Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om sjukvårdskostnaderna för trafikolycksfall
Socialutskottets betänkande nr 4 är 1972
SoU 1972:4
Nr 4
Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om sjukvårdskostnaderna för trafikolycksfall.
Motionerna
1) I motionen 1972:227 av herrar Hörberg (fp) och Jonsson i Alingsås (fp) yrkas att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller att sådana ändringar vidtages i berörda kommunallagar att kommun får rätt till differentierad avgiftsdebitering för sjukvård i enlighet med i motionen angivna tankegångar.
2) I motionen 1972:997 av herr förste vice talmannen Bengtson m. fl. (c) yrkas att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller att frågan om fördelningen av sjukvårdskostnaderna för bilolycksfallen mellan stat och landsting blir föremål för utredning.
1 motionen 1972:227 framhålls att avgiftsfinansiering börjat tillgripas i ökande grad för vissa verksamhetsområden. Motionärerna påpekar att kostnaderna för sjukvård efter trafikolycksfall synes vara ett område där avgiftsfinansiering skulle kunna tillgripas med hänsyn till att den obligatoriska trafikförsäkringen och den därmed närbesläktade olycksfallsförsäkringen för motorfordonsförare finns för att täcka kostnader på grund av trafikolyckor. Med en differentierad debitering borde enligt motionärerna hela kostnaden kunna uttas, då sjukvården förorsakas av t. ex. vägtrafikolycksfall och skall betalas av trafikförsäkringen. Det kan starkt ifrågasättas — fortsätter motionärerna — om kommunerna verkligen skall behöva belastas med subventionering i detta sammanhang.
1 motionen 1972: 99 7 framhålls att till de stora sjukvårdskostnaderna hör bl. a. att ge vård åt alla dem som varit utsatta för skador orsakade av bilismen och att kostnaden för bilolycksfallen helt betalas av landstingen. Motionärerna påpekar att det emellertid länge ansetts att bilismen skall bära sina egna kostnader och framhåller att mot denna bakgrund borde också utgifterna för bilolycksfallen betalas av automobilskattefonden. Sedan motionärerna påpekat att denna fond nästa budgetår beräknas öka med ca 550 milj. kr. från ca 2 450 milj. kr., att det således finns fullt tillräckliga resurser för bilismen att betala också för olycksfallsvården samt att beskattningsrätten på bilismen helt ligger i statens hand, anför de att det vore konsekvent att staten överför medel till landstingen för sjukvårdskostnader vid bilolycksfall.
1 Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 4
SoU 1972:4
2 Bakgrund
Om vårdavgift för sjukhusvård gäller enligt 27 § sjukvårdslagen (1962:262, omtryckt 1970:211) att den som driver sjukhus äger bestämma efter vilka grunder och till vilket belopp vårdavgift skall erläggas till sjukhuset för där meddelad sjukvård. Beträffande vårdavgift, som det enligt lagen om socialhjälp eller barnavårdslagen åligger kommun att vidkännas, skall emellertid gälla vad i dessa lagar är stadgat.
Den vårdavgift som sjukvårdshuvudmännen (landstingen och kommunerna som ej tillhör landsting) för närvarande uttar för sjukhusvård på allmän sal av patient bosatt inom huvudmannens sjukvårdsområde (inomlänspatient) utgör tio kronor per dag, för vilken avgift ersättning utgår från allmänna försäkringen. Vårdavgiften är emellertid obetydlig i förhållande till de faktiska kostnaderna för vården, vilket medför att sjukvårdshuvudmännen till huvudsaklig del finansierar sjukhusvården skattevägen.
För vård av patienter från främmande sjukvårdsområden (utomlänspatienter) debiteras dock avgifter som i allmänhet motsvarar de verkliga driftkostnaderna.
Enligt 3 § sjukvårdslagen har envar sjukvårdshuvudman skyldighet att vårda dels dem som är bosatta inom sjukvårdshuvudmannens sjukvårdsområde, dels andra som under vistelse inom området blir i behov av omedelbar vård.
Den senare kategorin är huvudmannen inte skyldig att debitera såsom inomlänspatienter. Då det emellertid ansetts oskäligt att låta dessa drabbas av de höga utomlänsavgiftema har huvudmännen sinsemellan träffat en överenskommelse - det s. k. utomlänsavtalet — av den reella innebörden att utomlänspatient i vissa fall inte skall behöva erlägga mer än inomlänsavgift samtidigt som en större avgift debiteras det landsting, inom vars område patienten är bosatt (enligt utomlänsavtalet för åren 1972-1973 utgör denna avgift 310 kr.). 1 åtnjutande av denna förmån kommer enligt avtalet patient, ”sorn under vistelse inom det främmande sjukvårdsområdet drabbats av sjukdom eller skada och på grund därav blivit i behov av omedelbar vård på sjukhus eller ock i undantagsfall intagits, emedan patientens tillstånd enligt intyg, utfärdat enligt fastställd blankett av den läkare, som svarat för intagningen, påkallat omedelbar undersökning och/eller vård samt hänvisning till hemlandstingets sjukhus eller till närbeläget statligt sjukhus därför icke kunnat ske”. Samma förmån gäller för den, som ”vid förtidsbörd eller på grund av speciella förhållanden för förlossning intagits på sjukhus drivet av främmande huvudman”.
Även i vissa andra fall behöver utomlänspatient inte erlägga högre vårdavgift än inomlänspatient.
Att en viss differentiering av vårdavgifterna efter patienternas betalningsförmåga inte är olaglig framgår av ett rättsfall (RÅ 1940 ref. 29).
Enligt den med stöd av lagen (1962:381) om allmän försäkring utfärdade läkarvårdstaxan (1969:657) erhåller sjukvårdshuvudmännen
SoU 1972:4
för öppen läkarvård 31 kr. i ersättning från den allmänna försäkringen för varje läkarbesök under förutsättning att från patienten inte uttas högre avgift än 7 kr. jämte i förekommande fall tilläggsavgift för sjukbesök. Dessa ersättningar täcker i regel inte de faktiska kostnaderna för den öppna vården, vilket innebär att sjukvårdshuvudmännen även härvidlag har att finansiera en del av kostnaderna skattevägen.
Från inkomsterna av automobilskattemedlen — fordonsskatt samt bensin- och brännoljeskatt — bestrids vissa utgifter för vägar m. m. Till den del inkomsterna av automobilskattemedlen inte tas i anspråk för att täcka anslag på riksstaten tillförs de budgetutjämningsfonden och redovisas där under särskild titel. I prop. 1972: 1 bil. 8 s. 100—101 har under anslaget B 9. Avsättning till statens automobilskattemedelsfond redovisats det faktiska utfallet av automobilskattemedlens specialbudget budgetåren 1966/71 utvisande en behållning på automobilskattemedelsfonden vid utgången av budgetåret 1970/71 av ca 2 453 milj. kr. Vidare har beträffande budgetåret 1972/73 redovisats att utgifter till ett belopp av sammanlagt 2 871 milj. kr. föreslagits skola täckas genom automobilskattemedlen och att chefen för finansdepartementet beräknat dessa till sammanlagt ca 3 424 milj. kr. Skillnadsbeloppet mellan beräknade inkomster och beräknade utgifter, 553 milj. kr., har föreslagits tillföras budgetutjämningsfonden.
Utredningar som arbetar med frågor som har anknytning till motionerna är vägkostnadsutredningen och sjukvårdskostnadsutredningen.
Vägkostnadsutredningen (1966 års riksdagsberättelse K 41) har i uppdrag att utreda frågan om vägtrafikens kostnadsansvar och därmed sammanhängande frågor. På initiativ av vägkostnadsutredningen och statens trafiksäkerhetsråd har gjorts en undersökning av vägtrafikolyckornas samhällsekonomiska kostnader, vilken redovisats år 1968 i trafiksäkerhetsrådets rapportserie (nr 116).
Sjukvårdskostnadsutredningen (1970 års riksdagsberättelse S 32) tillkallades år 1969 för att utreda vissa frågor rörande sjukvårdskostnaderna, innefattande dels en samhällsekonomisk analys rörande sjukvårdskostnadernas utveckling, dels en teknisk undersökning rörande verkningarna individuellt och kollektivt av nuvarande metoder för sjukvårdskostnadernas finansiering.
Sjukvårdskostnadsutredningen har uppdragit åt den expert, som utförde ovannämnda undersökning av vägtrafikolyckomas samhällsekonomiska kostnader, att utföra en närmare undersökning av vägtrafikolyckornas sjukvårdskostnader.
Tidigare riksdagsbehandling
Vid 1970 års riksdag hemställdes i motioner att riksdagen skulle anhålla om utredning av möjligheter att i någon form påföra innehavare av motorfordon de kostnader för sjukvårdsinsatser som dessa förorsakar. Allmänna beredningsutskottet — som inhämtade yttranden över motionerna från statens trafiksäkerhetsverk, Svenska landstingsförbundet och
SoU1972:4
4 Svenska försäkringsbolagens riksförbund — anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande ABU 1970: 58 att utskottet erfarit att såväl vägkostnadsutredningen som sjukvårdskostnadsutredningen skulle komma att från olika utgångspunkter pröva motionärernas förslag och att utskottet med hänsyn härtill inte fann anledning föreslå något initiativ i frågan från riksdagens sida.
I motion till 1971 års riksdag begärdes en utredning om sjukvårdskostnaderna till följd av vägtrafikolycksfall och om möjligheterna att ta ut kostnaderna i dess helhet så att huvudmännen inte behöver stå för dem. Motionärerna ansåg att hela sjukvårdskostnaden borde kunna utkrävas genom trafikförsäkringen i de fall då sjukvården förorsakats av olycksfall i vägtrafiken.
Socialutskottet, som i sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1971: 10 avstyrkte bifall till motionen, anförde att mot bakgrund av att en utredning genom sjukvårdskostnadsutredningen om sjukvårdskostnader till följd av trafikolycksfall pågick och överväganden på grundval av utredningsresultatet därefter kunde tas upp inom sjukvårdskostnadsutredningen torde syftet med motionen vara tillgodosett.
Utskottet
Den huvudsakliga delen av kostnaderna för sjukhusvård stannar på sjukvårdshuvudmännen oberoende av grunden för vårdbehov och finansieras skattevägen. Även när det gäller öppen vård har sjukvårdshuvudmännen att stå för en del av kostnaderna och att finansiera denna del skattevägen.
I motionerna 1972:227 och 1972:997 framställs yrkanden som syftar till att sjukvårdshuvudmännen skall avlastas kostnader för sjukvård som meddelas i anledning av trafikolycksfall. I den förstnämnda motionen anförs att hela sjukvårdskostnaden bör kunna utkrävas genom trafikförsäkringen i de fall, då sjukvården förorsakats av olycksfall i vägtrafiken. Motionärerna begär att sjukvårdshuvudman skall få rätt till differentierad avgiftsdebitering i syfte att hela sjukvårdskostnaden skall kunna uttas i sådana fall. I motionen 1972:997 påpekas att eftersom det länge ansetts att bilismen skall bära sina egna kostnader - genom att automobilskattemedlen tas i anspråk — utgifterna för bilolycksfallen också bör betalas med dessa medel. Motionärerna begär mot denna bakgrund att frågan om fördelningen av sjukvårdskostnaderna för bilolycksfallen mellan stat och landsting blir föremål för utredning.
Utskottet har inhämtat att vägkostnadsutredningen kommer att behandla frågor om sjukvårdskostnader till följd av vägtrafikolycksfall i anslutning till att utredningen behandlar frågor om vägtrafikens kostnadsansvar. Utskottet har vidare inhämtat att resultat av den undersökning om vägtrafikolyckornas sjukvårdskostnader som utförs av expertis knuten till sjukvårdskostnadsutredningen beräknas komma att framläggas innevarande år och kunna tjäna som underlag för ställningstaganden från utredningens sida.
SoU1972:4
5 Den utredningsverksamhet som sålunda pågårom sjukvårdskostnaderna för trafikolycksfall bör enligt utskottets mening avvaktas innan riksdagen tar ställning till frågan om ändrat ansvar för dessa kostnader. Med hänsyn härtill och då det inte är motiverat att tillsätta ytterligare en utredning som tar upp den här aktuella frågan påkallar motionerna 1972:227 och 1972:997 inte någon riksdagens åtgärd.
Utskottet hemställer
A. att riksdagen avslår motionen 1972:227,
B. att riksdagen avslår motionen 1972:997.
Stockholm den 21 mars 1972 På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON
Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Svensson i Kungälv (s)*, Hamrin (fp), Dahlberg (s), fru Skantz (s)*, herr Larsson i öskevik (c), fru Sigurdsen (s), herrar Hyltander (fp), Johnsson i Blentarp (s), Andreasson (c)*, Nordberg (s)*, Åkerlind (m), fru Marklund (vpk), herrar Bengtsson i Göteborg (c) och Nisser (m)*.
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1183 S