Bet. 1972:SoU24

Socialutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1972:56 med förslag till lag om ändring i lagen (1932:55) om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg jämtemotioner

Typ: Betänkande
Datum: 1972-05-18
Källa: data.riksdagen.se

Socialutskottets betänkande nr 24 år 1972 SoU 1972: 24

Nr 24

Socialutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1972:56 med förslag till lag om ändring i lagen (1932: 55) om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg jämtemotioner.

Propositionen

Genom en den 3 mars 1972 dagtecknad proposition, 1972: 56, har Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i lagen (1932: 55) om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg.

I samband med propositionen har utskottet behandlat två i anledning av propositionen väckta motioner.

I propositionen föreslås att viktmärkningslagen ändras så att det klart framgår att vissa nyare slag av kollin, s. k. enhetslaster, omfattas av lagens krav på viktangivelse. Vidare föreslås att lagen kompletteras med en föreskrift som gör det möjligt att undantagsvis ange godsets vikt ungefärligt. Propositionens förslag syftar till förbättrad säkerhet på arbetsplatser där lastning och lossning av fartyg sker.

Det vid propositionen fogade lagförslaget är av följande lydelse. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1932: 55) om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1932: 55) om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg, dels att 4 § skall upphöra att gälla, dels att 1—3 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Gods med en bruttovikt av ettusen kilogram eller mera, som är avsett att inom eller utom riket för befordran inlastas å fartyg, skall före

inlastningen, eller, där denna skall ske i utländsk hamn, före avsändandet

1 Riksdagen 1972.12 sami. Nr 24

SoU 1972:24

2 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

från riket förses med uppgift om bruttovikten i kilogram. Sådan uppgift skall på ett tydligt och varaktigt sätt anbringas å godsets utsida.

Första stycket gäller även bunt, paket eller annan enhetslast vars bruttovikt uppgår till ettusen kilogram eller mera.

År det på grund av särskilda förhållanden svårt att bestämma vikten noggrant, får i stället den ungefärliga vikten angivas.

Skyldighet att tillse, att godset förses med behörig viktuppgift, åvilar avlastaren eller, där inlastningen skall ske i utländsk hamn, avsändaren.

Arbetarskyddsstyreisen kan medgiva undantag från skyldighet att anbringa viktuppgift på enhetslast av massaved, om det är uppenbart att viktuppgift är utan betydelse för skyddet mot olycksfall.

2 §

Tillsyn å efterlevnaden av be- Tillsyn å efterlevnaden av bestämmelserna i 1 § utövas, under stämmelserna i 1 § första — fjärde

överinseende och ledning av yrkes- styckena utövas av arbetarskydds inspektionens

chefsmyndighet, av styrelsen samt, under dess överin yrkesinspektionens

befattningsha- seende och ledning, av yrkesin vare;

och skall därvid i tillämpliga spektionens tjänstemän; och skall

delar lända till efterrättelse vad därvid i tillämpliga delar lända till

som finnes stadgat rörande tillsyn efterrättelse vad som finnes stad å

efterlevnaden av lagen om ar- gat rörande tillsyn å efterlevnaden

betarskydd. av arbetarskyddslagen (1949:1).

3 §

Saknas i fall, som avses i 1 §, Saknas i fall, som avses i 1 §

viktuppgift, eller är bruttovikten första—tredje styckena, viktuppför lågt angiven, straffes den för gift, eller är bruttovikten för lågt

viktmärkningen ansvarige med angiven, dömes den för viktmärk dagsböter;

dock vare han från an- ningen ansvarige till böter; dock

svar fri, där godset, då han mottog vare han från ansvar fri, där god detsamma,

var försett med uppgift set, då han mottog detsamma, var

om bruttovikten och anledning försett med uppgift om bruttovik saknats

till antagande, att uppgif- ten och anledning saknats till anten var oriktig. tagande, att uppgiften av oriktig.

SoU 1972:24

3 Nuvarande lydelse

Är viktuppgiften icke anbragt på ett tydligt och varaktigt sätt å godsets utsida, eller avser uppgiften icke bruttovikten i kilogram, straffes den för viktmärkningen ansvarige med böter från och med fem till och med trehundra kronor.

Följer å förseelse, som ovan nämnts, ansvar enligt allmän strafflag, skall straff enligt denna lag icke tillämpas.

Föreslagen lydelse

Är viktuppgiften icke anbragt på ett tydligt och varaktigt sätt å godsets utsida, eller avser uppgiften icke bruttovikten i kilogram, dömes den för viktmärkningen ansvarige till böter, högst femhundra kronor.

Följer å förseelse, som ovan nämnts, ansvar enligt brottsbalken, skall straff enligt denna lag icke tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

Motionerna

1) I motionen 1972: 1581 av herr Hallgren m. fl. (vpk) har hemställts att riksdagen i anledning av propositionen 1972: 56 antar det vid propositionen fogade förslaget till lag om ändring i lagen (1932: 55) om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg med den ändringen att 1—3 §§ erhåller följande såsom motionens förslag betecknade lydelse:

Propositionens förslag

Motionens förslag

1 §

Gods med

Första stycket

Är det på grund av särskilda förhållanden svårt att bestämma vikten noggrant, får i stället den ungefärliga vikten angivas.

Skyldighet att -

godsets utsida.

— eller mera.

Pappersmassabalar i buntar som transporterats på sådant sätt att den ursprungligt anbringade vikten genom påverkan av nederbörd eller annan orsak väsentligen ändrats medgives approximativ viktangivelse. Ävenledes medgives approximativ viktangivelse vid lastning av massaved direkt ur vatten.

hamn, avsändaren.

Arbetarskyddsstyrelsen kan medgiva undantag från skyldighet att anbringa viktuppgift på enhetslast

lt Riksdagen 1972.12 sami. Nr 24

SoU 1972:24

4 Propositionens förslag Motionens förslag

av massaved, om det är uppenbart att viktuppgift är utan betydelse för skyddet mot olycksfall.

2 §

Tillsyn å arbetarskyddslagen (1949: 1).

Utövandet av i 2 § första stycket angivna inspektionsuppgifter kan i brådskande fall, då hinder föreligger för utövandet av sådan inspektion, utövas av tillkallad polismyndighet.

3 §

Saknas i var oriktig.

Är viktuppgiften icke anbragt Är viktuppgiften icke anbragt på ett tydligt och varaktigt sätt å på ett tydligt och varaktigt sätt å

godsets utsida, eller avser uppgif- godsets utsida, eller avser uppgiften icke bruttovikten i kilogram, ten icke bruttovikten i kilogram,

dömes den för viktmärkningen an- dömes den för viktmärkningen ansvarige till böter, högst femhundra svarige till böter, högst ettusen

kronor. kronor.

Följer å icke tillämpas.

2) I motionen 1972: 1582 av herr Sellgren (fp) har hemställts

A. att riksdagen avslår propositionen 1972: 56,

B. att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär

a) att förhandlingar upptas om en revision av ILO-konventionen nr 27 av år 1929,

b) att arbetarskyddsstyrelsen bemyndigas att utfärda tilläggsbestämmelser till lagen (1932: 55) om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg i enlighet med vad som i motionen anförs.

Utskottet

Internationella arbetsorganisationen (ILO) antog år 1929 en konvention (nr 27) angående angivande av vikten å tyngre kollin, som transporteras på fartyg. Konventionen syftar till ett förbättrat skydd mot olycksfall i samband med lastnings- och lossningsarbete på fartyg. Den bygger på tanken att en obligatorisk viktmärkning av tyngre gods verksamt bi -

SoU 1972: 24

drar till att vid lastning och lossning av fartyg bara sådana lyftanordningar och lyftredskap kommer till användning som är avpassade efter den ifrågavarande lasten. Enligt konventionen skall varje kolli eller föremål, som skall transporteras på hav eller inre vattenled och vars bruttovikt uppgår till 1 000 kg eller mera, före ombordtagandet märkas på utsidan på ett tydligt och varaktigt sätt med uppgift om bruttovikten. Nationellt får genom lagregler eller andra bestämmelser medges märkning med approximativ viktuppgift i undantagsfall när det är svårt att bestämma den exakta vikten.

För att göra det möjligt för Sverige att ratificera konventionen tillkom år 1932 lagen (1932: 55) om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg (viktmärkningslagen). Lagen föreskriver att gods med en bruttovikt av 1 000 kg eller mera, som är avsett att inom eller utom riket inlastas på fartyg för befordran, skall före inlastningen eller, där denna skall ske i utländsk hamn, före avsändandet från riket förses med uppgift om bruttovikten i kilogram. Sådan uppgift skall på ett tydligt och varaktigt sätt anbringas på godsets utsida. Skyldigheten att tillse att viktmärkning sker åvilar avlastaren eller, där inlastningen skall ske i utländsk hamn, avsändaren. Tillsynen över att lagen efterlevs utövas av yrkesinspektionen under överinseende och ledning av arbetarskyddsstyrelsen. Överträdelse av lagen straffas med böter.

Konventionen ratificerades av Sverige år 1932.

I motionen 1972: 1582 yrkas avslag på propositionen. Motionären vill att riksdagen i stället skall begära att förhandlingar tas upp om en revision av konventionen om viktmärkning och att — i avvaktan på att en reviderad konvention kan ratificeras — arbetarskyddsstyrelsen bemyndigas att utfärda tilläggsbestämmelser till viktmärkningslagen, som skulle avse viktmärkning i fall då inte systemtransporter eller andra moderna transportmetoder kommer till användning. I motionen framhålls att under de 40 år viktmärkningslagen funnits, utvecklingen på sjöfartens område undergått en genomgripande omstrukturering. Detta gäller inte minst inom transportområdet för skogsprodukter. Trävaror levereras numera till övervägande del i virkespaket och massabalar i buntar eller i andra större enheter. Hanteringsmetoderna har ändrat karaktär. Allt större andel av utskeppat virke och pappersmassa transporteras i specialfartyg och fartygen går mellan särskilda terminaler och tillämpar ett hanteringssystem, där ingen människa befinner sig under eller i närheten av hängande last.

SoU 1972: 24

6 Utskottet vill framhålla att den omständigheten, att en lag varit gällande under lång tid, självfallet inte utgör hinder för att med bibehållande av lagens grundprinciper anpassa lagen till utvecklingen på det område, som lagen reglerar. Då det gäller viktmärkningslagen bör påpekas att de i propositionen föreslagna ändringarna bygger på överväganden rörande den utveckling som skett i fråga om godstransporterna och som motionären berört i sin motion. Den i propositionen lämnade redovisningen för bl. a. remissinstansernas inställning till det förslag av arbetarskyddsstyrelsen, som ligger till grund för propositionen, visar enligt utskottets mening att lagen kan anpassas till nämnda utveckling utan att en revision av ILO-konventionen behöver ske. Som en följd av det anförda avstyrker utskottet motionen 1972: 1582 i den mån den avser avslag på propositionen och syftar till en revision av konventionen. Utskottets ställningstagande innebär att det inte finns behov av sådana tilläggsbestämmelser som avses i motionen. Motionen avstyrks därför även i denna del.

De synpunkter utskottet i det föregående anfört står inte i motsättning till vad i propositionen anförts om att det kan finnas skäl att överväga frågan om viktmärkning av gods i ett större sammanhang. Som likaledes anförs i propositionen kan en sådan prövning förutsättas komma till stånd inom ramen för arbetsmiljöutredningens arbete.

Arbetarskyddsstyrelsen har föreslagit att viktmärkningsskyldigheten uttryckligen skall anges omfatta också kollin av den typ som kan sammanfattas under benämningen enhetslaster. Som styrelsen anför kan avsaknaden av viktangivelse på virkespaket och liknande slag av godsenheter ge sken av att kollits vikt understiger 1 000 kg trots att vikten i själva verket är avsevärt högre än 1 000 kg. Detta kan medföra risker vid arbete på små och medelstora fartyg, vars lyftanordningar har en maximal lyftförmåga på 1,5—2,5 ton. Den av arbetarskyddsstyrelsen föreslagna ordningen kan antas bidra till förbättrad säkerhet på arbetsplatser där lastning och lossning av fartyg sker. Utskottet biträder därför Kungl. Maj.ts förslag att en lagändring vidtas som klarlägger att lagens krav på viktangivelse gäller även bunt, paket eller annan enhetslast vars bruttovikt uppgår till 1 000 kg eller mera.

I propositionen har föreslagits att även om viktmärkningsskyldigheten i princip bör omfatta alla former av enhetslaster, viss möjlighet bör öppnas för arbetarskyddsstyrelsen att meddela dispens från märkningsskyldigheten beträffande enhetslast av massaved, nämligen om det är uppenbart att viktuppgift är utan betydelse för skyddet mot olycksfall. I motionen 1972: 1581 yrkas att viktmärkningsskyldigheten skall vara indispensabel.

Förslaget i propositionen läggs fram med utgångspunkt i att lastning och lossning av massavedsbuntar i regel utförs under speciella

SoU 1972: 24

förhållanden. Specialutrustade fartyg, s. k. carriers, används. Massavedsbuntarna tas ombord med hjälp av särskilda lyftredskap med överlastskydd och lossningen sker normalt genom dumpning. Som närmare utvecklas i propositionen kan viktmärkning inte normalt anses vara en ändamålsenlig metod att uppnå tillfredsställande arbetarskydd vid lastning och lossning av massavedsbuntar. Mot nu angivna bakgrund och med beaktande av den restriktiva utformning dispensregeln fått i Kungl. Maj:ts förslag anser sig utskottet böra biträda förslaget i denna del. Motionsyrkandet avstyrks.

Arbetarskyddsstyrelsen har framhållit att det i vissa fall finns behov av att kunna märka gods med approximativ viktuppgift. I propositionen föreslås att en regel skall tas in i viktmärkningslagen av innehåll, att om det på grund av särskilda förhållanden är svårt att bestämma vikten noggrant, i stället den ungefärliga vikten får angivas. I motionen 1972: 1581 anförs att vad som kan läggas i begreppet särskilda förhållanden är ytterst svårt att precisera och kommer, därest det införs i lagtexten, att bli ytterst svårtolkat. Motionärerna vill därför att ungefärlig viktangivelse skall få medges endast i ett fåtal, klart avgränsade fall, som direkt anges i lagen. I fråga om pappersmassabalar i buntar som transporterats på sådant sätt att den ursprungligt anbringade vikten genom påverkan av nederbörd eller annan orsak väsentligen ändrats bör således medges approximativ viktangivelse. Vidare bör approximativ viktangivelse medges vid lastning av massaved direkt ur vatten.

Föredragande departementschefen uttalar i propositionen att ungefärlig viktangivelse införs som en undantagsföreteelse, avsedd att komma till användning när det till följd av särskilda omständigheter av den art som anges i propositionen — nämligen då det är fråga om paketerat virke eller annat gods, vars fukthalt och vikt kan växla avsevärt under transport — är svårt att göra en noggrann viktbestämning. Departementschefen tillägger att det blir en uppgift för yrkesinspektionen att bevaka att det märkningssätt som skall vara regel inte frångås i onödan. Utskottet vill understryka dessa uttalanden i propositionen och erinra om att en förstärkning av yrkesinspektionens resurser har inletts och att därvid bl. a. tillsynen över stuveriarbetet särskilt beaktas. Mot denna bakgrund finner utskottet inte erforderligt att i lagtexten göra en så långtgående precisering som föreslås i motionen. Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget bör godtas. Utskottet avstyrker därför motionsyrkandet.

Utskottet kan inte biträda ett förslag i motionen 1972: 1581 om att utöver yrkesinspektionen även polismyndigheten skall få viss möjlighet att utöva tillsyn å efterlevnaden av bestämmelserna i viktmärkningslagen. Utskottet vill härvidlag i främsta rummet åberopa att reglerna om tillsyn av arbetarskyddslagstiftningen genom offentliga organ

SoU 1972: 24

ses över av arbetsmiljöutredningen med sikte på största möjliga effektivitet i tillsynsverksamheten. Det finns också skäl att här hänvisa till pågående förstärkningar av yrkesinspektionen.

Viktmärkningslagen innehåller vissa regler om straff och åtal för den som gör sig skyldig till förseelse mot lagen. I propositionen föreslås vissa ändringar av i huvudsak formell natur i dessa regler. I motionen 1972: 1581 yrkas att den som gör sig skyldig till vissa i lagen angivna förseelser skall kunna dömas till högst 1 000 kr. i böter i stället för, som föreslås i propositionen, högst 500 kr.

Utskottet biträder Kungl. Maj:ts förslag och avstyrker motionsyrkandet. Ändringar i här aktuella avseenden bör i sakligt hänseende i princip inte ske innan resultatet av arbetsmiljöutredningens arbete föreligger. Beträffande yrkandet i motionen får utskottet påpeka, att då det maximala bötesbeloppet i en författning uppgår till belopp som överstiger 500 kr., skall — som en följd av reglerna i brottsbalken — dagsböter utdömas. Ett bifall till motionsyrkandet skulle därför i realiteten innebära att straffbestämmelserna i lagen helt omkonstruerades.

Utskottet har inte heller i övrigt något att erinra mot Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen avslår motionen 1972: 1582,

B. att riksdagen med avslag på motionen 1972: 1581, såvitt nu är i fråga, antager 1 och 2 §§ i det genom propositionen 1972: 56 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1932: 55) om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg,

C. att riksdagen med avslag på motionen 1972: 1581, såvitt nu är i fråga, antager det vid propositionen fogade lagförslaget i övrigt.

Stockholm den 18 maj 1972

På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c), Svensson i Kungälv (s), Hamrin (fp), fru Skantz (s), herr Larsson i Öskevik (c), fru Sigurdsen (s)*, herrar Hyltander (fp), Johnsson i Blentarp (s), Åkerlind (m), fru Marklund (vpk), herrar Bengtsson i Göteborg (c)*, Werner i Malmö (m), Olsson i Timrå (s)* och Nilsson i Växjö (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

SoU 1972: 24

9 Reservation

vid utskottets hemställan under B av fru Marklund (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 6 med ”Förslaget i” och slutar på s. 9 med ”av yrkesinspektionen” bort ha följande lydelse:

”Utskottet anser att det tillägg, som sålunda föreslås i 1 § sista stycket viktmärkningslagen — att arbetarskyddsstyrelsen skall ges möjlighet att medgiva undantag från viktmärkningsskyldighet beträffande lastning av enhetslaster av massaved — inte kan gagna säkerheten vid lastningsarbetet och måste därför helt avstyrkas. Motiveringarna som anförts för ett sådant medgivande, nämligen bl. a. att lastningen sker på specialbyggda fartyg med speciella säkerhetsanordningar exempelvis lyftanordningar med överlastskydd, kan i och för sig verka riktiga. Det går dock inte att bortse från att det vid många tillfällen förekommer att de moderna lyftanordningarna inte fungerar, varför dessa måste ersättas av helt konventionella hivanordningar varigenom arbetet måste utföras på konventionellt sätt. Detta innebär att de avsedda överlastskydden försvinner och att arbetare som skall utföra arbetet hela tiden måste vara i närheten av själva hivningen. Vid sådana tillfällen utsätts även andra ombordvarande för stora risker. Även vid sådana lastningstillfällen är det svårt att anpassa hivningsredskapen så att arbetarna inte utsätts för ökade olycksfallsrisker. Utskottet tillstyrker således motionen 1972: 1581 i motsvarande del.

Arbetarskyddsstyrelsen har (= utskottet) ur vatten.

Utskottet delar i allt väsentligt de synpunkter som i denna del framförts i motionen 1972: 1581. Det kan inte anses meningsfullt från arbetarskyddssynpunkt att i lagen medge eftergifter beträffande exakt viktangivelse och godta en ungefärlig sådan. Det förhållandet att yrkesinspektionen skall bevaka att det märkningssätt som skall vara regel inte frångås i onödan kommer att leda till att viss praxis inarbetas och att vissa enhetslaster så småningom helt kommer att lastas och lossas med ungefärlig viktangivelse. Sådant undantag kan enligt utskottets mening komma i fråga endast vid lastning och lossning av ett fåtal preciserade godsslag. Utskottet anser att de godsslag som angivits i motionen och som behandlats på i motionen beskrivet sätt kan anses motiverade för undantag från skyldighet enligt lagens bestämmelser om anbringande av exakt viktangivelse. Nackdelarna med ett undantag är i första hand att arbetsledama ställs inför svåra uppgifter att beordra och leda arbetet under betryggande omständigheter i och med att det är ytterst svårt att anpassa hivredskap såsom manillastroppar, syntetiska bandsling, wirar och kranlängor etc. när den exakta vikten är obekant. Under nämnda förhållanden ökar risken för olycksfall i arbetet, och dessutom läggs ett onödigt stort ansvar på arbetsledama. I enlighet med det anförda till -

SoU 1972: 24

styrker utskottet att 1 § tredje stycket viktmärkningslagen får den lydelse som föreslås i motionen 1972: 1581.

Beträffande tillsynen av lagens efterlevnad delar utskottet motionärernas uppfattning om otillräckligheten med endast yrkesinspektionen som övervakande myndighet. Inte sällan inträffar att yrkesinspektionens personal inte hinner inställa sig inom rimlig tid till en arbetsplats på grund av personalbrist. Det förhållandet att yrkesinspektionen inom en snar framtid kommer att få ökade personalresurser löser inte detta problem. Utskottet anser det vara av största vikt att ingripande från övervakande myndighet kan ske omedelbart då behov av sådant ingripande uppstår. Det måste därför anses lämpligt att även polismyndigheten får tillsynen av lagens efterlevnad.

Sammanfattningsvis tillstyrker utskottet de i motionen 1972: 1581 föreslagna ändringarna i 1 och 2 §§ viktmärkningslagen. Propositionen avstyrks i motsvarande mån.”

dels att utskottet under B bort hemställa

”B. att riksdagen i anledning av propositionen 1972: 56 och med bifall till motionen 1972: 1581, såvitt nu är i fråga, för sin del antager följande såsom utskottets förslag betecknade förslag till 1 och 2 §§ i lag om ändring i lagen (1932: 55) om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

1 §

Gods med godsets utsida.

Första stycket eller mera.

År det på grund av särskilda för- Pappersmassabalar i buntar som

hållanden svårt att bestämma vik- transporterats på sådant sätt att

ten noggrant, får i stället den un- den ursprungligt anbringade vikten

gefärliga vikten angivas. genom påverkan av nederbörd el ler

annan orsak väsentligen ändrats medgives approximativ viktangivelse. Ävenledes medgives approximativ viktangivelse vid lastning av massaved direkt ur vatten.

Skyldighet att hamn, avsändaren.

Arbetarskyddsstyreisen kan medgiva undantag från skyldighet att anbringa viktuppgift på enhetslast av massaved, om det är uppenbart att viktuppgift är utan betydelse för skyddet mot olycksfall.

SoU 1972: 24

11 Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

2 §

Tillsyn å arbetarskyddslagen (1949: 1).

Utövandet av i 2 § första stycket angivna inspektionsuppgifter kan i brådskande fall, då hinder föreligger för utövandet av sådan inspektion, utövas av tillkallad, polismyndighet. ”

Särskilt yttrande

av herrar Hamrin (fp) och Hyltander (fp), vilka anfört:

Den nuvarande lagen (1932: 55) om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg tillkom för fyrtio år sedan och är baserad på en ILO-konvention från år 1929 och då rådande förhållanden i hamnar och på fartyg.

Under den tid lagen varit i kraft har en genomgripande omställning skett i fråga om hamnutrustning och tonnage. Systemtransporter, där den manuella arbetskraften inte kommer inom riskzonen vid hantering av virkespaket och massabalsbuntar, förekommer i stor utsträckning. Viktmärkning fyller i sådana fall ingen praktisk uppgift men kommer att medföra ytterligare ekonomisk belastning för en industri, som redan nu kämpar med små marginaler. Med hänsyn härtill finns grundad anledning till en total översyn av konventionen liksom motsvarande svenska lagbestämmelser.

ILO-kommittén har i sitt remissvar till förslaget om nu föreliggande ändringar i lagen framhållit att proceduren för en revision är en både tidskrävande och komplicerad procedur. Departementschefen förutsätter visserligen att en prövning av frågan om viktmärkning kommer till stånd inom ramen för arbetsmiljöutredningens fortsatta arbete. Även om så skulle vara fallet anser vi att viktmärkningsfrågan påkallar omedelbar uppmärksamhet och att förhandlingar om revision bör inledas utan onödig tidsutdräkt.

MARCUS BOKTR. STHLM 1972 720052