Socialutskottets betänkande i anledning av motion om skilda placeringar av patienter med olika sjukdomsbild på mentalsjukhusens vårdavdelningar

Socialutskottets betänkande nr 28 år 1972

SoU 1972:28

Nr 28

Socialutskottets betänkande i anledning av motion om skilda placeringar av patienter med olika sjukdomsbild på mentalsjukhusens vårdavdelningar.

Motionen

I motionen 1972:228 av herr Johansson i Skärstad m. fl. (c) hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om att sådana direktiv utfärdas av socialstyrelsen att intagning av patienter med olika sjukdomsbild på samma avdelning vid mentalsjukhus i möjligaste mån undviks.

I motionen anförs bl. a. att vården av de psykiskt sjuka genomgått stora förändringar och stora framsteg där har gjorts, men att på ett område förhållandena ännu är långt ifrån acceptabla, nämligen när det gäller mentalpatienternas intagning på sjukhusens olika avdelningar. Motionärerna refererar ett uttalande av en läkare vid ett sjukhus i Göteborg att det är mycket vanligt att patienter med olika sjukdomstillstånd sammanförs på samma avdelning: alkoholister — både sådana som vill och sådana som inte vill sluta med alkoholen — narkomaner, akuta och kroniska psykotier, hjärnskadefall, senildementa och ”självmordsfall”.

Motionärerna anför vidare att en följd av detta sammanförande av patienter med olika sjukdomstillstånd blir, att en förstagångsintagen kan hamna på samma avdelning som mentalsjuka, vilka har vårdats där under decennier. Detta blir — anförs det — självfallet en mycket hård press på den intagne, inte minst psykiskt, eftersom han då lätt får en känsla av att läget även för honom själv är hopplöst. Inte heller behöver det särskilt framhållas vilken effekt det kan ha på en alkoholist att på en vårdavdelning bli sammanförd med långvarigt mentalsjuka, sägs det vidare i motionen.

Om sjukhusorganisationen m. m.

Landstingskommun och kommun som ej tillhör landstingskommun har enligt 3§ sjukvårdslagen (1962:242, omtryckt 1970:21 1, ändrad senast 1971:667) att ombesörja såväl öppen som sluten vård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd. För den öppna läkarvården skall landstingskommun vara indelad i läkardistrikt med provinsialläkare i varje distrikt (i kommun som ej tillhör landstingskommun distriktsläkare i motsvarande distrikt). Sluten vård bedrives vid sjukhus. Vid sjukhus kan härjämte öppen vård bedrivas.

Lasarett är sjukhus som är avsett för vårdbehövande oberoende av fallets svårare eller lindrigare art. Sjukhus för mindre krävande vård

1 Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 28

SoU 1972:28

benämnes sjukstuga. Sjukhus som till huvudsaklig del är inrättat för långtidsvård m. m. benämnes sjukhem. Bestämning av begreppen lasarett, sjukstuga och sjukhem finns i 6 § sjukvårdslagen.

Då den nuvarande sjukhusorganisationen böljade växa fram dominerades den av odelade lasarett — dvs. lasarett med endast en överläkare — och sjukstugor. Genom de medicinska framstegen blev en allt längre gående specialisering bland läkarna erforderlig vilket ledde till att de odelade lasaretten kom att delas, dvs. flera överläkartjänster inrättades.

De minsta delade lasaretten brukar kallas normallasarett. Ett sådant har i allmänhet fyra överläkare, specialiserade i medicin, kirurgi, röntgendiagnostik och anestesiologi. Vid många normallasarett finns härjämte konsultläkare anställda för vissa specialiteter. Konsultläkare är inte heltidsanställda och har inga egna kliniker utan biträder på de befintliga.

Inom varje sjukvårdsområde (landstingskommun respektive kommun som ej tillhör landstingskommun) har vid minst ett lasarett inrättats ett ytterligare antal kliniker för olika specialiteter, såsom för kvinnosjukdomar—förlossningar, medicinska barnsjukdomar, ögonsjukdomar, öron-, näs- och halssjukdomar, ortopedi, vuxenpsykiatri, barn- och ungdomspsykiatri m. fl. Ett sådant lasarett brukar kallas centrallasarett.

För den högspecialiserade vården är riket indelat i sju sjukvårdsregioner (prop. 1960:159, SU 1960:189). Vid ett eller i förekommande fall flera lasarett inom varje region, regionsjukhus, samverkar sjukvårdshuvudmännen beträffande de s. k. regionspecialiteterna vilka är neurokirurgi, neurologi, thoraxkirurgi, viss kardiologi, plastikkirurgi, urologi, barnkirurgi, radioterapi, dermatologi och reumatologi.

Genom den mentalvårdsreform, som genomförts fr. o. m. år 1967, har skapats ännu en typ av lasarett. Genom denna reform har begreppet mentalsjukhus avskaffats och dessa sjukhus hänföres nu till lasarettskategorin. Detta innebär att det tillkommit en lasarettstyp, nämligen lasarett för uteslutande psykiatrisk vård. På längre sikt syftar dock reformen till att denna typ av specialsjukhus skall försvinna. Den psykiatriska akutsjukvården avses skola meddelas vid de vanliga lasaretten, i första hand vid centrallasaretten. Den psykiatriska långtidsvården avses skola meddelas vid sjukhem. Man har också för framtiden att räkna med en viss samorganisation av den somatiska och den psykiatriska långtidsvården.

Riksplaneringen beträffande sjukvården omhänderhas under socialdepartementet av socialdepartementets sjukvårdsdelegation (1966 års riksdagsberättelse S 39) samt av socialstyrelsen på verksplanet. Sjukvårdsdelegationen — i vilken finns företrädare både för sjukvårdshuvudmännen och för statliga myndigheter som har ansvar för sjukvård, arbetsmarknad, utbildning och samhällsekonomi — har till uppgift att följa utbyggnaden av sjukvårdsresurserna i landet och verka för en samordning av sjukvårdsplaneringen. På socialstyrelsen ankommer att handlägga frågor rörande riksplanering av verksamhetsgrenarnas omfattning, inriktning och allmänna uppbyggnad med beaktande särskilt av såväl de enskildas behov

SoU 1972:28

av vård som behovet av samordning av landets vårdresurser och tillgången på utbildad arbetskraft samt att följa och stödja den regionala och lokala planeringen.

Sjukvårdsdelegationens och socialstyrelsens verksamhet beträffande planeringen innebär emellertid inte någon inskränkning i de kommunala huvudmännens befogenheter i fråga om sjukvårdens planering. Sjukvården är i första hand en kommunal uppgift, och som konsekvens härav ankommer det på de kommunala huvudmännen att upprätta och fastställa planer för vårdområdet.

Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri) har till uppgift att främja, samordna och medverka i huvudmännens planerings- och rationaliseringsverksamhet inom bl. a. hälso- och sjukvården. Huvudmän för institutet är staten och en stiftelse, i vilken Svenska landstingsförbundet samt Stockholms, Göteborgs och Malmö kommuner ingår som medlemmar.

År 1970 framlades ett av en expertgrupp inom socialstyrelsen utarbetat betänkande ”Plan för utbyggnaden av den psykiatriska vårdorganisationen med tillämpning i första hand på Västmanlands län” (”Socialstyrelsen redovisar” nr 16). Utöver en för Västmanlands län avpassad vårdplan innehåller betänkandet även mera generellt tillämpbara principer för den psykiatriska sjukvårdens organisation. Denna principplan innebär att man i huvudsak skall satsa på behandlingsprogram med den enskilde patienten så litet som möjligt lösryckt ur sitt vanliga sociala grupp- och samhällssammanhang — en grundförutsättning för verksamheten, som prioriterar öppna och halvöppna vårdformer. Samtidigt kräver denna grundförutsättning en differentierad sluten vård med ett rationellt fungerande avtrappningssystem av kombinerade medicinska och sociala stödåtgärder, v Ika måste smidigt samordnas under hela behandlings- och rehabiliteringsförloppet men också måste fortsätta att verka i de fall, då ett långvarigt eller bestående psykiskt handikapp nödvändiggör mera omhändertagande åtgärder från samhällets sida, t. ex. beträffande boende, tillsyn, sysselsättning o. d. En sådan arbetsmetodik kräver, påpekas det, största möjliga kontinuitet i alla behandlingssammanhang.

I enlighet med ovannämnda målsättning skall den psykiatriska vården enligt principplanen i största möjliga utsträckning repliera på de vårdcentraler för öppen vård utanför sjukhus som är under uppbyggande. Vårdcentralerna skall ha till uppgift att i största möjliga utsträckning tillgodose allmänhetens behov av psykiatrisk vård och behandling i lämpligt disponerade öppna och halvöppna vårdformer. Vårdcentralernas personalresurser skall därvid även kunna utnyttjas för mera långtidsvårdsbetonade vårdinsatser, t. ex. vid sjukhem och handikappdispensärer. Den lasarettsanknutna psykiatriska vårdorganisation, som vårdcentralerna måste kunna repliera på, bör framför allt svara för den för sjukvårdsområdet gemensamma, särskilt resurskrävande verksamheten bestående av i princip följande delar: jourenhet med akutvårdsplatser av olika slag samt resurser för specialvård och kvalificerad slutenvårdsbehandling med differentierade behandlingsprogram för framför allt mera svårpåverkbara,

1 * Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 28

SoU 1972:28

långtidsvårdskrävande fall.

Långtidssjukvården skall enligt principplanen decentraliseras i sin helhet och omfatta centrala sjukhem — förlagda till orter med större vårdcentraler — inackorderingshem, patienthotell, familjevård eller vård i det egna hemmet.

Alkoholistvård och narkomanvård avses liksom nu ske inom ramen för den psykiatriska vårdorganisationen, dock att för de okomplicerade berusningsfallen bör tillnyktringsstationer vara den första instansen.

Den barn- och ungdomspsykiatriska vårdorganisationen bör enligt principplanen i princip konstrueras på samma sätt som den vuxenpsykiatriska. Detta innebär bl. a. att specialister i barn- och ungdomspsykiatri skall ingå i specialistläkargrupperna vid de större vårdcentralerna, vidare att barn och ungdomspsykiatrin i akutvårdshänseende skall repliera på centrallasarettets akutvårdsenhet och att lasarettsvården i övrigt skall baseras på vårdenheter av typ allvårdsavdelning. De senare måste emellertid kompletteras med de för barn- och ungdomspsykiatrisk långtidsvård speciella behandlingshemmen.

Betänkandet ”Plan för utbyggnaden av den psykiatriska vårdorganisationen med tillämpning i första hand på Västmanlands län” har varit föremål för remissbehandling.

Sedan år 1969 är en arbetsgrupp inom socialstyrelsen sysselsatt med en utredning om psykiatrins målsättning och organisation.

Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet har ett samarbetsorgan som benämnes regionvårdskommittén och som utreder frågor om organisationen av mentalsjukvårdens regionsjukvård. En inom regionvårdskommittén tillsatt arbetsgrupp, den s. k. AÖV-gruppen, avgav sommaren 1971 en ”Promemoria med förslag till riktlinjer för försöksverksamhet rörande vården av särskilt vårdkrävande patienter", dvs. sådana patienter som tidigare benämnts psykopater och sociopater. Betänkandet har remissbehandlats under våren 1972. Det beräknas att regionvårdskommittén kommer att ta ställning till förslagen i betänkandet under hösten 1972. Förslagen i betänkandet syftar till igångsättande av försöksverksamhet med en särskild vårdorganisation för ifrågavarande patientkategori.

I 24 § sjukvårdslagen är föreskrivet att om intagning på sjukhus beslutar inom ramen för vad sjukvårdsstyrelsen bestämt vederbörande överläkare, sjukstuguläkare eller sjukhemsläkare, vilka äger vid behov överlåta sin beslutanderätt på annan vid sjukhuset anställd läkare. Genom en lagändring år 1970 har tillagts, att intagning skall ske ”inom ramen för vad sjukvårdsstyrelsen bestämt”. Härmed har avsetts att ge ett tydligt uttryck åt att det ytterst är sjukvårdsstyrelsen som bestämmer hur sjukhuset/kliniken skall utnyttjas. Styrelsen har ansetts böra kunna påverka patientintagningen genom generella direktiv, som preciserar en kliniks uppgifter inom ramen för de specialiteter som finns vid kliniken.

I fråga om tvångsintagning av psykiskt sjuka på psykiatriska kliniker

SoU 1972:28

gäller särskilda regler i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (ändrad senast 1971:638).

Högsta tillsynen över landstingskommuns (och kommuns som inte tillhör landstingskommun) sjukvårdande verksamhet utövas av socialstyrelsen (5 § sjukvårdslagen). Hos socialstyrelsen finns bl. a. en befattning som överinspektör för den psykiatriska sjukvården.

Yttranden

Yttranden har efter remisser avgivits av socialstyrelsen och Svenska landstingsförbundet.

Socialstyrelsen

Socialstyrelsen anför bl. a. att beträffande behovet av en subspecialisering av den psykiatriska vårdorganisationen har olika meningar gjort sig gällande. Man kan enligt socialstyrelsen tala om två olika uppfattningar, varav den ena hänför sig till en sektoriseringsprincip, den andra till en specialiseringsprincip. Den förra innebär att den psykiatriska vårdorganisationen indelas i sektorer, som var och en innehåller alla förekommande vårdtyper under gemensam medicinsk ledning, medan den senare innebär att vårdtyperna fördelas på en efter varje vårdtyp starkt specialiserad organisation.

Socialstyrelsen anger att — mot bakgrund av att det med hänsyn till psykiatrins isolering och bristen på psykiater är väsentligt att de i psykiatrisk sjukvård verksamma läkarna utnyttjas rationellt - till fördel för sektoriseringsprincipen har ansetts tala att en rationell användning av de personella resurserna skulle främjas bäst av en kraftig integrering av psykiatrins olika grenar. Genom att respektive överläkare ansvarar för hela sektorer av det psykiatriska vårdfältet — omfattande alla erforderliga vårdformer — kan man få till stånd omplaceringar alltefter sjukvårdsbehovet och anpassa organisationen efter det aktuella sjukvårdsbehovets skiftande krav. Sammanhållna vårdsektorer skulle också ge bästa möjligheten för att samme läkare respektive vårdteam skulle kunna följa patienten i såväl öppen som sluten vård och ge fördelen av en så långt möjligt kontinuerlig kontakt mellan patienten och vårdteamet. Ytterligare en betydelsefull fördel skulle vara att samarbetet med socialvården och andra samhällsinstitutioner underlättas, om dessa vet att samma sjukvårdsteam ansvarar för all psykiatrisk vård inom en bestämd befolkningssektor.

Socialstyrelsen anger vidare att med samma generella motiveringar, som gäller för sjukvården i övrigt, har man kunnat hävda kravet på ökad (sub-)specialisering. Socialstyrelsen omnämner som exempel på specialisering att dåvarande medicinalstyrelsen i en promemoria år 1965 angående mentalsjukhusens organisation föreslagit att den psykiatriska sjukvården skall differentieras i dels skilda vårdenheter för akut- och långtids- (kroniker- och invalid-)vård, dels mera specialvårdsbetonade

SoU 1972:28

enheter för rehabilitering, s. k. sociopatvård och geriatrik, inklusive psykogeriatrisk vård.

Socialstyrelsen anför att en tillämpning av såväl sektoriserings- som specialiseringsprincipen erbjuder t. ex. den i november 1970 av socialstyrelsen utarbetade principplanen för psykiatriska vården med tillämpning i första hand på Västmanlands län.

Socialstyrelsen lämnar härefter en kortfattad redogörelse för principplanen. I ett föregående avsnitt av detta betänkande har lämnats en redovisning av principplanen i form av ett kortfattat sammandrag av förslagen , till vilket hänvisas.

Socialstyrelsen anför i yttrandet avslutningsvis följande.

Västmanlandsplanen tar sikte på en rationell vårdstruktur med psykiatrin integrerad i tillämplig omfattning på de skilda vårdnivåerna med såväl somiatri som arbets- och socialvård. Differentieringen av vårdorganisationen är förhållandevis utvecklad men kan givetvis i praktiken drivas ännu längre vid den konkreta uppbyggnaden av organisationen. Möjligheterna härtill beror emellertid på omfattningen av i vaije skede av organisationens utbyggnad tillgängliga resurser.

I västmanlandsplanen finns angivet att densamma avses att realiseras successivt i takt med en gradvis ökning av erforderliga resurser. Beräkningen av tillgångarna har inriktats på år 1980 och får anses vara utförd med den realistiska inställningen att inte inge överdrivna förhoppningar i fråga om dessas tillväxt. En viss försiktighet bör enligt styrelsens uppfattning prägla bedömningen för överskådlig framtid av läget i detta hänseende vad avser psykiatrin överlag.

I Västmanlands län finns inget lasarett för psykiatrisk vård som de f. d. statliga mentalsjukhusen numera benämns. I flertalet övriga län finns emellertid sådana lasarett och de representerar en ofta ovärderlig resurs dels ur byggnadsmässig synpunkt men dels framför allt kanske genom sin vårderfarna och specialistutbildade personal. Hur denna resurs bäst skall kunna integreras i den moderniserade psykiatriska sjukvårdsorganisation, som västmanlandsplanen representerar, är f. n. föremål för överväganden inom socialstyrelsen. Likaså övervägs förslag till de lagändringar, framför allt i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, som i sammanhanget erfordras.

Enbart ett utfärdande av generella föreskrifter om en ökad differentiering kan därför i nuvarande läge knappast anses leda till önskad effekt. Snarare torde en sådan metod för reglerandet av den aktuella problematiken till följd av bristande materiellt underlag leda till en mindre förtroendefull diskrepans mellan målsättning och verklighetsuppfyllelse. Mera realistiskt torde vara att så långt i varje skede tillgängliga resurser medger kontinuerligt förbättra situationen genom anvisningar och förslag från socialstyrelsens sida till de enskilda sjukvårdshuvudmännen. Ett sådant tillvägagångssätt innefattar givetvis i praktiken vid vaije tillfälle ett föregående samråd från styrelsens sida med företrädare för sjukvården på det lokala planet. Denna form för socialstyrelsens verksamhet, som redan f. n. utövas av överinspektören för den psykiatriska sjukvården, bör även fortsättningsvis tillämpas. En förutsättning för att överinspektörens aktivitet på området skall medföra optimala förbättringar är dock vissa förstärkningar beträffande de personella krafter som måste kunna disponeras i sammanhanget. Styrelsen avser att ta ställning till denna fråga i anslutning till petitaäskandena för budgetåret 1974/75.

SoU 1972:28

7 Svenska landstingsförbundet

Svenska landstingsförbundet anför bl. a. att förbundet i och för sig kan dela motionärernas uppfattning att patienter med olika sjukdomstillstånd i möjligaste mån bör vårdas på skilda enheter, därest samvård skulle motverka vårdsyftet och innebära psykisk press eller t. o. m. chockupplevelser för den intagne. Det anförs emellertid att risker härför föreligger för övrigt inte bara inom den psykiatriska vården utan även inom den somatiska, bl. a. vid akutintagningar för olycksfall etc.

Huvudmännen har även, anförs det vidare, i sin planering för sjukvårdsorganisationen sökt beakta detta problem bl. a. genom en differentiering mellan barn- och ungdomspsykiatri å ena sidan samt vuxenpsykiatri å den andra. I takt med den liberalisering av den psykiatriska vården som utvecklats under senare år har behovet av en längre gående differentiering gjort sig märkbart varvid särskilt vårdkrävande, farliga eller störande patienter fått hänföras till specialvård av olika slag.

Landstingsförbundet framhåller emellertid, att en alltför långt gående differentiering enligt förbundets uppfattning kan komma i konflikt med den integreringsprincip som i övrigt varit vägledande för vårdplaneringen under senare år och förorsaka en icke önskvärd standardgruppering av vårdenheterna på icke rationella grunder. Längre gående differentiering bör därför endast ske under noggrant bevakande av de negativa konsekvenser som kan vara förenade härmed. Till detta kommer, framhålls det vidare, att för vissa patientgrupper, särskilt narkomaner, mycket delade meningar råder om lämpligheten av särvård respektive samvård med andra patienter. Samma förhållande gäller i viss utsträckning vården av senildementa och andra av ålder svårt störda och avtrubbade patienter, där dock planeringen i allt större utsträckning inriktas på ett omhändertagande inom den somatiska långtidsvården.

Mot den sålunda angivna bakgrunden avstyrker förbundet att generella anvisningar av det slag motionärerna åsyftar utfärdas av socialstyrelsen. En sådan åtgärd skulle för övrigt, anförs det slutligen, strida mot intentionerna bakom de författningsbestämmelser om begränsning i myndighets rätt att meddela föreskrifter, anvisningar eller råd som 1970 utfärdades av Kungl. Majd (SFS 1970:641) eftersom den skulle komma att påverka gällande standard och tillämpade normer samt verka kostnadsuppdrivande på landstingens verksamhet.

Utskottet

1 motionen 1972:228 behandlas frågan om intagning av patienter på mentalsjukhus. Motionärerna anför att alkoholister, narkomaner, akuta och kroniska psykopater, hjärnskadefall, senildementa och ”självmordsfall” ofta sammanförs på en och samma avdelning. Detta är enligt motionärerna ett förhållande, som ej kan accepteras. Motionärerna begär därför att socialstyrelsen skall ge direktiv om att sådant sammanförande

SoU 1972:28

av patienter i möjligaste mån skall undvikas.

Socialstyrelsen framhåller i inhämtat yttrande att vårdresurserna ännu inte tillåter den differentierade vård som i vissa fall är önskvärd. Socialstyrelsen erinrar om riktlinjer som dragits upp i en inom styrelsen upprättad principplan för den psykiatriska vården med tillämpning i första hand på Västmanlands län (västmanlandsplanen). Planen har tillkommit efter överläggningar med representanter för landstinget om den psykiatriska vårdens framtida organisation i länet. I enlighet med direktiven till den expertgrupp som utarbetat planen har emellertid under utredningsarbetet utformats även generellt tillämpbara principiella riktlinjer för psykiatrisk vård. Dessa riktlinjer upptar huvuddelen av planen. I planen har föreslagits att öppen psykiatrisk vård vid läkarstationer skall få en mera framträdande plats. Den slutna vården förutsätts få mera karaktär av komplement till den öppna vården och skall till stor del koncentreras till allvårdsavdelningar vid centrallasarett. I princip skall dock separata vårdenheter finnas för vissa grupper, nämligen för bl. a. barn och ungdom, alkoholister och narkomaner. Socialstyrelsen framhåller att en dylik ändrad organisation av den psykiatriska vården med hänsyn till begränsade resurser kan genomföras först på sikt, varför utfärdande av generella föreskrifter om en ökad differentiering i nuvarande läge knappast kan anses leda till önskad effekt.

Svenska landstingsförbundet, som också yttrat sig över motionen, förklarar att förbundet delar motionärernas uppfattning, att patienter med olika sjukdomsbild i möjligaste mån bör vårdas på skilda enheter om samvård skulle motverka vårdsyftet. Enligt förbundet har huvudmännen i sin planering för sjukvårdsorganisationen sökt beakta detta problem. Förbundet pekar emellertid samtidigt på att vårdplaneringen i stort präglas av ökad integration och att det råder mycket delade meningar i frågan huruvida olika patientgrupper bör samvårdas eller vårdas på skilda enheter. Landstingsförbundet avstyrker därför anvisningar av det slag som motionärerna åsyftar.

Utskottet vill erinra om att en arbetsgrupp inom socialstyrelsen för närvarande behandlar frågor om psykiatrins målsättning och organisation. Arbetsgruppen skall i första hand behandla frågor som inte omfattades av västmanlandsplanen men kommer också att ta upp frågan om en revidering eller modifiering av planen med hänsyn bl. a. till synpunkter som framkommit vid remissbehandling av planen. Här bör också nämnas att Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet har ett samarbetsorgan, regionvårdskommittén, som under innevarande år beräknas ta ställning till ett inom kommittén utarbetat förslag rörande vården av särskilt vårdkrävande patienter. Med hänsyn till det övergripande utredningsarbete som i enlighet med den lämnade redovisningen pågår och med beaktande av att möjligheterna att genomföra en önskvärd differentiering av patienter inom den psykiatriska vården i hög grad sammanhänger med frågan om vilka ekonomiska resurser huvudmännen kan ställa till förfogande för denna sektor av sjukvården anser utskottet

SoU 1972:28

att motionen inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1972:228.

Stockholm den 18 oktober 1972 På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Svensson i Kungälv (s)*, Hamrin (fp)*, Dahlberg (s), fru Skantz (s), herrar Larsson i Öskevik (c), Hyltander (fp), Johnsson i Blentarp (s), Andreasson (c), Nordberg (s)*, Åkerlind (m), fru Marklund (vpk), herrar Bengtsson i Göteborg (c), Nilsson i Växjö (s) och Nisser (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.