Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om samarbete mellan samhällsorgan och ideella organisationer som bedriver social verksamhet
Socialutskottets betänkande nr 23 år 1972
SoU 1972:23
Nr 23
Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om samarbete mellan samhällsorgan och ideella organisationer som bedriver social verksamhet.
Motionerna
1) 1 motionen 1972:230 av herrar Wiklund i Stockholm (fp) och Nelander (fp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär
i första hand tilläggsdirektiv till socialutredningen angående samarbetet mellan offentlig socialvård och enskilda organisationers — bl. a. svenska kyrkans och andra trossamfunds — sociala verksamhet och
i andra hand att motionen överlämnas till nämnda utredning för beaktande.
2) I motionen 1972:1025 av herr Sellgren m. fl. (fp) hemställs att riksdagen ger Kungl. Maj:t till känna vad som i motionen anförts angående behovet av ökad kontakt mellan skilda samhällsorgan och religiösa och andra ideella organisationer i fråga om rehabiliteringsarbetet bland socialt utstötta människor.
I motionen 1972:230 framhålls till en början vissa förhållanden som motiverar ett ordnat samarbete mellan offentlig socialvård och frivilliga organisationers och trossamfunds sociala verksamhet. Först påpekas vissa förhållanden som framkom vid en enkät till kommuner för några år sedan. Enligt denna enkät hade 86 procent av de svarande socialnämnderna ansett att kyrklig och frikyrklig människovärd (diakoni) var värdefull. Socialnämnderna hade i avsevärd utsträckning även ställt sig positiva till anordnande av ett särskilt organ för samarbete mellan socialnämnden och den kyrkliga (eller frikyrkliga) sociala verksamheten. Socialnämnderna skulle enligt enkäten mest värdesätta insatser av kyrkliga och/eller frikyrkliga organ för social människovärd avseende sjuka, deprimerade, handikappade, psykiskt utvecklingsstörda, abortsökande, narkomaner, kriminella och deras familjer, nyinflyttade samt utlänningar. Vidare påpekas i motionen att, då olika organisationsproblem på senare tid naturligt nog i mycket präglat den socialvårdande verksamheten, så har den uppsökande verksamheten fått stå tillbaka liksom i vissa fall den rådgivnings- och biståndsverksamhet i personliga angelägenheter som enligt 6 § tredje stycket socialhjälpslagen förutsätts om möjligt skola bedrivas (t. ex. genom informations- eller rådgivningsbyrå).
Motionärerna anför att nämnda förhållanden pekar direkt på det önskvärda i att mera allmänt få till stånd ett ordnat samarbete mellan socialnämnden (sociala centralnämnden) och folkliga organisationer, kyrkliga och frikyrkliga samfund och deras organisationer, ideella sammanslutningar av skilda slag etc. och deras eventuella socialvårdande
1 Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 23
SoU 1972:23
organ, varigenom kontaktytorna med stora grupper medborgare torde kunna breddas och rika fonder av erfarenheter kanaliseras in i och nyttiggöras i den offentliga socialvårdsverksamheten och varigenom säkerligen också viss service, t. ex. fritids- och gemenskapsproblemens praktiska lösning i enskilda fall, kan ställas till förfogande. Motionärerna anför vidare att detsamma gäller de viktiga och ofta svårtillgängliga s. k. djupare frågorna eller livsåskådningsproblemen, där behovet av medverkan till personlig hjälp inte sällan är stort och att sådana djupt mänskliga och ofta påträngande frågor för många - inte bara gamla och sjuka — kan vara av mycket stor praktisk vikt.
Motionärerna framhåller att relationerna mellan offentlig socialvård och enskilda organisationer (inklusive kyrkliga eller frikyrkliga organ) är i många kommuner goda och välutvecklade, medan dessa relationer i andra är oklara eller obearbetade. Det synes därför, anför motionärerna, finnas behov av att den här aktualiserade samarbetsfrågan i alla dess aspekter — bl. a. till undvikande av dubbelarbete — göres till föremål för en riksomfattande utredning syftande till att befintligt personellt intressekapital på effektivare sätt kommer till användning till behövande människors stöd och hjälp under förtroendefullt samspel mellan samhällets företrädare och representanter för de enskilda organisationerna och deras speciella organ för sociala insatser.
Det anförs avslutningsvis att den i motionen avsedda samarbetsfrågan endast flyktigt berörs i rapporten ”Integrerat Samhälle” från socialstyrelsens utredning om den icke institutionsbundna socialvårdens målsättning och organisation samt att socialutredningens direktiv inte berör samarbetsfrågan.
I motionen 1972:1025 anförs att samhällets åtgärder för att hejda ökningen av antalet olyckliga människor som dras in i alkoholism och narkotikamissbruk är klart otillräckliga och lider av åtskilliga brister. De instrument som finns genom kurativ verksamhet, övervakning, läkar- och sjukvård eller intagning på något slags anstalt saknar enligt motionärerna alltför ofta den ingrediens som den ”utslagne” egentligen är utsvulten på, nämligen kärlek, förståelse, dagligt stöd och en människovärdig bostad. Motionärerna framhåller att den kurativa och institutionella vården från samhällets sida självfallet är den bärande grunden för vård och omhändertagande av dessa samhällets olycksoffer men att det faktum att - trots alla insatser som görs — ändå de flesta återfaller måste tvinga de ansvariga att ständigt söka nya vägar för att nå uppställda mål.
Motionärerna anför härefter att jämsides med samhällets organ arbetar kristna och andra ideellt engagerade grupper med att hjälpa människor som kommit på sidan av ett normalt mänskligt liv — ett engagemang som ökat kraftigt de senaste åren — och att resultaten varit så goda att man förundrar sig över att de inte uppmärksammats mera än vad som gjorts. De missanpassade har, anförs det, getts inte bara tillfällig lindring utan också en möjlighet till ett verkligt liv utan återfall och resultatet beror till huvudsaklig del på att människor varit villiga att satsa sig själva på ett
SoU 1972:23
radikalt sätt, inte enbart ledare och andra ansvariga för kristna församlingar och föreningar utan även enskilda medlemmar.
Motionärerna framhåller att det måste vara en självklar och angelägen uppgift för samhällets organ att upprätthålla en nära kontakt med de kristna församlingarna och andra ideella organisationer, som vid sidan om de etablerade samhällsorganen bedriver social verksamhet med resultat som på sina håll vida överstiger tidigare kända resultat. En sådan kontaktverksamhet skulle, framhålls det, kunna leda till att de gemensamma målen för återanpassning av människor som misslyckats lättare uppnås.
Det anförs i motionen att det finns exempel på platser där det lokala samarbetet är utomordentligt gott mellan läkare, socialvårdare, arbetsförmedlare, skyddskonsulenter och församlingsledare men att dessa erfarenheter inte är enahanda över hela landet och inom samtliga sektorer.
Det framhålls att svårigheter har rests att besöka fängelse på icke besökstid.
Det framhålls vidare att många av de s. k. utstötta i samhället ofta bär på problem av religiös natur, ofta utan att föra det på tal vid sina kontakter med läkare, socialvårdare och andra som representerar samhällets organ, och att därför varje socialarbetare, läkare, skyddskonsulent och i övrigt varje tjänsteman, som kommer i kontakt med dessa olyckliga människor, bör få en rekommendation att erbjuda kontakt med en själasörjare om klienten själv accepterar detta.
Motionärerna anför avslutningsvis att riksdagen bör uppmärksamma den växande sociala verksamhet särskilt bland alkoholister och narkotikaskadade som bedrivs av kristna och andra ideella organisationer och att samma uppmärksamhet bör ägnas från regeringens sida och leda till ett tillkännagivande till berörda departement med förslag att vidta sådana åtgärder att samverkan mellan samhällets olika myndigheter och organ såsom socialstyrelsen och därunder lydande organ, kriminalvården, skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsverkets förmedlingsorgan för viss svårplacerad arbetskraft underlättas.
Gällande bestämmelser
I lagen (1956:2) om socialhjälp är i 7 § föreskrivet att socialnämnd bör samarbeta med myndigheter, institutioner, föreningar och andra, vilkas verksamhet berör nämndens. I 9 § barnavårdslagen (1960:97) har meddelats motsvarande bestämmelser beträffande barnavårdsnämnden och barnavården. I lagen (1954:579) om nykterhetsvård är i 65 § bl. a. föreskrivet att inbördes samarbete bör äga rum mellan myndigheter, som handlägger ärenden enligt lagen (bl. a. kommunala nykterhetsnämnder) samt socialnämnder, barnavårdsnämnder och andra myndigheter ävensom vårdanstalter och organisationer, vilka utövar social hjälpverksamhet. Om i kommun inrättats social centralnämnd och i förekommande fall sociala distriktsnämnder som avses i lagen (1970:296) om social centralnämnd m. m. gäller vad ovan sagts om socialnämnd (samt barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd) social centralnämnd och sociala
1* Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 23
SoU 1972:23
distriktsnämnder. I prop. 1960:10, vari förslag till barnavårdslagen framlades för riksdagen, uttalade föredragande statsrådet (s. 211-212) att den närmare vägledningen för samarbetet med myndigheter, institutioner, föreningar etc., som kunde visa sig erforderlig, torde böra lämnas främst genom råd och anvisningar från tillsynsorganens sida.
I olika utgåvor av socialstyrelsens Råd och anvisningar har givits anvisningar om samarbete mellan statliga och kommunala organ på socialvårdsområdet. Som exempel kan nämnas Råd och anvisningar nr 8 av december 1969 om ”Samarbete nykterhetsvård — arbetsvärd”, nr 19 av augusti 1970 om ”Samverkan kriminalvård — socialvård” samt nr 23 av augusti 1971 om ”Intensifierat samarbete mellan barnavårdsnämnd, skola och polis”.
Sedan åtskilliga år tillbaka har i riksstaten under femte huvudtiteln varit uppfört ett anslag till Bidrag till Länkrörelsen m. m., från vilket utgår bidrag till sammanslutningar av förutvarande alkoholmissbrukare (Sällskapet Länkarna m. fl.) samt bidrag till organisationer för stöd och hjälp åt läkemedelsmissbrukare.
Tidigare riksdagsbehandling
I ett motionspar till 1969 års riksdag framfördes förslag angående inriktningen av socialpolitikens fortsatta utbyggnad med hemställan att motionerna skulle överlämnas till den år 1968 tillkallade socialutredningen. Det anfördes att det måste anses som en för samhället ytterst angelägen uppgift att medelst ett ökat stöd till och ett utökat samarbete med olika frivilliga organisationer av ideell karaktär bredda basen för den samlade sociala verksamheten och därmed öka utbudet av social service och kanske t. o. m. möjliggöra en viss valfrihet därvidlag. I en annan motion till 1969 års riksdag hemställdes om åtgärder i syfte att åstadkomma ett vidgat samarbete mellan sociala myndigheter och kristna organisationer. Statsutskottet föreslog i sitt av riksdagen godkända utlåtande SU 1969:134 avslag på motionerna. Utskottet anförde (s. 4) beträffande nu nämnda förslag om samarbete med ideella organisationer att en arbetsgrupp inom en av socialstyrelsen tillsatt utredning om den icke institutionsbundna socialvårdens målsättning och organisation särskilt behandlade frågorna om kontakter med socialvårdens gränsområden — skola, arbetsmarknad, socialförsäkring, sjukvård, polis, kriminalvård och frivilliga, ideella organisationer — samt att en riksdagens åtgärd inte kunde anses motiverad.
I ett motionspar till 1970 års riksdag hemställdes med hänvisning till bl. a. vad som framkommit vid den enkät som åberopas i motionen 1972:230 om tilläggsdirektiv till socialutredningen syftande till att beakta i motionerna anförda motiv för ett samarbete mellan kommunernas socialvård och den genom enskilda församlingar och organisationer bedrivna människovärden. Statsutskottet hänvisade i sitt utlåtande SU 1970:177 s. 3 till ovan refererade uttalande av utskottet år 1969 och föreslog avslag på motionerna, vilket blev riksdagens beslut.
SoU 1972:23
1 en motion till 1971 års riksdag yrkades att nya bestämmelser skulle utfärdas för statligt stöd till vård av alkohol- och narkotikamissbrukare så att även verksamhetsformer som tillkommit på initiativ av frivilliga och ideella organisationer och inte hade traditionell institutionskaraktär kunde erhålla ett generösare statligt stöd. Socialutskottet behandlade motionen i samband med behandlingen av Kungl. Maj:ts förslag till anslag för budgetåret 1971/72 till Bidrag till länkrörelsen m.m. Utskottet anförde i betänkandet SoU 1971:5 s. 36—37 att enligt de riktlinjer som statsmakterna (prop. 1968:7, SU 1968:37) fastslagit för vården av narkotikamissbrukare skall vården ordnas inom ramen för landstingens sjukvårdande och kommunernas socialvårdande verksamhet och att statsbidragsgivningen utformats med utgångspunkt härifrån. Utskottet anförde vidare att möjligheter dock förelåg för enskilda organisationer — föreningar eller stiftelser — att erhålla statsbidrag enligt samma principer som gällde för huvudmännen, därvid som en garanti för kontinuitet i behandlingen emellertid förutsattes en uppgörelse med huvudmannen. Utskottet framhöll att vid sidan härav kunde även andra frivilliga initiativ förtjäna uppmärksamhet från samhällets sida. En meningsfull vård av narkotikamissbrukare, liksom av alkoholmissbrukare, var emellertid enligt utskottet en kvalificerad uppgift som fordrade noggranna förberedelser och systematisk uppföljning och kontroll. I den mån dessa betingelser kunde uppfyllas borde enligt utskottet frivilliga insatser kunna komma i fråga för samhällets stöd inte minst då de tog sig uttryck i experiment med nya behandlingsformer. Socialutskottet föreslog att vad utskottet anfört skulle ges Kungl. Maj:t till känna. Detta blev även riksdagens beslut.
Vid 1972 års riksdag har väckts ett antal motioner med syfte att staten skall stödja även andra ideella organisationer (bl. a. kristna organisationer) som ägnar sig åt alkoholist- och narkomanvård än dem som nu erhåller sådant stöd från anslaget till Bidrag till länkrörelsen m. m. Socialutskottet, som behandlade motionerna i betänkandet SoU 1972:5 s. 35—37 erinrade om sitt ovannämnda år 1971 gjorda ställningstagande. Utskottet underströk att de uttalanden som gjorts förra året fortfarande ägde giltighet samt anförde att det fanns skäl framhålla att de aktiviteter, som olika ideella organisationer utövade för att genom åtgärder som inte var av traditionell institutionskaraktär rehabilitera alkohol- och narkotikamissbrukare, syntes vara under ytterligare utveckling. Utskottet föreslog riksdagen att hos Kungl. Maj:t anhålla att förslag skulle framläggas snarast möjligt och senast till nästa års riksdag om ett anslag avseende bidrag till organisationer, som sysslar med rehabilitering av narkotika- och alkoholskadade personer, vilket blev riksdagens beslut.
I prop. 1972:67 med förslag till vissa åtgärder mot narkotikamissbruket, vilken socialutskottet behandlat i sitt betänkande SoU 1972:21, har föredragande statsrådet anfört att han — efter samråd med chefen för socialdepartementet — förordat att ett belopp av högst 300 000 kr. från femte huvudtitelns anslag till Försöksverksamhet m. m. ställs till socialstyrelsens förfogande för stöd av olika försök med nya vård- och be -
SoU 1972:23
handlingsformer för narkotikamissbrukare. Utskottet har hemställt att riksdagen lämnar propositionen utan erinran i denna del.
Utredningar m. m.
Socialutredningen (S 1969:29) har i uppdrag att göra en allmän översyn av den sociala vårdlagstiftningen — främst nykterhetsvårdslagen, socialhjälpslagen och barnavårdslagen — vilket innebär att jämväl frågor om samarbete mellan samhällsorgan och organisationer som bedriver social verksamhet innefattas i utredningens uppdrag.
I ett år 1969 avgivet delbetänkande om ”Lagstiftning om sociala nämnder i kommunerna” (stencil S 1969:11) — vari förslag framfördes som ledde till införande av den i det föregående nämnda lagen om social centralnämnd m. m. — redovisade socialutredningen sin syn på utredningsarbetet (s. 15).
Enligt utredningen ger direktiven utrymme för en allmän och omfattande prövning av socialvårdens utformning och innehåll. Mot bakgrunden av den pågående socialvårdsdebatten konstaterar utredningen bl. a. att en ny och samordnad lagstiftning bör grundas på en klar målsättning för samhällets sociala ansvarstagande. Socialutredningen har sålunda att ta ställning till utformningen av socialvården i vid mening. Frågeställningarna omfattar socialvårdens hela inriktning, såsom social planering, allmänt förebyggande arbete samt vård och behandling i olika sammanhang, ävensom kommunikationen mellan socialvården och dess gränsområden.
År 1969 tillsatte socialstyrelsen en utredning om den icke institutionsbundna socialvårdens målsättning och organisation. Utredningen har i uppdrag att — inom ramen för nuvarande lagstiftning — inom socialstyrelsen aktualisera problem och framlägga förslag till problemlösningar inom den icke-institutionsbundna socialvården. Utredningen bör därvid beakta behovet av samverkan mellan den traditionella socialvården och andra vårdområden. Förslag som kräver ändrad lagstiftning förutsätts bli behandlade av socialutredningen med vilken socialstyrelsens utredning skall samarbeta. Utredningen består av en huvudgrupp samt sex arbetsgrupper. En av arbetsgrupperna har i uppdrag att behandla frågor om kontakter med socialvårdens gränsområden — skola, arbetsmarknad, socialförsäkring, sjukvård, polisväsende, kriminalvård samt frivilliga ideella organisationer.
Utredningens huvudgrupp framlade i fjol rapporten ”Integrerat samhälle” (Socialstyrelsen redovisar, nr 21). Rapporten har remissbehandlats. Efter bearbetning av rapporten mot bakgrund av remissyttrandena skall huvudgruppen utarbeta en slutrapport.
Utredningen anser att de framtida sociala insatserna bör ha följande inriktning.
1. Det gäller att helt medvetet genom planering av strukturförändringar öppna den allmänna bostadsmarknaden, arbetsmarknaden, service och rekreation för alla. Vid behov skall de allmänna marknaderna och
SoU 1972:23
tjänsterna kompletteras med nya tjänster och garantier.
2. Genom direkt socialt arbete bör kontakter förmedlas mellan arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och människorna.
3. En tredje uppgift blir att aktivera och stödja de socialt missanpassade.
4. En fjärde uppgift — som traditionellt inte tillhört socialvården — blir att lämna medicinskt stöd och vård.
Dessa mål för sociala insatser innebär i själva verket förslag till ett integrerat samhälle framhålls det i rapporten.
I rapporten anges utvecklingsarbete och försöksverksamhet som de angivna målen kräver.
I rapporten tas upp till närmare behandling bl. a. frågor om utveckling av socialvårdens kontakter med andra områden såsom bostadsförsörjningen, arbetsmarknaden, utbildningen och kriminalvården. 1 anslutning härtill behandlas frågor om stöd till de frivilliga organisationernas verksamhet. Härom anförs bl. a. följande.
Ofta uppstår grannlaga situationer när samhällets organ skall stödja eller ersätta frivilliga organisationer för insatser. Eller förhandla med aktivistgrupper om lösningar av problem, som upplevs som brännande. Det är omöjligt att komma med några generella förslag till lösningar på sådana situationer.
Men två konstateranden kan göras.
Det första är att den frivilliga verksamheten är en nödvändig del av samhällslivet. Samhällets organ måste därför leva i samspel med organisationer såsom bildningsförbunden, politiska partier, Röda korset, KRUM och liknande intresseorganisationer, fritids- och idrottsföreningar och mindre formellt verkande sammanslutningar som byalag och aktivistgrupper.
De samhälleliga organen bör stödja den frivilliga verksamheten så att människorna i kommunens olika delar ges tillfälle att delta i skilda slags aktiviteter. Särskilt viktigt är att stimulera den frivilliga verksamheten att faktiskt öppna sin verksamhet för sådana människor, som brukar anses besvärliga eller alltför udda. Likaså att försöka intressera dem som lever i ofrivillig isolering.
Det är särskilt angeläget under de kommande åren att stödja verksamheten i kommundelarna. Det finns risker för att de kommunsammanläggningar som nu genomförs kan verka passiviserande på kommundelarna utanför centralortens kärna.
Det andra konstaterandet är: Erkännandet av de frivilliga organisationernas stora betydelse medför inte att de politiska organens ansvar för verksamheten minskar. Det får inte heller tolkas så att "vanlig” frivillig verksamhet skulle vara förmer än den politiska. Båda typerna av engagemang fordras. Den politiska verksamheten är grunden för demokratin och villkor för kontinuitet i utvecklingen.
Utskottet har inhämtat att utarbetandet av ovan refererat avsnitt föregåtts av ett sammanträde i mars 1970 mellan representanter för socialstyrelsens utredning och representanter för olika frivilliga organisationer, bl. a. kristna organisationer.
Överläggningar angående samarbetet mellan samhällets sociala organ samt kyrklig och frikyrklig social verksamhet har den 28 januari
SoU 1972:23
innevarande år ägt rum på socialstyrelsen mellan generaldirektören och chefen för styrelsen samt representanter för Svenska kyrkans diakoninämnd, Sveriges frikyrkoråd, Filadelfiaförsamlingen i Stockholm och Frälsningsarmén.
Utskottet
I motionerna tas upp frågor om samarbete mellan samhällsorgan och ideella organisationer som utövar social verksamhet.
I motionen 1972:230 av herrar Wiklund i Stockholm och Nelander framhålls att frågorna om samarbete mellan offentlig socialvård och enskilda organisationer — inklusive kyrkliga och frikyrkliga organ — bör göras till föremål för en riksomfattande utredning i syfte att det intresse att stödja och hjälpa behövande människor som finns på ett effektivare sätt kommer att tillvaratas. Motionärerna yrkar, i första hand att socialutredningen får tilläggsdirektiv om samarbetsfrågan och, i andra hand, att motionen överlämnas till socialutredningen för beaktande.
Motionen 1972:1025 av herr Sellgren m. fl. syftar till att kontakten och samarbetet mellan samhällets organ samt kristna och andra ideella organisationer, som bedriver en växande social verksamhet särskilt bland alkoholister och narkotikaskadade, skall underlättas. Motionärerna yrkar att vad som anförs i motionen om behovet av ökad kontakt på detta område ges Kungl. Maj :t till känna.
Enligt gällande lagstiftning på socialvårdsområdet — nykterhetsvårdslagen, socialhjälpslagen och barnavårdslagen — skall samhällets sociala organ samarbeta med bl. a. institutioner, föreningar och andra, vilkas verksamhet berör vederbörande sociala organs verksamhet. Sådant samarbete har också kommit till stånd. Utformningen och omfattningen av samarbetet varierar från kommun till kommun.
Socialutskottet har i annat sammanhang — nämligen vid behandlingen av frågor om bidrag till Länkrörelsen m. m. förbudgetåren 1971/1972 och 1972/73 — uttalat sig positivt för samarbete mellan samhällets organ och olika ideella organisationer när det gäller rehabilitering av alkohol- och narkotikamissbrukare. Tidigare i år har utskottet sålunda bl. a. förordat att Kungl. Maj:t skall lägga fram förslag om anslag avseende bidrag till organisationer som bedriver sådan rehabiliteringsverksamhet. Utskottet vill understryka att, även då det gäller social verksamhet som eljest bedrivs av religiösa och andra ideella organisationer, det är av värde att ett samarbete äger rum med de samhällsorgan som har uppgifter på området. Det torde dock vara motiverat att i stället för att genom centrala direktiv noggrant reglera verksamheten, i hög grad överlåta den närmare utformningen av samarbetet till de olika organisationerna och samhällsorganen. Härigenom kan man ta hänsyn till de skiftande förhållanden som råder på olika orter i fråga om organisationernas karaktär, resurser och verksamhetsinriktning.
I det omfattande utredningsarbete som pågår på socialvårdsområdet inbegrips även samarbetsfrågor av det slag som nu aktualiserats. Socialut -
SoU 1972:23
redningen har den centrala uppgiften att göra en översyn av de sociala vårdlagarna. Utredningen har angivit att den kommer att ta upp till behandling kommunikationen mellan socialvården och dess gränsområden. Mot denna bakgrund kan det vara motiverat att motionerna överlämnas till socialutredningen för kännedom.
Utskottet hemställer
att riksdagen i anledning av motionerna 1972:230 och 1972:1025 hos Kungl. Maj:t hemställer att motionerna överlämnas till socialutredningen.
Stockholm den 18 maj 1972
På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON
Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c), Svensson i Kungälv (s), Hamrin (fp), fru Skantz (s), herr Larsson i Öskevik (c), fru Sigurdsen (s)*, herrar Hyltander (fp), Johnsson i Blentarp (s), Åkerlind (m), fru Marklund (vpk), herrar Bengtsson i Göteborg (c)*, Werner i Malmö (m), Olsson i Timrå (s)*, och Nilsson i Växjö (s).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.