Socialutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1972:10 angående vissa beslut fattade av internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1971 vid dess femtiosjätte sammanträde jämte motioner
Socialutskottets betänkande nr 6 år 1972
SoU 1972: 6
Nr 6
Socialutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1972:10 angående vissa beslut fattade av internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1971 vid dess femtiosjätte sammanträde jämte motioner.
Genom en den 21 januari 1972 dagtecknad proposition, 1972: 10, har Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
dels föreslagit riksdagen att godkänna att Sverige ansluter sig till den av internationella arbetsorganisationen vid dess femtiosjätte allmänna sammanträde antagna konventionen (nr 135) om arbetstagarrepresentanters skydd inom företaget och åtgärder för att underlätta deras verksamhet,
dels berett riksdagen tillfälle att avge yttrande över vad föredragande departementschefen anfört om följande vid samma sammanträde antagna konvention och rekommendationer, nämligen
1) rekommendation (nr 143) om arbetstagarrepresentanters skydd inom företaget och åtgärder för att underlätta deras verksamhet,
2) konvention (nr 136) om skydd mot förgiftningsrisker härrörande från bensen,
3) rekommendation (nr 144) i samma ämne.
I samband med propositionen har utskottet behandlat två i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen
1) motionen 1972: 1480 av herr Ekinge m. fl. (fp),
2) motionen 1972: 1481 av herr Norrby i Åkersberga m. fl. (fp).
Internationella arbetskonferensens femtiosjätte sammanträde hölls i Genéve under tiden den 2-23 juni 1971. I sammanträdet deltog delegationer från 113 av ILO:s 121 medlemsstater jämte representanter för mellanstatliga och internationella icke statliga organisationer. Socialeller arbetsministrar från flera i konferensen deltagande länder bevistade sammanträdet. Det stora flertalet medlemsstater hade sänt fullständiga delegationer, dvs. två regerings-, ett arbetsgivar- och ett arbetstagarombud. Sverige deltog i sammanträdet med en fullständig delegation.
Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 6
SoU 1972: 6
2 Enligt artikel 19 i internationella arbetsorganisationens stadga skall de fyra ovan angivna instrumenten underställas riksdagen. Texterna på engelska och svenska till nämnda instrument har fogats till propositionen. Särskilda redogörelser för det huvudsakliga innehållet i konventionerna och rekommendationerna liksom en redogörelse för remissyttrandena över dessa lämnas i propositionen.
Departementschefen
Vid internationella arbetskonferensens femtiosjätte sammanträde, år 1971, antogs en konvention och en rekommendation om skydd för arbetstagarnas representanter inom företaget samt en konvention och en rekommendation om skydd mot förgiftningsrisker härrörande från bensen.
Vad beträffar konventionen (nr 135) om arbetstagarepresentanters skydd inom företaget och åtgärder för att underlätta deras verksamhet ansluter jag mig till ILO-kommitténs uttalande att instrumenten behandlar ett ämne som det, med vissa undantag, ankommer på arbetsmarknadspartema att själva reglera. Av arbetsmarknadsparternas remissyttranden framgår att de funnit av dem tillämpad praxis på området i princip stämma överens med konvention nr 135 och att de tillstyrker ratificering av konventionen. Med hänsyn härtill och då även ILO-kommittén stöder tanken på ratificering förordar jag att konventionen ratificeras av Sverige.
När det gäller rekommendationen (nr 143) i samma ämne har arbetsmarknadspartema enstämmigt fastslagit att den inte till alla delar stämmer med de principer som parterna tillämpar i vårt land. Eftersom det bör vara parternas sak att avgöra i vilken utsträckning de önskar följa rekommendationens anvisningar, ansluter jag mig till ILOkommitténs uppfattning att rekommendationen inte f. n. bör föranleda någon åtgärd från statsmakternas sida.
I fråga om konventionen (nr 136) om skydd mot förgiftningsrisker härrörande från bensen och rekommendationen (nr 144) i samma ämne har arbetarskyddsstyrelsen konstaterat att de båda instrumenten på en rad punkter innehåller strängare bestämmelser än svensk lagstiftning och föreslagit att frågan om ändringar i lagstiftningen hänskjuts till arbetsmiljöutredningen. SAF och LO instämmer i detta förslag. Även ILO-kommittén har funnit att frågan huruvida och i vad mån bestämmelserna i konventionen resp. anvisningarna i rekommendationen bör komma till uttryck i svensk lagstiftning bör övervägas av arbetsmiljöutredningen. Jag delar denna uppfattning och torde senare få återkomma till Kungl. Maj:t i denna fråga. I avvaktan på resultatet av utredningens överväganden bör konventionen, som ILO-kommittén framhållit, inte ratificeras av Sverige och rekommendationen inte heller föranleda någon åtgärd.
SoU 1972: 6
3 Motionerna
1) I motionen 1972: 1480 av herr Ekinge m. fl. (fp) har hemställts att riksdagen vid godkännandet av den av internationella arbetsorganisationen år 1971 antagna konventionen nr 135 hos Kungl. Maj:t begär förslag om sådan ändring av 3 § statstjänstemannalagen och 2 § kommunaltjänstemannalagen att frågor av den art som behandlas i konventionen liksom i ILO:s rekommendation nr 143 inbegrips i förhandlingsrätten också på den offentliga sektorn.
2) I motionen 1972: 1481 av herr Norrby i Åkersberga m. fl. (fp) har hemställts att riksdagen vid behandlingen av proposition 1972: 10 begär att av ILO framlagd konvention nr 136 och rekommendation nr 144 om skydd mot förgiftningsrisker härrörande från bensen föranleder ett snabbt förslag från Kungl. Maj:t om sådana ändringar av gällande svensk lagstiftning på arbetsmiljöområdet att Sverige kan ratificera konventionen och följa rekommendationen utan onödig tidsutdräkt.
Utskottet
I propositionen 1972: 10 underställs riksdagen fyra instrument som antogs vid förra årets sammanträde med internationella arbetskonferensen, nämligen en konvention och en rekommendation om skydd för arbetstagarrepresentanter inom företaget samt likaledes en konvention och en rekommendation om skydd för förgiftningsrisker härrörande från bensen.
Skydd för arbetstagarnas representanter inom företaget. Kungl. Maj:t har föreslagit att riksdagen godkänner att Sverige ansluter sig till konventionen (nr 135) om arbetstagarrepresentanters skydd inom företaget och åtgärder för att underlätta deras verksamhet. Vidare har Kungl. Maj:t berett riksdagen tillfälle att avge yttrande över vad föredragande departementschefen anfört om rekommendationen (nr 143) i samma ämne.
I motionen 1972: 1480 yrkas att riksdagen vid godkännandet av konventionen hos Kungl. Maj:t begär förslag om sådan ändring av 3 § statstjänstemannalagen och 2 § kommunaltjänstemannalagen att frågor av den art som behandlas i konventionen och rekommendationen inbegrips i förhandlingsrätten också på den offentliga sektorn.
Konventionen ger uttryck åt den allmänna principen att arbetstagarnas representanter i företaget måste effektivt skyddas mot åtgärder som skulle kunna lända dem till skada, däri inbegripet avskedande, på grund av deras ställning eller verksamhet såsom arbetstagarnas representanter eller på grund av deras tillhörighet till facklig organisation eller deltagande i facklig verksamhet. Det anges uttryckligen att sådant skydd skall garanteras i den mån arbetstagarna handlar i enlighet med gällande
Soll 1972:6
lagstiftning, kollektivavtal eller andra gemensamt träffade överenskommelser. I konventionen betonas också den allmänna principen att representanterna skall åtnjuta sådana lättnader som är ägnade att snabbt och effektivt sätta dem i stånd att fullgöra sina uppgifter. I det sammanhanget skall hänsyn tas till nationella särdrag i förhållandet mellan arbetsmarknadens parter och till vederbörande företags behov, storlek och möjligheter. Det förutsätts att företagets effektiva verksamhet inte menligt påverkas. Konventionen kan bringas i tillämpning genom nationell lagstiftning, kollektivavtal eller på varje annat sätt som är förenligt med nationell praxis.
Som ILO-kommittén uttalat i sitt yttrande i ärendet behandlar konventionen ett ämne som det, med vissa undantag, ankommer på arbetsmarknadens parter att själva reglera. Det framgår av remissyttranden från arbetsmarknadsparterna att de funnit att av dem tillämpad praxis på området i princip stämmer överens med konventionen och att de tillstyrker ratificering av denna. Med hänsyn till det anförda bör enligt utskottets mening riksdagen godkänna att Sverige ansluter sig till konventionen.
Rekommendationen i det här behandlade ämnet upprepar huvudpunkterna i konventionen och lämnar dessutom mera detaljerade anvisningar i frågorna på området.
Arbetsmarknadens parter har fastslagit att rekommendationen inte helt står i överensstämmelse med de principer som parterna tillämpar i vårt land. Eftersom det bör vara parternas sak att avgöra i vilken utsträckning de vill följa anvisningarna i rekommendationen har utskottet inte något att erinra mot föredragande departementschefens uttalande att densamma ej f.n. bör föranleda någon åtgärd från statsmakternas sida.
I 3 § statstjänstemannalagen stadgas bl.a. att avtal inte får träffas om myndighets arbetsuppgifter, ledningen och fördelningen av arbetet inom myndigheten, eller rätt till annan ledighet än semester. 2 § kommunaltjänstemannalagen har i princip samma innehåll som nyssnämnda stadgande i statstjänstemannalagen.
Nämnda bestämmelser i statstjänstemannalagen och kommunaltjänstemannalagen innebär att de organisatoriska frågor som behandlas i ILO-instrumenten inte kan bli föremål för avtal. Den offentliga arbetsgivaren kan emellertid, som motionärerna också är medvetna om, utfärda föreskrifter rörande de fackliga förtroendemännens ställning. Därefter kan avtal träffas om bl. a. löneförmåner för dem som i enlighet med föreskrifterna får ledigt för att ägna sig åt fackligt arbete. Enligt vad utskottet inhämtat kan man räkna med att frågan om facklig förtroendemans ställning kommer att inom kort bli löst på angivna sätt inom hela den offentliga sektorn. På det kommunala området har kommunförbunden utfärdat ett normalreglemente angående facklig förtroendemans
SoU 1972: 6
ställning och i anslutning därtill har överenskommelse om avlöningsförmåner m. m. träffats. På den statliga sektorn kommer finansdepartementet att under våren presentera personalorganisationerna förslag i de organisatoriska frågorna. Förhandlingar kommer vidare att föras rörande de avtalsbara frågorna.
Av det sagda framgår således att en reglering av facklig förtroendemans ställning på den offentliga sektorn torde komma till stånd utan ändring av statstjänstemannalagen och kommunaltjänstemannalagen. Enligt utskottets mening är det mot denna bakgrund inte motiverat att i anledning av motionen göra någon framställning om sådana lagändringar som motionärerna åsyftar. Utskottet beaktar härvid att inrikesutskottet senare i år kommer att behandla en motion, 1972: 1390, om ändring av de nämnda lagrummen i enlighet med ett förslag som framlagts av förhandlingsutredningen. Prövningen av yrkandet i nämnda motion bör nämligen inte föregripas. Socialutskottet vill i detta sammanhang också nämna att uppdraget för den nyligen tillkallade utredningen för översyn av arbetsfredslagstiftningen i princip avser alla arbetstagare.
I enlighet med det anförda avstyrker utskottet motionen 1972: 1480.
Skydd mot förgiftningsrisker härrörande från bensen. På grundval av de resultat som ett expertmöte inom internationella arbetsorganisationen uppnått samt efter hörande av medlemsstaternas regeringar underställde internationella arbetsbyrån den tidigare nämnda konferensen förslag till konvention och rekommendation om skydd mot förgiftningsrisker härrörande från bensen. De båda instrumenten antogs av konferensen. Kungl. Maj.t har berett riksdagen tillfälle att avge yttrande över vad föredragande departementschefen anfört om konventionen (nr 136) och rekommendationen (nr 144).
Konventionen innehåller tre särskilt viktiga bestämmelser. Den första föreskriver att närhelst oskadliga eller mindre skadliga ersättningsprodukter finns att tillgå de skall användas i stället för bensen eller produkter som innehåller bensen. Enligt den andra bestämmelsen skall konventionen tillämpas inte bara på bensen utan också på produkter vilkas bensenhalt överstiger en volymprocent. Användningen av bensen och sådana produkter skall förbjudas i vissa arbetsprocesser som fastställs genom nationell lagstiftning. Den tredje bestämmelsen behandlar den högsta tillåtna bensenkoncentrationen i luften i arbetslokaler.
I rekommendationen utvecklas de i konventionen fastslagna principerna.
Yttranden har avgivits av arbetarskyddsstyrelsen, arbetsmedicinska institutet, SAF, LO, TCO och ILO-kommittén.
I sitt yttrande gör arbetarskyddsstyrelsen en systematisk jämförelse mellan konventionen och rekommendationen å ena sidan och svensk
SoU 1972: 6
lagstiftning å den andra. Styrelsen konstaterar under hänvisning till den lämnade redogörelsen att konventionen och rekommendationen på flera punkter går längre än motsvarande svenska bestämmelser. Styrelsen anser att det kan finnas anledning att utvidga de svenska bestämmelserna så att överensstämmelse uppnås med konventionens och rekommendationens bestämmelser. Då en sådan utvidgning måste bli relativt omfattande och även berör arbetsskyddsfrågor av generell innebörd bör frågan om ändring av lagstiftningen enligt styrelsens mening hänskjutas till arbetsmiljöutredningen. SAF och LO instämmer i detta förslag. Med hänsyn till att arbetsmiljöutredningen har till uppgift bl. a. att verkställa en genomgripande översyn av hela arbetarskyddslagstiftningen synes det även ILO-kommittén lämpligt att utredningen överväger om och i vad mån bestämmelserna i konventionen respektive rekommendationen bör komma till uttryck i svensk lagstiftning. Föredragande departementschefen delar denna uppfattning. Han förordar att, som ILO-kommittén framhållit, i avvaktan på resultatet av utredningens överväganden konventionen inte skall ratificeras av Sverige och rekommendationen inte heller skall föranleda någon åtgärd.
I motionen 1972:1481 yrkas att riksdagen skall begära ett snabbt förslag från Kungl. Majit om sådana ändringar av gällande svensk lagstiftning på arbetsmiljöområdet att Sverige kan ratificera konventionen och följa rekommendationen utan onödig tidsutdräkt.
Den jämförelse som i enlighet med det anförda gjorts av arbetarskyddsstyrelsen mellan å ena sidan bestämmelserna i konventionen och rekommendationen och å andra sidan den svenska lagstiftningen och som redovisas i propositionen (s. 11-14) visar enligt utskottets mening att det krävs ingående överväganden innan man kan ta ställning till frågan om och i vad mån den svenska lagstiftningen bör anpassas till de bestämmelser som finns i de båda ILO-instrumenten. Nämnda överväganden bör göras i samband med den pågående översynen av arbetarskyddslagstiftningen. Utskottet har därför inte något att erinra mot vad föredragande departementschefen uttalat beträffande de båda instrumenten. Det bör ankomma på arbetsmiljöutredningen att själv pröva huruvida förslag som avser de i detta sammanhang aktualiserade frågorna lämpligen bör läggas fram separat eller i samband med förslag rörande andra delar av utredningsuppdraget. I enlighet med detta ställningstagande avstyrker utskottet motionsyrkandet.
Utskottet hemställer
l.att riksdagen med bifall till propositionen 1972:10 i motsvarande del godkänner att Sverige ansluter sig till den av internationella arbetsorganisationen vid dess femtiosjätte allmänna sammanträde antagna konventionen (nr 135) om ar -
SoU 1972: 6
betstagarrepresentanters skydd inom företaget och åtgärder för att underlätta deras verksamhet,
2. att riksdagen som sin mening ger Kungl. Majit till känna vad utskottet yttrat om vad föredragande departementschefen i propositionen anfört beträffande den vid samma sammanträde antagna rekommendationen (nr 143) om arbetstagarrepresentanters skydd inom företaget och åtgärder för att underlätta deras verksamhet,
3. att riksdagen med avslag på motionen 1972: 1481 som sin mening ger Kungl. Majit till känna vad utskottet yttrat om vad föredragande departementschefen i propositionen anfört beträffande följande vid samma sammanträde antagna instrument, nämligen
a) konventionen (nr 136) om skydd mot förgiftningsrisker härrörande från bensen,
b) rekommendationen (nr 144) i samma ämne,
4. att riksdagen avslår motionen 1972: 1480.
Stockholm den 6 april 1972
På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON
Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Svensson i Kungälv (s), Carlshamre (m)*, fru Skantz (s)*, herr Larsson i Öskevik (c), fru Sigurdsen (s)*, herrar Hyltander (fp), Johnsson i Blentarp (s), Andreasson (c), Nordberg (s), Åkerlind (m), fru Marklund (vpk), herrar Bengtsson i Göteborg (c), Romanus (fp) och Nilsson i Växjö (s).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
Reservation
beträffande konventionen om skydd mot förgiftningsrisker härrörande från bensen och rekommendationen i samma ämne av herrar Hyltander (fp) och Romanus (fp) som ansett
dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 6 som börjar med »Den jämförelse» och slutar med »utskottet motionsyrkandet» bort ersättas med text av följande lydelse:
»Av arbetarskyddsstyrelsens yttrande framgår att den svenska lagstiftningen på förevarande område har betydande brister. Enligt utskottets uppfattning kan en eftersläpning i den svenska arbetsmiljölagstiftningen i förhållande till andra länders lagstiftning inte accepteras.
SoU 1972: 6
8 Det bör inte möta några större svårigheter att utifrån arbetarskyddsstyrelsens genomgång av gällande svensk lagstiftning snabbt utarbeta förslag till erforderliga lagändringar. Enligt utskottets mening bör Kungl. Maj:t - i motsats till vad föredragande departementschefen anför - utan att avvakta arbetsmiljöutredningens arbete snarast förelägga riksdagen förslag som gör det möjligt för Sverige att ratificera konventionen och följa rekommendationen utan onödig tidsutdräkt. Utskottet tillstyrker således motionen.» dels att utskottet under 3. bort hemställa
»3. att riksdagen med bifall till motionen 1972: 1481 som sin mening ger Kungl. Majit till känna vad utskottet yttrat om vad föredragande departementschefen i propositionen anfört beträffande följande vid samma sammanträde antagna instrument, nämligen
a) konventionen (nr 136) om skydd för förgiftningsrisker härrörande från bensen,
b) rekommendationen (nr 144) i samma ämne,»
Särskilt yttrande
beträffande konventionen om arbetstagarrepresentanters skydd inom företaget och åtgärder för att underlätta deras verksamhet samt rekommendationen i samma ämne av herrar Hyltander (fp) och Romanus (fp) som anfört:
Inrikesutskottet kommer senare i år att behandla en motion, 1972:1390, om ändring av 3 § statstjänstemannalagen och 2 § kommunaltjänstemannalagen i enlighet med ett förslag som framlagts av förhandlingsutredningen. Med hänsyn härtill borde, som yrkats under utskottsbehandlingen, motionerna 1972: 1480 ha överflyttats till nämnda utskott. Trots att detta inte skett förutsätter vi att inrikesutskottet vid sin prövning av motionen 1972: 1390 kommer att beakta de synpunkter som anförts i den av socialutskottet behandlade motionen.
ESSELTE TRYCK, STOCKHOLM 1972 722051