av vissa hjälpmedel på hjälpmedelsförteckningen, m. m. att riksdagen avslår motionen 1972: 120 i motsvarande del, samt motionen 1972: 995, motionen 1972: 1006 och motionen 1972: 1007,

SoU 1972:14

27 I. beträffande frågan om statsbidrag till batterier för hörapparater samt till reparation av sådana apparater att riksdagen avslår motionen 1972: 1520 i motsvarande del,

J. beträffande ordinationsrätten för särskilt kostsamma hjälpmedel att riksdagen avslår motionen 1972: 1519,

K. beträffande besvärsrätt i ordinationsärenden att riksdagen avslår motionen 1972: 1520 i motsvarande del.

Stockholm den 27 april 1972

På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c), Svensson i Kungälv (s), Hamrin (fp), Dahlberg (s), Carlshamre (m), fru Sigurdsen (s)*, herrar Hyltander (fp), Johnsson i Blentarp (s), Andreasson (c), Nordberg (s), Åkerlind (m), fröken Andersson i Stockholm (c), herrar Nilsson i Växjö (s) och Hagberg (vpk).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

1. beträffande hjälpmedelsråd i socialstyrelsen av herrar Hamrin (fp), Carlshamre (m), Hyltander (fp) och Åkerlind (m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 16 med ”För att” och slutar på s. 17 med ”för socialstyrelsen” bort ha följande lydelse:

”För att hjälpmedelsrådets verksamhet skall kunna bidra till att förstärka socialstyrelsens resurser på hjälpmedelsområdet är det enligt utskottets mening angeläget att, som hjälpmedelsgruppen anfört, rådet både har kännedom om hjälpmedelsverksamheten i dess helhet och har nära kontakt med verksamheten på fältet. Ledamöterna i hjälpmedelsrådet bör därför, som Kungl. Maj:t föreslagit, företräda framstående sakkunskap på olika områden som ingår i eller sammanhänger med hjälpmedelsverksamheten. Dessa krav på ledamöterna låter sig väl förena med ett annat krav, som enligt utskottets mening ter sig naturligt i en verksamhet av detta slag, nämligen medinflytande för dem som närmast berörs av verksamheten. I främsta rummet bör handikapporganisationerna vara representerade i rådet. Vidare bör det i rådet ingå en representant för sjukvårdshuvudmännen. Det sagda innebär att utskottet tillstyrker yrkandet i motionen 1972: 1518 i denna del och i huvudsak även yrkandet i motionen 1972: 1521.”

SoU 1972:14

dels att utskottet under A bort hemställa

”A. beträffande hjälpmedelsråd i socialstyrelsen att riksdagen — med avslag på motionen 1972: 1516 i motsvarande del — i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen 1972: 1521 samt med bifall till motionen 1972: 1518 i motsvarande del ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,”

2. beträffande upphandlingen av hjälpmedel av herrar Carlshamre (m) och Åkerlind (m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 18 med ”Då det” och slutar på s. 19 med ”riksdagens åtgärd” bort ha följande lydelse:

”Beträffande yrkandet i motionen 1972: 1517 att LIC skall bli upphandlingsorgan får utskottet framhålla att LIC själv tillverkar och saluför hjälpmedel och på vissa sektorer av marknaden, bl. a. i fråga om hjälpmedel för hörselskadade, har ett dominerande inflytande. Med hänsyn härtill anser utskottet det självklart att det inte kan anförtros en upphandlingsfunktion åt LIC, som skulle innebära att LIC fick förhandla med konkurrerande företag eller organisationer. Utskottet biträder i stället Kungl. Maj:ts förslag att till upphandlingsorgan skall utses UUH, som förfogar över en utbyggd organisation, som är väl ägnad att även innefatta inköp av handikapphjälpmedel. Det här aktuella yrkandet i motionen 1972: 1517 avstyrks således. Naturligtvis bör UUH inta en helt självständig ställning såväl till LIC som till andra företag och organisationer som tillverkar eller försäljer handikapphjälpmedel. Utskottets ställningstagande innebär att utskottet biträder förslaget i motionen 1972: 1516 i denna del.”

dels att utskottet under B bort hemställa

”B. beträffande upphandlingen av hjälpmedel att riksdagen — med avslag på motionen 1972: 1517, motionen 1972: 1518 och motionen 1972: 1520, de båda sistnämnda motionerna i motsvarande del — i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionen 1972: 1516 i motsvarande del ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,”

3. beträffande upphandlingen av hjälpmedel av herr Hagberg (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 18 med ”Den upphandlingsverksamhet” och slutar på s. 19 med ”riksdagens åtgärd” bort ha följande lydelse:

”Det är av största vikt att upphandlingsförfarandet förenklas och effektiviseras. Därtill krävs inte något ytterligare organ utan uppgiften bör kunna inordnas i socialstyrelsens ordinarie verksamhet och ingå i dess arbetsuppgifter. Utskottet delar härvid den uppfattning som uttalats av

SoU1972:14

vissa remissinstanser och som också kommer fram i motionen 1972: 1520. Erfarenheten av de handikappades situation måste nämligen vara väsentligare än erfarenheter av upphandlingsteknik. Utskottet tillstyrker således motionen 1972: 1520 i här aktuell del. Detta innebär samtidigt att utskottet avstyrker motionen 1972: 1517 samt motionen 1972: 1516 i motsvarande del.”

dels att utskottet under B bort hemställa

”B. beträffande upphandlingen av hjälpmedel att riksdagen — med avslag på motionen 1972: 1517, motionen 1972: 1516 och motionen 1972: 1518, de båda sistnämnda motionerna i motsvarande del — i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionen 1972: 1520 i motsvarande del ger Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört,”

4. beträffande nya bidragsregler för ortopediska skor m. m. av herr Hagberg (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 20 som börjar med ”Utskottet anser” och slutar med ”avstyrker motionsyrkandena” bort ha följande lydelse:

”Propositionens förslag att egenavgift skall införas för ortopediska skor och att hålfotsinlägg helt skall tas bort från hjälpmedelsförteckningen ser utskottet som ett avsteg från principen om fria hjälpmedel. Då det dessutom måste innebära svåra gränsdragningsproblem för läkare och andra som handhar utskrivning av dessa hjälpmedel av medicinska skäl, anser utskottet det nödvändigt att avslå propositionen i denna del. Det innebär också att utskottet tillstyrker yrkandena i dessa avseenden i motionerna 1972: 1515 och 1972: 1520.”

dels att utskottet under C bort hemställa

”C. beträffande nya bidragsregler för ortopediska skor m. m. att riksdagen med avslag på Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionen 1972: 1515 samt motionen 1972: 1520 i motsvarande del ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört, ”

5. beträffande distribution och finansiering av vissa förbrukningsartiklar av herrar Carlshamre (m) och Åkerlind (m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 23 som börjar med ”Enligt vad” och slutar med ”utskottet motionsyrkandet” bort ha följande lydelse:

”Den omständigheten att distributionen av vissa hjälpmedel som är förbrukningsartiklar övertas av apoteken får enligt utskottets mening inte betyda att dessa artiklar försvinner från den enskilda handeln. Det bör i stället vara möjligt att få till stånd en bättre service på området genom att de nuvarande distributionskanalerna i huvudsak bibehålls sam -

SoU 1972:14

tidigt som nya tillkommer. Utskottet förordar därför, i enlighet med tankegången i motionen 1972: 1516, att Apoteksbolaget tar upp förhandlingar med företrädare för den enskilda handeln om fortsatt distribution av artiklarna i fråga. I de fall då avtal inte kan komma till stånd bör förhandlingarna inriktas på att Apoteksbolaget skall överta den enskilda handelns lager i den mån detta är kurant. Utskottet biträder således i princip förslaget i motionen 1972: 1516 i denna del.”

dels att utskottet under D bort hemställa

"D. beträffande distribution och finansiering av vissa förbrukningsartiklar att riksdagen — med avslag på motionen 1972: 1518 i motsvarande del — i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen 1972: 1516 i motsvarande del ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,”

6. beträffande ordinationsrätten för särskilt kostsamma hjälpmedel av herrar Hamrin (fp), Carlshamre (m), Hyltander (fp) och Åkerlind (m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 24 med ”Huvudsyftet med” och slutar på s. 25 med ”sin helhet” bort ha följande lydelse:

”Huvudsyftet med motionen är att man skall få till stånd en förkortning av den tid som nu åtgår för behandling av de bidragsärenden som skall underställas Kungl. Maj:t.

Av de upplysningar som utskottet inhämtat rörande handläggningstiden hos socialstyrelsen och Kungl. Maj:t framgår att handläggningstiderna har förkortats jämfört med föregående år. Fortfarande förekommer dock fall där handläggningstiden inom socialstyrelsen är över sex månader. Till detta kommer att handläggningstiden hos Kungl. Maj:t är två å tre veckor. Eftersom ärendet redan kan ha tagit en tid innan det kommer till socialstyrelsen för beslut, kan alltså den sammanlagda väntetiden i det enskilda fallet bli lång. Utskottet vill framhålla att hjälpmedelsgruppen anslutit sig till ett förslag av departementsutredningen om att underställningsförfarandet hos Kungl. Maj:t skall slopas. Då ett genomförande av förslaget skulle leda till förkortning av väntetiderna med i varje fall ett par veckor, anser utskottet att motionens yrkande i denna del bör bifallas. Utskottet vill här också understryka att det är angeläget att ansträngningar görs av socialstyrelsen att ytterligare förkorta väntetiden för de personer som har behov av att få tillgång till de kostsamma hjälpmedlen. Utskottet är dock medvetet om att den långa väntetid som kan förekomma i enstaka fall inte sällan beror på omständigheter över vilka socialstyrelsen inte råder, såsom exempelvis då kompletterande utredning från den ordinerande läkaren behöver infordras.

Enligt utskottets mening är det värdefullt om en handikappad, som av den ordinerande läkaren bedöms vara i behov av ett hjälpmedel som

SoU1972:14

betingar en kostnad av mer än 5 000 kr., kan tilldelas hjälpmedlet för klinisk prövning i avvaktan på socialstyrelsens beslut i ärendet. För att möjliggöra detta bör, som föreslås i motionen, det föreslagna upphandlingsorganet, UUH, ges i uppdrag att verkställa inköp och träffa avtal om individuell anpassning av kostsamma tekniska hjälpmedel. Inköp bör ske av sådana kvantiteter hjälpmedel att klinisk prövning av angivna slag kan ske på ordination av alla som har ordinationsbehörighet. Den tillverkning i längre serier man skulle få med ett sådant förfaringssätt skulle kunna bidra till en avsevärd kostnadsminskning per hjälpmedelsenhet. Med hänsyn till det anförda tillstyrker utskottet motionen i här aktuell del.”

dels att utskottet under J bort hemställa

”J. beträffande ordinationsråtten för särskilt kostsamma hjälpmedel att riksdagen med bifall till motionen 1972: 1519 ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,”

MARCUS IOKTR. STHLM 1 *71 7100S1

\ V " ' :