Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om arbetstidsförkortning för vissa arbetstagargrupper

Socialutskottets betänkande nr 34 år 1972

SoU 1972:34

Nr 34

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om arbetstidsförkortning för vissa arbetstagargrupper.

Motionerna

1) 1 motionen 1972:188 av herr Hagberg m. fl. (vpk) har hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj :t anhåller

a) att arbetsmiljöutredningen ges tilläggsdirektiv om att utarbeta och framlägga förslag om kortare arbetstid i skiftgång, för skiftgående i storhelgsdrift 34 timmar i veckan, för skiftgående med nattarbete 36 timmar i veckan samt för övriga skiftgående en kortare arbetstid än vad som för närvarande gäller, samt

b) att förslag om förkortning av arbetstiden för arbete underjord till 35 timmar i veckan utarbetas och framlägges inför vårriksdagen 1973.

2) 1 motionen 1972:189 av herr Jonsson i Husum m. fl. (s) har hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär förslag om en successiv förkortning av arbetstiden till 36 timmar i veckan för dem som är sysselsatta med treskiftsarbete utan söndagsuppehåll (kontinuerlig drift).

Gällande bestämmelser m. m.

Allmänna arbetstidslagen trädde i kraft den 1 januari 1971. Den ordinarie arbetstiden får enligt lagen uppgå till högst 40 timmar i veckan, raster ej inräknade. Under åren 1971 och 1972 utgör dock arbetstiden 41 timmar 15 minuter. Regeln om 40-timmarsarbetsveckan är liksom motsvarande regel i den tidigare lagstiftningen konstruerad som en maximiföreskrift. Kortare arbetstid än 40 timmar i veckan kan tillämpas utan att parterna behöver vidta någon särskild åtgärd i anledning av lagen. När det behövs med hänsyn till arbetets natur eller arbetsförhållandena i övrigt får arbetstiden uppgå till 40 timmar i veckan i genomsnitt för en tid av högst fyra veckor.

Kompletterande bestämmelser om arbetstiden lämnas bl. a. i kollektivavtal, andra överenskommelser, tjänstereglementen m. m. Sedan lång tid tillbaka har för olika avtalsområden eller arbetstagargrupper avtal träffats om kortare ordinarie arbetstid än som maximalt medges. I detta sammanhang finns skäl att särskilt nämna att i början av 1950-talet — då maximiarbetstiden var 48 timmar i veckan — skiftarbetare i kontinuerlig drift tillerkändes 42 timmars arbetsvecka.

Arbetstidslagstiftningen medger i och för sig att arbetsgivaren tar ut 40 timmar per vecka av sina anställda året om (fr. o. m. 1973). Den omständigheten att en helgdag infaller under veckan föranleder inte något undantag från denna regel. Skulle en helgdag inträffa på en

1 Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 34

SoU 1972:34

veckodag, som normalt utgör arbetsdag, har arbetsgivaren enligt gällande bestämmelser möjlighet att — för det fall inte arbete pågår på helgdagen — kompensera sig för arbetstidsbortfallet genom att förlänga arbetstiden de övriga arbetsdagarna i veckan. Denna ordning för uttag av arbetstid brukar man sammanfatta under begreppet hård arbetsvecka. Av avtal eller sedvänja följer emellertid ofta att helgdagar liksom söndagar i princip skall vara arbetsfria utan att arbetstiden övriga dagar i veckan förlängs, mjuk arbetsvecka.

Hård arbetsvecka är relativt ovanlig bland det stora flertalet arbetstagare. Den mjuka arbetsveckan är helt dominerande och förekommer även till övervägande del i arbete som pågår kontinuerligt (utan söndagsuppehåll). Arbetstagare tillerkänns i senare fall kompensation i form av fritid för helgdagar under vilka de arbetat.

De elva helgdagar som firas här i landet och som kan infalla på en vardag anses motsvara i stort sett 1 timme 30 minuter per vecka i genomsnitt under ett år.

Uttalanden vid den allmänna arbetstidslagens tillkomst m. m. Riksdagsbehandling 1971

Propositionen 1970:5 med förslag till allmän arbetstidslag, m. m. behandlades av andra lagutskottet i utlåtande 1970:1. Utlåtandet godkändes av riksdagen.

Andra lagutskottet anförde i ett avsnitt betecknat Allmänna synpunkter på en ny allmän arbetstidslag bl. a. följande.

Det förslag till allmän arbetstidslag som läggs fram i propositionen innebär en radikal omgestaltning av lagstiftningen. Därvid har man sökt att så långt möjligt anpassa densamma till det moderna arbetslivets krav. Den nya arbetstidslagen ges tillämpning på i princip alla arbetstagare i landet. Speciallagstiftning skall i fortsättningen förekomma endast för skeppstjänst. För husligt anställda skall slutlig ställning till frågan om särskild lagstiftning tas senare i år. För att möjliggöra en utvidgning av arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde till bl. a. statligt arbete och arbete inom sjukvård och socialvård har de materiella reglerna om den ordinarie arbetstidens begränsning per dygn och vecka fått mjukas upp. En samordning av bestämmelserna i de nu gällande arbetstidslagarna har också blivit nödvändig. Den föreslagna liberaliseringen av regelsystemet har kunnat ske på grund av den förskjutning i motivkretsen bakom lagstiftningen som successivt ägt rum. Från början var skyddssynpunkter utslagsgivande när det gällde utformningen av lagstiftningens materiella innehåll. Ekonomiska, tekniska och sociala framsteg har lett till en avsevärd förbättring av de förhållanden under vilka yrkesarbete utförs. Inte minst har genomförda arbetstidsförkortningar och semesterreformer haft betydelse härvidlag. Arbetstagarna har också i ökad omfattning kunnat hävda sina intressen mot arbetsgivarna med stöd av starka fackliga organisationer. Dessa omständigheter har medverkat till att arbetstidslagstiftningen numera inte i främsta rummet behöver utformas utifrån skyddsaspekter. Sådana får i stället tillgodoses genom en moderniserad arbetarskyddslagstiftning och genom ökade insatser för arbetarskyddet. Den grundläggande uppgiften för arbetstidslagen blir i stället att ange vilka normer som bör gälla i fråga om den tid under vilken arbetstagare

SoU 1972:34

får användas till arbete.

Utskottet har inte något att erinra mot de allmänna synpunkter som departementschefen enligt det anförda tagit fasta på vid utformandet av den nya arbetstidslagen. Utskottet noterar därvid att departementschefen i sammanhanget uttalat att den översyn av arbetarskyddslagen som är nära förestående kommer att omfatta de särskilda bestämmelserna i arbetarskyddslagen om arbetstiden och dess förläggning och att skyddssynpunkter därvid bör ägnas stor uppmärksamhet.

I samband med propositionen behandlade andra lagutskottet ett flertal motioner rörande längden av den ordinarie arbetstiden. I några motioner yrkades sålunda att i lagen skulle skrivas in en kortare arbetstid för vissa arbetstagargrupper, nämligen gruvarbetare och andra arbetare under jord samt skiftarbetare i kontinuerlig drift. En motion syftade till en specialbestämmelse i arbetstidslagen av innebörd att skiftarbetare i kontinuerlig drift skulle tillerkännas ledighet för helgdagar eller kompensation i form av fritid för arbetade helgdagar, s. k. mjuk arbetsvecka. Till stöd för motionsyrkandena åberopas i främsta rummet skyddsskäl. Den fysiska och psykiska press som angivna arbetsgrupper utsätts för, anfördes det, medför en hastigare förslitning och motiverar ett ökat utrymme för vila och rekreation. Andra lagutskottet avstyrkte motionerna med i huvudsak följande motivering.

Frågan om en förmånligare reglering av den ordinarie arbetstidens längd för arbetstagare som har särskilt påfrestande eller hälsofarligt arbete har behandlats såväl i arbetstidskommitténs betänkande som i propositionen. Både kommittén och departementschefen avvisar tanken på en specialreglering. Kommittén anför att det skulle te sig motsägelsefullt att i den normlag, som nu föreslås och som inte längre är av direkt skyddskaraktär, ta med speciella skyddsregler som lagstiftaren ansett sig kunna avvara i den äldre, klart socialt inriktade arbetstidslagstiftningen. Den anför vidare att undantagsregler för smärre grupper arbetstagare står i strid mot principen att utforma den nya lagen så enhetligt som möjligt. Man ställs dessutom inför ett komplicerat gränsdragningsproblem beträffande omfattningen av den differentierade regleringen. Tveksamhet måste anmäla sig om man över huvud taget kan finna någon objektivt sett rättvis skiljelinje. Många arbetstagargrupper torde med fog kunna hävda att deras arbete är minst lika påfrestande eller hälsofarligt som underjordsarbete eller skiftarbete.

Enligt utskottets mening kan de skäl som kommittén, i allt väsentligt med instämmande av departementschefen, anfört mot en specialreglering för vissa grupper av den ordinarie arbetstiden inte frånkännas betydelse. Utskottet har i det föregående anslutit sig till en principiell inriktning av arbetstidslagen, som innebär att man åstadkommer en maximireglering av arbetstiden tillämplig på alla arbetstagare och grundad på enhetliga regler. Ett bifall till motionsyrkandena skulle innebära att man alltjämt — av skäl som inte i främsta rummet bör vara avgörande för lagens utformning — bibehåller en kategoriklyvning av olika personalgrupper för vilka olika regler skall gälla. En sådan ordning låter sig inte väl förena med nämnda inriktning av den nya lagen. Utskottet avstyrker därför bifall till motionsyrkandena.

Å andra sidan är det uppenbart att olika arbeten är olika krävande och detta förhållande måste återspegla sig i differentierade förmåner i form av lön, särskilda ersättningar och fritid. Åtskilliga avtal har ingåtts om

SoU 1972:34

kortare arbetstid och förmånligare ekonomiska villkor för arbetstagare med påfrestande eller hälsofarligt arbete. Överenskommelser om sådan särskild kompensation har hittills träffats av parterna själva. Enligt utskottets mening kan en allmän förkortning av arbetstiden till 40 timmar i veckan knappast åberopas som skäl för att frångå denna princip. Däremot kan en sådan reform aktualisera behovet av nya förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter för en omprövning av de kompensationsförmåner som utgår för närvarande.

I direktiven till den år 1970 tillsatta ar,betsmiljöutredningen som skall företa en allmän översyn av arbetarskyddslagstiftningen uttalar departementschefen bl. a. att spörsmål som gäller arbetstidens förläggning fordrar en grundlig genomgång och att skyddsaspekter bör ägnas stor uppmärksamhet vid översynen av gällande regler om dygnsvila, veckovila, raster och arbetspauser (Riksdagsberättelsen 1971 S:29).

I en motion till 1971 års riksdag framställdes yrkanden, som nära överensstämmer med vissa av yrkandena i de i detta betänkande behandlade motionerna.

I 1971 års motion ville motionärerna att den maximala arbetstiden skulle sänkas till 36 timmar i veckan för arbetstagare i kontinuerlig skiftgång samt i därmed jämförbara arbetstidsformer inom servicenäringarna. För personer i kontinuerlig drift som arbetar under storhelger ville motionärerna att den maximala arbetstiden skulle sänkas med ytterligare två timmar eller således till 34 timmar i veckan.

Motionärerna åberopade i främsta rummet skyddsskäl till stöd för motionsyrkandena.

I sitt betänkande i ämnet (SoU 1971:18) redogjorde socialutskottet för riksdagens ställningstagande vid arbetstidslagens tillkomst till frågan om kortare arbetstid för vissa arbetstagargrupper (se redogörelse ovan för 2LU 1970:1). Utskottet anförde därefter följande.

Socialutskottet delar uppfattningen att i arbetstidslagen, som innefattar en maximireglering av arbetstiden för alla arbetstagare och som inte i främsta rummet är avsedd att tillgodose skyddssynpunkter, undantagsregler inte bör införas i sådant syfte. De skyddsaspekter som finns på arbetstidsområdet bör i enlighet med det ställningstagande statsmakterna intog vid arbetstidslagens tillkomst förra året beaktas inom ramen för arbetarskyddslagstiftningen. Denna lagstiftning är föremål för översyn av arbetsmiljöutredningen. Utskottet avstyrker i enlighet med det anförda motionen.

I enlighet med utskottets hemställan avslog riksdagen motionen. Utskottet

Den successiva arbetstidsförkortning, som beslöts av 1970 års riksdag genom antagandet av allmänna arbetstidslagen, skall vara genomförd vid kommande årsskifte. Efter nämnda tidpunkt får enligt lagen den ordinarie arbetstiden uppgå till högst 40 timmar i veckan.

I detta betänkande behandlas motioner som syftar till ytterligare arbetstidsförkortning för skiftarbetare och underjordsarbetare. I motio -

SoU 1972:34

nen 1972:188 yrkas att arbetsmiljöutredningen genom tilläggsdirektiv skall få i uppdrag att framlägga förslag om att arbetstiden skall vara för skiftarbetare i storhelgsdrift 34 timmar i veckan, för skiftarbetare med nattarbete 36 timmar i veckan samt även för övriga skiftarbetare en kortare arbetstid än den nuvarande. I motionen 1972:189 yrkas att riksdagen skall begära förslag om en successiv förkortning av arbetstiden till 36 timmar i veckan för dem som är sysselsatta med treskiftsarbete utan söndagsuppehåll. I förstnämnda motion yrkas vidare att förslag om förkortning av arbetstiden för arbete under jord till 35 timmar i veckan skall utarbetas och framläggas förvårriksdagen 1973.

I båda motionerna åberopas i främsta rummet skyddsskäl till stöd för motionsyrkandena. Det framhålls att den fysiska och psykiska press som angivna arbetstagargrupper utsätts för medför en hastigare förslitning och motiverar ett ökat utrymme för vila och rekreation.

Vid allmänna arbetstidslagens tillkomst år 1970 framhölls att skyddssynpunkter från början varit utslagsgivande när det gällde utformningen av arbetstidslagstiftningens materiella innehåll men att olika omständigheter — bl. a. genomförda arbetstidsförkortningar — medverkat till att lagstiftningen numera inte i främsta rummet behövde utformas utifrån skyddsaspekter. I sammanhanget pekades också bl. a. på att arbetstagarna i ökad omfattning hade kunnat hävda sina intressen mot arbetsgivarna med stöd av starka fackliga organisationer.

Andra lagutskottet behandlade i anslutning till propositionen med förslag till arbetstidslagen motionsyrkanden som gick ut på en förmånligare reglering av den ordinarie arbetstidens längd för i huvudsak samma arbetstagargrupper som avses i de nu aktuella motionerna. Sålunda yrkades bl. a. att arbetstiden för alla arbetstagare sysselsatta under jord skulle maximeras till 35 timmar i veckan och att den ordinarie arbetstiden för skiftarbetare i kontinuerlig drift skulle begränsas till 36 timmar i veckan. Utskottet erinrade bl. a. om att både arbetstidskommittén och departementschefen avvisat tanken på en specialreglering. Det skulle enligt kommittén te sig motsägelsefullt att i en normlag som inte längre var av direkt skyddskaraktär, ta med speciella skyddsregler som lagstiftaren ansett sig kunna avvara i en äldre klart socialt inriktad arbetstidslagstiftning. Undantagsregler för smärre grupper arbetstagare skulle stå i strid mot principen att utforma lagen så enhetligt som möjligt. Andra lagutskottet avstyrkte motionsyrkandena och anförde därvid att utskottet anslutit sig till en principiell inriktning av arbetstidslagen, som innebar att man åstadkom en maximireglering av arbetstiden, tillämplig på alla arbetstagare och grundad på enhetliga regler. Utskottet framhöll vidare att ett bifall till motionsyrkandena skulle innebära att man alltjämt bibehöll en kategoriklyvning av olika personalgrupper för vilka olika regler skulle gälla och att en sådan ordning inte lät sig väl förena med nämnda inriktning av den nya lagen. Riksdagen biföll utskottsförslaget.

Enligt socialutskottets mening bör de differentierade anställningsförmåner, som kan vara motiverade med hänsyn till att olika arbeten är olika

SoU 1972:34

krävande, liksom hitintills lösas i första hand genom överenskommelser på arbetsmarknaden. Socialutskottet vidhåller vidare den uppfattning, som utskottet förra året hävdade under hänvisning till statsmakternas ställningstagande vid arbetstidslagens tillkomst, nämligen att i arbetstidslagen undantagsregler inte bör införas för tillgodoseende av skyddssynpunkter. De skyddsaspekter som finns på arbetstidsområdet bör i stället beaktas inom ramen för arbetarskyddslagstiftningen. Eftersom nämnda lagstiftning är föremål för översyn av arbetsmiljöutredningen och det kan förutsättas att utredningen kommer att beakta de särskilda problem som uppkommer vid skift- och underjordsarbete bör enligt utskottets mening yrkandet om tilläggsdirektiv till utredningen inte föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottets ställningstagande innebär även att utskottet avstyrker de motionsyrkanden som syftar till direkta förslag om arbetstidsförkortning för vissa grupper.

Utskottet hemställer

A. beträffande arbetstiden för skiftarbetare att riksdagen avslår motionen 1972:188 i motsvarande del samt motionen 1972:189,

B. beträffande arbetstiden för arbetare under jord att riksdagen avslår motionen 1972:188 i motsvarande del.

Stockholm den 18 oktober 1972 På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Svensson i Kungälv (s), Hamrin (fp)*, Dahlberg (s), fru Skantz (s), herrar Larsson i Öskevik (c), Hyltander (fp), Johnsson i Blentarp (s)*, Andreasson (c), Nordberg (s)*, Åkerlind (m), fru Marklund (vpk), herrar Bengtsson i Göteborg (c), Nilsson i Växjö (s) och Nisser (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av fru Marklund (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 5 med ”Enligt socialutskottets” och slutar på s. 6 med ”vissa grupper” bort ha följande lydelse:

Socialutskottet anser att den utveckling som nu präglar arbetsmarknaden med allt fler utslagna ur arbetslivet måste få till följd att kraftfulla motåtgärder sätts in. En förkortning av arbetstiden i skiftgång är en av de åtgärder som nu måste vidtas. Skiftarbetargrupperna får inte lämnas ut

SoU 1972:34

till förhandlingar och kompromissande där skyddsaspekter kommer att värderas lågt. Den erfarenhet som arbetarna har av förhandlingar om arbetstid är att krasst ekonomiska bedömningar får göra sig gällande. Socialutskottet instämmer därför i kravet i motionen 1972:188 att en kortare arbetstid för arbetare i skiftgång skall införas. Arbetsmiljöutredningen bör i tilläggsdirektiv få i uppdrag att framlägga förslag i enlighet med vad som anförs i nämnda motion. Motionen 1972:189, i vilken begärs en successiv förkortning av arbetstiden för vissa skiftarbetare, blir härigenom också tillgodosedd.

När det gäller underjordsarbetarna instämmer socialutskottet i den uppfattning, som hävdas i motionen 1972:188, nämligen att nämnda arbetstagargrupp utsätts för stora påfrestningar på grund av sin arbetsmiljö. Att arbeta utan kontakt med sol och ljus är negativa upplevelser. Arbetet i t. ex. gruvorna bedrivs i många fall helt avskilt och utan kontakt med övriga arbetare. Arbetstakten i gruvorna är högt uppdriven. Jäkt- och stressymtom samt förslitningsskador hör till vanligheterna i underjordsarbetet. Dessutom måste man betrakta underjordsarbetet som mycket tungt. Underjordsarbetet innebär ju också uppenbara hälsorisker inte minst genom förekomsten av gaser och damm och andra luftföroreningar. Den på senare år upptäckta radongasen har blivit ett nytt gissel särskilt för gruvarbetaren. Företagna undersökningar visar att risken för lungcancer är uppenbar.

Arbetare i tunnelbyggen, anläggningsarbeten och andra liknande underjordsarbeten har i sitt arbete liknande problem som finns inom gruvindustrin. Miljön kan i många fall vara sämre på grund av arbetets tillfälliga art.

Gruvarbetarna har länge fört fram kravet på en kortare arbetstid. I ett så tungt och hälsofarligt arbete som underjordsarbete i gruvor och tunnelbyggen osv. måste detta kompenseras med en kortare arbetstid. Kravet i motionen kan därför betecknas som ett rättvisekrav. Förslag om en till 35 timmar i veckan förkortad arbetstid för arbete under jord bör i enlighet med motionskravet föreläggas 1973 års vårriksdag.

dels att utskottet bort hemställa

A. beträffande arbetstiden för skiftarbetare att riksdagen med bifall till motionen 1972:188 i motsvarande del och i anledning av motionen 1972:189 hos Kungl. Maj.t anhåller att arbetsmiljöutredningen ges tilläggsdirektiv om att utarbeta och framlägga förslag om kortare arbetstid i skiftgång, för skiftgående i storhelgsdrift 34 timmar i veckan, för skiftgående med nattarbete 36 timmar i veckan samt för övriga skiftgående en kortare arbetstid än vad som för närvarande gäller,

B. beträffande arbetstiden för arbetare underjord att riksdagen med bifall till motionen 1972:188 i motsvarande del hos Kungl. Maj:t anhåller att förslag om förkortning av arbetstiden för arbete under jord till 35 timmar i veckan utarbetas och framlägges inför vårriksdagen 1973.

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1643 S Stockholm 1972