Socialutskottets betänkande i anledning av motion om en utredning angående dödsbegreppet
Socialutskottets betänkande nr 38 år 1972
SoU 1972:38
Nr 38
Socialutskottets betänkande i anledning av motion om en utredning angående dödsbegreppet.
Motionen
I motionen 1972: 671 av herr Werner i Malmö m. fl. (m) hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om en snar utredning av dödsbegreppet.
Gällande ordning
Någon definition av begreppet död finns inte i svensk lagstiftning. Beträffande nyfödda finns emellertid en definition av begreppen levande född och dödfödd i ett av medicinalstyrelsen utfärdat cirkulär (MF 1959: 83). Det heter där att nyfödda skall klassificeras som levande födda ”om de utfört andningsrörelser eller om de visat annat tecken på liv, såsom hjärtslag, pulsationer i navelsträngen eller tydliga spontana rörelser av skelettmuskulaturen” och som dödfödda om de ”icke företett något dylikt livstecken”. Liknande uttryck återfinns i folkbokföringsförordningen, där det i 30 § talas om ”nyfödd, som efter födelsen andats eller visat annat livstecken”.
Det nuvarande dödsbegreppet har av ålder knutits till hjärta och andning. När hjärt- och andningsverksamhet varaktigt upphört att fungera betraktas människan som död. Denna metod är allmänt accepterad och används av läkare över hela världen.
Den lagstiftning som är av intresse i detta sammanhang inskränker sig till i huvudsak två författningar. Den ena är lagen (1958: 104) om tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt material från avliden person. I denna lag behandlas endast transplantationer från döda givare. Frågan om transplantationer från levande givare är inte reglerad i lag. Syftet med 1958 års lag är att ge möjlighet till transplantationer för att behandla sjuka eller skadade människor, däremot inte att skaffa material till forskning. I lagen ges bl. a. föreskrifter om samtycke från anhörig till den avlidne. Användande av döda kroppar i forskningssyfte kan emellertid ske med stöd av kungörelsen (1932: 371) om överlämnande av lik till anatomisk institution (senaste lydelse SFS 1949:571). I denna kungörelse ges bestämmelser om att lik, som måste begravas på allmän bekostnad, efter personer som avlidit på mentalsjukhus, fängelser, vissa
1 Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 38
SoU 1972: 38
ålderdomshem m. m. under vissa förutsättningar skall överlämnas till anatomisk institution för att tillgodose den medicinska utbildningens och forskningens intressen.
Tidigare riksdagsbehandling
Under förarbetena till 1958 års lag om tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt material från avliden person upptogs frågan om det var önskvärt att man i lagen införde bestämmelser om hur dödens inträde skulle fastställas. 1 prop. 1958 A: 23 med förslag till lagen uttalade departementschefen att han inte ansåg erforderligt att bestämmelser härom intogs i lagen. Han framhöll att det fick överlämnas åt läkarna att på sedvanligt sätt fastställa dödens inträde även i sådana fall då det kunde bli fråga om att företa transplantation. Under riksdagsbehandlingen (2LU 1958 A:4) framfördes ingen kritik mot denna ståndpunkt.
Vid 1967 års riksdag väcktes en motion, i vilken dels hemställdes om utredning angående regler eller riktlinjer för fastställande av dödens inträde, dels begärdes översyn av 1958 års lag. Motionen avslogs på hemställan av första lagutskottet, som i sitt utlåtande 1967: 50 avstyrkte motionen med hänvisning till att ifrågavarande problem nyligen behandlats av en arbetsgrupp inom medicinalstyrelsen. Utskottet framhöll i ett utförligt utlåtande bl. a. att dödsbegreppets principiella utformning hade utomordentligt stor betydelse från rättslig synpunkt och också påverkade frågan om insättande och avbrytande av livsuppehållande behandling liksom villkoren för transplantationskirurgin. Enligt utskottets mening var det av vikt att ståndpunktstaganden i ämnet föregicks av fortsatta överväganden av främst läkare och jurister. Utskottet underströk att mer väsentliga ändringar i praxis eller lagstiftning på området måste föregås av en bred allmän debatt och ha starkt stöd i allmänna opinionen.
I en interpellation vid 1969 års riksdag (prot. nr 9 s. 98) ställde fru Kristensson frågan om vederbörande statsråd hade för avsikt att tillsätta en utredning med uppdrag att bl. a. pröva frågan om det fanns anledning att fastställa regler eller riktlinjer för när en människa skall anses död. I sitt svar på interpellationen den 9 maj (prot. nr 21 s. 20) erinrade socialministern om att socialstyrelsen nyligen framlagt förslag till ny transplantationslagstiftning och därvid utförligt behandlat frågan om dödsbegreppet men inte funnit sig kunna förorda införandet av ett nytt dödsbegrepp. Han framhöll att socialstyrelsen uppmärksamt följde den vetenskapliga utvecklingen på området och att vissa undersökningar med anknytning till problemet pågick på socialstyrelsens initiativ. Han underströk vidare att ytterst starka skäl måste kunna anföras för att det gällande dödsbegreppet skulle ersättas med ett nytt eller för att ett alternativt dödsbegrepp skulle tillåtas vid sidan av det gällande. Mot
SoU 1972: 38
bakgrund av det sagda förklarade han sig inte vara beredd att tillsätta en utredning som syftade till en ändring av dödsbegreppet.
I en interpellation vid årets riksdag ställde herr Hamrin vissa frågor till socialministern angående obduktion, bl. a. en fråga om skyldighet för vederbörande läkare att underrätta den avlidnes anhöriga om att obduktion skulle företas. I sitt svar den 8 maj (prot. nr 75 s. 83) omtalade socialministern bl. a. att en vetenskaplig undersökning, som kunde väntas ge värdefulla upplysningar beträffande obduktionsfrågan, pågick vid Serafimerlasarettet i Stockholm under ledning av professor Gunnar Björck. Socialministern uttalade att man efter att ha tagit del av resultatet av undersökningen, som beräknades vara avslutad senast under första halvåret 1973, avsåg att i departementet behandla vissa frågor om obduktion. Han erinrade också om att samma problem som vid obduktion förelåg vid transplantation av organ från avlidna och att frågan om ny eller ändrad lagstiftning om transplantation övervägdes i departementet. Hans avsikt var att dessa frågor om möjligt skulle lösas samtidigt.
Utredningar m. m.
Den förut nämnda arbetsgruppen inom medicinalstyrelsen, som hade till uppgift att utreda frågan om författningsmässig reglering av transplantationer från levande givare, avlämnade 1967 ett betänkande, där också frågan om införande av hjärndödsbegreppet diskuteras. Betänkandet, som ingår i skriftserien ”Medicinalstyrelsen redovisar” (nr 4), har titeln ”Legala aspekter på transplantationer. Synpunkter på dödsbegreppet”. I betänkandet uttalas om dödsbegreppet bl. a. följande (s. 38):
Från flera håll har framförts krav på att dödsbegreppet lagregleras. Uppfattningen om i vilken fas av ett gradvis upphörande liv, som döden skall anses ha inträtt, dvs. dödsbegreppets principiella innebörd, är en fråga, som läkarna inte ensamma kan göra anspråk på att avgöra. Fastställandet av tidpunkten för dödens inträde, dvs. tillämpningen av ett erkänt dödsbegrepp, är däremot en medicinsk fråga, som svårligen lämpar sig för lagstiftning. I varje fall torde behov av en lagreglering inte föreligga så länge man bibehåller det nuvarande hävdvunna dödsbegreppet.
Hur frågan skall lösas, om eller när det blir aktuellt att införa ett nytt dödsbegrepp, är det inte möjligt att nu ta ställning till. Det torde i mycket bero på i vilken utsträckning det nya dödsbegreppet kommer till användning, om det skall tillämpas generellt, eller endast i vissa särskilt angivna situationer, t. ex. i samband med hjärttransplantationer. Ett ställningstagande torde förutsätta ett fullständigt klarläggande av de juridiska konsekvenserna av ett nytt dödsbegrepp. Av stor betydelse blir givetvis allmänhetens inställning till hithörande spörsmål. Om — även i det nya läget — den uppfattningen accepteras att frågan om fastställande av tidpunkt för dödens inträde är en medicinsk angelägenhet, torde föreskrifter utöver de som kan meddelas i administrativ ordning
SoU1972:38
(anvisningar av medicinalstyrelsen) icke erfordras. I annat fall torde en lagreglering bli ofrånkomlig.
Arbetsgruppens betänkande remissbehandlades och resulterade sedermera i att socialstyrelsen till Kungl. Maj:t överlämnade en den 28.2.1969 dagtecknad promemoria (stencil A 1 1968:29) med förslag till lag om transplantation, avsedd att reglera transplantationer från såväl levande som döda givare. 1 socialstyrelsens skriftserie har arbetsgruppens förslag jämte remissyttranden och lagförslag m. m. utgetts på engelska under titeln ”Legal Aspects of Transplantation. Some Views on the Definition of Death” (nr 7, 1969). I promemorian behandlas utförligt frågan om när en person skall anses död. Socialstyrelsen konstaterar att de skäl som anförts för införande av hjärndödsbegreppet är av tre slag: humanitära, sjukvårdsadministrativa och transplantationskirurgiska. De skäl som betecknas som humanitära hänför sig främst till frågan hur länge livsuppehållande behandling skall pågå. I denna fråga deklarerar styrelsen att frågan om hjärndödsbegreppet skall accepteras eller inte i och för sig saknar betydelse för ställningstagandet till frågan när medicinsk behandling får avbrytas. Frågan om avbrytande av behandling måste nämligen bedömas från fall till fall med utgångspunkt i principen att varje patient skall ges den behandling som hans tillstånd fordrar och som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Också de sjukvårdsadministrativa skälen för införande av hjärndödsbegreppet avvisas av styrelsen, som anser att detta inte skulle lösa några ekonomiska eller personella problem. Däremot menar styrelsen att de transplantationskirurgiska skäl som anförts som motivering för införande av hjärndödsbegreppet i och för sig skulle kunna anses godtagbara. Trots detta anser styrelsen — som påpekar att remissinstanserna på ett undantag när avstyrkt införande av ett nytt dödsbegrepp eller ansett behov av ett sådant inte föreligga - sig inte kunna förorda att ett nytt dödsbegrepp införs. Härom anför styrelsen i huvudsak följande. 1 och för sig bör det inte vara någon tvekan om att beteckna en individ, beträffande vilken hjärndöd verkligen föreligger, som död. Härav följer emellertid inte att man skall acceptera hjärndödsbegreppet. Säkerhetskravet får under inga förhållanden eftersättas. Ett oeftergivligt villkor för införande av hjärndödsbegreppet måste vara en absolut förvissning om att det finns möjlighet att fastställa när hjärndöd inträtt. Enligt styrelsens uppfattning är det ännu knappast övertygande visat att de metoder som finns tillfredsställer säkerhetskraven. Tvärtom har det framkommit uppgifter som tyder på att metoderna ibland sviker. Först sedan resultaten av erforderliga undersökningar publicerats anser sig styrelsen kunna göra ett slutligt ställningstagande till frågan om införande av hjärndödsbegreppet. Styrelsen framhåller också att det måste krävas att en ny innebörd av dödsbegreppet bärs upp av en vidsträckt opinion. Så
SoU 1972: 38
kan enligt styrelsens mening knappast sägas vara fallet. Situationen belyses enligt styrelsen bäst av det förhållandet att läkarkåren inte står samlad bakom hjärndödsbegreppet. Från olika läkare har tvärtom i skilda sammanhang uttalats tveksamhet i fråga om detta begrepp. Styrelsen fastslår avslutningsvis att de nuvarande dödskriterierna bibehålls tills vidare och att 1958 års lag enligt styrelsens mening inte kan tillämpas på hjärndöda individer. I fråga om lagstiftning angående dödsbegreppet förklarar sig styrelsen dela arbetsgruppens uppfattning att behov härav för närvarande inte föreligger, något som inte heller ansetts påkallat av någon remissinstans.
Sedan socialstyrelsens promemoria överlämnats till Kungl. Maj: t har den remissbehandlats. Flera av remissorganen anser att hjärndöd kan diagnostiseras med tillräcklig säkerhet medan andra menar att metoderna härför ännu inte är tillräckligt säkra.
Frågor om transplantation har också behandlats gemensamt av representanter för de nordiska länderna. Nordiska rådet antog 1969 en rekommendation (nr 12/1969), som innebar att regeringarna i de nordiska länderna skulle undersöka möjligheterna att anta likartade lagregler om transplantation. Denna rekommendation har lett till överläggningar mellan företrädare för resp. land. Det senaste mötet ägde rum i juni 1970 och utmynnade i att man ansåg det nordiska samarbetet tills vidare avslutat utan att man kommit fram till likartade bestämmelser.
Om situationen i de övriga nordiska länderna kan nämnas följande.
I Danmark gäller en lag om uttagande av mänsklig vävnad m. m. från 1967. Lagen avser transplantationer från både levande och döda givare. Man har i Danmark inte någon lagbestämmelse som preciserar dödskriterierna. Att fastställa dessa anses där vara en medicinsk och inte en politisk fråga.
I Norge framlades våren 1972 en proposition (nr 52) med förslag till lag om transplantation, obduktion m. m. Lagen avser transplantationer från såväl levande som döda givare. T propositionen diskuteras dödsbegreppet. Föredragande statsrådet uttalar att det inte är lämpligt att definiera dödsbegreppet i lag utan att frågan om dödens inträde bör avgöras i det särskilda fallet med utgångspunkt i den insikt och de undersökningsmetoder som vid varje tid är allmänt accepterade inom medicinen.
Finland har en lag från 1957 om användning av vävnader från avliden person för sjukvårdsändamål. I lagen anges att det ankommer på medicinalstyrelsen att förordna om hur dödsfall skall konstateras, innan i lagen avsett avskiljande av vävnader företas. Den 24.3. 1971 har medicinalstyrelsen i Finland med stöd av den angivna bestämmelsen utfärdat ett cirkulär där man bl. a. anger kriterier för dödförklaring. I
SoU1972:38
detta jämställs definitivt upphörd hjärnverksamhet med definitivt upphörd hjärtfunktion.
Frågan om införande av ett nytt dödsbegrepp har under de senaste åren varit föremål för uppmärksamhet på många håll i pressen. Här skall bara tas upp några, relativt färska artiklar i ämnet.
I en nyligen publicerad artikel i Läkartidningen (1972: 34 s. 3804 ff.) har docenten David H. Ingvar och bitr. professorn Lennart Widén redovisat resultatet av ett symposium, som i september 1970 hölls i regi av socialstyrelsen och Svenska läkaresällskapet över ämnet ”Differentialdiagnostik vid hjärndöd”. Vid symposiet behandlades frågor om definition och avgränsning av tillståndet hjärndöd. Däremot berördes inte legala aspekter och inte heller frågor om transplantation. I artikeln redogörs för olika diagnostiseringsmetoder. Bl. a. sägs det att man är ense om att diagnosen hjärndöd eller total hjärninfarkt med full säkerhet kan ställas med hjälp av tre huvudmetoder:
1. klinisk neurologisk undersökning,
2. elektroencephalografi (EEG),
3. cerebral angiografi.
Genom neurologisk undersökning kan man fastställa om alla högre hjärnfunktioner (medvetande, minne, voluntär motorisk aktivitet, tal, emotioner) och om samtliga hjärnnervsreflexer och hjärnstamsfunktioner (fr. a. egenandningen) upphört.
Med EEG konstaterar man om hjärnbarkens elektriska aktivitet är utsläckt.
Cerebral angiografi utförs på det sättet att samtliga artärer till hjärnan fylls med kontrastmedel. Om det visar sig att inget kontrastmedel går in i hjärnan kan man dra slutsatsen att hjärnan är helt avstängd från blodcirkulation.
I artikeln sägs att det i vissa fall anses räcka med de båda första metoderna för att säkerställa diagnosen hjärndöd. Man slår vidare fast att det vid symposiet rådde full enighet om att hjärndöd kan diagnostiseras med samma säkerhet som döden fastställs med traditionella metoder. Författarna uttalar också att diagnostiken av hjärndöd i själva verket är enkel och inte omfattar andra metoder än sådana som finns tillgängliga på alla större sjukhus med intensivvårdsavdelningar, dvs. de enda ställen där diagnosen hjärndöd kan bli aktuell, eftersom hjärndöd utan att hjärtdöd föreligger endast kan förekomma vid intensivvård, då patienten vårdas i respirator.
I en ledare i samma nummer av Läkartidningen erinras om socialstyrelsens tidigare gjorda uttalanden att det i och för sig inte borde föreligga någon tvekan att beteckna en person, beträffande vilken hjärndöd föreligger, som död men att metoderna för fastställande av hjärnans död inte kunde anses helt tillförlitliga. I ledaren görs gällande att man av dessa
SoU1972:38
uttalanden torde kunna dra slutsatsen att socialstyrelsen — sedan nu en riklig och övertygande dokumentation framlagts — förklarar att det numera är i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet att dödförklara en människa, vars hjärna konstaterats vara totalt infarcerad. Om man sedan vill betrakta detta som liktydigt med införande av ett nytt dödsbegrepp eller endast som ett nytt sätt att diagnostisera döden är enligt ledaren från praktisk synpunkt mindre väsentligt. Det understryks att de klassiska dödstecknen alltjämt kommer att gälla i alla andra fall än dem där den medicinska intensivvårdens utveckling kommit att göra dem inadekvata, nämligen i fråga om respiratorpatienter med total hjärninfarkt. I ledaren förklarar man vidare att diagnostiken av döden självfallet inte bör lagfästas lika litet som diagnostiken av andra tillstånd. Däremot anser man att råd och anvisningar i ämnet kan vara befogade. Ett beslut, varigenom hjärndöden accepteras som likställd med det traditionella dödsbegreppet, skulle, anser man, göra det möjligt att utan särskilda ändringar tillämpa 1958 års lag också i sådana fall där den avlidne dödförklarats på grund av total hjärninfarkt.
Läkartidningen återkommer till frågan om dödsbegreppet i en senare ledare (1972:39 s. 4370) och pekar bl. a. på de svårigheter som skulle uppkomma om man avvisar hjärndödsbegreppet men ändå hävdar att läkarna är berättigade att avbryta t. ex. respiratorbehandling. Man skulle då kunna försätta sig i den situationen att läkarna skulle få rätt att koppla bort respiratorn från en person, som enligt gällande dödsbegrepp alltjämt är vid liv.
Utskottet
I svensk lagstiftning finns inte någon definition av dödsbegreppet. Av ålder har man ansett en människa vara död när hjärt- och andningsverksamhet varaktigt upphört att fungera. I motionen 1972:671 pekas på vissa framsteg inom den medicinskt-tekniska utvecklingen som enligt motionären framtvingar frågeställningen om hjärtdöden under alla förhållanden kan behålla sin plats som det enda möjliga dödsbegreppet. Motionärerna hänvisar till att avstannad hjärt- och andningsverksamhet under vissa förhållanden kan förmås att åter fungera, att hjärt- och andningsverksamhet för kortare eller längre tid kan överlåtas till för ändamålet särskilt konstruerade maskiner samt att hjärta och inom en snar framtid sannolikt även lungor kan transplanteras från en individ till en annan. I motionen hemställs om en snar utredning av dödsbegreppet.
Frågan om införande av ett nytt dödsbegrepp har under de senaste åren varit föremål för uppmärksamhet i skilda sammanhang, bl. a. i riksdagen, inom socialstyrelsen och inom Nordiska rådet. I riksdagen
SoU 1972:38
behandlades 1967 en motion med krav på utredning av frågan om regler för dödens inträde. På hemställan av första lagutskottet (1LU 1967: 50) avslogs motionen under hänvisning till att problemet kort tid dessförinnan berörts av en arbetsgrupp inom dåvarande medicinalstyrelsen. På grundval av arbetsgruppens utredning framlade socialstyrelsen 1969 en promemoria med förslag till ny transplantationslagstiftning. Styrelsen behandlade därvid utförligt frågan om dödsbegreppet men fann sig inte kunna förorda införandet av ett nytt dödsbegrepp. I promemorian framhåller socialstyrelsen bl. a. att frågan om införande av hjärndödsbegreppet saknar betydelse för frågan om avbrytande av medicinsk behandling, eftersom denna fråga alltid måste bedömas från fall till fall enligt principen att varje patient skall ges den behandling som hans tillstånd kräver och som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Däremot anser socialstyrelsen att införande av ett nytt dödsbegrepp skulle kunna vara motiverat av transplantationskirurgiska skäl. Styrelsen konstaterar att det inte bör vara någon tvekan om att beteckna en individ, beträffande vilken hjärndöd föreligger, som död men anser sig inte kunna förorda att detta begrepp införs, därför att metoderna för att fastställa hjärndöd inte uppfyller de säkerhetskrav, som enligt styrelsens mening oeftergivligen måste uppställas.
Efter rekommendation av Nordiska rådet år 1969 har frågor om transplantationslagstiftningen behandlats gemensamt av företrädare för de nordiska länderna, varvid även frågan om dödsbegreppet berörts. För närvarande är situationen i Danmark, Finland och Norge följande. I Danmark och Norge saknas lagbestämmelser om hur dödens inträde skall fastställas. Man anser att frågan får avgöras av läkarna från fall till fall. Hjärndödsbegreppet synes ännu inte ha accepterats i dessa länder. I Finland däremot har medicinalstyrelsen i mars 1971 i ett cirkulär angående frågan hur dödsfall skall konstateras i samband med transplantationer utfärdat föreskrifter som innebär att hjärndöd jämställs med hjärtdöd.
Här bör även nämnas att i en artikel, som nyligen publicerats i Läkartidningen (1972:34), redovisas resultatet av ett symposium om hjärndöd, som anordnades i september 1970 av socialstyrelsen och Svenska läkaresällskapet. I artikeln konstateras bl. a. att man vid symposiet var ense om att hjärndöd eller s. k. total hjärninfarkt kan diagnostiseras med samma säkerhet som hjärtdöd och att diagnostik av hjärndöd kan göras på alla större sjukhus med intensiwårdsavdelningar, dvs. de enda ställen där det kan finnas behov att fastställa dödens inträde med hjälp av diagnosen hjärndöd.
Som första lagutskottet framhöll vid 1967 års riksdag är frågan om införande av ett nytt dödsbegrepp av utomordentligt stor betydelse från rättslig synpunkt, och den påverkar också bl. a. villkoren för transplanta -
SoU 1972:38
tionskirurgin. De svårigheter, som uppkommer vid ställningstagandet till frågan om införande av ett nytt dödsbegrepp, hänför sig främst till frågan om tillståndet hjärndöd kan diagnostiseras med tillräcklig säkerhet. Utskottet vill understryka vad socialstyrelsen i sin promemoria år 1969 anfört om att det måste föreligga absolut förvissning om möjligheterna att med säkerhet fastställa om hjärndöd inträtt för att detta begrepp skall kunna användas i praktiken. Sedan frågan om införande av ett nytt dödsbegrepp senast behandlades i riksdagen, har läget så till vida förändrats som man numera i fackkretsar — att döma av den i Läkartidningen lämnade redovisningen för hjärndödssympesiet 1970 — synes anse att tillgängliga metoder för att diagnostisera hjärndöd är säkra.
Även om hjärndöd kan fastställas med full säkerhet, finns det emellertid andra omständigheter som gör att hjärndödsbegreppet inte utan vidare kan accepteras. Såväl 1967 års riksdag som socialstyrelsen har framhållit att allmänhetens inställning i frågan är av stor betydelse. Det måste också övervägas om ett nytt dödsbegrepp kräver lagreglering eller om fastställandet av dödens inträde bör vara en rent medicinsk angelägenhet. Även om lagreglering inte anses erforderlig måste de juridiska konsekvenserna av införande av ett nytt dödsbegrepp beaktas. En annan omständighet som man måste bedöma är vilka konsekvenser som skulle bli följden av att ett dödsbegrepp infördes som med hänsyn till behovet av kvalificerad teknisk utrustning kunde tillämpas endast för patienter som var intagna på vissa sjukhus.
Mot bakgrund av de medicinska framsteg som gjorts på området under de senaste åren synes det finnas skäl att ta upp frågan om dödsbegreppet till fortsatta överväganden. Med hänsyn till det utredningsarbete, som utförts inom socialstyrelsen och som framlagts i promemorian från 1969 med förslag till ny transplantationslagstiftning, ter det sig dock inte erforderligt att tillsätta en ny utredning. På grundval av promemorian, som remissbehandlats, övervägs f. n. inom socialdepartementet frågan om ny eller ändrad lagstiftning angående transplantation. Socialministern erinrade i en interpellationsdebatt i maj i år om att denna fråga berör problem som också föreligger vid obduktion. Han upplyste att en vetenskaplig undersökning, som f. n. utförs vid Serafimerlasarettet i Stockholm, kan väntas ge värdefulla upplysningar om obduktioner. Efter att ha tagit del av denna undersökning, som kan beräknas bli avslutad , senast första halvåret 1973, avser man inom departementet att ta upp frågorna om transplantation och obduktion till gemensam behandling. Enligt vad utskottet inhämtat kommer i samband med överarbetningen av socialstyrelsens promemoria om transplantationslag också den i promemorian behandlade frågan om dödsbegreppet att tas upp. Med hänsyn härtill är någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen inte erforderlig.
SoU 1972:38
10 Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionen 1972: 671.
Stockholm den 21 november 1971
På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON
Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Svensson i Kungälv (s), Dahlberg (s), Carlshamre (m), fru Sigurdsen (s), herrar Hyltander (fp), Andreasson (c), Nordberg (s), Åkerlind (m), fru Marklund (vpk), herrar Bengtsson i Göteborg (c), Romanus (fp), Olsson i Timrå (s)*, fröken Andersson i Stockholm (c) och herr Nilsson i Växjö (s).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.