Bet. 1972:SoU36

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om bordellverksamhet, m. m.

Typ: Betänkande
Datum: 1972-11-07
Källa: data.riksdagen.se

Socialutskottets betänkande nr 36 år 1972

SoU 1972: 36

Nr 36

Motionerna

1) I motionen 1972: 59 av herr Sjöholm (fp) hemställs att riksdagen beslutar att hos Kungl. Maj:t begära utredning och förslag till ett system med statlig bordellverksamhet.

2) I motionen 1972: 310 av herr Källstad m. fl. (fp) hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj-.t anhåller om sådan ändring av 6 kap. 7 § brottsbalken, i vilken paragraf stadgas om straff för bl. a. koppleri, att paragrafen blir tillämplig på var och en som ägnar sig åt att främja, underlätta, förmedla eller marknadsföra tillfällig könsförbindelse mot betalning.

3) I motionen 1972: 330 av herr Källstad m. fl. (fp) hemställs att Kungl. Maj:t ger socialstyrelsen i uppdrag att utfärda nödvändiga anvisningar för socialbyråerna för att de skall kunna vidtaga i motionen 1972: 310 avsedda åtgärder.

I sistnämnda motion, som också innehåller motiveringen till motionen 1972: 330, anges att socialbyråerna i samtliga berörda kommuner bör vidtaga åtgärder för att dels anskaffa arbete, alternativt ge socialhjälp åt prostituerade, som är verksamma på sexklubbar, poseringsateljéer och andra bordellinstitutioner, dels förmå de prostituerade att övergå till annan för såväl individen som samhället nyttig verksamhet.

Vissa författningsbestämmelser

Koppleri, m. m.

I 6 kap. brottsbalken stadgas om sedlighetsbrott. Kriminaliseringen tar främst sikte på gärningar som innefattar övergrepp mot barn eller ungdom eller utgör en kränkning av någon i sexuellt hänseende eller ett ekonomiskt utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt. I 7 och 8 §§ finns bestämmelser som riktar sig mot främjande av prostitution. 7 § har följande lydelse.

Om någon vanemässigt eller för att bereda sig vinning främjar eller utnyttjar annans otuktiga levnadssätt eller om någon förleder den som är under tjugo år till sådant levnadssätt, dömes för koppleri till fängelse i högst fyra år.

Är brottet grovt, skall dömas till fängelse, lägst två och högst sex år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gär 1

Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 36

SoU 1972: 36

ningsmannen främjat otuktigt levnadssätt i större omfattning eller hänsynslöst utnyttjat annan.

Om någon för att bereda sig särskild vinning främjar tillfällig könsförbindelse mellan andra, dömes för främjande av otukt till böter eller fängelse i högst sex månader.

6 kap. 8 § brottsbalken har följande lydelse.

Den som genom att utlova eller giva ersättning skaffar eller söker skaffa sig tillfällig könsförbindelse med någon som är under aderton år eller, om han är av samma kön, under tjugo år, dömes för förförelse av ungdom till böter eller fängelse i högst sex månader.

En utförlig kommentar till de här behandlade stadgandena lämnas i Beckmans m. fl. kommentar till brottsbalken (del I, 3:e upplagan s. 244 —249).

Hälsovårdsstadgan (1958: 663)

I hälsovårdsstadgan finns självfallet inte regler, som tar direkt sikte på sådan verksamhet som bedrivs i sexklubbar och poseringsateljéer. Bestämmelser i författningen ger emellertid möjlighet att i många fall inskrida mot sanitära missförhållanden som uppstår till följd av sådan verksamhet. I 3 kap., som innehåller regler om bostad, stadgas bl. a. att vid brukande av bostadslägenhet skall tillses, att sanitär olägenhet ej åsamkas närboende genom osnygghet, störande ljud eller dylikt. De lokaler, som används vid verksamheten i fråga, torde ofta vara att betrakta som samlingslokaler, för vilka regler om de hygieniska förhållandena finns i 4 kap. hälsovårdsstadgan. I 5 kap. finns motsvarande regler för lokal och annan anläggning för bad och hygienisk behandling, m. m. Om bl. a. lokal, vari allmänheten yrkesmässigt tillhandahålles hygienisk behandling, används för bordellverksamhet föreligger — som ett av socialstyrelsens vetenskapliga råd framhåller i yttrande i ett hos styrelsen anhängigt ärende — ett fall som avses i 27 §, nämligen att lokalen används för ett för yrkesverksamheten främmande ändamål. I 14 kap. finns regler om hälsovårdskontroll. I nämnda kapitel stadgas bl. a. att för särskilda fall äger hälsovårdsnämnd meddela de föreskrifter, som utöver hälsovårdsstadgan och lokal hälsovårdsordning finnas erforderliga till förebyggande eller undanröjande av sanitär olägenhet vid viss verksamhet eller i samband med utnyttjandet av plats och lokal, till vilka allmänheten äger tillträde. Föreläggande och förbud kan meddelas för efterlevnaden av bl. a. stadgan och föreskrift som nyss sagts. Vite kan föreskrivas för underlåtenhet att ställa sig av nämnden meddelat föreläggande eller förbud till efterrättelse. Polismyndigheten skall lämna hälsovårdsnämnden biträde och erforderlig handräckning bl. a. med tillträde till lokal som kan bli föremål för tillsyn. 15 kap. innehåller bl. a. bestämmelser om ansvar för förseelser mot hälsovårdsstadgan.

SoU 1972: 36

3 Allmänna ordningsstadgan (1956: 617)

Då offentlig tillställning skall anordnas annorstädes än på allmän plats krävs särskilt tillstånd endast om tillställningen utgörs av ”offentlig danstillställning, cirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen samt därmed jämförlig nöjestillställning ävensom tävling och uppvisning i motorsport och professionell brottning”. Om tillställningen är av annan karaktär krävs endast anmälan. Polismyndigheten kan meddela vissa föreskrifter om ordning och säkerhet. Underlåtenhet att skaffa erforderligt tillstånd, att göra anmälan eller att efterkomma meddelad föreskrift straffas med böter.

Smittskyddslagen (1968: 231), m.m.

I smittskyddslagen (1968: 231) och smittskyddskungörelsen (1968: 234) finns bestämmelser om bl. a. veneriska sjukdomar. Den som har anledning anta att han är veneriskt sjuk skall underkasta sig läkarundersökning och behandling och följa av läkaren meddelade föreskrifter till förhindrande av att smitta sprids. Om någon underlåter att fullgöra dessa skyldigheter kan han tvångsvis intas på sjukhus efter beslut av länsstyrelsen, om det kan antas att han sprider smitta. Den läkare som behandlar en veneriskt sjuk person skall söka ta reda på varifrån denne fått sjukdomen och om smittan kan ha förts vidare. Den som därvid utpekas är skyldig att genomgå läkarundersökning. Finns det anledning misstänka att den som lämnat uppgift om förbindelse därigenom gjort sig skyldig till brott har åklagare rätt att få reda på uppgiftslämnarens identitet.

Barnavårdslagen (1960: 97)

Enligt 25 § barnavårdslagen (1960: 97) har barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärder bl. a. om någon, som ej fyllt tjugo år, på grund av brottslig gärning, sedeslöst levnadssätt, underlåtenhet att efter förmåga ärligen försörja sig, missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel eller av annan jämförlig anledning är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets sida.

Enligt 26 § skall barnavårdsnämnd söka att såvitt möjligt åstadkomma rättelse genom förebyggande åtgärder. Dessa kan innebära bl. a. hjälpåtgärder, innefattande råd och stöd, förmaning och varning, föreskrifter rörande den underåriges levnadsförhållanden samt övervakning. Nämnden äger för genomförande av vad från dess sida tillråtts eller föreskrivits bestrida kostnader för rådfrågning, undersökning, behandling, utbildning och dylikt samt lämna bidrag till resor, kläder, annan utrustning och omkostnader i övrigt.

Om förebyggande åtgärder bedöms vara gagnlösa eller om sådana

lt Riksdagen 1972.12 sami. Nr 36

SoU 1972: 36

åtgärder vidtagits utan att medföra rättelse, skall den underårige omhändertagas för samhällsvård.

Lagen (1956: 2) om socialhjälp

Genom ändring av socialhjälpslagen (1956: 2) år 1968 (prop. 1968: 74, 2LU 1968: 38) föreskrevs att varje kommun skall tillse att den som vistas i kommunen får den omvårdnad som med hänsyn till hans behov och förhållanden i övrigt kan anses tillfredsställande. Vidare föreskrevs att socialnämnden skall göra sig väl förtrogen med den enskildes behov av omvårdnad och verka för att detta blir tillgodosett. Socialnämnden har således ålagts skyldighet att bedriva en aktivt uppsökande verksamhet avseende alla som möter betydande svårigheter i sin dagliga livsföring.

Lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet

Enligt rubricerade lag får den intagas i arbetsanstalt som fyllt tjugo år och underlåter att efter förmåga söka försörja sig hederligt samt för ett sådant asocialt liv att uppenbar fara föreligger för allmän ordning eller säkerhet. Lagen har i praktiken föranlett omhändertagande mycket sällan och — enligt uppgift år 1969 — därvid riktats uteslutande mot kvinnor som ägnat sig åt gatuprostitution.

Riksdagen har år 1969 uttalat sig för ett upphävande av lagen (2LU 1969: 52). Denna fråga är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. En av riksdagen i sammanhanget begärd utredning, som syftar till att förbättra möjligheterna att kontrollera det asociala klientelet och samtidigt åstadkomma vård och hjälp så att orsakerna till den asociala livsföringen undanröjs, har anförtrotts socialutredningen.

översyn av brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 19 november 1971 har chefen för justitiedepartementet tillkallat en sakkunnig för översyn av brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott.

I utredningsdirektiven uttalas bl. a. — sedan det anförts att i olika sammanhang satts i fråga om det är motiverat att behålla särskilda regler om skydd mot homosexuella könsförbindelser för vissa åldersgrupper som saknar ett motsvarande skydd mot heterosexuellt könsumgänge — följande.

Också andra bestämmelser i 6 kap. BrB har under senare år blivit föremål för debatt. Bl. a. har ett fall av könsumgänge mellan halvsyskon, som ledde till abolitionsbeslut, föranlett diskussion om det berättigade i att syskonincest är en kriminell handling. I ett par fall av koppleri har brottet bedömts som grovt på grund av att gärningsmannen har främjat otuktigt levnadssätt i större omfattning. Dessa avgöranden aktualiserar frågan om det är rimligt att minimistraffet för grovt koppleri är så högt som fängelse i två år. Slutligen har det ifrågasatts om bestämmelsen

SoU 1972: 36

om straff för förförelse av ungdom fyller någon uppgift. Bestämmelsen tillämpas ytterst sällan, vilket har ansetts bero på att skyddsbehovet sannolikt är tillgodosett genom bestämmelserna om koppleri.

För egen del har jag vid skilda tillfällen uttalat att bestämmelserna i BrB om sedlighetsbrott är förtjänta av en översyn, när utredningsresurserna så tillåter. En sådan översyn bör nu företagas. Jag förordar att en särskild sakkunnig tillkallas för detta uppdrag. Till ledning för utredningsarbetet vill jag framhålla följande.

Fördomar och tabuföreställningar har länge hämmat en naturlig och öppen syn på sexuallivet och dess yttringar. En radikal förändring i synsättet har emellertid inträtt under senare tid. Sexualfrågor diskuteras numera öppet såväl i den offentliga debatten som människor emellan. Sexualundervisningen i skolorna får anses ha skapat en ökad och bättre insikt om sexuallivet. Härmed har följt en djupare förståelse för den betydelse som könsrelationerna i en vidare bemärkelse har för alla människor och för de problem som den enskilde kan ha att kämpa med i detta hänseende.

Den sakkunnige bör, mot bakgrunden av vad jag nu har sagt, ta ställning till vilken roll som bör tillkomma brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott. Brottsbalkens kapitel om sedlighetsbrott bör ses över i sin helhet. Det är självfallet att straffbestämmelserna bör rikta sig mot sexuella övergrepp och att i detta hänseende skyddet för underåriga måste vara en central fråga. Härvid kan emellertid olika gränsdragningar och detaljavvägningar behöva granskas. Särskilt de frågor som jag har nämnt i det föregående — om åldersgränserna vid homosexuellt könsumgänge, om incestbrotten och om strafflatitudema för koppleri — bör utredas närmare.

I fråga om 8 § (förförelse av ungdom) bör övervägas om det finns behov av att behålla kriminaliseringen eller om straffbestämmelsen i 7 § bereder tillräckligt straffskydd mot att unga dras in i prostitution.

Vissa riksdagsfrågor

Justitieminister Geijer har vid två tillfällen i år, nämligen den 20 januari och den 2 november, besvarat frågor som rör poseringsateljéernas och sexklubbarnas verksamhet. Beträffande innehållet i de avgivna svaren hänvisar utskottet till riksdagsprotokollet.

Spörsmål i Finlands riksdag om ett statligt bordellsystem

I anledning av spörsmål den 24 mars 1972 (nr 68) i Finlands riksdag av riksdagsledamoten Aili Laitinen angående bl. a. skapandet av ett statligt bordellsystem avgav social- och hälsovårdsminister Osmo Kaipainen svar den 27 april 1972. Kaipainen framhåller i sitt svar bl. a. att den ökade spridningen av könssjukdomarna bör ses mot bakgrunden av den frigörelse som skett beträffande sexuella attityder och seder i samhället. Prostitutionen har med all sannolikhet minskats under de senaste årtiondena. Den bedrivs i alltmera amatörmässig form. Det stigande

SoU 1972: 36

antalet fria förbindelser är en följd av nya och effektiva preventivmetoder och den friare sexualmoralen.

Kaipainen anser att förslaget om att införa ett kontrollerat bordellsystem inte kan tas på allvar utan att det snarare bör uppfattas som en boll som kastats ut i syfte att väcka sensation enligt rikssvenskt mönster. Bordellsystemet avskaffades i Finland på 1880-talet, och regeringen anser att det inte finns något skäl att återgå till föregående århundrade för att lösa dagens problem.

Utskottet

I detta betänkande behandlas motioner som ur olika aspekter tar upp problem kring prostitutionen.

I den s. k. koppleriparagrafen, 6 kap. 7 § brottsbalken, stadgas att den som vanemässigt eller för att bereda sig vinning främjar eller utnyttjar annans otuktiga levnadssätt döms till fängelse i högst fyra år. Om brottet är grovt är straffet fängelse lägst två år och högst sex år. I samma lagrum stadgas även straff för främjande av otukt. För straffbarhet är det tillräckligt att gärningsmannen för att bereda sig särskild vinning främjar en tillfällig könslig förbindelse.

Med utgångspunkt i att det inte är möjligt att helt avskaffa prostitutionen yrkas i motionen 1972: 59 av herr Sjöholm att riksdagen skall begära utredning och förslag till ett system med statlig bordellverksamhet.

I motionerna 1972: 310 och 1972: 330 av herr Källstad m. fl. understryks starkt de skadliga effekter som prostitutionen har för individ och samhälle. Mot denna bakgrund anser motionärerna att all prostitution bör bekämpas. Detta bör ske dels genom straffrättsliga ingripanden, dels genom sociala åtgärder. I motionen 1972: 310 yrkas att riksdagen skall anhålla om en sådan ändring av koppleriparagrafen, att denna blii tillämplig på var och en som ägnar sig åt att främja, underlätta, förmedla eller marknadsföra tillfällig könsförbindelse mot betalning. I motionen 1972: 330 hemställs att socialstyrelsen skall få i uppdrag att utfärda anvisningar för socialbyråerna av innehåll att dessa bör vidta åtgärder för att anskaffa arbete, alternativt ge socialhjälp åt prostituerade, som är verksamma på sexklubbar, poseringsateljéer och andra bordellinstitutioner. De prostituerade bör vidare förmås att övergå till ”annan för såväl individen som samhället nyttig verksamhet”.

I anledning av motionen 1972: 59 vill socialutskottet framhålla att upprättandet av bordeller, som drivs eller godkänts av samhället, skulle innebära att samhället aktivt medverkade till att ett antal människor utnyttjades för en verksamhet som erfarenhetsmässigt ofta leder till både allvarliga psykiska skador och till livsvarig social missanpassning för dem. På grund härav ställer sig utskottet helt avvisande till förslaget om

SoU 1972: 36

en utredning om statlig bordellverksamhet. Utskottet avstyrker således motionen 1972: 59.

Under de senaste årtiondena har samhällets och medborgarnas syn på sexuallivet undergått starka förändringar. Sålunda diskuteras numera sexuella frågor i de flesta samhällsgrupper med stor öppenhet, och människor i gemen visar stor tolerans mot företeelser på sexuallivets område, som tidigare varit omgärdade med fördomar och tabuföreställningar. Även om denna utveckling som helhet betraktad måste betecknas som positiv kan det inte bestridas att den också medfört nackdelar. Den på allra senaste tiden närmast explosionsartade ökningen av antalet sexklubbar och poseringsateljéer — vilken också måste ses mot bakgrunden av de attitydförändringar som ägt rum i samhället — har inneburit att prostitutionen uppträder i helt andra former än tidigare. Att denna utveckling innebär fara för att prostitutionen kan bli svårare att bekämpa måste anses klart. Samtidigt bör dock framhållas att den medfört att gatuprostitutionen har starkt reducerats.

Statsmakterna beslöt för endast något år sedan upphäva den särskilda bestämmelse i brottsbalken som stadgade straff för sårande av tukt och sedlighet. Vidare pågår sedan en tid tillbaka översyn av lagstiftningen rörande de egentliga sedlighetsbrotten genom en av Kungl. Maj:t tillsatt utredning. I utredningsdirektiven uttalas att utredningen, mot bakgrunden av bl. a. de radikala förändringar i synsättet på sexuallivet och dess yttringar som inträtt under senare tid, skall ta ställning till vilken roll som bör tillkomma brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott. Utredningen skall se över kapitlet om sedlighetsbrotten i dess helhet. Enligt utskottets mening måste utredningen vid fullgörandet av sitt uppdrag självfallet beakta vilka konsekvenser som tillkomsten av sexklubbar, poseringsateljéer och liknande företeelser bör få för lagstiftningen om sedlighetsbrott. I anslutning till det sist sagda vill utskottet framhålla att det ingalunda är givet att utvecklingen på alla punkter motiverar en liberalisering av lagstiftningen. Med utgångspunkt i att samhället även i fortsättningen måste ge ett långtgående skydd mot att människor hänsynslöst utnyttjas för prostitution kan det visa sig att rekvisiten för koppleribrott behöver få en annan utformning än för närvarande för att det skall bli möjlighet att på ett effektivt sätt komma åt kopplare och sutenörer. Samtidigt bör påpekas att det i utredningsdirektiven ifrågasätts om det är rimligt att minimistraffet för grovt koppleri är så högt som fängelse i två år. Detta uttalande ställs enligt utskottets mening i en delvis annan belysning genom den senaste utvecklingen på området. Enligt utskottets mening bör emellertid utredningens förslag avvaktas innan ställning tas till de här behandlade frågorna.

I den mån det förekommer samlag eller eljest otukt mellan kunderna och dem som är anställda på en sexklubb eller poseringsateljé ger

SoU 1972: 36

brottsbalkens regler om koppleri redan nu betydande möjligheter till straffrättsliga ingripanden mot både den som driver institutionen och anställda som tar aktiv del i verksamheten, låt vara att möjligheterna till ingripanden ofta kan begränsas av föreliggande bevissvårigheter. I viss utsträckning torde det också vara möjligt att med stöd av bl. a. hälsovårdslagstiftningen vidta åtgärder mot sexklubbar och poseringsateljéer. I fall då personer under 20 år tar del i verksamheten kan barnavårdsnämnden ingripa med stöd av bamavårdslagen. Även reglerna i smittskyddslagen om åtgärder till förhindrande av att venerisk sjukdom sprids bör beaktas i sammanhanget.

Trots att det således ingalunda saknas möjligheter att ingripa mot sexklubbar och poseringsateljéer har polisen och andra myndigheter uppenbarligen ganska länge ställt sig avvaktande. Under det gångna året har dock, enligt vad chefen för justitiedepartementet uppgivit i svar på enkla frågor den 2 i denna månad, antalet polisingripanden mot sexklubbar varit betydande. Det har också upplysts att en fortsatt intensiv polisiär övervakning av verksamheten pågår. Det finns därför anledning räkna med att de legala möjligheter som finns att bekämpa de aktuella formerna av prostitution kommer att tas till vara i väsentligt större utsträckning än hitintills. Då det gäller andra myndigheter än polisen kan inte bortses från att den omständigheten att lagstiftningen inte har varit inriktad på förekomsten av företeelser av den här aktuella typen kan ha föranlett osäkerhet om möjligheterna att ingripa.

En lönande bordellverksamhet förutsätter självfallet att innehavaren på ett effektivt sätt kan nå den presumtiva kundkretsen. Detta kan ske bl. a. genom slagkraftig annonsering i pressen. Det är därför betydelsefullt att som ett led i bekämpningen av prostitutionen söka få till stånd en sanering på detta område. I första hand måste det vara en uppgift för pressen och pressens egna organ att självmant ta de initiativ som kan vara påkallade i syfte att på frivillighetens väg åstadkomma godtagbara förhållanden härvidlag. I ovan nämnda frågesvar upplyste justitieministern att man inom Kungl. Maj:ts kansli följer utvecklingen med uppmärksamhet. Massmedieutredningen har nyligen i ett betänkande behandlat frågan om tryckfriheten och reklamen. Betänkandet har remissbehandlats. Under den fortsatta behandlingen inom Kungl. Maj:ts kansli av det förslag som lagts fram i betänkandet torde frågan om den ökande annonseringen och reklamen i övrigt på området komma att prövas.

I enlighet med det anförda kan polisiär övervakning och kraftfulla ingripanden från polis och andra myndigheter mot poseringsateljéer och sexklubbar liksom åtgärder för att sanera reklamen på området vara av den största betydelse för att bekämpa prostitutionen. Det är emellertid enligt utskottets bedömning uppenbart att i vart fall på längre sikt de effektivaste åtgärderna måste vara sådana som innebär att or -

SoU 1972: 36

sakerna till prostitution undanröjs. Att motiven många gånger är att söka i att de prostituerade haft svårigheter av social och ekonomisk karaktär torde vara ett faktum. Man har emellertid ingen entydig bild av bakomliggande orsaker. Både denna omständighet och det faktum att gatuprostitutionen till väsentlig del försvunnit och ersatts av andra former aktualiserar enligt utskottets mening frågan om en kartläggning av prostitutionens omfattning och karaktär och av de prostituerades sociala bakgrund, utbildning, levnadsförhållanden m. m. Härvidlag är att beakta att socialstyrelsen i yttrande över motioner om avskaffande av lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet år 1969 förordat en utredning om vilka hjälpåtgärder samhället bör sätta in för att få yrkesprostituerade att överge sin hantering. Vidare har frågan om åtgärder mot sexklubbar och poseringsateljéer tagis upp av styrelsen genom framställningar från bl. a. hälsovårdsnämnden i Göteborg. I nämnda ärende har barnavårdsdirektören i Stockholm uttalat sig för en kartläggning av branschen. Utskottet anser sig bl. a. mot denna bakgrund utgå från att frågan om en undersökning av nyss angivet slag blir föremål för noggrann prövning. Det bör framhållas att en kartläggning av olika problem kring prostitutionen, vilken kartläggning självfallet bör ske under medverkan av socialmedicinsk och annan expertis, skulle bli av betydelse inte bara för fortsatta överväganden rörande åtgärder för att förebygga att människor ägnar sig åt prostitution utan även för val av hjälpinsatser av den karaktär som tas upp i motionen 1972: 330 och som syftar till att hjälpa personer som redan dragits in i prostitutionen. Samtidigt måste emellertid slås fast att gällande barnavårds- och socialhjälpslagstiftning inte bara ger utrymme för utan även klart ålägger myndigheterna att bistå prostituerade lika väl som andra socialt missanpassade. Nyssnämnda ärende ger socialstyrelsen anledning att också överväga vilket behov som kan finnas att lämna barnvårds- och socialnämnderna råd och anvisningar i detta avseende. Med hänsyn härtill anser utskottet det inte vara påkallat att socialstyrelsen ges ett uttryckligt uppdrag av den karaktär, som avses i motionen 1972: 330.

Genom vad utskottet sålunda anfört får motionerna 1972: 310 och 1972: 330 anses besvarade.

Utskottet hemställer

1) att motionen 1972: 59 inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

2) att motionen 1972: 310 inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

3) att motionen 1972: 330 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 7 november 1972

På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON

SoU 1972: 36

10 Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c), Svensson i Kungälv (s), Dahlberg (s), Carlshamre (m), fru Sigurdsen (s), herrar Hyltander (fp), Andreasson (c), Nordberg (s), Akerlind (m), fru Marklund (vpk)*, herrar Romanus (fp), Olsson i Timrå (s), fröken Andersson i Stockholm (c) och herr Nilsson i Växjö (s).

• Ej närvarande vid betänkandets justering.

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1972 720051