Socialutskottets betänkande i anledning av motion om underrättelse till anhörig om dödsfall på sjukvårdsinrättning

Socialutskottets betänkande nr 27 år 1972

SoU 1972:27

Nr 27

Socialutskottets betänkande i anledning av motion om underrättelse till anhörig om dödsfall på sjukvårdsinrättning.

Motionen

I motionen 1972:118 av herr Börjesson i Falköping (c) hemställs ”att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om sådan ändring i Kungl. Maj:ts den 13 november 1970 givna sjukvårdskungörelse att det åligger sjukvårdsinrättningar att meddela dödsfall till den avlidnes församlingspräst eller annan lämplig person som muntligen skall lämna beskedet till den avlidnes anhöriga”.

Motionären anför bl. a. att för många människor kan ett telefonledes meddelat dödsbudskap innebära en svår chock även om man varit medveten om en anhörigs sjuktillstånd och att det finns exempel på fall, där ett telefonmeddelande av denna ytterligt känsliga art medfört ett chocktillstånd för mottagaren som denne har svårt att klara utan läkarhjälp. Motionären påpekar att självfallet har den som ringt upp från sjukhuset inte haft kännedom om att meddelandet kunde tillfoga mottagaren ytterligare lidanden utan man utgår ifrån att anhöriga till en svårt sjuk är förberedda på ett eventuellt dödsbud.

Motionären anför vidare att från många håll har kritik framförts mot detta tillvägagångssätt från sjukvårdsinrättningars sida och att han finner denna kritik motiverad och anser att meddelanden om dödsfall bör ske muntligen. Dessa meddelanden skulle enligt motionären kunna ombesöijas av den avlidnes församlingspräst eller annan lämplig person. Vid dödsfall bör således enligt motionären sjukhuset härom meddela t. ex. prästen i den avlidnes församling som personligen skall sätta sig i förbindelse med den avlidnes anhöriga.

Gällande bestämmelser m. m.

I sjukvårdslagen (1962:242, omtryckt 1970:211, ändrad senast 1971:667) och den därtill anknutna sjukvårdskungörelsen (1970:103) är bestämmelser meddelade om åliggandena för landstingskommun och kommun som ej tillhör landstingskommun att ombesörja såväl öppen som sluten vård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd, m. m. I 2 § sjukvårdslagen anges vad som skall förstås med sluten vård respektive öppen vård. Sluten vård är sådan vård som fordrar intagning på sjukhus. Vård som meddelas åt annan än den som är intagen på sjukhus är öppen vård. Öppen vård kan bedrivas på sjukhus eller utanför sjukhus.

Enligt 6 § sjukvårdslagen skall sjukhus benämnas lasarett om det är

1 Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 27

SoU1972:27

avsett för vårdbehövande oberoende av fallets svårare eller lindrigare art och sjukstuga om det företrädesvis är avsett för mindre krävande vård. Sjukstuga får vara försedd med högst trettio vårdplatser.

Sjukhus som är inrättat endast för förlossningsvård benämnes förlossningshem, om det företrädesvis är avsett för mindre krävande vård. Förlossningshem får vara försett med högst tio vårdplatser.

Sjukhus benämnes sjukhem om det till huvudsaklig del är inrättat för vård av långvarigt kroppssjuka, vilka är i behov av sjukhusvård främst i form av personlig skötsel men inte lider av tuberkulos, lättskötta psykiskt sjuka, konvalescenter eller vårdbehövande som är jämförliga med de nu nämnda.

De för sjukvården ansvariga läkarna är enligt 16 § sjukvårdslagen vid lasarett överläkare, vid sjukstuga sjukstuguläkare samt vid sjukhem sjukhemsläkare eller i förekommande fall överläkare. För fullgörande av viss del av överläkares åligganden får finnas biträdande överläkare. Vidare får för biträde i sjukvården finnas underläkare och extra läkare. Tjänstebenämningen för läkare vid förlossningshem är inte angiven i sjukvårdslagen. Vad som stadgas om sjukhemsläkare skall emellertid äga tillämpning på motsvarande läkare vid förlossningshem.

I ett avsnitt i sjukvårdskungörelsen om sjukhusläkares åligganden har föreskrivits att överläkare åligger att ”se till att när intagen person avlider eller hans tillstånd allvarligt försämras någon av de närmaste anhöriga omedelbart underrättas” (23 § första stycket punkten 2). Finns biträdande överläkare åvilar underrättelseskyldigheten denne såvitt avser hans verksamhetsområde (23 § tredje stycket och 24 §). Samma underrättelseskyldighet åligger enligt 25 § sjukstuguläkare och sjukhemsläkare.

Om landstingskommun eller kommun som ej tillhör landstingskommun bidrar till driftkostnaderna för sjukvårdsanstalt utan att likväl kunna anses driva den, äger Kungl. Majit förordna att sjukvårdslagen och med stöd därav meddelade föreskrifter (sjukvårdskungörelsen) helt eller delvis skall tillämpas på sjukvårdsanstalten. Detta innebär att i det föregående angiven underrättelseskyldighet beträffande dödsfall även kan komma att gälla sjukvårdsanstalt av nu nämnt slag.

Beträffande sjukvårdsanstalter som drivs av annan än staten, kommun eller landstingskommun är stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem m. m. (ändrad 1971:988) tillämplig. I denna stadga finns emellertid inte någon föreskrift om underrättelseskyldighet beträffande dödsfall.

Socialstyrelsen har i en den 23 november 1971 daterad skrivelse till motionären anfört i huvudsak följande.

De närmare anvisningarna om förfaringssättet vid underrättelse om dödsfall lämnas av den enskilde överläkaren och kan därför variera. I regel torde de anhöriga genom samtal med vårdande läkare ha erhållit information om en svårt sjuk nära anhörigs aktuella tillstånd och prognos, varför de ofta är förberedda på ett eventuellt dödsbud. Det är vidare regel att nära anhörig bereds stora möjligheter att uppehålla sig hos den svårt sjuke. I de flesta fall torde tillvägagångssättet vara att

SoU 1972:27

vederbörande sjuksköterska, vilken ofta är den som under sjukdomsförloppet haft de tätaste kontakterna med de anhöriga, per telefon meddelar anhörig att en allvarlig försämring inträtt i den sjukes tillstånd, så att de anhöriga som så önskar kan infinna sig på sjukhuset, eller — om händelseförloppet varit så hastigt att detta ej kunnat ske — att patienten avlidit. I vissa fall är det den läkare, som har haft den direkta vården av patienten om hand, som lämnar meddelande om vad som inträffat.

Anhörig till avliden patient önskar mycket ofta och bereds möjlighet att genom personligt samtal med vederbörande läkare och/eller sjuksköterska få närmare upplysningar om händelseförlopp och orsak till dödsfallet.

Socialstyrelsen förklarar att det givetvis är av största vikt att underrättelser av ifrågavarande allvarliga art sker på ett taktfullt och så långt möjligt skonsamt sätt. Enligt styrelsens mening torde detta kunna ske även med anlitande av telefon.

Socialstyrelsen har efter övervägande inte funnit skäl utfärda särskilda anvisningar i ämnet utöver stadgandet i 23 § sjukvårdskungöreisen.

Från Svenska landstingsförbundet har inhämtats att förbundet stimulerat utgivandet av ett studiehäfte om ”Problem kring döden” utarbetat av professor emeritus Jack Adams-Ray. Syftet är att häftet skall ge sakliga upplysningar om de många problem som döden innebär och som måste beaktas vid utbildningen av dem som skall sköta de sjuka och svara för kontakten med deras anhöriga. Man räknar med att studiehäftet skall komma till användning bl. a. som underlag för gruppdiskussioner med personal vid sjukhusen.

Utskottet

Enligt sjukvårdskungörelsen åligger det överläkare eller motsvarande läkare att se till att när person som är intagen på sjukhus avlider eller hans tillstånd allvarligt försämras någon av de närmast anhöriga omedelbart underrättas. Hur underrättelseskyldigheten skall fullgöras är ej författningsmässigt reglerat.

I motionen 1972:118 anförs att ett telefonledes meddelat dödsbudskap för många människor innebär en svår chock och att kritik framförts från många håll mot en sådan underrättelsemetod. Mot denna bakgrund föreslår motionären att det skall åligga sjukvårdsinrättning att meddela dödsfall till den avlidnes församlingspräst eller annan lämplig person som muntligen skall lämna beskedet till de anhöriga. Motionären yrkar att riksdagen skall anhålla hos Kungl. Maj:t om att föreskrift i saken tas in i sjukvårdskungörelsen.

Socialstyrelsen har förklarat, att det är den enskilde överläkaren som lämnar de närmare anvisningarna om förfaringssättet vid underrättelse om dödsfall och att förfaringssättet därför kan variera. Enligt socialstyrelsen lämnas i de flesta fall underrättelse telefonledes av vederbörande sjuksköterska, vilken ofta är den som under sjukdomsförloppet haft de tätaste kontakterna med de anhöriga. Ibland är det den läkare, som har

SoU 1972:27

haft den direkta vården av patienten om hand, som lämnar meddelande om vad som inträffat. Socialstyrelsen anser det möjligt att även med anlitande av telefon lämna underrättelse om dödsfall på ett taktfullt och skonsamt sätt. Socialstyrelsen finner inte skäl utfärda särskilda anvisningar i ämnet.

Av inhämtade upplysningar från Svenska landstingsförbundet framgår att man vid utbildningen inom sjukvården särskilt beaktar de problem som uppkommer vid vården av döende och kontakten med deras anhöriga samt att särskilt studiematerial utarbetats i ämnet.

Utskottet vill i likhet med socialstyrelsen understryka vikten av att meddelanden om dödsfall till anhöriga sker på ett taktfullt och skonsamt sätt. Utskottet anser att ett uppmärksammande av frågan vid personalutbildningen — vilket också sker enligt Landstingsförbundet — bör kunna bidra till att underrättelserna lämnas i en sådan form att nämnda önskemål tillgodoses. Att i författning lämna mera specificerade föreskrifter av den innebörd motionären åsyftar är enligt utskottets mening inte erforderligt och inte heller önskvärt. Föreskrifterna skulle under ogynnsamma omständigheter kunna leda till bl. a. att de anhöriga nåddes av underrättelse om dödsfallet först sedan relativt lång tid förflutit. Utskottet kan således inte biträda motionärens förslag att sjukvårdskungörelsen skall kompletteras med ytterligare bestämmelser i ämnet. Motionen avstyrks.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1972:118.

Stockholm den 18 oktober 1972 På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Svensson i Kungälv (s)*, Hamrin (fp)*, Dahlberg (s), fru Skantz (s), herrar Larsson i Öskevik (c), Hyltander (fp), Johnsson i Blentarp (s), Andreasson (c), Nordberg (s)*, Åkerlind (m), fru Marklund (vpk), herrar Bengtsson i Göteborg (c), Nilsson i Växjö (s) och Nisser (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1486 S Stockholm 1972